Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

1

JJ r 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst av
jordbruksfastighet åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning.

(2: a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 44 av herrar Spetz och Nord samt II: 53 av herr Andersson
i Långviksmon m. fl. har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i 22 § 1 mom. första stycket kommunalskattelagen
måtte insättas en mening av följande lydelse: Värdeminskning
av naturtillgångar å jordbruksfastigheten, såsom stenbrott, grustag och
dylikt, genom deras tillgodogörande’,

samt att denna lag träder i kraft redan beträffande 1957 års taxering».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionen I: 44.

Allt från sin tillkomst år 1928 har kommunalskaltelagen i 29 § innehållit
en bestämmelse att vid beräkning av intäkt av rörelse avdrag får ske för
värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt genom
deras tillgodogörande. Enligt punkt 8 av anvisningarna till nämnda paragraf
får avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av dylika naturtillgångar
ske i form av årlig avskrivning med skäligt belopp, som så avpassas,
att anskaffningsvärdet blir till fullo avdraget under den tid tillgången
beräknas räcka. Därvid skall iakttagas, att i anskaffningsvärdet
inräknas inte blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten
utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande,
såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning
av utfartsvägar vid stenbrott in. in., allt i den mån dessa kostnader inte
fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

Några liknande bestämmelser om avdrag från intäkt av jordbruksfastighet
fanns däremot inte före år 1951. Det oaktat medgavs emellertid i praxis
avdrag för substansminskning även i sådana fall, då intäkten genom naturtillgångens
tillgodogörande enligt 21 § första stycket d) kommunalskattelagen
var hänförlig till intäkt av jordbruksfastighet. Sålunda medgav regeringsrätten
(RÅ 1939 not. Fi 385) avdrag för substansminskning genom
lertäkt å jordbruksfastighet.

1 llihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 18

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

I betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering
av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring föreslog
1943 års jordbrukssakkunniga att inkomst av jordbruksfastighet alltid
skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder. I fråga om avdrag för substansminskning
föreslogs bestämmelser av samma innebörd som de för rörelse
gällande.

I propositionen nr 191 till 1951 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t att inkomst
av jordbruksfastighet liksom tidigare borde bestämmas enligt den
s. k. kontantprincipen. Under vissa förutsättningar skulle jordbrukare äga
rätt att bli taxerad efter bokföringsmässiga grunder, om han underkastade
sig skyldighet att föra räkenskaper. I anslutning härtill förordades i propositionen
vissa ändringar bl. a. i kommunalskattelagen. I fråga om avdrag
från intäkt av jordbruksfastighet bibehölls de gällande bestämmelserna i
22 § 1 och 2 mom. oförändrade, men i ett nytt 3 mom. stadgades att, därest
inkomst av jordbruksfastighet beräknades enligt bokföringsmässiga grunder,
skulle i stället för eller utöver vad i 1 och 2 mom. i motsvarande hänseende
stadgats bestämmelserna i 3 mom. gälla. Enligt sistnämnda bestämmelser
skulle avdrag bl. a. få göras för värdeminskning av naturtillgångar
å jordbruksfastigheten, såsom stenbrott, grustag och dylikt, genom deras
tillgodogörande. I punkt 8 av anvisningarna till 22 § föreslogs vidare en
föreskrift att i dylikt fall bestämmelserna i punkt 8 av anvisningarna till
29 § i fråga om avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar
i rörelse skulle äga motsvarande tillämpning.

Riksdagen godtog, efter förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 63, i förevarande hänseende Kungl. Maj :ts förslag i oförändrat skick.

I ett av riksskattenämnden den It april 1956 meddelat förhandsbesked
(se riksskattenämndens meddelanden 1956 nr 5) förklarade nämnden att
den intäkt sökanden i ärendet erhöll genom ifrågasatt försäljning av ett
till grustäkt avsett område om 12 500 kvadratmeter icke skulle utgöra för
honom skattepliktig inkomst annat än till den del försäljningssumman jämlikt
21 § första stycket c) kommunalskattelagen kunde vara att hänföra till
intäkt av skogsbruk. Riksskattenämnden förklarade vidare, att, om sökanden
själv bedrev grustäkt å området under sådana förhållanden att verksamheten
var att anse såsom binäring till det av sökanden bedrivna jordbruket,
skulle sökanden — vid det förhållandet att inkomsten av jordbruket
redovisades enligt den s. k. kontantprincipen — icke vara berättigad åtnjuta
avdrag för värdeminskning av grusfyndigheten. Besvär anfördes inte
hos regeringsrätten över det meddelade förhandsbeskedet. Inte heller har i
mål avseende 1954 års taxering, då 1951 års lagstiftning tillämpades första
gången, eller senare års taxering frågan eljest varit föremål för regeringsrättens
prövning.

I de förevarande motionerna framhålles, att genom den tolkning av bestämmelserna
om avdrag för substansminskning i förvärvskällan jordbruksfastighet,
som sålunda skett i riksskattenämndens förhandsbesked, tidigare
praxis frångåtts. Motionärerna anför vidare bl. a. följande. Vare sig

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 är 1957 3

ägaren av en jordbruksfastighet deklarerar efter den ena eller andra metoden
är det ostridigt, att fastigheten undergår värdeminskning om vissa
naturtillgångar minskas. Mest drastisk framstår riksskattenämndens tolkning,
då det är fråga om en engångsföreteelse, t. ex. om ett grustag under en
kort’tid helt utnyttjas för en vägbyggnad. Det är orimligt att begara, att
ägaren för att komma i åtnjutande av rimlig värdeminskning på grund av
grustagets försvinnande skall för ett år lägga upp en bokföring, som gör
det möjligt att deklarera enligt bokföringsmässiga grunder. Oskäligheten i
taxeringen av hela försäljningssumman vid t. ex. en upplåtelse av rätt till
grustäkt framstår klarast, då den jämföres med en försäljning av området.

I senare fallet utgår icke någon som helst beskattning därest fastigheten
ägts i minst 10 år.

Utskottet. Inkomst av jordbruksfastighet skall enligt kommunalskattelagens
regler beräknas antingen enligt den s. k. kontantprincipen eller enligt
bokföringsmässiga grunder. Inkomstberäkning enligt kontantmetoden var
länge den enda i lagen tillåtna metoden; först genom lag den 7 december
1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1953, infördes i kommunalskattelagen
regler om taxering av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen saknades dessförinnan
bestämmelser i kommunalskattelagen om avdrag för s. k. substansminskning
genom tillgodogörande av naturtillgångar å jordbruksfastighet. Utan
direkt stöd av föreskrifter i skattelagarna har i praxis emellertid dylikt avdrag
medgivits vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantmässig
redovisning. De fall som hittills kommit under regeringsrättens
prövning har avsett taxering, å vilken nyssnämnda 1951 års lagstiftning inte
ägt tillämpning.

I samband med att regler om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga
grunder infördes år 1951 antogs också bestämmelser om rätt till avdrag för
värdeminskning genom tillgodogörande av naturtillgångar såsom stenbrott,
grustag o. dyl. Bestämmelserna härom återfinns i 22 § 3 mom. kommunalskattelagen
och i punkt 8 av anvisningarna till 22 §, vilka lagrum äger tilllämpning
endast om inkomsten av jordbruksfastigheten skall beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder.

Av förarbetena till 1951 års lagstiftning framgår ej, huruvida det varit
lagstiftarens avsikt att avdrag för s. k. substansminskning vid bciäkning av
inkomst av jordbruksfastighet efter lagstiftningens ikraftträdande skulle
vara tillåtet endast om inkomstberäkningen sker enligt bokföringsmässiga
grunder och att sålunda den praxis, som före lagstiftningens genomförande
tillämpats, skulle brytas. Huruvida numera rätt till avdrag för s. k. substansminskning
föreligger, om inkomstberäkningen sker enligt kontantprincipen,
är en tolkningsfråga. Denna fråga har riksskattenämnden besvarat
nekande i ett av nämnden lämnat förhandsbesked, över vilket besvär inte

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1957

anförts. Inte heller har, såvitt utskottet kunnat finna, frågan eljest kommit
under prövning i högsta instans.

Det ankommer inte på utskottet att göra något uttalande angående tolkningen
av gällande bestämmelser på förevarande område. Enligt utskottets
mening bör avgörande i högsta instans avvaktas, innan ställning tas till frågan
om en lagändring av den i motionerna angivna innebörden. Utskottet
finner därför de föreliggande motionerna inte böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1: 44 av herrar Spetz och
Nord samt 11:53 av herr Andersson i Långviksmon m. fl.
om rätt att vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet
åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 mars 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

Harvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Hagberg, Heiiman SDetz
Danmans • Elofsson> Rune Johansson, Niklasson, Oscar CarIssonPoch

^•fr^nu ““ST® kammaren: herrar Olsson, Kollberg, Sundström Allard
Vigelsbo, Wiklund, Henriksson, Magnusson i Borås och Anderson i Sunds -

670317

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag