Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12 år 1957
7
Nr 12
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande
av skadegörelse av mink.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 164 av herrar Boman och Johansson, Anders, samt II: 199 av herrar
Jacobsson i Tobo och Persson i Svensk öp hemställes, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t fästa uppmärksamheten på frågan om vildminkens
skadegörelse och anhålla om de åtgärder som efter en snabb utredning
kan befinnas vara påkallade.
Motionärerna framhåller, att den skadegörelse som åstadkommes av förvildade
minkar är betydande. Om ingenting göres kan man befara stark
utbredning av dessa mycket fruktsamma skadedjur till fara för fisket, viltet
och mindre husdjur. Erfarenheterna av vildkaninens utbredning på Gotland
och vildminkens i Island manar till försiktighet. Tänkbara åtgärder är
att införa skottpengar på mink och att ålägga ägarna till minkfarmer
skyldighet att hålla effektiva stängsel.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från domänstyrelsen
efter hörande av Svenska jägarförbundet, fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Jönköpings län, som bifogat yttranden av länets hushållningssällskap
och jaktvårdsförening, samt Jägarnas riksförbund.
Samtliga hörda myndigheter och organisationer vitsordar de i motionerna
lämnade uppgifterna, och alla med undantag av lantbruksstyrelsen, som
förordar en avvaktande hållning, tillstyrker motionerna. Domänstyrelsen
erinrar bl. a. om att en av styrelsen tillstyrkt framställning från Svenska
jägarförbundet och Svenska fiskevårdsförbundet år 1949 om att uppfödare
av mink skulle åläggas hålla effektiva stängsel ej föranlett någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. En av styrelsen likaledes tillstyrkt framställning i samma
syfte år 1956 av Jämtlands läns fjäderfäavelsförening är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Lantbruksstyrelsen framhåller, att inom Svenska
jägarförbundet pågår utredning om vildminkens utbredning och att Svenska
pälsdjursuppfödares riksförbund avser att undersöka i vilken utsträckning
rymningssäkra stängsel användes vid minkfarmer, tillhörande förbundets
medlemmar. Styrelsen anser, att man sedan dessa undersökningar
avslutats torde böra överväga vilka åtgärder som lämpligen skall vidtagas.
Utskottet. Uppfödning av mink utgör ett mycket betydande inslag i den
svenska pälsdjursaveln. Antalet odlade minkar har beräknats vid tiden för
8
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12 år 1957
avpälsningen uppgå till omkring 1,2 miljoner, de årligen saluförda skinnen
till ca 800 000 och bruttointäkterna till ungefär 55 miljoner kronor om
året. Redan kort tid efter det minkodling omkring år 1928 börjat på allvar
bedrivas i Sverige kunde skadegörelse av minkar, som rymt eller utsläppts
från farmerna, iakttagas. Under krigs- och efterkrigsåren ökade antalet
vildminkar i oroväckande grad. Detta har uppgivits sammanhänga med
bl. a. bristfälligheter i inhägnader och burar. Vildminken synes förekomma
i alla delar av landet — självfallet tätast i trakter, där odlingen av mink
är mest intensiv.
Vittnesbörden om vildminkens ökade utbredning och skadegörelse är i
dagens läge så talrika och samstämmiga, att det enligt utskottets mening
icke kan råda någon tvekan om att effektiva åtgärder är påkallade. Förevarande
spörsmål har under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen
föranlett framställningar med förslag till åtgärder. Sålunda föreslog Svenska
jägareförbundet och Svenska fiskevårdsförbundet i en gemensam framställning
till Kungl. Maj:t år 1948 på anförda skäl ändring i jaktstadgan
av innebörd att sax skulle få användas jämväl för fångande av mink samt
att särskild författning skulle utfärdas angående skyldighet för innehavare
av minkfarm att hålla sådant stängsel kring anläggningen eller eljest hålla
djuren instängda på sådant sätt, att de icke kunde komma in på mark, som
ej tillhörde anläggningen. Framställningar om stängselskyldighet har jämväl
gjorts exempelvis av Jämtlands läns fjäderfäavelsförening och Gävleborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I övrigt har bl. a.
framförts förslag att statsmakterna skulle ställa medel till länsstyrelsernas,
landstingens och kommunernas förfogande för utbetalning av skottpengar
på mink samt att jaktlagen skulle ändras så, att envar ägde jaga
mink å annans jaktområde och behålla vid sådan jakt nedlagda minkar.
I detta sammanhang må framhållas att i Island, där vildminkens spridning
är särskilt stor, lämnas höga skottpengar på mink — 23 kronor per djur,
varjämte jägaren får behålla skinnet — och har lokala myndigheter tilllagts
rätt att förbjuda minkodling. F. n. lär all odling av mink i Island ha
upphört.
I samtliga yttranden över motionerna understryks vikten av att åtgärder
vidtages för att motverka vildminkens spridning. Utskottet ansluter
sig för egen del till motionärernas och remissmyndigheternas uppfattning
i frågan och vill sålunda tillstyrka, att den av motionärerna begärda utredningen
kommer till stånd. Inom Svenska jägareförbundet pågår utredning
om vildminkens utbredning, och Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund
ämnar undersöka i vilken utsträckning rymningssäkra stängsel användes
av förbundets medlemmar. Det synes utskottet önskvärt att dessa
utredningar fullföljes, då ett värdefullt underlag för de vidare övervägan
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12 år 1957 9
dena härigenom torde erhållas. Utskottet har icke funnit anledning att gå
närmare in på frågan, hur den i motionerna föreslagna utredningen lämpligen
bör läggas upp eller vilka särskilda åtgärder som bör övervägas, men
finner angeläget att utredningen med hänsyn till de stora ekonomiska värden
som här står på spel verkställes skyndsamt.
Utskottet får under åberopande av vad ovan anförts hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
1:164 och II: 199 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av de åtgärder till förhindrande av
skadegörelse av mink som efter en snabb utredning kan befinnas
vara påkallade.
Stockholm den 14 mars 1957
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Wolgast, Jonsson, John Wiktor, fru
Wallentheim*, herrar Andersson, Axel, Jansson, Erik*, Strandler*, Arrhén,
Ståhle, Lundström*, Larsson, Lars, fru Nilsson och fru Hamrin-Thorell;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herr Hammar*, fru
Svedberg, herrar Dickson, Bark*, Nestrup, Königson, Andersson i Björkäng,
Engkvist, Östrand, Lundqvist och Lothigius.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.