Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957
1
Nr 24
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
vidgad rätt till avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet.
(2:a avd.)
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, I: 375,
av herr Franzén har hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om översyn av skattelagstiftningen i syfte att pröva möjligheterna
av att införa rätt till avskrivningsplan och investeringskonto för
ekonomibyggnader å jordbruksfastighet i enlighet med vad i motionen anförts.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkt av jordbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket eller dess
binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader.
Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m. är
meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen ävensom
i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.
Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt
2 fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmäsrig
redovisning.
Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tillämpning av
bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelanden nr
4 år 1954 och nr 5 år 1955. Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar
innebär i korthet följande.
I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidi
1
llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 24
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957
gare åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.
Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaderna upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmaner. Nagon plan för beräkning av värdeminskningsavdraget
erfordras icke i detta fall.
Värdet kan vidare bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid man
utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till detta
''ärde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts efter
den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet hänför
sig. Ä ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden enligt
plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot
icke avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.
Riksskattenämnden har uttalat att om jordbrukaren kan visa anskaffningskostnaden
för viss eller vissa byggnader, som uppförts före den tidpunkt,
till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet hänför
sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan schablonmässigt
beräknade värdet, bör jordbrukaren äga rätt att beräkna värdeminskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medghna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år, på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.
I allmänhet medges avdrag för värdeminskning i jordbrukets driftbyggnader
med 1 1/2 procent av byggnadens värde.
Vid 1951 års riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande
av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder
m. in. I propositionen framlades även förslag till de nu gällande reglerna
om värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk. Frågan om bestämmandet
av ingångsvärdet å byggnader hade berörts i de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna 1:508 och 11:649. Motionärerna hade
hemställt, att hela jordbruksvärdet, däri inräknat det i jordbruksvärdet
ingående skogsmarksvärdet, skulle läggas till grund vid beräkningen av
ingångsvärdets storlek. I förenämnda betänkande nr 63 anförde utskottet i
denna del följande.
Jordbrukstaxeringssakkunniga framhöllo, att byggnaderna i jordbruket
i driftsekonoimskt hanseende vore av mycket stor betydelse. I fråga om
jordbrukets byggnadskostnader ha de sakkunniga erinrat om att det kun
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957 3
nät konstateras, att kostnaderna, särskilt vid det mindre och medelstora
jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde. Dessa
förhållanden och de berättigade erinringar, som från skilda håll framförts
mot nu gällande metod för den taxeringsmässiga beräkningen av avdrag
för jordbruksbyggnads värdeminskning och vilka — om än med något
mindre styrka — kunna göras gällande mot propositionsförslaget i denna
del, ha föranlett utskottet att överväga huruvida icke hela spörsmålet
borde göras till föremål för en förnyad prövning. I remissyttrandena över
de sakkunnigas betänkande ha åtskilliga synpunkter kommit till uttryck,
vilka även tala för att denna komplicerade fråga bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Sålunda har bland andra remissinstanser statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader skisserat eu metod för avskrivning för värdeminskning
av jordbrukets driftbyggnader. Departementschefen har icke
ansett sig kunna förorda densamma. Enligt vad utskottet under hand erfarit
har forskningsanstalten under sitt fortsatta arbete ytterligare utvecklat
värderingsmetoderna, vilka enligt anstaltens uppfattning skulle kunna omformas
till ett för taxeringsändamål praktiskt system. Utskottet saknar
möjlighet att bedöma huruvida detta är en framkomlig väg men anser, att
de erfarenheter forskningsanstalten vunnit på förevarande område böra
beaktas vid den fortsatta behandlingen av problemet. Som utskottet ovan
antytt innebär emellertid det i propositionen förordade sättet för bestämmande
av avskrivningsunderlaget för byggnad en förbättring i förhållande
till nu gällande regler. Utskottet anser sig därför i nuvarande läge böra
tillstyrka ett genomförande av propositionsförslaget oförändrat men samtidigt
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning rörande frågan om avdrag vid taxering för värdeminskning
av driftbyggnad å jordbruksfastighet.
Under åberopande härav avstyrker utskottet de likalydande motionerna
I: 508 och II: 649 i vad gäller denna fråga.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan skrivelse till Kungl.
Maj :t i ämnet.
Skrivelsen har den 27 maj 1955 överlämnats till skattelagssakkunniga.
Frågan om fastställande av avskrivningsunderlaget beträffande byggnader
i förvärvskällan rörelse har behandlats av företagsbeskattningskommittén
(SOU 1954: 19 s. 135—147). I fråga om avskrivning å återanskaffningsvärdet
anförde kommittén (s. 144 f.).
Vad först beträffar frågan om avskrivning å återanskaffningsvärdet (nuvärdet)
synes detta spörsmål inte ha närmare uppmärksammats i samband
med 1938 års lagstiftning. Detta problem förelåg väl redan då men har
förts fram i diskussionen på allvar först under senare år i samband med
den under och efter det senaste världskriget höjda kostnadsnivån. För
kommittén framstår det visserligen såsom uppenbart att frågan om avskrivning
å nuvärdet beträffande byggnader inte till alla delar är jämförbar med
motsvarande spörsmål beträffande inventarier. Någon prisstegringen kompenserande
överavskrivning lämnar nämligen gällande avskrivningsregler beträffande
byggnader merendels inte något utrymme för. Därtill kommer att
skillnaden mellan anskaffnings- och återanskaffningskostnader kan bli mycket
betydande på grund av byggnadernas normalt längre varaktiglietstid. Å
andra sidan föreligger i fråga om byggnader moment som minskar frågans
betydelse. Mera sällan torde sålunda förekomma att en industribyggnad helt
utrangeras och ersättes av nybyggnad. Betydligt vanligare torde vara att
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957
den aldre byggnaden om- eller tillbygges, ofta i olika etapper. Härigenom
erhåller vad av den ursprungliga byggnaden återstår ett ökat värde och en
längre varaktighetstid. Det skall ej heller förbises, att genom omfattande
vid taxeringen avdragsgilla reparationsarbeten byggnaderna ofta bibehålies
eller understundom rent av ökar i värde. Vidare kan på grund av den långa
brukstiden både stigande och sjunkande priser hinna avlösa varandra, varför
ofta intet kan med större bestämdhet förutses beträffande kostnadsnivån
Aid det framtida tillfälle, då byggnaden till äventvrs utrangeras och
ersättes med en ny.
I likhet med vad fallet är beträffande inventarier måste kommittén vidare
konstatera, att det varken från teoretiska eller praktiska utgångspunkter
föreligger någon enhetlig uppfattning i frågan om det berättigade
i att beräkna avskrivning å byggnad å nuvärdet. Om emellertid en regel av
sådan innebörd skulle upptagas, borde liärav följa att vid stigande penningvärde
eller av annan anledning sjunkande byggnadskostnader avskrivningarna
minskas motsvarande.
Oavsett vilken inställning man än må ha till berörda spörsmål, måste
det enligt kommitténs uppfattning av praktiska skäl vara uteslutet ätt i ett
permanent avskrivningssystem lägga återanskaffningsvärdet till grund för
beräkningen av den årliga avskrivningen. Vad kommittén anfört beträffande
de tekniska svårigheterna att bestämma återanskaffningsvärdet å in\
entarier gäller i lika mån ifråga om byggnader. Härtill kommer att en avskrivning
å nuvärdet med nödvändighet förutsätter en sådan utvidgning av7
inkomstbegreppet vid försäljning av byggnader som man i tidigare sammanhang
inte funnit möjligt att genomföra.
En avskrivning å nuvärdet kan även inge vissa betänkligheter ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Då prisstegring regelmässigt inträder under högkonjunktur,
skulle avskrivning å nuvärdet öka avskrivningsbeloppen och
följaktligen förstärka företagens likviditet i ett läge, då detta inte är önskvärt
av konjunkturpolitiska skäl. Det bör uppmärksammas att de avskrivningar,
varom i förevarande sammanhang är tal, ofta uppgår till mycket
betydande belopp. Kommittén finner alltså att en avskrivning å nuvärdet i
fråga om byggnader inte är förenlig med de konjunkturpolitiska synpunkter
som kommittén har att anlägga vid fullgörandet av sitt utredningsupp
Frågan
om ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning
å byggnader i förvärvskällan jordbruksfastighet var föremål för behandling
även vid 1955 års riksdag. I de likalydande motionerna I: 144 och II: 176
vikades då skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning om ur
driftsynpunkt mer tillfredsställande grunder för beräknande av värdeminskningsavdrag
å sådana byggnader. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 36 framhöll 1955 års bevillningsutskott att spörsmålet var av sådan art
att det föll inom ramen för den genomgång av kommunalskattelagen, vilken
förutsatts skola verkställas av skattelagssakkunniga. Utskottet underströk
angelägenheten av att frågan togs under övervägande snarast möjligt och
forutsatte att denna utskottets inställning kom att beaktas vid planläggningen
av de sakkunnigas fortsatta arbete. Med hänsyn till att spörsmålet
sålunda kunde förväntas bli behandlat av de sakkunniga ansåg sig utskottet
inte böra i anledning av motionerna förorda skrivelse till Kungl. Maj.-t.
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957
5
Av innehållet i den förevarande motionen må här återgivas följande.
Motionären erinrar om att kostnaderna för uppförande av ekonomibyggnader
på jordbruksfastigheter ökats avsevärt under de senaste årtiondena.
Dessa kostnader torde sällan eller aldrig bli till fullo avskrivna med tillämpning
av gällande procentavdrag. Detta förhållande är till en avgjord nackdel
i synnerhet för den jordbrukare, som företar en genomgripande ny- eller ombyggnad
av ekonomibyggnaderna och sedan inom en nära framtid försäljer
fastigheten. Icke heller finns någon möjlighet att placera någon del av inkomsten
på ett investeringskonto för byggnadsändamål, av liknande art som
skogskontona. Följden blir att många jordbrukare tvingas tära på byggnadskapitalet.
I stället för att låta uppföra nybyggnader av den beskaffenhet och
utformning, som det moderna och rationella jordbruket kräver, nödgas
mången jordbrukare reparera sina många gånger otidsenliga och tungarbetade
ekonomibyggnader. Det nuvarande systemet med procentavdrag innebär
avsevärda nackdelar och bör därför ändras och kompletteras för att
komma i bättre överensstämmelse med nuvarande krav. Procentavdraget
bör bibehållas för jordbruksfastighet intill dess nybyggnad sker. Då bör
finnas möjlighet att inrätta en avskrivningsplan för byggnationen. Inom
en viss ram bör avskrivningarna vara fria i syfte att möjliggöra för den
skattskyldige att vid tiden för och närmast efter byggnadsarbetet företa
större avskrivningar och i övrigt anpassa avskrivningarna efter rådande
konjunkturer och inverkande förhållanden.
Systemet med en avskrivningsplan för ekonomibyggnaderna på jordbruksfastigheterna
bör kompletteras med möjlighet alt upprätta ett investeringskonto
innan en planerad investering utföres. Förutom att jordbrukaren
därigenom skulle kunna avsätta pengar för en framtida om- eller nybyggnad
av ekonomibyggnaderna skulle en jämnare beskattning för dem
som deklarerar efter kontantprincipen bli möjlig.
Utskottet. I den förevarande motionen har framförts yrkanden som syftar
dels till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för värdeminskning å
byggnader i jordbruk, dels till införande av rätt till avdragsgilla insättningar
å investeringskonto för jordbruksbyggnader.
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår medges vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag för värdeminskning av driftbyggnader.
Värdeminskningen skall i första band beräknas på anskaffningskostnaden.
I den mån anskaffningskostnaden inte kan visas, må avskrivningsunderlaget
i stället beräknas enligt vissa hjälpmetoder. Den viktigaste
av dessa metoder anknyter till taxeringsvärdet sålunda, att avskrivningsunderlaget
beräknas till två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärdet minskat
med däri ingående skogsmarksvärde, i den män detta överstiger 25 000
kronor. Det sålunda erhållna schablonvärdet kan under vissa förutsättningar
ökas med senare nedlagda anskaffningskostnader. På det sålunda framkomna
värdet å byggnaderna medges avdrag för värdeminskning med i allmänhet
1,5 procent.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 2b år 1957
Med det förstnämnda yrkandet synes motionären i första hand åsyfta
införande av möjlighet till avskrivning efter plan å nyuppförda eller ombyggda
driftbyggnader, medan å byggnadsbeståndet i övrigt metoden med
ett efter taxeringsvärdet beräknat värdeminskningsavdrag skulle bibehållas.
Då emellertid redan enligt gällande lagstiftning möjlighet finns att beräkna
avdrag för värdeminskning å anskaffningskostnaden, i de fall då
denna är känd, synes detta syfte med motionen tillgodosett. I den mån motionen
syftar till möjliggörande av en snabbare avskrivningstakt än den som
i allmänhet tillämpas, får utskottet erinra om att procenttalet för värdeminskningsavdraget
inte fixerats i skatteförfattningarna. Procenttalet bör
enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen bestämmas
olika allt efter den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna utnyttjas
för sitt ändamål. Möjlighet föreligger således att, när så kan anses befogat,
frångå den vanligen tillämpade normen 1,5 procent. Utskottet vill
i detta sammanhang även erinra om att hithörande spörsmål avsetts skola
behandlas av skattelagssakkunniga i ett större sammanhang.
I motionen har även ifrågasatts, om inte möjlighet borde införas att göra
större avdrag för värdeminskning under byggnadstiden och tiden omedelbart
därefter. Vidare har motionären ansett att rätt borde föreligga för jordbrukare
att enligt liknande principer som nu gäller beträffande avsättningar
till skogskonto verkställa skattefria avsättningar till investeringskonto för
jordbruk. Motionens syfte i nu berörda del synes i första hand vara att för
jordbrukets del införa en vidgad rätt till resultatutjämning. Som närmare
framgått av redogörelsen i bevillningsutskottets betänkande nr 17 har
Kungl. Maj :t nyligen tillkallat en särskild utredningsman med uppdrag att
verkställa utredning rörande möjligheterna att i skattelagstiftningen införa
rätt till förlust- och resultatutjämning. De av motionären berörda spörsmålen
synes vara av sådan art att de kan förväntas bli prövade under utredningsarbetet.
Skäl synes därför inte föreligga för riksdagen att hos Kungl.
Maj :t hemställa om ytterligare översyn av reglerna på förevarande område.
Med stöd av det anförda avstyrker utskottet den föreliggande motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 1:375 av herr Franzén om vidgad rätt till
avskrivning av kostnader för ekonomibyggnader å jordbruksfastighet
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 mars 1957
På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1957
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Heiiman, Spetz,
Eriksson, Snygg, Söderquist, Rune Johansson, Niklasson och Bengtson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström, Brandt,
Allard, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Wiklund, Strandh och Magnusson i
Borås.
570291 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag