RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 18

11—16 maj
Debatter m. m.

Fredagen den 11 maj Sid.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m........... 3

Anslag till lärarhögskolan i Stockholm ........................ 22

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala ............ 24

Anslag till musikaliska akademien ............................ 27

Avskaffande av investeringsavgiften m. m..................... 29

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen m. m................... 39

Genomförande av viss form av bostadssparande .............. 43

Lagförslag om ersättning åt smittbärare m. m................... 51

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å enskilda skogar ........ 53

Onsdagen den 16 maj
Svar på interpellationer:

av herr Mannerskantz om lån ur kyrkofonden till vissa skoglösa

pastorat ................................................. 61

av herr Franzén om förbättrade sjöfartsförbindelser mellan Gotland
och fastlandet .................................... 62

av herr Pålsson ang. systemet med s. k. delade telefonledningar 64
av herr Weiland om minskad annonsering i rikstelefonkatalo gen

m. m............................................... 67

av herr Huss ang. bättre koordination av judiciell och administrativ
bestraffning ................................... 71

Anslag till fonden för idrottens främjande .................... 77

Försäljning av ett markområde till Umeå stad .................. 80

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten

in. m..................................................... 81

Anslag till erkända arbetslöshetskassor ........................ 88

Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m..................... 89

Upphävande av varuskatten för glass ........................ 96

Garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier ........ 99

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen de» 11 maj

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m..................................... 3

— nr 103, ang. anslag till musikaliska akademien med musikhögskolan
m. m............................................. 27

— nr 104, ang. anslag till bidrag till fiskares försäkring ........ 28

— nr 105, ang. anslag till bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m................................. 28

— nr 106, ang. vissa anslag till epileptikervården .............. 28

l Första kammarens protokoll 1956. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Statsutskottets memorial nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förslag rörande pensionsförmånerna vid
förstatligade trafikföretag ..................................

— nr 108, ang. gemensam votering i fråga om anslag till tandlä karhögskolan

i Stockholm ................................

— nr 109, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. godkännande av till läggsavtal

med Frankrike om undvikande av dubbelbeskattning

m. m..........................................

— nr 42, ang. avskaffande av investeringsavgiften och den särskilda
investeringsavgiften för år 1956 m. m...............

— nr 46, ang. beskattningen av resekostnads- och traktamentser sättningar

..................................

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m................................

— nr 27, ang. genomförande av viss form av bostadssparande

m. m....................................

—• nr 28, ang. utarbetande av register till riksdagens protokoll för
åren 1951—1960 ..........................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. förslag till lag om ersättning
åt smittbärare m. m.........................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo ......................

— nr 27, ang. fråga om befrielse från betalningsskyldighet till

kronan ...............

Sid.

Onsdagen den 16 maj

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. ändrad lydelse av 1
kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande ..................

nr 111, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m.
nr 112, ang. anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid
universiteten m. m..................

nr 113, ang. uppförande av neurologiska och neurokirurgiska
kliniker vid karolinska sjukhuset

n.r an8‘ anslag till forskning och undervisning i kardiologi
vid södersjukhuset m. m........................

nr 115, ang. anslag till anskaffning av viss materiel vid tullverket
m. m.......................

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

anslag till bidrag till erkända arbetslöshetskassor .......’

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. Sveriges anslutning till

GATT-avtalet m. m....................

nr 44, ang. upphävande av varuskatten för glass
Bankoutskottets memorial nr 29, ang. särskilt lönetillägg åt hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän
Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. utredning av frågan om
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation

77
80

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om behörighet att utöva läkarkonsten
Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. garanti’ för lån till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier
— nr 29, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m. ’ ''

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Fredagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.0(1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 178, med förslag till lag om rätt att
utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. in.; samt

nr 180, angående godkännande av en
den 22 mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets
område, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m. samt anslag för budgetåret 1956/
57 under åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Detta utlåtande var indelat i två avdelningar,
nämligen I. Försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m. och

II. Anslagsberäkningar för budgetåret
1956/57. Den senare avdelningen omfattade
28 särskilda, med 1—28 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avdelningen I

Ang. försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 80, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av stats -

rådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 23 februari 1956, jämte redogörelse
för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående allmänna försöksverksamheten
framlagt vissa förslag beträffande
specialundervisning m. m. i folkskolan
och på försöksskolans högstadium.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft vissa i ämnet väckta
motioner.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
avdelningen på åberopade grunder hemställt,

I. beträffande försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

a) att motionerna 1:428 och 11:519
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att motionen 1:432 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört och förordat i anledning av
vad departementschefen anfört i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 23 februari 1956 ävensom i anledning
av motionerna 1:421 och II:
513, 1:427 och 11:529 samt 1:504 och
11:664, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt här vore i fråga;

d) att motionerna 1:427 och 11:529,
såvitt här vore i fråga, i den mån de ej
blivit tillgodosedda genom vad utskottet
under c hemställt, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

e) att motionerna 1:504 och 11:664,
i den mån de ej blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under c hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. beträffande specialundervisning i
folkskolan och på försöksskolans högstadium
in. in.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 195G

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:255 och 11:403 ävensom med avslag
å motionen II: 421, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, godkänna av
departementschefen förordade ändrade
grunder för lijälpundervisningen i folkskolan,
att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1956/57;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:503 och 11:663, godkänna
av departementschefen förordade
grunder för övrig specialundervisning i
folkskolan, att tillämpas tills vidare från
och med redovisningsåret 1956/57;

c) att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade grunder
för specialundervisning på försöksskolans
högstadium, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret
1956/57;

d) att motionen II: 660 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

e) att motionen II: 421, såvitt den ej
behandlats under a, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

f) att motionerna 1:255 och 11:403,
såvitt de ej behandlats under a, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort i vissa angivna delar hava
den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det utlåtande, som nu
ligger på kammarens bord, behandlar
den rapport, som varje år i enlighet
med riksdagsbeslutet år 1950 skall avlämnas
av försöksavdelningen hos skolöverstyrelsen
rörande verksamheten under
det förflutna året.

Det är egentligen inte så stora skiljaktigheter
mellan årets försöksrapport
och de försöksrapporter, som vi haft
anledning ta del av vid tidigare tillfäl -

len ungefär vid denna tidpunkt. Samma
svagheter, som tidigare har konstaterats
beträffande verksamheten och
dess bedrivande, omvittnas också i år.
Tyngdpunkten i rapporten, synes det
mig, ligger onekligen på det förhållandet,
att man återigen måste konstatera
att lärartillgången, enkannerligen tillgången
på ur formella och reella synpunkter
väl kvalificerade lärare, fortfarande
är mycket dålig.

Genom beslut tidigare här i riksdagen
har ju försöksverksamheten tilldelats
visst antal ordinarie tjänster, framför
allt adjunkturer i Ca 29 och Ca 27, som
inrättats för att denna verksamhet skulle
kunna tänkas dra till sig kompetenta
sökande. Detta är, som alla förstår, en
oerhört viktig sak i hela det problem,
som det här gäller att lösa. Det betonas
också av departementschefen i hans
kommentar till rapporten i år. Han säger:
»Utan medverkan av dylika lärare
i försöksverksamheten är det risk, att
enhetsskolan i pedagogiskt hänseende
kan få en utformning, som icke motsvarar
de resultat, som verkligen kan nås
med en erfaren och kvalificerad lärarkår.
»

Vid tidigare tillfällen har vi tillsatt
90 adjunktstjänster i Ca 29 och Ca 27,
men av dem är för närvarande endast
35 besatta. Vi har även tilldelat försöksverksamheten
65 adjunktstjänster i
Ca 27—Ca 25, och av dem är endast 20
besatta. Vidare tillkommer 100 folkskollärartjänster
i Ca 23, och av dem är för
närvarande endast 75 besatta. Jag skall
inte trötta med ytterligare siffror, men
de nu nämnda visar ju att det lärarbestånd,
som vi i övrigt för närvarande
har i funktion inom försöksverksamheten,
inte motsvarar vad man hade tänkt
sig.

Emellertid har Kungl. Maj:t nu i alla
fall — det är att chansa på en utveckling,
som kan vara tänkbar, och jag säger
ingenting om det -— höjt antalet adjunktstjänster
i Ca 29 från 90 till 141. I
löneläget Ca 27—Ca 25 är antalet bibehållet
vid 65, men folkskollärartjänsterna
i Ca 23 har utökats till 200.

Det är klart, att det är riktigt, såsom

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

tidigare sagts av departementschefen,
att man med anledning av bristerna i
samband med lärarkårens sammansättning
och det förhållandet, att det hela
inte motsvarar vad man egentligen hade
tänkt sig, vid bedömandet av verksamhetens
resultat måste ta hänsyn
därtill.

Departementschefen säger också i år
i propositionen med anledning av dessa
förhållanden, att det »ännu är för tidigt
att söka göra några generella värderingar
beträffande resultatet av försöksverksamheten,
liksom det är ogörligt att
söka använda endast hittills vunna erfarenheter
på vissa punkter som underlag
för en bedömning av hur enhetsskolan
slutgiltigt bör utformas i pedagogiskt
och organisatoriskt hänseende». Detta
uttalande är från mina synpunkter endels
riktigt. Men det vore ytterst beklagligt,
om departementschefens ord skulle
representera hela sanningen. Det skulle
ju innebära, att den försöksverksamhet,
som nu i över fem år bedrivits, inte
skulle varit mäktig att fylla de uppgifter,
som ålades den genom 1950 års
riksdagsbeslut.

Det talas i propositionen också om
att man inom försöksverksamheten från
och med fjolåret gått i författning om
genomförandet av en s. k. timplanerevision,
som skulle bättra de misstag, som
man tidigare, enligt min mening, gjort
sig skyldig till under försöksverksamhetens
gång, så att man finge eller åtminstone
lade grunden till möjligheter
att få mera effektiva kunskapsresultat.
Resultatet av detta försök — man får
väl betrakta det som ett sådant —■ kan
emellertid, enligt vad som sagts från
försöksverksamhetens ledning, inte bedömas
förrän om tre år, alltså 1958.
Från mina utgångspunkter ser jag rätt
kritiskt på en försöksverksamhet med
sådan uppläggning. Detta innebär nämligen,
att under den närmaste tiden det
ena hundratalet elever efter det andra
kommer att göras till föremål för s. k.
försök, som eventuellt för dem individuellt
kommer att medföra stora möjligheter
till katastrofer på skolarbetets
område. Vi har redan vid åtskilliga till -

fällen sett dessa risker illustrerade, och
ur individens, den enskilda skolelevens,
synpunkt är detta att djupt beklaga. Enligt
min mening skulle det ha varit
möjligt att med en annan uppläggning
av försöksverksamheten nå resultat,
som inte hade behövt innebära några
större bekymmer för den enskilda skoleleven.

Nu är emellertid läget, att departementschefen
konstaterar, att den hittillsvarande
försöksverksamheten inte
kan ge anledning för en bedömning av
de möjligheter, som den nya skolan
eventuellt skulle kunna erbjuda. Detta
är på sätt och vis överraskande.

Det förefaller dock, som om departementschefens
tankar, sedan han gjort
detta pessimistiska konstaterande, skulle
ha letts i en helt annan riktning, ty
när man vänder bladet i propositionen,
finner man, att han det oaktat säger sig
anse, att rätta tiden nu trots allt vore
inne för den sammanfattande utredning
i skolfrågorna, som särskilda utskottet
1950 enligt departementschefens uppgift
talat om. En halv sida tidigare i propositionen
nr 80 betecknades detta som
»ogörligt».

Inom parentes sagt är det inte heller
alldeles rätt, när departementschefen yttrar,
att 1950 års särskilda utskott hade
rekommenderat en sammanfattande utredning
om skolfrågorna ungefär vid
den tidpunkt, där vi nu befinner oss. Utskottet
önskade emellertid, såsom det
säges i riksdagsbeslutet, en sammanfattande
utredning i clifferei itieringsf rågan.
Jag nämner saken endast i förbigående,
men det har berört mig obehagligt,
att departementschefen använder
formuleringar i ett aktstycke från 1950,
som inte exakt täcker, vad han i dag begär.
Så får man enligt min mening inte
göra från departementshåll. Man måste
arbeta med absolut korrekt metod.

Riksdagsbeslutet 1950 talade vidare
om att under försöksverksamhetens gång
vetenskapliga bearbetningar skulle äga
rum i samarbete mellan försöksavdelningen
och statens psykologisk-pedagogiska
institut, vilken senare institution
enligt utskottets skrivning 1950 borde

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

på lämpligt sätt förstärkas för detta ändamål.

Jag har alltså funnit anledning att här
anmärka mot själva uppläggningen av
motiveringen, men vill för dagen nöja
mig med dessa enkla påpekanden, som
är gjorda endast i syfte att inför eftervärlden
dokumentera, att det dock, även
under statsrådets insiktsfulla ledning,
fanns folk, som ägde den elementära
förmågan att läsa innantill i dessa aktstycken.

Sedan jag tagit avstånd från detta sätt
att lägga upp motiveringen, vill jag
emellertid i själva sakfrågan förklara,
att jag kan ansluta mig till departementschefens
förslag om vad han kallar »en
sammanfattande utredning i skolfrågorna»,
liksom till den redan i fjol aviserade
tanken på statliga försöksskolor.
Departementschefen har tidigare i propositionen,
som vi hörde, sagt att det —
trots att fem år gått — vore »ogörligt»
att dra några slutsatser ur den pågående
försöksverksamhetens arbete. Om så
verkligen är förhållandet, bör det vara
av den allra största vikt att få de av
departementschefen föreslagna nya organen
i funktion. Det har i utskottet
meddelats, att den tänka utredningen
även skulle bedriva självständiga försök
och ta egna initiativ. Detsamma skulle
givetvis också bli fallet med de här
nämnda statliga försöksskolorna. Det synes
mig vara nödvändigt, att så sker, då
det enligt departementschefen förhåller
sig så, att allt inom försöksverksamheten
fortfarande ter sig diffust och svävande,
»ogörligt» att bedöma, såsom han
själv uttrycker sig. Vi befinner oss, mina
damer och herrar, på detta område
onekligen i det läget, att allt ropar på
en konkretisering och ett mera fast
handlag vid lösandet av de olika uppgifterna,
om inte stor skada här skall
tillfogas oskyldig tredje man — de elever,
som vi väntar skall anlita de skolformer,
det här gäller. Den tidpunkt
för utredningens tillsättande — »så
snart som möjligt» — liksom för dess
avslutande — »senast år 1962» — som
utskottet i utlåtandet uttalat sig för finner
jag för min del i likhet med utskot -

tet lämplig. Vi måste nu få enhetlighet
och system i en ny försöksverksamhet,
som upplägges efter andra linjer än den
äldre.

Jag vill, herr talman, också säga några
ord om vissa andra uppgifter i försöksrapporten
i år, som har mera allmänt
intresse. Det gäller differentieringsfrågan,
vilken, som var och en vet,
är den den springande punkten och
den del av problemet, där vi har olika
uppfattningar. Det meddelas i år — och
jag ber kammarens ärade ledamöter att
uppmärksamma de siffror det här gäller
— att av lärarna i läroämnen på
högstadiet i försöksverksamheten har
endast 0,8 procent av den akademiskt
utbildade gruppen och 6,9 procent av
folkskollärargruppen uttalat sig för differentiering
inom klassens ram, medan
77,4 procent resp. 70,4 procent av grupperna
»funnit en fördelning av eleverna
efter förmåga på olika parallellavdelningar
vara bäst». 15 procent resp.
18,9 procent har givit förord för differentiering
på klassavdelningar endast
i vissa ämnen. Departementschefen
konstaterar alltså, att det föreligger en
ganska kompakt majoritet för klassdifferentiering
i större eller mindre omfattning.

Detta är ganska märkliga siffror i och
för sig — de gäller alltså högstadiet.
Men det finns andra siffror som är ännu
märkligare och som man får fram,
om man analyserar vad lärarna på mellanstadiet
tänker —- det gäller alltså
klasserna 4—6 i enhetsskolan. Märkligt
nog, säger departementschefen — man
liksom anar förtrytsamheten i rösten —
är förhållandena likartade även på mellanstadiet.
26,3 procent av lärarna har
uttalat sig för differentiering inom klassens
ram, under det att 66 procent uttalat
sig för klassdifferentiering i större
eller mindre omfattning. Märk väl, att
detta gällde lärarna och undervisningen
på mellanstadiet, alltså klasserna 4—6!
Att jag gärna vill markera detta förhållande
hänger samman med att jag
i en motion begärt försök inom enhetsskolans
ram med »genomförd klassdifferentiering
från klass 5 med barn, som

Fredagen den It maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

då bedömdes lämpade för studier i högre
skola med hjälp av testning, betyg
och lärarnas omdöme». Det vill synas,
som om min mening härom livligt stöddes
inte bara av lärarna på högstadiet
— som jag tidigare talade om —- utan
även av 66 procent av lärargrupperna
på mellanstadiet i den nu pågående försöksverksamheten.

Utskottet liar vidare i samband med
att det avstyrkt denna min motion hänvisat
till den »sammanfattande utredning»,
som departementschefen i proposition
nr 80 sagt sig ha för avsikt att
tillsätta och som »självklart» komme att
ta upp differentieringsfrågan som »ett
av de centrala problemen». Detta motiv
för avslag kan jag godta, eftersom min
motion på området skrevs den 26 januari
och propositionen är dagtecknad den
23 februari. Men jag måste inlägga en
gensaga mot utskottets uttalande, när
det säger sig vilja »betona att ett s. k.
studielämplighetsurval med renodlad
klassdifferentiering från och med femte
klassen icke rimmar med de intentioner
för enhetsskolans utformning, som låg
till grund för 1950 års enhälliga principbeslut».
Att utskottet över huvud laget
kunnat acceptera denna formulering
i så vid utsträckning som blivit
fallet utgör enligt min mening endast ett
beklagligt vittnesbörd om hur uttalanden
ibland kommer till stånd i det här
huset, på alltför lösa boliner och utan
att man ens mödat sig med att se efter
i de aktstycken, som man åberopar. Vad
utskottet här åstadkommit är inte bara
ett dåligt rim, utan man skulle kanske
rentav kunna kalla det ett nödrim. Det
finns inte något belägg för denna ståndpunkt
i 1950 års riksdagstryck.

I proposition nr 70 vid 1950 års riksdag,
som ju var den stora skolpropositionen
1950, förde dåvarande departementschefen
Weijne hela tiden en allmän
diskussion om enhetsskolan, innefattande
klasserna 1—9. Det är mot bakgrunden
av denna diskussion, som man
då kom till vissa slutsatser. Han nämner
icke i sammanhanget ordet »högstadiet».
Han talar om att »diskussionen i differentieringsfrågan
nu har förts så långt,

att det icke synes mig möjligt, att komma
nämnvärt längre». Den »diskussion»,
det här talas om, hade naturligtvis även
rört sig med de eventuella möjligheterna
att differentiera från klass 5. Departementschefen
talade då i omedelbar anslutning
härtill om att han ansåg, att
»de tio år, som ligger framför oss, böra
utnyttjas väl för att fastställa de metodiska
resurserna» m. m. Dessa försök
borde, sade han, »i första hand inriktas
på att pröva de metoder och den organisation,
som skolkommissionen har föreslagit».
Detta föreföll departementschefen
inte utan skäl »naturligt i nuvarande
diskussionsläge». Men han tilläde
i omedelbar anslutning härtill: »Jag har
intet att erinra mot att försök även anställas
med en mer eller mindre djupgående
klassdifferentiering. Tvärtom
finner jag det ur pedagogiska synpunkter
viktigt att exempelvis få utrönt, i
vad mån mera homogena klasser bjuda
bättre betingelser för de arbetsmetoder
skolkommissionen förordat. Över huvud
bör vid försöksverksamhetens utformning
lokala önskemål såvitt möjligt tillmötesgås
och lokala initiativ tillvaratagas.
»

Dessa formuleringar i propositionen
nr 70/1950 vittnar om en betydligt djupare
förståelse — det är också en skolman,
som åstadkommit dem -— för problemets
invecklade natur än utskottets
skygglappsskrivning i dagens läge, vilken
även ter sig desto mera underlig,
som försöksrapporten ju gav belägg för
att 66 procent av lärarna på mellanstadiet,
som jag nyss nämnde, önskar
klassdifferentiering i större eller mindre
omfattning.

Jag har också i reservationen erinrat
om. att särskilda utskottet 1950, vars uttalande
var resultatet av en politisk
kompromiss, i sin hemställan talade om
»allsidiga försök angående de för enhetsskolan
ändamålsenliga organisations-
och arbetsformerna» samt i sin
kommentar förklarade: »Olika former

av linje-, klass- och ämnesdifferentiering
böra därvid komma till användning.
»

Att utgångsläget 1950 var så, som det

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

speglar sig i dessa formuleringar, är
med tanke på den då förhandenvarande
politiska bakgrunden för beslutet så
gott som självklart. Hela differentieringsfrågan
utlämnades, i hela dess vidd
— och det var rent av kompromissens
förutsättning — till försöksverksamhet.
Läget på detta område är i dag inte bara
ur principiella synpunkter oförändrat
utan även ytterligare förstärkt med hänsyn
till de nya incitament, som på sistone
tillkommit genom debatten kring automationen
och atomdriften, varigenom
på våra undervisnings- och utbildningsanstalter
och deras förhållanden i framtiden
ställes nya krav, som väl i själva
verket mycket snabbt kommer att tvinga
oss att taga upp alla dessa frågor till en
ny bedömning under absolut fördomsfria
former, vilket då kommer att vara
dikterat av att den tekniska utvecklingen
framtvungit ett nytt utgångsläge. Jag
tror, att vi alla kommer att ställas i detta
tvångsläge, och att vi då på alla punkter
säkerligen gör bäst i att pröva om
det hela.

Det synes mig vara ganska beklagligt,
att departementschefen i dagens läge förefaller
fästa så litet eller inget avseende
vid vad de arbetande krafterna ute
i försöksverksamheten säger, anser och
framför. De 66 procent av mellanskollärarna,
som ansåg, att klassdifferentiering
i större eller mindre omfattning
vore den bästa organisatoriska metoden,
får nöja sig med departementschefens
uttalade »förvåning» över en så uppenbar
vanart. Departementschefen har i
propositionen nr 80 klagat över att han
ej får de ordinarie adjunktstjänsterna
inom försöksverksamheten besatta, och
han har inte gjort det utan skäl, efter
vad jag har hört. Kanske kan det här
finnas något samband? Att göra tjänst
inom en försöksverksamhet måste ha
sitt betydande intresse, ja, sin speciella
tjusning, skulle jag vilja säga, för en intelligent
lärare men endast under förutsättning,
att försöken drives absolut objektivt,
att erfarenheterna föranleder
ändrade dispositioner och åtgärder av
olika slag. Jag skulle själv skyndsam -

mast fjärma mig från en försöksverksamhet
som endast vore det till namnet
men inte fick vara det till gagnet.

Sedan vill jag bara, herr talman, när
det gäller detta utlåtande ytterligare betona,
att departementschefen på försöksverksamhetens
begäran går med på
att den fortsatta rapporteringen till riksdagen
skall kunna inskränkas till att
icke gälla försök, som är upplagda på
längre sikt. Den av departementschefen
i det sammanhanget förda argumenteringen
kan jag godtaga. Jag vill bara
understryka — och det har även departementschefen
gjort — att detta naturligtvis
icke utesluter försöksverksamhetens
skyldighet enligt 1950 års beslut
att även i fortsättningen ge en rättvisande
bild av sin verksamhet genom fortsatta
rapporter till riksdagen.

I övrigt finns det enligt min mening
för dagen knappast anledning att ytterligare
kommentera det föreliggande utlåtandet.
Inom det närmaste perspektivet
ligger nu tillsättandet av den »sammanfattande
utredningen» samt inrättandet
av de statliga försöksskolorna, likaså
etablerandet av den vetenskapliga
bearbetning av försöken, som departementschefen
i år varslar om. Allt detta
utgör i varje fall tecken på att utvecklingen
på det här området går in i ett
nytt skede. Det är av utomordentlig
vikt för både föräldrar och elever, inte
minst för de omkring 200 000 realskoleeleverna,
som fjolårets utredningar siade
om inom en snar framtid — för
närvarande är ju siffran ungefär 150 000
— att detta nya skede får prägeln av
nitälskan för sanningen och en äkta
lust att söka den. Jag lånar formuleringen
både ur 1940 års skolutrednings betänkande
och ur skolkommissionens betänkande
år 1948. Det var ju en dylik
anda, som både den ena och den andra
av de nämnda utredningarna förordade
som riktrote för arbetet i den nya skolan.
Vi har för visso, herr talman, behov
av denna anda även i de vuxnas värld.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen med beteckning 1).

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är enligt min mening
mycket glädjande, att huvudlinjerna
i det utskottsutlåtande, som här föreligger,
bra nära har samlat enighet och
i det stora hela ansluter sig till Kungl.
Maj:ts proposition. Det är ju riktigt, som
den föregående ärade talaren sade, att
det som nu närmast skall hända är tillsättandet
av en utredning. Hur pass
mycket den utredningen skall omfatta
var vi kanske inte riktigt överens om,
men oavsett vad som skrevs 1950 —
jag har inte ordalydelsen till hands —-är ju var och en på det klara med att
en utredning erfordras och måste få
största möjliga omfattning utan att därmed
riva upp de delar som man var
klart överens om 1950. Det förvånar
mig litet, att herr Arrhén, som annars
brukar vilja rekommendera att man undersöker
så mycket som möjligt och har
tyckt att vi hittills har gjort för litet,
inte vill dela de synpunkterna.

Beträffande denna utredning sägs i
propositionen, att utredningen bör i vissa
hänseenden påbörjas så snart som
möjligt och senast 1958. Jag tänker därvid
närmast på den rent vetenskapliga
bearbetningen av de olika pedagogiska
spörsmålen, och även om jag inte direkt
här i propositionen nämner det, så förstår
ju var och en initierad, att det hela
tiden har varit min avsikt att när vi nu
har fått en pedagogisk institution vid
en ny lärarhögskola, kommer den att få
medverka vid denna vetenskapliga bearbetning.
Utskottet säger också, att utredningen
bör tillsättas så snart som
möjligt. Det går ju i linje med propositionen,
och som väl förmodligen här
kommer att åberopas senare har man i
folkpartiets motion varit inne på samma
linje — i den mån man har uttalat sig
här — men sagt att utredningen bör tillsättas
före 1957 års utgång. Det är ju
inte några väsentliga skiljaktigheter härvidlag,
och detta är bara tillfredsställande.

J fråga om den tidpunkt, då förslag
bör framläggas för riksdagen med anledning
av den sammanfattande utredningen,
säger jag ju i propositionen, att

förslag skall kunna föreläggas riksdagen
i början av 1960-talet. Utskottet säger,
att förslag i förevarande frågor bör kunna
föreläggas riksdagen tidigast möjligt
i början av 1960-talet och senast år
1962. Det är ingen väsentlig skillnad
här heller, och i den tidigare nämnda
folkpartimotionen sägs ju också, att senast
1962 års riksdag bör kunna få förslag
härom.

Allt detta ligger också i linje med en
annan händelse som nyligen inträffat
och som jag endast har anledning att
hälsa med tillfredsställelse. Jag tänker
på skolöverstyrelsens skrivelse med förslag
rörande planeringen för enhetsskolans
genomförande, som helt nyligen har
inkommit till Kungl. Maj:t och i vilken
man tar till utgångspunkt — utom skolöverstyrelsens
tidigare utredning om hur
de stora årskullarna skall mötas — åtskilliga
uttalanden i propositioner och
interpellationssvar under senare år. Detta
skolöverstyrelsens förslag pekar bl. a.
på att det från kommunala synpunkter
framstår som alltmera önskvärt med
ett auktoritativt besked om den takt, i
vilken skolreformen väntas bli realiserad
åtminstone inom den närmast överskådliga
framtiden. Skolöverstyrelsen
förutsätter därvid, att den sammanfattande
utredningen även kommer att allmänt
innefatta frågan om skolväsendets
organisation i samband med enhetsskolans
genomförande, vidare vissa nuvarande
skoltypers ersättande genom enhetsskolan,
yrkesskolornas lämpliga anknytning
samt den praktiska realskolans
och den kommunala flickskolans ställning.
I den mån man skall uppfatta det
nyss hållna anförandet som så, att vi
inte behöver bry oss om dessa saker under
åtskillig tid framåt, befinner sig reservanterna
tydligen här inte alls i samklang
med skolöverstyrelsen heller.

Det viktigaste i skolöverstyrelsens
skrivelse är emellertid att en allmän
övergång till enhetsskola bör ske, med
början under perioden 1962/63, till 1968
/69, och slutåret för fullständigt genomförd
nioårig skolgång skulle då bli 1972/
73. Efter 1968/69 bör uppskov kunna
förekomma endast efter .särskilt medgi -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1950

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

vande av Kungl. Maj:t. Under tiden fram
till 1962/03 bör försöksverksamheten enligt
detta förslag utbyggas efter följande
tre huvudlinjer.

För det första ytterligare sammanhängande
försöksregioner, komplettering
med ett antal glesbygdsdistrikt, utprövning
av interkommunal samverkan,
korrespondensundervisning, skolradio,
förberedande yrkesutbildning inom
jordbruk och skogsbruk och för vissa
distrikt partiell försöksverksamhet, utmynnande
i 9 y och eventuellt 9 a. Detta
är givetvis värdefullt alltsammans, speciellt
ur glesbygdssynpunkt. Vi har kanske
tyvärr under senare tid inte fått så
många verkliga glesbygdsdistrikt som vi
skulle behöva, och att skolöverstyrelsen
här riktar in uppmärksamheten på detta
anser jag vara synnerligen betydelsefullt.
En annan synpunkt härvidlag
kommer jag att kommentera närmare
något senare.

För det andra föreslår skolöverstyrelsen
att försöksverksamhet skulle tillåtas
i distrikt som ej skulle behöva deltaga i
samtliga enquéter och prov och ej avge
regelbundna försöksrapporter. Det är ju
här fråga om att tillgodose akuta utbildningsbehov,
och detta skulle tillåtas eftersom
det även kunde ge erfarenheter
rörande formerna för den regionala och
centrala ledningen.

För det tredje föreslår skolöverstyrelsen
utbyggnad till nioårig folkskola i
distrikt där befintliga realskolor och
flickskolor bibehålls och kan utvidgas.
Den nya undervisningsplanen för folkskolan
erbjuder alternativ för såväl allmänteoretisk
som praktisk undervisning.

Jag skulle vilja göra några små kommentarer
till detta skolöverstyrelsens
förslag. Regeringen har givetvis ännu
inte kunnat ta någon ställning till de
förslag som skolöverstyrelsen lagt fram
i den ifrågavarande skrivelsen. Det är
ju bara mycket kort tid sedan den kom
in. Jag anser det emellertid angeläget
att trots detta i korthet redovisa några
av mina egna synpunkter på det väsentligaste
innehållet i skrivelsen.

Överstyrelsens tidtabell för enhets -

skolans genomförande under 1960-talet
synes stämma väl med arbetsprogrammet
för den kommande utredningen och
ligger också helt i linje med utskottets
uttalande om angelägenheten av att enhetsskolan
genomföres så snart sig göra
låter. Detta är alltså detsamma som vad
jag nyss var inne på. Med hänsyn till
skolans behov anser jag skolöverstyrelsens
tidsplan realistisk, och enligt min
mening bör därför samhället göra allt
vad som är praktiskt möjligt för att kunna
realisera planen. Självfallet måste
takten i genomförandet av enhetsskolan
bli beroende av vilka faktiska resurser
som samhället kan ställa till förfogande.
Det gäller kostnaderna över huvud
taget för en allmän förlängning med ett
å två år av den obligatoriska skolan, det
gäller lärarproduktionen, och det gäller
även investeringarna för skolbyggen.
Här måste uppenbarligen göras en ytterst
viktig avvägning av samhällsresursernas
inriktning. Enhetsskolan är nämligen
inget självändamål och ingen lyxartikel,
om någon skulle tycka det, utan
den skall utgöra en bättre grund för den
fortsatta progressiva välståndsutveckling
som vi alla hoppas på. Med den målsättningen
är enhetsskolan en förnuftig
och, jag vill tillägga det, en nödvändig
investering för framåtskridandet på både
det materiella och det andliga planet.

Den fortsatta utbyggnaden av försöksverksamheten
fram till den tidpunkt i
början av 1960-talet, då vi kan besluta
om enhetsskolans definitiva utformning,
bör enligt min mening i organisatoriskt
hänseende främst inriktas på att söka
åstadkomma ytterligare försöksregioner
av olika struktur, framför allt på landsbygden.
Även glesbygdens liögstadieproblem
måste uppmärksammas däri.
Det är av den största vikt att lämpliga
former för interkommunal samverkan
utprövas, framför allt med hänsyn till
de problem som sammanhänger med
högstadieverksamheten. Utan ett mycket
omfattande samarbete över kommungränserna
blir det nämligen aldrig möjligt
att i vårt land genomföra en enhetsskola
i egentlig bemärkelse.

Till försöksverksamheten med enhets -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola in. m.

skola vill jag för min del knappt räkna
det tredje av skolöverstyrelsens övergångsalternativ,
alltså utbyggnad av
folkskolan till en nioårig folkskola, parallellt
med bibehållande och eventuellt
utbyggande av realskolor och liknande
skolformer i vederbörande skoldistrikt.
Med enhetsskolan har dylik försöksverksamhet
väl i huvudsak endast den
nioåriga skolgången gemensam i fråga
om grundprinciperna, och jag vill peka
på att den ifrågavarande anordningen
innebär en definitiv uppsortering senast
från och med sjunde klass av eleverna
på olika skolformer på den gamla skolans
grund.

Slutligen vill jag i detta sammanhang
beröra ett speciellt av skolöverstyrelsen
avhandlat problem. Det gäller frågan att
under övergångstiden fram till början
av 1960-talet i vissa fall kunna anordna
partiella enlietsskolhögstadier avseende
praktisk utbildning. Enligt min mening
bör ett distrikt för egen del kunna få
anordna ett dylikt högstadium såsom
försöksverksamhet med enhetsskola endast
under förutsättning att distriktet i
samverkan med annat eller andra
distrikt ordnar också den teoretiska utbildning,
som tillhör enhetsskolans högstadium.
Endast då blir det fullständig
försöksverksamhet med enhetsskola, och
i vissa fall kan det bli nödvändigt att
driva denna genom en sådan interkominunal
samverkan.

Detta utesluter givetvis inte att skolöverstyrelsens
propåer här kan på ett
ocli annat enstaka ställe ge möjligheter
till omprövning av t. ex. vissa linjer av
9 y i något litet distrikt, som inte kan
ordna en fullständig enhetsskola men
har särskilt goda förutsättningar för
just vissa linjer. Jag vill sålunda inte
säga, att det absolut inte någonstans
skall förekomma, men jag vill påpeka
att det skall bli endast i enstaka fall.

Jag skall inte gå mera i detalj in på
dessa saker, ej heller på utskottets utlåtande
eller reservationerna, utan jag
vill bara till sist ännu en gång konstatera,
att det synes mig som om det föreliggande
utskottsutlåtande! vore en mycket
god grund att bygga på för både den

närmaste försöksverksamheten, det utredningsarbete,
som måste komma som
sammanfattning härpå, och jämväl för
ett verkligt genomförande av enhetsskolereformen.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av ecklesiastikministerns
anförande måste jag
konstatera, att det föreligger oenighet
mellan oss i fråga om denna nya försöksverksamhet
som skulle ske med typer
av differentierat elevmaterial.

Herr statsrådet sade nyss, att han var
med på en uppsortering av eleverna från
och med klass 7 på den gamla skolans
grund. Men i propositionen har sagts:
»Det bör också beaktas, att systemet
med klassdifferentiering alltefter ämnesvalet
ej innebär någon definitiv uppsortering
av eleverna från och med sjunde
klassen, eftersom systemet alltid är kombinerat
med rätt till övergång från en
tillvalsgrupp till en annan.» Detta innebär,
att man icke fullständigt accepterar
uppdelningen av eleverna från klass 7.
Betraktelsesättet är knappast heller sakligt
riktigt, ty vi vet alla, att från och
med i fjol har införts läsning med alternativkurser
i försöksverksamheten.
Den, som skall gå g-linjen, måste läsa
alternativ 2, och den som läser alternativ
1 kan därför rimligtvis endast i undantagsfall
tänkas ha den möjlighet,
som herr statsrådet här förespeglar oss,
att gå över till den högre linjen. Det föreligger
här bara en negativ övergångsmöjlighet,
från alternativ 2-linjen till
en ur kunskapssynpunkt lägre linje, eller
hur jag skall uttrycka det.

Att man nu finner anledning att så
mycket trycka på differenticringsfrågan
beror på, som jag nyss sade i mitt anförande,
vilket departementschefen inte
hörde i dess helhet, att vi, utan att vi
själva kanske har varit medvetna om det,
bar glidit in i en ny tid, som kännetecknas
av en utveckling på det tekniska
området, där lösenordet från land
efter land nu ljuder: »Hjärnorna

fram!» Detta krav är detsamma som
kravet på differentiering. Man kan just

Nr 18

Fredagen den 11 mai 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

nu göra dessa iakttagelser i England,
Amerika, Frankrike, Tyskland och inte
minst nu senast i Ryssland, varom bl. a.
våra rysslandsfarare på sistone avlagt
vittnesbörd.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har under många
debatter i denna kammare hört herr
Arrlién föra deras talan, som är så utrustade
att de bör ha en avsevärd teoretisk
påbyggnad utöver enhetsskolans
omfattning, d. v. s. utöver de nio skolåren.
Därom är naturligtvis intet annat
att säga än att vi behöver många sådana,
och utvecklingen tenderar mot att
vi behöver flera än vad vi tidigare tänkt
oss, som går till studentexamen, universitet
och högskolor. Jag har för min del
aldrig betvivlat att de, som är utrustade
för detta, skulle med gott resultat gå
igenom enhetsskolan så som den hittills
har blivit upplagd och att de skall nå sitt
mål. Men det är klart, att de nya kursplaner,
som från och med i år utnyttjas, tillgodoser
dessa önskemål i ännu högre
grad, och jag har ingenting att invända
härvidlag utan tvärtom. Redan i skolkommissionen
utsädes att de som så orkade
skulle läsa vissa överkurser, och de
skulle naturligtvis inte vänta med detta
tills de så att säga fick piskan på sig,
utan de skulle naturligtvis vara villiga
och intresserade av att göra detta på ett
ganska tidigt stadium.

Jag tror ändå inte, att herr Arrlién
kan säga att det har blivit endast ensidiga
övergångsmöjligheter såsom förförsöksverksamheten
nu artar sig. Vi
skall ju ställa extraläsningsmöjligheter
till förfogande för den, som funnit att
han gjort ett felval, då han valt en mera
praktisk linje — hans senare utveckling
visar kanske att han borde ha gett
sig på något annat. Men jag medger å
andra sidan att det har varit mera övergångar
och naturligtvis blir mera övergångar
i den andra riktningen. Ty märk
väl, herr Arrlién, däri ligger ju en del
av enhetsskolans värdefulla egenskaper,
att man inte behöver definitivt välja efter
7 :an, utan man kan försöka sig på

en teoretiskt mera påfrestande linje.
Det blir ingen katastrof, om man inom
samma skolanläggning sedan går över
till en mera praktisk linje och där justerar
sitt ämnesval, om det inte är fråga
om en linjeuppdelning, så att man tar
flera praktiska ämnen och i stället släpper
något eller några teoretiska.

Jag hoppas, herr Arrlién, att vi är
överens om att detta är en fördel för
enhetsskolan. Under sådana förhållanden
tycker jag inte att vi i dag behöver
strida om huruvida det skall vara en
strikt linjeuppdelning från och med 7:an
eller ej. Alla skoldistrikt har därvidlag
lov att ordna på det sätt som de finner
passa dem och som befinnes passa deras
elever. Jag hoppas att man skall
koma på litet olika slag av differentieringsförsök
därvidlag. Herr Arrhén har
sin linje fullständigt kristallklar, åtminstone
beträffande högstadiet, och
även om han inte sagt något, så vet jag
att honom närstående kretsar har funderingar
i riktning mot att utsträcka den
verkliga linjeuppdelningen längre ned
också, en sak, som jag för min del räknar
med att den inte skall behöva förekomma,
även om jag — och här är jag
fullt i linje med vad skolkommissionen
föreslog — anser att det behövs vissa
förstärkningsanordningar även i femte
och sjätte klasserna.

Jag finner sålunda fortfarande att allsidiga
försök behövs, och det är just det
som herr Arrhén i många fall just trycker
så hårt på.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! I omedelbar anslutning
till herr statsrådets uttalande nu angående
differentieringen ner i klasserna 5
och 6, som jag i min motion begärt, vill
jag erinra herr statsrådet om att herr
statsrådet själv i proposition nr 80 lämnat
ett meddelande, som på mig gjorde
ett mycket djupt intryck, därför att det
just stödde min motion. Det meddelades
nämligen där, att 66 procent av lärarna
— märk väl i klasserna 4—6 på mellanstadiet
— hade uttalat sig för en klassdifferentiering
av större eller mindre

Fredagen den 11 maj 195G

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. in.

omfattning. Jag har alltså ingen anledning
att i detta sammanhang trycka på
att 77 procent av den akademiska gruppen
lärare på högstadiet och 70,4 procent
av folkskollärargruppen på högstadiet
hade uttalat sig för en klassdifferentiering.
Det förefaller mig här, som
om ledningen för försöksverksamheten
och undervisningsväsendet i detta land
fullständigt åsidosätter vad lärarna år
efter år uttalar som sin uppfattning beträffande
dessa ting. Vad de vill och jag
vill är bara, att man skall göra försök.
Vi vill på empirisk väg komma underfund
med vad som är det bästa på detta
område. Det är det hela.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag tror inte det är möjligt
att göra några sådana försök härvidlag.
Det låter så vackert, när herr
Arrhén talar om dem, men, herr Arrhén,
hur skulle det gå till i praktiken? Jo, det
skulle gå till så, att en del skildes ut
till ett slags elitklass, och vilka skulle
det bli? Jo, naturligtvis de som redan
tidigare hade visat sin goda teoretiska
begåvning. Hur skulle sedan den andra
gruppen se ut? Jo, naturligtvis blir det
ett klart negativt urval. Därför kan det
inte bli någon i verklig mening empirisk
försöksverksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter departementschefens
anförande kan jag fatta mig relativt
kort.

Jag vill till att börja med betona att
vi, när vi på statsutskottets andra avdelning
behandlade detta ärende, fick en
mycket ingående föredragning. Vi försökte
penetrera ämnet efter konstens alla
regler. Vad som var mest glädjande
ur min synpunkt var, att vi till sist kunde
ena oss om de stora linjerna och det
viktigaste i detta sammanhang, nämligen
att vi nu skall införa en nioårig enhetsskola
här i landet. På den punkten
är således alla partier överens.

1950 års beslut har ju föranlett olika
tolkningar. Vi var nu i avdelningen

överens om att göra en skrivning som
icke skulle ge rum för eller anledning
till vantolkningar. Vi har alltså varit
fullständigt överens när vi skrivit: »Utskottet
vill inledningsvis uttala, att enligt
utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskoleorganisalion
skall utmynna i en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola. Enligt utskottets mening
är det angeläget, att den nya skolan skall
kunna mera allmänt genomföras så
snart sig göra låter.» Jag tror att detta
är det viktigaste i detta sammanhang.

Det finns naturligtvis också många
detaljer i det hela som behöver tas upp,
men i och med att utskottet har uttalat
sig för den utredning, som här tidigare
omtalats, tycker jag nog att vi ganska
lugnt kan överlämna dessa detaljer till
den utredningen.

För att vi skall kunna nå syftet med
den nya skolan och ge våra barn en god
utbildning är det utomordentligt värdefullt
att vi i utskottet och dess andra avdelning
kunnat få till stånd denna enighet.

Det är ju också ett faktum, att det
stycke på sid. 21 i utskottets utlåtande,
ur vilket jag här gjort ett citat, praktiskt
taget helt och hållet återfinnes
även i herr Arrhéns reservation. Herr
Arrhén tycks alltså i denna del vara
överens med oss andra, men han vill ha
en annan skrivning vad det gäller detaljerna.

Jag vill här särskilt framhålla, att det
är relativt lätt att anordna denna nya
skola i städerna och de större tätorterna.
Ända från 1940 års skolutredning,
över 1946 års skolkommission, 1950 års
särskilda utskott o. s. v. har vi varit på
det klara med att det på den egentliga
landsbygden kommer att bli en rad svårigheter.
Trots den kommunsammanslagning,
som kom till stånd för några
år sedan, är kommunerna ofta för små
för att kunna bära upp ett högstadium
som kan ge de urvals- och valmöjligheter
som vore önskvärda. Vi måste därför
gå över kommungränserna med den
nya skolan. Det måste bli regioner av
kommuner, som kommer överens om att

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

.^ng. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

samfällt ordna undervisningen på högstadiet.

Här kommer vi in på just en sådan
där detalj. I utlåtandet skriver vi:
»Bland annat med hänsyn härtill vill utskottet
starkt understryka vikten av att
det samarbetsorgan för skolplanering
på det regionala planet, som de av 1951
års skolstyrelseutredning föreslagna
mellaninstanserna åsyftas skola vara,
snarast kommer till stånd.» Jag beklagar
djupt, att vi inte redan denna vecka har
fått en proposition angående dessa mellaninstanser.
Det är i alla fall dessa organ
som skall leda och planera samarbetet
mellan de olika kommunerna, vilket
alla måste förstå är en ganska svår
uPPgifh I en stad eller större landsortskommun
har man inga sådana svårigheter.
För de små kommunerna däremot,
och vi bör ju värna om dem precis
lika mycket som om de större kommunerna,
är det absolut nödvändigt att
redan från början få till stånd dessa
mellaninstanser. Jag beklagar därför att
upprättandet av dessa samarbetsorgan
dragit ut på tiden på ett sätt som jag
tycker är onödigt och som kommer att
förorsaka ganska stora besvärligheter
ute på den svenska landsbygden.

Det har ju under de senaste åren förekommit
många diskussioner om differentieringen.
Jag vill på den punkten
instämma i vad departementschefen
sagt, att kommunerna härvidlag bör få
ha stor rörelsefrihet. I högtidliga ögonblick
brukar de flesta riksdagsmän deklarera,
att man vill slå vakt om våra
små landsbygdsskolor. Jag förstår inte
hur det skall bli möjligt att behålla de
små landsbygdsskolorna, om vi skall gå
ned med differentieringen t. ex. till femte
klassen. Måste inte följden därav bli
att vi får lägga ned ett otal skolor, ty
vi kan inte till dessa differentierade
klasser skaffa lärare som fyller de fordringar,
vilka måste ställas vid en dylik
uppdelning? Det är ett praktiskt problem,
som vi redan har mött inom försöksverksamheten
och som kommer att
göra sig alltmer gällande.

Vill vi ha kvar de små kommunernas
landsbygdsskolor — om vilka det ofta

sägs att de är kulturhärdar ute i våra
avlägsna byar, något som jag tror att
de också är — måste vi nog gå ganska
varligt fram när det gäller differentieringen.
För egen del är jag inte övertygad
om att man på alla ställen behöver
differentiera så långt ned, men det
är en annan historia.

Till vad herr Arrhén framhållit har
jag kanske inte så mycket att tillägga.
Vi har ju många gånger diskuterat denna
sak. Inom avdelningen och utskottet
är vi överens om att vi skall försöka få
så kompetenta lärare som möjligt i våra
skolor. Vi vet att vi har brist på lärare,
brist på skollokaler o. s. v., men i vår
skrivning framhåller vi också att problemet
om enhetsskolan måste angripas
från det hållet. Det har vi gjort i ett
flertal olika avsnitt av åttonde huvudtiteln
i år.

Det nämndes sedan någonting om den
försöksverksamhet som hittills pågått.
Jag vill då erinra om hur utvecklingen
gått i stora drag. År 1949 var det några
få skoldistrikt som började. De började
med första och femte klasserna. Hittills
är det ett ganska begränsat antal högstadieelever
som avgått från nian. Det
beror på att så många skoldistrikt börjat
vid en senare tidpunkt än 1949. I en
rad av försöksdistrikten har årskullarna
uttunnats ur intellektuell synpunkt
därigenom att rätt många barn har avgått
till andra skolor än enhetsskolan.
Urvalet har därför ibland redan från
början varit dåligt. Det har också varit
ganska fritt för föräldrarna att begära
vilken linje barnen skall gå. I de rapporter,
som kommit från skolstyrelsens
försöksavdelning, pekas också just på
dessa förhållanden. Vid de jämförelser
som gjorts med realskoleklasser har det
också ofta varit så, att eleverna i dessa
realskoleklasser varit ett år äldre än de
barn, som man jämfört med från enhetsskolan.
Vem som helst kan övertyga
sig därom i de rapporter som går
ut från skolöverstyrelsen. För min del
anser jag att man bör böra mera rättvisande
jämförelser.

Det finns en sak till som vi bör uppmärksamma
i detta sammanhang. Vi bör

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

göra klart för oss om vi skall ha precis
den gamla skolans högstadium som rättesnöre,
när vi nu får en ny skola. Det
var nog inte författarnas mening, och
det är nog värdefullt om vi tänker litet
på den frågeställningen emellanåt. Men
det är också en sak som denna utredning
skall syssla med.

I propositionen har det vidare talats
om uppdelningen inom klasserna. Jag
tror för min del att i det praktiska livet
kommer det att bli så, att de olika
skoldistriktens skolstyrelser kommer att
handla på sätt de finner förnuftigast
och med hänsyn till de lokala förhållandena
lämpligast. Jag har haft tillfälle
att följa försöksverksamheten på
ganska nära håll i många kommuner.
Jag vet att skolledarna, lärarna och
skolstyrelserna har den uppfattningen,
att det är den enda riktiga vägen. Det
kommer nog också att bli mottot för
framtiden.

Vad som är mest glädjande för mig,
herr talman, är den enighet, som vi nu
har fått till stånd. Sedan kommer givetvis
alla dessa detaljer. De kommer
för övrigt att bli långt flera än de som
här berörts — det ha vi redan blivit
på det klara med. Jag har haft möjlighet
att följa på ganska nära håll verksamheten
inom skolöverstyrelsens försöksrotel.
Jag vet att man där lägger ned
ett utomordentligt gott arbete för att på
detta område försöka få fram nya förslag
och nya utvägar, där det visar sig
att det finns svårigheter. De samlar erfarenheterna
från de olika försöksdistrikten
och låter dem gå vidare till
andra försöksdistrikt, kanske framför
allt till de nya som kommer till. Det är
en mycket viktig gärning som dessa
människor utför. Vi hoppas att det arbete,
som de lägger ned på denna sak,
skall bli till både nytta och nöje för
alla skoldistrikt i hela landet, även för
sådana som inte har börjat med försöksverksamheten.

Kan vi vara överens om den nya skolan,
är jag också övertygad om att dessa
detaljer, som vi strider om ibland, skall
kunna lösa sig efter vettiga linjer. Vi är
vid alla besjälade av den tanken och den

förhoppningen, att de åtgärder som vidtas
på detta område skall bli till fördel
för våra ungdomar.

När vi i ett tidigare skede -— jag tänker
på det särskilda utskottet 1950 —
överläde om denna sak, var vi överens
om att vi, inte minst med hänsyn till
den hårdnande internationella konkurrensen,
måste lyfta vårt undervisningsväsende
på ett effektivt sätt. Vi var
överens om att det inte bara skall vara
35 procent av en årskull, som skall få
möjligheter till en högre utbildning än
den folkskolan kan ge, utan att vi skall
om möjligt försöka se till att de hundra
procenten kan få denna högre utbildning,
då vi behöver såväl teoretiskt
kunniga människor som — och inte
minst — praktiskt kunniga.

Den revolution, som nu pågår inom
hela vår industriella värld, kommer att
kräva kunniga människor i en helt annan
utsträckning än tidigare, och jag är
övertygad om att enhetsskolan och inte
minst dess Y-avdelning skall kunna
skapa ett underlag så att vi får fram
dessa kunniga människor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! När jag begärde ordet,
hade andra avdelningens ärade vice ordförande
ännu inte uttalat sin glädje över
den allmänna enighet, som han ansåg
råda, när han citerade de där orden ur
utskottets skrivning, nämligen: »Att enligt
utskottets uppfattning den pågående
försöksverksamheten med enhetsskoleorganisation
skall utmynna i en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen
nioårig skola. Enligt utskottets mening
är det angeläget, att den nya skolan
skall kunna mera allmänt genomföras
så snart sig göra låter.» Det uttalandet
förekommer ju även i reservationen,
men jag har begärt ordet, herr talman,
för att anmäla en avvikande mening i
just denna fråga.

Den avvikande meningen går ut på
att utfallet av den försöksverksamhet
som nu pågår i försöksskolan skall få bli

Nr 18

Fredagen den 11 mai 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

avgörande för om man verkligen skall
fullfölja tanken med den 9-åriga enhetsskolan
till slut. Om det således skulle visa
sig att det blir sämre underlag för
den fortsatta utbildningen, bör man inte
fullfölja enhetsskolan to the bitter
end, bara därför att man har bundit
sig vid den. Det kan nämligen hända,
att det ändamål, som herr Näsström mot
slutet av sitt anförande angav som mål
för vår folkundervisning, bättre kan
uppnås genom att man lägger ner en
mycket stor del av de pengar, som enhetsskolan
kostar, på utbyggandet av det
som vi nu har. Det kan ju även hända
att just de sista procentelever för att
komma upp till hundra, vilka man då
släpar med sig, är de som kommer att
göra att det blir svårare att få en tillräcklig
mängd både teoretiskt och praktiskt
utbildade människor. Sådana tror
även jag kommer att behövas i framtiden.

Jag har nu, herr talman, endast velat
anmäla, att jag för min del har betraktat
försöksverksamheten som något
som skall avgöra, om den 9-åriga enhetsskolan
skall fullföljas eller inte. Därför
kan jag inte ansluta mig till det här
citerade uttalandet vare sig det gäller
utskottsutlåtandet eller reservationen.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga, att enligt min uppfattning föreligger
det inte någon skillnad mellan herr
Mannerskantz’ mening och utskottets
skrivning, ty det är naturligtvis också
utskottets avsikt att det som en följd av
försöksverksamheten i de statliga försöksskolorna
och denna sammanfattande
utredning skall framgå acceptabla
skolformer.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Arrhéns inlägg var
ganska intressant — jag tror vi kommer
tillbaka till läget år 1950. Är det då
inte klokt att vi redogör för vår ståndpunkt
här?

Herr Arrhén har i sin reservation tagit
in den passus jag nämnde. Han godkänner
utskottets skrivning på den punkten.
Hur han samtidigt kan godkänna
herr Mannerskantz inställning, går över
mitt förstånd. Det vore bra ur många
synpunkter, om vi finge klart besked på
denna punkt. Vid realbehandlingen i utskottets
andra avdelning var folkpartiet,
bondeförbundet och socialdemokraterna
eniga. Vid den tidpunkten visste inte
herr Arrhén, hur hans reservation skulle
komma att se ut. Nu vet vi det, men
det vore av stort värde att få reda på:
Var står herr Arrhén?

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det finns inte den
ringaste anledning att dra upp en sådan
kontrovers här och markera den,
ty i 1950 års skrivning står det på följande
sätt: »I den mån försöksverksamheten
ådagalägger lämplighet---».

Den skrivningen står fortfarande kvar,
och det måste också vara utskottets mening,
att de skolor, som kommer fram efter
försöken i den sammanfattande utredningen
och i de statliga försöksskolorna,
måste vara acceptabla för syftet.

Därför menar jag, att herr Mannerskanlz’
anmärkning är tämligen opåkallad,
ty vi är naturligtvis, som sagt, eniga
om att vi skall ha fram effektiva och acceptabla
skolformer.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När vi behandlade denna
sak hade vi i friskt minne vad som förevarit
inom 1950 års särskilda utskott,
och vi hade också i minnet den diskussion
som har förekommit i tidningspress
och annorledes sedan dess. För att
undvika alla missförstånd ställdes det
en klar fråga i andra avdelningen, nämligen
»kan vi komma överens om att vi
skall införa en 9-årig obligatorisk skola?»
Detta var folkpartiet, bondeförbundet
och socialdemokraterna överens om.
Vid den tidpunkten hade, som jag sade,
herr Arrhén inte deklarerat hur hans

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

reservation skulle komma att se ut. Det
var därför med en viss glädje jag märkte,
att när hans reservation kom hade
han helt enkelt citerat vår skrivning på
dessa som jag anser viktiga punkter.
Jag är övertygad om att samtliga som
var med om realbehandlingen i andra
avdelningen skall kunna ge samma historieskrivning
av händelseförloppet. Men
nu måste jag säga, att jag vet fortfarande
inte var herr Arrhén står.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag får säga, att herr
Näsström bär en högst märklig förmåga
att missuppfatta vad som här säges.

De här satserna betecknas nu såsom
någonting sensationellt, men jag vill
erinra herr Näsström om, att den 7 mars
1952 anfördes ordagrant samma meningar
av departementschefen i hans
proposition, och de upprepades i departementschefens
proposition år 1954.
Därför innebar denna skrivning i år
ingen sensation för mig, lika litet som
frågeställningen, om vi är eniga om att
vi skall ha en nioårig skola eller ej. Den
saken uttalade vi oss för redan år 1950.

Jag erinrar också om, att den, som tog
initiativet till hela diskussionen om enhetsskolan,
var högerledaren Gösta Bagge,
genom tillsättandet av 1940 års skolutredning.
Därav följer, att vi på högerhåll
inte kan stå främmande för denna
tanke. Visserligen var det för professor
Bagges vidkommande fråga om en åttaårig
skola — han måste inskränka sig
därtill, eftersom han ansåg att de ekonomiska
resurserna, lärartillgången och
annat i dåvarande läge tvingade till en
inskränkning — men i princip var också
han anhängare av en nioårig enhetsskola
och gav organisatoriska möjligheter
för en dylik utveckling.

På den linjen har vi stått hela tiden.
Men vi har varit oeniga om vissa centrala
frågor beträffande denna nioåriga
skolas organisatoriska uppbyggnad, och
därvidlag föreligger också i dag vissa
motsättningar. Men jag betonar, att jag
finner dem vara betydligt mindre markerade
nu än de var för, låt oss säga,
2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 18

två, tre år sedan, och det tycker jag är
lyckligt.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde att 1950 års
beslut hade gjorts till föremål för i viss
mån olika tydningar. Herr Mannerskantz
förklarade att han för sin del höll på
1950 års beslut i visst avseende. Det var
just sådana resonemang som vi i utskottet
nu ville komma ifrån. Vi ville få
fram ett klart besked: Skall det bli nioårig
enhetsskola eller skall det inte bli
det?

Detta var frågeställningen i statsutskottets
andra avdelning, och där enades
vi, bortsett från herr Arrhén som vid
den tidpunkten ännu inte hade tagit definitiv
ställning. Men så kom så småningom
hans reservation, och då visade
det sig att han där använde samma uttryck
som majoriteten gjort beträffande
denna viktiga principiella fråga. Sedan
återstod en del detaljfrågor, och dem
skulle utredningen klarlägga.

Men nu gäller det alltså den principiella
frågan, och i det avseendet förstår
jag inte, hur herr Arrhén nu kan
instämma med herr Mannerskantz. Jag
respekterar herr Mannerskantz’ inställning
— den är klar och entydig, men
det kan jag inte säga att herr Arrhéns
ståndpunkt är.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Då får jag fråga herr Näsström: står
icke herr Näsström i dag på de formuleringars
grund, som ingår i 1950 års
riksdagsbeslut? Det var dem herr Mannerskantz
citerade, och jag föreställer
mig att de mycket väl låter sig inpassas
i detta resonemang.

Herr NÅSSTRöM (s) kort genmäle:

Jag tror inte det tjänar någonting till
att vi fortsätter vår diskussion. Jag har
försökt förklara saken, men herr Arrhén
tycks inte vilja förstå.

Det förhåller sig kort och gott på följande
sätt. Herr Mannerskantz åberopar

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

1950 års beslut för sin ståndpunkt. Det
var det beslutet som förorsakade meningsskiljaktigheter:
hade man beslutat
om en nioårig skola eller hade man inte?
Herr Mannerskantz anser att man
inte hade det, utan att den skulle genomföras
endast under vissa förutsättningar,
som han antydde.

Nu är situationen en annan. Försöksverksamheten
har påbörjats, och vi vill
nu ha klart besked av Sveriges riksdag,
hur den ställer sig till genomförandet av
den nioåriga enhetsskolan.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag har litet svårt att förstå herr Näsström
i detta sammanhang. Han återger
tämligen riktigt 1950 års skolbeslut. Vi
beslöt då att förberedande åtgärder
skulle vidtagas för att genomföra en
nioårig allmän skolplikt. Denna nioåriga
skola kallade vi enhetsskola. Vilken
konkret innebörd namnet enhetsskola
har, blev dock inte fixerat, utan det
skulle bl. a. försöksverksamheten ge underlag
för. 1950 års beslut innebar nämligen
beslut om, att allsidiga försök
skulle verkställas angående enhetsskolans
arbetsformer och organisation, däribland
också differentieringsproblemet,
och det skulle bero på försöksverksamheten,
i vad mån denna enhetsskola
skulle ersätta nu existerande skolformer,
bl. a. realskolan.

Detta var innebörden av 1950 års
skolbeslut, och jag skulle nästan tro att
herr Näsström missuppfattade herr
Mannerskantz, då han lade in den mening
i herr Mannerskantz’ anförande
som han nyss gjorde; men därför får
ju herr Mannerskantz själv svara.

Högerns kritik har hela tiden efter år
1950 inriktats, icke på frågan om det
skall bli en nioårig skola eller ej -— den
saken har vi ansett vara fullkomligt
klar, ty det beslutet deltog vi i — utan
inte minst mot att försöksverksamheten
inte har haft den allsidighet, bl. a. beträffande
differentieringsproblemet,
som 1950 års riksdag beslöt och som är
en förutsättning för att försöksverksamhetens
resultat skall hli ett tillfreds -

ställande underlag för ett beslut om enhetsskolans
organisation.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag beklagar att ecklesiastikministern
inte är inne i kammaren.
Han redogjorde för skolöverstyrelsens
förslag beträffande enhetsskoleförsökens
närmare utformning och förklarade
att han inte ännu hade tagit ställning
till dem. Sedan visade det sig i
fortsättningen av anförandet, att det var
just det han hade gjort.

När man befinner sig i ett utskott, får
man ju alltemellanåt skriva under formuleringar,
som kan tolkas på olika
sätt. Det skedde år 1950, när enhetsskoleförsöken
beslöts, och det har tydligen
skett även i år, att döma av den debatt,
som har förekommit i dag. Det har visat
sig att den inledande frasen i utskottets
utlåtande kan tolkas på många
olika sätt.

Jag skall inte gå närmare in på denna
fråga. Jag vill bara säga att vi, som
i princip förklarat oss vilja gå med på
en obligatorisk nioårig skola, naturligtvis
inte har gjort det på vilka lösa boliner
som helst. Det måste finnas vissa
förutsättningar för att denna skola skall
fungera och för att den skall tillgodose
alla typer av begåvningar, från de teoretiskt
begåvade till de mera praktiskt
inriktade och till dem, som har sin begåvning
i händerna.

Det finns en passus i utskottets utlåtande,
som jag varit en smula skeptisk
emot, och det är den som herr Arrhén
talade om i sitt första anförande. Utskottet
skriver där, att utskottet vill betona
att ett s. k. studielämplighetsurval
med renodlad klassdifferentiering från
och med femte klassen icke rimmar
med de intentioner för enhetsskolans
utformning, som låg till grund för 1950
års enhälliga principbeslut.

Här stöter vi på en sådan formulering,
som tydligen kan tolkas på olika
sätt, och det kan ju hända att jag har
varit litet för beskedlig i år, när jag
inte reagerat mot den diktatoriska form,
som detta uttalande fått. Är det någonting,
som vi bör hålla oss borta från

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. in.

när det gäller lösningen av skolans
problem, så är det diktatoriska tendenser.
Om vi följer dem, kan vi och landet
råka mycket illa ut. Här gäller det att
ta hänsyn till varandra och att beakta
varandras synpunkter. Frågorna är så
komplicerade, att vi litet var har all anledning
att lyssna på varandra.

Detta citat gällde differentieringsproblemet.
Det tycks numera råda enighet
om att man, överallt där så är möjligt,
skall genomföra en fullständig differentiering
från och med sjunde klassen.
Jag vill här inflika, att det kanske
inte är möjligt överallt, av geografiska
skäl. Hur det förhåller sig med den pedagogiska
möjligheten att helt undvika
differentiering på högstadiet, vill jag inte
uttala mig om, eftersom försöksverksamheten
i mycket liten utsträckning varit
inriktad på detta.

I herr Näsströms första anförande förekom
en passus beträffande differentieringen,
som jag skulle vilja kommentera.
Han sade att en differentiering
från och med femte klassen under inga
omständigheter kan komma i fråga. Hur
skall det vid en sådan differentiering gå
med våra B-skolor i glesbygderna? De
kan ju inte vara med på denna anordning,
och alltså får vi avstå från att
över huvud taget differentiera, säger
herr Näsström. Detta resonemang påminner
mig om det stundom förekommande
betraktelsesättet att eftersom vi
inte kan ha lika förnämlig service i
fråga om post och telegraf o. s. v. på
alla orter i landet, får vi lämpa servicen
efter de sämst ställda orterna. Detta är
väl ett ganska orimligt resonemang.

I det sammanhanget kom herr Näsström
in på de jämförelser, som gjorts
mellan realskolans kunskapsresultat å
ena sidan och enhetsskolans å den andra
sidan. .Tåg vill till en början understryka,
att jag inte fäster så stor vikt
vid dessa jämförelser, därför att de olika
skolformerna ju arbetat under olika
förutsättningar. Den ena skolformen
har haft fullgoda lärare, den andra skolformen
har haft otillräckligt utbildade
lärare eller kanske lärare med ingen utbildning
alls. Herr Näsström sade att

realskolans elever låg över enhetsskolans,
beroende på att realskolans elever
genomgående var äldre. Jag vill då påminna
om den undersökning, som verkställdes
för två år sedan. Vid denna undersökning
plockade man ut eleverna
från enhetsskolan och från realskolan,
en mot en, med samma sociala miljö,
med samma resultat vid testning, med
samma ålder och med samma kön. Vad
resultatet blev, behöver jag inte säga
här. Jag vill återigen understryka, att
man enligt min mening inte får fästa
alltför stort avseende vid denna undersökning,
eftersom lärarna hade olika
standard inom de båda skolformerna.
När man i fortsättningen skall göra försök
av denna art, när man nått det stadium,
då man fått samma lärarrekrytering
till de olika skolformerna, bör undersökningen
företagas på det sättet, att
man plockar ut elever med samma status
inom de gamla och de nya skolformerna.

Herr Näsström förmenar tydligen att
alla jämförelser av detta slag är meningslösa,
därför att enhetsskolan har
en annan målsättning än realskolan. Ja,
herr talman, det där uttalandet har jag
hört förr, nämligen från statsrådsbänken,
och jag vill bekänna för kammarens
ledamöter, att jag blir skrämd inför
dylika uttalanden. Skall vi införa en
särskild geografiundervisning för realskolan
och en särskild för enhetsskolan?
Skall vi skapa en ny matematik,
en ny fysik och en ny kemi för enhetsskolan?
Det vore ju orimligt — målsättningen
måste väl vara, att eleverna skall
bli orienterade i nutidssamhället, och
då kommer vi inte ifrån att i görligaste
mån försöka delge dem de kunskaper,
på vilka det nuvarande samhället vilar.
Jag vill understryka vad som redan
framhållits i denna debatt, att det nutida
samhället ställer allt större anspråk
på medborgarna, inte minst i de naturvetenskapligt
och mera tekniskt betonade
ämnesområdena. Skall vi kunna hålla
var standard, och då också vår materiella
standard, måste vi se till att våra
ungdomar föres fram så långt som möjligt
på dessa områden redan i skolan.

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad
herr Ohlon menar när han talar om
»diktatoriska» beslut o. s. v. Om vi skall
hålla oss till ämnet, så ber jag att få
anföra följande.

När denna fråga behandlades i avdelningen,
framlades från folkpartiets sida
ett medlingsförslag, som godkändes av
avdelningen; till yttermera visso fick
en stor del av svenska folket redan efter
ett par dagar kännedom härom genom
ett föredrag. Om detta är vad herr
Ohlon åsyftar, måste alltså jag för min
del svära mig fri från varje som helst
diktatorisk ansats — det var ju ett folkpartistiskt
medlingsförslag som segrade
i avdelningen.

Herr Ohlon talade också om differentieringen.
Jag vill erinra om att tidningsskriverierna
och striden på den punkten
i regel har gällt klasserna 7, 8 och 9.
Genom herr Arrhéns motion fördes
striden ända ned till klass 5, och vad
jag talade om var de svårigheter en så
tidig differentiering måste vålla ute på
landsbygden. Skulle riksdagen besluta i
den riktningen, så finns det två möjligheter,
herr Ohlon. Den ena är att man
flyttar över all denna undervisning till
tätorterna, och den andra är att staten
kostar på de enorma belopp som skulle
krävas för att ge alla små B-skolor kompetenta
lärare.

Herr Ohlon blir skrämd, om den nya
skolan har en annan målsättning än den
gamla. Ja, är han så lättskrämd, då måste
jag tyvärr meddela, att han nog i
fortsättningen kommer att befinna sig i
ständig rädsla. Ty varför arbetar man
nu med försöksgvmnasier? Jo, det är för
att i gymnasiet söka få fram en undervisning,
som är lämpad såsom påbyggnad
av enhetsskolan. Detta har vi ju varit
ense om; och då måste man även
komma in på frågan om målsättningen.
Det betyder inte, herr Ohlon, att vi skulle
försöka skapa någon ny matematik

o. s. v. Tiden medger inte att vi går in
på detaljer, men herr Ohlon förstår mycket
väl vad det här rör sig om.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om vad
som redan sagts i dag, att det inte är vi
inom folkpartiet som aktualiserat frågan
om en differentiering i mellanskolan,
utan att det är enhetsskolans lärare
på mellanstadiet som ligger bakom
önskemålet. Bland dessa lärare — de är
ju folkskollärare — har 33 procent uttalat
sig för en fullständig differentiering
i klasserna 5 och 6, medan 33 procent
uttalat sig för en partiell differentiering
i de s. k. nyckelämnena. Endast
26,3 procent har uttalat sig för en differentiering
inom klassens ram. Jag blev
mycket överraskad när jag tog del av
dessa siffror i skolöverstyrelsens skriftserie
»Aktuellt», och ännu mera överraskad
blev jag sedermera, då jag fick veta
att de unga lärarna är mer avancerade
i fråga om differentieringskravet, under
det att de gamla lärarna vill hålla
ihop klasserna så mycket som möjligt.

Vad vi beslutar i riksdagen på detta
område har föga betydelse, om vi inte
får lärarna med oss; det gäller lärarna
både på mellanstadiet och på överstadiet.
Det är ändå de som skall utföra
verket —- sedan må vi teoretisera hur
mycket som helst inom detta hus.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag har endast begärt
ordet med anledning av att det uttalats
ett beklagande och till mig riktats en
direkt fråga.

Vi torde alla vara överens om att det
är önskvärt att ett förslag, grundat på
skolstyrelseutredningens betänkande om
skolstyrelser och mellaninstanser, snarast
möjligt framlägges för riksdagen.
Jag vill inte på något sätt bestrida, att
denna fråga är relevant i detta sammanhang,
ty på försöksverksamhetens område
och i än högre grad för det senare
genomförandet av enhetsskolan kommer
det att uppstå stort behov av interkommunal
samverkan och planeringsverksamhet
såväl mellan angränsande kommuner
som, åtminstone när det gäller

Fredagen den 11 mai 1956

Nr 18

Ang. försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

yrkesutbildningen, mellan kommuner
och landsting.

Det var inte möjligt att framlägga ett
förslag inom den ordinarie propositionstiden
i vår, ty det är fråga om ett mycket
omfattande förslag med många olika
aspekter, och på grund av tekniska och
andra omständigheter skulle jag inte ha
kunnat presentera ett förslag förrän tidigast
i dag. Jag är ganska övertygad
om att kammaren håller mig räkning för
att jag inte gjort detta.

Regeringen har emellertid ingående
diskuterat saken, och vi är fullt överens
om att så långt möjligt undvika en
saklig försening av dessa förslag, och vi
avser därför att lägga en dylik proposition
på riksdagens bord första dagen
under kommande höstriksdag.

Vi vinner då, att det blir en motionstid,
då riksdagsmännen inte längre är
så upptagna som under brådskan i denna
månad, och utskottsarbetet behöver
ju inte bli försenat av annat än
nämnda motionsdagar. Jag tror nog, att
det utskott, som skall behandla dessa
frågor —• förmodligen blir ett sammansatt
utskott erforderligt — kommer att få
ganska rimlig tid på sig. Under sådana
förhållanden kommer det inte att behöva
bli någon verklig försening med själva
riksdagsbehandlingen, jämfört med
om propositionen kommit redan den 11
april, ty den särskilda skolavdelningen
i statsutskottet hade då så mycket att
göra, att det blivit ganska svårt att
grundligt behandla en sådan proposition
under vårriksdagen.

Av skäl, som jag snuddat vid förut —
fler behöver kanske inte anföras — är
det emellertid önskvärt, att innehållet i
nu ifrågavarande proposition snarast
möjligt bringas till de särskilda skolplanerarnas
och i viss mån även till allmänhetens
kännedom. Detta är också
regeringens mening. Regeringen överväger
att på lämpligt sätt offentliggöra det
förslag som av regeringen kommer att
fastställas. Ett offentliggörande av förslaget
torde åtminstone i vissa delar troligen
kunna ske i början av nästa månad.

Nå, men har vi inte på grund av allt

detta förlorat värdefull tid? Ja, det är
klart att man kan ha delade meningar
om den saken. Skolstyrelseutredningen
har föreslagit att reglerna om de nya
skolstyrelserna och mellaninstanserna
skulle träda i kraft 1957. Det lär inte
kunna gå eller, rättare sagt, det är alldeles
omöjligt, om förslaget skall behandlas
av höstriksdagen. Vi måstet räkna
med ett års uppskov åtminstone med
det fulla ikraftträdandet. De nya mellaninstanserna
exempelvis bör lämpligen
börja sin verksamhet vid ett budgetårsskifte.
En reform av denna omfattning,
som griper in på ett flertal väsentliga
områden inom skolväsendet ■— det måste
man ändå hålla på — skall vara väl
förberedd och förslaget därom inte komma
ut i ett icke fullgott skick.

Jag har bedömt det såsom ogörligt
att nu framlägga alla erforderliga författningar.
Det är här fråga om ett
mycket omfattande författningsarbete
som kan förberedas men ingalunda på
långt när slutföras, förrän riksdagens
beslut föreligger. Det är sålunda omöjligt
att få detta arbete klart till nästa
sommar.

Man behöver bara tänka på den debatt,
som med anledning av dechargememorialet
i onsdags fördes i andra
kammaren, för att man skall förstå, att
riksdagen säkerligen funnit det allt annat
än i sin ordning, om ett författningskoinplex
— det är här fråga om ny folkskolestadga,
eventuellt i sig upptagande
bestämmelser rörande andra skolformer,
i vilket fall ändringar i stora delar
av vissa andra skolförfattningar inte
skulle behöva göras, och vi hoppas inom
ecklesiastikdepartementet på en förenkling
av hela skolförfattningskomplexet
— skulle komma ut bara dagen innan
eller kanske rent av någon vecka efter
det alt författningarna skall träda i
kraft. Jag tror således, att vi i alla fall
på ett riktigt och tillfredsställande sätt
löst denna fråga.

Jag kan tillägga, att jag för min del
inte avser att resa några hinder för en
kommun att tillsätta den nya skolstyrelsen,
så snart författningsarbetet medger
detta, även innan hela komplexet fullt

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Anslag till lärarhögskolan i Stockholm
trätt i kraft. Ett sådant arrangemang
gjorde vi just för några år sedan, då
de nya storkommunerna trädde i verksamhet.
Det skall sålunda inte bli omöjligt
för en kommun att tillsätta den nya
skolstyrelsen och ge den vissa uppgifter
—- det blir då särskilt fråga om planeringsuppgifter
— redan innan de
gamla skolstyrelserna slutat sitt verkställighets-
och förvaltningsarbete.

Under sådana omständigheter anser
jag, att någon försening i sak med denna
organisatoriska reform inte bör behöva
ifrågakomma, och jag menar att
tidtabellen därvidlag bör kunna rätt väl
anpassas efter den tidtabell för den sammanfattande
utredningen om försöksverksamhetens
genomförande på enhetsskolans
område, varom både jag och
andra här tidigare i dag i debatten talat.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag uppkallades att begära
ordet med anledning av tvisten om
tolkningen av 1950 års beslut, eftersom
jag den gången var ledamot av särskilda
utskottet och faktiskt också var den,
som lyckades skapa formell enighet
inom utskottet om beslutet, när det hela
i slutloppet hotade att spricka, genom en
liten omkastning av det föreliggande
förslaget till formulering. Den terminologi
om en 9-årig enhetsskola, som man
här använder, är i och för sig inte sådan,
att den kunde bli föremål för tvist
vare sig då eller senare — att vi skulle
ha en 9-årig skola har vi väl hela tiden
varit överens om, och att vi skulle ha
en enhetsskola i den meningen, att det
svenska skolväsendet skulle få en enhetligare
struktur än dittitlls varit fallet,
var inte heller föremål för någon meningsskiljaktighet
inom 1950 års skolutskott.
Det mycket omdebatterade spörsmål,
som man då i diskussionerna i utskottet
slogs om och som hotade att
spränga utskottet i oförsonligt motsatta
grupper, gällde vid vilken tidpunkt i
skolgången differentieringen skulle ske.
Skolkommissionen hade velat lägga den
mellan klasserna 8 och 9. Utskottet kom
ganska snart till det resultatet, att dif -

ferentieringen i varje fall inte kunde
uppskjutas längre än till klass 7, men
en mycket stor grupp inom utskottet ansåg
även en så länge uppskjuten differentiering
såsom olycklig. Det var alltså
i fråga om den konkreta strukturen av
en kommande enhetsskola som det rådde
motsättning.

Såsom framgår av förevarande utlåtande,
har en anpassning skett i riktning
mot det krav, som uppställdes av dem,
som ville ha en tidigare differentiering.
Därmed har således en stark utjämning
skett i fråga om den motsättning, som
tidigare rått, men den är naturligtvis
alltjämt förefintlig. Det är, såvitt jag kan
se, av avgörande intresse att man verkligen
får en opartisk och inträngande
utformning av försöken i denna del så
att de ger verklig ledning när det gäller
att ta ställning till frågan om vid vilken
tidpunkt man skall göra differentieringen.
Därvidlag vill jag påminna om att
den engelska skolan, som ju har underkastats
ändringar ungefär samtidigt med
den svenska, principiellt har accepterat
en differentiering långt tidigare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
avdelningen hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
de ändringar i utskottets motivering, som
förordats i den av herr Arrhén m. fl.
därom anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Avdelningen II

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till lärarhögskolan i Stockholm

Under punkten 183 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen angiven
personalförteckning för lärarhögsko -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

lan i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57,
dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för lärarhögskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1956/57, dels ock
till Lärarhögskolan i Stockholm: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 034 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
1:258 och 11:475 av herr Arrhén samt
herrar Nestrup och Nihlfors;

dels de båda likalydande motionerna
1:257 och 11:404 av herr Arrhén samt
herrar Nestrup och Nihlfors;

dels ock de båda likalydande motionerna
I: 421 och II: 513 av herr Lindblom
m. fl. och herr Ohlin m. fl., i vilka
(punkt I C c) hemställts, såvitt här var
i fråga, att riksdagen måtte besluta, att
från och med budgetåret 1956/57 statens
psykologisk-pedagogiska institut skulle
sammanslås med lärarhögskolan, varvid
personaltjänsterna skulle överföras
dit, medan styrelsen för institutet tills
vidare och i avvaktan på Kungl. Maj:ts
ställningstagande till övriga delar av
psykologutredningens förslag skulle få
till uppgift att liksom hittills fördela
forskningsanslag samt att från samma
tidpunkt en laboratorstjänst i Ca 34
skulle inrättas vid lärarhögskolan, varvid
förevarande anslag skulle uppräknas
med 28 000 kronor till 2 062 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:258 och 11:475
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

II. att motionerna 1:257 och 11:404
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:421 och 11:513, såvitt
bär vore i fråga och i vad de avsåge medelsanvisningen,

Anslag till lärarhögskolan i Stockholm

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för lärarhögskolan
i Stockholm, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1956/57;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för lärarhögskolan i Stockholm,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;

c) till Lärarhögskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 2 034 000 kronor; IV.

att riksdagen måtte, i anslutning till
motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här
vore i fråga och i vad de icke behandlats
under III, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet förordat beträffande
förstärkning för nästa budgetår
av lärarhögskolans i Stockholm pedagogiska
institution.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, som dock ej antytt sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! På s. 41 i detta utlåtande
finns en personalförteckning för
lärarhögskolan. Nederst är upptagna 15
lektorer i 33 lönegraden. Dessa skall
därutöver ha en löneförstärkning på
1 800 kronor och betalt för två veckotimmar
extra. Det blir i realiteten en
lön i 37 lönegraden som dessa lektorer
får. Överst på s. 42 möter vi två lektorer
i mellanstadiets metodik i 29 lönegraden,
fyra lektorer i övningsämnenas
metodik i 27 lönegraden och två lektorer
i övningsämnenas metodik — det
lär vara slöjd — i 25 lönegraden. Här
har vi alltså ett antal befattningshavare
med samma tjänstebenämning men en
lönespännvidd på inte mindre än 12 lönegrader
— från 25 till i verkligheten
37 lönegraden, även om de senare formellt
bara står i 33 lönegraden. Man behöver
inte ha mycken fantasi för att
förstå, att denna uppläggning av ärendet
i sig innebär ett frö till kommande
löneförvecklingar. Jag måste därför beklaga,
att inte herrarna i lärarhögskolan
— eller vilka det nu är som har föreslagit
de här tjänsterna — haft så
mycket fantasi, att de kunnat hitta på

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

litet mer differentierade beteckningar.
I och för sig kan man säga, att det är
likgiltigt vad befattningshavarna kallas,
men vi vet ju, hurdana människorna är.
Tjänsteförteckningarna drar gärna med
sig anspråk på vissa bestämda löner.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag vill beklaga, att man inte har
kunnat ordna upp den här saken bättre.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
till min vän herr Ohlon, f. d. läroverksrektor.

I det föregående ärendet yttrade han
att vad vi än beslutar i riksdagen, betyder
det ingenting, om vi inte får lärarna
med oss. Jag hoppas att vi har läroverkslärarna
med oss på denna punkt
när det gäller denna höga lönesättning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Herr Näsström har som
vanligt missuppfattat mig. Jag har inte
alls talat om några höga lönesättningar,
utan jag har endast talat om att man
har. använt samma beteckning för en
lång råd av tjänster av olika innebörd
och med olika placering på löneskalan.
Nu inväntar jag med spänning, herr talman,
herr Näsströms nästa missuppfattning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 5—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
697 300 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kam -

maren av fru Hamrin-Thorell väckt motion
(1:268), vari hemställts, »att riksdagen
a) till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala måtte anvisa medel för
att dels omändra en av skolans ordinarie
facklärartjänster i sömnad i lönegrad
Ca 23 till en facklärartjänst i lönegrad
Ca 25 samt att fastställa tjänstgöringsskyldigheten
till lägst 20 veckotimmar
samt att dels ytterligare 4 ordinarie
facklärartjänster inplaceras i lönegrad
Ca 25, b) måtte anvisa ett med 19 000
kronor ökat driftbidrag till fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala för budgetåret
1956/57».

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
I: 268, till Bidrag till fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
697 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Malmborg i Skövde och Widén,
fröken Vinge samt fröken Ager, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionen 1:268, till
Bidrag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 707 300 kronor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till den här punkten
är fogad en reservation med anledning
av en motion som jag har väckt om bidraget
till fackskolan i Uppsala. Det är
naturligtvis ur de flestas synpunkter en
fullkomligt oväsentlig punkt, eftersom
det bara rör sig om 10 000 kronor, men
för skolans del är det någonting ytterst
väsentligt. Ty även om kammarens ledamöter
inte tror mig, är det faktiskt så,
att dessa pengar betyder mycket i skolans
budget, medan jag däremot har
svårt att förstå att det ur statens synpunkt
kan vara av något större ekonomiskt
värde att hålla så hårt om pungen,

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

att det sedan hamnar sig såväl för statens
egen del som för skolans del, när
så småningom en annan organisation
av skolan ändå måste genomföras.

Saken är helt enkelt den, att om skolan
skall kunna hålla uppe undervisningen
på högsta nivå, tills den utredning
angående lärarinneuthildningen
som pågår blir färdig, och det får man
hoppas blir i höst eller i slutet på året,
så måste skolan ha medel för att tillfredsställande
sköta sin verksamhet. Det
går helt enkelt inte för fackskolan att
hålla på så här. Den ökar sina skulder
för varje år. I årets bokslut finns det
en skuld på 22 000 kronor som det faktiskt
inte finns täckning för, därför att
driftanslaget är så oerhört knappt. Som
styrelseledamot sedan många år tillbaka
i denna skola vet jag att det är som
att lägga pussel, när man håller på med
dess ekonomi.

Fackskolan i Uppsala har årligen
minst 335 elever. Av dessa utbildas
bland annat årligen det största antalet
av de skolkökslärarinnor som går till
statens egna skolor. Jag vågar försäkra
att det är endast med iakttagande av
den allra största sparsamhet som det är
möjligt att sköta denna utbildning åt
staten. Jag skall bara nämna ett par
exempel.

Eleverna vid skolan får på undervisningstid
utföra åtskilligt av det rutinarbete
med städning, diskning, sopning,
skurning och fönstertvättning som borde
åligga städpersonal. Detta sker, trots
att skolöverstyrelsen bär sagt ifrån, att
på det sättet får elevtiden inte användas.
Biblioteket är så blygsamt, att det
närmar sig ren skandal. Allt undervisningsmaterial
till den experimentella
matlagningen, som anses vara en så viktig
del av undervisningen, får eleverna
betala själva. De får dessutom betala all
hemvårdsmaterial, de får betala alla
kompendier och de flesta studieresor,
fastän allt detta är obligatoriskt på
schemat. Som alla vet, har ju priserna
på livsmedel stigit, och detta måste spela
en slor roll för en skola av denna
typ. Lönerna har också stigit, och det

gör för skolans del ett icke oväsentligt
belopp.

Alla, som har följt med diskussionen
kring våra husliga seminarier, vet att
de flesta av dem lämnar mycket övrigt
att önska i fråga om utrustning, lokaler
o. s. v. Detta måste helt enkelt äventyra
undervisningen, och det är en undervisning
som vid alla lämpliga tillfällen i
det här landet framhålles som oerhört
viktig för våra hem och våra husmödrar.

Vad som återstår för skolan är helt
enkelt alt höja elevavgifterna och detta
i en tid, då elevavgifterna på andra håll
tas bort. Det kan inte vara rättvist mot
denna grupp av flickor, i synnerhet inte
mot dem, som utbildas till lärarinnor
för de statliga skolorna. De betalar
verkligen redan nu tillräckligt höga avgifter.
Den tvååriga lärarinnekursen
kostar 880 kronor, och därtill kommer
den obligatoriska förbererande kursen
som drar 505 kronor. Det gör sammanlagt
1 385 kronor, förutom allt vad jag
förut har räknat upp, som eleverna själva
får betala. Den ettåriga husmoderskursen
kostar 470 kronor.

Jag vill naturligtvis gärna betyga utskottet
min uppskattning för att det har
lagt Kungi. Maj:t på hjärtat att beakta
frågan om elevavgifterna, men medan
Kungl. Maj:t tänker, måste förlusten för
skolan obönhörligen stiga för varje år,
och elevavgifterna, som redan är i farozonen,
går knappast att hålla vid nuvarande
belopp.

Jag skall inte trötta kammaren med
att också frarphålla det berättigade i den
begäran som framlagts från skolans sida
om att få omreglera en del av tjänsterna.
Men det vore mycket att säga om
detta. Bara en sådan sak som att några
av de extra ordinarie tjänsterna vid skolan
är placerade i högre lönegrad än de
flesta ordinarie är ju orimlig. Följden
har också blivit att när en av de extra
ordinarie lärarinnorna i år har sökt och
även fått en ordinarie tjänst, så har hon
åkt ned två lönegrader, fastän hon har
samma typ av tjänstgöring. Det är heller
inte rimligt att det vid vårt största

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala

seminarium, där man utbildar både
slöjdlärarinnor och handarbetslärarinnor,
inte skall finnas en facklärarinna
i lönegrad 25 för detta stora område.
Det finns nu ingen.

Trots att det alltså föreligger fullgoda
skäl att yrka även på en omreglering av
en del av tjänsterna, får jag härvidlag
hoppas på framtiden och tro på en rättvisare
placering, när väl lärarinneutbildningssakkunniga
är färdiga. Men vad
driftanslaget beträffar, herr talman, borde
det av riksdagen kunna justeras uppåt
åtminstone med den blygsamma summan
av 10 000 kronor. Det är vad skolöverstyrelsen
tillstyrkt i sina petita för
skolans del. Skolan själv har begärt att
få 19 000 kronor, och den summan är
upptagen i min motion. Men med 10 000
kronor får man hoppas att vi kan hålla
oss över vattnet och att höjningen av
elevavgifterna kan uppskjutas eller bli
så liten som möjligt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Häri instämde fröken Andersson (h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi är eniga om vad utskottet
har skrivit i avseende på svårigheterna
för fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala. Fru Hamrin-Thorell slutade
ändå med att yrka bifall till den
reservation som förekommer här. Majoriteten
i utskottet har emellertid inte
ansett sig kunna biträda det förslaget.
Det betyder inte att vi hyser ett svagt
intresse för denna skola. Vi har ett
varmt intresse för den, men alla i denna
kammare vet, att med den mängd av
motioner om anslag, som vi har behandlat,
har vi måst vara ganska konsekventa
över hela linjen, och detta har
gjort, att vi inte kunnat vara med om det
här begärda anslaget.

Rent personligt kan jag säga, att jag
nog skulle vilja vara med om en väsentlig
omändring av denna skola, men det
är en sak, som inte hör till dagens debattämne.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Ja, vem skulle inte vilja
vara med om en omläggning av fackskolan,
så att ekonomien och även i viss
mån undervisningen kom på en fullt
tidsenlig basis! Men till dess att den
möjligheten förefinns — jag tror utskottet
och säkert också kammaren i övrigt
delar mitt hopp om att detta en gång
kommer att ske — vore det säkert från
statens synpunkt lyckligt, om undervisningen
kunde bringas till en sådan höjd,
att den blir värdig vår tid och fyller de
krav som vi måste ställa.

När det gäller en så blygsam summa
som 10 000 kronor, tror jag staten skulle
tjäna på att nu ge den till fackskolan,
för att den skall kunna hålla undervisningen
på en fullt tillfredsställande nivå.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 under
avdelningen II punkten 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid nämnda punkt anförda reservationen.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 19—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Punkten 1

Anslag till musikaliska akademien

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Musikaliska akademien med musikhögskolan:.
Inredning och utrustning
av nya lokaler för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 220 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandler m. fl. (I: 236)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hallén m. fl. (11:105), i vilka
hemställts, dels att riksdagen måtte besluta
att anvisa ett investeringsanslag av
500 000 kronor för utförande av rivnings-,
sprängnings- och schaktningsarbeten
samt därmed sammanhängande
planeringsarbeten för andra etappen i
nybyggnad för musikaliska akademien
med musikhögskolan, dels ock att det av
Kungl. Maj:t för budgetåret 1956/57 föreslagna
anslaget av 220 000 kronor till
musikaliska akademien med musikhögskolan
för inredning och utrustning av
nya lokaler måtte höjas med 60 000 kronor
till 280 000 kronor för i motionerna
angivna ändamål.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

Anslag till musikaliska akademien

a) att motionerna I: 236 och II: 105,
såvitt de avsåge investeringsanslag till
påbörjande av andra etappen i nybyggnad
för musikaliska akademien med musikhögskolan,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 236 och II: 105, såvitt de
icke behandlats under a, till Musikaliska
akademien med musikhögskolan: Inredning
och utrustning av nya lokaler för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 220 000 kronor.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då denna fråga berör
bl. a. en motion, som jag skrivit under,
skall jag be att få knyta några reflexioner
till utskottsutlåtandet.

Det är egentligen någonting ganska
märkligt med den etappbyggnadspsykos,
som gripit omkring sig så påtagligt under
det senaste decenniet. Man planerar
ett stort bygge och får så småningom
tillstånd att sätta i gång arbetet, dock
endast till en del. Det görs en etappindelning,
och så får man tillstånd att bygga
en etapp i sänder, vilket naturligtvis
kan vara en fördel för de tillståndsbeviljande
myndigheterna, men knappast
för den som skall nyttja byggnaden och
som skall betala den. Etappbyggandet
blir nämligen dyrt, mycket dyrt.

I förevarande fall anmärkes, att varje
etappuppehåll kommer att fördyra
etappen med 15 procent, d. v. s. i detta
fall kommer andra etappen •— om den
får den omfattning som byggnadsstyrelsen
föreslår ■—• att fördyras med
400 000 å 500 000 kronor. Troligen blir
det mer för hela huset, eftersom det blir
fler än ett etappuppehåll.

Men detta är endast ett fall. Tar man
med alla de etappbyggnationer, som här
i landet under de senaste tio åren efter
kriget ägt rum på enskilda, kommunala
och statliga byggnadsplatser, blir det
enorma belopp som försvinner genom
denna fördyring. Som ett exempel kan
jag nämna, att Stockholms stad, som ju
de senaste åren byggt skolor för något

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Anslag till musikaliska akademien
tiotal miljoner kronor om året, räknar
med att etappbyggandet av dessa skolor
under de sista tio åren fördyrat dem
med, jag vill minnas, 15—20 miljoner
kronor. De olägenheter, som sammanhänger
med etappbyggandet, är enligt
min uppfattning så betydande, att det
starkt talar för att man snarast möjligt
bör försöka återgå till det gamla systemet.
När ett byggnadsföretag får sättas
i gång, borde också de tillståndsbeviljande
myndigheterna verkligen räkna
med att bygget skall få fortsätta kontinuerligt,
tills hela arbetet är fullbordat.
Det blir inte dyrare och betyder inga
ytterligare utgifter. Det blir billigare för
den som bygger, i det här fallet för staten
själv.

Beträffande byggnadsfrågan för Musikaliska
akademien med musikhögskolan
bör man observera, att här ursprungligen
räknades med ett kontinuerligt
byggande. Detta motiverades också av
alldeles speciella skäl, nämligen de svårigheter,
som skulle skapas om man
skulle nödgas ha undervisningen på olika
platser. Här får man nu räkna med
att ha dels undervisning på en plats,
dels undervisning på en annan, oftast
för samma elever. Man måste ha noter,
grammofonskivor och annan arbetsmateriel
på en annan plats än där undervisningen
sker. Buden skall springa med
arbetsmaterielen från den gamla Musikaliska
akademien till den nya, när man
flyttar in där, eleverna skall springa
från det ena stället till det andra, lärare
och administratörer måste räkna med
dessa båda arbetsplatser. Lägger man
ihop allt vad detta kostar i merarbeten
och transporter, förflyttningar och fördyringar
av byggnaden, så undrar man,
om det blir så mycket billigare med hela
detta arrangemang och om man sparar
något väsentligt genom etappbyggandet.
Naturligtvis sparar man något i
pengar för tillfället, men det uppväges
av andra kostnader, direkta och indirekta.

När man tar hänsyn till detta, förstår
man så väl utskottet, då det skriver att
»utskottet förutsätter liksom tidigare att
Kungl. Maj:t snarast möjligt upptager i

motionerna angivna anslagsfrågor till
förnyad prövning». Vad jag emellertid
har svårt att förstå är att utskottet skriver
»liksom tidigare» utan att göra något
tillägg. När utskottet framfört samma
synpunkt tidigare utan att det givit
något resultat, hade man faktiskt väntat,
att utskottet skulle ha understrukit
detta genom att föreslå att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t och ge till
känna vad som anförts. Något sådant yrkande
har inte ställts, och jag skall inte
heller göra det för att inte skämma ut
protokollet med ett yrkande, som kanske
avslås. Det är måhända bättre att det
inte förefinnes ett sådant avslag, när
Kungl. Maj:t skall läsa detta ärende —
om nu regeringen över huvud taget läser
det, när den inte får en särskild skrivelse.

Under alla förhållanden har jag, herr
talman, inte ansett mig kunna underlåta
att starkt understryka de svårigheter,
som denna försening av andra etappen
på Musikaliska akademiens byggnad
medför, och jag uttalar den förhoppningen
att byggnadsarbetet må slutföras utan
ytterligare dröjsmål, d. v. s. att det verkligen
blir ett anslagsäskande från regeringens
sida till nästa riksdag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag til! fiskares
försäkring;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

budgetåret 1956/57 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 107,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckt förslag
att åvägabringa full likställdhet mellan
pensionärerna vid de av staten övertagna
enskilda trafikföretagen och pensionärer
vid statens järnvägar.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 108, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1956/57 till
Tandläkarhögskolan i Stockholm: Avlöningar,
godkändes den i detta memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 109, angående
uppskov med behandlingen av vissa till
utskottet hänvisade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till
avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande direkta skatter
m. m., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om avskaffande av investeringsavgiften
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av investeringsavgiften
och den särskilda investeringsavgiften
för år 1956 in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 113
av herr Spetz och II: 160 av herr Johansson
i Öckerö m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande förordning om investeringsavgift
för år 1956, att investeringsavgift
ej skulle utgå vid investering i fraktfartyg
med en bruttodräktighet understigande
300 ton;

II) de likalydande motionerna I: 293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förordningen
om investeringsavgift för år 1956
liksom förordningen om särskild investeringsavgift
för år 1956 (bilaccis) skulle
upphävas; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 441
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575 av
herr Hjalmarson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

1) Förslag

till

förordning angående upphävande av
förordningen om investeringsavgift för
år 1956

Härigenom förordnas att förordningen
om investeringsavgift för år 1956
skall upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1956.

2) Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
om avgift vid investering i motorfordon
år 1956 (särskild investeringsavgift) Härigenom

förordnas att förordningen
om avgift vid investering i motorfordon
år 1956 (särskild investeringsavgift)
skall upphöra att gälla med utgången av
juni månad 1956.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
293 av herr Ohlon m. fl. och 11:224 av
herr Ohlin m. fl., i vad motionerna be -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

handlats i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
441 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:575
av herr Hjalmarson m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna I:
113 av herr Spetz och 11:160 av herr
Johansson i öckerö m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Kristensson i Osby, Spetz,
Velander, Kronstrand, Nilsson i Svalöv,
Sjölin och Strandh, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:293 av herr Ohlon m. fl.
och 11:224 av herr Ohlin m. fl. ävensom
de likalydande motionerna 1:441
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 575 av
herr Hjalmarson m. fl., i vad nämnda
motioner behandlats i detta betänkande
— ansett, att utskottet under punkterna
1 och 2 bort hemställa,

1) att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 16 december 1955 (nr
695) om investeringsavgift för dr 1956

Härigenom förordnas, att förordningen
den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall upphöra att
gälla med utgången av december månad
1956.

2) att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 16 december 1955 (nr
6)9) om avgift vid investering i motorfordon
år 1956 (särskild investeringsavgift) Härigenom

förordnas, att förordningen
den 16 december 1955 om avgift vid
investering i motorfordon år 1956 (sär -

skild investeringsavgift) skall upphöra
att gälla med utgången av maj månad
1956.

II) av herrar Kristensson i Osbv,
Spetz, Velander, Kronstrand, Nilsson i
Svalöv, Sjölin och Strandh, vilka ansett,
att, därest det i reservationen nr I framlagda
förslaget om upphävande av förordningen
om investeringsavgift för år
1956 icke skulle vinna riksdagens bifall,
utskottet under punkten 3 bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:113 av
herr Spetz och II: 160 av herr Johansson
i öckerö m. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
5 § förordningen den 16 december 1955
(nr 695) om investeringsavgift för år
1956

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 16 december 1955 om investeringsavgift
för år 1956 skall hava
följande ändrade lydelse.

5 §.

Har myndighet----av lånegaran tien.

Har tillgång---av anskaffnings kostnaden.

Ersättninganskaffning i — — — avgiftspliktig
investering.

Investering som — — — om fondskatt.

För den---100 registerton.

Investering i fraktfartyg med en bruttodräktighet
understigande 300 registerton
är icke att anse såsom avgiftspliktig
investering,

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande på det sätt, att först föredroges
i ett sammanhang punkterna 1
och 2 av utskottets hemställan samt därefter
punkten 3.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

Punkterna 1 och 2

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Senast i onsdags fördes
här i kammaren en fem timmar lång debatt
om skattefrågor. Om någon vecka
får vi ånyo en ekonomisk debatt i samband
med bestämmande av skatteuttaget.
Det kan då knappast vara vare sig lämpligt
eller behövligt att i dag dra upp någon
lång debatt i denna fråga. Jag skall
därför endast i korthet erinra om några
tidigare uttalanden.

Jag skulle vilja börja med ett citat från
företagsbeskattningskommittén. Kommittén
skriver: »För kommittén har gällt att
välja mellan ett system med för normala
fall synnerligen liberala möjligheter till
vinstdispositioner, vilket ofta måste
kompletteras med särskilda åtgärder,
och ett system med mer restriktiva permanenta
regler, vilket system å andra
sidan inte annat än i mycket extrema
konjunkturlägen kräver speciella kompletterande
bestämmelser.»

Kommittén fortsätter längre ned: »För
kommittén har därvid även framstått såsom
angeläget att tillgodose näringslivets
krav på så fasta regler att ett mera långsiktigt
bedömande av investeringarna
och deras finansiering blir möjligt. Permanenta
regler av innebörd att behöva
överges eller kompletteras redan i mindre
extrema högkonjunkturlägen måste,
såsom tidigare framhållits, för näringslivet
framstå såsom en väsentlig olägenhet.
»

Nu blev ju riksdagens beslut, såsom
kammarens ärade medlemmar torde erinra
sig, i enlighet med de strängare regler,
som kommittén för sin del hade föreslagit.
Kompletterande åtgärder skulle
alltså endast behöva vidtas i mycket extrema
konjunkturlägen. Jag skulle vilja
fråga: Är det verkligen förhållandet i
dag? I så fall har dessa mycket extrema
konjunkturförhållanden varat i åtskilliga
år.

Hur verkar nu investeringsavgiften?
Såvitt man kan bedöma av den utredning,
som återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, har den icke påverkat

investeringarnas omfattning. Herr Sjödahl
sade i en av debatterna i fjol, att
meningen inte är att förhindra investeringar,
utan meningen är endast att genom
denna fördyring förmå företagen
att göra endast vad man brukar kalla
räntabla investeringar.

Följden har blivit att alla de investeringar
som skett har fördyrats. Då det nu
är så — vilket också konstateras i den
åberopade propositionen — att köpkraften
har stigit i förhållande till produktionsökningen,
möter det i dagens läge
inga större svårigheter för företagen att
på hemmamarknaden kalkylera in i varupriset
den ökade kostnaden för investeringsavgiften.
Den blir alltså en ren
övervältringsskatt, medförande krav på
kompensation i den utsträckning, som vi
blivit vana vid under senare år. Den
blir alltså en inflationsskruv i stället för
en broms på investeringarna.

På exportmarknaden är köpmotståndet
betydligt större, vilket också vitsordas
i propositionen. Den tar sig uttryck
i försämrade terms of trade. Vi har från
vår sida så mycket större anledning att
yrka på ett upphävande av investeringsavgiften
som man från regeringens och
experternas sida förklarar, att grundvalen
för en fortsatt ökning av vår levnadsstandard
är en ökning av produktionen.
Denna ökning av produktionen kan inte
komma till stånd utan en ökning av investeringarna
när det gäller produktionsmedlen.
Men samtidigt lägger man hinder
i vägen för investeringarna genom
dessa avgifter. Man säger, att svensk industri
visar alltför kraftiga expansionstendenser.
Det får den svenska industrien
inte göra, utan den skall stagnera
för att rädda penningvärdet, tycks man
anse. Att vår industri också är på god
väg att göra det visar den senaste rapporten
från OEEC. Om regeringen skulle
lyckas i sina strävanden härvidlag, vilket
jag inte hoppas eller tror, skulle det
faktiskt bli slut på den fortsatta standardhöjning,
som vi alla eftersträvar.

Det kanske inte iir förmätet att fråga
vad man egentligen vill när man på detta
sätt å ena sidan kriiver ökade investe -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om avskaffande av investeringsavgiften
ringar och å andra sidan försöker att
lägga hinder i vägen för samma investeringar.

När det gäller investeringsavgiften,
herr talman, yrkar jag i punkterna 1)
och 2) bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen I). Härutöver
ber jag dock att få säga ytterligare
några ord.

Det har i båda kamrarna väckts motioner,
som går ut på att därest riksdagen
inte vill vara med om att omedelbart avskaffa
investeringsavgiften, skulle man
dock göra det undantaget, att investeringsavgiften
skall upphävas för den
mindre sjöfarten, alltså när det gäller
fartyg upp till högst 300 ton. Jag behöver
inte särskilt motivera detta yrkande.
Det är allmänt känt med vilka svårigheter
den mindre sjöfarten kämpar. Vi har
haft en utredning som påpekat, att det
skulle behövas en ökning av lånefonden
för den mindre sjöfarten till 25 miljoner
kronor, men detta förslag har ännu inte
föranlett någon åtgärd från regeringens
sida. De flesta känner säkerligen också
till att främmande länders fartyg övertagit
en allt större del av den svenska
kustfarten. 60—70 procent av vår kustfart
ombesörjes inte längre av svenska
fartyg.

Utskottet säger, att utskottet inte kan
vara med om »undantagsbestämmelser
med så vidsträckt innebörd att de skulle
omfatta huvudparten av den mindre
skeppsfarten». Jag fick, herr talman, förra
fredagen mottaga en anmärkning för
att jag gjorde mig skyldig till oerhörda
överdrifter. Man kunde dock inte med
något enda exempel visa att anmärkningen
var befogad. Jag kan nu för min del
inte annat än beteckna utskottets uttalanden
i detta stycke som en oerhörd överdrift.
Vad menas med »så vidsträckt innebörd»
och »huvudparten av den mindre
skeppsfarten»? Hur många båtar tänker
man sig skulle hinna byggas under
år 1956? Det kan för all del tänkas att en
och annan kanske blivit — jag höll, herr
talman, på att säga förledd av herr Sjödahl
på grund av vad herr Sjödahl anförde
i februari månad 1955, då herr Sjödahl
förespeglade eventuella spekulan -

m. m.

ter att det vore bättre att vänta till det
sista halvåret 1955 med att beställa nya
båtar, som alltså skulle levereras 1956,
ty då skulle man kanske kunna undvika
den belastning som investeringsavgiften
utgör.

I själva verket skulle innebörden av
ett sådant undantag, som reservationen
föreslår, endast vara den att det ringa
antal fartyg, som kan komma att levereras
eller byta ägare under innevarande
år, skulle slippa den extra belastning
som investeringsavgiften utgör. Denna
extra belastning utgör, när det gäller de
mindre fartyg det här är fråga om, med
de hårda pålagor som de drabbas av, en
faktor av rätt avgörande betydelse.

Herr talman! Jag skall återkomma med
mitt yrkande när punkten 3 har föredragits.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den reviderade nationalbudgeten,
som är en så kär läsning
för oss alla, användes naturligtvis också
i delta sammanhang. Den kommer att
användas i alla de sammanhang, där
man behöver statistiskt stöd för regeringspolitiken,
ända till dess nästa nationalbudget
anländer.

Det är emellertid måhända angeläget
att i förbifarten påpeka dels att nationalbudgetens
profetior om investeringsutvecklingen
ingalunda är entydiga, dels
att för den händelse sagda budgets uppgifter
skulle visa sig vara riktiga •— vilket
man har all anledning att betvivla
— detta faktum snarare är ett argument
mot än ett argument för fortsatt
investeringsavgift. Det visar nämligen,
som också herr Spetz var inne på, att avgiften
icke har den effekt med vilken
den motiveras. Nu tror jag inte ett ögonblick,
om jag skall vara ärlig — och det
skall man kanske vara, åtminstone anser
min vän strax till vänster bakom
mig det — att majoriteten, hurudan nationalbudgelen
än ser ut, kommer att
återvända till en normal företagsbeskattning,
till genomsnittet av vad den själv
anser riktigt som företagsbeskattning.

Jag erinrar mig en episod, som den

Fredagen den 11 maj 195G

Nr 18

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

engelske finansministern omnämnde i
sitt budgettal. Han berättade, att en av
hans vänner hade varit på resa i Amerika
och under den resan frågat en negerkonduktör,
hur mycket dricks man
gav konduktörer. »Fem dollar, Sir, i genomsnitt»,
sade konduktören. »Men»,
tilläde han, »det är aldrig någon som
kommer upp till genomsnittet!» Jag tror
ärligt talat inte att det någonsin kommer
att finnas en socialdemokratisk regering
som kommer ned till genomsnittet,
d. v. s. sitt eget genomsnitt, när det
gäller företagsbeskattningen. Därför får
vi väl räkna med att år efter år i bevillningsutskottets
betänkande rörande
denna fråga läsa: »Den utveckling som
ägt rum sedan föregående uttalande i
saken gjordes ger icke utskottet anledning
att i detta avseende inta annan
ståndpunkt än det tidigare gjort.»

Jag förmodar, att detta blir ett stående
tema. Ju längre investeringsavgiften
fortsätter, desto starkare karaktär får
den av en normal skatt på investeringar.
Den kommer då att uppfattas, som
herr Spetz också har framhållit, som
eu vanlig kostnad och egentligen bara
medföra att kostnadsläget för investeringar
justeras uppåt.

Jag skulle verkligen vilja fråga: År
den ekonomiska situation, i vilken vi
nu lever, och de ekonomiska förhållanden,
som vi har anledning räkna med
i framtiden, av den arten, att man med
skatteingripanden skall göra produktiva
investeringar relativt dyrare än vad
konsumtionen är? Har man verkligen
bland statsråden, bland experterna och i
majoriteten den uppfattningen, att vad vi
för närvarande och för den närmaste
framtiden behöver för att få balans i
svensk ekonomi är en förskjutning i
kostnadshänseende mellan det, som ger
ökad och billigare produktion, och den
omedelbara konsumtionen? Man kan ju
nämligen inte komma ifrån att en permanentad
investeringsavgift har den effekten
— sedan må man anföra vilka
auktoriteter man vill till stöd för en efter
tillfället bättre anpassad uppfattning.

Att avveckla investeringsavgiften fortast
möjligt är så långt ifrån en infla :t

Första kammarens protokoll 1956. NrlS

tionsdrivande åtgärd som det för mig
framstår som en inflationshämmande åtgärd
med tämligen snabba verkningar.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
reservationen, och jag instämmer också
med herr Spetz i hans ännu icke framställda
yrkande om bifall till reservation
II.

Till vad herr Spetz här hade att säga
om speciellt den mindre sjöfarten har
jag inte mer att tillägga än att jag vill
erinra om att det här också gäller en
försvarsfråga. Med hänsyn till det förhållandet
som icke ens riksdagsmajoriteten
lär kunna förneka, nämligen att vi
har långa kuster, är det av stor betydelse
för det svenska försvarets effektivitet
och uthållighet, att vi har just ett
tillräckligt tonnage av mindre fartyg
som kan användas dels för rena försvarsuppgifter,
dels för de transportuppgifter,
som i ett avspärrningsläge blir
särskilt aktuella.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det var så sent som i december
förra året som den svenska riksdagen
diskuterade och beslöt en förlängning
av investeringsavgiften, så att den
skulle utgå även under innevarande år.
Det har alltså inte förflutit mer än fem
månader sedan dess. Riksdagen bör inte
vara någon hoppjerka — det måste föreligga
synnerligen starka skäl, om riksdagen
skall upphäva ett sådant beslut så
snart efter det att det har fattats.

Det står nog klart för de båda senaste
talarna att det för närvarande råder en
mycket kraftig högkonjunktur. Man må
tala hur ringaktande som helst om nationalbudgeten,
både den som uppgjordes
förra hösten och den som sedermera har
reviderats. Den är en prognos, ett försök
att bedöma utsikterna för den närmaste
framtiden. Man kan lyckas med
det, man kan misslyckas. Men vi bär
ingenting annat att gå efter än denna av
objektiva ekonomer upprättade nationalbudget,
och av denna reviderade nationalbudget
framgår att det skett en stark
ökning särskilt av de privata investeringarna,
en ökning med 41)0 miljoner
kronor eller med 5 procent.

Nr 18

Fredagen den 11 mai 1956

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

Om man skulle kunna något nedbringa
dessa investeringar så innebär det
ju inte någon stagnation på investeringsområdet.
Det betyder ju bara att ökningen
blir mindre än den eljest skulle ha
blivit. I oktober 1955 räknade man med
en ökning av investeringar i byggnader
och anläggningar med 22 procent. Nu
räknar man med en ökning av 33 procent.
När det gäller investeringar i maskiner
förutsågs i oktober en minskning
med några procent. Nu i mars räknar
man med en ökning med 14 procent. Det
är denna ökning — mycket stark när det
gäller anläggningar och byggnader,
mindre stark när det gäller maskiner —
man vill något förlångsamma.

Vi vet ju alla att investeringarna i
längden är något nödvändigt, både för
underhållet av hela vår produktionsapparat
och för att ytterligare utbygga den.
Men vi kan inte bygga ut den mer än vi
orkar. När vi använder varenda arbetskraft,
när vi använder all materiel i landet
och efterfrågar den i större utsträckning
än det finns tillgångar, måste detta
ha inflatoriska verkningar. Det hör till
de sanningar som knappast bestrids. Det
är sådana påpekanden av dem, som har
gjort upp eller reviderat nationalbudgeten,
som ligger bakom det förslag, finansministern
har framlagt i kompletteringspropositionen,
och som har föranlett bevillningsutskottet
att i sin motivering
förklara att det inte föreligger några
starka skäl för att nu gå ifrån beslutet
om investeringsavgift.

Jag vill erinra om att det inte är så
länge sedan bankofulhnäktige beslöt
skärpa kreditvillkoren, vilket vittnade
om att de såg faran i ögonen. Det är inte
så värst länge sedan riksbankschefen
höjde en varnande stämma just i en företagarkrets.
Man brukar i andra sammanhang
mycket noga uppmärksamma
vad riksbankschefen säger. Man borde
lägga märke till hans varnande ord också
i detta fall. Vi vet också att betalningsbalansen
har försämrats. Vi vet att valutareserven
har krympt och fortfar att
krympa. Det kan under sådana omständigheter
vara klokt att investeringarna
begränsas till vad vi har ekonomiska

möjligheter till utan att genom alltför
starkt ökade investeringar framkalla inflationistiska
tendenser.

Det är riktigt, som lierr Spetz anmärkte,
att investeringsavgiften inte är avsedd
att förhindra investeringar; meningen är
att förlångsamma ökningen av investeringstakten.
Det är för att förmå företagarna
att ännu noggrannare — ehuru
jag tror att de redan nu är rätt noggranna
-—- pröva om de nya investeringarna
är så räntabla och så nödvändiga, att de
inte skulle kunna uppskjutas. Det är ett
intresse för alla i det svenska samhället.
Motionärerna skriver, att löntagarna väl
inte har något intresse av att investeringarna
bromsas något. Löntagarna har
ett utomordentligt intresse av att penningvärdet
inte försämras utan hålles uppe
vid så högt värde, som det över huvud
taget är möjligt för oss att med gemensamma
ansträngningar åstadkomma.
Det är därför ett intresse för hela vårt
samhälle, löntagare och alla andra, att så
långt möjligt är värna om penningvärdet.

Herr Spetz sade att företagsbeskattningskommittén
på sin tid lagt fram två
alternativ, antingen mycket liberala beskattningsregler
för företagen, som gör
att man ofta får ingripa med kompletterande
regler, eller också strängare beskattningsregler,
som gör att man behöver
ingripa mindre ofta. Det är riktigt;
vi skrev så. Jag tror fortfarande tanken
än riktig. Men man måste ju erinra sig,
att dessa företagsbeskattningskommitténs
regler för det första inte blev fullt så
stränga som från kommitténs sida föreslagits
och för det andra ännu inte trätt
i full kraft, vilket nog dröjer ännu åtskilliga
år. Under sådana omständigheter
gäller inte den regeln, att man med en
verkligt sträng, effektivt verkande företagsbeskattning
kan undvika att då och
då ingripa, utan vi måste nog räkna med
att även i fortsättningen ingripa. Företagsbeskattningskommittén
hade vidare
den uppfattningen, att man vid extrema
högkonjunkturer under alla förhållanden
måste ingripa. Vi lever just nu i en sådan
högkonjunktur. Vår valutareserv håller
på att rinna bort. Vi har, såsom herr

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

Spetz anmärkte, sämre terms of trade än
vi haft förr. Vi får inte så mycket för
vad vi säljer, och vi får betala mera för
vad vi köper. Vi lever under en sådan
press, att vi nog har all anledning att
värna om vår valutareserv och vårt ekonomiska
liv.

Men investeringsavgiften är ingen beständig
åtgärd. Herr Svärd må befara
det, men den är icke, vare sig från regeringens
eller utskottets sida, avsedd
såsom någonting annat än en temporär
åtgärd. Kom ihåg, att lagstiftningen gäller
för i år. Den kräver ett nytt beslut i
höst, om den skall fortsätta, och från bevillningsutskottets
sida sades ju redan
förra hösten, att det kräves en mycket
noggrann prövning, om investeringsavgiften
skall fortsätta ytterligare ett år. Ty
det är alldeles uppenbart, att ju längre
den fortsätter, desto mera förlorar den
sin udd och sin tyngd. Men så länge man
inom företagarkretsar på allvar har ett
intresse av att försöka uppskjuta en investering,
har denna avgift sin verkan.

Jag tror därför för min del att det i
nuvarande läge skulle vara mycket olyckligt,
om riksdagen gick med på ett upphävande
av denna lagstiftning.

Reservanterna har visserligen föreslagit,
att lagen skall upphävas först
med detta års utgång, och det ser ju litet
besynnerligt ut, eftersom lagen endast
avser år 1956. Men innebörden är
väl att man skall stoppa taxeringen, som
kommer nästa år, och i och med det
inbjuder alltså reservanterna till det,
tycker jag, lilla gyckelspelet att man låter
lagen existera i år. De vill alltså
upphäva lagen, när taxeringen skall begynna.
Men reservanterna får gyckla
med riksdagen — de hade ju motionerat
om att riksdagen skulle upphäva lagen
med, vill jag minnas, juli månads
utgång.

Investeringsavgiften är enligt mitt
förmenande behövlig. Lika behövlig är
bilaccisen. Jag vill erinra om att bilaccisen
inte har förändrat Sveriges karaktär
av att vara det bilvänligaste landet
i Europa när det gäller beskattning
av bilismen. Vi har fortfarande de sammanlagt
lägsta tullarna och acciserna,

och vi har praktiskt taget det lägsta
bensinpriset i Europa.

Men även om man konstaterar denna
bilvänlighet, som vi tydligen har visat
och som gjort att det här i Sverige
finns fler bilar i proportion till antalet
invånare än i något annat europeiskt
land, så får det givetvis inte hindra oss
att — när vi lägger investeringsavgifter
på alla produktionsfrämjande åtgärder
inom industri, handel och hantverk —
också lägga en investeringsavgift på bilar;
i stor utsträckning är ju bilen ändå
någonting som närmast har personlig
betydelse och endast i relativt ringa
mån främjar produktionen.

Men vi har ett annat område, sade
bägge reservanterna, som man borde
fritaga, om man nu inte vill avskaffa
investeringsavgiften över hela linjen,
och det skulle vara den mindre sjöfarten.
Herr Spetz gycklade litet med att
det var skrivet, att man i propositionen
förra året hade framhållit att undantagsbestämmelser
med så vidsträckt innebörd,
att de skulle omfatta huvudparten
av den mindre sjöfarten, inte kan
införas utan att det skulle rubba cirklarna.
Herr Spetz sade, att det härvidlag
bara skulle röra sig om ett och annat
fartyg. Men om den mindre sjöfarten
verkligen har den betydelse, som den anses
ha i vår ekonomi, så är området ändå
mycket omfattande; och det är hela
den mindre sjöfarten det gäller. Likadant
är det när man talar om den mindre
handeln, den mindre industrien eller
de mindre kommunikationsföretagen,
lasttrafik- och bussföretag.

Den mindre sjöfarten är elt av alla
dessa områden, och varför skulle man
särskilja just den? Är det inte riktigare
att gå fram efter mera generella regler
och låta dem verka så länge de över
huvud taget behövs? Vi får hoppas att
den tid skall komma, då investeringsavgiften
och diskussionerna om den
skall kunna avföras.

Jag tror att det skulle vara lyckligt
om man till ett följande år överväger
— därest alla de medel, som man nu
använder för att dämma upp de inflationsdrivande
krafterna, sammantaget

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om avskaffande av investeringsavgiften m
kan få en gynnsam verkan på konjunkturen
— huruvida det skulle vara möjligt
att lätta trycket på någon punkt,
och då skulle jag livligt önska, att man
lättade det just när det gäller investeringsavgiften.
Men blir inte detta möjligt,
bör man i varje fall pröva om investeringsavgiften
kan ersättas av något
annat vapen i den arsenal av inflationsbekämpande
åtgärder som man ändå,
teoretiskt och praktiskt, har till sitt förfogande.

Sådant läget nu är, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
i punkterna 1 och 2. Herr Spetz
bar redan annonserat, att han kommer
att yrka avslag på utskottets hemställan
i punkten 3, och herr Svärd har
tillkännagivit sitt instämmande. Jag vill
med anledning därav endast annonsera,
herr talman, att jag kommer att även
på den punkten yrka bifall till utskotlets
förslag.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl erinrade
om att riksdagen så sent som i december
förra året hade beslutat om investeringsavgift
för 1956 och ansåg, att
ingenting sedan dess hade inträffat som
förändrat läget. Men strax efteråt talade
herr Sjödahl själv om den ytterligare
kreditåtstramning som ägt rum. Jag
skulle vilja citera vad finansministern
yttrade här i kammaren den 14 december
i fjol: »Skulle oppositionens förslag»
— d. v. s. om investeringsavgiftens slopande
— »vinna, ser jag ingen annan
utväg än att vi får dra åt ett par varv
till när det gäller begränsningen på kreditpolitikens
område.» Ja, det är ju precis
vad som har skett! Och då borde väl
den logiska slutsatsen vara, att vi i dag
kan undvara investeringsavgiften.

Nu sade herr Sjödahl: Kom ihåg —
det är ju ett uttryck som han ofta använder
— att investeringsavgiften skulle
avse endast innevarande år; det syftade
på formuleringen i de lagförslag,
som är intagna i reservationerna. Denna
formulering — »med utgången av
december månad 1956» —- diskuterades

in.

mycket ingående med de jurister som
är knutna till utskottets kansli, och därvid
förklarades, herr Sjödahl, att denna
formulering var den juridiskt riktiga
när det gällde att avskaffa investeringsavgiften
för innevarande år; i och med
att avgiften upphör med december månads
utgång, skulle det icke finnas någon
möjlighet att göra någon taxering
nästa år. Det rör sig således inte alls
om någon fint från reservanternas sida,
utan detta är det lagtekniskt riktiga uttrycket
för vad vi har velat genomföra.

När det gäller den mindre sjöfarten
skulle jag vilja säga herr Sjödahl, att en
anledning till att särskilja den från övriga
näringsgrenar är att svenskt näringsliv
i dag, industriellt och på andra
områden, står på höjdpunkten, medan
den mindre sjöfarten rör sig med omodern
materiel.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spetz fann i den
nyligen genomförda ytterligare kreditåtstramningen
ett skäl till att investeringsavgiften
nu skulle kunna slopas. Det har
ju sagts mycket ofta i denna kammare —
jag vågar väl inte längre använda uttrycket,
att herr Spetz nog kommer ihåg
detta — att kreditåtstramningen inte
verkar i samma utsträckning på självfinansierande
företag som på andra. Då
skulle man här öka kreditåtstramningen
för icke självfinansierande företag och ta
bort en av de begränsande åtgärder, som
finns när det gäller de självfinansierande
företagen.

Jag tycker att det är rätt egendomligt
att vad som i december prövades inte
skall få verka under detta år, utan redan
i maj skall man lägga fram ett förslag
om ett upphävande av vad riksdagen sålunda
beslutat. Jag skulle ha förstått det
under sådana omständigheter, att vårt
ekonomiska läge och våra ekonomiska
konjunkturer hade förbättrats och de inflationsdrivande
tendenserna inte varit
så starka som de för närvarande är. Det
förhåller sig emellertid precis tvärtom.

Att man sedermera beträffande förslaget
att upphäva förordningen av sina ju -

Fredagen den 11 maj 195G

Nr 18

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

ridiska rådgivare blivit rådd till att använda
den metoden, att man föreslår att
förordningen skall gälla i år och först
upphävas med utgången av december
detta år, eftersom taxeringen för 1957
därigenom skulle försvinna, är en smaksak,
som här verkar som ett gyckel. Men
jag bär nu till min tillfredsställelse hört
att detta gyckel är juridiskt motiverat.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Investeringsavgiften har
aldrig varit något generellt verkande medel
och är det ännu mindre nu. Man kan
alltså inte med en hänvisning till denna
förmenta egenskap hos denna skatt motsätta
sig ett undantag, som eljest skulle
vara motiverat. Det undantag, som här
föreslås för den mindre sjöfarten, kan
speciellt motiveras, och om den saken
har ju regeringens egna experter varit
överens, då de gjorde sin genomgång av
speciellt den mindre sjöfartens läge.

Vad sedan gäller bilaccisen beror det
förhållandet, att vi inte på den punkten
gett oss in i någon utförligare argumentation,
dels på den omständigheten att
vi vågade tro på utskottets deklaration
om att bilaccisen har ett oupplösligt
samband med investeringsavgiften, dels
på den omständigheten, att vi var angelägna
att spara kammarens tid.

Herr Sjödahl har här motiverat en
återhållsamhet med investeringar. Om
nödvändigheten av en sådan återhållsamhet
kan vi vara överens i nuläget,
även om jag för min del inte fäster samma
avseende vid nationalbudgetens prognos
som herr Sjödahl tydligen gör. Det
förtjänar erinras om att det egentliga
underlaget för den är två enquéter, den
ena gjord i oktober och den andra i
mars, och jag tror att skiljaktigheter som
framkommer vid sådana förfrågningar är
en bra svag grund för att på den bygga
en uppfattning om vad som kommer att
hända på investeringsområdet.

Men det må vara som det vill med den
saken. Vad herr Sjödahl icke motiverat
— och denna gång knappast försökt motivera
—- är investeringsavgiften i dess
egenskap av ett led i eu politik, som kan

åstadkomma en verklig omprövning av
olika investeringsobjekt. Herr Sjödahl
har alltså, eftersom vi nu har talat om
juridik, bevisat det som inte behöver bevisas,
men alldeles avstått från att bevisa
det som behöver bevisas. Jag vet inte
vad det kan bero på!

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Även jag skall vara återhållsam
i debatten, eftersom herr Svärd
lovade att vara det, fastän han inte blev
det.

Herr Svärd erkände, att han var ense
med mig om att det erfordrades en återhållsamhet
i vårt ekonomiska liv, och
det omfattar väl, gissar jag, även investeringarna.
Han menade emellertid att jag
inte hade bevisat, att investeringsavgiften
hade någon uppgift att fylla. Jag begriper
inte herr Svärd, ty det finns väl
massor av små och stora företagare i detta
land, som när de skall göra sina efter
deras förhållanden mer eller mindre betydande
investeringar inte är så allmänt
lättsinniga, att de inte kallt räknar med
vad investeringen kostar och i vilken utsträckning
den kommer att bli eller inte
bli räntabel. Och i det senare fallet frågar
de sig säkerligen, om de inte kan
uppskjuta en sådan investering till ett
lämpligare ögonblick. Jag tror inte, att
Sveriges företagare är så lättsinniga som
herr Svärd tror, herr talman!

Herr SVÄRD (li):

Herr talman! Jag känner inte till hur
stort företagarnas allmänna lättsinne är
— som väl är! Men jag tror inte, att de
är så lättsinniga att de tror, att en skatl,
som förlänges år efter år, är en tillfällig
skatt som kommer att försvinna. Då kälinor
jag företagarna bra dåligt.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Om vi räknar med innevarande
År, har vi haft denna skatt
under två år i följd. Vi gav uttryck för
en viss tveksamhet redan i höstas inför
förslaget att förlänga den på ett år.

Nr 18

Fredagen den 11 mai 1956

Om avskaffande av investeringsavgiften m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Denna tveksamhet kommer ytterligare
att stegras om det blir fråga om att förlänga
den ett tredje år. Jag tror att herr
Svärd, om han bara ville det, skulle
kunna bedriva en upplysningsverksamhet
på detta område, som kanske skapade
lite större tillit till riksdagens
omdöme än vad herr Svärd för närvarande
är så särdeles angelägen om.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är en händelse som
är värd att notera med tacksamhet, att
herr Sjödahl är angelägen att skapa tilltro
till riksdagens omdöme. Men det är
inte den saken frågan nu gäller. Den
gäller, huruvida denna i praktiken med
undantag för ett år permanentade skatt
bedömes bli bestående eller inte. Det
är den frågan företagarna måste göra
sig.

Men jag skall gärna lova herr Sjödahl,
att jag till alla företagare jag träffar
skall säga: För varje år som herr Sjödahl
förlänger investeringsavgiften blir
han mer och mer tveksam om investeringsavgiftens
nytta!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i de nu ifrågavarande
punkterna hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42
punkterna 1 och 2, röstar
Ja;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Punkten 3

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen II).

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr Svärd, Gunnar, instämmer
i det yrkande, som nu framställts
av herr Spetz, Gunnar.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Sjödahl, Edgar, ber
att få yrka avslag på vad som hemställts
av det värda syskonparet Gunnar och
yrkar alltså bifall till utskottets hemställan
under denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42
punkten 3, röstar

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av väckta motioner angående
ändring av bestämmelserna om beskattning
av resekostnads- och traktamentsersättningar,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om jordbrukskasserörelsen m. in. dels
ock i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 122, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om jordbrukskasserörelsen samt

2) lag om vissa kreditinrättningars
konkurs.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om jordbrukskasserörelse
var 12 § första stycket så lydande:

Till medlem i jordbrukskassa må antagas den

som äger eller brukar jordbruksfastighet
inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans
verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han
själv idkar jordbruk eller därtill hörande
binäring eller fiske eller ock med
arbete eller tjänster biträder utövare av
sådan näring i dennes verksamhet,

bolag, förening eller annan sammanslutning,
som har till huvudsaklig uppgift
att ekonomiskt eller på annat sätt
främja jordbruket, binäring därtill eller
fisket eller intressen som äro gemensamma
för utövare av sådana näringar (jordbruksorganisation),
samt

kommun vars förvaltningscentrum är
beläget inom kassans verksamhetsområde.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tre i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen nr 565 i första kammaren
av herr Nilsson, Yngve, m. fl. samt
nr 731 i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl och nr 741, likaledes i
andra kammaren, av herr Magnusson
m. fl.

I motionerna I: 565 och II: 741, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
Kungl. Maj :ts förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
måtte godtagas med
den ändringen, att ur 12 § första stycket
utginge den punkt, enligt vilken till
medlem i jordbrukskassa finge antagas
kommun, vars förvaltningscentrum vore
beläget inom kassans verksamhetsområde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. — med avslag på motionerna I: 565
och 11:741 samt 11:731 — antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om jordbrukskasserörelsen;

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen m. m.

B. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om vissa kreditinrättningarnas
konkurs.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, Danmans,
Magnusson, Schmidt, Carlsson i Tibro
och Magnusson i Tumhult ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen
— måtte med bifall till motionerna
I: 565 och II: 741 för sin del
antaga nämnda lagförslag med den ändringen,
att 12 § första stycket erhölle
följande lydelse:

Till medlem i jordbrukskassa må antagas den

som äger eller brukar jordbruksfastighet
inom kassans verksamhetsområde,

den som äger eller brukar inom kassans
verksamhetsområde belägen annan
fastighet än jordbruksfastighet, om han
själv idkar jordbruk eller därtill hörande
binäring eller fiske eller ock med arbete
eller tjänster biträder utövare av
sådan näring i dennes verksamhet, samt

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om vissa kreditinrättningars konkurs; C.

att motionen II: 731 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Vi möter här ett ärende
som, ehuru både omfattande och betydelsefullt,
inte torde behöva ta alltför
mycket av kammarens tid i anspråk. Såsom
framgår av utskottsutlåtandet har

utskottet varit enigt om att i allt väsentligt
tillstyrka Kungl. Maj :ts proposition
nr 122 med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m. Härigenom erhåller
jordbrukskasserörelsen i stort sett
likställighet med affärsbanker och sparbanker.
I utskottsutlåtandet har ju punkt
för punkt genomgåtts de mera väsentliga
förändringar som denna lagstiftning
företer i förhållande till vad som nu
gäller. Jag behöver därför inte gå in på
några detaljer.

Det är endast i ett avseende som det
föreligger en meningsskiljaktighet. Det
gäller frågan om kommuns rätt att vara
medlem av jordbrukskassa. Enligt den
nu föreslagna 12 § skulle normalt kommun
anses såsom berättigad att vara
medlem av jordbrukskassa. En rad av
remissinstanser har vänt sig mot denna
bestämmelse — bland dem kan jag
särskilt nämna fullmäktige i riksgäldskontoret
och statskontoret. Det förhöll
sig så att jordbrukskasseutredningen,
uppenbarligen medvetet, hade syftat till
en viss försvagning i sambandet mellan
jordbruket och jordbrukskasserörelsen.
Därför hade man i det förslag som utredningen
serverade icke ens angivit,
vilket ändamål som jordbrukskasserörelsen
skulle ha. Man hade också i 12 §
luckrat upp de bestämmelser som tidigare
gällde angående vilka som kunde
vara medlemmar i jordbrukskassa eller
inte, bland annat i den formen att man
hade föreslagit, att kommun skulle kunna
vara medlem i sådan kassa.

När ärendet sedan blev föremål för
Kungl. Maj:ts behandling, fann föredragande
statsrådet, att det nog var nödvändigt
att ge kassorna en ändamålsbestämmelse,
och därför har det nu föreslagits,
att 1 § i förordningen skall fastslå
ändamålet genom att framhålla, att jordbrukskasserörelsens
huvudsakliga ändamål
är att tillgodose jordbrukets kreditbehov
samt att främja sparverksamhet.
Fastän man på detta sätt fastslagit, att
det skall gälla jordbrukets kreditbehov,
har Kungl. Maj:t bibehållit det från jordbrukskasseutredningen
kvarstående förslaget
om kommuns rätt att vara medlem
i kassan, och det kan man ju be -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen m. m.

trakta såsom i viss mån en inkonsekvens,
då det icke gärna lär gå att göra
gällande, att kommuns rätt att utnyttja
kassorna för upptagande av lån skulle
röra sig om lån för jordbrukets behov.
Det gäller ju ett kommunalt behov, som
är av en helt annan innebörd än man
lägger in i begreppet jordbrukets behov.

Därtill kommer, att vi reservanter inte
har kunnat se, att det egentligen är
några praktiska skäl som skulle tala för
att man bereder kommunerna denna
möjlighet. För närvarande har kommunerna
rätt att sätta in pengar i jordbrukskasserörelsen,
men de har icke rätt
att låna inom denna. Efter den ändring
som nu kommer att ske, med inrättande
bland annat av en jordbrukets bank,
kommer det icke att bli några hinder
för kommuner som så önskar att låna i
jordbrukets bank. De kommer fortsättningsvis
att ha rätt att sätta in pengar i
jordbrukskasserörelsen. Den enda ändringen
i riktning mot större rörelsefrihet
för kommunerna är att de skulle få
en rätt att ta upp lån med jordbrukskassorna
som mellanhand i centralkassorna.

Med denna summering av skälen, som
är något utförligare framlagda i reservationen,
hemställer jag, herr talman, om
bifall till reservationen, som gäller 12 §.
I övrigt är det som sagt inga meningsskiljaktigheter
mellan utskottets olika
medlemmar.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Med detta förslag till
lag för jordbrukskassor har regeringen
fullföljt en kodifiering av banklagstiftningen
som började i fjol med lagen
om bankrörelse — alltså beträffande affärsbanker
— och lagen om sparbanker.
För samtliga dessa tre lagar föreligger
den principiella grunden att man
vill lämna ifrågavarande kreditinstitut
alltmera frihet att sköta sig själva, medan
statens inblandning i deras angelägenheter
huvudsakligen skall inskränka
sig till att slå vakt om insättarnas intressen.

För jordbrukskasserörelsen är detta

någonting mycket nytt. Dess verksamhet
har tidigare reglerats av olika lagar
och föreskrifter. När denna rörelse nu
fortlevat under 40 år, har väl de som
förstår sig på de här sakerna insett att
nu kan man lika väl beträffande jordbrukskasserörelsen
som för affärsbanker
och sparbanker åtnöja sig med friare
tillsyns- och verksamhetsformer än
tidigare. Alla har också varit ense om
detta.

Skillnaden är, som vi hörde den föregående
ärade talaren nämna, beträffande
årets förslag om jordbrukskasserörelsen
endast den, att reservanterna inte
vill gå med på att man i 12 § bland
dem som kan vara medlemmar i jordbrukskassorna
också skall kunna inräkna
kommunerna. Man har motiverat detta
tvivel om lämpligheten av att kommunerna
får vara medlemmar i dessa
primärorganisationer, jordbrukskassor,
med att på det sättet skulle så att säga
den rena jordbrukskrediten äventyras.
I 1 § av detta kassalagsförslag heter det
ju att jordbrukskasserörelsens huvudsakliga
ändamål är att tillgodose jordbrukets
kreditbehov. Man har befarat
att detta mycket angelägna önskemål
skulle eftersättas därest kommunerna
också skulle kunna bryta in på detta
område och konkurrera om kassornas
kreditgivning. Som herr Ewerlöf nämnde
har också vissa remissinstanser uttalat
sitt tvivel beträffande lämpligheten
härav. Det är inte bara riksgäldsfullmäktige
som gjort så utan även Svenska
bankföreningen, alltså de svenska affärsbankernas
huvudorganisation, har
här uttalat sin tvekan och sitt avrådande.
Men man bör också observera att
det finns remissinstanser som mycket
ivrigt bar tillstyrkt detta. Jag behöver
bara nämna sådana som Landskommunernas
förbund, Svenska jordbrukskreditkassan
och en så stor jordbruksorganisation
som Riksförbundet Landsbygdens
folk. Dessa organisationer som
närmast har med landsbygdens förhållanden
att göra har alltså känt behovet
av att kommunerna skulle få vara med
här.

Om man ser på den ändamålsbeskriv -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lagförslag om jordbrukskasserörelsen m. m.

ning i 1 § som jag här nyss citerade
den första delen av, så finner man att
det där också heter, att ändamålet skall
vara att främja sparverksamhet. Därmed
kommer man ju in på någonting
som ännu starkare understryker behovet
av att även kommunerna må äga
medlemsrätt i primärorganisationen. Ty
det förhåller sig som departementschefen
säger, att eftersom kreditgivning
förutsätter sparande — och han har i
överensstämmelse därmed också upptagit
sparande och sparverksamhet som
en av kassornas uppgifter —• så skulle
det vara högeligen märkvärdigt om våra
kommuner vid sina kreditbehov inte
skulle kunna vända sig till jordbrukskassan
på orten och få ett lån där. Stadgan
föreskriver mycket klart, att kommuner
och jordbruksorganisationer
ingalunda skall kunna utplundra kassorna
på deras möjligheter att ge lån.
Man stadgar nämligen att högst 10 procent
av lånemöjligheterna får utnyttjas
av kommunerna. Det kan alltså aldrig
bli fråga om att kommunerna skulle
tränga undan de rena jordbrukskrediterna,
eller att man skulle behöva befara,
att kommunerna bleve enväldiga.

Nu vill jag påpeka att det egentligen
inte är något nytt för jordbrukskassorna
att ha kommuner som medlemmar. Så
var fallet ända till 1930; till dess ägde
jordbrukskassorna rätt att motta kommunernas
medel och därmed också motta
kommunerna som medlemmar. År
1930 vidtogs en lagändring som helt
enkelt förbjöd kommunerna att göra insättningar
i jordbrukskassorna. Däremot
fick de gärna gå till centralkassorna
som bildar det närmast högre ledet i
jordbrukets kassaverksamhet. Vi menar,
att det inte finns någon anledning att
låta kommunerna, därest de vill låna
pengar, gå till centralkassan och via
den få sina pengar från den nya banken.
Man måste fråga sig: Varför skall
man krångla till saken när det är så
relativt enkelt och ofarligt att låta jordbrukskassan
som dock är en kommunens
kreditinstitution få låna till kommunen?
Det kan ju här aldrig bli fråga

om annat än rena jordbrukskommuner,
ty inga andra kommuner får vara medlemmar
av kassan än de kommuner i
vilken jordbrukskassan har sitt säte.

Det är en sak till jag måste påpeka,
som jag tycker bör lugna farhågorna
hos dem som menar att kommunernas
medlemskap skulle vålla särskilda vådor,
och det är, att § 12, om medlems
tillhörighet, dock är försedd med en
klausul, som åt riksorganisationen och
centralkassan ger möjlighet och skyldighet
att pröva medlemskap. Det är ingenting
som hindrar dessa högre led i kassaverksamheten
att vara diskretionära,
om så skulle erfordras.

Utskottet för sin del har länge och
utförligt diskuterat denna detalj men
inte kunnat finna sig övertygat om att
behov föreligger att just för jordbrukskassornas
vidkommande vidtaga en begränsning
i rörelsefriheten, som man i
övrigt inte brukar vidtaga.

Kungl. Maj:t, eller jordbruksministern
som är föredragande statsråd i detta
ärende, har förklarat, att i början bör
riksorganisationen vara mycket mån
om att tillse att kommunernas kreditansökningar
granskas noga, så att inga
vådor uppstår. När så har uttalats och
skrivits, förefaller det mig som om vi
nog skulle kunna med mycket gott samvete
vara med om att bifalla utskottets
förslag, d. v. s. Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I herr Mogårds yttrande instämde herrar
Eliasson (bf), Sundelin (fp) och
Herbert Hermansson (bf).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om genomförande av viss form av bo stadssparande Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels väckt
motion om viss åtgärd för att stimulera
ökat ungdomssparande, dels ock väckta
motioner om genomförande av viss
form av bostadssparande.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft tre inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 452 i första kammaren av
herr Johansson, Theodor, och herr
Bengtson, nr 453 i första kammaren av
herr Lindblom m. fl. och nr 579 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl.

I motionen I: 452 hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förslag angående ett
ungdomssparande, som i stort sett byggde
på samma principer som det nuvarande
premiesparandet, måtte föreläggas
1957 års riksdag.

I motionerna 1:453 och 11:579, som
voro likalydandc, hade bland annat föreslagits,
att det allmänna i syfte att
skapa en effektiv stimulans till ökat sparande
skulle förbinda sig att ställa lägenhet
till förfogande, när uppställt
krav på visst sparande fullgjorts. Motionärerna
hade hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att ett bostadsparande i
enlighet med de i motionerna angivna
riktlinjerna skulle genomföras, och i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
att närmare bestämmelser för denna
sparform måtte utarbetas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:452 samt 1:453
och II: 579 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Mogård, De Geer, Schmidt
och Carlsson i Tibro, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,

A. att motion 1: 452 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

B. att riksdagen med anledning av motionerna
I: 543 och II: 579 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning om ett bostadssparande
i enlighet med det uppslag
och de riktlinjer, som angivits i
motionerna;

2) av herrar Ewerlöf och Nordqvist
i Karlskoga, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! På denna punkt skall jag
till omväxling be att få uppträda som
reservant.

Jag vill inte säga, att det egentligen
är så mycket som skiljer reservanterna
från utskottsmajoriteten, ty både majoriteten
och reservanterna förklarar sig vara
övertygade om behovet av ett ökat
sparande, både beträffande ungdomen
och när det gäller ett sparande för bostadsanskaffning.
Jag vill heller inte säga
att meningarna skiljer sig så mycket
när det gäller takten för främjandet av
detta sparande. Men det som gör att reservanterna
inte kunnat följa majoriteten
är, att reservanterna finner att majoriteten
alltför mycket litar på att den
utredning, som tillsattes i december i fjol
och som jag tror kallades bostadspolitiska
utredningen, skulle på detta område
ha särskild anledning att syssla med
det problem som heter sparande, bostadssparandet
i synnerhet.

Nu är viserligen direktiven för denna
utredning avfattade i sällsynt krångliga
ordalag. Det är faktiskt —■ som man brukar
säga om det som är krångligt att
läsa och förstå — som att titta ned i en
ålakista. Men majoriteten är övertygad
om att i denna s. k. bostadspolitiska utrednings
direktiv finns även linjer för
övervägande av lämpliga åtgärder för
både ungdomssparande och sparande för
anskaffande av bostäder.

Jag har visserligen erfarit, att en av
denna utrednings ledamöter själv inte
menar att det finns utrymme inom utredningen
för att uppta ett sådant specialproblem
som bostadssparandet, men
det gör detsamma.

Utredningens direktiv åsyftar förnäm -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om genomförande av viss form av bostadssparande

ligast en avrustning av statens bostadsstöd,
altså någonting som tar ifrån bostadsproduktionen
en del av det stöd
den förut haft genom olika sorters krediter.
Som alla vet har det s. k. lånetaket
sänkts. Man måste fråga sig vad
vederbörande vill göra för att skaffa de
medel som skall ersätta de uteblivna krediterna
från det allmänna. Utredningen
bar, förefaller det mig, ett helt annat
och större problem att syssla med, och
då är det ju rimligt att man ger Kungl.
Maj :t en anmodan att på något sätt även
uppta det problem som gäller bostadssparande.

Jag vill inte säga, att motionen i fråga
är idealisk, men den pekar dock på vad
som kan övervägas och vad som bör
göras. Man har ju bara att anhålla, att
Kungl. Maj:t härvidlag ser till att det
överväges som kan övervägas för att finna
en antagbar lösning på problemet.

Om majoriteten åtminstone understrukit
att frågan om bostadssparandet med
nödvändighet skulle ingå i kommittédirektiven,
hade det nog inte varit svårt
att vinna enighet i utskottet.

Det kommer nu att uppstå en ganska
egendomlig situation vid detta års utgång,
som jag tycker tarvar en viss uppmärksamhet
från regeringens sida. Det
s. k. premiesparandet upphör. I år är
det sista året för detta premiesparande.
Vad skall man göra för att fortsätta den
goda tendens som detta sparande inneburit,
i det att man nu verkligen återigen
väckt folk till medvetande om att
ett eget kontantsparande är värdefullt
och bör ske?

Ur dessa synpunkter vore det därför
lyckligt om regeringen finge en anvisning
från riksdagens sida att begrunda
vad denna motion vill sa sagt, vilket jag
tror på många håll i vårt land anses
vara ett ord i rättan tid, nämligen att
söka vänja människorna att spara för
ett så gott ändamål som att skaffa sig
ett hem och inte bara för en hög ränta.
När inkomsterna är stora för praktiskt
taget alla grupper i vårt samhälle är väl
tiden inne att verkligen ge dem den anvisningen:
gå nu åstad och ordna era
förhållanden så att ni om ett eller annat

år kan skaffa er en bostad. Jag tycker
att detta är ett mycket värdigare föremål
för sparande än den sju procents
ränta som premiesparandet innebär.
Den här föreslagna sparformen är ju
också billigare för staten, som näppeligen
torde kunna fortsätta med ett sådant
dyrbart sparande som premiesparandet.

Detta har varit de skäl som gjort att
jag för min del tillstyrkt motionen i fråga
och biträtt reservationen. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar De
Geer (fp) och Lindblom (fp).

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har att redovisa eu
blank reservation till detta ärende. Det
händer inte så sällan att vi i bankoutskottet
får lov att syssla med frågor som
samtidigt behandlas inom andra utskott
i riksdagen, och så är förhållandet just
nu med de frågor som har aktualiserats
i detta ärende. Här är det fråga om att
åstadkomma ett bostadssparande efter
vissa anvisningar. I reservationen hemställs
det att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall begära en utredning om ett bostadssparande
i enlighet med det uppslag
och de riktlinjer som angivits i motionerna.

Nu råkar jag ha medverkat till motioner
som har hamnat på ett annat ställe
i riksdagen, nämligen i bevillningsutskottet,
och som också gäller ett bostadssparande,
men eftersom detta bostadssparande
skulle stödjas i form av
möjlighet till vissa avdrag vid beskattningen
har förslaget hamnat i bevillningsutskottet.
Förslaget har inte behandlats
ännu, och efter vad jag tror
mig veta avser man att uppskjuta behandlingen
av dessa motioner till höstriksdagen.

Innan det således har hunnit bli avgjort
huruvida ett bostadssparande efter
de grunder som är angivna i dessa motioner
kommer till stånd eller inte, bär
jag varken kunnat medverka till att begära,
som reservanterna här gör, en ut -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om genomförande av viss form av bostadssparande

redning om ett bostadssparande av en
-annan typ, som jag inte tror lika mycket
på som det förslag som alltjämt ligger
under riksdagens prövning, eller ansluta
mig till majoriteten med dess negativa
inställning till hela problemet, som
hänvisar till att redan befintlig utredning
får tänkas ta dessa frågor om hand.
Detta tror jag inte är mycket att lita till
för den som i likhet med mig och också
naturligtvis i likhet med de övriga
reservanterna här anser att det är en
mycket angelägen fråga att få ett skyndsammast
möjliga resultat.

I denna situation kan jag därför, herr
talman, för min personliga del inte intaga
någon annan ståndpunkt än att avstå
från att deltaga i omröstningen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från bankoutskottet behandlar motioner
om ett ökat ungdomssparande. Här finns
motionen 452 i första kammaren som föreslår
att ungdomssparandet i fortsättningen
skall byggas upp efter samma
principer som nu gäller för premiesparande.
Redan nu finns, som kammarens
ledamöter väl vet, lönesparande för ungdom.
Man skulle önska att det kunde ge
ett bättre resultat än vad det gör, men
som det nu är medverkar det ändå i hög
grad till ett sparande bland ungdomen.

Utskottet är fullt överens med motionärerna
om det angelägna i att söka
åstadkomma ett omfattande ungdomssparande,
men man vill inte för dagen utan
vidare säga, att den nuvarande sparformen
skall brytas för att ersättas med ett
premiesparande.

Dessutom säges från utskottets sida,
att det väl inte kan vara lyckligt att sätta
dessa båda sparformer bredvid varandra.
De hörda remissinstanserna bar
avstyrkt på de skäl som jag redan anfört.
Utskottet förklarar därför att även om
man kan instämma i motionens syfte, vill
man avvakta förslag från berörda myndigheter
och sparinstitutioner. Med den
motiveringen avstyrker utskottet den föreliggande
motionen.

Sedan har vi de likalydande motioner -

na 1:453 och 11:579, som väckts som
partimotioner från folkpartiet och vari
kräves åtgärder för stimulans av ökat bostadssparande
bland ungdomen.

Dessa motioner aktualiserar ett principiellt
problem. Folkpartiet föreslår här
ett långsiktigt bostadssparande som skulle
ha anknytning till de anordningar som
för närvarande finns när det gäller byggnadsreglering,
hyresreglering, bostadsförmedling
osv. Men som kammarens ledamöter
väl vet, bär folkpartiet också
yrkat att en del av dessa anordningar
skall avskaffas. Man måste då fråga sig,
vilken av dessa båda framstötar från
folkpartiets sida som man skall ta på allvar,
de tidigare yrkandena om byggnadsregleringens
avskaffande eller de nu föreslagna
anordningarna, som ju faktiskt
bygger på existensen av de krisåtgärder
som folkpartiet enligt sina tidigare yrkanden
vill avskaffa.

Utskottet är naturligtvis intresserat av
att söka åstadkomma ett ökat bostadssparande,
om man nu bara kan finna en
lämplig form härför. Under diskussionerna
i utskottet har det ganska klart
framkommit, att om man t. ex. kunde
finna lösningar som innebure att alla de
tusentals egnahemsägarna gjorde en ännu
större sparinsats — i den mån de hade
ekonomiska möjligheter härtill — genom
en snabbare amortering av sina lån, vore
detta något som borde uppmuntras i
en eller annan form. Även liknande anordningar
i andra sammanhang borde
enligt utskottets mening kunna övervägas.
Utskottet hänvisar dock till den nu
arbetande bostadspolitiska utredningen,
vilken tillsattes förra hösten och som enligt
sina direktiv skall bedriva sitt arbete
med största skyndsamhet.

Herr Mogård var mycket tveksam beträffande
bostadspolitiska utredningens
direktiv. När man liiscr dessa direktiv iir
det ungefär som att titta ner i en ålakista,
sade herr Mogård. Men i så fall tycker
jag att det iir allt skäl att göra en titt i
denna ålakista. Utskottet har i detta sammanhang
särskilt fäst sig vid följande
uttalande i direktiven: »I detta sammanhang
bör särskild uppmärksamhet ägnas
åt bur amorteringsvillkoren i fråga om

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om genomförande av viss form av bostadssparande

både statliga lån och av enskilda kreditgivare
lämnade lån bör vara utformade
för att stabilitet i fastighetsförvaltningen
och ett sparande av rimlig storlek
skall uppnås.» Längre ned heter det:
»Jämväl frågan om storleken av de insatser
som byggherrarna själva skall göra
bör beaktas.» Krångligare är inte de
direktiv som herr Mogård fann så invecklade.
De täcker faktiskt den del av
motionärernas synpunkter som utskottet
kan acceptera.

I reservationen yrkas att man vid sidan
om den bostadspolitiska utredningen
skall få en särskild utredning som
skall syssla med de spörsmål angående
bostadssparandet som angetts i motionerna.
Reservanterna går här i sitt yrkande
inte på samma linje som motionärerna.
Det ursprungliga yrkandet i motionerna
var nämligen, att riksdagen direkt
skulle besluta att genomföra en sådan
här anordning med bostadssparande
och uppdraga åt Kungl. Maj :t att utforma
de närmare bestämmelserna härför.

Vad är det då som säges i de föreliggande
motionerna och som reservanterna
hänvisar till i sin kläm? Jo, motionärerna
vill ha till stånd ett ungdomens
bostadssparande som bygger på att när
de unga sparat ett visst belopp, förslagsvis
6 000 kronor, skall de garanteras att
få en bostad. Motionärerna förklarar att
det för detta ändamål är nödvändigt med
en samverkan mellan sparinstituten, arbetsgivarna,
kommunerna och även staten.
Men ett dylikt bostadssparande skulle
inte bli lika aktuellt i alla kommuner
i vårt land utan väl främst avse de större
tätorterna, där vi har den egentliga
bostadsbristen. Det torde väl heller inte
vara möjligt att tvinga kommunerna att
medverka i den föreslagna anordningen.
En hel rad problem radas då upp framför
oss. Motionärerna vill tydligen med
den garanti, som de här tänker sig, ge de
bostadssparande ungdomarna företräde i
bostadskön. Vi har ju hittills här i landet
tillämpat den principen att väntetid,
behov och sociala skäl fått vara bestämmande
för turordningen i bostadskön.
Nu skulle alltså pengarna, ett visst sparande,
bli den faktor som bryter turord -

ningen. Det skulle kunna medföra många
komplikationer. Ett par ungdomar, som
råkar ha föräldrar som bär det ekonomiskt
gott ställt, skulle t. ex. med föräldrarnas
hjälp lätt klara det erforderliga
bostadssparandet och då få förtursrätt
i bostadskön. Motionärerna säger
nämligen att denna förtursrätt inte bara
skall gälla vid egnahemsbyggande utan
även när det gäller hyreslägenheter. Den
sparande skulle alltså själv få välja mellan
ett eget hem eller annan lägenhet.

Sedan kommer frågan hur de kommuner,
som nu bär en mycket svår situation
på bostadsfronten, skall kunna utan vidare
lämna garantier för att tillräckligt
med egnahemstomter ställes till förfogande.
Stockholms stad och en rad andra
större städer kan säkerligen inte utan
vidare lämna sådana garantier.

Utskottet har konstaterat, och det gör
även reservanterna i sitt uttalande, att
ett sådant bostadssparande, som här förordas,
säkerligen inte blir någon sparform
som i första hand vänder sig till
ungdomen. Sparande för ett eget hem eller
annan bostad kommer säkerligen i
de flesta fallen att ske i de högre åldersgrupperna,
kanske många gånger sedan
giftermål ingåtts.

Det är alltså åtskilliga rätt besvärliga
problem som skall lösas, innan man kan
komma fram på den väg som motionärerna
och reservanterna tänkt sig. Motionärerna
är nog realistiska att säga att det
föreslagna bostadssparandet kommer att
stöta på åtskilliga svårigheter. Det var
också det som herr Mogård antydde i
sitt anförande, när han sade att motionerna
var inga idealiska lösningar.

Alla de hörda remissinstanserna avstyrker
förslaget. Bostadsstvrelsen säger
alt den kan tänka sig ett egnahemssparande
men är i övrigt tveksam. När det
gäller den del av förslaget, som skulle få
ett sammanhang med bostadsbristen i
städerna, alltså frågan om förtur i bostadsköerna,
går bostadsstyrelsen så
långt att den säger att förslaget är i stort
sett verklighetsfrämmande. Stadsförbundet
karakteriserar det som icke praktiskt
genomförbart.

Nu har ändock företrädarna för folk -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om genomförande av viss form av bostadssparande
partiet och herr Mogård framhärdat i sin stränger sig och sparar också får denåsikt
och yrkar bifall till motionerna. Ut- na förmån när det gäller bostadskön?
skottet för sin del säger, att det som är Jag erkänner gärna att det blir svårigav
realiserbart värde i motionerna redan heter att ge denna förmån, men svårigär
under utredning, och föreslår därför lieterna är inte större än att de bör kunatt
motionerna inte skall föranleda någon na övervinnas.

riksdagens åtgärd. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen,
till utskottets hemställan.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag tycker att det anförande,
som den ärade representanten
för utskottsmajoriteten här höll, påminde
om de obotfärdigas förhinder. Vill
man inte en sak, kan man alltid hitta
på skäl emot, särskilt när det gäller bostadsfrågan,
där vi har en sådan snårskog
av problem.

Den ärade talaren ville göra gällande
— och vände sig därvid speciellt till
folkpartiet — att vi vill avskaffa byggnadregleringen
men samtidigt vill gynna
ett bostadsparande och menade att det
skulle ligga ett motsatsförhållande i dessa
strävanden, där vi arbetar för en positiv
lösning. Det kan jag inte inse. Det
är riktigt att vi arbetar för att avskaffa
byggnadsregleringen, om icke på en
gång så dock så småningom. Men att ett
avskaffande i etapper av byggnadsregleringen
skulle omöjliggöra ett bostadssparande
tror jag icke. Svårigheter finns,
det är motionärerna medvetna om, ty
hela vår bostadsfråga ligger i ett mycket
komplicerat läge.

Detsamma gäller om ett annat skäl
emot, som den ärade interpellanten anförde.
Han sade att vi har ett lönesparande,
och nu skulle vi få en dubblering
genom ett bostadssparande. Ja, herr
Boo, men premiesparandet och lönesparandet
har ju trivts ihop. Om nu premiesparandet
försvinner får lönesparandet
en ny partner, och de båda skal)
väl också kunna trivas bra ihop. Jag tycker
att det vore mycket tilltalande om
premiesparandet, när det upphör i och
med utgången av detta år, avlöstes av
en ur många synpunkter så tilltalande
sparform som just bostadssparandet. Är
det inte rättfärdigt att den som an -

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr De Geer sade att
om man inte vill en sak kan man finna
de obotfärdigas förhinder. Utskottet har
dock varit positivt till den del av motionen,
som vi anser vara realiserbar
över huvud taget, nämligen ett bostadssparande
i den formen att man ger
möjligheter att premiera exempelvis
snabbare amorteringar.

Herr De Geer berörde sedan frågan
om den motsättning som förefinnes mellan
byggnadsregleringens avskaffande
och uppläggningen av ett bostadssparande
för ungdomen. Herr De Geer ansåg
för sin del inte någon motsättning föreligga
i det fallet.

Ja, det är väl på det sättet ändå, att
folkpartiet var med om att kräva byggnadsregleringens
avskaffande inom en
ganska näraliggande tidpunkt — den 1
april 1957, om jag inte missminner mig.
Redan nu ligger ju t. ex. egnahemmen
utanför byggnadsregleringen, så att man
kan bygga dessa fritt, men motionärerna
går längre och vill ha förtur i bostadskön
beträffande bostadsrättslägenheter
och hyreslägenheter över huvud taget.
Man anknyter alltså direkt till dessa krisanordningar
ocli föreslår ett bostadssparande
för ungdomen, som i alla fall
måste vara långsiktigt och bygga på ett
sparande under flera år, om det skall
nå ut över de folkgrupper som har relativt
små inkomster.

Herr De Geer var också inne på frågan
om olika sparformer och talade om
att annat ungdomsparande mycket väl
skulle kunna tiinkas vid sidan av det
föreslagna bostadssparandet. Nu var det
ju inte om den saken, som jag i mitt förra
anförande sade, att utskottet inte veJat
vara med om att premiera två olika

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om genomförande av viss form av bostadssparande

sparformer, utan det uttalandet rörde
ju en annan motion i denna kammare
av herr Theodor Johansson och herr
Torsten Bengtson, som föreslår att vi
skall ersätta det nuvarande lönesparandet
för ungdom med ett premiesparande.
Uå har utskottet sagt det som jag här
refererat, och det har herr De Geer
själv varit med om i utskottet utan att
reservera sig, men det rör ett helt annat
problem än det som vi diskuterar i det
senare avsnittet.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Boo något för mycket blandar ihop den
här motionen och reservationen. Det är
dock reservationen som kammaren skall
taga ställning till, och reservationen innefattar
ju endast en önskan om att
Kungl. Maj:t skall beakta frågan och ta
upp den i en utredning som antingen
redan är tillsatt eller kan komma att tillsättas
för denna speciella fråga. Herr
Boo sade ju själv, att han för sin del
ingenting skulle ha emot en utredning,
om man kunde finna en lämplig form,
som hans uttryck löd, för åtgärden i fråga.
Hur skall man kunna finna en lämplig
form utan att man inom behöriga
myndigheter gör en undersökning i frågan
och framlägger förslag.

Jag måste också säga till herr Boo, att
i den mycket förvirrade bostadsdiskussion
som råder är dock kärnfrågan, sedan
regeringen förklarat att staten inte
kan vidhålla dessa enorma subventioner
till bostadbyggandet som hittills utgått,
luir man skall kunna leda in de blivande
hyresgästernas egen sparverksamhet
på att skaffa bostäder. Jag anser att
detta är ett ofantligt viktigt och stort
problem, och som det antydes i motionen
är ju ändå detta problem bara ett
delproblem, men det behöver undersökas.
Jag kan fortfarande inte i direktiven
för den s. k. bostadspolitiska utredningen
finna någonting som gör det möjligt
för utredningen att ta upp denna
fråga. Det står i direktiven: »Behov föreligger
av dels en på grundval av erfarenheten
under efterkrigstiden företa -

gen översyn av den statliga bostadslånegivningen,
dels en kartläggning av de
grupper som har det mest trängande behovet
av en förbättring i fråga om bostadsförhållandena.
»

Den grupp som man särskilt åsyftar
är, som det står i de sista raderna i direktiven,
de som på grund av invaliditet
behöver en specialinrättad lägenhet.
Yrkandet i motionen om reservationen
går emellertid vida utöver detta. Man
frågar där inte, hur man skall slippa
samhällets medverkan eller hur man
skall kunna skaffa specialinredda bostäder
åt invalider, utan man frågar hur
man skall kunna ersätta de minskade
statssubventionerna genom att förmå de
enskilda bostadsspekulanterna att försöka
själva skapa sig bostäder genom sina
egna insatser. Detta är en mycket viktig
angelägenhet, som man inte har rätt
att förbise. Det må vara sant att på det
sättet kommer de som har pengar,
d. v. s. de som har sparat pengar, att
få en viss förtur framför dem som inte
har det. Men är det inte mycket bättre
att det går till på detta legala sätt genom
att samhället så att säga tar hand
om saken än att man går och köper en
bostad på svarta börsen och betalar
10 000 kronor under bordet till en obskyr
individ? Jag måste för min del säga,
att reservationens väg att skaffa bostäder
är mycket mera hedersam, och
jag tror också mera tilltalande för den
stora mängd av bostadssökande som vi
nu har. Att det är särskilt trängande i
den stad som jag representerar är ju uppenbart,
då 15 procent av landets befolkning
bor i Stockholm men 50 procent
av bostadskön finns här.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! När man lyssnar på denna
debatt, kan man inte undgå att förvåna
sig över att man över huvud taget
anser sig böra gå emot ett förslag av
denna karaktär. Visserligen ger väl inte
motionerna någon hundraprocentig lösning
av frågan, men de har givit vissa
antydningar om hur man skall gå fram
och begär en utredning. Denna utred -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Om genomförande av viss form av bostadssparande

ning får då visa, i vad mån den ena eller
andra vägen är framkomlig.

Utskottet har ju självt givit uttryck
åt den uppfattningen, att hela frågan är
mycket viktig och allvarlig, så mycket
mer som ju ungdomen för närvarande i
stor utsträckning har goda inkomster.

Det har ibland varit ett problem, hur
man skall få dem att använda dessa inkomster
på ett förnuftigt sätt, så att de
den dag, då de skall sätta bo, har möjligheter
att göra det. Den som läser bostadsstyrelsens
yttrande, här återgivet
på s. 6 och 7, inser att detta, åtminstone
vad det gäller egnahemsbyggandet
och även i någon mån bostadsrättslägenlieterna,
enligt styrelsens mening inte
alls är någonting oframkomligt, utan att
det finns möjligheter att tillgodose motionärernas
syften, om man sedan kan
finna någon lämplig form för det hela.

För resten är ju detta strängt taget
ingen nyhet. Förfaringssättet tillämpas
redan. Det är inte alls fråga om någonting
så oerhört svårt att det inte skulle
kunna genomföras. Se på Västerås t. ex.!
Där har man i viss utsträckning genomfört
systemet, och det finns väl inga
större svårigheter, tänker jag, att genomföra
det också på andra håll. Jag kan
medge att det kan bli litet besvärligt på
vissa platser, framför allt i storstäderna,
där det med hänsyn till tomtmarksförhållandena
inte blir så lätt att skaffa
tomter att bygga på. Men nu för tiden
har dock ungdomen i så stor omfattning
skaffat sig bilar och motorcyklar att
man säkert inte är så beroende av att
få sin bostad så centralt utan kan bygga
utanför själva samhället. I den mån man
man kan få folk att bygga utanför städerna
underlättar man ju också i mycket
hög grad lösningen av städernas problem.

Sedan vill jag säga ett par ord till
herr Ewerlöf, om han nu vill lyssna på
mig. Jag kan inte riktigt förstå, varför
herr Ewerlöf, som själv är intresserad
av den här saken, skall anse sig vara
tvingad att gå emot denna motion därför
att han har väckt eu motion angående
möjligheterna till avdrag vid bcskatt 4

Första kammarens protokoll 19C>6. Nr 18

ningen. Jag tycker att båda frågorna
faktiskt hör ihop, låt vara att den här
utredningen bör komma till stånd först.
Kan den inte anvisa möjligheter för ungdomen
att spara till bostad, är det ju
ingen mening med att försöka få fram
något avdrag vid beskattningen. Båda
frågorna hör ihop, men jag tycker att
det rent logiskt är riktigt att man först
tar reda på om det går att ordna ett bostadsbyggande,
innan bevillningsutskottet
tar ställning till huruvida detta bostadsbyggande
skall favoriseras skattevägen.

Herr DE GEER (fp):

Endast ett par ord för att påpeka en
missuppfattning som uppstått i replikväxlingen
mellan mig och herr Boo. Vi
har talat om två olika sorters lönesparande.
Den ena sorten är det hypotetiska
lönesparandet som föres fram i
herrar Johanssons och Bengtsons motion,
vilken jag själv varit med och avstyrkt.
Den andra sorten är ett verkligt
lönesparande som förekommer i olika
former enligt uppgörelser med banker
och sparkassor överallt här i landet.
Min parallell mellan bostadssparande
och lönesparande gällde den senare formen.

Jag anser som sagt att det är mycket
lämpligt att premiesparandet, när det
upphör vid detta års utgång, ersättes
med ett bostadssparande.

Herr BOO (s):

Herr talman! Bara några korta ord.

Herr Lindblom hade svårt att förstå,
varför utskottsmajoriteten har gått emot
motionärernas förslag. Som jag redan
har försökt förklara, förhåller det sig
på det sättet att även utskottet rekommenderar
att förslag framläggs beträffande
en del av motionärernas önskemål
i fråga om bostadssparandet. Men
när det gäller det väsentliga i motionerna,
nämligen att man skall haka upp
ett bostadssparande bland ungdomen på
bostadsbristen i vissa tätorter, har utskot -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Om genomförande av viss form av bostadssparande

tet inte kunnat vara med om en sådan
anordning. Motionärernas förslag skulle
ju ändå få betydelse endast i de tätorter,
där det råder en verklig bostadsbrist.
Med den anordningen skulle man
komma fram till det resultatet, att de
som presterade ett visst sparande —
reglerna för detta sparande kan kringgås
på många sätt — skulle få företräde
i bostadsköerna framför dem, som väntat
där i åratal och som av sociala eller
andra skäl bör få sin bostadsfråga
ordnad så snabbt som möjligt. Det kan
inte vara rimligt.

Däremot är det ingen som har något
att invända mot sådana former för ett
ökat bostadsbyggande som herr Lindblom
pekat på i Västerås eller som en
viss sparbank har satt i gång med i huvudstaden.
Kan man komma fram på
sådana vägar är det naturligtvis tacknämligt.

Herr Mogård påstår att jag på ett
otillbörligt sätt blandade ihop vad som
säges i motionerna och vad som står i
reservationen och att jag talar alltför
mycket om vad som står i dessa motioner.
Det är ju ändå på det sättet, herr
Mogård, att i reservationen yrkas på en
skyndsam utredning om ett bostadssparande
i enlighet med det uppslag och
de riktlinjer som angivits i motionerna.
Då är det väl helt naturligt att man går
till motionerna för att finna motiveringen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Endast några ord som
replik till herr Lindblom ■—- jag gjorde
kanske inte tillräcklig klart hur jag såg
på detta, eftersom han ställde sin fråga
till mig.

Saken är den, att vid årets riksdag är
anhängiga frågorna om ett bostadssparande
och ett sparande i form av påskyndad
amortering av beviljade bostadslån.
Det är bevillningsutskottet som
prövar detta, och utskottets betänkande
kommer inte att avges förrän i höst. Innan
denna fråga blivit avgjord i ena eller
andra riktningen, är det ju svårt
för den, som är anhängare av dessa för -

slag, att hos Kungl. Maj:t begära en utredning
om ett bostadssparande av en
annan typ. Det rör sig ju här om ett
annat slag av bostadssparande, och
klämmen i reservation 1 talar ju inte
om en utredning i största allmänhet angående
ett bostadssparande, utan om
just den typ av bostadssparande som
angivits i motionerna. Sedan det visat
sig vilken ställning utskottet och riksdagen
tar till de nämnda, alltjämt anhängiga
motionerna, kan vi vara mogna
att eventuellt begära en förutsättningslös
utredning om ett bostadssparande
både i den formen och de former som
nu är i fråga, men i nuvarande läge —
när man fortfarande önskar att få satsa
på de motioner och den typ av bostadssparande,
som riksdagen ännu inte tagit
ställning till — har jag funnit det
naturligare att icke deltaga i omröstningen.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Ewerlöf inte har uppmärksammat
vad som anges i punkt 3 av motionen
— det sammanfaller, såvitt jag förstår,
i väsentlig grad med vad han nu
har talat om. För övrigt tycker jag nog
att hela vår bostadsfråga är av så stor
betydelse och därtill så pass komplicerad,
att det bara är tacknämligt att man
kan gå fram på flera linjer. Jag kommer
sannolikt att stödja herr Ewerlöf den
dagen hans motion behandlas av riksdagen.
Enligt min mening är både den
ena och den andra vägen bra.

Till herr Boo vill jag säga, att man
ju inte för närvarande kan vägra människor
att bygga ett eget hem utanför ett
samhälle, om de så vill. Varför skulle
man då inte också kunna tillåta, att de
sparar till detta egnahem? Man behöver
väl inte ovillkorligen måla alltför svart,
jag höll på att säga måla hin på väggen,
som det heter, för att få nöjet att piska
honom.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Lagförslag om ersättning åt smittbärare m. m.

nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Mogård
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr De Geer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mogård m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 28, angående fullmäktiges
i riksgäldskontoret förslag beträffande
utarbetande av ett person- och
sakregister till riksdagens protokoll med
bihang för åren 1951—1960, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Lagförslag om ersättning åt smittbärare
m. m.

Föredrogs ånyo ''andra lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ersättning åt smittbärare, m. in., såvitt
propositionen behandlats av andra
lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtccknad
proposition, nr 126, vilken — utom

såvitt avsåg i propositionen äskat förslagsanslag
— hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att, såvitt nu var i fråga,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare;
samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 ?
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

dels medgiva, att ersättning finge utbetalas
åt företagare m. fl. enligt i propositionen
angivna grunder.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen nr
539 i första kammaren av herr Huss och
nr 711 i andra kammaren av fröken
Höjer och fröken Liljedahl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte beakta
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 126, såvitt nu
vore i fråga, måtte

A. antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ersättning åt smittbärare,

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

It. medgiva, att av statsmedel finge utbetalas
ersättning åt företagare m. fl.,
som tillfogades kostnader och förluster
i anledning av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan,
enligt i propositionen angivna
grunder;

It. att motionerna I: 539 och II: 711, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört, icke

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Lagförslag om ersättning åt smittbärare m. m.

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Huss
och fröken Höjer, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag tror att det svenska
samhället har anledning till tacksamhet
över den proposition, till vilken detta
utlåtande hänför sig. Vi har länge känt
ett starkt behov av en ordnad och definitiv
lagstiftning på detta område. Å
andra sidan är det uppenbart, att man
näppeligen kan vänta sig att en lagstiftning
på ett så nytt område inte skulle
vara behäftad med vissa skönhetsfläckar,
och det är för att påvisa några sådana,
herr talman, som jag har fogat en
blank reservation till utlåtandet.

Beklagligtvis har det inte varit möjligt
att fullfölja klara principer vid utformandet
av ersättningsbestämmelserna.
Sålunda får tillfälliga smittbärare en ersättning,
som är något fördelaktigare än
ersättningen till sjuka personer, medan
å andra sidan kroniska smittbärare får
en ersättning, som skall prövas i varje
särskilt fall och som i regel blir mindre
än vad kroniskt sjuka personer kan få.
Det hade varit önskvärt, att man här
hade kunnat fullfölja en klar princip,
som hade anslutit sig till både de akuta
och kroniska fallen.

På ett annat område råder en viss
tveksamhet. Det gäller avstängning av
personer, behäftade med smittsam tuberkulos.
På den punkten är uttalandena
något tvetydiga, åtminstone i propositionen,
medan utskottet medger att det,
även om en avstängning enligt tuberkulosförordningens
bestämmelser inte kan
få förekomma enligt de nya bestämmelserna,
inte är uteslutet att avstängning
av en tuberkulöst smittsam person kan
tänkas äga rum med stöd av livsmedelsstadgans
bestämmelser.

En annan omständighet, som kan förefalla
något tveksam, är att ersättningen
till tillfälliga smittbärare inte är beroende
av om förlust uppkommit i andra fall

än då vederbörande får lön som utgår
av allmänna medel. En konsekvens av
detta, och en rätt stötande sådan, är att
om någon blivit avstängd från arbete
med livsmedel med stöd av livsmedelsstadgan
ingenting hindrar vederbörande
från att kanske nästa dag ta anställning
i arbete av annan natur, alltså arbete
som inte har med livsmedel att göra,
och samtidigt uppbära full sjukpenning
såsom akut smittbärare och full lön
i det nya yrket.

Ersättning för kostnader för laboratorieundersökning
vid en epidemi kommer
enligt den föreslagna kompletterande
kungörelsen att utgå till företagare,
som har haft kostnader därför, i den
mån de överstiger 1 000 kronor.

I motionsform har framhållits dels att
gränsen 1 000 kronor är alltför hög i
jämförelse med vad som gäller i andra
sammanhang, nämligen vid kassation av
livsmedelspartier, och dels att huvudproblemet
här är att klarlägga var gränsen
går mellan epidemidistriktets och företagarens
skyldighet att bekosta proven.
Innan denna gräns är känd, vet man inte
heller omfattningen av statens ersättningsskyldighet,
eftersom denna skyldighet
inträder först när företagaren har
drabbats av vissa utgifter för ändamålet.

Utskottet har emellertid inte velat göra
någonting åt dessa brister i bestämmelserna,
om man bortser från att utskottet
säger, att ersättningsfrågan kanske
framdeles får tagas upp till förnyat
övervägande.

Efter att ha påvisat dessa skönhetsfel
i en i övrigt förträfflig lagstiftning —-det kanske finns ytterligare några smärre
skönhetsfel — vill jag sluta med att
uttala, att jag inte har något yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å
enskilda skogar

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Skogsvård
m. m.: Väg- och flottledsbyggnader å skogar
i enskild ägo jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. m.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

Av de för budgetåren 1954/55 och 1955/
56 anvisade anslagen skulle enligt gällande
bestämmelser tillhopa 600 000 kronor
få tagas i anspråk först sedan Kungl.
Maj:t efter särskild framställning av
skogsstyrelsen lämnat medgivande därtill.

I delta sammanhang hade utskottet behandlat
åtskilliga inom riksdagen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I: 146
av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl. och II: 202
av herr Magnusson m. fl. hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att förevarande anslag för
budgetåren 1955/56 och 1956/57 i sin
helhet skulle utgå till angivet ändamål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:475 och 11:615, till
Skogsvård m. in.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo å riksstaten
för budgetåret 1956/57 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor;

2) att motionerna 1:146 och 11:202,
såvitt nu vore i lråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att motionerna I: 148 och II: 192
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

4) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville hänskjuta de i motionerna 1:147
och II: 193 ävensom de i motionerna I:
385 och 11:622 berörda spörsmålen till
prövning av 1955 års skogsvårdsutredning.

Reservation hade anförts av herrar
Nord, Eskilsson, Vno Olofsson, Johnsson
i Kastanjegården, Hseggblom, Rimås och
Nilsson i Lönsboda, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2)
hemställa, att motionerna 1:146 och II:
202, såvitt nu vore i fråga, måtte anses
besvarade med vad i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anförts.

Den av reservanterna förordade motiveringen
innehöll ett uttalande av följande
lydelse:

»Det i motionerna 1:146 och 11:202
uttalade önskemålet, att förevarande anslag
för budgetåren 1955/56 och 1956/57
i sin helhet skall utgå till angivet ändamål,
finner utskottet i likhet med skogsstyrelsen
beaktansvärt, då i motsatt fall
av riksdagen beslutade anslagshöjningar
i mer eller mindre grad blir verkningslösa.
»

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, där förevarande punkt i
huvudtiteln behandlas, redovisas en lång
rad motioner, som behandlar frågan om
anslag till enskilda skogsbilvägar. De
många motionerna är i och för sig ett
vältaligt vittnesbörd om den vikt, som
man från olika håll tillmäter frågan om
ett väl utvecklat vägväsen för skogens
behov. Det gäller både de allmänna vägarna
och enskilda skogsbilvägar; fölen
rationell skogsproduktion har båda
dessa kategorier lika stor betydelse. Vid
årets skogsvecka var viigväsendets utveckling
och betydelse för skogsbruket
det stora debattämnet. Där utsattes statens
sätt att sköta det allmänna viigväsendet
för en mycket skarp kritik, och
i olika sammanhang klandrades anslagspolitiken
på detta område. Eftersom flera
av de i dag behandlade motionerna
också innehåller önskemål om ökad medelstilldelning
till skogsbilvägarna, an -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 195G

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å enskilda skogar

sluter de sig på sätt och vis till den
framförda kritiken.

Jordbruksutskottet uttalar sig i sitt utlåtande
inledningsvis mycket positivt
beträffande de framförda önskemålen.
Utskottet säger: »Utskottet vill erinra om
att det tidigare vid ett flertal tillfällen
givit uttryck åt uppfattningen att en förbättring
och utvidgning av skogsvägnätet
är att anse såsom en av de mest angelägna
rationaliseringsåtgärderna på
det skogliga området. Otvivelaktigt har
behovet av bilvägar för skogsbruket ökat
än mer på senare tid.» Men eftersom det
även på detta område finns en kommitté,
1955 års skogsvårdsutredning, nöjer
sig utskottet efter denna positiva deklaration
med att hänvisa de olika motionerna
till denna utredning.

Liksom övriga reservanter har jag
anslutit mig till utskottets skrivning i
det stora hela, dock med undantag för
vad utskottet anför i ett stycke i sitt
utlåtande, där man behandlar ett par
motioner, nr 146 i första kammaren och
nr 202 i andra kammaren, som jag skulle
särskilt vilja yttra några ord om. Utskottet
avstyrker dessa motioner utan
någon egentlig motivering och endast
med att kort och gott konstatera, att utskottet
inte kan biträda det yrkande,
som är framställt i motionerna.

Vad syftar då dessa motioner till? Jo,
i motionernas kläm hemställes, att riksdagen
måtte uttala att förevarande anslag
för budgetåren 1955/56 och 1956/57
i sin helhet skall utgå till angivet ändamål.
För att teckna bakgrunden till
detta yrkande och för att för de av kammarens
ledamöter, som till äventyrs kan
ha något intresse för denna fråga, ange
orsaken till motionerna och min framställning
skall jag be att få citera några
synpunkter, som skogsstyrelsen framfört
i sin skrivelse till Kungl. Maj :t angående
anslag för budgetåret 1956/57.

Skogsstyrelsen sade då: »Skogsstyrelsen
framhåller, att behovet av bidrag för
skogsbilvägar stegras för varje år. Redan
de hos skogsvårdsstyrelserna vid
innevarande budgetårs början inneliggande
bidragsansökningarna motsvarar
ett bidragsbelopp av 26 000 000 kronor.»

Skogsstyrelsen anför vidare: »Betydel sen

av skogsvägnätets utbyggnad och
förbättring framstår för varje år allt klarare.
Ett väl utbyggt skogsvägnät förbilligar
virkestransporterna och utgör samtidigt
ofta en första förutsättning för
intensiv skogsvård. •—--Genom väg nätets

utbyggnad beredes också möjligheter
till framtida förhöjd produktion
genom intensivare skogsvård. Den
stränga begränsningen av förevarande
anslag bär enligt skogsstyrelsen medfört,
att medlen i huvudsak har måst
reserveras för sådana större skogsvägar,
som berör många delägare. De höjda
kraven på bilvägar vid långa virkestransporter
har vidare medfört, att anläggningskostnaderna
numera ofta belöper
sig till 30 kronor per meter.»

Skogsstyrelsen fortsätter: »Någon mot
den stegrade efterfrågan av bidrag svarande
höjning av anslaget har ej skett.
För budgetåret 1953/54 beviljade visserligen
riksdagen ett sammanlagt belopp
av 2,1 miljoner kronor mot 1,7 miljoner
kronor de föregående åren, men denna
höjning blev enligt skogsstyrelsen endast
skenbar, eftersom ett belopp av
300 000 kronor spärrades och 100 000
kronor avsågs för speciella vägar i anledning
av stormfällningen vintern 1954.
Även för innevarande budgetår har ett
belopp av 300 000 kronor spärrats. Den
medelsökning, som ställts till förfogande
under året, inskränker sig sålunda till
500 000 kronor, vilket enligt styrelsen
ungefär motsvarar höjningen av vägbyggnadskostnaderna
under de senaste
fem åren med hänsyn till såväl fördyring
som standardhöjning. Någon vidgad
verksamhet i jämförelse med tidigare
period medger ökningen ej.»

Det var med anledning av denna framställning
från skogsstyrelsens sida som
vi vid årets början väckte motionen,
som gick ut på att de anvisade medlen
i sin helhet skulle utgå för angivet ändamål.
Om så bleve fallet, kunde det
stora medelsbehovet bättre tillgodoses
än för närvarande, och eftersläpningen
när det gäller byggandet av skogsbilvägar
inhämtas snabbare.

I reservationen av herr Nord m. fl.

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

Anslag till väg har

vi anslutit oss till motionens önskemål,
och jag ber därför, herr talman, att
med detta få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr NILSSON, BROR, (bf):

Herr talman! Det är jordbruksutskottets
och alla skogsintresserades mening,
att en utbyggnad av skogsbilvägarna här
i landet är nödvändig och bör ske. Riksdagen
har visat sitt intresse genom att
i fjol bevilja 2,5 miljoner kronor för ändamålet
— en höjning av anslaget med
800 000 kronor.

Vederbörande statsråd har nu inte begärt
någon höjning för budgetåret 1956/
57, och detta beror därpå att det år
1955 tillsatts en kommitté för att utreda
just förhållandena om hur dylika
vägar skall planeras på litet längre sikt
— det är nämligen nödvändigt att göra
det — och att i övrigt utreda frågor
som gäller det enskilda skogsbruket i
landet. När vi har en utredning, som arbetar
på området, är det kutym att man
inte ändrar på anslagsposterna eller något
nämnvärt på verksamheten inom det
område, som utredningen skall omfatta.
Detta är anledningen till jordbruksutskottets
inställning till den motion, varom
herr Eskilsson nu talade.

När herr Eskilsson sade, att 300 000
kronor var infrusna, är detta inte riktigt.
Det förhåller sig på det sättet, att
dessa medel icke får användas, förrän
ansökan har kommit in till Kungl. Maj:t
från skogsstyrelsen om att få utnyttja
medlen. Men 1,9 miljoner kronor är ju i
alla fall till fri disposition, och det är
därför underligt när man säger i reservationen,
att man anser att anslagshöjningarna
på detta sätt blir verkningslösa.
Så är långt ifrån fallet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Det behov, som nu har
motiverats av herr Eskilsson är ju ytterligare
motiverat av skogsstyrelsen i dess

och flottledsbyggnader å enskilda skogar
framställning för nästkommande budgetår.
Även utskottet har för sin del varit
positivt inställt till det hela.

Vad som emellertid inträffat med de
medel, som står till förfogande, är att
regeringen anlagt arbetsmarknadssynpunkter
på frågan och alltså sin rätt likmätigt
spärrat ett visst belopp. Det är
klart, att regeringen har rätt att göra det
— det är ju i enlighet med regeringsformens
föreskrifter —- varför vi inte har
någonting att erinra mot det. Men jag vill
bara med några ord erinra om att när
man lägger arbetsmarknadssynpunkter
på det hela, så är detta inte det rätta sättet
att vinna någon besparing, ty dessa
skogsbilvägar är avsedda att förbilliga
avverkningen och därmed förbilliga
kostnaderna för att få fram virket till
ordentliga vägar. Det är sålunda en besparing,
som härigenom förhindras.

Vi skall också komma ihåg, att avsevärda
besparingar skulle kunna göras i
arbetarnas bostads- och transportkostnader,
om det funnes vägar, som möjliggjorde,
att vederbörande kunde nå sina
ordinarie bostäder, varigenom man sluppe
kostnaderna för kojbyggnader och alla
andra kostnader. Det är därför enligt
min uppfattning inte någon som helst
investeringsbesparing, som här föreligger,
utan det är helt enkelt bara ett fördröjande
av hela denna behjärtansvärda
fråga. Detta har varit anledningen till att
jag anslutit mig till reservationen, till
vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Bror Nilsson yttrade ber jag att
få peka på att i den motion, som jag
nyss talade för, bar vi inte begärt någon
förhöjning av det utgående anslaget. Vi
har inte heller i reservationen anslutit
oss till de motioner, vari man begärt
höjning av anslaget för nästkommande
budgetår av de skäl, som jag angav i
mitt första anförande. Vi har bara i motionen
och reservationen begärt, att de
pengar, som har anvisats för detta ändamål
såväl för innevarande som för näst -

Nr 18

Fredagen den 11 maj 1956

Anslag till väg- och flottledsbyggnader å
kommande budgetår, också skall få tagas
i anspråk för ändamålet, eftersom
behovet är så stort. Vi har ansett, att det
behövliga beloppet är så blygsamt att
man åtminstone borde få utnyttja det
belopp, som Kungl. Maj:t har föreslagit
och som riksdagen också har anvisat.
Det är endast detta yrkande, som innefattas
i den motion, som jag talade om,
och i den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag har inte suttit med
i utskottet vid behandlingen av detta
ärende och återfinnes därför inte heller
bland reservanterna. Jag skall emellertid
i anledning av vad herr Bror Nilsson
yttrade be att få tillrättalägga ett
par saker.

Det är riktigt, att 1955 års skogsvårdsutredning
på särskild önskan har fått i
uppdrag att även reda ut finansieringen
av skogsbilviigbyggandet. Jag tillhör utredningen
och kan därför nämna, att vi
rätt snart kom underfund med att om vi
skall utreda skogsvårdens problem, så
kommer vi icke ifrån skogsbilvägarna.
Nu sade herr Bror Nilsson, att dessa
600 000 kronor, som är spärrade, lösgöres,
så snart skogsstyrelsen kommer in
med en anhållan om att få utnyttja pengarna.
Men så är inte fallet, ty skogsstyrelsen
har nog gjort allt vad styrelsen
kan för att få loss dessa pengar, hittills
utan att lyckas. Jag vill påpeka, att här
föreligger ansökningar om bidrag uppgående
till icke mindre än 26 miljoner
kronor. Skogsstyrelsen är säkert den
första att beklaga, att inte mer pengar
ställes till förfogande. Det framgår också
av det yttrande, som skogsstyrelsen
avgivit och som är fogat till utskottsutlåtandet.
Det framgår väl också indirekt
därav att skogsstyrelsen begär hela 5
miljoner kronor i anslag för nästa budgetår.
Jag finner det vara fel att spärra
dessa medel, särskilt som statsrådet i olika
sammanhang särskilt pekat på den
ökade medelstilldelning, som kommit
skogsbruket till del. Det är därför ganska
anmärkningsvärt att man trots det före -

enskilda skogar

liggande stora behovet spärrar pengar på
detta sätt, och jag vet inte om det förekommer
på något annat än vägbyggandets
område — i varje fall har jag inte
uppmärksammat det.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat säga, att jag kommer att rösta med
reservanterna.

Efter det överläggningen iförklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fråga om befrielse från betalningsskyldighet
till kronan, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under åt -

Fredagen den 11 maj 1956

Nr 18

tonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 243, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av
1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1956/57 till avsättning till fonden för
idrottens främjande jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. in. och till befordringskurser
för folkskollärare jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset;

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående dels godkännande av visst
förslag till avtal rörande forskning och
undervisning i kardiologi vid Södersjukhuset,
dels ock anvisande av ett anslag
för ändamålet; samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel jämte
i ämnet väckt motion, in. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1956/57 till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till det reviderade allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) samt till avtalet
rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 44, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för glass;

bankoutskottets memorial nr 29, angående
särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckta motioner om utredning
av frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva
läkarkonsten; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser
Jönninge ll i Uppsala län m. fl. fastigheter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.03.

In fidem
(1. II. Berggren

Nr 18

Tisdagen den 15 maj 1956

Tisdagen den 15 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Werner anmälde, att han den 14
i denna månad åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m.; samt

nr 244, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och
traktamentsersättningar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike; samt

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 249, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i fiskerättslagen
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 110—115, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 43 och 44, bankoutskottets
memorial nr 29, första lagutskottets utlåtande
nr 28, andra lagutskottets utlåtande
nr 31, samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29.

På framställning av herr talmannen
beslöts att allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 22 mom. 2 regeringsformen;
samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 24 riksdagsordningen m. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid karolinska
sjukhuset samt vissa andra anslag
till universitetssjukhusen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstebostadssystemet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.; samt

Tisdagen den 15 maj 1956

Nr 18

nr 120, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändring
i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare in. m., dels ock i ämnet
väckt motion;

bevillningsutskottets memorial nr 47,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets memorial och utlåtande: nr

29, angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende;

.samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för effektiv minskning av
bilstölder, m. m.;

andra lagutskottets memorial nr 33,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 19, i anledning av väckt motion om
ändring av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m. v

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 598, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57, m. m.;

nr 599, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57, m. m.;

nr 600, av herrar Birke och Aastrup,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet;

nr 601, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. m.;

nr 602, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. m.;

nr 603, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. m.;

nr 604, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. m.; samt

nr 605, av herrar Danmans och Huss,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Onsdagen den 16 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 9 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bilagda läkarintyg anhåller
undertecknad vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under i intyget angiven
tid.

Fagersta den 15 maj 1956

Nils Ståhle

Härmed intygas på begäran, att riksdagsman
Nils Ståhle, Fagersta, på grund
av allmän kraftnedsättning efter genomgången
influensa är i behov av vila under
tiden 16/5—31/5 1956 och är under
denna tid förhindrad tjänstgöra i riksdagen.

Fagersta den 15/5 1956

Karl Holmgren
e. provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att en gemensam omröstning
komme att anställas vid början
av kamrarnas sammanträden fredagen
den 18 i denna månad kl. 13.00.

Vidare meddelade herr talmannen, att
kvällsplenum icke komme att anordnas
nämnda dag.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDRE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att få
avlämna en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Vardera listan
upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Sjödahl

Nilsson, Hjalmar
Lindblom

Hermansson, Albert
Elofsson, Gustaf
Falk

Fahlander

Sundelin

Ewerlöf

Mogård

Andersson, Lars

Anderberg

Ohlon

Hesselbom

Boo

Werner

Bergman

Spetz

Heiiman

Velander

Johansson, Rune

Pålsson

Bergh, Ragnar
Olofsson, Per

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgälds -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Om lån ur kyrkofonden till vissa skoglösa pastorat

kontoret, dels oek suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Den av herr andre vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
Elowsson, Nils
Damström
Weiland
Holmqvist
Eliasson
fru Carlqvist
Eriksson
Andersson, Axel
Svärd
Jacobsson

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Om lån ur kyrkofonden till vissa skoglösa
pastorat

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
alt han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Mannerskantz interpellation om lån ur
kyrkofonden till vissa skoglösa pastorat,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Mannerskantz till mig
riktat följande fråga:

Kan man förvänta, att statsrådet till
årets riksdag framlägger förslag i anledning
av 1951 års kyrkomötes skrivelse
nr 27 angående räntefria lån ur kyrkofonden
till vissa skoglösa pastorat?

Till svar härpå vill jag anföra följande.
Den fråga om lånemöjligliet, som avses
i interpellationen, är utan tvekan viktig
för vissa pastorat, framför allt pastoraten
på Öland. Som interpellanten själv
antytt, finns emellertid även andra frågor
rörande den ecklesiastika boställsordningen,
som behöver utredas. .lag har
icke ansett mig kunna lösgöra den nu avsedda
frågan ur det större sammanhanget
och för riksdagen lägga fram ett separat
förslag beträffande räntefria lån till vis -

sa skoglösa pastorat. Jag har emellertid
i vår låtit inom departementet verkställa
en allmän genomgång av de problem rörande
den ecklesiastika boställsordningcn,
som bör utredas, och är beredd att
inom den närmaste tiden utverka Kungl.
Maj:ts bemyndigande att få tillkalla en
eller flera särskilda utredningsmän för
ändamålet. En av de viktigare uppgifterna
för dessa utredningsmän kommer att
bli den utredning som 1951 års kyrkomöte
anhöll om.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret, som jag emellertid
tycker endast delvis är ägnat att glädja
interpellanten.

Det har nämligen nu gått fem och ett
halvt år sedan kyrkomötet fattade beslut
i denna fråga och hemstälde, att åtgärder
måtte vidtagas så att de pastorat, som inte
har några skogstillgångar och vilkas
åkerarrenden ger så dålig avkastning, att
de inte själva kan finansiera uppförandet
av ett ordentligt byggnadstillstånd, skall
kunna få låna pengar ur kyrkofonden
utan ränta. Nu meddelar herr statsrådet,
att han avser att utreda denna fråga jämte
en del andra till som sammanhänger
med den ecklesiastika boställsordningen.
Det meddelandet ger mig anledning att
undra, varför denna utredning inte kunnat
påbörjas redan för fem år sedan. Det
borde väl ha varit lika möjligt då som
nu. När så emellertid inte skett, tycker
jag att det skulle ha varit mycket önskvärt
att denna speciella fråga nu kunnat
utredas för sig. Det bör dock inte vara
någon särskilt stor och besvärlig uppgift
att här få fram bestämmelser som möjliggör
de lån ur kyrkofonden som det
här gäller.

Jag är inte särskilt glad över det ytterligare
dröjsmål, som här kommer att
uppstå, eftersom det faktiskt hastar när
det gäller dessa gårdar. De finns framför
allt på Öland. Jag har själv varit och sett
många av dem. Det rör sig ofta om relativt
stora gårdar med lätta och dåliga
jordar. Man kan inte där pressa upp arrendena
så mycket att de kan finansiera

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Om förbättrade sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet

både amortering och ränta på kostnaden
för uppförandet av erforderliga ekonomibyggnader,
som brukar kosta mer än
hundratusen kronor. Skulle man däremot
kunna räkna endast med amortering,
skulle arrendena relativt snabbt kunna
förslå härtill. Kyrkofonden skulle ju sedan
kunna komma i det läget, att man
därifrån inte behövde ge så stora tillskott
till prästerskapets avlöning i dessa
pastorat. På så sätt får man igen en betydande
del av den ränta, som kyrkofonden
skulle få avstå från. Därigenom är
denna anordning i viss mån självfinansierande.

Jag vill sluta med, herr talman, att uttala
den förhoppningen, att herr statsrådet,
som själv deltagit i kyrkomötets beslut
i detta ärende och som alltså, enligt
vad jag förstår, gärna vill ha någon ordning
på denna fråga, nu tar fram den
niosvansade katten och lagar så att det
går undan med detta.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förbättrade sjöfartsförbindelser mellan
Gotland och fastlandet

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Franzéns interpellation om förbättrade
sjöfartsförbindelser mellan Gotland
och fastlandet, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Franzén har i en
interpellation frågat mig

1) om jag uppmärksammat de otillfredsställande
förhållanden, som kännetecknar
sjöfartsförbindelserna mellan
Gotland och fastlandet och — därest så
är förhållandet -— om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att skapa en
sådan trafikorganisation, att transporter
mellan Gotland och fastlandet kan utföras
till samma kostnader som på sträckor
av motsvarande längd i andra delar
av landet, samt

2) huruvida jag är villig medverka till
att 1954 års öutredning får direktiv att i

samband med pågående utredning angående
sysselsättningsproblemen på Gotland
även pröva frågan om förbättrade
sjöfartsförbindelser mellan Gotland och
fastlandet.

I anledning därav vill jag till en början
erinra, att chefen för kommunikationsdepartementet,
inom vilket departement
hithörande frågor handlades intill
utgången av år 1955, i svar i november
1953 på en interpellation av herr
Franzén angående åtgärder i anledning
av Gotlandskommitténs år 1951 avgivna
och av remissmyndigheterna starkt kritiserade
förslag framhöll, att en omfattande
rationalisering av transporterna mellan
Gotland och fastlandet ägt rum efter
det att förslaget framlagts genom Ångfartygsaktiebolaget
Gotlands egen försorg
och att — sedan denna första etapp av
rationaliseringsarbetet då vore slutförd
— förhandlingar inletts mellan bolaget
och kommunikationsdepartementet om
trafikens framtida utformning.

Jag vill nu med anknytning härtill anföra,
att ehuru rationaliseringen av bolagets
verksamhet därefter fortsatt, denna
dock i vad avser särskilt transporterna
av kött fortfarande synes ge fog för
önskemål om ytterligare förbättringar.
Beträffande hithörande spörsmål har,
som interpellanten torde veta, överläggningar
i olika omgångar ägt rum. Ett avsyftena
med dessa överläggningar har
varit att söka lägga grunden till ett samarbete
mellan det gotländska näringslivet
och ångfartygsbolaget och att klarlägga
i vilken utsträckning trafikanternas
önskemål kan tillgodoses genom åtgärder
från bolagets sida. Den sista fasen
i överläggningarna utmynnade i att
man i januari i år vid sammanträde i
Visby beslöt uppdra åt en lokal kommitté
av fyra ledamöter att utreda dels behovet
av en eller två nya båtar för Gotlandstrafiken
samt kostnaden härför dels
ock när och hur en erforderlig ombyggnad
av Visby hamn kunde ordnas. En representant
för handelsdepartementet
skall närvara vid kommitténs överläggningar
såsom departementets rapportör
och kontaktman. Vidare beslöts vid sammanträdet,
att andelsslakteriförcningen

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Om förbättrade sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet

och bolaget snarast skulle taga kontakt
för att om möjligt undanröja eller minska
aktuella svårigheter i fråga om transport
av kött i kylutrymmen.

Såsom framgår av det sagda, har man
i vederbörande departement haft sin
uppmärksamhet fäst på frågan om sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
fastlandet. Jag vill för min egen del understryka,
att det givetvis ur olika synpunkter
är av största betydelse, att dessa
förbindelser ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Av lätt insedda skäl bör
emellertid resultatet av den i år tillsatta
kommitténs arbete avvaktas, innan ställning
tages till frågan om eventuella åtgärder
från statens sida.

Vad angår interpellantens andra fråga
är mitt svar, att jag är tveksam om lämpligheten
att belasta 1954 års öutredning,
som redan har omfattande arbetsuppgifter,
också med utredning av frågan om
sjöfartsförbindelserna mellan Gotland
och fastlandet.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
.lag framställde i den två frågor.
Den första är huruvida herr statsrådet
uppmärksammat de otillfredsställande
förhållanden, som kännetecknar sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
fastlandet, och —- diirest så är förhållandet
—■ om herr statsrådet har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att skapa
en sådan trafikorganisation, att transporten
mellan Gotland och fastlandet
kan utföras till samma kostnader som
på sträckor av motsvarande Iiingd i andra
delar av landet. Den andra frågan
gällde huruvida herr statsrådet är villig
att medverka till att 1954 års öutredning
får direktiv att i samband med pågående
utredning angående sysselsättningsproblemen
på Gotland även pröva frågan
om förbättrade sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet.

När jag ställde frågan om inte utredningen
iiven kunde få direktiv att utreda
trafikproblemen, var det därför att
denna utredning arbetar med att lösa

sysselsättningsproblemen på Gotland.
Om det skall bli ökad företagsamhet och
därmed ökad sysselsättning är sjöfartsförbindelserna
den viktigaste frågan; det
är den väsentligaste frågan på Gotland
för att näringslivet där skall kunna utvecklas
i önskad riktning.

Herr statsrådet är tveksam om lämpligheten
att belasta 1954 års ö-utredning
med trafikspörsmål. Men frågan om
kommunikationerna hänger dock intimt
samman med sysselsättningsproblemen.
Om utredningen fick direktiv att fortsätta
med trafikfrågorna, kanske de kunde
lösas snabbare. Det är nu tio år sedan
riksdagen beslöt att tillsätta utredningen,
och kommittén framlade sitt betänkande
år 1951. Man kan alltså inte
säga att arbetet har nämnvärt forcerats.

Herr statsrådet erinrade i sitt svar om
att Gotlandskommitténs förslag starkt
kritiserades av remissmyndigheterna.
Det är nog riktigt, men de förbättringar
som ändå har skett med trafiken vid
Gotlands Ångfartygsaktiebolag har i alla
fall vidtagits i enlighet med de synpunkter
som utredningen framförde.

Herr statsrådet påpekade öven i sitt
svar, att den sista fasen i överläggningarna
utmynnade i ett sammanträde under
januari i år i Visby, där man beslöt
att uppdraga åt en lokal kommitté att
utreda dessa frågor. Jag hoppas att denna
kommitté så fort som möjligt sätter
i gång och arbetar snabbt. Jag är inte
säker på att denna kommitté har haft
något sammanträde sedan den blev tillsatt.

Det går alltför långsamt med denna
fråga, som är av avgörande betydelse för
Gotlands näringsliv och Gotlands folk.
Enligt min mening fordras en helt ny
trafikorganisation, varvid det allmänna
på samma sätt som sker i andra delar
av landet måste ta ansvaret för att det
kapital som erfordras kommer fram.

Jag skall ta mig friheten att nämna
ett exempel på hur orimligt det nu är.
En bilägare får betala 125 å 150 kronor
för att få sin bil övertransporterad med
båt. Om man t. ex. för en sällskapsresa
skall föra över en buss, får man betala
en fraktavgift av 700 å 800 kronor och

Nr 18

Onsdagen den 16 mai 1956

Ang. systemet med s. k. delade telefonledningar

ofta ännu mer. Dessa dryga avgifter,
som gotlänningarna måste erlägga innan
riksvägnätet på fastlandet över huvud
taget kan användas, är en tung börda
för bilismen, den yrkesmässiga såväl
som den icke yrkesmässiga. Det måste
betraktas som en orättvisa särskilt mot
de gotländska bil- och bussägarna, som
betalar fordonsskatt i samma utsträckning
som andra men därutöver har att
bära de dryga kostnaderna för att få
sina fordon transporterade över till fastlandet.
Det är nödvändigt att skapa sådana
sjöfartsförbindelser, att transporter
och trafik inte ställer sig dyrare för
gotlänningarna än i andra delar av landet
med motsvarande fraktavstånd.

Det skulle kunna anläggas flera synpunkter
på denna för Gotland så viktiga
fråga, men jag skall bär sluta med att
understryka vad herr statsrådet säger i
slutet av sitt svar: »Jag vill för min del
understryka, att det givetvis ur olika
synpunkter är av största betydelse, att
dessa förbindelser ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Av lätt insedda skäl
bör emellertid resultatet av den i år tillsatta
kommitténs arbete avvaktas, innan
ställning tages till frågan om eventuella
åtgärder från statens sida.»

Herr statsråd! Nu hoppas jag att den
tillsatta kommittén kommer i arbete och
arbetar så snabbt som möjligt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den kommitté som tillsattes
för utredning av denna fråga bar
tillkommit på lokalt initiativ. Den tillsattes
nämligen på ett sammanträde —
om jag är rätt underrättad — under ordförandeskap
av Gotlands landshövding.
Herr Franzén torde vara ense med mig
om att man bör avvakta resultatet av
kommitténs arbete, innan staten vidtar
några åtgärder på detta område. Det ligger
närmare till hands för herr Franzén
att tala med ledamöterna i kommittén,
som torde stå herr Franzén ganska nära,
än att till mig rikta en uppmaning, att
kommitténs arbete bör påskyndas. Jag
tror, att herr Franzén kan nå bättre resultat,
om han talar med de kommittera -

de och inte med mig i denna fråga. Kommittén
har ju inte tillkommit på mitt initiativ.

Herr FRANZÉN (bf):

Det har jag varit i tillfälle att göra.
Jag var med på det sammanträde, där
kommittén tillsattes, men jag är tveksam
om man kommer någonstans med dessa
frågor utan viss garanti från statens sida.

Jag tar emellertid fasta på herr statsrådets
uttalande, att herr statsrådet kommer
att medverka till att det i framtiden
blir stöd från det allmännas sida.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. systemet med s. k. delade telefonledningar Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Pålssons interpellation
angående systemet med s. k.
delade telefonledningar, fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Pålsson har frågat
mig

1. om jag anser, att nuvarande system
med delade telefonledningar medger en
fullgod och från rättvisesynpunkt godtagbar
service; samt

2. om så inte är fallet, om jag ämnar
vidta åtgärder för att åstadkomma en
mera tillfredställande ordning.

Som interpellanten påpekat är den
service, som de delade telefonledningarna
kan medge, inte under alla omständigheter
fullt jämförbar med den, som
kan uppnås genom individuella ledningar.
Olägenheten med delad ledning är
främst risk för att den gemensamma ledningen
kan vara upptagen, när den ena
abonnenten önskar ringa eller bli uppringd.
I äldre anläggningar vid manuella
stationer finns en annan olägenhet,
nämligen att båda abonnenterna hör signalerna,
men denna olägenhet kommer
att successivt försvinna i och med att
televerket börjat tillhandahålla apparattyper
med individuell signalgivning.

Onsdagen den 16 maj 1950

Nr 18

Ang. systemet med s. k. delade telefonledningar

Som regel utnyttjas abonnentledningarna
på landsbygden endast för 2 å 3
avgående samtal per dag. Om man antar,
att antalet ankommande samtal är
lika stort, innebär detta med en genomsnittlig
samtalstid av 5 minuter, att beläggningstiden
per abonnent inte uppgår
till mer än 20 å 30 minuter per dag.
Systemet med delad ledning förekommer
enligt uppgift från telestyrelsen inte
i fråga om abonnemang med högt
samtalsantal.

Interpellantens uppgift att i en del
fall ända upp till tio abonnenter skulle
vara hänvisade till en och samma ledning
torde avse fall, då ett antal abonnenter
kopplats till en mindre typ av
hel- eller halvautomatisk telefonväxel
för maximalt 10 abonnenter. Växeln är
då ansluten med en eller två ledningar
till överordnad sektion. Dessa växlar har
som regel satts upp i glesbygder för att
tillgodose telefonbehovet för en mindre
grupp abonnenter med litet samtalsbehov.
Det är här fråga om fall, då anläggningskostnaden
för anslutning av
abonnenterna till närmaste station skulle
bli onormalt hög.

Förr, då abonnenterna själva hade att
bestrida kostnaderna för ledning utanför
ett visst för varje telefonstation avdelat
s. k. frikretsområde, lät de ofta
bygga delade ledningar för att minska
kostnaderna. Sedan bestämmelsen om
fria abonnentledningar trätt i kraft den
1 januari 1948, har tillströmningen av
nya abonnenter varit synnerligen stark.
Detta gäller särskilt landsbygden och då
speciellt abonnenter med långa och
kostnadskrävande ledningar. Kravet på
ökade installationer av telefoner har
gått jämsides med starkt ökade kostnader.
Anläggningskostnaderna för ett telefonabonnemang
på landsbygden uppgår
nu i genomsnitt till 2 350 kronor under
det att motsvarande genomsnitt för tätorterna
är 850 kronor. Det är enligt min
mening naturligt, om man under sådana
förhållanden tar vara på de möjligheter
som finns att hålla telefonkostnaderna
nere. I ett läge som det nuvarande med
investeringsbegränsningar skulle en
övergång till enbart separata ledningar

"> Första kammarens protokoll 1956. Nr 1V

innebära att årligen ett färre antal personer
än för närvarande skulle kunna få
telefon. Den redan nu stora kön av människor,
som väntar på ny telefon, skulle
alltså växa och väntetiderna ytterligare
förlängas.

För de olägenheter, som följer med
delad ledning, får abonnenterna kompensation
genom lägre kvartalsavgifter.
Att därutöver i någon annan form lämna
ytterligare kompensation finner jag
icke motiverat.

Jag vill sluMigen framhålla, att vårt
land internationellt sett ligger mycket
långt framme på det område interpellanten
berört. Här i landet uppgår nämligen
antalet abonnenter med delad ledning
till endast omkring 3 % av hela
antalet. Som jämförelse kan nämnas att
motsvarande antal i Danmark uppgår
till 23 %, i Schweiz till 9 %, i Storbritannien
till 20 c/o och i USA till 56 %■
Räknar man enbart bostadsabonnenter
stiger siffran för USA till 67 %. I Storbritannien
inkopplas för närvarande
med hänsyn till investeringsbegränsningarna
ca 84 % av alla nya abonnenter
på delad ledning.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
televerket inom ramen för de ekonomiska
resurserna synes lämna en service
åt abonnenter med delade ledningar, som
enligt min mening måste betecknas som
acceptabel. Med hänsyn till de lägre
kvartalsavgifterna, som tillämpas för sådana
abonnenter, förefaller mig den lämnade
servicen godtagbar sedd även ur
rättvisesynpunkt.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Emellertid är svarets innehåll sådant,
att det inte helt tillfredsställer interpellantens
synpunkter och syften och
jag önskar därför säga några ord i detta
sammanhang. Först vill jag emellertid
säga, att jag ger mitt oreserverade erkännande
åt att televerket i stort sett har
skött servicen för abonnenterna på ett
alldeles utmärkt sätt.

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. systemet med s. k. delade telefonledningar

Den grupp som interpellationen tagit
sikte på är visserligen procentuellt liten
— det är 3 procent — men antalet är
dock 57 000, och det synes mig att man
inte bör förbise vad en skälig hänsyn
till denna abonnentgrupp fordrar. Det
kan vara riktigt att den redovisade beliiggningstiden,
som det i interpellationssvaret
uppges inte uppgår till mer än 20
eller 30 minuter per dag, och jag skall
inte taga upp någon debatt på den punkten,
men om vi antar att det är fyra abonnenter
på en gemensam ledning, blir det
i alla fall ett par timmar om dagen, och
vi får komma ihåg att flertalet av dessa
abonnenter har sin dagliga sysselsättning
så ordnad, att det är morgnar och kvällar
som de företrädesvis använder telefonen,
och då kan det givetvis bli en viss trängsel,
som i vissa fall kan bli rätt besvärlig.

Det är kanske inte enbart i de rena
glesbygderna, som de delade ledningarna
förekommer. Jag gjorde häromdagen en
hastig titt i telefonkatalogen i min hemtrakt,
och fann att det på en medelstor
landsbygdsstation med 56 abonnenter förekom
inte mindre än 20 med delad ledning,
varav sex med C-nummer, i vilket
sistnämnda fall det alltså finns 3 apparater
på varje ledning. Det var alltså endast
36 enkla ledningar; de andra 20
hade delade.

Herr statsrådet framhåller, att abonnenterna
får kompensation för de olägenheter
som följer med delade ledningar
genom lägre kvartalsavgifter. Det är
riktigt, men det är en mycket ringa kompensation
som lämnas; det är 5 kronor
per kvartal, d. v. s. 20 kronor per år.
Detta är skillnaden både med nu gällande
taxa och med den som träder i kraft
efter automatiseringen.

Jag hade i min interpellation yttrat
beträffande just detta avsnitt: »önskvärt
vore att de olägenheter, som är förenade
med delade telefonledningar, kunde undanröjas
och samtliga abonnenter såvitt
möjligt kunde beredas likvärdig service.
T varje fall synes det skäligt att den höga
inträdesavgiften minskades för abonnenter
med delad ledning.» Inträdesavgiften
är som bekant 300 kronor, och om det
finns fyra abonnenter på en och samma

ledning, får de under nuvarande förhållanden
— det är ju en enkel multiplikation
— betala 1 200 kronor i inträdesavgift.
Det är den omständigheten som enligt
min mening rimligen borde föranleda
överväganden om viss ändring. Jag
gör ingen invändning mot påpekandet,
att anläggningskostnaderna för landsbvgdsabonnemang
är väsentligt högre än
motsvarande kostnader i tätorterna. 1
förra fallet är kostnaden angiven till
2 350 kronor och i senare fallet till 850
kronor, och jag håller för troligt, att dessa
siffror kan vara riktiga. Men jag vill
erinra om att televerket och statsmakterna
väl ändå har gått in för att en utjämning
i det avseendet skall ske. Det vore
orimligt, om dessa abonnenter på landsbygden
skulle behöva betala ännu mer
än de gör; det gäller dock i många fall
människor som har det allra största behovet
av telefon för att nå kontakt med
kringliggande bygd och yttervärlden i
övrigt.

Det är knappast alldeles rimligt att
ovanpå redovisningen av anläggningskostnaderna
säga att det är naturligt att
televerket tar vara på de möjligheter som
finns att hålla telefonkostnaderna nere.
Det förefaller mig som om andra utvägar
skulle finnas än att ta ut full inträdesavgift
av dessa abonnenter -— orden i svaret
måste väl sikta på just den saken.

Sedan är det i och för sig mycket glädjande,
att vi ligger så långt framme som
svaret redovisar när det gäller telefonservice,
jämfört med övriga länder i Europa
och Amerika. Men den omständigheten
lär knappast utgöra något starkt
motiv för att bibehålla den orimligt höga
inträdesavgift som gäller speciellt för de
abonnenter som har delade ledningar.
Kompensationen till dem i form av lägre
kvartalsavgifter utgör som nämnt bara
20 kronor per år. De fyra abonnenterna
på en och samma ledning får med andra
ord en kompensation av sammanlagt 80
kronor, samtidigt som de får betala inträdesavgifter
på tillsammans 1 200 kronor.
Det är kanske en något mager kompensation.
Jag måste säga, herr talman,
att jag inte kan dela statsrådets uppfattning
att de lägre kvartalsavgifterna skul -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Om minskad

le vara av den betydenhet, att den höga
inträdesavgiften för de nämnda abonnenterna
skulle kunna anses godtagbar
ur rättvisesynpunkt.

Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret, skulle jag därför vilja rikta en
vädjan till statsrådet att överväga möjligheterna
att bereda dessa abonnenter
en lindring i fråga om inträdesavgiften.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om minskad annonsering i rikstelefonkatalogen
m. m.

Ordet gavs härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Weilands interpellation om
minskad annonsering i rikstelefonkatalogen
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Weiland har frågat
mig

1) om jag är villig att låta undersöka
möjligheten att minska rikstelefonkatalogen
genom minskning av annonsutrymmet;
och

2) om det är möjligt att vartannat år
trycka endast ett supplement till katalogen.

Beträffande den första frågan får jag
framhålla följande.

Hos många affärsabonnenter finns ett
starkt behov att på ett eller annat sätt
komma mera till synes i den stora massan
av abonnenter eller att få framhålla
någon särskild specialitet i sin tillverkning
eller försäljning. Annonsering lämpar
sig synnerligen väl härför. Därtill
kommer alt telefonkatalogens stora
spridning även gör en annonsering i
densamma särskilt värdefull. Med hänsyn
härtill har telestyrelsen hävdat, att
annonserna är fullt berättigade, om de
inte ges en sådan omfattning, att de försvårar
läsningen av katalogtexten.

Samma uppfattning tycks även vara
den internationellt mest förhärskande.
Hos telestyrelsen förvaras kataloger från

annonsering i rikstelefonkatalogen m. m.

46 länder. I 43 av dessa tillåtes annonsering.

Det är givet att annonseringen medför
icke obetydliga kostnader för ackvisition,
papper, tryck, bindning etc. Trots
detta tillfördes rikstelefonkatalogens ekonomi
under år 1955 ett belopp av omkring
1,8 milj. kronor netto. Om annonserna
skulle ha slopats skulle nettokostnaden
för katalogen ha ökats med motsvarande
belopp eller inte mindre än
35 %.

Interpellanten har uttalat, att man till
att börja med kunde slopa all ackvisition.
Härtill vill jag framhålla, att även
om det stora flertalet annonsörer kommer
igen år från år, så är det nödvändigt att
kontakta dem årligen. Det måste nämligen
verifieras att annonsören fortfarande
önskar behålla sin annons och annonsörernas
önskemål om stilisering, placering
o. s. v. måste inhämtas. En annonsverksamhet
utan ackvisition torde väl
för övrigt knappast vara tänkbar.

Det katalogutrymme, som annonserna
tar i anspråk, utgjorde år 1955 i samtliga
katalogdelar genomsnittligt 11 % av hela
katalogvolymen. I Stockholms-delen är
annonserna koncentrerade till det förhållandevis
tunna yrkesregistret, medan
de i abonnentförteckningen, som på
grund av sin tjocklek har uppdelats i två
band, endast upptar 1,5 % av utrymmet.
Om man slopade annonserna där skulle
detta helt enkelt inte märkas som någon
minskning i katalogens tjocklek från ett
år till nästa, i synnerhet som katalogen
samtidigt genom abonnenttillströmningen
ökar med 5 % årligen.

Det synes knappast föreligga något skäl
att slopa det bidrag till finansieringen
av de höga kostnaderna för rikstelefonkatalogen,
som annonsbidragen innebär,
särskilt som den övergång till mindre
stil, som just nu pågår, kommer att minska
katalogvolymen med omkring 25 %.

Vad beträffar interpellantens andra
fråga, om det är möjligt att vartannat år
trycka endast ett supplement till katalogen,
är det klart, att en sådan åtgärd
skulle innebära en betydande besparing
av papper. Inom telestyrelsen har man
det oaktat inte ansett sig böra vidta en

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1950

Om minskad annonsering i rikstelefonkatalogen m. m.

sådan anordning, beroende på att nackdelarna
blir så många och betydande.

Till en början må framhållas, att antalet
årliga ändringar i katalogen är mycket
stort. År 1955 uppgick dessa till
975 000, varav i Stockholms-delen 161 000.
Även om man nöjde sig med att ta med
de otvivelaktigt betydelsefullaste ändringarna,
såsom nya, transporterade och
annullerade abonnemang samt flyttningar,
skulle man ändock enbart i Stockholms-delen
komma upp i ett antal av
65 000 ändringar. Ett supplement för
Stockholms-delen skulle, om det upptoge
alla ändrade uppgifter, omfatta 900 sidor.
Om endast de nödvändigaste ändringarna
medtoges, skulle det likväl
komma att omfatta 370 sidor.

För allmänheten skulle en sådan anordning
bli ganska besvärande. Man skulle
sannolikt få räkna med att följden bleve
ett större antal felringningar än tidigare.
Vidare finge man räkna med en kraftig
ökning av arbetsbelastningen på nummerbyråerna.
Detta kommc i sin tur med
nödvändighet att föranleda en utökning
av de teletekniska anordningarna och av
personalen på dessa tjänsteställen. Någon
motsvarande kompensation för televerket
genom minskat arbete på redaktionen
vore knappast att räkna med.

Slutligen kan anföras, att en inskränkning
i utgivningen av rikstelefonkatalogen
skulle komma att få konsekvenser
också utanför telefonområdet. Katalogen
användes ju även som en adresskalender.
Som sådan är den för allmänheten den
billigaste tänkbara och anlitas för t. ex.
besök, budskickning och adressering av
postförsändelser. Det är ur denna synpunkt
inte oväsentligt att allmänheten
lätt tillgängligt har såvitt möjligt korrekta
och aktuella uppgifter till sin disposition.

Med hänsyn till det anförda anser jag,
att fullständiga kataloger är avgjort att
föredra framför att utge supplement
vartannat år.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsde -

partementet få framföra mitt tack för
det svar jag erhållit på min interpellation.

Tyvärr kan jag dock icke känna mig
helt tillfredsställd med svaret. »Hos
många affärsabonnenter finns ett starkt
behov av att på ett eller annat sätt komma
mera till synes i den stora massan
av abonnenter», heter det i svaret, och.
vidare att »annonsering lämpar sig synnerligen
väl härför». Jag är fullt överens
med statsrådet härom. Men inte annonsering
var som helst och hur som
helst. Jag tror nämligen att en konfektionsaffär
i en liten landsortsstad inte
har någon nämnvärd nytta av att annonsera
i rikstelefonkatalogen. Att tala
om stor upplaga i detta sammanhang
rimmar dåligt. De flesta exemplaren av
rikstelefonkatalogen ligger olästa under
stor del av årets dagar i den lilla landsortsstaden,
där det i regel även finns
en liten behändig lokal telefonkatalog,
som blir betydligt mera använd än den
stora katalogen.

Hela resonemanget om att rikstelefonkatalogen
är ett lämpligt och värdefullt
annonsorgan är ohållbart. Jag har aldrig
hört talas om att någon affärsman
ökat sin omsättning genom att annonsera
i telefonkatalogen. En företagare,
som har ett vidare område för sin verksamhet,
kan möjligen ha det. Att annonsering
är tillåten i olika länders telefonkataloger
är ju inte detsamma som att
man genom en hårt driven ackvisition
söker att skaffa så mycket annonser som
möjligt för ett i det närmaste värdelöst
annonsorgan.

Det heter ju att all god reklam bygger
på sanning. Så här låter det i en av
televerkets egna annonser i katalogen:
»Rikstelefonkatalogen sprides över hela
lande i för närvarande mer än 2 900 000
exemplar och är därför ett av de effektivaste
annonsorgan, som finns.» För det
första ber jag att få påpeka, att de flesta
annonserna införes endast i en liten del
av här nämnda upplaga. Vad skulle det
för övrigt gagna »Martins specerier»,
om annonsen från denna firma eller
från firma »Garnboden» infördes i hela
upplagan? På ett trettiotal katalogsidor

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Om minskad

från en mindre landsortsstad finnes närmare
femtiotalet liknande annonser införda.
Ingen ackvisitör kan anskaffa annonser
för rikstelefonkatalogen av det
slag, som förut nämnts och i den omfattning
som här skett, om han lämnar
sanningsenliga uppgifter om telefonkatalogen
som annonsorgan.

Jag skulle sedan vilja efterlysa ytterligare
några uppgifter, som jag saknar
i statsrådets svar. Hur kan det vara möjligt,
att nettokostnaden för katalogen
skulle öka med 35 procent, om man slutade
med att driva ackvisition för annonser
till katalogen? För att jag någorlunda
skall kunna bedöma hur pass
lönsam annonseringen i telefonkatalogen
är för televerket, vore jag tacksam
att få veta hur stor bruttoinkomsten för
annonserna är och storleken av hela
den provisionssumma, som utgår till den
byrå, som sköter annonsanskaffningen
—- ä min interpellation meddelade jag,
att jag fått en uppgift om att annonsbyrån
har ända upp till 35 procent av
bruttot på vissa annonser •— och om i
den angivna nettosumman, 1,8 miljoner
kronor, ingår kostnaden för papper, redigering,
sättning av annonserna, inbrytning,
färdiggöring, tryckning, bindning,
distribution och administration m. m.

För något år sedan lämnades den uppgiften
från televerket, att annonserna tog
i anspråk 6 procent av utrymmet i katalogen.
Nu meddelas, att de genomsnittligt
tar i anspråk 11 procent av hela katalogvolymen.
Skall annonsanskaffningen
drivas med samma kraft även i fortsättningen,
dröjer det inte så länge, förrän
en fjärdedel av katalogen utgöres av
annonser. Är en sådan utveckling önskvärd? Av

statsrådets svar framgår ej heller,
hur stor televerkets hela bruttokostnad
för katalogen är. Jag vore tacksam att få
kännedom härom, liksom om den kostnad
omsättningen av hela katalogen belöper
sig till. Om denna omsättning tillkommit
för att annonsutrymmet skall
kunna ökas, bör ju även detta tagas med
i beräkningen då det gäller att avgöra
vilken den egentliga nettoinkomsten är
för annonserna.

annonsering i rikstelefonkatalogen m. m.

Slutligen vore jag även tacksam att få
kännedom om huruvida inkomsterna för
extra text redovisas som annonsinkomster.

Vad jag nu sagt, gäller i stort sett icke
yrkesregistret.

I telefonkatalogen finner vi på en av
de första sidorna följande annons: »Korta,
koncisa kataloguppgifter. Uppräkningar
av olika avdelningar utan eget
direkt nummer bidraga till att göra katalogen
onödigt omfångsrik. Det räcker
med att i kort, koncis form angiva den
titel eller vrkesbeteckning, som bäst tjänar
identifieringen.» Man kan fråga sig,
om det är lämpligt att en annonsbyrå
har monopol på annonsanskaffningen år
efter år. Kan man inte göra det antagandet,
att annonsbyrån på grund av
kostnaderna för dessa annonser har större
nettoinkomst, åtminstone procentuellt,
av annonseringen än televerket?

När det sedan gäller tryckning avsupplementet
vartannat år kan man fråga:
Är det riktigt, att nummerbyråns belastning
på de olika telfonstationerna
»kulle öka i oroväckande grad, om man
vartannat år endast tryckte ett supplement
till katalogen? Ytterst få abonnenter
köper ju nu alla katalogdelarna,
och de flesta har sålunda utanför det
område, som ingår i den del av katalogen
de erhåller gratis, inte någon annan
möjlighet att själva ta reda på de telefonnummer
de önskar få kännedom om
än genom att anlita nummerbyrån. Kunde
man gå in för att endast trycka ett
supplement vartannat år, så förmodar
jag att det skulle innebära en besparing
av flera miljoner kronor för televerket
under dessa år. Men i denna tid av miljonrullning
behöver man ju kanske inte
räkna med miljonerna hos televerket!

Till abonnenterna skickas ut en liten
trycksak. På den står det längst ned, att
annonserna skall skickas till den annonsbyrå
det nu gäller och sålunda inte
till televerket. Varför kan man inte —
jag ställer den frågan — skicka dessa
annonser direkt till televerket?

Ja, jag tycker för min personliga del,
att man verkligen kunde göra en ordentlig
undersökning på detta område. Det

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Om minskad annonsering i rikstelefonkatalogen m. m.

är inte uteslutet, att man skulle kunna
komma till det resultatet att betydande
besparingar kunde göras. Om det nu
skall fortsätta på samma sätt som hittills,
nämligen att aekvisitionerna skall
pressas fram på sätt som skett, då blir
det som jag här har antytt inom en ej
alltför avlägsen framtid på det sättet,
att ungefär en fjärdedel av telefonkatalogen
kommer att utgöras av annonser.
Jag tror att ingen har något större intresse
av det, framför allt inte annonsörerna.

Jag skall bara be att få meddela, att
anledningen till att jag framställt denna
interpellation är den, att en av annonsörerna
i en landsortsstad frågade mig
varför man skall hålla på med att pressa
fram så mycket annonser till telefonkatalogen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Weiland tror inte
på att annonseringen i katalogen är effektiv
ur affärsmännens synpunkt. Det
får emellertid affärsmännen själva avgöra
— något tvång att annonsera i katalogen
föreligger inte, utan det är fullt
frivilligt.

De frågor, som herr Weiland ställde,
skall jag gärna besvara — jag har här
material till hands för att besvara de
flesta av dem. Jag kan meddela att brutoinkomsten
för denna annonsering när
det gäller 1955 års upplaga av telefonkatalogen
rörde sig om 3 362 512 kronor.
Kostnaderna för anskaffningen av annonser
var 842 223 kronor, och den nettoinkomst
som på detta sätt uppstod var
2 790 289 kronor. Men härifrån måste
man också dra vad annonserna tar för
utrymme i katalogen, och annonsernas
andel av papperskostnader, tryckningskostnader
och bindningskostnader beräknas
till 950 923 kronor. Den vinst,
som uppstår för televerket genom annonseringen,
är således 1 839 366 kronor.
Jag menar att det vore orimligt att förbjuda
televerket att göra en så fin affär
varje år. Det bör på detta område ha
rätt att sköta en så dyr sak som telefonkatalogen
på ett affärsmässigt sätt.

Jag kan också på en fråga meddela,
att de s. k. extra texterna inte redovisas
här utan särskilt för sig, Textavgifterna
går på över 3 miljoner kronor, som televerket
får i inkomst av abonnenterna.

Jag tror att det var dessa uppgifter,
som herr Weiland begärde av mig. Beträffande
sedan frågan om supplementet
kan ju kammarens ledamöter föreställa
sig att det för allmänheten bleve
ett stort besvär att vartannat år få
bläddra i två kataloger — först se efter
i den stora katalogen om vederbörande
finns där, och om inte vederbörande
finns där, ta fram nästa katalog. Det är
klart att herr Weiland har rätt i att
man med en sådan anordning skulle kunna
göra en stor besparing — det har jag
också erkänt — men jag tror att nackdelarna,
framför allt för allmänheten, är så
stora, att man knappast annat än i nödfall
bör gå den vägen. Vi gjorde det någon
gång strax efter kriget, men det var
en nödfallsutväg, och jag anser att man
inte bör göra det under normala tider.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det var en uppgift till,
som jag gärna skulle vilja ha, nämligen
hur mycket telefonkatalogen kostar i sin
helhet. Jag har fått olika uppgifter om
den saken, och det vore intressant att
få höra denna uppgift nu.

Det är alldeles riktigt att det inte föreligger
något tvång att annonsera i katalogen,
men jag känner till den här
saken och jag vet också hur det går till.
Vederbörande ackvisitör kommer till en
plats, ringer upp vederbörande från hotellet
där och besöker honom sedan och
pressar honom så gott han kan. Jag tror
inte att ackvisitören också talar om hur
pass litet värde en annons i telefonkatalogen
har, och det visar sig att antalet
annonser ökat ständigt och jämt. Till
slut kanske vi får trycka en särskild
katalog för annonserna, om det skall fortsätta
i samma takt som under senare år,
och jag tycker därför att man bör tänka
över detta problem en smula.

Det säges, att annonsering är tillåten i
andra kataloger från olika länder, men

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Ang. bättre koordination av judiciell

det har sagts mig att dessa kataloger
är förhållandevis små i jämförelse med
den svenska katalogen. Om vi undersöker
denna sak, tror jag nog att vi kan
finna, att man på de flesta håll inte
gått in för någon nämnvärd ackvisition
när det gäller annonser i telefonkatalogen,
ty man har kanske funnit att det
inte blir så stor förtjänst, som här redovisas.
Jag har tyvärr inte haft några
siffror tillgängliga så att jag kunnat undersöka
saken ordentligt, men hade jag
haft siffrorna tillgängliga, är det mycket
möjligt att jag kunnat komma fram till
ett annat resultat. Jag vill bara meddela,
att jag för några år sedan hade till
uppgift att kontrollera en sådan här sak,
och då befanns det vara på det sättet,
att kostnaden för tryckningen av den katalog
det då var fråga om egentligen var
dubbelt så stor som man hade begärt.
Det är klart att det inte går att fortsätta
på detta sätt utan att man har sådana
resurser som televerket.

Jag tror således inte att annonserna

1 katalogen har det värde, som här gjorts
gällande.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Weiland efterlyste
en uppgift till, och jag skall lämna den.
Hela kostnaden för telefonkatalogens
tryckning förra året var 11816 513 kronor.
Inkomsterna utgörs av annonsering

2 790 289 kronor, textavgifter 3 359 631
kronor och försålda kataloger 418 000
kronor. Nettokostnaden blir då 5 248 593
kronor. Där spelar alltså den inkomst
televerket har på annonser en avgörande
roll. Nettokostnaden skulle ha varit
sju miljoner kronor i stället för fem miljoner
om inte televerket hade utnyttjat
möjligheten att få annonser. Jag tycker
att herr Weiland som tidningsman inte
skall vara så moraliskt indignerad över
att man ringer till folk och frågar om
de vill annonsera.

Herr Weiland kan få alla andra uppgifter
antingen från departementet direkt
eller från telestyrelsen, om herr
Weiland vänder sig dit. Här rör det sig
om ett statligt företag där det är full -

och administrativ bestraffning

ständig insyn över alla inkomster och
utgifter.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag är inte alls indignerad
för att man ringer efter annonser,
men om man erbjuder annonserna i ett
annonsorgan, som bevisligen är effektivt,
kommer saken i ett annat läge. Det här
är egentligen inte någonting att skratta
åt. Det är faktiskt så att man kan annonsera
på sådant sätt — det har alla
köpmannaorganisationer kommit underfund
med — att man kastar bort pengarna
fullständigt. Jag är fullt överens
med statsrådet om att en annonsering som
sköts ordentligt ger goda resultat, men
jag skulle gärna vilja ha något bevis för
att annonseringen i telefonkatalogen ger
så utomordentligt goda resultat som synes
framgå av det här resonemanget. Jag
tror inte på det, och jag har aldrig tidigare
hört talas om det.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bättre koordination av judiciell och
administrativ bestraffning

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Huss interpellation
angående bättre koordination av
judiciell och administrativ bestraffning,
erhöll nu ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Huss frågat mig, om jag anser
mig kunna medverka till en bättre koordination
mellan judiciell och administrativ
bestraffning samt om jag är i tillfälle
att framlägga mina synpunkter på
frågan om de disciplinära bestraffningsformerna,
som enligt interpellanten för
närvarande synes vara alltför stränga,
åtminstone då de kombineras med judiciell
dom.

Till svar härpå vill jag till en början
framhålla, att jag i allt väsentligt delar
interpellantens uppfattning i hithörande

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. bättre koordination av judiciell och
frågor. Till närmare utveckling av de
synpunkter som kan anläggas på dessa
frågor vill jag anföra följande.

Att påföljd för brott i viss utsträckning
kan åläggas av administrativ myndighet
är en gammal företeelse i vår
rättsordning. Det kan ske i den formen,
att det administrativa förfarandet helt
ersätter domstolsprövningen, men även
så att domstolsförfarandet kompletteras
genom att administrativ myndighet ålägger
påföljd för brottet utöver vad domstolen
bestämt. Tidigare förekom ej sällan
att en tjänstemans ansvar för brott
utkrävdes vid specialdomstol. Medlemmarna
i dessa särskilda domstolar tillhörde
ofta samma yrkeskår som den som
skulle dömas. Exempel på sådana specialdomstolar,
som funnits kvar ända in
i sen tid, är domkapitlen, som fram till
år 1948 i viss utsträckning hade domsrätt
över präster; ett annat exempel är
krigsrätterna, vilka likaledes (för fredstid)
upphörde år 1948. Numera anser
man det mera betryggande att domsrätten
är anförtrodd åt de allmänna domstolarna.
Men det bär ej ansetts möjligt
att helt undvara ett administrativt
förfarande vid sidan härav.

Jag skall försöka att — utan att alltför
mycket fördjupa mig i detaljer — belysa
hur detta system fungerar, och jag vill
då börja med det förfarande som tillämpas
i fråga om brott och förseelser av
tjänstemän.

Om en tjänsteman begår ett brott i
tjänsten, kan han, enligt de bestämmelser
som meddelas i 25 kap. strafflagen,
av allmän domstol dömas till påföljd i
form av suspension eller avsättning, antingen
ensamt eller i förening med frihetsstraff;
även böter kan ådömas, om
det gäller lindrigare fall. Domstolen kan
enligt vissa i lagen givna regler ompröva
hans ställning som tjänsteman, även
i sådana fall då han begått brott utom
tjänsten, t. ex. ett tjuvnadsbrott. Men
också den förvaltningsmyndighet under
vilken tjänstemannen lyder kan ingripa
om han felar. Formerna och villkoren
härför varierar för olika myndigheter.
Fn enhetlig reglering har man numera
sökt lä till stånd genom 1955 års all -

administrativ bestraffning
männa verksstadga, som är avsedd att så
småningom bli tillämplig eller normgivande
för flertalet centrala verk. Denna
stadga föreskriver, att disciplinär bestraffning
kan åläggas, om tjänsteman av
försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosätter vad som åligger honom eller
visar klandervärt uppförande i tjänsten
eller vanvördnad mot förman. Bestraffningen
kan bestå i varning, löneavdrag
eller suspension; i svårare fall kan myndigheten,
om icke tjänstemannen är tillsatt
med fullmakt, avsätta honom. Disciplinär
bestraffning skall dock enligt reglerna
i verksstadgan ej ske, om enskild
målsägande finnes eller skadestånd kan
ifrågakomma. Då skall i stället åtal vid
domstol anhängiggöras, och detta skall
även ske vid upprepade fel eller vid allvarligare
brott. En viktig regel är vidare,
att åtal skall anhängiggöras, om tjänstemannen
bestrider vad som lägges honom
till last och tillfredsställande utredning
icke kan åstadkommas hos myndigheten.
Det må ytterligare nämnas, att man i
verksstadgan sökt tillskapa ett ur rättssäkerhetssynpunkt
betryggande förfarande;
bl. a. har föreskrivits, att tjänstemannen
skall beredas tillfälle att skriftligen
eller muntligen uttala sig om vad som
åberopas mot honom och att han skall
kunna anlita biträde som försvarare.

Det finns sålunda ett område, där
straffbestämmelser i allmän lag och disciplinära
föreskrifter är tillämpliga samtidigt.
Domstolen kan på ett visst förfarande
tillämpa strafflagen, medan en administrativ
myndighet på samma förfarande
kan använda en disciplinär bestämmelse.
Man har dock genom särskilda
regler sökt förhindra att dubbelbestraffning
äger rum. Det stadgas sålunda
i 25 kap. strafflagen att, om förvaltningsmyndighet
för visst brott ålagt tjänsteman
bestraffning, domstolen har att taga
hänsyn därtill vid bestämmande av straff
för samma brott. Vidare föreskrives, att
förvaltningsmyndighetens beslut skall
förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts,
då åtal för brottet väckes. Sedan
domstolen handlagt ett fall är det icke
meningen, att den administrativa myndigheten
skall kunna i disciplinär ord -

Onsdagen den

Ang. bättre koordination av

ning ålägga ytterligare bestraffning för
brottet.

Genom det sätt på vilket disciplinärbestraffningen
för tjänstemän sålunda nu
har blivit reglerad och samordnad med
det judiciella förfarandet har hänsyn tagits
till de synpunkter som angivits i interpellationen.
Beträffande ett flertal
myndigheter gäller visserligen för disciplinärförfarandet
ännu bestämmelser av
äldre typ, som mer eller mindre avviker
från den allmänna verksstadgan, men
som jag nämnde är det avsett att stadgan
så småningom skall bli normgivande
över lag. De regler i strafflagen till undvikande
av dubbelbestraffning, som jag
berörde, är givetvis tillämpliga för alla
myndigheter, oavsett hur disciplinärförfarandet
hos myndigheten är utformat.

Vad angår det i interpellationen berörda
fallet, då en tjänsteman först av
domstol dömdes till suspension och därefter
av förvaltningsmyndigheten förflyttades
till en lägre tjänst, var myndighetens
åtgärd formellt sett icke en disciplinärbestraffning
utan grundade sig på
myndighetens befogenheter enligt gällande
författningar att ompröva den felandes
tjänstgöringsförhållanden med hänsyn
till hans allmänna lämplighet. I förfiyttningsbeslutet
hade föreskrivits, att
tjänstemannen skulle åtnjuta de förmåner
som enligt avlöningsförfattningarna
tillkommer den som förflyttas på grund
av sitt eget förvållande. Kungl. Maj:t,
som efter besvär fick ärendet under
prövning, ansåg att förflyttning till lägre
tjänst icke bort äga rum och att
förflyttningen i allt fall bort ske med
de villkor som gäller då förflyttning
sker utan befattningshavarens eget förvållande.
Författningsbestämmelserna är
här oklara och i behov av översyn,
men man kan av denna ståndpunkt
utläsa en strävan efter att frågan om
påföljd för det begångna brottet skulle
vara uttömmande behandlad med
domstolens prövning. I)ct är dock givet,
att en förvaltningsmyndighet icke
kan frånkännas möjlighet att vidtaga
ändringar i befattningshavarens tjänstgöringsförhållanden
i den män den
brottsliga gärningen ställer hans tjänste -

16 maj 1956 Nr 18 7a

judiciell och administrativ bestraffning

duglighet i ny belysning — exempelvis
förflytta den, som dömts för förskingring
av anförtrodda medel, till befattning
där han ej har hand om pengar — även
om detta understundom kan te sig som
en ytterligare prickning utöver domstolens
dom. Här måste göras en avvägning
mellan tjänstens krav och den felandes
berättigade anspråk på att ha sonat sitt
brott genom de åtgärder som domstolen
bestämt. Det är angeläget att få till stånd
en fördomsfri och human inställning
från myndigheternas sida i detta avseende
liksom över huvud taget i fråga om
arbetsanställning för straffade personer.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att förra årets riksdag begärt omprövning
av de grunder som tillämpas beträffande
anställning i statens tjänst av straffade
personer och att regeringen nyligen
har tillsatt en utredning, som bl. a. skall
taga upp detta spörsmål till behandling.

Såsom framgår av de i interpellationen
anförda exemplen förekommer administrativa
ingripanden i samband med
brott även i andra fall än då fråga är om
brott av tjänstemän. Interpellanten har
särskilt uppehållit sig vid återkallelse av
legitimation för läkare och förvisning av
skolelev från läroanstalt. I dessa fall är
det en klar gränslinje mellan den judiciella
och den administrativa myndighetens
kompetens. Då det gäller brott av
tjänstemän kan, enligt vad jag förut påpekat,
suspension eller avsättning beslutas
av såväl domstol som administrativ
myndighet, men beträffande läkare och
skolelever ankommer det på domstolen
att bestämma allmän straffpåföljd, medan
det alltid är den administrativa myndigheten
som har att taga ställning till
frågan om återkallelse av läkarlegitimation
resp. förvisning från undervisningsanstalt.
Denna avgränsning medför givetvis
vissa fördelar, men den försvårar
också den önskvärda samordningen genom
att förfarandet alltid måste uppdelas
på skilda organ.

Vad angår läkarna är samordningsfrågan
enligt gällande regler löst så, att en
domstolsprövning alltid måste föregå det
administrativa ingripandet. Enligt 1915
års behörighetslag krävcs sålunda för

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. bättre koordination av judiciell och
återkallelse av legitimationen — bortsett
från sådana fall då läkaren på grund
av sinnessjukdom eller annan rubbning i
själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt
utöva läkarkonsten — att fällande dom
för ett brott föreligger. För skolelever
gäller ej detta som en obligatorisk regel,
men det föreskrives — om jag håller mig
till den allmänna läroverksstadgan i den
lydelse som den erhållit efter en genomgripande
revision år 1954 — att då fråga
är om förvisning på grund av brottslig
gärning, resultatet av inledd polis- eller
åklagarundersökning eller påbörjad rättegång
som regel skall avvaktas och att
under inga omständigheter förvisning
får grundas på brottslig gärning, för vilken
lärjungen står under åtal, såvitt
han inte har erkänt gärningen eller av
domstol befunnits skyldig därtill. Det är
alltså sörjt för att den administrativa
prövningen — beträffande läkare alltid
och då det gäller skolelever som regel —
kommer efter och bygger på det judiciella
förfarandet. Detta innebär å andra
sidan att domstolen utmäter den allmänna
straffpåföljden utan att med säkerhet
veta, huruvida den åtalade sedermera
kommer att åläggas ytterligare påföljd
för brottet. I fråga om tjänstemän finnes
som förut nämnts en uttrycklig regel om
att domstolen vid bestämmande av påföljden
har att taga hänsyn till eventuell
bestraffning ålagd av administrativ myndighet,
men någon motsvarande möjlighet
har domstolen icke att beakta sådana
efterföljande administrativa ingripanden
som återkallelse av läkarlegitimation
eller förvisning från undervisningsanstalt.

Interpellanten ger i samband med att
han refererar vissa praktiska fall uttryck
åt den uppfattningen, att de bär avsedda
administrativa ingripandena ofta är alltför
rigorösa. Det är också givet, att en
åtgärd som hindrar den dömde att i
fortsättningen utöva det yrke för vilket
han är utbildad eller att fullfölja en planerad
utbildning är mycket allvarlig för
honom och ägnad att försvåra hans anpassning
till ett normalt samhällsliv. Jag
delar interpellantens åsikt, att sådana
ingripanden bör ske endast när de är

administrativ bestraffning
absolut nödvändiga. Ur denna synpunkt
måste den i 1915 års behörighetslag för
läkare upptagna grunden för återkallelse
av legitimation, att läkaren genom det
brott han begått visat sig ovärdig det förtroende
som en läkare bör äga, anses
mindre tillfredsställande. Vid omprövningen
av legitimationen i anslutning till
ett begånget brott bör huvudsynpunkten
vara allmänhetens behov av skydd mot
klart olämpliga utövare av läkaryrket.
Även om avfattningen av regeln icke torde
utesluta en sådan mera human tilllämpning,
måste en omarbetning av lagstiftningen
anses påkallad. Såsom interpellanten
påpekar är också 1915 års behörighetslag
för närvarande under omprövning
av en särskild utredning. Direktiven
för utredningen anger uttryckligen,
att bl. a. grunderna för återkallelse
av legitimation skall omprövas. Utredningens
betänkande är, enligt vad som
upplysts, under tryckning.

Beträffande skolelever har — om jag
fortfarande håller mig till den allmänna
läroverksstadgan — tidigare förekommit
den förvisningsgrunden, att lärjungen
visat sig ovärdig att vid skolan åtnjuta
undervisning. Denna grund har dock
uteslutits ur stadgan i dess år 1954 antagna
nya lydelse. För att förvisning
skall ske kräves nu, att tidigare bestraffning
för lindrigare förseelser — varning
eller avstängning från undervisningen
under viss tid — varit utan verkan eller
elevens uppförande varit sådant att han
kan antagas utöva skadligt inflytande på
de övriga eleverna eller det eljest föreligger
skäl till att han på grund av sina
förseelser icke bör åtnjuta undervisning
vid läroverket. Jag vill även nämna att
förvisning icke får ske för alltid utan
för högst tre terminer. Enligt vad jag
inhämtat tjänar läroverksstadgan i dess
nya lydelse som mönster vid den omarbetning
av stadgorna för vissa andra
grenar av undervisningsväsendet som
för närvarande pågår.

Interpellanten har berört ett uppmärksammat
fall av förvisning från en militär
skola. I detta fall ägde förvisningen rum
utan avbidan på domstolens dom. Jag
vill framhålla att förvisningsbeslutet.

Onsdagen den 10 maj 1956

Nr 18

Ang. bättre koordination av

som i det berörda fallet meddelades av
Kungl. Maj:t, grundades på att elevernas
beteende visat, att de ej var lämpliga för
fortsatt utbildning vid skolan, oavsett
om de komrae att fällas till ansvar eller
ej.

Såsom ytterligare exempel på fall, då
brott föranleder både judieiell och administrativ
påföljd, vill jag nämna indragningen
av körkort i samband med
brottslig gärning. Fråga om sådan indragning
prövas för närvarande av länsstyrelse.
Det bär ifrågasatts, om det icke
vore en lämpligare ordning att den domstol
som dömer över brottet får taga
ställning till denna fråga. Yrkande i sådan
riktning har framförts i en motion
vid årets riksdag. Spörsmålet behandlas
för närvarande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
jag anser det angeläget att åtgärder med
anledning av brott i största möjliga utsträckning
bestämmes inom ramen för
ett judiciellt förfarande. I den mån en
administrativ prövning av det ena eller
andra skälet icke kan undvaras, bör den
såvitt möjligt samordnas med det judiciella
förfarandet och syfta till åtgärder
som ej motverkar den brottsliges återanpassning
till ett normalt samhällsliv.
Såsom torde framgå av den redogörelse
jag lämnat har man i nyare lagstiftning
i stort sett sökt följa dessa grundsatser.
De brister som finnes är uppmärksammade
och föremål för utredning i skilda
sammanhang.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet för detta svar
på min interpellation. Detta tack är så
mycket mer befogat, som statsrådet framhåller
att han i allt väsentligt delar min
uppfattning i hithörande frågor. I svaret
påvisas också, att statsrådet redan i
gärning sökt eftersträva en sådan ordning,
att åtgärder med anledning av
brott i största möjliga utstriickning bestäms
inom ramen för ett judiciellt förfarande.
Dessutom tycks åtminstone en
del av de brister, som finns, vara upp -

judiciell och administrativ bestraffning

märksammade och föremål för utredning
i skilda sammanhang. Det är alltså
bara på ett par punkter jag har några
kommentarer att göra i anledning av interpellationssvaret.

Min interpellation redogjorde för några
fall, då dubbelbestraffning förekommit
och då en bristfällig koordination
mellan dels domstolens, dels den administrativa
myndighetens bestraffningsåtgärder
förelegat.

I fråga om tjänstemän framhåller nu
statsrådet, att man redan sökt åstadkomma
en bättre samordning genom utfärdandet
av 1955 års allmänna verksstadga.
Denna vore avsedd att så småningom
bli tillämplig eller normgivande för verken,
d. v. s. för flertalet centrala verk.
För en lekman förefaller det måhända
något egendomligt, att denna stadga endast
träder i kraft så måningom och för
övrigt inte för alla verk, men jag antar
att orsaken härtill är av teknisk natur.

En kardinalpunkt i min interpellation
var frågan, om man inte på något sätt
kan förhindra, att myndighet beslutar
administrativ bestraffning, trots att åtal
vid domstol samtidigt eller senare anställs.
Jag framhöll att konsekvenserna
av den bestämmelse i strafflagen som
säger, att förvaltningsmyndighetens beslut
skall förfalla, om det ej helt eller
delvis verkställts, då åtal för brottet
väckes, blir orimliga. Man måste i stället
försöka förhindra, att förvaltningsmyndighet
beslutar disciplinär bestraffning
om åtal kan väntas. Som det nu
är, kan det alltså bero på ren tillfällighet
om en tjänsteman blir dubbelbestraffad
eller intet. Visserligen framhåller
statsrådet, att domstolen har att ta
hänsyn till redan ålagd disciplinär bestraffning
vid bestämmande av straff för
samma brott. Men antag, att förvaltningsmyndigheten
utdömt ett hårdare
straff än det domstolen skulle utdömt
även vid frånvaro av disciplinär bestraffning,
och att detta straff redan avtjänats
när domstolen fattar sitt beslut.
Härav synes det mig framgå, att disciplinär
bestraffning inte under några förhållanden
bör förekomma, om åtal väntas,
och att den allmänna verksstadgan

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. bättre koordination av judiciell och
borde kompletteras med bestämmelser
härom.

Statsrådet påpekar, att enligt reglerna
i verksstadgan disciplinär bestraffning
ej skall ske, om enskild målsägande finnes
eller skadestånd kan ifrågakomma.
Då skall i stället åtal vid domstol anhängiggöras.
Men, herr statsråd, vore det
inte lämpligast — och jag stöder mig
härvid på de skäl som jag redan anfört
— att reglerna ändrades så att disciplinär
bestraffning över huvud taget inte
skall komma i fråga i något fall då åtal
skall ske eller väntas ske?

Jag noterar statsrådets medgivande,
att, när det gäller andra än tjänstemän,
t. ex. läkare och skolelever, en önskvärd
-samordning mellan administrativ och
judiciell myndighets bestraffningsåtgärder
för närvarande försvåras därigenom
att förfarandet alltid måste uppdelas på
skilda organ. Statsrådets uttalande i annat
sammanhang, att bestraffningar i
största allmänhet mer och mer bör föras
in under ramen av judiciella bedömanden,
tar jag som ett halvt löfte om
att statsrådet även i fortsättningen ämnar
verka för att minska det område,
där bestämmelser i allmän lag och disciplinära
föreskrifter är tillämpliga samtidigt.

Jag vill sluta med några ord om en
fråga, som nära sammanhänger med den
i interpellationen berörda. Är tiden inte
nu snart mogen, herr statsråd, för att
överväga ett allmänt slopande eller åtminstone
en väsentlig lindring av påföljdsstraffen?
Det synes mig vara föga
tilltalande, att till bördan av ett fängelsestraff
lägga stenen av en kortare eller
längre tids suspension. Jag medger, att
det finns brott, där ett frihetsstraff rimligen
måste förenas med avsättning. Men
strider inte dessa påföljdsstraff i största
allmänhet mot andan i den utredning,
som statsrådet omnämner och som bl. a.
skall innebära omprövning av grunderna
för anställning i statens tjänst av
straffade personer?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

administrativ bestraffning

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Ohlon m. fl.
väckta motionen nr 598.

Vid föredragning av den av herr
Ewerlöf m. fl. väckta motionen nr 599,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt angick de
delar av den kungl. propositionen, som
hänvisats till bevillningsutskottet, till
detta utskott, samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 600, av herrar Birke och Aastrup;
samt

nr 601, av herr öhman m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr öhman m. fl.
väckta motionen nr 602.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 603, av herr öhman m. fl.;
nr 604, av herr öhman m. fl.; samt
nr 605, av herrar Danmans och Huss.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10 och
11, statsutskottets utlåtanden nr 116—
120, bevillningsutskottets memorial nr
47, första lagutskottets memorial nr 29
och utlåtande nr 30, andra lagutskottets
memorial nr 33 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 18 och 19.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av 1 kap.
1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den IG maj 195G

Nr 18

Anslag till fonden för idrottens främjande

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1956/
57 till avsättning till fonden för idrottens
främjande jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 9 850 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hansson m. fl. (I: 18) och den andra
inom andra kammaren av herr Stenberg
m. fl. (II: 19), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 10 350 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagnar Bergh (I: 277) och den andra inom
andra kammaren av herr von Seth
(11:534), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1956/
57 anvisa ett anslag av 10 250 000 kronor; dels

ock en inom andra kammaren avherr
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 12), vari hemställts, att till avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1956/57 måtte anvisas
ett anslag av 17 000 000 kronor
samt att härutöver ett belopp som motsvarade
ett anslag av 10 kronor per år
och aktiv medlem måtte ställas till de
lokala idrottsföreningarnas förfogande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:18 och II: 19, I: 277 och II: 534
samt 11:12, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1956/57 under tionde huvudtiteln anvisa
ett anslag av 9 850 000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herrar Arrhén och Skoglund i
Doverstorp, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Statsutskottet inleder
som vanligt sitt utlåtande i detta ärende
med att ge idrotten ett erkännande och
skriver: »Med hänsyn till idrottens betydelse
för samhället anser utskottet behjärtansvärt,
att denna rörelse, som befinner
sig i en fortgående expansion, erhåller
verkningsfullt stöd av statsmakterna.
» Ännu vackrare erkännande har
uttalats tidigare år, men detta »verkningsfulla»
stöd har ingalunda vuxit i
takt med idrottens expansion och idrottens
alltmera betydelsefulla roll i samhället.
Anslagets stegring har väl ungefär
motsvarat penningvärdets fall under
senare år men på intet sätt vad idrottens
målsmän haft anledning att förvänta.
Riksidrottsförbundet redovisar ett behov
av 17 miljoner kronor. Nu båtar det naturligtvis
föga att erinra om 1939 års
principbeslut, som gick ut på att 50 procent
av tipsmedlen skulle avsättas till
fonden för idrottens främjande. Att det
beslutet åter skall sättas i kraft, vågar vi
inte hoppas på. Men nog hade man väntat
att Kungl. Maj:t, statsutskottet och
riksdagen så småningom skulle övertygas
om den roll, idrotten spelar för det
uppväxande släktet. År det måhända så,
att blicken skymmes av de relativt få
men braskande idrottsevenemang, som
tenderat att bli en gren av nöjesindustrien,
och att man därför inte ser det hängivna,
uppoffrande arbete för idrott,
gymnastik och friluftsliv, som bedrives
av frivilliga krafter med små resurser i
våra 10 000 större och mindre klubbar
landet över och vad detta arbete betyder
för folkhälsan och ungdomens fostran?
Jag har sett idrotten inifrån under
mer än 40 år och är beredd att intyga,
att idrotten i alla dess former är en
samhällsfaktor av sådan ordning, att den
förutan skulle nära nog kaos på många
håll råda i ungdomsleden.

Tyvärr var det alltför få av riksdagens
ledamöter, som hörsammade inbjudan
till årets Lingvecka här i Stockholm. De

Nr 18

Onsdagen den 16 mai 1956

Anslag till fonden för idrottens främjande

som såg uppvisningarna, fick säkert ett
övertygande bevis på vad våra frivilliga
gymnastikföreningar gör för insats i fråga
om att höja vår ungdoms spänst och
pli och livsglädje i det goda kamratskapets
tecken. Men eftersläpningen i fråga
om gymnastiksalar är bedrövlig. Jag har
inga säkra siffror att lägga fram, men
den lär uppgå till många hundratal;
600—700 har nämnts, och det finns sådana
som räknar eftersläpningen i tusental.
Det är ett faktum som är ytterst
beklagligt. Jag har hört att i förorten
Vällingby finns det flera heltidsanställda
gymnastikdirektörer, men man har
inga gymnastiklokaler där. Många av våra
ungdomar lämnar i dag skolorna utan
att ha fått någon undervisning i gymnastik.
Nu gäller detsamma i fråga om
idrottsanläggningar och lekplatser, framför
allt i städerna. Och ungdomsskarorna
växer!

I många sammanhang har vårt land
kommit att framstå som en förebild för
samhällelig hjälp till självhjälp, men i
fråga om stödet till idrotten visar staten
en restriktivitet nästan utan motsvarighet
i något europeiskt land.

Jag har tidigare här i kammaren vittnat
om min tro på idrotten. I dag skall
jag inskränka mig till att framhålla
idrottsledningens allvarliga strävan att
göra idrotten alltmer samhällsgagnande.
Det sker på många olika sätt, t. ex. genom
intimt samarbete med den medicinska
sakkunskapen i syfte att få all
idrottsutövning lämpligt avvägd, genom
samarbete med skolmyndigheterna, genom
alt förena idrott och bildningsintresse,
genom att bredda motionsidrotten
och samtidigt förena familjemedlemmarna
i gemensam idrottsutövning, genom
att utforma idrott i för fysiskt handikappade
lämpliga former o. s. v.

I det utlåtande rörande aktuella ungdoms-
och uppfostringsfrågor, som ligger
på kammarens bord, nämns icke
idrotten. Måhända ligger den något vid
sidan om vad motionärerna i dessa frågor
har syftat till, och mitt påpekande
utgör ingen anmärkning. Men att idrotten
hör samman med dessa frågor såsom
ett omistligt inslag i samhällslivet för

ungdomens fostran och lyftning, är odiskutabelt.
Hur omistlig denna frivilliga
ideella rörelse är, tyckes dock inte statsmakterna
till fullo inse. För en effektiv,
gagnande insats i samhället krävs hos
individen ett harmoniskt samspel mellan
kropp och själ; för ett sådant samspel är
idrott i vidaste bemärkelse oundgängligen
nödvändig. För de ledande inom den
svenska idrottsrörelsen står detta klart,
men hur är det härvidlag inom landets
styrelse? Jag vill lägga alla på minnet,
att ungdomsproblemen inte kan lösas
utan idrottens medverkan.

Nu förmodar jag att kammaren kommer
att följa det till synes enhälliga utskottet.
Jag ämnar inte göra något försök
att i en hast få kammarens ledamöter
på bättre tankar och enligt motionärernas
önskan få anslaget uppräknat med
en halv miljon kronor. Min avsikt har
närmast varit att rikta kammarens uppmärksamhet
på hur vi på den fysiska
fostrans område sackat efter. Vi är inte
som förr ett föregångsland, inte ens längre
bland de främsta. Behoven hopar sig,
de växer dag från dag i takt med tätorternas
tillväxt, den ökade industrialiseringen,
de stigande ungdomskullarna
och den ökade fritiden. Jag skulle uppriktigt
önska att kammarens ärade ledamöter
toge sin inställning till vår fysiska
fostran under omprövning. Det krävs
nämligen en snar och beslutsam ändring.
Med mitt inlägg har jag, herr talman, syftat
till att få såväl Kungl. Maj:t som utskott
och kammare att besinna, vad jag
här sagt, till nästa år, då frågan kommer
åter, kanske bättre utredd, och då
jag hoppas att vi kan enas om en mera
helhjärtad insats till idrottens fromma.

Herr talman, jag har, som sagt, inget
yrkande.

Häri instämde herrar Arrhén (h) och
Magnusson (h).

Herr NORLING (k):

Herr talman! Beträffande samhällets
stöd till idrottsrörelsen anför utskottet,
att det är en behjärtansvärd uppgift för
statsmakterna att stödja idrottsrörelsen,
särskilt då med tanke på deltagandet i

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

årets olympiad. Men de behjärtansvärda
orden resulterar endast i en tillstyrkan
av Kungl. Maj:ts förslag om en höjning
av anslaget med 850 000 kronor, varav
350 000 kronor får användas för att
täcka kostnader för deltagande i olympiaden.

På grund av njuggheten i de statliga
anslagen har idrottsrörelsen inte kunnat
upprusta tillräckligt för att på ett
effektivt sätt kunna delta i den internationella
konkurrensen. Idrottsrörelsen
får väl i första hand anses vara en rörelse
för fostran av det uppväxande unga
släktet och kan således närmast jämställas
med de kulturella strävanden som
bedrives genom olika kulturella organ.
Idrottsrörelsens behov av lokaler och anläggningar
bör också tillmätas samma
angelägenhetsgrad.

Sedan lång tid tillbaka har det i vårt
land förekommit en stor eftersläpning
i fråga om idrottsanläggningar på grund
av att staten inte lämnat tillräckliga anslag
för detta ändamål. Jag vill i likhet
med herr Hansson påminna om 1939 års
principbeslut här i riksdagen, vilket
dock icke sedan förverkligats. Vad detta
lett till framgår kanske bäst av att Svenska
gymnastikförbundet måste avsäga sig
uppdraget att anordna 1958 års VM i
gymnastik, då en tillräckligt stor hall
härför inte kunnat uppbringas. Av större
idrottsplatser finns det inte mer än
fem som rymmer 25 000 åskådare eller
mer. Störst är Fotbollsstadion med sina
40 000 platser. För att kunna anordna
ett VM i fotboll måste sammanlagt 600 000
åskådare beredas plats, om det ekonomiskt
skall gå ihop. Bristen på idrottshallar
är stor. Samtliga existerande
idrottshallar i landet rymmer inalles
30 000 personer, varav Mässhallen i Göteborg
svarar för en sjättedel. För simanläggningarna
är förhållandet likartat.
Det finns inte här i landet någon tillräckligt
stor simanläggning för att vi
skall kunna anordna en VM-tävling. Av
simhallarna finns för övrigt endast nio
norr om Dalälven.

Omkring 200 miljoner kronor behövs
för att någorlunda fylla behovet av
idrottsanläggningar, enligt en samman -

Anslag till fonden för idrottens främjande

ställning som Idrottsförbundet har gjort.
För att täcka det omedelbara behovet
hemställer Idrottsförbundet om ett anslag
av 17 miljoner kronor, medan regeringen
nedprutat beloppet till 9 850 000
kronor, således till inte stort mer än
hälften av behövligt belopp. Vi har i den
kommunistiska motionen upptagit samma
belopp som Idrottsförbundet hemställt
om.

De kommunala myndigheterna i landet
synes ha mera förståelse för idrottens
betydelse för ungdomen än de statliga
myndigheterna. Enligt Svenska
stadsförbundets delegation för idrott,
bad- och friluftsliv var städernas och
köpingarnas sammanlagda utgifter för
idrotten under år 1954 33 miljoner kronor.
Utslaget per invånare i städer och
köpingar betyder det att varje invånare
lämnade 8 kronor 20 öre i bidrag till
idrotten. Tar man enbart städerna, utgör
genomsnittet per invånare 8 kronor
60 öre, med en sammanlagd summa av
30,5 miljoner kronor.

När det gäller mindre bidrag för ior dningställande
av idrottsanordningar, t.
ex. bollplaner, friidrottsanordningar etc.,
räcker de statliga anslagen endast till
för att täcka en mycket ringa del av
behoven. Här måste således idrottsfolket
själva anskaffa medel för att tillgodose
de mest trängande behoven. Man
räknar med att iordningställandet av dylika
idrottsanordningar till 80 procent
bekostas av medlemmarna själva. Även
om man anser, att idrottsfolket själva
bör satsa en del pengar för att kunna utöva
sin verksamhet, medför det likväl
stora ekonomiska bekymmer för organisationerna.
Vi har därför föreslagit, att
det utöver det .statliga bidraget på 17
miljoner kronor skall utgå ytterligare
ett bidrag av 10 kronor per år och aktiv
medlem som skulle ställas till de lokala
klubbarnas förfogande. Samtidigt som
ett sådant anslag skulle utgöra ett värdefullt
stöd för klubbarna, skulle det
stimulera till ökade insatser från medlemmarnas
sida.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motion nr 12 i andra
kammaren.

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. försäljning av ett markområde till Umeå stad
Herr ARRHÉN (h): Punkterna 1 och 2

Herr talman! Under hänvisning till
den debatt, som fördes här i kammaren
på ett angränsande ämnesområde den
9 maj, tillåter jag mig att yrka bifall till
de föreliggande motionerna 1:277 och
11:534.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! När de föregående talarna
så varmt understrukit idrottsrörelsens
betydelse för samhället, finns det
knappast någon anledning för mig såsom
företrädare för utskottet att bestrida något
av vad de här sagt. Utskottet måste
emellertid tänka på att det inte bara är
idrottsrörelsen som är intresserad i denna
fråga, utan — såsom när det gäller
alla statsutgifter — även skattebetalarna.
Vi kan helt enkelt inte bevilja hur stora
anslag som helst.

Därtill kommer att riksdagen i fjol
ökade anslaget till idrotten med en miljon
kronor, varjämte det i år föreslås
en ytterligare höjning med 850 000 kronor.
Av utskottets skrivning framgår
även att utskottet hyser en inte ringa
förståelse och välvilja för den verksamhet
som idrottsrörelsen bedriver.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
cn stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna I:
277 och 11:534; samt 3:o), att kammaren
skulle bifalla motionen II: 12.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. försäljning av ett markområde till
Umeå stad

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 151 därom framlagda förslag
hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte medgiva,
att ett i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 23 mars 1956 omnämnt
område om cirka 5 500 kvadratmeter
finge försäljas till Umeå stad för
en köpeskilling av 68 500 kronor samt
på i huvudsak de villkor i övrigt, som
funnes angivna i ett rörande försäljningen
upprättat avtal.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I punkterna 3, 4 och 5
av föreliggande utlåtande föreslås vissa
områden till försäljning, och ur propositionen
nr 151 kan man inhämta att
priserna per kvadratmeter varierar mellan
12 och 15 kronor. Det är på den
punkten jag vill säga några ord.

Det har ju alltid varit så, när man
som kommunalman har haft att handlägga
sådana ärenden, i synnerhet när
det har gällt områden för militärt ändamål,
att kommunerna ansetts böra
helst skänka marken, och om någon ersättning
har begärts, bär denna hållits
mycket, mycket låg, vanligen omkring
10—25 öre per kvadratmeter. I detta fall
säljer militären vissa områden, och då
har man här med bostadsstyrelsens hjälp
fått fram ett värde av mellan 12 och 15
kronor per kvadratmeter råmark. Jag
tycker det är ganska uppseendeväckande,
att kungl. bostadsstyrelsen har kunnat
gå med på ett sådant pris. Vi, som
sysslar med byggande i detta land, har
en bestämd känsla av att det just nu går
en våg av spekulation praktiskt taget
över hela landet när det gäller att sälja
mark. Ingen kan ju få nog högt betalt
för marken, när det skall byggas bostäder,
och jag tycker det är ganska beklämmande,
när de statliga verken smit -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

tas på detta sätt och följer med i denna
spekulation. Det pris som här åsättes betyder
ju, att när gator och vägar och
de frilagda områdena har fått sitt, så
kommer vi upp i ett pris som varierar
mellan 30 och 40 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta. Det är alltså det
kapital, som varje lägenlietsinnehavare
har att förränta och som skall slå igenom
i hyrorna. Här har kungl. bostadsstyrelsen
alltsedan 1935 spikat fast,
att tomtpriserna skall vara låsta vid 1935
års värde, och man har haft detta som
bas för sin värdering av tomtmark, när
man har fastställt det slutliga värdet av
våra bostadsfastigheter. Jag vet inte vad
som har hänt i bostadsstyrelsen just nu,
men jag erinrar om att det är endast några
månader sedan samma styrelse vägrade
tillstånd till ett köp, där priset låg under
fem kronor kvadratmetern i min
egen landsända. Hur kan man då själv
vara med om att föreslå godkännande av
ett pris mellan 12 och 15 kronor?

Nu har statsutskottet tydligen fäst någon
uppmärksamhet vid detta, tv i ett
par av ärendena har man ju fått in i utskottets
utlåtande, att man skall ta hänsyn
till om grundförstärkningskostnader
tillkommer och således avslipa beloppen
senare. Jag är tacksam för den uppmärksamhet
som utskottet har ägnat ärendet,
men jag vill starkt poängtera att vad som
här förekommer sammanhänger med regeringens
beslut den 16 december om
maximering av byggnadskostnaderna.
Där har regeringen sagt ifrån, att inom
»taket» på respektive orter skall tomtkostnaden
givas plats. Detta innebär sålunda,
att vi på denna punkt måste vara
mycket vaksamma och se noga upp med
att ingen överkostnad tillkommer, som
kan innebära att taket när det gäller våra
bostadsfastigheter kommer i fara. .lag
förmenar att det beslut, som regeringen
har fattat och som jag har varit med om
att tillstyrka, i princip är riktigt, men
då måste också alla parter, som berörs
av de detaljer, som ingår i byggnadskostnaden,
vara skyldiga att medverka
till att denna kostnad pressas ned så att
vi kan hålla maximcringen av »taket».

Det är detta jag har velat påtala i all

(! Första kammarens protokoll 1956. NrlH

korthet, herr talman. Jag tycker nämligen
att den avvikelse, som kungl. bostadsstyrelsen
här har gjort, är så uppseendeväckande
att jag bär måst påpeka
saken. När bostadsstyrelsen, som har något
att säga till om i fråga om byggnadskostnaderna,
handlar på detta sätt, bär
ju ingen rätt att pretendera att de, som
bygger, under alla betingelser skall hålla
sig under »taket». Vi som bygger har
rätt att begära att alla hjälper till med
att söka hålla byggnadskostnaderna nere.
Om andra parter då och då gör avsteg
från denna linje, kan vi, som bygger,
inte ansvara för att byggnadskostnaderna
kan hållas under den nivå, som vi nu har
kommit överens om att inte överskrida.

I detta anförande instämde herrar
Näsström (s), Falk (s), Anderberg (s)
och Oscar Carlsson (s).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln
till tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. och
till befordringskurser för folkskollärare
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 107 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Tillfälliga förstärkningsanordningar vid
universiteten m. in. för budgetåret 1956/
57 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t under punkten
195 av samma huvudtitel föreslagit
riksdagen att till Befordringskurser för
folkskollärare för budgetåret 1956/57

Nr 18

Onsdagen den 1C maj 1956

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 89,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 februari 1956, framlagt
förslag till åtgärder för möjliggörande
av ökad intagning av filosofie
studerande i ämnena matematik, fysik
och teoretisk fysik med mekanik samt
intensifierad och förbättrad ett- och
tvåbetygsundervisning i nämnda tre ämnen.

I samband med anslagen till Tillfälliga
förstärkningsanordningar vid universiteten
m. in. och till Befordringskurser
för folkskollärare hade utskottet
till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:513), i vilka, såvitt här var

1 fråga, hemställts, att riksdagen måtte

a) under punkten 107. Tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten
m. m. anvisa ett reservationsanslag av

2 400 000 kronor;

b) besluta, att av skolöverstyrelsen föreslagna
kurser i psykologi med pedagogisk
tillämpning skulle anordnas läsåret
1956/57 för lärare, som ville kvalificera
sig för tjänster i 23 :e lönegraden,
och att erforderligt antal sådana
tjänster därefter skulle inrättas på enhetsskolans
högstadium;

c) under punkten 195. Befordringskurser
för folkskollärare med frångående
av Kungl. Maj:ts förslag anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor;

dels ock en inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh väckt motion (I:
494), vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 89 måtte
lämna Kungl. Maj:t bemyndigande att
även i vad frågan gällde förstärkning
av undervisningen i pedagogik och psykologi
vidtaga erforderliga åtgärder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:421 och 11:513, såvitt de
avsåge ifrågavarande medelsanvisning,

a) till Tillfälliga förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

b) till Befordringskurser för folkskollärare
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 400 000 kronor;

II. att motionerna 1:421 och 11:513,
såvitt här vore i fråga och de icke behandlats
under I, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

III. att motionen I: 494 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Ohlon, Boman, Sundelin,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Widén och Löfroth, fröken Vinge samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottets
motivering bort i viss del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Såsom framgår av rubriken,
är det två ärenden som här föreligger.
Det ena gäller befordringskurser
för folkskollärare, det andra förstärkningsanordningar
vid universiteten.

För befordringskurser begärs 400 000
kronor av Kungl. Maj:t, under det att
skolöverstyrelsen har hemställt om inte
mindre än 600 000 kronor. Jag vill i förbigående
säga att jag tror att Kungl.
Maj:t befinner sig närmare verkligheten
än skolöverstyrelsen gör. På andra avdelningen
i statsutskottet har vi kunnat
konstatera att det funnits en viss benägenhet
hos skolöverstyrelsen att begära
anslag i överkant. Men av handlingarna
framgår att även de 400 000 kronorna
kanske är ett övermått av anslag.

På s. 8 i utskottets utlåtande citeras
departementschefen, när han uttalar sin
glädje över att kurser i fysik och kemi

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

kunnat komma till stånd höstterminen
1955 ocli beräknas kunna anordnas även
vårterminen 1956. »Även anslutningen
till matematikkurserna var höstterminen
1955 förhållandevis god», heter det vidare.
Jag får säga att departementschefen
är blygsam, när han här väljer föremålet
för sin glädje, ty såsom många i
kammaren vet, har åtskilliga av befordringskurserna
i nyssnämnda ämnen inte
kunnat komma till stånd eller varit underbemannade
på grund av brist på sökande.
Samtidigt har det varit ett övertaligt
antal sökande till kurser i ämnen,
där lärarbrist inte är så starkt framträdande.

I själva verket har efterfrågan på befordringskurser
i naturvetenskapliga ämnen
varit så liten, att här föreligger en
reservation på 325 000 kronor. Inalles
står alltså till departementschefens förfogande
en summa på inte mindre än
725 000 kronor för befordringskurser.

Vad sedan beträffar förstärkningsanordningarna
vid universiteten begär ecklesiastikministern
för det ändamålet ett
anslag av två miljoner kronor. Men samtidigt
säger han ifrån, att det anslagskravet
är alldeles för litet. Egentligen
behövs det mycket mera pengar. Han
tänker kanske i det sammanhanget på
det preliminära resultat som universitetsutredningen
hade kommit till. Sedan
universitetsutredningen närmare bedömt
detta ärende, har utredningen funnit
att det behövs ett anslag utöver de
två miljoner kronorna på inte mindre än
750 000 kronor, d. v. s. sammanlagt
2 750 000 kronor, för att de mest aktuella
behoven skall kunna tillgodoses. Man
kan ju inte klandra ecklesiastikministern
för att han inte tagit upp de 750 000
kronorna, eftersom det anslagsbehovet
inte var aktuellt, när propositionen
skrevs, inen redan då kunde man konstatera
att de två miljonerna var tilltagna
i underkant. Universitetsutredningen säger
bl. a. i sin inlaga till Kungl. Maj:t,
att den har kommit till den slutsatsen,
att ämnesgruppen matematik, fysik och
teoretisk fysik alltmer intar en nyckelställning,
då det gäller såväl det allmännas
som näringslivets behov av aka -

demiskt utbildad arbetskraft. Utredningen
tillägger: »Vårt samhälles utveckling
är i hög grad beroende av att man kan
täcka ett under de närmaste åren hastigt
ökande behov av personal med högre
utbildning och erfarenhet inom det matematisk-naturvetenskapliga
området,
där de här behandlade ämnena utgör
några av de centrala delarna.» Vidare
yttrar utredningen: »Mer än en mening
torde icke heller råda om att det vore
orimligt, om studerande måste vägras
undervisning i just de ämnen, inom vilka
bristen på akademisk arbetskraft är
mest kännbar.» Men just det förhållandet
har ju varit rådande under de senaste
åren, att universiteten, trots att det råder
en abnorm brist på arbetskraft i
naturvetenskapliga ämnen, både när det
gäller det enskilda näringslivet och när
det gäller skolan, inte kunnat öppna sina
portar för alla dem, som aspirerat på
utbildning i naturvetenskapliga ämnen.
Hur det kommer att bli i höst, vet vi
inte.

Nu säger Kungl. Maj :t, och det gör även
utskottet, att de två miljonerna är för litet
och att vi säkerligen får lov att fylla
på anslaget. Man tänker sig väl ett tillläggsanslag,
men man behöver ju inte
ha mycket fantasi för att förstå, att en
sådan tågordning kommer att medföra
väsentliga olägenheter för de utbildningsanstalter,
som skall handha dessa
uppgifter. Det blir en eftersläpning och
sannolikt en tillstrypning, som inte kommer
att möjliggöra utbildning, i varje
fall inte en tillriickligt effektiv utbildning,
för alla dem, som i höst kommer
att aspirera på en sådan.

Sammanfattningsvis kan man konstatera,
att det begiires ett onödigt stort anslag
för befordringskurser, samtidigt
som det begäres ett otillräckligt anslag
till förstärkningsanordningar vid universiteten.

I en reservation, som bland andra jag
har underskrivit, siiges detta ifrån på
följande sätt: »I det förra fallet» — alltså
när det gäller befordringksurserna —
»har departementschefen vid anslagsavvägningcn
riiknat med den incdelsåtgång,
som kan komma att uppstå vid ett

Nr 18

Onsdagen den IG maj 1956

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

realiserande fullt ut av ett av den förslagsställande
myndigheten planerat utbildningsprogram»
—• jag vill inflika
den anmärkningen, att detta program
säkert inte kommer att kunna förverkligas
— »i det senare fallet har departementschefen
icke tagit annan hänsyn till
de beräknade kostnaderna, än att han
därest det under omförmälda punkt i
åttonde huvudtiteln äskade anslaget skulle
visa sig otillräckligt ställt i utsikt erforderlig
medelsförstärkning genom förslag
till riksdagen om beviljande av tillläggsanslag.
»

Säkerligen är vad som här begäres alldeles
för litet; det framgår av universitetsutredningens
framställning. Det hela
är ganska oförklarligt. Det är en psykologisk
företeelse som vi står inför, och
jag för min del kan inte förklara den
på annat sätt än att ecklesiastikministern
hyser en egenartad böjelse för det
singuljära nya skott inom den svenska
kulturens örtagård, som befordringskurserna
utgör, medan han samtidigt bär
på en instinktiv misstänksamhet mot
universiteten såsom kulturhärdar.

I en reservation har vi reservanter försökt
att rätta till skrivningen. Såsom läget
nu är, då det inte föreligger någon
motion om tillräckligt stort anslag till
förstärkningsanordningar vid universiteten,
har vi inte kunnat begära något
sådant, emedan vi inte fick utskottet
med oss. Vi har endast krävt en mera
upplysande skrivning, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till denna
skrivning.

I herr Ohlons yttrande instämde herr
Arrhén (h).

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då reservanterna inte
yrkat någon ändring av anslaget, skulle
det kanske vara onödigt att jag tar till
orda. Jag ber emellertid ändå att med
några ord få beröra de båda punkter,
som det här är fråga om.

Enligt skolöverstyrelsens beräkning
avser man ju att anordna 16 terminskurser
jämte 3 läsårskurser i modersmålet,
d. v. s. 32 plus 6, lika med 38 en -

terminskurser. För detta behövs det anslag,
som här äskas.

Herr Ohlon försöker göra sig lustig
över att dessa kurser i viss mån har varit
underbemannade och t. o. in. fått inställas.
Detta är emellertid inte en synpunkt,
som jag kunnat föra fram såsom avgörande,
när jag har gjort upp propositionen.
För att det skall finnas möjlighet
att få till stånd kurserna — herr Ohlon
bär inte förnekat att det skulle vara
önskvärt — måste givetvis Kungl. Maj:ts
förslag utgå från det maximalt tänkbara
programmet. Att vi behöver betydligt
fler 23-gradslärare är vi ju i dagens läge
ändå överens om, både reservanterna
och jag. Anslagsberäkningen skall givetvis
inte grundas på vare sig förhoppning
eller fruktan, att det maximala programmet
inte skall kunna genomföras.

I detta sammanhang kan det måhända
också påpekas, att anslaget till befordringskurser
även får utnyttjas till utrustning,
och eftersom dessa kurser i regel
är förlagda till folkskoleseminarierna,
kommer utrustningen seminarierna
till godo. Jag kan nämna, att denna omständighet
i viss mån har beaktats vid
den för nästa budgetår beslutade prutningen
av folkskoleseminariernas utrustningsanslag,
som enligt Kungl. Maj:ts
förslag har sänkts från 400 000 till
360 000 kronor. Såvitt jag nu kan erinra
mig, fanns inte på den punkten någon
reservation av de nuvarande reservanterna
till förmån för oförändrat utrustningsanslag
till seminarierna.

Jag tror inte att herr Ohlon sade någonting
om den föreslagna kursen i psykologi
och pedagogik, men jag vill i
detta sammanhang gärna framhålla, att
den strider mot 1954 års riksdagsbesluts
princip, att befordringskurserna med undantag
av hjälpklasskursen skall avse
ämnesutbildning. Naturligtvis är riksdagen
suverän att ändra det beslutet, men
jag har inte funnit anledning att till årets
riksdag föreslå någon ändring på den
punkten.

Vad sedan beträffar frågan om förstärkningsanordningar
vid universiteten,
så tycks herr Ohlon och jag vara överens
om att allt som kan göras också bör bli

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. rti.

gjort. Nu ligger det ju så till att universitetsutredningen
inte kunde presentera
sitt förslag i ärendet förrän ett stycke in
på detta år. Vi hade alltså inte möjlighet
att lägga det förslaget till grund för vår
prövning, när anslagssumman i årets
statsverksproposition bestämdes. Inte
heller reservanterna hade tillgång till
utredningens siffror, när de avlät sina
motioner till årets riksdag — eljest är
det ju mycket populärt att väcka motioner,
så snart Kungl. Maj:t inte kunnat ta
hänsyn till förslag från vederbörande
instanser. Motionärerna har denna gång
kommit att sikta väsentligt i underkant,
något som gjort att de nu inte ens funnit
det lönt att yrka bifall till motionen.

Vad själva sakfrågan beträffar är det
alldeles riktigt att under den senaste tiden
en del studerande i naturvetenskapliga
ämnen har måst avvisas. Naturligtvis
är detta beklagligt, men märk väl,
herr Ohlon, att avvisningarna — som i
realiteten inte varit så omfattande som
man ibland velat göra gällande — delvis
har berott på att inte ens vederbörande
universitetsmyndigheter, när de avgivit
sina förslag till Kungl. Maj :t beträffande
fördelning av tillgängliga medel,
varit på det klara med hurdan utvecklingen
skulle bli och kunnat fullt ut
beakta antalet anmälda. Utvecklingen
har helt enkelt ridit fortare än någon
kunnat förutse, och därför har det inte
varit möjligt att i tillräckligt god tid avpassa
anslagssummorna så som varit
mest önskvärt. När anslaget föreslogs till
två miljoner, var vi inte heller alldeles
säkra på att den summan skulle bli tillräcklig.

Då universitetsutredningen framlade
sitt förslag, insåg jag mycket väl att det
var önskvärt att så snart som möjligt genomföra
ökningen av utbildningskapaciteten.
Men det är ju ändå så, herrar reservanter,
att vi försöker låta statsverkspropositionens
siffror gälla så länge som
möjligt. Vi förordar inte gärna ändringar
eller tilläggsanslag redan på vårsidan, såsom
reservanterna i detta fall nästan
tycks önska att man skulle ha gjort. Regeringen
har bedömt det som formellt
riktigast att man låter statsverkspropo -

sitionens siffra stå, men annonserar behov
av tilläggsanslag i den ordning sådana
anslag brukar anvisas. Jag kan inte
finna annat än att detta måste vara formellt
riktigt, samtidigt som det tillgodoser
de sakliga önskemålen. Jag bär ju
skrivit rent ut, att jag räknar med att ett
större belopp skall anvisas, och jag har
till och med anbefallt universitetskanslern
att snarast möjligt inkomma med
förslag under beaktande härav. Det har
kommit till min kännedom, att han räknar
med att kunna framlägga sitt förslag
redan denna månad. Det skall således
inte behöva bli fråga om någon sådan eftersläpning,
som herr Ohlon har talat om
att det tidigare förekommit beträffande
dessa anslag. Jag tror sålunda, att över
huvud taget alla anslagsbelopp, som är
möjliga att beräkna, också skall kunna
skaffas fram. Men det är inte nödvändigt
att fixera summan i dag, ty ingen av oss
kan med bestämdhet påstå att summan
blir just den eller den. Reservanterna
har ju också beaktat detta så till vida, att
de inte heller föreslagit någon viss ändring
av summan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det sista yttrande, som
ecklesiastikministern fällde, var glädjande.
Enligt detta hade han gett universitetskanslern
i uppdrag att utreda behovet
av extra akademisk arbetskraft för höstterminen.
Jag skulle då vilja ställa en
kompletterande fråga: Kan universiteten
redan nu få besked om att Kungl. Maj:t
är beredd att äska tilläggsanslag, motsvarande
de ytterligare krav, som kommer
att framställas utöver dem som förelåg,
när propositionen skrev, då det är viktigt
för universiteten att i tid kunna organisera
undervisningen?

Vad jag har påtalat har framför allt
varit, att man här medvetet begär anslag,
tilltagna i överkant, för folkskollärarnas
befordringskurser och anslag i underkant
för universiteten. Det vore lyckligt,
ifall man kunde samordna dessa två anslag,
så att, om det skulle visa sig uppstå
ett underskott på det ena området
och ett överskott på det andra, ett över -

Nr 18

Onsdagen den 1(3 maj 1956

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. in.

förande kunde ske ifrån det område, där
överskott föreligger, till det, där det uppstår
ett underskott.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! På herr Ohlons sista fråga
vill jag svara, att när vi får in sammanställningen
från universitetskanslern,
kommer vi givetvis att pröva behoven
och lämna de besked till universitetsmyndigheterna
som det över huvud
taget är möjligt för oss att ge.

Tack vare de uttalanden, som är gjorda
i propositionen och i utskottets utlåtande,
som jag hoppas blir bifallet, är
det klart, att vi är oförhindrade att gå
något utöver föreslagna två miljoner kronor.
Men å andra sidan lade jag märke
till att herr Ohlon själv sade, att det här
i första hand gäller höstterminen. Så är
ju i det stora hela fallet. Men det är
klart, att vissa saker för nästa vårtermin
kommer att stå i så intimt sammanhang
med vad som påbörjas under hösten, att
kanslern tar med dem i ett och samma
förslag. Då får vi pröva saken, men lika
väl som vi i fjol, då vi fick följa denna
linje med ett relativt begränsat anslag
beviljat av riksdagen och med förhoppningar
om tilläggsanslag, skall det väl
inte framkomma så stora önskemål för
denna hösttermin jämte förut nämnda
följdkurser, att mer än två miljoner då
skall behöva anvisas.

Jag tror nog, att det hela skall löpa
relativt smidigt, att prövning skall kunna
verkställas och besked lämnas i tillräcklig
tid till universitetsmyndigheterna.

Vad jag alluderade på i mitt förra anförande
var emellertid, att inte ens universitetsmyndigheterna,
när de skulle göra
upp sina propåer för höstterminen,
var på det klara med hur mycket som
behövdes. Man räknade då hos vissa universitetsmyndiglieter
med att det inte
skulle komma i fråga att få ett eventuellt
behövligt tilläggsanslag. Detta har, åtminstone
i något fall som jag har aktuellt
för mig, varit en felbedömning. Vi
skulle trots allt kunna disponera ytterligare
vissa medel redan under hösten.
Det är klart, att vi kommer att så långt

det är möjligt söka tillgodose föreliggande
behov och detta alldeles särskilt på
de ämnesområden, där lärarbristen är
störst.

Nu förstår jag, att herr Ohlon trycker
på att en samordning av dessa anslag
skulle vara önskvärd. Det skall jag icke
i och för sig inte säga något emot. Nu
har vi emellertid framlagt ett förslag,
enligt vilket det inte blir någon samordning.
Det är en sak, som kanske kan
övervägas i fortsättningen.

Pin sak vill jag emellertid bestämt vidhålla.
Den prutning på det första anslaget,
som reservanterna tänkt sig, är en
ren bagatell emot vad som i maximalt
fall kan ifrågakomma såsom tillägg på
det andra anslaget. Någon möjlighet att
i dag fixera den sammanlagda summan
hade sålunda ändå inte förelegat.

Herr NÄSSTRÖM (s>:

Herr talman! Sedan ecklesiastikministern
nu ingående redogjort för denna
sak, finns det ingen anledning att närmare
gå in på detaljer.

Min vän herr Ohlon talade om de sällsamma
blomster i den kulturella örtagården
som 23-gradstjänsterna utgör. Till
det vill jag bara säga, att herr Ohlon i
fredags yttrade »att det gör precis detsamma
vad vi bär beslutar, eftersom det
ändå är lärarna som avgör det hela». Jag
hoppas att han inte nu raderar bort ifv-en
detta senaste uttryck, så att vi inte får
se det i protokollet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det finns knappast någon
anledning att förlänga denna debatt,
så som ärendet nu ligger till.

Jag bär endast begärt ordet för att
säga, att jag rent principiellt, av budgettekniska
skäl, ogillar metoden att operera
med tilläggsanslag. Det har under
de senare åren varit en tendens till att
göra det, inte bara inom det departement,
som det nu här är fråga om, utan
även inom andra. När alltså herr stats -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Anslag till tillfälliga förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

rådet med stor belåtenhet talar om de
möjligheter, som metoden att utnyttja
tilläggsanslag erbjuder, kan jag inte vara
med. Jag finner, att det hade varit mera
önskvärt, om herr statsrådet använt de
möjligheter, som man inom ett departement
ändå sitter inne med i sådana här
sammanhang, att sätta förevarande anslag
till ett beräknat högre belopp. I så
fall hade man sluppit använda metoden
med tilläggsanslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det var med anledning
av ett yttrande av herr Ohlon som jag
begärde ordet.

Han beskyllde herr statsrådet för en
viss egenartad böjelse för de singuljära
nya skott inom den vetenskapliga kulturens
örtagård, som de nya 23-gradstjänsterna
för folkskollärarna utgjorde.
•lag kan inte hålla med herr Ohlon om
detta, tv herr statsrådet har ju prutat
200 000 kronor på det anslag till befordringskurser
som skolöverstyrelsen begärt.
Det är klart att det inte kan vara
så synnerligen begärligt för folkskollärarna
att gå igenom dessa befordringskurser,
då de härigenom endast kommer
två lönegrader högre än förut. Kostnaderna
för genomgången av kurserna och
den obetydliga löneökning som följer efter
erhållen anställning efter kursernas
slut medför, att denna utbildning anses
föga lönsam.

Jag har från flera håll hört att särskilt
de kurser, som hålles vid seminarierna,
är speciellt lämpade för ämnesundervisningen
på enhetsskolans högstadium,
och det är detta som kurserna
är avsedda för. Att man inte läst latin
eller kan böja isländska verb har i detta
sammanhang inte någon större betydelse.

Jag tror att man från akademiskt håll
gärna vill undervärdera den utbildning,
som dessa ämneslärare får vid befordringskurserna.
Jag anser att denna värdering
är oberättigad, och med hänsyn
till den lärarbrist, som råder, är det
både lämpligt och önskvärt, att dessa
befordringskurser fortsätter och att lärarna
stimuleras att delta i dem.

Herr talman! Jag har med detta endast
velat framföra några synpunkter
med anledning av vad herr Ohlon här
yttrat.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag förstår att herr Sunne
blev pikerad, när jag talade om befordringskurserna
såsom varande singuljära.
Jag avsåg då det faktum, att befordringskurserna
i främsta rummet var
avsedda för naturvetenskapliga ämnen,
på vilket område det föreligger stor
lärarbrist och verkligheten inte precis
blivit sådan som vi hade hoppats på.
Det har nämligen visat sig, att det är
en uppsjö sökande till kurser i pluggämnen,
som är lätta och där det inte
råder någon nämnvärd lärarbrist, men
däremot ett underskott av sökande i de
svåra naturvetenskapliga ämnena. Det
var detta jag avsåg med min beteckning
av dessa kurser såsom varande singuljära.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående uppförande av

neurologiska och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset;

nr 111, i anledning av väckta motioner
angående dels godkännande av visst
förslag till avtal rörande forskning och
undervisning i kardiologi vid södersjukhuset,
dels ock anvisande av ett anslag
för ändamålet; samt

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen under sjunde

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Anslag till erkända arbetslöshetskassor

huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel jämte
i ämnet väckt motion, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för
budgetåret 1956/57 till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor jämte i ämnet
väckta motioner.

Under punkten 70 av femte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor.

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nr 228 i första kammaren
av herr Bergh, Ragnar, samt nr
500 i andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Svensson i Krokstorp,
hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor;

b) besluta, att den som bilaga till förordningen
den 15 juni 1934 om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor fogade
tabellen skulle ändras på sätt i
motionerna angivits;

c) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 38 000 000 kronor.

Motionerna hade, i vad de avsågo förordningen
om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor, hänvisats till lagutskott
samt tilldelats andra lagutskottet. I
övrigt hade motionerna hänvisats till
statsutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
det i statsverkspropositionen på förevarande
punkt framlagda förslaget ävensom
motionerna överlämnats till behandling
av sammansatt stats- och andra
lagutskott, vilket utskott i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt,

A. att förevarande motioner, 1:228
och 11:500, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

B. att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Hagård,
som ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:228 och 11:500,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor;

B. att riksdagen måtte till Bidrag till
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 38 000 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen, som innebär att bestämmelserna
för de erkända arbetslöshetskassorna
inte skall utvidgas så att
de drar så stora kostnader. Man kan ju
säga att det särskilt under den sista
vintern har varit ovanligt mycket påfrestningar
på arbetslöshetskassorna.
Det ser ut som om folk frestades att
anlita dem även när det inte är alldeles
nödvändigt. Visserligen finns det bestämmelser
som säger, att om arbete anvisats
och den arbetslöse inte tar det skall ingenting
betalas ut från arbetslöshetskassorna,
men det ser ut som om detta i
praktiken kan kringgås. Jag har sär -

Onsdagen den 16 mai 1956

Nr 18

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

skilt i mina hemtrakter i vinter sett hur
där stämplats mycket av sådana arbetslösa
som man tycker skulle ha kunnat
beredas arbete.

Då jag anser att det inte är lämpligt
att arbetslöshetskassornas bestämmelser
är sådana att de kan föranleda missbruk
vill jag här, herr talman, hemställa att
riksdagen måtte besluta i enlighet med
den reservation, som är fogad till detta
utskottsutlåtande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Här träffar vi åter på
en gammal bekant. Frågan behandlades
i riksdagen på grund av proposition
1953, och sedan väcktes motioner därom
både 1954 och 1955. I de båda sista fallen
följde riksdagen utskottets förslag om avslag
på motionerna.

I år ligger ärendet till på det sättet
att en proposition väntar på behandling
men har blivit uppskjuten till hösten.
Av den anledningen kan man väl
inte, som herr Mannerskantz ifrågasatt,
ge sig till att ändra på bestämmelserna
nu vid vårriksdagen. Det är också detta
som är skälet till utskottets avstyrkande.

Jag ber, herr talman, att i all korthet
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Här har, som herr Svensson också
nämner, i flera år förelegat ett utarbetat
förslag. Därför tycker jag inte att det
finns någon anledning att vänta år efter
år. Den omständigheten att en proposition
är uppskjuten till hösten tycker jag
knappast är tillräckligt skäl för att inte
göra något ingripande, när man ser att
ett sådant verkligen är behövligt och
har varit behövligt i flera år.

Jag vidhåller därför mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och för -

klarade herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till det reviderade allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT) samt till
avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 17 februari 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 74, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels för sin del godkänna Sveriges anslutning
till det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) enligt en till statsrådsprotokollet
i ärendet fogad bilaga 1;

dels för sin del godkänna Sveriges anslutning
till avtalet rörande Organisatio -

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

nen för handelssaniarbete (OTC) enligt
en till statsrådsprotokollet i ärendet fogad
bilaga 2;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
för Sveriges del godkänna sådana ändringar
i avtalet, som framdeles kunde
komma att beslutas, i den mån dessa
ändringar icke krävde författningsändringar
av beskaffenhet att påkalla riksdagens
medverkan.

Till utskottet hade vidare hänvisats
de i anledning av propositionen väckta
likalydande motionerna 1:495 av herr
Gustaf Elof sson m. fl. och II: C57 av herr
Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 74 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att vid ratifikationen
av det reviderade GATT-avtalet
förbehåll måtte göras för Sveriges vidkommande
om en sådan tillämpning av
avtalet, att den svenska trädgårdsodlingens
intressen såväl i nuvarande läge
som i samband med kommande tullrevision
kunde tillgodoses genom härför erforderligt
tullskydd, samt att Kungl.
Maj:t måtte söka uppnå en sådan utformning
av avtalet, att kvantitativa importrestriktioner
skulle kunna bibehållas
i sådan utsträckning, att nuvarande
gränsskydd för den svenska trädgårdsodlingen
icke försvagades.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
74,

1) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) enligt den till statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 17 februari 1956 fogade bilagan 1;

2) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till avtalet rörande Organisationen
för handelssaniarbete (OTC) enligt
den till samma protokoll fogade bilagan
2;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
Sveriges del godkänna sådana ändringar
i avtalen, som framdeles kunde kom -

ma att beslutas, i den mån dessa ändringar
icke krävde författningsändringar
av beskaffenhet att påkalla riksdagens
medverkan; samt

B. att de likalydande motionerna I:
495 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 657 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid betänkandet funnos fogade tre
särskilda yttranden, nämligen

I) av herrar Kristensson i Osby, Anders
Johansson, Kronstrand, Sjölin och
Christenson i Malmö;

II) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Jansson i Aspeboda;

III) av herrar Velander och Nilsson i
Bästekille.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När GATT-avtalet första
gången antogs för sex år sedan här i
riksdagen framförde vi från bondeförbundshåll
den meningen, att den svenska
trädgårdsnäringen och fruktodlingen
inte i det avtalet hade fått den garanti
mot utländsk dumping och dylikt som
den hade varit berättigad att få. Nu har
dessa sex år gått, och avtalet skall förnyas.
Trots alla exempel, som man skulle
kunna dra fram på hur avtalet har verkat
under dessa år, är utskottet ändå redo
att ta samma avtal igen utan att på
något sätt uppfylla de önskemål som har
framförts från denna näringsgrens sida.

Det är självklart att en fri handel länderna
emellan kan vara av mycket stor
betydelse, men vi vet ju alla att om denna
fria handel får fortsätta hur som
helst kan det innebära, att yrkesutövare
i ett land som vårt kan få det mycket
svårt att fortsätta sin näring. Den svenska
trädgårds- och fruktodlingen i vårt
land har utvecklats och är nu mycket
stor. Den fyller en betydande del av det
behov av trädgårdsalster och frukt som
innevånarna i vårt land behöver. Nu har
man ju sett hur de olika systemen verkar.
Vi har funnit att när gränserna får
stå öppna utan något som helst skydd
passar man i de länder, som har över -

Onsdagen den 1(3 maj 1956

Nr 18

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtaiet m. m.

skott av dessa varor, på att skicka hit
sitt överskott till vilka priser som helst.

Jag skall inte här uppehålla kammaren
någon längre tid, men jag kan inte
underlåta, herr talman, att tala om vad
som skedde i Norrtälje i förra veckan.
En del personer åkte dit och ställde upp
en butik på torget. Där försökte de med
alla till buds stående medel sälja importerad
frukt mycket billigt, och de
fasta handlandena i staden fick stå med
tomma butiker. Sådant medför naturligtvis
mycket stor oro hos de handlande
som säljer dessa varor, det behöver man
inte alls undra på. Man har all anledning
att slå vakt även om dem som odlar
frukten. De bör ha rätt att få det
skydd för sin näring som de behöver.
Det kommer in frukt till underpriser.
Jag vet att Italien säljer i konsignation;
man skickar hit varorna och låter försäljarna
ta de priser de kan få. Det är
självklart att detta medför, att de svenska
utövarna av trädgårdsnäringen och
fruktodlingen många gånger inte ens får
täckning för vad det kostar dem att
framställa varorna. Det är därför som
vi inom det parti som jag företräder har
ansett, att man bättre än som sker skulle
slå vakt om dessa odlare när man ingår
nya avtal.

Nu sägs det, att man inte kan göra
några förbehåll, utan det skall ankomma
på regeringen att avgöra, om den anser
att sådan illojal konkurrens föreligger,
att ett ingripande behöver ske. Men låt
oss se efter hur det är i Förenta staterna.
Där följer man ingalunda GATT-avtalet,
trots att Förenta staterna är med.
Man gör förbehåll på olika sätt för att
skydda sitt eget lands intressen. Här kräver
vi inte, att Sverige inte skall ansluta
sig till GATT-avtalet, utan vi vill
bara att regeringen skall inleda förhandlingar,
så att dumpingmetoder inte kan
förekomma.

Gentemot detta kan visserligen sägas,
att man har rätt att vidtaga åtgärder mot
dumping. Men när man har konstaterat
att dumping föreligger, är varorna redan
hitkomna. Den svenska marknaden
har kanske blivit mycket pressad, och de
åtgärder som man då vidtar hnr inte nå -

gon större betydelse. Det är därför som
vi har ansett att regeringen borde redan
vid anslutningen till detta nya avtal göra
sådana förbehåll, att den svenska
marknaden inte skall kunna översvämmas
av trädgårdsprodukter av olika slag,
som andra länder vill göra sig av med.

Vi kan ju i år glädja oss åt att våra
farhågor när avtalet först antogs nu har
uppmärksammats av både högern och
folkpartiet. När avtalet ingicks kämpade
vi ensamma för den svenska trädgårdsodlingen.
Då ansåg man att det inte
förelåg någon risk. Men i år har även
de två nämnda partierna ansett att förbehåll
bör göras för att skydda denna
näring.

Såsom jag förut har sagt skulle det
ha varit önskvärt att nu yrka bifall till
våra motioner, men detta är inte möjligt
på grund av att avtalet är så avfattat,
att det skall antingen antas eller förkastas.
Med vår reservation har vi blott
velat fästa regeringens uppmärksamhet
på att den bör vidta åtgärder, så att inte
den svenska trädgårdsnäringen och
fruktodlingen kommer i ett sämre läge
än andra näringar i vårt land.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! I det särskilda yttrande,
som herr Kristensson i Osby m. fl.
har fogat till detta bevillningsutskottets
betänkande, understrykes kraftigt, att
trädgårdsnäringen i vårt land är i stort
behov av skydd mot utländsk dumping
av trädgårdsprodukter. Denna näringsgren,
som väl måste betraktas som viktig
och oumbärlig inte bara för vårt
folkhushåll utan även med tanke på vår
hårt ansträngda valutareserv, tillåtes
kämpa med stora svårigheter därför att
utlandet — som herr Elofsson redan
sagt —- tycks anse att den .svenska marknaden
är en avstjälpningsplats för överskottsprodukter
av frukt och dylikt.
Denna osunda och illojala konkurrens
måste enligt min mening förhindras.

Motivet till detta vårt särskilda yttrande
har också varit att vi ville peka på

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

de möjligheter, som redan finnes inom
ramen för GATT-avtalet för att komma
till rätta med dessa förhållanden. I tider,
då den svenska marknaden utan
vidare kan försörjas med svenska produkter
och detta kan ske utan att konsumenterna
på något sätt uppskörtas,
bör man också säkra avsättningen av den
svenska produktionen. Det gäller ju för
övrigt åtgärder, som jag tror inget annat
land skulle underlåta att vidtaga för
att skydda en egen näringsgren. Jag behöver
kanske bara peka på den rigorösa
kontroll som den svenska exporten av
träfiberplattor får undergå för att en
var skall förstå riktigheten av det sagda.

Men vi syftar även till att den svenska
trädgårdsnäringens problem när det gäller
utländska konkurrens skall bli föremål
för en snar och snabb utredning. I
en sådan utredning torde man kunna
dra nytta av det arbete, som tullkommittén
nedlagt just på den frågan. Efter
en prövning av dessa förhållanden kan
man vidtaga åtgärder, som ger näringen
ett skydd, som nog bör motsvara det
som det svenska jordbruket åtnjuter. I
varje fall synes detta vara motiverat i
dagens läge. På så sätt skulle näringen
kunna arbeta på längre sikt och åstadkomma
både en bättre försäljningsorganisation
och bättre lagringsmöjligheter,
något som vi tror skulle vara till gagn
för vårt folkhushåll. För att nu inte tala
om att yrkets utövare kanske också skulle
få en »med andra yrkesgrupper jämförlig
inkomststandard», som ju termen
lyder i en del andra sammanhang.

I det läge som propositionen om
GATT-avtalet ställt oss har vi inte haft
någon annan möjlighet än denna att visa,
att vi från vårt håll fäster särskild
vikt vid att ett skydd beredes vår trädgårdshantering
vid de tillfällen, då utländsk
dumping försvårar avsättningen
av näringens produkter.

Efter denna motivering för vårt särskilda
yttrande har jag, herr talman,
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

Häri instämde herr Johansson, Anders,
(fp).

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
kan ju fråga sig, om det varit absolut
nödvändigt att de tre borgerliga
partiernas representanter i bevillningsutskottet
skulle producera sig i tre särskilda
yttranden. För egen del har jag
den inställningen, att det inte varit nödvändigt,
utan att man mycket väl hade
kunnat komma fram till en formulering
av utskottets yttrande, som hade kunnat
godtagas av alla.

Det ligger dock så till, att utskottet är
enhälligt i den meningen, att riksdagen
skall godtaga såväl det reviderade GATTavtalet
som också avtalet syftande till
ett närmare och mera permanent samarbete
på det handelspolitiska området.
Någon möjlighet att till detta godtagande
knyta förbehåll eller villkor har icke
förelegat, detta alldeles bortsett från att
de från bondeförbundshåll väckta motionerna
enligt sin formulering syftat till
sådant. Men även, bondeförbundets egna
representanter i utskottet har helt backat
ut från den linjen, och när herr
Elofsson började med att säga, att man
är beredd att gå in för en prolongation
av det för sex år sedan antagna GATTavtalet,
inkluderar ordet »man» även
bondeförbundets representanter. Hade
de gått in för en annan linje och uppställt
förbehåll eller villkor för ett accepterande
av propositionen, hade detta
varit detsamma som att de avvisat propositionen
och ställt sig utanför GATTavtalet
och även utanför det avtal, som
siktar till att befordra ett närmare samarbete
handelspolitiskt sett.

Att man i sammanhang sådana som
det här aktuella inte gärna kan undgå
att uppmärksamma det prekära läge, vari
den svenska trädgårdsnäringen befinner
sig, ligger i sakens natur. Denna inställning
har kommit till uttryck för högerns
vidkommande i det yttrande, som av
herr Nilsson i Bästekille och mig har fogats
till utskottets betänkande. Vi har
sålunda funnit oss böra understryka angelägenheten
av att det gällande tullskyddet
effektivt förstärkes samt att
jämväl en tillämpning av kvantitativa importrestriktioner
måste övervägas. Det

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

utgör de punkter i motionerna, som kan
bli föremål för en fruktbar diskussion,
och det bär vi, som står för yttrandet nr
III), velat slå fast.

Beträffande tullskyddet är det att hoppas,
att 1952 års tulltaxekommitté snarast
möjligt skall komma fram till ett
slutligt ståndpunktstagande beträffande
den utredningsuppgift, som den har sig
förelagd, och att riksdagen därefter utan
onödigt dröjsmål sätts i tillfälle att ta
ställning därtill.

Vad möjligheten av kvantitativa importrestriktioner
beträffar har det förefallit
mig rätt anmärkningsvärt, att inte
frågan därom har bedömts precis på
samma sätt som när det gällt våra jordbruksprodukter.
Med mitt sätt att se är
ju trädgårdsodlingen ingenting annat än
en del av vårt jordbruk, och vad som
gäller för detta måste därför också kunna
tillämpas beträffande trädgårdsodlingen.

Nu tycks det emellertid vara så, att det
kräves särskilt beslut i det hänseendet.
Det konstaterar nämligen utskottet i sitt
yttrande.

När herr Elofsson är angelägen att
nämna, hur ensamt bondeförbundet varit,
när det gällt att bevaka den inhemska
trädgårdsnäringens intressen,
skall jag visserligen inte yttra mig närmare
därom. Det förefaller mig i alla fall
som om herr Elofsson inte har så särskilt
gott minne, ty den frågan diskuterades
också här i kammaren så sent som den
13 maj 1955. Om herr Elofsson närmare
studerar, vad som då förekom, misstänker
jag, att han inte kan ha så lätt att
vidhålla en sådan mening som att bondeförbundet
alltsedan 1950 och ända till
nu varit alldeles ensamt, när det gällt
att beakta trädgårdsnäringens särskilda
läge.

Jag kan tänka mig, att det skulle kunna
bli en alldeles särskilt fruktbar diskussion
på den punkten, om herr Elofsson
i något sammanhang kunde beredas
tillfälle att närmare diskutera den frågan
med min partikamrat i utskottet herr
Nilsson i Bästekille, som väl ändock i
hög grad har varit engagerad just när
det gällt tillvaratagandet av trädgårdsnäringens
intressen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag sade att vi stod ensamma
och kämpade för trädgårdsnäringen
när detta GATT-avtal första gången
antogs. Det är mycket riktigt, som
herr Velander säger, att 1955 kom också
högern med och tyckte att det gick för
långt, och nu gläder det mig ytterligare
att alla de tre borgerliga partierna inser,
att trädgårdsnäringen kommit i ett mycket
ogynnsamt läge genom det rådande
GATT-avtalet.

Sedan sade herr Velander, att vi hade
backat ut från vår motion. Men vi har
inte backat ut på annat sätt än att vi,
när man fick beskedet att man antingen
skulle antaga eller också förkasta avtalet,
avstod från att göra vårt yrkande för att
inte ta risken att låta landet stå utan handelsavtal.
Vi nöjde oss med det särskilda
yttrande som avgivits.

Eftersom nu handelsministern är här
närvarande och har hört denna diskussion,
antar jag att han skall följa detta
ärende med den uppmärksamhet som
behövs.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd på den punkt, som
herr Elofsson nu närmast berört, vill jag
säga, att kammarens ärade ledamöter vid
ett studium av bevillningsutskottets föreliggande
betänkande torde finna, att motionerna
har tagit sikte på »att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 74
måtte besluta att i skrivelse till Kungl
Maj:t begära, att vid ratifikationen av
det reviderade GATT-avtalet förbehåll
göres för Sveriges vidkommande om en
sådan tillämpning av avtalet, att den
svenska trädgårdsodlingens intressen såväl
i nuvarande läge som i samband med
kommande tullrevision kan tillgodoses
genom härför erforderligt tullskydd,
samt att Kungl. Maj:t må söka uppnå en
sådan utformning av avtalet, att kvantitativa
importrestriktioner må kunna bibehållas
i sådan utsträckning, att nuvarande
gränsskydd för den svenska trädgårdsodlingen
icke försvagas».

Det skulle förvåna mig, om herr Elofs -

Nr 18

Onsdagen den 16 mai 1956

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

son menar, att han är ense med utskottet,
när det gäller klämmen i utskottets
betänkande, men att han ändå fullföljer
motionärernas yrkanden, sådana dessa
enligt motionerna utformats. Jag misstänker,
att ett sådant resonemang skulle
innebära ett våldförande av sanningen.
Utskottet konstaterar ju också, att de
båda spörsmål, som kan diskuteras i detta
sammanhang, dock icke såsom villkor
eller förbehåll, är en förstärkning av
tullskyddet samt kvantitativa importrestriktioner.
Detta är emellertid, som jag
yttrade i mitt tidigare anförande, något
som man får sikta till för framtiden så,
att man tillvaratar alla möjligheter i det
hänseendet.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Utskottet har vid sin behandling
av detta ärende i viss mån delat
den uppfattning, som herr Gustaf
Elofsson här gjort sig till tolk för, nämligen
att trädgårdsnäringen inom vissa
områden har svårigheter att kämpa med.
Det visade sig emellertid att det icke
var möjligt och ej heller ansågs lämpligt
att i dag ta ställning till omfattningen
och arten av det gränsskydd, som
denna näringsgren är i behov av. Utskottet
har sålunda ansett att de synpunkter,
som motionärerna har framhållit,
i varje fall icke bör utgöra hinder
för att Sverige godtar det reviderade
GATT-avtalet. Under utskottsbehandlingen
har det ju framkommit från den föredragande,
att det inte finns någon möjlighet
att förena ett godkännande av
GATT-avtalet med ett förbehåll beträffande
någon punkt i avtalet, utan det måste
bli antingen ett godkännande eller ett
förkastande.

Det är också med hänsyn till detta som
utskottet liar gått på den linje det gjort.
Det är också med hänsyn till att skyddet
för denna näringsgren måste bestämmas
i annat sammanhang som utskottets
skrivning har kommit till stånd.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Redan när GATT-avtalet
första gången antogs framförde vi

mycket starka betänkligheter mot dess
verkningar för trädgårdsnäringen. Också
departementschefen sade då, att avtalet
kan få svåra konsekvenser för
frukt- och trädgårdsodlingen.

Vi ställde oss genast avvisande och
ansåg att trädgårdsnäringen borde få
ett bättre skydd. Vi har bestämt och
målmedvetet hävdat den linjen varje
gång GATT-avtalet varit uppe till behandling.
Vi hade, som redan påpekats,
inte högern på vår sida till en
början — herr Velander och hans parti
biträdde inte vår linje. Jag tror att det
stöd som herr Velander nu säger sig vilja
lämna trädgårdsnäringen inte är så
särskilt helhjärtat. Jag har tagit fram utskottets
utlåtande nr 43 från förra året.
Där finns en reservation på samma sätt
som i år från vår sida. Men herr Velander
återfinns endast under en blank reservation.
Jag erinrar mig mycket väl
att herr Velander höll ett välvilligt anförande
om fruktodlarna, men han inskränkte
sig, som sagt, till en blank reservation.

Vi har inte övergivit den linje som vi
alltid har hävdat. Vi menade, när vi förde
fram vår motion, att det borde göras
ett förbehåll. Då vi emellertid måste konstatera
att detta inte var tekniskt möjligt
har vi i stället, vilket herr Velander
bör observera, för det första uttalat en
förväntan, att Kungl. Maj:t måtte pröva
möjligheten att skyndsamt lämna riksdagen
förslag om sådan lagstiftning rörande
den svenska trädgårdsproduktionens
mera betydande produktslag, att de får
tillämpning vid en kommande revision
av GATT-avtalet.

Därigenom skulle öppnas möjlighet att
vinna likställighet med jordbruksnäringens
produkter. Men vi har inte lämnat
frågan därmed, utan det andra avsnittet
i sista stycket i det särskilda yttrandet
innebär, att Kungl. Maj:t skall vidta de
åtgärder som är erforderliga för att
GATT-revisionskonferensens beslut av
den 5 mars 1955 angående vissa allmänna
undantagsregler för temporärt bibehållande
av kvantitativa importrestriktioner
även sedan de inte längre kan
motiveras av betalningsbalansskäl skall

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Ang. Sveriges anslutning till GATT-avtalet m. m.

bli gällande för de trädgårdsprodukter,
som i avtalets mening är kvalificerade
härför.

"Vi bär alltså dels ansett att avtalet
skall revideras så snart det finns möjlighet
härtill, dels påpekat att man bör
söka temporärt tillämpa kvantitativa importrestriktioner.

Sedan är det naturligtvis av stort intresse
om man kan genomföra vad som
innefattas i den sista meningen i herrar
Velanders och Nilssons i Bästekille
reservation, där det heter: »Enligt vår
mening bör statsmakterna använda sig
av möjligheten att ingå med begäran om
ett nationellt undantag för kvantitativt
importskydd även för trädgårdsnäringens
produkter.» Det är givetvis betydelsefullt
om detta kan göras, men det sammanfaller
ju med den första delen av det
särskilda yttrande som vi har avgivit.

Med anledning av det anförda ber också
jag att få ge min anslutning till vårt
särskilda yttrande som betecknas med II).

Herr VELANDER (h):

Herr talmani Herr Bengtson var angelägen
att rycka upp vid herr Gustaf
Elofssons sida för att något närmare
beröra, vad som förekom här i kammaren
i maj i fjol. Han konstaterade, att
då från högerns sida förelåg endast en
blank reservation!

Jag var i fjol av samma mening som i
år, att de tre borgerliga partierna borde
ha kunnat komma fram till en enhällig
skrivning. Jag tror inte, att det skulle
ha behövt föreligga några betänkligheter
ens från utskottsmajoritetens sida att biträda
vid en dylik skrivning. Även då
hade emellertid bondeförbundet sin särskilda
linje liksom folkpartiet hade sin.
Det var dock inte så lätt att konkretisera
vad som egentligen skilde de båda linjerna
åt. Därför begärde jag under debatten
här i kammaren en precisering i
visst hänseende av handelsministern. Sedan
besked av handelsministern lämnats,
förklarade jag, att vare sig folkpartiets
eller bondeförbundets ståndpunkt blev
kontraproposition i en blivande votering,
så komme jag — och jag utgick

ifrån att hela högergruppen skulle göra
detsamma — att rösta för kontrapropositionen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag har mycket tvekat
om jag skulle lägga mig i denna tvist.
Här tvistar ju bondeförbundet, företrätt
av herr Elofsson och herr Bengtson, högern,
representerat av herr Velander,
och folkpartiet, representerat av två talare,
om vem som mest älskar trädgårdsnäringen
och om vem som först ville
försöka visa sin vänlighet mot trädgårdsnäringens
utövare. Denna tvist knyter
man an till en diskussion om huruvida
Sverige skall biträda det reviderade
GATT-avtalet. Då det gäller denna fråga,
som har betydelse för hela vårt näringsliv
och våra förbindelser med yttervärlden,
drar man upp en diskussion om vem
som en gång i förfluten tid varit mest
älskvärd mot trädgårdsnäringen! Jag tycker
nog, herr talman, att debatten här
minst sagt kommit på avvägar.

Jag vill för mitt partis vidkommande
säga, att vi är lika intresserade 6om
bondeförbundet, högern och folkpartiet
av att trädgårdsnäringens utövare skall
ha det bra. Vi hoppas att de skall vara
lika skickliga som bönderna har varit
då de lagt till rätta sina brukningsmetoder
och skapat sina olika ekonomiska
organisationer för att kunna göra det
förmånligt för sig. Vi hoppas som sagt
att trädgårdsnäringens utövare i det avseendet
skall kunna visa samma skicklighet.

Vi har emellertid ingen anledning att
i detta sammanhang ta upp en diskussion
om tullarna. Vi väntar ju när som
helst att få ett stort förslag om tullarna,
och då får vi ta upp hela detta komplex
till diskussion.

När det gäller frågan om kvantitativa
importrestriktioner vil! jag endast säga,
att sådana kan tillgripas om det blir ett
starkt utflöde av valuta. Då kan man.
överväga sådana restriktioner för att
skydda betalningsbalansen. Åtgärder kan
naturligtvis även vidtagas vid dumping

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

och under en del andra omständigheter.

Vad som nu egentligen skiljer oss åt
är hur vänliga våra anletsdrag skall anses
vara gentemot trädgårdsnäringen.
Jag tror nog att vi alla är vänligal Jag
undrar om inte trädgårdsnäringens utövare
om de ser på herr Elofsson, på
herr Velander, på folkpartiets företrädare
och på mitt partis talesman, herr
Oscar Carlsson, kan känna minst lika
stor trygghet vid betraktandet av exempelvis
herr Oscar Carlssons anletsdrag
som av min ärade vän herr Gustaf Elofssons.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre, utan vill endast till herr
Sjödahl säga, att om herr Sjödahl, när
vi behandlade denna fråga i utskottet,
hade varit lika angelägen att nå enighet
som han tycks vara nu, så hade klämmen
kunnat få en annan lydelse än vad
den har. Jag vill som sagt inte ta upp
någon längre diskussion, men jag måste
ändå erinra herr Sjödahl om att varje
gång som det tidigare gällt att slå vakt
om trädgårdsnäringens intressen har vi
inte kunnat finna, att herr Sjödahl lagt
någon särskild iver i dagen för att söka
förbättra förhållandena för denna näringsgren.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Elofsson nämnde,
att det borde ha varit mycket lätt att
åstadkomma en enig skrivning. Jag undrar
emellertid, om det varit så lätt, då
ju inte ens de tre borgerliga partierna,
såsom herr Elofsson benämnde dem,
kunde komma överens om en enig skrivning.
De ville, herr talman, vara skiljaktiga
!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Om upphävande av varuskatten för glass

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av väckta
motioner om upphävande av vaeuskatten
för glass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 314 av herr Georg Carlsson
m. fl. samt II: 225 av herrar Adolfsson
och Hansson i Önnarp hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
varuskatt å glass icke vidare skulle uttagas.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:314 av herr Georg Carlsson m. fl.
samt II: 225 av herrar Adolfsson och
Hansson i önnarp om upphävande av
varuskatten för glass icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Gustaf Elofsson,
Bengtson och Jansson i Aspeboda ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 314 av herr Georg
Carlsson m. fl. samt II: 225 av herrar
Adolfsson och Hansson i önnarp, antaga
i reservationen infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt fogade varuförteckningen.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Förmodligen skulle varje
människa bli högst förvånad om man
vid inköp av livsmedel finge den upplysningen,
att om man köper en något
större kvantitet, t. ex. ett halvt kilo, får
man varan till ett lägre marknadspris
än om man köper en mindre kvantitet,
på grund av att man vid köp av en
mindre kvantitet måste betala inte mindre
än 65 procent i skatt.

När man relaterar ett sådant exempel
låter det otroligt, men faktum är att det
finns sådana bestämmelser i fråga om

Onsdagen den 16 maj 195G

Nr 18

glassen. För färdigställda, för hushåll,
restauranger eller matserveringar avsedda
efterrätter, helt eller delvis bestående
av glass, utgår ingen skatt. För övrig
glass, som säljs i mindre proportioner,
uppgår skatten till 65 procent. Dylik
glass liänföres nämligen enligt förordningen
den 25 maj 1941 till chokladoch
konfityrvaror, för vilka skatt utgår
med 65 procent.

Enda förklaringen till att man på detta
sätt kunnat pålägga glass en så hög
skatt är väl, att glasskonsumtionen för
15 år sedan var betydligt mindre än i
dag. Då denna förordning tillkom ägnade
man kanske saken inte så stor uppmärksamhet
utan bara hänförde glassen
till gruppen choklad- och konfityrvaror.
Det är den enda förklaring som jag
kan tänka mig till att man kunnat belägga
ett högvärdigt livsmedel som glass
med en så hög skatt. Man torde inte på
något annat område kunna finna ett liknande
förhållande. Jag kan förstå att
man kanske kan anse det lämpligt att
belägga choklad och konfityrer med en
så hög skatt som 75 procent. Det gäller
ju här varor, vars konsumtion bör hållas
tillbaka med tanke på dessa sötsakers
tand- och hälsovårdsförstörande
effekt. Jag kan dock inte inse att
man bör belägga ett sådant livsmedel
som glass med en skatt på 65 procent.

Vi har under flera år försökt få bort
denna skatt, och det har egentligen inte
anförts några skäl emot dessa framställningar.
Man har bara hänvisat till den
utredning angående de indirekta skatterna,
som pågår, och det gör man också
i dag. Jag har all respekt för utredningar
och anser att vi bör noggrant
penetrera varje fråga, innan vi fattar
beslut, men i detta fall tycker jag dock
att saken är så klar att man inte behövde
vara fullt så betänksam.

Vid årets jordbruksförhandlingar uttalades
också att skatten på glass borde
slopas. I det sammanhanget kan man peka
på att avsättningen av t. ex. smör erbjuder
ganska stora svårigheter, och
även om glassförsäljningen inte betyder
så oerhört mycket i det avseendet, kan
man i alla fall försöka öka avsättning 7

Första kammarens protokoll 1956. Nr IX

Om upphävande av varuskatten för glass
en av grädde genom att underlätta försäljningen
av glass. Glasskonsumtionen
ligger i Sverige betydligt lägre än i andra
länder. Jag vill minnas alt konsumtionen
per person i Sverige uppgår till ett
kilo om året mot t. ex. fjorton kilo i
Förenta staterna. Jag tror därför att vår
glasskonsumtion skulle kunna ökas något,
och om detta skedde på bekostnad
av förtäringen av choklad- och konfityrvarorna,
skulle det väl bara vara en
vinst.

Jag tycker, herr talman, att det är ett
synnerligen egendomligt förhållande —
jag tror knappast att det går att leta
upp något motsvarande i fråga om någon
annan vara — att glassen beskattas mycket
högt vid försäljning i små kvantiteter
men är skattefri annars. Konsekvensen
borde väl fordra att skatten helt
togs bort.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Carlsson,
Georg, (bf).

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Utskottet har i denna
fråga anslutit sig till den ståndpunkt
som riksdagen tidigare har intagit. Samma
yrkande som nu framställdes nämligen
i motioner vid såväl 1953 som 1954
års riksdagar. Motionerna avslogs emellertid,
och skälet härtill var ju att man
inte ansåg sig böra föregripa resultatet av
den pågående utredningen rörande den
indirekta beskattningen.

Då 1952 års skattekommitté enligt vad
som nu har tillkännagivits beräknas slutföra
sitt utredningsarbete under innevarande
år, har utskottet funnit att än
större skäl än tidigare föreligger för att
den utredningens resultat inväntas, innan
riksdagen tar slutgiltig ställning till
den föreliggande frågan. Detta är det enda
motivet för utskottets ståndpunktstagande.
Utskottet har därmed inte tagit
ställning till frågan som sådan.

Med detta ber jag, herr talman, alt få
yrka bifall till utskottets betänkande.

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Om upphävande av varuskatten för glass
Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:
Herr talman! Som jag tidigare sade
har jag all respekt för utredningar, men
jag tycker fortfarande att den här saken
dock är så klar att det inte borde
föreligga några svårigheter att redan nu
avskaffa skatten i detta fall.

Jag kan för övrigt inte undgå att
erinra mig den lilla ironiska historien
om utredningar, där det sades, att om
Moses hade varit en kommitté, skulle
Israels barn ha varit kvar i Egypten än
i dag.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Även om det kan föreligga
skäl att avvakta resultatet av den pågående
utredningen om den indirekta
beskattningen, synes det mig dock vara
av värde, att det från kammarens sida
bestämt hävdas, att den beskattning som
här föreligger inte bör förekomma framdeles.
Vi har ju i glass att se ett av våra
värdefullaste livsmedel, och det finns
all anledning att uppmuntra försäljningen
av detta livsmedel och på det sättet
bekämpa de särskilt för tandvården betydligt
farligare sötsaker som nu säljs
i större omfattning, kanske mycket på
grund av de relativt höga priserna på
glass.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i herr Bengtsons yrkande, om inte
annat så som en demonstration för
min uppfattning i detta ärende.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den omvärdering
som under sista tiden har
skett till glassens fördel, då man kommit
att anse den som ett värdefullt näringsämne
och inte som någon lyxvara,
är det självfallet att man måste betrakta
glassskatten som oberättigad. Jag har
därför den bestämda uppfattningen, att
denna skatt så snart som möjligt bör avskaffas.
Att vi inom utskottet från det
parti jag tillhör inte anmält någon reservation
i ärendet beror på att vi, som
det har sagts från annat håli här, vill
avvakta resultatet av den utredning, som

lär komma att lägga sitt förslag på bordet
inom den närmaste tiden, och detta
så mycket mer som det där inte är fråga
enbart om glass utan även om andra saker,
som behöver inordnas i sammanhanget.

Jag har därför, som sagt, inte anmält
någon reservation och ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, OSCAR, (s):

Herr talman! Herr Bengtson säger, att
han har stor respekt för utredningar
men att han anser denna fråga vara sådan,
att man kan ta ställning till den
utan att avvakta resultatet av den pågående
utredningen. Men hade riksdagen
så stor respekt för utredningar 1953
och 1954, att den då ansåg sig böra invänta
resultatet av utredningen, så torde
den väl i dag, då utredningens betänkande
väntas ligga på bordet under innevarande
år, kunna ge sig till tåls till
dess.

För övrigt är väl denna fråga inte så
obetydlig, om man ser den ur ekonomisk
synpunkt. Om inte jag tar alldeles
miste gäller det i alla fall 7 å 8 miljoner
kronor, och nog borde det väl då vara
skäl att vänta till dess utredningen föreligger.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medels
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 36.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 29, angående särskilt
lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om utredning
av frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 21 september 1915 (nr
362) om behörighet att utöva liikarkonsten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens
skogsindustrier

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående garanti för
visst lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 23 mars 1956
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 139, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda staten
garanti för ett kortfristigt reverslån å
högst 35 miljoner kronor, avsett att upptagas
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna I: 558
av herr Grym och herr Andersson, Lars,
samt II: 735 av herr Larsson i Hedenäset,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte uttala, att vid utredning
angående Aktiebolaget Statens
skogsindustriers kapitalförsörjning vissa
i motionerna angivna synpunkter berde
beaktas;

b) de likalydande motionerna I: 566
av herr Ohlon m. fl. och II: 744 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå det i förevarande proposition
begärda bemyndigandet, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om en skyndsam utredning beträffande
Statens skogsindustrier i enlighet med
vad i motionerna uttalats samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
betona vikten av att statliga affärsföretag
i fråga om kreditförsörjningen icke
gåves någon privilegierad ställning utan
behandlades på samma sätt som den enskilda
företagsamheten; samt

c) motionen 1:567 av herr Hagberg
m. fl., i vilken motion hemställts, att

100

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

riksdagen måtte dels avslå förevarande
proposition, dels i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en skyndsam utredning
rörande principerna för och omfattningen
av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
verksamhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:566 och 11:744
ävensom 1:567, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti för ett
kortfristigt reverslån å högst 35 000 000
kronor, avsett att upptagas av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;

2) att motionerna 1:566 och 11:744
ävensom I: 567, i vad de avsåge hemställan
om skyndsam utredning beträffande
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att motionerna I: 566 och II: 744,
såvitt däri yrkats att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t betona vikten
av att statliga affärsföretag i fråga om
kreditförsörjningen icke gåves någon
privilegierad ställning utan behandlades
på samma sätt som den enskilda företagsamheten,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

4) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 558 och II: 735 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Eskilsson, Johan Persson, Johnsson
i Kastanjegården, Hseggblom, Antby
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 1—3 hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:566 och 11:744 ävensom
1:567, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande framställning;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:566 och 11:744 ävensom

1:567, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville dels låta företaga en utredning
beträffande Aktiebolaget Statens
skogsindustrier i enlighet med de riktlinjer
reservanterna i det föreslagna yttrandet
förordat, dels ock förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 566 och II: 744, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
betona vikten av att statliga affärsföretag
i fråga om kreditförsörjningen icke
gåves någon privilegierad ställning utan
behandlades på samma sätt som den enskilda
företagsamheten.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Statens skogsindustrier,
som började sin verksamhet 1942, har
alltifrån starten visat en mycket stark
expansion dels genom nyanläggningar,
utbyggnader och upprustningar av redan
befintliga anläggningar, dels genom
övertagandet av industrier som inköpts
från privata ägare. Enligt den tioårsberättelse
över bolagets verksamhet som
utgavs 1952 omfattade bolaget vid denna
tid över 20 olika industrianläggningar,
spridda över hela landet, med inte
mindre än 15 olika förvaltningar. Utvidgningen
av bolagets verksamhet har
sedan ytterligare ökats. Under tiden
från 1952 hade bolaget ett aktiekapital
på 22 miljoner kronor, och 1953 ökades
det till det dubbla. Samtidigt som bolaget
sålunda fick sitt aktiekapital fördubblat
erhöll domänverket möjlighet
att öka kreditsumman för bolagets räkning
med 30 miljoner kronor eller tillhopa
med tidigare krediter till högst 80
miljoner kronor. Från 1942 till årsskiftet
1955—56 har enligt propositionen nr
139 bolaget investerat i verksamheten
290 miljoner kronor. En sammanställning
av bolagets utgivna årsberättelser
visar, att det redovisade egna kapitalet
år 1954 utgjorde 51,2 miljoner kronor,
varav endast omkring 5,7 miljoner utgör
fonderade vinstmedel. I det egna kapitalet
ingår då nettovinsten, utan avdrag

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

101

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

för beslutad vinstutdelning. Ifall vinstutdelningen
beaktats, hade siffran för
nybildat kapital givetvis varit mindre.

I betraktande av omfattningen av det
statliga bolagets rörelse måste man konstatera,
att den redovisade vinsten varit
relativt blygsam, och som en följd härav
har skattebelastningen också varit jämförelsevis
obetydlig — långt mindre än
för företag av motsvarande storlek inom
det enskilda näringslivet.

Den under åren 1949—1954 redovisade
nettovinsten uppgår till 2,2 miljoner
kronor per år, en avkastning som med
hänsyn till rörelsens omfattning måste
sägas vara låg.

Ja, herr talman, det kunde vara åtskilligt
mer att säga om bolagets finansiella
problem, men då jag vet att det
kommer fler talare efter mig, som kanske
kommer att beröra frågan ytterligare,
kan jag fatta mig kort.

Jag har emellertid den uppfattningen,
att det borde vara angeläget med ett
klarläggande av bolagets ekonomiska
struktur, och jag anser därför en utredning
påkallad, som belyser hittills uppnådda
resultat samt frågan huruvida en
fortsatt väsentlig utvidgning av verksamheten
skulle medföra samhällsekonomiska
fördelar och på vad sätt den
i så fall skall komma till stånd, utan att
hindra en ur allmänna synpunkter fördelaktig
utbyggnad av hittills mera räntabla
företag.

Det har ofta påpekats även här i riksdagen,
att Statens skogsindustrier bör
ha samma förutsättningar som enskilda
företag i branschen. Ett enskilt företag
måste noga planlägga sitt investeringsprogram,
inte minst med hänsyn till kapitalanskaffningen.
Det är inom sådana
företag inte vanligt att, såsom man i
stor utsträckning tycks ha gjort inom
Statens skogsindustrier, finansiera investeringarna
med kortfristiga lån.

Det torde också vara uteslutet för ett
enskilt företag att ställa ägarna inför situationen
att i efterhand skaffa medel
till mera varaktig finansiering av företagets
expansion. Detta är emellertid vad
som skett och sker beträffande Statens
skogsindustrier. Riksdagen har vid olika

tillfällen ställts inför ett fullbordat faktum
i detta fall.

Enligt den föreliggande propositionen
är utbyggnader delvis i gång samt byggnadsplaner
aktuella för bolagets vidkommande,
som tillsammans med behovet av
rörelsekapital inom den närmaste tiden
torde komma att kräva minst 200 miljoner
kronor. För ett sådant utbyggnadsprogram,
och då bolaget redan nu
befinner sig i likviditetssvårigheter, är
det uppenbart att ett kortfristigt lån på
35 miljoner kronor endast kan vara en
tillfällig lättnad och inte alls kan lösa
bolagets kapitalbehov inom de närmaste
åren.

Därför anser vi inom folkpartiet, att
en utredning är nödvändig rörande förutsättningarna
för bolagets verksamhet
och framtida kapitalbehov, innan bolaget
tillföres ytterligare medel. Vi anser
således att denna utredning bör företagas
innan ytterligare kreditgaranti beviljas.
Om en sådan utredning bedrives
med skyndsamhet, skulle frågan om bolagets
kapitalbehov kunna upptagas vid
årets höstriksdag.

På grund av den nuvarande skärpta
kreditåtstramningen är frågan om bolagets
kreditgaranti synnerligen känslig,
då en kredit av denna storlek, utbruten
ur budgetsammanhanget, måste leda till
en motsvarande begränsning av kreditutrymmet
för övriga lånesökande.

Då vi från folkpartiets sida anser det
synnerligen viktigt, att statliga affärsföretag
i fråga om kreditförsörjningen icke
medgives någon privilegierad ställning
framför enskilda företag, utan anser att
dessa i fråga om kreditgaranti skall behandlas
lika, ber jag härmed, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som innebär
dels avslag på propositionen, dels
yrkande om en allsidig utredning.

Herr ESKILSSON (b):

Herr talman! När vi i jordbruksutskottet
diskuterade frågan om lån till Statens
skogsindustrier, riktades mycket härda
beskyllningar mot de utskottsledamöter
som ställde sig avvisande till jordbruks -

102

Nr 18

Onsdagen den 16 mai 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ministerns förslag. Vi blev stämplade såsom
mörkmän, som ville sätta käpp i hjulet
för den lyckosamma utveckling, som
präglat framför allt trävaruindustrien i
Norrland sedan Statens skogsindustrier
trätt till där uppe. Det är möjligt att vi
får höra en återklang av dessa tongångar
även i dagens debatt.

Låt mig då, herr talman, först och
främst deklarera, att åtminstone jag
ingalunda är avogt inställd till Statens
skogsindustriers verksamhet. Jag är klart
medveten om att företaget varit till gagn
för de bygder i olika delar av landet,
där verksamheten bedrives. När företaget
bildades år 1941, fick det överta en
rad anläggningar som behövde upprustas,
och många av dessa var belägna i
landsändar med särskilt framträdande
sysselsättningssvårigheter. Även i fortsättningen
har företaget fått ta hand om
industriell verksamhet på platser, där
det av olika anledningar blivit omöjligt
att fortsätta rörelsen på samma sätt som
tidigare. Av dessa orsaker har företagets
verksamhet hittills i hög grad fått ägnas
åt moderniseringar och rationaliseringar
av olika anläggningar. Jag vill inte på
något vis ge mig sken av att ha studerat
verksamheten på detta område så särskilt
ingående, men vi har vid olika tillfällen
mött problemen här i riksdagen.
Vi har både i år och när frågan tidigare
varit aktuell fått mycket belysande föredragningar
i jordbruksutskottet, och vi
hade tillfälle att under riksdagsresan
härom året på ort och ställe studera en
del av industrianläggningarna uppe i
Norrbotten. Såvitt jag förstår, är Statens
skogsindustrier ett välskött företag, som
varit till gagn för de delar av landet där
verksamheten huvudsakligen är lokaliserad;
framför allt gäller detta naturligtvis
Norrbotten.

Vi som i dagens läge ställt oss avvisande
till förslaget om ökade krediter till
Statens skogsindustrier är alltså ingalunda
avogt inställda till företaget som sådant,
och vi vill inte rasera de resultat
som bolaget åstadkommit.

Reservanternas invändningar ligger i
stället på ett helt annat plan. Vi har först
och främst anslutit oss till de invänd -

ningar som kommit till uttryck från olika
hörda myndigheter inför framställningen
om tillstånd att upptaga ett nytt
lån med statlig garanti. Allra tydligast
kommer dessa invändningar fram i riksgäldsfullmäktiges
yttrande, som är utförligt
refererat i utskottsutlåtandet och
som kammarens ledamöter alltså haft
tillfälle att ta del av. I detta yttrande
staplar faktiskt fullmäktige skäl på skäl
mot ett bifall till framställningen.

Även statsrådet Norup är tveksam.
Han använder i sitt uttalande i propositionen
formuleringar som är rätt ovanliga.
Han säger sig hysa »betänkligheter
mot att tillstyrka bifall till bolagets hemställan
redan på grund av den av statsmakterna
för närvarande förda restriktiva
kreditpolitiken. Därtill kommer att
viss tveksamhet synes råda beträffande
formen för utökningen av bolagets kapital».
Efter att ha berört en förestående
utredning om bolagets kapitalförsörjning
på längre sikt fortsätter statsrådet:
»Prövningen av frågan om statens medverkan
till täckande av bolagets ytterligare
behov av rörelsemedel borde givetvis
principiellt ha fått anstå till dess resultatet
av nämnda utredning förelegat.»

Detta skrevs, herr talman, den 23 mars
1956. Hur skulle man ha skrivit, om förslaget
lagts fram för riksdagen en månad
senare? Under den tiden hade som bekant
riksbankens nya kreditrestriktioner
kommit, innebärande att bankernas kreditgivning
skall minskas med 500 miljoner
kronor före den 1 oktober 1956. Vad
vill riksbanken åstadkomma med dessa
nya åtgärder? Vad säger man till företagarna
landet runt? Jo, man säger:
»Håll tillbaka investeringarna, minska
anläggningsverksamheten!» Denna maning
får enligt vår uppfattning inte bara
gälla enskilda företagare, den måste också
gälla statlig verksamhet. Det kan inte
vara rindigt att vi beviljar lån till ett
statligt företag samtidigt som enskilda
företag inom samma bransch förvägras
denna möjlighet. Detta kommer emellertid
att bli resultatet av ett bifall till propositionens
och jordbruksutskottets förslag.
En ökning av statens upplåning på
den kärva lånemarknad, som för närva -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

103

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

rande råder, minskar i samma mån de
enskilda företagens möjligheter att få
kredit.

Statens skogsindustriers verksamhet
har, såsom herr Nord redan framhållit,
präglats av en mycket stark expansion,
och det förefaller som om denna utveckling
skulle fortsätta. Under åren 1942—
1955 var den sammanlagda investeringsökningen
i anläggningar och lager 290
miljoner kronor, och inför utskottet uppgavs
det, att man beräknar att investeringsökningen
under femårsperioden
1956—1960 skall uppgå till cirka 150
miljoner kronor. Av detta belopp skulle
45 miljoner komma på 1956 och ett lika
stort belopp på 1957. Säkert har både
verkställda och planerade investeringar
varit nyttiga och önskvärda, men detsamma
gäller om de flesta investeringar
som göres i vårt land. Trots detta ålägges
näringslivet undan för undan allt
strängare återhållsamhet och måste skjuta
på även mycket angelägna arbeten.

Till betänkligheterna på grund av de
aktuella kreditrestriktionerna kommer
en del frågetecken rörande den fortsatta
utvecklingen. Statens skogsindustrier tillkom
ursprungligen för att i huvudsak
förädla produkter från statens egna skogar.
Under bolagets första verksamhetsår
skedde också mer än 95 procent av
virkesanskaffningen från domänverket.
Enligt nu föreliggande utbyggnadsprogram
förefaller det, som om den ursprungliga
målsättningen skulle överges
och som om bolaget i större utsträckning
skulle ge sig ut på marknaden i
konkurrens med andra företag. Vi kommer
ihåg den förolyckade Åryaffären i
fjol. I utskottet upplyste bolagets direktör,
att bolaget f. n. tillgodoser 85—96
procent av råvarubehovet från domänverket.
Konkurrens om skogsprodukterna
är naturligtvis välkommen för en
skogsägare, men ur samhällsekonomisk
synpunkt får man se till att inte råvaruförsörjningen
för redan befintliga företag
med utbyggd produktionsapparat
äventyras. Det är ur dessa synpunkter,
som vi i reservationen begär en översyn
av bolagets investerings- och finansieringspolitik
på lång sikt. En sådan ut -

redning skulle, som vi framhåller i reservationen,
bl. a. belysa »hittills uppnådda
resultat liksom ock frågan huruvida
en fortsatt väsentlig utvidgning av
verksamheten skulle medföra samhällsekonomiska
fördelar och på vad sätt den
i så fall skall komma till stånd utan att
hindra en ur allmänna synpunkter fördelaktig
utvidgning av hittills mera räntabla
enskilda företag. Därvid bör bland
annat de transportekonomiska förutsättningarna
ägnas uppmärksamhet. Vidare
bör utredningen beröra frågan hur bolagets
virkesförsörjning bör ordnas, så att
företaget konkurrerar under lika villkor
som de enskilda förädlingsindustrierna.»

En sådan utredning kommer säkerligen
inte att sakna arbetsuppgifter. Genom
den skulle man kunna få uppgift
om de verkliga kostnaderna för planerade
investeringar och hur dessa skall
finansieras. Och man kan få det besked
angående bolagets kapitalförsörjning på
längre sikt, varom både riksgäldsfullmäktige
och jordbruksministern har talat
i olika sammanhang.

Detta var, herr talman, motiven för att
vi från vår sida yrkat avslag på den föreliggande
propositionen och hemställt
om en utredning om bolagets fortsatta
verksamhet. Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som herr Nord m. fl.
har fogat till utlåtandet.

Herr HAGBERG (h):

Harr talman! Jag har i tidigare sammanhang
haft anledning att något litet
syssla med denna angelägenhet. Jag har
också tillåtit mig att tillsammans med
några kamrater här i kammaren väcka
en motion. Det kan därför måhända tillgivas
mig, om jag här tar till orda för att
göra några reflexioner i detta ämne, som
jag förmenar vara av stor både principiell
och saklig innebörd, kanske betydligt
större än åtskilliga ledamöter av
kammaren anser, att den har.

Den siste ärade talaren har här med
full rätt understrukit den betänksamhet,
den tveksamhet, som jordbruksministern
själv lägger i dagen, när han skall taga
ståndpunkt till denna framställning från

104

Nr 18

Onsdagen den IG maj 195G

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Aktiebolaget Statens skogsindustrier. Jag
kan mycket val förstå denna statsrådets
betänksamhet, och detta skulle jag för
min del nästan vara böjd för att räkna
honom till förtjänst. I varje fall skiljer
den sig ganska markant ifrån den hurtighet,
med vilken utskottet är berett att
ge sin tillstyrkan till känna. Departementschefen
framhåller sålunda i likhet
med fullmäktige i riksgäldskontoret, att
han hyser betänkligheter mot att tillstyrka
bifall till framställningen redan
på grund av den av statsmakterna förda
restriktiva kreditpolitiken. »Därtill kommer»,
säger lian, »att viss tveksamhet
synes råda beträffande formen för utökningen
av bolagets kapital.» Men denna
statsrådets betänksamhet har inte, vilket
jag tycker borde ha varit både logiskt
och naturligt, lett till avböjande av bolagets
framställning. Jordbruksministern
har på något sätt, som jag för min del
har svårt att förklara, stannat på halva
vägen och underlåtit att tänka sina egna
tankar till slut. Hade han gjort detta,
måste dessa premisser, såvitt jag förstår,
ha under förhandenvarande omständigheter
lett till avböjande av bolagets
framställning.

Som jag sade för ett ögonblick sedan,
har icke något av denna betänksamhet, i
varje fall såvitt man vågar döma av det
föreliggande utlåtandet, varit till finnandes
inom utskottsmajoritetens krets. Där
är man utan vidare beredd att med en
anmärkningsvärt knapp motivering tillstyrka
den ovanliga, för att inte säga —
det är ett stort ord, men jag tror att jag
vågar använda det — den uppseendeväckande
transaktionen. Nåja, det innebär
kanske någon förenkling av situationen,
om jag gör gällande, att utskottsmajoriteten
alldeles utan motivering eller
med en knapphändig motivering har tillstyrkt
förslaget. Det finns verkligen, om
man studerar utlåtandet, någonting som
skulle kunna kallas för en motivering.
Man tillstyrker förslaget, heter det ordagrant,
»med hänsyn till bolagets betydelse
för folkhushållet och exporten». Men,
herr talman, står det inte redan sedan
mycket länge en anmärkningsvärt lång
ko av lånesökande företag i riksbanken,

vilkas betydelse för folkhushållet och exporten
är fullt jämförlig med, ja, jag tvekar
inte att säga i många fall är avsevärt
större än den, som företrädes av
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
därmed intet förklenande sagt om detta
bolags verksamhet som sådan.

En utomordentligt hård konkurrens
råder om det, som vi alla vet otillräckliga
sparande, vilket för närvarande tillföres
kapitalmarknaden. Särskilt under
dessa förhållanden är det, såvitt jag kan
se, såväl ur rättvisesynpunkt som ur
samhällsekonomisk synpunkt väsentligt
— och detta är den principiella synpunkten
på detta problem — att konkurrensen
om dessa i och för sig knappa
sparmedel får ske på lika villkor och
utan prioritering av någon lånesökande.
Jag har, herr talman, aldrig kunnat finna,
att man, därför att man är ett statsföretag,
skall slippa att stå i de köer,
där alla andra får stå.

Såsom här redan påpekats bildades
Statens skogsindustrier 1941 och övertog
1942 de skogsindustrier, som tidigare
drivits i domänverkets egen regi. Det
kanske inte är alldeles utan intresse för
kammarens ledamöter att erinra om vad
som hände här i kammaren vid detta tillfälle.
Vid riksdagsbehandlingen, som föregick
denna omorganisation, framhöll
jordbruksutskottet såsom önskvärt, att
bolaget arbetade under i huvudsak samma
betingelser som ett av enskilt kapital
stött företag. Både utskottet och riksdagen
var enhälliga på denna punkt. Jag
skulle vilja rikta en fråga till jordbruksutskottets
ärade ordförande: Har jordbruksutskottets
majoritet numera fullständigt
glömt detta sitt tidigare, enhälligt
gjorda, mycket bestämda ståndpunktstagande? Man

säger från utskottsmajoritetens
sida, att de 35 miljoner kronor, som det
här är fråga om, är nödvändiga, därför
att bolaget nödgats binda just ett belopp
av denna storlek i överskottslager av
rundvirke, huvudsakligen härrörande
från stormfällningar. Det är naturligtvis
i och för sig ingenting att säga något om
— det är fullständigt riktigt. Men, mina
damer och herrar, gå ut i landet och se

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 105

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

er omkring i svenskt näringsliv just nu,
och ni skall utan vidare finna hundratals
och åter hundratals exempel, som
principiellt ligger på precis samma plan
som det ärende, vi nu har framför oss.
Även dessa hundratals och åter hundratals
företagare har under nuvarande
förhållanden måst binda betydande belopp
i lager, och även de har kommit i
svårigheter genom situationen på kapitalmarknaden,
men dessa företag får försöka
klara sig så gott de kan i det uppkomna
prekära läget — de har tyvärr
ingen riksdag att gå till och be om pengar.

Den proposition, som vi nu går att
behandla, är dagtecknad den 23 mars.
Den 19 april — en knapp månad senare
— kom beskedet om de ytterligare
skärpta kreditrestriktionerna. Vi kan —
oavsett hur vi ser på dessa ting — säga
att detta besked blev något av en chock,
som gick över landet. I ett anfall av obegriplig
optimism hoppades jag, att propositionen
i det sålunda uppkomna nya
läget skulle återkallas. Vi läste nämligen
alla i tidningarna den 20 april -— dagen
efter — uttalanden från högsta ort
att »inflationshotet fortfarande är ytterst
allvarligt» och att »bakgrunden till
skärpningen av kreditpolitiken är kravet
på en kärvare kapitalmarknad än den
föreliggande». Och det tillädes från samma
håll, att »även de nya åtgärderna kan
bli kännbara, men om så inte vore fallet,
skulle de inte heller verka tillräckligt».
Detta var alltså vad som sades
från auktoritativt håll i anslutning till
de skärpta kreditrestriktionerna. När
man erinrar sig de deklarationer, som
gjorts i samband med de nya kreditrestriktionerna,
inåstc man fråga sig: Gäller
detta resonemang, som sålunda framförts
såsom motiv för en ytterligare åtstramning,
inte Aktiebolaget Statens
skogsindustrier? Är de 35 miljoner kronor,
det här är fråga om, på något mystiskt
sätt mindre riskabla för vad finansministern
i sitt majtal på Gärdet benämnde
»vår kamp mot inflationsfebern
i samhällskroppen» än andra pengar?

Herr talman! Jag skulle vilja göra ytterligare
en erinran. I denna kammare

behandlade vi den 25 april — alltså för
inte så länge sedan — ett par utlåtanden
från bankoutskottet rörande motioner om
lättnader i kreditrestriktionerna för vissa
avsnitt av näringslivet. Från utskottets
sida liksom från åtskilliga kammarledamöters
sida omvittnades på ett mycket
intressant och vederhäftigt sätt de svårigheter,
som kreditrestriktionerna förorsakar
på många håll inom näringslivet.
Samtidigt underströks dock från
skilda håll angelägenheten av att verkningarna
blir likformiga över hela fältet,
såsom avsikten varit med det hela.
Prioritet för olika grupper borde icke
ges, sades det. Det går omöjligen att påstå
att dessa uttalanden möttes av några
starkare gensagor, ty när voteringen
kom, visade det sig vara en högst avsevärd
majoritet av kammarens ledamöter
som stod bakom denna mening om kreditrestriktionernas
generella natur —
jag vill minnas att siffrorna i voteringen
var 98 röster mot 28. Borde nu inte,
herr talman, logiken bjuda, att de ärade
kammarledamöter, som så sent som den
25 april intog den ståndpunkt som jag
här har skildrat, förfar på samma sätt
i dag, i synnerhet när det gäller krav på
utrymme på den trånga lånemarknaden
för ett så avsevärt belopp som det här
gäller. Det belopp som man närmast resonerade
om i debatten här i kammaren
för ett par veckor sedan var dock
av mycket lägre storlek än det som vi nu
diskuterar.

Jag vill göra en reflexion till, som kanske
just i dag ligger nära till hands och
har en viss aktualitet. Jag skulle vilja
fråga de ärade representanterna på
stockholmsbänken här i kammaren om
en sak. Jag ser till min ledsnad, att primus
inter pares i denna krets inte är
tillstädes, men min fråga kan kanske
framföras till honom. Jag skulle verkligen
vilja fråga Stockholms stads representanter
bär i kammaren, om de
från de utgångspunkter de måste ha
kan vara beredda att skapa prioritet för
detta lån på den trånga lånemarknaden,
där i detta ögonblick så många kommuner
och inte minst Stockholms stad
trängs och tävlar om de knappa slantar

106

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

som står till förfogande? Ty man måste
väl säga sig att därest man avger sin
röst för utskottets förslag härvidlag och
detta lån emitteras, så betyder detta ju
en motsvarande minskning av möjligheterna
för exempelvis Stockholms stad
och en rad andra kommuner att tillgodose
sitt mycket trängande lånebehov. Frågan
är kanske en liten smula närgången,
men jag har i alla fall dristat mig att
här framställa den. Jag skulle naturligtvis
vara glad, om jag kunde få något
svar på den punkten.

Jag talade för en stund sedan om departementschefens
betänkligheter. Jag
tillåter mig att återkomma till den saken
ytterligare ett ögonblick. Jordbruksministern
säger i sitt uttalande till statsrådsprotokollet,
att han håller med om
att en utredning bör komma till stånd
angående bolagets kapitalförsörjning på
längre sikt, och han menar att prövningen
av frågan om statens medverkan till
täckande av bolagets ytterligare behov
av rörelsemedel givetvis principiellt borde
ha fått anstå till dess resultatet av
en dylik utredning föreligger. Ja, det
är alldeles riktigt, menar jag, vad departementschefen
här har anfört. Men
även i detta sammanhang har han förfarit
på det sätt, som jag tillät mig karakterisera
för en stund sedan. Han har inte
tänkt sina tankar till slut, han har stannat
på halva vägen, han har icke ansett
nödvändigt att avvakta resultatet av den
utredning, som han själv anser principiellt
erforderlig. Vi är ju dock alltid
här i riksdagen mycket noga med att
få en sak ordentligt utredd, innan vi
beslutar därom. Vi vill ha en fast grund
att stå på, när vi går att fatta våra beslut.
Hur oändligt ofta hör man inte
här i kammaren i våra debatter, att vi
inte kan göra så eller så, vi kan inte för
dagen handla på det eller det sättet, därför
att ärendet inte är tillfyllestgörande
utrett. I detta fall har vi ingen utredning
alls, vilket ju departementschefen
själv medger. Icke desto mindre begär
man att kammaren skall votera bifall till
den föreliggande propositionen. Jag tycker,
att en sådan utredning skulle ha
varit alldeles särskilt motiverad mot

bakgrunden av de skärpta kreditrestriktionerna.

När man gör sådana reflexioner, måste
man samtidigt fråga sig, huruvida det
inte är berättigat att denna fråga har
väckt en sådan uppmärksamhet ute i
landet.

Det är emellertid, herr talman, ytterligare
ett par frågetecken, som man har
anledning att sätta i kanten till jordbruksutskottets
summariska motivering
för dess tillstyrkande av propositionen.
Som här redan har påpekats, både av
herr Nord och av herr Eskilsson, företer
detta bolag en mycket stark expansion.
I och för sig har man ingen anledning
till annat än att skänka erkänsla
åt den ambition, som företagsledningen
i detta hänseende lägger i dagen. En illustration
av denna utvecklings storlek
får man ju i den siffra, som är meddelad
i propositionen, nämligen att fram
till senaste årsskiftet har i anläggningar
och lager totalt investerats 290 miljoner
kronor. Även om, såsom här redan har
påpekats, en genomgripande modernisering
och rationalisering av de företag,
som bolaget fick övertaga, har varit nödvändig,
så torde nog i alla fall de senaste
årens expansion överträffa vad
som från början varit avsikten.

För närvarande pågår stora utvidgningsarbeten,
t. ex. vid massafabriken
och pappersbruket i Karlsborg samt vid
wallboardfabriken i Skinnskatteberg.
Vidare har man stora byggnadsplaner
i Otterbäcken. Nu inträffar det märkvärdiga
och kanske uppseendeväckande
att någon specifikation över lnir investeringarna
är tänkta över huvud taget
icke förekommer i de dokument soin vi
nu har framför oss. Om utskottet har fått
en sådan information under hand vet
jag ingenting om, men vi ledamöter av
kammaren, som icke tillhör utskottet, har
i alla fall inga som helst möjligheter att
bilda oss någon uppfattning på grundval
av sådant material, eftersom det inte
är redovisat i utskottets utlåtande.

Det sammanlagda kapitalbehovet för
dessa nya arbeten tycks man i alla fall
kunna beräkna till minst 200 miljoner
kronor. Endast en bråkdel av bolagets

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 107

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

tidigare investeringar har kunnat göras
med egna vinstmedel. Det främmande
kapitalet har vuxit undan för undan.
Jag hoppas verkligen att kammarens ledamöter
har observerat detta förhållande
i handlingarna. De långfristiga skulderna
har exempelvis enligt balansräkningen
ökat från 49,9 miljoner kronor
år 1953 till 124,7 miljoner år 1954.

Jag skulle i anslutning därtill vilja
ställa ännu en fråga till utskottets aktade
ordförande. Vilken kan anledningen
vara till att jordbruksutskottet över huvud
taget icke i sin motivering omnämner,
än mindre kommenterar detta förhållande?
Säkerligen frågar sig mer än
en, om det kan vara ändamålsenligt att
bolaget på detta sätt oavbrutet utvidgar
sin verksamhet. En sund ekonomisk hushållning
borde kräva, att åtminstone råvaruskulderna
regleras, innan mera omfattande
utvidgningar genomförs.

Ännu eu liten reflexion! En fullständig
specifikation i fråga om långfristiga
och kortfristiga skulder saknas på balansräkningens
skuldsida, åtminstone i
de officiella sifferredovisningarna. Har
detta förhållande helt förbigått jordbruksutskottet?
Såsom herr Nord erinrade
om har den under åren 1949—1954
redovisade nettovinsten uppgått till ca
2,2 miljoner kronor per år. Om hänsyn
tas till rörelsens omfattning, måste väl
denna avkastning sägas ha varit låg.
Har jordbruksutskottet ingen som helst
egen uppfattning på den punkten?

Både principiellt och praktiskt har
— såsom jag redan inledningsvis antydde
— frågan om Statens skogsindustriers
omfattning och kapitalförsörjning
stor betydelse. Därtill kommer, att riksdagen
enligt min mening icke i ännu
ett fall bör ikläda statsverket engagemang,
vilka förmodligen kommer att
nödvändiggöra nya åtaganden av en
storlek, som nu inte kan överblickas. Departementschefen
har ju sj iil v här påpekat,
att reverslånet på 35 miljoner kronor
endast är en åtgärd för att klara
bolaget i eu likviditetskris men inte har
något att göra med de väldiga investeringsbehov
som här signalerats. Då det
nu dessutom måste anses rimligt, att

riksdagens egna åtgöranden samordnas
med den proklamerade ekonomiska politiken,
tycker jag att alla borde kunna
vara ense om nödvändigheten av att
riksdagen åtminstone skaffar sig en överblick
över hela frågan, innan den går
att fatta beslut. Jag vill starkt understryka,
att riksdagen i dag saknar en
sådan överblick. Den finns varken i propositionen
eller utskottets utlåtande. En
grundlig utredning rörande bolagets investerings-
och finansieringspolitik på
kort och lång sikt samt förutsättningarna
härför måste enligt min mening
komma till stånd. I annat fall — jag
beklagar att jag måste säga det — handlar
vi här i riksdagen i blindo. I avvaktan
på resultatet av denna utredning
bör, i enlighet med den ekonomiska politikens
allmänna målsättning, projekterade
investeringar uppskjutas. Något
behov av den begärda lånegarantien föreligger
då inte.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har tillåtit mig framföra yrkar
jag bifall till den föreliggande reservationen
av herr Nord m. fl.

I herr Hagbergs yttrande instämde
herrar Velander (h) och Magnusson (h).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Sedan nu inte mindre än
tre ledamöter av kammaren här talat för
avslagslinjen, d. v. s. för reservationen,
kan det måhända vara på sin plats att
något sägs även från utskottsmajoritetens
sida. Då jag råkar tillhöra denna majoritet,
skall jag, herr talman, be att få yttra
några ord.

Innan jag går in på frågan om statlig
lånegaranti åt Statens skogsindustrier,
vill jag framföra några reflexioner av
mera allmän karaktär.

Jag vill då först framhålla, att jag alltid
hyst den uppfattningen, att statlig affärsdrift
bör förekomma endast i begränsad
utsträckning, och då i sådana fall
när verksamheten i fråga kan anses klart
allmännyttig. Jag anser det sålunda självklart,
att kommunikationsgrenar som
post, telefon, telegraf och järnvägar bör

108

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

drivas i statlig regi. Vidare anser jag det
bäst, att staten handhar det allmänna
vägväsendet och utbyggnaden av våra
vattenfall. Jag tvekar inte att deklarera
denna min uppfattning. Däremo^) vill
jag hävda, att näringslivet i princip bör
överlåtas till den enskilda företagsamheten.
Till näringslivet räknar jag självfallet
även skogsbruket och skogsindustrierna.

Från denna principiella huvudregel
vill jag emellertid göra ett undantag för
den verksamhet som bedrives av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier. Här är
nämligen fråga om en verksamhet, som
icke motiveras av eller handhas enhart
med utgångspunkt från driftsekonomiska
hänsyn, alltså hänsyn till räntabiliteten,
utan här spelar sociala, befolkningspolitiska
och svsselsättningspolitiska synpunkter
in. Jag vill som hastigast erinra
om hur och varför detta bolag kom till
stånd.

Redan i mitten av 1930-talet väcktes
frågan om att till ett särskilt statligt bolag
överföra den affärsdrivande verksamhet,
som i icke obetydlig utsträckning
då utövades av domänverket. Den
direkta orsaken till att frågan kom upp
var att domänverket av sociala skäl för
statens räkning förvärvat Karlsborgs sågverk
och sulfatfabrik uppe i Norrbotten.
Härigenom icke blott utvidgades domänverkets
industriella verksamhet avsevärt,
utan betungades även verket mer än tidigare
av företag, vilkas verksamhet icke
var i första hand driftsekonomiskt motiverad.
Redan tidigare hade domänverket
fått övertaga rörelsen vid ett flertal ■—
sammanlagt ett tiotal — liknande, förut
privatägda industrier, som då av vissa
anledningar hade gått omkull, om jag
får begagna det uttrycket. Efter flera utredningar
tog Kungl. Maj:t i proposition
till 1941 års riksdag upp spörsmålet om
det framtida handhavandet av domänverkets
skogsindustriella rörelse. Därvid
uttalade sig Kungl. Maj:t för att en sådan
omorganisation genomfördes av denna
verksamhet, att densamma hädanefter
ägde rum i bolagsform. Rörelsen skulle
vara ett rent affärsföretag och drivas i
konkurrens med såväl inhemska som utländska
företag i branschen. Kungl.

Maj:t betonade emellertid att vissa svårigheter
skulle kunna uppkomma vid en
affärsrörelse på föreslaget sätt. Bolagsformen
var trots detta klart att föredraga
framför ett bibehållande av verksamheten
inom domänverkets ram, detta icke
minst med hänsyn till den omfattning
domänverkets skogsindustriella rörelse
fått. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen
framhölls från många håll betydelsen
av att upprätthålla verksamheten
vid de olika norrländska företag, som
staten förvärvat enbart för att förhindra
att industrierna i fråga nedlades, med
arbetslöshet och befolkningsminskning i
berörda områden som följd. Sedan 1941
har ytterligare privatägda skogsindustrier
av samma skäl inköpts av staten och
hänförts till Statens skogsindustriers
verksamhetsfält.

Jag ämnar bär inte ingå på bolagets
finansiella problem, såsom herr Nord
gjorde. För bolagets kapitalförsörjning
hittills har lämnats en fullständig redogörelse
i propositionen nr 139 och även
i jordbruksutskottets utlåtande i anledning
därav, varför det är tämligen onödigt
att här upprepa detta.

Enligt de upplysningar som lämnats i
den nu föreliggande propositionen och
av chefen för bolaget vid jordbruksutskottets
behandling av propositionen
tycks det vara uppenbart att bolagets läge
för närvarande är sådant, att behov
föreligger av ytterligare lån åt bolaget.
Jag vill nämna att när vi behandlade
ärendet i jordbruksutskottet uppkallade
vi verkställande direktören i bolaget,
herr Norlin, och han lämnade då en del
upplysningar. Dessa lån avser ju bolaget
att upptaga i den öppna marknaden.

När man går att diskutera den föreliggande
framställningen om statlig lånegaranti
finns det flera betydelsefulla fakta
som man bör hålla i minnet. Räntabiliteten
i bolagets verksamhet har i hög grad
påverkats av att de anläggningar bolaget
av .sociala skäl fått övertaga bär varit
hårt nedkörda och omoderna och därför
krävt avsevärda investeringar för att
uppnå en acceptabel grad av effektivitet
och maskinell utrustning. Om jag inte
hörde fel medgavs detta även av en del

Onsdagen den 1(5 maj 1956

Nr 18 109

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

av talarna för reservationen, varför väl
ingen kan jäva det påstående som står i
utskottets utlåtande. Trots dessa investeringar
har åtskilliga av ifrågavarande företagsenheter
ej kunnat ge en fullt godtagbar
ekonomisk avkastning, just av
samma skäl som ur privatekonomisk synpunkt
sett lett till tanken på ett nedläggande.
Ännu återstår att bygga om ett
par av sågverken samt sulfatmassefabriken
i Karlsborg. Med andra ord, bolagets
ekonomi har belastats och kommer även
under de närmaste åren att belastas med
ett investeringsprogram som sammanhänger
med statsmakternas socialpolitik.

Av grundläggande betydelse vid ställningstagandet
till den framställning vi
nu har att behandla är även att bolaget
saknar tillgångar, såväl skogar som vattenfall,
att nu ställa som säkerhet för ett
lån i den öppna marknaden. Det är inte
så med detta företag, att det har egna
skogar eller vattenfall, utan det är hänvisat
att inköpa virke av domänverket
för varje år allt efter behov.

Jag delar den av, bland andra, reservanterna
framförda uppfattningen att
Statens skogsindustrier skall konkurrera
på jämställd fot med övriga företag inom
branschen. Visserligen har detta bolag
förstahandsrätt att inköpa virke från domänverkens
skogar men, märk väl, till
samma pris som andra, och det är
strängt frånsagt att bolaget icke skall få
någon favör, utan virket skall betalas efter
gällande dagspriser. En sådan jämställdhet
kan emellertid inte uppnås, om
inte bolaget får möjligheter att precis
som de konkurrerande företagen ställa
sådan säkerhet att lån kan upptagas på
den allmänna lånemarknaden. Hade det
här varit fråga om ett enskilt företag,
hade det sannolikt kunnat skaffa pengar
genom att ta ut inteckningar i bolagets
fastighet och med dessa som säkerhet
låna pengar på den öppna marknaden.
Här är det ett statligt bolag, och företagsledningen
kan icke göra en sådan
manöver. Därför finner jag det för min
del inte blott rimligt utan följdriktigt att
riksdagen bifaller det av Kungl. Maj:t i
propositionen framlagda förslaget att

riksgäldskontoret skall bemyndigas ikläda
statens garanti för ett på högst tio år
ställt reverslån å högst 35 miljoner kronor
åt Statens skogsindustrier.

Jag har då också beaktat att bolaget
för sin del hemställt om ett lån på 60
miljoner kronor men att departementschefen,
jordbruksministern, ansett sig
endast kunna tillstyrka garanti för ett
till 35 miljoner kronor reducerat lånebelopp.
Av en av de föregående ärade talarna
har det sagts att det framgår av
handlingarna att jordbruksministern här
varit synnerligen tveksam och av en annan
talare att han varit betänksam inför
detta ärende. Jordbruksministern har
därför inte så att säga utan vidare och i
ogjort väder hoppat på detta utan tänkt
sig för innan han tagit steget. Detta, tycker
jag, bör räknas honom till heder.

Beloppet 35 miljoner kronor motsvarar
för övrigt den summa bolaget tvingats
binda i överskottslager av rundvirke, huvudsakligen
härrörande från stormfällningarna
vintern 1954. Denna stormfällning
är väl i alla fall en omständighet,
varöver bolagsledningen och dess experter
knappast kunnat råda och knappast
heller kunnat förutse.

På denna grund vill jag, som sagt, yrka
bifall till utskottets hemställan rörande
statlig lånegaranti åt bolaget.

I detta sammanhang vill jag bemöta
reservanternas synpunkt om återhållsamhet
i fråga om krediter även beträffande
statliga företag. Man talar om den
skärpta kreditpolitiken och säger, att i
detta läge är det olämpligt att staten föregår
med så dåligt exempel som att
lämna en lånegaranti i föreslagen omfattning.
Men hur är det? Den nyligen
genomförda skärpningen av kreditrestriktionerna
tar sikte på en minskning
av utlåningsvolymen av 5 procent. Här
har Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit
en minskning av lånebeloppet från
60 miljoner till 35 miljoner kronor,
d. v. s. med över 40 procent. Man får
väl säga, att staten här föregår inte med
dåligt exempel utan med förebildligt exempel.
Enligt min uppfattning, och jag
tror även enligt en del andras mening,
bör man hålla regeringen och jordbruks -

Ilo Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

ministern räkning för att de tagit detta
steg.

Reservanterna har för sin del ansett,
att frågan om lånegaranti åt Statens
skogsindustrier icke bör tagas upp till
avgörande förrän en utredning skett om
bolagets kreditförsörjning på längre sikt
och av principerna för bolagets verksamhet.
Från något håll har föreslagits,
att denna utredning skulle ske så snabbt,
att ärendet kunde prövas på nytt vid
höstriksdagen. En sådan snabbhet i utredningsarbetet
är det väl icke många
som hoppas på och ännu färre som tror
på. Nej, vi måste utgå från att ett bifall
till förslaget om en utredning sådan
reservanterna tänkt sig måste ta betydligt
längre tid i anspråk. Vad sker då
under tiden? Jo, enligt bolagschefen
kommer ett avslag nu på Kungl. Maj:ts
framställning att innebära en ytterligare
försämrad likviditetsställning för bolaget
och föra med sig en uppenbar risk
för att bolaget måste företaga permitteringar
bland de anställda. Jag vill i varje
fall inte medverka till dylika konsekvenser.

Vad angår utredningskravet kan vidare
sägas, att ett bifall till det framförda
förslaget att utredningen skall ske genom
personer, fristående från bolaget,
måste inge stor betänksamhet. Bolaget
får nämligen inte komma i sämre ställning
än sina konkurrerande företag så
till vida, att genom utredningen insyn
erhålles i bolaget på ett sätt som aldrig
skulle skett om bolaget varit privatägt.
Av denna anledning vill jag uttala mig
för att, såsom departementschefen synes
ha utgått ifrån, en utredning om bolagets
kreditbehov på längre sikt sker inom
bolaget eller på så sätt bolaget självt
finner lämpligast. Att i denna utredning
även innesluta frågan om bolagets verksamhetsformer
anser jag olämpligt, närmast
därför att bl. a. denna fråga ingår
i det utredningsuppdrag som lämnats
kommittén för de .statliga företagsformerna.
Denna kommitté kommer, såvitt
jag är riktigt underrättad, att även ta
upp detta spörsmål, och kommittén har
redan berört detta ämne i sina diskussioner.
De övriga frågor, som reservan -

terna tänkt sig skulle bli föremål för
prövning vid den av dem föreslagna utredningen,
torde säkerligen komma att
beaktas av bolaget vid dess fortsatta planering.

När jag hörde herr Nord här — det
var ju han som började debatten — kom
jag att ställa den frågan till mig själv:
Hur skulle månne herr Nord ställt sig
om i en liknande situation hans parti
varit i regeringsställning, låt oss säga
med herr Nord som jordbruksminister?
Skulle herr Nord då ha intagit samma
ståndpunkt, som han nu gör som reservant?
Nej, säkerligen inte. Jag tror inte
herr Nord och hans partivänner hade
velat påtaga sig detta ansvar. Jag erkänner
att jag hyser bättre tankar om
herr Nord och det parti han tillhör än
att jag tror han skulle gå till väga på
det sättet. Det ansvaret hade han säkerligen
inte velat ta på sig.

Jag skulle också vilja ställa en fråga
till herr Eskilsson. Han nämnde i sitt
anförande, som jag för min del måste
finna mycket hovsamt och sakligt, att
inom utskottet hade de som velat gå på
avslagslinjen tilldelats många hårda ord
o. s. v. Jag känner inte till varifrån dessa
ord kom, men jag tänker att herr Eskilsson
är beredd att tala om här i kammaren,
vilka som fällde sådana.

Min ärade vän Hagberg sade, att utskottet
inte anfört någon motivering för
sitt ståndpunktstagande, och han citerade
också vad utskottet hade anfört i den
vägen: »Utskottet har — med hänsyn
till bolagets betydelse för folkhushållet
och exporten samt till den omständigheten,
att bolaget nödgats binda 35 miljoner
kronor i överskottslager av rundvirke,
huvudsakligen härrörande från
stormfällningar — intet att invända mot
att fullmäktige i riksgäldskontoret erhåller
bemyndigande att ikläda staten garanti
för ett kortfristigt reverslån å
högst tio år.» Jag tycker att det är ganska
bärande skäl som utskottet anför.
Men det är klart att vill man inte en
sak, kan man hitta på nästan vad som
helst för att motivera sin ståndpunkt.

Jag vill inte vara med om att bära ansvaret
för ett avslag på denna proposi -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 111

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

tion, vilket ett bifall till reservationen
skulle innebära. Vi får komma ihåg att
det är tusentals människor, som är beroende
av detta bolags verksamhet. Vägrar
staten att tillhandahålla nödiga medel
för rörelsens bedrivande, tar den på
sig ett stort ansvar genom att alla dessa
människor kommer att bli ställda på bar
backe. Är det inte bättre att de får vara
i verksamhet och ha arbete i stället för
att uppbära arbetslöshetshjälp?

Det skulle vara mycket att tillägga i
denna fråga, men jag begränsar mig till
det anförda och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
gjorde ett uttalande, som är ganska
anmärkningsvärt. Han sade, att bolaget
måste förfara på detta sätt, enär
bolaget inte har några egna skogar. Hade
det haft egna skogar, kunde det ta
inteckningar i dem och gå ut på allmänna
lånemarknaden, menade han. Och
han tilläde, att hade det här varit fråga
om ett enskilt företag, så hade detta tagit
inteckningar i sina skogar och så
gått ut på allmänna lånemarknaden.
Men, herr Tjällgren, det är just det man
inte kan göra för närvarande. Man kan
presentera vilken säkerhet som helst —
de mest fördelaktigt belägna inteckningar
— men man har ändock ytterligt svårt
att få lån på kapitalmarknaden. Det är
ju det, som är kardinalpunkten i detta
problem.

Sedan förklarade herr Tjällgren, att,
om bolaget inte får dessa pengar, kan
detta leda till permitteringar av folk, och
det ville han inte medverka till. .lag vet
ingenting närmare om den saken i detta
fall, men jag vill fäsla uppmärksamheten
på att det i så fall är precis samma situation
som föreligger för hela näringslivet
såsom en följd av kreditrestriktionerna.
Jag vill erinra om att från högsta
ort deklarerades i samband med kreditrestriktionernas
utfärdande, att just sådana
konsekvenser måste man tyvärr
under en övergångstid vara inställd på.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående talaren
har till en del redan besvarat de frågor,
som utskottets ärade ordförande framställt
till mig och till honom. Men herr
Tjällgren frågade mig vad jag skulle ha
gjort, om jag suttit i ansvarig ställning
vid behandlingen av denna fråga. Jag
vill till svar härå hänvisa till det yrkande,
som vi har ställt dels i motionen och
dels i reservationen. Vi ställer oss inte
avvisande, utan är väl medvetna om Statens
skogsindustriers behov av kapital —-såsom vi säger i vår motion •— men vi
vill ha en ordentlig redovisning och
planläggning av bolagets fortsatta verksamhet.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Med hänsyn till de många
anföranden som här hållits såväl av reservanterna
som av talesmännen för utskottet,
finner jag mig icke ha anledning
att nu gå in på en mera detaljerad
granskning av Statens skogsindustriers
nuvarande och kommande verksamhet.
Jag skall inte heller uttala mig om företagets
ökade behov av rörelsekapital och
om hur långt riksdagen i dylika fall bör
sträcka sig i fråga om tillmötesgående.
Det har redan från olika håll berörts i
debatten, och man bör ju, som bekant,
inte onödigtvis upprepa vad som redan
har sagts. Jag skall därför vara mycket
kortfattad och inskränka mig till att deklarera
några rent allmänna synpunkter.

Jag begärde ordet framför allt för att
starkt understryka det av reservanterna
ställda kravet på en objektiv och grundlig
undersökning och utredning av alla
de med nämnda företag förenade spörsmålen.
Efter allt som sagts och skrivits i
anledning av den proposition, som nu
ligger på kammarens bord, synes detta
krav på utredning vara mycket starkt
och väl motiverat. Det har bl. a. i detta
sammanhang framhållits att man inte
tycks ha riktigt klart för sig de principer,
som skall ligga till grund för Statens
skogsindustriers verksamhet eller
i vilken omfattning detta statsägda företag
skall utvidga sin verksamhet i fort -

112

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

sättningen. Det synes mig därför vara
ett intresse av första ordningen att man
först klarlägger dessa frågor, innan riksdagen
allt för mycket engagerar sig för
ökade kreditgarantier och nya kapitaltillskott.
Kravet på en sådan utredning,
kan, som sagt, inte avfärdas. Det är
starkt och välmotiverat, därest man vill
att företaget i fortsättningen skall kunna
påräkna det förtroende, som jag föreställer
mig att det behöver för sin fortsatta
existens.

I övrigt har jag, herr talman, begärt
ordet för att påtala den minst sagt underliga
linje, som man nu tycks vilja tilllämpa
i fråga om kreditrestriktionerna
här i landet. Allmänheten och inte minst
näringslivets representanter står med
rätta undrande och spörjande, om det
inte är statsmakternas mening att alla
kategorier i omnämnda avseende skall
behandlas lika. Jag vill erinra om att
vi för blott ett par tre veckor sedan här
i kammaren hade till avgörande en fråga,
vilken berörde en i viss utsträckning
förhöjd kreditgaranti åt företagarföreningarna,
som betyder så mycket och
på vilka vi ställer stora förhoppningar
när det gäller deras uppgift att befrämja
framför allt tillkomsten av ett differentierat
näringsliv på landsbygden. Den
gången var det fråga om ett relativt blygsamt
belopp. Då framhölls emellertid, att
man inte kan rucka på bestämmelserna,
utan måste vara principerna trogna. Såväl
det ena som det andra företaget, sade
man, får ta följderna av kreditrestriktionerna.
I dag däremot tillämpar man en
annan synpunkt på föreliggande problem.
Här gäller det inget blygsamt belopp
utan 35 miljoner kronor på ett
enda bräde till ett enda företag. Då bär
man inga betänkligheter.

Man skall inte bli förvånad över den
reaktion som ett dylikt ställningstagande
utlöser bland landets många företagare.
Det har omvittnats att många av
dem just i dag sitter i ett betryckt läge.
Därom vittnar också det ökade antal
konkurser som dagligen anmäles. Om nu
riksdagen, såsom jag håller för troligf,
antar den proposition, som ligger på
kammarens bord, skall vi inte förundra

oss över om detta beslut kommer att utlösa
en stark reaktion ute i bygderna,
inte bara rent ekonomiskt utan också
psykologiskt.

Jag vill, herr talman, med detta korta
anförande bara ha understrukit kravet
på en utredning, en objektiv och grundlig
utredning, angående Statens skogsindustrier,
dess verksamhet, målsättning
och fortsatta kapitalbehov. För övrigt
ber jag att få inlägga en bestämd gensaga
mot den inkonsekvens i fråga om
kreditrestriktionernas tillämpning som
genom dagens beslut kommer till synes.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) :

Herr talman! Det torde icke vara
många som med överraskning åhörde den
deklaration som herrar Hagberg och
Eskilsson framfört här i kammaren. Man
har sedan lång tid tillbaka i vår politiska
historia kunnat notera att högern satt
det privatekonomiska intresset framför
samhällsintresset. Men jag hade faktiskt
i dag väntat mig att få höra tongångar
som var helt annorlunda än vad vi tidigare
hört från det hållet. Jag hade denna
förväntan inte minst med tanke på vad
som framkom under den debatt som för
någon vecka sedan ägde rum här angående
industriens lokalisering.

Då man jämför den statliga och den
privata träindustrien, bör man också något
syna de förutsättningar, som legat
till grund för den statliga industriens
verksamhet, och jämföra dem med de
privata industriernas förutsättningar.
Jag förstår mycket väl att de, som hävdar
det privata intresset framför samhällsintresset,
naturligtvis gärna vill ha
större insyn i det statliga företagets förvaltning
och produktion. Av den hemställan,
som Statens skogsindustrier riktat
till Kungl. Maj:t, torde det stå klart
för alla, att Statens skogsindustrier vid
sin tillkomst år 1942 hade ett betydligt
sämre utgångsläge än motsvarande privata
företag. Av framställningen framgår,
att Aktiebolaget Statens skogsindustrier
f. n. har ett aktiekapital, som
motsvarar blott 19 procent av produktionsvärdet,
mot 55 procent år 1942. Det

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 113

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

kapital, som de enskilda skogsindustrierna
tillförts via aktier, ligger i genomsnitt
vid 60 procent. Det pendlar mellan
30 och 80 procent.

Vidare bör man erinra sig, hurudant
utgångsläget var, då domänstyrelsen
övertog dessa skogsindustrier i övre
Norrland. Vi hade haft den stora industridöden
som sträckte sig från mitten
av 1920-talet fram på 1930-talet. Under
den perioden tog de enskilda företagen
ingen som helst hänsyn vare sig till de
anställda eller samhället. Man överantvardade
det sociala ansvaret på kommunerna
att försöka bereda företagens tidigare
anställda arbete. Ännu i dag ser
vi tydligt sviterna av industridöden i
övre Norrland. Det finns kommuner som
alltjämt får dras med tyngden av en stor
social börda, som de åtdragit sig under
försöken att bereda försörjningsmöjligheter
åt de människor som en gång varit
anställda vid de privata företagen.
Jag nämner Byske kommun t. ex., som
har en av de bästa hamnarna i övre
Norrland men som ännu inte fått någon
ersättningsindustri. Detsamma gäller
Västerbottens län över huvud taget. Man
planerar visserligen ett sågverk i Lappmarken,
närmare bestämt i Lycksele.
Men med den inställning, som reservanterna
här gett till känna, torde det dröja
länge, innan principerna om industriens
lokalisering i något fall kan påverka
de privata företagarna att placera
sina företag ute på svenska landsbygden.

Jag häpnade inte minst, när jag i utskottet
fick ta del av herr Nords ståndpunkt,
i synnerhet som Statens skogsindustrier
planerade ett företag inom hans
eget län, nämligen vid Otterbäcken i
Skaraborgs län, och Amnehärads företrädare
i utskottet klart gav till känna
förutsättningarna och förväntningarna
för att Statens skogsindustrier skall fullfölja
den avsedda anläggningen där. Amnehärad
hade byggt bostäder för att ta
emot den arbetskraft som erfordras för
den industrien, men nu synes herrarna
från högern och folkpartiet redan två
veckor efter deklarationerna om sin väl •8

Första kammarens protokoll 1956. Nr 18

vilja för industriens lokalisering på
landsbygden vilja sticka en käpp i hjulet
för möjligheterna att åstadkomma ett företag,
vars nödvändighet redan har klart
belysts i Statens skogsindustriers rekommendationer.
Här är fråga om att
åstadkomma helförädling av avfallsprodukter
från sågverk och från statens egna
skogar, men herrarna inom högern
liar tydligen föresatt sig att söka stoppa
företaget, även om det finns förutsättningar
för en industriell utveckling, därför
att de anser att staten inte skall driva
några som helst företag i detta samhälle.
Men jag tror, att om samhällets
majoritet skulle kräva en större insyn i
de privatekonomiska företagen, då skulle
nog herrarna resa sig ganska snabbt
och slå tillbaka varje krav på insyn vare
sig från de anställda eller från samhället.

Utskottets ärade ordförande har här i
allmänna ordalag deklarerat de synpunkter
som utskottsmajoriteten haft på
sakfrågan som sådan, men när det gäller
att strypa möjligheten för Statens
skogsindustrier att bli likställt med de
övriga industriföretag som sysslar med
trävaror, är man färdig att omedelbart
försöka stoppa utvecklingen. Jag tycker
att Statens skogsindustrier har åstadkommit
ett berömvärt initiativ och en
god förvaltning sedan 1942, men det är
en enorm skillnad mellan Statens skogsindustrier
och de enskilda träindustriföretagen.
Statens skogsindustrier behärskar
inte råvaran, utan de är tvärtom
tvungna att även inleverera de vinster
som företaget haft under de år, då man
har varit i färd med att bygga upp en
nedsliten industri, inte minst de industrier
som i övre Norrland överfördes
till domänstyrelsen och som fortfarande
kräver väsentliga investeringar för att
kunna följa den tekniska utvecklingen
som har skett inom dessa industrigrenar.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan,
men jag beklagar att inte Kungl.
Maj:t har kunnat rekommendera riksdagen
alt acceptera Statens skogs! ndu -

114

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

striers hela framställning om 60 miljoner
kronor, tv då kan det hända att vi
hade fått se att en industri hade uppkommit
även på den skaraborgska landsbygden
liksom inom Västefbottens län,
där staten för närvarande inte har en
enda industrianläggning, fastän den behärskar
en stor areal med råvara.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr HAGBERG (li) kort genmäle:

Herr talman! Med all aktning för den
senaste ärade talaren vågar jag dock ifrågasätta
sammanhanget mellan de frågor,
som han talade om, och det spörsmål vi
här har att diskutera. Den fråga, vi här
har att behandla, är ju den ställning,
som det föreliggande förslaget bör inta
mot bakgrunden av de skärpta kreditrestriktioner,
som nu trätt i kraft. Här
är det inte fråga om att diskutera enskild
företagsamhet contra s. k. samhällelig
företagsamhet; det är en fråga, som ligger
alldeles utanför detta ämne.

Jag tycker nog också, att den ärade
talaren begagnade några överord, när
han talade om att man här önskade »sätta
en käpp i hjulet» för Statens skogsindustriers
utveckling. Sedermera tillspetsade
han saken ytterligare genom att framhålla,
att man önskade »strypa» denna
verksamhet. Det är ju orimligt att göra
sådana påståenden. De önskemål, som
här framställts, är ju endast att denna låneframställning
skall behandlas i samma
ordning som alla andra framställningar
om lån. Till detta yrkande har knutits
ett annat, nämligen att riksdagen, som
skall ställa pengarna till förfogande, åtminstone
skall få en översikt över vad
det kan bli fråga om i framtiden. Alla
är vi ju ense om att dessa 35 miljoner
endast är en initialkostnad. Jag skulle
vilja direkt till den ärade talaren rikta
en fråga: Vad kostar utbyggnaden vid
Karlsborg? Vad kostar utbyggnaden i
Skinnskatteberg? Vad kostar utbyggnaden
i Otterbäcken? Det finns inte ett ord
om detta vare sig i propositionen eller i
jordbruksutskottets utlåtande.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När det gäller frågan om
att bereda Statens skogsindustrier möjligheter
att ta upp ett lån genom att ställa
en statsgaranti som säkerhet, tycks
man från reservanternas och motionärernas
sida ge ärendet större dimensioner
än det i verkligheten har. Både i herr
Eskilssons och i herr Hagbergs anföranden
framfördes synpunkter, som jag
måste ställa mig frågande till.

Det är i dag inte fråga om att bevilja
något lån till Statens skogsindustrier,
utan här gäller det endast att riksdagen
skall besluta att ställa sådan säkerhet,
att bolaget kan uppträda på den allmänna
lånemarknaden. Det är inte heller meningen
att bolagets lånebehov skall få
någon sorts förtursrätt, utan Statens
skogsindustrier får ställa sig i kön och
vänta, tills det blir bolagets tur att få låna.
När detta kommer att ske, skall riksdagen
inte uttala sig om — det ankommer
på riksbanken att avgöra den saken.

Det har vidare talats om att här skulle
göras så väldigt stora investeringar. Det
har väl inte riktigt med den föreliggande
saken att skaffa. Därför att man nu
skulle ge Statens skogsindustrier möjlighet
att efter hand få låna upp pengar, är
det inte fråga om att dessa skall användas
till nyinvesteringar. Tvärtom har det
tydligt sagts ifrån, att den frågan bör
närmare utredas. Statens skogsindustrier
är emellertid ett företag, som t. o. m.
herr Hagberg fällde det omdömet om, att
det sköts så väl, att det har en plats i
vårt samhälle. Jag skulle tro att alla de
många skogsägare, framför allt i Norrland,
som tidigare var helt beroende av
de rådande konkurrensförhållandena, i
dag känner sig tillfredsställda med att
Statens skogsindustrier kommit till.

Vad frågan nu gäller är att motverka
de svårigheter som Statens skogsindustrier
råkat in i på grund av en naturkatastrof.
Det har som bekant förekommit
stormskador, och det gäller här inte något
annat än att återföra bolagets ekonomiska
förhållande till det läge som de befann
sig i, innan stormfällningen ägde

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

115

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

rum. Det var nödvändigt att Statens
skogsindustrier tog hand om det stormfällda
virket inte enbart från domänverkets
skogar, utan även från en hel del
privata skogar.

Här har sagts att det väl ändå borde
utredas, hur det ligger till med Statens
skogsindustriers verksamhet, innan man
beslutar om ytterligare lån. Jag anser
det vara nödvändigt att, innan Statens
skogsindustrier i någon nämnvärd grad
utökar sina investeringar, en utredning
verkställs av den frågan. Bolaget har ju
självt beslutat att utföra en sådan undersökning
för att klarlägga det kapitalbehov
som på längre sikt kommer att göra
sig gällande för bolaget. Jag skulle tro
att man då kommer upp i de summor,
som herr Hagberg här nämnde. Vad man
inom Statens skogsindustrier härvidlag
siktar till, får vi givetvis reda på, när
den utredningen är färdig, och resultatet
kommer givetvis att föreläggas riksdagen.

När det nu gäller att anskaffa kapital
till Statens skogsindustrier har jag anfört
betänkligheter i fråga om den väg
på vilken detta föreslagits skola ske. Jag
tror att det kanske borde göras på annat
sätt än här föreslagits. Det är klart att
jag med hänsyn till de nuvarande kreditrestriktionerna
blev tveksam, när bolaget
begärde att få säkerhet för att kunna
uppta ett lån på 60 miljoner kronor. Nu
är det väl så, att alla vi, som är företagare,
känner en viss aversion mot dessa
kreditrestriktioner, men å andra sidan
vågar väl ingen i dag hävda att de gällande
restriktionerna skulle kunna slopas
för närvarande. Jag tror därför, att
detta är saker och ting som man noga
måste tänka över, och jag har försökt
göra det.

Jag kom då till det resultatet att man
borde gå den vägen, att man hjälpte Statens
skogsindustrier över de allra största
svårigheterna för dagen, och därför stannade
jag vid att gå bolaget till mötes med
cn garanti för hälften av den summa som
det begärt att få låna. Jag var ju för övrigt
inte ensam om att vilja ge bolaget
möjligheter att ta upp ett lån. Riksgäldsfullmäktige
var ganska eniga — herr

Hagberg hade en annan mening, men annars
var fullmäktige beredda att tillstyrka
ett lån, visserligen inte på 35 miljoner
kronor men på 30 miljoner.

Jag kom faktiskt till den slutsatsen,
då jag vägde skälen för och emot, att
man måste låta betänkligheterna fara. Tv
om Statens skogsindustrier inte får möjligheter
att vid en tidpunkt, om vilken
jag inte vet någonting närmare, ta upp
ett lån, så att bolaget kan klara upp
sina likviditetssvårigheter, så tror jag
att detta vore olyckligt iiven för en hel
del småbönder och mindre skogsägare
inte minst i Norrland. Om Statens skogsindustrier
skulle tvingas börja realisera
sina lager för att på det sättet skaffa sig
erforderligt rörelsekapital, skulle det
nämligen uppstå en konkurrens, varigenom
priserna ginge ned på ett sätt som
visserligen de stora skogsbolagen skulle
tycka om, när de skulle köpa skog, men
som skulle bli mycket kännbar för de
många mindre skogsägare över hela vårt
land, som redan bär gjort stora investeringar
och som räknat med att efter
hand sälja skog. Även för en del små sågverksägare
tror jag att en sådan utveckling
skulle kunna bli besvärlig.

Man får väga dessa ting emot varandra,
och jag tror då att det förslag, som
jag här framlagt — vilket nu också biträdes
av en majoritet inom jordbruksutskottet
— är det bästa man i nuvarande
läge kan komma fram till. Sedan kan
det givetvis råda delade meningar om
hur man skall förfara i detta fall. Domänstyrelsen
har tidigare tillhandahållit
och skall även i fortsättningen tillhandahålla
Statens skogsindustrier krediter,
men varken Statens skogsindustrier eller
domänstyrelsen bestämmer ju själva
över möjligheterna att tillhandahålla förlagskapital.
Domänstyrelsen måste varje
är leverera in överskottet till staten och
får följaktligen inte behålla pengar, som
den skulle kunna låna ut till Statens
skogsindustrier. Det iir uppdraget en
ram för detta.

När man överväger dessa ting, skulle
jag ändå tro att man kommer till den
slutsatsen, att man av två onda ting får
ta det minst onda. Jag skulle i detta fall

116

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

inte våga helt säga nej och vänta kanske
ett år med att ge Statens skogsindustrier
möjlighet att ställa sig i kön. Det
skulle kunna medföra påföljder som jag
är övertygad om att en överväldigande
majoritet av riksdagens ledamöter inte
vill skall övergå den del av svenska medborgare,
som inte fått så mycket att förvalta
av det ekonomiska goda.

När man därför, ärade kammarledamöter,
går att ta ställning till dessa frågor,
kan man inte enbart säga, att man
i nuvarande trängda situation på lånemarknaden
måste säga nej. Här gäller
det att överväga vad som är rättvist och
se till, att man tar hänsyn åt olika håll.

Jag har, herr talman, med anledning
av att man från oppositionens sida velat
ge denna fråga betydligt större dimensioner
än den egentligen har, velat
föra fram dessa synpunkter. Jag kan
inte tänka mig annat än att kammarens
ledamöter, med hänsyn till de konsekvenser
ett avslag på utskottets förslag
skulle medföra, kommer att ansluta sig
till jordbruksutskottets förslag.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste bekänna, att
jag blivit alltmera konfunderad, ju längre
denna debatt fortskridit, inte minst
efter det anförande statsrådet Norup nu
hållit.

Statsrådet deklarerade i början av anförandet
mycket bestämt, att det här inte
är fråga om att ge någon förtursrätt för
lånet till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
Statsrådet sade: »Bolaget måste
ställa sig i ko liksom alla andra företag,
och sedan ankommer det på riksbanken
att ta ställning till när lånet skall släppas
fram.» Jag tror att jag uppfattat
statsrådet rätt på denna punkt, och statsrådet
nickar bifall till alt jag inte missuppfattat
honom. Men, herr statsråd, om
denna låneansökan skall gå in i den stora
ko, som i dag råder i riksbanken,
måste ju detta betyda att lånet, med den
ytterligt långsamma takt, i vilken denna
ko avverkas, inte kommer att släppas ut
på marknaden förrän i en ganska avlägsen
framtid. Om denna ordning skall till -

lämpas, som herr statsrådet själv här har
angivit, nämligen att bolaget inte skall
ha någon förtursrätt, faller, såvitt jag
kan förstå, hela den argumentering, som
man här fört fram. Skulle vi då inte,
herr statsråd, kunnat avvakta den utredning,
som statsrådet själv mycket riktigt
anser vara önskvärd? All sannolikhet talar
för att vi då på ett helt annat sätt
kunnat överblicka förhållandena än vi
i dag har tillfälle att göra.

Därtill kommer ytterligare en omständighet,
som jag gärna skulle vilja framhålla.
Den här ifrågasatta upplåningen
är ju i realiteten att likställa med statlig
upplåning till motsvarande belopp. Låter
den sig förena med strävandena att
ernå en totalbalanserad budget, som ju
innebär att statens kapitalinvesteringar
icke skall täckas lånevägen? Jag vet inte,
om herr statsrådet är beredd att svara
på den frågan.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När jag har sagt att företaget
får ställa sig i kön, så kan jag hänvisa
till utskottsutlåtandet, där det också
tydligt står: »Tidpunkten för lånets
utlämnande bör bestämmas av riksbanken
i samma ordning som i övrigt gäller.
» Jag vet inte vilken erfarenhet herr
Hagberg har av bankverksamhet, men
det är väl ändå inte så, herr Hagberg,
att bankerna i allmänhet tillämpar den
ordningen att de gör upp diarium på inkommande
låneansökningar och behandlar
och beviljar lånen strängt efter den
förteckningen, utan jag förmodar att varje
bankledning kommer att överväga behoven
och möjligheterna att tillgodose
olika krediter.

Om det skulle förhålla sig så, att privatbankerna
går efter någon diarieförteckning
och beviljar lånen i den ordning
ansökningarna kommer in, då gratulerar
jag småföretagarna i detta land.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I propagandan har ju
högern och folkpartiet ständigt hävdat,
att ett statligt bolag är en dålig ledare

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 117

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

av ett industriföretag. Det förvånar därför
inte heller, att man från de hållen
jämt och ständigt påyrkar en sådan utformning
av den ekonomiska politiken,
att man skall få största möjliga täckning
för sina påståenden.

Det är inte första gången dessa frågor
behandlas här i riksdagen. Jag för min
del har alltid hävdat, att Statens skogsindustrier
är ett exempel på att staten
framgångsrikt kan driva industriföretag.
De framgångar, som Statens skogsindustrier
ovedersägligen haft, bevisar
att detta statliga företag har gjort sin
sak mycket bättre än det privata kapitalet,
att Statens skogsindustrier har lyckats,
där det privata kapitalet kapsejsat.
Jag tror inte att Statens skogsindustriers
aktuella kapitalbehov kommer att på något
sätt rubba de deklarationer i det
avseendet, som jag tidigare avgett här i
kammaren.

Herr Eskilsson hävdade, att den ursprungliga
målsättningen för Statens
skogsindustriers verksamhet nu överges.
Till det vill jag säga, att det nog är
nödvändigt att frångå den snäva målsättning
som ursprungligen drogs upp för
verksamheten, och inte minst är detta
angeläget, om man vill åstadkomma några
resultat i Norrlands inland.

Vidare sade herr Eskilsson någonting
om den olyckliga Årydaffären i fjol. Ja,
kammaren erinrar sig säkert den saken,
men jag hävdade då och hävdar nu, att
den affären inte alls var olycklig. Den
tvingade de privata till handling, den
liksom satte eld i ryggslutet på det privata
kapitalet, resulterade i handling.
Därför var denna affär ur regeringens
synpunkt ingalunda olycklig.

Högerns talesman herr Hagberg säger,
att detta förslag strider mot riktlinjerna
för kreditpolitiken. Men är det inte så,
att ramen för investeringarna varje år har
sprängts och att investeringssumman alltid
har varit 10—15 procent högre än
man egentligen avsett och räknat med?

Utskottets talesman herr Tjällgren deklarerade
några principer i anslutning
till denna fråga. För sin del hade han
den principen som utgångspunkt, sade
han, att näringslivet skall drivas i privat

regi. Men om det är bondeförbundets
princip, då måste jag säga att bondeförbundet
egentligen inte har mycket att
komma med i sin förkunnelse framför
allt när det gäller övre Norrland. Jag
tror inte heller att bondeförbundet har
så mycket att komma med när det gäller
landsbygdens industrialisering, om man
jämt och ständigt skall ha dessa principer
som utgångspunkt. I det fallet vore
det hälsosamt, anser jag, om bondeförbundet
ville ompröva sina principer och
se litet mera realistiskt på hur förhållandena
egentligen ligger till.

Reservanternas linje är närmast densamma
som företräddes från det hållet,
då vi behandlade frågan om kapitaltillskott
till Norrbottens järnverk. Det enda
nya i motiveringen är hänvisningen till
de stränga kreditrestriktionerna. Men jag
erinrar kammaren om att högern faktiskt
gick på händerna, när man beslutade
att beskära repetitionsövningarna
för att spara in 60 miljoner kronor. De
sparades ju in, och nog är det nödvändigare
att lägga till Statens skogsindustrier
det kapitalbehov som det har.

Ja, reservanterna önskar, att riksdagen
skaffar sig en överblick över bolagets
investerings- och finansieringspolitik såväl
på kort som på lång sikt. Vidare
önskar reservanterna en opartisk utredning
om huruvida Statens skogsindustriers
verksamhet kan verka menligt för
enskilda företag. Därtill skymtar i reservationen
ett påstående att Statens
skogsindustrier i fråga om virkesförsörjningen
skulle ha en mer favoriserad
ställning än de stora enskilda företagen
inom skogsförädlingsindustrien.
Jag tyckte mig också i utskottstalesmannens
formuleringar skymta en antydan
att Statens skogsindustrier skulle vara
favoriserat i fråga om virkesinköp. Jag
hävdar emellertid bestämt, att exempelvis
Cellulosakoncernen med sina väldiga
skogsinnehav naturligtvis är mera favoriserad
i fråga om råvaruinköp än Statens
skogsindustrier.

Man kräver insyn beträffande företagets
skötsel och dess framtidsperspektiv.
Allt detta låter bestickande, men
nog måste det sägas, att Statens skogs -

118 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

industrier — i varje fall i större utsträckning
än de privata industrierna -—
ger en inblick i sin verksamhet. Men så
säger man, att Statens skogsindustrier
är ett samhälleligt företag. Jag måste
ju fråga: Spelar inte de stora privata
industrierna också en samhällelig
roll? I varje fall är det väl ingen
från högern eller folkpartiet som inte
menar, att de spelar en stor och viktig
samhällelig roll. Men liksom herr Lage
Svedberg vill jag fråga: Vilken insyn har
vi i dessa företag? Den lyser med sin
frånvaro. Jag måste här vidare fråga:
Får riksdagen någonsin redogörelse för
hur mycket storindustrien tjänar exempelvis
på framställningen av de moderna
stridsplanen, de moderna jagarna, radaranläggningarna
o. s. v.? Mig veterligt
har riksdagen inte fått någon uppgift
om hur stora vinstmarginalerna är
för den privata industrien i dessa fall.
De lär vara väldigt stora, men man aktar
sig för att tala om den saken, ty det
betydde en insyn i den privata industrien.
Den förvägras t. o. m. riksdagen.
Inte har exempelvis Cellulosakoncernen
öppnat portarna på vid gavel och delgivit
svenska folket vad koncernen
egentligen liar i kikaren.

Såsom jag sade tidigare, är det nödvändigt
att utvidga Statens skogsindustriers
verksamhet. Det vågar jag påstå. Jag
har i denna kammare tidigare talat om
nödvändigheten av att så sker framför
allt för övre Norrlands vidkommande,
men jag skulle också tro, att det med
tanke på förhållandena i södra Sverige
vore på sin plats, att Statens skogsindustrier
där trädde in på arenan.

Reservanterna vill ha en utredning för
att dels stoppa kapitaltillförseln, dels
begränsa verksamheten för Statens
skogsindustrier. Jag tror, att här gäller
det för det första att få något till propagandan
för att påvisa, att Statens skogsindustrier
skötes dåligt, och för det andra
är väl den yttersta och viktigaste målsättningen
att man till varje pris vill begränsa
Statens skogsindustriers verksamhet.
En utredning efter dessa linjer måste
bestämt avvisas, ty man har här presenterat
en politik, som med hela sin

udd är riktad mot sysselsättningen,
främst i Norrbotten.

Det har en längre tid rått ett osäkerhetstillstånd
beträffande driften i Seskarö
och Båtskärsnäs; och i Törefors vet
man ännu ingenting om vad som skali
ske. Utskottet skriver i anledning av
motionerna 1:558 och 11:735 följande:
»Beträffande slutligen det i motionerna
uttalade önskemålet, att bolagets rörelsekapital
skall erhålla sådan omfattning
att detsamma även täcker den rörelse
som bolaget bedriver i Törefors och
Seskarö, vill utskottet hänvisa till att
bolaget i en till utskottet ingiven promemoria
uttalat sin avsikt att i fortsättningen
upprätthålla dessa företagsenheter.»
Ja, upprätthålla dessa företagsenheter,
men i Töre vill man ha klart besked i
vilken utsträckning företagen skall upprätthållas.
Jag vill i anledning av osäkerhetstillståndet
också i Båtskärsnäs direkt
fråga: Hur kommer det att bli i
Båtskärsnäs? Skall driften där fortsätto
eller har man planer på att nedlägga
densamma? Det är viktigt att ge folket
i Båtskärsnäs besked på den punkten.

Bolaget har begärt 60 miljoner kronor
men får endast 35 miljoner kronor. Beloppet
60 miljoner kronor skulle ha varit
nödvändigt för att snabbt bygga om
Töreforsverken. Men hur det nu skall
bli med Töreforsverken, är synnerligen
ovisst, framför allt med tanke på att man
begränsar beloppet till 35 miljoner kronor.
Man säger bär, att det skall ske en
utredning om kapitalbehovet för Statens
skogsindustrier. Jag vill uttala den förhoppningen,
att denna utredning skall
ske snabbt och att denna utredning också
skall äga rum med tanke på nödvändigheten
av att Statens skogsindustriers
verksamhet utbygges. Jag vill erinra om
att Statens skogsindustrier har lanserat
programmet om att bygga upp träförädlingsindustrien
i Västerbottens inland,
men om inte svenska staten genomför eu
politik, som gör detta ekonomiskt möjligt
för Statens skogsindustrier, är det
uppenbart att detta projekt måste skrinläggas.
Behovet av industrier i Västerbottens
inland, liksom också i Norrbottens
inland, framstår emellertid klart.

Onsdagen den IG maj 195G

Nr 18 119

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Till sist skulle jag vilja säga, att det
vore önskvärt med en smidigare lönepolitik
i Statens skogsindustrier när det
gäller att behålla bl. a. högt kvalificerade
driftsledare och högt kvalificerade
industrimän. Jag erinrar om att Karlsborgsverken
— det är väl den största
anläggningen — för ett par år sedan förlorade
en mycket ung och driftig chef,
som blev chef för Skogsägarnas cellulosaaktiebolag.
Ryktet förtäljer att initiativet
till denna förflyttning togs av
chefen för jordbruksdepartementet, herr
statsrådet Norup. Är detta rykte riktigt,
är det ju ägnat att förvåna, tv Statens
skogsindustrier sorterar ju främst under
jordbruksdepartementet. Jag skulle här
önska att få bekräftelse på huruvida detta
rykte är med sanningen överensstämmande
eller inte.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den föreliggande frågan
bär från olika håll blivit så djupgående
analyserad, att jag för min del skall inskränka
mig till att endast röra vid utanverken.

När jag läste utskottsbetänkandet och
såg vilka som var reservanter, lade jag
märke till att det var personer som —
jag tror på ett undantag när — i vanliga
fall har sin vistelse söder om Örebro
län — det är det sydligaste län, där Statens
skogsindustriers verksamhet för tillfället
upphör, fastän bolaget inom en
mycket nära framtid kommer att rycka
in i herr Nords Skaraborgs län.

Jag tycker för min del att det är oriktigt
att av detta spörsmål göra en partipolitisk
fråga, tv det är faktiskt en fråga,
som är betydelsefull inte bara ur
rikspolitisk synpunkt utan kanske framför
allt ur bygdesynpunkt. Ty vad är
det som inträffar och har inträffat i de
områden, där Statens skogsindustrier
har börjat sin verksamhet? Jo, så långt
jag känner, är det på det sättet, att bolaget
fått tjänstgöra som ett sorts lasarett,
som faktiskt har skött sig så bra,
att det liksom andra lasarett inom några
år fått patienten på fotterna igen.

Det är klart att bygdefrågor av detta
slag i alldeles särskild grad intresserar
oss, som bor i övre Norrland, i Västmanland
eller i Örebro län. Det brukar
ju också vara så, att riksdagsmännen inte
är främmande för bygdepolitik, utan
om någonting kan göras för en bygd,
brukar man sluta upp omkring detta —
oavsett vilken politisk mening man bär.
Norrlänningarna brukar ge det verkliga
skolexemplet på hur man över partigränserna
slår vakt om vissa bygdefrågor.

Jag har på mycket nära håll kunnat
observera, hur Statens skogsindustriers
verksamhet har utvecklat sig.

Statens skogsindustrier kom till ett
område, där de förra ägarna av det ena
eller andra skälet ansåg, att de inte ville
investera någonting i industrien. Domänverket
skulle ju överta skogen, och man
kom då på kommunalt håll till den uppfattningen,
att eftersom domänverket ägnade
sig åt skogsbruk, komme skogen
med all sannolikhet att växa fram över
den industri som fanns. Men genom att
Statens skogsindustrier övertog anläggningarna,
visar de i dag lyckligtvis ett
helt annat ansikte än tidigare. Man har
inte bara byggt om industrierna och startat
nya industrier och skaffat nya lokaler,
utan man har också tänkt på de anställda.
Tidigare var bostadsstandarden
försumpad i särskilt hög grad. Där har
man nu sedan flera år hållit på att få
fram en bättre standard, lika väl som
man lyckats skapa bärkraftiga industrier.

Det skulle inte falla mig in att förneka,
att det naturligtvis finns enskilda företag,
som också sköter sig lika bra. Men
i dag måste vi uppskatta Statens skogsindustrier
för att det satt i gång verksamhet
i bygder och industrier som i
det närmaste legat nersumpade. Det är
klart att sådant måste kosta pengar.
Skall man bygga upp företaget på detta
sätt — både när det gäller industrilokalerna
och när det gäller bostäderna -måste det investeras kapital. Det är ju
till stor del om den saken som diskussionen
står i dag. .lag bär känsla för och
är belåten med Statens skogsindustrier,

120

Nr 18

Onsdagen den 16 mai 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

därför att jag känner dess verksamhet
ganska ingående, och jag är glad över
att ingen har sagt att företaget sköts dåligt,
ehuru vissa önskemål i fråga om
skötseln väl alltid kan framföras.

Jag lovade, herr talman, att jag inte
skulle tala så länge. Jag är på det klara
med att man här har olika meningar,
och att de, som bor i Norrland och Mellansverige,
kanske har en annan mening
än de som bor söderut. Det är ingen som
kämpat så mycket för reservanterna som
herr Hagberg i Malmö. Å andra sidan har
ju en annan skåning, statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, intagit
en motsatt ståndpunkt, så det får väl
jämna ut sig. Jag tror, att frågan om Statens
skogsindustrier kommer upp till
diskussion även vid kommande tillfällen,
och det är möjligt att vi vinner större
enighet, ju längre söderut Statens skogsindustriers
verksamhet kommer att utsträckas,
ty då lär vi oss litet var att
värdera detta statliga bolag, inte minst
ur bygdesynpunkt, och då kanske heller
inte debatterna behöver bli partipolitiskt
färgade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I denna debatt har ju
bygdesynpunkterna kommit alt spela
en viss roll, detta inte utan orsak. Enligt
reservanternas förslag skulle den planerade
fabriken i Otterbäcken skjutas ytterligare
på framtiden. Det är fördenskull
förvånansvärt, att den, som står
först bland reservanterna, är från det
län, där just denna fabrik är avsedd att
placeras. Skaraborgs län är ett av de få
utflyttningslänen i landet, och av utflyttningsområdena
är norra delen ganska
betydande. Norra delen av Skaraborgs
län har under åtskilliga år haft allvarliga
bekymmer. Både länsstyrelsen och företagarföreningen
har länge varit på jakt
efter lämpliga industrier för att ge människorna
sysselsättning i kommunerna
kring och norr om Mariestad. När fördenskull
Statens skogsindustrier planerade
att bygga en stor fabrik i Otterbäc -

ken och vidtog en del förberedelser, var
glädjen stor i länsstyrelsen och företagarföreningarna
och framför allt i kommunerna.
Men häpnaden blev så mycket
större, när man märkte, att det var bl. a.
skaraborgare som ville ställa detta projekt
på en oviss framtid.

Det är klart att politiska hänsyn har
spelat in, och många gånger är ju den
politiska bundenheten starkare än de
synpunkter som i detta fall är de väsentliga,
nämligen att man bör bereda människorna
utkomst. Den privata företagsamheten
har misslyckats. Nu skulle Statens
skogsindustrier gagna kommunerna
och landet och inte minst skogsägarna i
södra Värmland och norra Skaraborgs
län, men detta vill den borgerliga oppositionen
med herr Josef Nord från Skaraborgs
län i spetsen inte vara med om.

Det är bara detta, herr talman, jag har
velat anföra.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste för min del
protestera mot vad vännen Birger Andersson
här har sagt.

Jag har inte yttrat något som ger stöd
för den uppfattning som han har framfört.
Jag liar inte yttrat mig emot den
av Statens skogsindustrier planerade anläggningen
vid Otterbäcken. Där föreligger
en ekonomisk fråga som givetvis inte
kan lösas i ett sammanhang. Jag tror inte
att Statens skogsindustrier är redo att
sätta i gång där.

Jag måste emellertid för min del säga
att jag lika väl som herr Birger Andersson
gläder mig åt att det blir företagsamhet
i Skaraborgs län, och jag vill
bestämt tillbakavisa hans påstående om
motsatsen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr Nord har visserligen inte yttrat
någonting om Otterbäcken, men den reservation
han har avgivit innebär att
Otterbäcken får vänta på sin fabrik.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag skall bara säga ett par ord

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 121

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

om de motioner, som höger och folkparti
har väckt i anledning av den proposition
vi nu diskuterar. Vi kan väl
vara överens om att högerns och folkpartiets
motioner bägge är lika negativa.
Dessa två partier befinner sig i denna
fråga liksom i så många andra på samma
linje. Enhetsfronten synes vara rätt
stabil, i varje fall när det gäller att propagera
mot den statliga verksamheten
och komma den till livs, även om det är
fråga om ett så livsdugligt företag som
Statens skogsindustrier.

Nu har man från högerns och folkpartiets
sida, alltså från reservanternas och
motionärernas sida, talat ganska vackert
om att man inte på något sätt vill Statens
skogsindustrier något ont. Går vi
närmare in på de här motionerna, finner
vi emellertid att där yrkas avslag
på propositionen. Saken är klar. Motionärerna
säger att projekterade investeringar
mycket väl kan uppskjutas — på
hur lång tid nämnes inte — och något
behov av dem anses inte heller föreligga.

Både i herr Hagbergs i Malmö m. fl.
och i herr Ohlins m. fl. motioner kommer
man fram till samma slutsatser även
i en annan fråga. Det gäller utredningen.
I båda motionerna yrkas på utredning.
Högern yrkar på en parlamentarisk
utredning rörande bolagets investeringsoch
finansieringspolitik på både kort
och lång sikt samt förutsättningarna härför.
Folkpartiet i sin tur anser att en
opartisk utredning är erforderlig. Vad
det är för skillnad på en parlamentarisk
och en opartisk utredning kan jag inte
svara på, men därom får väl de lärda
tvista. Visserligen påstår folkpartiet i
motionen att det i princip inte vill motsätta
sig att bolaget erhåller ett kortfristigt
lån på det sätt ocli i den omfattning
som departementschefen föreslagit,
men motionärerna anser att en utredning
bör föregå beviljandet av ytterligare kreditgarantier,
och så yrkas avslag på propositionen.
Nu har jordbruksutskottet avstyrkt
de av högern och folkpartiet
väckta motionerna, och någonting annat
var givetvis inte heller att vänta.

Motionärerna från oppositionspartierna
vid göra gällande att Statens skogsin -

dustrier gynnas kreditmässigt i förhållande
till jämförbara privata företag. Inför
detta påstående måste man väl ändå
sätta ett frågetecken i kanten. Detta storföretag,
Statens skogsindustrier, är väl
ändå tvärtom missgynnat, åtminstone i
vissa avseenden. Statens skogsindustrier
saknar som bekant egna naturtillgångar
och måste köpa sitt virkesbehov främst
från domänverket men även från andra
skogsägare. Statens skogsindustrier har
ju också köpt åtminstone en hel del specialdimensioner
från Finland. De större
privata företagen på det skogliga området
har i allmänhet egna skogar. Statens
skogsindustrier kan inte räkna med några
vinster på rotvärdena, och det är givetvis
en klar belastning. Jag tror för
min del att det först och främst ur bolagets
synpunkt skulle ha varit förmånligt,
om man hade lagt statsskogarna
exempelvis i Norrbotten under Statens
skogsindustriers förvaltning.

Det är inte småkrav, som högern och
folkpartiet ställer på Aktiebolaget Statens
skogsindustrier. Bolaget har fått ta
hand om förädlingsindustrier, som uppbyggts
i privat regi någon gång mellan
1850 och 1920 och som så småningom
kom på fallrepet. Man måste förstå att
det kostar, då man skall försöka blåsa
nytt liv i dessa gamla bankrutterade företag.

Oppositionen menar, att företaget får
klara sig bäst det kan med egna resurser,
framlockade ur företag, som i privat
regi var förlustbringande.

Att Statens skogsindustrier är ett välskött
företag kan väl inte bestridas, och
det har inte gjorts heller under debatten.
Under riksdagsresan 1953 fick vi
tillfälle att bese skogsindustrier såväl i
statlig som i privat regi. Den statliga
förädlingsindustrien står sig säkerligen
gott i denna jämförelse med privata företag.

Jag tror för min del att det riktigaste
vore att öka aktiekapitalet och på så
sätt förstärka företagets likviditet och
expansionsförmåga. För denna gång får
vi doek nöja oss med att bifalla Kungl.
Maj ds förslag, som sammanfaller med
jordbruksutskottets hemställan. Jag ber,

122

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Nord replikerade jordbruksutskottets
ordförande för någon timme sedan.
Herr Tjällgren hade uttalat en vänlig
förmodan, att om herr Nord hade varit
jordbruksminister i stället för herr Norup,
skulle han antagligen ha intagit
samma ståndpunkt som herr Norup har
gjort i propositionen. På det svarade
herr Nord tvärt nej. .lag skulle till detta
bara vilja anmärka, att om en av herr
Nords partivänner, herr Svensson i
Ljungskile —- som förmodligen skulle stå
ännu närmare jordbruksministerposten
om folkpartiet skulle bilda regering —
hade varit jordbruksminister, skulle han
med ganska stor säkerhet ha intagit
samma ståndpunkt som herr Norup här
gjort, ty herr Svensson i Ljungskile har,
liksom jag, i riksgäldsfullmäktige tillstyrkt
ett lån till Statens skogsindustrier.
Vi har visserligen inte tillstyrkt 35 miljoner,
men väl 30, och det kan väl inte
göra någon skillnad ur principiell synpunkt.

Det tycks framgå av detta, att i varje
fall inte folkpartiet är fullt enigt på
denna punkt.

Med hänsyn till den knapphet som råder
på lånemarknaden har jag för min
del inte med någon entusiasm varit med
om att tillstyrka detta lån, men liksom
övriga ledamöter i riksgäldsfullmäktige
— utom högerrepresentanten —- ansåg
jag att läget var sådant, att man inte
kunde neka en tillstyrkan i den form
som vi gjort. För mig var det i hög grad
avgörande, att en viktig orsak till kapitalknappheten
för Statens skogsindustrier
är, att företaget har måst lägga sig
till med så stora timmerlager efter
stormfällningen år 1954. Jag tror inte
att vare sig herr Hagberg, herr Eskilsson
eller herr Nord har några riktiga
föreställningar om vilka härjningar stormen
åstadkom i våra trakter i januari
1954. Om statens timmerförråd skulle ha
släppts ut i marknaden så snart avverk -

ningarna hade kunnat äga rum, skulle
det antagligen ha blivit kaos i försäljningen.

Skogsägareföreningen i min hemtrakt,
som nu tack vare oerhörda ansträngningar
lyckades någorlunda behålla kontroll
över utbuden och få det hela att
löpa relativt normalt, skulle ha förlorat
alla möjligheter att påverka marknaden,
om även statens stormfällda skog plötsligt
kommit ut till försäljning. Man skall
veta, att det i stora trakter gällde en
avverkning som motsvarade tio års normala
avverkningar. Det skulle inte ha
blivit billigare sågade trävaror på det
viset, utan förtjänsten av det kaos, som
hade uppstått på marknaden, hade gått
till spekulanter och jobbare, som växte
upp som svampar ur jorden när olyckan
inträffade.

Det är ett faktum att Statens skogsindustrier
från början haft för litet kapital.
Det har vitsordats från alla liåll
att bolaget har skötts på ett mönstergillt
sätt, och bolaget har lagt ned mycket
stora belopp på att modernisera industrianläggningarna
och har gjort en mycket
förtjänstfull insats när det har gällt
att ta till vara t. ex. klenvirke, vilket är
synnerligen betydelsefullt för en rationell
skogsvård. På grund av denna industriella
upprustning var inte bolaget
tillräckligt starkt att kunna möta den
ytterligare påfrestning, som stormfällningen
och därmed behovet av att lagra
virke medförde.

Jag har inte anlagt några statssocialistiska
synpunkter när jag har tillstyrkt
detta förslag. Jag menar emellertid att
även ett statligt bolag med den verksamhet
som Statens skogsindustrier har bör
utrustas så, att bolaget blir jämbördigt
med enskilda bolag, vilket man inte kan
säga att det har varit.

Det belopp som nu har föreslagits är
naturligtvis inte tillräckligt, men det
förutsättes ju i propositionen att vi skall
få en fullständig utredning om Statens
skogsindustriers kapitalbehov, och vi får
väl vänta med ytterligare ställningstagande
tills den är klar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

123

Ang. garanti för

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är några reflexioner
jag vill göra med anledning av debatten
i ämnet, och jag vill då börja med
en helt allmän reflexion.

Här har från olika talares sida sjungits
lovsånger till Statens skogsindustrier
i mycket höga tonarter. Herr Lindahl
har målat ut för oss vilken lyckosam utveckling
bygden omkring Laxå har rönt
på grund av Statens skogsindustriers
verksamhet. Representanter från Norrbotten
har också talat om vilket uppsving
bygden däruppe har fått tack vare
Statens skogsindustrier.

Jag betvivlar icke detta, jag nämnde
det redan inledningsvis i mitt första anförande.
Men jag undrar ändå om inte
herrarna förväxlar orsak och verkan i
detta sammanhang. Den bild av en lyckosam
utveckling för en bygd, som bär har
tecknats, skulle man nog kunna komplettera
med skildringar från många
andra delar av vårt land, där vi har
kunnat se samma företeelse under de senaste
åren. Uppsvinget för Statens skogsindustrier
heror naturligtvis i första
hand på de goda konjunkturerna ute på
världsmarknaden, det beror på den ökade
efterfrågan på våra skogsprodukter,
och det beror på de höga priser som rått
ute på världsmarknaden på skogsprodukter.
Detta är orsaken till uppsvinget.
Utan denna konjunkturförändring tror
jag inte att ens Statens skogsindustrier
hade kunnat uträtta några stordåd
i Laxå eller uppe i Seskarö eller i andra
delar av landet. Vi måste ha denna bakgrund
klar för oss när vi går att bedöma
resultatet av Statens skogsindustriers
verksamhet.

Jag skulle vidare vilja kommentera några
yttranden som fällts under debatten
här. Jag vill börja, som sig bör, med utskottets
högt värderade ordförande, herr
Tjällgren. Han började med att avge en
principiell deklaration angående sin inställning
till statlig och privat verksamhet,
eu deklaration som jag i stort sett
kan ansluta mig till. Jag skulle emellertid
vilja komma med en fråga. Vi är nu
tydligen inne i ett skede av utvecklingen
inom Statens skogsindustrier, där

lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier
man går ifrån de ursprungliga planerna
och det ursprungliga programmet för bolagets
verksamhet. Man ämnar utvidga
verksamheten till nya områden och inte
endast bygga på en förädling av produkterna
ifrån statens skogar utan i stor
utsträckning göra inköp även från andra
säljare. Är herr Tjällgren även då med
på att man skall göra ett undantag för
Statens skogsindustrier i den principiella
bedömningen av statlig och privat
verksamhet?

Jag kan inte underlåta att göra en del
anmärkningar med anledning av de motiv,
som undan för undan har anförts
för statsgarantien till Statens skogsindustrier.
Man skjuter fram frågan om
stormfällningarna i januari 1954; herr
Näsgård har ju talat om dem alldeles
nyss. Jag tyckte nog att herr Näsgårds
skildring var behäftad med en del överdrifter.
Herr Näsgård talade om 10 års
avverkning. Även jag hade någon kontakt
med stormfällningarna 1954, fast jag
dess bättre bodde i en bygd som inte
drabbades så hårt som herr Näsgårds
hemtrakt. Talet om 10 års avverkning
måste väl i alla fall innebära en betydande
överdrift. Det måste gälla lokala
härjningar på begränsade områden, varför
siffran inte kan vara representativ
för hela det område han talade om.

Ingen förnekar att Statens skogsindustrier
fick ta hand om en hel del stormfällt
virke. Men man kan inte låta bli
att fråga sig, om det är nödvändigt att i
maj månad 1956 bevilja ett lån för att
finansiera stormfällningarna i januari
1954. Hur har konjunkturen varit under
de mellanliggande åren? Både 1954 och
1955 har präglats av en mycket livlig
verksamhet inom skogsindustrien och
mycket stora möjligheter att avsätta det
stormfällda virket, både till försågning
och till massafabrikerna. Under 1955
var exporten från vårt land större än
den varit på mycket länge. Efterfrågan
på massaved var åtminstone i mina hemtrakter
onormalt stor. Köparna tillämpade
ibland faktiska överbud för att i
konkurrens med skogsägareföreningen
komma åt den önskade massaveden. Det
borde alltså ha funnits möjligheter att

124

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

under de två mellanliggande åren täcka
en del av de utgifter, som man fick vidkännas
genom stormfällningarna i januari
1954.

Jag kan inte undgå att göra den reflexionen,
att det föreligger en viss glidning
i motiveringen för bifall till bolagets
ansökan om kreditgaranti. Man
talar om stormfällningarna och nödvändigheten
att skaffa kapital för att täcka
det behov som uppstod därigenom. Men
samtidigt talar nu herrar Birger Andersson,
Helmer Persson och statsrådet
Norup om önskvärdheten att utbygga
Statens skogsindustriers verksamhet till
nya områden. Man tänker sig bl. a. att
lägga ned betydande summor på investeringar
i Otterbäcken. Detta anföres
som ett motiv för att bevilja denna kreditgaranti.
Det råder tydligen en viss
dualism i motiveringen. Jag kan inte
undgå att göra reflexionen, att debatten
i dag i och för sig utgjort belägg för
nödvändigheten av en utredning om vart
vi syftar med Statens skogsindustriers
verksamhet och hur de olika investeringarna
i fortsättningen skall finansieras.

Hela detta lån innebär i själva verket
bara en tillfällig hjälp. Man avhjälper ju
inga kreditsvårigheter på längre sikt genom
ett lån på 35 miljoner kronor. Det
säges att man måste ha lånet för att
klara svårigheterna efter stormfällningen.
Jag vill bara peka på en del förhållanden,
som belyser nödvändigheten av
en grundlig utredning. Statens skogsindustrier
begärde själv att få uppta ett
långfristigt lån på 60 miljoner kronor.
Departementschefen föreslog ett kortfristigt
reverslån på 35 miljoner kronor. Under
utskottsbehandlingen framhöll verkställande
direktören i bolaget, att det
var nödvändigt att få ett lån med längre
löptid än vad man menar med ett kortfristigt
lån. Han nämnde tiden 15 år.
Under intryck av detta önskemål har sedan
utskottet föreslagit ett kortfristigt
reverslån på högst 10 år. Borde inte dessa
olika ståndpunkter vid behandlingen
av ärendet motivera den utredning, som
vi bär begärt i reservationen?

Det var, herr talman, dessa reflexio -

ner som jag ville göra. Jag skall sluta
med att besvara en direkt fråga som
herr Tjällgren ställde till mig i sitt anförande.
Han frågade, varifrån de hårda
ord, som jag nämnt om tidigare, hade
kommit i utskottet. Herr talman, ärade
kammarledamöter! Alla har väl klart
för sig att de orden inte kom från utskottets
ordförande! Jag skall dock inte
låta locka mig till att avslöja vad som
hände inom utskottet. Jag kan bara säga
att en del av de anföranden, som hållits
här i dag, såsom jag vågade förmoda redan
i början av debatten, utgjort en återklang
av de hårda tillmälen som vi reservanter
fick under utskottsbehandlingen.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eskilsson betvivlade
riktigheten av min uppgift att stormfällningen
i mina hemtrakter motsvarade
10 års avverkningar. Jag vill då bara
nämna att jag här återgett skogsvårdsstyrelsens
beräkningar och inte litat enbart
på de intryck jag fått när jag farit
omkring i bygden.

Om herr Eskilsson vill göra ett besök
i Gästrikland skall jag med nöje vara
ciceron för honom en dag. Vi har nu
lyckligtvis fått skogsvägar, så att vi kan
fara ut i skogen och se på hyggena efter
stormfällningen. Herr Eskilsson kommer
då säkerligen att förstå att jag inte lämnat
någon verklighetsfrämmande uppgift
då jag påstått, att stormfällningen motsvarade
10 års avverkningar för den
trakten.

Jag förstår att herr Eskilsson kanske
inte har samma erfarenheter från sin
hembygd som vi har gjort där uppe. Han
menade för övrigt att man nu borde ha
kommit förbi verkningarna av stormfällningen
— stormfällningarna skedde i januari
1954, och nu har vi 1956, sade
han. Om herr Eskilsson kommer på besök
skall vi tillsammans titta på de stora
timmermagasin, som fortfarande ligger
kvar i sjöarna och som delvis härstammar
ända från 1954. Det tog tre år
att klara avverkningarna efter stormfällningarna.
På sina håll ligger timret fort -

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 125

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

farande kvar i sjöarna såsom förråd.
Bl. a. har Statens skogsindustrier mycket
stora timmermängder liggande.

I övrigt behöver det väl inte vara någon
motsättning mellan vad t. ex. jag
anfört om stormfällningen ocli vad andra
talare sagt om behovet av en industriell
upprustning inom Statens skogsindustrier.
Det är klart att om 35 miljoner
kronor av kapitalet blir bundet i dessa
timmerreserver, så kan icke dessa pengar
användas för industriens upprustning.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta en
uppgift, som herr Näsgård nu lämnade.

Jag har inte betvivlat herr Näsgårds
uppgifter, men jag har sagt att de innebar
en avsevärd överdrift. De stormfällningar,
som skulle ha varit lika stora som
tio års avverkningar, avsåg väl mindre
områden, och herr Näsgårds siffra kunde
inte vara representativ för några större
områden. Herr Näsgård har nu sagt
att den gäller för Gästrikland. Men jag
vågar påstå, även om jag inte har varit
där uppe, att den i varje fall inte kan
gälla för hela länet, utan bara för mindre,
lokalt begränsade områden.

Även om stormfällningarna var mycket
omfattande, så kom de ju dessbättre
vid en sådan tidpunkt på året, att man
lyckades ställa om en del av avverkningarna
i landet i sin helhet. Stormfällningarna
i och för sig betydde alltså
inte ett nettotillskott till utbuden. I
jämförelse med hela produktionen i landet
betydde stormfällningarna i själva
verket en relativt liten del.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! .lag kan inte lämna någon
exakt uppgift från alla de områden,
där stormskadorna skedde, men inom en
sträcka från Hainrångefjärden i norra
Gästrikland ned i Västmanland förbi Sala
har jag iakttagit att förhållandena är ungefär
desamma, och det är ju ett ganska
avsevärt område.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill rikta en kort replik
till herr Eskilsson.

Han säger att det har sjungits lovsånger
över de framgångar, som Statens
skogsindustrier haft, och genmäler till
detta, att Statens skogsindustrier har verkat
under mycket gynnsamma ekonomiska
betingelser. Jag vill dock erinra om
att domänverket övertog Karlsborgsverken
år 1928. Därefter följde den ekonomiska
världskrisen under tre, fyra år.
Därefter följde några uppgångsår, men
sedan kom krigsåren. Under samma tid
måste domänverket också inlösa Båtskärsnäs
och Seskarö. Man kan därför
säga att starten för Statens skogsindustrier,
även om domänstyrelsen hade ägt det
hela tidigare, skedde under mycket
ogynnsamma ekonomiska villkor. Detta
måste sägas, så att inte hela frågan skall
framstå i oriktig dager, vilket herr Eskilsson
ville åstadkomma.

Herr Eskilsson säger vidare, att hela
den argumentation som här förts talar
för en utredning. Ja, jag tror mycket väl
att det behövs en utredning om Statens
skogsindustriers framtida verksamhet.
Men det kan inte gärna bli en utredning
efter de linjer, som reservanterna här
angivit, ty då skulle det bli en utredning
med målsättningen att förkväva Statens
skogsindustrier. Och det kan vi rimligtvis
inte gå med på.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Först ett par ord till herr
Näsgård.

I sitt tidigare inlägg ansåg han sig
kunna konstatera att herrar Nord, Eskilsson
och Hagberg hade föga kännedom
om de stormfällningar, som i januari
1954 övergått Gästrikland. Senare inbjöd
han herr Eskilsson till Gästrikland
för att ta del av situationen där. Jag kan
endast med beklagande konstatera, att
denna inbjudan inte gällde även herrar
Nord och Hagberg, men med kännedom
om den gästfrihet, som herr Näsgård
brukar lägga i dagen, utgår jag från att
han i sin vänliga invitation även inkluderar
dessa två ledamöter av kammaren.

126

Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Vidare skulle jag vilja konstatera följande,
Jag tillät mig i mitt första anförande
att rikta en direkt fråga till representanterna
för Stockholms stad här i
kammaren, hur de betraktar detta lånespörsmål
mot bakgrunden av den aktuella,
ytterst intrikata situationen för Stockholms
stad. Här är det dock fråga om att
på den knappa lånemarknaden bereda
prioritet för ett belopp av 35 miljoner
kronor, samtidigt som det tillkännages
i tidningarna att Stockholms stad har lånebehov
från detta ögonblick och fram
till augusti månad på ca 100 miljoner
kronor. Var och en förstår, att möjligheterna
att tillmötesgå dessa önskemål från
rikets huvudstad måste i väsentlig mån
förminskas, därest prioritet skall skänkas
för det lån, som vi nu diskuterar.
Med hänsyn till den mycket prominenta
representation, som Stockholms stads
myndigheter har i denna kammare, hade
jag väntat mig ett svar på frågan. Jag
nödgas emellertid konstatera, att något
sådant svar inte kommit mig till handa.

Jag tillät mig också ställa en fråga till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Jag framhöll att det lån,
som vi här diskuterar, i realiteten måste
likställas med en statlig upplåning till
motsvarande belopp. Under sådana omständigheter
låter det sig svårligen förena
med strävandena att ernå en totalbalanserad
budget, som ju innebär, att statens
kapitalinvesteringar icke skall täckas
lånevägen. Vi erinrar oss ju icke
minst från remissdebaten hurusom framför
allt finansministern starkt underströk
att staten inte kommer att låna —
budgeten är totalbalanserad. Här gör
man emellertid redan nu ett anmärkningsvärt
avsteg från denna princip, som
under så högtidliga former kungjordes i
statsverkspropositionen.

Jag frågade herr statsrådet, om denna
upplåning kan anses korrespondera med
den sålunda knäsatta principen. Statsrådet
avlägsnade sig, jag trodde att han ville
något fundera på svaret, vilket jag
fann naturligt. En god stund har sedan
dess förflutit, och han har inte återkommit.
Jag kan, herr talman, inte underlåta
att konstatera, att det uteblivna svaret

måste tydas såsom ett tyst medgivande
från statsrådets sida, att det här föreliggande
lånekravet icke låter sig förena
med tesen om en totalbalanserad budget.
Jag undrar, ärade kammarledamöter, om
inte detta rent av är den väsentliga behållningen
av den debatt, som här har
förts.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har med uppmärksamhet
lyssnat på herr Hagbergs deklarationer.
Han bär förebrått oss för att vi
inte talat om den sak, som det här gäller,
och han menade att vi framför allt
borde ha observerat den belysning som
reservationen ger av den föreliggande
frågans samband med kreditåtstramningen
och de svårigheter på det området
som gör sig gällande för näringslivet i
allmänhet. Men om man drar ut konsekvenserna
av reservationen skulle det ju
innebära att man förkvävde .Statens
skogsindustriers möjligheter att utveckla
sin industriella verksamhet, t. ex. när
det gäller att försöka ytterligare öka
framställningen av helförädlade produkter.
De ärade damerna och herrarna här
i riksdagen bör komma ihåg att de fyra
nordligaste länen endast har 12,7 procent
av folkmängden i detta land, men dessa
län levererar 25 procent av de sågade
varorna, 35 procent av pappersmassan
och 75 å 80 procent av malmen, och från
de fyra nordligaste länen kommer 77
procent av vattenkraften. Dessa fyra
nordligaste län släpper till Sydsverige
ifrån sig den yngsta och bästa arbetskraften,
därför att denna inte får sysselsättning
inom de egna länen.

Om reservanterna hade studerat problemet
ur norrländska synpunkter, tror
jag nog att de hade funnit skäl till självrannsakan
när det gäller det förslag som
de här rekommenderat riksdagen att acceptera.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag utvidgar gärna min
inbjudan till herrar Hagberg och Nord.
så mycket hellre som jag tror att de är
i ännu större behov av denna åskådningsundervisning
än herr Eskilsson.

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18 127

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Herr MANNERSKANTZ (h):

Jag skulle inte ha begärt ordet nu inför
avslutningen av denna debatt, om inte
herr Svedberg på nytt hade uppträtt
och sagt att om inte det här lånet ordnas,
kan Statens skogsindustrier inte
fortsätta sin utveckling. Ja, herr Svedberg
och övriga åhörare, men samma argumentering
kan ju tusen sinom tusen
företag i Sverige anföra i dag! Detta är
ju intet som helst skäl. Och det finns företag
som är ofantligt mycket viktigare
än det som det här gäller.

Jag vet inte vilket av de framförda
skälen som är det riktiga. Det som herr
Näsgård och statsrådet Norup anförde
tror jag uppriktigt sagt inte på, nämligen
att syftet med förslaget var att finansiera
de stormföllningar som skedde år
1954. Jag behöver inte anhålla att få följa
med på den resa upp till Gästrikland,
som herr Näsgård har annonserat, ty jag
har tagit ganska noga reda på dessa saker
på annat sätt. Jag följer med virkesmarknaden
och allt som har med den
hanteringen att göra både på massa- och
på sågverksområdet, och jag kan bara
konstatera att den ökning av avverkningarna,
som stormfällningarna i Gästrikland
och Västmanland medförde, betyder
platt intet när det gäller världsmarknaden.
Att Statens skogsindustrier
ligger inne med mycket virke och därigenom
har besparat världsmarknaden en
tillförsel av måhända 100 000 standards
sågat trä — om det ens är så mycket —
eller ett antal kubikmeter massaved, när
det faktiskt har rått brist på massaved,
för att skogsägarna därigenom skulle få
lättare att sälja sitt virke, det håller inte
streck. Jag är beredd att ta upp en skarp
diskussion om den saken, därest det
skulle vara erforderligt, men det kanske
är tröttsamt att göra det här tvärsöver
bänkarna — ja, om herr Näsgård och
herr talmannen så önskar, så gärna det!
.lag konstaterar emellertid att detta kan
inte vara skälet till att man har så mycket
virke kvar. Det beror väl snarare på
att man har haft svårt att hinna såga det
eller på att man har såsat med försäljningen,
när marknaden var som bäst i
fjol. I år är det en annan ton på mark -

naden, och nu kan man kanske förlora
pengar.

Jag tror inte heller, att detta angår
Norrbotten. Jag tror att det är frågan om
att finansiera fabriken i Otterbäcken,
men då tycker jag det hade varit riktigare
att säga ut det ordentligt, så att det
inte hade blivit någon dimma och oklarhet.
Jag tror att herr Birger Andersson är
den ende som har gissat rätt av alla dem
som talat för utskottsutlåtandet. Han har
ju varit närmast att göra ett sådant antagande,
och jag skulle tro att han genom
den tillfälligheten också har träffat mest
rätt.

Jag tillhör styrelsen i en skogsägareförening
med många industriella företag.
Vi har ett investeringsprogram uppgjort,
och enligt det behöver vi 47 miljoner för
att rusta upp befintliga industrier. Vi
kan göra det med mycket stor fördel,
och vi kan öka produktionskapaciteten
och exportkvantiteten med 40 000—
50 000 ton. Vi behöver mycket väl göra
detta, och det ligger ju likadant till över
hela landet. Att anföra Statens skogsindustriers
utveckling som ett skäl är alltså
alldeles felaktigt. Då har ju vi alla
minst lika goda skäl; jag tror till och
med att man kan anföra starkare skäl
från en mängd andra håll än dem som
Statens skogsindustrier kan åberopa.

Vi har inte fått den klarhet som vi behöver
få om var dessa pengar skall sättas
in. Och det som härvidlag har framförts
av statsrådet Norup tror åtminstone inte

jag på Herr

SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag hänvisar bara till
Statens skogsindustriers skrivelse till
Kungl. Maj:t. Där framgår tydligt, att företagets
rörelsekapital är väsentligt lägre
än det iir för övriga företag av samma
art inom näringslivet och framför allt
jämfört med industrier med likartad betydelse.
Där påpekas att aktiekapitalet
för Statens skogsindustrier utgör 19 procent
av produktionens värde, under det
övriga företag i samma bransch rör sig
med 30—80 procent och medeltalet iir
00 procent av företagens produktionsvärde.

128 Nr 18

Onsdagen den 16 maj 1956

Ang. garanti för lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkterna 1—3
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan och särskilt angående
punkten 4.

I fråga om punkterna 1—3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkterna
1—3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nord begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat. Vid omröstningens
slut angavs på voteringstavlorna,
att rösterna utfallit med 92 ja och
36 nej, att 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta, samt att
16 ledamöter varit frånvarande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Voteringsapparaten utvisar allenast
148 avgivna röster. Då den enstaka röst,

som icke blivit registrerad, icke kan påverka
resultatet, hemställer jag att kammaren
måtte godkänna det registrerade
resultatet.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt i punkterna 1—3.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 4 hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Jönninge
l1 i Uppsala län m. fl. fastigheter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av det återstående
ärendet på föredragningslistan,
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, skulle uppskjutas till ett annat
sammanträde samt att nämnda utlåtande
skulle på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde uppföras
närmast före första lagutskottets utlåtande
nr 30.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
samt anslag för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

252, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till fiskares
försäkring;

Onsdagen den 16 maj 1956

Nr 18

129

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. m.; och
nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till epileptikervården.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 256, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ersättning åt smittbärare,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motiner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.32.

In fidem
G. H. Berggren

9 Första hammarens protokoll 1956. Nr 18