Nr 29
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
1
Nr 29
Allmänna beredningsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner om åstadkommande av en arbetsduglig administrativ
enhet för det s. k. stor stockholmsområdet.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade, motionerna
1: 95 av herrar Lundström och Aastrup och II: 66 av herrar Carlsson i
Stockholm och Dahlén föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om snara åtgärder i syfte att åstadkomma en arbetsduglig
administrativ enhet för det s. k. storstockholmsområdet, varigenom
möjlighet skapas bl. a. till snabb lösning av bostadsfrågan, trafikproblemen,
tillgången på skolor och sjukhus och andra i motionerna omnämnda
frågor.
I motionerna anföres bl. a., att bostadskön i Stockholm överstiger
100 000 sökande, att lämplig byggnadsmark i Stockholm snart är helt tagen
i anspråk och att Storstockholms befolkning under de närmaste 15 åren
beräknas öka med 250 000 personer. En betydande ökning av bostadsbyggandet
är alltså behövlig. En sådan ökning stöter emellertid på svårigheter,
särskilt i vad gäller de svårlösta kommunala planerings- och samordningsfrågorna,
som förutsätter att även trafikapparaten, vatten- och avloppssystemet,
reningsverken, skolväsendet o. s. v. beaktas. De olika frågorna
bearbetas av kommunala organ, delvis av regional karaktär, men framstegen
sker långsamt. Kravet på en administrativ enhet blir därför allt angelägnare
och initiativet måste komma från statsmakterna.
Beträffande vad i övrigt i motionerna anförts får utskottet, i den mån
redogörelse härför icke lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 66.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från kammarkollegium,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Stockholmstraktens
regionplanenämnd, Stockholms stadskollegium, Stockholms
förorters samarbetsnämnd, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott
och Stockholms handelskammare.
Kammarkollegium framhåller beträffande samarbetet mellan kommunerna
i storstockholmsområdet bl. a. att denna samverkan, där den ej sker
i form av kommunalförbund eller genom avtal för viss uppgift, i huvudsak
är begränsad till översiktlig planläggning och anför vidare:
När det gäller gemensam planering i fråga om arbetsuppgifter av mera
begränsad räckvidd synes det kollegiet med hänsyn till den samarbetsvilja,
som de berörda kommunerna visat, som om något statligt initiativ för reg
Bibang
till riksdagens protokoll 1957. 11 saml. Nr 29
2
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
lering av pågående eller framtvingande av ytterligare samarbete med avseende
å nämnda uppgifter icke för närvarande skulle vara av nöden.
Det kan emellertid antagas, att det kommer att bliva väsentligt svårare
att nå praktiska resultat på frivillig väg i fråga om sådana problem, som
de särskilda kommunerna uppfatta såsom berörande deras vitala intressen.
Detta gäller framför allt planläggningen av regionala kommunikationer
samt omfattningen av och tidpunkten för utbyggnad av bostads- och industriområden.
Med hänsyn till det starka intresse, som kan finnas för de
olika förortskommunerna att få öka sin bebyggelse vid den för dem lämpligaste
tidpunkten, synes det tvivelaktigt, om på frivillig väg uppgjorda
planer här kunna vara tillfyllest. Visserligen torde staten redan nu kunna
i huvudsak hindra att en utbyggnad, som vid viss tidpunkt icke är ur allmän
synpunkt önskvärd, kommer till stånd, genom att i så fall ansökningar
om arbetstillstånd eller lån icke bifallas. Däremot lärer det för närvarande
icke finnas någon möjlighet att tvinga en kommun, som saknar
erforderliga resurser eller av andra skäl icke är intresserad av en utbyggnad,
att genomföra en sådan. Även i fråga om exempelvis bostadsförmedlingen
torde liknande svårigheter kunna uppkomma.
Ehuru varje reglering på ifrågavarande område skulle komma att i viss
utsträckning innebära ett intrång på den kommunala självstyrelsen, anser
kollegiet likväl en utredning av frågan önskvärd. Kollegiet har emellertid
icke tillräcklig kännedom om det aktuella läget med avseende å olika tänkbara
samarbetsuppgifter för att kunna bedöma, om det nu är rätta tidpunkten
för igångsättande av en dylik utredning. Kollegiet vill i detta sammanhang
även anmärka, att man icke genom en reglering av något slag av
Stor-Stockholms administrativa samarbetsproblem lärer kunna, såsom motionärerna
uttryckt det, skapa möjlighet till en snabb lösning av bostadsfrågan
m. fl. problem, eftersom lösningen av nämnda problem självfallet
är avhängig icke blott av förhandenvaron av en arbetsduglig administrativ
enhet utan även av andra faktorer, såsom tillgång på kapital och arbetskraft.
Byggnadsstyrelsen anför bl. a.:
Det regionplanearbete som nu pågår för Stockholmstrakten syftar till att
ge vederbörande statliga och kommunala organ underlag för bedömningen
av sådana frågor som rör planeringen och utbyggnaden av det område
regionplanen omfattar. Planarbetet avses att utgöra underlag för den fortsatta
planeringen inom de särskilda kommunerna men också för de olika
kommunala åtgärder som krävs för att fullfölja ett samordnat genomförande
av regionplanens intentioner. Häri bör även kunna inbegripas de delar
av det kommunala verksamhetsområdet som omfattar bostadsförsörjningen
och som motionärerna i främsta rummet tagit sikte på.
En av de största svårigheter som möter vid regionplanearbetet är att
åstadkomma ett samgående mellan olika parter och intressegrupper kring
regionplanens slutsatser och intentioner. Tillskapandet av ytterligare en
administrativ enhet kan enligt byggnadsstyrelsens mening befaras komma
att försvåra den nödvändiga samordningen, i all synnerhet om det avsedda
särorganet, såsom här tydligen förutsatts, skulle omfatta endast en del av
regionplaneområdet.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
3
Sedan erforderliga klarlägganden skett beträffande de översiktliga planproblemen
bör åtskilliga förenklingar beträffande handläggningen av detaljfrågorna
kunna åstadkommas inom ramen för de nuvarande administrativa
organen. Vissa överläggningar i sådant syfte har ägt rum mellan länsstyrelsen
i Stockholms län och byggnadsstyrelsen.
I detta sammanhang kan det emellertid finnas anledning att fästa uppmärksamheten
på att vissa förbättringar i organisatoriskt hänseende borde
kunna vinnas genom en revidering av länsindelningen inom här ifrågavarande
område.
Bostadsstyrelscn framhåller bl. a. att läget på bostadsmarknaden i Storstockholm
nu är svårt och kan allvarligt försämras om icke behövlig ökning
av bostadsbyggandet i förortsområdet kan komma till stånd under
de närmaste åren samt anför vidare:
De föreliggande hindren för en snabb ökning av bostadsbyggandet i
Stor-Stockholm är delvis av administrativ art. Motionärerna föreslår därför
att Kungl. Maj :t skall vidtaga åtgärder för att åstadkomma en arbetsduglig
administrativ enhet. Såvitt styrelsen kan bedöma kunde en sådan
enhet åstadkommas antingen genom sammanslagning av primärkommuner
eller genom bildande av en sekundär kommunal enhet. Hur än denna fråga
kommer att lösas, torde det dock icke vara möjligt att genomföra omfattande
administrativa förändringar så snabbt, att de kommer att underlätta
lösningen av de aktuella problemen. En ökning av bostadsbyggandet i StorStockholm
under innevarande och närmast följande år måste följaktligen
åstadkommas genom samarbete mellan de nuvarande kommunerna.
Den lokala planeringen av bostadsförsörjningen är en kommunal angelägenhet.
Kommunernas planering och planernas realiserande förutsätter
emellertid medverkan av statliga myndigheter i ett flertal hänseenden.
Detta gäller t. ex. bebyggelseplaneringen, byggnadsregleringen, utbyggnaden
av kommunikationerna samt vatten- och avloppsanläggningarna och
finansieringen, icke blott med statliga medel utan överhuvud taget. I StorStockholm
tillkommer det förhållandet, att staten är ägare till en stor del
av den mark som måste komma att exploateras för bostadsbebyggelse.
Förekomsten av ett stort antal militära och andra anläggningar medför
också särskilda problem. Slutligen fattas de statliga besluten i vissa fall
av Kungl. Maj:t, i andra fall av centrala ämbetsverk och i andra fall åter
av länsstyrelsen eller statliga länsorgan.
Enligt styrelsens uppfattning är en nödvändig förutsättning för den behövliga
ökningen av bostadsbyggandet i Stor-Stockholm under de närmaste
åren, att den ofrånkomliga medverkan från ett flertal statliga myndigheters
sida lämnas i god tid samt på ett planmässigt och samordnat sätt.
Styrelsen ifrågasätter, om det icke kunde vara lämpligt att för ändamålet
bilda ett Stor-Stockholmsutskott, sammansatt av representanter för olika
statliga myndigheter, hos vilket kommunernas samarbetsorgan kunde direkt
och på ett samordnat sätt anhängiggöra alla ärenden, vilkas avgörande
är beroende av statliga myndigheters beslut.
4
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a.:
Den omlokalisering av bostadsproduktionen från Stockholm till förorterna,
som inom en snar framtid blir nödvändig, kommer att medföra stora
ekonomiska och organisatoriska påfrestningar för förortskommunerna.
För att bostadsbyggandet på ett smidigt sätt och utan störningar på arbetsmarknaden
skall kunna överflyttas från Stockholm till förortskommunerna
är det nödvändigt, att planering och andra förberedelser i god tid
vidtages. Flera av dessa åtgärder kräver ett intimt samarbete mellan de
kommuner, som ingår i området. Detta gäller bl. a. frågorna om trafikledernas
utbyggnad, kollektiva trafikmedel, vatten- och avloppsledningar,
lokaliseringen av olika gemensamhetsanläggningar etc. Behovet av dylik
samverkan har kommit till uttryck i bildandet av särskilda samarbetsorgan.
Trots det samarbete som bedrives synes de problem, som är förknippade
med Stor-Stockholms utbyggnad, vara så omfattande och svårlösta,
att någon tillfredsställande lösning av desamma icke är möjlig utan
att ytterligare åtgärder för organisatorisk samverkan vidtages.
Stockholms stadskollegium, Stockholmstraktens regionplanenämnd,
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott och Stockholms förorters
samarb et snämnd åberopar samtliga ett av den s. k. Storstockholmsdelegationen
utarbetat yttrande. I yttrandet anföres bl. a. följande allmänna synpunkter
på motionärernas förslag:
Den remitterade motionen utmynnar i en hemställan om snara åtgärder
för att åstadkomma en arbetsduglig administrativ enhet för Storstockholm.
I motiveringen göres gällande, att detta kan ske utan ändring av nuvarande
kommunala enheter. Yrkandet och motiveringen stämmer inte riktigt
väl överens. Om man vill förvandla den näringsgeografiska enheten
Storstockholm till någon form av förvaltningsmässig enhet, lär detta inte
kunna ske utan ingrepp i den nuvarande kommunala självstyrelsen. Antingen
måste man inkorporeringsvägen ändra kommungränserna eller
måste man, om dessa ska bevaras intakta, skapa ett nytt kommunerna överordnat
organ. I så fall måste till det nya
överflyttas väsentliga stadsbyggnadsuppgifter med stor finansiell räckvidd
och man torde då ej heller kunna undvika att rubba landstingets ställning.
Vidare redogöres för den tidigare behandlingen av det i motionerna upptagna
spörsmålet. Man konstaterar att det interkommunala samarbetet i
huvudstadsregionen under senare år alltmera utbyggts. (Utskottet får beträffande
de nu verksamma samarbetsorganen hänvisa till en såsom bilaga
till utskottsutlåtandet fogad redogörelse). Det framhålles, att numera psykologiska
och faktiska förutsättningar skapats för ett på förtroende grundat
samarbete mellan kommunerna. Statsutskottet hade vid behandlingen
år 1953 av motioner om ändrad administrativ indelning av riket beträffande
samarbetet inom Storstockholm framhållit värdet av en fortsatt kommunal
samverkan, då härigenom skulle kunna erhållas riktlinjer för den
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 ur 1957
5
framtida utformningen av den statliga administrationen av Storstockholm.
Denna ståndpunkt kunde med än större fog anses gälla i dag. I yttrandet
anföres avslutningsvis följande:
Det samarbete, vars resultat utskottet ansåg borde avvaktas, har kraftigt
utbyggts och lett till påtagliga framsteg. I detta läge, då kommunerna
och landstinget är beredda att satsa sina krafter på att i frivillig form
söka lösa de gemensamma problemen, synes det inte vara välbetänkt att
sätta igång en utredning om Storstockholms administrativa former. Genom
en ny utredning skulle man riskera att återuppväcka tidigare motsättningar,
som genom de senaste årens samarbete i hög grad kunnat överbryggas.
Det skulle vidare dröja åtskilliga år innan de förslag skulle kunna
genomföras, om vilka en dylik utredning eventuellt kunde åstadkomma
enighet. Enligt vår mening skulle alltså ytterligare utredningar om Storstockholms
administration i nuvarande situation kunna försvåra och försena
genomförandet av de åtgärder, som erfordras för att snabbt komma
tillrätta med bostadsbristen och för att över huvud taget främja en ändamålsenlig
utveckling av huvudstadsregionen.
Vid behandlingen av remissen anmäldes i de olika kommunala eller interkommunala
organen vissa avvikande meningar. Det väsentliga i dessa
ståndpunktstaganden innefattas i ett av förhandlingsdelegeraden herr
Bergvall gjort uttalande, vilket hade följande lydelse:
Liksom övriga förhandlingsdelegerade finner jag det självfallet glädjande,
att på grund av vad som gjorts under 1950-talet ett utvidgat samarbete
mellan Stockholms stad och förortskommunerna för en gemensam
utbyggnad av den närings- och befolkningspolitiska enheten Storstockholm
inletts.
Trots glädjande tecken lär det emellertid tyvärr inte kunna förnekas,
att vi alltjämt befinner oss i själva begynnelseskedet. De praktiska resultat
som nåtts under årens lopp är varken särskilt många eller genomgripande.
Ej heller kan man ännu med någon större grad av sannolikhet bedöma,
huruvida det med nuvarande administrativa konstruktion av storstockholmsområdet
skall bli möjligt att bemästra de ständigt besvärligare problem,
som måste möta, då man i ökad utsträckning skall gå från sounds to
things.
Det gäller emellertid enligt min mening att trots de svårigheter, som
kunna möta, med all kraft och med den bästa vilja fortsätta på det frivilliga
samarbetets väg för att därigenom uppnå vad som är möjligt till
båtnad för regionens befolkning. Detta är nödvändigt ur många olika synpunkter,
bl. a. med hänsyn till att genomförandet av en ändrad administrativ
konstruktion av storstockholmsområdet — detta må ske på det ena
eller andra sättet — kommer att möta så många svårigheter och bli så
tidsödande redan på utredningsstadiet, att även om enighet så småningom
skulle kunna nås om formen för den ändrade konstruktionen, detta måste
bli en fråga på ganska lång sikt. Det gäller att se till att centralisation med
de ökade möjligheter till planmässighet och snabbhet i handlandet, som
detta innebär, genomföres på de områden, där enhetlighet är en vinning,
6
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
medan man på alla övriga områden bevarar de mindre kommunala enheter
— det kan härvidlag bli fråga även om en uppdelning av det nuvarande
Stockholm — som i god överensstämmelse med den urgamla svenska kommunala
självstyrelsens anda bevarar den nära kontakten mellan medborgarna
och den kommunala ledningen.
Det vore bl. a. av de skäl, som här anförts, enligt min mening en oklok
politik, om man icke samtidigt som man energiskt fortsätter på frivillighetens
väg genom statsmakternas försorg undersöker utformningen av en
blivande administrativ ordning, därest en sådan skulle visa sig nödvändig.
Eljest kan man riskera, att en vacker dag, när det frivilliga samarbetet
icke visar sig kunna ge vad man önskar, stå handfallen och med många års
utredningsarbete framför sig, som kunde ha varit undangjort. De många
i bostadskön, för att nämna det kanske viktigaste av de problem, som nu
möter oss, skulle icke ha speciell anledning att vara belåtna med en sådan
politik.
Det förefaller mig heller icke som om de synpunkter, som framföres i
slutet av förhandlingsdelegerades yttrande och som innebär, att man skulle
riskera att uppväcka tidigare motsättningar kommunerna emellan om man
utredde den fråga som här beröres, skulle ha något större fog för sig. Kommunalmännen
är säkerligen för stora realister och för medvetna om sitt
ansvar för att denna farhåga skulle vara befogad. Man torde tvärtom kunna
säga, att icke minst de som mest energiskt göra gällande att denna fråga
kan lösas på det frivilliga samarbetets väg skulle spänna alla sina krafter
för att visa, att deras omdöme varit det riktiga. Kommer en utredning av
ovan antydd natur till stånd, finns det ju heller icke någon anledning att
genomföra de förslag, som man under utredningsarbetet kan komma fram
till, om det frivilliga samarbetets väg visar sig ge önskade resultat. Utredningen
blir, sedd från denna synpunkt, en beredskapsåtgärd och större
kostnader har samhället iklätt sig för beredskapsåtgärder på mindre betydelsefulla
områden.
Jag vill därför som min mening uttala, att förhandlingsdelegerade bort
föreslå, att stadens och länets remissorgan skulle uttala sig för en utredning
i motionens syfte.
Samarbetsnämnden anför utöver vad som innehålles i ovan omförmälda
yttrande bl. a. att tillskapandet av den administrativa enhet som i motionen
åsyftas icke i och för sig löser de mest väsentliga problemen i samband
med storbebyggelsen, nämligen dem som gäller arbetskraft, medelsanskaffning
och detaljplanering.
Stockholms handelskammare erinrar bl. a. om att kammaren i ett tidigare
sammanhang framhållit vikten av att frågan om industriens lokalisering
inom storstockholmsregionen löstes icke med hänsyn till den ena
eller andra kommunens särskilda önskemål utan med tanke på vad som ur
helhetens och företagsekonomiska synpunkter kunde anses mest tillfredsställande
och att en betydligt längre gående koordinering av kommunernas
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
7
verksamhet än som vore möjlig inom regionplaneförbundets ram borde
komma till stånd. Kammaren anför vidare:
Handelskammaren har alltså den uppfattningen, att det hittillsvarande
interkommunala samarbetet måste intensifieras. Redan nu sker en långt
ifrån oväsentlig koordinering av verksamheten på olika områden. På frivillighetens
väg ha värdefulla resultat åstadkommits, och det är sannolikt,
att den akuta bristen på för bebyggelse lämpad tomtmark inom det administrativa
Stockholm och de omedelbart aktuella, utomordentligt kostnadskrävande
trafikanordningar av olika slag, som den växande trafiken kräver,
skapar ännu bättre förutsättningar för ett ytterligare utbyggt frivilligt
samarbete. Utvecklingen har i själva verket gått därhän, att de i Stockholms-området
ingående kommunerna knappast längre kunna undandra sig
att i samförstånd med andra lösa samordningsfrågorna. I vilka former
detta skall ske är Handelskammaren emellertid icke beredd angiva. Som
ovan anförts, ger regionplaneförbundet icke tillräckliga möjligheter härvidlag.
Att skapa ett de enskilda kommunerna överordnat organ utrustat
med erforderliga befogenheter möter givetvis stora svårigheter; det kan
bli vanskligt att förena strävandena efter effektivitet med principen om
den kommunala självstyrelsen. Utländska exempel torde emellertid ge vid
handen, att interkommunala överinstanser kunna skapas och fungera med
tillfredsställande resultat utan att den kommunala självverksamheten för
den skull blivit lidande därpå. Så t. ex. torde det ”Metropolitan Council”
som för några, år sedan bildades i Toronto i Canada ha underlättat Torontoregionens
allmänna utveckling. Den lösning av samordningsproblemen som
mycket vagt skisseras av långtidsutredningen, nämligen ett mera aktivt ingripande
från statens sida närmast i den form, att statsmakterna skulle
”genom anslag, byggnadstillstånd och sin allmänna planläggning” påverka
”frågor rörande arbetskraft, kommunikationer, vatten, avlopp, elkraft, bostäder,
skolor etc.” förefaller däremot Handelskammaren icke tilltalande.
Att statsmakterna skulle, utöver vad som normalt får anses innefattas i
den statliga verksamheten på berörda områden, ”genom förhandling samordna
de kommunala myndigheternas beslut”, förefaller Handelskammaren
ur principiella synpunkter betänkligt. Icke heller synes det erforderligt,
att statsmakterna ”i någon därför lämplig form” tar ledningen vid
planering av bostadsbeståndets utbyggnad inom Stor-Stockholm. De lokala
problem varom här är fråga borde kunna lösas i sådana former, att statliga
organ icke skola behöva inkopplas.
En skyndsam förutsättningslös utredning av frågan om det interkommunala
samarbetet inom Stockholms-regionen bör alltså komma till stånd.
Den bör syfta till att finna former för en ändamålsenlig samverkan vid
handläggandet av regionens särskilt viktiga planerings-, utbyggnads- och
finansieringsfrågor med minsta möjliga ingripande i den kommunala självstyrelsen.
Handelskammaren kan alltså i så måtto ansluta sig till motionärernas
yrkande, som Handelskammaren förordar, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om en utredning i syfte att åstadkomma
den av motionärerna begärda samordningen.
8
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Utskottet. De stadsbyggnadsproblem av olika slag som uppstått för det
område som går under beteckningen Storstockholm kräver ett intimt interkommunalt
samarbete. Bristerna härutinnan var från början mycket påtagliga,
men förhållandena synes sedermera ha avsevärt förbättrats. Det
tidigare rådande tillståndet föranledde vid olika tillfällen förslag till åtgärder
för åstadkommande av bl. a. en administrativ form för en närmare
och mera regelbunden samverkan. Utskottet vill i detta hänseende endast
erinra om att vid 1953 års riksdag motioner väcktes om en översyn av gällande
indelning av riket i län och landstingsområden. I statsutskottets utlåtande
över motionerna (nr 172) anfördes i fråga om behovet av en ny
administrativ indelning i storstockholmsområdet att utskottet vore ense
med motionärerna om att goda skäl förelåge för en förutsättningslös utredning.
Med hänsyn till det samarbete i olika former som förekomme i
interkommunala frågor i storstockholmsområdet ansåg utskottet det emellertid
icke vara uteslutet, att en fortsatt kommunal samverkan skulle kunna
giva riktlinjer för den lämpligaste framtida utformningen av den statliga
administrationen av Storstockholm. Utskottet förutsatte vidare att
Kungl. Maj:t ägnade frågan vederbörlig uppmärksamhet. Utskottets förslag,
att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls
av riksdagen.
Beträffande de interkommunala samarbetsorganen för Storstockholm
och deras arbetsuppgifter får utskottet hänvisa till en av Stockholms stadskollegium
upprättad redogörelse, vilken som bilaga fogats till detta utlåtande.
Utskottet vill härutöver erinra om att inom ramen för Stockholms
stadsförvaltning år 1954 inrättades en befattning som borgarråd med uppgift
att i första hand svara för handläggningen av storstockholmsfrågorna.
Påföljande år inrättades en särskild rotel, storstockholmsroteln, innefattande
dels ärenden berörande stadens förhållande till sina grannkommuner
eller till Stockholmstraktens regionplaneförbund och dess organ och
dels andra Storstockholm berörande ärenden. Vidare tillsattes av stadskollegiet
en delegation för storstockholmsfrågor.
Av den i ovannämnda bilaga intagna redogörelsen framgår, att ett livligt
samarbete nu pågår inom sådana verksamhetsområden, där kommunal
samverkan är påkallad. Samarbetet anknyter till tre huvudorgan, nämligen
regionplaneförbundet när det gäller den översiktliga planläggningen
av huvudstadsregionen i vid bemärkelse, Storstockholms planeringsnämnd
för frågor om bostäder, arbetsplatser, kommunikationer och övriga
stadsbyggnadsmässiga huvuduppgifter i storstockholmsområdet samt
Stockholms stads och Stockholms läns landstings gemensamma förhandlingsdelegation
i vad gäller sjukvården. Det torde föra för långt att här
lämna en redogörelse för de resultat som redan uppnåtts genom denna sam
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1951
9
verkan. Utskottet har emellertid kommit till den uppfattningen att en samarbetsvilja
vuxit fram, till vilken man med fog kan knyta goda förhoppningar
för framtiden. Utskottet vill i detta sammanhang särskilt erinra
om det arbete som nedläggs på det för dagen kanske mest brännande pi oblemet,
bostadsfrågan. Borgarrådet för storstockholmsroteln och länsbostadsdirektören
i Stockholms län har på uppdrag av förhandlingsdelegerade,
representerande stadskollegiets storstockholmsdelegation och Stockholms
förorters planeringsdelegation utarbetat ett förslag till aktionsprogram
för bostadsförsörjningen i Storstockholm åren 1957—1961. Då förslaget
ännu icke slutbehandlats, vill utskottet här endast nämna att det
bl. a. behandlar de administrativa och organisatoriska problem, vilkas lösande
jämte kapital och arbetskraft är nödvändiga förutsättningar för att
åstadkomma en ökad bostadsproduktion. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att det samarbete på bostadsförsörjningens område, varom
här är fråga, kan fullföljas i enlighet med förslagets intentioner.
Utskottet har av vad vid remissbehandlingen av motionerna anförts kommit
till den uppfattningen att sådana ingripanden, som kunde komma att
ske, därest motionerna bifölles, skulle i det nu rådande läget kunna verka
störande på samarbetet mellan de berörda kommunerna. Utskottet, som
icke ingått på någon prövning av frågan, huruvida dylika ingripanden är
förenliga med principerna för den kommunala självbestämmanderätten,
finner sig redan på denna grund icke böra förorda bifall till motionerna.
Vad statsutskottet anfört därom, att en fortsatt kommunal samverkan
skulle kunna giva riktlinjer för den lämpligaste utformningen i en framtid
av Storstockholms administration, synes vidare allmänna beredningsutskottet
äga tillämpning även för det närvarande. Härtill kommer att
statsrevisorerna i eu till riksdagen avgiven särskild berättelse den 27 mai s
1957 föreslagit att frågan om en ändrad administrativ indelning av riket i
län bör göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning.
Beträffande det interkommunala samarbetet i Storstockholm har revisorerna
anfört följande:
Enligt revisorernas mening har här tagits ett värdefullt initiativ, som
på allt sätt bör fullföljas helt oavsett hur länsorganisationen kan komma
att utformas för framtiden. Med hänsyn till det föreliggande spörsmålets
riksomfattande karaktär synes å andra sidan det ifrågavarande samarbetet
icke rimligen kunna utgöra hinder för att den av revisorerna åsyftade^ utredningen,
vilken nödvändigtvis måste bli tidskrävande, kommer till stånd.
Utskottet vill ansluta sig till vad revisorerna anfört angående värdet av
det pågående samarbetet men anser sig självfallet icke böra f. n. taga
ståndpunkt till revisorernas förslag om utredning, då detta kommer att
prövas av riksdagen i annat sammanhang.
) Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att de likalydande motionerna I: 95 och II: 66 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 april 1957
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herr Wolgast, fru Wallentheim, herrar Nyström,
Jansson, Erik, Persson, Johan, Strandler,* Lundström, Anderson,
Carl Albert,* Söderquist, Larsson, Lars, och fru Nilsson;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, fru Svedberg,
herrar Bark, Nestrup, Braconier, Engkvist,* Östrand, Nihlfors, fröken Wallenus,
herrar Carlsson i Huskvarna, Börjesson och fru Jäderberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Lundström och Nihlfors, som ansett att utskottets utlåtande bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas mening att ett flertal betydelsefulla frågor
inom storstockholmsområdet är av sådan natur att de måste lösas för
hela området efter gemensam planläggning och enhetliga grunder. Av dessa
problem är bostadsförsörjningen det för dagen allvarligaste. Bostadskön
räknar nu ca 60 000 registrerade bostadssökande, som saknar egen direktförhyrd
lägenhet inom Stockholm med angränsande kommuner, och denna
ko är i ständig tillväxt. Dessa bostadssökande torde f. n. representera ca
135 000 bostadslösa människor. Samtidigt som kön oupphörligt ökar, har
bostadsproduktionen minskat — under de två senaste åren från 11159
lägenheter 1954 till 9 885 lägenheter 1955 och 9 168 år 1956.
Med tillfredsställelse konstaterar utskottet de framsteg som gjorts för
ett utvidgat samarbete mellan Stockholms stad och förortskommunerna i
syfte att lösa dessa betydelsefulla frågor. Det för kort tid sedan av Stockholms
och förortskommunernas förhandlingsdelegerade framlagda förslaget
till aktionsprogram för bostadsförsörjningen i Storstockholm, avse
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
ende åren 1957—1961, syftar till en ökning av bostadsproduktionen från nuvarande
ca 10 000 lägenheter pr år till i genomsnitt ca 14 000 lägenheter
pr år under dessa fem år. Denna produktion torde vara vad som för narvarande
är möjligt, utan att effektivare åtgärder vidtas. Samtidigt måste
dock konstateras, att den planerade ökningen av bostadsproduktionen icke
avvecklar bostadsnöden inom området utan sannolikt endast nödtorftigt
håller densamma på nuvarande nivå. Härför talar det förhållandet, att
trots en byggnation av ca 10 000 lägenheter pr år under de senaste åren,
har bostadsbristen samtidigt ökat med ca 5 000 bostadssökande pr år, vilka
saknar egen direktförhyrd lägenhet. Ingenting tyder på att befolkningsutvecklingen
skall ändras under de närmaste åren. Det planerade aktionsprogrammet
får därför tolkas som ett minimiprogram.
Trots det samarbete som påbörjats och som i planeringsstadiet är glädjande
framgångsrikt, finner utskottet storstockholmsproblemen vara så
många och betydande, att statsmakterna i beredskapssyfte bor ta initiativet
till en utredning om förutsättningarna för och utformningen av en
administrativ omorganisation för området, därest en sådan skulle visa sig
nödvändig för lösande av berörda frågor. Antalet samarbetsorgan ar redan
nu så stort, att en effektiv samordning dem emellan torde bil erforderlig.
Om detta är förhållandet redan på planeringsstadiet, är det självklart att
svårigheterna blir än större när uppgjorda planer skall verkställas och
fördelning av kostnaderna härför ske. Skulle det då visa sig, att det fria
samarbetet icke förmår ge konkreta resultat, måste en fastare form av
samverkan övervägas. De sannolikt årslånga utredningar, som säkerligen
kommer att föregå tillskapandet av ett dylikt samarbetsorgan — vars befogenheter
givetvis icke bör sträcka sig längre än nödvändigt — skulle i
ett sådant läge på ett ödesdigert sätt kunna hindra eller forsena en angelägen
utveckling. En sådan risk bör icke tagas.
Det är möjligt att en lämplig organisation kunde utformas inom ramen
för det nu föreliggande förslaget till ny lag om kommunalförbund. Storstockholmsdelegationen
antyder själv i sitt aktionsprogram for bostads
-
försörjningen denna möjlighet, då man säger.
Samarbetet kan tänkas ordnat enligt i första hand två alternativ: kommunalförbund
eller fortlöpande samplanering och samrad, resulterande
avtal på konkreta punkter ... Om man väljer det^ frivilliga samarbetets
väg kan detta dock inte vara formlöst. Man maste astadkomma ett orga ,
som med tillräcklig auktoritet kan hävda Stor-Stockholmskommunernas
samfällda intressen både vid överläggningar med statliga myndigheter och
när det gäller planeringen och utbyggnadstakten i regionens olika delar.
Svårigheterna är dock uppenbara, enär en första förutsättning för ett
sådant förbund är fullständig enighet. Utländska exempel visar att dylika
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
svårigheter pa ett utmärkt sätt kunnat bemästras genom statlig medverkan
till utformningen av ett effektivt och auktoritativt organ för samverkan.
Men erfarenheten visar också, att resultaten härav redan efter kort
tid för berörda parter framstått som fördelaktiga.
Statsrevisorerna har, sedan motionerna väckts, föreslagit att frågan om
en ändrad administrativ indelning i län skall göras till föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning och har därvid berört även Storstockholms
förhållanden. I likhet med statsrevisorerna finner utskottet, att
det nu inledda interkommunala samarbetet i stockholmsområdet icke rimligen
kan utgöra hinder för en utredning av berörda spörsmål. Den av
motionärerna åsyftade utredningen torde, om så anses lämpligt, kunna
sammankopplas med den av statsrevisorerna föreslagna utredningen om
en ändrad administrativ indelning av länen, varvid Stockholms län — och
särskilt stockholmsområdet — tilldrar sig särskild uppmärksamhet. Att
en utredning i beredskapssyfte skulle verka störande på det inledda samarbetet
finner utskottet orimligt, då det givetvis måste förutsättas att i
denna utredning bör ingå representanter såväl för de berörda kommunerna
som för staten.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 95 och II: 66 må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
13
Bilaga
Int erkommunala samarbetsorgan inom Stor-stockholmsregionen.
Under senare år ha tillskapats ett flertal organ för främjande av samarbete
mellan kommunerna inom storstockholmsregionen. Sålunda fastställde
Kungl. Maj :t den 16 februari 1951 förbundsordning för Stockholmstraktens
regionplan^ förbund. Enligt denna har förbundet till ändamål att
genom upprättande av regionplan och därmed sammanhängande åtgärder
verka för att en gemensam planläggning äger rum och länder till efterrättelse
inom regionplaneområdet i fråga om viktigare trafikleder, flygplatser,
områden för tätbebyggelse och friluftsliv samt anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp. Förbundets angelägenheter handhavas av en
förbundsdirektion, vilken biträdes av en regionplanenämnd. Regionplaneområdet
omfattar huvudparten av Stockholms län.
För utredning av Storstockholms trafikfrågor tillsattes år 1949 en särskild
utredningskommitté, som antog namnet Stor-Stockholms trafikutredning.
Kommittén, vars ordförande utsetts av Kungl. Maj:t, består av
representanter för stadskollegiet, järnvägsstyrelsen, Stockholms förorters
samarbetsnämnd samt de privata trafikföretagen.
För förhandlingar om gemensam planering av sjukvårdsfrågor ha staden
och Stockholms läns landsting år 1953 var för sig utsett särskilda delegerade,
vilka arbeta under ledning av en opartisk ordförande.
På initiativ av länsstyrelsen i Stockholms län har år 1953 bildats Stockholms
skärgårds trafikräd, som skall utgöra ett organ för samråd mellan
länsstyrelsen samt trafikanter och trafikföretag i fråga om trafikförhållandena
i Stockholms skärgård. I rådet ingå representanter för bl. a. Stockholms
stad.
För vidgat samråd i frågor av gemensamt intresse för Stockholms stad
och dess förorter inrättades år 1951 Stor-Stockholms samarbetsdelegation,
sammansatt så, att sju ledamöter utsågos av stadskollegiet och lika många
av förorternas samarbetsnämnd, varjämte landstingets förvaltningsutskott
representerades av en kontaktman. Efter storstockholmsrotelns tillkomst
har denna delegation avslutat sin verksamhet år 1955. På förslag
av delegationen träffades år 1953 avtal mellan staden och förorternas samarbetsnämnd
om upprättande av en bytescentral under tillsyn av en bostadsbytesnäm,
)id för samverkan beträffande förmedling av interkommunala
lägenhetsbyten (uti. 151/1953).
Till samarbetsorganen mellan staden och grannkommunerna kunna även
hänföras Lidingöbrostyrelsen för gemensam förvaltning av Lidingöbron
sedan 1920-talet samt den år 1954 tillkomna intagning snämnden för elevintagning
i realskolor m. fl. inom Stor-Stockholm.
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 29 år 1957
Förutom ovannämnda samarbetsorgan förekomma vissa sammanslutningar
mellan förortskommunerna, där staden icke är representerad. Här
är först att nämna Stockholms förorters samarbetsnämnd, till vilken 25
kommuner äro anslutna — samtliga 12 kommuner inom det inre förortsområdet,
12 av de 16 kommunerna inom det yttre förortsområdet och Djurö.
Denna nämnd har till uppgift att behandla spörsmål av för dessa kommuner
gemensamt intresse, bl. a. samhällsbildning, stadsplan, bebyggelse, vattenförsörjning,
avlopp och kommunal organisation. Nämnden har tillsatt
fyra utskott, arbetsutskottet med allmänna uppgifter samt planerings-,
sanerings- och skärgårdsutskotten med speciella uppgifter.
För frågor, som sammanhänga med bostadsbebyggelsen och dess bedrivande
inom Storstockholm, har inrättats en särskild planeringsdelegation.
Denna är lierad med förorternas samarbetsnämnd, men intager dock en i
viss mån fristående ställning. Ledamöterna i denna delegation utses direkt
av de till delegationen anslutna kommunerna, vilkas antal är 14 och utgöras
av de kommuner, som äro belägna närmast Stockholm — de 12 kommunerna
inom inre förortsområdet samt Boo och Botkyrka.
En liknande ställning som planeringsdelegationen intager det förstärkta
saneringsutskottet, vilket behandlar för de till detsamma anslutna 20 kommunerna
gemensamma vatten- och avloppsfrågor. Detta utskott arbetar
dels med en arbetsdelegation dels med fyra geografiskt indelade intressentgrupper.
Slutligen har vissa förortskommuner sammanslutit sig i kommunalförbund
för speciella gemensamma angelägenheter. Här förekommer bl. a.
Stockholms norra förorters vattenledningsförbund, i vilket f. n. ingå
Solna, Sundbyberg, Stocksund, Danderyd, Täby och Järfälla. Förbundets
vattenförsörjning sker genom Görvälnverket vid Mälaren. Vidare
ha kommunerna Danderyd, Djursholm, Sollentuna, Stocksund och
Täby sammanslutit sig i ett renhållningsförbund. För uppförande och
drivande av läroverket i Mörby ha Danderyd och Stocksund sammanslutit
sig i ett läroverksförbund. Mellan Solna och Sundbyberg förekommer dels
ett brandförsvarsförburid, dels ett förbund för drivande av ett gemensamt
inackorderingshem för alkoholskadade. I sistnämnda förbund är även Sollentuna
medlem. Kommunerna Österåker och Vaxholm ha ett vattenledningsförbund
för en gemensam vattenledning.
Alfa Boktr., Sthlm 1957