RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 22

28 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 28 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Braconier ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folk -

skolans lärare ........................................ 3

herr Nihlfors ang. statligt stöd åt upptagning av kulturhistorisk

fdm ................................................ 7

Ändringar i semesterlagen.................................. 10

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus.................... 19

Ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II.............. 41

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården.......... 49

Anslag till Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar.......... 54

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola.................... 55

Anslag till Stockholms högskola m. m......................... 60

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk............ 64

Anslag till Universitetskanslersämbetet: Avlöningar.............. 76

Måndagen den 28 maj em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 82

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag...... 123

Samtliga avgjorda ärenden

Måndagen den 28 maj fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändrad lydelse av 2 och 12 §§

lagen om semester, m. m................................. 10

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m....................................... 19

1 —Andra kammarens protokoll 1956. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 140, om bidrag till handelshögskolorna i
Stockholm och Göteborg ................................ 40

— nr 143, ang. Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.............. 41

— nr 144, ang. ersättningsanstalter för fångvårdsanstalten å Långholmen
och kvinnofängelset i Växjö.......................... 41

— nr 145, ang. ytterligare utgifter för fångvården å tilläggsstat II.. 41

— nr 146, ang. tjänstgöringstider för tandläkare inom folktandvården 49

— nr 148, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II för avskrivning

av nya kapitalinvesteringar .............................. 54

— nr 149, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II för avskrivning

av oreglerade kapitalmedelsförluster........................ 54

— memorial nr 150, ang. bemyndigande igångsätta arbeten å allmän

beredskapsstat ........................................ 54

— utlåtande nr 141, ang. vissa anslag till tekniska högskolor m. m. 54

— nr 142, ang. anslag till Stockholms högskola m. m............. 60

— nr 151, ang. godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk.............. 64

— nr 152, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar............ 76

— nr 153, om anslag till universitetskanslersämbetet............ 76

Måndagen den 28 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område m. m................................. 82

— memorial nr 33, ang. uppskov med vissa ärenden............ 123

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ändringar i tulltaxan .. 123

— nr 48, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften........ 123

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. fortsatt samarbete mellan staten

och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag.................................. 123

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Måndagen dén 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att minska vantrivseln bland folkskolans
lärare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Braconier frågat mig
om jag har för avsikt att komma med
något förslag för att minska vantrivseln
bland folkskolans lärare.

Härpå vill jag svara följande.

Interpellanten bygger sin fråga på
det förhållandet, att vid en undersökning
år 1955 bland folkskollärarna i
Stockholm en icke obetydlig del av lärarna
förklarat sig mer eller mindre
missnöjda med de förhållanden, under
vilka de arbetar.

Nu är det ju så, att frågan om förekomsten
av vantrivsel inom en viss yrkesgrupp
är ett svårgripbart och komplicerat
spörsmål. Vissa undersökningar
på området — såsom den i interpellationen
omnämnda lokala enkäten —
har gjorts på sista tiden. Någon mera
representativ översikt av förhållandena
över hela fältet, vilken skulle tillåta generella
slutsatser, föreligger emellertid
ej. Inom varje yrkesgrupp torde väl kunna
påvisas objektivt eller subjektivt betingade
symptom på trivsel och vantrivsel.

Beträffande varje yrkesområde har

naturligtvis arbetsförhållandena avgörande
betydelse för de anställdas trivsel.
Interpellanten anger som störande
moment i detta avseende för lärarpersonalen
de stora skolenheterna, de stora
avdelningarna, tillsynen vid skolmåltiderna,
nya krävande undervisningsmetoder
och ökade krav i olika avseenden
på lärarna utan någon kompensation i
tid eller pengar och utan möjlighet till
avkoppling. Härtill kommer enligt interpellanten
en tilltagande oro bland
lärjungarna. Lärarna bör kunna känna
sig uppskattade och ej pressade från
olika håll.

De angivna omständigheterna vill interpellanten
särskilt applicera på folkskolans
lärare. Intet säges om förhållandena
i andra skoltyper på motsvarande
stadier, där lokalbrist och stora
läraravdelningar även föreligger och
där skolmåltider även är anordnade.

När det gäller nedskärning av antalet
lärjungar i avdelningarna på vissa stadier
torde alla vara ense om det önskvärda
i en dylik åtgärd. Av skäl, som
jag tidigare flera gånger och i olika
sammanhang redovisat, har en sådan
nedskärning ännu ej varit möjlig.

Lokalbristen avverkas i den takt, som
statsmakterna och kommunerna finner
möjligt, och från skolmyndigheternas
sida bevakas enligt min mening dessa
frågor med den energi, som sakens vikt
kräver och som också är behövlig i den
rådande konkurrensen med andra väsentliga
samhälleliga önskemål.

Såsom interpellanten anför har tillsynen
vid skolmåltiderna på flera håll
vållat irritation. Numera torde dock anordnandet
av skolmåltiderna merendels
ha kunnat genomföras i samförstånd

4 Nr 22 Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans
lärare

med lärarpersonalen och på godtagbara
villkor. Det är här i avvaktan på resultatet
av förhandlingar i saken fråga om
en tillämpning på det kommunala planet
av allmänna anordningar, och de
kommunala myndigheternas och skolledarnas
initiativ och planering är av
väsentlig betydelse för en relativt friktionsfri
utformning av tillsynen.

När det gäller de moment av mera
personlig art för lärare och elever som
interpellanten anger som orsaker till
känsla av vantrivsel, är förhållandena
tydligen mycket växlande från trakt till
trakt och även inom en och samma skola.
Här är det alla ansvarigas uppgift
att bistå lärarpersonalen i arbetet att
skapa en lämplig skolmiljö. I själva verket
är detta riktpunkten för det arbete
som pågår i syfte att anpassa kurser och
metodik till lärjungarnas möjligheter
och behov, för utformning av lämpliga
prov vid inträde i lärarutbildningsanstalterna,
för metodikundervisningen av
läraraspiranter och för fortbildningen
av lärare. Höjda anslag har beviljats
och särskilda åtgärder har vidtagits av
statsmakterna under de senare åren.

När det slutligen gäller av interpellanten
angivna ökade krav på lärarpersonalen
»utan att någon kompensation i
tid eller pengar getts» bör erinras om
att dylika spörsmål är förhandlingsfrågor
som dryftas i härför tillämpad ordning.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
interpellationssvaret. Jag vet att ecklesiastikministern
personligen hyser det
största intresse för hithörande problem,
och jag kan därför inte underlåta framhålla
att jag blev en smula konfunderad
över svaret.

Till en början för ecklesiastikminis -

tern ett allmänt resonemang om trivseln
i olika grupper av lärare och säger i
det sammanhanget att det i vantrivselproblemet
kommer in en del subjektiva
moment. Ja, det är alldeles riktigt att
så är. Det gör det i alla frågor. Men om
vi här i riksdagen, när vi undersöker
olika förhållanden, säger att en rad subjektiva
moment gör det omöjligt att
komma med några generella slutsatser
— ja, då kan vi ju över huvud taget inte
bedöma frågorna.

Här gäller det inte ett område, där
det saknas utredningar. I Stockholm
gjordes sålunda 1954 och 1955 en stor
undersökning, vilken omfattade 500 lärare.
Den skedde enligt liknande intervjumetod
som statistiska centralbyrån
tillämpar i andra sammanhang, när det
gäller att belysa sociologiska problem,
och resultatet av den undersökningen
blev sådant, att det inte utan vidare kan
nonchaleras. Det är uppenbart att det
på här förevarande område råder mycket
olika förhållanden på olika platser,
men det konstaterades redan i nämnda
undersökning från Stockholm att problemen
var särskilt besvärliga i storstäderna,
eftersom där även tillstöter stora
disciplinsvårigheter.

När statsrådet i svaret nära nog raljerar
med mig för att jag i min interpellation
inte har tagit med andra lärare
än folkskollärarna, vill jag genmäla
att det borde vara ganska naturligt för
ecklesiastikministern att jag tagit upp
just folkskollärarnas problem, eftersom
de just nu står i centrum för diskussionen
kring dessa frågor. Vi har ju beslutat
om en nioårig enhetsskola, och vi
kommer om någon dag att diskutera den
treåriga realskolan och de krav denna
kommer att ställa på lärarna och lärarutbildningen.
När man bedömer framtidens
skola, är det uppenbart att man
inte får se vantrivselfrågan som endast
ett organisatoriskt problem — som skett
i alltför hög grad i skoldebatterna här
i riksdagen. I stället måste vi fråga oss

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans
lärare

vilka möjligheter lärarna har att skapa
sådan trivsel i skolorna, att man når de
resultat som enhetsskolan skall ge. Man
säger ju i försöksverksamheten om enhetsskolan
att den skall beakta andra
värden än realskolan, och om så skall
kunna ske, måste stor vikt fästas vid
frågan hur lärarna känner sig stå i sitt
förhållande till eleverna.

Det är alldeles riktigt, herr statsråd,
att vi här har anledning att diskutera
universitetsorganisationen och de krav
som bör ställas på lärarna, inte minst
på läroverkslärarna, men jag ser denna
fråga rent principiellt och konstaterar
då att vi här, beträffande vantrivseln,
har ett alldeles speciellt problem. Vantrivseln
framträdde bland annat mycket
starkt i och med att riksdagen beslöt
införa tvång för lärarna att vakta
vid skolmåltider. För dem som följt
med i debatten i fackorganen står det
fullt klart att skolmåltiderna i viss mån
markerade en vändpunkt i lärarnas inställning
till skolarbetet. Detta kan givetvis
ha varit ett subjektivt moment,
men tendensen har konstaterats förefinnas
vid praktiskt taget alla skolor.
När skolmåltiderna infördes ålades lärarna
uppgifter, som icke tidigare hade
förutsatts, och lärarna fick inte någon
kompensation för detta, samtidigt som
lönefrågorna väckte irritation. På vissa
håll ledde detta till att lärarna förklarade,
att de inte skulle komma att åtaga
sig en rad förut frivilligt påtagna uppgifter.
I det avsnittet har statsrådet lämnat
ett svar, som andas optimism, och
det skulle vara mycket glädjande om
svaret på den punkten ger uttryck för
lärarnas inställning till skolmåltiderna
i dag och till lärarnas förhållande till
sina huvudmän. En lösning av det problemet
skulle betyda, att man nått
ganska långt på väg för att återställa
det gamla förtroendet och den trivsel,
som folkskollärarna ganska allmänt tidigare
känt med sitt arbete.

Men, herr talman, det stora proble -

met gäller inte endast skolmåltiderna,
utan det stora problemet för lärarkåren
är ju, som ideligen framhålles och
som också starkt betonades av 1954 och
1955 års undersökning, att så länge
man har stora klasser kan man inte
skapa de förutsättningar som låg till
grund för det resonemang som stod bakom
1946 års skolkommissions ståndpunkt,
och som ecklesiastikministern i
anförande efter anförande poängterat
och som enligt min mening är alldeles
riktigt, nämligen att lärarna också bör
kunna bibringa eleverna förståelse för
moraliska värden och för vad man kallar
karaktärsdaning. Det är visserligen
en stor debatt i dessa dagar om vad
skolan gör i det avseendet, men de som
lyssnade till den debatt som fördes här
i kammaren om ungdomsbrottsligheten
kunde konstatera, att flera talare var
inne på den linjen som Svea hovrätt
intog i sitt remissyttrande. När det gäller
ungdomsbrottsligheten var Svea hovrätt
av den uppfattningen, att man inte
kunde lita på hemmens renässans inom
överskådlig tid. Det är ingenting som
säger att statsmakterna inom några år
kan påstå, att vi har de hem vi behöver
för att skapa en god ungdom. Man
kan, som det framhölls av flera talare,
säga att däråt kan riksdagen i själva
verket inte mycket göra. Det vi kan göra
är att vi spårar upp de hem, där
barnen utan tvivel har föräldrar som
försummar sina plikter. Det finns barn
i skolan som kommer från vad man kallar
känslolösa hem. Det gjordes en undersökning
i Stockholms förstäder för
några år sedan, och där konstaterades
att även i s. k. goda hem lät man sina
barn stå ute på gatan i barnvagnar i
åtta, nio timmar utan tillsyn. Men så
fanns det också sådana hem, som inte
kunde på något sätt sägas vara dåliga,
där man kunde konstatera att det inte
fanns någon intimare relation mellan
föräldrar och barn. Barnen kominer ut
i ungdomsligor o. s. v. När man talar

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska vantrivseln bland folkskolans

lärare

om den ökade mekaniseringen, vilket
blivit ett slagord, är det väl ändå något
som är utmärkande för alla de kulturkritiker
som behandlat dessa barn att
det finns något som kallas känslolöshet
i det moderna samhället, där man inte
intresserar sig för individerna. Vi lever
i kollektiv där de individuella problemen
ofta kommer bort, trots att vi har
skolpsykologer o. s. v. Därmed är man
inne på den stora disciplinfrågan. Det
är uppenbart att statsrådet har alldeles
rätt att det inte så mycket beror på lärarna,
och att i det stora flertalet skolor
möter man kanske inte detta allvarliga
disciplinproblem. Men det möter
man onekligen i vissa skolor när det
gäller skolmåltiderna, särskilt i större
städer. En stockholmsundersökning visade
ju, att för många lärare kändes
det som om de hade en nästan hetsk
inställning till sin klass därför att de
många gånger under dagen fick uppmana
eleverna att vara tysta o. s. v. Jag
skall inte ingå på alla svårigheterna med
brott såsom stölder, skolkning o. s. v.,
men bara det att en stor del av arbetsdagen
i vissa skolor får åtgå till rena
disciplinära åtgärder innebär ju, att
man inte har så mycken tid till undervisning,
som man annars skulle ha.

Detta är ett problem; och det är klart
att jag naturligtvis inte begär att ecklesiastikministern
skall komma med någon
patentlösning. Man har pekat på
möjligheterna att genom skolkuratorer
och skolpsykologer göra det lättare för
vissa lärare och talat om vissa elevkollegier
där man skulle kunna diskutera
dessa frågor friare. Och inte minst har
man pekat på möjligheterna att få bättre
kontakt mellan skola och hem. Jag
medger gärna att föräldraföreningarna
såsom de är utformade på en del håll
inte ger lärarna det stöd de behöver ha.
Jag vill också understryka att utbildningen
för vissa lärarkategorier när det
gäller att ta hand om barnen inte är
tillräcklig. Jag vill erinra om den skri -

velse, som närmast Småskollärarinnornas
förbund ingivit, där man understrukit
behovet av en utvidgad undervisning
i psykologi och pedagogik. Jag är
väl medveten om att det råder olika meningar,
huruvida småskollärarna skall
gå i kurser på lärarhögskolan eller inte.
Men det måste ju vara ytterst betydelsefullt
för dem att få insikter i psykologi
och pedagogik, så att de känner med
sig, att de väl kan fullgöra sina uppgifter
som lärare. Det är ett krav från lärarorganisationernas
sida, att utbildningen
en gång i framtiden skall förläggas
till lärarhögskolan och att seminarierna
skall slopas. Psykologiutredningens
starka betonande av psykologiens
värde understryker just dessa personliga
faktorer.

Herr talman! Jag skall inte gå djupare
in på dessa allmänna frågor. Jag vill
bara till slut konstatera att skolan har
en väsentlig uppgift i formandet av
framtidens samhälle. Alla kulturkritiker,
pedagoger och psykologer är ense om
att ett lands framtid i väsentlig grad
beror av den undervisning, som kan
meddelas i skolorna. Lärarna intar som
yrkesgrupp en specialställning, därför
att deras trivsel eller vantrivsel smittar
av sig på lärjungarna. Alltså gäller denna
fråga inte bara en speciell yrkesgrupp,
utan den gäller hela det svenska
samhället. Det rör sig inte om subjektiva
faktorer, utan om objektiva faktorer
och inre problem i fråga om skolans
målsättning, och dessa är av väsentlig
betydelse, när vi skall diskutera den
framtida skolan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall inte försöka
utvidga debatten vid detta sena skede
av riksdagen. Men den som uppmärksamt
läser mitt interpellationssvar kommer
nog underfund med att åtskilligt
göres, som rimligen bör räknas in bland

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22

Svar på interpellation angående statligt stöd åt upptagning av kulturhistorisk film

sådana åtgärder herr Braconier önskade
för skolans vidkommande.

En punkt i interpellantens anförande
bör under alla förhållanden inte få stå
oemotsagd. Herr Braconier hävdar, att
skolmåltidsbeslutet 1954 innebar en
vändpunkt och att lärarna då fick
ålägganden, som inte tidigare förutsetts.
Men det är ju en feltolkning. Jag
vet att herr Braconier och flera med
honom försökt sig på denna tolkning tidigare,
men den är som sagt felaktig.
Lärarnas skyldighet att medverka i dessa
skolsociala sammanhang fastslogs ju
redan vid riksdagens behandling av den
allmänna lönepropositionen hösten
1946. Det har sålunda inte skett någon
ändring sedan dess.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tror inte att jag i
mitt föregående inlägg angav just året
1954. Jag vet i varje fall att frågan kom
i ett delvis nytt läge när riksdagen införde
bestämmelsen om skyldighet för
skollärarna att vakta vid skolmåltiderna.
Inte heller gick jag in på en rad
centrala frågor, som lärarkåren uppenbarligen
är mycket missnöjd med. Inte
minst gäller detta de stora klasserna —
det var ju meningen att 1950 års kungörelse
skulle upphöra nästa år.

Lärarna frågar nu, som de gjort i sina
organ: Är det meningen att förlänga
denna kriskungörelse om de stora klasserna,
eller är det verkligen meningen
att söka ordna så, att det blir ett mindre
antal elever i varje klass? Detta är som
sagt en central fråga för hela lärarkåren.
I senaste numren av två lärarorgan
framhåller man exempelvis att det väl
är ett rimlig krav, när vi nu skall bygga
upp den framtida skolan, att statsmakterna
ger besked, huruvida vi under
de närmaste åren skall nödgas arbeta
med nuvarande alltför stora klasser,
som inte kan ge trivsel och inte kan
skapa förutsättningar för enhetsskolans
genomförande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är klart att herr
Braconier kan krypa bakom ett sådant
yttrande som att han icke angivit några
vissa årtal. Får jag tolka detta så, att
herr Braconier är överens med mig om
att beträffande skolmåltiderna det
grundläggande betydelsefulla beslutet
fattades så tidigt som 1946?

Herr Braconier frågar om man ännu
inte vet, huruvida kriskungörelsen rörande
klassavdelningarnas storlek skall
fortsätta att äga giltighet. Jag har mig
bekant att skolöverstyrelsen helt nyligen
har gjort vissa uttalanden på denna
punkt som kommer att behandlas i
ecklesiastikdepartementet, men vi har
inte haft möjlighet att ta någon ståndpunkt
i den frågan ännu. Yi skall emellertid
mycket ingående penetrera saken.

Herr Braconier pekade på att det råder
olika förhållanden på olika håll i
landet beträffande andra angelägenheter
på skolväsendets område. Interpellanten
har säkerligen fullt klart för sig
att även skollokalernas antal och omfång
är mycket olika på olika håll. På
platser där man under många år fått
ta emot en stor ström av nyinflyttade
har man inte kunnat bygga i den takt,
varmed barnantalet har växt. Att det
alltnog blir åtskilliga mycket svåra saker
att ta ståndpunkt till vid ett kommande
beslut rörande dessa problem
tror jag vi är alldeles överens om.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation angående statligt
stöd åt upptagning av kulturhistorisk
film

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors frågat mig,

Nr 22

8 Nr 22 Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Svar på interpellation angående statligt stöd åt

huruvida jag delar den uppfattningen,
att upptagning av kulturhistorisk film
med syfte att till eftervärlden bevara
gamla seder och bruk m. m. bör stödjas
av staten samt huruvida jag har för
avsikt att snarast verkställa den undersökning,
som synes erforderlig för att
klarlägga vilka former för statligt stöd
som kan anses vara lämpliga.

Liksom statsutskottet vid 1953 års
riksdag anser jag, att upptagning av
kulturhistoriska filmer kan ha betydelse
för såväl vetenskaplig forskning
som folkbildning. Ett statligt stöd till
produktion av sådan film måste emellertid
ses i ett större sammanhang, nämligen
om och i vilka former det nuvarande
stödet till producenter av svensk
spelfilm skall kompletteras med någon
form av kvalitetsstöd och på vilket sätt
produktionen av barnfilm samt över huvud
taget dokumentär- och kortfilm bör
stödjas av staten. I nuvarande läga anser
jag, att ett statligt stöd till svensk
och eventuellt nordisk barnfilmproduktion
är angelägnast.

Jag vill dessutom framhålla, att den
av interpellanten berörda frågan i första
hand är en ekonomisk fråga. Hittills
har det icke varit möjligt att på budgeten
få utrymme för detta nya statliga utgiftsändamål.
Jag vill emellertid erinra
om att 1954 års nöjesskatteutredning
även har i uppdrag att utreda frågan
om en teknisk omläggning av biografbeskattningen,
och det är tänkbart att
hela frågan om finansieringen av det
statliga filmstödet vid en dylik omläggning
kan komma i ett nytt läge.

Härpå anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Persson för svaret.

Frågan om statligt stöd åt upptagning
av kulturhistorisk film väcktes i riksdagen
år 1953 genom en motion. Statsutskottet,
som grundligt behandlade motionen
— bland annat besökte utskottet

upptagning av kulturhistorisk film

nordiska museet och besåg därvid ett
antal filmer, som skildrade seder och
bruk från gamla tider — uttalade sig
välvilligt om förslaget till statligt stöd.
Utskottet ifrågasatte bland annat, om
inte lotterimedel skulle kunna ställas till
förfogande för ändamålet. Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets uppfattning,
nämligen att det borde ankomma
på Kungl. Maj:t att ta frågan under
närmare omprövning.

I vårt land har statsmakterna hittills
inte nämnvärt intresserat sig för hur
man så snabbt som möjligt skulle kunna
med hjälp av filmen för både forskning
och undervisning bevara till eftervärlden
mer och mer utdöende seder och
bruk. Under åren 1926—1939 utgick till
nordiska museet sammanlagt i anslag
36 000 kronor för detta ändamål. Sedan
dess har något särskilt anslag inte erhållits,
utan museet måste försöka att
inom ramen för sina knappa resurser
och ofta med hjälp av hoptiggda pengar
fortsätta denna värdefulla filmverksamliet.
Man har senast i vintras visat en
färg- och ljudfilm från Klövsjö i Jämtland,
som till stor del bekostats med medel
från bygden. En Malungsfilm om det
gamla skinnaryrket har också upptagits
— inte i färg men med ljud. Man har
hittills endast kunnat få fram två filmer
med ljud. Detta visar, att man inte
haft särskilt mycket pengar att röra sig
med i denna verksamhet.

Låt mig, herr talman, läsa upp ett par
avsnitt ur en dagstidnings recension av
Klövsjöfilmen, eftersom den ger vissa
perspektiv på frågan: »Tvånget att förena
forskningsintresset med ett mera
svävande hembygdsintresse leder ibland
till att det dokumentärt folklivsskildrande
och det dokumentärt hembygdssentimentala
här och var går i en smula
omaka par. Men sådana små slitningar
får man överse med när filmen av ekonomiska
skäl måste tjäna två herrar.
Låtar, lockrop, visor (mest av drängvisetyp
av relativt sen tid) och annat
musikaliskt ackompanjemang har till

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22

Svar på interpellation angående statligt stöd åt upptagning av kulturhistorisk film

avsevärd del upptagits av Radiotjänst
och ställts till förfogande. Några rekonstruktioner
i klädedräkt och sådant
förekommer inte. Filmen håller sig
strängt till nutiden. Men mycket av
gamla arbetsformer lever ännu kvar i
Klövsjö, och årsrytmen är oförändrad.
När grönskan börjar komma på tegarna
drivs kreaturen till valls, som byordningen
en gång föreskrev, och där kärnas
och ystas alltjämt som i forna tider
vid sidan av modernare metoder i hushållningen.
Liknande parallellföreteelser
förekommer i jordbruk och fiske.
Det är sådant som den kulturhistoriska
dokumentärfilmen nu i sista stund är
bäst skickad att bevara och därför väl
värd det allmänna stöd som den hittills
praktiskt taget inte förunnats.»

Jag tycker att detta säger det mesta
om hur man skall se på frågan om kulturhistorisk
film. Jag vill hänvisa till
att i Norge och även i andra grannländer
ges avsevärda anslag för ändamål
av här ifrågavarande art. Mot bakgrunden
av vad jag nämnt finner jag statsrådet
Perssons svar ingalunda tillfredsställande.
Jag anser det inte vara riktigt
att koppla ihop denna fråga, om hur vi
så snart som möjligt med hjälp av film
med ljud och färg skall söka bevara till
våra efterkommande detaljrika skildringar
av gamla seder och bruk, med
frågan om statligt stöd åt kommersiell
film eller barnfilm.

Detta är i främsta rummet en ekonomisk
fråga, säger statsrådet. Något annat
har jag aldrig ifrågasatt. Jag vill
emellertid erinra om att riksdagen år
1953 var inne på tanken att licensmedel
skulle ställas till förfogande. Hur har det
blivit med den saken? Kan herr statsrådet
upplysa, om något har gjorts i
den riktningen? På mig verkar statsrådets
uttalande om behovet att plocka in
denna fråga i de stora sammanhangen
om statsstöd till svensk kommersiell
film, vari Åsa-Nisse och hans gelikar
ingår som tacksamma mottagare, som
ett försök att dölja att man — kanske —

i ecklesiastikdepartementet icke hittills
observerat 1953 års riksdags synpunkter
på frågan om stöd till kulturhistorisk
filmupptagning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill understryka betydelsen
av att vi i vårt land stödjer
tillkomsten av kulturfilmer. Jag är glad
över att statsrådet i sitt interpellationssvar
vidgat spörsmålet att inte bara avse
filmer om gamla seder och bruk, utan
kulturfilmer över huvud taget.

Om det skall kunna produceras kulturfilmer,
behövs det emellertid dels ett
ekonomiskt stöd åt producenterna genom
att de slipper nöjesskatt, dels en
stimulans genom att kulturfilmer i någon
form prisbelönas.

I vårt land finns det både allmänhistoriskt
och personhistoriskt en rik mängd
uppslag när det gäller att åstadkomma
vettiga kulturfilmer. Jag vill därför uttala
en förhoppning om att vi måtte slippa
en ytterligare utredning på detta område
och i stället om möjligt till nästa
år får en proposition som tar sikte på
produktionen av kvalitativt högtstående
kulturfilmer. Producenterna behöver,
såsom jag här sagt, både ekonomiskt
stöd och stimulans för att åstadkomma
sådana spelfilmer.

Herr talman! Jag har velat understryka
behovet av verkliga kulturfilmer
samtidigt som jag till statsrådet riktar
en vädjan om att ett förslag om stöd till
produktionen av sådana filmer måtte
framläggas snarast möjligt.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! I anledning av herr
Nihlfors’ anförande vill jag säga några
ord i anslutning till statsrådets uttalande
i slutet av interpellationssvaret, där
han erinrar om att 1954 års nöjesskatteutredning
även har i uppdrag att utreda
frågan om en teknisk omläggning
av biografbeskattningen. Statsrådet
framhåller därvid att »det är tänkbart
att hela frågan om finansiering av det

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ändringar i semesterlagen

statliga filmstödet vid en dylik omläggning
kan komma i ett nytt läge».

Jag vill bekräfta att utredningen har
tagit detta spörsmål under övervägande
och förmodligen inom inte alltför lång
tid kommer att framlägga ett förslag
som går i den riktning statsrådet här
förutsatt. Därutöver vill jag bara tilllägga
att vid ett eventuellt stöd åt produktionen
av kvalitetsfilmer kan man
inte bara plocka ut filmer av det slag
som interpellanten här avsett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 157 och 158 samt
tredje lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 22—24.

§ 5

Ändringar i semesterlagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 2
och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, samt

2) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om
förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar i huvudsak, att det stadgande
i semesterlagen (12 §), som tiller -

kände arbetsgivaren rätt att, om semestertiden
överstege tolv dagar, utan arbetstagarens
samtycke förlägga semestern
till två skilda perioder, skulle upphävas.
I fråga om längre semestertid än
tre veckor skulle däremot arbetsgivaren
bibehållas vid rätten att förlägga semestern
till två perioder.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat tre i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna nr
564 i första kammaren av herr Magnusson
m. fl. och nr 742 i andra kammaren
av herr Nygren m. fl.,

dels ock motionen nr 743 i andra
kammaren av herr Rubbestad.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å förevarande motioner,
nämligen I: 564 och II: 742 samt II: 743,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 136.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson,
Carlsson i Bakeröd och Ahlberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 564 och II: 742 samt II: 743,
måtte avslå förevarande proposition,
nr 136;

2) av herrar Sunne, Åkesson, Jacobsson
i Tobo och Rimmerfors, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av motionerna I: 564
och 11:742 samt 11:743 och med förmälan
att riksdagen funnit de vid propositionen
fogade lagförslagen icke
kunna i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga av reservanterna
framlagda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
12 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester;

2) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om
förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

Det i reservationen nr 2) framlagda

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

förslaget innebar i huvudsak, att semester
skulle utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om annan
ordning träffades med arbetstagaren,
samt att, om sådan överenskommelse
icke träffades, arbetarskyddsstyrelsen
skulle på ansökan av arbetsgivaren,
i den mån så prövades påkallat av drifttekniska,
företagsekonomiska eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn
till allmänhetens berättigade intressen,
kunna besluta att semestern skulle
förläggas till två skilda perioder, av vilka
den ena utgjorde minst tolv dagar.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, lämnades beträffande
föredragningsordningen ordet till

Fru JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! 1 avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 32 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande på det sätt, att först
föredrages Kungl. Maj:ts två av utskottet
tillstyrka lagförslag vart för sig, det
första paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist; att
sedan båda lagförslagen blivit behandlade,
utskottets hemställan föredrages;
att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt att lagtexten ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet med den av kammaren antagna
föredragningsordningen föredrogs
först förs lat/et till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 12 §§ lagen om semester.

Sedan 2 § föredragits, anförde:

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Riksdagen liar vid flera
tidigare tillfällen behandlat det förslag

Ändringar i semesterlagen

till ändring av semesterlagen som här
föreligger — det är alltså fråga om slutkapitlet
i en lång följetong.

Vid alla dessa tidigare tillfällen har
andra lagutskottets majoritet ställt sig
avvisande till förslaget att semestern
icke skulle kunna uppdelas mot de anställdas
önskan, men 1955 föreslog utskottet
att Kungl. Maj :t skulle företa en
utredning för att riksdagen därefter
skulle kunna på ett annat sätt än tidigare
ta ställning till problemet. Någon
sådan utredning i ordets egentliga mening
har emellertid icke kommit till
stånd. I en departementspromemoria
anfördes vissa data ur den undersökning
som svenska arbetsgivareföreningen
verkställde 1954, och sedan har ett
antal remissinstanser beretts tillfälle att
yttra sig över denna promemoria. Däremot
har man inte gjort något försök
till en mer ingående analys av hur förhållandena
i dag ligger till. Man har
inte klargjort, i vilken utsträckning arbetsgivarna
underlåtit att bereda de anställda
sammanhängande semester, ehuru
detta till äventyrs hade varit möjligt.
Det finns alltså inte i dag det material,
varpå ett sakligt avgörande i ärendet
kan grundas.

Kommerskollegium har — det refereras
dock inte i utlåtandet — påpekat
att en allsidig utredning bör ske, innan
man tar ställning till förslaget. På samma
sätt har TCO i sitt remissyttrande
framhållit nödvändigheten av en ordentlig
utredning för att klargöra, huruvida
arbetsgivarna verkligen underlåtit
att ordna med sammanhängande semester
när så kunnat ske. Vi saknar alltså
den utredning som riksdagen begärde
förra året. De remissvar, som ingått på
denna departementspromemoria, ger
emellertid i mitt tycke en rätt god bild
av hur detta förslag uppfattas av dem,
som skall ha med den ändrade lagen
att syssla. Alla näringslivets organisationer
har undantagslöst avstyrkt förändringen;
dit räknar jag då både arbetsgivarföreningarna
och alla övriga

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ändringar i semesterlagen

organisationer, som har att företräda
näringslivet.

Det är möjligt, att någon påstår, att
när arbetsgivarorganisationerna framför
den uppfattning, som de här ger till
känna, beror det på en ensidig arbetsgivarsyn.
Det är på grund härav jag
anser mig böra erinra om att även statens
egna organ har intagit samma
ståndpunkt. Som jag nämnde ställde sig
kommerskollegium avvisande eller krävde
i varje fall en allsidig utredning, innan
den kan gå med på ändringen. Till
dem som avstyrker hör också statens
avtalsnämnd med generaldirektör Lindell
som chef; jag nämner hans namn,
därför att han som bekant innan han
fick denna syssla var kassör i Grovoch
fabriksarbetareförbundet och alltså
inte kan misstänkas för att i onödan
underlåta att la hänsyn till arbetskraftens
intressen i detta sammanhang. Domänstyrelsen
avstyrker, landstingsförbundet
ställer sig avvisande — det är
inte något statligt organ men gör det
med hänvisning till de besvär, som
skulle uppkomma inom sjukvården, om
semestrarna skulle förläggas till annan
tid än den lämpligaste. Järnvägsstyrelsen
avstyrker och likaså telestyrelsen.
Hela serien av remissinstanser ställer
sig alltså bestämt avvisande till det förslag,
som nu presenteras. Det kan tillläggas,
att Kooperativa förbundet intar
samma ståndpunkt och att TCO bland
arbetstagarorganisationerna också anser
förslaget vara alltför riskfyllt, eftersom
det kan leda till att arbetstagarna
i vissa fall får sin semester sammanhängande
men då förlagd till vintermånaderna.

Om man nu inte skall ta någon hänsyn
till vad remissyttrandena innehåller
ens när de är så enstämmiga, som
här är fallet, vill jag fråga: Vad är det
för mening med att remittera ärenden?
Skall man dra den logiska konsekvensen
av sitt handlande, borde den väl
vara, att man beaktade de synpunkter,
som kommit till uttryck, åtminstone då

det råder så stor enighet, som här har

kunnat konstateras.

Jag tror inte, att jag begår någon
klandervärd handling om jag påstår, att
utskottet i verkligheten kvarstår vid
sin tidigare uppfattning men däremot
har röstat på annat sätt. Det finns ledamöter,
som har tillstyrkt propositionen,
vilka i likhet med mig är på det klara
med att det hela är mycket tvivelaktigt,
sett ur arbetstagarnas synpunkt, och
likaså att det är olägligt ur näringslivets
synpunkt.

Jag skulle inte ha något att erinra
mot den föreslagna ändringen av semesterlagen,
om arbetsgivarna verkligen
underlåtit att ta hänsyn till arbetskraftens
behov av en sammanhängande semester,
men jag undrar, herr talman,
om någon kan göra gällande att så är
fallet. Det har bara påståtts, att den är
ett önskemål från arbetstagarnas sida,
men såvitt jag vet är det ingen som
ännu bevisat, att arbetsgivarna inte här
har gjort vad man haft anledning att
räkna med att de skulle göra. Och varför
skulle de inte det? De har intet intresse
av att resa motstånd mot ett så
legitimt krav från arbetstagarnas sida
som att semestern skall vara sammanhängande.
Vi vill väl alla ha en sammanhängande
ledighet, om sådan kan
ordnas. När så inte sker — ehuru i
mycket liten utsträckning — måste det
väl antas bero på att arbetsgivarnaföretagarna
har tvingats att ta hänsyn
till de drifttekniska omständigheter,
som nödvändiggör en uppdelning av
semestern.

Intill dess man har bevis på att en
negativ inställning har varit förhärskande
hos arbetsgivarna borde icke denna
lagändring genomföras. Enligt min
mening vore detta att på något sätt öva
kritik mot arbetsgivarnas sätt att agera
och mot deras känsla för arbetskraften,
som riksdagen inte skulle inlåta sig på,
därför att den saknar anledning därtill.
Vilka är det som klagar? Det är riksdagsman
Lundberg, som har väckt den -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

na motion, och jag skall inte betvivla,
att han har någon bakom sig, men något
allmänt missnöje bland arbetarna
och tjänstemännen känner jag inte till.
Något sådant är heller icke framfört.
När man diskuterar detta problem har
man därför sökt en annan motivering.
Man säger, att man vill åsterställa den
balans mellan arbetsgivare och arbetstagare
som fanns då semestern utgjorde
14 dagar. Då hade arbetsgivaren rätt
att förlägga semestern, och den rätten
har han alltid haft. Men semestern skulle
utges sammanhängande, i varje fall
när arbetstagaren så begärde.

När semestern blev tre veckor så kom
denna sista rätt att ändras på det sättet,
att semestern alltjämt skulle utgå under
14 dagar sammanhängande men med
rätt för arbetsgivaren att förlägga den
tredje semesterveckan utan samband
med semestern i övrigt. Då säger man,
att man har rubbat balansen. Det skulle
vara ett rättsanspråk att återställa det
ursprungliga läget. Men någon ändring
har ju inte gjorts i denna rätt att få 14
dagars sammanhängande semester. Uppenbart
är, att om man förlänger semestern
med 50 procent så riskerar man
att rubba företagsverksamheten, produktionen
och hela näringslivet om
denna förlängning också skall läggas i
direkt anslutning till de tidigare bestämda
14 dagarna.

Vi lär snart komma att få kännedom
om ett förslag till en generell begränsning
i arbetstiden från 48 till 45 timmar
per vecka. Om denna avkortning i
arbetstiden i stället skulle tas ut i form
av förlängd semester — något som inte
är alldeles otänkbart — skulle det bli
en ökning av semestern till sex veckor.
Nu frågar jag om någon skulle komma
på den idén att yrka på att denna semester
skulle utgå under sex sammanhängande
veckor? Uppenbarligen inte.
Det vore ogenomförbart. Någon gång
kommer man alltså till den längd på
semestern, då man inte utan våda för
näringslivet, produktionen och verk -

Ändringar i semesterlagen

samheten i övrigt kan utge semestern
sammanhängande. Ligger det då inte i
allas intresse att man gör de moderationer
som erfordras för att näringslivet
skall kunna arbeta och välståndet
skall kunna hållas uppe och förbättras?
•lag tycker att detta är ett arbetstagarintresse
i lika hög grad som ett företagarintresse.
Det är väl inte fråga om
rätt utan snarare om makt. De som fört
fram detta yrkande har — sedan Kungl.
Maj :t gjorde det till sitt — en känsla
av att det nu också skall gå igenom,
och man förfogar över de röster som
gör detta möjligt om man inte bryr sig
om att tränga in i ämnet och ta hänsyn
till de i mitt tycke mycket starka sakliga
skäl som har anförts och kan anföras
mot den föreslagna lagändringen.

I den utredning som riksdagen påyrkade,
som kommerskollegium anser
erforderlig och som TCO förutsätter
skall ske, hade det också bort klargöras,
huruvida denna nya bestämmelse i 12 §
kan tillämpas i praktiken utan stora
vanskligheter. Det kommer att heta att
semestern skall utgå i ett sammanhang
såframt överenskommelse om annan
ordning icke träffas med arbetstagaren.
Lagtexten ger alltså rätten till den enskilde
arbetstagaren att här träffa sitt
avgörande. Det är emellertid klart att
detta icke alltid blir fallet. I de fall då
arbetarna och tjänstemännen är organiserade
får det väl förutsättas, att denna
fråga löses genom ett kollektivavtal.
Men frågan är inte löst därmed. Den
ena gruppen arbetstagare i ett företag
kan anse att semestern bör delas. Denna
grupp kan utgöra majoriteten — den
kan exempelvis bestå av samtliga arbetare
i ett företag. Men tjänstemännen
eller en grupp av tjänstemän kanske
motsätter sig detta. De har lagens stöd,
och vad sker då? Ja, man kan inte driva
verksamheten utan tjänstemän eller
utan de grupper jag här tänker på, och
följaktligen blir den rätt lagen ger denna
minoritet utnyttjad så, att majoriteten
arbetstagare inte får sin vilja ige -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ändringar i semesterlagen

nom. Jag påpekade detta under debatten
förra året och erinrade om att det finns
arbetstagare i sådan nyckelställning, att
de har möjlighet att — hur få de än
kan vara — bestämma hur det skall bli.

Nu skall inte detta tydas så, att jag
befarar att en sådan grupp av personer
i nyckelställning missbrukar sin position
och underlåter att ta hänsyn till
övriga arbetstagare. Men bara möjligheten
av att sådant kan ske är för mig
anledning nog att säga, att jag inte är
övertygad om att denna semesterbestämmelse
inte kan komma att vålla en del
besvär. I varje fall är lagtexten sådan
att de enskilda arbetstagarna formellt
har rätt att inta vilken ståndpunkt som
helst och därmed påverka förhållandena
för en stor grupp arbetstagare i ett
företag.

Jag finner alltså, herr talman, att det
förslag som nu föreläggs riksdagen inte
tillkommit på det sätt som man önskat
från riksdagens sida när man förra året
begärde en grundlig utredning. Förslaget
återspeglar på intet sätt den mycket
eniga mening som kommit fram genom
remissyttrandena från hela näringslivet
och från statens egna verksamhetsområden.
Jag finner också att lagtexten utan
kommentarer är sådan, att den kan
komma att bereda stora svårigheter i
tillämpningen. Det är, herr talman, i
anledning av allt detta som jag yrkar
bifall till den reservation, som innebär
ett avslag på förslaget. Skulle detta inte
komma att följas av riksdagen kommer
jag för min del att rösta med den reservation,
som är avgiven av folkpartiets
ledamöter i andra lagutskottet.

Häri instämde herr Nygren (h).

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Med anledning av den
reservation av herr Sunne m. fl. som
finnes fogad till detta utskottsutlåtande
ber jag att få framföra några synpunkter.

Vi reservanter har i huvudfrågan om

arbetsgivarnas rätt att uppdela treveckorssemestern
i två perioder anslutit
oss till propositionens förslag om att
sådan rätt ej längre skall förbehållas
arbetsgivarna. För de flesta arbetstagare
har arbetsgivarna lyckats med att
bereda odelad treveckorssemester. För
vissa arbetstagargrupper finns dock
svårigheter att bereda sammanhängande
treveckorssemester.

Vi hyser stort förtroende till arbetsmarknadens
parter när det gäller att
kunna ordna dessa förhållanden, men
trots allt står åtskilliga svårigheter kvar.
För att arbetsgivarna ej skall tvingas
att förlägga semestern till annan tid än
som ur semestersynpunkt kan bedömas
vara lämpligt, har vi ansett det böra
finnas en möjlighet att få denna sak
prövad i annan ordning. Vi reservanter
hyser den uppfattningen, att arbetsgivare
ej bör ensidigt få bestämma om
delning av treveckorssemestern, men
för att undvika de svårigheter jag nyss
framhöll har vi föreslagit, att arbetarskyddsstyrelsen
bör på ansökan av arbetsgivare
äga besluta om uppdelning
av treveckorssemestern i den mån det
prövas påkallat av drifttekniska, företagsekonomiska
eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens
berättigade intressen. Om arbetarskyddsstyrelen
fattat sådant beslut
om uppdelning, bör som hittills
gälla, att semestern må förläggas till
två skilda perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Sunne
m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
rikta ett tack till socialministern för
hans initiativ och för den proposition
han här har förelagt riksdagen.

De svnpuntker som herr Ahlberg har
framfört är inga nyheter. Vi har disku -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

terat dem i olika sammanhang förut,
och det finns ingen anledning att ta upp
någon diskussion om dessa saker nu.
När herr Ahlberg sade, att detta inte är
en fråga om rätt utan om makt, vill jag
bara säga till herr Ahlberg, att all lagstiftning
delvis bygger på makt och att
det är självklart, när riksdagen nu har
en sammansättning med representanter
för politiska uppfattningar, där människan
sätts mera i centrum än förut,
att man numera tar mera hänsyn till
människorna än under det gamla skedet.

Det tillägg som herr Jacobsson i Tobo
föreslår löser väl knappast den fråga
som han talade om, ty om en arbetsgivare
skulle anse att det fanns skäl till
att göra en uppdelning av semestern,
har han enligt reservanternas förslag
rätt att gå till arbetarskyddsstyrelsen,
men om arbetstagaren skulle få sin semester
förlagd till en ofördelaktig tid,
har han inte samma möjlighet. För arbetarna
är folkpartiets förslag alltså ett
dåligt skydd.

Herr talman! Med hänsyn till det vi
har sagt under föregående diskussioner
— jag har ju varit motionär i flera år
i denna fråga — och med hänsyn till
vad utskottet här säger skall jag kort
och gott be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Det är självklart, att en
sammanhängande semester på tre sommarveckor
är ett önskemål som varje
arbetstagare gärna vill ha tillgodosett.
I stor utsträckning har också ett sådant
system genomförts, att en sammanhängande
semester på tre veckor har erhållits,
om företagen har kunnat ordna semesterfrågan
på sådant sätt. Man har
helt enkelt stängt fabriken, verkstaden
eller det företag det varit fråga om, och
såväl företagaren som de anställda har
fått semester under tre veckor. Detta
är givetvis en fördel för bägge parter.

Men i vårt mångskiftande näringsliv

Ändringar i semesterlagen

finns en mängd företag, där ett sådant
system inte kan tillämpas utan där arbetet
måste pågå oavbrutitet också under
sommarmånaderna. På en rad områden
har man just under denna tid
högsäsong, och då kan ju inte driften
gärna stoppas eller inskränkas. Att vid
behov anställa semestervikarier i tillräckligt
stort antal är omöjligt med hänsyn
till den brist på arbetskraft, som
under sommartid råder på praktiskt taget
alla områden.

Dessa synpunkter har på ett enligt
min mening ganska övertygande sätt
framhållits i det stora flertalet av de
många remissyttranden som redovisas
i den kungl. propositionen. Man påpekar
ganska enhälligt, att en ändring av
lagen på sådant sätt som här har föreslagits
skulle komma att skapa svårigheter
som komme att påverka produktionen
och samhällsekonomien. Inte
heller har från något håll påvisats sådana
olägenheter med det nuvarande
systemet, att en ändring av detsamma
är påkallad. Om möjligheten att dela
upp semestern på två veckor under
sommaren och en vecka vid annan tid
på året försvinner, tvingas väl snarare
arbetsgivarna i viss utsträckning förlägga
semestrarna för en del av de anställda
till för dessa olämpligare tider
på året. För dem skulle den föreslagna
ändringen enligt min uppfattning innebära
en försämring.

Jag anser denna synpunkt vara av
stor betydelse, då det måste vara en
angelägenhet av största vikt, att så stor
del av ledigheten som möjligt förläggs
till sommaren. Denna uppfattning delas
också av olika remissinstanser, som
i vissa fall kraftigt understryker den.
Kooperativa förbundet t. ex. skriver
bl. a.: »Med ett bibehållande av rekommendationen
i lagen, att semestern om
möjligt skall förläggas till sommaren,
kommer kraven från de anställdas sida
att få sin 18-dagars semester förlagd till
sommaren att medföra anledning till
onödiga konflikter mellan arbetsgivare

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ändringar i semesterlagen

och anställda, då möjligheterna att erhålla
semestervikarier skulle bli ytterligare
beskurna med semestern förlagd
till sommaren och i 18-dagarsperioder.»

Förbundet pekar vidare på att den
föreslagna lagregeln i förening med rekommendationen
om förläggning av semestern
till sommaren skulle innebära
betydande och svårbemästrade problem
för handeln och för sådan livsmedelsoch
annan industri, som inte kan upphöra
med sin verksamhet utan är
tvingad att hålla den i gång året runt.
Som exempel nämner man charkuterifabriker
och bagerier, vilkas produkter
inte tål lagring och vilka med hänsyn
till konsumenternas behov av dessa varor
måste fortsätta tillverkningen också
under semestertid. Detsamma gäller
också en rad andra varor, kanske framför
allt inom livsmedelsbranschen.

Liksom från Kooperativa förbundet
framhålles också från andra håll, att
ett genomförande av lagförslaget skulle
komma att medföra betydande svårigheter
för många företag, både statliga
och andra. Men det är också ofrånkomligt,
att den ifrågasatta lagändringen
skulle komma att medföra en försämring
av den service, som vi är vana vid
och brukar göra anspråk på. Såväl från
olika trafikföretag som från hotell- och
restauranghåll har dessa synpunkter
framhållits, och olägenheterna är också
alldeles självklara.

Att jordbruket och trädgårdsnäringen
skulle råka i svårigheter som en följd av
en sådan lagändring är ganska naturligt,
men jag anser för min del inte
några särskilda regler för dessa näringar
önskvärda. Den knappa tillgången
på arbetskraft som råder inom jordbruks-
och trädgårdsnäringarna omöjliggör
efterlevnaden av varje undantagsbestämmelse.
Företagarna på dessa
områden får försöka klara sig med
otillräcklig arbetskraft, och de har
ingen möjlighet att ordna någon sammanhängande
semester.

Jag är således fullt enig med ut -

skottsmajoriteten om önskvärdheten av
en sammanhängande semester på tre
veckor om denna kan ordnas under
sommartid; däremot är jag inte övertygad
om att treveckorssemester, som erhålles
låt oss säga under höst- eller
vintermånaderna, ger mer vila och rekreation
än en semester, som uppdelas
på två sommarveckor och en vecka vid
annan tidpunkt på året.

Utskottsmajoriteten hävdar, att en
splittring av semestern på olika perioder
måste betecknas som klart otillfredsställande,
då en sådan uppdelning
skulle försvåra den rekreation och avkoppling
som semestern skall ge. Detta
uttalande är kanhända riktigt. Jag är
inte kapabel att bedöma vad som ger
den bästa och värdefullaste avkopplingen,
en sammanhängande treveckorssemester
som återkommer en gång
om året eller en visserligen något
kortare semester som dock återkommer
två gånger om året.

Utskottsmajoriteten medger emellertid
»att det inom vissa näringsgrenar eller
företag icke låter sig göra att utge
odelad semester utan att detta väsentligt
försvårar driften eller försämrar
driftresultatet». Man hänvisar emellertid
till de erfarenheter man har från
arbetsmarknadsparternas förhandlingar
i andra liknande frågor, och man anser
sig ha »anledning räkna med att arbetstagarnas
organisationer skall medverka
till att överenskommelser om uppdelning
av semestern kommer till stånd
i de fall, då ett verkligt behov föreligger».

Ja, det tror jag också. I de fall där
man kan föra förhandlingar mellan ett
par organisationer uppstår nog inga
större svårigheter. Men här gäller det
inte bara organisationerna utan också
de enskilda arbetarna, och i de fall där
förhandlingar skall ske med den enskilde
är risken för onödiga konflikter betydligt
större.

Jag har alltså, herr talman, den uppfattningen,
att något verkligt behov av

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

denna lagändring inte föreligger, ty reformen
är redan genomförd vid de
flesta av de företag där den utan större
skada kan genomföras. Då vidare de
allra flesta remissinstanserna har avstyrkt
denna lagändring och gett mycket
goda skäl för sin ståndpunkt, ber
jag att få yrka bifall till den med 1) betecknade
reservationen av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr Rubbestad (bf) instämde häruti.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Carlsson i Bakeröd
hänvisar till remissinstansernas
yttranden skulle jag vilja säga, att jag
tror att såväl handeln som jordbruket
har anledning att försöka se till att denna
sociala fråga löses, tv om det är
svårt att tillgodose arbetskraftsbehovet
för dessa grupper nu, så blir det ännu
svårare om vi skall fortsätta att ha olika
undantagsbestämmelser på detta område.
Jag vill också framhålla, att herr
Carlsson i lördags hade en helt annan
uppfattning än i dag om vad som förorsaker
svårigheter för handeln. Jag
tror att det här föreligger ett verkligt
behov. Om herr Carlsson säger, att jag
kan vara nöjd som har fått mina önskemål
tillfredsställda genom denna proposition,
så tror jag att också såväl herr
Carlsson som andra har anledning att
på längre sikt vara nöjda med propositionen,
ty genom den löses frågor som
vi i Socialsverige måste lösa.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det finns ett ordspråk
som säger att trägen vinner, och jag
tror att man kan använda det ordspråket
när det gäller denna lagändring.
Den här frågan har nämligen varit föremål
för behandling vid flera tillfällen
både i utskott och i kamrarna. Jag tror
emellertid inte att man skall göra denna
fråga större än den verkligen iir, tv
hela utvecklingen på arbetsmarknaden
under den tid, som här ifrågavarande
lagparagraf har funnits, har ju visat att

Ändringar i semesterlagen

det inte bjudit några stora svårigheter
att komma överens med de anställda
om att förlägga semestern på det sätt,
som för både de anställda och företagarna
varit det mest lämpliga.

När jag hörde herr Ahlberg tala om
remissinstanserna blev jag litet förvånad,
ty han sade att alla remissinstanser,
som på något sätt haft att göra
med denna sak på arbetsmarknaden,
hade varit eniga om att avstyrka lagändringen.
Då glömde väl herr Ahlberg
ändå LO. Landsorganisationen måste
väl anses vara en av de större organisationerna
som har med denna sak
att skaffa, och Landsorganisationen har
hela tiden varit för att en ändring i
detta hänseende skulle vidtagas.

Herr Ahlberg''anmärkte vidare på att
den utredning, som utskottet begärde
förra året, inte har blivit gjord. När
jag såg vad utskottet hade kommit till
— jag deltog vid den tiden inte i behandlingen
av denna fråga — gjorde
jag genast reflexionen: Vad är det
egentligen som skall utredas här? Arbetstidsutredningen,
som hade hand om
förarbetena till denna lag, verkställde
ju en ordentlig utredning bland de olika
grupperna inom samhällslivet, och Arbetsgivareföreningen
har också gjorl en
utredning angående i vad mån treveckorssemestern
har utgått i ett sammanhang.
Man har därför enligt min mening
en så god överblick över hur det ligger
till, att en ny utredning inte skulle
behöva företagas.

Herr Ahlberg sade också, att utskottet
egentligen var emot en ändring av
lagen, fastän det tillstyrkte ändringen.
Det var väl ändå inte riktigt med sanningen
överensstämmande, ty även om
en hel del av utskottets ledamöter inte
var så övertygade om att en lagändring
var nödvändig, så var det dock
enligt min uppfattning ingen som var
emot en ändring.

För min egen del tror jag inte, att det
kommer att bli någon som helst ändring
på arbetsmarknaden efter den nya

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Ändringar i semesterlagen

bestämmelsens genomförande jämfört
med nuvarande förhållanden. När det
gäller trafiken, handeln ocli andra sådana
yrkesområden, där de anställda
vet att det inte finns några möjligheter
att ta ut de tre semesterveckorna
på en gång, tror jag nog att en uppgörelse
kommer till stånd lika bra hädanefter
som tidigare. När arbetstidsutredningen
tog ställning till denna fråga,
ville man endast först vänta litet och
se hur utvecklingen på arbetsmarknaden
skulle gestalta sig. Det var därför man
var försiktig nog att inte säga, att den
tredje veckan skulle tas ut i sammanhang
med de två andra och att arbetsgivaren
skulle ha rätt att bestämma, hur
den tredje veckan skulle förläggas. Nu
har lagen ändå varit i kraft så länge,
att man har kunnat se hur utvecklingen
har gått, och jag tror att en lagändring
på denna punkt inte är någon stor
sak.

Jag tror inte heller, att det blir några
svårigheter att komma överens med
jordbrukets anställda. Den enkät, som
arbetstidsutredningen gjorde bland de
anställda inom jordbruket om hur de
ville ha semestern förlagd, visade att
de nästan enstämmigt ansåg att det
kunde vara bra att ta ut den tredje
veckan som enstaka semesterdagar när
man behövde resa in till närmaste stad
för att handla eller besöka en läkare.
Jag tror de har samma uppfattning även
om vi ändrar lagen på det föreslagna
sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i alla delar både när det
gäller frågan om sammanhängande semester
och när det gäller semestertidens
längd för dem som har hälsovådligt
arbete.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj:ts av utskottet tillstyrka förslag till
paragrafens lydelse dels ock på att kammaren
måtte i enlighet med den av herr
Mannerskantz m. fl. avgivna reservatio -

nen avslå förslaget i denna del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Östlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen om semester, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen avslagit
förslaget i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ahlberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 36 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
i enlighet med utskottets förslag.

12 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sunne
m. fl.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets

Måndagen den 28 maj 195G fm.

Nr 22

förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Sunne m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i Tobo
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: * Den,

som vill, att kammaren godkänner
12 § i andra lagutskottets föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Snnne m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 63 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt paragrafen
enligt utskottets förslag.

Övriga delar av lagförslaget

Godkändes.

Förslaget till lag angående ändrad
Igdelse av 3 § lagen om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete

Godkändes.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

§ 6

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
106, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 mars 1956, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade ändrade riktlinjer
för modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen samt
fatta vissa närmare angivna beslut angående
byggnadsarbeten för sinnessjukvården
m. m. Förslaget innebar bl. a.,
att ett nytt sinnessjukhus inom Gävleborgs
län skulle förläggas till Bollnäs.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft tre
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Sunne (I: 528) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (11:684), hade hemställts,
bl. a., att riksdagen måtte besluta
att det nya sinnessjukhuset i Gävleborgs
län skulle förläggas i Valbo
kommun i nära anslutning till gränsen
mot Gävle stad.

I en inom första kammaren av herr
Erik Svedberg väckt motion (I: 529)
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att det i Kungl. Maj :ts proposition
nr 106 vid årets riksdag föreslagna
sinnessjukhuset i Gävleborgs län skulle
förläggas till Hudiksvallsorten.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte på grundval av Kungl. Maj :ts förslag
fatta vissa under punkterna I—X
angivna beslut angående byggnadsarbeten
för sinnessjukvården in. in.

I avseende å det nya sinnessjukhuset
inom Gävleborgs län innebar utskottets

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

förslag, under punkten III o), tillstyrkande
av att sjukhuset enligt propositionens
förslag skulle förläggas till Bollnäs.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gustaf Karlsson, Ohlon,
Jacobsson, Birke, Skoglund i Doverstorp,
Hoppe, fröken Elmén, herrar Andersson
i Mölndal, Cassel, Gustafsson i
Skellefteå och fru Ericsson i Luleå, vilka
ansett att utskottet i fråga om förläggningsort
för det föreslagna nya sinnessjukhuset
i Gävleborgs län bort förorda
i första hand Gävleområdet och i
andra hand Hudiksvallsområdet samt
att utskottet i enlighet härmed bort under
punkten III o) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:529 ävensom 1:528 och
II: 624, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, i Gävleborgs län skulle
uppföras ett nytt sinnessjukhus i enlighet
med vad reservanterna förordat;
samt

2) av herr Erik Svedberg, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Frågan om förläggningen
av det nya sinnessjukhuset i Gävleborgs
län har varit föremål för en mycket
omsorgsfull prövning inom statsutskottets
tredje avdelning, som därvid
har vägt olika alternativ mot varandra.

Det är tre platser som har varit ifrågasatta,
nämligen Bollnäs, Gävle och
Hudiksvall. Var och en av dessa platser
har inom avdelningen haft sina
förespråkare, som har utvecklat alla de
skäl som kunde tala till förmån för just
den platsen. När avdelningens majoritet
till sist samlade sig kring Gävle-alternativet,
dikterades detta ställningstagande
som sig bör av medicinska skäl. Vi som
har följt den linjen kan inte finna annat
än att det är vårdsynpunkterna som
här skall fälla utslaget. Det blivande

sinnessjukhuset skall vara till för de
sjukas skull, inte för att bereda sysselsättning
åt personal. Lokaliseringssynpunkterna
måste därför träda i bakgrunden,
även om jag mycket väl kan
förstå, att det har ansetts angeläget att
finna någon ersättning uppe i Bollnäs
för att järnvägsverkstäderna kommer
därifrån.

Ingen av oss anser, att riksdagen kan
stå till svars med att lägga sinnessjukhuset
på en sådan plats, att det med fog
skall kunna sägas att de intagna inte
kommer i åtnjutande av alla de medicinska,
kirurgiska och andra vårdmöjligheter
som forskningen nu kan ställa
till förfogande. Det ansvaret, ärade kammarledamöter,
är betydande. Får sjukhuset
inte tillgång till en viss medicinsk
specialitet t. ex., så kan det ju helt
enkelt betyda att en sinnessjuk, som
annars skulle kunna tillfriskna, inte
blir förbättrad. Det kan också betyda,
att hans vårdtid blir väsentligt längre
än den skulle behöva vara.

Sedan mer än 40 år är den medicinska
sakkunskapen, i varje fall den psykiatriska
sådan som den representeras
av Psykiatriska föreningen, fullständigt
enig om nödvändigheten av att förlägga
sinnessjukhus intill orter, som har ett
väl utrustat centrallasarett. De nya sinnessjukhus
som kommit till under senare
tid — Frösö, Umedalen, Ryhov,
Sidsjön och Gullberna — har alla utan
undantag lagts intill centrallasarett. Precis
på samma sätt gjorde riksdagen förra
året, när man beslöt lägga ett nytt sinnessjukhus
till Falköping. Då var man
på det klara med att Falköping skulle
få ett väl utrustat centrallasarett med
alla specialiteter.

I en gemensam promemoria angående
mentalsjukvårdens organisation och
upprustning den 5 juli 1955 säger Psykiatriska
föreningen och Sveriges läkareförbund
bl. a.: »Inom varje landsting
bör finnas ett mentalsjukhus. I de landsting,
där sådana saknas, bör de snarast
uppföras. I landsting som saknar både

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

mentalklinik och mentalsjukhus bör en
samordning redan från början eftersträvas,
så att mentalsjukhuset organisatoriskt
inordnas i centrallasarettet och
även geografiskt förlägges så nära övriga
lasarettsbyggnader som möjligt.»

Utvecklingen går ovedersägligen i den
riktningen, att man inom sjukvården
och även hälsovården gör allt mindre
skillnad mellan människornas kroppar
och deras själar. Man börjar alltmer
komma till insikt om att människan är
en odelbar enhet och att det därför är
nödvändigt att kunna behandla mentala
sjukdomstillstånd samtidigt med de
kroppsliga och att orsakerna till ett
mentalt sjukdomstillstånd kan vara att
söka hos ett kroppsligt och tvärtom.

Nyligen gick det en blänkare genom
pressen, som ger oss en föreställning
om vad som här håller på att inträffa.
Ett forskarteam i Amerika tror sig ha
upptäckt en beståndsdel som, om den
sprutas in i blodet hos apor eller andra
försöksdjur, framkallar schizofrena fenomen.
Detta skulle, om det är riktigt,
kunna betyda, att man eventuellt genom
att avlägsna sådana beståndsdelar i
blodet skulle kunna komma till rätta
med denna sjukdom. Jag vet inte om
det är riktigt, men om det förhåller sig
på detta sätt betyder det, att sambandet
mellan vissa mentala sjukdomstillstånd
och kroppsliga svagheter är på
ett klart och övertygande sätt ådagalagt.

Danska psykiatriker har precis samma
mening i detta avseende som de svenska.
Representanter för Dansk psykiatrisk
selskab, som för kort tid sedan besökte
Sverige, ansåg att kroppssjukhus och
sinnessjukhus borde om möjligt förläggas
vägg i vägg med varandra. De
gick så långt, att de ansåg att ett avstånd
av 500 meter var en allvarlig
nackdel. Statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggnad har också enhetligt
intagit samma ståndpunkt liksom
Sveriges läkareförbund och Svenska
psykiatriska föreningen. Allt detta

har övertygat majoriteten inom tredje
avdelningen om nödvändigheten att hålla
intim kontakt mellan mentalsjukhus
och kroppssjukhus. Det är fråga om
att åstadkomma ett lagarbete mellan
kroppssjukläkare och mentalsjukläkare.

Om vi nu återgår till frågan, hur det
ser ut i Gävleborgs län, så finner vi att
både Bollnäs, Hudiksvall och Gävle är
utrustade med sjukhus. Av dessa sjukhus
är centrallasarettet i Gävle utan all
jämförelse det största och bäst utrustade.
Det har en råd specialiteter, som inte
har någon motsvarighet vare sig i
Hudiksvall eller Bollnäs. I Gävle har
man t. ex. utöver vad som finns i Hudiksvall
ortopedi, gynekologi och narkos.
Narkosen är här en mycket viktig
sak. Men i Bollnäs, dit departementschefen
vill förlägga detta sinnessjukhus,
har man ett vanligt normallasarett
med medicin, kirurgi, röntgen och en
liten barnbördsavdelning. Lasarettet i
Gävle har, om jag inte är fel underrättad,
400 å 450 vårdplatser. Hudiksvall
har 150. Bollnäs lasarett har 189 enligt
den sista uppgift som vi fått. Det är
alltså ett vanligt normallasarett.

Om man nu, i likhet med tredje avdelningens
majoritet, uteslutande vill
anlägga vårdsynpunkten, måste valet
mellan de nu nämnda platserna inte vara
så förfärligt svårt. Då är Gävle avgjort
överlägset både Hudiksvall och
Bollnäs.

Det bär gjorts gällande, att vattentillgången
i Gävle inte skulle vara så
särskilt bra, men det påståendet har
inte stått sig. Vidare säger man att avloppsförhållandena
inte skulle vara tillräckligt
goda i Gävle för att man skulle
kunna bygga ett sinnessjukhus där.

Jag måste säga att visserligen har vi
i reservationen tagit viss hänsyn till
detta påstående, men personligen är
jag mycket litet övertygad om riktigheten
av resonemanget. De flesta städer
och tätorter i detta land har dåliga avloppsförhållanden,
och Gävle har väl inte
värre avloppsförhållanden än att det

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

är möjligt att exempelvis bebygga ytterligare
ett par kvarter med vanliga bostäder.
Om man i stället bygger ett sinnessjukhus
blir belastningen på ledningsnätet
inte större än om man bebygger
några kvarter med bostadslägenheter
och flyttar dit några tusen personer.
Man kan inte säga att avloppsförhållandena
i Gävle är så dåliga, att en fortsatt
utbyggnad av staden är utesluten.

För övrigt tänker man i Gävle inte
slå sig till ro med de avloppsförhållanden
som man nu har, utan det finns
mycket omfattande planer på en fullständig
reningsanläggning som man
hoppas snart kunna realisera.

Sedan har det sagts — och i första
kammaren gjorde man ett visst nummer
av den saken — att det skulle vara omöjligt
att i Gävle finna investeringsutrymme
och arbetskraft för att bygga ett
nytt sinnessjukhus och samtidigt bygga
ut kroppssjukhuset. Det förefaller
mig mycket märkvärdigt, att man nu,
år 1956, så i detalj skall kunna säga,
hur arbetskrafttillgången kommer att
vara på en viss speciell plats i detta
land i början av 1960-talet, när dessa
byggnadsplaner kommer att mogna.
Jag kan därför inte tillerkänna detta
skäl någon egentlig relevans.

Så kommer vi till frågan, vilken ställning
landstinget har intagit. Det har ju
varit tal om och finns ganska långtgående
planer på att landstingen skulle
överta mentalsjukvården. Därför är det
av stor betydelse att veta vad landstingets
ansvariga organ säger. Jag vill inte
gå så långt, att jag vill att landstinget
skall vara med och bestämma detta,
därför att landstinget är dock ännu
icke huvudman, men det finns anledning
att ta hänsyn till dess önskemål.
Det visar sig, att meningarna i landstinget
är delade och att önskemålen i
denna fråga går ganska starkt isär. Det
urtima landsting, som inkallats just
för att ta ställning till frågan om mentalsjukhusets
förläggning, vill i första
hand förorda Bollnäs. Man trycker då

särskilt på de kommunikationstekniska
och geografiska skälen. Som ett alternativ
föreslår landstinget Gävle, under
förutsättning att man framför allt skall
ta hänsyn till vårdsynpunkter och medicinska
synpunkter.

Den sista förutsättningen anser jag
vara den viktigaste. Det är vårdsynpunkter
och medicinska synpunkter,
som skall fälla utslaget.

I en sådan fråga kan man naturligtvis
inte komma ifrån att lokala intressen
av olika slag gör sig gällande. Det
är omöjligt att undvika. Med all respekt
för de lokala intressena undrar jag, om
det inte är lättare för dem som står
helt utanför att bilda sig en objektiv
uppfattning i dessa frågor. För min del
är jag övertygad om att utskottsmajoriteten
hyser precis samma intresse som
reservanterna för att de sinnessjuka
skall få den bästa möjliga vård som
finns att få. Det intresset tillgodoses alldeles
säkert bäst genom att sinnessjukhuset
på sätt som yrkas i den av herr
Gustaf Karlsson m. fl. med nr 1 betecknade
reservationen förlägges till
Gävle.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Hagård
(h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Herr Cassel har så ingående
motiverat reservationen, att jag
inte behöver tillägga så mycket. Jag
ber först och främst att få instämma i
allt vad han har sagt.

Under senare år har det skett en
stor upprustning inom sinnessjukvården.
Man har i tredje avdelningen under
de senaste åren haft förmånen att
ta ställning till byggandet av två nya
sinnessjukhus. Vad är det som framförts
som det väsentliga och grundläggande
när det gällt förläggningsorten av dessa
sinnessjukhus? Jo, det har varit de medicinska
synpunkterna och då framför

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

allt, att mentalsjukhuset måste ha tillgång
till ett fullständigt utbyggt centrallasarett
med alla de specialiteter
som det har. Det förefaller mig därför
egendomligt, om man, när det gäller förläggningen
av detta sinnessjukhus, helt
plötsligt skall springa ifrån dessa synpunkter
och börja anlägga arbetsmarknadspolitiska
synpunkter på förläggningsfrågan.
Jag anser att de medicinska
synpunkterna måste vara avgörande, om
vi skall kunna få den bästa vården åt
dessa människor. Vi får inte i fortsättningen
stå likgiltiga för mentalsjukvården
på det sätt som vi gjort förut. Vi
måste se till att dessa människor får
den behandling och vård som de bör
ha, och därför måste de medicinska
synpunkterna vara utslagsgivande.

Det är nödvändigt som herr Cassel
sade, att det vid vården av patienterna
sker ett teamwork. Det är nödvändigt
vid intagning och konsultationer i
fortsättningen och kanske för vissa ingrepp.
Det har kommit i dagen, att det
inte bara är den mentala sidan man
har att ta hänsyn till; det är ofta psykosomatiska
sjukdomar, Likaväl som
det bakom mentala sjukdomar kan ligga
kroppsliga åkommor så kan bakom
kroppsliga sjukdomar ligga mentala
åkommor.

Man har ifrågasatt, om inte mentalsjukhuset
i Karlskrona låg för långt från
centrallasarettet. Man ansåg att avståndet
var väl långt. Men man vågade sig
på den förläggningen i alla fall. Likaså
i fråga om Falköping var ett väl utbyggt
lasarett, som skulle byggas ut
ytterligare i fortsättningen, avgörande.

Nu är det ju så, att byggnadskommittén
har räknat med att det framdeles
på grund av befolkningsunderlaget bör
bli två mentalsjukhus i Gävleborgs län.
Med hänsyn till spridningen av sjukhusen
nu och senare anser man det lämpligt
att börja i Gävle och framdeles förlägga
ett andra sjukhus till Hudiksvall,
där man räknar med att det i framtiden
också skall kunna bli ett väl utbyggt

lasarett. Men det är ju för närvarande
inte lika väl utbyggt som lasarettet i
Gävle.

Såsom herr Cassel också nämnde, har
man talat om att det skulle vara riskabelt
att förlägga sinnessjukhuset intill
Gävle med hänsyn till att avloppsfrågorna
där inte var ordnade på det sätt
som de borde vara. Det förefaller mig
mycket egendomligt. Man har ju gått i
författning om att låta en firma projektera
radikala saneringsåtgärder för Gävle
med omgivande kommuner. Jag råkade
komma i kontakt med en representant
för den firman, och han sade, att
det är få städer som låtit göra upp ett
så radikalt förslag som Gävle med omgivande
kommuner har gjort. Därför
förefaller ovannämnda motivering egendomlig.
Emellertid har ju reservanterna
sagt, att skulle avloppsfrågan på något
sätt lägga hinder i vägen, så bör
man i andra hand kunna tänka sig en
förläggning av sjukhuset till Hudiksvall.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
motivera reservanternas syn på
dessa frågor. Det har herr Cassel gjort
så utomordentligt bra. Jag skulle emellertid
vilja säga, att om det i andra kammaren
i likhet med i första kammaren
blir majoritet för Bollnäs-förslaget, så
förutsätter man, att landstinget och de
lokala intressenter, som har ansvaret
för detta ställningstagande, också då
ser till att Bollnäs får ett fullständigt utbyggt
centrallasarett med alla specialiteter,
så att de mentalsjuka får den vård
som de verkligen är i behov av.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Gustaf Karlsson m. fl.

Fru Andrén (fp) instämde häruti.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Ehuru jag helt kan instämma
i de två föregående talarnas uttalanden,
så vill jag ytterligare lägga
ut vad de har sagt.

Den upprustning av sinnessjukvår -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.
Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

den, som den reviderade generalplanen
för de statliga sinnessjukhusens modernisering
och utbyggnad innebär, hälsar
jag med stor tillfredsställelse. I fråga
om ett par detaljer i planen har jag
några önskemål att framställa och ett
yrkande.

Det första önskemålet är att utskottets
uttalande om särskilda vårdplatser för
sinnessjuka barn snarast utredes. Det
är ingen fråga av stort omfång. För närvarande
gäller det ett 30-tal sjuka barn,
men som vi i motionen I: 528 framhållit
är det angeläget, att för denna lilla
grupp som nu vårdas under mycket
otillfredsställande förhållanden tillsammans
med vuxna, ofta med mycket psykiska
förändringar, inrättas speciella
vårdplatser. Då denna fråga inte har
tagits upp av departementschefen, har
motionärerna föreslagit en skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande behovet av dessa
platser och om en utredning genom
mentalsjukvårdsdelegationen. Utskottets
positiva uttalande i sakfrågan gör, att
jag inte har något annat yrkande än bifall
till utskottets förslag på denna
punkt — '' förhoppning om att detta uttalande
skall ha samma verkan som en
skrivelse.

Jag vill också uttala en förhopp’ning
om att frågan om anordnande av dagsjukhus
som komplement till sinnessjukhusen
inte kommer bort i den stora utredningen.
Säkerligen skulle många av
de sjuka ha lättare att fortsätta behandlingen,
om sådana dagsjukhus inrättades.
Det blir en friare behandling i så
fall, och de kan erhålla den av kunnig
personal på valfri tid inom vissa timmar,
vilket de inte kan, om de måste
inskrivas på ett sinnessjukhus för att få
behandlingen.

Till utskottets utlåtande bär fogats en
reservation, som går ut på att det för
Gävleborgs län planerade sinnessjukhuset
skall förläggas till Gävle. Departementschefen
och utskottets majoritet
föreslår Bollnäs som förläggningsort.
Som tidigare talare anfört, bör väl den

avgörande frågan vara vilket som ät
det bästa ur medicinska synpunkter.
Frågan gäller om sjukhusets lokalisering
skall bestämmas av de medicinska
synpunkterna eller om kommunikations-,
arbetsmarknads-, bostadsförsörjnings-
eller civilförsvarssynpunkter
skall vara avgörande. Skall de medicinska
synpunkterna väga tyngst, kan jag
inte finna annat än att Gävle avgjort är
att föredraga som förläggningsort. Har
ett statligt sinnessjukhus behov av det
nära grannskapet med den expertis,
som ett centrallasarett erbjuder -— det
är väl närmast frågeställningen.

Vi är nog i denna kammare vid det
här laget ganska överens om att vi tidigare
har svältfött sinnessjukvården. En
läkare har nu 120—150 patienter att
sköta, och till hjälp har han sjukvårdspersonal,
vars utbildning vi först från
och med i år har börjat ordna enligt
den moderna sinnessjukvårdens fordringar.
Antalet patienter per läkare
skall nu successivt minskas. Den forskning
som dessa läkare måste bedriva,
om de skall ha någon framgång med
sin vård, är beroende på om de kan
hålla kontakt med sina kolleger inom
olika specialiteter. Numera behöver läkarna
denna kontakt mycket mera än
tidigare. Förr var inte så mycket upptäckt.
Då kunde en ensam människa
göra stora och förnämliga upptäckter.
Nu har utvecklingen gått så långt, att
ingen kan vara insatt i hur långt specialister
på olika områden har hunnit.
Därför måste en läkare stå i daglig och
ständig kontakt med sina kolleger, om
han t. ex. skall kunna uttala sig om huruvida
en i barndomen genomgången
epidemisk hjärnhinneinflammation kan
vara orsaken till att en patient senare
blir psykiskt sjuk. Skulle man i så fall
ha kunnat förebygga den psykiska sjukdomen
vid vården på epidemisjukhuset?
För att avgöra sådana frågor är
ständiga kontakter nödvändiga, om sinnessjukläkaren
skall ha någon framgång
med vården.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Vid lasarettet i Gävle finns det specialister
inom de flesta områden. Man
har t. ex. där en tjänst inrättad som
narkosläkare. Vidare har beslut fattats
om att en psykiatrisk avdelning skall
inrättas där, och även där behöver man
kontakten med sinnessjukvården. Alla
övriga avdelningar, t. ex. röntgenavdelning
med diagnostik och terapi, är i
Gävle utbyggda på ett helt annat sätt än
i Bollnäs. Allt finns i Gävle i helt annan
omfattning än i Bollnäs och i Hudiksvall.

Den medicinska sakkunskapen i medicinalstyrelsen
har inte yttrat sig i
lokaliseringsfrågan — åtminstone har
jag inte kunnat finna det i handlingarna
— men medicinalstyrelsen har vid
många olika tillfällen sagt ifrån, att
man önskar få en nära kontakt mellan
sinnessjukvård och kroppssjukvård.
Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggnad
föreslår också gävleområdet.
Samtliga beslut som redan fattats här i
riksdagen har också gått ut ifrån att
man skall få denna nära kontakt med
ett väl utbyggt centrallasarett för
kroppssjukvård.

Vad finns det då som talar emot en
förläggning till Gävle — eller rättare
sagt till den närbelägna kommunen Valbo?
Urtima landstinget har i första
hand föreslagit Bollnäs, men efter vad
jag har kunnat finna har landstinget
också framhållit, att om medicinska
synpunkter talar för Gävle, så har landstinget
ingenting att erinra mot att sinnessjukhuset
förlägges dit. Det är sålunda
vi, som nu skall ta ställning till
denna fråga. Sinnessjukvården är ju för
närvarande statlig, men vi vet ingenting
om huruvida inte landstingen senare
kommer att överta den. Jag menar
sålunda, att även landstinget i Gävleborgs
län tycker, att om det spelar någon
roll för sinncssjukvården att sinnessjukhuset
förlägges till Gävle, så kan
det mycket väl förläggas dit, och därför
skall vi också välja Gävle som lokaliseringsort.

Mot detta har anförts, att Gävle stad
ligger i ena kanten av länet, och att
detta medför olägenheter i form av
långa resor för patienterna och deras
anhöriga. Jag kan emellertid försäkra,
att den sjuke först och främst vill komma
till ett sjukhus, där han blir bättre
—- och allra helst fullt frisk •— och
transporterna spelar för honom inte någon
större roll. Jag kan också intyga
att de sjukas anhöriga har precis samma
synpunkter. Den som har vänner,
bekanta och anhöriga inom sinnessjukhusen
vet att de reagerar på detta sätt.

Sedan vill jag emellertid fråga, om
det är så alldeles säkert, att det blir
särskilt besvärligt i detta avseende vid
en förläggning till Gävle. Vi får nämligen
komma ihåg, att Gävle stad har
50 000 invånare, Hudiksvall har ca
10 500 och Bollnäs omkring 6 000. Vi
har sålunda en betydligt större befolkningskoncentration
i gävleområdet, och
man får sannerligen där långa resor vid
en förläggning av sinnessjukhuset till
någon av de andra platserna. Jag tycker
därför att det inte kan vara särskilt
starkt motiverat rent geografiskt
att förlägga sinnessjukhuset till Bollnäs.

I övrigt skall jag inte upprepa vad
tidigare talare redan anfört. Statsutskottet
har direkt från Gävle stad och
Valbo kommun mottagit meddelande
om att man där redan har satt till alla
klutar för att ordna med avlopp, reningsverk,
vattentillgång o. s. v., och
detta talar ju också för en förläggning
till Gävle.

Till slut vill jag också säga, att våra
sinnessjukhus alltför länge redan har
varit förvaringsanstalter för de sjuka.
Det är på tiden att vi nu gör dem till
verkliga sjukvårdsanstalter, vid vilka
man kan klarlägga vad som varit orsaken
till olika sjukdomar och där man
också kan lära svenska folket förebyggande
vård samt genom forskning på
sinnessjukvårdens område —- i intimt
samarbete med olika specialister — kan
finna behandlingsmetoder, som botar

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

de sjuka på snabbast möjliga sätt. Det
betyder oerhört mycket att ha kolleger
inom olika fack tillgängliga inom området
jämfört med att behöva resa långa
vägar för att rådgöra med dem om patienterna
eller om olika sjukdomssymptom.
Från kroppssjukvården vet vi vad
det bet}rder att ha sådan daglig kontakt
med varandra och varandras patienter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan med undantag av
vad som föreslås beträffande förläggningen
av sinnessjukhuset i Gävleborgs
län. I den punkten ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Gustaf
Karlsson m. fl.

I detta anförande instämde fröken
Liljedahl (fp) och fröken Löwenhielm
(fp).

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet i denna fråga är en motion,
som väckts i första kammaren av
herr Svedberg. Motionären föreslår, att
det nya sinnessjukhus, som skall byggas
i Gävleborgs län, måtte förläggas till hudilcsvailsorten.
Jag sympatiserar med
detta förslag och tänkte därför anföra
några skäl för mitt ställningstagande.
Emellertid skall jag, när jag nu har ordet,
beröra även en annan fråga, som
dock i viss mån kan sägas ha samband
med det ärende som i motionen behandlas.

Riksdagen beslöt för två år sedan, att
ett nytt sinnessjukhus skulle uppföras i
Falköping. Vid redovisningen av detta
ärende i årets proposition om sinnessjukvården
•— liksom i statsutskottets
utlåtande — meddelas, att vid falköpingssjukhuset
skall inrättas en klinikavdelning
med 72 platser under en särskild
överläkare. Detta betecknas av
departementschefen som en »värdefull
och intressant nyhet, som möjliggör
observation, behandling och vård av
mentalsjuka, som frivilligt söker sig dit,
utan att dessa behöver formellt intagas

på sinnessjukhus». Och så tillägger statsrådet,
att avdelningen sålunda i viss
mån kommer att »fungera som eu psykiatrisk
lasarettsklinik».

Jag vill instämma med inrikesministern
om att detta verkligen är en intressant
nyhet. Den ger — såvitt jag kan
bedöma saken — ett perspektiv åt frågan
om sambandet mellan psykiatrisk
lasarettsklinik och sinnessjukhus, som
är värt att uppmärksamma. I varje fall
måste den i mycket hög grad intressera
förvaltningsutskotten och sjukhusstyrelserna
i landstingen. I propositionen
meddelas, att man för närvarande icke
har någon psykiatrisk lasarettsklinik i
Skaraborgs län, och jag tolkar propositionen
så, att det bl. a. är av denna anledning,
som den särskilda klinikavdelningen
inrättas vid mentalsjukhuset i
Falköping. Nu uppstår här synes det
mig ett intressant spörsmål, nämligen
detta: Blir behovet av en psykiatrisk lasarettsavdelning
i Falköping mindre efter
det att mentalsjukhuset uppförts?
Kan man kanske gå så långt att man
säger, att en sådan avdelning icke längre
behövs? Jag har icke tagit upp dessa
frågor därför att jag skulle ha någon
särskild anknytning till Skaraborgs län,
men det är helt enkelt så, att frågan är
eller kommer att bli aktuell inom flera
landstingsområden. Det är nämligen inte
bara Skaraborgs län som saknar psykiatriska
avdelningar vid lasaretten;
detta är fallet inom flertalet landsting.
Sålunda har Gävleborgs län ingen psykiatrisk
avdelning, men man har planer
på att inrätta en sådan avdelning i
Gävle. I det landstingsområde jag själv
tillhör, nämligen Blekinge, finns inte
heller någon psykiatrisk lasarettsavdelning.
I själva verket torde frågan om
den psykiatriska vården vara bland de
mest trängande spörsmålen inom alla
landsting.

Men hur kommer problemen att utveckla
sig, när nya sinnessjukhus tillkommer
här och var i landet? Jag vill
beröra detta av den orsaken, att vi i

Måndagen den 28 maj 1956 fm. Nr 22 27

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott
just nu brottas med ett sådant
problem. Vi har nu snart Gullberna sinnessjukhus
färdigbyggt. Samtidigt tränger
frågan om en psykiatrisk avdelning
vid Karlskrona lasarett fram och kräver
sin lösning. Vi är naturligtvis medvetna
om att det primära är att få fram
bästa möjliga vård och vårdformer, men
vi kan inte underlåta att också ta ställning
till de ekonomiska möjligheterna,
investeringsbegränsningarna, personalresurserna
o. s. v. Vi har faktiskt tänkt
oss, att sinnessjukhusets tillkomst skulle
något minska behovet av en psykiatrisk
lasarettsavdelning, men hela ärendet
förefaller att vara så oklart, att ett
definitivt ställningstagande är svårt att
åvägabringa.

Nu finns ju på Gullberna sjukhus icke
den nyhet, som redovisas för det blivande
mentalsjukhuset i Falköping.
Möjligheten att göra en sådan omdisposition
av Gullberna sjukhus, att det
finge en avdelning liknande den på lasarettet
i Falköping, undandrar sig mitt
bedömande; jag vill dock framkasta
tanken. Men det är möjligt, kanske troligt,
att de nya sinnessjukhus som skall
uppföras, bland annat det i Gävleborgs
län, får en klinik sådan som den som
skall inrättas i Falköping. Då kommer,
såvitt jag vågar bedöma, frågan om de
psykiatriska lasarettsklinikerna i ett annat
läge för berörda landsting.

Den medicinska sakkunskapen anser
ju att det skall vara både-och, dels ett
sinnessjukhus och dels en psykiatrisk
lasarettsavdelning. Jag tror att klarare
linjer behövs i detta avseende. I propositionen
talas om att frågor av detta
slag är en utredningsuppgift för mentalsjukvårdsdelegationen
inom sinnessjukvårdskommittén,
och jag hoppas,
att man snart kommer fram till ett resultat.
Skulle delegationen inte direkt
syssla med den fördelningsfråga, som
jag här har berört, eller om den redan
skulle vara i princip löst, vore det värdefullt
med ett besked.

Naturligtvis har frågan också ett intimt
samband med spörsmålet om det
framtida huvudmannaskapet för sinnessjukvården,
men härpå skall jag inte
gå in.

Hur svävande frågan om kombinationen
sinnessjukhus—kroppssjukhus med
eller utan psykiatrisk avdelning är framgår
också av debatten om var det nya
sinnessjukhuset i Gävleborgs län skall
förläggas. Å ena sidan anser man —
fröken Höjer berörde den saken — att
det bör ligga i gävletrakten, därför att
man i Gävle planerat att inrätta en psykiatrisk
avdelning vid lasarettet. Å andra
sidan har det skälet anförts, att sjukhuset
bör förläggas till Hudiksvall, eftersom
där ingen psykiatrisk avdelning
planeras. Vilken av dessa meningar kan
nu anses vara den riktiga? För min del
måste jag säga att jag anser att mycket
talar för Hudiksvall.

Med detta, herr talman, har jag kommit
in på herr Svedbergs motion. Dragkampen
om sinnessjukhuset i Gävleborgs
län står, som också herr Cassel
nämnde, mellan Bollnäs, Gävle och Hudiksvall.
Enligt min mening är Bollnäs
den plats som är svagast motiverad. De
medicinska synpunkterna, som ju måste
tillmätas mycket stor betydelse, talar
för att sjukhuset bör förläggas till Gävle
eller Hudiksvall. När jag ger min röst
åt Hudiksvall gör jag detta av följande
skäl.

1) Landstingets förvaltningsutskott
har förordat Hudiksvall och detsamma
gjorde överläkaren vid sinnessjukhuset
i Sidsjön, dr Österman. Låt mig säga
några ord om landstingets ställningstagande.
Förvaltningsutskottet föreslog
Hudiksvall men det urtima landstinget
föreslog i första hand Bollnäs och i
andra hand Gävle. Hur skall man då
egentligen tolka landstingets egentliga
mening i denna fråga? Jag tror att man
bör tillmäta förvaltningsutskottets ställningstagande
det största värdet.

2) .lag tror att vårdbehovet inom Gävleborgs
län är så pass stort att två sin -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.
Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

nessjukhus där kommer att behövas och
då bör det ena ligga i Hudiksvall och det
andra i Gävle.

3) Lokaliseringssynpunkterna, som
man väl också bör åberopa i detta fall,
synes mig tala för Hudiksvall, även om
herr Cassel enligt min mening ville
skjuta dessa synpunkter alltför mycket
i bakgrunden. Därtill kommer frågan
om den psykiatriska lasarettskliniken i
Gävle, som jag tidigare har berört.

Beträffande vårdbehovet finns olika
beräkningar, men jag tror att uppgiften
om 1 100—1 200 platser är riktig.
Vi har nyligen fått uppgifter om hur
starkt intagningen ökar vid Sidsjöns
sjukhus. Under fjolåret ökade den med
25 procent och det synes mig som om
detta skulle bestyrka riktigheten av de
högre siffror, som anförts beträffande
vårdbehovet även inom Gävleborgs län.
Även om vårdtiden skulle kunna minskas,
pekar dessa siffror på en mycket
allvarlig utveckling. För övrigt tror jag
mig våga säga att man inom landstingsområdena
nu anser, att antalet mer eller
mindre psykiskt sjuka är större än föreliggande
siffror utvisar.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till motion nr 529 i
första kammaren. Skulle detta yrkande
avslås, kommer jag att rösta för reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr ASP (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att det nu råder
enighet om att ett sinnessjukhus
skall förläggas till Gävleborgs län. Men
när det däremot gäller att bestämma,
var inom länet sjukhuset skall ligga, är
meningarna delade. Det har framförts
förslag om Hudiksvall, Gävle eller Bollnäs.
Eftersom jag tillhör förvaltningsutskottet
och då jag har den uppfattningen,
att vid denna frågas avgörande även

andra synpunkter än de medicinska bör
läggas i vågskålen, vill jag lämna en redogörelse
för ärendets behandling i
förvaltningsutskottet och landstinget —
detta så mycket mera som reservanterna,
vilka talar för Gävle eller Hudiksvall,
stöder sig på förvaltningsutskottets
och landstingets ställningstaganden.

När förvaltningsutskottet den 31 maj
förra året yttrade sig över den statliga
kommitténs betänkande, stannade man
för Hudiksvall. Och varför gjorde man
det? Jo, kort och gott därför, att vid de
kontakter man haft med den statliga
kommittén och främst med de medicinska
experterna, hade man fått den
uppfattningen, att detta sjukhus skulle
anknyta till ett väl utbyggt kroppssjukhus
— man avsåg ett centrallasarett. I
den situationen hade förvaltningsutskottet
intet val. Gävle ligger utanför
landstingsområdet. Hudiksvall har vad
vi kallar ett centrallasarett men av en
annan storleksordning än Gävle. Då var
det ju helt naturligt att förvaltningsutskottet
stannade för Hudiksvall, som
tillhör landstingsområdet.

Ett annat skäl, som förvaltningsutskottets
ordförande anförde både vid
det urtima landstinget och i förvaltningsutskottet,
var att generalplanen
för ombyggnad av Gävle lasarett, som
i princip hade godtagits, belöpte sig till
en kostnad på ungefär 30 miljoner kronor,
och utbyggnaden skulle ske samtidigt
som sinnessjukhuset uppfördes. Om
man skulle förlägga sinnessjukhuset till
Gävle skulle detta medföra en anhopning
av sjukhusinvesteringar i denna
länsdel, under det att denna verksamhet
inte finge någon nämnvärd omfattning
i länet i övrigt. Detta alltså om
förvaltningsutskottets ståndpunktstagande.

Den statliga kommittén var sannolikt
inte nöjd med detta beslut. Man eftersträvade
tydligen ett förslag om förläggning
till Gävle. Då uppkom frågan om
en delning av det tilltänkta sjukhuset.
Dess ena del skulle placeras i den nor -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

ra och den andra i den södra länsdelen.
Förvaltningsutskottet hade ingenting
att invända mot detta, men det hävdade
att i så fall skulle den första byggnadsetappen
utföras i Hudiksvall. Utskottet
ansåg sig emellex-tid inte längre
kunna ta ansvaret för ett avgörande,
då det inom länet visade sig vara ett
kolossalt stort intresse för denna fråga.
Därför beslutade man enhälligt att sammankalla
ett urtima landsting, som hölls
den 28 december. Där beslutade
man — med 41 röster mot 16 — att i
första hand föreslå, att sinnessjukhuset
skulle förläggas till Bollnäs men, säger
man, om de medicinska synpunkterna
anses vara avgörande bör sjukhuset
förläggas till gävleområdet.

Beträffande Bollnäs vill jag framhålla
att denna stad har ett normallasarett
och därtill ett sanatorium. Medicinalrådet
Peder Björck har vitsordat
att sanatoriet är ett stort plus för Bollnäs,
men han anser inte alt normallasarettet
är tillräckligt utrustat för att kunna
betjäna sinnessjukhuset.

När landstinget bestämt sig för Bollnäs
bör man hålla i minnet att staden
ligger centralt i länet: där är den geografiska
mittpunkten med goda kommunikationer
till andra delar av länet. Om
sjukhuset förlägges dit kommer ingen
av länets invånare att få mer än 12, 13
mil till detsamma. Vid en förläggning
till Valbo kommer halva länets befolkning
att få 10—25 mil till sinnessjukhuset.
Detta är enligt vår mening en
betydelsefull omständighet — det anser
nog också den psykiatriska sakkunskapen
— ty vården underlättas av att de
sjuka kan ha kontakt med sina anhöriga.

Ett annat skäl, som medfört att landstinget
intagit den ståndpunkt som det
gjort, är att man vill få till stånd en
spridning av anstalterna för mentalsjukvård.
Det finns för närvarande ett vårdhem
för lättskötta sinncsslöa i Gysinge,
som ligger i den södra länsdelen, och
det är planerat ett vårdhem på 125 vård -

platser i den norra länsdelen. Det finns
beslut fattat om inrättande av en psykiatrisk
lasarettsavdelning på Gävle lasarett,
och det planeras en psykiatrisk
lasarettsavdelning på Hudiksvalls lasarett.
Under sådana förhållanden ansåg
landstinget att det skulle vara en förnuftig
spridning av mentalsjukvården,
om det nya sinnessjukhuset förlädes till
Bollnäs.

Vad huvudmannaskapet beträffar har
det i propositionen sagts att den frågan
bör lösas snarast möjligt, t. o. m. innan
upprustningen av sinnessjukvården är
genomförd. Jag anser det för min del
nödvändigt med ett gemensamt huvudmannaskap
för kroppssjukvården och
mentalsjukvården, och man bör ta hänsyn
även till vad landstinget uttalat när
det gäller placeringen av sinnessjukhuset.

Herr talman! Med hänsyn till den
långa föredragningslistan skall jag nöja
mig med det sagda. Länsstyrelsen och
landstinget är ju överens om att Bollnäs
bör bli förläggningsplatsen för det
nya sinnessjukhuset, och Kungl. Maj :t
har med instämmande av utskottsmajoriteten
lagt fram förslag om Bollnäs.
Under sådana förhållanden ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Olsson i Gävle
(s), Orgård (s) och Persson i Norrby
(bf).

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! När det gäller frågan
om sinnessjukvårdens utbyggnad, som
vi här har att ta ställning till, har ett
enhälligt utskott tillstyrkt vad Kungl.
Maj:t äskat i anslagsavseende. På den
punkten föreligger alltså enighet. Däremot
har det uppstått debatt kring placeringen
av ett av de föreslagna nya sinnessjukhusen,
nämligen det som skall förläggas
till Gävleborgs län. Kungl. Maj:t
har efter yttranden av urtima landsting,
länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
stannat för att föreslå sjukhusets

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

placering till Bollnäs. Det är också utskottsmajoritetens
förslag. Ett antal reservanter
inom utskottet har med hänsyn
till de medicinska skälen velat förlägga
sjukhuset till Gävle-trakten.

Jag tillhör dem som anser att riksdagen
på denna punkt bör följa utskottsmajoriteten.
Det innebär ingalunda att
jag på något sätt skulle vilja underkänna
de medicinska synpunkter som kommit
till uttryck i reservationen, men enligt
min uppfattning har inte dessa
skäl den styrka och storleksordning att
de bör tillerkännas avgörande betydelse.
För ett hänsynstagande till de medicinska
skälen talar att vid lasarettet i
Bollnäs finns inte företrädda lika många
specialiteter som vid centrallasarettet
i Gävle och därigenom skulle rätt besvärliga
transportproblem uppkomma
genom förläggning av sinnessjukhuset
till Bollnäs. Vid en närmare granskning
av förhållandena har det emellertid
visat sig, att det inte skulle behöva bli
fråga om några särskilt stora och besvärande
transporter, därest sjukhuset
förlädes till Bollnäs. Jag förmodar att
departementschefen kommer att lämna
en klarläggande redogörelse i detta avseende
och jag finner därför inte anledning
att gå närmare in på saken.

Det har bl. a. under debatten i första
kammaren framhållits att det inte bara
är möjligheterna till lasarettsvård, som
bör vara avgörande för sinnessjukhusets
placering, utan också möjligheterna
till kontakter mellan läkarna inom mentalvården
och inom kroppssjukvården.
Det resonemang, som i detta sammanhang
förts, gör på mig det intrycket att
man utgår från att Bollnäs skulle vara
en isolerad plats när det gäller tillgången
på sjukhusinrättningar och läkare.
Jag anser det därför nödvändigt att för
kammarens ledamöter nämna, att det i
Bollnäs finns ett lasarett med 187 vårdplatser,
ett centralsanatorium med 197
vårdplatser, ett epidemisjukhus med 40
vårdplatser och ett vårdhem för kroniskt
sjuka med 35 vårdplatser. Dessa

sjukvårdsinrättningar betjänas för närvarande
av 14 läkare. Lägger vi därtill
de privatpraktiserande läkarna på
platsen samt — jag utgår nu ifrån att
riksdagen följer utskottsmajoriteten —
de 10 å 11 läkarna vid sinnessjukhuset,
skulle det dock finnas ett 25-tal läkare
i Bollnäs. Det måste väl ge möjlighet till
tillräckliga kontakter mellan läkarna
inom mentalsjukvården och inom
kroppssjukvården. Jag vill också, eftersom
man tillmäter denna personliga
kontakt så stor betydelse, erinra om att
från läkarnas egen sida har sagts att
kontakten mycket väl kan ske telefonledes.
I så fall kan inte ett avstånd på
fem kilometer eller sex, sju, åtta mil
vara av betydelse; tankeutbytet kan
ändå ske lika lätt med detta kommunikationsmedel.
Därför tycker jag, att
man inte skall förskjuta Bollnäs ur bilden
för att där inte skulle finnas tillräckligt
med läkare, som kan diskutera
uppkommande problem. Jag tror
också, att man har all anledning att
ta någon hänsyn till läget inom länet,
och då ligger Bollnäs obestridligen mest
centralt.

Man får nog inte heller så lättvindigt
resonera bort synpunkten om det
värdefulla i upprätthållandet av en viss
kontakt mellan de sjuka och deras anhöriga.
Jag tror, att detta är en rätt avsevärd
del av den vård, som de sinnessjuka
behöver. Vi vet också alla, att
Bollnäs har goda möjligheter att lösa
tomtfrågan och bostadsfrågan för de
anställda på ett tillfredsställande sätt.

Ett par talare, herr Cassel och fröken
Elmén, har pekat på länsstyrelsens yttrande,
att avloppsförhållandena för
Gävles vidkommande skulle vara mindre
goda. De anser, att man har anledning
att betvivla detta påstående och att
förhållandena skulle vara väl ordnade.
Jag vill i detta avseende bara hänvisa
till länsstyrelsens yttrande. Jag tillmäter
detta minst samma betydelse som
vad herr Cassel och fröken Elmén här
anfört. Enligt min uppfattning bör läns -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

styrelsen ha lika stora eller större förutsättningar
att kunna yttra sig på denna
punkt.

Jag ber, herr talman, att med de
framförda synpunkterna få ansluta mig
till vad som anförts av herr Asp och
att i likhet med honom få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SEVERIN i Gävle (s):

Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag tar till orda i denna debatt,
sedan herr Asp och herr Stenberg har
yttrat sig. Det är inte så angenämt, att
vi på gävleborgsbänken skall framföra
olika synpunkter beträffande förläggningen
av det statliga sinnessjukhuset
i Gävleborgs län, men med hänsyn till
den utformning, som propositionen har
fått, och den argumentering, som utskottsmajoriteten
anför i sitt utlåtande,
anser jag, att förslaget är mindre tilltalande.

Det förefaller mig rätt egendomligt
att departementschefen har gått emot
en enhällig utredningskommitté, i vilken
den medicinska sakkunskapen har
varit representerad, och i stället byggt
hela sitt ställningstagande huvudsakligen
på ett yttrande från länsstyrelsen,
som denna har avgivit och som i väsentliga
punkter — det vågar jag säga —
inte är fullt korrekt. Vidare har departementschefen
i propositionen åberopat
vad arbetsmarknadsstyrelsen har
anfört beträffande denna fråga. Här
öppnar sig utan tvivel nya perspektiv:
Skall yttranden från länsstyrelserna och
från arbetsmarknadsstyrelsen i fortsättningen
väga tyngre än den medicinska
sakkunskapen, när det gäller att lokalisera
sjukhus? Avser departementschefen
och utskottet att här skapa ett prejudikat
för framtiden? Enligt min mening
bör sjukhuset förläggas dit, där de medicinska
möjligheterna att ge god vård
är störst. Det är väl de sjukas intressen
och inte kommunala ortsintressen, som
skall tillgodoses. Nu har det beklagligt

nog inte varit medicinska synpunkter
utan helt andra faktorer, som har kommit
att bli avgörande vid dragkampen
om förläggningsort. Det är arbetsmarknadspolitiska
skäl, lokaliseringssynpunkter
och hotet att eventuellt förflytta SJ :s
verkstad i Bollnäs som blivit bestämmande.

Jag skulle här i kammaren vilja framhålla,
att kommunalekonomiska och lokalpatriotiska
intressen under de senaste
månaderna har firat orgier, när det
gäller denna fråga. I en sådan dragkamp
kommer självfallet de medicinska
synpunkterna i kläm. Nu har man sökt
trolla bort dessa under debatten i första
kammaren i lördags, och jag förmodar,
att departementschefen kommer att anföra
samma statistik i andra kammaren
i dag — en statistik som är hämtad från
andra mentalsjukhus — varav han och
majoriteten drar den slutsatsen, att ett
mentalsjukhus inte ovillkorligen behöver
ligga i närheten av ett centrallasarett
utan gott kan förläggas vid ett vanligt
delat lasarett. Ett mentalsjukhus har
alltså inga behov av hjälpdiscipliner,
utan i den mån det erfordras, kan man
företa långa transporter. Jag kan givetvis
inte jäva statistikens siffror och
skall inte heller försöka göra det. De
gäller emellertid dagens läge, och jag
frågar: Hur kommer morgondagens

mentalsjukvård att se ut? Behöver vi
kanske inte i framtiden ett ökat stöd åt
mentalsjukvården ifrån en mängd hjälpdiscipliner?
Jag hyser i varje fall den
mycket bestämda uppfattningen, och
jag tror att de senaste åren har visat,
att utvecklingen går i den riktningen.
Låt mig också här ta ett exempel ifrån
ett annat av sjukvårdens områden! I
början av detta sekel byggde vi våra
sanatorier i vacker barrskog långt ifrån
kroppssjukhusen, därför att vi ansåg
att det inte fanns någon annan hjälp
för de tbc-sjuka än frisk luft. Nu i dag
lokaliserar man sanatorierna till centralsjukhusen,
i några fall inordnade som
en del av dessa, för att ge sanatorie -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

vården behövligt stöd av andra medicinska
discipliner. I dag finns det glädjande
nog andra medel än frisk luft för
de tbc-sjuka, och det kan hända att
mentalsjukvården så småningom kan
genomgå en motsvarande utveckling.
Jag skulle här vilja fråga om inte inrikesministern
och utskottsmajoriteten
tar rätt stora risker. Kan det inte finnas
anledning att om några år ångra det
beslut som fattats om kammaren nu
följer statsutskottet?

Jag vill också säga ett par ord om
länsstyrelsens yttrande, eftersom jag
tidigare anförde att det inte var fullt
korrekt. Länsstyrelsen säger, att Gävle
och gävletrakten har svårigheter med
sin vattenförsörjning och att avloppsfrågan
inte är fullt tillfredsställande.
Man anför civilförsvarssynpunkter och
säger, att Gävle skulle vara mera utsatt
än Bollnäs. Civilförsvarssynpunkten
skall jag inte gå in på, jag betraktar
den som mycket »hemmagjord strategi»
från länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen har också stora bekymmer
för stadens gator och stadens
stora investeringsbehov. Låt mig bara
till kammarens protokoll få anteckna,
att Gävle stad hittilldags har klarat sitt
ständigt ökade vattenbehov. Ingen som
bor i Gävle har ännu törstat ihjäl. Vi
har också mycket stora planer på ett
omfattande reningsverk tillsammans
med grannkommunerna. Här väntar vi
på att få byggnadstillstånd. Jag skulle
heller inte tro, att Gävle har större svårigheter
med sina investeringar än andra
städer. För närvarande är investeringsbudgeten
i Gävle ungefär 15 miljoner
kronor. Av denna summa betalar
vi 10 miljoner — eller två tredjedelar
— på skattestaten, och endast 5 miljoner
— eller en tredjedel — på lånestaten,
för att inte i onödan betunga lånemarknaden.
Om man tar motsvarande
siffror för Stockholm blir det väl ungefär
90 procent på lånestat och 10 procent
på skattestat. Jag hoppas att finansministern
är nöjd med den investerings -

politik, som Gävle stad för närvarande
för.

Vad som gäller Gävle gäller väl också
i stort sett Valbo kommun, dit det är
fråga om att förlägga sjukhuset. Jag
tror att både Gävle och Valbo i fortsättningen
kommer att handlägga alla dessa
frågor på ett tillfredsställande sätt utan
att länsstyrelsen skall behöva hysa alltför
stora bekymmer för den saken. Vad
man kan fordra är, att länsstyrelsens
rapporter till inrikesministern blir fullt
korrekta. Detta är emellertid en fråga
som kanske kommer upp i annat sammanhang.

Jag kommer således att rösta för att
sjukhuset förläggs till något av länets
två centrallasarett. Motiveringen för detta
mitt ställningstagande är, att jag vill
tillgodose de medicinska synpunkterna,
som med ökad styrka gör sig gällande
på detta viktiga sjukvårdsområde.

I detta anförande instämde herrar
Hoppe (s), Lundberg (s) och Fast (s)
samt fru Wallin (s).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I alla kretsar är man
säkerligen av den uppfattningen, att
sinnessjukvården bör rustas upp i ett
forcerat tempo. Ett uttryck för den meningen
finner man i utskottets godtagande
av den nya planen för upprustningen,
en plan enligt vilken 3 000 nya
platser skall tillskapas utöver det antal
man år 1950 ansåg erforderligt. Det är
en ökning av platsbehovet med i runt
tal 15 procent.

Om man i dag lidelsefritt vill bedöma
frågan om upprustningstempot skall
man nödgas medge, att upprustningen
sker i ett relativt tillfredsställande tempo.
För byggnader anslås ju för nästa
budgetår inte mindre än 34 miljoner
kronor. Det är ett belopp, som motsvarar
kostnaden för ett sjukhus av den
storleksordning som det man avser att
uppföra i Gävleborgs län eller det som

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

är under uppförande i Blekinge län.
Det är min förhoppning, att det varje
år under en tid framöver skall anslås
belopp av minst denna storleksordning
och att man också skall kunna fullfölja
den utökning av personalen som har
skett under senare tid vid sinnessjukhusen.
Det sista är lika nödvändigt som
att bygga nytt och att rusta upp de gamla
byggnaderna.

Utskottet är ju enigt utom i fråga om
förläggningen av sjukhuset i Gävleborgs
län. I debatten i dag har man talat om
Gävle-trakten, Hudiksvalls-trakten och
Bollnäs-området, och tidigare har även
andra bud framförts. Då vi haft att bedöma
denna fråga om förläggningen,
måste jag säga att det inte varit alldeles
lätt att träffa ett avgörande mellan Bollnäs-
och Gävle-områdena. Men vi har
efter moget övervägande i departementet
kommit fram till att ge bollnäsalternativet
företräde. Vi har, precis som
herr Severin i Gävle nyss gjorde gällande
att man borde göra, utgått ifrån
att de sjukas intressen skall vara avgörande.
Vilka som har låtit sig bestämmas
av sådana synpunkter, som dem
herr Severin nämnde och exemplifierade
med att en förflyttning av SJ:s
verkstäder i Bollnäs var aktuell vet jag
inte. För oss i inrikesdepartementet har
det varit fullständigt främmande att låta
sådana ting bli avgörande.

Vi har sagt oss att lasarettet i Bollnäs
är ett bra lasarett. Det är ett väl utbyggt
normallasarett med kirurgisk avdelning,
avdelning för invärtes medicin, avdelning
för röntgen och en konsultverksamhet
för bl. a. öronsjukdomar, och
det finns även en barnbördsavdelning
där. Vilken skulle skillnaden kunna bli
i vårdhänseende, om man lägger sjukhuset
i Gävle eller som vi har föreslagit
i Bollnäs? Man har sagt att de sinnessjukas
kroppssjukvård skulle bli bättre,
om vi placerade sinnessjukhuset i Gävletrakten.

Hur förhåller det sig med den saken.
Departementet har införskaffat uppgif3
— Andra kammarens protokoll 1956. X

ter om i vad mån man vid Sidsjöns sinnessjukhus
i Västernorrlands län replierar
på centrallasarettet i Sundsvall. Om
jag bortser från kontakten med sundsvallslasarettets
kirurgiska avdelning,
medicinska avdelning och röntgenavdelning,
eftersom det finns tillgång till
motsvarande tre avdelningar i Bollnäs,
kan jag nämna att det enligt uppgifterna
från Sidsjön under 1955 har förekommit
sex intagningar på gynekologavdelningen
i Sundsvall av patienter
från Sidsjön. Konsultationerna där har
under det året gällt sju personer. Nu
vill jag emellertid stryka under, att denna
statistik helt säkert skulle ha sett något
annorlunda ut, om det bland läkarna
vid Sidsjön inte funnits någon som
man med citationstecken kallat för »en
egen specialist». Någon av läkarna har
tydligen varit mera hemma på gynekologfall
än läkare i allmänhet. Vad beträffar
öronsjukdomar har jag ur detta
besked från Sidsjön inhämtat, att en
patient därifrån under 1955 varit intagen
på öronavdelningen vid lasarettet
i Sundsvall, medan 18 patienter har
konsulterat läkare vid lasarettet för
öronåkommor. Emellertid är i detta
sammanhang att uppmärksamma, att
man har möjlighet till konsultationer
för patienter med öronåkommor även i
Bollnäs.

Nu sägs det från något håll, att narkosläkare
finns i Gävle men att ingen
sådan finns i Hudiksvall och ingen i
Bollnäs och att därför Gävle bör ges
företräde. Det är klart, att en narkosläkare
har en icke så liten betydelse
för kirurgien och sannolikt inte heller
saknar betydelse för sinnessjukvårdsfallen.
Men vi får väl utgå ifrån att det
blir något större tillgång på narkosläkare
i fortsättningen. .lag tror att man
från det allmännas sida är på det klara
med all man måste försöka öka tillgången
på dylika läkare. Därför bör det
vara tänkbart alt få en narkosläkare till
Hudiksvall och att denne eventuellt delas
med Bollnäs. Och varför inte tänka
r 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.
Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

sig att dela en narkosläkare mellan normallasarettet
i Bollnäs och sinnessjukhuset
där, för den händelse det skulle
visa sig att narkosläkarens verksamhet
vid ett sinnessjukhus är av avsevärd
betydelse för patienterna.

Vi måste ändå komma ihåg att driftkostnaderna
vid ett sinnessjukhus av
denna storlek belöper sig till ungefär
fem miljoner kronor om året. Lägger
man till detta amorteringar och ränta på
nedlagt byggnadskapital kommer man
fram till en total årlig kostnad på cirka
åtta miljoner kronor. Vad betyder i detta
sammanhang kostnaden för en halv
narkosläkare, låt oss säga 20 000 å
25 000 kronor? Kan den kostnaden vara
av avgörande betydelse för förläggningen
av ett sådant här sinnessjukhus?

Beträffande de medicinska skälens
styrka i detta sammanhang vill jag nog
säga att vad som för mig har förefallit
att väga tyngst är det behov av kontakter
mellan olika läkare, som fröken
Höjer här talade om för en stund sedan.
Jag tror att kontakterna mellan
läkare inom kroppssjukvården och inom
sinnessjukvården bör ha en inte så liten
betydelse när det gäller att främja utvecklingen
inom sjukvården.

Men jag tror, att det finns rätt goda
tillfällen till en sådan kontakt även i
Bollnäs, där man ju förutom normallasarettet
också har ett sanatorium med
åtskilliga läkare.

Nåja, men varför inte lägga detta sinnessjukhus
till Gävle, där man ändå har
ett centrallasarett? Ja, det är flera omständigheter
som gör att vi tycker att
Bollnäs i någon mån bör ges företräde.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga
att det väl är alldeles självklart att det
avgörande skall vara att ge patienterna
så god vård som möjligt men att man,
när man försöker ta ställning till hur
detta skall ske, inte kan underlåta att
också ta hänsyn till befolkningsförhållanden,
kommunikationsförhållanden
o. s. v. Om man inte skulle göra det,
ärade kammarledamöter, om man skul -

le kunna bortse ifrån allt sådant, så
tror jag att man skulle komma till det
resultatet, att vi skulle ha sinnessjukhus
i Stockholm, i Uppsala, i Lund och
i Göteborg, ty det är uppenbarligen
dock så att det är där vi har den allra
bästa medicinska sakkunskapen på skilda
områden; genom att förlägga även
sinnessjukhusen dit skulle man ytterligare
främja kontakten mellan skilda läkare.
Men man kan inte, även om man
har patienternas bästa som ledstjärna,
bortse från sådana saker som reseavstånd
och gör det inte heller. Jag tänker
i det sammanhanget inte främst på patienternas
resor, utan minst lika mycket
på anförvanternas. Man har allt mer och
mer kommit till insikt om att det är
nödvändigt med en kontakt mellan allmänheten
— främst anförvanterna —
och de sinnessjuka så långt detta över
huvud taget är möjligt, och skall man
kunna främja detta, måste man ta hänsyn
till reseavstånden. Detta är ett av
de förhållanden som talar till förmån
för bollnäsalternativet.

Det finns också andra omständigheter
som talar för bollnäsalternativet. Det är
fördelaktigt om vi får så många behandlingscentra
för psykiska sjukdomar
som möjligt, alltså att vi kan sprida
ut dessa centra, och i dag har, enligt
vad ansökningarna om byggnadstillstånd
utvisar, vederbörande i Gävleborgs
län planer på en psykiatrisk klinik
i Hudiksvall och en i Gävle. Förlägger
man nu detta sjukhus till Bollnäs-området,
får man inom Gävleborgs
län tre platser för vård av psykiskt
sjuka.

Det anses vidare lättare att få tillgång
på framför allt kvinnlig arbetskraft i
Bollnäs än i Gävle. Det är möjligt att
skillnaden inte är så stor, men jag tror
inte att man skall lämna det förhållandet
helt ur sikte. Till detta kommer
slutligen att man för Gävle stads del
umgås med planer på en betydande utbyggnad
av kroppssjukvården under de
närmaste åren. Enligt vad man har upp -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

givit från arbetsmarknadsmyndigheterna
blir det rätt svårt att på en och
samma gång lia två så här stora arbeten
i gång som byggandet av sinnessjukhuset
och ombyggnaden av kroppssjukhusen
i Gävle. Om den nuvarande konjunkturen
består och förhållandena på
arbetsmarknaden kommer att förbli sådana
de är, kommer man fram till att
antingen utbyggnaden av kroppsjukvården
får anstå ett antal år för Gävles
del eller att man får dröja med att sätta
i gång med byggandet av detta sinnessjukhus
under åtskilliga år framöver.

Man har vidare talat om att kroppssjukhuset
och sinnessjukhuset bör ligga
så nära varandra som möjligt, helst vägg
i vägg, sade någon här, och jag vill inte
bestrida riktigheten av den uppgiften.
Jag vill emellertid framhålla att en förläggning
av sinnessjukhuset till Valbotrakten
enligt uppgifter jag fått skulle
innebära att man finge åtminstone en
halv mil mellan sinnessjukhuset och
kroppssjukhuset i Gävle. Förlägger man
däremot sinnessjukhuset till Bollnäs lär
avståndet röra sig om endast några
hundra meter.

När Kungl. Maj:t nu intagit den
ståndpunkten, att sinnessjukhuset skall
förläggas invid ett normallasarett, tror
jag inte man behöver tänka sig att detta
ställningstagande blir prejudicerande,
ty det är väl en ganska unik företeelse
att man på den plats, som kan betecknas
och här i kammaren också har betecknats
som den geografiska och befolkningsmässiga
tyngdpunkten, saknar ett
centrallasarett men i stället har ett normallasarett.
Jag tror inte heller att man
i så många andra fall kommer att kunna
leta upp de övriga skäl, som här anförts
för förläggning av ett sinnessjukhus
invid ett normallasarett.

.lag vill, herr talman, såsom sammanfattning
av vad jag sagt i förläggningsfrågan
framhålla, att man i propositionen
och utskottsutlåtandet gått in för
alt förliigga sinnessjukhuset alldeles invid
ett väl utbyggt normallasarett. Bo -

endeförhållandena i länet talar för en
förläggning till bollnäsområdet. Sannolikt
blir det något lättare att få tillgång
till framför allt kvinnlig arbetskraft om
sjukhuset förlägges till bollnäsområdet,
och de aktuella byggnadsprojekten inom
gävleområdet talar i någon mån för
att sjukhuset bör förläggas till Bollnäs.
På detta sätt åstadkommer man slutligen,
herr talman, en spridning av behandlingscentra
för psykiskt sjuka till
tre platser i Gävleborgs län, för så vitt
landstinget är berett att fullfölja sina
planer på anordnande av en psykiatrisk
avdelning i Hudiksvall och en i Gävle.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När man här sitter och
lyssnar till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet blir man egentligen
ganska förbluffad över att höra
hur han alldeles utan vidare anser sig
kunna sätta sig över de medicinska
auktoriteterna, att höra hur han, som veterligen
inte är doktor i psykiatriska
ämnen utan på mulbetesservitut, anser
sig kunna bedöma den nu diskuterade
frågan bättre än de medicinska auktoriteter
som här uttalat sig. Statsrådet anser
sig kunna, utan stöd av någon medicinsk
auktoritet, gå ifrån den enhälliga
kommittén. Vad som möjligen kan
stödja statsrådets uppfattning är ett i
första kammaren refererat uttalande av
medicinalstyrelsens chef, som säger att
det inte är någon riksolycka om sjukhuset
förlägges till Bollnäs men att det
vore väsentligt bättre om det förlädes
till Gävle.

Alla dessa resonemang om att man i
Bollnäs skulle kunna få kontakt med
sanatorieläkare och att det finns sjukstuga
och sådant på platsen, har ju i
själva verket ingen som helst relevans.
Det väsentliga är att man kan få ett
team av läkare på det kroppsmedicinska
och det mentalmedicinska området som
samarbetar. Alla måste väl erkänna alt
det är en oerhörd skillnad att samarbeta

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.
Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

på en halv mils avstånd, som det skulle
bli mellan Valbo och Gävle, och tio
mils avstånd, som det blir mellan Bollnäs
och Gävle. Att anförvanterna skall
kunna besöka sina sjuka är nog riktigt
och bra, men det är ju ännu viktigare
för både de sjuka och anförvanterna att
de sjuka blir friska och kan skrivas ut
och komma hem till sina anförvanter så
snart som möjligt.

Vi vet vidare ingenting om hur det
ställer sig med tillgången på kvinnlig
arbetskraft på de olika platserna. I
Gävle finns det stora textilfabriker som
brottas med svårigheter och möjligen
kan släppa till en del arbetskraft. Statsrådet
anförde också investeringssynpunkter
och sade att det inte skulle vara
möjligt att i Gävle samtidigt bygga ut
kroppssjukhuset och bygga ett nytt sinnessjukhus.
Hur vet man att byggnadstiderna
för dessa båda företag precis
på månaderna kommer att sammanfalla?

Jag måste säga att intet av alla dessa
skäl har gjort något starkare intryck
på mig. Jag tror fortfarande, att om man
verkligen vill åstadkomma den mest
förstklassiga vård som finns att få för
de sjuka, så skall man hålla på den
gamla, väl inarbetade och väl motiverade
principen att lägga mentalsjukhus
så nära som möjligt intill ett centrallasarett
som är utrustat med alla de specialiteter
som här kan komma i fråga.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern underströk
att avgörandet hade varit svårt.
Varför var det svårt? Naturligtvis därför,
att man har tagit så mycket hänsyn
till alla möjliga omständigheter, som
inte är av avgörande betydelse för en
modern sinnessjukvård.

Inrikesministern sade alt man behöver
kontakt med kroppssjukvården, om
någon får ont i ögonen eller öronen.
Det är inte detta vi menar, utan vi avser
sambandet mellan kropps- och sinnessjukdomar.
Allt detta är ännu så

länge praktiskt taget outrett, och vi
vill att det äntligen skall göras utredningar,
något som inte kan ske, om man
inte får tillgång till den bästa expertis.
Kontakter med vilka läkare som helst
är inte detsamma som kontakter med
de bästa på området, de största laboratorierna
och den största erfarenheten
inom vars och ens specialitet, och det
finns i Gävle. I Gävle finns redan plats
för en narkotisör. Det torde bli dyrare
om man nu skall göra Bollnäs lika förnämligt
utrustat som Gävle är ur alla
specialitetssynpunkter.

Inrikesministern talade om kostnaden
per dag. Ja, det skulle sannerligen jag
också vilja göra. Jag skulle vilja tala
om hur dyrt det är att vi inte har kunnat
komma längre i vad gäller att forska
ut orsaken till alla dessa sjukdomar.
Det är där vi skall göra vår upprustning
för att få fram någonting nytt inom
vår sinnessjukvård. Då är det viktigare
att man har tillgång till expertisen i
Gävle än att patienternas anförvanter
kanske får kortare avstånd till Bollnäs.
Hur är det för övrigt med antalet människor
inom upptagningsområdet? Jag
vill inte bara ha en sådan där enkel
geografisk uppgift, att det är så och så
långt från den ena eller den andra orten;
jag skulle vilja ha en mera komplicerad
utredning, som visar hur många
människor som bor på så eller så stort
avstånd, om nu över huvud taget någon
betydelse skall tillmätas sådana
synpunkter, vilket jag inte anser. När
man nu gör en sådan undersökning,
synes det mig dock som om den bör
göras på ett modernt sätt.

Jag skulle så vilja säga ett par ord om
de psykiatriska avdelningar som har
ifrågasatts. Det gäller över 20 000 vårdplatser
för ett komplex av olika sjukdomar,
men vi har ännu så länge bara
två typer av avdelningar. Bägge typerna
måste enligt flertalet sakkunnigas mening
finnas och stå i nära samband
med varandra för att kunna hjälpa varandra.

Måndagen den 28 maj 195G fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Herr SEVERIN i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Departementschefen anför
att lian efter mycket moget övervägande
har funnit, att skälen för eu förläggning
till Bollnäs med hänsyn till de
sjukas intressen väger äver skälen för
en förläggning till gävleorlen. Jag betvivlar
inte alls att inrikesministern har
kommit till den slutsatsen, men när
man läser propositionen och framför
allt departementschefens yttrande, får
man ändå — det må inrikesministern
ursäkta — lätt den uppfattningen, att
andra skäl ändå har fått väga över vid
departementschefens ställningstagande.
Departementschefen bygger till stor del
på länsstyrelsens yttrande, som är ett
sällsamt aktstycke.

Sedan säger departementschefen
bland annat, att man icke kan ha två
arbeten av denna storleksordning i
gång i gävleorten utan att det vållar
bekymmer på arbetsmarknaden. Jag vill
då tala om för statsrådet Hedlund, att
Gästriklands järnbruks- och skogsindustri
under de senaste åren har genomfört
investeringar för betydligt större
belopp än det här kan vara fråga om,
och de har kunnat klaras.

Inrikesministern har här velat göra
Bollnäs till en geografisk medelpunkt i
Gävleborgs län. Det är riktigt, men inrikesministern
bör komma i håg att Bollnäs
är en mindre stad, som såvitt jag
förstår aldrig kan få ett centralsjukhus.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tala om
för kammaren att det redan finns konsultläkare
för ögon- samt för öron- och
halssjukdomar vid lasarettet i Bollnäs,
men däremot finns det ännu ingen
narkosläkare vid lasarettet i Gävle.

Herr Severin hänvisade till länsstyrelsens
yttrande i vad det gällde planeringsfrågor
i Gävle, och han återkom
sedermera tre gånger till yttrandet och
sade att det inte var korrekt. Han sade
vidare att lokalpatriotiska intressen ha -

de firat orgier i denna fråga. Jag finner
det angeläget att påpeka, att herr
Severin är ordförande i Gävle stadsfullmäktige,
men han är tydligen den
ende som inte har lagt lokalpatriotiska
synpunkter på denna fråga.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord. Statsrådet
tycks mena, att vårdbehovet blir
fyllt, när man nu får ett sinnessjukhus i
Bollnäs och psykiatriska avdelningar
vid lasaretten i Gävle och Hudiksvall
enligt framtidsplanerna. Då uppstår
emellertid frågan: Behövs i framtiden
ingen psykiatrisk avdelning vid lasarettet
i Bollnäs, om man får ett sinnessjukhus
där? Det är från de utgångspunkter,
som jag angav i mitt förra anförande,
en rätt viktig sak att få besvarad.

Sedan vill jag instämma i vad herr
Svedberg sade i första kammaren beträffande
kommunikationsmöjligheterna
de olika föreslagna platserna emellan.
Som före detta norrhälsing måste jag
säga, att från de orter jag känner till
där uppe är det faktiskt lättare att resa
till Gävle än till Bollnäs, vilket beror
på det sätt, varpå järnvägsförbindelserna
där är ordnade.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är skäl att knyta
an till och understryka vad statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet bär
har anfört redan från början, att när vi
får hela det här föreliggande förslaget
realiserat har vi kommit en god bit på
vägen för att hinna ifatt eftersläpningen
på sinnessjukvårdens område.

Som redan sagts av flera talare, däribland
statsrådet, har utskottet skilt sig
betriiffande platsen för förläggning av
det nya sinnessjukhuset inom Gävleborgs
län. Det har också redan sagts, att
inom utskottsavdelningen var det majoritet
mot Kungl. Maj:ts förslag, men i
det stora utskottet blev det en omsvängning.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Vi som står ansvariga för utskottsmajoritetens
förslag och i synnerhet vi,
som varit inne på den linjen i avdelningen,
kan väl ändå inte misstänkas
för att ha velat lägga några rent lokala
synpunkter på detta. Jag tror att
vi därvidlag till och med kan stå friare
än stadsfullmäktiges ordförande i Gävle
stad. Kammaren kan nog tro mer på
våra försäkringar än man har möjlighet
att göra på hans.

Vi har då också tagit hänsyn till de
medicinska synpunkterna. Här säger
herr Cassel: Ja, men de där medicinska
synpunkterna, som redovisas av statsrådet,
var ingenting att komma med.
Han bara satte sig över, sade herr Cassel,
de medicinska synpunkterna. Men
vi har nog den uppfattningen att man
där kan plocka ihop några, låt oss säga
inte var för sig särskilt tungt vägande
men ändå medicinska synpunkter och
knyta dem samman så att de betyder
någonting i sammanhanget. Det som då
skulle kunna väga över ur medicinska
synpunkter för Gävleområdet är mycket
tveksamt. Men vi har andra plusposter,
som här också erinrats om, för Bollnäs.
Det blir då, som statsrådet sade,
ett besvärligt avgörande, men till sist
finner man, om man beaktar allt som
bör få inverkan på frågans avgörande,
att saken är alldeles klar. För mig var
det klart, sedan jag fått del av allt som
kunde anföras av betydelse för den ena
eller andra lösningen.

Nu har en talare, herr Nyberg — det
fanns väl också någon i första kammaren
— trott att om man skulle få bifall
till reservationen, skulle det finnas vissa
utsikter för Hudiksvall att få detta
sjukhus. Försök att överge den tron, alla
som tror på detta, tv det är fullständigt
uteslutet. Om ni där skulle följa reservationen,
så måste det bli Gävle. Och
herr Cassels argumentation godkänner
strängt taget inte Valboområdet eftersom
det ligger för långt bort. Herr Cassel
åberopade en dansk framstående läkare
inom mentalsjukvården — jag fat -

tade att herr Cassel citerade honom
med gillande — och han hade sagt att
om sinnessjukhuset ligger 500 meter
ifrån kroppssjukhuset är redan detta
för långt. Här har erinrats om — och
det lär vara fakta — att om man lägger
detta sinnessjukhus i Bollnäs, kommer
man att få det inom dessa 500 meter.
Och det kan kanske vara skäl för
herr Cassel att gå upp och förklara sig
beredd att rösta med utskottsmajoriteten.

Nu har dessa uppgifter om att man
här skulle få så mycket transporter för
specialbehandling, eftersom Bollnäs’
kroppssjukhus var så dåligt utrustat,
spelat stor roll i föredragningen. Det
hade uppgivits av kommittéordföranden
herr Birke, hörde jag — jag var själv
just då inte närvarande. Statsrådet Hedlund
har också redovisat en del siffror,
som belyser vad som kan tänkas
inträffa i det hänseendet i fråga om
Sidsjön. Men redan i statsutskottet hade
jag också tillgång till uppgifter som speciellt
rör Bollnäsområdet, och där hade
man inom Gävleborgs län i en sjukvårdskommittéutredning
1953 •— det
gällde förhållandet 1952 — fått fram att
på 44 156 invånare var det 317 människor
som behövde denna speciella vård
— det var ögon, öron, hals och gynekologi.
Om man nu för över detta på de
700 patienter, som skall placeras vid
Bollnäs, skulle det bli fem fall per år.
Även om man måste fördubbla den siffran
eller öka den väsentligt, kan väl inte
detta få bli ett argument mot Bollnäs.

Herr talman! Det har redan sagts så
mycket till stöd för utskottsmajoritetens
uppfattning, att jag kan sluta här och
instämma med dem som redan yrkat
bifall till utskottsmajoritetens förslag.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag vill försäkra både
herr talmannen och kammaren att jag
inte kommer att ställa något yrkande om
att det omdiskuterade sjukhuset skall

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

förläggas till Visby. Jag kommer att
rösta för utskottets förslag i detta fall
ty jag tycker, att man där uppe i Gävleborgs
län skall få ha en mening om var
någonstans det skall ligga.

Det är emellertid en annan sak som
är anledning till att jag begärt ordet.
Jag tänker göra någonting som är ganska
ovanligt i denna kammare. Jag tänker
nämligen ge ett erkännande åt regeringen
för dess förslag i en annan del
av betänkandet.

Om man ser på s. 19 i detta utlåtande,
finner man, att där framförts
en fråga, som berör S:t Olofs sjukhus
i Visby. Där föreslår man, att det
vid sjukhuset skall få byggas en psykiatrisk
avdelning som i stort sett motsvarar
en psykiatrisk avdelning vid ett
lasarett. Vi är på Gotland fullt medvetna
om att den här vården i mycket
hög grad hör hemma under landstinget
och att det skulle vara en landstingets
angelägenhet att försöka klara detta.
Men vi där nere känner också vår begränsning
vad gäller möjligheterna för
oss att ordna vår sjukvård. Vi har gjort
en överslagsberäkning och funnit, att
vid en fullständig utbyggnad av vår
sjukhusvård på ön där nere skulle bara
driftkostnaderna dra en kostnad av sex
kronor i uttaxering per bevillningskrona.

Med anledning därav föreligger hos
regeringen framställning om hjälp till
länet i detta fall, och i utskottsutlåtandet
anföres härom följande: »Frågan i
vilken omfattning landstinget bör bidraga
till kostnaderna för avdelningens
uppförande och drift föreslås lämpligen
få prövas i samband med den utredning
rörande med lasarettets i Visby utbyggnad
sammanhängande spörsmål, som
departementschefen har för avsikt att
låta verkställa.» Jag använder detta tillfälle
för att såväl till utredningsmännen,
som viilvilligt tagit upp detta, som
till statsrådet uttala ett tack för det tillmötesgående
och den förståelse som här
visats för öns trängande vårdbehov. Jag

uttalar samtidigt den förhoppningen,
att den framställning, som finns hos regeringen
i fråga om utbyggnad av sjukvården,
så fort som möjligt må kunna
tas upp till behandling och föreläggas
riksdagen.

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga utöver alla de skäl som framförts
från olika håll för förläggning av
detta sjukhus till Bollnäs. När man här
trycker så hårt på sjukvården och att
det är den man skall ta hänsyn till, vill
jag säga att vi i avdelningen också haft
det som ögonmärke. Vi lät därför vår
huvudsekreterare fråga chefen för medicinalstyrelsen
hur han ser på denna
fråga om en förläggning av sjukhuset till
Bollnäs från de synpunkter han har att
bevaka, och vi fick genom vår sekreterare
det beskedet, att chefen för medicinalstyrelsen
anser att ingen olycka
inträffar, om sjukhuset förläggs till Bollnäs.
Jag tror därför att vi inte skall
överskatta betydelsen av den saken.

Tredje avdelningen har varit ute och
tittat på åtskilliga sinnessjukhus, än här
och än där. Vi var för en tid sedan på
Sidsjöns sjukhus. Då passade jag på tillfället
att fråga, hur det förhåller sig med
behovet av att anlita centrallasarettet i
Sundsvall, och fick då det meddelandet,
att det är i ytterst få fall som det behövs.
De siffror som statsrådet nyss
nämnde bestyrker denna sak.

Jag tror därför att vi utan vidare kan
fatta samma beslut om bifall till utskottets
förslag som första kammaren fattade
för ett par dagar sedan, och med
detta ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr Rubbestad! Generaldirektören
i medicinalstyrelsen ansåg att det inte
skulle hända någon olycka, om man förläde
sinnessjukhuset till Bollnäs. Han

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

tyckte inte alls att det var någon lycka,
och det är lycka vi vill att det skall bli
med det nya sjukhuset.

Dessutom betyder det mera vad den
samlade expertisen både i medicinalstyrelsen
och i kommittén har uttalat
än vad en enda man från Sidsjöns sjukhus
sagt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror ändå att medicinalstyrelsens
chef har större kompetens
att bedöma detta än fröken Höjer,
trots att fröken Höjer är sjuksköterska.

När han säger att det inte inträffar
någon olycka, kan vi lita på honom. Då
blir det nog lycka i stället.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna debatt. Jag kan nämligen
helt instämma med dem som framhållit,
att de medicinska synpunkterna bör
vara avgörande för var detta sjukhus
skall förläggas.

Jag fäste mig emellertid vid ett yttrande
av inrikesministern, att det skulle
föreligga svårigheter att i Gävleorten
erhålla kvinnlig arbetskraft. Jag vill då
erinra om att vi just i Gävleorten har
två stora, tunga industrier, Forsbackaverken
som ligger i samma kommun som
det nya sinnessjukhuset enligt reservanternas
förslag skulle ligga, och Sandvikens
Jernverk.

Det har vid många olika tillfällen
sagts, att man skulle behöva få bättre
sysselsättningsmöjligheter för kvinnlig
arbetskraft i bygden. Jag kan därför
inte förstå, när man nu så starkt anlägger
den näringspolitiska synpunkten
på frågan, att man inte kan tänka sig
att det skulle vara till fördel om man
här fick en utjämning mellan den kvinnliga
och den manliga arbetsmarknaden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1: o) bifall till utskottets
hemställan; 2: o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som

föreslagits i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. avgivna reservationen; samt 3: o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring som föranleddes av bifall till
motionen 1:529, och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2: o angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 128, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 89 ja och
88 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till liandelshögsko -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

lorna i Stockholm oeli Göteborg jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 143, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 144, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 8

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av Kungl. Maj ds framställning
angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret
1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 111 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 16 mars
1956, föreslagit riksdagen, såvitt nu vore
i fråga, att å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1955/56 anvisa
under andra huvudtiteln till Fångvårdsanstalterna:
Anskaffning och utrustning
av förläggningar ett reservationsanslag
av 3 700 000 kronor och till
Understöd åt verksamhet för frigivna
fångar m. fl. ett anslag av 25 000 kronor
samt under statens allmänna fastighetsfond
till Ersättningsbyggnad i anledning
av brand på fångkoloni ett investeringsanslag
av 340 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. beträffande storleken av de till
omedelbart uppförande föreslagna anstalterna
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag godkänna vad utskottet anfört;

11. beträffande frågan om en ompröv -

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

ning av tidigare upprättade planer för
fångvårdens utbyggnad och förnyelse i
anledning av Kungl. Maj ds förslag godgänna
vad utskottet anfört;

C. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 542 och II: 729
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56 anvisa:

I. under andra huvudtiteln till Fångvården
m. m.:

a) Fångvårdsanstalterna: Anskaffning
och utrustning av förläggningar ett reservationsanslag
av 3 700 000 kronor;

b) Understöd åt verksamhet för frigivna
fångar m. fl. ett anslag av 25 000
kronor;

II. under Statens allmänna fastighetsfond
till Ersättningsbyggnad i anledning
av brand på fångkoloni ett investeringsanslag
av 340 000 kronor;

D. i skrivelse till Kungl. Maj d ge till
känna vad utskottet anfört beträffande
utredning angående kostnaderna vid
fångvårdsanstalter av olika storleksordning
inom det ordinarie utbvggnadsprogrammet.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett

dels att utskottet under punkterna A
och B bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. beträffande storleken av de till
omedelbart uppförande föreslagna anstalterna
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag godkänna vad reservanterna anfört; B.

beträffande frågan om en omprövning
av tidigare upprättade planer för
fångvårdens utbyggnad och förnyelse
med avslag å Kungl. Maj ds förslag godkänna
vad reservanterna anfört;

dels att till utskottets hemställan bort
fogas en med E. betecknad punkt med
yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majd ge till känna vad reservanterna
anfört rörande propositionens
utformning och komplettering;

2) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande;

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

3) av fröken Elmén, likaledes utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Om någon i en framtid
skulle känna sig manad att rikta kritik
mot det utlåtande som statsutskottet på
förslag av dess tredje avdelning har avgivit
i detta ärende, så är det angeläget
att han eller hans åhörare vet under
vilka förhållanden utskottet har haft att
fatta sitt beslut. Låt mig därför ta några
ögonblick i anspråk för att i största
korthet berätta vad som här har hänt.

Den 1 oktober släpptes spriten fri.
I månadsskiftet november—december
rapporterade fångvårdsstyrelsen, att
man hade att räkna med en väsentlig
ökning av antalet fångar vid våra fängelser
och att något omedelbart behövde
göras för att få plats för dem. Departementet
satte genast i gång och stimulerade
också fångvårdsbyggnadsutredningen
till kraftiga ansträngningar.
Frukten mynnade ut i den proposition,
som den 16 mars 1956 avlämnades till
riksdagen.

Av denna proposition kunde man inhämta
att justitieministern var klippfast
övertygad om nödvändigheten att till
vinterns inträde ha 300 platser för vanliga
fängelsefångar utöver dem som nu
finns. Vidare fick man veta att Kungl.
Maj :t tänkte sig att dela upp dessa 300
platser på tre fängelser, av vilka ett på
150 och två på 75 vardera. Var dessa
fängelser skulle förläggas, framgick inte
helt klart, men man fick på hand att
fyra olika platser i Skaraborgs län kunde
komma i fråga, nämligen Skövde,
Tidaholm, Gudhem och Mariestad. Man
kunde emellertid också tänka sig Österåker,
Kumla och Säve kommun nära
Göteborg. Uppfylld av nitälskan satte
sig statsutskottets tredje avdelning på
tåget och reste till Västergötland för att
på ort och ställe ta de fyra platserna i
noggrant ögonsikte. Redan på första

platsen — Skövde — upplevde avdelningen
något av en sensation, då den
fick att studera ett telegram för statssekreteraren
i justitiedepartementet av
lydelse: »Staten i princip villig köpa
Risängen» — en affär på 240 000 kronor.
Såvitt vi kunna inhämta av stadens
representanter lämnades vid dessa förhandlingar
inte någon antydan om att
detta förutsatte riksdagens medverkan.
Skövde stads representanter, som trodde
affären klar, gav arrendatorn på gården
10 000 kronor i ersättning för att han
omedelbart skulle frånträda sitt arrende
och köpte ett pumpaggregat för att
kunna avlägsna avloppsvatten från den
blivande fängelsetomten. I vad mån staden
kommer att fordra att få gottgörelse
för sina utlägg, om köpet nu inte kommer
till stånd, undandrar sig för ögonblicket
mitt bedömande, liksom hur statens
utgifter i så fall skall bokföras.
Fredagen den 11 maj fick avdelningen
två promemorior, en från statssekreteraren
i justitiedepartementet och en
från fångvårdsbyggnadsutredningens arbetsutskott.

Avdelningen kunde av dessa båda
promemorior inhämta, att enligt de nya
signaler som hissats visserligen tanken
att bygga 300 fångplatser och ha dem
färdiga kring årsskiftet stod fast men
att fördelningen nu skulle vara en helt
annan. Man skulle uppdela på två fängelser,
ett i västra Sverige och ett i östra
på vardera 150 platser. Fängelset i VästSverige
skulle förläggas till Tidaholm
och fängelset i östsverige till Norrtälje.
Av fångvårdsbyggnadsutredningens promemoria
framgår, att utredningens arbetsutskott
inte tror på möjligheten att
de nya anstaltsbyggena skulle kunna
vara färdiga förr än till våren 1957.

Dagen därpå föredrogs ärendet inför
avdelningen av byråchefen i justitiedepartementet,
Torsten Eriksson, som
på förfrågan meddelade att han inte
visste huruvida innehållet i statssekreterarens
promemoria innefattade jämväl
justitieministerns mening och som

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

vidare på frågan varför man just valt
anstalter på 150 platser vardera upplyste,
att detta tal framkommit genom att
dela 300 med två. Några överväganden
ur ekonomisk synpunkt eller ur vårdsynpunkt
hade icke föregått ställningstagandet.
Av föredragningen framgick
vidare, att fångvårdsutredningen in pleno
först den 24 maj skulle ta ställning
till Norrtäljealternativet och att fångvårdsstyrelsen
över huvud icke hade
blivit i tillfälle att yttra sig i frågan.

Jag kan tillägga att i statssekreterarens
promemoria diskuterades två olika
möjligheter till fängelsebyggande, av vilka
den ena, med något enklare konstruktion,
skulle kosta 2 miljoner och den
andra med fastare utförande 2,6 miljoner.
Vilken möjlighet som vore att föredraga
fanns inte angiven. Dessa kostnader
avser bara själva förläggnings- och
administrationsbyggnader och kök. Därtill
kommer kostnader för verkstäder
etc., så att totalkostnaden för varje fängelse
måste räknas till i ena fallet 5 miljoner
och i det andra 5,6 miljoner. Hela
den utgift, som riksdagen nu i själva
verket ställs inför, kan utgöra endera
ca 10 eller ca 11,2 miljoner.

Till bilden hör vidare att båda de
tilltänkta förläggningsbyggnaderna, som
jag redan sagt, tänkes vara färdiga i
vinter när den stora tillströmningen av
fångar kommer. Men det betyder väl
också att räkningen skall vara färdig
och förfallen till betalning under budgetåret
1956/57. Endera skall under nästa
budgetår för dessa fängelser utbetalas
4 miljoner eller 5,2 miljoner. Vilket
det rätta talet enligt Kungl. Maj:ts mening
är, vet man inte. Vad man däremot
redan nu måste göra fullt klart
för sig iir att det begärda anslaget på
3,7 miljoner plus 300 000 reserverade
medel på intet sätt blir tillräckliga för
båda dessa fängelser och häktesbyggnaden
som skall komplettera Härianda.
Rätteligen borde detta ha kommit till
synes redan på den riksstat som nu
skall fastställas.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

Herr talman! Låt mig summera. Vad
visste utskottsavdelningen när den hade
att ta ställning? Jo, att justitieministern
var klippfast besluten att bygga platser
för 300 fångar och ha dem färdiga
till vintern. Men därmed är också kunskapen
om Kungl. Maj:ts nådiga vilja
uttömd. Avdelningen visste inte bur
stora fängelser Kungl. Maj :t ville bygga,
ej heller hur de skulle utföras, var de
skulle förläggas eller vad de skulle
kosta. Avdelningen svävade dessutom i
fullständig okunnighet trots täta överläggningar
med departementet huruvida
justitieministern själv visste besked på
någon av alla dessa punkter. Att det ansvariga
centrala ämbetsverket lämnats
utanför, var egentligen det enda som
stod fullt klart. Vilken ställning finansministern
har intagit är inte känt.

Herr Bergh och jag har inte funnit
det riktigt att utskottet under sådana
förhållanden skulle behöva ta en ställning,
för vilken varje utredningsunderlag
saknades. Men å andra sidan stod
det också för oss klart att saken brådskade
och att man därför inte kunde
ställa departementschefen utan möjlighet
att reda upp platsbristen snarast.
Vi har därför velat att utskottet skulle
röja sig med att ge Kungl. Maj:t en
fullmakt att bygga fängelse för 300
fångar. För avgörandet av hur stort det
skall vara eller hur det skall utföras
och var det skall läggas, kan vi, menar
vi, inte ta ansvar. Vi har inte ens vågat
oss på att ange en fix kostnadsram.

Uppenbarligen är det inte tillfredsställande
att behöva ge en så vidsträckt
fullmakt, i synnerhet inte när man, som
vi, ingalunda iir övertygad om att den
kommer att utnyttjas på rätt sätt. Men
med de förhållanden, som råder mellan
departement och centralt ämbetsverk,
och med det siitt, på vilket ärendet
handlagts i departementet, står ingen
annan utväg öppen. Låt mig bara uttala
den förhoppningen, att byråchefen
Eriksson inte skall fortsätta allt för
länge med att tuffa omkring till olika

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

tätorter och tala fängelsetomter. Skall
fängelsebyggnader stå färdiga i tid,
d. v. s. i vinter, finns inte en dag att
förlora.

Herr talman! Tillåt mig att rekommendera
var och en av kammarens ärade
ledamöter, som är tveksam och som
inte känner sig mogen att ta ansvar för
vad som man här begär att riksdagen
skall besluta, att ansluta sig till den reservation
som avgivits av herr Bergh
och mig, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Cassel här sade om att utskottet
i denna fråga har stått inför ett svårt
ställningstagande därför att det har
lämnats olika uppgifter undan för undan.
Då emellertid ärendet har varit
av brådskande natur — det gäller ju
att bygga ut fängelserna, så att vi kan
klara det ökande antalet fångar, vilket
jag tvivlar på att vi kan klara på ett
riktigt sätt under några förhållanden
— har jag ändå anslutit mig till utskottets
linje.

Vad jag här vill säga några ord om
är emellertid eu speciell sak, som i min
egenskap av göteborgare ligger mig
varmt om hjärtat, nämligen om Härlanda
fängelse. Där har det under
många år rått omänskliga förhållanden.
Fängelset byggdes för 50 år sedan och
fick då enmansceller om sex kvadratmeters
golvyta. Nu, med vår humaniserade
fångvård 50 år efteråt, hyser man
två man i varje cell, och tidigare har
man ibland haft t. o. m. tre man i en
del celler. Detta innebär inte bara en
skärpning av straffet, jag anser det
dessutom vara ett direkt brottsligt förfarande
från samhällets sida. Man kan
här över huvud taget inte tala om människovärd.

Med det fängelse som nu planeras vid
Tidaholm är det meningen att man
skall avlasta länsfängelset, men kvar

står ändå de miserabla förhållandena
vid Härlandafängelsets häkte. Det råder
nämligen samma förhållanden där.
Även i häktet har man två fångar i
varje cell. De intagna får inte heller
vistas i verkstäder under dagarna, utan
de är under hela dagen hänvisade till
dessa små celler under de tre, fyra månader,
som en utredning kan pågå. Vidare
är det inte möjligt differentiera
fångarna på något sätt, utan två och
två föses ihop på det lilla utrymmet i
de små cellerna.

Frågan är nu hur man snabbt skall
få till stånd en ny häktesbyggnad. I en
folkpartimotion har begärts en utbyggnad
av Härlandafängelset för att så
snabbt som möjligt kunna få förhållandena
ändrade. Personalen på Härianda
härdar inte ut en vinter till. De säger
att de sviktar, om dessa förhållanden
skall fortsätta. Då är frågan: Hur skall
man få förhållandena snabbt ändrade?

I utskottsutlåtandet har man gått med
på förslaget om en häktesbyggnad på
Skogome om den blir lika fort utbyggd
som en eventuell häktesbyggnad på
Härianda, men förutsättningen är att
det skall gå lika snabbt och att kostnaderna
inte skall bli så väsentligt mycket
större. Det är naturligt att administrationskostnader
m. m. under den tid som
centralfängelset i Härianda och häktet
i Skogome fungerar blir större, men det
får man väl finna sig i. Huvudsaken är
att bättre förhållanden snabbt åstadkornmes,
så att man åtminstone kan
börja tala om en fångvård i egentlig
mening och att personalens förhållanden
blir sådana att de kan härda ut i
arbetet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp) och Königson
(fp).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel har målat
bakgrunden till detta ärende och be -

Måndagen den 28 maj 195C fm.

Nr 22

skrivit för kammarens ledamöter vilka
möjligheter tredje avdelningen haft att
ta ställning till de frågor, som redovisats
i detta utskottsutlåtande.

Det var inte något större fel på herr
Cassels redovisning. Det framgick också
av densamma att här har vi alla -—
det gäller regeringen, det gäller fångvårdsmyndigheten
och det gäller alla
som har del i ansvaret på detta område
— ställts inför något oförutsett.
Herr Cassel har erinrat om att fångantalet
på mycket kort tid ökade starkt;
det rör sig om ett femhundratal på några
månader. När departementet fick
kännedom om denna starka ökning,
satte man där i gång med att med hjälp
av en särskild byggnadskommitté, med
landshövding Bergquist som ordförande,
göra en del snabba utredningar. Vi
har verkligen all anledning att berömma
vederbörande för att ha handlat
snabbt i denna besvärliga situation. Vi
har också kunnat ta del av synpunkter
i fråga om möjligheten att snabbt ordna
beredskapsplatser redan till, jag höll
på att säga slaktmånaden. Därvidlag har
vi fått veta hur man här kan gå fram.

Vi har alltså funnit att man inte gärna
kan beskylla någon för försumlighet.
Vi har också funnit, sedan vi fått
ta del av de av herr Cassel omnämnda
två promemoriorna, att det inte är så
svårt att begripa vad saken gäller.
Frånsett högerreservanterna är vi alla
eniga på denna punkt; det är väl således
inte så mycket att tillägga. Vi har
funnit att omständigheterna är sådana
att vi nu bör följa Kungl. Maj:t och att
vi bör ge Kungl. Maj:t fullmakt till
bl. a. en sådan revision av tidigare fattade
beslut, som kan betingas av det
nya läget.

Fröken Elmén förordade en viss ombyggnad
av Härlandafängelset och på
den punkten såg det ut som om vi inte
alls skulle kunna ena oss i utskottet
om en skrivning. Det visade sig emellertid
till sist att det gick, och kammarens
ledamöter ser här resultatet.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

Jag tror inte att jag behöver läsa in
denna motivering till kammarens protokoll,
den återfinnes på s. 15 i utlåtandet.
Jag tycker inte det är nödvändigt
att för utskottsmajoritetens del anföra
något mera utan ber endast att få
hänvisa till vad vi har skrivit.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till föreliggande utskottsförslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om utskottets förslag rörande
förläggningen av en fångvårdsanstalt
i Skaraborgs län.

Man har haft att välja mellan Skövde,
Gudhem och Tidaholm, och utskottet
har stannat för att föreslå Tidaholm.
Någon närmare motivering för sitt ställningstagande
har utskottet inte presenterat
i utlåtandet, och jag och många
med mig har inte kunnat undgå att känna
en viss förvåning inför utskottets
förslag. Det föreligger uppenbarligen
mycket starka skäl för en förläggning
till Gudhem i stället för till Tidaholm.
Remontdepån i Gudhem skall som bekant
nedläggas den 1 juli i år, och största
delen av personalen vid depån kommer
då att friställas utan att man ännu
vet, huruvida andra möjligheter till sysselsättning
kan beredas de anställda.
Samtliga dessa — det gäller mellan 40
och 50 personer — har förklarat sig
villiga att övergå till fångvårdstjänst
och anses också lämpliga för sådant
arbete. Det finns vidare bostäder på
platsen — visserligen av varierande beskaffenhet
men dock sådana, att bostadsfrågan
till en tid är ordnad för
största delen av personalen. Depån och
den egendom, där den ligger, är redan
i statens ägo; någon omgång med förvärvande
av marken för anstalten behöver
det inte bli.

Staten har väl ett visst ansvar för

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

personalen. När vi under de senaste
dagarna diskuterat om remontdepån
och ridskolan i Strömsholm i samband
med debatten om avhästningen, har det
ju upprepade gånger strukits under, att
staten självfallet bör sörja för att utkomstmöjligheter
bereds personalen.
Och om det är så bråttom med att få
till stånd fångvårdsanstalterna, måste
det ju vara en väsentlig tillgång att det
redan finns såväl personal som bostäder
för personalen på platsen.

Nu är utskottet enigt i sitt ställningstagande
på denna punkt, och det finns
väl därför ingen möjlighet att ställa
något annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag, men detta måste beklagas
såväl från de anställdas vid remontdepån
synpunkt, som från kommunens
synpunkt — kommunen förlorar
ju en inte så liten del av sitt skatteunderlag,
om man inte kan få någonting
i stället för remontdepån — men också
från statens och skattebetalarnas synpunkt.
Jag tror att man även skulle ha
löst frågan på ett ekonomiskt fördelaktigare
sätt, om man förlagt anstalten till
Gudhem.

Fru Johansson i Skövde (s) instämde
liäruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Som kammarens ledamöter
väl vet pågår ett arbete på lång
sikt med en fullständig förnyelse av
hela beståndet av fångvårdsbyggnader.
Det var en viktig sådan etapp som i det
förra ärendet utan diskussion bifölls av
kammaren. Beslut om nybyggnader i så
att säga det ordinarie programmet har
skett under flera år, men byggnader av
det slag det bär är fråga om, alltså nya
fångvårdsanstalter, tar tyvärr i regel
mycket lång tid att förbereda, rita och
konstruera, vilket gör att de tyvärr inte
blir färdiga så snart som skulle kunna
vara önskvärt.

I början av hösten förra året kunde
vi, låt vara att läget var bekymmersamt

på fångvårdsanstalterna, inte förstå, att
vi plötsligt skulle befinna oss i en så
svår situation som den vi sedan kom i.
Detta illustreras bäst av det diagram
som finns som bilaga till den proposition
vi nu behandlar. Det är ett avtryck
av en del av ett diagram, som förs fortlöpande
i justitiedepartementet. Vi får
varje månad uppgifter om beläggningen
på landets fångvårdsanstalter månaden
förut och prickar in detta på diagrammet.
Studerar vi avtrycket av diagrammet
överst på s. 45 i propositionen, ser
vi hurudan situationen var i början av
hösten förra året, då budgetarbetet
togs upp. Beläggningen var ungefär
densamma under den då förflutna delen
av år 1955 som under motsvarande
tid åren 1954 och 1953. Det såg alltså
ut som om fångantalet efter en tidigare
ökning hade stabiliserats.

Emellertid inträffade under sista
kvartalet av förra året och i början av
detta år någonting som också mycket
tydligt avspeglas på kurvan — kurvan
rusar för denna tid i höjden på ett sätt,
som saknar motstycke. Vi vet fortfarande
inte riktigt vad detta beror på. Man
kan gissa på olika ting, men jag skall
inte uppta tiden med att ingå på sådana
filosofiska funderingar.

Jag har framhållit detta för att understryka,
att när vi i början på hösten
förra året skulle sätta i gång med budgetarbetet,
var situationen sådan, att vi
inte hade anledning att räkna med en
utveckling av det slag som sedan inträffade.
Petita skall ju vara inne den
1 september för att kunna remissbehandlas
och därefter bearbetas — det
kan bli bråttom nog ändå i departementet
för att få propositionerna klara till
riksdagen våren därpå.

Fångvårdsstyrelsens petita förra året
innehöll yrkanden om en hel del olika
saker och ting, verkstäder, personalbostäder
och annat, men i fråga om tillskott
av nya platser begärdes inte mer
än åtta stycken. Detta säger jag inte för
att på något sätt rikta kritik mot fång -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

vårdsstyrelsen. Den hade samma material
som vi till förfogande beträffande
variationerna av fångantalet, och det
fanns ingen anledning att tro, att det
skulle inträffa som sedan hände.

Först under sista kvartalet i fjol inträffade
denna plötsliga ökning av en
storleksordning, som jag tror inte någonsin
tidigare har förekommit, i varje
fall inte på många år. Vad skulle man
då göra? Rapporterna om ökningen
kom ju in vid ungefär den tid, då man
egentligen borde vara färdig med förslagen.
Vi sammankallade i justitiedepartementet
utom våra egna tjänstemän
företrädare för fångvårdsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen och fångvårdsbyggnadsutredningen,
gick igenom vilka
projekt som snabbt skulle kunna genomföras
och uppmanade alla att försöka
hjälpas åt och komma in med förslag
för att möta den lika oväntade som
våldsamma ökningen av fångantalet. Vi
fick också åtskilliga olika förslag, men
de kom givetvis under januari och februari.
Det sista av förslagen — jag behöver
kanske inte räkna upp hela den
långa raden — kom in den 22 februari,
samtidigt som remissbehandlingen av
de tidigare pågick. Som kammarledamöterna
väl vet skall propositionerna vara
avlämnade den 20 mars, och det är alldeles
självklart, att man fördenskull
fick räkna tiden i dagar och nästan i
timmar för att kunna utarbeta förslaget.
Detta är naturligtvis bakgrunden
till att det inte är så detaljerat, som i
och för sig hade varit önskvärt, och
iiven orsaken till att jag — med full
avsikt — i propositionen inte uttalat
mig med större bestämdhet i sådana
frågor, diir det kunde vara lämpligt att
ge riksdagen utrymme för en friare
prövning.

Man hade i alla fall beträffande anstalternas
utformning ett tämligen väl
utarbetat förslag. Redan tidigare hade
nämligen fångvårdsbyggnadsutredningen
arbetat på vad som kallades Riscbcrgaförslaget,
så att detta kunde läg -

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

gas till grund för det fortsatta arbetet.
Eftersom det emellertid av de uppgifter,
som kom oss till handa om fångantalets
ökning, var tydligt, att det var
fråga om ett klientel, som inte kunde
förvaras på öppna anstalter — utredningens
förslag avsåg just sådana förläggningar
— blev det nödvändigt att
göra omjusteringar för att bättre tillgodose
säkerhetskraven.

Någon har i samband med dessa projekt
— det var visst herr Cassel — anmärkt
på att man talade först om tre
och sedan om två olika anstalter. Han
ville göra gällande, att skillnaden var
synnerligen stor. Det kan möjligen
tyckas så, men om herr Cassel hade
studerat Risebergaförslaget, som ligger
till grund för denna proposition, hade
han funnit, att den anstalt, som saken
här gäller, är uppbyggd på paviljongsystemet.
Då är det inte så märkvärdigt,
om man lägger ytterligare ett par
paviljonger till en tidigare anstalt, som
är tänkt för ett mindre antal sådana av
samma typ. I fråga om utformningen av
anstalterna är det alltså ingen stor skillnad.

Vidare nämnde herr Cassel, att man
inte gjort några undersökningar om vilken
storlek på en anstalt, som ur vårdnadssynpunkt
skulle vara lämpligast.
På detta vill jag bara svara, att man
inte vet och aldrig kan få veta något
exakt om dessa ting. En stor anstalt har
vissa företräden: Man kan här ha mera
kvalificerad personal, och man kan utrusta
anstalten i olika avseenden på
bättre sätt. En liten anstalt har emellertid
också vissa fördelar genom att
man där har färre intagna, så att tjänstemännen
kan ägna var och en av dem
en mera personlig uppmärksamhet.

I detta fall är anstalterna, som sagt.
tänkta med paviljongsystem, och vi har
genom denna kombination velat tillgodogöra
oss både de små och de stora
anstalternas fördelar. I fråga om hur
stor eu anstalt skall vara måste man
förutom till allmänna ekonomiska syn -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Utgifter för fångvården å tilläggsstat II

punkter också ta hänsyn till det behov,
som den är avsedd att fylla. Att man
slutligen tänkt, att två anstalter kanske
var bättre än tre, sammanhänger hl. a.
med att det skulle gå fortare att iordningställa
dem. Här är ju tidsnöd i hög
grad rådande. Propositionen avser just
att ge en snabb hjälp på grund av en
hastigt uppkommen, mycket svårartad
situation.

Jag skall bara till sist yttra ett par
ord om Härianda, som fröken Elmén
särskilt talade om. Det är riktigt, att där
råder mycket stora svårigheter, och att
man skall försöka avhjälpa dessa är
alla ense om. Fröken Elmén hade kanske
emellertid missuppfattat situationen
litet, då hon sade, att det inte blir någon
hjälp för Härianda med en förläggning
i Tidaholm. Naturligtvis blir det
till hjälp för Härlandafängelset. För
närvarande finns det 300 intagna på
Härianda, och om man flyttar bort 100
—150 därifrån, innebär det en stor avlastning
för Härianda. Även om det här
inte är fråga om sådana som sitter på
liäktesavdelningen, bör det väl inte
möta några större svårigheter att sätta
häktade i dessa andra celler. Jag är
emellertid fullt på det klara med att
frågan om en häktesavdelning vid Härlanda
måste lösas så snabbt som möjligt,
men fröken Elmén känner ännu bättre
än jag till de svårigheter som i detta
sammanhang möter. Bygger man till en
häktesavdelning på Härianda, ger man
en medicin som kan ha dubbla verkningar.
Den kan verka bra just nu, men
i längden kan den visa sig olämplig.

Jag vill emellertid nämna att det just
pågår underhandlingar mellan fångvårdsbyggnadsutredningen
och Göteborgs
stad om en utbyggnad av Härlandafängelset,
och jag har goda förhoppningar
om att vi därvid skall komma
fram till en lycklig lösning av denna
viktiga fråga.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av justitie -

ministerns inlägg måste jag konstatera
att statsrådet ännu i dag, den 28 maj,
inte tycks veta var man skall placera
dessa anstalter, som skall vara färdiga
till vintern, liksom inte heller hur mycket
de kommer att kosta eller hur stora
de skall utföras. Jag kan inte tänka mig
att det ligger till på det sättet, att statsrådet
vet allt detta men inte talar om
det för riksdagen.

Om det verkligen är så, att finansdepartementet
inte blivit hört i denna
fråga, tillåter jag mig en stilla undran,
huruvida inte situationen något påminner
om mamman som talade om för sin
lilla flicka, att hon snart skulle få en
syster eller bror, varpå flickan sade: »Så
kul! Vet pappa om det?»

Det tycks inte vara möjligt att få någon
rätsida på frågan om dessa anstalter
och få reda på vilka planer som nu
är aktuella i departementet. Vi vet fortfarande
inte mer än att 300 nya platser
skall vara färdiga att tagas i bruk till
vintern. Under sådana förhållanden kan
väl knappast riksdagen göra annat än
följa reservanterna och ge Kungl. Maj :t
den fullmakt, som Kungl. Maj :t uppenbarligen
behöver ha för att göra i ordning
dessa 300 nya platser — var, när
och hur Kungl. Maj:t finner lämpligt.
Jag beklagar att det skall vara på detta
sätt, men det enda möjliga i nuvarande
situation är att göra så som reservanterna
föreslagit. Att bryta upp redan
fattade beslut och ge Kungl. Maj :t den
finansfullmakt, som departementschefen
begärt, kan jag inte finna vara riktigt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Vi har givetvis haft
gemensam beredning med finansdepartementet
i detta ärende.

Vad vidare beträffar anstalterna som
sådana, så kommer riksdagen, om man
nu bifaller utskottsmajoritetens förslag,
att gå med på byggandet av två anstalter
samt även uttala sig för förläggandet

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

av den ena anstalten till Tidaholm. När
det gäller placeringen av den andra anstalten
finns det, såsom herr Cassel
mycket väl vet, flera olika alternativ,
som förberetts, och det är meningen att
Kungl. Maj:t skulle på grundval av vad
som förekommit vid riksdagsbehandlingen
träffa ett slutligt val mellan dessa
olika alternativ.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alltså klart att
Kungl. Maj:t ännu inte har något förslag
om var dessa fängelser skall förläggas,
ännu mindre har skaffat några
tomter för ändamålet. Allt detta står
fullkomligt i öppna fältet, men anstalterna
skall dock enligt Kungl. Maj :ts
mening vara färdiga att tagas i bruk när
högsäsongen på detta område börjar någon
gång vid årsskiftet. År det någon
som tror att detta blir möjligt?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Såsom jag förut sagt
har det gjorts undersökningar och förts
förhandlingar beträffande flera olika
alternativ i fråga om anstalternas förläggning,
och vi har bara väntat på riksdagens
beslut innan vi träffar ett avgörande.
Dessa olika förslag är även så
beskaffade, att om man sätter i gång
med att bygga före den 1 juli, kan anstalterna
färdigställas på den avsedda
tiden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 9

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom
folktandvården

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 160 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 6 april 1956, föreslagit
riksdagen att godkänna av föredraganden
föreslagen ändring av grunderna
för statsbidrag till folktandvård.
Enligt förslaget skulle det nuvarande
kravet på heltidstjänstgöring tills vidare
bibehållas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hass m. fl. (I: 573) och den andra inom
andra kammaren av herr Ahlberg m. fl.
(11:763) hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
160 måtte besluta, att bestämmelsen angående
viss minimiarbetstid i 9 § punkten
3 kungl. kungörelsen den 22 septem -

4—Andra kammarens protokoll 19.r)C>. Nr 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

ber 1950 angående statsbidrag till folktandvård
skulle utgå.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna av föredraganden i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 6 april 1956 föreslagen ändring av
grunderna för statsbidrag till folktandvård; b)

med avslag å motionerna I: 573 och
II: 763 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört beträffande
åtgärder för att åstadkomma en
förbättrad rekrytering av tandläkare till
folktandvården.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar O hlon, Ragnar Bergh,
fröken Elmén, herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, fröken Vinge och
fröken Ager, vilka ansett att utskottet
i punkten b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 573 och II: 763 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till borttagande
av arbetstidsbestämmelserna ur kungörelsen
om statsbidrag till folktandvården
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson, Rubbestad och Johansson i
Mysinge, vilka ansett att utskottet i
punkten b) bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:573 och
II: 763.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Stadsbidraget till folktandvården
har i propositionen knutits
inte bara till antalet behandlade barn
utan också till att de anställda inom
folktandvården har 42 timmars arbetsvecka.

I såväl utskottets utlåtande som reservationen
i utskottet framhålls, att det
är principiellt felaktigt att i detta sammanhang
ta upp arbetstiden för tandläkarna,
men utskottet säger sig förutsätta,
att Kungl. Maj:t i fortsättningen

skall ha sin uppmärksamhet riktad på
de komplicerade förhållandena.

Folktandvården och framför allt
barntandvården befinner sig i en svår
kris. Det är särskilt svårt att få tandläkare
till barntandvården, som i stor
utsträckning utförs av kvinnliga tandläkare.
Landstingen har många gånger
måst gå ifrån bestämmelserna om arbetstiden
och tillåta kortare arbetstid,
men det finns då inte möjlighet att få
pension enligt SPA-reglementet, då detta
föreskriver 42 timmars arbetsvecka.

Det vore orimligt om vi här skulle
besluta bestämmelser som är så osmidiga
som de blir om vi tar in arbetstidsbestämmelser
i denna kungörelse.
Därför föreslår vi i reservation 1 att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall anhålla, att 1951 års pensionsutredning
skall få ta upp frågan om SPAreglementet
och återkomma till riksdagen
med förslag om borttagande av
arbetstidsbestämmelserna, så att statsbidrag
endast utgår i förhållande till
antalet behandlade barn.

I flera sammanhang då det varit aktuellt
att förkorta arbetstiden eller införa
deltidsarbete har frågan om en
ändring av SPA-reglementet varit uppe,
men det har då hänvisats till att 1951
års pensionsutredning skall behandla
den frågan. Här gäller det emellertid
att snabbt få fram ett förslag, och därför
begär vi i reservationen att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
anhålla, att Kungl. Maj:t föranstaltar
om att 1951 års pensionsutredning
skyndsamt slutför uppdraget och att
ett förslag ofördröjligen underställs
riksdagen om borttagande av arbetstidsbestämmelserna
ur kungörelsen den
22 september 1950 angående statsbidrag
till folktandvård.

Jag är övertygad om att hela folktandvården
och framför allt barntandvården
skulle vinna oändligt mycket på
detta. Yi har på grund av bristen på
tandläkare inte kunnat fullfölja denna
utomordentligt betydelsefulla reform,

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

och arbetstidsbestämmelserna gör det
svårare att rekrytera tandläkare till
barntandvården.

I detta anförande instämde herr Cassel
(h), fröken Vinge (fp) och herr Rimmerfors
(fp).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! I detta ärende föreligger
ett säreget förhållande. Enighet har
nämligen inte kunnat nås vid förhandlingar
mellan Sveriges tandläkarförbund
och vederbörande huvudmän angående
arbetstiden. Tandläkarna har därför
begärt en utredning genom regeringens
försorg, och en dylik utredning har
nu verkställts. Bägge parterna har förklarat,
att de skall finna sig i det beslut
som statsmakterna på grund av utredningen
fattar, och det beror alltså
på den ställning riksdagen i dag intar,
huruvida det kommer att bli fred på
detta område eller inte. En av statsmakterna,
nämligen regeringen, har biträtt
den utredning som är verkställd av
byråchef Broomé, som förordar att arbetstiden
i princip bör vara 42 timmar
i veckan.

En del av de myndigheter som har
yttrat sig i detta ärende har också tillstyrkt
utredningsmannens förslag. Statskontoret
har sålunda bestämt uttalat,
att ett villkor för erhållande av statsbidrag
till folktandvården bör vara att
huvudmännen iakttar meddelade bestämmelser
rörande arbetstidens omfattning,
och någon dispens från föreskrifterna
i detta hänseende bör enligt
statskontoret i fortsättningen icke lämnas.

Svenska landstingsförbundets styrelse
erinrar om att frågan om arbetstidens
längd prövats av statsmakterna i samband
med utfärdandet av gällande statsbidragskungörelse
och anser alt det därefter
icke inträffat någon omständighet
som kan motivera en ändring. Som jag
förut sade har föredragande statsrådet
för sin del godkänt den linje som den
sakkunnige har förordat.

Nu har utskottsmajoriteten förklarat,
att den visserligen vid föreliggande förhållanden
kan ansluta sig till detta,
men den gör dock ett tillägg i slutet,
varigenom biträdandet av förslaget i
första stycket rycks undan i sista stycket.
Utskottet säger här: »Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t ägnar
de komplicerade förhållanden, som
påverkar frågan om ett borttagande av
arbetstidsföreskrifterna ur statsbidragskungörelsen,
fortlöpande uppmärksamhet,
och — om utvägar kan finnas till
en förbättrad rekrytering av folktandvården
och då särskilt barntandvården
— underställer riksdagen förslag i ämnet.
»

Majoriteten i utskottet återförvisar
alltså frågan till ny behandling av
Kungl. Maj:t, trots att regeringen för sin
del redan tagit ståndpunkt till denna
utredning. Det är detta som vi, som
skrivit under reservation nr 2, icke anser
vara den rätta vägen. Vi anser i stället
att ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
vore på sin plats. Därför förordar
vi att de två sista styckena i utskottsutlåtandet
— från »Utskottet, som erinrar
om» på sid. 4 längst ned till »underställer
riksdagen förslag i ämnet» på
sid. 5 — skali ersättas av det som anförs
i reservation nr 2, nämligen »Mot
bakgrunden av det anförda har utskottet
funnit sig på i huvudsak de skäl,
som anförts av föredraganden, böra
förorda Kungl. Maj :ts förslag i denna
del. Av detta ståndspunktstagande följer
att utskottet avstyrker yrkandet i motionerna.
»

Detta är alltså ett bifall i sin helhet
till det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt
genom proposition nr 160.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 2 i detta utlåtande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Rubbestad här säger, att statsmakterna
faktiskt har anmodats av båda parter att
fälla ett domstolsutslag i denna tvist.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

Då inträffar det anmärkningsvärda, att
den ena av parterna lyckas få ett antal
ledamöter av riksdagen att föra
fram en särmening, som i grund och
botten går ut på samma sak som deras
ursprungliga förslag. Det var tandläkarsidan.
Jag tycker nog att det är en
smula anmärkningsvärt att det skall
få vara på det sättet. Nu har utskottet
emellertid intagit en ståndpunkt, som
kort och gott kan sägas utgöra en
kompromiss mellan motionärernas förslag
och vår stådpunkt i övrigt till denna
fråga.

Syftet var nog från början att försöka
slippa denna reservation. De som reserverat
sig hade emellertid sådana anspråk
— jag vet inte om det beror på
att en eller annan av dem hade gjort
någon utfästelse — att det inte var
möjligt att få till stånd någon enighet.
Herr Rubbestad tolkar här utskottets
beslut, och jag har behov av att protestera
mot herr Rubbestads tal. Jag känner
mig nödsakad att citera vad utskottet
säger. I och med att jag läser upp
detta bevisar jag också, att fröken Elmén
nog läst in litet för mycket i utskottsmajoritetens
principiella inställning.
Hon sade nämligen — om jag
fattade henne rätt — att vi har samma
principiella inställning. Men, ärade
kammarledamöter, om jag läser detta
framgår det att detta inte är alldeles
korrekt. Utskottet skriver:

»För egen del får utskottet anföra,
att det knappast torde vara möjligt att
förebringa allmängiltigt objektivt underlag
för ett avgörande av frågan, huruvida
största möjliga effektivisering
och utbyggnad av folktandvården bäst
kan nås genom att bibehålla arbetstidsföreskrifterna
i statsbidragskungörelsen
såsom föredraganden föreslår eller
genom att borttaga desamma ur kungörelsen
såsom motionärerna önskar. Härutinnan
kan endast subjektiva bedömningar
av den framtida utvecklingen
presteras. Vad som kan slås fast är för
dagen, att något nytt faktiskt material

för belysning av frågan inte framkommit
genom den slutförda utredningen.
Utskottet, som erinrar om att det .statliga
driftbidraget till folktandvården
numera utgår i förhållande till antalet
fullständigt behandlade barn såväl till
landsting som till stad utanför landsting,
finner att det vid sådant förhållande ur
principiell synpunkt kan anföras skäl
mot att i statsbidragskungörelsen bibehålla
arbetstidsföreskrifter.»

Det kan sålunda anföras skäl mot
detta. Det blir en annan betydelse än
vad fröken Elmén läste ut.

Utskottet fortsätter: »Med hänsyn

emellertid till det läge i vilket frågan
befunnit sig, då den hänskjutits till
statsmakternas provning,» — och här
kommer svaret till herr Rubbestad: —
»har utskottet funnit sig böra på i huvudsak
de skäl, som anförts av föredraganden,
förorda Kungl. Maj :ts förslag i
denna del. Av detta ståndpunktstagande
följer, att utskottet avstyrker yrkandet
i motionerna.»

Det som kommer efter detta uttalande
i utlåtandet upphäver — påstår herr
Rubbestad —- vad vi först sagt. Så kan
det inte vara. Det vi nu slagit fast skall
gälla tills vidare. Utskottet säger sedan:
»Utskottet förutsätter emellertid, att
Kungl. Maj :t ägnar de komplicerade förhållanden,
» — vi betoner alltså att de är
komplicerade — »som påverkar frågan
om ett borttagande av arbetstidsföreskrifterna
ur statsbidragskungörelsen,
fortlöpande uppmärksamhet och — om
utvägar kan finnas till en förbättrad
rekrytering av folktandvården och då
särskilt barntandvården — underställer
riksdagen förslag i ämnet.»

Jag tycker vi är på den säkra
sidan om vi antar utskottsmajoritetens
förslag. Det innebär att vi följer Kungl.
Maj :ts förslag men säger att Kungl. Maj :t
för framtiden får ägna uppmärksamhet
åt denna fråga. Hur många år framåt i
tiden vi kan räkna med att detta skall
gälla vet ingen — det kan bli fem eller
tio år — men vi har slagit fast att vad

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården

Kungl. Maj:t nu rekommenderar skall
gälla under den tiden, och vi har yttrat
oss rätt försiktigt i fråga om möjligheterna
att få en ändring till stånd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man kan läsa ut olika
saker ur utlåtandet, men både reservanterna
och utskottsmajoriteten tycks anse
att antalet fullständigt behandlade
barn skall vara grundläggande för driftbidragets
storlek. När det sedan gäller
arbetstiden kan det anföras skäl mot
att arbetstidsföreskrifter bibehålls i
statsbidragskungörelsen — det säger
också utskottsmajoriteten. Vi reservanter
anser att det bör vara en förhandlingsfråga.
Vi försöker ju för att nå så
stor smidighet som möjligt föra över
avgörandet i många frågor till förhandlingar,
och det anser vi bör gälla
också arbetstiden. Om dessa bestämmelser
står i kungörelsen, blir systemet
synnerligen osmidigt, och det blir i
framtiden svårt på många håll att rekrytera
tandläkare framför allt till
barntandvården, som erkänt är en mycket
tröttsam gren av tandvården.

Herr RliBBESTAD (bf):

Herr talman! I anledning av herr
Åkerströms yttrande vill jag bara erinra
om att hela denna fråga gäller huruvida
arbetstidsbestämmelserna skall tas
bort ur författningen. Utskottets mojoritet
accepterar det i tredje stycket i
sitt utlåtande, men sedan anförs det i
fjärde stycket, att frågan om ett borttagande
av arbetstidsföreskrifterna ur
kungörelsen bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet
och att förslag bör underställas
riksdagen, om utvägar kan finnas
till en förbättrad rekrytering. Därmed
tar man ju bort det godkännande
som man har givit i det föregående och
säger att frågan huruvida det är möjligt
att ta bort arbetstidsbestämmelser -

na bör omprövas. Jag kan inte förstå att
detta går ihop. Det sista tar bort det
första.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Skillnaden mellan herr
Rubbestads ståndpunkt och utskottsmajoritetens
ståndpunkt, som också är
min, är väl ungefär den, att herr Rubbestad
vill att denna bestämmelse skall
gälla för tid och evighet, medan vi
däremot anser att det bör ges möjlighet
för Kungl. Maj :t att undersöka om
det är nödvändigt att bibehålla bestämmelsen
i fråga.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Då denna fråga genom
propositionen underställts riksdagen
för avgörande och parterna förklarat att
de kommer att finna sig i det beslut
riksdagen fattar, anser jag att man skall
ta klar ställning till detta spörsmål, vilket
sker genom ett bifall till reservationen
nr 2.

Överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr talmannen framställd
proposition bifölls till en början utskottets
hemställan i punkten a).

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten b), nämligen
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Pålsson in. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Rubbestad
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till Tekniska högskolan i Stockholm: Avlöningar

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten b) i statsutskottets utlåtande
nr 146 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Pålsson m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 84 ja och 51 nej, varjämte
48 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten b)
i utskottets utlåtande nr 146, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen till -

kännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Elmén begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 70 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten b).

§ 10

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 149, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,
och

nr 150, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51.

Vad utskottet i nämnda utlåtanden
och memorial hemställt bifölls.

§ 11

Anslag till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
141, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Avd. I

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

Avd. II

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Efter föredragning av punkten lämnades
ordet till

Herr WIDÉN (fp), som anförde:

Herr talman! Jag och ett par andra
utskottsledamöter har vid denna punkt
fogat en blank reservation, och jag
skall bara säga några ord för att motivera
den.

Enligt utskottets förslag skall Kungl.
Maj :t låta verkställa utredning rörande
de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna
för inrättande av med
bilskattemedel bekostade professurer i
vägbyggnad vid vardera tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola samt för 1957 års riksdag
framlägga de förslag till professurernas
inrättande, vartill nämnda utredning
må giva anledning. Frågan är
då om bilskattemedel skall användas
för bekostande av professurer i vägbyggnad.
1954 års riksdag uppdrog riktlinjer
för användande av bilskattemedel.
Enligt detta beslut skall bland annat
Statens väginstitut, som är ett forskningsinstitut,
finanseras med bilskattemedel.
Förra året förelåg i riksdagen ett
förslag, som innebar att bilskattemedel
skulle användas för att utbilda bilmekaniker.
Förslaget som sådant avslogs. En
professur avser ju både forskning och
undervisning. Vi har för vår del bifallit
utskottets nu föreliggande förslag och
har alltså inte några invändningar rent
principiellt, men vi ville dock deklarera
att anslag till professurer i vägbyggnad
synes ligga på gränsen till vad
som bör bekostas av bilskattemedel.
Det är med anledning av denna inställning
vi här avgivit en blank reservation.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 4—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Nybyggnader för Chalmers tekniska
högskola

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
89, såvitt här vore i fråga, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 17 februari 1956 föreslagit riksdagen
att till Nybyggnader för Chalmers
tekniska högskola för budgetåret 1956/57
å kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 435 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft tre motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon (1:246) och den andra inom
andra kammaren av herr Edberg m. fl.
(II: 387), hade hemställts, att riksdagen
ville bevilja 1 500 000 kronor till igångsättande
av byggnad för Chalmers tekniska
högskolas bibliotek.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
II: 542 samt I: 246 och II: 387, till Nybyggnader
för Chalmers tekniska högskola
för budgetåret 1956/57 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett
investeringsanslag av 435 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar Ohlon, Boman, Sunne
och Bergström, fröken Elmén, herr Widén,
fröken Vinge samt herrar Andreasson
och Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag ävensom
med avslag å motionen II: 542 samt
med bifall till motionerna 1:246 och
11:387, till Nybyggnader för Chalmers
tekniska högskola för budgetåret 1956/57
under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 1 935 000
kronor;

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.
Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

b) av herr Arrhén, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Att det finns stora behov
av utbyggnader vid Chalmers tekniska
högskola visas av två motioner,
som väckts i anledning av denna proposition.
Jag har undertecknat båda dessa
motioner. En av dem har föranlett en
reservation och jag skall, herr talman,
begränsa mig till att säga några ord om
den. Det gäller frågan om byggnader
för Chalmers bibliotek.

Det är en mycket gammal fråga. Redan
1947 skrev dåvarande ecklesiastikministern
i statsverkspropositionen:
»En lösning av bibliotekets byggnadsfråga
kan enligt min mening nu icke ytterligare
uppskjutas.» Det var alltså för
nio år sedan, herr talman. Departementschefen
fortsatte då: »Behovet av
nya lokaler för denna institution har
sålunda numera blivit alltmer framträdande
genom den snabba utveckling,
som biblioteket undergått under senare
år».

Riksdagen beslöt också ett anslag för
byggandet av denna biblioteksbyggnad,
men eftersom man inte lyckades erhålla
något byggnadstillstånd under de närmaste
åren drog man sedan in anslaget
med motiveringen att det inte gått
att få något tillstånd att bygga biblioteket.

Denna fråga är viktig därför att det
här inte bara är fråga om ett lokalt bibliotek,
som skall tillgodose undervisningen
vid högskolan. I och för sig är
det ju en mycket viktig angelägenhet,
men detta bibliotek har också utvecklats
till att bli ett centralbibliotek för
den svenska industrien på det tekniska
området, inte minst den svenska exportindustrien.
Det sägs enligt uppgifter jag
har fått att det har en mycket betydande
interurban utlåning, större än den

som t. ex. finns vid Uppsala universitets
bibliotek.

I flera år har det motionerats om att
man skall kunna få denna biblioteksbyggnad,
och så också i år. Vad säger
nu utskottet om denna motion? Utskottet
påminner först om att man förra året
hade betonat angelägenheten av att denna
fråga skulle bringas till lösning så
snart som möjligt, och sedan fortsätter
utskottet: »I anledning av motionerna
1:246 och 11:387 vill utskottet understryka
bibliotekets trängande behov av
nya lokaler, vilket behov är motiverat
bland annat av följande skäl: bibliotekets
betydelsefulla uppgift som ett centralt
tekniskt bibliotek, den avsevärda
stegringen av dess bokbestånd och lånefrekvens,
den allvarliga olägenheten av
att biblioteket genom sin nuvarande
förläggning icke kan i önskvärd utsträckning
begagnas av de studerande
vid högskolan, det oekonomiska och
opraktiska förhållandet att biblioteket
arbetar i fem överfyllda våningar utan
någon som helst inre förbindelse mellan
våningarna.»

Man har väl sällan hört en starkare
motivering för ett positivt beslut än den
man kan få här i utlåtandet, och ändå
stannar utskottet vid att man inte kan
biträda motionerna. Men man gör dock
en hemställan till Kungl. Maj:t att ta
denna byggnadsfråga under allvarligt
övervägande vid nästa budgetplanering.

Jag vill påpeka att det här är fråga
om en räntabel investering. Biblioteket
arbetar nämligen under de nuvarande
förhållandena på ett synnerligen oekonomiskt
sätt. Det är erkänt av alla, och
det är därför i högsta grad befogat att
denna biblioteksbyggnad kommer till
stånd så snart som möjligt. Det var, herr
talman, nio år sedan riksdagen beslöt
att detta bibliotek skulle byggas, och det
var nio år sedan man beviljade ett anslag.
Det är på tiden att något här göres.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ohlon
m. fl. vid punkten 21.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

I detta anförande instämde herrar Antby
(fp), Sjölin (fp), Johansson i öckerö
(fp) och Schmidt (fp).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag förstår att den ärade
motionären är synnerligen angelägen att
något skall göras här, eftersom det redan
för nio år sedan ansågs vara ett
stort behov av denna byggnad. Visserligen
har jag inte alla papper framför
mig, men jag tror ändå inte jag kan
säga att jag har kommit underfund med
att någon av motionärerna eller reservanterna
under dessa nio år har yrkat
att något annat projekt, som har kommit
från ecklesiastikdepartementet på
undervisningens område, skulle skjutas
åt sidan för att det här diskuterade projektet
skulle komma fram. Och det är
dock ganska mycket som är byggt under
tiden både vid Chalmers tekniska högskola
i Göteborg och på andra håll, så
denna byggnadsfråga har tydligen inte
varit så enormt trängande.

Vi har, åtminstone i de budgetberedningar
jag varit med om, haft att avväga
dylika investeringsbehov emot behov av
rena undervisningslokaler och utrustning
för dessa. Jag kan erinra om att vi
gjort mycket stora utökningar vid Chalmers
under denna tid, utökningar som
resulterat i att väsentligt flera ingenjörer
har kunnat utbildas där. Jag kan
därför inte finna att vi har gjort något
fel vid avvägningen mellan denna byggnad
och Chalmers övriga byggnadsprojekt.

Nå, har vi då gjort något fel vid avvägningen
mellan denna byggnad och
andra byggnader i Göteborg? Jag har
inte heller i det avseendet kunnat komma
underfund med att man, trots att
man motionerat om detta, förmått påvisa
att något av de andra investeringsbehoven,
som jag har velat tillgodose,
skulle kunna skjutas undan. Nej, här är
det faktiskt fråga om hur långt man kan
komma i fråga om investeringar på un -

dervisningsområdet för det ena året
efter det andra. Jag kan försäkra, att
jag har varit mycket intresserad för
denna byggnad vid åtminstone ett par
olika tillfällen, men ändå funnit att
vissa andra måste gå före.

Det kommer säkert att bli en mycket
ingående behandling till hösten om huruvida
det skall bli möjligt att få även
denna byggnadsfråga tillgodosedd med
de resurser som kan ställas till förfogande
under nästa år. Jag kan tillägga
att jag för min del klart bedömt denna
byggnadsfråga på det sättet, att den
stod närmast intill dem som med tillgängliga
medel kunde tillgodoses för
det budgetår varom nu är fråga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Dåvarande departementschefen
skrev år 1947 — och enligt
uppgifter som jag har fått föredrogs
denna sak i departementet under den
tid då den nuvarande statsministern var
ecklesiastikminister — att byggnadsfrågan
icke ytterligare kunde uppskjutas.
Det ansåg man alltså för nio å tio år
sedan. Är verkligen läget på undervisningens
område så dåligt, att saker och
ting, som det ansågs absolut oundgängligen
nödvändigt att igångsätta år 1947
och som riksdagen då lämnade ett anslag
till, verkligen inte nu kan genomföras? Nu

säger herr statsrådet att han från
oss motionärer hade väntat sig att få
någon hänvisning på vilket annat projekt
som man i stället skulle inställa.
Herr statsråd! Om jag i nio år hade
suttit i något organ som hade haft med
byggnadstillstånd att göra och kunnat
göra jämförelser med det behov vi nu
talar om och om utrymmet för tillstånd
hade varit mycket begränsat så skulle
jag — det är jag övertygad om — ha
kunnat finna andra saker som vore
mindre behjärtansvärda än Chalmers
bibliotek iir.

Till slut vill jag säga, herr talman, att

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

jag trots allt gladdes över avslutningen
av herr statsrådets anförande. Jag tilllåter
mig att tolka vad han där sade såsom
något mer än ett halvt löfte.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Detta allmänna resonemang
om att vi väl alltid skulle ha kunnat
finna någonting annat som skulle
kunna uppskjutas till förmån för denna
byggnad, utgör ju inte något mycket
tungt vägande argument. Även om jag nu
inte erinrar mig hur vare sig högskolans
egna eller högskolan överordnade myndigheters
framställningar i detalj har
sett ut under de senaste åren är jag i
alla fall övertygad om att högskolan
ingalunda har skjutit fram detta behov
såsom det mest trängande, ty om så vore
fallet hade det nog kommit att bli tillgodosett
i någon proposition. Men det
har på den rena undervisningens område
kommit fram så starka behov, som inte
har kunnat skjutas undan till förmån
för detta, att jag menar att vi inte har
kunnat göra på annat sätt än vi har
gjort.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministerns
kritik gällde ju också reservanterna.
Eftersom jag har varit reservant i denna
fråga flera år, och tidigare även motionär,
vill jag säga att jag är fullt medveten
om att det inte har varit något
anslag på kapitalbudgeten under åttonde
huvudtiteln där jag har yrkat avslag,
men det beror på att ramen har
varit så snävt tilltagen att det bara har
varit några ytterst nödvändiga ändamål
som vid varje särskilt tillfälle har kunnat
tillgodoses. I själva verket är det
många flera ändamål som jag också anser
det oundgängligen nödvändigt att
tillgodose.

Det beklagliga är ju att kapitalbudgeten
är uppställd på det sättet att man
aldrig har tillfälle att diskutera hela frågan
om byggnadsbehovet under åttonde

huvudtiteln i ett sammanhang. Det skulle
vara mycket värdefullt att få tillfälle
att ta upp frågan, vilka projekt som
skulle kunna sättas i gång i sin helhet
och vilka som tills vidare skulle kunna
skjutas åt sidan helt och hållet. Jag tror
att det i det långa loppet är mycket
olyckligt att man gör så som man gör
med Chalmers och med musikaliska
akademien, att man låter en del av institutionerna
flytta ut till en annan ände
av den stad där de ligger och låter resten
under många år ligga kvar. Så gör
man nu med flera olika institutioner
samtidigt. Det vore klokare att bygga
ut en av dessa undervisningsanstalter
helt och hållet på det nya området och
sedan den är helt färdig bygga ut en
av de andra anstalterna.

Jag kan nämna för statsrådet att jag
var inne på ett sådant resonemang i
andra avdelningen när vi första gången
hade att diskutera anslagen till nybyggnad
för konstfackskolan. Jag menade att
detta var ett helt nytt projekt och att
vi kunde vänta med detta för att i stället
göra en del andra utbyggnader färdiga
på andra håll. Men då påpekades det att
det på grund av utbyggnaden av tunnelbanan
var nödvändigt att flytta konstfackskolan
omedelbart, och därför måste
jag den gången avstå från att ställa
något yrkande. Men det vore önskvärt,
herr talman, att vi vid något tillfälle
finge diskutera dessa frågor i ett stort
sammanhang.

Vad nu speciellt Chalmers’ bibliotek
beträffar undrar jag om statsrådet tillräckligt
mycket har beaktat vad det
betyder för studenternas utbildning att
ha biblioteket i närheten av de institutioner
där de arbetar. Det har sagts
oss i utskottet att just de studenter som
bedriver avancerade studier befinner
sig i de nya byggnaderna vid Chalmers,
just de studenter som skulle behöva
vänja sig vid själva tekniken för den
vetenskapliga forskningen, och som
skulle behöva bli vana vid att använda
teknisk litteratur på ett sådant sätt att

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Nybyggnader för Chalmers tekniska högskola

tekniken att använda den tekniska litteraturen
bibringas dem. Just de som
befinner sig på detta stadium har inte
möjlighet att i tillräcklig utsträckning
besöka biblioteket, och det blir säkerligen
till förfång för dem och för de industrier,
där de sedermera blir verksamma,
att de icke får denna vana.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad fröken Vinge menade. Nog är det
väl i alla fall så, att Kungl. Maj:t
presenterar byggnadsbchoven på den
ecklesiastika huvudtiteln praktiskt taget
i ett sammanhang. Även om vissa av
dem går på driftbudgeten, går de flesta
punkterna i alla fall på kapitalbudgeten.
För övrigt brukar ju kapitalbudgeten
och huvudtitelns driftbudget läggas
fram ungefär på samma gång. Det
är väl egentligen praktiskt taget bara
Stockholms högskolas investeringsbehov,
som hittills har framlagts senare
under riksdagen, och det beror ju på
konstruktionen av detta bidrag, att det
inte går på kapitalbudgeten utan på
driftbudgeten. Men jag skulle tro, att
fröken Vinge menar, att man i statsutskottet
och i kamrarna borde samtidigt
behandla ecklesiastika investeringar,
justitiedepartementets investeringar, inrikesdepartementets
investeringar och
kanske även socialdepartementets investeringar.
Detta är nog icke möjligt
av arbetstekniska skäl. Däremot skulle
ju statsutskottet kunna laga så, att det
får vissa föredragningar någorlunda
jämsides i alla dessa frågor, om det
är det som fröken Vinge avser. Det
kan hända, att det skulle resultera i
vissa fördelar för den ecklesiastika investeringsbudgeten.
Jag har emellertid
inte sträckt mig dit i mina önskemål.
Men det råder som sagt inga delade meningar
om behovet av denna byggnadsfrågas
lösning.

Jag skulle vilja fråga herr Gustafson
i Göteborg och även fröken Vinge: Om
det till höstens budgetberedning skulle
komma ett förslag från Chalmers tekniska
högskola i en byggnadsfråga, varigenom
man skulle kunna öka antalet
studerande med 30 å 40 stycken, och
jämförde det med det byggnadsförslag
vi nu diskuterar, skulle vi då inte ta
upp det förslaget till förutsättningslös
prövning och tänka på den nytta vi
ändå gör näringslivet med att vi kan
få dessa 30 å 40 ingenjörer tidigare än
annars?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet ställer
oss här inför ett hypotetiskt fall och
frågar vad vi då skulle göra. Om herr
statsrådet frågar mig, när de olika alternativen
föreligger, skall jag med
stort nöje ge min enkla mening till känna,
om det kan vara till någon glädje
för herr statsrådet.

Efter den deklaration som statsrådet
gjorde i sitt första anförande vågar
jag nog hysa den förhoppningen, att vi
under alla förhållanden kan räkna med
att ecklesiastikministern vid budgetbehandlingen
i höst ser till, att Chalmers
bibliotek får sitt lokalbehov tillgodosett.
Vi är ju överens om att det är ett trängande
behov. Det har riksdagen uttalat
1947, och behovet har sedan dess blivit
ännu större. Det gäller undervisningen
vid den tekniska högskolan i Göteborg,
men det gäller också ett centralbibliotek
på det tekniska området för hela
industrien. Jag vågar förlita mig på att
herr statsrådet till hösten skall vinna en
seger på denna punkt i den match som
äger rum inom budgetberedningen.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Det finns ingen större
anledning för mig att uppta kammarens
tid med denna fråga, som har blivit belyst
från alla tänkbara synpunkter under
den förda diskussionen. Jag ber ba -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till Stockholms högskola m. m.

ra att få konstatera, att enighet föreligger
både mellan Kungl. Maj:t, utskottet
och reservanterna om att det här är
fråga om en angelägen sak, som bör förverkligas
så snart möjligheter därtill
ges. När vi är överens om detta, tycker
jag för min del, att det finns anledning
att här följa utskottets rekommendation
som varande mest realistisk.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag vill först till herr
statsrådet säga, att jag givetvis hoppas
på en större kvot för åttonde huvudtitelns
byggnadsfrågor över huvud taget.

Vad jag syftade på i mitt förra anförande
var framför allt den principiella
skillnad, som råder mellan uppställningen
av kapitalbudgeten och driftbudgeten.
När vi studerar driftbudgeten, har
vi möjligheter att se vilka förslag som
kommit fram, vad statsrådet föreslår
och vad statsrådet låter falla under bordet.
Den möjligheten har vi inte, när
det gäller kapitalbudgeten — detta inte
sagt som någon anmärkning mot statsrådet.
Det överensstämmer med den traditionella
uppställningen, att man inte
har samma möjligheter att överblicka
kapitalbudgeten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten av herr Olilon m. fl. fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. II punkten
21 :o) i utskottets utlåtande nr 141,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 57 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

§ 12

Anslag till Stockholms högskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag har inte denna gång
begärt ordet för att polemisera mot
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet;
tvärtom vill jag som
lärare vid Stockholms högskola betyga
statsrådet vår tacksamhet för att äntligen
ett krafttag gjorts till förmån för
högskolans upprustning. Av särskilda
skäl skall jag endast beröra den motion,
som jag har väckt och som rör en personlig
forskningsprofessur åt professor
Tilander i romanska språk. Den har
ganska kallsinnigt avstyrkts av statsutskottet.
Jag tror att den psykologiska
problematiken i utskottet i år har va -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

rit, att två av utskottets inflytelserika
personer, ledamoten herr Ohlon och
suppleanten herr Helén också har väckt
en motion rörande Stockholms högskola,
nämligen om en professur i teaterhistoria.
De har lyckats få en mycket välvillig
skrivning beträffande denna professur,
men de har tydligen — för att
inte försämra läget för sin motion —
icke varit sinnade att skriva ett lika
välvilligt avstyrkande av den motion
rörande professor Tilander, vilken herr
Mogård och jag har väckt.

Jag tror emellertid, att detta ärende
inte har fått en tillräckligt klarläggande
belysning vare sig i motionen eller i
utskottets utlåtande, och även om det är
i sista ögonblicket av riksdagen anser
jag mig nödgad att säga några ord om
denna sak, som även är av stor principiell
betydelse.

Av professor Tilander och av andra,
som är filologiskt sakkunniga, har jag
inhämtat följande uppgifter.

Följande sju volymer har professor
Tilander för närvarande under tryckning: Den

framstående spanske juristen Vidal
de Canellas under åren 1247—52
avfattade kommentar till den av professor
Tilander år 1937 utgivna landskapslagen
för Aragonien. Denna kommentar,
kallad Vidal Mayor, har ansetts
förlorad. Efter ett års detektivarbete
lyckades emellertid professor
Tilander dra fram i ljuset en prakthandskrift
av detta verk, som han nu
har under tryckning i tre band med
återgivande av de 160 enligt uppgift
utomordentligt vackra miniatyrerna i
handskriften. Vidare: den äldsta engelska
jaktboken Vénerie de Twiti från
början av 1300-talet, bevarad åt eftervärlden
i såväl fornfransk som medelengelsk
version. På grund av språkets
enastående ålderdomlighet anses detta
verk av stor betydelse för såväl fransk
som engelsk lexikografi och ordhistoria.
Vidare: den äldsta västerländska jaktboken
De arte bersandi, skriven i bör -

Anslag till Stockholms högskola m. m.

jan på 1200-talet på latin bemängt med
fornitalienska ord och uttryck, tack
vare vilka professor Tilander ansett sig
kunna lokalisera verket till norra Italien.
De arte bersandi anses vara av
stort kulturhistoriskt intresse. Vidare: La
literatura juridica espanola, den spanska
juridiska litteraturen, som man bett
professor Tilander behandla i den stora
encyklopedi över spanska språket
och litteraturen, som är under utarbetande
i Spanien. Slutligen ett band innehållande
ett urval av uppsatser av
rättshistoriskt och filologiskt innehåll,
som förut tryckts i spanska, portugisiska
och franska tidskrifter. Bandet ingår
i en spansk serie och tryckes av
spanskt förlag på spanska statens bekostnad.

Följande arbete, till vilket professor
Tilander erhållit tryckningsbidrag, kommer
omedelbart att börja tryckas, nämligen
Nouveaux essais d’étymologie
cynégétique, som är en fortsättning av
hans 1953 publicerade Essais d’étymologie
cynégétique. Flera recensenter
har uppmanat honom att skyndsammast
publicera de utlovade Nouveaux essais
d’étymologie cynégétique.

Följande större verk är av professor
Tilander under utarbetande:

1) Landskapslagen för Navarra, Fuero
de Navarra, som näst efter den förut
okända, av professor Tilander återfunna
och år 1951 utgivna landskapslagen
för Novenera är den ålderdomligaste
bland de mycket ålderdomliga spanska
landskapslagarna. Professor Tilander
har av spanska akademien och av de
lokala myndigheterna i Navarra fått i
uppdrag att utge detta arbete. Det är en
gigantisk uppgift, då den stora lagen är
bevarad i 35 handskrifter från olika
sekler, vilka bildar grupper med olika
versioner av lagen, vars utveckling kan
följas från dess ringa början till dess
sista utformning — alltså ett rättshistoriskt
intressant fall. Handskrifterna
måste utgivas gruppvis i en hel serie
volymer. Språket är synnerligen ålder -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anslag till Stockholms högskola m. m.

domligt och därför av enastående intresse
för den fornspanska ordbok, som
spanska akademien förbereder.

2) Spanische und portugiesische
Rechtsaltertumer, ett verk genom vilket
professor Tilander efter mönster av
Jacob Grimms kända verk Deutsche
Rechtsaltertumer ämnar göra det ålderdomliga,
svårtillgängliga rättsinnehållet
i de spanska och portugisiska medeltida
landskapslagarna lätt tillgängligt
för rättshistorici och andra forskare.

3) Härutöver håller professor Tilander
på med flera — i varje fall två —
stora berömda klassiska jaktböcker och
förbereder ett tiotal andra större eller
mindre arbeten på detta område, och
han säger själv att dessa arbeten till
största delen redan är tryckfärdiga.

Den portugisiska akademien, som
professor Tilander liksom den spanska
i Madrid och den katalanska i Barcelona
tillhör, önskar att han skall ge ut
de medeltida portugisiska landskapslagarna,
en mycket smickrande uppgift,
som betungande examinations- och
undervisningsplikter samt därmed förenade
åligganden har hindrat honom
från att reflektera på.

Under 30 år har professor Tilander
också förberett en utgåva i tre band av
ett av den franska litteraturens mest
berömda medeltida verk, Le Roman de
Renart (romanen om räven) på 30 000
vers. Ett franskt förlag har upprepade
gånger bett honom att där ge ut detta
berömda diktverk i en kommenterad
upplaga med ordbok, men professor
Tilanders ämbetsplikter har hindrat
honom fullfölja detta stora verk.

Sammanlagt har professor Tilander
dragit fram i ljuset ett dussintal medeltida
verk, som förut har varit okända
eller ansetts förlorade. Dit hör bland
annat de mycket ålderdomliga lagar,
som år 1331 utfärdades av den rika och
betydande judiska församlingen i Zaragoza.

När de kristna återerövrade den spanska
jorden från morerna, tillförsäkra -

des de araber, som stannade kvar och
gjorde sig till undersåtar under de kristna
furstarna, religionsfrihet och egna
lagar. Av dessa lagar har man av gammalt
känt blott en enda handskrift, som
försvann under Napoleon-krigen och
ansetts förlorad. För några år sedan lyckades
professor Tilander återfinna den
och förvärva den för sitt eget bibliotek.
Den anses vara ett utomordentligt värdefullt
verk för kännedomen om morernas
seder och bruk. Nyligen lyckades
professor Tilander också dra fram i ljuset
en förut okänd statslag för Benavente
i Spanien, som han också förvärvat
för sitt bibliotek.

Över huvud taget har professor Tilander
för att kunna forska på de pionjärområden,
som de spanska och portugisiska
medeltida landskapslagarna och
den medeltida jaktlitteraturen utgör,
måst göra mycket dyrbara förvärv för
sitt eget bibliotek, enär litteratur på
dessa områden så gott som helt saknas
i de offentliga biblioteken. Tvivelsutan
har han också gjort utomordentliga
offer för sin vetenskap, kanske större än
någon annan svensk humanist. Enligt
professor Tilanders egna beräkningar
överstiger värdet av hans bibliotek väsentligt
den utgift, som staten skulle
åsamkas, om han under de fem år som
återstår till pensionsåldern fick ägna
sig åt sina forskningsuppgifter, uppgifter
som han skulle kunna ägna sig åt
bättre medan han ännu har sin fulla
kraft kvar. Professor Tilander har också
i sitt testamente sörjt för att hans
stora och märkliga bibliotek inte skall
skingras utan överlämnas till det allmänna
och stå i dess tjänst.

Jag har velat lämna dessa uppgifter,
herr talman, eftersom jag hoppas att
frågan kommer tillbaka nästa år. Jag
kan förstå, att man hyser vissa principiella
betänkligheter mot inrättande
av forskningsprofessurer; det kan ju
då och då dyka upp ett forskarnamn,
för vilket mycket starka argument kan
andragas för att forskaren i fråga i

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

huvudsak befrias från sin undervisningsskyldighet
för att fullfölja den
uppgift, som har blivit hans livsuppgift.
Jag tror dock inte att det finns
många humanistiska eller andra forskare
här i landet, som på sitt område intar
en så internationellt ledande, för
att inte säga särklassig ställning som
professor Tilander intar, framför allt
när det gäller den spanska och portugisiska
rättshistorien. Men om också någon
forskare av samma format dyker
upp i framtiden, tror jag också att svenska
staten och Sveriges riksdag har råd
att lämna det erforderliga anslaget för
att frigöra vederbörande från den med
hänsyn till det varje dag ökande antalet
studenter stegrade undervisningsbördan
och därmed förenade åligganden.

Dessutom vill jag betona, att det här
inte är fråga om att helt befria professor
Tilander från undervisningen.
Tvärtom ingår det i det framlagda förslaget,
som har tillstyrkts av universitetskanslern
och tagits upp i min motion,
att professor Tilander under den
tid som återstår fram till pensionsåldern
skall meddela undervisning på
licentiatseminariet och sålunda handleda
de licentiater och doktorander, som
vill studera för honom.

Herr talman! Jag förstår att det i
nuvarande läge är meningslöst att ställa
något yrkande till förmån för motionen,
men med hänsyn till denna frågas behandling
nästa år har jag velat få anförda
uppgifter intagna i protokollet.

I detta anförande instämde herr Hallén
(s).

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är både glädjande
och belysande, att de avvikande meningar
som i dag kan föreligga i fråga
om Stockholms högskolas personalstat
och dess utvidgning rör mycket små
detaljer.

Professor Håstad har här talat om en
angelägen sådan, och jag har genom att

Anslag till Stockholms högskola m. m.

avge en blank reservation till statsutskottets
utlåtande velat fästa uppmärksamheten
på professuren i teaterhistoria.
Men innan jag går in på detta vill
jag understryka, att det här skett en
verklig förändring under de senaste
två åren från den tidpunkt, då riksdagen
sade ifrån till Kungl. Maj :t, att högskolans
upprustningsbehov måste tillgodoses
och den utredningsman tillsattes,
som nu lagt fram sitt stora förslag.
Jag skulle vilja betyga min aktning för
det arbete som denne utredningsman utfört.
Det är utomordentligt grundligt
och ur alla synpunkter tillfredsställande
och lägger en god grund för högskolans
fortsatta utveckling.

Det är emellertid så, att just i detta
förslag från utredningsmannen förutsattes,
att den tjänst i teaterhistoria,
som varit knuten som en personlig professur
till professor Agne Beijer, skulle
förvandlas till en ordinarie professur
fr. o. in. instundande budgetår. Så har
inte blivit fallet, utan Kungl. Maj:t
önskar ytterligare ett år skjuta på avgörandet.
Det betyder att professor
Beijer vid den tidpunkten kommer att
vara 69 år. Professor Beijer är utomordentligt
vital, och det finns ingen anledning
att ifrågasätta att han inte
skulle sköta sitt uppdrag. Men jag finner
det rätt egendomligt, att man år
efter år förhalar frågan på detta sätt.
Inte minst de forskare, som strävar efter
att meritera sig för denna i vårt
land unika professur, kommer i en mycket
bekymmersam situation. Det är flera
inom ämnet litteraturhistoria som avser
att speciminera, och de har ännu
inte fått någon som helst klarhet om
huruvida det skall bli en professur eller
inte.

Nu får man efter statsutskottets skrivning
i dag förutsätta, att det verkligen
kommer att bli en permanentning av
denna professur. Det skulle för vårt
land vara utomordentligt genant, om
inte den eminenta institution som heter
Drottningsholms teatermuseum och

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

teaterarkiv skulle kunna få en ny chef.
Här har vi en institution, som vi är ensamma
om i hela Europa. Forskare och
besökare av alla slag kommer hit för
att se den. Regeringen brukar med förkärlek
visa den för sina utländska gäster.
Jag hoppas att ecklesiastikministern
tar fasta på de talrika tillfällen som
kommer att erbjuda sig under sommaren,
att locka sommarregeringens ledamöter
till besök, så att vederbörande
får en uppfattning om vad som kan uträttas
inom denna institution.

Jag har alltså, herr talman, vågat utgå
från att frågan i höst äntligen löses.
Ett ytterligare uppskov skulle vara
rent oförsvarligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Professor Håstad ansåg
att avdelningen och utskottet skulle ha
begått mannamån vid behandlingen av
de två föreliggande motionerna därigenom
att man skulle ha behandlat frågan
om teaterprofessuren mera generöst än
man gjort i fråga om herr Håstads motion.
Jag vill för min personliga del försäkra
att så inte varit förhållandet. Det
är dock så, att teaterprofessuren, som
nu uppehälles av den pensionerade innehavaren
av professuren, endast skall
uppehållas tills vidare till den 30 juni
1957. Detta har föranlett motion även
under fjolåret i denna fråga, och vad vi
gjort vid behandlingen av årets motion
är att återigen understryka vad utskottet
anfört vid det tidigare tillfället. Beträffande
professor Tilander har utskottet
inte tagit ställning på något sätt vare
sig för eller emot professor Tilanders
framtida uppgifter eller vetenskapliga
meriter. Det känner vi oss knappast
kapabla till. Hans gärning som vetenskapsman
är säkerligen betydande som
professor Håstad sagt, men han har ju
dock en professur, vari också ingår
forskning. Sedan blir det en annan fråga
om man skall befria honom från

undervisningen och knyta honom helt
eller delvis till forskningen. Vi har dock
inte ansett denna sak så överhängande.

Vi har nämligen, som lierr Håstad
konstaterade i början av sitt anförande,
sagt oss, att det är en mycket stor upprustning
som skett beträffande Stockholms
högskola. Det hela belöper sig på
ett förhöjt anslag på närmare 2,2 miljoner
kronor, en upprustning som vi alla
anser vara mycket tacknämlig. Och då
har vi menat att det bör kunna räcka
med detta i år. Utskottet har därför avstyrkt
båda de föreliggande motionerna.
Vi har ansett att Kungl. Maj :t bör pröva
dessa saker ånyo innan de eventuellt
kommer att föreläggas riksdagen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att ta fasta på den tolkning
av utskottets utlåtande, som avdelningens
ärade ordförande här givit. Samtidigt
vill jag också gärna som lärare vid
Stockholms högskola begagna tillfället
att uttala mitt stora tack för den stora
förståelse och det varma intresse, som
avdelningsordföranden herr Johansson i
Mysinge har visat Stockholms högskolas
bekymmer under senare år.

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag hoppas att herr Håstad
inte inlägger mera i mina ord än
vad jag har sagt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Anläggande av ett godsspår Morjärv—
Karlsborgs bruk

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk jämte
i ämnet väckta motioner.

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anläggande

I propositionen nr 102 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 mars
1956, föreslagit riksdagen medgiva, att
ett godsspår måtte få anläggas å sträckan
Mor j ärv—Kosjärv—Kalix—Karlsborgs
bruk.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Holmberg och Hagberg väckt motion
(11:693) hade hemställts, att ett godsspår
skulle anläggas på sträckan Luleå—Råneå—Töre—
Kalix — Karlsborgs
bruk, att på det sätt som föreslagits i
förevarande proposition första etappen
av anläggningen utfördes på sträckan
Karlsborgs bruk—Kosjärv samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om detaljerat förslag snarast
för fortsättningen av banbygget från
Kosjärv till Luleå.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte besluta att
godsspår finge anläggas å sträckan Morjärv
— Kosjärv — Kalix — Karlsborgs
bruk;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 510 och II: 674 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet anfört rörande anslutningslinjen
Kosjärv—Törefors;

III. att motionen 11:693 icke måtte
bifallas av riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det beslut som nu förestår
i fråga om en viktig kommunikationsled
i Norrbotten är ytterligare ett
exempel på att cn radikal folkopinion
lönar sig. Liksom historien om det statliga
järnverkets tillkomst, gruvornas
förstatligande och tillkomsten av Statens
skogsindustrier är nämligen det nu

av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

förestående järnvägsbygget ett resultat
av att befolkningen i Norrbotten inte
lyssnat till beskäftiga uppmaningar att
tiga still i förlitan på att myndigheterna
skall ordna allt till det bästa. Befolkningen
i Norrbotten har tvärtom varit
utomordentligt aktiv för att bryta ned
motståndet från borgerliga partier och
tröga statsmakter när det gällt att åstadkomma
en förkovran av näringslivet i
denna landsdel.

Detta är den ena sidan av saken.
Den andra sidan är dess värre, att såväl
regeringsförslag som utskottets utlåtande
också kan användas som typexempel
på hur känsligheten för folkopinionen
ofta tar formen av förfuskningar
och surrogat. Det måste nämligen
konstateras, att det förslag som nu föreligger
gäller något helt annat än den
kustbana, som den berörda befolkningen
och alla lokala myndigheter ursprungligen
krävt och som alla sakskäl
talar för. Jag skall inte ens försöka
att gissa mig till alla de motiv, som
kan ha föranlett t. ex. länsstyrelsen
och de ledande krafterna inom järnvägskommittén
att frångå den linje, som
länsstyrelsen tidigare liksom landstingets
utredningskommitté och samtliga
berörda kommuner enhälligt uttalat
sig för. Jag konstaterar bara det faktum,
att regeringens och utskottets förslag
i viktiga delar innebär ett blankt
avslag på berättigade anspråk från
Norrbotten, t. ex. när det gäller att tillgodose
Råneå och Nederluleå kommuners
intressen och för övrigt i väsentliga
delar även Töres. Det är likaledes
klart, att regeringsförslaget i längden
måste bli dyrare, om det finns något
allvar bakom förslagets antydan, att den
nu föreslagna järnvägsanläggningen i
en framtid skall utbyggas till en riktig
kustbana. Hade man verkligen en allvarlig
mening därvidlag, borde dispositionerna
vara av ett helt annat slag.

I ett avseende är emellertid förspelet
till regeringsförslaget så uppseendeväckande,
alt jag inte vill underlåta att rik -

5 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

ta uppmärksamheten på det. Allt tyder
nämligen på att de militära myndigheterna
haft ett avgörande inflytande på
förslaget. Från det hållet gick strävandena
ut på att helt förhindra något ytterligare
järnvägsbygge i Norrbottens
kustland. Regeringens och järnvägsstyrelsens
mångåriga förhalning och slutligen
det förslag, som nu äntligen föreligger,
är väl också ett uttryck för eftergifterna
åt de militära myndigheterna.
I regeringspropositionen hänvisas
också till att länsstyrelsen och försvarsstaben
insänt hemligstämplade papper.
Dessa hör alltså till det material, som
regeringsförslaget bygger på, och riksdagen
skall alltså lita på förslaget utan
att veta ett dugg vad det hemliga materialet
handlar om! För mig framstår
det hela inte som någon omsorg om
försvarspolitiska hemligheter utan snarare
som om vissa grupper, som motarbetar
byggandet av en riktig kustbana,
behöver hemligstämpeln för att
dölja det faktum, att de har ytterligt
svaga argument. Vi har ju för övrigt nyligen
haft ett exempel på att försäkringar,
som regeringen ger riksdagen under
hänvisning till hemligstämplade papper,
inte alltid stämmer med verkliga förhållandet.

Det är väl knappast någon som vill
göra troligt, att det finns särskilt goda
garantier i detta fall, därför att den
hemligstämplade bedömningen av kustbanefrågan
kommer från militärt håll.
I alla fall skulle den som vågade ett
sådant påstående i Norrbotten ofelbart
komma i gapstock. Där är vi nämligerf
dagligen åsyna vittnen till hur det förhåller
sig med militärens bedömning av
kommunikationsprojekt. Först och
främst är sträckningen av den nuvarande
bandelen från Boden till svenskfinska
gränsen ett avskräckande exempel
på hur det går, när man låter militären
bestämma i sådana frågor. Ingen
tror väl heller, att brobyggena över
Lule älv ordnats så som nu skett, om
inte militära myndigheter — med sin

gamla vana att ösa miljoner i sjön —
hade fått styra det hela från början. Och
i fråga om landsvägarna i Norrbotten
finns det otaliga exempel på de besvärligheter
som befolkning och näringsliv
tillfogas, därför att så många förnuftiga
projekt strandat på att de militära myndigheterna
sagt nej — för att inte tala
om de stora kostnaderna! Det är nämligen
enorma utgifter som militären ställer
till med även utanför fjärde huvudtiteln,
bland annat på detta sätt. Nu är
det alltså meningen, att också kustbanefrågan
i Norrbotten skall förfuskas på
grund av detta snedvridna militärtänkande.

Det som främst faller i ögonen är att
regeringsförslaget helt nonchalerar de
starka skäl, som anförts för att dra en
järnväg genom Råneå och Töre kommuner.
I fråga om Råneå, som dras med
stora svårigheter, har utskottet inte heller
kostat på sig ett enda ord av förklaring
till att den delen av argumenten för
en kustbana nu nonchaleras. Tydligen
inser utskottet emellertid att det skulle
ha varit alltför uppseendeväckande, om
samma metod till »förenkling», av problemen
hade använts även i fråga om
Töre. Den katastrof, som Töre kommun
råkat ut för på grund av privatföretagarnas
och statens gemensamma försummelser,
har nämligen fått en osedvanlig
publicitet på många sätt. Statsutskottet
har studerat frågan på ort och ställe.
Industriruinerna vid Törefors var också
ett av riksdagsresans viktigaste mål
och en särskild statlig utredning har
penetrerat Töreproblemet.

Under de många år som allt detta pågått
har behovet av en kustjärnväg alltid
framställts som en av de centrala
frågorna för Töreproblemets lösning.
Det var inte minst av denna anledning,
som vi alla i Norrbotten uttalade vår
stora tillfredsställelse, när kommunikationsministern
— för övrigt i lagom tid
före valet 1954 — gav ett interpellationssvar
till herr Jansson i Kalix, som även
denne tolkade som ett regeringslöfte

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

om att det skulle bli en kustjärnväg.
Nu vet vi hur det gick med det löftet.

Behovet av en järnvägsförbindelse till
Töre och dess viktigaste industriområde
hade emellertid med tiden inte blivit
mindre utan hade framhävts med större
och större styrka. Det betraktades därför
som alldeles självklart, att åtminstone
den saken skulle ordnas även i det
surrogat, som regeringen erbjöd i stället
för en riktig kustbana. Ja, det framstod
till och med så självklart, att regeringsorganet
i Norrbotten publicerade
det första meddelandet om regeringsbeslutet
tillsammans med en karta, av
vilken framgick att propositionen också
inrymde ett stickspår från Kosjärv till
Törefors. Men den illusionen blev som
bekant kortvarig. Därför motionerade
herr Jansson i Kalix om att riksdagen
skulle besluta, att ett sådant stickspår
skulle utföras till en beräknad kostnad
av 4 miljoner kronor och att den av regeringen
föreslagna summan för anläggningen
därför skulle ökas med detta belopp.
Men herr Jansson sitter också i
statsutskottet och där har han nu yrkat
avslag på sin egen motion!

Men, herr talman, mot regeringsförlaget,
mot utskottets enligt min mening
krystade skäl och försvarsstabens hemligstämplade
papper kvarstår alla de
tungt vägande skäl för en riktig kustbana,
som anförts av utredningsmän och
olika lokala myndigheter under många
år. Det är också dessa argument, som
den kommunistiska gruppen har stött
sig på, när den nu åter framför norrbottningarnas
krav i denna fråga i en
motion, til! vilken jag ber att få yrka bilall.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det kan synas egendomligt
att jag, som bor i södra Sverige, går
upp i en fråga som denna och mot ett

enhälligt utskott. Jag är emellertid inte
säker på att den lösning som här föreslås
är den lyckligaste. Jag har varit
med på en resa till dessa trakter, och
jag vet att man där uppe har ett präktigt
folk och i synnerhet mycken präktig
ungdom, som har svårt att få sysselsättning.
Det är därför angeläget, att man
hjälper denna landsända på allra bästa
sätt.

Jag vill också omedelbart säga ifrån,
att jag inte tagit till orda för att försöka
bidraga till att förhållandena i Norrbotten
ordnas negativt — tvärtom. Det slår
mig bara, att vi skall skapa en anläggning
för cirka 25 miljoner kronor, om
vilken man inte kan undgå att få den
uppfattningen, att den i huvudsak tillkommer
för att underlätta och förbilliga
transporterna för Statens skogsindustrier.
Det är klart att även andra företag
kommer att få nytta av denna linje,
men vi skall inte glömma bort det viktiga
förhållandet, att man inskränker sig
till ett lastspår. Detta innebär, att transportförhållandena
inte på något sätt förbättras
för de människor som bor där
uppe.

Samtidigt tycker jag mig kunna förstå,
åtminstone enligt vad som framgår
både av Kungl. Maj :ts proposition och
av utskottets utlåtande, att det i varje
fall inte har företagits någon allvarlig
granskning av hur förhållandena skulle
ha tett sig, ifall man i stället anlagt en
ordentlig landsväg, som kunnat användas
för motortransporter av dessa kvantiteter
råvaror och färdiga produkter.
En sådan lösning skulle också medfört
högst väsentliga fördelar för befolkningen
där uppe ur allmän kommunikationssynpunkt.

•lag förstår vidare av dessa handlingar,
att det ur vanlig driftsekonomisk
synpunkt är helt omotiverat att anlägga
en sådan järnväg. Inte ens med den
högsta garantien från Statens skogsindustriers
sida kan man uppnå någon
förräntning, utan man får ett mycket
stort driftsunderskott. Vid lägsta garan -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm,

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

tien kommer man exempelvis inte upp
till vad som kallas trafikvolym 1, ty enligt
propositionen har järnvägsstyrelsen
beräknat den årliga förlusten till cirka
240 000 kronor. Först när man kommer
upp i trafikvolym 2 nedbringas den årliga
förlusten till cirka 70 000 kronor.

Jag har tidigare intresserat mig för
dylika frågor, landtransporter på motorvägar
kontra järnvägar, och kammarens
ärade ledamöter kanske erinrar
sig, att jag 1953 väckte en motion med
förslag om en trafikekonomisk utredning,
som skulle kunna klarlägga den
väntade framtida utvecklingen beträffande
dessa två transportsätt och deras
inbördes relationer. Kungl. Maj :t tillsatte
ju också en utredning, 1953 års trafikekonomiska
utredning, men vi har ännu
inte från denna utredning fått några
som helst siffror, som kan ge oss något
stöd för bedömningen av en sådan
fråga som den här föreliggande.

Med detta vill jag ha sagt, att jag finner
det i högsta grad olustigt att medverka
till ett beslut om en investering
på cirka 25 miljoner kronor, när vi inte
har några som helst garantier för att
detta verkligen är det bästa för ifrågavarande
landsända. Jag är angelägen betona
att jag gärna vill att denna trakt
av vårt land skall få goda möjligheter
att transportera både råvaror och färdiga
produkter samt att människorna
där skall få tillgång till förbättrade kommunikationer,
något som de sannerligen
mycket väl behöver. Men eftersom
jag inte på något sätt känner mig övertygad
om att den här föreslagna lösningen
är den riktiga, har jag, utan att gå
närmare in på frågan, velat tala om att
jag inte kan biträda det föreliggande förslaget
utan att jag vid en eventuell omröstning
måste avstå från att rösta.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! När de båda föregående
ärade talarna här ägnat utskottets utlåtande
en kritisk granskning, har de, såsom
ofta är fallet, gjort det från dia -

metralt motsatta utgångspunkter. Det
finns ingen anledning för mig att ingå
på någon närmare diskussion av de frågor,
som de därvid tagit upp, utan jag
skall, herr talman, i korthet anföra några
synpunkter som varit vägledande för
utskottet.

Herr Holmberg förmenade, att utskottet
alltför mycket begränsat problemet
och han kom här, liksom han tidigare
gjort motionsledes, in på tanken på en
kustbana. Jag skall inte ingå på den historieskrivning,
som herr Holmberg gjorde
när han talade om de olika uppfattningar,
som framförts beträffande ett
sådant projekt. Jag vill emellertid ge
honom rätt i att om man jämför de båda
alternativen, ett begränsat järn vägsbyggande
av det slag som det här är fråga
om och byggandet av en kustbana, ter
sig det föreliggande förslaget som ett
projekt av mycket liten omfattning. Att
utskottet stannat vid det förslag, som
framlagts av Kungl. Maj :t, beror på att
vi anser detta projekt vara det verkligt
relevanta i förevarande sammanhang
och det som kan ha betydelse med hänsyn
till de särskilda förhållanden som
just nu råder i denna landsända.

Herr Holmberg kritiserade mycket
skarpt de militära myndigheternas inställning.
Som han erinrat om är deras
yttrande hemligstämplat och det är alltså
inte möjligt för mig att här närmare
ingå på exempelvis de skäl, som kan
ha anförts mot en kustbana. Men så
mycket kan jag säga som att det inte är
med verkligheten överensstämmande,
att militärernas yttrande skulle, såsom
herr Holmberg menade, ha varit av avgörande
betydelse för utskottets ställningstagande.
Det är en rad andra synpunkter
som varit vägledande för utskottet.

Herr Löfgren å sin sida erkände, att
det föreligger särpräglade arbetsmarknadspolitiska
förhållanden i de norrländska
bygder, som det här är fråga
om. Av de uppgifter därom, som lämnas
i reciten till utskottsutlåtandet, framgår

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

exempelvis, att under åren 1953/54 och
1954/55 utfördes det i dessa bygder beredskapsarbeten
för omkring 20 miljoner
kronor per år. Jag erinrar också
om att kommunerna Töre och Nederkalix
varit synnerligen hårt pressade av
arbetslöshet. Detta är förhållanden, som
vi måste ta hänsyn till när vi bedömer
det föreliggande spörsmålet. Statsmakterna
har redan tidigare vidtagit vissa
åtgärder för att hjälpa dessa norrländska
bygder, och vi står nu inför kravet
att gå vidare på den inslagna vägen.

Herr Löfgren ansåg att man såsom ett
alternativ borde ha redovisat det vägbyggande,
som skulle ha varit tillräckligt
för att lösa de aktuella transportproblemen.
Jag vill till en början erinra
om att det här i mycket stor utsträckning
rör sig om transporter inom vidsträckta
räjonger av råvaror till sågverk,
pappersbruk och massafabriker.
Tidigare har dessa transporter skett vattenledes,
men på senare tid har man mer
och mer övergått till landtransporter.
Det är klart, att under sådana förhållanden
uppställer sig den frågan, vilket alternativ
som i detta fall är det mest rationella:
landsvägstransporter eller spårbundna
transporter. I det yttrande, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgivit,
har man inte ingått på någon närmare
bedömning av dessa båda alternativ,
men man har å andra sidan inte
gjort någon erinran mot Kungl. Maj:ts
av utskottet tillstyrkta förslag.

Utskottets fjärde avdelning har haft
tillfälle att studera förhållandena på
ort och ställe. Vi hade där möjlighet
till överläggning med vederbörande vägmyndigheter
och fick, herr talman, den
bestämda uppfattningen, att spårbunden
trafik i detta sammanhang var att föredra
framför vägtrafik. Vi har inte i
vårt utlåtande närmare belyst detta förhållande,
men det är ett faktum, som
jag här velat meddela.

Ilerr Löfgren erinrade om att detta
företag ur järnvägsekonomisk synpunkt
inte är särskilt rekommendabelt. Det

förhåller sig nog så, herr talman, att
järnvägsprojekt hädanefter knappast
kan komma att bli motiverade av järnvägsekonomiska
eller företagsekonomiska
synpunkter, utan det blir andra faktorer,
som här får träda in i bilden vid
bedömningen. Vi har inte på något sätt
stuckit under stol med att vi själva är
medvetna om att vi, om vi vill anlägga
strängt järnvägsekonomiska synpunkter,
inte skulle kunna förorda förslaget, liksom
att vi, om vi renodlade bedömningen
ur företagsekonomisk synpunkt, inte
heller skulle kunna finna någon bärande
motivering. Vi har såsom departementschefen
stannat för de allmänt
samhällsekonomiska synpunkterna. Vi
räknar med att detta järnvägsbygge under
anläggningstiden kommer att utgöra
ett mycket lämpligt sysselsättningsobjekt,
och vi vågar förvänta — ehuru
vi inte kan bevisa det — att de nya
kommunikationerna skall kunna bli ett
incitament till en ökning av den industriella
verksamheten i dessa bygder
och på det sättet förbättra möjligheterna
att uppehålla en jämnare sysselsättning.

Herr talman! Det är i korthet dessa
synpunkter, som har varit vägledande
för utskottets fjärde avdelning vid bedömningen
av föreliggande fråga. Vi
har gått ett litet stycke längre än Kungl.
Maj :ts förslag. Utgångspunkten för detta
är vad vi kunnat konstatera och vad
vi erfarit under vår resa uppe i dessa
trakter. Jag ber, herr talman, att i anslutning
till det här anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

ilerr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Malmborg i Skövde
liar kommit till den uppfattningen,
att utskottets förslag ter sig som ett
mycket litet projekt jämfört med förslaget
till en kustbana. Jag anser inte, att
det är på det sättet. Det är inte det
ena förslagets litenhet jämfört med det
andra, som är den springande punkten,
i varje fall inte beträffande kostnader -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

na. Vårt förslag innebär nämligen i
första hand, att man skall bygga enligt
Kungl. Maj:ts förslag mellan Kosjärv
och Karlsborgs bruk, men att man sedan
skall fortsätta med en järnväg fram
till Luleå i stället för till Morjärv. Därvidlag
rör det sig inte om någon så
stor kostnadsskillnad, att man kan
framhålla saken på det sätt, som herr
Malmborg gjort. Däremot talar för vårt
förslag alla de skäl, som jag har framfört,
särskilt med hänsyn till förhållandena
i de kommuner, som skulle genomlöpas
av kustbanan.

Herr Malmborg i Skövde försäkrade
också, att militärens inflytande inte varit
avgörande. I och för sig är det tillräckligt,
om de haft stort inflytande
på frågan, men jag hävdar fortfarande,
att det varit avgörande, ty jag känner
till gången av ärendet. Innan militären
genom både lokala och centrala
myndigheter gjorde sitt ingripande rådde
en enhällig uppfattning i länsstyrelsen,
i utredningskommittén, i landstingets
förvaltningsutskott och i alla berörda
kommuner, men efter det mycket
energiska och målmedvetna ingripandet
för att förhindra kustbanebygget
skedde en omsvängning i bedömningen.
Det var då, som det nu föreliggande
förslaget kom fram. Följaktligen råder
det ingen tvekan om att militärens ingripande
här haft en avgörande betydelse.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Herr Holmberg har
med sitt yttrande ansett sig också föra
min talan. När jag ändå tagit till orda,
måste jag dock anmäla en från hans
något avvikande mening i det spörsmål,
som vi i dag behandlar.

Det är mycket riktigt, att då vi i
kustkommunerna — Nederkalix, Töre
och Råneå — år 1946 tog upp frågan
om anläggandet av en järnväg, gällde
saken en kustbana. Det hela byggde i
stort sett på det tidigare förslaget om
anläggande av järnvägsförbindelse från

Morjärv till Karlsborgs bruk. Av taktiska
och givetvis också av —• såsom vi
från norrbottnisk sida betraktar dem —
ekonomiska skäl ansåg vi nog, att vi
skulle foga in de folkrika kustkommunerna
genom att ansluta banan till Luleå.
Vi tog därvid också hänsyn till det
nya järnverket. Vi rörde oss vid denna
tidpunkt med tanken att denna järnindustri
skulle kunna ge upphov till
en mängd manufakturföretag efter den
tättbefolkade norrbottniska kustbygden.

När sedan diskussionen kom så långt
att statsrådet Andersson tog våra propåer
på allvar, kom järnvägsstyrelsen
i det predikamentet att den måste ta
ställning. Järnvägsstyrelsen hade tidigare
avvisat kommunernas och länsstyrelsens
propåer vid alla de uppvaktningar
vi tidigare haft. Man skyllde på
de driftsekonomiska kalkylerna och
det oekonomiska i att bygga en bana

— framför allt en kustbana.

Vid det stora möte vi hade hos länsstyrelsen
i Luleå för behandling av
denna fråga uppträdde inte militärerna

— det måste jag i rättvisans namn säga

— såsom motståndare till en järnvägsförbindelse
efter kusten fram till Luleå.
De är över huvud taget inte angelägna
om att få en järnväg till stånd i dessa
områden i Norrbotten. De är kanske
av militära skäl inte heller angelägna
om en bana som sträcker sig ned mot
den bottniska kusten. Men detta skall
vi lämna åt sidan i detta sammanhang.

Vad som är relevant är, att det framför
allt var folkopinionen i övre delen
av Råneå och Morjärv-Överkalixbygden
som åstadkom en svängning i
tänkesättet både hos järnvägskommitterade,
kustkommunerna och länsstyrelsen.
Inställningen svängde om till förmån
för ett projekt från Morjärv eller
Vitvattnet ner till Karlsborgs industrier.
I rättvisans namn måste det sägas, att
det ligger till så.

Vi måste medge — vi har papper och
siffror på allt detta — att hälften av

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

Råneås befolkning bor omkring det nuvarande
järnvägsnätet vid Niemisel och
de järnvägsstationer som ligger inom
Råneå kommun. Tre fjärdedelar av
skogsbeståndet i Råneå kommun ligger
kring denna järnvägsled och hälften av
de beskattningsbara fastigheterna ligger
också där. Då förstår man att man
aldrig hade kunnat få någon enighet
om att dra en kustbana i anslutning till
Luleå om man inte samtidigt förespeglat
befolkningen att få banan Boden—•
Karungi kvar.

Men vi måste, herr Holmberg, vara
realister. Vi kan inte räkna med att få
behålla två parallella banor. I varje fall
finns det ingen ekonomiskt tänkande
människa som skulle säga, att vi får
behålla banan Boden—Karungi, om vi
bygger banan Luleå—Karlsborgs bruk
—Haparanda. Vi skulle få två parallella
banor till Haparanda, och ingendera
skulle ge täckning för det kapital
som är nedlagt där. Vi får således nöja
oss med antingen den ena eller den
andra. Det är beklagligt — det instämmer
jag med herr Holmberg i — att
järnvägen drogs fram där den nu ligger,
men det skedde den gången av militära
skäl.

Vi som medverkat inom statsutskottet
vid handläggningen av detta ärende
har således varit fullt medvetna om att
vi här gått den enda framkomliga vägen
såväl med hänsyn till ekonomiska
skäl som med hänsyn till den opinion
som finns bland befolkningen uppe i
Norrbotten.

Jag vill sedan säga några ord till
herr Löfgren, som varit uppe och studerat
Norrbotten och lärt känna dessa
områden på en blixtvisit med sydsvenskens
förmåga att tränga in i projekten
så utomordentligt kvickt. Han säger, att
denna järnväg enbart skulle få betydelse
för den statliga industri som ligger
inom Nederkalix kommun och som också
köpt in Törefors industri och i framtiden
kan vänta en givande produktion
här. Herr Löfgren bär nog dels trängt

in för litet i denna sak, dels också förbisett
andra väsentliga transportfrågor,
som uppstår i samband med denna
godsjärnväg. Vi är inte nog förmätna
i Norrbotten — lika litet som i Skåne
— att säga, att järnvägar skall gå fram
genom alla byar och tätorter. Där
transporter kan ske med billinjer, busslinjer
och privatbilar samt lastbilar må
man använda dessa transportmedel. Det
blir oftast billigare på det sättet. Men
den långväga och tunga transporten
som kräver många omlastningar kan
man inte sköta på detta sätt utan ekonomiskt
men för den befolkning, som
bygger och bor där uppe. Vi har en hel
råd sådana tunga transporter som kommer
här nerifrån med varor, som vi
har underskott på i Norrbotten. Dessa
transporter bör om möjligt gå direkt
med järnvägsvagn fram till konsumtionsorten.
Den järnvägsstump det nu
är fråga om öppnar möjligheter härför.
Dessutom skall vi komma ihåg att
transporten av rundvirke och massa —
framför allt den blekta massan — samt
papper — produkter som till stor del
förbrukas i hemlandet — bör gå på
järnväg. Marginalen är inte så stor att
den tål måfiga omlastningar, som blir
följden om man skall använda både
lastbil och järnvägsvagn. Den tidsspillan
som uppstår genom att man får
vänta på godsvagnar, genom uppbyggandet
av magasin, anställandet av personal
som skall passa dessa magasin —
allt detta beräknas fördyra varorna till
men för konsumenterna, så länge det
går att ta ut högre priser av dem. Men
det kan komma en tid då det inte går
att ta ut dessa högre priser av konsumenterna
utan konkurrerande företag
på grund av bättre belägenhet ur transportsynpunkt
och av andra skäl får
större möjligheter att föra ut sina varor
i marknaden än vad Statens skogsindustrier
liar. Då får vi det sociala
problem i Norrbotten som vi strävar
efter att komma ifrån.

Sedan vill jag fråga herr Löfgren, om

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

han har någon hum om vad vägbyggande
kostar i våra dagar. Det är här fråga
om tunga transporter med timmerforor,
som forslar bortåt en miljon kubikmeter
timmer årligen. Det kostar mycket
pengar att bygga ut dessa vägar ända
nerifrån Jörn i Västerbotten upp till
Karlsborgs bruk och finska gränsen i
öster och upp mot Pajalaområdet—Karesuando
i norr. Det är väldiga belopp,
som måste investeras och en utomordentligt
stor arbetarkår, som måste bindas
vid dessa arbeten. Jag tror inte det
är realistiskt att räkna med att vi inom
överskådlig tid kan få landsvägar av
den typen.

Även om denna proposition är tämligen
knapphändigt skriven, så vet jag
från mitt arbete inom kommittén att
det bakom detta förslag ligger ett utredningsmaterial
som -— om det skulle
redovisas här i riksdagen — möjligen
skulle övertyga herr Löfgren om att
fjärde avdelningen nog har sett ganska
realistiskt på den här frågan och ingalunda
är ute i ogjort väder.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
vad utskottet har föreslagit.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Janssons i Kalix
referat av vad som förekom vid det
sammanträde på länsstyrelsen där denna
fråga behandlades förvånar mig något.
Jag var också närvarande, och herr
Jansson kan säkert dra sig till minnes
att den närvarande representanten för
militären vid det sammanträdet mycket
energiskt framhöll, att man på militärt
håll under inga förhållanden kunde
vara med på ett kustbanebygge men
att man däremot till nöds kunde acceptera
ett förslag av den typ som nu ligger
på riksdagens bord.

Herr Jansson säger vidare att vi hyste
den uppfattningen att NJA skulle kunna
bilda grundval för en industri i kustbygden
och att det därför kunde vara
berättigat att dra en kustbana från Lu -

leå till bygden öster därom. Vad finns
det för anledning att överge den tanken?
För oss är det fortfarande ett väsentligt
argument för ett kustbanebygge,
och jag har inte upptäckt någonting
som jävar den uppfattningen.

Slutligen säger herr Jansson att vi
måste vara realister och att vi i så fall
inte kan förorda en kustbana. Skulle
det alltså innebära att vi alla i Norrbotten,
som med dåvarande landshövding
Lövgren i spetsen på sin tid kämpade
för en kustbana, inte skulle ha varit
realister? Ingenting har sedan dess
skett som kan ge anledning till en sådan
omvärdering.

Dessutom skulle jag vilja ställa en
fråga: Om det, enligt utskottets mening
nu är så orealistiskt att tänka sig ett
kustbanebygge, vad blir då kvar av utskottsutlåtandets
och regeringspropositionens
förespeglingar, att även den bana
som man nu anlägger så småningom
skall kunna utbyggas till en kustbana? Herr

talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det där om vad militärerna
skulle ha sagt uppe på länsstyrelsen
tror jag får stå för herr Holmbergs
räkning.

I anslutning till vad jag uttryckte beträffande
ett realistiskt betraktelsesätt
vill jag säga, att jag har påstått, inte att
det är orealistiskt att bygga en kustjärnväg,
men att det är orealistiskt att utgå
ifrån att riksdagen i dag kommer att
godkänna byggandet av en kustjärnväg.
Därför är jag tillräckligt mycket realist
för att ansluta mig till det förslag som
i dag är genomförbart och hemställa
om bifall till det.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag hyser den största
högaktning och respekt för herr Janssons
i Kalix och utskottets åsikter, och

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

jag tror att de har grundat sina ståndpunkter
på en ingående bedömning. Jag
hoppas då att herr Jansson kan respektera
mig när jag med ledning av mina
erfarenheter anser, att man bör ställa
sig skeptisk. Sedan är det bara fråga
om vem som i längden kommer att få
rätt. Herr Jansson i Kalix lade in litet
för mycket i mitt yttrande, det kommer
han att finna om han studerar protokollet.
Jag har aldrig sagt att det gäller
enbart Statens skogsindustrier. Om jag
uttryckt mig så felaktigt ber jag att få
rätta till det, men jag tror att det av
protokollet skall kunna utläsas att jag i
varje fall sagt att andra beröres. Av
handlingarna i ärendet framgår emellertid
tydligt att det till allra största
delen gäller just Statens skogsindustriers
transporter. Sedan är jag ju fullt
medveten om att det även kan bli fråga
om andra transporter.

Man har sagt att det är en kraftig tendens
i riktning mot att timmer och andra
råvaror transporteras till lands i stället
för på vatten. Detta fick jag uppleva
jnder den tid jag studerade förhållandena
i Norrbotten. Samtidigt läser man
emellertid i den kungl. propositionen
följande: »Tendensen till ökade landtransporter
motverkas emellertid, när
det gäller virkets transport längs med
kusten, av havsflottningens ökade betydelse.
Sedan år 1953 havsflottas även
björkmassaved med framgång, även om
dessa transporter ännu måste sägas
vara på försöksstadiet.» Det är ett tillstånd
som vi ännu inte vet tillräckligt
mycket om. Även under norrlandsresan
fick jag uppgifter som visade att det
av sakkunniga experter ansågs vara billigare
att transportera även rundvirke
per lastbil då det gällde sträckor på
ända upp till 20 mil.

Jag väntar med spänning på de resultat,
trafikutredningen kommer till i
fråga om landsvägstransporter med bil
contra järnvägstransporter. Så länge vi
alltså inte vet så mycket i denna fråga

anser jag mig lia anledning att vara litet
skeptisk. Jag vet att man överallt i Norrbotten
säger sig behöva ha en järnväg.
Jag önskar att förhållandena där uppe
skall förbättras i både det ena och det
andra avseendet, men så länge det inte
bevisats att dessa frågor löses bättre
genom anläggande av järnväg än genom
förbättring av möjligheterna till
landsvägstransporter, anser jag det vara
min skyldighet att redovisa min uppfattning,
i synnerhet som de ifrågasatta
investeringarna blir mycket förlustbringande
på längre sikt.

Då man säger att det från arbetsmarknadssynpunkt
är försvarbart att
lägga ut spår, ty det skapar sysselsättning
åt så mycket folk, är det skälet
inte mer bärande än de jag har, eftersom
det går åt mycket betydande arbetskraft
också för att bygga vägar.

Frågan är hur det kommer att gestalta
sig i framtiden. Om nu den ena sidan
av denna trakts transportproblem löses
genom denna investering, låt vara att
det blir en väldigt dyr lösning, så har
man ändå inte löst den andra sidan,
utan man måste naturligtvis komma
igen och få frågan angående kommunikationerna
för folket där uppe bättre
löst. På basis av min hittillsvarande erfarenhet
och på grundval av vad som
här framlagts fruktar jag att den ytterligare
lösning av problemet där uppe,
som jag mycket ivrigt önskar skall komma
till stånd, kanske inte bara onödigt
fördröjes utan helt enkelt inte förverkligas,
i varje fall inte inom rimlig tid.

Det är från dessa synpunkter jag har
velat redovisa att jag är mycket tveksam
om riksdagen i dag kommer att
fatta ett klokt beslut. Jag hoppas att
kammarens ledamöter har förståelse för
att jag i varje fall vill uttala denna tveksamhet,
tv jag är mycket intresserad av
att förhållandena där uppe förbättras.
Jag anser nämligen att även en skåning
kan ha intresse för ett problem
som detta.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

Herr JANSSON i Kalix (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det tjänar kanske inte
så mycket till att fortsätta denna debatt.

När herr Löfgren talar om att det i
propositionen anmälts att det går mycket
bra att ordna havsflottning av t. ex.
lövvirke, så är det i och för sig sant,
men det är här icke fråga om virke
som skall transporteras längs med kusten
utan om virke som skall transporteras
från inlandet. Det är fråga om att
efter älvarna få ner det frodvuxna virket
och i framtiden kanske även björkmassaved
där uppifrån. Vi vet inte om
vi får en björkmassefabrik i Norrbotten,
men om så blir fallet kan vi inte
klara dessa transporter på de vattenleder
vi har. Jag vill erinra om att en
så stor flottled som Sangisälven är nedlagd
från och med förra sommaren. I
år flottas inte något där, liksom inte
heller förra säsongen, och det kommer
troligen aldrig mer att flottas en stock
på den flottleden. Beträffande landtransporterna
har jag av en person,
som legat i Amerika och studerat landtransporter
av virke med lastbilar och
truckar, fått uppgiften att det inte bär
sig att frakta virke på landsväg längre
sträckor än tre mil. Om det skall företas
längre frakter av virke skall man
lägga ut enkla järnvägsspår, och det
har man i Amerika också gjort mellan
de stora skogsområdena och industrierna,
enligt vad min sagesman meddelat.
Detta är emellertid en framtidsfråga
som herr Löfgren och jag får
tvista om då den blir aktuell. Det behöver
inte avgöras i dag, eftersom ingen
av oss är säker på sin sak. Vi lever
bägge de troendes liv på detta område,
och herr Löfgren har givetvis all anledning
och rätt att tro på sitt sätt,
liksom jag förbehåller mig rätten att
tro på mitt sätt.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Här gäller det ju bered -

skapsarbeten, som skall sättas i gång
då arbetslöshet uppstår. Just i dessa
områden uppe i Norrland har det ju varit
mycket stor arbetslöshet vid flera
tillfällen. Förhållandena där uppe är på
grund av olika omständigheter som jag
inte här skall gå in på inte så ljusa
utan man måste i varje fall för den
närmaste tiden befara arbetslöshet.

Herr Löfgren vill ha ett alternativ,
som han kan rösta på. Nu brukar emellertid
utskotten i sina utlåtanden inte
komma med alternativa förslag, som
olika ledamöter i kammaren kunde
rösta på, utan utskotten måste för sin
del lägga fram det förslag man har
kommit till, när man diskuterat och
bedömt frågorna. Vi har också gjort så
i fjärde avdelningen och statsutskottet.

Jag förstår att herr Löfgren vill lösa
transportfrågorna i Norrland med
landsvägsbyggen. Jag kommer ifrån
precis samma landsända som herr Löfgren,
en landsända där statens järnvägar
under en följd av år lagt ner än
den ena än den andra järnvägen. Jag
kan försäkra herr Löfgren, att jag var
mycket intresserad av huruvida inte
dessa transportfrågor skulle kunna lösas
genom att ordna landsvägstransporter
uppe i Norrland i stället för att
bygga en ny järnväg — ty där är det
inte fråga om att lägga ner järnvägar
som i Skåne. Vederbörande uppe i
Norrbotten utsatte jag för en rätt ingående
kritik, och jag försökte pressa
fram deras mening om huruvida detta
skulle vara möjligt.

Som vi har sagt i utskottsutlåtandet,
baseras förslaget icke på järnvägsekonomisk
bärighet utan väsentligen på
andra omständigheter.

Först ett ord om landsvägstransport
contra järnvägstransport. Om vi uteslutande
håller oss till Karlsborg, är det
att märka, att transporten av deras färdiga
produkter en god del av året måste
ske per landsväg-järnväg. Men det största
transportproblemet för det företaget
är inte de färdiggjorda produkterna

Måndagen den 28 maj 195G fm.

Nr 22

Anläggande

utan råvaran, timret. Om man hade kunnat
hålla sig inom en trängre räjong,
hade det funnits mycket stora möjligheter,
enligt min enkla mening, att klara
hela denna transport på landsväg, men
när man räknar med transporter på
tiotals mil ligger saken annorlunda till.
Detta har jag också beaktat vid mitt
ställningstagande till denna fråga.

Det är emellertid som jag förut nämnde
kanske främst andra omständigheter
som har varit utslagsgivande vid ställningstagandet,
nämligen möjligheterna
till industriell verksamhet — inte minst
i Törefors men också på andra håll —
varigenom framtida arbetslöshet kunde
undvikas.

Vi har, herr talman, diskuterat denna
sak tillräckligt länge, men eftersom
herr Löfgren var uppe som skåning och
väsentligen talade emot det förslag, som
föreligger här — jag sade väsentligen
talade emot förslaget — har jag ansett
att jag borde tala för förslaget.

Vi har här i riksdagen all anledning
att hjälpa till att lösa transportproblemet
för de orter uppe i Norrland där
det finns utsikt till att bäriga industrier
kan anläggas. När det kan visas,
att en järnväg skulle underlätta anläggandet
av en industri, måste denna omständighet
väga tungt då man tar ställning
till detta förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag måste rätta till ett oriktigt påstående
av herr Andersson i Malmö. Han säger,
att jag väsentligen har talat emot
detta förslag, och han talar om att anledningen
till att man vill bygga denna
järnväg är att man vill skapa möjligheter
till ökad sysselsättning m. m. Det
är inte riktigt, att jag väsentligen har
talat emot förslagets syfte, och jag har
tillräckligt tydligt talat om, att jag är
intresserad av åtgärder för bättre sysselsättning.
Frågan gäller huruvida detta

av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk

sätt eller ett annat sätt är det bästa att
lösa transportproblemen. Ingen bör väl
efter allt vad jag har sagt kunna ta fel
på vad jag vill.

Vad beträffar flottningen måste jag
nog säga, att om denna nya flottningsmetod
är så väsentlig, att kungl. järnvägsstyrelsen
tagit med den såsom väsentligt
bidragande faktor i sin bedömning,
bör jag såsom lekman på området
få åberopa den, när enbart andra synpunkter
framförs.

Dessutom vill jag säga att jag är helt
överens med herr Jansson i Kalix, att
det här är olika slags transporter för
rundvirke, färdigt material o. s. v. Ja,
vi kan kanske finna att en hel del av
det virke och det material som kommer
att gå på denna järnväg först inåste köras
fram med lastbil och att det måste
lastas om. Och det är därför som många
av de synpunkter herr Jansson framfört
mot mig med lika starkt skäl kan
åberopas av mig mot herr Jansson själv.
Jag har i alla fall rätt många års erfarenhet
från förhållandena inom industrien
och vet att man fått pröva om
på senare år. Många har fått finna att
det kanske inte alltid är så välbetänkt
att vidhålla gamla åsikter. Det är ur
den synpunkten som jag menar att det
är riktigt att vi mer än en gång tänker
oss för, innan vi lägger ned så mycket
pengar på ett felaktigt sätt.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Löfgren har flera
gånger återkommit till frågan om detta
transportproblems genomförande.

Om jag fattar honom rätt förmenade
han, att det vore klokare, i fall man nu
över huvud taget skulle bygga en trafikled,
att man därvid tillgodosåge behovet
av både gods- och persontransport.

Vi har på den punkten vid överläggningar
under vårt besök där uppe fått
ett bestämt intryck av befolkningens bedömning.
Man säger där att man nu i
första hand behöver detta godsspår.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

Om man får det, har man den uppfattningen
att man får ökade betingelser till
ett bättre och mera differentierat näringsliv.

Vad beträffar persontrafiken så kan
den säkerligen tillgodoses med bil- och
busstransport. Man pekar i det sammanhanget
på att det finns mycket omfattande
planer för utbyggandet av vägnätet
på ett sätt som just är avsett att
tillgodose denna del av kommunikationsproblemet.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Löfgren säga att havsflottning är ingen
ny metod, som järnvägsstyrelsen uppfunnit.
Jag höll på att säga att den är
lika gammal som jag, i alla händelser
kommer jag ihåg den från mina barnaår.
Det nya är att man har börjat flotta
lövvirke efter den gamla havsflottningsprincipen.
Om man har en nödtvungen
omlastning från bil till järnväg, så finns
det ingenting som säger att man skulle
skapa ytterligare en omlastning, då detta
ytterligare ökar de fasta kostnaderna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den i ämnet väckta motionen II: 693;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

152, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
om anslag för budgetåret 1956/57
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Anslag till Universitetskanslersämbet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

153, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag för budgetåret

1956/57 till universitetskanslersämbe tet

jämte en i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

Kungl. Maj d hade (punkt 1, s. 2—13)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj d att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för universitetskanslersämbetet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
universitetskanslersämbetet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57 dels ock till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
219 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Helén väckt motion
(II: 659), vari hemställts att riksdagen
måtte dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för universitetskanslersämbetet,
som framginge av universitetskanslerns
anslagsskrivelse av den 16 december
1955, dels godkänna därav föranledda
ändringar i den av Kungl. Maj:t föreslagna
avlöningsstaten för universitetskanslersämbetet
från och med budgetåret
1956/57 dels ock anvisa till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar härför
erforderligt förslagsanslag.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionen 11:659, såvitt här vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för universitetskanslersämbetet,
som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för universitetskanslers -

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

ämbetet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1956/57;

c) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 219 000 kronor;

II. att motionen II: 659, såvitt den
icke behandlats under I, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Sunne, Aastrup,
Arrhén, Bengtson, Malmborg i Skövde
och Hoppe, fröken Elmén, herrar Johansson
i Mysinge och Cassel, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett att
utskottet under II bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
11:659, såvitt den icke behandlats
under I, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva ta kammarens tid i anspråk,
men då jag är medansvarig till en reservation
i det föreliggande ärendet tilllåter
jag mig något motivera densamma.

Den fråga vi här behandlar gäller ju
anslaget till universitetskanslersämbetet
för nästkommande budgetår. Alla är vi
väl klara över att detta ämbete har en
i dagens läge central ställning när det
gäller ledningen och utvecklingen av
våra universitet och ämbetet underställda
högskolor.

Ur dessa synpunkter har ju statsutskottet
tidigare vid skilda tillfällen uttalat
sig om nödvändigheten av en förstärkning
av kanslersämbetet. Kanslern
för rikets universitet har ju också på
Kungl. Maj:ts uppdrag verkställt en
utredning och framlagt ett förslag om
en förstärkning av ämbetet i fråga om
både personal och organisation.

Kungl. Maj:t har dock endast i viss
mån gått in för en sådan förstärkning.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

Den innebär att en tjänst, som tidigare
innehafts av en assessor Hamacher som
amanuens med särskilt arvode, i stället
inrättas såsom en byrådirektörsbefattning.
Vidare har det tillkommit en amanuensbefattning
och ett kanslibiträde,
i stället för den kontorist som kanslern
har föreslagit, samt ett kontorsbiträde.

Kungl. Maj :t har i sitt ställningstagande
haft stöd av lönenämnd och statskontor,
medan universitetsutredningen
betecknat kanslerns förslag som ett minimiförslag
och tillstyrkt detsamma, då
det som universitetsutredningen framhåller
inte på något sätt skulle föregripa
den pågående utredningen.

I avdelningen har vi ingående behandlat
denna fråga, men tyvärr har vi råkat
komma på skilda linjer när det gällt
ställningstagandet. Trots starka betänkligheter
från oss reservanter har vi dock
både inom avdelningen och utskottet
enats om ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för året, men i fråga om skrivningen
har det inte kunnat uppnås enighet.
Alla är nog överens om att Kungl. Maj :ts
förslag är i knappaste laget. Utskottsmajoriteten
förutsätter nämligen själv
att Kungl. Maj:t alltjämt har sin uppmärksamhet
riktad på behovet av ytterligare
förstärkning av ämbetets personal.
Vi har således vissa gemensamma
utgångspunkter i vårt ställningstagande
då det gäller framtiden. Men utskottsmajoriteten
har inte velat gå så långt
som till att skriva till Kungl. Maj :t och
ge till känna sina betänkligheter.

Kanslersämbetet blir, även efter genomförande
av det föreliggande förslaget,
ett litet verk. Det kommer att omfatta
11 personer mot förut 8. Det har
i hög grad kvalificerade arbetsuppgifter,
små befordringsmöjligheter och alla
de större eller mindre besvärligheter
som alltid följer med ett litet verk. Kanslerns
ställning är också väsensskild
från andra verkchefers och kan inte
jämföras med dessas. Han är ju lärosätenas
förtroendeman. Han har inte en
lönegradsplacerad befattning, utan upp -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

bär arvode, och han har ingen vanlig
heltidstjänst, även om han utför en gärning
av största betydenhet och omfattning.

Kanslerssekreteraren måste i verkligheten
vara chef när det gäller handhavandet
av många av de löpande göromålen.
Ämbetets art och arbetsuppgifter
är sådana att det erfordras en kvalificerad
personal, särskilt i toppen. Man
vågar nog konstatera att ämbetet under
nuvarande förhållanden har haft svårt
att hinna med sina åligganden. Inte ens
de löpande göromålen har alltid medhunnits,
utan extra arbetskraft på ecklesiastikdepartementets
kommittéanslag
har måst sättas in. Detta har varit regel
när det har gällt speciella uppgifter.

Under den första hälften av innevarande
budgetår har det för detta ändamål
gått åt 19 000 kronor, och i medeltal
för de senaste fyra åren har dessa
extra kostnader uppgått till omkring
32 000 kronor. En särskild nackdel med
denna anordning är att den ordinarie
personalen kommer att stå främmande
för många av de viktiga uppgifter som
åligger ämbetet.

För kontrollerande uppgifter och
initiativ har givetvis på grund av dessa
förhållanden tiden varit mycket knapp.
Och dock måste väl dessa uppgifter betraktas
som särskilt viktiga då hela vårt
högre undervisningsväsende nu ligger
i stöpsleven och är föremål för utveckling
på olika områden. Som jag ser saken,
är det synnerligen angeläget att det
under den uppbyggnadsperiod, som vi
nu är inne i, sker en omsorgsfull planering
av den högre undervisningen, så
att felinvesteringar undviks, samarbete
mellan olika institutioner kan ske, lokaliteterna
kan utnyttjas på det mest praktiska
sätt och kontroll i möjligaste mån
kan utövas så att undervisningstiden
utnyttjas på bästa sätt för att inte studietiden
skall bli längre än nödvändigt
för de studerande o. s. v. Om man genom
en upprustning av kanslersämbetet
med några tiotusental kronor uppnår

en del av detta kan det kanske innebära
väsentliga besparingar för statsverket
på andra punkter.

Vi reservanter anser således att Kungl.
Maj :ts här föreliggande förslag nog måste
anses som ett provisorium, och vi
önskar stryka under att detta provisorium
bör bli så kort som möjligt. Ämbetsverkets
uppgifter är så viktiga i denna
den högre undervisningens uppbyggnadsperiod,
att allt måste göras för tillgodoseende
av dess effektivitet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Hem BLIDFORS (s):

Herr talman! Naturligtvis har herr Johansson
i Mysinge rätt i mycket av vad
han här har framhållit beträffande behovet
av en upprustning av kanslersämbetet.
Men i frågan om hur den upprustningen
skall se ut har det ju rått delade
meningar. Såsom herr Johansson
redan har anfört har kanlern gjort en utredning
av frågan och kommit fram till
vissa krav på antalet tjänster och dessa
tjänsters lönegradsplacering. Jag tror
visst att det är med stor sakkännedom
som kanslern har gått till verket, men
till saken hör också, vilket herr Johansson
redan har erinrat om, att även andra
har prövat dessa önskemål, nämligen
lönenämnden, statskontoret och i sista
hand Kungl. Maj:t.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunkter
kan kanske vid första påseendet förefalla
ganska liten. Såsom redan har
framhållits, godtar ju båda parter Kungl.
Maj:ts förslag i nuläget. I fråga om antalet
tjänster är det detsamma som kanslern
begärt. Skillnaden i förhållande till
kanslersförslaget hänför sig främst till
lönegradsplaceringen.

Reservanterna har som sagt i nuläget
inte gått längre än vad Kungl. Maj :t har
föreslagit. Emellertid önskar reservanterna,
såsom redan har framhållits,

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

i skrivelse till Kung], Maj:t ge till känna,
att de endast vill som ett provisorium
godtaga denna anordning, och så önskar
de en ytterligare utredning i samråd
med universitetsutredningen.

Som vi ser på denna fråga inom utskottsmajoriteten,
så gränsar allt detta
bra nära till en beställning. Åtminstone
är här fråga om en utredning under
den tid — och det vill jag betona — då
universitetsutredningen håller på att utreda
hela problemet om universitetsväsendets
organisation. En sådan utredning,
som reservanterna förutsätter, under
tiden medan vi väntar på den stora
organisationsutredningen har vi från
utskottsmajoritetens sida inte velat vara
med om.

Visserligen har universitetsutredningen
beträffande kanslerns förslag sagt, att
det på intet sätt föregriper utredningens
kommande förslag. Men det måste ju i
alla fall vara en annan sak. Man kan ju
inte åberopa universitetsutredningen
när det gäller frågan om att få till stånd
en så att säga snabbutredning under den
tid universitetsutredningen arbetar med
problemet.

Sedan är det i alla fall på det sättet,
att Kung], Maj :ts förslag innebär en viss
förstärkning, som går längre än vad lönenämnden
har föreslagit. Därtill kommer
en annan sak, som inte är oviktig i
detta sammanhang, nämligen att ett förslag
om kanslerssekreterarens uppflyttning
från Ca 37 till Co 15 har varit föremål
för riksdagens behandling ett par
gånger och senast avvisats för två år
sedan. Den gången spelade bl. a. frågan
vilka konsekvenser en sådan åtgärd
skulle få på andra områden en väsentlig
roll.

Jag vill gärna fästa kammarens uppmärksamhet
på att femte avdelningens
ordinarie representanter i statsutskottet
har tagit mycket allvarligt på denna
sak. De har ställt sig helt avvisande till
reservanternas tankegång, då de så gott
som enhälligt •—• jag bortser från en
suppleant — har intagit den ståndpunk -

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

ten. Men jag är i alla fall, herr talman,
angelägen att stryka under en sak här,
nämligen att det inte kan råda någon
tvekan om att kanslersämbetet bör få
de resurser som verkligen krävs för att
det inte bara skall vara ett förvaltningsorgan
utan kunna ta initiativ, vara rådgivande
och vidta rationaliseringsåtgärder.
Men vad jag inte kan förstå, herr
talman, är att vi under tiden vi avvaktar
resultatet av universitetsutredningens
arbete skulle behöva en särskild utredning.
Skulle uppenbara behov visa
sig uppstå härvidlag, erinrar jag om vad
herr Johansson i Mysinge redan har påpekat,
när han citerade vad utskottsmajoriteten
har anfört på den punkten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan, som i
detta avseende innebär detsamma som
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tror det är belysande
för denna frågas läge, att när herr
Blidfors nu i sina slutord ville göra ett
så positivt intryck som möjligt i sitt
försvar för utskottsmajoritetens skrivning,
han tvingas att låna ord och vändningar
från reservationen. Det är ju i
reservationen, som det har understrukits,
att utskottet skulle finna det mycket
rimligt, att kanslersämbetet i fortsättningen
får bli inte bara ett löpande
övervakningsinstrument utan ett initiativtagande
och rådgivande rationaliseringsinstrument
för statsmakterna.

Om vi vill, att den universitetsupprustning
som vi alla är överens om
måste komma, inte skall bli onödigt dyrbar
för statsmakterna, måste vi i förväg
ha ett väl upprustat kanslersämbete,
där de olika önskemålen från de skilda
lärosätena skall prövas och vägas mot
varandra, så alt inte onödiga dubbelbesättningar
uppkommer eller kostnadsfördyrande
nya ämnen inrättas. Det är
i den situationen, som reservanterna
har velat att hos Kungl. Maj :t skulle i

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

samband med höstens budgetarbete ske
en ytterligare prövning av de förslag
och synpunkter, som har kommit fram
i kanslerns äskanden.

Som kammarens ledamöter av statsutskottets
utlåtande kan se, har det varit
en majoritet av ledamöter i den avdelning
som har behandlat detta ärende,
som har ställt sig bakom den text, som
i utskottet blivit reservationstext. Det
har alltså i utskottet uppbådats en majoritet
av personer, som inte har deltagit
i avdelningens handläggning och
som har förvandlat en majoritet till en
minoritet.

Jag skulle vilja fråga excellensen Erlander
i hans ställning som den socialdemokratiska
riksdagsgruppens ordförande,
om han finner det riktigt överensstämmande
med de positiva uttalanden,
som han själv vid skilda tillfällen
har gjort om behovet av upprustning
av vården om den högre undervisningen,
att man hos riksdagens ledamöter
här medverkar till att ställa det centrala
organet för denna verksamhet i en sämre
situation än vad som skulle vara erforderligt.
Om man hade följt andra
avdelningens förslag, hade vi i dag inte
behövt befinna oss i denna situation,
och jag tror excellensen Erlander själv
skulle medge, att det för hans egen
skull varit betydligt behagligare, om han
inte behövt uppleva detta.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Mitt ställningstagande
kan inte vara obekant för herr Helén.
Utskottets förslag sammanfaller med
Kungl. Maj :ts förslag i ärendet, och min
uppfattning är motsatt herr Heléns.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Helén. Han har ganska
skickligt gått förbi en sak i sitt anfö -

rande, nämligen frågan om vilken upp»
gift denna snabbutredning — om jag
får kalla den så — skulle fylla under
tiden vi väntar på universitetsutredningens
arbete.

Herr HELÉN (fp) :

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att det ställningstagande som har skett
inom regeringen — och det är jag fullt
medveten om också är statsministerns
ställningstagande — innebär att det för
nästa budgetår inte skulle ske några
ytterligare förändringar utöver dem
som föreslagits i propositionen och i
utskottsutlåtandet.

Sedan har emellertid andra avdelningen
påyrkat, att därutöver skulle
ske en ytterligare prövning, och det är
den prövningen som genom socialdemokratiskt
initiativ har förhindrats.

Det var detta min fråga gällde, och
jag hoppas att statsministern känner
åtminstone litet dåligt samvete.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, ty i praktiken förefaller
det mig, som om det inte skulle
vara så stor skillnad mellan utskottets
förslag och reservationen. Men när herr
Helén fällde uttalanden, som tydde på
att kanslersämbetet hittills inte kunnat
fylla sin uppgift, måste jag i alla fall
reagera litet.

Jag kan klart betyga att under de år,
som jag har varit chef för ecklesiastikdepartementet,
har vi i departementet
haft en utomordentligt god hjälp av
kanslersämbetet. Detta gäller alldeles
särskilt den nuvarande kanslern, som
har nedlagt ett oerhört stort och gott
arbete för mångt och mycket på universitetsområdet,
även om några stora
upprustningar hittills inte har kunnat
genomföras. Jag vill dock erinra om att
i den debatt, som vi för någon timma
sedan förde i denna kammare, betv*

Måndagen den 28 maj 1956 fm.

Nr 22

gade alla talarna, att vad som under senare
tid gjorts beträffande Stockholms
högskola har varit ganska gott. I det
fallet har också kanslersämbetet nedlagt
betydande arbete.

Vad jag däremot varit klar över, när
jag skulle utforma denna proposition,
är att kanslersämbetets uppgifter under
de senare åren har vuxit ut kolossalt
och att de med all säkerhet kommer
att ytterligare utökas betydligt. Att
kanslersämbetet med sin nuvarande organisation
kunnat klara sin uppgift har
berott på, som också framskymtade
här i debatten, att vi gett kanslersämbetet
tillfälliga arbetskrafter då och då
och ganska mycket med tillhjälp av vårt
kommittéanslag. Det var naturligtvis
meningen, när denna proposition utarbetades,
att så inte skulle behöva ske i
fortsättningen, åtminstone inte i någon
större utsträckning; att det i viss utsträckning
kommer att behövas även i
fortsättningen, har jag varit fullt på
det klara med.

När det nu ligger till på detta sätt,
menar jag i alla fall att var och en bör
förstå — utan att man här behöver
ställa sig som om det vore en stor
skiljelinje mellan utskott och proposition
å ena sidan och reservationen å
andra sidan — att vi har att vänta en
så dynamisk utveckling på detta område,
att den organisation vi i dag fastställer
inte med säkerhet kommer att
räcka för någon längre tid. Det förhåller
sig ju inte alls på det sättet, att man
har avskurit möjligheten för detta i
Kungl. Maj:ts proposition. Tvärtom har
det där framgått, att universitetsutredningen
bland sina övriga uppgifter också
har att jämföra det förslag man slutligen
framlägger med vad det kommer
att kräva av universitetskanslersämbetet,
samt därefter supplerande komma
med de förslag som man anser vara
behövliga för detta speciella område.
Det behöver emellertid inte skickas någon
skrivelse till Kungl. Maj:t för att
den saken skall vara uppenbar.

Universitetskanslersämbetet: Avlöningar

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det var väl, herr talman,
ganska överflödigt att ecklesiastikministern
av mitt anförande skulle
utläsa en kritisk värdering av universitetskanslersämbetets
insatser.

Jag har i en särskild motion hos riksdagen
vädjat om bifall till det förslag
som kanslern själv framställt, och det
vore väl knappast troligt att jag skulle
ställa ett sådant förslag, om jag samtidigt
hade den uppfattning som ecklesiastikministern
ville tillvita mig.

Nu har ecklesiastikministern gjort ett
uttalande, som oavsett utgången av den
följande voteringen kan ge förhoppningar
om att en ingående prövning
och verkligt effektiva åtgärder skall bli
vidtagna i höst. Jag hoppas också, att
den andre talaren från statsrådsbänken,
vilken uppträdde i debatten, uppmärksammar
detta.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag måste säga, att herr
Helén nog sträckte sina förhoppningar
litet väl långt då han sade, att vi skall
hoppas på en ytterligare upprustning
av ämbetet redan i höst. Jag hänvisade
till universitetsutredningen, och det är
väl inte troligt, att denna kommer med
några förslag, som blir föremål för behandling
redan i höst.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och god -

kändes:

Den, soin vill, att kammaren bifaller

(i — Andni kammarens protokoll 1950. Nr 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

statsutskottets hemställan i punkten l:o)
i utskottets utlåtande nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av detta utlåtande samt
handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Fortsattes behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 153, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
för budgetåret 1956/57 till universitetskanslersämbetet
jämte en i ämnet
väckt motion.

Punkten 2

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 2

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i

prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 13 april 1956 avlåten proposition,
nr 165, vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag framlagt förslag till åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område.

I anslutning till riksdagens principbeslut
hösten 1955 angående den framtida
utformningen av prissättningen på
jordbrukets produkter hade i propositionen
föreslagits mittpriser, prisgränser,
införselavgifter och prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m.
under treårsperioden den 1 september
1956—den 31 augusti 1959. Förslagen
grundades på en överenskommelse, som
den 19 mars 1956 träffats mellan statens
jordbruksnämnd samt en av Sveriges

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk utsedd delegation.
Enligt överenskommelsen skulle de förändringar
i prisrelationerna mellan
olika produkter, vilka ansetts böra vidtagas,
icke medföra någon nämnvärd
förändring av mittprisnivån den 1 september
1956, då det nya systemet skulle
träda i kraft, jämfört med den nivå,
som avsetts med jordbruksprisöverenskommelsen
hösten 1955. Överenskommelsen
komme att för konsumenterna
medföra en besparing av omkring 65
miljoner kronor per år. Införselavgifterna
hade i princip beräknats som
skillnaden mellan mittpriserna och priserna
på världsmarknaden och utgjorde
i regel högst 25 procent av importpriserna.
Till införselavgifterna komme
vissa mindre avgifter för kött och fläsk,
vilka redan fastställts av riksdagen,
samt interna utjämningsavgifter på
brödsäd, fabrikspotatis, mjölk, grädde
och ost ävensom kött och fläsk. Enligt
överenskommelsen skulle vidare 4-procentregeln
i modifierad form tillämpas
för 1956 års skörd.

Medelsbehovet för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område under
budgetåret 1956/57 beräknades till 187
miljoner kronor, därav 180 miljoner
kronor till allmänt mjölkpristillägg,
extra mjölkpristillägg i vissa delar av
landet samt leveranstillägg för mjölk, 2
miljoner kronor till stöd åt odlingen
av tin och hampa, 1 miljon kronor till
fraktbidrag för fodersändningar till
Västerbottens och Norrbottens län samt
4 miljoner kronor till diverse kostnader
i samband med jordbruksregleringcn.
På grund av reservationer från innevarande
och tidigare år beräknades
dock anslagsbehovet till de prisreglerande
åtgärderna till 161 miljoner kronor,
varjämte äskades dels ett förslagsanslag
på 15 miljoner kronor till kostnader
för beredskapslagring av livsmedel
och fodermedel m. in. dels ock avsättande
av 100 miljoner kronor till en

grundfond i ett planerat system för
reglering av skördeskador.

Kungl. Maj :t hade i enlighet med vad
sålunda anförts föreslagit riksdagen att

I. godkänna förslagen i fråga om mittpriser,
prisgränser samt införselavgifter
och andra avgifter i samband med
jordbruksregleringen under regleringsåren
1956/57, 1957/58 och 1958/59;

II. godkänna ett i propositionen
framlagt förslag beträffande omläggning
av formerna för de prisreglerande åtgärderna
på fabrikspotatisodlingens område; III.

lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som komme att
under regleringsåret 1956/57 inflyta genom
upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
sagda regleringsår inflytande avgiftsmedel; IV.

medge Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder i övrigt för reglering
under regleringsåren 1956/57,
1957/58 och 1958/59 av produktionsoch
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen;

V. medge Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt lin- och
hampodlingen under regleringsåret
1956/57 i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i propositionen
;

VI. å riksstaten för budgetåret 1956/57
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område att reservationsanslag
av 161 000 000 kronor;

b) till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel m. m.
ett förslagsanslag av 15 000 000 kronor;

VII. godkänna vad i propositionen
anförts angående avsättande av statsmedel
till en grundfond i ett planerat system
för reglering av skördeskador;

VIII. bemyndiga Kungl. Maj:t att med -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

ge Svensk spannmålshandel, ekonomisk
förening, att med anlitande av den till
föreningens förfogande ställda krediten
i riksgäldskontoret i viss omfattning
finansiera handelns och kvarnindustriens
omhändertagande av brödsädsskörden
regleringsåren 1956/57, 1957/58
och 1958/59;

IX. bemyndiga Kungl. Maj:t att överföra
i propositionen omförmälda behållna
medel från Sveriges äggimportörers
förening u. p. a. till Sveriges export-
och importförening för ägg, förening
u. p. a.;

X. bemyndiga Kungl. Maj:t att av anslaget
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret
1955/56 till vissa kvarnar utbetala ersättning
för prisfall på brödsäd i enlighet
med i propositionen angivna
grunder;

XI. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) förordning angående reglering av
införseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter in. m.;

b) förordning angående reglering av
utförseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter m. m.;

c) förordning angående reglering av
införseln av fettråvaror och fettvaror,
in. m.;

d) förordning om upphävande av förordningen
den 11 juni 1937 (nr 369) angående
utförselbevis för råg och vete;

e) förordning angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av potatis,
in. m.;

f) förordning angående mjölkavgift
m. in.;

g) förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete;

li) förordning om ändring i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift;

i) förordning angående ändring i förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
viss avgift å mjölk, grädde och ost;

j) förordning angående avgift å majs
m. in.;

k) förordning angående tillverkningen
av potatismjöl;

l) förordning om ändrad lydelse av
1 och 2 §§ förordningen den 30 juni
1944 (nr 459) angående avgift för smör
som användes för framställning av grädde
in. m.;

XII. avgiva yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till förordning
om klassificering av kött.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1. I: 393 av herr Nord och herr Persson,
Johan, likalydande med II: 304 av
herr Rimås m. fl.,

2. 1:594 av herr Ohlon in. fl., likalydande
med II: 778 av herr Ohlin m.fl,

3. I: 595 av herr Andersson, Lars, likalydande
med II: 779 av herr Larsson
i Hedenäset,

4. 1:596 av herr Eskilsson m. fl.,
likalydande med II: in av herr Eliasson
m. fl.,

5. I: 597 av herr Persson, Helmer, och
herr Norling, likalydande med II: 776
av herr Holmberg m. fl. samt

6. II: Ilo av herr Sköld.

I motionerna I: 597 och II: 776 hade
hemställts, att riksdagen, med bifall i
övrigt till Kungl. Maj:ts proposition nr
165, måtte avslå departementschefens
hemställan i vad den avsåge införselavgifter
å fodermedel; besluta att 6 § förordningen
angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m. ej skulle äga
tillämpning å vissa i bilageförteckningen
upptagna statistiska nummer; anvisa
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
191 000 000 kronor; medge att 30 000 000
kronor av nämnda reservationsanslag
måtte få disponeras för fördubbling av
det extra mjölkpristillägget för Norrland;
upphäva förordningen av den 5
juni 1953, nr 375, om prisreglering för

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

råg och vete (förmalningsavgift); och
uttala att det belopp, som för tiden 1/9
1956—30/6 1957 avsåges ställas till förfogande
ur jordbruksnämndens clearingkassa
för fettvaror i syfte att kompensera
underlåten prishöjning å konsumtionsmjölk,
skulle höjas till att täcka
hela den inkomstökning, som den
avsedda prishöjningen eljest skulle ha
tillfört jordbruket;

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, godkänna
vad utskottet anfört beträffande omläggning
av formerna för de prisreglerande
åtgärderna på fabrikspotatisodlingens
område;

B. att riksdagen måtte godkänna de
av utskottet i motiveringen förordade
förslagen i fråga om mittpriser, prisgränser
samt införselavgifter och andra
avgifter i samband med jordbruksregleringen
under regleringsåren 1956/57,
1957/58 och 1958/59 ävensom medge
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
i övrigt för reglering under regleringsåren
1956/57, 1957/58 och 1958/
59 av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer utskottet angivit, samt således

1) beträffande jordbruksbefolkningens
inkomstläge, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 595 och II: 779, såvitt nu
vore i fråga, samt 1:596 och 11:777,
godkänna vad utskottet anfört;

2) i fråga om det svenska jordbruket
och utlandsmarknaderna, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:594 och
II: 778, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3) rörande sammanfattningen av förhandlingsresultatet,
med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:594 och 11:778
samt 1:597 och 11:776 — samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga
— godkänna vad utskottet anfört;

4) i vad angår brödsäd m. m., med
bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna 1:393
och 11:304, 1:594 och 11:778 samt
1:597 och 11:776 -— sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande fodersäd och andra
fodermedel in. m., med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:594 och 11:778
samt I: 597 och II: 776 — samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga

— godkänna vad utskottet anfört;

6) i fråga om diverse vegetabilieprodukter
bifalla Kungl. Maj :ts framställning; 7)

rörande matpotatis bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

8) i vad angår fabrikspotatis bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

9) beträffande potatisprodukter in.in.
bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

10 a) i fråga om oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter), såvitt
anginge användningen av jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:594 och II: 778 samt I: 597 och II: 776

— samtliga nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga — godkänna vad utskottet
anfört;

10 b) i fråga om oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter) i övrigt,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

11) rörande mjölk och mejeriprodukter
in. in., med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt med avslag å motionerna
1:594 och 11:778, 1:595 och II:
779 samt I: 597 och II: 776 — samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga

— godkänna vad utskottet anfört;

12) i vad angår kött och fläsk m. in.,
med bifall till Kungl. Maj ds framställning,
godkänna vad utskottet anfört;

13) beträffande iigg in. in., med bifall

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 594 och
II: 778, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, lämna utan
erinran vad utskottet anfört beträffande
användningen av de medel, som komme
att under regleringsåret 1956/57 inflyta
genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband
med jordbruksregleringen influtna eller
under sagda regleringsår inflytande avgiftsmedel; D.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, medge
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt lin- och hampodlingen
under regleringsåret 1956/57 i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer utskottet angivit;

E. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1956/57 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
161 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel
m. m. ett förslagsanslag av 15 000 000
kronor;

F. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, godkänna
vad utskottet anfört angående avsättande
av statsmedel till en grundfond i ett
planerat system för reglering av skördeskador; G.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge Svensk
spannmålshandel, ekonomisk förening,
att med anlitande av den till föreningens
förfogande ställda krediten i riksgäldskontoret
i viss omfattning finansiera
handelns och kvarnindustriens
omhändertagande av brödsädsskörden

regleringsåren 1956/57, 1957/58 och

1958/59 i enlighet med förut anförda
grunder;

H. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att överföra i utlåtandet
omförmälda behållna medel från Sveriges
äggimportörers förening u. p. a.
till Sveriges export- och importförening
för ägg, förening u. p. a., i enlighet med
vad utskottet förordat;

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att av anslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
för budgetåret 1955/56 till vissa i det
föregående nämnda kvarnar utbetala ersättning
för prisfall på brödsäd i enlighet
med i utlåtandet angivna grunder;

J. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående reglering
av införseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter in. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
reglering av utförseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter
m. m.;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående reglering
av införseln av fettråvaror och
fettvaror, m. m.;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om upphävande
av förordningen den 11 juni
1937 (nr 369) angående utförselbevis
för råg och vete;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angåen -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

de tillverkningsavgift för vissa produkter
av potatis, m. m.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
mjölkavgift m. m.;

7) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:597 och 11:776, såvitt nu vore i
fråga, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 5 juni 1953 (nr
375) med vissa bestämmelser angående
prisregleringen för råg och vete;

8) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 3 juni 1955 (nr
284) angående slaktdjursavgift;

9) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk,
grädde och ost;

10) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
avgift å majs m. m.;

11) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
tillverkningen av potatismjöl;

12) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 30 juni 1944 (nr 459) angående avgift
för smör, som användes för framställning
av grädde, m. m.;

K. att riksdagen måtte till Kungl.
Maj:t anmäla, att riksdagen ej funnit
skäl till erinran mot det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
klassificering av kött;

L. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 594 och II: 778, såvitt
nu vore i fråga, samt II: 775, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att vid den
översyn av jordbrukets prissystem, som

borde ske innan ny överenskommelse
härom träffades år 1959, även utredning
skedde av möjligheterna att åstadkomma
en genomgripande förenkling
av fettregleringen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Kord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett att utskottet under
punkten B. 2) bort hemställa att
riksdagen måtte i fråga om det svenska
jordbruket och utlandsmarknaderna, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad reservanterna anfört
;

2) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett att utskottet
under punkten B. 4) bort hemställa,
att riksdagen måtte i vad anginge brödsäd
m. m., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionerna
I: 393 och II: 304 samt I: 594 och
It: 778 — sistnämnda båda motioner i
förevarande del — ävensom med avslag
å motionerna I: 597 och II: 776, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
under punkten B. 5) bort hemställa att
riksdagen måtte beträffande fodersäd
och andra fodermedel m. in., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning och
med bifall till motionerna I: 594 och
II: 778 i förevarande del samt med avslag
å motionerna I: 597 och II: 776, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

4) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
utskottet under punkten B. 10 a) bort
hemställa att riksdagen måtte i fråga
om oljeväxter och fettvaror (utom mejeriprodukter),
såvitt anginge användningen
av jordbruksnämndens clearing -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

kassa för fettvaror, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning och motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 597 och II: 776 i förevarande
del, godkänna vad reservanterna anfört; 5)

av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
under punkten Ii. 10 b) bort hemställa
att riksdagen måtte i fråga om oljeväxter
och fettvaror (utom mejeriprodukter)
i övrigt, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna I: 594 och II: 778, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

6) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
utskottet under punkten B. 13) bort
hemställa att riksdagen måtte beträffande
ägg m. m., i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning och motionerna
I: 594 och II: 778, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

7) av herrar Franzén och Pettersson
i Dahl, utan angivet yrkande;

8) av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
under punkten J. 3) bort hemställa att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning och med bifall till
motionerna I: 594 och II: 778, såvitt nu
vore i fråga, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m., dock med
vissa av reservanterna angivna ändringar; 9)

av herrar Nord, Hansson, Johnsson
i Kastanjegården, Ahlsten och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett att
utskottets utlåtande såvitt anginge beräkningar
och förslag för budgetåret
1956/57 i fråga om vissa avgiftsmedel
m. in. bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det ärende, som föreligger
till avgörande, är ju på ett sätt
den sedvanliga uppgörelsen om jordbrukspriserna,
som vi länge haft i riksdagen
varje vår. Men som vi alla vet
gäller förslaget i år en uppgörelse för
den närmaste treårsperioden, och det
förslag, som redovisas i jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, har föregåtts
av en proposition vid föregående års
riksdag angående principerna för prissättningen
under denna treårsperiod.
Propositionen om dessa principer föregicks
i sin tur av en lång och ingående
utredning med tillhörande remissförfarande.

Vi hade inom den politiska riktning
jag tillhör förra hösten anledning att uttala
vår tillfredsställelse med åtskilligt
i propositionen nr 198, vilken då förelädes
riksdagen. Den innehöll ett försök
att komma fram till en friare prissättning
och bort från de ettåriga uppgörelserna.
Vad själva tillämpningen av
beslutet angår har vi anledning att nu
uttala vår tillfredsställelse med mycket
väsentliga delar av uppgörelsen, även
om kritiska synpunkter kan anföras mot
en eller annan detalj. Jag sätter för min
del särskilt stort värde på två saker.

Vad gäller inkomstfördelningen bland
jordbrukarna och den inbördes prisavvägningen
mellan animalier och vegetabilier,
innebär det för det stora
flertalet jordbrukare en fördel, att de
animaliska produkterna kan hållas på
en relativt god prisnivå. I propositionen
finns några siffror, som jag gärna viil
återgiva. Utgår man rörande prisrelationen
i det avseende, som jag nyss nämnde,
från åren 1950—51 och sätter priserna
då lika med 100 samt ser efter,
vilket läge vi hade 1952—53, visar det
sig att index vid denna lid stöd i 140,3
för vegetabiiierna och i 118,5 för animalierna.
Det hade alltså skett eu vä -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

sentlig förskjutning till nackdel för animalierna.
De priser, som man nu beräknar
vid starten med det nya systemet
den 1 september i år, står för vegetabilierna
i indextalet 134,4 och för animalierna
i indextalet 136,3, d. v. s. den
nu överenskomna prissättningen innebär,
att den obestridliga snedbelastning
rättas till, som åstadkoms under
åren 1951—52 och vars verkan gjorde
sig gällande under ytterligare ett par
år framåt. Vi bar på vårt häll från början
varit kritiska mot den inriktning
man gav prisavvägningen under dessa
år, och vi hälsar med tillfredsställelse
det återställande av mera normala prisrelationer,
som nu kan noteras.

Det var den första saken som jag ville
omnämna, och jag konnner nu till den
andra, där jag också vill ge ett erkännande.
Det gäller margarinpriset. Vi har
under flera år från folkpartiets sida yrkat
på att man skulle försöka pröva sig
fram till eu prissättning på margarin,
som innebär minskad extrabcskattning
på denna vara — detta naturligtvis med
hänsyn till konsumenterna. Här i riksdagen
och från jordbruksdepartementets
sida har detta yrkande gång på gång
avvisats, bland annat med hänvisning
till att prisspänningen mellan smör och
margarin icke fick ökas.

Nu har man i alla fall minskat skatten
på margarin med 45 öre, och man räknar
med att vinstmarginalen skall kunna
skäras ned med 5 öre, varför margarinpriset
sänkes med 50 öre. Om man tar
med båda slagen av fett har denna operation
genomförts i två etapper. Förra
hösten höjde man priset på smör med
75 öre, d. v. s. man ökade prisspiinningen
med 75 öre, men nu i vår sänkte man
priset på både smör och margarin med
50 öre.

Delta visar att det går att pröva sig
fram till nya lägen, i varje fall visar
det att det går att försöka, det är ju
det man gör nu. Jag kan också understryka
vad jag sade förra hösten, alt
egentligen har man genomfört denna

omläggning på ett ur jordbrukets synpunkt
mera påfrestande sätt än vad som
varit nödvändigt, i och med att man
först gjorde en chockartad prishöjning
och ökade spänningen och därefter, nu
i vår, gjorde denna anpassning nedåt.
Det hela skulle nog ha kunnat ordnas
smidigare, men det må vara en sak för
sig. Vi noterar i alla fall ökad enighet
kring jordbruksprissättningen, och för
vår del har vi på dessa punkter inte
haft anledning till någon erinran.

När vi behandlade denna fråga förra
hösten intog resonemangen om jordbruksbefolkningens
inkomstläge och det
sätt, varpå man skulle kunna fastställa
i vad mån inkomstlikställighet förelåg
mellan jordbrukets folk och andra yrkesgrupper,
eu dominerande plats. Ett
av de problem som då diskuterades var
vilka dyrortsgrupper man skulle utgå
ifrån vid jämförelsen. I det avseendet
var nämligen utredningens förslag och
propositionen inte överensstämmande.
Vi fattade dem såsom varande överensstämmande,
men så tolkades de inte, och
resultatet blev, att man vid riksdagsbehandlingen
preciserade saken så, att
man vid jämförelsen skulle räkna med
de två f. n. lägsta dyrortsgrupperna.
Men, tillfogade man, som vägningsfaktor
vid bestämmande av likställigheten
borde man använda jordbrukets omfattning
i de olika grupperna.

Jag påpekade förra hösten, att detta
riksdagens uttalande innebar inte mindre
än fem olika möjligheter att välja
på. Beslutet var alltså inte entydigt. Man
kunde använda jordbruksbefolkningens
storlek, man kunde använda den yrkesverksamma
befolkningens storlek, man
kunde använda produktionsvolymen,
man kunde använda arealen eller antalet
brukningsdelar. När jordbruksnämnden
och prisförhandlarna haft att
tillämpa riksdagens beslut har de inte
haft annat att göra än att välja en av
dessa fem möjligheter, och de har valt
arealen. Varför de valt det alternativet

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

vet inte jag, jag bara konstaterar faktum.

Så är det en annan sak som också ingick
i förra höstens beslut men som tydligen
inte observerades så mycket då
som senare. Det stod nämligen i propositionen
att man kunde anta, att inkomstlikställighet
hade uppnåtts vid utgången
av den period som jordbruksprisutredningens
undersökningar avsåg.
När man i vintras började diskutera detta
visade det sig, att jordbrukarnas inkomstläge
vid utgången av perioden i
själva verket var svagare i förhållande
till de andra grupperna än vad det var
under perioden i genomsnitt. Hade man
alltså tagit hänsyn till perioden i genomsnitt,
hade man haft ett högre liggande
utgångsläge för jordbruket. Även
i det fallet har förhandlarna fått försöka
tillämpa tidigare beslut så gott de
har kunnat, och jag förmodar, att det
bl. a. är dessa två saker som gör, att det
nu i utskottets utlåtande på sid. 41 står
följande: »Med utgångspunkt från

bl. a. (!) dessa av riksdagen angivna
riktlinjer---.»

Tydligen var riksdagens beslut inte
det hela. De av riksdagen angivna riktlinjerna
var varken så entydiga eller så
fullständiga, att man utan vidare kunde
bygga på dem. Vi har nu i den motion,
där vi kommenterar denna uppgörelse,
för vår del sagt, att de undersökningar
om inkomstlikställighet, varpå prisuppgörelsen
nu grundas, inte har kunnat
göras så fullständiga eller föras fram till
sådant obestridligt slutresultat, att det
egentligen kan påstås, att man här har
lyckats göra en tillfredsställande inkomstjämförelse.
Vi erkänner dock de
svårigheter, som har varit för handen
i detta fall, och accepterar det prisläge,
som man nu kommit överens om. Däremot
vill vi gärna säga — och kan då
understryka vad departementschefen
också anför — att det onekligen är
viktigt, att man i fortsättningen försöker
få ett mera anmärkningsfritt material
i detta avseende, ty kan man inte

få det, blir det inte någon fast grund
att bygga en sådan prissättning på.

Jag skulle också vilja kommentera en
annan sak med anknytning till vad som
beslutades förra hösten. Hela denna omläggning
utav prissättningen syftar ju
till en ökad frihet. Framför allt har
man velat komma bort ifrån kvantitativa,
direkta regleringar så långt som
möjligt. Förra hösten preciserades i
propositionen nr 198 under vilka förhållanden
importavgifterna skulle få
ändras eller kvantitativa regleringar
tillgripas, så länge priset låg emellan de
fastställda prisgränserna. Detta skulle
gälla, om penningvärdet hade förändrats,
så att den allmänna prisnivån förskjutits
med minst fem procent — den
s. k. femprocentregeln —■ vidare ifall
hela jordbrukets prisnivå utan att passera
prisgränserna dock under avsevärd
tid låg mer än sex procent över eller
under mittprisnivån — sexprocentregeln
— och slutligen även i händelse av
ändring i växelkurserna. Man hade alltså
redan tre regler, enligt vilka man
skulle kunna gripa in, även om priserna
höll sig inom gränserna, och dessutom
sades det ifrån som något självklart,
att man skulle få ingripa, ifall
katastrofartade händelser skulle påverka
utvecklingen.

Det blev förra hösten åtskillig diskussion
på denna punkt, ty det fanns eu
motion i vardera kammaren, som hävdade,
att man borde få tillgripa kvantitativa
regleringar även i andra fall,
då det kunde befaras att en viss prisutveckling
skulle föra ned priset under
den nedre gränsen. På detta svarade
riksdagen förra hösten med följande,
som jag nog, herr talman, måste liisa
in i dagens protokoll, eftersom det iir
ett rätt väsentligt uttalande: »Utskottet
vill i detta sammanhang avstyrka vad
som i motionerna I: 558 och II: 688 yrkats
om möjligheterna att i vissa fall
tillgripa kvantitativa handelsregleringar
redan innan den nedre prisgränsen
har underskridits. Därvid får utskottet

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

i första hand hänvisa till de olika spärrregler,
som systemet liar omgetts med.
Vidare må framhållas, att den i motionerna
föreslagna anordningen enligt utskottets
mening icke står i överensstämmelse
med systemets allmänna utformning.
Införes möjlighet att tillgripa
kvantitativa utrikesliandelsregleringar
redan när det inhemska priset ligger
inom prisgränserna, kan krav på införande
av sådana regleringar komma att
uppställas när som helst, varigenom ett
av de främsta syftena med systemet —
en närmare anknytning mellan prisutvecklingen
på de inländska och de internationella
marknaderna — skulle gå
förlorat.

I likhet med departementschefen vill
utskottet därför förorda, att importmonopol
och övriga kvantitativa utrikeshandelsbegränsningar,
som för närvarande
finns på jordbruksområdet, icke
skall tillämpas, så länge priset på eu
vara ligger inom prisgränserna.»

För vår del anslöt vi oss förra hösten
till regeringens uppfattning i detta fall,
och riksdagen fattade också med mycket
stor majoritet beslut i överensstämmelse
därmed.

När man i vår fick ta del av uppgörelsen
om hur detta principbeslut
från hösten skulle tillämpas, fann man
att förhandlarna gått ifrån beslutet. Det
är ju rätt uppseendeväckande, och man
frågar sig givetvis vad anledningen kan
vara. Det finns åtskilligt skrivet om den
saken, och jag skall gärna erkänna att
utskottsmajoriteten har på ett klart sätt
redovisat divergensen mellan vad som
beslutades föregående höst och den uppgörelse
som träffats. Men när man i utskottsutlåtandet
söker efter vad som
egentligen är den sakliga anledningen
till denna divergens, finner man inte
mer än en enda mening som är värd att
notera i detta sammanhang. På tal om
de svårigheter, som mött vid förhandlingarna,
säger utskottet: »Man har därvid
konstaterat att några fria världs -

marknadspriser numera knappast kan
anses förefinnas.»

Jag får säga att det är förvånande, att
man först nu gör detta konstaterande,
ty de fria världsmarknadspriserna sattes
ju ur funktion på 1920-talet och har
sedan varit ur funktion mer eller mindre
hela tiden, och bland dem, som fört
förhandlingarna, finns många som sysslat
med dessa frågor år efter år i åtminstone
20 års tid. Dessutom var det eu
mycket ingående utredning som låg till
grund för proposition nr 198.

Vi har för vår del funnit det både
principiellt och sakligt mycket hårdsmält
att behöva handla i rak strid mot
det principbeslut som riksdagen förra
hösten fattade. I en motion, som väckts
från folkpartiets sida, har vi därför
framhållit, att man alltjämt borde försöka
undvika kvantitativa regleringar så
länge priserna ligger inom prisgränserna.
Att de s. k. världsmarknadspriserna
är villsamma och besvärliga att tillämpa
har ju hela liden varit känt. I motionen
har vi talat om antidumpingtullar, men
eftersom tullarna nu bytts ut mot importavgifter,
har vi i den reservation,
som fogats till utlåtandet, hävdat att
man bör nöja sig med att tillämpa ändrade
importavgifter under förhållanden
som kan anses motsvara de lägen, där
antidumpingtullar får användas för näringslivet
i övrigt.

Vad sedan gäller detaljerna har vi i
vår motion föreslagit ett par små ändringar
beträffande fyraprocentregeln.
Enligt den principiella uppräkningen
skulle fyraprocentregeln inte ingå i det
nya systemet, utan man tänkte sig att
en skördeskadeförsäkring skulle fylla
den funktion som fyraprocentregeln har
fyllt. Emellertid har det visat sig att en
skördeskadeförsäkring inte kan träda i
funktion under första året av innevarande
treårsperiod. Man har därför menat
att fyraprocentregcln borde få gälla
under det första året, och man har
tagit så alt siiga den ena sidan av fyraprocentregeln
och sagt, att därest skör -

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

den skulle med mer än 4 procent understiga
normal skörd, borde jordbrukarna
kompenseras efter samma system
som fyraprocentregeln innebär. Jag har
ingenting emot det. Vi bär alltså inte
någon avvikande mening vad gäller att
bereda jordbruket det skydd, som
Kungl. Maj:t föreslagit.

Det var två saker som vi menade att
man här borde beakta. I Kungl. Maj:ts
skrivning bar det direkt sagts ifrån, att
man i väsentlig grad skall bygga på de
generella priserna. Vi bar menat, att
detta kan vara ogynnsamt, om det
skulle bli en »missväxtgeografi» av det
slag vi hade i fjol. Då kan det vara
ogynnsamt att försöka möta det hela
med generella priser. Detta kan i vissa
fall leda till att de som drabbats hårdast
inte får någon väsentlig hjälp, medan
de som kommit relativt lindrigt undan
kan utnyttja de böjda priserna. I det
fallet bar utskottet tillgodosett kravet
i vår motion. Det heter nämligen i utskottsutlåtandet:
»Utskottet vill dock i
förevarande sammanhang som sin mening
framhålla, att en eventuell kompensation
enligt 4-procentregeln bör utformas
på sådant sätt, att stödåtgärderna
i första hand kommer de av ett produktionsbortfall
drabbade jordbrukarna
till godo. Därav följer, att användande
i detta syfte av prisstegringar torde få
ske med stor urskillning.»

Vi bar inte haft någon anledning att
reservera oss i det avseendet. Vi tycker
att utskottets uttalande i detta fall är
tillfredsställande, och jag vill bara understryka
detta.

Sedan bar vi ett observandum till i
vår motion. Det visade sig ju nämligen
förra hösten, att det var mycket svårt
att få ett verkligt grepp om bur stora
skördeförlusterna varit i de olika områdena.
Detta bar orsakat mycken diskussion
i bygderna. Vi framhöll förra
hösten, att man på ett tidigt stadium
borde försöka få ett fastare grepp om
det verkliga läget och att riksdagen därför
nu borde ha sagt ifrån, att Kungl.

Maj:t i god tid borde försöka få en
bättre överblick över det verkliga läget,
om det skulle komma ytterligare ett besvärligt
år —■ vilket vi ju hoppas inte
skall ske. Vi har emellertid inte gjort
någon reservation på den punkten heller.
Jag vill emellertid stryka under saken.
Jag förstår inte att någon egentligen
skall kunna ha någonting emot att
man försöker få en så riktig uppfattning
som möjligt om hur en eventuell
missväxt drabbar på olika håll. Naturligtvis
åligger det egentligen Kungl. Maj :t
— utan något uttalande från riksdagens
sida — att i detta fall bandia i god tid.

Nu har från majoritetens sida sagts,
att vi ju har hushållningssällskapens
skördeuppskattning. Denna hade vi som
hjälp i fjol, och den har vi också i fortsättningen.
Det skulle således inte vara
skäl att bråka vidare om den saken.
Jag vill bara erinra om att hushållningssällskapens
skördeuppskattning
innebär, att ett ombud för hushållningssällskapet
lämnar rapport om hur det
är i hans socken. Det är klart att en
mans bedömning alltid blir mera subjektiv
och osäker än om ett par tre stycken
får hjälpas åt att bedöma en sak.
Dessutom skulle det behövas en person
som överblickade det hela inom ett
större område. Jag har erfarenhet från
bl. a. mitt eget län, där denna skördeuppskattning
i fjol genom hushållningssällskapets
ombud lades till grund både
för arealbidragens fördelning och i vissa
fall för leveransbidraget. Man hade
ute i bygderna den bestämda uppfattningen,
att skördeutfallet på vissa håll
blivit oriktigt bedöint. Man menade, att
ombuden i fjol gjort oriktiga uppskattningar.
Jag lämnar därhän hur det var
i verkligheten. Dessa ombud har varit
utsatta för så mycken kritik, att jag
misstänker, att det i fortsättningen blir
ännu värre för en ensam person att här
ta ansvaret för en skördeuppskattning,
om den skall läggas till grund för kompensationsåtgärder
— såvida det inte
nu blir en tävling i att uppskatta så

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

lågt som möjligt, vilket inte heller kan
vara riktigt ur allmän synpunkt. Jag
tror därför att chefen för jordbruksdepartementet
har saklig anledning att
observera detta förhållande, alldeles
oavsett om det blir något riksdagsuttalande
eller inte. Vi har inte skrivit någon
reservation. Det må vara nog med
dessa erinringar till protokollet.

Vi har även denna gång hållit fast vid
vår gamla ståndpunkt, att förmalningsavgifter
för löneförmalning vid bygdekvarnarna
borde mönstras ut ur systemet.
Argumenten för och emot har anförts
i så många sammanhang, att jag
bara konstaterar att vi har en reservation
på den punkten.

Foderfrågan skall jag däremot be att
få säga några ord om. Jag har framhållit
flera gånger i denna kammare, att
brödsädsregleringen i och för sig har
mycket stark återverkan på både tillgång
och priser på svensk fodersäd. Om
man har ett pris på brödsäd, som betraktas
som någorlunda tillfredsställande
och år för år är garanterat —- d. v. s.
priset är fritt, men man sätter fasta
inlösningspriser på sommaren — och
om detta leder till mycket stor brödsädsareal
och överskottet exporteras
med hjälp av förmalningsavgifter, blir
följden en minskad areal fodersäd och
därmed en viss stramhet på fodermarknaden.
Det finns material i den nu
framlagda propositionen — mycket bra
material för övrigt — som bekräftar att
denna uppfattning är riktig.

Nu har vi ju sedan i höstas sagt ifrån
att vi inte har något principiellt emot
att fodersäden infogas i spannmålsregleringen
på det sätt som här har föreslagits.
Vi har förra hösten i anslutning
till vår hållning sedan flera år endast
hävdat att man borde vara en smula
försiktig. Det finns som sagt skäl för
detta. För ett år sedan när vi behandlade
dessa frågor framhöll vi också, afl
man borde försöka få ett lägre pris på
oljekraftfodret och annat foder. Det kan
ju siigas, att oljekraftfodret relativt sett

låg högre då än nu med tanke på den
prisökning på mjölk som sedan förekommit.
När vi sökte efter möjlighet att
här göra något åt dessa höga priser,
föreslog vi att Kungl. Maj:t skulle få
rätt att begagna 7 miljoner ur fettclearingkassan
för att om möjligt hålla priserna
nere på de svenska ingredienserna
i denna kraftfoderblandning. Nu finner
jag i den framlagda propositionen,
att under det gångna året har priset på
sojamjöl fallit med 5:25 och på jordnöt
med 3: 75. De två bästa importerade
ingredienserna i kraftfoderblandningen
har alltså i verkligheten fallit. Men i
stället har man höjt det svenska rapsmjölet
med 2:75 och det svenska senapsmjölet
med inte mindre än 10:75
med resultatet, att vi trots fallande importpriser
fått ett höjt pris på den
svenska kraftfoderblandningen. Detta
är en rätt obehaglig erinran om hur
svårt det är att få gehör för önskemålet
om sänkta foderpris. Detta har ju
ändå varit ett år, då man fått importera
bortåt 600 000 ton foder förutom
att man har fått importera eu hel del
halm. Jordbrukarna har i vissa landsändar
fått lägga ut oerhört mycket
pengar på foder. Nog finns det anledning
att i detta sammanhang noga tänka
på hur man handskas med det system
som vi i princip är överens om.

Vad har nu resultatet blivit av jordbruksministerns
överväganden? Det bär
ju blivit, att han har höjt importavgifterna
för fodret från de 4 kronor per
deciton, som man tänkte sig förra hösten,
till 5 kronor. Jag har svårt att
övertyga mig om att detta är en riktig
avvägning. Riksdagens beslut innebär
att man skulle eftersträva importavgifter
av sådan storlek att mittpriset komme
att realiseras när man startar. Med
de importavgifter som nu fastställes blir
det nog inte så, utan vi hamnar i ett
prisläge som ligger över mittpriset. Vår
ståndpunkt i detta fall är att vi anser,
att man bör nöja sig med 4 öre per kilogram
för korn och 3 öre för havre och

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

kli och en del andra fodermedel av
motsvarande foderenhetsvärde.

Sedan har vi också ett par erinringar
beträffande oljeväxter och fettråvaror.
Ur clearingkassan för fettråvaror har
i samband med det nya systemets start
tagits pengar för flera olika ändamål.
Vi beslutade i höstas att oljeväxtodlarna
skulle få 10 miljoner till eu konjunkturutjämningsfond,
och nu skall det beslutas
att 5 miljoner skall överföras till
regleringsfonden för socker samt att
33,33 miljoner skall användas som
kompensation till mejerierna för eu
uppskjuten prishöjning på mjölk etc. Vi
har menat att läget är sådant, att man
i fortsättningen borde använda dessa
medel även för att ge äggproduktionen
en gynnsammare start inom det nya
systemet.

Jag har redan erinrat om att de animaliska
produkternas priser, niir man
ser dessa produkter tillsammantagna, nu
är relativt bra i förhållande till vegetabiliernas,
men detta gäller icke äggen.
Medan animalierna i genomsnitt,
räknat från året 1950—51, har stigit
med drygt 36 procent, har äggen bara
stigit med knappt 18 procent, alltså med
mindre än hälften. Trots detta har det
foder, som måste köpas, stigit mycket i
pris, och slutresultatet måste ju bli att
ersättningen för arbetskraften i äggproduktionen
ligger efter i förhållande
till vad som är fallet inom andra produktionsgrenar.

Nu är man på alla håll överens om
att vad man kan åstadkomma i fråga
om äggpriset inom dessa principiellt
fria gränser, som man diskuterar, i hög
grad är beroende av vilka regleringsmedel
som står till förfogande. Detta beror
på vissa importavgifter på fodermedel,
vilka avgifter i sin tur beror
på förhållanden, om vilkas utveckling vi
inte vet någonting säkert. Med hänsyn
till vilket stöd som kan förväntas från
regleringsmedlen för exporten ligger
alltså äggproduktionen svagare till än
någon annan produktionsgren.

Vi föreslog i vår motion i år att riksdagen
skulle besluta att överföra 5 miljoner
kronor om året från clearingkassan
till dessa regleringsmedel. Av vissa
skäl, som jag inte här närmare skall gå
in på, har vi i reservationen valt en
något mjukare väg. Vi föreslår där att
riksdagen skall ge jordbruksministern
fullmakt att i mån av behov använda 5
miljoner kronor om året för att hålla
ett skäligt pris på ägg. Och jag hoppas
verkligen, herr jordbruksminister, att
Ni inte har någonting emot att få en sådan
möjlighet att hålla priset på denna
småbrukarprodukt någorlunda i nivå
med priserna på andra produkter. Jag
tror inte att vi kan få upp detta pris
till samma höjd som de andra animalierna,
alltså att det skulle stiga från 18
procent över 1950—51 års nivå till 36
procent över denna, men jag hoppas i
alla fall, att jordbruksministern inte har
någonting emot att få denna möjlighet
att förbättra priset något, och jag förstår
inte varför man inte skulle göra
detta, när medel ur denna clearingkassa
användes till en rad andra produktionsgrenar,
som inte alls är så eftersatta i
fråga om prisutvecklingen som äggproduktionen
är.

Detta är alltså någonting som har
kommit in i samband med oljeväxter
och fettråvaror. Jag tycker att det är
tämligen obefogat att den frågan tas upp
just i detta sammanhang, men materialet
är sådant att den måste redovisas
redan här.

Vad fettregleringen i övrigt beträffar
har vi från folkpartiets sida flera gånger
och senast föregående höst påyrkat,
att man skulle försöka komma till en
enklare ordning för denna mycket tillkrånglade
reglering och att man fördenskull
borde göra en allsidig utredning
av frågan. På den punkten har
förutvarande statsrådet Sköld själv
väckt en motion, 11:775, vars yrkande
i sak, ehuru inte precis i detalj, är detsamma
som yrkandet i folkpartiets motioner,
och jordbruksutskottet har med

Måndagen den 28 maj 195G em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

anledning av dessa tre motioner föreslagit,
att riksdagen skulle hemställa hos
Kungl. Maj:t om eu översyn av denna
krångliga fettreglering.

Sedan återstår det bara eu sak i samband
med fettregleringen, nämligen
tvånget att blanda in rapsolja i svenskt
margarin. Det var en sak som kom till
för ett par tre år sedan. I samma proposition,
där jordbruksministern rent
principiellt deklarerade att man borde
eftersträva friare förhållanden och söka
komma bort från kvantitativa regleringar,
föreslog departementschefen här
ett nytt inblandningstvång. Vi i folkpartiet
har aldrig velat acceptera detta nya
inslag i jordbruksregleringen. Vi har
inte kunnat övertyga oss om att det
egentligen var nödvändigt. Från allmän
synpunkt innebär det en förlust för
folkhushållet, och för oljeväxtodlarna
tror jag att fördelen är ganska ringa.

I vår reservation föreslås alltså att
detta inblandningstvång skall slopas, att
tullen för margarinindustrien skall reduceras
till 7 öre och att den importavgift,
som skyddar priset på oljeväxterna,
skall höjas med 5 öre. Det är
svårt att här prestera bindande resonemang
när det gäller dessa siffror, och
det tror jag heller inte utskottets majoritet
kan göra för sina förslag. Det hela
är ju i någon mån improviserat, men
vi har inte velat i det här sammanhanget
acceptera detta inblandningstvång,
som ju dessutom från synpunkten av
nordisk samhandel är mycket ogynnsamt.

Så bara ett enda ord, herr talman! Vi
har i vår motion satt ett observandum
för torrmjölken, för vilken vara importavgiften
relativt sett är mycket hög.
Den faller ur ramen, liksom ett par
andra varor gör, och man har inte i
propositionen fört något resonemang
om varför man skulle ha det just på
detta sätt. Vi har emellertid inte ställt
några ändringsförslag därvidlag. Vi har
tidigare föreslagit att hela problemet
om torrmjölken borde utredas, och det -

ta förslag anslöt sig riksdagen till förra
hösten. Under sådana förhållanden är
det denna utredning jag i första hand
vill efterlysa, och det gör jag hiirmed,
herr jordbruksminister. .lag är för min
personliga del övertygad om att frågan
om torrmjölken är en mycket stor fråga,
när man ser den svenska mjölkhanteringens
problem på lång sikt, och att
man därför i första hand bör försöka
skapa ökad klarhet genom en allsidig
utredning.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till samtliga reservationer av
herr Nord m. fl., varvid dock frågan om
fullföljd av ett par reservationer jjå
slutet blir beroende av vad som beslutas
på ett tidigare stadium.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Så har den första timmen
av denna debatt gått. Herr Svensson
i Ljungskile inledde sitt anförande
med ett par belåtna uttalanden om de
överenskommelser som rekommenderats
i propositionen nr 1G5. Detta erkännande
från herr Svenssons sida
måste betecknas som ett sällsynt högt
betyg åt propositionen. Visserligen för
han förtjänsten härav på folkpartiets
räkning, och blygsam som vanligt tar
han inte själv åt sig hela äran. Den förtjänsten
förbehålles i motionen 11:778
den förnyare inom svensk jordbrukspolitik,
som delgav andra kammaren
sina förslag den 19 maj 1954. Nu tjänar
det ingenting till att tvista om förstfödslorätten.
Jag hävdar att det i stort
sett är 1947 års riktlinjer som är grunden
för vad vi här skall besluta liksom
för vad vi beslöt i hostas.

Den belåtenhet herr Svensson deklarerade
följdes emellertid av en serie
missnöjesyttringar, både i punkter där
herr Svensson och hans partikamrater i
utskottet har reserverat sig och i punkter
där de är ense med utskottet, och
jag får då kanske i någon mån ta upp
dessa invändningar.

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Propositionens förslag bygger ju på
de överenskommelser, som under både
långvariga och sega förhandlingar har
träffats mellan representanter för de
parter som regelmässigt kopplas in på
prisärenden. Principen har varit den,
att jordbrukspriserna skall närmare ansluta
sig till världsmarknadspriserna.
Importen skall vara fri, och den lönsamhet
som eftersträvas skall man söka
nå genom det prisskydd importavgifterna
utgör. Man har genom importavgifternas
avvägning på sätt och vis
velat styra produktionen inom jordbruket,
eller, som generaldirektör Söderström
har uttryckt det i ett föredrag i
Lantbruksakademien: vi skall stimuleras
att producera vad som är dyrt i utlandet
och mindre av det vi kan köpa
billigt. Konsumenternas intressen av
prisbegränsning och intresset av en
fortsättning av och en stimulans åt jordbrukets
rationalisering främjas genom
en sådan anordning. Man har vid de
förhandlingar som fördes i fjol utgått
från en viss stabilitet i världsmarknadsliiget.

Nu anser herr Svensson i Ljungskile
det vara märkligt, att man inte förrän
nu i år har upptäckt att den stabiliteten
inte fanns. Men just i år är det väl
ändå, herr Svensson, något som har
hänt. Det har hänt en del som stört
dessa antaganden, och man behöver bara
nämna ordet Amerika för att visa
på vad som i huvudsak har inträffat.
En jämkning har skett i principbeslutet.
Reservanterna är missbelåtna med
denna jämkning. De överväganden och
de reella fakta, som ligger till grund
för det nya ställningstagandet, förmodar
jag emellertid att den ledamot av
förhandlingsdelegationen, som har begärt
att få ordet längre fram i denna
debatt, kommer att närmare redogöra
för.

Nästa reservation gäller förmalningsavgifter.
Det är som herr Svensson påpekar
eu gammal bekant, som vi vid
tidigare tillfällen har avvisat. Jag var

inne och lyssnade på herr Nords argumentering
i första kammaren i samma
debatt tidigare under dagen. Jag
väntade nästan att herr Svensson skulle
komma med samma motiveringar, men
han var försiktig nog att icke göra det.
Herr Nord menade att minskningen av
bygdekvarnarnas antal har medverkat
till flykten från landsbygden. Det påstår
ändå inte herr Svensson, men det
finns iindå tillräckligt många skäl för
att vi inte skall låta locka oss in på
detla äventyr. Om odlare skulle få förmala
brödsäd för sitt eget och sina anställdas
behov utan erläggande av förmalningsavgift,
skulle det ju innebära
favoriserande av en särskild grupp. Det
skulle dessutom inbjuda till diverse
manipulationer och bli både administrativt
ohanterligt och svårt att kontrollera.

Vad avser fodersäden, förmodar jag
att jordbruksministern tar upp denna
punkt till närmare skärskådande. Den
avvägning av importavgifterna på fodersäd
som föreslagits beror på spänningen
mellan korn- och havrepriset
och på höjningen av mittpriserna för
brödsäd. De som är intresserade av
att få billigt foder, säger herr Svensson,
är de många småbrukarna. Det kan ju
vara riktigt, men det finns dock grupper
utom de egentliga småbrukarna som
har starkt intresse av att få billigt foder,
nämligen fläsk- och äggfabrikanterna,
och att bereda dessa tillgång till
ett billigt foder är knappast något småbrukarintresse,
om inte samtidigt fliiskoch
äggproduktionen monopoliseras åt
småbruket.

I fråga om oljeviixterna vill reservanterna
inte ha något inblandningstvång
av svensk vegetabilisk olja i margarinet.
Herr Svensson har tidigare vid flera tillfällen
rekommenderat samma förfarande
som i dag och sagt att det skulle
vara en fin affär för vårt land att sälja
rapsolja till goda priser och importera
valolja, och att tillgodogöra oss prisskillnaden.
Men oljeväxtodlarna måste

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

ju kompenseras, och därför föreslår reservanterna
att införselavgiften på fettvaror
höjs med 5 öre per kilo.

Nu är det så sant som det är sagt, att
fettvaruregleringen är ett krångligt kapitel,
och alla möjligheter att förenkla
den bör givetvis tillvaratas. Såsom herr
Svensson nyss anförde har både folkpartisterna
och herr Sköld motionerat
om en översyn av vår fettvarureglering
under den kommande treårsperioden
i syfte att åstadkomma förenklingar.
Detta har utskottet för sin del rekommenderat,
och jag behöver alltså
inte uppehålla mig vid den saken
längre.

Herr Svensson hade också en del invändningar
mot att vi konserverar fyraprocentsregeln
i dess modifierade
form som en säkerhetsåtgärd för den
händelse det skulle inträffa skördeskador
under det närmast kommande
året. Vi vet alla att det pågår utredningar
som syftar till att få fram förslag
till en permanent reglering av
skördeskador. Kungl. Maj :t har i propositionen
ett förslag, som utskottet tillstyrker
och som är värt att strykas under.
Det föreslås att 100 miljoner kronor
av statsmedel skall läggas i botten på en
skördeskaderegleringsfond, som sedan
skall användas i samband med fastställande
av reglerna för en permanent
skördeskadereglering. Herr Svensson
menade att det är angeläget att man får
fram ett system för ersättning på grund
av skördeskador, som rättvisare än förut
tar hänsyn till de geografiska områden
där skördeskadorna har konstaterats.

I motionen II: 778 har herr Svensson
ett ögonblick försjunkit i det sublima
när han gör följande rekommendation
: »Riksdagen bör därför enligt vår
mening inte nu binda sig för den form
en eventuell kompensation enligt fyraprocentregeln
bör få. Av synnerlig vikt
är däremot att Kungl. Maj:t i god tid
på sommaren klargör omfattningen av
en eventuell missväxt i olika delar av

landet, så att en i möjligaste mån rättvis
kompensation kan lämnas.» Jag vet
inte vilka anspråk herr Svensson har
på regeringen, men jag undrar om den
har sådana förbindelser med Vår Herre,
att den kan tillmötesgå herr Svenssons
önskemål.

I propositionen har det föreslagits en
sänkning av smör- och margarinpriset
i överensstämmelse med 1955 års beslut
med 45 öre. Jag skall inte uppta tiden
med att orda om det. Jag vill bara säga
ett par ord om de propåer, som reservanterna
har här om att ta fem miljoner
kronor ur fettvaruregleringskassan
för att tillföra äggproduktionen. Det
kan kort och gott nämnas, att utskottet
har ansett att detta inte är förenligt
med systemets uppläggning eller med
den träffade överenskommelsen. Det
kan ifrågasättas om det är riktigt att
ta pengar ur statens kassa för att hjälpa
äggexporten. Det går inte ihop riktigt
med det dumpingresonemang vi tidigare
har fört.

Som synes är de erinringar, som man
från reservanternas håll har gjort, inte
av det mera uppseendeväckande slaget.
Det förslag, som här presenteras, är
som nämnts resultatet av långvariga och
ingående förhandlingar. Även om det
innehåller bara mindre avvikelser från
höstens principbeslut, är dessa avvikelser
grundade på senare utförda undersökningar
och antaganden, som det vore
oklokt att bortse från. I stort sett är
resultatet det bästa man för dagen kan
komma till.

Hur utvecklingen kan komma att förlöpa
vet vi ingenting om; det är ju i
största utsträckning beroende av utvecklingen
ute i världen på livsmedelsproduktionens
område. Ett steg mot
fortsatt liberalisering innebär risker,
men bara det att man har kunnat enas
om de linjer, som återfinnes i proposition
165, vittnar gott om parternas intresse
för en pacificering av jordbrukets
prisfrågor. Nu anser jag att riksdagen
bör visa samma intresse.

7 — Andra kammarens protokoll 1!).r>C>. Nr 22

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Med detta ber jag i korthet få yrka
bifall till utskottets hemställan i de särskilda
punkterna.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kan börja precis
som de båda föregående talarna med att
säga att detta är en årligen återkommande
fråga när det gäller jordbruket,
men i år är det någonting nytt, nämligen
det nya fria systemet, som vi här
skall börja tillämpa för första gången.

Tidigare hade vi jordbrukskalkylen
att bygga på, och då hade också jordbrukarna
på våren reda på ungefär vilka
priser de kunde räkna med till hösten.
Den detaljen är nu borta, och jordbruket
är här lämnat fritt. Vi har ju
inte den ledning som tidigare fanns när
det gällde att bedöma riktlinjerna för
årets prissättning. Här får man chansa
och ta risker, som det heter, och detta
nya är, som herr Gustafson i Dädesjö
mycket riktigt nämnde, liberaliscrat ocli
fritt.

Man ansåg att det gamla systemet i
den gamla kalkylen var så krångligt att
ingen människa begrep det. Vi får väl
tro att många fler nu begriper, men jag
skulle i detta fall vilja sätta ett mycket
stort frågetecken. Om det var ett litet
antal som begrep det gamla, tror jng
nästan det iir riktigare att säga att det
är ett ännu mindre antal som begriper
detta nya.

Man anförde ju också emot det gamla
systemet att det var automatik, så att
jordbrukarna själva följde med och fick
en ersättning motsvarande vad jordbrukets
anställda fick. Detta är också bortlagt.
Jordbrukarna får hädanefter ta den
förtjänsten av jordbruksnäringen i den
mån de kan rationalisera och ta ut av
driften.

Sedan säger man också att det nu är
avpolitiserat. Ja, man kan säga att det

i stort sett blir avpolitiserat i tre år,
men enligt vår mening är det nog litet
olyckligt att inte andra lönerörelser och
avtalsuppgörelser också varar lika lång
tid, tre år.

Herr Svensson i Ljungskile har här
lämnat en blankoförklaring från folkpartiet
och sagt, att han är nöjd med
det nya systemet. Vi bär också sett i
folkpartiets motion, att när de talar om
detta, säger de, att det är helt i riktning
med vad som tidigare har yrkats från
folkpartiets sida. De går tillbaka ända
till den 19 maj 1954 och gör gällande
att detta är folkpartiets linje. Vi får väl
tro att folkpartiet i fortsättningen får
glädje av det. Vi jordbrukare är kanske
inte så litet skeptiska härvidlag. Det iir
inte säkert att det slår så förfärligt väl
ut. Om det skulle gå bättre än vad vi
yrkesmän kanske har fruktat, så är det
endast att uttala sin glädje över detta.

Herr Svensson i Ljungskile sade, som
sagt, att han var i stort sett nöjd, och
det var särskilt ett par saker som han
ansåg speciellt värdefulla. Den ena var,
att det skulle bli bättre prisrelation mellan
animalier och vegetabilier, vilket
skulle innebära, att det mindre jordbruket
kan få litet mer betalt för sitt arbete
därför att det producerar mera
animalier. Vi har ju såvitt jag vet i
många år varit tämligen överens om att
jordbruksstödet skulle byggas ut, så att
det mindre jordbruket skulle få ut det
mesta möjliga.

Den andra saken som herr Svensson
i Ljungskile var särskilt nöjd med var
att margarinpriset är sänkt. Det är en
gammal käpphäst, som herr Svensson i
Ljungskile och folkpartiet har kört med.
Vi får väl tro att folkpartiet i fortsättningen
får glädje också av detta. Kanske
vi i alla fall så småningom får möjlighet
att sätta ett litet frågetecken i
marginalen även här.

Vidare var herr Svensson i Ljungskile
inne på frågan om inkomstläget, som naturligtvis
är det väsentliga, och gick tillbaka
till förra höstens debatt, när vi

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

fattade principbeslutet, och framhöll, att
vi då gick ifrån det tidigare beslutet,
alltså 1947 års beslut. Jag kanske får
friska upp minnet med att redogöra för
folkpartiets reservation då, som väl var
författad av herr Svensson i Ljungskile.
Det sägs där, att de inte var beredda
att förorda den i motionerna — alltså
våra motioner — då ifrågasatta höjningen
beträffande jämförelsegruppen.
Vidare står det i reservationen följande:
»Detta skulle nämligen enligt utskottets
mening innebära, att man utginge från
en jämförelsegrupp med högre inkomstläge
än vad som avsågs i 1947 års riksdagsbeslut.
De grunder, som då angavs
för inkomstjämförelsen och därmed för
avvägningen av prisstödet åt jordbruket,
bör enligt utskottets mening alltjämt
gälla.» Riksdagsbeslutet blev ju,
som alla vet, ett annat. Det byggde på
att man skulle ta hänsyn till andra och
tredje ortsgruppen och jordbrukets omfattning
inom respektive orter. Vad detta
har inneburit i inkomstlyftning skall
jag inte alls gå in på här. Jag tror i alla
fall att detta beslut var mycket värdefullt
för jordbruket. Jag minns mycket
väl att herr Svensson i Ljungskile då
förde ett resonemang om att man skulle
få utgå från fem olika inställningar och
att han inte kunde förstå hur man kunde
få fram något exakt därvidlag.

Enligt det som nu blivit avtalat har
man tagit hänsyn till industrilönerna i
alla orter i Sverige med undantag av
Stor-Stockholm och Stor-Göteborg. Jag
tror att det är ett mycket värdefullt avtal,
som på den punkten har blivit fattat
och nu också blir verkställt.

Sedan tog herr Svensson i Ljungskile
upp den andra stora detaljen, nämligen
om dumpingen. Det iir alltså fråga om
den där licensieringen, som nu har
kommit in i bilden. Vad beträffar den
saken påvisar herr Svensson i Ljungskile
mycket riktigt, att riksdagen i beslutet
förra hösten tog avstånd från vår
motion, som faktiskt yrkade på de detaljerna.
Man kan kanske säga att det i

motionen inte var så preciserat som det
nu har blivit. Men jag skulle vilja säga,
att i stort sett var det precis samma saker
som föreslogs i motionen och som
kommer att bli riksdagens beslut. Vad
var det egentligen, som vi motionärer
och som jordbrukarna rent allmänt var
så rädda för? Det var detta att handeln
skulle bli fri. Herr Svensson i Ljungskile
säger nu, att man redan förra hösten
kunde haft reda på detta och det
läge som nu har uppkommit som resultat
av underhandlingar. Ja, det är möjligt
att man kunde ha gjort det, lika väl
som vi motionärer, men som yrkesman
får man uttala sin tillfredsställelse med
att man kommit till klarhet med de risker
för jordbruket som låg här.

Man kan ju bara helt kort erinra om
att Sverige är faktiskt det enda land,
som i detta fall har fullständigt fri handel,
och de andra länderna kommer väl,
såvitt vi vet, att utnyttja sina möjligheter
att sälja och dumpa hit. Då är det
väl alldeles nödvändigt, om vi skall
upprätthålla våra priser, att vi säkrar
oss mot den dumping som här kan uppkomma.
Det är väl alldeles riktigt, att
här finns möjligheter för jordbruksnämnden
att företa någonting — givetvis
efter Kungl. Maj:ts medgivande —-när det tenderar att komma ned till en
nedre prisgräns. Emellertid kan jag
mycket väl förstå herr Svenssons i
Ljungskile bekymmer och reaktion mot
detta. Det överensstämmer inte ett dugg
med folkpartiets inställning, som man
väl får säga är avogt ställt gentemot
jordbruket i allmänhet och det större
jordbruket i synnerhet.

Sedan undrar herr Svensson i Ljungskile
vad som gjort, att förhandlarna
kunnat gå ifrån den mening som riksdagen
antog förra hösten. Herr Gustafson
i Diidesjö var inne på detta och ansåg,
att det skulle varit horribelt, om vi
inte nu skulle tagit hänsyn till det förändrade
läge som uppkommit och rättat
oss efter det.

•lag kan inte annat än uttala min stora

100 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

tillfredsställelse med det beslut som nu
kommer att fattas. Jag tror att just i
denna detalj kommer jordbruket att få
ett av de de starkaste stöden och garantierna
för mittpriserna.

Härutöver är kanske inte så mycket
att tillägga. Jag tror inte vi bar någon
anledning att sväva ut så förfärligt mycket.
Som herr Gustafson i Dädesjö framhöll
kan vi vara tillfredsställda med att
vi tämligen enigt kan fatta detta beslut.
Här är det väl ändå så, att vi inte vet,
huruvida vi har den fördel som man beräknat.
Man vet inte hur det kommer att
löpa i fortsättningen. Men denna enighet
kan ju vara värdefull även ur den
synpunkten att den bidrar till att undvika
strejker och konflikter av sådant
slag som förekommit i våra grannländer.

Det har kommit ut en liten skrift från
KF, LO och TCO. Denna skrift heter
»Blir maten dyrare?». Där diskuterar
man, huruvida det blir dyrare för konsumenterna
och vilken säkerhet som
producenterna får för sin näring i framtiden.
Det är många värdefulla synpunkter
i denna skrift. Jag skall bara påpeka
en sak.

Det talas i skriften om den prisnivå,
som konsumenterna kommer i omedelbar
kontakt med. Man säger att denna
prisnivå emellertid inte enbart är beroende
av vilka priser jordbrukarna får,
utan den är ungefär till lika stor del
beroende av kostnaderna och förtjänsten
inom förädlingsindustrierna och
handeln. Inom dessa näringar och särskilt
inom handeln föreligger som bekant
sedan gammalt stor känslighet, när
det gäller att genomföra prishöjningar,
som motiveras av någon kostnadsstegring,
men en stor tröghet när en kostnadssänkning
borde motivera en prissänkning.
Alltså, resonemanget innebär
att en faktor, som inverkar mycket på
den prisnivå som konsumenterna får betala,
är det som förädlingsindustrierna
och handeln tar ut.

Från jordbrukarhåll har man ofta,

när det varit fråga om en liten prishöjning
för jordbrukets produkter, reagerat
mot påståendet, att det är jordbrukarna
som tar hem vinsten. Mellanhänderna,
handeln, tar i många fall ut en
större del av denna konsumtionsprisökning
än vad producenterna fått. Detta
brukar alltid glömmas bort.

Denna detalj, som konsumentkooperationen
nu satt fingret på, borde ägnas
mycket stor uppmärksamhet, och jag
hoppas att så också i framtiden blir fallet.
Jag tror att där är mycket att göra.
Det är alldeles felaktigt, som det i den
allmänna debatten ofta har hetat, att nu
blir maten så och så mycket dyrare, och
det är jordbrukarna som tar hem allt
detta. Det är alldeles felaktigt, åtminstone
många gånger tar mellanhänderna ut
mera.

Sedan är det ett par andra detaljer,
som jag vill beröra. Herr Svensson i
Ljungskile omnämnde fodersäden och
att det är småbruket som behöver köpa
fodersäd. Det är klart man kan säga som
herr Svensson i Ljungskile, att de som
har mindre jordbruk behöver köpa fodersäd.
I realiteten är det emellertid
inte alls så, utan det är de större jordbruken,
slättjordbruken, som alltid har
köpt den mesta fodersäden. Det är väl
nästan alldeles säkert, att om man förbilligade
fodersäden, kommer det att bli
på samma sätt i fortsättningen. Skulle
det bli möjlighet till någon fördelning,
måste det genomföras en väldigt sträng
försäljningsorganisation, som icke sålde
denna billiga fodersäd till vilka jordbrukare
som helst, utan man fick ordna
någon sorts detaljerad försäljningsapparat,
som bestämde vem som skulle få
köpa. Jag tror knappast att herr Svensson
i Ljungskile vill komma in i en sådan
fantastisk regleringsapparat, som
närmast blir att betrakta som en sträng
planhushållning.

Ännu en detalj skall jag beröra, och
det är äggproduktionen. Herr Svensson
i Ljungskile nämnde, att han tyckte att
jordbruksministern inte skulle ta illa

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 101

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

vid sig, om han fick fullmakt att ta av
fettregleringspengarna och därmed
stödja äggpriset. Jag kan hålla med herr
Svensson i Ljungskile, att av alla lanthushållningens
produkter ligger utan
tvekan äggproduktionen sämst till. Jag
tror att herr Svenssons i Ljungskile siffror
är riktiga när han säger, att medan
de andra produkterna stigit med 36 procent
i pris har äggpriset bara stigit med
18 procent. Vidare säger herr Svensson
i Ljungskile något som alldeles säkert
är riktigt, nämligen att arbetskostnaderna
och foderkostnaderna stigit lika mycket
för ägg som för andra produkter.
Äggproduktionen är inte så värst lönsam,
och jag upprepar att den nog ligger
sämst av all jordbruksproduktion.
Sedan är det en annan sak hur man
skall kunna stödja denna detalj. Nu har
man byggt det hela på ett mittpris av
3 kronor 20 öre, och sedan är det så
som med alla andra detaljer att det hela
är beroende på möjligheterna att sälja
till utlandet och om man skall kunna ge
tillägg för den äggkvantitet som produceras
genom importavgifter på fodermedel.
Det kan tänkas att det blir så
stor skillnad på priset här hemma och
priset på överskottet till utlandsmarknaden
att pengarna inte räcker till.

När vi hade detta ärende uppe till behandling
i jordbruksutskottet låg vid
slutjusteringen av dess utlåtande ett nyskrivet
förslag, som det förmodades att
herr Ahlsten var författare till, på bordet.
I detta hette det: »I enlighet med
vad tidigare under nyssnämnda avsnitt
förordats bör emellertid enligt utskottets
mening riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att under vart och ett av
de tre närmaste åren — i mån av behov
för att upprätthålla producentpriset för
ägg på en i förhållande till det förutsatta
mittpriset skälig nivå — såsom
regleringsmedel ställa intill 5 miljoner
kronor per är ur jordbruksnämndens
clearingkassa för fettvaror till förfogande
för Sveriges export- och importförening
för ägg.»

Jag har sagt att jag hyste sympatier
för detta förslag, men nu förhöll det sig
så, att det aldrig kom upp till behandling
eftersom herr Ahlsten aldrig ställde
något yrkande därom; det bara låg
där på ledamöternas platser, och mera
blev det inte. Sedermera häftades det
vid den reservation som nu avgivits.
Min blanka reservation i utskottet innebär
att jag egentligen hade sympatier
för förslaget, men som sagt när det
aldrig kom före i utskottet fanns det
heller ingen möjlighet att rösta på detsamma.
Nu skulle jag också kunna säga,
att enligt mitt tycke skulle det varit
värdefullt att, om regleringsmedlen inte
försloge att stödja äggproduktionen med
ett riktpris av 3 kronor 20 öre, ta av
dessa pengar. Nu finns ingenting att
göra åt saken, ty riksdagen kommer att
fatta beslut i enlighet med utskottets
förslag. Frågan kan komma tillbaka till
riksdagen senare såvitt nu inte jordbruksnämnden
med Kungl. Maj :ts tillstånd
har möjlighet att göra detta ändå.
Det tillkommer inte mig att bedöma om
detta är möjligt eller icke, utan det är
jordbruksnämnden och Kungl. Maj:t
som får knäcka den nöten. Jag vill
emellertid säga att jag tror, att det kunde
vara bra om denna möjlighet funnes.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När riksdagen nu i kväll
går att fatta beslut i denna fråga tycker
jag att man bör påminna om att vi här
är ställda inför ett förslag om ett friare
prissättningssystem för jordbrukets produkter
än som förekommer i kanske något
annat land i hela världen, det är i
varje fall ytterst få länder som har ett
friare system. Anledningen till att vi i
vårt land har möjlighet att i stort sett
genomföra detta system sammanhänger
med att vi har en mycket stark ekonomisk
föreningsrörelse på jordbrukets

102 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

område. Det är i kraft av denna jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
man helt enkelt kan bygga upp det nya
systemet. Denna föreningsrörelse är ju
så omfattande att den ger möjlighet att
åtminstone på de flesta produktionsområdena
uppbära avgifter på sina egna
produkter med vilka jordbruket självt
har möjlighet att förverkliga en export
även till priser, som ligger under vad
man eljest skulle kunna tillämpa vid
omsättningen inom landet. Det är således
denna föreningsrörelse, som på ett
alldeles särskilt sätt medverkar till och
gör det möjligt att pröva systemet. Jag
är angelägen framhålla att vi skall pröva
detta nu och göra ett försök till ett
nytt och friare system än vi tidigare
haft. De tre år det här är fråga om
måste bli en försöksperiod, under vilken
vi får pröva oss fram och se huruvida
de förutsättningar vi har utgått
från verkligen håller, och om de åt jordbruket
och landet i stort ger den trygghet,
som vi alla eftersträvar. Man får
inte bli förvånad och överraskad då, om
inte allt vad vi har beslutat här i riksdagen
kan fullföljas genast utan en del
frågor får komma tillbaka och bli föremål
för förnyad behandling.

När det gällt för jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen att bygga
upp detta system kring de linjer, som
tidigare beslutats av riksdagen, har det
helt naturligt uppstått vissa problem,
som det varit praktiskt taget omöjligt
för såväl utredningskommittén som
Kungl. Maj:t och utskottet att förutse.
Vi har mött problem, som gjort att vi på
vissa punkter har måst göra avvikelser
från vad riksdagen tidigare beslutat.
Riksdagen hade ju också bundit förhandlarna
genom att säga att stödet inte
gärna fick uppgå till mer än 25 procent
av importvärdet. Kring den polen hade
man att röra sig och finna en lösning på
de olika spörsmålen.

Den första svårigheten vi stötte på var
att fastställa inkomstlikställigheten.
Var och en förstår att det inte var lätt

att få den saken klarlagd i en näring
med så skiftande produktionsförhållanden
i landet som jordbruket. Vi fick ta
del av material, som var så växlande
och osäkert, att vi inte vågade dra några
säkra slutsatser av siffrorna. I den
kungl. propositionen redovisas t. ex. resultatet
av en undersökning, som omfattar
376 gårdar och med 80—100 gårdar
inom varje grupp i slättbygderna i södra
Sverige. Inkomsterna växlar oerhört
vid dessa basjordbruk. Sålunda finner
vi att bland gårdarna i Skåne finns det
i eu grupp en minusförräntning på
9 400 kronor, och i samma grupp finner
vi en plusvariant med inkomster på
15 300 kronor. Går vi till Götalands mellanbygd,
så är skillnaden där ännu större
med en minusvariant på 9 300 och en
plusvariant på 25 500 kronor. Det är alldeles
klart att slutresultatet från så varierande
utgångspunkter måste bli synnerligen
osäkert, och svårigheterna att
få en tillförlitlig grund att bygga beräkningarna
på har varit mycket stora.

Vi har också försökt att ta hänsyn till
totalkalkylen, och därvid har vi villfarit
riksdagens uttalade önskemål om att
utnyttja alla statistikmöjligheter för att
få denna fråga belyst. I samma syfte bär
också taxeringsstatistiken kommit till
användning, så långt detta har varit
möjligt.

Nu har det sagts att man skall vidtaga
skyndsamma åtgärder för att få ett mera
tillförlitligt material att bygga på, när
man efter treårsperiodens utgång skall
framlägga ett nytt förslag. Jag är då
angelägen om att understryka att enbart
det nya materialet därvid skall bli
grundläggande för den beräkning av inkomstlikställigheten,
som då skall göras.
Man skall alltså inte gå tillbaka till det
gamla osäkra materialet utan endast använda
sig av det nya och mera tillförlitliga,
som vi hoppas då kommer fram.

Jag sade nyss att vi hade stött på en
del helt nya problem. Herr Svensson i
Ljungskile frågade vad anledningen varit
till att riksdagens beslut beträffande

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 103

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

importregleringarna hade frångåtts, och
herr Gustafson i Dädesjö nämnde att
den frågan hade blivit klarlagd vid förhandlingarna.
Jag vill säga några ord
också om den saken. Det förhåller sig
så, att när importavgifternas storlek
skulle bestämmas, hade man att utgå
från vissa fasta noteringar. Man frågade
sig då: Skall vi räkna med de fasta
noteringarna i New York eller I.ondon
eller Holland eller Danmark o. s. v. —
d. v. s. olika platser på västmaktsidan,
där noteringarna visserligen påverkas
av den dumpingpolitik som föres i världen,
men där man ändå har de mest
fasta och tillförlitliga noteringarna på
jordbrukets produkter — eller skall vi
räkna med priserna i en stor del av länderna
i östzonen, där prissättningen påverkas
mera av en så att säga allmän
dumping? Vid förhandlingarna med
jordbruksnämnden valde vi den förstnämnda
linjen, alltså att utgå ifrån de
fasta noteringarna på marknaderna i
västerlandet. När så skedde fick vi också
de lägsta importavgifterna, och därmed
lyckades vi att något så när hålla
avgifterna inom den av riksdagen fastställda
ramen, 25 procent av importvärdet.
Men om man skall bestämma importavgifterna
på basis av dessa noteringar,
är det givetvis nödvändigt att
samtidigt införa ett system, som skyddar
prisbildningen mot de andra och
lägre priser, till vilka produkter saluföres
från länder med statshandel,
d. v. s. sådana länder där man bedriver
en rent statlig dumpingpolitik. Det är
med denna utgångspunkt som det föreslagits,
att vi skall behålla importreglering
och höjda importavgifter vid dumping.
Vi har faktiskt trott, att det också
skulle ligga i konsumenternas intresse
att importavgifterna på detta sätt kan
hållas inom rimliga gränser, samtidigt
som trygghet skapas för jordbruket.

Som ett exempel kan jag nämna sockret,
där vi inom östzonen har en ganska
fast notering, som ligger 4 å 5 öre under
de noteringar som lagts till grund för

importavgifterna. Frågan blev då om vi
skulle ha en importavgift som var 4 å 5
öre högre eller lägre vid tillämpningen
av det nya systemet? Vi valde de lägre
importavgifterna och ett skydd mot
dumping.

Jag skall säga ett par ord också om
fodersäden. Även här föreligger en avvikelse
från riksdagsbeslutet. Man räknade
med ett vetepris på 41 kronor, och
priset är nu satt till 42 kronor. Riksdagen
hade bestämt att mittpriset på
korn skulle ligga 8 kronor under vetepriset
och att havrepriset skulle ligga
12 kronor under. Det har nu blivit 10
kronor, och kontentan av att man höjt
vetepriset från 41 till 42 kronor är att
man ansett sig böra höja importavgifterna
på korn med en krona, d. v. s.
samma höjning av importavgifterna har
skett i fråga om vetepriset.

I höstas höjdes de animaliska produkterna
väsentligt i pris, under det att vegetabilierna
inte höjdes alls. På grund
av att vi därefter kunnat bibehålla priserna
på de animaliska produkterna
oförändrade, ansåg vi att det trots allt
vore oriktigt att företa en sänkning av
priset på vete och vegetabilier. Det är
anledningen till att importavgifterna
för fodersäd höjts med en krona från 4
kronor till 5 kronor.

Fodersädspriset påverkas ju i hög
grad av priset på fläsk och animalier.
Framför allt kan man i priset på smågrisar
avläsa, huruvida fodersädspriset
är högt eller lågt. Vi har nu haft ett rätt
gott pris på smågrisar, och därav kan vi
alltså dra den slutsatsen, att grisuppfödarna
anser, att priset på fodersäd
inte är så högt.

42 kronor i mittpris på vete är inte
det pris jordbrukarna får. Före jul säljs
80 å 90 procent av allt vete, och redan
före den 1 oktober beräknas 65 procent
vara sålt. Under denna tid får vetet säljas
till ett pris, som ligger ca 3 kronor
under mittpriset, och fodersäden kommer
troligen att följa med i prishänseende.

104

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden mycket längre. Jag vill dock till
sist säga några ord om en av de reservationer,
där mitt namn står antecknat.
Det gäller reservationen angående fullmakt
för Kungl. Maj:t att kunna få ta
pengar ur fettregleringskassan för att i
mån av behov användas som prisstöd
för ägg. Herr Gustafson i Dädesjö menade,
att detta inte gick i stil med systemet
i övrigt. Det är klart att den invändningen
kan göras. Men i och med
att det nya systemet träder i kraft, kommer
inga pengar att tillföras denna kassa,
utan pengarna går direkt till staten.
Det finns 12 å 13 miljoner kronor kvar
i kassan, som inte förbrukas trots de
rätt stora summor som man beslutat ta
ut för olika ändamål.

Då kassan kommer att upphöra genom
att några pengar inte tillföres den,
har jag resonerat som så, att vi bör kunna
ge denna fullmakt åt Kungl. Maj:t
utan att detta strider mot systemet som
sådant. Jag är fullt medveten om att det
inte går att ta pengar direkt av statsmedel
för att stödja exporten — det
skulle avvika från och strida mot det
system vi byggt upp. För produkter som
mjölk och kött kan man ju ta ut avgifter
inom näringen, men det kan man inte
göra när det gäller äggen. Här blir man
beroende av pengar från annat håll, och
eftersom vi har en rörlig avgift på majs,
skulle vi kunna komma i det läget, att
vi står utan medel för ifrågavarande
ändamål. Det skulle vara synnerligen
besvärligt om vi skulle komma dithän,
och det är med hänsyn till de svårigheter
som i så fall kunde uppstå härvidlag
som jag satt mitt namn under denna
reservation. Jag vill klart och tydligt
ha sagt ifrån att detta innebär inte något
annat än en fullmakt för Kungl. Maj :t.
Är det så att pengarna inte behövs, skall
inte heller några pengar överföras från
kassan i fråga till denna fond.

Detta innebär ingen som helst ändring
i fråga om importavgifternas storlek
eller mittpriserna på ägg, utan det

är endast fråga om en säkerhetsåtgärd
som jag menar att man kan lägga i jordbruksministerns
hand att ha till förfogande,
därest den situationen skulle
uppstå att man, för att kunna hålla äggpriset,
skulle stå inför tvånget att höja
priset på kraftfoder, vilket jag inte gärna
vill vara med om.

Med detta, herr talman, har jag redovisat
en del av de synpunkter jag har på
denna fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Efter den behandling
som denna fråga har rönt både i jordbruksutskottet
och här i debatten skulle
jag kanske inte ha anledning att ta till
orda. Jag kan dock inte underlåta att i
en fråga som är så pass viktig som denna
och där det gäller att ta ställning till
den praktiska utformningen av ett helt
nytt system anföra några synpunkter.

Jag vill än en gång uttala min stora
tillfredsställelse över att detta förslag
har vunnit en så allmän anslutning.
Man kan faktiskt säga att nästan alla är
överens om att vad som föreslagits i propositionen
bör kunna godtagas. Visserligen
har det avgivits nio reservationer,
men av huvudreservanten, herr Svensson
i Ljungskile, får man den uppfattningen
att vad som skiljer reservanterna
från utskottsmajoriteten är av den
art, att det i stor utsträckning skulle
kunna överbryggas. Jag tror dock att
det är en del ting som tarvar en viss förklaring.
Jag kan emellertid inte underlåta
att uttala min förvåning över att
när herr Svensson har visat en i stort
sett så sympatisk inställning till utskottsutlåtandet
i dess helhet och till
propositionen han ändå framfört en hel
del kritik i reservationen.

Den överenskommelse som i dag skall
stadfästas av riksdagen är intet annat
än ett fullföljande av vad som redan
skett och beslutats under flera år. Man
började 1947 att dra upp riktlinjer för

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 105

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

den kommande jordbrukspolitiken. Vad
man syftade till var att åstadkomma likställighet
i inkomsthänseende mellan
jordbrukare med 10—20 hektar och
andra yrkesgrupper. Riksdagsbeslutet i
höstas innebar ett tydligt bevis på att
man var beredd att i praktisk handling
omsätta de godtagna principerna för att
senare precisera, hur man borde gå till
väga för att få det nya systemet fastställt.

Man bygger alltså nu på något fastare
grunder då det gäller att skapa likställighet
mellan dessa jordbrukare och de
kategorier som är nämnda såsom jämförelsegrupper,
vilket jag skulle tro är
en av anledningarna till att man lyckats
få enighet kring dessa annars svårlösta
problem.

Grunden för detta nya system är att
man i större utsträckning än tidigare
frångått den speciella prisbildningen
här hemma och i stället något mera anknyter
till utvecklingen på världsmarknaden.
Detta medför större rörlighet,
har det konstaterats från olika håll, och
det är jag tillfredsställd med. Det är
dock nödvändigt att skapa ett visst
skydd för hemmaprisnivån gentemot
världsmarknadspriserna därför att i en
hel del länder, som erbjuder varor på
världsmarknaden, bär man helt andra
lantarbetarlöner och alltså även andra
omkostnader för framställning av produkterna.
I dessa länder kan man följaktligen
framställa produkterna till ett
billigare pris än i vårt land, bland annat
på grund av löne- och omkostnadsutvecklingen
här. Därtill kommer att
man i eu del länder bedriver s. k. statsliandel,
varvid man även tillämpar ett
pris för produkterna som ingalunda har
något samband med frågan om tillgång
och efterfrågan. Man har helt enkelt
skapat den prisnivå som man anser
skulle vara lämplig för att jordbrukart!,
kanske främst mindre jordbrukare,
skulle kunna bli mer likställda med
andra grupper i inkomsthänseende, om
också inte i samma grad som vi syftar

till. För att möjliggöra detta är man beredd
att med statens hjälp fastställa priser
även på överskottsprodukter.

Detta nya avtal har varit föremål för
inte så få betänkligheter. Sådana har
kommit till uttryck även från jordbrukarhåll
på grund av att överenskommelsen
fastställes inte för ett år som hittills
utan för tre år. Man har emellertid
diskuterat sig fram och har faktiskt
kunnat nå en överenskommelse mellan
de stora motpolerna i samhället, mellan
konsumenter och jordbruksproducenter.
Jag kan inte tänka mig annat än att vi
alla — det vill jag också som jordbruksminister
göra från denna plats — bör
uttrycka vår tacksamhet till dem, som
har skött dessa förhandlingar. De har
faktiskt visat, som någon sagt här tidigare,
att det bland Sveriges folk ändå
finns en vilja till gemenskap och till att
överbrygga motsättningar, som vi inte
kan vara tillräckligt tacksamma för.
Vad som har skett i våra grannländer
lämnar ett inte odelat angenämt intryck.
Jag är övertygad om att de strejker, som
utbröt i både Finland och Danmark,
har satt sina spår i nationen. Även där
har man visserligen kunnat övervinna
konflikterna, men först sedan man tillgripit
strid.

Representanterna för vårt jordbruks
fackliga och ekonomiska organisationer,
från konsumentorganisationerna, från
Landsorganisationen och Kooperativa
förbundet jämte statens jordbruksnämnd
— som här skött ledningen och
medlingen — har kommit till ett resultat,
som, även om det presenterats något
sent, är bättre än en snabb men resultatlös
redovisning.

Såväl vid årets som vid 1947 års beslut
om likställighet i inkomsthänseende
rådde det stora svårigheter, ocli man
kan nog med fog säga, att denna fråga
måste bli föremål för vidare utredning.
Det har kommit en motion i denna sak
från högerhåll, där man säger att den
jordbruksekonomiska undersökningen
omfattar alldeles för få brukningsdelar.

106 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Det kan jag hålla med om; vi är följaktligen
överens. Om högern velat noga
studera propositionens innehåll, har
faktiskt där klart utsagts, att man är
beredd att fortsätta undersökningen
inte bara med syfte på större kvantitet
— d. v. s. omfattande flera gårdar —
utan framför allt för att nå ett ännu
bättre kvalitativt resultat. Man skulle
alltså försöka få med representanter för
såväl plusvarianter som minusvarianter,
så att man kan redovisa det verkliga läget.
Jag kan nog i detta fall konstatera,
att önskemålen i den motion, som väckts
från högerhåll, helt sammanfaller med
det anförda i propositionen. Enligt vad
som upplysts mig är man beredd att
fortsätta undersökningen redan i höst
för att nå ett bättre resultat, och jag har
varit angelägen att här redovisa detta
för att det inte skall behöva råda någon
oklarhet på den punkten.

Vad sedan gäller det nya systemet,
går det ut på att försöka skapa ett skydd
mot de länder, som möjligen vill kasta
sig över den svenska marknaden. Här
har sagts, att vårt land är det som står
mest öppet för sådan konkurrens, och
det ligger nog mycket i detta påstående.
Det är också därför, som den dumpingklausul,
som beslöts i höstas, har varit
föremål för ändringar. Man har ingalunda
heller fattat något definitivt beslut;
om det visar sig, att de synpunkter, som
herr Svensson i Ljungskile framhöll,
skulle vara mera bärande, har riksdagen
möjlighet att ändra bestämmelserna.
Hela uppgörelsen bygger på att man
skall ta hänsyn till det förändrade läget
på världsmarknaden, och även om man
tidigare har fattat ett principbeslut om
dumpingklausulen har —- såsom framhållits
tidigare — ändringar blivit nödvändiga.

Regeringen ansåg sig ha anledning att
framlägga förslaget om förändrade
dumpingregler till riksdagens prövning.
Glädjande nog har jordbruksutskottet
med överväldigande majoritet anslutit
sig till förslaget. Om vi nu går in för

den nya ordningen, är det givetvis viktigt,
att vi —• som herr Ahlsten påpekade
— bestämmer, hur långt vi får gå
utan att för mycket överskrida de importavgifter,
som nu skall vara gällande,
i fråga om att mot länder, som skulle
vilja använda dumpingförfarandet,
''idta lämpliga motåtgärder.

Jag tror för min del, att det föreliggande
förslaget är ganska fördelaktigt
både för producenterna och för konsumenterna.
När nu de stora organisationerna
har kunnat komma överens, tycker
jag inte, att man har någon anledning
att i utskottet reservera sig mot att
förslaget skall vinna riksdagens bifall.
Jag vill dessutom erinra om att denna
förändring av dumpingklausulen ju är
till fördel för just den del av jordbruket,
som herr Svensson så ofta gör sig till
talesman för, nämligen småbruket.

Vad vidare framtiden beträffar, så
kan ju jordbruket få vidkännas ett dåligt
ekonomiskt resultat inte enbart genom
att vårt land översvämmas av produkter
från andra länder utan också
därigenom, att otjänlig väderlek medför
ett försämrat skördeutfall. Den skördeskadeutredning,
som nu arbetar, hinner
ju inte komma med förslag vid en sådan
tidpunkt, att bestämmelserna om en
skördeskadeförsäkring kan träda i kraft
samtidigt med att det nya systemet börjar
tillämpas. Det är detta som är anledningen
till förslaget om att 100 miljoner
kronor skall avsättas till en skördeskadefond
och att fyraprocentregeln i viss
utsträckning skall tillämpas. Jag skall
emellertid inte nu gå närmare in på
dessa frågor, som redan varit föremål
för diskussion.

Vad prissättningen på de olika produkterna
angår har man ju uttalat tillfredsställelse
över att animalierna fått
en bättre ställning i förhållande till vegetabilierna
än tidigare. Men man bör
nog inte enbart klandra den politik, som
fördes under de första åren av 1950-talet. Vi skall komma ihåg, att 1950,
1951 och 1952, i synnerhet under de

Nr 22

107

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

båda förstnämnda åren, fanns det här
i landet ett oerhört överskott på animalier,
och det var svårt att finna avsättning
härför på världsmarknaden. Samtidigt
låg världsmarknadspriset på vegetabilier
oerhört mycket högre än priset
här hemma. Om det tidigare gjorts en
bättre avvägning av priset för vegetabilier,
skulle vi säkerligen ha kunnat förse
den svenska marknaden med tillräckligt
med vegetabilier utan att behöva
företa en rätt dyr import. Men detta tillhör
ju nu det förgångna och det är väl
ingen anledning att nu ta upp någon
debatt om den saken. Den har också
bara inom parentes, kan jag säga, berörts
under diskussionen här.

Herr Svensson riktade en del kritik
mot prissättningen för fodersäd och ansåg,
att priserna låg för högt i förhållande
till priserna på animalieprodukter,
vilket skulle fördyra produktionen
för småbruket. Det var inte tal om annat,
sade herr Svensson, än att fodersädspriserna
hade ett mycket starkt
samband med brödsädspriserna. Ja,
det är också min mening. Men jag tror
att det var en gärd av rättvisa när man
bibehöll en oförändrad relation mellan
priserna på animalieprodukter och priserna
på brödsäd, även om man därigenom
fick företa en prishöjning med en
krona utöver vad man tänkt sig i höstas.
Vidare har ju också följden blivit,
att man fått sätta högre priser på både
korn och havre. Men även om genomsnittspriset
på fodersiid skulle utgöra
ungefär 40 öre, så finns det en ganska
god relation mellan fodersädspriset
och fläskpriset, som i januari månad var
3 kronor 92 öre. Jag tycker därför att
även de, som i viss mån får lov att köpa
fodersäd, har anledning att vara ganska
tillfredsställda, särskilt vid en jämförelse
med möjligheterna inom andra
produktionsgrenar att driva en lönande
produktion.

Riksdagen gjorde ju i höstas också det
uttalandet, att man hör se till att fodersädsodlarna
i Mellansverige inte blir

alltför missgynnade. Jag skall villigt
medge att en mängd småbrukare måste
köpa fodersäd, men även en hel del storjordbrukare,
som odlar brödsäd, säljer
denna och köper fodersäd för att föda
upp svin. Det skulle därför enligt min
mening ha varit orätt handlat mot de
jordbrukare, som är beroende av fodersädsodling,
om man inte hade eftersträvat
en lämplig avvägning mellan
priserna på brödsäd, fodersäd och fläsk.

I de reservationer, som fogats till utskottsutlåtandet,
har man främst tagit
upp frågan om inkomstlikställigheten.
Jag liar redan något varit inne på den
saken. Det skulle visserligen vara en hel
del ytterligare synpunkter att anföra,
men jag skall inskränka mig till att konstatera,
att de sakkunniga varit av den
uppfattningen, att man inte kan komma
till ett bättre resultat än det här föreliggande
förslaget representerar.

Vidare frågar man sig i reservationerna
vad anledningen är till ändringen av
dumpingklausulen. Den saken har ju redan
berörts, och jag finner inte anledning
att nu gå närmare in därpå.

Vad fyraprocentsregeln beträffar, är
det väl ändå, herr Svensson, ganska
svårt att fastställa en tidpunkt när ett
visst skördeutfall skall sägas föreligga.
Men jag medger gärna, att man kanske
skulle kunna få fram mera rättvisande
resultat, om inte enbart en person inom
hushållningssällskapens sockenkommittéer
gör dessa uppskattningar. Det får
väl emellertid ankomma på vederbörande
organisationer att se till att uppgiften
skötes på ett riktigt sätt. I min hemsocken
är det visserligen ordföranden
i sockenkommiltén, som har hand om
saken, men varje år — det skedde även
1955 — sammankallar han styrelsen, och
man kommer gemensamt överens om
vilka uppgifter som skall lämnas. För
min del tror jag, att detta är den rätta
vägen. I den mån jag har möjlighet att
påverka det hela, skall jag emellertid se
till att det sker en allsidigare bedömning
av materialet inom den organisa -

108

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

tionsform som vi nu har. Fyraprocentsregeln
skall ju tillämpas vid övergången.
Det är min förhoppning, att den skall
utfalla så rättvist som möjligt.

Förmalningsavgiften har vi resonerat
om så mycket i denna kammare, att det
inte finns anledning att spilla många
ord på den. Jag tror att den är en gärd
av rättvisa. Även den odlare, som endast
odlar brödsäd för egen förbrukning,
kommer säkerligen i det långa loppet
att finna den vara i hans eget intresse,
ty i den mån vi kan exportera överskottet
på brödsäd och därmed behålla
brödsädsodlingen, kommer detta att
minska animalieproduktionen och därmed
även ge småbrukaren det stöd som
han är i behov av.

Vad beträffar importavgifterna har
jag lika stort intresse för småbruket som
herr Svensson har. Jag tror att vi skall
försöka få förståelse för varandras synpunkter.

Det är inte tal om annat än att en
ohämmad import av kraftfoder kommer
att medföra en animalieproduktion,
som det inte finns möjlighet att avsätta.
Vi kan ju inte i dag avsätta den smörproduktion
vi har till priser, som ger
det utbyte på mjölkproduktionen som
man räknat med. Ohämmad kraftfoderimport
skulle här åstadkomma svårigheter,
ty speciellt oljekraftfoder importerar
storjordbrukarna lika mycket som
de mindre jordbrukarna. Den väg jordbruksnämnden
har gått är nog den, som
ger oss de bästa möjligheterna.

Om jag sedan skulle säga ett par ord
om äggproduktionen, vill jag gärna
framhålla, att det ingalunda är någon
avoghet mot äggproducenterna som gör
att jag sätter ett stort frågetecken för
den reservation som herr Ahlsten m. fl.
har avgivit. Det finns nämligen en överproduktion
av ägg, och det är inte enbart
de mindre jordbruken utan framför
allt de s. k. äggfabrikerna som ställer
till svårigheter på detta område. Organisationsformen
inom äggproduktio -

nen ger inte möjlighet att införa en avgift
på samma sätt som man har kunnat
göra på slaktdjur och mjölk. Därför har
man i stället gått den vägen, att man
lägger en avgift på majsen, som hjälper
till att exportera det överskott som
eventuellt uppstår på äggproduktionen.

Nu sägs det, att äggproducenterna bör
ha rätt att få 5 miljoner ur clearingkassan,
därför att man har tagit 5 miljoner
kronor ur denna kassa för att ge till
regleringsfonden för socker och 15 miljoner
kronor som lån till regleringsfonden
för socker, och vidare användes
medel från denna fond till stöd åt oljeväxtodlingen.
Men detta är ju åtgärder
för att hålla uppe prisnivån inom landet
och ingalunda för att hjälpa till att
exportera överskottet. Om man skulle
tillämpa det som minoriteten här reserverar
sig för, nämligen att av direkta
statsmedel hjälpa till att lyfta ut överskottet
ur landet, så kommer vi in i en
mycket besvärlig situation. Då Sverige
i OEEC kräver av andra länder, att de
inte ger statssubventioner för att möjliggöra
export, kan vi inte vara så inkonsekventa,
att vi samtidigt ger Kung],
Maj :t om inte åläggande så dock fullmakt
att använda 5 miljoner kronor för
detta ändamål. Enligt min mening går
det inte att föra en dylik politik, och
det är min förhoppning, att man inte
tillmötesgår reservanterna på denna
punkt.

Vad de andra reservationerna beträffar
är det nog inte så mycket som skiljer,
utan reservanterna kan nog ansluta
sig till vad utskottet har anfört.

Herr talman! Jag har velat framhålla
dessa synpunkter, kanske särskilt synpunkterna
på dumping och överförandet
av medel ur clearingkassan. Jordbruksutskottets
ställningstagande sammanfaller
helt med propositionens förslag.
Detta ger möjlighet att genomföra
en jordbrukspolitik för de tre närmaste
åren, som bör kunna även i praktiken
skapa tillfredsställelse på ömse håll.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

109

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Man har här berört de
flesta av de frågor, som är aktuella i
samband med det ärende vi nu behandlar.
Det är doek på ett par tre avsnitt
jag skulle vilja framhålla några synpunkter.

Det har redan omnämnts av herr Waldemar
Svensson, att han kände tillfredsställelse
över att vi fått en bättre relation
mellan priserna på animaliska och
vegetabiliska produkter — bättre än den
vi hade åren 1952 och 1953. Jordbruksministern
har också understrukit den
saken och även angivit skälen till
denna förbättring. Höjningen av spannmålspriserna
1952 har i dag möjliggjort
detta bättre prisläge för de animaliska
produkterna. Man har nämligen därigenom
kunnat återställa en sådan avvägning
mellan vegetabilisk och animalisk
produktion, att utrymme givits för att
höja animaliepriserna.

Det är ett faktum, att man inte ensidigt
kan betrakta en produktionsgren
inom den svenska jordbruksproduktionen.
Man kan inte göra gällande, att
t. ex. ett lågt brödsädspris bara skulle
vara till fördel för låt oss säga det mindre
jordbruket. Jag är rädd för att det
skulle vara en Döbelns medicin. Det går
nämligen inte att upprätthålla ett relativt
gott pris på t. ex. fläsk och ägg, om
man har ett alltför lågt pris på brödsäd
och fodersäd. En viss relation måste
finnas mellan brödsädspriset och fodersädspriset.
Det måste även finnas
en viss relation mellan fodersädspriset
och priset på animaliska produkter, speciellt
på fläsk och ägg. Om man sänkte
fodersädspriset — detta skulle kanske
vara tacknämligt att använda i propagandan
bland vissa grupper — skulle
detta utan tvekan leda till att både fläskoch
äggpriserna sjönk, och detta är ju
framför allt småbrukets produktion. Jag
tror därför att det är missvisande att
föra en sådan argumentation som Waldemar
Svensson gjorde. Den är inte till
någon nytta för det mindre jordbruket.

Herr Waldemar Svensson sade vidare
i samband med 4-procentregeln, att det
skulle vara värdefullt om skördeuppskattningen
kunde ske tidigare och att
man skaffade sig riktigare uppgifter om
skördens storlek. Alla som har med
jordbruk att göra vet, att det är synnerligen
svårt att på ett tidigt stadium avgöra
hur stor skörden slutligen kommer
att bli. Jag vill bara påminna om att
skördeuppfattningen den 15 juli 1954
gav en siffra, som pekade på en mycket
god skörd. Alla vet också, att när skörden
blev bärgad var den ingalunda sä
stor. Detta föranledde oss att förra året
göra en överenskommelse vid prisförhandlingarna
om att den omräknade
höstkalkylen skulle grundas på en uppskattning
den 15 oktober. Detta ändrades
sedan förra året beroende på den
onormalt torra sommaren och den därav
följande tidiga skörden. Man kunde
göra uppskattningen redan den 1 oktober,
och på denna baserades den omräknade
höstkalkylen.

Jag tror att man får en riktigare uppskattning
ju närmare skördetillfället
man företar uppskattningen. Det är givet,
att den absolut säkraste uppskattningen
får man om man gör den vid
skörden. Då får man absoluta tal. Dessa
siffror ligger verkligheten närmast. Man
får nog därför säga, att det är ett önsketänkande,
om man tror att man på ett
mycket tidigt stadium skulle kunna bedöma
skördeutfallet. Det är så många
faktorer, som här kan spela in och som
kan ge helt andra siffror än man från
början räknat fram.

När man nu går att fatta ett för det
svenska jordbruket så viktigt beslut
frågar man sig: Kommer detta att innebära
ett förverkligande av 1947 års
principbeslut om inkomstlikställighet
mellan basjordbruket och industriarbetarna
inom ortsgrupp 2 och 3? Det material
som stått till vårt förfogande vid
dessa förhandlingar har — som jag förut
sagt — varit otillräckligt. Med de
olika beräkningssätt som vi använt har

110 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

vi inte fått fram entydiga siffror. Resultaten
av de olika beräkningssätten
har skilt sig åt. Man kan nog därför
påstå, att man inte med säkerhet kan
ange hur stor inkomstklyftan kommer
att vara den 1 september då det nya
systemet träder i kraft. Om man går
efter den jordbruksekonomiska undersökningen,
där ett rätt begränsat material
stod till förfogande och siffrorna
faktiskt endast gällde ett år, pekar denna
på att basjordbruket i inkomsthänseende
skulle komma avsevärt under de
jämförelsegrupper, varmed man skulle
jämföra vid det nya systemets ikraftträdande.

Vi får förutsätta, att det föreligger
ett säkrare material att bygga på när
dessa tre år gått — att det är flera gårdar
som är med i den jordbruksekonomiska
undersökningen och att det siffermaterial
man där kan hämta fram
kan ge en klarare bild av läget. Vi har
emellertid inom förhandlingsdelegationen
inte kunnat komma till något annat
resultat än det som föreligger. Vi
får hoppas, att detta resultat också i
sin praktiska tillämpning skall visa sig
ge ett någorlunda hyggligt inkomstläge
för jordbrukets folk.

Hur systemet kommer att verka med
de olika spärreglerna och med de prisgränser
som är fastställda, det är en
sak varom vi i dag knappast kan yttra
oss med någon större bestämdhet. Erfarenheten
får väl visa, huruvida vi
felbedömt utvecklingen under de närmaste
åren. Allt är ju mycket svårbedömbart.
Vi hoppas dock, att det med
de olika spärreglerna som finns skall
vara möjligt att ge den svenska jordbruksproduktionen
ett någorlunda gott
skydd emot en ingalunda fri världsmarknad,
som vi skall konkurrera med.

När man nu går ifrån ett gammalt
beprövat system — den gamla totalkalkylen
— och går in på detta nya
system finns det alltså vissa osäkerhetsmoment.
Man kanske kunde säga, att
det gamla systemet gav jordbruket en

större trygghet men också en större
bundenhet. Det nya systemet kommer
kanske att innebära ett större risktagande,
men det kan också i vissa lägen
ge större chanser, och det ger naturligtvis
ett större spelrum för anpassning
av det svenska jordbrukets produktionsinriktning
än det tidigare systemet
gav.

Man har här i kammaren vid flera
tillfällen fördömt det gamla prissättningssystemet
såsom ett ofullkomligt
system, ett system med mycket svåra
brister, och visst var det väl ofullkomligt,
men det kanske var mest fullkomnat
i slutet av denna femton- eller sextonårsperiod
som det har verkat. Om
det fanns brister i början, så har dessa
i stor utsträckning avhjälpts under
årens lopp.

Man har också sagt, att det gamla
systemet var mycket svårt att begripa
för menige man. Man sade, att det endast
var ett fåtal som förstod totalkalkylen
och dess verkningssätt. Jag skall
bara uttala den förhoppningen, att detta
nya system skall bli lättare att begripa,
fastän jag inte är säker på att så många
fler personer skall kunna bedöma det
nya prissättningssystemets teknik eller
mekanik. Jag tror nog, att de som har
bett om ett enklare system har blivit
bönhörda men kanske inte på ett sätt
som de hade räknat med. De kanske i
stället har fått någonting, som är mera
svårgripbart för menige man. Men en
fördel måste ju ligga däri, att man genom
detta nya system, efter vad vi får
hoppas, har avpolitiserat jordbruksfrågorna
rätt mycket. Genom att överenskommelse
träffas för en treårsperiod
skall jordbrukspriserna och övriga därmed
sammanhängande frågor inte som
hittills behöva diskuteras varje år såväl
i riksdagen som i pressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag skall be att på detta

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

111

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

stadium av debatten bara få beröra en
detaljfråga i anslutning till motioner,
som i anledning av propositionen har
framlagts av högerrepresentanter i båda
kamrarna.

Som jordbruksministern redan har
sagt består en del av det statistiska material,
som används när man skall försöka
belysa den relativa inkomstutvecklingen
i jordbruket och industrien, av
den jordbruksekonomiska undersökningen.
Det har inte minst under den
senaste tiden framställts ganska många
anmärkningar mot denna undersökning
och emot det resultat som den har lett
till. Man har sagt att det finns stora variationer
i fråga om lönsamheten hos
jordbruken, arbetsförbrukningen vid de
enskilda brukningsdelarna och vissa
andra detaljer. Att så är fallet är inte så
konstigt som det kanske ser ut, utan
tvärtom är det ganska naturligt med
tanke på den natur som jordbruket har
såsom produktionsgren. Vi vet att det
förekommer mycket stora växlingar i
fråga om de naturliga produktionsbetingelserna,
i fråga om produktionsinriktningen
vid olika brukningsdelar, i
fråga om de olika brukningsdelarnas
skogsinnehav och inte minst i fråga om
de enskilda jordbrukarnas skicklighet
och förutsättningar som jordbrukare.
Dessutom inverkar ju årsväxten i hög
grad på resultatet, inte bara från år till
år, utan också under ett och samma år
för olika områden som kan ligga ganska
nära varandra. Det är alltså inte så underligt,
om det blir stora variationer
inom detta material.

Men dessa stora växlingar gör ju, att
materialet måste ges en tillfredsställande
storlek, alltså att man måste ha ett så
stort underlag som möjligt. Ju större
spridningen är, desto flera enheter får
det lov att vara för att resultatet skall
bli statistiskt säkerställt.

Det är ju också nödvändigt att man
försöker bearbeta materialet så, att man
eliminerar vissa faktorer som inverkar
på spridningen. Niir man skall göra

detta är det nödvändigt att dela upp materialet
i många grupper. Gör man detta
blir å andra sidan materialet i varje
grupp litet, och resultatet blir som sagt
inte riktigt säkert.

Jag tror inte att det bär framställts
några anmärkningar, i varje fall inte
några allvarliga anmärkningar, mot de
organ som har handhaft undersökningen.
Jag är tvärtom övertygad om att
både de organ, som har insamlat materialet,
och lantbruksstyrelsen, som har
skött om bearbetningen, har gjort det
bästa möjliga av situationen. Jag vill
säga detta inte minst med anledning av
vad jordbruksministern nyss sade om
att det i första hand skulle vara nödvändigt
att förbättra undersökningen
kvalitativt och alltså inte lika nödvändigt
att öka den kvantitativt.

Men jag vill erinra om att man, såvitt
jag minns, både i jordbruksprisutredningen
och i statens jordbruksnämnd
har konstaterat, att materialet är för
litet. Lantbruksstyrelsen, som handhar
ledningen av undersökningen och alltså
bäst bör känna till dess svagheter, har
också varje år föreslagit en utökning av
materialet. När man lade fram den utredning,
som låg till grund för i varje
fall den senaste organisationen av undersökningen,
föreslogs, att materialet
skulle omfatta 2 500 brukningsdelar,
men man har fått lov att nöja sig med
bara 2 000.

Jag vet att det i vissa sammanhang
har kastats fram förslag om att man
skulle inskränka antalet medtagna brukningsdelar
inom vissa storleksgrupper
för att få så många som möjligt i basjordbruksgruppen,
alltså den grupp
vars inkomstutveckling man i första
hand tar hänsyn till vid fastställandet
av mittpriserna.

Jag vill inte ansluta mig till en sådan
tanke. Materialet är redan nu ganska
litet också i de minsta storleksgrupperna,
som det vid närmast skulle giilla att
inskränka. Det är nödvändigt att få
fram ett material, som utvisar det eko -

112

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

nomiska resultatet så val som möjligt
också för de minsta brukningsdelarna.
Skulle man minska antalet där skulle vi
bland annat i Norrland knappast få
några bokföringsgårdar med i denna
undersökning, och det skulle jag inte
gärna vilja vara med om.

I de motioner, som jag inledningsvis
nämnde, har vi från högerhåll föreslagit,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition till riksdagens höstsession
framlägga förslag till en omedelbar
utbyggnad av den jordbruksekonomiska
undersökningen. Det avsågs
därvid i första hand att få en utökning
inom de grupper av jordbruk, vilkas
resultat spelar den största rollen vid bedömningen
av jordbrukarnas inkomstutveckling
med hänsyn till målsättningen
om inkomstlikställighet. Jordbruksutskottet
har behandlat dessa motioner,
och utskottet har — i likhet med departementschefen
för övrigt — på nytt
understrukit vikten av att de statistiska
undersökningarna för belysande
av jordbruksbefolkningens inkomstläge
fortsättes och intensifieras. Utskottet
säger härom: »Undersökningarna bör
såsom departementschefen framhållit
påbörjas utan dröjsmål, så att bästa möjliga
belysning av hithörande spörsmål
kan erhållas vid den allmänna översyn
av prissättningssystemet, som skall äga
rum år 1959.» Utskottet har emellertid
trots detta inte velat gå med på bifall
till motionerna.

Varför vill vi ha en skrivelse till
Kungl. Maj:t om ett förslag redan i år?
Jo, därför att det är nödvändigt med åtgärder
i år, om man över huvud taget
skall ha någon glädje av en utökning av
materialet, när man nästa gång skall gå
till förhandlingar om mittpriserna. Frågan
om en utökning av materialet, som
alltså kostar litet mera pengar, måste
såvitt jag förstår bli en riksdagsfråga.
Om den behandlades i år skulle det bli
möjligt att utöka antalet brukningsdelar
i undersökningen från den 1 januari

1957. Boksluten för brukningsåret 1957
skulle då kunna föreligga i mitten av

1958, och man skulle i så fall få fram
resultat för ett år för ett större antal
brukningsdelar när man nästa gång
skall besluta om mittpriserna. Skulle
man inte få beslut på denna punkt förrän
nästa år kommer utökningen för sent
för att över huvud taget vara till någon
glädje vid fastställandet av priserna för
nästa treårsperiod. Detta var alltså anledningen
till att vi ville aktualisera
frågan redan i år.

Nu vet jag, att det inte är lönt att
yrka bifall till motionen, och efter det
uttalande som jordbruksministern gjort
tidigare i denna debatt är det kanske
inte heller nödvändigt, utan vi får väl
förutsätta att det kommer ett förslag på
denna punkt. Tillåt mig emellertid hemställa,
att detta förslag inte kommer att
beröra enbart en kvalitativ förbättring
utan också en utökning kvantitativt av
underlaget för den jordbruksekonomiska
undersökningen, ty jag tror att det
sista är en förutsättning för det första.
För att man skall få ett tillräckligt gott
resultat är det nog nödvändigt att utöka
antalet undersökta jordbruk, i varje fall
inom basjordbruksgruppen. Jag tror för
övrigt att detta är nödvändigt för att
båda parter skall få tillräckligt förtroende
för detta material nästa gång det
skall diskuteras.

Herr talman! Tillåt mig att i korthet
beröra en annan fråga, eftersom jag nu
bär ordet. Det har vid många tillfällen,
både här i kammaren och utanför riksdagen,
beklagats att småbruket lämnats
utanför denna prisöverenskommelse,
och jag kan intyga att man bland småbrukarna,
inte minst i Norrland, verkligen
hyser en stor oro för hur framtiden
skall gestalta sig. Det var många
som ansåg att man, innan man gick in
för det nya prissättningssystemet, borde
ha avvaktat resultatet av den nu arbetande
småbruksutredningen. Detta
visade sig inte vara möjligt, men vi får
i stället hoppas, att vi inte skall behöva

Måndagen den 28 maj 195G em.

Nr 22

113

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

vänta alltför länge på resultatet av denna
utredning. I ett par motioner i anledning
av denna proposition har framförts
önskemålet, att riksdagen skulle
göra ett uttalande om att denna utredning
borde bedrivas med all möjlig
snabbhet. Jag förstår mycket väl, att utskottet
inte ansett ett sådant uttalande
nödvändigt, ty det är väl ändå både i
jordbruksutskottets och i riksdagens intresse
att denna fråga löses så snart som
möjligt. Jag skulle bara vilja säga, att
det sannolikt hade varit mera värdefullt
om motionärerna använt sitt eventuella
inflytande i jordbruksdepartementet för
att medverka till att denna utredning
hade blivit tillsatt litet tidigare och i
varje fall i så snar anslutning som möjligt
till den av RLF gjorda framställningen
om denna utredning.

Fru Roman (b) instämde häri.

Herr ELIASSON (h):

Herr talman! Jordbruksprisutredningen
konstaterar i sitt betänkande, att
en viss grad av stabilitet hos priserna
på världsmarknaden bar nåtts. Det var
från dessa utgångspunkter och med detta
konstaterande utredningen gjorde
sina bedömningar. Nu vet vi emellertid
att det härvidlag liksom vid många andra
tillfällen då det gäller jordbruket och
jordbrukets produkter, sker mycket
snabba förändringar. Jag tror att det
var redan hösten 1955 vid IFAP:s kongress
i Rom, som man fått bekymmer
framför allt för de stora överskottslager
som fanns i Amerika. I dag vet vi, att
Amerika säljer på den västtyska marknaden
till priser, som väsentligt understiger
de egna stödpriserna. Yi vet dessutom
att Frankrike sålt smör till Västtyskland
för ungefär 4 kronor och till
England för kr. 4:30, fastän de egna
produktionspriserna motsvarat ett pris
av cirka 8 kronor. Nu kan man siiga att
detta är en tillfällighet men så tycks
inte vara förhållandet, ty om vi ser på
Amerika kan vi konstatera, att över -

skottslagren ständigt ökar. Man gjorde
där stödköp under sista kvartalet 1955
av smör på 15 500 ton för att under det
första kvartalet 1956 gå upp till 22 600
ton. När det gäller ost var samma siffror
13 200 ton resp. 16 500 ton samt beträffande
torrmjölk 49 900 resp. 80 900 ton.
Här kan man alltså konstatera en klar
tendens till ett mycket stort överskott,
och dessutom vet vi att Amerika ligger
med ganska stora spannmålslager.

Om vi ser på den europeiska marknaden
kan vi konstatera, att Frankrike under
1955 subventionerade sin jordbruksexport
med 585 miljoner kronor, vilket
är ungefär dubbelt så mycket som de
subventionerade sin export med under
1954. Låt mig dessutom erinra om att
president Eisenliowers jordbruksprogram,
i vilket han hade tänkt sig att
skära ned den produktiva arealen, röstades
bort. Man torde följaktligen kunna
förutsätta, att det finns stora överskott
och stora riskmoment och kanske dumpingtendenser
på den svenska marknaden.

Med dessa synpunkter som bakgrund
måste man nog anse, att det är både
realistiskt och tacknämligt, att utskottet
gått på en annan linje än man tidigare
beslutat, när man beslutade att importlicensiering
skulle få ske endast
sedan man nått den lägre prisgränsen.
Om man känner dessa förhållanden och
erinrar sig erfarenheterna från 30-talet
och det resultat man då kom till, när
man dessutom vet att man har satt bestämda
normer för dessa dumpingingripanden,
så har man svårt att förstå folkpartiets
reservation i detta hänseende.
Om vi är helt i avsaknad av skydd mot
dumping kommer vi säkerligen att utsättas
för detta, och det måste betyda
fallande priser, vilket innebär minskade
inkomster. Om jordbrukarna får minskade
inkomster blir förutsättningarna
för den inkomstlikställighet, som är
riktpunkten för hela det nya prissättningssystemet,
avsevärt försämrade. Jag
tror också att man kan konstatera, att

8 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 22

114 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

om det blir sämre inkomster för jordbrukarna,
så kommer det att bli så för
samtliga grupper av jordbrukare i detta
land.

När vi diskuterade det nya prissättningssystemet,
framhöll vi i vår motion,
att vi helst hade önskat att man
under denna första treårsperiod, som
man fastställde, hade haft möjlighet att
pröva om systemet efter det första året.
Skälet var uppenbarligen, att vi införde
ett helt nytt okänt system och att vi
saknade erfarenhet av hur detta system
skulle komma att verka. Vi menade därför,
att det fanns anledning att göra en
omprövning under den första treårsperioden.
Detta gick inte att genomföra,
och när så har blivit fallet kan man väl
slå fast, att avvikelserna i den nu föreliggande
propositionen mot vad riksdagen
beslöt 1955 är så små och den säkerhet
man når är så betydelsefull, att
man utan vidare bör ta densamma. Följer
vi utskottet i detta hänseende så
dämpar vi säkert en del av den oro, som
jordbrukarna trots allt känner vid införandet
av det nya prissystemet.

Vi vet ju, att propositionen föregåtts
av en överenskommelse, som träffats efter
långa förhandlingar. Man är överens
mellan konsumenter och producenter.
Skall man då riva upp detta beslut, så
måste det förebringas mycket starka
skäl, och jag kan inte se att dessa starka
skäl här har förebragts från något
håll. Av den anledningen ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid med några mera ingående
betraktelser rörande de olika prisregleringsåtgärder
som det här är fråga
om. I åtskilliga avseenden har ju frågorna
blivit tillräckligt belysta. Det är
emellertid ett speciellt problem som jag
skulle vilja något upphålla mig vid,
särskilt med hänsyn till dess ganska
stora principiella betydelse. Det gäller

det s. k. inblandningstvånget för margarin,
som jag anser inte hör hemma i ett
friare regleringssystem.

Inblandningstvånget innebär ju, att
margarinfabrikerna ålägges skyldighet
att vid sin framställning av margarin
blanda in — 35 procent — vegetabilisk
olja, och det rör sig om härdad rapsolja.
Denna inblandning är ur produktionssynpunkt
oekonomisk, och det är
därför det erfordras en tvingande bestämmelse
för dess efterlevnad. Vidare
medför bestämmelsen, att konsumenterna
i huvudsak endast får en enda kvalitet
av margarin. Inblandningstvånget betar
sålunda den svenska allmänheten den
möjlighet att välja kvalitet, som finns i
andra länder.

Hela denna idé med inblandningstvång
är en regleringsföreteelse av den
typ som utvecklades under krigsåren,
och endast i en sådan bristsituation är
ett dylikt regleringssystem försvarligt.
Den är, såsom påpekats av Kooperativa
förbundet och övriga av landets margarinfabrikanter,
helt oförenligt med ett
fritt näringsliv under normala betingelser.
Margarinindustrien kan med all rätt
göra anspråk på valfrihet när det gäller
dess råvaror. Det finns ingen anledning
att härvidlag sätta den svenska industrien
i ett sämre läge än den utländska industrien.

Vad det i praktiken gäller är att bereda
margarinfabrikanterna möjlighet
att — om de finner det tekniskt och
ekonomiskt berättigat — i ökad omfattning
använda valolja i stället för rapsolja
vid tillverkningen. Inblandningstvångct
är ofördelaktigt ur samhällsekonomisk
synpunkt. Man har nämligen anledning
räkna med att överskott av
rapsfrö kan exporteras till högre priser,
i dagens läge till mycket högre priser,
än importpriset för motsvarande mängd
valolja. Jag vill särskilt fästa kammarens
uppmärksamhet på att den här
frågan alltså är av valutaekonomisk betydelse.

Motiveringen för inblandningstvånget

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 115

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

är att de svenska oljeväxtodlarna skall
beredas avsättning för rapsolja till ett
som skäligt uppfattat pris. Som jag nyss
nämnde kan överskott på rapsolja exporteras
till högre pris än importpriset
för motsvarande kvantitet valolja. Kompensation
åt odlarna kan ske genom en
höjning av införselavgiften för fettvaror.
I den av herr Nord m. fl. avgivna
reservationen under punkt 5 yrkas, att
bestämmelsen om inblandningstvång
upphävs och att kompensation ges oljeväxtodlarna
genom en höjning av den
generella införselavgiften med 5 öre per
kilogram. En sådan höjning motsvaras
som bekant av en lika stor sänkning av
regleringsavgiften. Den särskilda införselavgiften
på margarin bör då fastställas
till 7 öre per kilogram, motsvarande
egentligt manufaktureringsskydd.

Det här föreslagna alternativet möjliggör
— utan att oljeväxtodlarnas intressen
åsidosätts — att man blir av med
det ekonomiskt och näringspolitiskt
oformliga inblandningslvånget och kommer
mera i takt med reglerna för ett
fritt näringsliv. Utskottets majoritet har
inte med några sakskäl motiverat sin
avböjande hållning gentemot detta alternativ
utan endast anfört, att Kungl.
Maj:ts förslag bygger på den mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffade överenskommelsen.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med någon ytterligare motivering
utan ber att få yrka bifall till den av
herr Nord m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen nr 5.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kollbergs resonemang
går egentligen ut på att vi skall
göra en valutaspekulation genom att
köpa valolja utifrån och exportera rapsolja
för att margarinindustrin skall få
billigare råvaror. Det kan möjligen medföra
någon liten spekulationsvinst, men

å andra sidan kan vi väl inte ge oss in
på detta utan en utredning.

Jag vill sedan säga till herr Kollberg,
att det enligt 1955 års principbeslut
skall gå till så som utskottet föreslår,
och det går givetvis inte att ändra på
detta nu. Jag hoppas att riksdagen nu
kommer att besluta att låta utreda denna
fråga, som utskottet föreslår, och då
kommer också den här detaljen med.
Vi får väl sedan se, huruvida det tillvägagångssätt
herr Kollberg rekommenderar
kan vara lämpligt i framtiden.

Jag vill slutligen tillägga, att inblandningstvånget
för margarin i princip är
samma sak som inmalningstvånget för
vete. Ursprungligen restes det inte så
litet motstånd mot inmalningstvånget,
men det motståndet ser man inte till nu
längre.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Pettersson i
Dahl skulle jag vilja säga att man kan
inte jämförai inblandningstvånget beträffande
margarin med inmalningstvånget
beträffande vete. Samtidigt ber
jag att få göra kammaren uppmärksam
på att herr Pettersson i Dahl synes medge,
att det ur valutasynpunkt i dagens
läge är fördelaktigt att vidta de åtgärder
som jag talade om. Herr Pettersson
sade att det var en valutaspekulation,
men det kan ju inte kallas spekulation
då man genom reguljära affärer tillför
landet ökade valutainkomster.

Jag kan uttala min tillfredsställelse
över att herr Pettersson i Dahl i alla
fall ansåg, att det här förslaget hade
framtiden för sig.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag har bara några korta
kommentarer.

Den avvikelse från regeringens proposition,
som den kommunistiska gruppen
har föreslagit, avser att åstadkomma en
rättvisare behandling av småbrukare
och konsumenter. Redan i fjolårets diskussion
om det nya prissättningssyste -

116 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

met framhöll vi, att systemet lider av
det grundläggande felet, att det inte tar
rimlig hänsyn till de speciella förhållanden
som småbruket och alldeles speciellt
det norrländska jordbruket arbetar
under. Enligt vår mening måste därför
också det nya prissystemet betraktas
som ett led i strävandena att fördriva
hundratusentals småbrukare från deras
nuvarande sysselsättning utan att de
ges en betryggande bärgning på annat
»ätt. Jag kan inte se det på annat sätt.

Genom förslagen i vår motion har vi
gentemot regeringsförslagets storbondepolitik
velat framföra några småbondekrav.
Det är först och främst förslaget
om att Norrlands småbrukare skall beredas
något bättre förhållanden genom
en fördubbling av det extra mjölkpristillägget.
Vi anser det berättigat med
hänsyn till de förhållanden, under vilka
Norrlands småbrukare verkar. Men det
har dessutom också aktualiserats genom
de särskilda svårigheter — för att inte
säga katastrofala förhållanden — som
inträtt genom de senaste årens upprepade
skördeskador.

Av samma skäl vill vi också, att införselavgifterna
på fodermedel skall slopas.
Denna pålaga verkar ju nu tämligen
kostnadsfördyrande framför allt på
småbrukets produktion och därmed i
andra hand på konsumentpriserna. I
den mån verkningarna av införselavgifterna
tillför jordbruket större inkomster,
så gäller detta uteslutande storbrukare
i landets södra delar, som själva
producerar kraftfoder. I fråga om relationen
mellan olika jordbrukarkategorier
inom vårt land innebär denna anordning
alltså, att storbrukarna även i detta
hänseende profiterar på sina kolleger
bland småbrukarna.

Slutligen vill vi att förmalningsavgiften
skall slopas. Den pålägger nämligen
konsumenterna en extra avgift av fem
öre per kilogram mjöl och ökar därmed
också levnadskostnaderna för den
stora grupp av småjordbrukare, som
icke odlar brödspannmål eller odlar en -

dast i så ringa omfattning, att det bara
räcker för deras husbehov.

Därmed, herr talman, har jag givit
en kort motivering för mitt förslag om
bifall till motionerna I: 597 och II: 776.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har apostroferats av
de flesta talarna i denna debatt och det
är några korta synpunkter jag skulle
vilja anföra med anledning därav.

Vad beträffar frågan om den nya
dumpingklausul som här har föreslagits
riksdagen att anta skall jag be att få
säga att jag tror, att det sätt, på vilket
jordbruksministern kommenterat detta
i alla fall är värdefullt, även om jag inte
delar uppfattningen i och för sig. Herr
Norup säger att det finns möjligheter att
ta hänsyn till de synpunkter som jag
framfört, och det är givetvis tacknämligt
i den mån så sker. Sedan säger jordbruksministern
att det är önskvärt, att
man motar dumpingen särskilt med
hänsyn till småbruket. Ja, vi har ju inte
förnekat önskvärdheten av att mota
dumpingen utan det är medlen därvidlag
som vi diskuterat. Vi föreslår, att
man skall sätta in importavgifter, som
är precis detsamma som antidumpingtullar,
och att Kungl. Maj:t och jordbruksnämnden
skall få denna möjlighet.
Men vi tror att det vore önskvärt, att
man inte går på de kvantitativa regleringarnas
väg. Men när man speciellt
skjuter in småbruket här, vilket man
av psykologiska skäl gör i alla möjliga
sammanhang, är det litet svårt att förstå
detta, eftersom småbrukets viktigaste
produkter är mjölken och mjölkens
produkter är smöret och smörets pris
ligger endast 25 öre från undre prisgränsen.
Här är alltså inte mycket att
ge på hand, förrän alla de åtgärder sätter
in, som vi beslutat i höstas.

Nu har herr Ahlsten lämnat en förklaring
hur man resonerat bland förhandlarna
när det gäller denna sak, och
den förklaringen är givetvis i och för

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

117

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

sig klargörande och av värde. Men så
vitt jag kan förstå utesluter inte detta
herr Ahlstens resonemang, att man utan
kvantitativa regleringar söker bemästra
det hela med rörliga importavgifter, alltså
med speciella tilläggs- och importavgifter
av samma karaktär som antidumpingtullar
som ju kan finnas när det
gäller andra delar av näringslivet.

När herr Eliasson säger, att folkpartiet
vill ta bort allt skydd i detta fall,
är det inte riktigt.

En sak som jag inte tror blivit riktigt
genomdiskuterad på något sätt vare sig
i utskottet eller här är hur de kvantitativa
regleringarna kommer att påverka
handeln, den så att säga legitima handel,
som vi nu har eftersträvat att få i
fria former. Om det är på det sättet, att
jordbruksnämnden och Kungl. Maj :t
skall kunna sätta in kvantitativa regleringar
redan emellan prisgränserna och
redan på grundval av en bedömning av
vad en viss import skall kunna åstadkomma
i fråga om påverkan av priset —
så har man ju resonerat — så kan man
fråga: Ifall man då lämnar en importör
importlicens för vissa kvantiteter av en
vara, vågar han eller kan han över huvud
taget göra ett avtal om import på
grundval av denna importlicens utan att
i förväg även ha förvissat sig om att
jordbruksnämnden förhandsgodkänner
priset på varan? Därmed är man ju rätt
långt inne i den form av reglering som
vi helst ville undvika. Jag vill slutligen
bara stryka under, att vad vi här föreslagit
är ju vad jordbruksministern
och riksdagen i höstas var överens
om, ehuru med en viss uppmjukning
även i vårt förslag. Detta om den saken.

När det gäller fyraprocentsregeln säger
jordbruksministern att skördeuppskattningen
åvilar vederbörande organisationer,
och jordbruksministern tilllägger,
att i den mån som han kan påverka
en allsidig bedömning, så skall
han göra det... Jag tackar. Jag får
säga att de andra som har talat emot
våra synpunkter har varit konungsli -

gare än kungen själv. Jag förstår inte,
att man kan ha något emot att man försöker
få ett så konkret och riktigt grepp
om en sak som möjligt. Men därvidlag
är jordbruksministern och jag i princip
överens, även om det kan vara någon
skillnad beträffande vår uppfattning
om hur man kan gripa in på detta område.

När det sedan gäller fodermedlen säger
jordbruksministern, att det kan väl
inte vara riktigt med en ohämmad import
av oljekraftfoder. Nej, det tror jag
inte heller kan vara riktigt. Jag sade i
mitt tidigare anförande, att genom den
justering av animaliepriserna som har
kommit till stånd, har vi fått en mjukare
relation nu än förut i fråga om
priset på kraftfoder än på animalieprodukter.
Dessutom har jag inte sagt någonting
om importavgift på oljekraftfoder.

Sedan talade jordbruksministern om
förhållandet mellan priset på kraftfoder
över huvud taget och på animalier, och
jag har redan nämnt att de prisjusteringar
som genomförts gör det hela litet
mjukare. Å andra sidan får man inte
bortse från, om man jämför de ekonomiska
förhållandena nu och för några
år sedan, att rationaliseringen av produktionen
inte alls har kunnat ersätta
den mänskliga arbetskraften i animalieproduktionen
i samma omfattning som
i vegetabilieproduktionen. Man måste
därför i animaliepriset inrymma en
mycket större arbetslön än förut.

En fråga som jag ställt tidigare och
som vi ställt i vår motion är, hur deföreslagna
importavgifterna på foderspannmål
korresponderar med principbeslutet
i höstas, att man skall eftersträva
ett sådant prisläge, att världsmarknadspris
plus importavgift skall
motsvara mittpriset redan vid starten.
Det var ju den allmänna utgångspunkten.
Vi har för närvarande ingen importavgift
alls på foderspannmål, och
ändå ligger priset relativt högt. Jag är
rädd för att de avgifter som jordbruks -

118 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

ministern föreslagit leder till att vi hamnar
vid den övre prisgränsen med detsamma.
Där kommer de att avvecklas,
dess bättre. Men det är inte konsekvent,
och jag tror att det förslag som vi har
ställt överensstämmer bättre med den
allmänna utformningen av systemet.

Sedan försökte en del av de andra
talarna att komma ifrån hela frågeställningen
genom att säga, att det är inte
småbrukarna som köper kraftfoder. Jag
vet väl att det finns en del större jordbrukare
som köper kraftfoder, men för
deras del har de samtidigt vegetabiliska
produkter att sälja. Varifrån man hämtar
sin uppfattning om att man inte bär
skjuter småbruket åt sidan, vet jag inte.
I den landsända där jag hör hemma och
där jag rest och talat med folk, ligger
saken inte till på det sättet, men vem
som har rätt får väl småbrukarna själva
bedöma.

När det gäller äggpriset har vi ställt
ett förslag, som jag tycker är sakligt
mycket starkt. Det är ju faktiskt så
att äggpriset ligger lågt i förhållande till
de andra animalieprodukterna. Inom
småbruksutredningen kan man knappast
tänka sig att åstadkomma någon
prisdifferentiering, när det gäller ägg.

Herr Agerberg har nyss efterlyst småbruksutredningen,
och en del talare
bygger i sitt allmänna resonemang så
oerhört mycket på vad denna utredning
skall uträtta i fortsättningen. Direktiven
och de faktiska förhållandena ger
inte så stora möjligheter att göra någonting
i fråga om äggpriset. Det vore därför
ganska befogat att man här skapade
en viss trygghet genom den allmänna
prissättningen.

Nu säger jordbruksministern, när han
avvisar detta, att det är inte beroende
på någon avoghet mot äggproducenterna.
Det tror jag naturligtvis. Varken
jordbruksministern eller jag hyser någon
avoghet mot äggproducenterna eller
några andra grupper. Varför skulle vi
göra det? Däremot åberopas överproduktionen.
Det skälet är inte så särde -

les starkt. Men framför allt säger man,
att det skulle vara ett direkt användande
av statsmedel. Jag kan inte finna, att
det skulle vara fallet. Man använder dessa
clearingmedel för att stärka sockerregleringskassan,
och man har givit en
hel del till oljeväxtodlarna. Jag undvek
med avsikt att över huvud taget gå in
på resonemanget om statsmedel här i
kammaren. Men varför skall jordbruksministern
och andra talare uttala sig
på det sättet här i riksdagen, att man
befäster en myt, om att detta skulle vi
inte ha rätt att göra? Det tycker jag att
man skall låta bli, ty det kan hända att
vi kommer i ett sådant läge att man
verkligen i allra högsta grad har behov
av att göra något. Herr Pettersson i
Dahl sympatiserar med vårt förslag
men röstar ändå emot det.

Beträffande förmalningsavgiften anser
her Gustafson i Dädesjö att den
skulle innebära en favorisering av småbruket.
Här uppträder emellertid den
ene talaren efter den andre och förklarar,
att vad som nu återstår är att ta ett
krafttag för småbruket, som har blivit
efter — och så skulle denna lilla åtgärd
innebära en favorisering av småbruket,
och den kan därför inte accepteras! Den
motiveringen tycker jag är föga hållbar.

Som jag tidigare framhållit måste
man göra klart för sig att jordbruksregleringen
har så många sidor och innebär
vidtagande av en mängd olika åtgärder.
Den kan därför inte utformas
så, att varje åtgärd för sig blir absolut
rättvis mot alla grupper, utan vad man
bör eftersträva är att alla åtgärders sammanlagda
verkan blir så rättvis som
möjligt mot alla grupper. Småbrukets
och småkvarnarnas män ute i bygderna
kommer aldrig att begripa de motiveringar
som här anförts, och det är då
inte heller så underligt.

Som avslutning vill jag sedan säga
några ord i anknytning till vad jordbruksministern
inledningsvis anförde.
Jordbruksministern noterade min sympatiska
inställning till stora och väsent -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

119

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

liga délar av här ifrågavarande uppgörelse,
och det finns ingen som helst
anledning för mig att förtiga den saken.
Samtidigt utttalade emellertid jordbruksministern
sin förvåning över att
vi har avgivit nio reservationer. Det är
emellertid i själva verket bara fem. Det
måste nämligen vara reda och konsekvens
i ett utskottsutlåtande, och om
man därför tar ett par av de första fem
reservationerna, så måste detta föranleda
justeringar i skrivningen på ett par,
tre punkter längre fram, men i sak innebär
dessa ingenting nytt. Därför är
det sakligt sett bara fråga om fem reservationer,
inte nio.

Det må för övrigt förhålla sig hur
det vill med matematiken i det stycket.
Enligt min uppfattning finns det ingen
anledning att vi, bara därför att vi i
stora och väsentliga delar är överens,
skall underlåta att föra fram våra synpunkter
i sådana delar, där vi tycker att
kritik är berättigad. Detta är väl tvärtom
det enda riktiga i det politiska arbetet,
och jag tror att det bara är hälsosamt
att så sker.

Men i den mån som beslutet i höstas
och det beslut vi nu skall fatta leder
till avspänning och avpolitisering samt
ett närmande olika grupper emellan i
jordbrukspolitiken, är detta givetvis att
hälsa med tillfredsställelse, om det sker
på grundval av en saklig övertygelse på
alla håll. Detta har jag framhållit i andra
sammanhang och vill gärna upprepa
det nu. Jag vill också tillägga vad jag
tidigare anfört, nämligen att det finns
så många och så stora frågor, som sammanhänger
med förhållandena ute på
den svenska landsbygden och beträffande
vilka vi bör arbeta gemensamt
skuldra vid skuldra, att om en viss avspänning
kommer till stånd på här ifrågavarande
område, så är detta att hälsa
med tillfredsställelse.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det är bara en sak jag

skulle vilja påpeka. Herr Svensson i
Ljungskile säger, att man här avviker
från det principbeslut som fattades i
höstas, när det gällde att vidta dumpingåtgärder
innan man nått den nedre
prisgränsen.

Ja, jag har försökt att motivera anledningen
till att man gjort detta, och
hela överenskommelsen bygger på att
man går fram på det sätt som här är
refererat. Samtidigt säger herr Svensson,
att man kan ju höja importavgifterna.
Men, herr Svensson, om vi skall
använda oss av höjning av importavgifterna,
överträdes ju också riksdagens
beslut, för den händelse höjningen
skulle medföra, att man komme mycket
över vad man siktat till. Det är detta
som gör, att jag inte tycker att man
kan gå den väg som herr Svensson har
föreslagit.

Dessutom har jag tillåtit mig säga, att
det förslag, som nu läggs fram här, är
resultatet av en överenskommelse emellan
de stora folkgrupperna, konsumenterna
å ena sidan och producenterna å
den andra. Det är den överenskommelsen
som förslaget bygger på. Det finns
ingen anledning att fatta något annat
beslut än vad överenskommelsen innebär,
och det har man också varit beredd
att göra från regeringens sida, när
man lagt fram förslaget. Jordbruksutskottets
majoritet har accepterat det,
och det är min förhoppning att också
riksdagen med stor majoritet skall acceptera
detsamma.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! I den mån som man
lägger motiveringen på att detta är en
överenskommelse, som man inte kan
ändra på, har man egentligen bevisat
att vi inte har någon anledning att
över huvud taget diskutera denna fråga
varken i jordbruksutskottet eller här.
Då har man gjort hela riksdagen till
en nullitet. Jag tror inte det är önskvärt,
att man lägger argumenteringen
på den linjen.

120 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Sedan sade jag själv, att vi medgav
en viss uppmjukning av höstens beslut.
Detta innebär, när t. ex. herr Ahlsten
talade om det låga sockerpriset i öster,
att man skulle kunna höja importavgiften
gentemot öster.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå framställd proposition biföll
kammaren till en början utskottets hemställan
i punkterna A och B 1.

Beträffande punkten B 2 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade, med 1) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Ljungskile begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 2) i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 1) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Svensson
i Ljungskile begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
140 ja och 48 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

I fråga om punkten B 3 gav herr tal -

mannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 776 i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten B 4, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 2) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 776 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 2) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 130 ja och 57 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

121

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

I avseende å punkten B 5 gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2: o) bifall
till den beträffande punkten avgivna,
med 3) betecknade reservationen; samt
3: o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen 11:776 i förevarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2: o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B 5) i utskottets utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 3) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 135 ja och 55 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarandc punkt.

På framställd proposition biföll kammaren
utskottets hemställan i punkterna
B G—B 9.

Beträffande punkten B 10 a) gav herr
talmannen propositioner på 1: o) bifall

till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den beträffande punkten avgivna,
med 4) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 776 i
nu ifrågavarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B10) a) i utskottets utlåtande nr
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade med 4) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 134 ja och 53
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

I fråga om punkten BtOb) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den beträffande punkten avgivna,
med 5) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja

122 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl votering, i anledning
varav följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
BIO) b) i utskottets utlåtande nr
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 5) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 137 ja och 51 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 10 b).

I avseende å punkten B 11 framställde
herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen
II: 776, såvitt nu vore i fråga; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i punkten B 12
blev härefter på framställd proposition
bifallen.

Beträffande punkten B13 gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den i fråga om punkten avgiv -

na, med 6) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Vad utskottet hemställt i punkterna
C och D blev nu på framställd proposition
av kammaren bifallet.

Herr talmannen framställde vidare
propositioner beträffande punkten E 1,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 776 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
vidare vad utskottet hemställt i
punkterna E 2 samt F—I.

Herr talmannen framställde nu propositioner
i fråga om utskottets hemställan
i punkten J 1, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 776
i förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i punkten J 2
blev härefter på framställd proposition
bifallen.

Beträffande punkten J 3 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade, med 8)
betecknade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

På framställd proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna
J i—J 6.

I avseende å punkten J 7 gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 123

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelbsund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 776 i denna del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

På framställd proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna
J 8—12 samt K och L.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring som föreslagits i den av
herr Nord m. fl. avgivna, med 9) betecknade
reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 3

Föredrogos vart efter annat

jordbruksutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden,
samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m., och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och betänkanden
hemställt.

§ 4

Fortsatt samarbete mellan staten och
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition angående fortsatt samarbete mellan
staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund
i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 171 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 13 april 1956, föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att å
statens vägnar med Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund (TGO) träffa
överenskommelse i enlighet med vid
propositionen fogade förslag till avtal

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att
uppdraga åt de av staten valda ledamöterna
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
(LKAB:s) nuvarande styrelse
att träffa avtal om anställning, om inköp
eller förhyrning av lokaler samt om
övriga förhållanden, som kunde föranledas
av statens övertagande av bolagets
ledning.

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym (I: 589) och den andra inom andra
kammaren av herr Jansson i Kalix
m. fl. (11:781), i vilka hemställts att
riksdagen dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning för
upprättande av eu fond till uppbyggnad
av Norrbottens läns näringsliv efter de
principer motionärerna utvecklat dels
måtte uttala sig för att det av staten
dominerade LKAB lämpligen borde förlägga
sitt huvudkontor till Norrbottens
län;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (I: 590) och den andra inom
andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (11:782), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 171 måtte 1. i skrivelse

124

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

till Kungl. Maj :t anhålla om så skyndsam
utredning, att förslag kunde föreläggas
1957 års riksdag dels i syfte att
åstadkomma starkaste möjliga spridning
till medborgarna-skattebetalarna av aktier
motsvarande inlösningssumman till
TGO dels rörande möjligheterna att
bereda malmkommunerna ökat inflytande
i bolaget dels angående borttagande
av den nuvarande dolda subventionen
från LKAB till Norrbottens järnverk
och införande av en klar kostnadsredovisning
inom resp. företag; 2. uttala
dels att huvudkontoret för LKAB fr. o. m.
den 1 oktober 1957 borde förläggas till
Norrbottens län dels att nytt fraktavtal
mellan statens järnvägar och LKAB underställes
riksdagens prövning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling (I: 591)
och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 780), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att med avslag på propositionen nr
171 bemyndiga Kungl. Maj:t att organisera
det nya LKAB såsom ett statligt
aktiebolag med kommunal medverkan i
huvudsaklig överensstämmelse med förslag
härom av reservanten i organisationskommittén,
landstingsdirektören
Viklund, samt i yttranden av länsstyrelsen
och landstinget i Norrbotten, att inlösa
största möjliga del av TGO:s malmbåtsflotta
enligt gällande avtal samt att
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder
i samband med det nya bolagets
tillkomst, inklusive åtgärder för att
ordna malmförsäljning och malmfrakt;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lars Andersson (1:592) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. (II: 784), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 171 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att LKAB:s
huvudförvaltning må förläggas till lämplig
plats inom Norrbottens län eller,

därest så icke kunde ske, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag senast
till 1957 års riksdag, syftande till slopande
av eller i vart fall skälig jämkning
nedåt av LKAB:s huvudkontorsandel
i fråga om den kommunala beskattningen; dels

en inom första kammaren av
herr Nyström väckt motion (1:593),
vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att malmkommuner och landsting
i Norrbotten medgåves rätt att teckna
aktier i det ombildade LKAB till belopp,
som de nu eller framdeles kunde finna
lämpligt placera i bolaget, samt att
LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbottens län;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Löfroth m. fl. väckt motion
(11:783), vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att Kungl. Maj:t ville uppta förhandlingar
med LKAB:s styrelse i syfte
att trygga a) att LKAB:s huvudkontor
efter den 1 oktober 1957 förlädes till
Kiruna, b) att de av bolaget planerade
engångsavskrivningarna första verksamhetsåret
fördelades på ett flertal år, förslagsvis
3 till 5, c) att vid en eventuell
framtida omläggning av bokföringsåret
ett sådant tillvägagångssätt valdes att
kommunernas intresse av kontinuerliga,
varje år inflytande skatteinkomster tillgodosåges
samt d) att frågan om nytt
fraktavtal mellan bolaget och statens
järnvägar omedelbart upptoges till underhandling,
så att det kunde föreligga
klart till 1957 års riksdag.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:591 och 11:780
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. alt motionerna 1:590 och 11:782,
i vad de avsåge villkoren för leveranser
av malm från LKAB till Norrbottens
järnverk, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 589 och II: 781,
i vad de avsåge utredningen om upp -

Måndagen den 28 maj 1956 om.

Nr 22

125

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

rättande av en fond till uppbyggnad av
Norrbottens läns näringsliv, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna I: 590 och II: 782,
i vad de avsåge utredning i syfte att
åstadkomma spridning till medborgarna
av aktier i LKAB, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna 1:589 och 11:781,
1:590 och 11:782, 1:592 och 11:784,
I: 593 samt II: 783, i vad de avsåge förläggning
till Norrbottens län resp. Kiruna
av LKAB:s huvudkontor, icke måtte
av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 592 och II: 784,
i vad de avsåge utredning om slopande
eller jämkning av LKAB:s huvudkontorsandel,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VII. att motionen 1:593, i vad den
avsåge rätt för kommuner och landsting
att teckna aktier i LKAB, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 590 och II: 782,
i vad de avsåge utredning rörande möjligheterna
att bereda malmkommunerna
ökat inflytande i LKAB, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:590 och 11:782
samt motionen II: 783, i vad de avsåge
upprättande av nytt fraktavtal mellan
statens järnvägar och LKAB, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

X. att motionen II: 783, i vad den avsåge
räkenskapsårets omfattning och
icke kunde anses tillgodosedd genom
vad utskottet i utlåtandet anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

XI. att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:783, i vad den avsåge
fördelning av engångsavskrivningarna,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag i de delar som
icke behandlats i det föregående,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens
vägnar med TGO träffa överens -

kommelse i enlighet med vid statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
13 april 1956 fogade förslag till avtal;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att uppdraga
åt de av staten valda ledamöterna
i LKAB:s nuvarande styrelse att träffa
avtal om anställning, om inköp eller
förhyrning av lokaler samt om övriga
förhållanden, som kunde föranledas av
statens övertagande av bolagets ledning.

I sin motivering hade utskottet angående
avtalet som helhet gjort följande
uttalande:

»För egen del har utskottet kommit
till den uppfattningen, att det uppnådda
förhandlingsresultatet är väl förenligt
med det uttalade syftet att finna en anordning,
varigenom olägenheterna med
nu gällande malmavtal undanröjes och
de av staten framförda önskemålen tillgodoses
under skäligt hänsynstagande
till båda parternas berättigade intressen.
Utskottet har därför funnit sig kunna
tillstyrka huvudgrunderna i det nu
avsedda huvudavtalet och ansluter sig
till vad departementschefen i detta sammanhang
anfört. Av detta ställningstagande
följer att utskottet avstyrker
det i motionerna I: 591 och II: 780 framställda
yrkandet om avslag på propositionen.
»

Rörande det i motionerna I: 590 och
II: 782 framställda yrkandet om borttagande
av den nuvarande »dolda» subventionen
från LKAB till Norrbottens
järnverk hade utskottet uttalat sig på
följande sätt:

»Utskottet finner för sin del ej tillräckliga
skäl att i detta sammanhang
ingå på frågan om villkoren för leveranser
av malm från LKAB till Norrbottens
järnverk och anser sig fördenskull
ej böra tillstyrka ifrågavarande
motionsyrkande.»

Beträffande det i motionerna 1: 590
och II: 782 framställda yrkandet om utredning
i syfte att åstadkomma starkaste
möjliga spridning till medborgarna av

126 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

aktier motsvarande inlösningssumman
till TGO hade utskottet uttalat:

»Utskottet har vid denna frågas övervägande
funnit vad i motionerna anförts
inte innefatta tillräckliga skäl för
ett tillmötesgående av ifrågavarande
förslag. Utskottet finner sig därför inte
kunna tillstyrka detsamma.»

Med anledning av yrkandena i motionerna
1:589 och 11:781, 1:590 och
11:782, 1:592 och 11:784, 1:593 och
II: 783 angående åtgärder i syfte att
LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbottens län resp. till Kiruna
hade utskottet anfört följande:

»I de nämnda motionerna har anförts
åtskilliga synpunkter som kan anses
tala till förmån för en förläggning av
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten.
Utskottet har likväl ej kunnat bortse
från de betydande olägenheter i förvaltningsekonomiskt
och företagsmässigt
hänseende, som — med hänsyn jämväl
till samarbetet med TGO — otvivelaktigt
skulle bli förenade med en förläggning
av huvudkontoret till annan
ort än den där försäljningsbolaget är
beläget; om det sistnämndas lokalisering
till Stockholm råder inga delade
meningar. Det må ock framhållas, att
eu förläggning av huvudkontoret till
Norrbotten under alla förhållanden skulle
nödvändiggöra ett lokalkontor i Stockholm,
varigenom en viss dubbelorganisation
skulle uppkomma. Även om
rent lokaliseringspolitiska synpunkter
kan anses tala till förmån för en förläggning
av huvudkontoret till Norrbotten
har utskottet därför i nuvarande
läge funnit övervägande skäl tala för
Kungi. Maj :ts förslag på denna punkt
och får fördenskull avstyrka de ifrågavarande
motionerna, såvitt nu är i
fråga.»

Beträffande de i motionerna 1:590
och II: 782 samt II: 783 framställda yrkandena
om nytt fraktavtal mellan statens
järnvägar och LKAB hade utskottet
gjort följande uttalande:

»Då av departementschefens anförande
framgår att förhandlingar avses skola
upptagas i syfte att träffa nytt fraktavtal
för tiden efter den 30 september 1957
och då det torde kunna förutsättas att
olika på frågan inverkande omständigheter
härvid blir vederbörligen beaktade,
finner utskottet inte anledning tillstyrka
de ifrågavarande motionerna.
Det må för övrigt i detta sammanhang
framhållas, att riksdagens medverkan
inte plägat erfordras för avslutande av
fraktavtal med statens järnvägar.»

Beservationer hade avgivits:

1) av herrar Boman, Sundelin, Svärd,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Sta.räng,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager och herr Kelander, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande
som började med »För egen del» och
slutade med »på propositionen», bort
hava följande lydelse:

»Utskottet har funnit sig kunna tillstyrka
huvudgrunderna i det nu avsedda
huvudavtalet och ansluter sig till vad
departementschefen i detta sammanhang
anfört. Av detta ställningstagande följer
att utskottet avstyrker det i motionerna
1:591 och 11:780 framställda yrkandet
om avslag på propositionen.»

2) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782, i vad de avsåge villkoren för
leveranser av malm från LKAB till Norrbottens
järnverk,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager och herr Kelander, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande,
som började med »Utskottet finner»
och slutade med »ifrågavarande motionsyrkande»,
bort hava följande lydelse: »Utskottet

finner skäl uttala önskvärdheten
om en klar redovisning för statliga
företag i allmänhet utan att fördenskull
företagens berättigade intressen
kommer i fara. Frågan bör sålunda ses
i ett större sammanhang. Utskottet förutsätter
att utredningen om de statliga

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 127

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

företagsformerna också beaktar detta
spörsmål och anser sig därför inte i nu
förevarande sammanhang kunna tillstyrka
en särskild utredning.»

b) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 590 och II: 782, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till 1957
års riksdag angående borttagande av
den nuvarande subventionen från LKAB
till Norrbottens järnverk och införande
av en klar kostnadsredovisning inom
resp. företag;

3) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782, i vad de avsåge utredning i syfte
att åstadkomma spridning till medborgarna
av aktier i LKAB,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå, Löfroth,
fröken Ager och herr Nelander, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande
som började med »Utskottet har» och
slutade med »tillstyrka detsamma», bort
ha följande lydelse:

»Frågan om eventuell placering av
aktier i LKAB på enskilda händer bör
enligt utskottets mening prövas i ett
större sammanhang, då även andra statliga
bolag kan beröras härav. En speciell
utredning rörande malmbolagets
aktier synes därför ej vara erforderlig.»

b) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet under IV. bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 590 och II: 782, såvitt nu vore
i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till 1957 års riksdag
i syfte att åstadkomma starkaste
möjliga spridning till medborgarna av
aktier i LKAB motsvarande inlösningssuminan
till TGO;

4) beträffande frågan om huvudkontorets
förläggning

a) av herrar Thun, Ward, Åkerström,
Bubbeslad och Jansson i Kalix, vilka

ansett att till det stycke i utskottets yttrande
på s. 17, som började med »I de»
och slutade med»i fråga», bort fogas en
mening av följande lydelse:

»Skulle emellertid erfarenheten visa
att en förflyttning av huvudkontoret
till Norrbotten kan verkställas utan
nackdelar för bolaget, bör frågan härom
upptagas till förnyad prövning.»

b) av herrar Boman, Sundelin, Svärd,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Staxäng,
Gustafsson i Skellefteå och Löfroth,
fröken Ager och herr Nelander,
vilka ansett att utskottet under V. bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:589 och 11:781,
1:590 och 11:782, 1:592 och 11:784,
1:593 samt 11:783, uttala sig för att
LKAB:s huvudkontor skulle förläggas
till Norrbotten;

5) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782, såvitt de avsåge utredning om
möjligheterna att bereda malmkommunerna
ökat inflytande i LKAB, av herrar
Boman, Sundelin, Svärd, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Gustafsson i Skellefteå, fröken Ager och
herr Nelander, vilka ansett att utskottet
under VIII. bort hemställa att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 590
och II: 782, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag till 1957 års riksdag
rörande möjligheterna att bereda
malmkommunerna ökat inflytande i
LKAB;

6) beträffande motionerna I: 590 och
II: 782 samt motionen II: 783, i vad de
avsåge upprättande av nytt fraktavtal
mellan statens järnvägar och LKAB,

a) av herrar Boman, Sundelin, Jacobsson,
Gustafsson i Skellefteå, Löfroth,
fröken Ager och herr Nelander,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande som började med »Då av» och
slutade med »statens järnvägar», bort
ha följande lydelse:

»Beträffande frågan om fraktavtalet
förutsätter utskottet, att i enlighet med

128

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Griingesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

departementschefens uttalande förhandlingar
upptages mellan det nya bolaget
och statens järnvägar samt att normala
transportekonomiska hänsyn härvid
blir beaktade. Resultatet av förhandlingarna
bör redovisas för riksdagen.
Utskottet finner sig däremot inte böra
tillstyrka det i motionerna gjorda yrkandet
att det nya avtalet skall underställas
riksdagens prövning.»

b) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett att
utskottet under IX. bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 590 och II: 782 samt motionen
II: 783, såvitt nu vore i fråga, uttala sig
för att frågan om nytt fraktavtal mellan
statens järnvägar och LKAB skulle
underställas riksdagens prövning.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Trots mycket vägande
invändningar beslöt fjolårets riksdag
att en inlösen av stamaktierna i LKAB
skulle ske. Inom högerpartiet vidhåller
vi att detta beslut var omotiverat. Det
borde ha varit möjligt att genom fria
och förutsättningslösa förhandlingar
med TGO få till stånd de ändringar i
gällande malmavtal som kunde anses
behövliga med hänsyn till substansminskningar,
framtida arrendeförhållanden
eller eljest föreliggande omständigheter.
Vad som sedan dess inträffat
stärker oss i denna vår uppfattning.

Med hänsyn till vad jag här anfört
och till de säryrkanden, som kommer
att göras, kan vi givetvis inte dela utskottets
mening, när utskottet säger »att
det uppnådda förhandlingsresultatet är
väl förenligt med det uttalade syftet att
finna en anordning, varigenom olägenheterna
med nu gällande malmavtal undanröjes
och de av staten framförda
önskemålen tillgodoses under skäligt
hänsynstagande till båda parternas berättigade
intressen». Vi har därför i

reservationen föreslagit att detta stycke
skall strykas.

I dagens politiska läge finns det emellertid
inte någon praktisk möjlighet att
få frågan om en inlösen omprövad. Vi
nödgas därför begränsa våra yrkanden
till de frågor som aktualiserats genom
förslagen i proposition nr 171.

Vad först angår avtalet mellan staten
och TGO om fortsatt samarbete inom
LKAB, har vi inte några erinringar att
göra däremot. Det förefaller oss, som
om man genom detta avtal i varje fall
fått till stånd en bättre ordning än som
kunde förutses efter fjolårets beslut.
Genom det nya avtalet kan LKAB även
i fortsättningen dra nytta av den erfarenhet,
som representeras av den personal
som tidigare sysslat med hithörande
spörsmål.

Våra väsentligaste betänkligheter hänför
sig till de försämringar, som man i
det nu uppkomna läget kan räkna med
för malmkommunernas del. Även om
man, med hänsyn till vad utskottet anfört
rörande de framtida avskrivningarna
inom LKAB, kan utgå ifrån att en
alltför stor minskning av dessa kommuners
skatteunderlag inte omedelbart
skall uppkomma, så är det tydligt att
avskrivningarna kommer att ske i hastigare
takt än hittills varit fallet. Det
kan då vara anledning att söka kompensera
kommunerna på annat sätt.

I anledning av propositionen har det
väckts ett flertal motioner med förslag
om att LKAB :s huvudkontor skall förläggas
till ort inom Norrbotten. Skälen
härför ligger enligt vårt förmenande i
öppen dag. LKAB skall i fortsättningen
icke syssla med försäljningsfrågor, vilka
enligt överenskommelsen skall omhänderhas
av ett särskilt försäljningsbolag.
För LKAB:s huvudkontor blir de
väsentligaste uppgifterna att ordna produktionen
och transporterna så effektivt
som möjligt och att därvid hålla
fortgående kontakt med myndigheter
och enskilda i de av produktionen när -

Måndagen den 28 maj 195G em. Nr 22 129

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

masi berörda delarna av landet, alltså
malmkommunerna. Det bör därför vara
naturligt att huvudkontoret förlägges
så nära de aktuella arbetsplatserna som
möjligt. De kontakter med försäljningskontoret,
som kan behöva vidmakthållas,
måste vara väsentligt mindre såväl
i fråga om antal som betydelse än
de kontakter som avser den direkta
gruvdriften. Över huvud taget anser jag
det uppenbart att tillkomsten av ett
särskilt försäljningsbolag eliminerat de
praktiska skäl som kan tala för en förläggning
av huvudkontoret till Stockholm.

De kommuner i Norrbottens län, som
beröres av LKAB:s verkamliet, får en
mycket väsentlig del av sitt skatteunderlag
från denna verksamhet. I övrigt
är deras skatteunderlag väsentligt
mindre än inom flertalet kommuner i
de sydligare delarna av landet. Detta
förhållande är enligt min mening av
stor vikt, och det bör därför vara angeläget
att se till att kommunerna och
landstinget i Norrbotten icke mister det
skatteunderlag som kan komma att
hänföras till den kommun där huvudkontoret
ligger.

Därtill kommer de allmänna lokaliseringssynpunkterna.
Inte minst vid innevarande
riksdag har frågan om en
sådan spridning av olika industrier, att
de inte i alltför hög grad koncentreras
till större tätorter, varit föremål för
stort intresse. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att behovet av en sådan
spridning inte bara gäller industrierna
som sådana, utan också de förvaltande
organen.

Jag skall inte här ta upp flera skäl
som talar för en förläggning av huvudkontoret
till Norrbotten — den saken
kommer säkert att beröras av andra talare.
Men jag vill framföra en synpunkt,
som inle kom fram under debatten i
första kammaren men som kan ha ett
visst intresse.

Det har ju sedan många år
9 — A tid ro kammarens protokoll

ständigt uttalats en önskan om att industriföretag
som har sin verksamhet
förlagd till Norrland, också skulle placera
sina huvudkontor där. På vissa
håll inom det enskilda näringslivet har
man också efterkommit denna önskan.
Jag tror, att det vid detta tillfälle, då
riksdagen har bestämmanderätten, inte
skulle vara till gagn utan tvärtom vara
ett knappast efterföljansvärt exempel
för framtiden, om staten i denna fråga
icke toge steget fullt ut. Om riksdagen
beslutar, att huvudkontoret skall ligga
i Stockholm, tror jag inte, att vi skall
överanstränga oss med våra krav på
att det enskilda näringslivet i fortsättningen
skall gå i en annan riktning.

Det finns även en del andra förhållanden,
som är ägnade att ogynnsamt
påverka kommunernas skatteunderlag.
Som bekant har LKAB ingått en särskild
överenskommelse med SJ om
fraktsatserna på malmbanan. Utöver
ett fast pris betalar LKAB för närvarande
ett tillägg, som till sin storlek är
beroende av malmpriserna. Så höga
som dessa varit under senare år, har
enbart fraktökningen kommit att uppgå
till väldiga belopp. 1953 belöpte den sig
till cirka 105 miljoner kronor och utgör
för närvarande cirka 80 miljoner
kronor per år. Samtidigt torde SJ:s
nettovinst av malmbanan uppgå till i
stort sett samma belopp som fraktökningen,
detta efter avskrivningar på
återanskaffningsvärdet och en förräntning
av det kapital, som nedlagts i banan,
med inte mindre än 9 procent.
Eftersom SJ inte betalar någon kommunalskatt
för sina trafikinkomster och
då fraktkostnaderna för LKAB är avdragsgilla,
undandras malmkommunerna
och landstinget i Norrbotten
mycket betydande skatteintäkter.

Det måste vara rimligt, att man ändrar
dessa förhållanden, då det nya
fraktavtalet skall göras upp. Det finns
ingen anledning att tvinga malmkommunerna
i Norrbotten att på detta spe -

tillbaka
1956. Nr 22

130 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

ciella sätt subventionera SJ och därmed
skattebetalarna i övriga delar av
landet. Så betydelsefull som denna fråga
är, bör enligt mitt förmenande det
nya fraktavtalet föreläggas riksdagen
för godkännande.

I viss mån av samma karaktär är frågan
om priserna för den malm som levereras
till Norrbottens järnverk. Genom
att denna upp till viss kvantitet
levereras till självkostnadspris blir den
vinst inom LKAB, varav malmkommunerna
erhåller del, mindre än eljest.
Över huvud taget anser jag det oriktigt,
att ett statligt bolag skall subventionera
ett annat statligt bolag. Det måste vara
angeläget, att varje företag redovisar
det verkliga, företagsmässiga resultatet.
Även här bör alltså en ändring komma
till stånd.

Från malmkommunernas sida har
man gjort framställning om ett ökat
kommunalt inflytande inom LKAB. Det
kan synas vara ett ganska rimligt krav.
Ändå har utskottet inte ens velat vara
med om en utredning av frågan. Yrkande
om en sådan utredning, varvid
även villkoren för leveranser av malm
från LKAB till Norrbottens järnverk
kan göras till föremål för prövning,
har framställts i en del motioner. Eftersom
man ändå skall utreda vissa spörsmål,
som ännu inte fått sin definitiva
lösning, är det här inte fråga om att
tillsätta någon extra utredning. Varför
då inte samtidigt ta upp hela frågan
om malmkommunerna och LKAB?

I motionen nr 782 i denna kammare
har framförts tanken, att en spridning
till svenska folket av LKAB:s aktier
vore förtjänt av att närmare undersökas.
Jag skall inte gå djupare in på
detta spörsmål utan vill i korta ordalag
stanna vid detsamma. Jag medger,
att uppslaget är djärvt, och när det
först fördes fram här i riksdagen av
herr Hjalmarson, blev man kanske
även på socialdemokratiskt håll choc -

kerad, men man förklarade, att idén
var intressant. Nu har ju samma tanke
bland annat i Amerika realiserats med
gott resultat. När jag i första kammaren
hörde finansministern beröra denna
sak fick jag emellertid ett starkt intryck
av att han rent principiellt var
så bestämt emot den, att inte ens en
utredning kunde av honom accepteras.

Finansministern nämnde, att dagens
beslut måste betecknas som historiskt.
Det är givetvis riktigt. Det är en mycket
stor industri, som i dag är föremål
för inlösen. Principbeslutet är i viss
mån fattat förra året, och det gäller nu
att staten skall driva denna industri.
Nu finns det alltså ett tillfälle att sprida
äganderätten till svenska folket på
det sätt, som har föreslagits i motionen.
En utredning härom är givetvis nödvändig.
Här gäller det att söka sig fram
till den rätta formen och att skapa nödiga
garantier; det är åtminstone för
mig självklart. Jag kan inte finna annat
än att en sådan ordning skulle vara
minst lika demokratisk som vad som
nu förekommer t. ex. i ett statligt företag,
där en ämbetsman som statens representant
utgör dominansen vid bolagsstämman
och där inte ens riksdagens
revisorer får ha insyn. Jag kan
inte komma ifrån den känslan, att samhällsmedborgarnas
delaktighet och inflytande
där är ganska ringa. Det är
staten som utövar det avgörande inflytandet.
Man närmar sig här mera den
s. k. upplysta despotismen än verklig
demokrati, även om inte själva liknelsen
är fullkomlig.

Jag skall, herr talman, inte yttra mig
mera på den punkten. Jag vet, att den
kommer att beröras av andra talare.
Jag begränsar mig därför till vad jag
redan sagt och hemställer, på skäl som
jag här anfört, om bifall till samtliga
de till statsutskottets utlåtande nr 155
fogade reservationer, på vilka jag har
mitt namn.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 131

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Herr LöFROTH (fp):

Herr talman! Loussavaara-Kiirunavaara
aktiebolags framtida ställning är
helt naturligt föremål för ett livligt intresse
bland norrbottningarna, vilka får
den direkta känningen av riksdagens
fjolårsbeslut. Det bör också redan nu
erinras om vad riksdagen för ett år sedan
framhöll, nämligen att det vid kommande
utredningar skulle tillses, att
vid gruvornas förstatligande malmkommunernas
ställning bland annat i
skattehänsende inte försämrades. På
vad sätt har verkställda utredningar
sökt efterfölja riksdagens uttalade önskan? Först

och sist må sägas att förstatligandet
av lapplandsgruvorna ingalunda
har blivit någon populär sak bland
gruvarbetarna och andra som bygger
och bor däruppe. De känner sig helt
enkelt besvikna och uttalar sig mycket
kritiskt. De är också fullt medvetna
om att nyordningen kommer att bereda
de kommunala myndigheterna ekonomiska
bekymmer med bland annat
oväntade skattehöjningar för skattebetalarna,
trots att bolagets nya ledning
genom sina pressorgan söker övertyga
sina partianhängare och andra om
motsatsen.

»Ja, inte var det detta vi hade väntat
oss av de nya ägarna till malmgruvorna»,
yttrade många när de tog del
av och instämde i den vältaliga reservation
som landstingsdirektör K. G.
Viklund avlämnade till organisationskommitténs
betänkande, vilket som bekant
i huvudsak ligger till grund för
den proposition vi nu liar att behandla.
Missnöjet och besvikelsen i malmfälten
ökar undan för undan ocli har tydligen
träffat kanslihuset på ett särskilt
märkbart sätt, eftersom hastiga åtgärder
vidtagits, till vilka jag senare skall
återkomma.

Fn av de mera fackligt framträdande
gruvarbetarna framförde för en tid sedan
en reflexion, som jag inte närmare

hade tänkt på. »Har du tänkt på», sade
han, »vilka konsekvenser riksdagens
beslut i inlösningsfrågan i verkligheten
kommer att få? Den miljard kronor,
som Grängesbergsbolaget får fri genom
inlösen, gör det möjligt för TGO att investera
pengar för att upptaga ett flertal
nedlagda malmgruvor i Mellansverige
och att på allvar exploatera järnmalmsfyndigheterna
i Afrika, vilka
gruvor tillsammans med Grängesbergsgruvan
blir betydande konkurrenter till
lapplandsmalmerna. Men härtill kommer
att TGO inköpt Oxelösunds jernverk
och där igångsatt betydande utvidgningar,
bland annat för uppförande
av ett plåtvalsverk — följaktligen en
direkt konkurrent till det statsägda
Norrbottens järnverk.»

Vi talar om kreditbegränsningar och
annat, men betalar staten ut väldiga
belopp direkt för att hjälpa storfinansen
— jag förmodar att TGO återfinnes
i den katalogen — att finansiera sådana
stora investeringsprojekt samtidigt
som svårigheter för de statliga bolagen
uppstår. Det är just en sådan politik
som jag och många med mig står
främmande inför.

Av samarbetet mellan TGO och staten
har vid förhandlingar något kunnat
bibehållas, nämligen de inte oviktiga
delar, som malmförsäljningsavdelningen
och malmskeppningarna på export
utgör.

I den föreliggande propositionen har
finansministern icke funnit skäl att —
i likhet med vad organisationskommittén
anfört — tillmötesgå en framställning
från berörda malmfältskommuner
och landstinget alt mot vissa villkor
förvärva aktier i det nya LKAB. Liknande
framstiillningar har motionsledes
också förts fram från såväl högerhåll
som socialdemokratiskt håll.

Statsutskottet delar departementschefens
uppfattning, vilket jag finner riktigt
och helt ansluter mig till. Har nu
riksdagen beslutat övertaga malmbola -

132

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

get, har jag svårt att förstå vitsen i att
kommunerna och landstinget lägger sig
till med en portfölj LKAB-aktier, allra
helst som departementschefen föreslår,
att i företagets nya bolagsordning intages
den bestämmelsen, att en styrelseledamot
och en suppleant skall vara
icke blott förtrogna med förhållandena
i Norrbotten, utan till och med bosatta
inom länet. Och får man nu tro vad
den för det nya bolaget utsedde direktören
sagt i ett av sina pressorgan på
tal om norrbottningar i bolagets styrelse,
skulle det inte stanna vid en representant,
ty enligt tidningen framhåller
direktören att »det kan mycket
väl hända att man då och då tar någon
ur kretsen där uppifrån». Ja, för Norrbotten
är ju detta mycket hoppingivande
och nästan för bra för att vara
sant.

Har nu malmfältskommunerna och
landstinget så mycket pengar över att
de kan avvara flera tiotal miljoner kronor,
finns det, tycker jag, betydligt
angelägnare uppgifter att offra pengar
på än just aktieinköp. Kommunerna
borde rådas till att i stället använda
pengar till att bygga bostäder och därmed
något lätta på den skriande bostadsbrist
som råder. Ungdomar gifter
sig men står utan bostäder. Pensionärer,
de flesta gruvarbetarpensionärer,
har inte råd att bebo sina lägenheter.
Dessa vill ha mindre och billigare lägenheter.

Med tacksamhet noterar jag statsutskottets
tillmötesgående på ett par
punkter i den av mig och några andra
folkpartister i denna kammare väckta
motionen nr 783.

En av dessa frågor berör i huvudsak
de av bolaget planerade engångsavskrivningarna
första verksamhetsåret
efter den 1 oktober 1957. Då det nya
bolaget träder till, skall avskrivningarna
därefter komma att äga rum efter
s. k. affärsmässiga grunder. Däremot
är i sak intet att erinra, då givet är

att statliga affärsföretag bör åtnjuta
samma frihet som enskilda att disponera
rörelsens ekonomiska resultat
inom gällande skattelagstiftnings ram.

Enligt beräkningar, gjorda av organisationskommittén
eller rättare sagt
av de av kommittén tillkallade experterna
i skattefrågor, föreligger möjlighet
till betydande engångsavskrivningar
samt avsättningar till sådana fonder,
som i regel godkännes av skattemyndigheterna
såsom avdragsgilla. Varken
av kommitténs betänkande eller av
propositionen framgår till vilka belopp
man räknar dessa engångsavskrivningar.
Skatteexperterna — samma förnämliga
experter som den förkättrade storfinansen
anlitar vid sina självdeklarationers
upprättande — har vid beräkningarna
angående det nya LKAB:s
likviditet och skatteförhållanden via
kommittén till finansdepartementet ingivit
sina resultat. Av dessa beräkningar
framgår, att engångsavskrivningarna
på vissa tillgångar beräknats till 115
miljoner kronor, som det alltså eventuellt
skulle vara tillåtet att avdraga
i bokslutet vid 1959 års taxering. Som
en jämförelse må nämnas att LKAB:s
avskrivningar för det räkenskapsår,
som slutade den 30 september 1955, utgjorde
endast 14,1 miljoner.

Syftet med de föreslagna stora avskrivningarna
är ju uppenbart att få
bolagets beskattningsbara netto mindre
och därmed också lägre skatteutgifter.
Härigenom följer en förbättrad likviditetsställning
för bolaget, som enligt
experternas utlåtande inom de närmaste
åren inte kommer att bli av den
lysande klass som det nuvarande LKAB
kunnat framvisa.

Att bolagets avskrivningspolitik under
de närmaste åren efter övertagandet
kommer att ekonomiskt kraftigt
återverka på malmfältskommunernas
och landstingets skatteunderlag och
därmed redan nu skapar en otrygghetskänsla
inför den närmaste fram -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 133

Fortsatt samarbete mellan staten och T

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

tiden, är ju självklart. Detta framgår
också otvetydigt av de uttalanden som
länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott
i länet gjort i sina yttranden
till finansdepartementet.

Statsutskottets klart uttalade mening,
att de av bolaget planerade engångsavskrivningarna
skall slås ut på minst tre
år — i överensstämmelse med den av
mig m. fl. framlagda motionen — hälsas
med tillfredsställelse, liksom också
statsutskottets betoning av motionens
yrkande, att vid en eventuell framtida
omläggning av bokföringsåret ett sådant
tillvägagångssätt väljes, att kommunernas
intresse av kontinuerliga,
varje år inflytande skatteinkomster tillgodoses.

Därest icke riksdagen säger ifrån på
denna punkt, står det fritt för bolagets
styrelse att ta det bokföringsår som ur
bolagets likviditetssynpunkt är förmånligast.
Första bokföringsåret kan t. ex.
läggas om att omfatta 18 månader,
d. v. s. från den 1 oktober 1957 till den
31 mars 1959, något som av allt att
döma lekt experterna i hågen. En sådan
omläggning av bokföringsåret medför
ju, att ett helt beskattningsår blir
överhoppat, nämligen beskattningsåret
1958. Bolaget skulle alltså under detta
år inte behöva erlägga någon skatt, och
kommunerna skulle följaktligen icke
heller få några skatteinkomster från
malmbolaget. För t. ex. landstinget innebär
detta, att landstingsskatten för
övriga skattskyldiga inom länet måste
höjas från nuvarande 3,90 till 7,16 per
skattekrona.

Vad beträffar frågan om huvudkontorets
förläggning går utredningen och
departementschefen ut ifrån att någon
förändring härutinnan inte kan komma
i fråga. Huvudkontoret skall med andra
ord kvarbliva i Stockholm. De norrbottniska
riksdagsmännen var för någon
vecka sedan i skilda motioner eniga
om att huvudkontoret borde ligga i
Norrbotten. Men sedan dess har enig -

rafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

heten spruckit. Gruvbolagets nya ledning
har ordnat så, att några avhoppare
villigt anmält sig för att hindra
huvudkontorets förflyttning till Norrbotten.

Naturligt är att malmkommunerna
och landstinget i Norrbotten önskar att
bolagets huvudkontor förlägges till länet,
där bolagets malmproduktion helt
utvinnes. Enligt min mening bör platsen
för kontoret vara Kiruna, där bolagets
huvudsakliga malmproduktion
framskapas och där malmtillgångarna
räcker flera hundra år framåt. Kiruna
har också den fördelen att ligga närmast
den största malmexporthamnen,
nämligen Narvik. Allt talar således för
att huvudkontoret för LKAB bör placeras
i Kiruna. LKAB är ju uppsagt från
sina nuvarande lokaler i Stockholm,
och då bolagets styrelse sedan länge
planerat att uppföra en ny förvaltningsbvggnad
i Kiruna, kunde man i samband
därmed också lösa lokalbehovet
jämväl för huvudkontoret.

Sedan LKAB och TGO nu enats om
ett gemensamt självständigt försäljningskontor
i huvudstaden, återstår
egentligen den företagsekonomiska, den
administrativa och den gruvtekniska
ledningen, som utan några som helst
svårigheter lika bra kan skötas i Kiruna
som i Stockholm. Nog har jag hört en
del skäl anföras mot en förflyttning,
skäl som inte på något sätt kan få vara
avgörande i saken. .lag skulle absolut
inte kunna dra eu lans för de förslag
jag nu framfört — ej heller någon annan
norrbottning skulle göra det — om
t. ex. malmgruvorna vore förlagda i
stockholmstrakten. Och en förflyttning
av gruvorna förefaller mig för närvarande
otänkbar. Varför skulle det vara
omöjligt för LKAB i Stockholm alt förlägga
huvudförvaltningen på den plats
diir gruvrörelsen är centraliserad, så
som de lappländska malmgruvorna ligger?
Som bekant har ett flertal andra
stora norrländska exportindustrier un -

134

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

der senare år flyttat huvudförvaltningarna
till sina norrländska industriplatser,
och erfarenheterna därav pekar enbart
på fördelar för företagen.

Även av skatteekonomiska skäl reses
från Norrbotten kravet att malmbolagets
huvudkontor förlägges till länet.
Med den nuvarande kommunalskattelagen
får den kommun, där huvudkontoret
för ep i annan kommun
bedriven rörelse är beläget, åtnjuta förmånen
att beskatta från fem till tio
procent av bolagets beskattningsbara
vinst. Sedan åtskilliga år bar huvudkontorsandelen
i fråga om beskattning
för LKAB varit tio procent. För Stockholms
stad betydde detta t. ex. år 1954
en skatteinkomst på cirka 4,5 miljoner
kronor.

Nu har statsutskottet på denna punkt
velat framhålla, att beskattningen av
huvudkontorsandelen för LKAB kommit
i ett nytt läge sedan ett speciellt
försäljningskontor organiserats och att
det därför kan tänkas att huvudkontorsandelen
blir beskattad med endast
fem procent. I detta avseende vill jag
framhålla att riksdagen liärutinnan inte
kan göra något åt saken annat än i
samband med en lagändring. Som det
nu ligger till är det den mellankommunala
prövningsnämnden som beslutar.
Någon ändring av lagens bestämmelse
om beskattning av huvudkontorsandelen
tror jag inte på, ej heller
tror jag att den mellankommunala prövningsnämnden
skulle frångå sin sedan
länge intagna ståndpunkt. Att frågan
nu kommit fram i rampljuset synes mig
blott vara ett led i den dimridå man
söker arrangera för att stödja förslaget
om huvudkontorets kvarblivande i storstaden
Stockholm.

I fråga om malmfrakten å malmbanan
Luleå—Riksgränsen har departementschefen
endast uttalat, att det ankommer
på bolagets nya ledning att upptaga
förhandlingar med järnvägsstyrelsen
i syfte att träffa nytt avtal för ti -

den efter nu utgående avtalsperiod.
Denna fråga är för malmkommunerna
och landstinget i norr en skatteekonomisk
fråga av största betydelse. Det gäller
här en del av företagsvinsten i
LKAB, som årligen via omkostnadskontot
i form av extra frakttillägg överföres
till statens järnvägar och samtidigt
undandrages den kommunala beskattningen.
Denna vinstöverföring till SJ
belöper sig årligen, så länge det nuvarande
fraktavtalet gäller och frakttilllägget
är baserat i huvudsak på nu utgående
brytningskvantitet och nu gällande
malmpriser, till bortåt hundratalet
miljoner kronor. Märk väl: utöver
de ordinarie fraktkostnader, som SJ betingar
sig enligt gällande avtal, utgår
detta frakttillägg. Detta frakttilläggsavtal
är unikt i sitt slag och finurligt
konstruerat för att undandraga kommunerna
rätten att beskatta den härigenom
dolda företagsvinsten. Man talar
om skatteflykt och mer eller mindre
om skattefiffel hos enskilda personer
och privata företag, men här förekommer
något av den storleksordning att
straffsatserna i lagen inte tillnärmelsevis
räcker till, och alltsammans i statlig
regi. Här är det också tydligt, att
man skall fortsätta på den inslagna vägen.
Man har svårt att komma ifrån
den tanken när man läser skatteexperternas
uttalande, som icke redovisats i
kommittébetänkandet och ej heller i
propositionen. Experterna framhåller
nämligen i sina kommentarer över olika
beräkningar av bolagets vinster och
likviditetssvårigheter under de närmaste
åren bl. a. följande: »Fraktkostnaderna
motsvara de nu gällande, varför
sålunda det nuvarande fraktavtalet
antagits bli bestående minst fram
t. o. m. år 1960.»

Jag tror att man på goda grunder kan
fastslå, att det nuvarande fraktavtalet
nog kommer att bestå ett gott stycke in
på 1960-talet, om det över huvud taget
kommer att ändras. En sådan revide -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

135

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelbsund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

ring av avtalet att det s. k. frakttillägget
mer eller mindre bortkopplas, innebär
att den totala rörelsen för SJ
kommer att få vidkännas en förlust motsvarande
vad frakttillägget tidigare givit
i inkomst. Varför skulle man inte
också här kunna tänka sig en klar redovisning
— utan sidoblickar för att söka
lura malmkommunerna på skatt — mellan
det statliga verket SJ och det statliga
bolaget LKAB.

Herr talman! Jag har i några avsnitt
sökt klarlägga min uppfattning i den
aktuella debatten om LKAB:s framtida
ställning efter förstatligandet, och jag
vill samtidigt framhålla att riksdagens
beslut om inlösen av TGO:s stamaktier
i LKAB var i högsta grad beklagligt,
särskilt för malmkommunerna och
landstinget i Norrbotten. Dessa kommuner
står redan i år och nästa år inför
den mindre angenäma uppgiften att
bli tvungna att väsentligt höja sina uttaxeringar
för att därmed i tid söka
mota och utjämna det betydande skattebortfall,
som oundvikligen kommer
1960 och närmast påföljande år, och att
sådant åstadkommer oro och bekymmer
får riksdagens ledamöter inte förundra
sig över.

Länets socialdemokratiska riksdagsledamöter
har i motioner i samband med
LKAB-frågan framfört ett mycket gott
uppslag, i det att de hemställt om utredning
angående upprättande av en
fond för uppbyggnad av Norrbottens
näringsliv enligt principer som uppskisseras
i motionerna. Motionärerna har
föreslagit att fonden bildas genom att
staten avsätter två kronor per ton bortforslad
malm.

Statsutskottet hade en lätt uppgift att
avstyrka motionerna sedan Kungl. Maj :t
utan att avvakta riksdagens beslut blixtsnabbt
utsåg en kommitté, vars direktiv
dock blev väsentligt vidare än motionärerna
hade tänkt sig.

Men som sagt, uppslaget är utomordentligt
gott, och vi skall hoppas att ut -

redningens resultat också skall ge något
av verkligt värde, inte minst för vår
norra landsända, och inte enbart skall
utgöra tröstens lugnande ord för de
närmaste månaderna till norrbottningarna
med anledning av den politiska
skördeskada som fjolårets riksdagsbeslut
rörande malmgruvornas förstatligande
faktiskt innebär.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till de till utskottsutlåtandet
fogade reservationer som är
betecknade med 1, 2 a, 3 a, 4 b och 6 a.
Till utskottets förslag i punkten VIII i
dess kläm yrkar jag bifall.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):

Herr talman! I den proposition rörande
LKAB, som riksdagen behandlade
i fjol och som ledde till att Kungl. Maj :t
erhöll begärt bemyndigande att göra
en för staten bindande tillsägelse om inlösen
av TGO:s aktier i LKAB, framhöll
dåvarande finansministern bland annat
att ett sådant bemyndigande icke borde
utesluta att, om intresse från TGO:s
sida förelåge för fortsatta förhandlingar,
sådana upptoges. Grunden för dessa
nya förhandlingar borde dock utgöras
av ett accepterande av statens önskemål
att som den störste intressenten i
LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena
i sista hand ansvarige erhålla
det avgörande inflytandet på bolagsstämman
och i styrelsen. Vid sådana
förhandlingar måste därutöver enligt
departementschefen, med beaktande
av vad som dåmera ytterligare framkommit
beträffande äganderätten till
malmfyndiglieterna, för statens del såsom
villkor bland annat uppställas, att
ändrade bestämmelser utformades för
vinstfördelningen i LKAB och för inlösenrätten.
Men i propositionen framhölls
vidare att ett bibehållande av
samarbetet mellan de två största malmbolagen
i Sverige medförde vissa fördelar.
Departementschefen utgick ifrån

136 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

att man, därest en form kunde finnas,
varigenom statens anspråk på ökat
inflytande över LKAB:s skötsel tillgodosåges,
genom olika avtal och samarbete
meddan TGO och LKAB skulle
bevara de väsentligaste av de fördelar
som den nuvarande formen för samarbete
medförde. Men han sade också att
det var självklart, att detta ökade inflytande
över LKAB:s skötsel icke rimligen
läte sig förverkligas utan att LKAB
självt kunde föra en självständig försäljningspolitik,
även om genom samarbetsavtal
en koordinering ägde rum
med TGO:s försäljningspolitik.

Genom antagandet av statsutskottets
utlåtande över propositionen anslöt sig
riksdagen till detta av departementschefen
gjorda uttalande.

Utskottet, som nu haft att behandla
proposition nr 171, med förslag om
samarbete med TGO, har kommit till
den uppfattningen, att det uppnådda
förhandlingsresultatet är väl förenligt
med det uttalade syftet att finna en
anordning varigenom olägenheterna
med nu gällande malmavtal undanröjes
och de av staten framförda önskemålen
tillgodoses under skäligt hänsynstagande
till båda parternas berättigade intressen.

Till detta av utskottet gjorda uttalande
har några av utskottets ledamöter
reserverat sig. Även om det nu var så,
att man i fjol från reservanternas sida
företrädde en från fjolårets riksdagsbeslut
avvikande mening i fråga om bemyndigandet
åt Kungl. Maj:t, kan man
väl ändå inte komma ifrån, att vad
vi nu har att behandla är ett av Kungl.
Maj:t verkställt, av riksdagen fattat beslut.

Otvivelaktigt måste man säga att det
förslag, som här föreligger, och det
uppnådda förhandlingsresultatet väl
fyller de av fjolårets riksdag uttalade
önskemålen om ett avgörande inflytande
i LKAB:s bolagsstämma liksom också
i dess styrelse. Likaså har man ge -

nom föreliggande avtal om fortsatt samarbete
uppnått syftet att bevara de fördelar
den nuvarande formen av samarbete
mellan dessa olika företag har
medfört.

Vad reservanterna främst vänder sig
mot är givetvis det av utskottet gjorda
uttalandet att olägenheterna med nu
gällande malmavtal undanröjs och de
av staten framförda önskemålen tillgodoses
under skäligt hänsynstagande till
båda parternas berättigade intressen.

Till detta vill jag endast säga, herr
talman, att vad som här föreligger är
ett av båda parterna undertecknat avtal.
Om någon av dessa parters berättigade
intressen ej blivit tillgodosedda,
hade väl någon uppgörelse ej
kunnat träffas på nu föreliggande villkor.

Vad först gäller förslaget till avtal
mellan staten och TGO om delägarskap
i LKAB, innebär detsamma att TGO
kvarstår som delägare i LKAB med ett
belopp av 100 miljoner kronor, motsvarande
ungefär en niondel av TGO:s
nuvarande intresse, och att som en följd
härav TGO:s framtida andel i företagets
aktiekapital och vinst blir drygt
fyra procent, att både staten och TGO
skall kunna påkalla inlösen av TGO:s
andel, dock inte före 1977, samt att en
av styrelseledamöterna i LKAB skall
tillsättas av TGO.

Avtal har dessutom träffats om försäljningssamarbete
mellan de olika företagen
i ett särskilt försäljningsbolag och
aktierna i detta företag skall till lika
delar ägas av LKAB och TGO. Likaså
har man träffat avtal om utskeppningen
av LKAB:s malm, enligt vilket TGO
skall handha denna utskeppning.

I behandlingen av detta ärende har
frågan om huvudkontorets förläggning
kommit att få en framträdande plats,
och alla motioner som har framförts i
ärendet berör frågan om huvudförvaltningens
förläggning. Dels har anförts
lokaliseringssynpunkter, dels har det

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

137

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

påpekats att de ekonomiskt och tekniskt
val utbildade chefstjänstemännen i huvudförvaltningen
skulle innebära en
betydande tillgång för orten och länet,
dels ock har frågan om beskattningen
av huvudkontoret tagits upp.

Det är helt naturligt att betydelse
måste tillmätas dessa skäl vid ett bedömande
av denna fråga. Man kan
emellertid ändå inte vid en objektiv
bedömning av de skäl som har framförts
anse, att de är av sådan styrka,
att man kan medge en förläggning av
huvudkontoret till Norrbotten. Om
LKAB skall organiseras om som ett
särskilt företag, bör det inte i sin begynnelse
få ett sämre utgångsläge än
vad företaget har i sin nuvarande form.
Endast företagsekonomiska och förvaltningstekniska
synpunkter bör vara
avgörande för huvudförvaltningens förläggning.
Viktigt i detta sammanhang
är givetvis det triangulära samarbete
som i fortsättningen skall bedrivas mellan
LKAB, TGO och dessa båda företags
försäljningsorganisation. För att
detta samarbete skall kunna bedrivas på
ett rationellt och effektivt sätt krävs
det under långa tidsperioder en daglig
personlig kontakt mellan ledningarna
för de olika företagen. Det är riktigt
som det sägs i vissa av motionerna, att
det numera finns tekniska hjälpmedel
som kan underlätta kontakten, även om
avstånden kan vara rätt betydande mellan
lokalförvaltningarna och huvudförvaltningen,
men i detta fall utgör de
ändå inte en fullt tillfredsställande ersättning
för de erforderliga kontakterna
mellan de olika företagen på detta område.
Enligt de arbetsprinciper som
har upprättats skall bl. a. ledningen för
försäljningsföretaget vara direkt föredragande
för LKAB:s och TGO:s ledningar,
och man kommer att vara hänvisad
lill de nuvarande företagens arkiv,
som kommer att handhas och ägas
av TGO.

Av särskild betydelse för detta sam -

arbete med TGO är det gemensamma
försäljningskontoret, vars säte måste
vara Stockholm. Det viktigaste försäljningspolitiska
avgörandena äger regelmässigt
rum på hösten vid förberedelserna
för förhandlingarna om nästkommande
års kontrakt med kunderna, och
det tar en längre tidsperiod av året i
anspråk. Före dessa förhandlingars början
krävs det en omfattande inventering
och ingående sammanjämkning av
försäljningspolitiska och produktionstekniska
synpunkter. Detta arbete kan
utföras endast i intim samverkan mellan
produktionsledningen i LKAB respektive
TGO och ledningen för det särskilda
försäljningsbolaget. Det måste dessutom
hållas en fortlöpande kontakt med
TGO:s rederi, som skall svara för en
viss del av malmskeppningarna.

För att försäljningsbolaget på ett effektivt
sätt skall kunna fylla sin uppgift
måste det i väsentliga hänseenden
kunna fungera som en försäljningsavdelning
inom respektive moderbolag.
Och skulle huvudförvaltningen för
LKAB förläggas till Norrbotten, så
tvingas företaget att upprätta ett filialkontor
i Stockholm, och detta medför
ju att vissa befattningar inom företaget
måste dubbleras. Man får därigenom
ökade kostnader. Man kan givetvis också
tillägga, att i det läge där man nu befinner
sig har man inte möjlighet, därest
man skulle flytta till Norrbotten, att
få med sig någon del av den kvalificerade
personal, som är erforderlig om
företaget skall få ett gynnsamt samarbete
redan från början.

Den nuvarande administrativa verksamheten
är i mycket hög grad decentraliserad
till de lokala förvaltningarna,
som har en vidsträckt självständig beslutanderätt.
En lokalisering av huvudförvaltningen
till Norrbotten skulle,
kan man tänka sig, tala för en starkare
centralisering av lokalförvaltningens
befogenheter till huvudförvaltningen.
Under alla förhållanden skulle före -

138

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

tagsekonomiska skäl tala för en sådan
utveckling.

Man bör naturligtvis göra allt för att
företaget, när det nu startar i oktober
1957, får så goda utkomstmöjligheter
som över huvud taget är möjligt. Jag
vill här erinra om att högern i sin
motion är mycket tveksam rörande förutsättningarna
för företagets verksamhet,
och man har bland annat understrukit:
»För det andra betyder statens
övertagande att risker skapas för
att organisationens effektivitet försämras,
speciellt i fråga om försäljningen
på utlandet av den för vår utrikeshandel
avgörande järnmalmen.» Om dessa
synpunkter, som högern här framfört,
är riktiga, så måste allt tala för att man
placerar huvudkontoret i Stockholm
och inte ökar svårigheterna i fråga om
kontakterna och i fråga om försäljningsmöjligheterna
för företaget i större
utsträckning än vad som över huvud
taget kan vara nödvändigt.

Man har också i fråga om huvudkontorets
förläggning till Norrbotten framfört
skattesynpunkter i debatten. Och
man kan givetvis förstå kommunernas
syn på skattefrågan, att de har ett bestämt
intresse av att få så mycket skatt
som möjligt och att företaget helt beskattas
i Norrbotten. Men detta kan givetvis
inte få vara avgörande för huvudkontorets
förläggning, utan effektiviteten
i organisationen måste vara den
faktor som bestämmer förläggningen.
Genom den omorganisation, som kommer
att ske av företaget, kommer givetvis
beskattningsfrågan i ett helt annat
läge än för närvarande. Genom att
man har upprättat ett särskilt försäljningskontor
och man är enig om att
detta skall förläggas till Stockholm, så
kommer beskattningen av detta kontor
att ske där. Om huvudkontoret förlägges
till Stockholm, kommer beskattningen
vad gäller huvudkontoret i ett nytt läge.
Då finns det förutsättningar att få en
beskattning av huvudkontorsandelen,

som ger 5 procent. I princip är det ju
så att huvudkontorsandelen beskattas
allenast till 5 procent, och varför skulle
det vara undantag när det gäller LKAB
i detta hänseende?

Det är riktigt, som herr Löfroth här
har påpekat, att det är mellankommunala
prövningsnämnden som här bestämmer,
men det finns väl inga skäl
för att vi skall bestämma något annat
när det gäller LKAB än när det gäller
ett annat företag. Jag tror att det finns
förutsättningar för den ståndpunkt som
innefattas i utskottets skrivning i det
hänseendet.

Herr Thun har tillsammans med några
andra ledamöter framlagt er, reservation
med ett tillägg till utskottets uttalande
på s. 17. Detta tillägg lyder:
»Skulle emellertid erfarenheten visa att
en förflyttning av huvudkontoret till
Norrbotten kan verkställas utan nackdel
för bolaget, bör frågan härom upptagas
till förnyad prövning.» Till detta
vill jag bara erinra om vad utskottet
skrivit: »Även om rent lokaliseringspolitiska
synpunkter kan anses tala
till förmån för en förläggning av huvudkontoret
till Norrbotten har utskottet
därför i nuvarande läge funnit övervägande
skäl tala för Kungl. Maj:ts förslag
på denna punkt och får fördenskull
avstyrka de ifrågavarande motionerna,
såvitt nu är fråga.»

Man skall här märka att utskottet för
sin del sagt, att det är i nuvarande läge
som man har ansett sig kunna tillstyrka
att huvudkontoret placeras i Stockholm.
Skulle utvecklingen i en framtid visa
att skäl talar för en omprövning av
detta beslut, så finns det enligt utskottets
skrivning inga hinder för en sådan
omprövning. Man har alltså inte
tagit ställning för all framtid till frågan
om huvudkontorets förläggning.

I propositionen har tagits upp frågan
om engångsavskrivningar. Jag vill först
säga i detta sammanhang, att de nu gällande
avskrivningsformerna, som har

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

139

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

varit bundna, otvivelaktigt har varit till
fördel för kommunerna. Dessa har haft
en viss fördel därigenom, att man har
fått en ökad vinst, då möjligheterna till
avskrivning varit begränsade. De nuvarande
avskrivningsreglerna har ju den
formen, att anläggningar inklusive byggnader
och maskiner, vilka utföres huvudsakligen
eller uteslutande för visst
brytningsområde, skall i princip avskrivas
för varje år med så stor del,
som svarar mot den under året brutna
malmkvantiteten i förhållande till hela
den utnyttjningsbara malmkvantiteten
inom området. I övrigt gäller i huvudsak,
att avskrivningar skall företagas
med 2,5 procent på anläggningar, 5
procent på maskiner och 8 procent på
inventarier. Det är alltså ur kommunernas
synpunkt gynnsamma avskrivningsregler
som har varit gällande.

Departementschefen har med hänsyn
härtill förklarat, att vid avskrivningsfrågan
behörig hänsyn kommer att
tagas till kommunernas intressen i skattehänseende.
Departementschefen har
alltså ansett, att man bör ta hänsyn till
kommunernas skatteunderlag, då man
upptar frågan om engångsavskrivningar.
Men härtill har utskottet understrukit
detta uttalande och förordat, att avskrivningarna
under övergångstiden
fördelas under en ej alltför kort tidsperiod;
utskottet har sagt förslagsvis
tre år.

Nu har i folkpartipressen sagts, att
det är herr Löfroth, som i detta fall
har varit den verksamma kraften. Jag
vill då först understryka ytterligare en
gång, att det är departementschefen som
för sin del har sagt, att hänsyn skall
tagas till kommunernas intressen, liksom
också att utskottet givit en starkare
betoning av detta departementschefens
uttalande.

I frågan om räkenskapsårets omläggning
anser utskottet för sin del, att också
därvidlag skälig hänsyn skall tagas
till kommunernas intresse och att det

finns tekniska förutsättningar att göra
en omläggning av räkenskapsåret utan
att det i alltför stor utsträckning behöver
rubba kommunernas skatteunderlag.

I reservationerna 6 a och b framföres
den meningen, att ett eventuellt nytt
fraktavtal skall underställas riksdagen.
Enligt departementschefen skall nya
förhandlingar upptas, och utskottet förutsätter
i sin skrivning, att olika på frågan
inverkande omständigheter härvid
blir vederbörligen beaktade. Att man
nu i riksdagen skulle införa den principen,
att riksdagen skall medverka till
eller sluta något fraktavtal med SJ, kan
ju leda till att riksdagen inte bara i
fråga om detta fraktavtal utan även i
fråga om andra kan ha intresse av att
få vara med och reglera. Den rimliga
lösningen av detta problem borde väl
ändå vara, att LKAB:s styrelse får behandla
denna fråga, och det borde vara
samma förhållande med frågan om det
avtal om leverans till Norrbottens järnverk
av 500 000 ton malm till självkostnadspris.
Företagets styrelse borde också
få ta upp frågan, huruvida man även
i fortsättningen anser det vara rimligt
att försälja malm till självkostnadspris
till Norrbottens järnverk. Alla har ju
reda på att man gjort detta för att
stödja det norrländska näringslivet, för
att man skulle få en god start för Norrbottens
järnverk, och jag skulle tro att
alla norrbotlningar är tacksamma för
att man medverkat till en uppblomstring
på detta område av det norrländska
näringslivet.

I fråga om den klara redovisning,
som högern här har pekat på, skulle
jag tro att företagets styrelse också
kommer att ta hänsyn till detta problem.

I en reservation hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om utredning och förslag till
1957 års riksdag rörande möjligheterna
att bereda malmkommunerna lika! inflytande
i EKAD. Enligt motionen skul -

140 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

le detta innebära att norrbottenskommunerna
skulle få rätt att teckna aktier
i företaget.

Utskottet har för sin del inte varit berett
att medverka till en åtgärd av ifrågavarande
slag, vars konsekvenser man
inte kan bedöma. Det kan nämligen inte
vara rimligt att man begränsar frågan
om kommunernas rätt att teckna aktier
i statliga företag enbart till tre eller
fyra kommuner, även om det i detta
fall gäller ett speciellt område, utan
man får väl behandla hela frågan rörande
kommunernas rätt att över huvud
taget teckna aktier i produktionsföretag.
Även andra kommuner kan ha
intresse av att teckna aktier i statliga
företag. Vi har Statens skogsindustrier,
som är spritt på vissa områden, och
man har även andra statliga företag.
Fråga är väl, om man inte då även bör
ta hänsyn till att kommunerna kan få
rätt att teckna aktier även i enskilda
företag.

För övrigt är det väl så, att kommunallagen
inte ger utrymme för kommunerna
att teckna aktier i produktionsföretag
av denna art, och det finns väl
inga skäl att göra speciella undantag
för norrlandskommunerna. Vidare tror
jag det finns motiv för att man är försiktig
på detta område. Man vet inte
vad det kan leda till, därest kommunerna
i gemen skulle få rätt att teckna
aktier i olika produktionsföretag.

Vad så gäller motionen om en fond
för Norrbottens näringsliv har jag ingen
anledning att gå in på denna. Statsrådet
har tillsatt en utredning, och vi får
väl se en gång i framtiden vad den kan
leda till.

I en reservation har också framförts
förslag om starkast möjliga spridning
till medborgarna av aktierna i LKAB,
exempelvis motsvarande inlösningssumman,
som högern har föreslagit. Där
har också framförts den meningen, att
man skulle sälja aktier till enskilda
medborgare i samhället. Man skulle säl -

ja aktierna exempelvis för 40 kronor
per styck.

Jag tror inte det finns några skäl att
sälja aktier eller dela ut aktier i LKAB
i någon annan form till enskilda medborgare
i detta land. Medborgarna i
samhället är redan ägare till aktierna
i LKAB, och en annan spridning föreligger
det intet behov av.

Det finns också en motion, vari yrkas
avslag på Kung''1. Maj :ts proposition.
Vidare föreslås ett helt statligt företag
och en inlösen av TGO:s malmflotta,
men av det anförda torde framgå, att
utskottet för sin del inte har kunnat
biträda denna motion utan avstyrker
densamma.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! I den hittillsvarande
debatten i denna fråga har herr Löfroth,
liksom i viss utsträckning herr Staxäng,
uppträtt som talesman för Norrbottens
län. Det tillkommer väl mig att intaga
en mera blygsam attityd. Jag tillåter
mig därför att enbart som en av norrbottningarna
anknyta med några kommentarer
i den föreliggande frågan.

Det har i denna fråga förts en tidvis
rätt irriterad debatt. Av denna har man
nästan kunnat få den uppfattningen, att
vad som här är i görningen kommer
att medföra försämringar jämfört med
hur det tidigare har varit för Norrbottens
län och dess befolkning. Om så
skedde, funnes det förvisso all anledning
att protestera, eftersom det är fråga
om exploaterande av naturtillgångar,
som helt är koncentrerade till Norrbottens
län. Nu förhåller det sig ju dock
inte på detta sätt. I propositionen har
departementschefen klart understrukit,
att frågorna om det nya LKAB:s räken -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

141

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

skapsår och avskrivningspolitik ej får
handläggas så, att Norrbottens län och
de berörda kommunerna kommer i en
sämre ställning. Detta uttalande har av
utskottet ytterligare understrukits.

Jag hörde under denna debatt herr
Löfroth komma med en del anklagelser.
Bland annat yttrade han att riksdagens
beslut i fjol skulle föranleda, att landstinget
och de berörda kommunerna redan
nästa år skulle tvingas till en skattehöjning.
Jag tycker det skulle vara av
intresse att närmare få preciserat, vilka
förhållanden det kan vara som orsakar
att det redan nästa år skall tvingas fram
en skattehöjning.

I det avtal som är träffat sker ju den
förändringen, att det nuvarande LKAB
inte behöver avsätta medel till olika fonder
under de två närmaste räkenskapsåren,
men detta kan såvitt jag förstår
inte resultera i ett minskat skatteunderlag
från LKAB.

Utöver de uttalanden som är gjorda
synes det mig finnas anledning att konstatera,
att i några betydelsefulla hänseenden
kommer Norrbotten i en bättre
ställning på grund av den omorganisation
som här sker. Sålunda förutsättes
att länet skall få insyn och medinflytande
i företaget genom en styrelseledamot
från länet. Något sådant har vi ej
förunnats i det gamla LKAB.

I fråga om den kommunala beskattningen
av LKAB kan emotses en icke
oväsentlig förbättring för Norrbottens
vidkommande. I den från vårt håll
väckta motionen, nr 784 i denna kammare,
bär sålunda, därest en lokalisering
av huvudkontoret till Norrbottens
län icke ernås, diskuterats möjligheterna
att i så fall i stället få en minskning av
LKAB:s huvudkontorsandel i fråga om
den kommunala beskattningen. Denna
utgår för närvarande med tio procent,
och Stockholms stad erhåller därigenom
som redan nämnts en kommunalskatt
på omkring 4,5 miljoner kronor.

Det är av intresse att notera vad ut -

skottet skriver i anslutning till detta
vårt yrkande i motionen. Det heter i
utskottsutlåtandet bl. a. så här: »Utan
att närmare ingå på skattespörsmål får
utskottet omnämna, att man enligt vad
utskottet inhämtat torde kunna räkna
med att inom ramen för nuvarande skattelagstiftning
möjlighet skall föreligga
att bestämma liuvudkontorsandelen för
det nya LKAB till allenast 5 procent.»
Det måste få konstateras att en sådan
jämkning nedåt av företagets huvudkontorsandel
medför en otvetydig förbättring
för Norrbottens län. Under förutsättning
av oförändrade malmkonjunkturer
och samma brytningsintensitet
kan det i runt tal bli drygt 2 miljoner
kronors årlig förbättring av de kommunala
skatteinkomsterna i vårt län.

Jag har ingalunda anfört dessa saker,
herr talman, för att på något vis ställa
mig upp och ödmjukt bockande tacka
och förklara mig fullständigt nöjd. Så
är nämligen inte fallet. Det har dock
synts mig att kravet på saklighet och
objektivitet fordrar att man inte i ivern
att ernå ytterligare förbättringar framställer
saken så, att vad som ändock är
klara förbättringar kommer att framstå
som om det vore försämringar.

Den fråga, som kanske har stått mest
i centrum i den hittillsvarande debatten
och även framskymtat här, är frågan om
var LKAB:s huvudkontor bör placeras,
i Stockholm eller i Norrbotten. Helt naturligt
är väl att norrbottningen i gemen
önskat se företaget lokaliserat inom länet.
Utan att börja något längre principiellt
resonemang nöjer jag mig med
att konstatera detta rätt självklara förhållande.

Av det föreliggande utskottsutlåtandet
finner vi att högerns ocli folkpartiets
utskottsrepresentanter har anslutit
sig till denna tankegång, som liar framförts
i olika motioner. Med tillbörlig
uppskattning konstaterar jag detta. Samtidigt
härmed bär det dock sitt intresse
att studera reservanternas förslag på

142

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

olika punkter som en enhet. Gör man
detta, kan det inte undvikas att intresset
för och omvårdnaden om Norrbotten
gör ett rätt så nymornat och yrvaket
intryck. Jag ber att i detta hänseende
få fästa uppmärksamheten vid de
uttalanden som göres i de med 2 a) och
2 b) betecknade reservationerna. Redan
i sin motion har högern opponerat sig
emot att Norrbottens järnverk erhåller
malm intill en viss kvantitet till självkostnadspris.
Nu fortsättes dessa strävanden
i reservationerna. Därvid kan
man notera att folkpartiet i sin reservation
stannar någonstans på halva vägen
och begränsar sig till en ganska otydlig
skrivning, medan högern däremot klampar
fram till ett yrkande.

Det undandrar sig mitt bedömande
vad det kan vara som har orsakat att
folkpartiet har stannat på halva vägen.
Undrande står man dock givetvis huruvida
det måhända kan förhålla sig så,
att NJA:s styrelseordförande haft ett
samtal med sina partikamrater i statsutskottet.
Därmed må nu vara hur det
vill. För mig framstår det i alla fall som
en underlig lokaliseringspolitik, den
som bär har demonstrerats. Här har
samhället funnit det vara angeläget att
skapa en förädlingsindustri i Norrbotten.
Detta företag har redan visat sig
medföra en värdefull komplettering av
sysselsättningsmöjligheterna inom länet.
Dess bokslut har även, som bekant,
börjat peka i den riktningen att man
kan ha anledning hoppas att företaget
även företagsekonomiskt skall lyckas.
Då kommer det protester mot att NJA
skall, under tid som erfordras för företagets
stabilisering, få köpa råvaror av
staten för något lägre pris än vad vi får
av tyskar och andra utländska köpare.

Nu anföres det visserligen i motionen
i fråga att NJA i stället kan givas
direkta statsbidrag, om så skulle behövas.
Låt mig i anslutning därtill påpeka
två saker. Utvägen med statsbidrag måste
vara avgjort sämre för företagets ut -

veckling. Det måste leda till en ökad
osäkerhet för företagsledningen. Det
kan säkerligen inte stimulera till trivsel
inom företaget, om upprepningar av
1954 års debatter skall erfordras då och
då. Även med all uppskattning för den
inställning reservanterna intagit i fråga
om LIvAB:s huvudkontor måste jag
tillägga, att skall det ske till detta pris,
då är vi sannerligen inte hjälpta. Att
som reservanterna gör ge med nypan
och ta tillbaka med fulla näven synes
mig icke vara en lokaliseringspolitik
som vi är betjänta av.

Så en sak ytterligare i detta sammanhang.
Reservanternas förslag går som
nämnts ut på att NJA skall tvingas betala
högre pris för de råvaror som förädlas
där, men om så behövs skall det
i stället få statsbidrag. Samtidigt är det
emellertid så att högern har berikat riksdagen
med en skuggbudget som alternativ
till den av regeringen framlagda. Jag
har försökt studera denna budget för
att om möjligt upptäcka var högern har
reserverat medel för dessa eventuella
statsbidrag till NJA, men det har varit
förgäves. Inte ett ord eller en siffra tyder
på något sådant. Då måste jag fråga:
Betyder detta att högern är säker
på att NJA:s ekonomiska resultat i fortsättningen
kommer att bli så bra, att det
omnämnda statsbidraget inte behövs? I
så fall återstår ju bara att konstatera
att det har skett en betydande sinnesändring
hos högern sedan 1954 — ja
sedan så sent som april månad 1956.
Skulle det däremot inte förhålla sig på
det sättet, kan ju högerns erbjudande
inte vara värt så värst mycket.

Efter detta tillåter jag mig att återkomma
till frågan om huvudkontorets
placering. Statsutskottet anför därvidlag
att det har blivit övertygat om att
behovet av intima kontakter mellan
TGO, det planerade särskilda försäljningsbolaget,
och det nya LKAB påkallar
att även det sistnämndas huvudkontor
placeras i Stockholm. För mig fram -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 143

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

står det visserligen som om just tillkomsten
av det speciella försäljningsbolaget
borde skapat förutsättningar för
att det nya LKAB:s huvudkontor kan
förläggas till annan plats. Med bortseende
från mina lekmannasynpunkter
tillåter jag mig dock att fråga: Om det
nu bedömes vara så att lokaliseringen
av huvudkontoret till Norrbotten erkännes
vara principiellt riktig men
samtidigt att behovet av intima kontakter
med försäljningsbolaget gör att båda
bör förläggas till samma plats, skulle
det då inte gå att lokalisera båda företagen
till Norrbotten?

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag inte ställa något yrkande
på denna punkt. Frågan återkommer
väl längre fram. Jag nöjer mig därför
med att deklarera att jag inte kan biträda
utskottets förslag i punkt V. Beträffande
övriga punkter biträder jag utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (li) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
nämnde ofta om en sinnesförändring
hos högern, när det gällde vissa av våra
reservationer här. Jag tror att talaren
själv har övat sig ganska mycket i sinnesförändringar,
eftersom han i viss
mån sprang ifrån sin egen motion beträffande
huvudkontorets förläggning.
Jag skall inte orda mer om den saken.

När det därefter gäller just denna
leverans av malm till Norrbottens järnverk,
har vi begärt en utredning på den
punkten. Det är ju inte alls något onaturligt,
om man där får en klar redovisning
mellan dessa två företag; det
borde väl rent affärsmässigt ligga i sakens
natur.

Sedan är det en sak, som inte är obekant
för den föregående talaren. Vi har
ett par statliga företag, som har leveranser
till varandra, nämligen domänverket
och Statens skogsindustrier, men
där föreligger inte något sådant förhållande
att Statens skogsindustrier, även

om företaget i framtiden får förmånsleveranser,
har förmånsrätt när det gäller
priserna.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Vad först gäller att
springa ifrån en egen motion vet inte
herr Staxiing något om detta ännu; vi
har inte hunnit fram till voteringen.
Jag har dock sagt, att jag inte kan biträda
utskottets förslag beträffande
punkten V.

Beträffande de yrkanden som göres
i högermotionen är det inte bara ett
yrkande om en förutsättningslös utredning
utan det gäller »utredning och förslag
till 1957 års riksdag angående borttagande
av den nuvarande subventionen
från LKAB till Norrbottens järnverk».

Sedan nämndes ju Statens skogsindustrier.
Ja, vi hade en debatt om detta
företag för några dagar sedan. Där förekom
mindre stimulerande inslag; så kan
det även bli, då det gäller Norrbottens
järnverk.

Herr GAVELIN (s):

Herr talman! Jag tror att kammarledamöterna
skall hålla mig räkning för
att jag kommer att fatta mig mycket
kort i mitt anförande. Jag skulle kort
och gott kunna instämma i vad den
föregående talaren herr Larsson anförde.
Hans synpunkter på den principiella
inställningen till detta problem
överensstämmer i huvudsak med mina
egna.

Det är dock en del saker, som jag vill
passa på att föra fram i samband med
denna debatt. Innan jag går in på dem,
skulle jag vilja passa på att säga några
ord till herr Löfroth. Han återkommer
till samma tema, som han hade vid fjolårets
debatt om statens övertagande av
LKAB, när han vill göra gällande, att
gruvarbetarna i stor utsträckning skulle
ha varit motståndare till denna inlösen.
Det tillbakavisades då, och jag ber än

144

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

en gång att inför kammaren få dementera
just detta. Det olyckliga förhållandet
att det från Gruvarbetarförbundets
ledning gjordes en propå, som några
gruvarbetare i Norrbotten nappade på,
får ingalunda betraktas på det sättet,
att Norrbottens gruvarbetare var motståndare
till denna inlösen.

Om en undersökning gjordes i dag
skulle vi finna, att den stora mängden
av gruvarbetarna och många andra är
belåtna med det beslut som fattats. Tar
man det i siffror tror jag man kan säga,
att en på fem skulle vara missbelåten.

Det egendomliga har inträffat, att de
borgerliga, som i fjol var motståndare
till denna inlösen, i år tagit överenskommelsen
om ett samarbete mellan
staten och TGO till intäkt för en viss
hetspropaganda mot regeringen. De borde
väl tvärtom känna sig synnerligen
tillfredsställda över att det gått att få
till stånd en överenskommelse så att
LKAB inte helt förstatligas.

Jag vill passa på att framföra min
uppfattning om ytterligare ett par saker.
När det gäller kommunernas rätt
och möjligheter att få teckna aktier i
bolaget vill jag påminna om att denna
fråga dök upp i samband med en överläggning,
som malmfältskommunerna
och landstingen hade med den kommitté,
som hade hand om den framtida
organisationen av LKAB. Det var ordföranden
i kommittén som förde frågan
på tal. Sedermera har den diskuterats
inom de kommunala förvaltningarna
och av representanter för landstingens
förvaltningsutskott, och vi har varit
ense om att kommunerna bör ha rätt
att teckna aktier. Vi har gjort detta
ingalunda därför att vi tror, att det är
nödvändigt för staten att få hjälp från
kommunerna på detta sätt — beloppet
skulle vara så litet, att det ur denna
synpunkt inte kan tillmätas större vikt
— utan vad vi avsåg var att kommunerna
på detta sätt skulle kunna få ett
visst inflytande genom att de fick del -

taga i stämmorna och föra fram sina
synpunkter.

Nu har det sagts, att i och med åt!
regeringen föreslagit och riksdagen
kommer att besluta, att det skall bli en
ledamot från Norrbotten, så skulle denna
fråga kunna föras ur diskussionen.
Så är det inte. I en hel del fall skulle
det ha varit nyttigt, om representanter
för kommunerna kunnat föra fram kommunernas
synpunkt. I första kammaren
har det väckts en motion i frågan, och
jag beklagar att jag vid den tidpunkten
var borta, så att det inte var möjligt för
mig att föra fram motionen här. Men jag
har all anledning att stödja motionen
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den del i motionen som avser
rätten för kommunerna att få teckna
aktier.

Jag kan inte tro att det ur kommunallagstiftningssynpunkt
skall vara möjligt
att hindra kommunerna från att teckna
aktier. Det finns ju en hel del andra
bolag inom kommunerna, inom vilka
de får teckna andelar och aktier, och
det kan inte vara värre om de gör det
i LKAB. Den synpunkten har framförts,
att det inte skulle vara möjligt för
kommunerna att teckna aktier, därför
att de kanske i framtiden skulle behöva
pengar och då följaktligen försöka få
aktierna inlösta. Men det kan väl i så
fall inte vara farligare än att Grängesbergsbolaget
i det nya avtalet tillförsäkras
rätt att få sina aktier inlösta
efter ett tjugotal år.

Herr talman! Jag sade att jag inte
skulle bli långrandig. Jag vill endast
uttala min glädje över att regeringen
positivt tagit ståndpunkt till frågan om
en fond för Norrbotten. Jag hoppas
emellertid att denna fond inte skall bli
sådan som tremiljonsfonden, som riksdagen
beslöt 1938. Denna skulle användas
för stöd åt malmkommunerna. Vid
olika tillfällen har det gjorts försök i
riksdagen att få bestämmelserna för fonden
ändrade, men det har varit omöj -

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 145

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

ligt att få det dithän, att fonden kan
tagas i anspråk även annars än när det
rått arbetslöshet inom malmkommunerna
minst tre dagar i veckan. Jag hoppas
verkligen att vi aldrig skall behöva
komma dithän att arbetstiden inskränks
till tre dagar i veckan där uppe.

Beträffande skattefrågan ur kommunernas
synpunkt anser jag det vara till
fördel att bolaget i vanlig ordning får
göra avskrivningar för att konsolidera
sin ställning. Det kan inte vara till nackdel
för kommunerna att bolaget blir
starkt och bärkraftigt i framtiden.

Jag uttalar min tillfredsställelse över
att det fattas ett beslut om utredning
rörande denna fond, och jag är säker
på att det finns många områden där
den kan komma till nytta. Jag ber alltså,
herr talman, att i första hand få
yrka bifall till motion nr 593 i första
kammaren i vad det gäller aktieteckningen
samt till reservation nr 4, som
gäller frågan om huvudkontorets förläggning.
Jag har den uppfattningen att
det är otänkbart att kunna få igenom
ett förslag om dess förläggning till Norrbotten,
men det bör dock klart och tydligt
sägas ifrån att det skall kunna ordnas
så, om det framdeles och efter en
undersökning skulle visa sig att detta
icke kommer att skada bolaget på något
sätt.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! För mig återstår endast
att konstatera, att de talare som nu varit
uppe från norrbottensidan har understrukit
nödvändigheten av att riksdagen
lar konsekvenserna av fjolårets beslut
om statens övertagande av LKAB. Därav
följer också att riksdagen bör såvitt
möjligt utan ändring godkänna det avtal,
som är träffat med LKAB och TGO.

Den enskilde tillförsäkras sedan gammalt
rätten att se om sitt hus. Den rätten
tillkommer familjer och numera har
man också givit samhället denna riitt.

Med samhälle menar jag då inte bara
staten utan också kommuner. Norrbotten
har kanske i högre grad än andra
landsändar hävdat denna rätt, troligen
beroende på att vi känt oss vara föremål
för en exploatering i större utsträckning
än andra landsdelar. I varje
fall har vi inte förstått att hävda våra
intressen så kraftigt som man gjort på
andra håll.

Emellertid har vi nu fått ett osökt
tillfälle därtill, sedan riksdagen beslutat
sig för att förstatliga det tidigare halvstatliga
företaget LKAB. Detta sker visserligen
med rätt för TGO att teckna
aktier i bolaget, men denna aktieteckning
för TGO:s räkning innebär, såsom
jag ser det, en förmån för staten. Man
bibehåller en del av den organisation
som TGO har skapat, främst försäljningsorganisationen
och all den erfarenhet
som finns inrymd i såväl LKAB:s
som TGO:s arkiv liksom också det förnämliga
vetande och de insikter, som
finns bevarade hos de anställda i TGO.
Vi får inte heller glömma att TGO förfogar
över malmflottan, ytterligare en
tillgång för staten under övergångsåren,
som kan bli rätt många — vi vet aldrig
vilka tider som stundar — att falla tillbaka
på.

Hos flertalet invånare i Norrbotten —
jag är inte så säker som herr Löfrotli
på att jag kan tala för samtliga, jag kan
t. ex. inte tala för herr Löfroth — utanför
malmkommunernas krets möter man
tillfredsställelse över att staten har övertagit
rätten till gruvorna och hälften av
aktierna liksom också rätten att bestämma
över detta företag. Från Norrbottens
sida har vi under de senaste
tio, kanske tjugo åren inte haft anledning
att rikta någon som helst anmärkning
mot skötseln av det gamla LKAB.
Detta bolag har på det sociala området
gjort värdefulla insatser, som uppskattats
inte bara inom malmkommunerna
utan även utanför deras gränser, i landsting
och inom länet över huvud taget.

10 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 22

146 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Men vi får fördenskull inte glömma att
det fanns en tid — vilket lierr Gavelin
nyss erinrade om — då LKAB befann
sig i ett betryckt läge, då staten måste
träda hjälpande emellan för att rädda
malmkommunerna och deras invånare
från svält och nöd.

Det är kanske mot bakgrunden av vad
som hände denna gång och som givetvis
vid ett försämrat försörjningsläge
åter kan inträffa, som vi norrbottningar
kände större trygghet inför att staten
nu blivit ägare av företaget.

Vi har väl i Norrbotten den uppfattningen,
att det kapitaluttag, som man
nu gör ur LKAB, är ett kapital, som försvinner
och inte kommer länet till godo
i fortsättningen. Malmen växer inte som
skogen gör, utan landsändan blir fattigare
för varje år som går, om inte åtgärder
vidtages för att kompensera kapitalultaget
i form av malmbrytning. Vi
har därför i en motion, framförd i denna
kammare och undertecknad av mig
och några andra ledamöter, hemställt
om bildandet av en fond genom att man
skulle t. ex. ta ut 2 kronor per brutet
ton, vilken skulle komma länet till godo
på olika sätt, genom att differentiera
näringslivet och förstärka det på sådana
områden, där förstärkning behöver
komma till stånd, och genom utbyggnad
av småindustri, hantverk o. s. v., som
komplement till den storindustri, som
finns förlagd inom ett par, tre områden
i länet. Statsrådet har redan glädjande
nog tagit initiativ till en utredning med
det syftemålet att få till stånd en undersökning
om förutsättningarna för bildandet
av en sådan fond och för att få
fram ett förslag om hur denna skulle
kunna användas och vilka uppslag utredningen
kan komma med på dessa
områden. Detta har — det kan jag försäkra
kammaren — väckt en utomordentlig
glädje i Norrbotten. Vi har fått
en känsla av att det kommer att betyda
mycket mera än de välvilliga axelklappar,
som vi får från högern och folk -

partiet, vilka ju störtat fram och motionerat
i anslutning till uppgörelsen mellan
LKAB och TGO.

Vi har också i slutet av vår motion
framhållit betydelsen av att LKAB:s
huvudkontor förläggs till Norrbotten.
Det har vi nog gjort i känslan av att vi
sedan gammalt reagerat på det sättet i
Norrbotten, att det är oriktigt att dess
råvaror och arbetskraft skall beskattas
så pass hårt, som skett, i den kommun,
där huvudkontoret varit förlagt men
där ingen produktiv verksamhet sker
i vedertagen mening, åtminstone som vi
ser saken. Vi motionerade om detta mot
bakgrunden av detta skattemässiga tänkande
och utgick precis som folkpartiet
och högern från att det skulle gå mycket
lätt att ordna den saken. Vi har
diskuterat den, sedan motionen var
skriven och vi haft tillfälle att sätta
oss in i frågorna på ett helt annat sätt
under mellanliggande tid. När herr Löfroth
nu påstår, att socialdemokraterna
i Norrbotten välvilligt har sprungit från
sin uppfattning, är det nog inte riktigt,
vad det gäller principen. Den är fortfarande
kvar, men vad som däremot har
skett är att vi stannat av på vägen och
tänkt om och frågat oss: Vilket är viktigare
i dagens situation, att vi får fullfölja
avtalet med TGO och LKAB, att
vi får detta företag i gång med de förutsättningar,
som angivits i propositionen
och utformats av utskottet, eller att
vi nu gör huvudkontorets förläggning
till Norrbotten till en huvudsak och utnyttjar
den stämning, som i dag råder
inom högern och folkpartiet, till fromma
för den saken? Vi har kommit fram
till att det anförts starka skäl för huvudkontorets
bibehållande här nere i
Stockholm under nuvarande förhållanden
i en övergångsperiod. Herr Löfroth
får gärna kalla det att springa från en
sak, men vi har tänkt om på denna
punkt och är beredda att dröja med
kravet på huvudkontorets förflyttning
till dess att alla andra frågor har blivit

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

147

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

klarlagda och tills vi fått se, vilken inverkan
det kan komma att ha på malmkommunernas
ekonomi och vilka svårigheter
det blir för staten och TGO
när det gäller samarbetet inom bolaget
o. s. v. Det finns för norrbottningen all
anledning att inte rusa åstad i denna
fråga. Vi bör ta fasta på vad utskottet
har varnat för: att inte pressa uppgörelsen
mellan LKAB och TGO för hårt.
Herr Löfroth är väl ense med oss norrbottningar
om att denna uppgörelse är
värdefull? Han vet dock lika litet som
jag om de yttersta konsekvenserna av
att riksdagen nu skulle springa ifrån
uppgörelsen på kanske ett ur TGO:s
synpunkt mycket viktigt avsnitt. Man
kan inte utan vidare vifta bort nödvändigheten
av att det gemensamma
försäljningskontoret förlägges till Stockholm.
Man kan inte heller vifta bort
nödvändigheten av att företagets huvudledning
har ständig insyn i försäljningsorganisationens
arbete. Huvudkontorets
ledning måste även ha kontakt
med dem som utifrån kommer till
vårt land för att träffa uppgörelser om
malmleveranser. Det saknar inte heller
betydelse att företagets ledning kan på
lämpligt sätt följa utvecklingen av handelsflottans
befraktningsbestämmelser.

Vi socialdemokrater från Norrbotten
vill inte spela hasard i denna fråga,
utan vi nöjer oss med vad vi i dagens
situation kan få. Jag är också övertygad
om att vi har en mycket stor majoritet
av Norrbottens befolkning bakom oss,
när vi tagit slutlig ställning i denna
fråga. För min del har jag ingen som
helst anledning att slå ned ögonen, när
jag i höst möter herr Löfroth i valkampanjen.
Jag tror att norrbottningens
läggning är sådan, att han gärna går
den försiktigare väg som vi socialdemokrater
i detta fall förordar.

När det gäller frågan om huvudkontorets
förflyttning skall jag också be
att få yrka bifall till det förslag om 1 i 11-lägg till utskottets skrivning som åter -

finnes i reservation 4 a). Detta tillägg
har med mycket stor majoritet godtagits
av första kammaren, och efter den
deklaration, som jag här avgivit, behöver
det väl inte betraktas som något revolutionerande,
därest andra kammaren
i detta fall skulle följa första kammaren.
Jag tror att det har ett visst psykologiskt
värde att i riksdagens protokoll
finns inskrivet, att riksdagen anser
att frågan bör upptas till förnyad behandling,
därest det i framtiden skulle
visa sig fördelaktigt att, såsom högern
och folkpartiet nu påstår, förflytta huvudkontoret
till Norrbotten. Även herr
Löfroth, försiktig man som han är, borde
väl kunna vänta och se.

Herr Löfroth var för övrigt rätt pessimistisk
i sitt anförande och kunde inte
finna några ljuspunkter i utskottsutlåtandet,
bortsett från att han fått sin
lilla motion bifallen genom det uttalande
som utskottet i ett avseende gjort.
Genom herr Anderssons i Mölndal anförande
har emellertid den gloria, som
några folkpartitidningar av denna anledning
utrustat herr Löfroth med, försvunnit.
Herr Andersson i Mölndal var
nämligen ofin nog att tala om att det
var statsrådet som inspirerat utskottet
till den utformning som utlåtandet fått
på ifrågavarande punkt. Jag tycker
emellertid att herr Löfroth borde kunna
förena sig med oss norrbottningar
när det gäller att slå vakt om det utskottsutlåtande
som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande med det
tillägg som föreslås i reservation 4 a).

Herr LÖFROTH (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
framhöll, att det skulle vara svårt att
få kvalificerad personal vid huvudkontoret,
om detta förlädes till Norrbotten.
Jag tror att detta påstående är mycket
överdrivet. Det har aldrig varit svårt
för LKAB att få kvalificerad personal,
vare sig kameral eller teknisk sådan, till

148 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

malmfälten i Norrbotten. En hel del av
dem, som arbetat däruppe, har sedermera
befordrats till högre befattningar
inom bolagets centrala förvaltning i
Stockholm på både den kamerala och
tekniska sidan. Samtliga gruvbrytningsdirektörer,
som LKAB haft under det
halva sekel bolaget verkat, har kommit
från malmfälten, antingen från Kiruna
eller Malmberget. Det visar ju att det
varit kvalificerad personal som sökt sig
dit upp och som sedan skaffat sig sådana
erfarenheter av verksamheten, att
de kunnat placeras på höga poster inom
LKAB:s centrala förvaltning.

Jag tror som sagt att det är en stor
överdrift, när man påstår att det skulle
vara svårt att få kvalificerad personal
till huvudkontoret, därest det förlägges
till Norrbotten. Möjligen vill inte någon
av direktörerna flytta med dit, men när
det gäller den övriga personalen finns
det nog inga svårigheter.

Herr Larsson i Hedenäset hade svårt
att förstå mitt påstående om att det i
år och nästa år måste ske en skattehöjning
inom malmkommunerna. Men jag
sade ju tydligt ifrån att denna skattehöjning
måste vidtagas för att förebygga
den högre skattehöjning, som annars
säkerligen måste ske 1960 och 1961.
Landstingsdirektör Viklund har ju också
givit klart besked om att landstinget
redan i år står inför nödvändigheten
att göra en skattehöjning.

Herr Larsson i Hedenäset var också
inne på frågan om Norrbottens järnverk
och förklarade, att orsaken till att
vi inom folkpartiet inte skulle ha velat
vara med på en sådan skrivning som
högern var att vi antagligen haft kontakt
med styrelseordföranden i Norrbottens
järnverk. Jag vill bestämt tillbakavisa
detta påstående.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Endast några ord om
denna fråga, som vi uppfattar som
central.

Så fort diskussionen kommer in på
frågan, hur man skall kunna göra fler
svenska medborgare till personliga ägare,
skall kunna demokratisera äganderätten
och ge den personligt innehåll
för många människor, fäller socialdemokraterna
ridån och släcker ljuset.
Förra året aktualiserade vi problemet
i ett konkret fall, då det gällde beslutet
att för svenska folkets pengar köpa
stamaktierna i malmbolaget. I år kommer
denna fråga upp på nytt. Majoritetens
talesmän har åtskilligt att förmäla
om utgången av de förhandlingar, som
började med att de maktägande slog
näven i bordet men slutade i en nästan
söndagsskolemässig medgörlighet. Om
medborgarnas rätt att personligen få
äga sitt eget företag — inte en rad, inte
ett ord från det parti, som ofta varnat
för de faror en ekonomisk maktkoncentration
till ett fåtal skapar.

Vi tror att det är varken nödvändigt
eller lyckligt att den ekonomiska friheten
slutar i en anhopning av resurser
och inflytande på några få händer.
Mycket kan göras för att hindra en sådan
utveckling. Svensk småföretagsamhet
har en omisskännlig inneboende
livskraft. Den kan ytterligare stärkas.
Inte genom statsbidrag eller subventioner
— sådant är kryckor, som inte ökar
förmågan att gå själv — men med skattereformer
och möjligheter att på lika
villkor konkurrera om spararnas medel.
Stora företag är nödvändiga, men
det är ingalunda nödvändigt att de ägs
av få. Vi har —- både i vårt land och
till exempel i Amerika — kommit en
bit på vägen mot av många ägda stora
företag. Framme vid målet är vi emellertid
ingalunda. Det behövs upplysning
och skattereformer för att göra
fler och fler människor intresserade av
företagsamheten i funktion, för att göra
dem inställda på att spara för att bli
delägare även i stora företag. Det behövs
moderniseringar i lagstiftningen
och en vilja hos företagarna att söka

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 149

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

sig ut till vanligt folk, när de söker intressenter.
Alternativen i dagens och
morgondagens samhälle är ingalunda
få enskilda som äger och bestämmer
eller få politiker som bestämmer därför
att staten äger. Alternativen är många
enskilda som äger och bestämmer eller
få överhetspersoner som bestämmer,
därför att överheten lägger sig till med
mer och mer av det medborgarna borde
äga.

Denna frågeställning kommer man
inte ifrån genom att tala om något annat
eller genom att rada upp administrativa
invändningar.

Från vår sida har vi hävdat, att medborgarna
inte borde ha ålagts att köpa
stamaktierna i malmbolaget. De 800
miljoner kronor det kostar att skaffa
regeringen majoritet på företagets bolagsstämma
och i dess styrelse kunde
ha använts bättre. Människorna själva
har angelägnare investeringsändamål
än detta. Minst tjugotusen egnahem under
den närmaste femårsperioden, minst
fyratusen familjer varje år ur bostadsköerna
som får eget tak över huvudet
— det hade varit viktigare än att finansdepartementet
skall få utse sju av
åtta styrelseledamöter i malmbolaget.

Majoriteten har emellertid bestämt.
Aktierna skall köpas. På ett eller annat
sätt skall de betalas -—- av svenska folket.
Då bör medborgarna också äga aktierna.
Inte genom något slags skenbar,
till vattvälling uttunnad kollektiv äganderätt
utan personligen äga, vad de personligen
får betala.

Förslaget att direkt engagera människorna
i deras eget företag är inte tillräckligt
underbyggt. Så har det sagts.
Framför allt har inte tillräckliga garantier
skapats mot förhastade beslut av de
många aktieägarna i frågor där klok
eftertänksamhet bör prägla ståndpunktstaganden.
Så har det också sagts.

En bolagsstämma, som skattebetalarna
väljer just för uppgiften att sköta om
sina intressen i detta speciella företag,

skulle — av någon underlig och icke
redovisad orsak — komma att bestå av
folk som inte tänker sig för! Är det fallet
i Sveriges slakteriförbund, i Skogsägarföreningarnas
riksförbund, i Mejeriernas
riksförening, i Ica-företaget, i
Kooperativa förbundet? Består deras
kongresser av en samling virrpannor?
Har man i folkförsäkringsbolagen den
erfarenheten, att försäkringstagarnaägarna
låter sig företrädas av representanter,
som inte vet vad det handlar om?

Vad är det för övrigt man jämför
med? Statsmakternas sätt att handlägga
denna fråga, den avgörande frågan om
hur det företag skall se ut, som svarar
för de nyplacerade 800 miljonerna!

Någon gång i början av maj månad,
då hetsen i riksdagsarbetet redan hunnit
ta form, kommer en proposition. Så
händer ingenting i det inre arbetet på
tio dagar — motionstiden. Därefter tas
saken upp i en av statsutskottets avdelningar.
Ett utlåtande skrivs. Ledamöterna
där får några timmar på sig att fundera.
När ärendet skall avgöras i utskottet
är handlingarna inte färdiga.
Det uppskjutes. Sent på en onsdagseftermiddag
— mitt under brinnande plenum
— delas handlingarna ut. Nästa
morgon klockan 10 avgöres saken på en
timma. Och i denna vackra vårnatt avgörs
frågan i riksdagens andra kammare.

Så ser alltså den omsorgsfulla prövning
ut — i praktiken — den som man
inte vågar riskera genom att ge medborgarna
själva mer att säga till om.

Nej, herr talman! Detta är inte en
fråga om omsorg eller klokhet i förvaltningen
av en stor tillgång. Det är eu
fråga om makt, om ett anspråk från vår
nuvarande överhet att få bestämma —
ensam och utan inblandning, utan konkurrens.
Vi vill fördela ansvar och bestämmanderätt
på fler, på många.

Hur man skall förfara vid denna
spridning av äganderätten iir en teknisk
fråga, som kan skärskådas för sig. Olös -

150 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

lig är den ingalunda, om man vill lösa
den. Om man inte vill, går det alltid att
göra det möjliga omöjligt.

Vare sig man direkt tar skattemedel
i anspråk för likviden eller använder
inkomster, som eljest skulle gå åt för
att täcka statsutgifter, är det skattebetalarnas
pengar man rör sig med. Att
man förskjuter likviden genom lån spelar
härvidlag ingen roll — bara man
inte lånar i riksbanken. Det ligger därför
ingenting märkvärdigt eller uppseendeväckande
i att föra över värdena
till skattebetalarna. Detta kan göras
helt eller delvis. Man kan välja den utvägen,
att större delen av aktiekapitalet
på detta vis tillföres skattebetalarna och
att en mindre del, till exempel 40 procent,
bjudes ut till försäljning — i låga
valörer, med begränsad teckningsrätt
för enskilda, med skyldighet att viss
tid behålla aktierna och med en särskild
tranch avdelad för ideella, ekonomiska
och fackliga organisationer och
en för stiftelser och fonder med allmännyttiga
syften. I den mån frivilligt sparande
på detta sätt engageras, minskas
belastningen för skattebetalarna och
följaktligen de värden på vilka de kan
göra anspråk. På så sätt får vi också
ett säkrare intresse för hela saken.

Hur man närmare skall gå till väga
är emellertid inte det avgörande. Att
man tar ett ordentligt steg mot en de
många ägarnas demokrati är däremot
avgörande, nu — när vi kan i ett väsentligt
konkret fall välja mellan kollektivet
överhetsägande och demokratiskt
personligt ägande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till de yrkanden som
tidigare framställts av herr Staxäng.

Häruti instämde herr Hastad (li).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag satt och lyssnade
på herr Hjalmarson gjorde jag en

reflexion som jag gissar att flera med
mig gjorde: Hur orkar man så här sent
på natten? Det är väl näppeligen av
värde att fortsätta den debatt som herr
Hjalmarson tog upp, men hans anförande
kräver ett bemötande på ett par
punkter.

Jag vill till att börja med bestämt
protestera mot herr Hjalmarsons beskyllning
att de olika representanterna
i de statsägda företagen skulle vara en
samling blindpipor. Det är inte på det
sättet. I Statens skogsindustrier sitter en
generaldirektör i domänstyrelsen, som
inte frågar någon överhet om vad som
är lämpligt när det gäller företagets
drift. Där sitter de svenska skogsarbetarnas
förbundsordförande, som inte
frågar någon överhet om vad som skall
göras i de olika frågor som rör företaget.
I Norrbottens järnverk sitter en
industriman, ledamot av första kammaren,
som inte springer och frågar någon
överhet vad företaget skall göra i ett
visst ögonblick. Där sitter de svenska
metallarbetarnas andre ordförande, som
inte heller frågar någon överhet vad
som skall ske i olika frågor. Det är en
fullkomligt horribel karakteristik som
herr Hjalmarson gör sig skyldig till,
när han presenterar de statliga företagens
representanter som en samling
blindpipor utan egen möjlighet att ta
ställning till saker och ting och utan
förmåga över huvud taget att handla
under ansvar för sitt ämbete.

Jag gjorde även en annan reflexion
när herr Hjalmarson talade om svenska
folket som skall äga aktierna, de svenska
medborgarna som skall bli personliga
aktieägare och om det svenska folkets
rätt att äga svenska folkets företag.
När gav det svenska folket kollektivt
herr Hjalmarson fullmakt att tala i dess
intresse? Herr Hjalmarson har gjort
många energiska och krampaktiga försök
att övertyga svenska folket om att
det bör ställa sig bakom hans idéer. Hitintills
har han lyckats, skall vi säga till

Nr 22

151

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

17 procent, och då är det litet förmätet
att vid varje tillfälle göra sig till talesman
för det svenska folket gentemot
den s. 1c. överheten.

Jag skall inte ta upp förslaget om att
skattebetalarna skall ha 60 procent av
aktierna och att 40 procent skall bjudas
ut till försäljning. Men skall varje skattebetalare,
bortsett från hur mycket han
betalar i skatt, ha var sin aktie, eller
skall aktieinnehavet stå i direkt proportion
till den skatt var och en betalar?
Skall herr Hjalmarson öronmärka de
aktier, som bjuds ut till försäljning, så
att man inte får samma utveckling här
som man får på aktiemarknaden i övrigt,
där ganska snart makten och härligheten
koncentreras till en mycket liten
grupp av ägare till kapital och inflytande
i landet?

Allt detta lösa prat som herr Hjalmarson
kostar på sig här, som han kostade
på sig i remissdebatten och som han
kostade på sig för ett år sedan är inte
underbyggt i något avseende och är
faktiskt inte värt att ta på. Det är ett
försök att göra politik i grumligt vatten,
och det är dessutom i alla andra
avseenden så illa underbyggt, att en
människa som försöker följa med i den
här diskussionen blir yr i huvudet, även
om det inte skulle vara så här sent på
natten.

Jag vill, herr talman, emellertid säga
ytterligare ett par saker. För något år
sedan diskuterades övertagandet av
LKAB:s aktier i en hetsig och många
gånger ganska arrogant stämning. Debatten
i dag har å andra sidan varit
lugn och sansad och präglats praktiskt
taget av enhällighet och samstämmighet.
Jag hor ett behov att framhålla, att
när det värsta blåsväidret fick gå över
och parterna på båda håll fick sätta
sig ned och förhandla dröjde det inte
länge förrän man mötte varandra med
öppet visir och en ärlig vilja att komma
till ett för båda parter gott resultat.
Jag tror att det förslag, som har presen -

terats för riksdagen, är ett uttryck för
hänsynstagande från båda håll och bådar
gott för framtiden.

Detta resultat innebär ett fortsatt
samarbete mellan staten och ett företag,
som numera är ett av de större inom
det svenska privata näringslivet. Avtalet
är så konstruerat, att man har en direkt
kooperation på vissa avsnitt. Man
kommer att ha och behöva en kooperation
även i andra sammanhang, där det
inte är lika pregnant utskrivet i avtalet.
Det är ju ingen tvekan om att det
under övergångstiden fram till hösten
1957 och även under åren därefter kommer
att finnas mycket gemensamt, som
dessa båda parter behöver diskutera
och som gör att de behöver ha daglig
konfrontation med varandra. Det gäller
marknadsuppdelningen, och det kan till
och med bli fråga om produktionsomställningar
för att man på ett klokt sätt
skall klara försäljningarna. Båda parterna
har ju sina produktionskällor, den
ena i gruvorna i norr och den andra i
gruvorna i Mellansverige.

Detta är ett av skälen för att man icke
flyttar huvudkontoret utan ser till att
det erfarenhetskapital, som ligger i det
gamla företaget och som kommer att
vara lokaliserat hit till Stockholm, också
kan komma det statliga bolaget till
del. Skall jag döma av den atmosfär, x
vilken förhandlingarna har förts och
som har bestått även efter det att förhandlingarna
har slutat, och av det
samarbete, som nu pågår, så har jag de
allra bästa förhoppningar om att man
här skall kunna få ut positivt värdefulla
resultat. Man får dem med större
säkerhet om man icke — får jag använda
uttrycket — hugger av navelsträngen
och placerar det ena företaget uppe i
norr och det andra nere i Stockholm.

Herr Hjalmarson förde en mycket
vårdslös argumentering om att staten
nu sitter och betalar ut så och så många
hundra miljoner kronor och att skattebetalarna
i stället skulle ha velat ha des -

152 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

sa pengar till bostadsproduktion och
till andra goda ting som herr Hjalmarson
nämnde. Men herr Hjalmarson är
väl ändå inte så barnslig, att han inbillar
sig, att dessa hundratals miljoner
kommer att bli inlåsta i form av något
slags guldskatt i ett valv där varken
sol eller måne lyser. Dessa pengar, som
nu flyttas över till Grängesbergsbolaget,
kommer ju, i den mån inte Grängesbergsbolaget
självt använder dem, att
vara aktiva pengar i den likvida marknaden
för andra investeringar — kanske
till och med bostadsinvesteringar
— som man bestämmer sig för.

Så mycket vet jag redan nu, att
Grängesbergsbolaget kommer att använda
sina nya pengar för att kraftigt bygga
ut sin flotta, en sak som är av oerhört
stor nationell betydelse med hänsyn
till bland annat valutaställningen
i vårt land.

Jag vet vidare, att Grängesbergsbolaget
umgås med planer på att investera
pengar i en utbyggnad av dels bolagets
gruvor i Mellansverige och dels
järnhanteringen här i vårt land. Vi har
val nytta av detta precis på samma sätt
som om vi skulle bygga ut LKAB:s gruvor
eller Norrbottens järnverk eller om
vi hyggde bostäder. Man får inte i en
församling som denna kammare presentera
allvarliga ekonomiska problem på
det oerhört lättfotade sätt, som är högerledarens
speciella sätt när han försöker
berätta om sådana här ting.

Jag gjorde en reflexion när jag i
första kammaren förde motsvarande
debatt litet tidigare i dag. Där kritiserade
herr Hjalmarsons best man, herr
Svärd, vårt förslag från den utgångspunkten,
att det var dålig demokrati i
den uppgörelse som här presenterades.
Han gjorde detta mot bakgrunden av
en ungefär lika oredig diskussion om
äganderätten som herr Hjalmarson här
förde. Strax efteråt kom en representant
för det kommunistiska partiet och
sade, att den här uppgörelsen inte re -

presenterade någon riktig form av demokrati.
När dessa båda representanter,
för kommunisterna och för högern,
tar varandra under armen och konstaterar,
att nu brister det i demokratien,
ja, då råder det en förskräcklig begreppsförvirring
i fråga om vad som
är demokrati. Vidare kan vi väl allesammans
konstatera, att vi på nytt har
fått bevittna hur demokratiens begrepp
blir missbrukat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Hur orkar man så här
sent på natten diskutera frågan om
äganderättens spridning, frågar finansministern.
Jo, om man är intresserad
av den saken orkar man det. Herr
Sträng orkar det inte på dagen heller,
och på natten blir herr Sträng tydligen
yr i huvudet av diskussionen.

Vem är det, herr talman, som har
påstått att de verkställande ledarna för
statsföretagen skulle vara blindpipor?
Inte har jag gjort det. Herr Sträng måtte
inte ha förstått vad diskussionen gäller.
Att finansdepartementet utser en
ämbetsman, som i sig skulle förkroppsliga
det svenska folket på LKAB:s bolagsstämmor,
det kallar finansministern
en form av verklig demokrati. I realiteten
är det ju inte något annat än en form
av koncentrerad maktutövning, vartill
det säkerligen inte finns något motstycke
inom den privata sektorn. Medan
utvecklingen inom den privata sektorn
går i riktning mot större spridning
av makt och inflytande, går den åt rakt
motsatt håll inom den offentliga sektorn.

Vårt förslag har tre bestämda fördelar.
För det första: det begränsar den
maktkoncentration till ett fåtal i toppen
av den politiska hierarkien som pågår,
en maktkoncentration som kan ge
oss en formell demokrati i stället för
en de många medborgarnas effektiva demokrati.
För det andra: det förbättrar

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22 153

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

kontrollmöjligheterna och den offentliga
redovisningen. Riksdagens möjligheter
att utöva en effektiv kontroll är i verkligheten
försvinnande små. För det tredje:
det minskar riskerna för politiska biinflytelser
i företaget.

Naturligtvis finns det tekniska problem
som man i detta sammanhang behöver
närmare utreda, men det principiella
ställningstagandet kan mycket väl
ske redan nu. Och, herr finansminister,
Ni kommer aldrig ifrån denna diskussion
i framtiden, inte med invändningar
av det slag Ni har presterat här i kväll.
Detta rör nämligen i verkligheten en
fråga, som mer och mer upptar den
offentliga debatten i de demokratiska
länderna, fastän socialdemokratien här
i Sverige ännu ej tycks ha observerat
saken. Det är, som jag ser det, bara
konventionella föreställningar om vad
man kan och bör göra och vad man
inte kan och inte bör göra, som åberopas
mot våra linjer, mot en utredning
i syfte att bredda basen för den personliga
äganderätten till viktiga kapitalvärden.

Jag är för min del gärna med om att
diskutera de lämpligaste formerna för
att lösa problemet om äganderättens demokratisering
i vilket statsföretag som
helst, men någonstans måste man börja.
Det är naturligt att börja med det företag,
som just nu övertas av staten, som
är i funktion, som driver en förhållandevis
säker och lönsam produktion och
som i sista hand skall inlösas av den nu
levande generationen skattebetalare.

Slutligen vill jag, herr talman, fästa
herr finansministerns uppmärksamhet
på att den risk för mindre önskvärda
intresseanhopningar, som finansministern
ansåg skulle föreligga vid en sådan
spridning av aktierna därigenom att
aktierna kan byta ägare, den risken är
redan eliminerad genom den moderna
utformningen av valordningarna på detta
område. Frågan har redan lösts i vårt
land, i Amerika och i Schweiz, och det

finns inte något som helst hinder att
tillämpa en sådan valordning i det företag,
vars förvaltning vi nu diskuterar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ett gammalt folkkrav,
som nu skall förverkligas genom
LKAB:s överförande i statlig besittning.
Detta övertagande ställer sig emellertid
mycket dyrt. Grunden vid beräkningen
av kostnaden har tyvärr varit
sådan, att ju större vinster Grängesbergsbolaget
har tagit ut från gruvorna
i Lappland, desto dyrare blir det att
lösa in dem, eller om man vill vända
på saken: ju mera man har exploaterat
gruvorna och minskat deras värde, desto
mera betalt skall man ha när staten skall
överta dem. Det lönar sig inte mycket
att kvirra över detta; det förhåller sig
nu på det sättet. Vi har för vår del inte
principiellt vänt oss mot att gruvorna
skall inlösas efter de regler riksdagen
fastställt, senast år 1927.

Detta är emellertid inte bara ett folkkrav,
som åtminstone kring sekelskiftet
och åren närmast därefter omfattades
av alla samhällsgrupper, utan det är i
alldeles särskild grad ett arbetarkrav.
Jag vill bara påminna herr finansministern
om att i det förstamajtåg i Stockholm,
som han i år deltog i, bars det i
de socialdemokratiska avdelningarna eu
rad plakat, där det mycket segervisst
förkunnades att »LKAB är bara början».
Från de synpunkter vi företräder var
det en mycket sympatisk trosvisshet
som därmed manifesterades.

Men — och det är närmast för att
säga det jag har begärt ordet — varför
stanna på halva vägen då man nu har
detta historiska tillfälle? Ja, kan man
uppfatta det som någonting annat än en
skadlig reträtt, då vi i dag skall göra
alla dessa omfattande eftergifter för
Grängesbergsbolaget? Det kanske minst
viktiga i det hela är, att TGO skall få
stanna kvar som aktieägare med 5,5

154

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

procent av aktierna. Den frågan betyder
kanske mindre i detta sammanhang.
Jag tycker emellertid att det är ganska
orimligt, att bolaget för denna relativt
ringa aktieandel skall få representation i
styrelsen, som blir av helt annan proportion
— nära 17 procent av inflytandet
än de insatser man gör i fråga om
aktier. De 100 miljoner kronor som bolaget
TGO inte skall ta ut nu är en ganska
billig insats för att verkligen få den
insyn i företagets verksamhet och politik
som detta innebär.

Det andra, som jag tycker är om möjligt
ännu allvarligare, är att staten skall
avstå från sin rätt att inlösa sin andel
i rederiet. I den motion, som vår grupp
har väckt, har vi redovisat en jämförelse
mellan vinsterna för TGO från dels
LKAB och dels från rederirörelsen under
loppet av åtta år. Denna redovisning
visar, att under dessa åtta år fick Grängesbergsbolaget
från LKAB 279 miljoner
kronor i utdelning, men det fick från
rederirörelsen inte mindre än 235 miljoner
kronor, d. v. s. dess profit från
rederirörelsen var nästan lika stor som
hela profiten från LKAB! Man kan kanske
säga, att i detta ingick också frakterna
från Grängesberg. Men det är ju
dock en förhållandevis ringa del järnmalm
som man tar ut från grängesbergsgruvorna
jämfört med lapplandsgruvorna.
Rederörörelsen har varit ett
mycket verksamt medel för att på ett
för allmänheten svårkontrollerbart sätt
överföra vinster från LKAB, som man
inte kunde få genom malmavtalet eller
på den ordinarie vägen.

Jag har också fäst mig vid att detta
rederiföretag nu har en malmbåtsflotta,
som uppskattas till 300 000 ton och som
i bokslutet är upptagen till 56 miljoner
kronor. Staten skulle, om den bevakar
sin rätt att överta två tredjedelar av
denna malmbåtsflotta, efter bolagets
egna uppskattningar av sin malmbåtsflotta
erhålla detta för kanske mindre
än 40 miljoner kronor.

Nu har bolaget naturligtvis en annan
beräkning — jag känner inte närmare
grunderna — enligt vilken man på ett
ganska fintligt sätt redovisat ett bruttovärde
på samma malmflotta. Detta bruttovärde
är inte 56 miljoner utan 242
miljoner. Jag fäster mig inte så mycket
ens vid själva summans proportioner,
jag fäster uppmärksamheten på en sådan
detalj som att TGO på två år har
skrivit upp detta bruttovärde på malmflottan
från 65 miljoner kronor till
242 miljoner kronor. Ingen vågar väl
påstå, att malmflottan har undergått en
kvalitativ och kvantitativ utveckling,
som skulle ha gjort värdet nära fyra
gånger större än det var två år tidigare.

Detta gör ett — förlåt uttrycket -—
skumt intryck på var och en som försöker
se på det ett ögonblick, och det
kan väl bara stärka en i uppfattningen,
att det är en stor reträtt från statsmakternas
sida att avstå från sin i malmavtalet
garanterade rätt att göra sig till
ägare av två tredjedelar av denna malmflotta.

Det motiv som har anförts har varit,
att det är praktiska fördelar med ett
samarbete mellan Sveriges två största
malmexportörer. Det låter säga sig, men
i detta fall kommer ju den ena malmexportören
att inte exportera mer än
ungefär en tiondel av vad den andra
malmexportören, staten, skall prestera.
Detta är en mycket generös motivering
för att man skall ge Grängesbergsbolaget
möjlighet att förvalta och i fortsättningen
äga hela rederirörelsen.

Finansministern har också anfört
som ett skäl, att även om staten skulle
överta dessa 200 000 ton så skulle det
inte räcka för att frakta ut den malm,
som man beräknar skall brytas i lapplandsgruvorna.
Man skulle behöva det
dubbla, alltså 400 000 ton. Det kan ligga
någonting däri, men inte heller om
malmflottan stannar kvar hos TGO,
kommer denna att räcka till för att
frakta ut hela malmkvantiteten. Frågan

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

155

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

kommer alltså att kvarstå även i fortsättningen,
hur man på andra vägar
skall skaffa tonnage för att klara en betydande
del av malmfrakten. Jag kan
därför inte ta detta som man bär anför
som någonting annat än ett svepskäl.
Jag kan inte förstå, att det skulle vara
mera komplicerat för staten att hyra
låt mig säga 200 000 ton dödvikt tonnage
i stället för att även framdeles hyra
100 000 ton, som man nu behöver.

Finansministern har också ärligt erkänt
i propositionen, att med denna
uppgörelse avstår LKAB från att i egen
regi erhålla de vinstmöjligheter, som
cif-frakten medger. Detta erkännande
måste stärka misstron för att inte säga
missnöjet över reträtten på området.
Det är ringa tröst, att man i propositionen
anför att det senare kan bli tillfälle
att bygga upp ett rederi när man
har skaffat sig litet mera erfarenheter.

Den tredje punkten, där vi för vår
del är besvikna över uppgörelsen, gäller
tillskapandet av det gemensamma
försäljningsbolaget. Att det behövs ett
slags organisation för försäljningen av
järnmalm kan vi förstå, men vi kan inte
förstå, att det skall vara nödvändigt att
uppdraga åt Grängesbergsbolaget att
svara för denna försäljning. Man anför
visserligen, att LKAB skall ha två representanter
i försäljningsbolagets styrelse,
men tills vidare kommer både
den verkställande direktören och hela
den personal, som för närvarande sköter
malmförsäljningen åt Grängesbergsbolaget,
att sköta den åt LKAB. Hur
lång tid detta gäller blir en senare fråga.
Finansministern håller ju hela tiden
dörren öppen för att förändringar kan
komma någon gång i framtiden.

Jag tycker inte att detta är att ta riktig
»hänsyn till båda parternas berättigade
önskemål», som det heter såväl i
utskottsutlåtandet som i propositionen.
.Tåg tycker det är en överdriven hänsyn
till Grängesbergsbolagcts intressen och
ett alldeles otillräckligt tillvaratagande

av de statliga intressena. Här kommer
Grängesbergsbolaget att vara representerat
i samtliga dessa olika bolagsstyrelser
inklusive LKAB:s, medan LKAB
icke kommer att vara representerat i
Grängesbergsbolagets styrelse.

Sedan vill jag bara ta upp några detaljer.
Den första gäller styrelsens förläggning.
Jag lyssnade med alldeles särskild
uppmärksamhet till herr Ivar
Janssons bortförklaringar till att han
har sprungit ifrån det förslag som han
har framställt. Det ansågs mycket pikant
när en bondeförbundsledamot i
första kammaren för några år sedan förklarade:
»Jag har inte ändrat ståndpunkt;
jag bara ändrar min röstning.»
Herr Jansson borde väl också bli ganska
bekant genom sin förklaring, att
han inte har sprungit ifrån sin ståndpunkt,
utan bara har tänkt om.

Varför har han då tänkt om? Jo, därför
att det har förebragts så starka skäl,
säger han. Jag vet inte av några sådana
skäl. Jag undrar hur många i denna
kammare som vet, vilka starka skäl som
har framlagts sedan herr Jansson och
hans medmotionärer formulerade sin
motion. Då låg som bekant regeringens
proposition på bordet, och där var de
skäl refererade som jag här kort har
berört, och jag har inte hört att det
kommit några nya skäl. Om man på det
sättet skall, såsom herr Jansson sade,
akta sig för att spela femkort och undvika
att hasardera med viktiga intressen,
får det väl ge herr Jansson den
ära det kan ge.

Finansministern bär anfört som skäl
för styrelsens förläggning i Stockholm,
att man måste ha ett så intimt och nära
samarbete som möjligt med Grängesbergsbolaget.
.lag tycker det är ett skäl
mot arrangemanget. Från de synpunkter
jag här har försökt ange är jag närmast
oroad över att det skall bli ett så
intimt samarbete med Grängesbergsbolaget
som man här tycks avse, och jag
tror det skulle vara synnerligen önsk -

156 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

värt, att det statliga malmbolagets ledning
förlädes till en annan plats än där
man dagligen kan frotteras med Grängesbergsbolaget.
Jag tror att ett sådant
sällskapsliv inte är fördelaktigt för det
statliga bolaget.

Här har såsom ytterligare ett skäl anförts,
att malmköparna kommer till
Stockholm. Ja, jag förstår inte varför
malmköparna inte kan komma dit upp
där malmen finns. Om ledningen är förlagd
till den plats där malmen brytes,
föreställer jag mig att det i vår tidsålder
med dess snabba kommunikationer
inte skulle vara värre för malmköparna
från låt mig säga Tyskland,
Belgien och England att resa upp till
Norrbotten än att resa till Stockholm.

På mig gör i varje fall dessa motiv
•— och jag har inte hört några andra
motiv — intrycket av svepskäl. Det kan
naturligtvis finnas ett annat skäl, nämligen
att det kan vara bra att ha så
nära kontroll som möjligt för regeringen.
Det är ett skäl, som jag i och för sig
har respekt för och anser sakligt, men
det har hittills inte åberopats.

Stockholm är en mycket bra stad, och
här spränger man med stor framgång i
bergen när man gör tunnlar. Vi har
också väldiga grusåsar som ger en
mängd nyttigheter, men det har ju
ingenting med malmbrytning att göra.
Det finns egentligen ingenting gemensamt.
Jag anser för min del att ledningen
för ett företag skall förläggas dit
där verksamheten utövas. Jag har sett
i en av regeringens tidningar, att det
ju i alla fall skall finnas en ledning där
uppe. Kanske skulle man rent av kunna
göra en besparing och rationalisering
genom att slippa ha två ledningar,
en i Stockholm och en i Norrbotten.

Herr talman! Det här kan låta litet
kåserande, men bakom norrbottningarnas
intresse härvidlag ligger i hög grad
ett naturligt ekonomiskt intresse. Nog
är det orimligt, att detta bolag skall
betala en del av skatten till Stockholm

i stället för att betala den till det område
där malmen utvinnes. Det andra
skälet som man anfört från Norrbotten
är, att man vill ha möjlighet att få så
stor insyn som möjligt, och det skulle
kanske vara större möjligheter därtill
om ledningen låge i Norrbotten. Det är
också ett skäl som är värt respekt.

På dessa punkter har vi rest invändningar
i vår motion nr 780 i denna
kammare, och dessa invändningar innebär
— jag sammanfattar mycket kort
— att riksdagen bör avslå denna proposition
och i stället hänvisa regeringen
att göra upp med TGO på den grundval,
som jag tror att man hade tänkt
sig vid det beslut, som riksdagen fattade
i frågan för väl ett år sedan. Det
innebär alltså, att staten borde överta
den del av malmflottan, som avtalet berättigar
till, att malmförsäljningen borde
skötas av staten — kanske genom en
särskild organisation, men det är ju en
teknisk sak, och huvudsaken är att den
i alla fall inte skulle skötas av Grängesbergsbolaget
på det sätt som nu kommer
att möjliggöras -— att styrelsen
skulle förläggas till Norrbotten och att
kommunerna i dessa områden erhåller
ett ökat inflytande.

Innan jag sätter punkt, vill jag säga
ett par ord också om de motioner och
de reservationer som här har avgivits.
När jag hörde högerledarens motivering
för att sprida ägandet, gjorde jag
följande reflexion: Tänk att det skulle
vara nödvändigt, att staten skulle betala
ut 800 miljoner kronor, innan högerledaren
kom underfund med att här
fanns i alla fall möjlighet för det svenska
folket att bli aktieägare i något
företag. För några år sedan förekom det
inte ens i den skummaste högerpropaganda,
att man så mycket som hostade
om att aktierna i lapplandsgruvorna
eller Grängesbergsbolaget skulle fördelas
på svenska folket. Jag tycker att om
högern skall gå in för att börja genomföra
principen om demokratisering och

Måndagen den 28 maj 195C em.

Nr 22 157

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

spridning av ägandet, bör den beakta,
att det finns ett överflöd av objekt, som
ligger mycket närmare till hands än ett
område, där staten först måste lägga ut
mycket stora pengar för att förvärva
aktierna.

När högerledaren talade om tendensen
i det privata näringslivet till en
ökad spridning av bestämmandet, tänkte
jag på det nuvarande förhållandet,
att på bolagsstämmorna i de viktigaste
företagen i vårt land en, två eller högst
tre personer utövar det faktiska bestämmandet
och dikterar den politik,
som vederbörande bolag genomför. Sådan
är ju spridningen av bestämmandet
för närvarande i det s. k. privata näringslivet.

Jag antar, att bakom högerns reservation
till förmån för att man skulle
sprida aktierna ligger den ganska listiga
beräkningen, att det skulle vara ett
säkert sätt att trygga åtkomsten igen
av det inflytande över LKAB, som genom
förstatligandet går Grängesbergsbolaget
förbi, ty om Grängesbergsbolaget
har 5,5 procent av aktierna, så behövs
det väl inte så många till för att
det skall kunna behärska bolagsstämmorna
och bolagets ledning i framtiden.

Talet om att man inte skall subventionera
statliga företag, när det gäller
Norrbottens järnverk, verkar ganska
egendomligt med tanke på hur Norrbottens
järnverk i flera år tvingats att subventionera
den mellansvenska järnindustrien
och leverera sina produkter
till åtskilligt billigare pris än det skulle
kunnat erhålla, därest det fått använda
den öppna marknadens möjligheter
att ta ut priser. Men då var det ingen
protest från högerns sida mot att subvention
gavs. Det är bara i ett sådant
här fall, där staten från statens gruvor
till en statlig anläggning levererar järnmalm
till ekonomiskt kalkylerade priser,
vilka täcker alla omkostnader inklusive
förräntningskostnader, som
man upptäcker att bär handlar det om
en »subventionering».

Herr talman! Jag vill innan jag sätter
punkt, trots dessa kritiska synpunkter,
som på grund av att tiden är
knapp tillåtits dominera mitt anförande,
ännu en gång understryka, att jag anser
ett beslut vara ett mycket viktigt beslut,
och jag betecknar en lösning av
denna fråga såsom en historisk tilldragelse
i Sveriges riksdag. Den lösning,
som jag fruktar att regering och riksdag
går in för, är inte sådan som vi
skulle anse vara tillbörlig, och jag tror
inte den är sådan, som flertalet i denna
kammare ännu för några år sedan, ja,
kanske ännu för bara ett år sedan, ansåg
att man skulle genomföra. Det är
dock ett steg framåt. Men, som sagt, det
får en besk bismak just av de eftergifter,
som samtidigt har gjorts gentemot
Grängesbergsbolaget och som tyvärr regeringen
har fått statsutskottets majoritet
att stödja.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionen nr 780
i denna kammare.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag har bara begärt ordet
för att ställa ett yrkande som också
har ställts under debatten i första kammaren.

I motioner har nämligen föreslagits,
att LKAB:s huvudkontor skall förläggas
till Norrbotten. Det kan inte råda
någon tvekan om att de lokaliseringspolitiska
synpunkterna talar för en förläggning
av huvudkontoret till Norrbotten.
Även utskottet har varit av den meningen
men ansett, att andra synpunkter
i detta fall bör få vara avgörande.
Det måste över huvud taget understrykas,
att koncentrationen av bebyggelse,
företagsamhet och förvaltning till StorStockholmsområdet
måste motverkas i
den utsträckning så är möjligt. Det är
ett angeläget önskemål, att vi kan få eu
mer proportionerlig fördelning mellan
olika delar av vårt land. Man kan inte
komma ifrån, att den naturligaste lös -

158

Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

ningen i detta fall måste vara, att
LKAB:s huvudkontor förlägges till ort
inom Norrbotten.

Å andra sidan skall det inte bestridas,
att starka skäl talar för att huvudkontoret
förlägges på sådan plats, att
god kontakt kan upprätthållas med försäljningsbolaget.
Den lämpligaste lösningen
synes vara, att LKAB förlägger
sitt huvudkontor till ort inom Norrbotten
och att den gemensamma försäljningsorganisationen
också flyttas dit.
Under utskottsbehandlingen har icke
beaktats möjligheten av att genom underhandlingar
med TGO söka uppnå en
sådan lösning. Jag vill därför under
kammarens överläggning ställa det yrkandet,
att utskottets hemställan under
V. bort ha följande lydelse:

V. att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 589 och II: 781, I: 590 och
11:782, 1:592 och 11:784, 1:593 samt
II: 783, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om upptagande av förhandlingar
med TGO i syfte att uppnå överenskommelse
om förläggning av såväl LKAB:s
huvudkontor som den gemensamma försäljningsorganisationen
till lämplig ort
inom Norrbotten.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten I dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 780; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »För egen del» och slutade
med orden »på propositionen»,
dels ock på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herr
Boman m. fl. avgivna, med 1) betecknade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets berörda yttrande.

I avseende å punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till

utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Svärd in. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Utskottet finner» och
slutade med orden »ifrågavarande motionsyrkande»,
dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits i
den av herr Boman m. fl. avgivna, med
2) a) betecknade reservationen; och
godkände kammaren utskottets motivering.

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten III.

Beträffande punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade av herr
Svärd m. fl. avgivna, med 3) b) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade med 3) b) betecknade
reservationen av herr Svärd
in. fl.

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Nr 22

159

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

röstat för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 135 ja och
21 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
det stycke i utskottets yttrande, som
började med orden »Utskottet har» och
slutade med orden »tillstyrka detsamma»,
dels ock på godkännande av den
motivering, som föreslagits i den av
herr Boman m. fl. avgivna, med 3) a)
betecknade reservationen; och godkände
kammaren utskottets motivering i
förevarande del.

Beträffande punkten V gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den med 4) b) betecknade reservationen
av herr Boman m. fl.; samt 3:o) bifall
till det yrkande, som herr Pettersson i
Dahl under överläggningen framställt;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfroth begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V i
utskottets utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade med 4) b)
betecknade reservationen av herr Boman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfroth begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
92 ja och 72 nej, varjämte 13 av
kammaren ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten V.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »I de» och slutade med
»i fråga», dels ock på godkännande av
detta yttrande med det tillägg som föreslagits
i den av herr Thun m. fl. avgivna,
med 4) a) betecknade reservationen;
och godkände kammaren den
senare propositionen.

På framställd proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten VI.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten VII, nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen I; 593 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Beträffande punkten VIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade, med
5) betecknade reservationen av herr
Boman in. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om punkten IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade reservatio -

160 Nr 22

Måndagen den 28 maj 1956 em.

Fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund

i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

nen 6) b) av herr Svärd m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner dels på godkännande av
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Då av» och slutade
med »statens järnvägar», dels ock på
godkännande av den motivering, som
föreslagits i den med 6) a) betecknade
reservationen av herr Boman m. fl.; och
godkände kammaren utskottets motivering.

Slutligen bifölls på framställd proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
X—XII.

§ 5

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 154 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 56

606789