Bevillningsutskottets betänkande nr H år 1957

1

Nr 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 januari 1957 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 53, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Giltighetstiden för förordningen den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar
utgår den 30 juni 1957. För att Kungl. Maj :t även efter nämnda dag
skall ha möjlighet att belägga importvara med antidumping- eller utjämningstull,
hemställes i propositionen om fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj :t att förordna om uttagande av dylika tullar under ytterligare två år
eller till och med den 30 juni 1959.

Det ovannämnda författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar

Härigenom förordnas som följer.

Föreligga i fråga om importvara sådana omständigheter, som enligt bestämmelserna
i allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) berättiga till uttagande
av antidumping- eller utjämningstull, äger Konungen, där så prövas
erforderligt, förordna om uttagande av dylik tull i enlighet med nämnda
bestämmelser.

Då skäl därtill äro må sådant förordnande meddelas provisoriskt i avbidan
på ytterligare utredning. Föranleder utredningen icke definitivt förord 1

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 7 samt. Nr 14

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 74 år 1957

nande, skall det provisoriska förordnandet förklaras förfallet och i anledning
därav erlagd antidumping- eller utjämningstull ntan dröjsmål återbetalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1957 och gäller till och med den
30 juni 1959.

Förordnande, som Konungen meddelat med stöd av denna förordning,
skall icke gälla längre än förordningen äger giltighet.

Förordnande, som Konungen meddelat med stöd av förordningen den 12
maj 1950 (nr 164) angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar, skall gälla såsom om förordnandet
meddelats jämlikt denna förordning.

Till utskottet har hänvisats de i anledning av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 394 av herrar Mannerskantz och Svärd samt II: 493
av herr Regnéll, vari hemställts, »att riksdagen måtte lämna det av Kungl.
Maj:t begärda bemyndigandet att förordna om uttagande av antidumpingoch
utjämningstullar endast för en tid av ett år, d. v. s. för tiden t. o. in.
den 30 juni 1958;

samt att riksdagen i samband därmed måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
begära, att Kungl. Maj:t måtte för nästa års riksdag framlägga förslag till
närmare bestämmelser angående de förutsättningar, under vilka dylikt förordnande
rörande viss vara må kunna meddelas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:493.

Genom anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) enligt
det som resultat av Annecy-förhandlingarna upprättade anslutningsprotokollet
har Sverige bundit tullsatserna för en stor del av importen. För de av
avtalet sålunda berörda varuslagen finnes därför icke möjlighet att i händelse
av behov möta eventuell dumping från utlandet genom vanlig tullhöjning.
Emellertid ger avtalet vissa möjligheter att ingripa mot dumpingföreteelser
genom speciella tullar — antidumping- och utjämningstullar — som
uttages endast för de varor, som verkligen utgör föremål för dumping. Avtalets
regler härom (artikel VI med tillhörande anmärkningar) är analoga
med de bestämmelser om antidumping- och utjämningstullar, som intagits
i den s. k. Havana-stadgan. Texten på engelska språket till dessa bestämmelser
jämte svensk översättning har intagits såsom bilaga 1 till propositionen
nr 74/1956. För bestämmelsernas innehåll må här lämnas följande
redogörelse.

Tullar avsedda att uppväga eller hindra egentlig dumping benämns i stadgan
antidumpingtullar. De får inte uppgå till högre belopp än dumpingmarginalen,
d. v. s. i regel skillnaden mellan exportpriset och hemmamarknadspriset
i exportlandet (moment 2). Vid bedömande av huruvida dumping
föreligger skall vederbörlig hänsyn tas till olikheter i försäljningsvillkor,

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1957 3

olikheter i beskattning samt andra olikheter, som påverkar prisernas jämförbarhet
(moment 1).

Tullar för uppvägande av s. k. premiedumping — vilket uttryck dock
inte används i avtalet — betecknas i detsamma utjämningstullar. Sådana
tullar får inte utgå med högre belopp än den uppskattade premie eller subvention,
som befunnits utgå i ursprungs- eller exportlandet, direkt eller indirekt,
för tillverkning, produktion eller export av en vara, inbegripet särskild
subvention för transport av varan (moment 3). Tullar av ifrågavarande
slag får inte tillgripas av den anledningen att en vara på ett eller annat
sätt undantas från tullar eller skatter i ursprungs- eller exportlandet (moment
4). Som en viktig begränsning av rätten att begagna tullar av ifrågavarande
slag är föreskrivet, att dylika tullar får användas endast under förutsättning
att dumpingen eller subventioneringen förorsakar eller hotar att
föx-orsaka väsentlig skada å en befintlig inhemsk industri eller avsevärt
försenar upprättandet av en inhemsk industri; med organisationens medgivande
kan sådana tullar dock få tillgripas även mot dumping eller subventionering,
som på liknande sätt drabbar en industri i annat medlemsland
(moment 6). Det må framhållas att enligt ett vid Havana-konferensen
gjort tolkningsuttalande begreppet »industri» här skall anses innefatta ä\en
jordbruk, skogsbruk, gruvdrift och liknande näringsgrenar.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

För Sveriges del har möjligheter till påläggande av antidumping- och utjämningstullar
tillskapats genom beslut av 1950 års riksdag. Denna riksdag
biföll sålunda ett av Kungl. Maj:t i proposition nr 228/1950 framlagt förslag
till förordning angående rätt för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar. Förordningen, som utfärdades den
12 maj 1950 (nr 164), gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1953
och erhöll fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1957 genom förordningar
den 13 mars 1953, nr 101 (prop. nr 18, rskr nr 53) samt den 29 april
1955, nr 165 (prop. nr 153, rskr nr 204).

Med stöd av 1950 års förordning har Kungl. Maj :t — i anledning av konstaterad
dumping av utländska varor å den svenska marknaden — förordnat
om uttagande av antidumpingtull vid införsel till riket av dels vätesuperoxid
(SFS 1953: 592), dels damstrumpor av nylon eller liknande syntetiska fibrer
(SFS 1954: 618). Sistnämnda förordnande har upphört att gälla den 10
juli 1955 (SFS 1955: 467).

Vid en konferens för revision av GATT-avtalet vintern 1954—1955 har
överenskommelse nåtts om vissa ändringar i de hittillsvarande reglerna.
Ändringarna är, såvitt angår antidumping- och utjämningstullar, av allenast
begränsad räckvidd. Avtalet har emellertid givits en mer fristående
och permanent karaktär än vad fallet varit före revisionen. Sålunda har
samtliga hänvisningar till Havana-stadgan utgått ur avtalstexten. Det reviderade
avtalet har, på föredragning av chefen för handelsdepartementet,
förelagts 1956 års riksdag, som godkänt detsamma (prop. nr 74, rskr nr

4

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1957

250; GATT-avtalet i dess reviderade lydelse har såsom bilaga fogats vid sistnämnda
proposition). De nya bestämmelserna träder i kraft först efter vederbörlig
ratificering av medlemsländerna.

Generaltullstyrelsen har i skrivelse den 9 januari 1957 — under erinran
om att 1950 års förordning upphör att gälla den 30 juni i år — framhållit
att möjlighet att i administrativ ordning belägga importvara med antidumping-
eller utjämningstull enligt styrelsens uppfattning bör föreligga även i
fortsättningen.

Vidare har Skånes handelskammare i en till handelsdepartementet inkommen
skrift, dagtecknad den 18 januari 1957, framfört vissa synpunkter på
frågan om uttagande av dylika tullar.

Redogörelse för innehållet i nämnda framställningar återfinns å s. 3
i propositionen, till vilken utskottet tillåter sig hänvisa.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget får utskottet
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinns å s. 2—4 i propositionen.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

Motionärerna framhåller att dumpingproblemet behandlas mycket knapphändigt
i propositionen, ehuru detta problem av olika skäl under de senaste
åren blivit föremål för mycket livlig uppmärksamhet och i en råd andra länder
föranlett utförliga lagbestämmelser, bl. a. i Storbritannien och Danmark.
Tendensen utomlands har genomgående varit, att man för att skydda den
inhemska industrin sett sig föranledd att skärpa vakthållningen mot dumpingkonkurrens.
Av olika skäl synes emellertid tillämpningen i Sverige ha
blivit mera restriktiv än i flertalet andra länder.

Redan återgivandet i den vid den engelskspråkiga avtalstexten fogade
svenska översättningen av termen »material injury» med »väsentlig skada»
torde få anses innebära en icke avsedd reducering av möjligheterna att ingripa
mot dumping: »verklig skada» eller »påtaglig skada» synes ha varit
en mera adekvat Översättning. Härtill kommer att praxis i Sverige krävt
utredning om att »kvalificerad» skada vållats. Slutligen har man i vårt
land som förutsättning för motåtgärder ansett sig böra kräva, att skadan
skall ha drabbat en hel industrigren, icke endast enstaka industriföretag.

Någon anledning för Sverige att upprätthålla en strängare praxis än
Övriga GATT-länder vid bedömningen av huruvida dumping föreligger, finnes
inte enligt motionärernas mening. Snarare är det för vårt land med dess
låga tullnivå angelägnare än för många andra länder att antidumpingbestämmelserna
har en sådan utformning, att en skärpt beredskap på området kan
upprätthållas. Dumpingproblemet är för vårt lands näringsliv av sådan betydelse
att det borde göras till föremål för närmare överväganden och detaljerade
bestämmelser borde utarbetas. Procedurreglerna borde ses över och genom
mera detaljerade bestämmelser borde ökad klarhet skapas om de förutsättningar,
under vilka antidumpingtull kan komma i fråga.

Bevillningsutskottets betänkande nr 74 år 1957 5

Utekottet. För Sveriges del tillskapades möjligheter till påläggande av antidumping-
och utjämningstullar genom beslut av 1950 års riksdag, som biföll
ett av Kungl. Maj :t i proposition nr 228/1950 framlagt förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar. Förordningen, som utfärdades den 12 maj 1950
(nr 164), gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1953 och har sedermera
genom särskilda riksdagsbeslut erhållit fortsatt giltighet varje gång
med två år. Enligt beslut av 1955 års riksdag gäller 1950 års förordning således
till och med utgången av juni månad 1957.

I den föreliggande propositionen hemställer Kungl. Maj :t om fortsatt bemyndigande
att förordna om uttagande av dylika tullar under ytterligare två
år eller till och med den 30 juni 1959.

Motionärerna i de likalydande motionerna I: 394 och II: 493 har i och för
sig intet att erinra mot att Kungl. Maj:t erhåller fortsatt bemyndigande. De
anser emellertid att bemyndigandet bör begränsas att avse en tid av allenast
ett år. Vidare hemställer motionärerna, att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till nästa års riksdag till närmare bestämmelser angående de
förutsättningar, under vilka dylikt förordnande rörande viss vara må kunna
meddelas. Enligt motionärernas åsikt är tillämpningen av antidumpingreglerna
i GATT-avtalet mer restriktiv i Sverige än i flertalet andra länder. Genom
detaljerade bestämmelser borde man kunna få effektivare möjligheter
att ingripa mot dumping än de nu förefintliga. Motionärerna har även påpekat
att allmängiltiga anvisningar kunnat utarbetas i andra länder bl. a. i
Storbritannien och Danmark.

Frågan om möjligheterna att införa detaljerade bestämmelser rörande påläggande
av ifrågavarande tullar upptogs av departementschefen redan i
proposition nr 228 till 1950 års riksdag, vari första gången hemställdes om
rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping- och utjämningstullar.
önskemål om dylika detaljerade bestämmelser hade uttryckts
av vissa näringsorganisationer. I anslutning härtill framhöll departementschefen
att tillämpningen av tullar av detta slag otvivelaktigt kunde vara förenad
med betydande svårigheter. Det kunde emellertid inte anses uteslutet
att situationer kunde uppstå, då vi trots detta ändå fick begagna oss av denna
möjlighet för att söka mildra de rubbningar, som dumpingföreteelser kunde
medföra för vissa delar av näringslivet. Med hänsyn bland annat till avsaknaden
å svensk sida av erfarenhet rörande tillämpningen av dylika tullar var
departementschefen dock inte beredd att framlägga förslag till detaljerade
bestämmelser i ämnet utöver de i Havana-stadgan och i allmänna tull- och
handelsavtalet lämnade reglerna. De åtgärder som kunde påkallas borde,
inom ramen för nämnda regler, anpassas efter förhållandena i det aktuella
fallet. Ingripande av detta slag borde kunna ske i fråga om såväl avtalsbundna
som icke avtalsbundna positioner.

Det nämnda spörsmålet har även berörts i den föreliggande propositionen
nr 53, närmast i anledning av att Skånes handelskammare i en till Kungl.
Maj:t inkommen skrift av den 18 januari 1957 uttalat att förslag borde fram -

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1957

läggas till detalj bestämmelser rörande de förutsättningar under vilka förordnande
må kunna meddelas. Departementschefen har häremot uttalat, att
det redan vid tillkomsten år 1950 av gällande förordning framhölls och sedermera
har styrkts av praktiska erfarenheter, att förhållandena varierar från
fall till fall på sådant sätt att några allmängiltiga anvisningar rörande tililämpningen
av antidumping- och utjämningstullar i varje fall inte för närvarande
bör uppställas. De åtgärder som kan komma att påkallas i aktuella
dumpingfall torde inte lämpligen böra begränsas genom sådana anvisningar.

De i GATT-avtalet intagna reglerna om antidumping- och utjämningstullar
är helt naturligt tämligen allmänt utformade. Detta gäller inte minst de
i avtalet angivna förutsättningarna för att sådan tull skall få uttas. Även de
mer speciella reglerna hur jämförelse mellan priset på hemmamarknaden
och exportpriset skall ske har måst utformas med omfattande undantag. Sålunda
föreskrivs t. ex. att vederbörlig hänsyn skall i varje fall tas till olikheter
i försäljningsvillkor eller beskattning samt andra olikheter som påverkar
prisernas jämförbarhet. Vidare har till artikel VI fogats en anmärkning, i
vilken erkännes, att särskilda svårigheter kan föreligga att verkställa prisjämförelser
i fråga om import från länder, som har fullständigt eller i det
närmaste fullständigt monopoliserad utrikeshandel och där alla hemmamarknadspriser
är bestämda av staten. Det kan därför befinnas nödvändigt
att ta hänsyn till att en exakt jämförelse med hemmamarknadspriserna i ett
sådant land inte alltid är rättvisande.

Med hänsyn härtill är det i och för sig inte ägnat att väcka förvåning, om
reglerna blir föremål för olika tolkning av de olika avtalsslutande parterna.
Det ligger också i sakens natur att svårigheter måste uppstå om man söker
konkretisera dessa allmänt hållna regler i detaljerade bestämmelser avsedda
att tillämpas generellt. Såsom departementschefen framhållit torde förhållandena
variera från fall till fall på sådant sätt att några allmängiltiga anvisningar
knappast bör uppställas för närvarande. Det är enligt utskottets mening
tvivelaktigt, om man genom sådana anvisningar skulle nå det med
motionerna avsedda syftet. Det torde nämligen förhålla sig så att detaljbestämmelser
knappast kan utformas så fullständigt, att de inte erbjuder möjligheter
till kringgående. Under sådana omständigheter kan bestämmelserna
således komma att snarare tjäna det dumpande företagets intressen än fungera
som skydd för importlandets industri.

I motionerna har vidare gjorts gällande att avtalets bestämmelser om antidumping-
och utjämningstullar i Sverige tolkats mer restriktivt än i flertalet
andra länder. Utskottet finner det svårt att bilda sig en uppfattning om
i vad mån detta påstående är riktigt. Det bör emellertid påpekas i detta sammanhang
att dumpningstendenserna i vissa fall kan motverkas på annat sätt
än genom antidumpingtullar. Sålunda torde erfarenheten ha visat att i vissa
fall tillämpning av kvantitativa importrestriktioner är det mest ändamålsenliga
sättet att möta dumping. I andra fall åter torde direkta förhandlingar
med det exporterande landet kunna ge önskade resultat.

Bevillningsutskottets betänkande nr li år 1957 7

Utskottet vill i detta sammanhang omnämna, att med anledning av ett gemensamt
svenskt-norskt förslag en utredning föregående år ingångsattes
inom GATT-organisationen i syfte dels att ntröna hur GATT-reglerna om
antidumping- och utjämningstullar tillämpas inom de olika länderna och
dels att undersöka möjligheterna att göra tillämpningen likformig i de
olika medlemsstaterna. Sedan utredningen slutförts, vilket dock torde dröja
ännu någol år, föreligger självfallet bättre möjligheter än för närvarande att
bedöma huruvida och i så fall i vilka avseenden den svenska tillämpningen
avvikit från tillämpningen i andra länder. Skulle det därvid visa sig att reglerna
i Sverige tillämpats mer restriktivt än i flertalet andra länder, uppställer
det vid propositionen fogade författningsförslaget intet hinder för Kungl.
Maj :t att — inom ramen för GATT-reglerna — ingripa mot dumpingföreteelser
även i mindre flagranta fall. Utskottet förutsätter dock att Kungl.
Maj :t följer eventuella dumpingföreteelser med synnerlig uppmärksamhet
och gör de ingripanden, som kan vara befogade.

Av det anförda framgår att utskottet inte nu anser erforderligt med en
mer detaljerad lagstiftning angående antidumping- och utjämningstullar.
Utskottet kan därför inte biträda yrkandet i de förevarande motionerna att
förslag till dylik lagstiftning förelägges nästa års riksdag. Med hänsyn härtill
synes skäl inte heller föreligga att bemyndigandet för Kungl. Maj :t att
förordna om uttagande av sådana tullar skall avse kortare tid än två år.
Utskottet får således, med avstyrkande av de föreliggande motionerna, tillstyrka
propositionsförslaget i denna del.

Mot det i propositionen intagna författningsförslaget, vilket bortsett från
en formell ändring helt överensstämmer med 1950 års förordning, har utskottet
inte funnit anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med avslag å de likalydande motionerna I:
394 av herrar Mannerskantz och Svärd samt II: 493 av herr
Regnéll måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 53, antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar.

Stockholm den 12 mars 1957

På bevillningsutskottets vägnar:

EDGAR SJÖDAHL

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1957
Närvarande:

från första kammaren: herrar- Sjödahl, Hagberg, Spetz, Eriksson, Gustaf
Elofsson, Snygg, Söderquist, Rune Johansson, Niklasson och Erik Jansson;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson, Sundström, Nilsson i Svalöv,
Brandt, Allard, Vigelsbo, Strandh, Anderson i Sundsvall, Andersson i Essvik
och Stenberg.

Reservation

av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv och Strandh.

570405 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag