JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1956

STOCKHOLM 1956

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG

652021

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse

Sid.

Inledning ............................................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landskanslisten B. Isaksson såsom ordförande i fastighetstaxeringsnämnd för påtryck ning

å klagande i taxeringsmål för att förmå honom att återkalla besvären (ämb.-ber. 1955 s. 39) ................................................................ 8

2) landsfiskalen N. Lönner för felaktigt förfarande vid förundersökning i brottmål m.m.

(ämb.-ber. 1955 s. 78) .......................................................... 8

3) nämndemannen Jenny Edman för tjänstefel genom röjande av innehållet i en av domstol
vid enskild överläggning beslutad men ännu icke offentliggjord dom (ämb.-ber.

1955 s. 102) .................................................................... u

4) generaldirektören O. Söderström m. fl. för felaktigt förfarande av statens jordbruksnämnd
genom överskridande av nämndens befogenhet, m.m....................... 11

5) t. f. landssekreteraren E. Hintze för försummelser vid handläggning av beredskapsärende 34

6) landsfiskalen C. Cronquist för felaktigt beslagtagande av vid olaga fiske använd båt 37

7) kyrkoherden G. Josefsson för otillbörliga och hotfulla uttalanden i tjänsteskrivelse . . 51

8) häradshövdingen B. Jacobsson för felaktigt beslut om förvandling av böter.......... 64

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal

1) Underlåtenhet av domare att vid huvudförhandlings avslutande tillkännagiva, icke blott

sättet, utan även tiden för doms meddelande .................................... 75

2) Frågor rörande åklagares åtgärder i vissa fall vid bedrivande av förundersökning i brottmål
m. m...................................................................... 80

3) Nagra spörsmål angående de befogenheter, som vid förundersökning i brottmål tillkomma
den misstänktes försvarare .............................................. Qg

4) Uraktlåtenhet av kommunalborgmästare att för vissa expeditioner uttaga lösen- och

stämpelavgifter ................................................................ jjg

5) Fråga om principerna för entledigande av personal på grund av ämbetsverks omorga nisation

är av beskaffenhet att böra upptagas till behandling av verkets samarbetsnämnd
.................................................................... jig

6) Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t har kommerskollegium upprättat normalförslag

till hamnordning. Fråga bland annat huruvida vissa i normalförslaget intagna föreskrifter
kunde anses lagligen grundade ............................................... I35

7) Felaktigt förfarande av valutakontoret vid tillämpning av gällande bestämmelser om

förbud mot upplåtelse av svenskt fartyg till utlänning genom tidsbefraktning........ 140

8) Exportförbud till förhindrande av kapitalflykt må ej utnyttjas för att åt landet bevara
kulturhistoriskt värdefulla konstverk ........................................ 101

9) Fråga huruvida av enskild person lämnat analyseringsuppdrag mottagits av Sveriges

geologiska undersökning eller av tjänsteman därstädes såsom enskilt uppdrag........ 169

10) Fråga om interimistisk återkallelse av körkort på grundval av laga kraftvunnen dom
m.m............................................................ 177

Sid.

11) Felaktigt översändande till länsstyrelse av uppgift om körkortsinnehavare ådömt straff

samt felaktig handläggning hos länsstyrelsen av därigenom uppkommen fråga om återkallelse
av körkort ............................................................. 179

12) Felaktigt förfarande genom att å domarkansli vidtaga ändring å enskild, i inskrivnings ärende

ingiven handling ........................................................ 183

13) Fråga om lämpligheten att vid avgörande av ärenden rörande återkallelse av körkort

taga särskild hänsyn till huruvida körkortsinnehavaren är beredd att ingå i nykterhetsförening
...................................................................... 189

14) Underlåtenhet av domstol att på begäran av tilltalad, intagen å säkerhetsanstalt, förordna
offentlig försvarare för honom m. ........................................ 194

15) Fråga om kommunalborgmästares befogenhet att utfärda förbud mot badning i stadens

vattenområden ................................................................ 197

16) Utlänning, som år 1933 utvisats med förbud att återvända till riket, har trots Kungl.
Maj:ts beslut den 18 december 1953 om upphävande av dylika förbud beträffande
vissa utlänningar, felaktigt åtalats och dömts för det han år 1954 återvänt till Sverige 202

17) Fråga i vilken utsträckning efterforskning av fastighetsägarens vistelseort bör ske för

expediering av underrättelse om exekutiv auktion å fastighet som utmätts för ogulden
skatt ......................................................................... ^98

18) I samband med villkorlig dom meddelat föreläggande för den dömde att ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter i nykterhetsvårdande syfte, som nykterhetsnämnden kunde
komma att meddela, m. ....................................................... 215

19) Dröjsmål vid handläggningen av ärende rörande anstånd med verkställighet av frihetsstraff
......................................................................... 217

20) Fråga om rätt för utmätningsman att i vissa fall för försändelser i utmätningsärenden

begagna sig av tjänstebrevsrätten ............................................... 222

21) Fråga om behövligheten av lokal myndighets tillstånd för nedkastande av reklam tryck

från luftfartyg ................................................................ 225

III. Framställningar till Konungen

1) Ang. vidgad rätt för man, som interimistiskt förpliktats utgiva underhållsbidrag till

barn u. ä. eller barnets moder men som sedermera befunnits ej vara underhållsskyldig,
att av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp ............ 229

2) » ersättning till trafikbilägaren Långsvens Anders Andersson för vissa körningar

för polismyndighets räkning ............................................... 233

3) » förtydligande av stadgandet i 18 § tredje stycket instruktionen den 30 december

1947 för stadsfiskalerna om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig
för mottagande av brådskande meddelanden .......................... 237

IV. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1) Iakttagelser rörande länsstyrelsernas tillämpning av vissa föreskrifter i lagen den 29

december 1949 om pantlånerörelse .............................................. 251

2) Erinringar rörande myndigheternas åtgärder för åstadkommande av erforderlig kontroll
över lotterier .............................................................. 258

V. Inspektionsresor under år 1955 .............................................. 267

VI. Under år 1955 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

268

Std.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse

I. Tabell över samtliga av 1955 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt

riksdagens protokoll .............................................................. 270

II. Förteckning över de av 1955 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 272

1) Justitiedepartementet ........................................................ 272

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 278

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 279

4) Socialdepartementet ......................................................... 282

5) Kommunikationsdepartementet ............................................... 286

6) Finansdepartementet ........................................................ 288

7) Ecklesiastikdepartementet .................................................... 297

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 301

9) Handelsdepartementet ....................................................... 305

10) Inrikesdepartementet ........................................................ 308

11) Civildepartementet ........................................................... 312

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden, som

vid utgången av år 1955 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl. Maj:ts
prövning beroende ................................................................ 315

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1955 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1955: 319

1) Justitiedepartementet ........................................................ 319

2) Utrikesdepartementet ....................................................... 330

3) Försvarsdepartementet ...................................................... 330

4) Socialdepartementet ......................................................... 331

5) Kommunikationsdepartementet ............................................... 337

6) Finansdepartementet ........................................................ 340

7) Ecklesiastikdepartementet .................................................... 344

8) Jordbruksdepartementet ..................................................... 351

9) Handelsdepartementet ....................................................... 355

10) Inrikesdepartementet ........................................................ 357

11) Civildepartementet .......................................................... 365

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1955 och vari under år 1955 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling ........................................ 367

Till RIKSDAGEN

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1955. Jag får därvid meddela, att jag begagnat
mig av semester under tiderna den 2—den 19 mars och den 1—den 31
oktober samt att under nämnda tider min av riksdagen utsedde ställföreträdare
f. d. lagmannen Alfred Bexelius förestått ämbetet. Med stöd av
21 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit åt Bexelius att under
tiderna den 1—den 3 november samt den 11 november—den 7 december
förrätta å justitieombudsmansämbetet ankommande göromål med undantag
av vissa av mig upptagna ärenden av hemlig natur (nr H3—10),
vilka ärenden handlagts av mig.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal

1. Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd har övat påtryckning
å klagande i taxeringsmål för att förmå honom
att återkalla besvären

I 1955 års ämbetsberättelse (s. 39 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt
åtal mot landskanslisten Bertil Isaksson för det han i egenskap av ordförande
i 1951 års fastighetstaxeringsnämnd i Vaxholm vid besök den 25
maj 1952 hos vissa fastighetsägare å Tynningö, vilka anfört besvär över
den av nämnden verkställda taxeringen av deras fastigheter, uppmanat
dem att återkalla besvären och i samband därmed ingivit dem föreställningen
att i annat fall de av nämnden åsatta taxeringsvärdena skulle
höjas. Av redogörelsen framgår, att Södra Roslags domsagas häradsrätt
i dom den 11 mars 1954, med ogillande av åtalet i vad angick Isakssons
förfarande vid besök hos tre namngivna fastighetsägare, dömt Isaksson
jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel i vad avsåg besöket hos Johan
Ragnar Jansson såsom ägare av fastigheterna Tynningö l00 och l226 att
till kronan utgiva 40 dagsböter om 10 kronor ävensom förpliktat Isaksson
att till statsverket återgälda vissa ersättningsbelopp till offentlig försvarare
och målsäganden Jansson. Svea hovrätt, varest Isaksson fullföljt talan
mot häradsrättens dom, hade i dom den 15 december 1954 ej funnit skäl
göra ändring i häradsrättens överklagade dom samt förpliktat Isaksson att
till statsverket återgälda dels 200 kronor, som av allmänna medel tillerkänts
hans offentlige försvarare i hovrätten, dels 16 kronor, som tillerkänts
Jansson för dennes inställelse i hovrätten.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

2. Felaktigt förfarande av landsfiskal vid
förundersökning i brottmål m. m.

Av 1955 års berättelse (s. 78 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal mot
landsfiskalen i Filipstads distrikt Nils Lönner för olaga anhållande av försäljaren
Karl-Axel Erling Kling från Göteborg och felaktigt förfarande
vid förundersökning i brottmål m. m. Östersysslets domsagas häradsrätt
hade i dom den 1 juli 1954 ogillat talan mot Lönner för rättsstridigt tvång
samt beträffande talan om ansvar för tjänstefel väl funnit, att Lönner

förfarit felaktigt genom att icke vid huvudförhandling i mål mot fabriksarbetaren
Per Tage Lööf angående olovligt tillgrepp av recept för tillverkning
av karbonpapper upplysa rätten om att Kling varit anhållen för
delaktighet i Lööfs brott, men på anförda skäl ansett Lönners underlåtenhet
därutinnan icke vara av beskaffenhet att medföra ansvar, varför
åtalet jämväl i denna del ogillats. Av Kling förd skadeståndstalan hade
lämnats utan bifall.

Mot häradsrättens dom hade jag låtit fullfölja talan under yrkande om
bifall till åtalet. Jämväl Kling hade fullföljt talan mot domen.

Svea hovrätt, som förehaft målet vid huvudförhandling i Karlstad den
26 januari 1955, fann i dom den 23 februari 1955 ej skäl att göra ändring
i häradsrättens dom.

Om detta beslut voro två av hovrättens ledamöter ense. Två ledamöter
voro beträffande ansvarsfrågan av skiljaktig mening, därvid den ene ledamoten
anförde:

”1 målet är upplyst, att sedan vid förundersökningen angående Lööf
framkommit, att Kling biträtt Lööf vid försäljningen till ett bolag i Stockholm
av de av Lööf innehavda, på orättmätigt sätt åtkomna recepten,
Kling den 3 juli 1952 hörts å polisstationen i Göteborg, därvid Kling
förnekat kännedom om Lööfs åtkomst av recepten. Den 7 juli 1952 har
Lönner i telefon till kriminalpolisen i Göteborg begärt, att Kling skulle
gripas och införpassas till kriminalstatspolisen i Karlstad. Efter det Kling
med anledning av detta anhållningsbeslut gripits samma dag klockan 10.50,
varom Lönner underrättats genom telefonsamtal klockan 11.20, har Lönner
vid samtalet och därefter i telegram begärt Klings anhållande och transporterande
till Karlstad. Kling har därpå överförts till Karlstad, där förhör
med honom hållits av kriminalkonstapel Berggren den 8 juli, då Kling
även konfronterats med Lööf. På eftermiddagen den 8 juli har Berggren
per telefon underrättat Lönner om resultatet av förhöret och konfrontationen,
därvid Lönner lämnat Berggren det beskedet att Kling skulle påföljande
dag av Berggren inställas vid huvudförhandlingen i målet mot
Lööf. Sedan Kling under nämnda huvudförhandling hörts såsom vittne i
målet, har han frigivits och fått återvända till Göteborg.

Den i ärendet angående Klings förmenta brottslighet förebragta utredningen
ger icke vid handen, att det efter förhöret med Kling den 3 juli
1952 förelegat sådan bevisning mot Kling, att denne kunde anses på
sannolika skäl misstänkt för brott. Av vad Lönner anfört i sitt slutliga
yttrande till JO ävensom inför kungl. hovrätten framgår, att Lönner vid
sitt beslut att anhålla Kling tagit hänsyn dels till misstanke om ''industrispionage’
(vilket i och för sig icke är någon i lag straffbelagd handling),
dels till önskvärdheten av att kvarhålla Kling för att säkra möjligheten

av att höra honom som vittne i mål mot Lööf, dels ock till en av Lönner
hyst förhoppning om att genom frågor till Kling som vittne och Lööf som
tilltalad vid huvudförhandling inför rätta kunna skapa möjlighet att väcka
åtal jämväl mot Kling. Intetdera av nämnda motiv för Lööfs kvarhållande
är emellertid av beskaffenhet att Lönner lagligen ägt taga hänsyn därtill
vid prövning av frågan om Klings anhållande. Lönner har förty icke ägt
meddela beslut om sådant anhållande. Med hänsyn härtill är Lönner på
grund av olaga anhållande av Kling förfallen till ansvar åtminstone enligt
det av åklagaren åberopade lagrummet.

På grund härav dömer jag, med ändring av häradsrättens dom i ansvarsfrågan,
Lönner jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen för rättsstridigt tvång till
25 dagsböter, varje dagsbot å 15 kronor.”

Den andre skiljaktige ledamoten anförde:

”Lika med häradsrätten finner jag, att Lönner haft laga skäl för anhållandet
av Kling. Sedan emellertid förhöret med denne och hans konfrontation
med Lööf den 8 juli 1952 avslutats, har uppenbarligen icke längre
förelegat sannolika skäl för misstanke mot Kling för brott, varå straffarbete
kunnat följa. Av utredningen framgår, att Lönner insett detta men
att han — som fortfarande känt sig övertygad om brottsligt förfarande
från Klings sida — hoppats att huvudförhandlingen i målet mot Lööf
skulle medföra att denne eller Kling ändrade sina uppgifter, varigenom
erforderlig bevisning mot Kling skulle kunnat åstadkommas. För sådant
ändamål har emellertid Lönner icke ägt rätt att förlänga frihetsberövandet
för Kling, som i stället, därest Lönner framställt begäran därom, kunnat
kallas att vittna vid huvudförhandlingen. Vad Lönner sålunda låtit komma
sig till last kan icke bedömas svårare än såsom tjänstefel.

Jag finner vidare, att Lönner åsidosatt sina åligganden såsom förundersökningsledare
genom uraktlåtenhet dels att föranstalta om sådant förhör
med Kling som avses i 24 kap. 8 § rättegångsbalken och dels att instruera
vederbörande förhörsledare om anledningen till att Kling anhållits. Härigenom
har Lönner jämväl gjort sig skyldig till tjänstefel.

Det är vidare utrett, att Lönner vid huvudförhandlingen i målet mot
Lööf åberopat Kling såsom vittne utan att för rätten giva till känna att
Kling då var anhållen såsom misstänkt för delaktighet i det brott varom
han skulle höras. Visserligen har Lönner, som anfört ren glömska såsom
orsak till sin uraktlåtenhet, uppgivit att han någon dag före huvudförhandlingen
vid telefonsamtal med rättens ordförande omtalat att Kling
var anhållen, och denna Lönners uppgift har icke blivit vederlagd. Detta
oaktat måste det emellertid med hänsyn till sakens vikt anses ha ålegat
Lönner i hans egenskap av åklagare att, då ordföranden icke erinrade Kling
om innehållet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken, påpeka anledningen till Klings
anhållande. Även genom sin uraktlåtenhet därutinnan har Lönner gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Vad Lönner andragit till sitt försvar kan icke anses utgöra full ursäkt
för vad han i målet låtit komma sig till last.

På grund av det anförda prövar jag lagligt att, med ändring av häradsrättens
dom i ansvarsfrågan, döma Lönner jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen
för tjänstefel till 15 dagsböter om 15 kronor, vilka böter skola tillfalla
kronan.”

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Tjänstefel av nämndeman genom röjande av innehållet i en
av domstol vid enskild överläggning beslutad men
ännu icke offentliggjord dom

Såsom av 1955 års berättelse (s. 102 o. f.) framgår hade — sedan jag
efter klagomål av vågmästaren Sigurd Granbrant i Barsele förordnat om
åtal mot nämndemannen vid Åsele och Vilhelmina häradsrätt fru Jenny
Edman för det hon, som deltagit i häradsrättens överläggning till dom i
ett handlagt brottmål mot klaganden och annan tilltalad, brutit mot sin
tystnadsplikt såsom domare genom att före domens meddelande för en
utomstående omtala, vilka straff häradsrätten vid överläggningen beslutat
ådöma de tilltalade — hovrätten för Övre Norrland i dom den 11 december
1954 dömt Jenny Edman, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, för tjänstefel
att till kronan utgiva 20 dagsböter å 2 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Felaktigt förfarande av statens jordbruksnämnds chef och ledamöter
genom överskridande av nämndens befogenhet, m. m.

Rörande utförsel av hönsägg är sedan år 1934 stadgat, att sådan utförsel
ej må ske utan särskilt tillstånd. Tillståndsgivande myndighet är statens
jordbruksnämnd. Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i
kungl. förordningen den 6 juni 1952 angående reglering av utförseln av
vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Med stöd av särskilda år 1934 och år 1935 meddelade riksdagsbeslut
angående reglering av utförseln av ägg m. m. föreskrev Kungl. Maj:t i brev
till statskontoret den 28 juni 1935, bland annat, att statens jordbruksnämnd
ägde att, i den mån så prövades erforderligt för främjande av avsättningen
av hönsägg, till den som erhållit tillstånd till utförsel av hönsägg
utbetala av nämnden på visst sätt bestämt pristillägg. Å andra sidan
föreskrevs i brevet, att den som erhölle utförsel tillstånd vore skyldig att,

därest för någon vecka ett av jordbruksnämnden beräknat medelnettoexportpris
för ägg överstege beräknat medelpartipris för ägg i Sverige,
inom fjorton dagar inbetala ett av nämnden fastställt belopp, motsvarande
skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset efter avdrag
av exportkostnader och skälig handelsvinst samt å andra sidan medelpartipriset.

I enlighet med vad som uttalats i ett vid 1947 års riksdag fattat principbeslut
angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken (proposition
nr 75/1947) bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 10 november
1950 jordbruksnämnden att till Sveriges export- och importförening
för ägg, förening u. p. a. — i det följande benämnd export- och
importföreningen — överlåta ensamrätt till export och import av ägg och
äggprodukter i den omfattning och på de villkor, som angivits i en av
statens livsmedelskommission den 23 februari 1950 avlåten underdånig
skrivelse, vari anförts bland annat, att som villkor för ensamrätten borde
uppställas, att föreningen i sin verksamhet iakttoge av kommissionen
meddelade allmänna direktiv med avseende å export och import. Sådan
överlåtelse ägde därefter rum genom beslut den 13 februari 1951 av jordbruksnämnden,
å vilken livsmedelskommissionens verksamhet i förevarande
hänseende överflyttats. I anslutning till detta beslut har nämnden
vid olika tillfällen utfärdat särskilda direktiv för export- och importföreningen,
enligt vilka direktiv gäller, bland annat, att föreningen och till
densamma knutna företag äga rätt att utan ansökan eller av nämnden i
varje särskilt fall utställd licens få utföra respektive införa vissa angivna
slag av ägg och äggprodukter under förutsättning, att av nämnden meddelade
föreskrifter och anvisningar iakttagas. I det fall att till föreningen
anknutet företag önskar exportera eller importera ifrågavarande varuslag,
skall dock företaget hos vederbörande tullanstalt förete av föreningen utfärdat
intyg, som styrker, att företaget är medlem i föreningen eller i
organisation som är föreningsmedlem, och tillika innehåller uppgift om
varuslag m. m. Vidare gäller enligt direktiven att, då exportprisnivån
under kommande vecka väntas överstiga den inhemska prisnivån, föreningen
äger av exportörerna uttaga en avgift för exporten under denna
vecka, motsvarande den sålunda väntade skillnaden, vilken avgift — som
enligt beslut av föreningsstyrelsen skall inbetalas senast inom 14 dagar
efter det exporten verkställts — skall fastställas av jordbruksnämnden,
därest den inhemska prisnivån uppnått visst angivet belopp. Å andra
sidan äger föreningen, om så befinnes behövligt för uppnående av visst
angivet medelproducentpris, utbetala bidrag vid export, vilka utbetalningar
i vissa fall kräva medgivande av jordbruksnämnden.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Sydsvenska äggexporten
aktiebolag härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

På grundval av kungl. brevet den 28 juni 1935 samt för regleringsåret
1950/1951 meddelat riksdagsbeslut angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område (proposition nr 245/1950) påfördes Produce
svenska aktiebolag, vars firma den 30 april 1951 ändrades till Aktiebolaget
Uliop, avgifter för export av ägg, som företagits under tiden från och med
den 27 november 1950 till och med den 7 januari 1951, med tillhopa
50 569 kronor 32 öre. Härav inbetalade Produce 9 777 kronor 67 öre, i
följd varav såsom oguldet kvarstod ett belopp å 40 791 kronor 65 öre.

I framställningar till jordbruksnämnden bestred Uliop skyldighet att
erlägga ifrågavarande exportavgifter, varvid anfördes dels att avgifterna
icke kunde lagligen uttagas såsom icke grundade på något riksdagens
beslut, dels att avgifternas storlek beräknats efter felaktiga grunder. Vidare
yrkade Uliop, att samtliga av bolaget tidigare inbetalade avgifter
till ett uppgivet belopp av över 322 000 kronor måtte återbetalas eller,
i andra hand, att en summa av omkring 76 000 kronor, motsvarande den
förlust Uliop lidit vid ett 80-tal exportaffärer med ägg, måtte regleras
i form av exportbidrag. Sedan jordbruksnämnden genom beslut den 26
februari 1952 avslagit Uliops framställningar, lämnade Kungl. Maj:t den
6 mars 1953 av bolaget däröver anförda besvär utan bifall.

Efter antecknande, att Uliop i trots av Kungl. Maj:ts beslut förklarat
sig icke ha för avsikt att erlägga förenämnda belopp å 40 791 kronor 65
öre ävensom att bolaget icke företagit export av ägg sedan februari 1951,
under det att sådan export numera ägde rum genom klaganden, vilken
syntes få betraktas som moderbolag till Uliop, beslöt jordbruksnämnden
vid sammanträde den 12 juni 1953, att rättsliga åtgärder skulle vidtagas
mot Uliop för att indriva ifrågavarande fordran samt att export- och
import föreningen skulle givas direktiv om att i fortsättningen icke lämna
klagandebolaget eller Uliop tillstånd till export av ägg med mindre något
av företagen före den 28 juni 1953 hos nämnden eller på annat av nämnden
godkänt sätt deponerade det fordrade beloppet i avvaktan på resultatet
av den rättsliga prövningen av fordringskravet. I ärendets handläggning
inom nämnden deltogo generaldirektören Olof Söderström, ledamöterna
köpmannen Olof Wilhelm Olsson, advokaten Ture Bengtsson och
kammarherren Knut von Horn samt såsom föredragande byråchefen Bengt
Olsson.

I en den 12 juni 1953 dagtecknad, till export- och importföreningen
ställd skrivelse, undertecknad av Söderström med kontrasignation av
byråchefen Olsson, meddelade jordbruksnämnden att nämnden beslutat,
att tillstånd till export av ägg i fortsättningen icke av föreningen finge
lämnas till klaganden med mindre deposition av det ifrågavarande beloppet
å 40 791 kronor 65 öre skedde på sätt nämnden i sitt tidigare samma
dag fattade beslut angivit. Därefter anfördes i skrivelsen:

"I anslutning härtill vill jordbruksnämnden framhålla vikten av att Ni

i möjligaste mån tillser att export av ägg, som uppsamlats av Sydsvenska
äggexporten AB, icke sker genom andra företag, som kunna komma ifråga
för erhållande av exporttillstånd.”

I en den 9 juli 1953 hit inkommen skrift anförde klaganden följande.

Jordbruksnämndens beslut den 12 juni 1953 innebure, att klaganden
vägrades exportlicenser för ägg, såvida icke klaganden böjde sig för nämndens
direktiv att för Uliops räkning avskilja medel för exportavgiften.
Klaganden hade icke funnit skäl att åtlyda detta nämndens direktiv.
För klaganden vore det emellertid icke möjligt att fortsätta sin verksamhet,
därest förutsättningarna för exporthandel undanrycktes. På grund av
jordbruksnämndens beslut hade klaganden därför tvingats upphöra med
sin verksamhet, varvid förbindelserna med klagandens kunder måst avbrytas,
ägguppsamlingen inställas och all anställd personal uppsägas från
sina befattningar. De ekonomiska förluster, som orsakades klaganden
genom jordbruksnämndens åtgärder, hade ännu icke kunnat överblickas.
Enligt klagandens mening hade jordbruksnämnden icke ägt befogenhet att
på sätt som skett strypa klagandens verksamhet. Jordbruksnämnden ägde
samma möjlighet som enskild part att göra sin rätt gällande vid domstol.
Intill dess ett rättskraftigt avgörande träffats, förelåge ej skäl för nämnden
att med stöd av administrativa maktmedel tillgodose kronans intresse
i civilrättslig tvist med enskild part. Det kunde under inga omständigheter
göras gällande, att exportregleringen enligt 1935 års kungl. brev avsetts
tjäna dylika syften. Klagandens exportavgifter beräknades av export- och
importföreningen och hade icke något med ovannämnda tvistefråga att
göra. Jordbruksnämndens påstående att klagandebolaget skulle vara moderbolag
till Uliop vore oriktigt. Klagandebolaget ägde icke några aktier
i Uliop. Icke heller förelåge identiska aktieägareintressen i de båda bolagen.
Aktierna i klagandebolaget innehades nämligen i stor utsträckning
av personer, som icke vore aktieägare i Uliop. Nämnda personer hade vid
tidigare tillfälle avvisat förslag om övertagande av ett antal aktier i Uliop.
Även från nämndens egna utgångspunkter hade sålunda ett beslut fattats,
som kränkte enskilda parters rätt och deras ekonomiska intressen. Nämndens
beslut avsåge icke blott att avstänga klaganden från äggexport. Även
andra företag, som för export uppköpt ägg som uppsamlats av klaganden,
skulle ”i möjligaste mån” förvägras exportlicenser. Fråga vore med andra
ord om en fullständig bojkott av klaganden, vilken åtgärd till sina verkningar
kunde drabba samtliga företag i exportbranschen. Genomförandet
av denna bojkott hade överlämnats åt export- och importföreningen. Ägghandelns
branschförening hos Sveriges grossistförbund, Sveriges äggrossisters
förening, hade givetvis vägrat att — därtill uppmanad av jordbruksnämnden
— medverka till bojkotten genom att delgiva sina medlemmar
nämndens beslut. Enligt klagandens mening hade nämnden i förevarande

avseende vida överskridit sina befogenheter samtidigt som nämnden
medvetet försatt export- och importföreningen i en brydsam situation
genom att till föreningen delegera opreciserade uppgifter innefattande ett
betydande ansvar. Med stöd av vad sålunda anförts ansåge klaganden,
att jordbruksnämnden gjort sig skyldig till en illojal maktanvändning som
borde påtalas. För den ekonomiska skada, som klaganden förorsakats,
kom me talan att föras i särskild ordning mot Kungl. Maj:t och kronan
respektive nämndens ledamöter.

På anmodan av mig avgav jordbruksnämnden yttrande i anledning av
innehållet i klagoskriften, varvid deltogo Söderström, ledamöterna Olsson
och Bengtsson samt såsom föredragande byråchefen Olsson. I yttrandet
anfördes, bland annat, följande.

Den av kriget avbrutna äggexporten hade i början av år 1949 återupptagits.
För att motverka lagring och möjliggöra export, trots den vid
denna tid rådande stora skillnaden mellan inhemska och utländska äggpriser,
hade under mars—augusti 1949 exportbidrag av varierande storlek
utbetalats. Under nämnda år hade klaganden bedrivit export av ägg i
betydande skala. Denna export hade emellertid upphört i december 1949,
då Produce uttagit sin första exportlicens. Från och med denna tidpunkt
hade Produce uppträtt som en av de största exportörerna av ägg, vilka så
gott som undantagslöst torde ha uppsamlats av klaganden. Den av Produce
sålunda bedrivna exporten hade upphört i februari 1951, kort tid
efter det jordbruksnämnden avkrävt bolaget de oguldna exportavgifterna.
Samtidigt hade klaganden — efter ett uppehåll av fjorton månader —
åter inträtt som exportör av ägg. Enbart under de fem första månaderna
av år 1953 hade klaganden i exportbidrag uppburit omkring 65 000 kronor.
Av patent- och registreringsverkets akter rörande bolagen framginge, att
aktierna i Uliop, som hade ett aktiekapital av endast 5 000 kronor, ägdes
av tre bröder Dahlén. I klagandebolaget innehades samtliga aktier av
Aktiebolaget Dahlén & Söner. Av sistnämnda bolags 2 000 aktier ägde
bröderna Dahlén 1 044, brödernas föräldrar 636 och hustrur till två av
bröderna 288. Återstående 32 aktier ägdes av andra personer. Aktierna
i Aktiebolaget Dahlén & Söner — moderbolag till klagandebolaget —
ägdes således till 98,5 procent av personer tillhörande familjen Dahlén,
därav till 66,6 procent av bröderna Dahlén jämte hustrur till dessa. I fråga
om bolagens ledning framginge av akterna, att styrelsen i Uliop utgjordes
av bröderna Dahlén och att dessa — tillsammans med sina föräldrar och
hustrun till en av bröderna — även tillhörde styrelsen för klagandebolaget.
Vid genomförandet av exportaffärer hade från bolagens sida någon klar
åtskillnad mellan desamma icke upprätthållits i förhållande till myndigheterna.
Sålunda hade t. ex. Produce i ett flertal fall uttagit exportlicens,
som sedermera utnyttjats av klaganden. Bolagen hade även hos jordbruks -

nämnden företrätts av samma personer. På grund därav hade nämnden
icke haft skäl att i regleringshänseende skilja dem åt.

Beträffande jordbruksnämndens beslut den 12 juni 1953 att klaganden
icke skulle erhålla exporttillstånd med mindre viss säkerhet ställdes anförde
nämnden: De båda bolagens karaktär av familjebolag med i huvudsak
samma intressenter medförde, att särskild vaksamhet finge anses påkallad
från borgenärers sida. Att kronan sökte erhålla säkerhet för sitt krav vore
motiverat med hänsyn till ovissheten om Uliops ekonomiska ställning vid
den tidpunkt, då en process mellan kronan och Uliop bleve avgjord, vilken
process kunde taga lång tid i anspråk. Angelägenheten för kronan att
kräva säkerhet framstode än tydligare om man beaktade det sätt, på
vilket ledningen för bolagen begagnat de särskilda möjligheter som förefintligheten
av två formellt skilda företag med gemensam ledning öppnade.
Detta förfaringssätt innebure i korthet, att man läte det företag,
som häftade i skuld för oguldna export avgifter, upphöra med sin export,
medan man i stället läte ett annat företag bedriva exportverksamheten
och i samband därmed uppbära exportbidrag. Förfaringssättet utvisade
en sådan inställning, att stark anledning förelåge att söka erhålla säkerhet
för kronans fordran. Då exportavgifterna efter inbetalning till jordbruksnämnden
skulle överföras till export- och importföreningen, vilken å sin
sida hade att utbetala förekommande exportbidrag, riktade sig det av
klaganden praktiserade förfaringssättet i sista hand helt mot övriga näringsidkare
i branschen. Hänsynen till dessa krävde, att ett sådant förfarande
snarast möjligt stoppades. Nämnden hävdade, att dess direktivrätt
till export- och importföreningen måste anses innebära möjlighet för
nämnden att i den föreliggande situationen vidtaga den åtgärd, mot vilken
klagomål framställts. Om så icke skulle vara fallet, kunde man enligt nämndens
mening knappast påräkna lojal medverkan från övriga näringsidkare
i den av statsmakterna beslutade exportorganisationen. Vid flera
tillfällen hade från medlemmar i export- och importföreningen till jordbruksnämnden
framförts uttryck för stark misstämning över att nämnden
ännu icke lyckats indriva ifrågavarande belopp. Vissa medlemmar hade
därvid antytt att de, därest indrivning icke skedde, önskade återfå sina
motsvarande inbetalningar.

Vad slutligen anginge jordbruksnämndens uppmaning till export- och
importföreningen att tillse, att export av ägg, som uppsamlats av klaganden,
icke skedde genom andra företag, framhölls i yttrandet, att uppmaningen
endast utgjorde en konsekvens av huvudbeslutet att stoppa licensgivningen
samt att åtgärden syntes nödvändig för att förhindra ett kringgående
av beslutet.

Sedan jag anhållit om yttrande av styrelsen för export- och importföreningen,
anförde styrelsen, att den ifrågavarande tvisten mellan jordbruks -

nämnden och klaganden enligt styrelsens mening icke berörde föreningen.
Styrelsen meddelade emellertid, att föreningen, som hade att ställa sig
jordbruksnämndens direktiv till efterrättelse, icke vidtagit annan åtgärd
i anledning av nämndens skrivelse den 12 juni 1953 än att densamma
delgivits föreningens medlemmar.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Diskussionen syntes kunna koncentreras till två frågor, nämligen dels
huruvida intressentskapen i Uliop respektive klagandebolaget kunde rättfärdiga
jordbruksnämndens beslut om bojkott, dels huruvida handläggningen
från bolagens sida av äggexporten kunde ha samma verkan. Vad
förstnämnda fråga anginge syntes det vara ostridigt, att en enskild
borgenär hos Uliop icke kunnat genomföra tvångsåtgärder mot klaganden
för att därigenom kunna försäkra sig om säkerhet för processföremålet.
Det vore just i detta hänseende som nämnden felat genom att
använda sina maktmedel såsom regleringsmyndighet för att åstadkomma
dylikt resultat. Nämnden hade alltså icke intagit den position, i vilken
en enskild part skulle ha befunnit sig, utan i stället begagnat en för
tvistefrågan helt ovidkommande maktanvändning för att försätta kronan
i ett gynnsammare läge. Ett sådant förfarande måste vara främmande
för kronans ställning som part i tvistemål, då kronan efter vanliga rättsgrundsatser
icke borde vara privilegierad i dylikt fall. Nämnden hade
framhållit, att aktieägarna i Uliop ägde huvudparten av aktierna i Aktiebolaget
Dahlén & Söner, varvid nämnden medräknat även aktieägares
hustrur — vilka ägde 288 aktier — ehuru äktenskapsförord eller boskillnad
förelåge. Aktieägarna i Uliop ägde 1 044 av aktierna i Aktiebolaget
Dahlén & Söner och det vore denna siffra, som i förevarande avseende
skulle beaktas. Aktiebolaget Dahlén & Söner vore icke ett sådant bolag,
där ett antal aktier av formella skäl utplacerats på olika familjemedlemmar.
I bolaget företrädda aktieägare intoge en i förhållande till aktieägarna
i Uliop fullt självständig ställning. När Produce bildades av bröderna
Dahlén, hade övriga aktieägare i Aktiebolaget Dahlén & Söner förklarat,
att de icke önskade medverka i det nya bolaget samt att de icke
heller önskade att Aktiebolaget Dahlén & Söner eller dess dotterbolag,
klagandebolaget, skulle teckna några aktier i detsamma. Uliop redovisades
icke heller i Dahlén-bolagens koncernredogörelse och hade icke samma
revisor som koncernbolagen. Av det anförda torde framgå att, även om
nämnden mot förmodan i och för sig skulle anses berättigad att i tvisten
med Uliop angripa ett utomstående bolag med hänsyn till gemensamma
aktieägarintressen, nämndens beslut i sista hand träffat aktieägare, vilkas
intressen icke vore identiska med Uliops och där de bakomliggande förhållandena
icke motiverade uttalanden av innebörd att fråga skulle vara
om sådana intressen.

2 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1956 urs riksdag.

Beträffande därefter frågan om sättet för exporthandelns bedrivande
— anförde klaganden vidare — hade jordbruksnämnden påstått, att bolagen
medvetet växlat sinsemellan under skilda tidpunkter i syfte att lägga
belastningarna på Uliop och förmånerna på klaganden. Förklaringen till
handläggningen av exportfrågorna vore emellertid följande. Produce hade
bildats för ett speciellt ändamål, nämligen för att arbeta med kompensationsaffärer.
Vid denna tid hade med bidrag av statsmedel avsevärda
kvantiteter ägg lagrats i kylhus. Klaganden hade även lagrat ägg på
sådant sätt. Bröderna Dahlén hade intensivt arbetat på att få till stånd
kompensationsaffärer med dessa ägg. Därvid hade möjlighet yppats att
byta äggen mot äpplen från Italien. Importen av äpplen till Sverige hade
emellertid varit kvoterad, varför de äpplen som skulle bytas mot äggen
måst fördelas på samtliga kvotberättigade firmor. Denna kompensationsaffär
hade gjorts i klagandens namn, enär det ju varit detta företag, som
hade arbetat i äggbranschen och varit med om inlagringen i kylhus. Det
praktiska genomförandet av affären med alla kvotberättigade firmor
hade icke ansetts lämpligen kunna handläggas av klaganden eller Aktiebolaget
Dahlén & Söner med deras kontor i landsorten. I stället hade
beslutats, att ett särskilt bolag — Produce — skulle bildas med kontor
i Stockholm för att handlägga denna sak. Produce hade emellertid icke
kunnat existera enbart på denna kompensationsaffär utan hade även
arbetat med den vanliga exporten av ägg samt import av frukt. Då vid
denna tid den av bröderna Dahlén, som skött klagandens affärer, varit
svårt sjuk, hade det varit helt naturligt, att Produce även fått sköta viss
äggexport för klaganden. Produce hade emellertid exporterat ägg även för
andra företag och å licenser utställda på andra firmor och personer. Det
hade vid denna tid varit vanligt, att exportör och licensinnehavare vore
skilda företag. Att Produce i början av 1951 upphört med äggexport och
även andra affärer hade berott på att det visat sig, att företaget icke
ekonomiskt kunnat hävda sig. Nämndens insinuationer att klaganden
medvetet bedrivit äggexportaffärer via Produce för att undandraga sig sina
förpliktelser måste därför bestämt tillbakavisas. Klagandebolaget hade,
trots att i dess styrelse framförts åsikten att exportavgifterna både vore
olagliga och felaktigt beräknade, likväl följt de direktiv som utfärdats
samt betalat påförda exportavgifter. Under åren 1951—1953 hade klaganden
sålunda i exportavgifter erlagt tillhopa över 84 000 kronor. Klaganden
kunde på anförda skäl icke finna, att nämnden angivit godtagbara skäl
för sitt beslut om bojkott av företaget.

Sedan jag härefter anmodat Söderström, ledamöterna Olsson, Bengtsson
och von Horn ävensom byråchefen Olsson att inkomma med yttrande i
ärendet, anförde de följande.

Uppgiften i påminnelseskriften att den år 1949 företagna kompensa -

tionsaffären, enligt vilken med statligt stöd lagrade kylhusiigg bytts mot
frukt från Italien, skulle ha företagits av klaganden syntes icke vara
riktig. När inlagringen av kylhusägg företogs på grundval av lagringsavtal
mellan jordbruksnämnden, å ena, samt Svenska ägghandelsförbundet
och Sveriges äggrossisters förening, å andra sidan, hade sistnämnda förening
fungerat såsom huvudman för de medlemmar inom organisationen,
som haft intresse av att företaga sådan lagring. Enligt nämndens anteckningar
hade någon ägglagring av klaganden genom föreningens försorg
icke skett. Däremot hade som underlagrare i fråga om ägg uppträtt
Aktiebolaget Dahlén & Söner. Denna uppgift hade även vid förfrågan
verifierats av sekretariatet inom Sveriges äggrossisters förening. Påståendet
att ägglagringen skett i klagandens namn tydde således på att i detta
fall någon ordentlig gränsdragning icke skett mellan Aktiebolaget Dahlén
& Söner och klaganden och gåve belägg för nämndens uppfattning, att
någon verklig gränsdragning mellan de olika företagens verksamhet överhuvudtaget
icke förelegat. Beträffande klagandens redogörelse för den
exportverksamhet, som bedrivits av Produce, ägde det sin riktighet, att
den av Produce upptagna exporten av färska ägg i själva begynnelsestadiet,
innan äggimporten till Västtyskland liberaliserats i slutet av
januari 1950, skett även för vissa andra företags räkning. Innan liberaliseringen
genomförts, hade äggimporten till Västtyskland reglerats genom
s. k. utskrivningar. Utskrivningar av färska svenska ägg hade påbörjats
av Västtyskland just när Produce upptog sin verksamhet på detta område
och hade avsett leveranser under december 1949 och januari 1950. För
att utvinna högsta möjliga priser hade en frivillig uppdelning av utskrivningskvantiteterna
mellan de reguljära svenska äggexportörerna verkställts.
Därvid hade en del av de privata exportörerna ansett det förenligt
med sin fördel att anlita en i Produce anställd direktörs kännedom om förhållandena
i Tyskland för att bevaka exportörernas intressen. Efter nämnda
tid torde endast i undantagsfall Produce ha ombesörjt export av andra
ägg än sådana, som insamlats av klaganden. Det kunde för övrigt framhållas,
att det förekomme att även exportföretag, som icke arbetade som
agenter, vid enstaka tillfällen exporterade ägg för andra företags räkning.

I yttrandet anfördes vidare: Den civilrättsliga tvisten vore i förevarande
fall en helt sekundär sak. Huvudfrågan gällde i stället, huruvida nämnden
haft giltiga skäl att förvägra klaganden tillstånd till export av ägg. Detta
kunde naturligtvis diskuteras. Nämnden motiverade sitt avstängningsbeslut
med att det rimligen kunde krävas, alt var och eu som deltoge i
den av staten organiserade äggexporten skulle vara lojal mot det syfte,
som exportorganet hade att förverkliga. Detta syfte vore jordbrukspolitiskt
betingat, och organet hade bland annat till uppgift att utjämna
vinster och förluster på exporten. Den som icke lojalt inbetalade exportavgifter,
när sådana beslutades, borde enligt nämndens mening icke heller

ha rätt att uppbära bidrag vid export. Nämnden åberopade därutinnan
följande uttalande av chefen för jordbruksdepartementet om det blivande
exportorganet för ägg i proposition nr 75 till 1947 års riksdag (s. 397),
vilken proposition såvitt nu vore i fråga biträtts av riksdagen: ”Det synes
mig skäligt att man vid en dylik centralisering bereder plats både för
jordbrukets ekonomiska organisationer och för utanför desamma stående
producentintressen. En förutsättning för rätt att deltaga i exporten bör
dock vara att vederbörande ej endast skall begagna sig av de vinstmöjligheter,
som tillfälligtvis kunna yppa sig, utan åtminstone ekonomiskt vara
delaktig i exporten i dess helhet såsom en verksamhet i syfte att tillgodose
jordbruksintresset.” I annat sammanhang hade departementschefen yttrat,
att medlem av föreningen skulle både äga rätt att erhålla del av eventuell
vinst och vara skyldig att bära andel av förlust å exporten. Det borde
vara klart, att i varje fall Uliop icke fyllde de fordringar, som mot bakgrunden
av dessa uttalanden måste uppställas för rätt att deltaga i exportverksamheten.
Uliop hade underlåtit att inbetala exportavgifter, som i
laga ordning beslutats, trots att dessa såvitt visats ej hade varit större än
att exportaffärerna givit exportörerna en rimlig handelsvinst. Uliop kunde
på grund därav icke rimligen ställa anspråk på fortsatt deltagande i exporten,
i varje fall icke så länge Uliop vidhölle sin inställning till exportavgifterna.
Om ett sådant anspråk skulle godkännas, skulle exportregleringen
helt enkelt icke kunna uppehållas, eftersom den byggde på att
exportavgifterna — jämte andra medel — skulle användas för att täcka
kostnaderna för exportbidragen. Vad klaganden anginge hade visats, att
klaganden i mycket hög grad hade samma aktieägarintressen som Uliop.
Bolagsägarna vore i stort sett samma personer (familjebolag) och företräddes
av praktiskt taget gemensam ledning. När det gällde de av staten bildade
centralorganen för export på jordbrukets område, där lojaliteten mot de
syften för vilka organen bildats måste spela en betydande roll, kunde man
uppenbarligen icke bortse från dem, som stode i spetsen för eller ledde
de juridiska personer som deltoge i exportverksamheten. Klaganden ansåge
visserligen, att samma ledning och aktieägarintressen kunde i Uliop hävda
en uppfattning i fråga om exportavgifterna och i klagandebolaget en annan.
Emellertid låge uppenbarligen närmast till hands att anta, att ledningen i
båda fallen intoge samma ståndpunkt i en fråga, som ledningen själv ansåge
vara av principiell karaktär. I den mån ledningen förfäktade olika
meningar i samma fråga i de båda bolagen, måste detta tyda på att en
särskild avsikt låge bakom detta förhållande. Jordbruksnämnden hade
ansett, att så här även varit fallet. Under den tid, då exportavgifter i
betydande utsträckning kunnat och måst uttagas, hade ledningen i Uliop,
som hade endast ringa tillgångar, vägrat fullgöra sina förpliktelser under
åberopande av varjehanda ej godtagbara invändningar. Under tiden därefter,
när exportavgifter mera sällan förekomme och exportbidrag i stället

utginge i betydande omfattning, delvis med anlitande av statsmedel, hade
exportverksamheten överflyttats till klaganden, där det nu passat samma
ledning att acceptera avgifterna, eftersom bidragen dock under denna tid
varit helt övervägande. En sådan ordning hade icke kunnat godkännas av
nämnden och måste anses strida mot exportregleringens anda och mening.
Ett godkännande av förfarandet skulle öppna stora möjligheter att genom
bolagsbildning kringgå syftet med denna reglering. I varje fall kunde ett
sådant förfarande icke betraktas som lojalt. I detta sammanhang förtjänade
framhållas, att varken Uliop eller klaganden överklagat jordbruksnämndens
ifrågavarande beslut. Det hade funnits och funnes alltjämt
möjligheter att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Då
klaganden underlåtit att begagna sig därav, kunde det i varje fall icke
bli tal om något skadestånd. Även om de skäl som nämnden haft för sitt
beslut överensstämde med regleringens syfte, kunde det ju tänkas, att
Kungl. Maj:t i förevarande speciella fall skulle ha haft en mot nämnden
avvikande mening. Det hade förefallit helt naturligt att föreskriva, att
beslutet om avstängning från export icke skulle gå i verkställighet, därest
säkerhet ställdes för de oguldna exportavgifterna. Genom att ställa sådan
säkerhet hade bolagets ledning kunnat visa, att den velat vara lojal mot
föreningens syfte. Tvisten hade då inskränkt sig till en process om huruvida
exportavgifterna rätteligen påförts.

Vid yttrandet var fogat, bland annat, avskrift av en av jordbruksnämnden
till Stockholms rådhusrätt ställd skrivelse av den 12 mars 1954,
utvisande att nämnden — som till rådhusrätten instämt Uliop med
yrkande om åläggande för bolaget att utgiva 40 791 kronor 65 öre jämte
ränta — nedsatt omstämda beloppet med 20 000 kronor, motsvarande
en av bolaget år 1949 verkställd inbetalning ä conto, för vilken bolaget på
grund av namnändringen icke tidigare blivit krediterat.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I ärendet är upplyst, att jordbruksnämnden den 12 juni 1953 beslutat,
att rättsliga åtgärder skulle vidtagas mot Uliop för indrivande av fordran
mot detta bolag för oguldna exportavgifter samt att export- och importföreningen
skulle givas direktiv att i fortsättningen icke lämna klagandebolaget
eller Uliop tillstånd till export av ägg, med mindre någotdera
företaget före den 28 juni 1953 hos nämnden eller på annat av nämnden
godkänt sätt deponerade det fordrade beloppet i avvaktan på den rättsliga
prövningen av fordringsanspråket. I skrivelse samma dag, varigenom
nämnden givit export- och importföreningen del av detta beslut, har
nämnden framhållit vikten av att föreningen i möjligaste mån tillsåge.

att export av ägg, som uppsamlats av klaganden, icke skedde genom andra
företag som kunde komma i fråga för erhållande av export tillstånd.

Vad först angår jordbruksnämndens beslut att avstänga klaganden från
vidare export, med mindre säkerhet ställdes för den ifrågavarande fordringen
hos Uliop, ha de för beslutet ansvariga till stöd för åtgärden anfört
i huvudsak följande: För rätt att deltaga i exportverksamheten krävdes,
att exportören lojalt erlade förekommande exportavgifter. Uliop hade
uppenbarligen icke fyllt detta krav. Klagandebolaget och Uliop hade i
hög grad samma aktieägarintressen, och bolagen företräddes av praktiskt
taget samma ledning. Denna ledning hade inom de båda företagen intagit
olika ståndpunkter till den principiella frågan om exportavgifternas berättigande,
vilket måste tyda på att en särskild avsikt låge bakom.
Sålunda hade ledningen under tid, då exportavgifter måst uttagas, låtit
exporten ombesörjas av Uliop (Produce), som endast hade ringa tillgångar,
och sedan vägrat erlägga påförda avgifter. Under tiden därefter, då exportbidrag
varit övervägande, hade utförseln överflyttats till klagandebolaget,
där samma ledning funnit lämpligt acceptera avgifterna. En sådan ordning
vore stridande mot exportregleringens syfte, och tillvägagångssättet
motiverade, att klaganden avstängdes från vidare utförseltillstånd. Då
klagandebolagets ledning emellertid kunde ådagalägga sin lojalitet i förevarande
hänseende genom att ställa säkerhet för fordringsbeloppet, vore
det naturligt att göra avstängningsbeslutet beroende av att sådan säkerhet
ställdes.

Såsom förutsättning för rätt att deltaga i äggexporten gäller, att exportören
icke endast begagnar de vinstmöjligheter, som tillfälligtvis kunna
yppas, utan ekonomiskt deltager i exporten i dess helhet såsom en verksamhet
i syfte att tillgodose jordbrukets intressen. Med det tillämpade
systemet med avgift eller bidrag för verkställd äggexport, beroende på
konjunkturförhållandena, måste därför, ur de synpunkter jordbruksnämnden
har att företräda, ett avstängningsbeslut vara berättigat mot ett
exportföretag som med fog kan antagas komma att undandraga sig att
erlägga avgifterna. Att nämnden ägt meddela avstängningsbeslut beträffande
Uliop, som av principiella skäl vägrat erlägga exportavgifter vilkas
påförande prövats av Kungl. Maj:t i administrativ väg, måste därför vara
fullt klart.

Vidkommande jordbruksnämndens uppfattning att även klaganden
kunnat avstängas från vidare utförseltillstånd har nämnden vitsordat, att
det i viss utsträckning förekommit och alltjämt förekomme att export av
ägg, som uppsamlats av ett företag, verkställts genom ett annat företags
försorg. Den omständigheten att ett ägguppsamlande företag låter annan
verkställa exporten behöver givetvis icke heller vara stridande mot
regleringens syfte. Det avgörande är, att förekommande avgifter för verkställd
export verkligen inflyta för att vid ett annat konjunkturläge använ -

das till äggproduktionens stöd. Då ansvarighet för dylika avgifter kan
utkrävas blott hos den som i förhållande till regleringsorganet framträder
som exportör, har regleringsmyndigheten att pröva, huruvida denne exportör
kan med hänsyn till blivande exportavgifter tagas för god. I förevarande
fall har myndigheten uppenbarligen varit fullt medveten om att,
efter det klagandebolaget under år 1949 upphört att självt framträda som
exportör, av klagandebolaget uppsamlade ägg i fortsättningen exporterades
av Uliop (Produce). Något försök från de båda bolagens sida att fördölja
detta förhållande har icke förekommit. Regleringsmyndigheten har icke
framställt någon erinran däremot utan har under mer än ett års tid
meddelat exporttillstånd åt Uliop (Produce), varvid det måste ha stått
klart för myndigheten, att anspråk på exportavgifterna kunde på rättslig
väg göras gällande allenast mot detta bolag. Vid sadant förhallande kan
den omständigheten att klagandens export under viss tid ombesörjts av
Uliop (Produce) och att Uliop slutligen vägrat erlägga påförda exportavgifter
icke i och för sig innebära, att klaganden förfarit illojalt mot regleringens
syfte genom att undandraga sig någon ekonomisk förpliktelse, och
fördenskull ej heller tagas till intäkt för vägran att meddela klaganden
exporttillstånd.

Däremot synes mig den mellan klagandebolaget och Uliop rådande
gemenskapen i fråga om ledning och aktieägarintressen, sedd mot bakgrunden
av den av Uliop hävdade åsikten att skyldighet överhuvud icke
skulle föreligga att utgiva exportavgifter, möjligen kunna åberopas såsom
grund för avstängningsåtgärd mot klaganden. Visserligen har klagandebolaget
framhållit att, ehuru inom dess styrelse framförts samma åsikt
angående exportavgifterna som den av Uliop hävdade, klaganden klanderfritt
skött sin export. Från regleringsmyndighetens sida synes mig dock
icke utan fog kunna häremot andragas, att det i allt fall måst befaras,
att klaganden komme att intaga samma ståndpunkt till avgifternas berättigande
som Uliop, och att, om klaganden beviljades utförseltillstand,
garantier därför måste krävas mot ett återupprepande av vad som inträffat
i fråga om Uliop. Grunden för ett avstängningsbeslut mot klaganden
skulle då vara, icke att klaganden förfarit illojalt i samband med den av
Uliop (Produce) bedrivna exportverksamheten, utan att tvekan kunde
råda om klagandens lojalitet vid framtida exportaffärer. Det synes mig
därför kunnat vara försvarligt, om jordbruksnämnden antingen gjort exporttillståndct
för klagandebolaget beroende av sådan ändring i bolagets
ledning, att risk för vidare förvecklingar icke behövde uppstå, eller ock
vägrat klagandebolaget licens, savida icke säkerhet ställdes för a\gifter
som framdeles kunde komma att paföras bolaget.

I stället för att i sådan ordning söka skapa garanti för att klaganden
komme att på tillbörligt sätt sköta sin export har jordbruksnämnden såsom
den enda möjligheten för klaganden att erhålla utförseltillstånd upp -

ställt kravet, att klaganden — eller Uliop — skulle ställa säkerhet för
Uliops oguldna exportavgifter. Nämnden har följaktligen för meddelande
av licens fordrat, att klaganden skulle svara för betalning av en skuld,
för vilken klaganden icke häftade och vilken därför icke kunnat på rättslig
väg göras gällande mot klaganden. Uppställande av ett sådant villkor går
klart utöver vad nämnden kan anses ha ägt att såsom regleringsmyndighet
föreskriva. Tilläggas må, att ett uppfyllande av det uppställda villkoret
knappast kunnat utgöra skäl till antagande att klaganden skulle förhålla
sig lojal vid framtida export. Ett sådant antagande hade kunnat vara
berättigat, om klaganden frivilligt erbjudit den önskade säkerheten, men
icke då klaganden blivit av nämnden tvingad att ställa säkerhet.

Uppenbart är, att jordbruksnämnden icke heller som borgenär beträffande
de Uliop påförda exportavgifterna ägt förfara på sätt som skett. I
detta hänseende är nämnden hänvisad till de processuella utvägar, som
i allmänhet stå borgenär till buds för utfående av sin fordran och som
innefatta möjlighet för borgenären att, innan dom föreligger, hos överexekutor
eller domstol påkalla vissa åtgärder för säkerställande av sin
rätt. I sålunda gällande ordning har nämnden kunnat handla, därest —
såsom nämnden i sitt till mig avgivna yttrande framhållit — anledning
ansetts föreligga att erhålla säkerhet för fordringen mot Uliop.

Pa grund av vad jag salunda anfört finner jag, att jordbruksnämnden
genom beslutet den 12 juni 1953 i angivet hänseende överskridit sin befogenhet
och således förfarit felaktigt. För detta fel äro generaldirektören
Söderström, ledamöterna Olsson, Bengtsson och von Horn samt byråchefen
Olsson ansvariga.

Vad härefter angår jordbruksnämndens omförmälda uppmaning i brevet
till export- och importföreningen den 12 juni 1953 utgör densamma ett
direktiv till export- och importföreningen, innebärande att föreningen
skulle hindra varje export av ägg som uppsamlats av klaganden. Ett
direktiv av sådan generell innebörd kan uppenbarligen icke grundas på
farhåga att vederbörliga exportavgifter icke skulle komma att erläggas.
Direktivet, som går vida utöver vad nämndens samma dag meddelade
beslut innehåller, drabbar klaganden såsom överhuvudtaget verksam inom
ägghandelsbranschen och beskär därjämte rörelsefriheten hos exportföretag,
mot vilka i regleringshänseende anmärkning eller anledning till anmärkning
rimligen icke förelegat. Då ett ingripande av denna natur icke kan
uppbäras av något intresse, som exportregleringen är avsedd att tjäna,
faller det helt utanför nämndens befogenhet. Genom att utfärda ifrågavarande
direktiv ha följaktligen generaldirektören Söderström och byråchefen
Olsson gjort sig skyldiga till fel i tjänsten.

De tjänstefel, som enligt vad ovan anförts förelupit och vilka medfört
kränkning av enskild rätt, voro av beskaffenhet att icke kunna undgå

beivran. Jag uppdrog därför åt riksåklagarämbetet att vid Svea hovrätt
väcka och utföra talan dels mot Söderström, ledamöterna Olsson, Bengtsson
och von Horn samt byråchefen Olsson för meddelandet av jordbruksnämndens
beslut den 12 juni 1953 att såsom villkor för utförsellicens åt
klaganden fordra, att klaganden eller Uliop ställde säkerhet för Uliops
oguldna exportavgifter, dels ock därutöver mot Söderström och byråchefen
Olsson för det i nämndens skrivelse samma dag givna direktivet till export-
och importföreningen att tillse att export av ägg, som uppsamlats
av klaganden, icke skedde genom annat företag. Ansvar borde yrkas enligt
25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra
talan.

Sedan talan väckts vid Svea hovrätt, bestredo de tilltalade i skriftligt
genmäle åtalet. Såvitt angick åtalet mot Söderström och byråchefen
Olsson för uppmaningen till export- och importföreningen i brevet den 12
juni 1953, anförde dessa bland annat: Verkställigheten av avstängningsbeslutet
skulle närmast ankomma på föreningen liksom kontrollen över
att detsamma icke uppenbart kringginges. Vad i skrivelsen den 12 juni
1953 anförts utgjorde en erinran därom. Utan någon av föreningen utövad
tillsyn skulle nämndens huvudbeslut angående avstängningen ha blivit
helt verkningslöst. Huvudbeslutet toge bland annat sikte på att förhindra
klaganden att kringgå beslutet genom att i moderbolaget Dahlén & Söners
namn exportera ägg, som exportförpackats av klaganden. Dahlén & Söner
vore nämligen såsom medlem i grossistförbundet berättigat att utan
vidare företaga export av ägg inom föreningen. Uppmaningen till exportoch
importföreningen berörde enbart klagandens verksamhet med uppsamling
av ägg för export och begränsade icke på något sätt bolagets
möjligheter att försälja ägg på den inhemska marknaden. Åtgärden
beskure ej heller rörelsefriheten hos anmärkningsfria exportföretag. Något
hinder för sådana företag att inköpa ägg från klaganden hade icke förelegat.
Sålunda hade exempelvis partihandelsföretag i Stockholm mycket väl
kunnat omhändertaga de ägg klaganden uppsamlat för försäljning på
hemmamarknaden. Däremot hade det varit att anse som ett kringgående
av nämndens beslut, om klaganden i sedvanlig ordning exportförpackat
ägg och sedan mot eller utan vederlag lånat en annan medlems namn för
att fortsätta exportverksamheten. Genom ett sådant kringgående skulle
klaganden indirekt ha erhållit del av exportbidragen, oaktat den brist på
lojalitet gentemot handelsregleringen, som dess ledning ådagalagt. Nämndens
uppmaning avsåge endast att andra företag än Dahlén & Söner —
som, såvitt känt, jämte Uliop varit det enda bolag som tidigare för export
omhändertagit av klaganden uppsamlade äggpartier — icke borde övergå
därtill och därigenom medverka till ett kringgående av nämndens avstängningsbeslut.
1 )ctla kunde icke anses innebära någon obehörig inskränkning

i exportföretagens rörelsefrihet. Export- och importföreningen hade vidare
genom uppmaningen icke givits någon befogenhet att vidtaga åtgärder
mot medlem av föreningen, som eventuellt skulle ha velat hjälpa klaganden
att kringgå avstängningsbeslutet. Nämnden hade i första hand velat
erinra om att avstängningsbeslutet förutsatte lojalitet mot beslutet från
medlemmarnas sida. Avsikten hade dessutom varit, att föreningen, om
den konstaterade ett kringgående, borde anmäla detta till nämnden.
Meddelandet hade också av föreningen uppfattats på detta sätt.

Häremot anförde åklagaren i målet: Nämndens beslut om avstängning
innefattade icke annat än att klaganden — liksom Uliop — icke ägde att
i förhållande till regleringsorganet självt framträda som exportör. Påståendet
att uppmaningen i brevet till export- och import föreningen endast
avsett att förhindra klaganden att kringgå beslutet saknade helt täckning
i ordalagen i skrivelsen. Däri utsädes nämligen helt generellt, att export
av ägg, som uppsamlats av klaganden, icke finge ske genom annat företag.
Detta kunde icke uppfattas annat än som ett förbud för varje företag att
för export inköpa ägg från klagandebolaget. För detta skulle alltså kvarstå
allenast att försälja ägg för inhemsk konsumtion. Klagandebolaget hade
även uppfattat direktivet på nu angivet sätt. Att detta direktiv utgjort
en bidragande orsak till bolagets beslut att nedlägga sin verksamhet vore
uppenbart. Även med ett godtagande av påståendet om innebörden av
skrivelsen ginge densamma utöver nämndens beslut om avstängning. Det
kunde nämnas, att Sveriges äggrossisters förening — vars medlemmar
närmast skulle ha berörts av direktivet — icke ansett sig böra delgiva
medlemmarna den ifrågavarande skrivelsen. Direktivet torde sålunda i
förhållande till dessa aldrig ha trätt i tillämpning. Eftersom klaganden
nedlagt sin rörelse, hade direktivet överhuvudtaget icke i och för sig
hindrat exportföretag i utövningen av deras näring. I vad mån sådana
företag lidit skada eller olägenhet på grund av klagandens faktiska bortfall
som affärspartner vore vanskligt att säga. Det ifrågavarande direktivet
hade i allt fall varit ägnat att medföra sådan skada eller olägenhet.

Svea hovrätt yttrade i dom den 10 juni 1955 följande.

Beträffande handeln med lantbruksprodukter ha statsmakterna sedan
längre tid uppehållit en omfattande reglering. Att handhava denna reglering
skall huvudsakligen ankomma på jordbruksnämnden. Gränserna för
nämndens beslutanderätt äro icke tydligt uppdragna, och att så är förhållandet
ligger i sakens natur. Med hänsyn till ärendenas mångfald och
skiftande beskaffenhet måste åt nämnden anförtros att efter vad situationen
kräver med jämförelsevis stor självständighet förverkliga syftet med
regleringen.

Att regleringen överhuvudtaget ter sig ingripande kan ej läggas nämnden
såsom regleringsmyndighet till last. Å andra sidan är nämnden icke

befriad från skyldighet att tillse, att varje särskild åtgärd, även om den
företages i regleringens syfte, icke otillbörligt inverkar på den enskilde
medborgarens intresse av att vara bibehållen vid det mått av handlingsfrihet
i utkomst eller näring, som får anses överensstämma med nuvarande
rättsordning. Emellertid är att räkna med gränsfall, i vilka svårigheter
möta att avgöra, om viss åtgärd ligger inom nämndens befogenhet eller
icke.

När det gäller att från dessa allmänna synpunkter bedöma de förfaranden,
som lagts till grund för åtalet, är att märka följande.

Vad angår nämndens beslut att såsom villkor för utförsellicens åt klagandebolaget
fordra, att detta bolag eller Uliop ställde säkerhet för
Uliops oguldna exportavgifter, bör nämnden såsom representant för statsmakterna
icke med stöd av regleringen hålla någon exportör ekonomiskt
ansvarig för exportavgifter, vilka må åvila annan och som icke med vanliga
rättsliga medel kunna utkrävas av den förstnämnde. I före varande
fall är emellertid upplyst att, ehuru identitet icke förelegat mellan Uliop
och klaganden i fråga om aktieägarintressen och företagsledning, de båda
bolagen varit nära förbundna i sådant hänseende, och de ha vad angår
exporten av ägg av nämnden med fog uppfattats såsom verksamma i en
enhetligt ledd och av gemensamma intressen sammanhållen företagsgrupp.
Jämväl kommer i betraktande, att nämndens ifrågavarande åtgärd synes
mindre ha gått ut på att bereda det allmänna ekonomisk förmån genom
indrivning av fordran än på att hålla regleringen vid makt och därmed
skaffa lika villkor för samtliga enskilda företagare på exportmarknaden.
Av åklagaren har ej gjorts gällande annat än att det varit berättigat att
av Uliop kräva säkerhet för de exportavgifter, som Uliop kunde finnas
vara skyldigt att gälda. Åklagaren har vidare, med åberopande av den
mellan Uliop och klagandebolaget rådande gemenskapen i fråga om ledning
och aktieägarintressen, uppgivit, att avstängningsåtgärd kunde ha
varit möjlig mot sistnämnda bolag, i den mån risk finge anses föreligga
för underlåtenhet från klagandens sida att erlägga i framtiden förfallande
exportavgifter, samt att åtgärden därvid kunnat förbindas med villkor
om ändring av bolagsledningen eller om ställande av säkerhet för avgifter,
som framdeles kunde komma att påföras klaganden. En dylik åtgärd kunde
till sina verkningar ha blivit för klaganden mera ingripande än den i målet
påtalade åtgärden. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit
och mot bakgrunden av vad som inledningsvis framhållits finner hovrätten
att, ehuru nämnden i föreliggande fall måste anses ha överskridit sin
befogenhet, vad sålunda förekommit skäligen icke bör tillräknas någon av
de tilltalade såsom sådant felaktigt förfarande, som medför ansvar för
tjänstefel.

Vad beträffar åtalet mot Söderström och byråchefen Olsson för det i
skrivelsen den 12 juni 1953 till export- och importföreningen givna direk -

tivet är att märka, att skrivelsen avlåtits i anslutning till nämndens beslut
samma dag, och därmed har tydligen avsetts att bringa beslutet till verkställighet.
Innebörden av beslutet får — såsom Söderström och byråchefen
Olsson framhållit — anses ha varit icke blott att klaganden skulle vara
förhindrad att gentemot regleringsorganet framträda såsom exportör utan
även att klaganden icke skulle äga rätt vare sig att fortsätta exporten
genom att mot eller utan vederlag låna annat företags namn för exportens
verkställande eller att försälja exportförpackade ägg till andra företag,
i vilka fall klaganden indirekt skulle ha erhållit del av exportbidragen.
Det saknas anledning antaga, att med skrivelsen avsetts något utöver vad
nämndens beslut innehållit. Trots den allmänt hållna avfattningen av
skrivelsen synes dess sålunda angivna syfte ha bort inses av klaganden,
som i varje fall kunnat utan svårighet härom skaffa sig visshet. Under
sådana omständigheter kan, såvitt angår klagandens egen verksamhet,
felaktigt förfarande i vidare mån än som prövats under den först behandlade
åtalspunkten icke föras Söderström och byråchefen Olsson till last.
Vad beträffar frågan huruvida skrivelsen föranlett inskränkning i utomstående
exportföretags handlingsfrihet är att märka, att — även om
skrivelsen kunnat tolkas såsom innebärande allmänt förbud att för export
inköpa ägg, som uppsamlats av klaganden — några sådana företag, såvitt
är känt, tidigare icke brukat omhändertaga ägg åt klaganden för export.
Det hinder, som på grund av skrivelsens innehåll kan tänkas ha uppstått
för utomstående exportörer att övergå till att uppköpa ägg av klaganden
för export, finner hovrätten, under förutsättning att avstängningsåtgärd
mot klaganden överhuvudtaget kunde komma i fråga, icke vara att anse
såsom något obehörigt ingrepp i dessa exportörers handlingsfrihet. Vid nu
angivna förhållanden och jämväl med beaktande av att Söderström och
byråchefen Olsson haft anledning räkna med att export- och importföreningen
skulle komma att tillse, att avstängningsbeslutet icke tillämpades
på annat sätt än som varit avsett, kan ej heller vad i sistnämnda hänseende
lagts Söderström och byråchefen Olsson till last i och för sig anses
såsom felaktigt förfarande utöver vad eljest varit under bedömande i
målet och bör därför ej föranleda ansvar för tjänstefel.

På grund av vad sålunda anförts lämnar hovrätten åtalet utan bifall.

Med den utgång målet fått i hovrätten fann jag mig icke kunna
åtnöjas. Jag fullföljde därför talan mot hovrättens dom under yrkande
att högsta domstolen måtte, med ändring av domen, bifalla den mot
Söderström och hans medparter förda talan. Till utveckling härav anförde
jag i revisionsinlaga följande.

Vad först angår jordbruksnämndens beslut den 12 juni 1953 att tillstånd
till export av ägg icke av export- och importföreningen finge lämnas
klagandebolaget med mindre detta bolag — eller Uliop — ställde säkerhet

för Uliops oguldna exportavgifter, liar hovrätten — under uttalande att
nämnden såsom representant för statsmakterna icke med stöd av regleringen
borde hålla någon exportör ekonomiskt ansvarig för exportavgifter,
vilka kunde åvila annan och som icke med vanliga rättsliga medel kunde
utkrävas av den förstnämnde — visserligen ansett, att nämnden genom
sitt berörda beslut överskridit sin befogenhet, men funnit att vad sålunda
förekommit, med hänsyn till omständigheterna, skäligen icke borde tillräknas
någon av svarandena såsom sådant felaktigt förfarande, som medförde
ansvar för tjänstefel.

För sitt ställningstagande i ansvarsfrågan har hovrätten åberopat, bland
annat, att Uliop och klaganden varit nära förbundna i fråga om aktieägarintressen
och företagsledning och att de, vad anginge exporten av ägg,
av nämnden med fog uppfattats såsom verksamma i en enhetligt ledd
och av gemensamma intressen sammanhållen företagsgrupp. Vad sålunda
anförts finner jag även för min del kunna vid bedömandet av ansvarsfrågan
förtjäna visst beaktande såsom en förklaring till nämndens förfarande.
Däremot synas mig de av hovrätten i övrigt i ansvarsfrågan särskilt
åberopade omständigheterna icke kunna tillmätas betydelse. Vad härvid
angår nämndens motiv för sitt förfarande finner jag i motsats till hovrätten
det svårligen kunna antagas, att den mot klaganden vidtagna åtgärden
mindre åsyftat att bereda det allmänna ekonomisk förmån genom indrivning
av fordran än att hålla regleringen vid makt och därmed skaffa lika
villkor för samtliga enskilda företagare på exportmarknaden. Såsom jag i
åtalsinstruktionen framhållit har uppfyllandet av det ställda kravet på
säkerhet för Uliops avgifter överhuvudtaget icke kunnat innebära någon
garanti för lojalitet från klagandebolagets sida vid framtida exportaffärer.
Den mot detta bolag vidtagna åtgärden har därför även från nämndens
egna utgångspunkter icke kunnat vara av någon betydelse för vidmakthållandet
av regleringen sådan denna är konstruerad. Även om vissa föreställningar
rörande vikten av regleringsmoralens upprätthållande kunna
ha föresvävat nämnden vid ärendets avgörande, synes mig nämndens åtgärd
att av klaganden kräva säkerhet för avgifter, för vilka klaganden icke
häftade, icke kunna förklaras annorledes än såsom väsentligen tillkommen
som ett led i nämndens aktion för indrivning av den ifrågavarande fordringen.
Ej heller finner jag den av hovrätten gjorda jämförelsen mellan
å ena sidan den påtalade åtgärden och å andra sidan av åklagaren hypotetiskt
angivna åtgärder mot klaganden kunna tillmätas någon betydelse
i förevarande sammanhang. Det är enligt min mening överhuvudtaget icke
möjligt att, i fråga om verkningarnas mer eller mindre ingripande natur,
med varandra jämföra en åtgärd, som innebär att ett bolag skall gälda
annans skuld, och en åtgärd som grundar sig på farhåga att bolaget icke
kommer att fullgöra egna ekonomiska förpliktelser. I det föreliggande fallet
tillkommer dessutom att, såsom åklagaren i hovrätten framhållit, med

hänsyn till rådande marknadsförhållanden någon åtgärd mot klaganden
på sistnämnda grund icke synes ha kunnat vara omedelbart motiverad.

Vid bedömandet av frågan huruvida nämndens överskridande av sin
befogenhet är att tillräkna svarandena såsom tjänstefel synes mig särskild
hänsyn böra tagas till följande omständigheter. Den maktbefogenhet, som
tillagts ett regleringsorgan genom dess möjlighet att från deltagande i den
under reglering ställda verksamheten utesluta därav berörd näringsidkare,
får självfallet icke utnyttjas för att främja syften, som äro regleringen
främmande. Om än i det enskilda fallet olika meningar må kunna göras
gällande om huru långtgående åtgärder, som erfordras för att förverkliga
regleringens syftemål, måste obetingat fasthållas vid att regleringen icke
får handhavas med åsidosättande av de regler, som rättsordningen i allmänhet
uppställer. En sådan regel har genom jordbruksnämndens mot
klagandebolaget riktade krav på säkerhet för en bolaget såsom särskilt
rättssubjekt ovidkommande skuld klart överträtts. Något gränsfall, som
medför tvekan rörande nämndens befogenhet, kan enligt min mening här
icke föreligga. Förfarandet är desto mera anmärkningsvärt, som det härrör
från det statsorgan, som direkt under Kungl. Maj:t handhar ledningen
av regleringen på området. Därtill kommer, att åtgärden uppenbarligen
varit noggrant förberedd och övervägd inom nämnden och att denna måste
ha insett, att åtgärden för bolaget — och dess borgenärer — kunde
komma att medföra konsekvenser av betydande räckvidd. Med hänsyn
såväl till själva förfarandet som till de intressen, som därigenom kränkts,
är enligt min mening vad som kan anföras till förklaring av jordbruksnämndens
handlingssätt icke av sådan beskaffenhet, att svarandena kunna
undgå ansvar för tjänstefel. Jag får därför yrka, att svarandena måtte
fällas till ansvar för vad de i förevarande hänseende låtit komma sig
till last.

Beträffande härefter åtalet mot Söderström och byråchefen Olsson för
det i skrivelsen den 12 juni 1953 till export- och importföreningen givna
direktivet har hovrätten funnit vad härutinnan lagts dem till last icke
kunna anses såsom felaktigt förfarande utöver vad eljest varit under
bedömande i målet och därför ej böra föranleda ansvar för tjänstefel. Hovrätten
har härvid till en början uttalat, att med skrivelsen tydligen avsetts
att bringa jordbruksnämndens samma dag meddelade beslut till verkställighet
och att innebörden i detta beslut finge anses ha varit icke blott
att klagandebolaget skulle vara förhindrat att gentemot regleringsorganet
framträda som exportör utan även att bolaget icke skulle äga rätt vare sig
att fortsätta exporten genom att mot eller utan vederlag låna annat företags
namn för exportens verkställande eller att försälja exportförpackade
ägg till andra företag, i vilka fall klaganden indirekt skulle ha erhållit del
av exportbidragen.

Den av hovrätten sålunda gjorda tolkningen av vad avstängningsbe -

slutet inneburit synes mig vara alltför vidsträckt. Vid bedömandet av
denna fråga — vars besvarande torde vara av betydelse utöver det föreliggande
fallet — är att beakta det sätt, varpå uppsamlandet och förpackningen
av ägg är ordnad. Enligt vad jag inhämtat tillgår härvidlag —
såvitt angår företag tillhörande Sveriges äggrossisters förening — sålunda,
att varje företag i allmänhet självt uppsamlar ägg hos producenter och
lanthandlare och därefter transporterar äggen till egna lokaler, s. k. packerier,
där kontroll av äggens kvalitet äger rum. Efter sådan kontroll vidtager
förpackning av äggen, vilken sker på olika sätt beroende på om
äggen skola försäljas för inhemsk konsumtion eller för export. I förstnämnda
fall verkställes förpackningen i allmänhet utan uppsortering av
äggen i olika viktklasser, under det att dylik uppsortering, för vilken
maskinell utrustning erfordras, alltid äger rum i fråga om ägg för export.
Förpackning av ägg för export utgör således ett omständligare och dyrare
led i förfarandet än förpackning av ägg för inhemsk konsumtion. Om än
de ifrågavarande företagen — av vilka icke något synes arbeta enbart på
exportmarknaden — huvudsakligen förpacka och försälja ägg, som de
själva uppsamlat, kan dock förekomma, att de inköpa av annan grossist
uppsamlade ägg och sedan exportförpacka dessa. Ävenledes synes kunna
bli aktuellt, att ett företag till komplettering av sitt exportparti tillhandlar
sig av annat företag redan exportförpackade ägg.

Om ett företag, som deltagit i exportverksamheten, underlåtit att erlägga
företaget åvilande regleringsavgifter eller med fog kan befaras
komma att undandraga sig avgifter, som framdeles kunna påföras företaget,
kan anledning föreligga att, till dess frågan kommit i annat läge,
icke vidare lämna företaget tillstånd till export av ägg. Konsekvenserna
för ett företag av att sålunda icke längre få i förhållande till regleringsorganet
framträda som exportör te sig olika alltefter arten av företagets
rörelse. Därest rörelsen huvudsakligen är inriktad på försäljning för
inhemsk konsumtion, behöver måhända avstängningen från export icke
medföra något väsentligt avbräck för företaget. Är rörelsen däremot i
större omfattning uppbyggd på exportförsäljning, kunna följderna av avstängningen
bli mera svårartade. För att företaget i oförändrad omfattning
skall kunna fortsätta exportförpackningen och således kunna bibehålla sin
härför avpassade organisation måste i sådant fall exportförsäljningen av
äggen handhavas av annan grossist. Företaget blir således för sin verksamhet
beroende av den möjlighet och villighet att omhänderta äggen för
export, som kan föreligga från andra företags sida. Därest härvid fråga
kan uppkomma om förekomsten av något bulvanförhållande, lärer anledning
till ingripande ur regleringssynpunkt kunna föreligga allenast i den
män det företag, som framträder som exportör, icke kan tagas lör god såsom
sådan med hänsyn iiil risken att förekommande avgifter icke komma
att erläggas. Är i sådant fall nära intressegemenskap rådande mellan det

exportförpackande företaget och exportören, kunna de omständigheter,
som motiverat avstängningen av det förstnämnda företaget, bli av betydelse
vid bedömandet av frågan huruvida det senare företaget bör erhålla
exporttillstånd. Inom ramen för vad sålunda är möjligt synes ett från
exporttillstånd avstängt företag böra äga handlingsfrihet. Det kan nämligen
ur de synpunkter, som förestavat regleringen på området, icke vara
något intresse att ett beslut om ett företags avstängning från export i
och för sig skall ha till följd, att den totala mängd ägg, som exporteras
från landet, undergår minskning. Det är vidare att märka att, om beslutet
skulle innebära icke blott att företaget ej längre självt finge framträda
som exportör utan även att det vore förhindrat att begagna till buds
stående möjligheter att avyttra expor tf örpackade ägg, företaget måste
omedelbart helt avveckla den del av sin verksamhet, som uppbyggts kring
export rörelsen. Något stöd för att ett beslut om avstängning från rätten
att deltaga i exportverksamheten avsetts skola medföra sådan långtgående
prohibitiv verkan finnes icke i tillgängliga uttalanden vid regleringens tillkomst
eller dess senare uppbyggnad. Ej heller kan det enligt min mening
vara för den allmänna regleringsmoralens upprätthållande erforderligt att
tillägga ett avstängningsbeslut den nämnda vidsträckta innebörden. I
detta hänseende synas mig den beroendeställning för företaget, som
följer av att det icke vidare självt får framträda som exportör, och de
därmed förenade vanskligheterna för företaget att på längre sikt planera
sin verksamhet vara helt tillfyllestgörande. Även ett avstängningsbeslut
med den av mig angivna begränsade innebörden skulle kunna nödga företaget
att helt avveckla sin verksamhet också med exportförpackning, men
den handlingsfrihet i fråga om avyttring av exportförpackade ägg, som i
sådant fall föreligger, kan vara ägnad att underlätta en omställning till
försäljning på den inhemska marknaden.

Jordbruksnämndens avstängningsbeslut mot klaganden synes mig i enlighet
med det nu anförda icke lagligen ha kunnat innebära annat än att
tillstånd icke skulle få lämnas klaganden att uppträda som exportör i förhållande
till regleringsorganet. Beslutets ordalydelse ger icke heller uttryck
för att beslutet haft vidsträcktare innebörd. Vid detta förhållande är tydligt,
att det ifrågavarande direktivet till export- och importföreningen gått
utöver avstängningsbeslutet.

Därest emellertid, mot vad jag härovan hävdat, avstängningsbeslutet
skulle kunna anses ha haft den vidsträckta innebörd hovrätten angivit,
måste i allt fall direktivet ha varit att uppfatta såsom gående därutöver.
Enligt vad förut framhållits kan för ett företag, som avstängts från rätten
att självt exportera, ifrågakomma att till exportör dels avyttra av företaget
uppsamlade och exportförpackade ägg, dels avyttra av företaget uppsamlade
ägg, vilka exportören sedan själv exportförpaekar. Om man avser att
förhindra båda dessa förfaranden, torde saken enklast kunna uttryckas

sålunda, att export av ägg, som uppsamlats av företaget, icke får ske.
Avser man däremot endast att förhindra export av sådana av företaget
uppsamlade ägg, som jämväl exportförpackats av detsamma, måste
denna väsentliga begränsning av förbudet med nödvändighet också utmärkas.
Vad den ifrågavarande skrivelsen till export- och importföreningen
beträffar framgår icke av dess avfattning, att hinder mot export skulle
föreligga allenast i fråga om ägg, som exportförpackats av klaganden.
Skrivelsen kan icke rimligen uppfattas på annat sätt än såsom innebärande
allmänt förbud att för export taga befattning med ägg, som uppsamlats
av klaganden. Hovrätten har visserligen medgivit, att skrivelsen varit allmänt
hållen, men uttalat att klaganden likväl syntes ha bort inse att
skrivelsen haft det av hovrätten angivna, begränsade syftet. Varpå hovrätten
byggt detta antagande har icke särskilt angivits och synes mig icke
heller kunna grundas på någon faktisk omständighet. Vad angår hovrättens
uttalande att klaganden i varje fall utan svårighet kunnat skaffa
sig visshet om skrivelsens syfte, får jag framhålla, att det härvid synes
mig ha legat närmast till hands för bolaget att i saken förfråga sig hos de
medlemmar i bolagets intresseorganisation — Sveriges äggrossisters förening
— som varit representerade i styrelsen för export- och importföreningen,
till vilken skrivelsen varit ställd. Enligt vad jag inhämtat ha emellertid
dessa personer uppfattat skrivelsen på alldeles samma sätt som
klaganden. Hovrättens uttalande synes mig således jämväl på denna punkt
sakna underlag.

Det är ett klart rättssäkerhetsintresse, att medborgarna i sina mellanhavanden
med myndigheter kunna förlita sig på att från dessa utgående
skrivelser erhålla adekvat avfattning och att man således kan i anledning
av sådan skrivelse vidtaga sina dispositioner i saken utan antaganden och
efterforskningar, huruvida skrivelsen till äventyrs har annan innebörd än
vad dess språkliga utformning ger vid handen. Det kravet måste därför
ovillkorligen ställas på en myndighets skrivelse, att den så tydligt som
omständigheterna medgiva återger vad med skrivelsen avsetts att uttryckas.
Det lärer också sällan förekomma, att avfattningen av en myndighets
skrivelse så föga låter sig förena med dess uppgivna innebörd som fallet
är med jordbruksnämndens nu ifrågavarande skrivelse. Förhållandet är
desto mera anmärkningsvärt som skrivelsen avlåtits av befattningshavare
i ledande ställning inom en central statlig myndighet. Därtill kommer, att
skrivelsen gällt en angelägenhet av vital betydelse för enskilt företags
existens.

Att skrivelsen medfört begränsning i den handlingsfrihet, som rätteligen
tillkommit klaganden, framgår av vad jag förut anfört. Jag kan icke
heller finna annat än att skrivelsen måste ha medfört obehörig inskränkning
jämväl i andra exportörers handlingsfrihet. Vad hovrätten uttalat
därom att Söderström och byråchefen Olsson haft anledning räkna med

3 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 195G års riksdag.

att export- och importföreningen skulle komma att tillse, att avstängningsbeslutet
icke tillämpades på annat sätt än som enligt hovrätten varit avsett,
finner jag, med hänsyn till vad jag inhämtat rörande hur saken uppfattats
inom styrelsen för denna förening, icke kunna anföras till försvar
för handlingssättet. Genom sitt påtalade förfarande ha Söderström och
byråchefen Olsson enligt min mening gjort sig skyldiga till försummelse
i sin ämbetsutövning av sådan beskaffenhet, att den måste vara att betrakta
som tjänstefel. Jag får därför yrka, att de fällas till ansvar för vad
de sålunda låtit komma sig till last.

Målet är beroende på Ivungl. Maj:ts prövning.

5. Försummelser av t. f. landssekreterare vid handläggning
av beredskapsärende

I ett under år 1951 till samtliga länsstyrelser utfärdat hemligt brev har
Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter rörande viss beredskap. Enligt dessa
föreskrifter ankommer det på länsstyrelse att — med hänsyn tagen till
i brevet närmare angivna förhållanden — förordna om sådan beredskap.
Åtgärder enligt brevet skola vidtagas dels av länsstyrelse och dels av vissa
lokala myndigheter. I brevet föreskrives således, att det åligger de lokala
myndigheterna att uppgöra de planer och vidtaga de förberedelser i övrigt,
som påkallas av föreskrifterna i brevet, samt att planerna skola
granskas av länsstyrelsen.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Östergötlands län den 11 och den 12
februari 1954 inhämtade jag ur länsstyrelsens diarium, att länsstyrelsen
omedelbart efter det brevet inkommit till länsstyrelsen översänt avskrift
av detsamma till de lokala myndigheterna för kännedom och iakttagande.
Därefter syntes någon åtgärd i ärendet icke ha vidtagits av länsstyrelsen,
och några planer från de lokala myndigheterna hade icke inkommit. Jag
anmärkte, att det med hänsyn till ärendets beskaffenhet varit i hög grad
angeläget, att länsstyrelsen utövat tillsyn över att det ifrågavarande planläggningsarbetet
vederbörligen fullgjordes.

Med anledning av vad vid inspektionen sålunda förekommit avgav länsstyrelsen
till mig begärt yttrande, vid vilket fogats av länsstyrelsen infordrade
yttranden från bland andra länsassessorn Erik Hintze. I ärendet
inkommo därefter Hintze och f. d. landssekreteraren Algot Pehardt med
av mig begärda yttranden.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen följande.

Sedan det kungl. brevet inkommit till länsstyrelsen, hade Hintze beslu -

tat, att avskrift av detsamma skulle överlämnas till samtliga de ifrågavarande
lokala myndigheterna för kännedom och iakttagande. I och med
detta beslut hade ärendet avförts ur länsstyrelsens diarium såsom slutbehandlat,
och någon tillsyn över att planer upprättades och kommo länsstyrelsen
till handa hade därför ej skett. Då ärendet icke varit balanserat,
hade detsamma icke heller sedermera vid upprättande av balansförteckningar
eller genomgång av diarierna uppmärksammats. Vid i anledning av
remissen företagen kontroll hade befunnits, att endast ett fåtal av de
lokala myndigheterna vidtagit åtgärd på grund av brevets innehåll. Sedan
befintliga planer på området i början av år 1954 befunnits ofullständiga,
hade till länsstyrelsen den 19 februari 1954 överlämnats förslag till ny planläggning.
Efter viss överarbetning av förslaget hade länsstyrelsen i skrivelser
den 6 april 1954 anmodat vederbörande lokala myndigheter att
verkställa planläggning i enlighet med ett vid skrivelserna fogat formulär
till sådana planer, vilka skulle vara insända före den 1 oktober 1954.

Hintze anförde: Vid avskrifternas översändande till de lokala myndigheterna
hade dessa bort anmodas att inom viss tid inkomma till länsstyrelsen
med uppgjorda planer, och ansvaret för att så ej skett måste anses
åvila Hintze. Hintze, som vid denna tid varit ordinarie länsnotarie av
första klass, hade då det kungl. brevet inkom till länsstyrelsen innehaft
förordnande som landssekreterare under Pehardts semester. Landshövdingen
hade varit tjänstledig och dåvarande länsassessorn å landskansliet
C. A. Wallén hade varit sjukledig. Det kungl. brevet torde ha överlämnats
till Hintze enligt anvisning av Pehardt. Något direktiv rörande handläggningen
hade icke lämnats. Hintze — som endast i ringa omfattning deltagit
i handläggningen av länsstyrelsens ärenden av liknande slag —
hade icke rådgjort i saken med någon befattningshavare inom eller utom
länsstyrelsen. Efter expedieringen av avskrifterna torde Hintze icke ha
bragt ärendet på tal inom länsstyrelsen. Genom att underlåta tillse att
ärendet genom anteckning i diariet eller anmälan hållits öppet hade Hintze,
som uppmärksammat att det ålegat länsstyrelsen att granska de lokala
myndigheternas planläggning, icke förfarit riktigt.

Pehardt anförde, att han — enär han ej hade något som helst minne av
saken — icke kunde förklara anledningen till att ärendet, då det ankommit
till länsstyrelsen, undgått hans uppmärksamhet. Att Pehardt ej vid sin
återkomst efter semestern eller senare observerat ärendet måste ha berott
på att detsamma avförts ur diariet såsom slutbehandlat, vilket syntes ha
berott på rent förbiseende av Pehardts ställföreträdare.

I en till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde jag därefter, bland
annat, följande.

Det ärende, som hos länsstyrelserna anhängiggjorts genom det kungl.
brevet, har påkallat noggrant övervägande och ingående prövning från
länsstyrelsernas sida, avseende dels ledningen av det anbefallda lokala
planläggningsarbetet, dels granskningen av de lokala myndigheternas planer,
dels länsstyrelsens åligganden i samband med beslut om beredskap.
Ärendet har uppenbarligen varit av den vikt, att det skolat föredragas för
eller eljest underställas landshövdingen eller ock att, därest åtgärd i
ärendet vidtagits under landshövdingens frånvaro, förhållandet skolat anmälas
för landshövdingen genast vid dennes återkomst (jfr 23 a § i 1937
års landshövdinginstruktion).

Av handlingarna i förevarande ärende framgår, att Hintze vid sin handläggning
i egenskap av t. f. landssekreterare av det till länsstyrelsen i Östergötlands
län avlåtna kungl. brevet icke vidtagit annan åtgärd än att han

— under landshövdingens frånvaro — beslutat, att avskrift av brevet skulle
översändas till vederbörande lokala myndigheter för kännedom och iakttagande,
varefter ärendet i diariet antecknats såsom slutbehandlat. Ärendet
har således behandlats som om detsamma varit allenast av expeditionell
natur. Väl skulle den av Hintze vidtagna åtgärden i och för sig möjligen
kunna anses såsom ett försvarbart första led i länsstyrelsens handläggning
av ärendet i vad detsamma avsåg utförandet av det ifrågavarande
lokala planläggningsarbetet. Med hänsyn till den länsstyrelsen åvilande
tillsynen över detta planläggningsarbete hade emellertid ärendet ej ens i
denna del genom berörda åtgärd varit slutbehandlat av länsstyrelsen. Det
hade följaktligen ålegat Hintze att tillse — lämpligen genom att de lokala
myndigheterna förelagts viss tid för insändandet av planerna eller genom
att i diariet antecknats att planer från dessa avvaktades — att ärendet
icke hos länsstyrelsen antecknats såsom avslutat.

Det hade vidare jämlikt 23 a § andra stycket i då gällande landshövdinginstruktion
ålegat Hintze, med hänsyn såväl till den av honom vidtagna
åtgärden som till innehållet överhuvudtaget i det kungl. brevet, att

— därest han icke funnit sig böra anmäla ärendet för Pehardt vid dennes
återinträde i tjänst, vilket synes ha legat närmast till hands — i allt fall
genast vid landshövdingens återkomst underrätta denne om vad i saken
förekommit.

Hintzes underlåtenhet att fullgöra vad sålunda ålegat honom har medfört
såväl att den ansvariga ledningen inom länsstyrelsen under avsevärd
tid saknat kännedom om innehållet i det ifrågavarande, till länsstyrelsen
ställda och för dess verksamhet i ett kritiskt läge synnerligen betydelsefulla
kungl. brevet som att den i brevet anbefallda, ur beredskapssynpunkt viktiga
planläggningen inom länet blivit eftersatt. Vad Hintze genom sin
berörda underlåtenhet låtit komma sig till last i sin tjänsteutövning såsom
t. f. landssekreterare är av allvarlig beskaffenhet och kan icke undgå
beivran.

Jag uppdrog därför åt riksåklagarämbetet att vid Göta hovrätt väcka
och utföra talan mot Hintze för hans nämnda försummelser. Ansvar borde
yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Göta hovrätt yttrade i dom den 28 juni 1955 följande.

Genom Hintzes eget erkännande och vad i övrigt i målet förekommit är
utrett, att Hintze förfarit på sätt åklagaren angivit.

Hovrätten finner, att vad åklagaren lagt Hintze till last innefattar tjänstefel,
för vilket han ej kan undgå ansvar.

Hovrätten dömer Hintze jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel
att till kronan utgiva 15 dagsböter om 20 kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

6. Felaktigt beslagtagande av vid olaga fiske använd båt

Efter stämningar yrkade dåvarande landsfiskalen i Vartofta distrikt
C. Cronquist vid Vartofta och Frökinds domsagas häradsrätt ansvar å
lantbrukaren Lennart Gustafsson i Källebäcken, arrendatom Rune Nilsson
i Abbarp och laggkärlsarbetaren Herbert Svedbom i Lundsborg för
det de den 5 oktober 1952 bedrivit fiske med not i sjön Vättern vid Källebäcken
inom Habo kommun på närmare avstånd från stranden än 300
meter, oaktat sådant fiske jämlikt länsstyrelsens i Skaraborgs län allmänna
kungörelser nr 113 år 1926 och nr 167 år 1942 var förbjudet under tiden
den 5 oktober—den 25 november. Därjämte yrkade Cronquist, att i beslag
tagna Gustafsson tillhörig båt, not och till noten hörande draglinor måtte
förklaras förverkade till kronan samt att de tilltalade måtte åläggas att
med 30 kronor solidariskt till kronan gälda värdet av den vid fisket
fångade fisken, vilken utgjorts av 10 kg sik och lax och ej längre var i
behåll.

Vid huvudförhandling i målet inför häradsrätten erkände Gustafsson
och Svedbom, att de bedrivit fiske med not på plats och å tid som åklagaren
påstått. Nilsson erkände, att han rott båten vid det av åklagaren
påstådda fisket, men bestred, att han därigenom kunde anses ha medverkat
i detsamma. Samtliga tre tilltalade invände, att de vid fiskets bedrivande
natten mellan den 4 och den 5 oktober 1952 icke vetat att
klockan var mer än 24. De bestredo därför, att deras handlande vore
straffbart.

I dom den 2 december 1952 dömde häradsrätten — som fann åklagarens
yrkande om förverkande av båten icke vara av beskaffenhet att lagligen
kunna bifallas, enär båten icke vore att anse som redskap — Gustafsson,

Svedbom och Nilsson jämlikt 12 och 14 §§ i länsstyrelsens ovannämnda
kungörelser samt 22 § första stycket 6) kungl. fiskeristadgan den 17
oktober 1900 att böta, Gustafsson och Svedbom vardera 100 kronor och
Nilsson 60 kronor. Den Gustafsson tillhöriga noten med draglinor förklarades
jämlikt 24 § fiskeristadgan förverkad, varjämte de tilltalade
ålades att solidariskt till kronan utgiva värdet av förverkad fisk med 30
kronor. Slutligen förordnade häradsrätten, att beslaget å Gustafssons vid
fisket använda båt omedelbart skulle hävas.

Häradsrättens dom vann laga kraft, såvitt angår Gustafsson.

Sedan Gustafsson sökt nåd från det honom ådömda straffet och förverkandepåföljden,
avgav Cronquist yttrande över nådansökningen. Nådansökningen
blev av Kungl. Maj:t avslagen den 24 april 1953.

I en till landsfogden i Skaraborgs län insänd, den 27 november 1953
dagtecknad skrift anhöll Gustafsson, att landsfogden måtte ställa Cronquist
till ansvar bland annat för det han olagligen tagit Gustafssons båt
i beslag.

Enligt den förundersökning som tidigare verkställts i saken hade klockan
9 på morgonen den 5 oktober 1952 till fjärdingsmannen Bror Thelin i
Habo anmälts, att notdragning förekommit efter klockan 24 den 4 oktober
vid Källebäckens strand mot Vättern. I anledning därav hade Thelin
hört ett flertal personer. Klockan 14.30 hade Gustafsson, som bedrivit
fisket, underrättats om att ”såväl redskap som fångst var förverkad efter
nattens notfiske och kom att gå i beslag”.

Enligt protokoll den 7 oktober 1952 hade Thelin, efter förordnande av
Cronquist, verkställt beslag av den vid fisket använda noten och till densamma
hörande draglinor. Båten, med vilken noten utlagts, hade vid tillfället
ej kunnat återfinnas men hade lagts under beslag.

I ett till landsfogden avgivet yttrande över Gustafssons anmälan anförde
Cronquist följande: Det framginge av polisrapporterna i saken, att
Gustafsson blivit tagen på bar gärning. Jämlikt 30 § fiskeristadgan finge
den, som ägde att å förseelsen tala, utom förverkad redskap och fångst
taga bland annat båt och det tagna behålla, till dess han rätt för sig
bjöde. I detta fall talades icke något om fiskerättsägaren tillkommande
rätt. Då anledning funnits antaga att Gustafsson kunde dömas till böter,
syntes Cronquist ha haft rätt verkställa beslaget. Bötesbeloppet hade
influtit den 3 augusti 1953 och häradsrätten hade möjligen ansett, att
beslaget icke längre behövde kvarstå, då anledning kunde finnas antaga
att Gustafsson kunde ”bjuda rätt för sig”. Att anse beslaget såsom tjänstefel
torde vara mycket överdrivet. Visserligen hade båten icke kunnat
anträffas på natten och då omhändertagas, men Cronquist borde icke
lastas för att icke polismännen genast tagit hand om densamma utan först
efteråt kommit att tänka på denna sak. Cronquist bestrede därför, att han

handlat felaktigt. I varje fall hade lian icke felat i den grad att det kunde
betraktas som tjänstefel, än mindre anmärkningsvärt sådant.

Gustafsson bemötte Cronquists förklaring och framhöll, att i 30 § fiskeristadgan
beslagsrätt tillädes allmän åklagare endast i det fall att gärningsmannen
ertappades å bär gärning av den, som ägde å förseelsen
tala. I dylikt fall finge åklagaren beslagtaga fångstredskapen och behålla
båten, till dess vederbörande bjöde rätt för sig. I förevarande fall hade
till Thelin söndagen den 5 oktober 1952 klockan 9 anmälts, att Gustafsson
skulle gjort sig skyldig till olaga fiske mellan klockan 0 och 2.30 samma
dag. Den 7 oktober klockan 14 hade Thelin efter förordnande av Cronquist
förklarat i beslag dels noten, dels ock båten. Då Gustafsson sålunda
ej blivit tagen å bar gärning vare sig av Cronquist eller av Thelin, vore
det uppenbart, att ovannämnda bestämmelser om rätt för åklagaren att
beslagtaga redskap och båt ej vore tillämpliga. Bestämmelserna vore så
tydligt avfattade, att de ej kunde ge anledning till någon tvekan om
huru de skulle tolkas. I sitt yttrande till landsfogden hade Cronquist
framhållit att Gustafsson blivit tagen å bar gärning. Han hade dock underlåtit
att omtala vem som tagit Gustafsson å bar gärning. Gustafsson
gjorde därför gällande, att Cronquist ej varit lagligen berättigad att
beslagtaga vare sig Gustafssons not med draglinor eller hans båt.

Vid förhör inför landsfogden den 25 januari 1954 uppgav Thelin, bland
annat, följande: Den 5 oktober 1952 hade Thelin telefonledes underrättat
Cronquist om Gustafssons olaga fiske, därvid Thelin fått order att taga
i beslås vid fisket använda redskap i den mån det visade sig, att fisket
ägt rum efter klockan 24 natten till den 5 oktober. Vid detta samtal hade
det ej varit något tal om båten, vilken för övrigt icke synts till vid fiskeplatsen
den 5 oktober. Beslaget av Gustafssons vid fisket använda not
hade företagits av Thelin och extra fjärdingsmannen John Blom den 5
oktober vid 14-tiden på dagen. Då därvid konstaterats att Gustafssons
båt var borta, hade Thelin yttrat till Blom, att Gustafsson ej behövt
gömma båten ”för den hade vi ej tagit ända . Någon dag senare hade
Thelin blivit uppringd av Cronquist, som därvid frågat, varför Thelin
icke beslagtagit båten. Thelin hade svarat, att han ej tagit båten i beslag
av den anledningen att det tidigare visat sig, att det ej gatt att taga vid
olaga fiske använd båt i beslag, såvida båten ej anträffats med fisk i.
Cronquist hade då som sin mening uttalat, att det vore bäst att omhändertaga
båten ”för där borta förs ett fasligt liv om båten”. Thelin, som
gissat att folk från orten hos Cronquist påyrkat beslag av båten, hade
därefter förklarat, att han givetvis skulle taga hand om båten, därest
Cronquist gåve order därom. Cronquist hade då förklarat, att båten skulle
beslagtagas. Man hade sedan diskuterat hur båten skulle förvaras och
enats om att den skulle forslas till Thelins tomt, vilket även skett. I samband
med beslaget av båten hade Thelin även tagit hand om de s. k. hand -

repen. I beslagsprotokollet för den 7 oktober 1952 hade Thelin omnämnt
samtliga beslagsåtgärder, som han på Cronquists order företagit i samband
med Gustafssons olaga fiske.

Cronquist uppgav vid förhör den 18 februari 1954 följande: Det vore
riktigt, att Thelin på morgonen den 5 oktober per telefon underrättat
Cronquist om att Gustafsson m. fl. under nattens lopp gjort sig skyldiga
till olaga fiske. Av telefonsamtalet hade Cronquist fått den uppfattningen,
att Thelin och Blom eller endera av dem tagit Gustafsson och hans medhjälpare
på bar gärning. I anledning därav hade han givit order om att
vid fisket fångad fisk ävensom vid fisket använda redskap skulle tagas
i beslag. Huruvida Gustafssons båt då varit på tal kunde Cronquist ej
minnas, men han trodde icke så hade varit fallet. Eftersom han fått den
uppfattningen att tjuvfiskarna tagits på bär gärning, hade han även haft
den uppfattningen att laga rätt förelåge att taga Gustafssons båt i beslag,
en uppfattning som han haft intill den 2 december 1952, då målet förekommit
vid häradsrätten och Gustafssons ombud, juris kandidaten Ragnar
Pehrson i Tidaholm, därvid hävdat att beslaget av båten icke varit tilllåtet.
Cronquist och Pehrson hade träffats före målets handläggning och
talat om saken, varvid Pehrson yttrat till Cronquist, att beslaget av
baten icke skulle stå sig. Cronquist beklagade, att varken Gustafsson eller
hans ombud under tiden mellan beslaget och häradsrättens handläggning
av malet pakallat Cronquists omprövning av beslaget eller däröver besvärat
sig hos häradsrätten. Cronquist ville givetvis icke göra sig skyldig till
något olagligt förfarande, som Gustafsson kunde göra sak av. Thelin
hade vid telefonsamtalet den 5 oktober meddelat, att det vore bäst att
taga Gustafssons bat i beslag, enär den troligen annars kornme att förstöras
av folk, som vore förargade på honom. Troligen hade även förts
pa tal att Gustafsson kunde fortsätta fisket, da han hade vtterligare en
not. Thelin hade förklarat sig villig att lägga upp båten på sin tomt i
Habo, då Cronquist ansett det vara besvärligt att taga den i beslag. Det
hade då aldrig varit tal om att på sin tid ett liknande beslag gjorts och
att detta beslag ogillats av rätten. Detta hade Thelin talat om någon gång
under ar 1953, ehuru Cronquist icke bestämt mindes i vilket sammanhang,
men Gustafsson och hans åtgärder hade vid olika tillfällen dryftats
mellan Thelin och Cronquist. Därest Thelin vid det ifrågavarande telefonsamtalet
berört denna sak, hade Cronquist givetvis närmare undersökt
omständigheterna vid fisket för att icke göra sig skyldig till något oriktigt
förfarande. Han kunde således icke vitsorda, att Thelin fört båtbeslaget
på tal. Ej heller hade någon utomstående fört båtens beslagtagande på tal,
och för övrigt brukade Cronquist icke låta några utomstående personer
påverka sig i sina tjänsteåtgärder. Cronquist hade känt till, att Gustafsson
varit ägare även till en mindre not, som han kunde använda vid fiske, en
omständighet, som även bidragit till att båtbeslaget kommit till stånd.

Han hade nämligen ansett, att fara även förelåg för att Gustafsson ånyo
skulle göra sig skyldig till olaga fiske, därest han finge behålla båten.
Cronquist bestrede bestämt, att Thelin före eller i samband med beslaget
av Gustafssons båt gjort någon invändning om att Cronquists beslagsbeslut
i oktober 1952 varit olagligt. Det kunde vara så, som Thelin uppgivit,
att båtbeslaget icke förts på tal den 5 oktober utan först den 6 eller
den 7 oktober, sedan Cronquist erfarit att båten icke blivit omhändertagen
av Thelin. Thelins rapport om det olaga fisket hade inkommit till landsfiskalskontoret
den 14 oktober. Av denna framginge, att Gustafsson och
hans medhjälpare icke, såsom Cronquist utgått ifrån i samband med beslagsbeslutet,
tagits på bar gärning av polisen, men detta förhållande hade
Cronquist ej uppmärksammat eller tänkt på i samband med att han fick
in polisrapporten. För övrigt hade han tvingats begära sjukledighet under
tiden den 23 oktober—den 5 november 1952, och hans vikarie hade därunder
väckt åtal i ärendet genom stämningar av den 28 oktober. Cronquists
hustru hade även varit sjuk en längre tid på hösten 1952, vilket
medfört en del besvärligheter för Cronquist. Intill dess målet sedan förekommit
vid häradsrätten hade Cronquist levat i den tron att Gustafsson
och hans medhjälpare natten till den 5 oktober tagits på bar gärning,
varför han ansett beslaget vara lagligt. Cronquist bestrede Gustafssons
yrkande om skadestånd, enär Gustafsson vid ett överklagande av beslagsbeslutet
haft möjlighet att få beslaget hävt. Med hänsyn till intyg av
polismästaren S. Mannergren angående Gustafssons inkomst för år 1951
måste Gustafssons inkomst av fiske vara mycket liten. Gustafssons inkomst
av fiske för år 1952 borde framgå av Gustafssons självdeklaration.
Under tiden oktober—december 1952 hade Gustafsson även haft möjligheter
att av grannar få låna båt för eventuellt fiske. Den bästa fisketiden
för lax vore i september månad. Efter september vore laxfisket dåligt.
Gustafssons båt hade ej återställts till Gustafsson förrän den 11 december

1952. Anledningen därtill kunde Cronquist nu ej minnas. Det kunde ha
berott på snöhinder eller någon annan orsak. För övrigt hade Gustafsson
själv känt till att häradsrätten den 2 december 1952 upphävt beslaget,
och då hade han haft rätt att omedelbart kräva båten åter. Det kunde
även förhålla sig så, att Gustafsson vid denna tid icke haft någon användning
av båten.

Ånyo hörd i saken av kriminalöverkonstapeln Carl O. Wallin förklarade
sig Thelin vidhålla vad han uppgivit vid tidigare förhör och berättade
vidare: Omedelbart efter det Thelin den 5 oktober 1952 — troligen från
fiskaren Vilhelm Rylander i Starbäck — fått anmälan om det olaga fisket
hade Thelin telefonerat till Cronquist och underrättat denne om vad
Rylander uppgivit, d. v. s. att Gustafsson fortsatt fiska efter klockan 24.
Thelin hade därvid fått order om att åka och höra vittnen samt misstänkta
ävensom taga hand om redskap och fångst. Fördenskull hade The -

lin genast åkt ut, talat med Rylander och dennes fiskedräng, varpå han
tillsammans med Blom besökt Gustafsson och efterhört, vilka som deltagit
i fisket. Efter besvärligheter hade Thelin så småningom tack vare Rylanders
uppgifter lyckats få reda på vilka som deltagit. Därpå hade Thelin
och Blom tagit noten och handrepen till noten i beslag. Noten hade han
troligen tagit med sig till Habo redan den 5 oktober. Detta av den anledningen
att Thelin känt till, att Gustafsson hade en gammal not, som
kunde utbytas, och att den nu beslagtagna var ny. Handrepen hade han
icke då kunnat få med sig. Sedan hade Thelin icke gjort något beslag
förrän den 7 oktober, då Cronquist telefonerat och frågat, varför Thelin
icke tog båten i beslag. Detta hade Cronquist yttrat i så bestämda ordalag,
att Thelin då tänkt att det kanske kommit ut någon ny lagbestämmelse,
som Thelin ej kände till. Thelin hade genmält, att ”de använder
båten bara när de lägger noten och inte vid fisket så kan vi väl inte ta
den, det är anledningen till att vi inte tog den”. Cronquist hade emellertid
då varit mycket bestämd och yttrat: ”Båten ska tas den också!” Thelin
hade genmält: ”Ja, på landsfiskalens order så ska vi visst göra det!” Därefter
hade det icke varit mer resonemang om saken, utan Thelin hade åkt
och hämtat båten, som tagits i beslag. Den hade sedan förvarats hos
Thelin till dess beslaget blivit upphävt. Då hade båten körts tillbaka.

Delgiven Cronquists uppgifter inför landsfogden förklarade Thelin:
Vid sin anmälan hade Thelin omtalat var han fått anmälan ifrån,
varför Thelin icke kunde förstå hur Cronquist skulle kunnat missuppfatta
saken så, att han trott man tagit Gustafsson på bar gärning. Det vore
riktigt, att det vid det tillfället aldrig varit tal om båten, utan om denna
hade det blivit tal först den 7 oktober, och det hade varit då som Thelin
påpekat, att båten egentligen icke använts vid fisket utan endast vid själva
notläggningen. Kontentan av det hela hade blivit, att Thelin fått order
att hämta båten. Det hade varit på grund av dessa bestämda order från
Cronquist, som Thelin fått den uppfattningen att det väl blivit någon
ändring i någon författning, som Thelin ej sett eller uppmärksammat, och
av den anledningen hade Thelin icke protesterat utöver vad han förut
uppgivit. — Beträffande återlämnandet av båten hade Thelin underrättat
Gustafsson, så snart Cronquist givit order till Thelin att återlämna båten.
Säkerligen hade Cronquist också underrättat Thelin därom omedelbart
efter häradsrättens beslut om hävandet av beslaget. När Thelin då telefonerat
till Gustafsson, hade Thelin frågat denne, var han skulle ha båten,
vid sjön eller hemma vid bostaden. Gustafsson hade därvid förklarat, att
med båten var det ingen brådska, ”ty nu är det ingen fisketid”. Sedan
Thelin fått besked från Gustafsson, hade Thelin låtit återtransportera
båten till denne. — Gustafsson skulle ingalunda haft så stor nytta av
båten efter beslaget som Gustafsson nu gjort gällande, ty efter den 5
oktober fiskade Gustafsson icke. Slutligen förklarade Thelin, att han icke

ville bestrida, att Cronquist vid Thelins telefonanmälan kunde ha missuppfattat
Thelin, ty vid den tiden hade Cronquist varit utarbetad samt
nervös och irriterad.

I beslut den 15 mars 1954 yttrade landsfogden i här förevarande del
följande.

Gustafsson hade vid det olaga fiskets bedrivande icke tagits på bar gärning,
varför Cronquist icke ägt rätt att taga roddbåten i beslag, eftersom
båten icke utgjort sådant redskap, som genom det olaga fisket kunnat
förklaras förverkat. Efter beslaget hade det varit Gustafsson obetaget att
hos häradsrätten begära prövning av beslagsfrågan, en prövning som
rätten haft att företaga sist å fjärde dagen efter det sådan begäran inkommit.
Vid sistnämnda förhållande och då Cronquists beslag av båten
syntes ha berott på att han fått den oriktiga uppfattningen att polisen
tagit Gustafsson på bar gärning, syntes Cronquists olaga beslag av båten
icke böra föranleda till ansvarspåföljd för honom.

I en den 10 april 1954 hit inkommen skrift anförde Gustafsson därefter
klagomål mot Cronquist för — förutom annat som jag ej funnit föranleda
vidare åtgärd från min sida — det ovan omförmälda båtbeslaget. Beträffande
den skada, som genom beslaget tillskyndats Gustafsson, framhöll
denne: Cronquist hade anfört, att Gustafsson kunnat låna båt av
någon granne. Detta vore ej sant. Den bästa fisketiden för lax och sik
inföile under månaderna oktober och november. Dylikt fiske vore då
tillåtet med nät minst 300 meter från land, och ingen av fiskarna vore då
villig att låna ut sin båt. Thelin hade uppgivit, att Gustafsson efter
domen ej varit så angelägen att få tillbaka båten. Understrykas borde
emellertid, att detta varit i början av december månad, då fisketiden hade
gått till ända.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anhållit, att riksåklagarämbetet
måtte efter vederbörandes hörande inkomma med utlåtande, inkom ämbetet
med ytterligare utredning i ärendet ävensom med förnyade yttranden
från landsfogden och Cronquist, varjämte ämbetet avgav eget utlåtande.

Vid förhör inför landsfogden uppgav Gustafsson beträffande omfattningen
av sitt fiske, att han årligen efter den 5 oktober brukade bedriva
fiske med lax- och siknät på ett avstånd av 300 meter från stranden. Han
ägde även en mindre s. k. löjnot, vilken finge användas vid stranden.
Fisket vore bäst för Gustafsson efter den 5 oktober, för då finge man lax
på nät ute i sjön. Under åren 1950 och 1951 hade Gustafsson icke fiskat sa
särskilt mycket efter den 5 oktober. Däremot hade fisket kunnat utövas
i större omfattning efter nyssnämnda tid år 1952, därest Gustafsson haft

sin båt att tillgå. År 1953 hade Gustafsson efter den 5 oktober fått rätt
stora fångster.

På begäran uppvisade Gustafsson kopior av sina för åren 1952 och 1953
avlämnade självdeklarationer, varav framgick, att han såsom bruttointäkter
av fiske upptagit 800 kronor för år 1952 och 1 500 kronor för år

1953.

Gustafsson uppgav vidare: Under år 1953 hade han inköpt en ny not för
400 kronor. Pengarna till noten hade tagits av förtjänsten på fisket.
Några anteckningar om vad fisket givit under tiden oktober—december
1953 hade Gustafsson icke. Efter den 5 oktober 1952 hade det icke funnits
någon möjlighet för Gustafsson att få låna någon båt för fiskets bedrivande,
enär alla, som hade båtar, själva behövde använda dessa. Det
funnes för övrigt ingen båtägare, som ville låna ut sin båt.

Cronquist anförde i sitt yttrande i förevarande del följande.

Cronquist vore numera införstådd med att det i förevarande fall verkställda
beslaget icke bort innefatta Gustafssons båt. Värdet av båten
vore emellertid ringa, och den skada Gustafsson lidit av beslaget genom
att detta utsträckts att omfatta båten vore troligen ingen eller i varje
fall så ringa, att den icke vore något att räkna med. Båten hade återställts
i samma skick och annat hade ej heller påståtts. Båtens värde vore icke
utrett, men det torde för en vanlig mindre roddbåt allenast vara rätt
obetydligt. Det väsentliga i saken vore beslaget av fisknoten, men i denna
del hade ju beslaget fastställts av häradsrätten. Cronquist ansåge det
fullkomligt orimligt, att Cronquist allenast på grund av att ett beslagkommit
att omfatta något mera än vad det rätteligen bort göra, därtill
av oväsentligt värde, kunde göras ansvarig för ett skadestånd, som icke på
något sätt vore styrkt eller kunde styrkas. I praktiken förekomme icke
sällan, att polisen vidtoge åtgärder av betydligt allvarligare art, vilka
domstol sedan icke godkände, men att på grund därav med framgångkunna
göra gällande, att grovt tjänstefel förelåge, syntes vara att driva
saken för långt. Det vore väl i alla fall Gustafsson som gjort sig skyldig
till brottslig handling och för denna blivit ådömd ansvar jämte annan
påföljd. Om det sedan, som i föreliggande fall, på grund av en del olyckliga
omständigheter gjorts ett missgrepp, för vilket Cronquist i sista hand varit
ansvarig, sa hade detta berott på, bland annat, att Cronquist varit hårt
ansträngd av viktigare ärenden samt att ett beslag i ett mål angående
olaga fiske, vilket ofta förekomme i Cronquists distrikt, icke ägnats den
omsorg som i detta speciella fall varit av nöden. Cronquist beklagade att
så skett, ty en ämbetsmans felaktiga behandling av ett ärende vore ju
alltid, även om saken vore av ringa betydelse och i viss mån kunde förklaras,
utsatt för en allvarlig kritik och kunde givetvis medföra tråkiga
konsekvenser. Cronquist ville framhålla, att han i föreliggande fall haft
den uppfattningen att Gustafsson och hans medhjälpare tagits på bar

gärning och att beslaget av båten därför varit riktigt. Gustafsson idkade
fiske som hobby, och hans inkomster före år 1953 hade alltid varit synnerligen
minimala. Hans jordbruk om 12 hektar samt extra inkomster av
bland annat fiske hade utgjort allenast 2 540 kronor enligt 1952 års taxering,
d. v. s. under år 1951. Med den arbetsinkomst som en lantarbetare
numera kunde göra sig ansåge Cronquist det troligt, att Gustafsson haft
möjlighet att erhålla en avsevärt större inkomst, om han ägnat sig åt
annat arbete än fiske, och den omständigheten att han en kortare tid
varit berövad möjligheten att använda sin båt under årets sista månader
syntes ur ekonomisk synpunkt sett endast ha varit en fördel. Sedan vore
det ju en annan sak vad slags arbete en person önskade utföra, men gällde
det rena nöj esf i sket komme ju talet om det ekonomiska utbytet, vilket
Gustafsson önskade framhålla, först i andra hand. I varje fall vore det
klart, att förlusten av båten någon månad i slutet av året icke åsamkat
Gustafsson någon egentlig förlust, vilket ej heller vore styrkt.

Landsfogden anförde: Gustafsson, som vore nöjesfiskare, syntes icke
kunna styrka, att han lidit någon förlust genom båtbeslaget. Landsfogden
hade tagit del av Gustafssons deklarationer för åren 1951—1953 och
funnit, att vad därom antecknats i förhörsprotokollet vore riktigt beträffande
hans deklarerade inkomst av fiske under åren 1952 och 1953. Under
år 1951 hade Gustafsson icke i sin för detta år avlämnade självdeklaration
upptagit någon inkomst av fiske. Landsfogden hemställde, att riksåklagarämbetet
ville föreslå, att ärendet icke skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Riksåklagarämbetet anförde i det avgivna utlåtandet följande.

I 30 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 stadgades att, därest någon,
som fiskade å otillåten tid eller med förbjuden redskap, å bar gärning ertappades
av den, som ägde å förseelsen tala, denne finge av den fiskande
taga utom den förverkade redskapen och fångsten jämväl fartyg eller
båt och det behålla, till dess han rätt för sig bjöde. Syftet med detta
ålderdomliga beslagsinstitut, i vad det avsåge att möjliggöra omhändertagande
av fartyg och båt, syntes icke helt klart. Institutet torde emellertid
ha ett straffprocessuellt syfte, nämligen att säkra möjligheterna att
överbevisa den brottslige om hans gärning. Möjligen torde syftet jämväl
vara att erhålla pant för gäldande av skadestånd, i den mån sådant kunde
förekomma vid förseelser mot fiskeristadgan. (Jfr dock 19 § i den numera
upphävda lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, som till skillnad från
30 § fiskeristadgan uttryckligen angåve att den beslagtagna egendomen
skulle tjäna som ”vedermäle och pant”; se vidare uttalanden angående
förstnämnda lagrums innebörd i förarbetena till nu gällande fiskelag av
den 1 december 1950 NJA II 1951 s. 446—449.) Huruvida beslaget, såsom
Cronquist ifrågasatt, även kunde antagas ha till ändamål att erhålla säkerhet
för gäldande av böter, syntes tvivelaktigt. (Jfr Bäärnhiclm i Lärobok
i rättskunskap för landsfiskaler s. 80.) Vad därefter anginge frågan under

vilka förutsättningar beslag av fartyg eller båt enligt 30 § fiskeristadgan
finge äga rum, så angåves dessa förutsättningar så, att beslag finge verkställas
av den, som ägde å förseelsen tala, under förutsättning att denne
ertappade den fiskande ”å bar gärning”. Innebörden därav vore, att
beslag icke finge ske i andra fall än i omedelbart sammanhang med att
den fiskande påträffades (jfr 37 § gällande fiskelag och NJA 1951 II
s. 447).

I förevarande fall — anförde riksåklagarämbetet vidare — hade det
olaga fisket bedrivits natten till den 5 oktober 1952. Cronquist hade emellertid
först den 7 i samma månad förordnat om beslag å den vid fisket
använda båten. Uppenbart vore, att ett sådant beslag icke kunde tjäna
ändamålet att säkra bevisning. Cronquist hade framhållit, att beslaget
kunde motiveras med att därigenom säkerhet erhölles för de böter, som
beräknades komma att ådömas Gustafsson. Även om tillgodoseendet av
sistnämnda syfte utgjort ett formellt giltigt skäl för beslaget, hade emellertid
detta, enär det ej verkställts ”å bar gärning”, icke fått företagas.
Cronquist hade följaktligen i förevarande hänseende förfarit felaktigt. Vid
bedömandet av det sålunda förelupna felet kunde till en början framhållas,
att det icke klart framginge hur Cronquist tolkat 30 § fiskeristadgan,
när han förordnat om beslaget. Han hade emellertid vid häradsrätten
yrkat båtens förverkande, vilket syntes vittna om att han jämställt båten
med ”fiskeredskap”. Enligt ämbetets mening syntes en sådan feltolkning
av stadgandet med hänsyn till dettas oklara avfattning få anses i viss mån
ursäktlig. Det förelupna felet kunde med hänsyn därtill enligt ämbetets
mening icke anses vara av den art, att dess beivrande såsom tjänstefel i
och för sig skulle vara påkallat. Gustafsson hade emellertid uppgivit, att
han genom avsaknaden av båten lidit förlust, som kunde skattas till 1 000
kronor. Den verkställda utredningen gåve icke stöd för att en skada av
denna omfattning drabbat Gustafsson. Fastmera talade utredningen mot
riktigheten av Gustafssons uppgift. Emellertid kunde det icke uteslutas,
att någon mindre förlust drabbat Gustafsson till följd av beslaget å båten.
För sådan förlust borde Gustafsson uppenbarligen hållas skadeslös. På
grund av det anförda förordade ämbetet att, därest Gustafsson kunde
beredas ersättning för avsaknad av båten med ett skäligt belopp, JO
ville i denna del låta bero vid vad i saken förekommit.

Sedan Cronquist därefter beretts tillfälle att taga del av utredningen i
ärendet, anförde han i slutligt yttrande, bland annat, följande.

Riksåklagarämbetet hade förordat, att Gustafsson skulle beredas ersättning
för avsaknad av båten med ett skäligt belopp. Vad innebure egentligen
detta? Av utredningen hade icke framgått, att Gustafsson tillfogats
någon ekonomisk förlust genom Cronquists beslut. På grund därav skulle
någon ersättning icke utgå, även om Gustafsson naturligtvis vore berätti -

gad till sådan, om den kunde styrkas. Cronquist vore icke ovillig att utgiva
styrkt och skälig ersättning för de förluster Gustafsson gjort, men Cronquist
befarade, att sådan ersättning icke av Gustafsson komme att sättas
lägre än vad han tidigare uppgivit, 1 000 kronor, vilket belopp ju vore
fullkomligt orimligt. Gustafssons båt syntes efter vad Cronquist försökt
utröna under hand vara värd cirka 100 ä 150 kronor. En ny båt kostade
omkring dubbla priset och ansåges kunna räcka ett 10-tal år med god
skötsel. Då Gustafsson icke hade något egentligt behov av båten och på
grund av vetskapen om att densamma var borta icke kunnat göra sig
besvär med att lägga ut nät — under förutsättning att han verkligen haft
några sådana vid detta tillfälle, vilket icke vore säkert — utan kunnat
ägna sig åt annat mera lönande arbete, vilket hans höjda inkomst just
detta år i viss mån tydde på, torde han icke kunna styrka någon förlust.
Trots detta vore Cronquist, för att någon gång få ett slut på detta ur rättssynpunkt
sorgliga ärende, villig att lämna så stor ersättning som halva det
bötesbelopp Gustafsson ålagts utgiva eller 50 kronor. Detta erbjudande
skulle innebära att — frånsett förlusten av fiskredskapen — Gustafsson
och Cronquist skulle bli jämspelta beträffande olika förseelser, Gustafsson
för det han gjort sig skyldig till olaga fiske och Cronquist för det beslaget
utvidgats till annan redskap än egentlig fiskredskap. Cronquist vore medveten
om att ersättningen vore för hög men kände sig nödd och tvungen
att utgiva den.

I en den 18 november 1954 hit inkommen skrift bemötte Gustafsson
vad Cronquist anfört i ovanberörda yttranden och anförde vidare: Gustafsson
hade tidigare omtalat, att han under åren 1950 och 1951 ej deklarerat
någon nettoinkomst av fisket, enär han då låtit bygga fiskestuga och uppföra
strandskoning. Vid tidpunkten för beslaget hade Gustafsson haft två
stora noter (om 55 och 50 meter på varje arm) och en mindre löjnot (om
25 meter på varje arm). Gustafsson hade dessutom haft ett 20-tal nät —
lax- och siknät — varav fyra nylevererats till Gustafsson den 4 oktober
1952, alltså några dagar före beslaget. Sistnämnda leverans utgjorde det
bästa tänkbara bevis för Gustafssons avsikt att liksom förut fortsätta med
fisket efter den 4 oktober. Fiske med nät vore tillåtet hela året på minst
300 meters avstånd ut i sjön från stranden. Fiske med not vore tillåtet
hela året på ett avstånd av minst 300 meter nord från Hornåns mynning.
Då Gustafssons strandtomt vore 1 000 meter, hade han alltså rätt till notdragning
å de 700 nordligaste meterna av stranden. För 1952, beslagsåret,
hade Gustafsson deklarerat en nettoinkomst av fisket av 800 kronor och
för 1953 av 1 500 kronor. Riktigheten av dessa uppgifter hade bestyrkts
av landsfogden. Gustafsson ansåge sig därför ha styrkt och vidhölle, att
den förlust han lidit genom båtbeslaget uppginge till minst 1 000 kronor.

Därtill konune de kostnader Gustafsson fått vidkännas i ärendet lxos JO,
vilka uppginge till minst 500 kronor.

Den 29 januari 1955 inkom Cronquist med ytterligare en skrivelse, däri
han anförde: Då det icke vore alldeles uteslutet att Gustafsson lidit någon
ekonomisk förlust, även om det torde röra sig om en obetydlighet, samt
riksåklagaren förordat att Gustafsson skulle beredas ersättning med
skäligt belopp, hade Cronquist efter konferens med en jurist beslutat sig
för att hålla Gustafsson skadeslös med ett ej alltför obetydligt belopp och
därför i postanvisning tillsänt honom 100 kronor. Denna ersättning torde
i det närmaste motsvara båtens hela värde, trots att Gustafsson återfått
den efter två vintermånader i samma skick som den var vid beslaget.

Vid Cronquists skrivelse var fogad en den 13 oktober 1954 dagtecknad
skrivelse från polismannen Rune Alneman i Habo till Cronquist. Alnemans
skrivelse innehöll följande.

Handlanden Arne Källemark i Källebäcken hade på förfrågan av Alneman
omtalat, att honom veterligt brukade Gustafsson i mycket ringa utsträckning
använda sin fiskebåt efter laxfiskets slut i början av oktober
månad och fram till våren påföljande år, medan han däremot under sommaren
och hösten använde den så att säga i normal omfattning. Det vore
möjligt, att Gustafsson under perioden oktober—december lade ut nät
vid något enstaka tillfälle, varvid han använde båten, men i stort sett
finge densamma under denna period och ända fram till våren ligga så gott
som oanvänd.

I en till landsfogden i Skaraborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I förevarande fall är utrett, att Gustafsson jämte andra personer natten
till den 5 oktober 1952 genom att utsträcka ett pågående fiske i Vättern
av lax och sik till tiden efter klockan 24, då förbud mot dylikt fiske trätt
i kraft, gjort sig skyldig till olaga fiske, varvid använts en Gustafsson tillhörig
båt. Sedan anmälan om fisket gjorts hos fjärdingsmannen i socknen
på morgonen den 5 oktober och förhör i saken hållits, har denne tagit i
beslag vissa vid fisket använda redskap. På order av Cronquist såsom
landsfiskal i distriktet har fjärdingsmannen sedermera den 7 oktober tagit
i beslag Gustafssons båt. Båten har omhändertagits samma dag och varit
Gustafsson berövad tills den efter beslagets hävande av häradsrätten återställts
den 11 december 1952.

I likhet med riksåklagarämbetet finner jag, att Cronquist, vilken icke
kan ha svävat i okunnighet om att båten ej omhändertagits i samband
med att de fiskande ertappats på bar gärning, förfarit felaktigt genom att
lägga båten under beslag. Vad Cronquist andragit till försvar för den

vidtagna åtgärden kan icke lända honom till ursäkt för det tjänstefel han
därigenom låtit komma sig till last.

Genom det anmärkta förfarandet synes Gustafsson ha lidit skada. För
gottgörande av denna skada har Cronquist till Gustafsson översänt ett
belopp av 100 kronor. Gustafsson har emellertid gjort gällande, att den
honom tillskyndade skadan uppgått till avsevärt större belopp. Då den
skada, som Gustafsson lidit genom avsaknaden av båten under ovan omförmälda
tid, icke synes mig kunna uppskattningsvis beräknas med ledning
av den i ärendet verkställda utredningen, finner jag mig icke kunna
underlåta att hänskjuta frågan om Cronquists tjänstefel till domstols
prövning.

Jag uppdrog alltså åt landsfogden att vid vederbörlig domstol i laga
ordning väcka och utföra talan mot Cronquist för tjänstefel i ovan anmärkta
hänseende. Ansvar borde yrkas jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen.
Tillfälle borde beredas Gustafsson att i målet föra talan.

Åtalet väcktes vid Vartofta och Frökinds domsagas häradsrätt. Gustafsson
yrkade av Cronquist dels skadestånd för avsaknad av båten med 700
kronor utgörande utebliven inkomst av fiske under tiden den 7 oktober—
den 30 november 1952, från vilket belopp finge avdragas av Cronquist
redan erlagda 100 kronor, dels ock ersättning för havda kostnader under
tiden till den 26 maj 1955 med 77 kronor SO för utlägg samt med 530
kronor i advokatkostnader eller tillhopa 607 kronor 80 öre. Därjämte
fordrade Gustafsson ersättning för kostnader å målet. Cronquist yrkade i
sin tur, att Gustafsson måtte åläggas att till Cronquist återbetala det belopp
om 100 kronor, som Cronquist redan erlagt till Gustafsson såsom
skadestånd för beslaget av båten.

I dom den 1 juli 1955 yttrade häradsrätten följande.

Cronquist har erkänt att han i viss mån förfarit felaktigt genom att låta
beslagtaga båten och att han icke handlagt beslagsfrågan med den omsorg,
som han bort, men har bestritt att han därigenom gjort sig skyldig
till straffbart tjänstefel. Han har vidare anfört: På grund av den långa
tid som förflutit efter beslaget och då han icke haft någon anledning att
lägga omständigheterna vid detsamma på minnet kan han nu icke erinra
sig några detaljer. Han kommer dock ihåg att Thelin ringde en morgon
och anmälde att Gustafsson jämte andra personer under natten gjort sig
skyldig till olaga fiske. Thelin fick därvid order om att verkställa utredning
i saken och ”klara av beslaget som vanligt”. Vid detta samtal var
det troligen ej tal om båten. Någon dag därefter ringde Thelin ånyo och
gjorde, såvitt Cronquist kan erinra sig, därvid framställning om att även
båten skulle tagas i beslag. Cronquist gav då Thelin order om att beslagtaga
båten. Cronquist tog dessförinnan icke del av vad lagen stadgade i

4 — Juatiticombudsmanncna ämbclabcrättclac till 1060 ura riksdag.

frågan. Han var hela tiden av den uppfattningen att de fiskande tagits på
bar gärning. Den 14 oktober inkom från Thelin polisrapport, som Cronquist
emellertid icke tog närmare del av. Cronquist var vid denna tid
överhopad av arbete och blev sedan på grund av sjukdom tvungen att
begära tjänstledighet. Han åtnjöt sådan ledighet under tiden den 25 oktober—den
5 november 1952. Dessförinnan gav han sin vikarie order om att
väcka åtal mot Gustafsson och övriga fiskande. Cronquist tog därefter
icke befattning med målet förrän vid huvudförhandlingen, då han utförde
åtalet. Först då fick han anledning ifrågasätta huruvida han förfarit riktigt
genom att förordna om beslag av båten. Gustafsson hade på ett
mycket tidigt stadium kunnat vinna rättelse genom att påkalla Cronquists
uppmärksamhet på beslaget eller begära rättens prövning därav.

I 30 § fiskeristadgan den 17 oktober 1900 har stadgats, att därest någon,
som fiskar å otillåten tid eller med förbjuden redskap, å bar gärning ertappas
av den, som äger å förseelsen tala, denne får av den fiskande taga
utom den förverkade redskapen och fångsten jämväl fartyg eller båt och
det behålla till dess han rätt för sig bjuder. Stadgandet innebär att beslag
icke får ske i andra fall än i omedelbart sammanhang med att den fiskande
påträffas.

Med hänsyn särskilt till vad Thelin, som på åklagarens begäran hörts
som vittne i målet i ansvarsfrågan, uppgivit om vad som förekommit vid
telefonsamtal som han haft med Cronquist den 5 och den 7 oktober 1952
kan Cronquist enligt häradsrättens mening icke ha svävat i okunnighet
om att båten ej omhändertagits i samband med att de fiskande ertappats
på bar gärning. Genom att den 7 oktober 1952 låta beslagtaga båten har
Cronquist förfarit felaktigt. Häradsrätten finner emellertid att vad Cronquist
sålunda låtit komma sig till last, vilket får anses ha skett av obetänksamhet,
icke skäligen bör föranleda att han därför fälles till ansvar
för tjänstefel.

Genom att låta beslagtaga båten har Cronquist emellertid gjort sig skyldig
till sådant felaktigt förfarande att han icke kan undgå skyldighet att
gottgöra Gustafsson den skada denne kan ha lidit genom beslaget.

Cronquist har bestritt att Gustafsson till följd härav tillskyndats någon
skada.

Häradsrätten finner emellertid att Gustafsson visat fog för sitt påstående
att han genom avsaknaden av båten gått förlustig inkomst av fiske.
Han har dock icke förmått styrka att denna förlust uppgått till det av
honom fordrade beloppet. På grundval av den i målet förebragta utredningen
anser häradsrätten förlusten skäligen kunna skattas till 200 kronor.

Vad härefter angår Gustafssons yrkande om ersättning med 607 kronor
80 öre för havda kostnader, kan Gustafsson, som icke fört ansvarstalan,
icke anses berättigad till ersättning i sådant avseende i vidare mån än
såvitt kostnaden hänfört sig till hans skadeståndstalans förberedande.

Sagda belopp utgör emellertid enligt vad Gustafsson uppgivit kostnader
som Gustafsson haft för att få Cronquist ställd till ansvar för det han
olagligen tagit Gustafssons båt i beslag. Vid sådant förhållande kan Gustafssons
talan i denna del icke bifallas.

Cronquists yrkande om återfående av 100 kronor finner häradsrätten
icke kunna upptagas till prövning.

Åklagarens talan lämnas utan bifall.

Cronquists yrkande om återfående av 100 kronor upptages icke till
prövning.

Cronquist förpliktas att till Gustafsson utgiva skadestånd för utebliven
inkomst av fiske med 200 kronor varifrån skola avgå redan erlagda 100
kronor.

Gustafssons talan i övrigt lämnas utan bifall.

Det åligger Cronquist att ersätta Gustafsson hans kostnader å målet vid
häradsrätten med 454 kronor, varav 150 kronor utgör arvode till advokaten
J. Westlin, jämte vad Gustafsson visar sig ha utgivit i stämpelavgift
för en utskrift av häradsrättens dom.

Vad av allmänna medel utgått till vittnet Thelin skall stanna å statsverket.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

7. Otillbörliga och hotfulla uttalanden av kyrkoherde
i tjänsteskrivelse

I egenskap av ombud för fru Tora Lans, född Persson, anförde juris kandidaten
Curt Carlström i Sundsvall klagomål däröver, att kyrkoherden i
Järvsö pastorat Georg Josefsson, vilken den 11 oktober 1954 företagit medling
mellan Tora Lans och hennes make Helmer Lans i Skästra, Järvsö,
till Tora Lans avlåtit en skrivelse av följande lydelse:

”Pastorsämbetet i Järvsö.

Adr. Järvsö.

Fru Tora Lans Petersvik Skönsberg.

Om Ni ej genast återvänder till Edert hem, sätter jag mig i förbindelse
med polisen. Nu har jag intet förbarmande med Eder när Ni kan handla
så simpelt mot Ert eget hem. Jag har fått reda på att Ni gick raka vägen
till Er älskare — finnen — när Ni kom tillbaka. Att Ni inte har mer känsla
för hem och barn. År Ni inte hemma senast om lördag har Ni påhälsning
av polisen, och jag kommer inte att lämna några förmildrande uppgifter.
Nu får Ni skylla Eder själv. Det kommer även att bli besvärligt för Eder
älskare, hälsa honom det. Nu är mitt tålamod slut och jag kommer ej sky
några medel. Järfsö d. 13 okt. 1954.

G. Josefsson.”

På anmodan av mig inkom Josefsson med ett den 19 oktober 1954 dagtecknat
yttrande över klagomålen och anförde däri följande.

Vid midsommartiden 1954 hade Tora Lans och hennes man rest till
Sundsvall för att hälsa på hennes föräldrar. Efter helgen hade mannen rest
hem, men hustrun hade skolat stanna ännu någon dag med löfte att snart
komma efter. Trots upprepade påstötningar att komma hem hade hon
icke gjort detta. Makarna Lans hade två minderåriga barn, det ena 11 år
och det andra 4 år. Far till det yngre barnet vore en annan man, men då
Tora Lans ej haft någonstans att taga vägen och bett sin man om förlåtelse,
hade denne låtit nåd gå före rätt och tagit barnet som sitt. Josefsson hade
upprepade gånger skrivit till Tora Lans och bett henne komma hem och
hjälpa sin make med hemmet, då han vore sjuklig och blott hade sin gamla
och sjukliga mor till hjälp. Något svar på Josefssons brev hade ej kommit,
varför Josefsson också upprepade gånger ringt till Tora Lans. Hon hade
varje gång lovat att komma och bestämt såväl dag som tid. Mannen hade
ej mindre än tre gånger sänt henne respengar. För en vecka sedan hade
Josefsson lyckats få hem henne och hon hade kommit till Josefsson jämte
sin man. Hon hade icke haft några skäl att angiva, varför hon ej kunde
stanna hemma och sköta om sitt hem. Då Josefsson framhållit för henne
hur väl hemmet behövde henne och hur barnen längtade efter henne och
gladde sig över att få hem sin mamma, hade hon genast varit med på att
återvända till hemmet. Josefsson hade skjutsat hem henne och allt hade
varit fröjd och gamman. Följande dag hade en granne ringt och talat om
att Tora Lans återvänt till Sundsvall. Hon hade för maken och dottern
uppgivit, att hon skulle resa till Sundsvall bara för att hämta sonen och
att hon sedan genast skulle komma tillbaka. Hon hade lyckliggjort dottern
med löften om allt hon skulle ha med sig till henne, då hon kom hem.
När hon ej kommit följande dag, hade mannen ringt till Sundsvall men ej
träffat sin hustru utan blott hennes mor, som gråtande sagt, att dottern
gått raka vägen till sin fästman — en finne — och tänkte stanna där.
Själv hade Tora Lans gått till en advokat och begärt hjälp till hemskillnad.
Då Josefsson ringt till henne, hade hon lovat att komma hem. Hon hade
ej nämnt ett ord om skilsmässa. När det stått klart för Josefsson att hon
struntade i allt, hade Josefsson blivit uppbragt och skrivit brevet till henne,
vilket kanske förklarade varför det formulerats i väl kraftiga ordalag.
Josefsson ansåge, att hon handlat ansvarslöst och hänsynslöst mot sitt
hem. Josefsson hade med alla medel sökt ställa allt till rätta, men hon
hade, såvitt Josefsson visste, utan något som helst skäl lämnat allt för
att ägna sig åt en älskare i Sundsvall. Hennes man hade blivit djupt deprimerad,
och Josefsson fruktade, att det vore fara värt att han skulle göra
sig något illa. Dottern undrade, varför icke mamma ville vara hemma. Tora
Lans, vilkens enkla skyldighet vore att taga hand om hemmet och hjälpa
de sina, struntade blankt i allt ansvar för att ägna sig åt sin älskare i

Sundsvall. Josefsson vore övertygad, att vem som helst som skulle försöka
att ordna allt till det bästa skulle bli uppbragt, när han märkte hur genomruttet
en människa kunde handla. Josefsson medgåve, att han skrivit i
mycket uppbragt sinnesstämning, och han hade väl formulerat brevet i
värdigare form, om han lugnat sig. I hopp om förståelse för situationen
ville Josefsson anhålla, att klagomålen icke måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde Carlström därefter följande.

Tora Lans hade inställt sig för medling i prästgården i Järvsö den 11
oktober 1954. Vid medlingen hade Tora Lans omtalat, att hon ville ha
skilsmässa. Detta hade hon vidhållit under det samtalet med Josefsson och
hennes make pågått. Med anledning av att Tora Lans ville ha skilsmässa
hade Josefsson yttrat: ”Det måste fattas något i huvudet på fru Lans,
som kan göra så här.” Josefsson hade varit ”elak” mot Tora Lans, och det
hade även hennes man varit. Josefsson hade grälat på Tora Lans för att
hon burit sig så simpelt åt, att hon lämnat hemmet. Josefsson hade strängt
tillhållit Tora Lans, att hon måste ligga hemma över natten, samt skjutsat
hem makarna Lans i sin egen bil. Tora Lans hade dessförinnan meddelat
Josefsson, att hon skulle bo över natten hos en grannfamilj Wedmark.
Josefsson hade emellertid skjutsat hem Tora Lans till makarnas gemensamma
hem i Skästra, där hon tvingats bo kvar under natten. Dagen därpå
hade Tora Lans lämnat hemmet och sagt till sin man, att hon icke stode
ut med att vara hos honom. Hon hade rest från Järvsö den 12 oktober
direkt till sin bostad i Ortviken, där även hennes son vistades hos hennes
föräldrar. Den 13 oktober på eftermiddagen hade Tora Lans ringt till
Josefsson och bett att få sig tillsänt medlingsintyg. Josefsson hade då åter
bett Tora Lans att resa ned till Järvsö till den 15 oktober för att skriva
på några papper. Vilka papper som aysetts kände Tora Lans ej till. Om
Tora Lans icke skulle inställa sig i Järvsö vid nämnda tidpunkt, skulle
polisen komma och hämta henne. Josefsson hade hotat Tora Lans med
pol is vid varje telefonsamtal han haft med henne. Under tiden juli—oktober
1954 hade Josefsson ringt minst 5—6 gånger och vid varje tillfälle hotat
med polis, som skulle hämta Tora Lans till hemmet i Skästra, Av ett brev
av den 29 september 1954 framginge, att Josefsson uttalat samma hotelser
jämväl i tidigare brev till Tora Lans. Carlström ville jämväl meddela, att
han på uppdrag av Tora Lans den 27 oktober 1954 till Västra Hälsinglands
domsagas häradsrätt ingivit stämningsansökan å Helmer Lans med yrkande
om hemskillnad.

Vid påminnelserna var fogad avskrift av ovanberörda brev den 29 september
1954, så lydande:

”Pastorsämbetet i Järvsö.

Adr. Järvsö.

Fru Tora Lans Petersvik Skönsberg.

Nu har Ni upprepade gånger lovat att komma hem och även bestämt
dag, men ännu ej kommit. Jag vill blott meddela Eder att är Ni ej hemma
före söndagen den 3 okt. kommer Ni att kallas genom polisen. Det går ej
att handla hur som helst. Ni får själv finna Er i konsekvenserna. Man lämnar
ej hem och barn vind för våg som Ni gör. Nu är det slut med vårt
tålamod. Järvsö d. 29 sept. 1954.

Georg Josefsson.

Kyrkoherde.”

I infordrat nytt yttrande anförde Josefsson därefter: Vad anginge medlingen
den 11 oktober 1954 medgåve Josefsson gärna, att han förebrått
Tora Lans hennes handlingssätt. Att hon kallade det att vara ”elak” finge
hon stå för. Visserligen hade hon i telefon sagt, att hon tänkte övernatta
hos makarna Wedmark, men då Josefsson frågat om hon verkligen ej tänkte
resa hem, hade hon först svarat undvikande, men hon hade utan påtryckning
medgivit att ”det var synd om barnen”, varför hon varit villig att
följa med mannen hem. Något som helst tvång i en eller annan form hade
ej förekommit. Då det varit sent på kvällen och mörkt då makarna varit
hos Josefsson, hade Josefsson erbjudit sig att skjutsa hem dem, och det
hade Tora Lans glatt tackat ja till. Mannen hade dock haft sin cykel med
sig, varför han cyklat hem. Under resan hem hade Tora Lans och Josefsson
språkat om litet av varje i all gemytlighet, och hon hade uttryckligen
lovat att nu taga hand om hemmet. Väl framme hade hon, då hon såg
ansiktena i fönstret, förtjust sagt: ”Titta, så glad dom är nu.” Hon hade
räckt Josefsson handen och sagt: ”Tack för allt nu, kyrkoherden.” Under
deras samtal hade Josefsson upprepade gånger frågat Tora Lans, om det
var något särskilt hon hade emot sin man, men hon hade icke haft någon
som helst anmärkning att göra mot honom. På Josefssons fråga då de skildes,
om icke Tora Lans trodde att det komme att gå bra nu, hade hon glatt
svarat, att det trodde hon säkert. — Enligt Helmer Lans’ uppgift hade ej
ett ord om skilsmässa nämnts den natt hon var hemma. Hon hade som
skäl för sin återresa till Sundsvall uppgivit, att hon skulle hämta sin son
samt sina kläder. Då Josefsson ansett att medlingen ej var fullbordad, hade
han anmodat Tora Lans att åter komma hem, men han hade aldrig talat
om några papper som skulle påskrivas. Tora Lans’ påstående att Josefsson
upprepade gånger skulle ha hotat med polis grundade sig, vad Josefsson
förstode, därpå att Josefsson, då hon upprepade gånger lovat komma hem
och även flera gånger bestämt dag och tid men ej kommit, sagt till henne,
att han då måste låta kallelsen gå genom polisen. Att sedan hennes make
hotat med att anlita polisen för att få hem sin hustru vore något som
Josefsson ej visste om.

På anmodan lät landsfogden i Gävleborgs län därefter verkställa ytterligare
utredning i ärendet.

Tora Lans uppgav vid förhör den 21 november 1954 följande.

År 1942 hade Tora Lans ingått äktenskap med Helmer Lans. Denne
hade varit en dålig familjeförsörjare, varför Tora Lans måst genom arbete
hos bönder bidraga till familjens uppehälle. Dessutom hade Helmer Lans
använt väl mycket sprit, varjämte han umgåtts med andra kvinnor. Tora
Lans hade därför tröttnat på förhållandena i äktenskapet och lämnat hemmet
sommaren 1949 och bosatt sig i Skönsmon. Därunder hade hon blivit
bekant med en verkstadsarbetare. Då Helmer Lans varit synnerligen enträgen
om att Tora Lans skulle återvända till hemmet, hade hon till slut givit
efter och följt med honom en gång i maj 1950, då han kommit för att
hämta henne. Förhållandena i hemmet och mellan makarna Lans hade
emellertid varit oförändrade, och Tora Lans hade ej känt någon trivsel. Vid
midsommaren 1954 hade makarna Lans jämte deras barn åkt till Tora
Lans’ föräldrar i Ortviken. Tora Lans hade före avresan från Järvsö beslutat
att icke återvända dit. Efter omkring tre veckors vistelse i Ortviken
hade Helmer Lans återvänt till Järvsö. Någon tid senare, troligen i slutet
av juli 1954, hade en svägerska till Tora Lans kommit och hämtat makarnas
flicka samt tagit denna med till Järvsö. Helmer Lans hade därefter
ringt några gånger och bett Tora Lans komma hem. Vid ett av samtalen
hade mannen sagt, att han vänt sig till Josefsson. Tora La,ns hade dessförinnan
icke haft något att göra med Josefsson rörande sitt äktenskap och
överhuvudtaget aldrig talat med denne annat än om en insamlingslista,
som hon gått med. Kort efter det Helmer Lans omtalat, att han vänt sig
till Josefsson, hade denne vid fyra ä fem tillfällen ringt till Tora Lans och
frågat henne, varför hon ”gjorde på det sättet och lämnade dem så där”
och om hon icke ämnade återvända till sin familj. Josefsson hade framhållit,
att mannen var sjuk. Tora Lans hade svarat, att hon icke ämnade
återvända och att hon haft det så vrångt, att hon ej behövde lida mer än
hon gjort. Josefsson hade svarat, att hon ”skulle komma ner och göra upp”.
Nästan alla gångerna hade han hotat med polis, om Tora Lans ej skulle
komma. Tora Lans hade till en början trott, att Josefsson ägde rätt att
anlita polis för att tvinga henne tillbaka, men av personer, som hon tillfrågat,
hade hon fått upplysning om att det knappast läte sig göra. Tora
Lans hade emellertid ändå trott, att Josefsson skulle ha möjlighet att använda
polisen till en sådan sak — först efter det hon varit på medling hos
Josefsson hade hon fått annan uppfattning. Telefonsamtalen hade ägt rum
under tiden augusti—den 7 eller den 8 oktober 1954. Under denna tid hade
hon från Josefsson även fått troligen fyra brev, vilka avhandlat samma
sak som telefonsamtalen. Troligen den 7 eller den 8 oktober hade Tora
Lans blivit uppringd av Josefsson senaste gången. Hon hade därvid för
första gången talat om för Josefsson, att hon ville ha skilsmässa från sin

make. Josefsson hade därtill svarat, att hon ”fick komma ner, så skulle
vi göra upp”. I avsikt att ordna med skilsmässan hade Tora Lans den
11 oktober åkt ned till Järvsö. I Ljusdal hade hon ringt till Josefsson och
sagt, att hon var på väg till honom i nämnda ärende. Josefsson hade svarat,
att hon skulle uppsöka honom i hans bostad samma dag Mockan 17. Det
hade icke varit något tal om att hennes man skulle vara där samtidigt.
Tora Lans hade anlänt till Järvsö kort före klockan 17. På järnvägsstationen
hade hon mötts av sin man, som, enligt vad denne upplyst, fått veta
av Josefsson att hon skulle komma. Makarna Lans hade därefter gått till
Josefssons bostad och träffat Josefsson där. Tora Lans hade genast omtalat
för Josefsson, att hon ”skulle taga ut skilsmässa”. Josefsson hade därefter
under omkring 1 V2 timmas tid talat med makarna Lans om deras
äktenskap. Sedan de talat färdigt med varandra, hade Tora Lans för Josefsson
omtalat, att hon över natten ämnade ligga hos familjen Wedmark.
Josefsson hade tyckt, att Tora Lans skulle åka till sitt hem, och erbjudit
sig att skjutsa henne dit i sin bil. Hon hade emellertid icke varit pigg på
att åka dit men ända följt med Josefsson för att göra denne till viljes. Hon
hade vistats över natten i sitt hem. Nästa dag hade hon återvänt till Ortviken
och därefter icke varit i Järvsö. Den 13 eller den 14 oktober 1954
hade Helmer Lans ringt till Ortviken och velat tala med Tora Lans. Hon
hade emellertid icke varit hemma, varför Helmer Lans endast fått tala med
hennes moder. Denna hade efteråt omtalat, att mannen därvid sagt att
hon kom lindrigt undan, annars hade väl landsfiskalen och polisen kommit
och tagit henne”. Mannen hade tidigare icke talat om landsfiskalen
och polis i samband med deras äktenskap. Han hade vidare frågat ”om
mamma packat väskan”, därmed troligen menande att Tora Lans skulle
komma tillbaka, vilket hon emellertid till mannen och Josefsson sagt sig
icke ämna göra. Mannen hade omtalat, att han ringt på uppmaning av
Josefsson. Med anledning därav hade Tora Lans på kvällen samma dag
ringt upp Josefsson och frågat denne ”varför han inte ville hjälpa oss med
skilsmässa, när jag var ner för de”. Tora Lans hade nämligen fått det
intrycket att skilsmässan icke blivit ordnad. Josefsson hade svarat, att han
”skrev inte ut någon skilsmässa på nätterna utan bara på dagarna”. Josefsson
hade vidare sagt, att hon skulle infinna sig hos honom senast påföljande
lördag, och tillagt att han skrivit och avsänt ett brev till henne.
Tora Lans hade icke fått någon upplysning av honom om vad som skulle
inträffa vid nämnda besök. Josefsson hade hotat med att polisen skulle
”hämta ’ henne, om hon ej kom. Tora Lans hade svarat, att hon skulle
komma. Påföljande dag hade Tora Lans fått det den 13 oktober 1954 dagtecknade
brevet från Josefsson. Hon hade visat brevet för sin fader, och på
dennes inrådan hade hon uppsökt Carlström och till denne överlämnat
bie\et jämte andia biev som hon fatt från Josefsson. — Tora Lans visste
nu, att det funnes något som hette medling i samband med hemskillnad.

Hon hade emellertid aldrig nämnt ordet medling till Josefsson eller Helmer
Lans. Hon hade till Josefsson endast sagt, att hon ”ville ha skilsmässa”,
och detta hade varit när hon talat med honom i telefon den 11 oktober.
Josefsson hade icke vid något tillfälle använt ordet medling i samtal med
henne. Vid sammanträffandet den 11 oktober hade Josefsson icke sagt
något om att de skulle träffas någon mera gång. Detta hade han, som
tidigare nämnts, däremot sagt vid telefonsamtalet och i brevet senare i
veckan, men Tora Lans hade icke brytt sig därom utan i stället gått till
Carlström. Vid telefonsamtalet mellan Tora Lans och Josefsson på kvällen
den 13 oktober hade det icke varit tal om att Tora Lans skulle komma till
Järvsö och skriva på några papper. Josefsson hade icke nämnt ordet medling
och icke heller sagt, att han skulle ordna så att makarna Lans finge
skilsmässa. Han hade endast sagt, att Tora Lans skulle infinna sig hos
honom senast påföljande lördag eller möjligen fredag. Tora Lans hade icke
begärt få medlingsintyg av Josefsson. Tora Lans hade icke åsamkats någon
ekonomisk skada. Hon hade emellertid blivit ”nervös” av att Josefsson
upprepade gånger hotat hämta henne med polis, om hon inte återvände
till maken och barnen. Hon kunde nu icke uttala sig om huruvida hon hade
några yrkanden mot Josefsson.

Vid ett senare förhör uppgav Tora Lans, att Josefsson vid sammanträffandet
den 11 oktober sagt till henne, att ”han inte ville hjälpa till med
någon skilsmässa”, ävensom att hon själv vid tillfället, innan de skilts, sagt
till Josefsson, att hon skulle återvända till Sundsvall påföljande dag och
ej komma tillbaka till Järvsö.

Helmer Lans uppgav vid förhör följande.

Vid 16-tiden den dag Tora Lans kommit till Järvsö hade Helmer Lans
genom en granne fått telefonbud från Josefsson att hustrun skulle komma
till Järvsö vid 17-tiden och att makarna Lans skulle uppsöka Josefsson
genast efter hennes ankomst. Helmer Lans hade icke känt till att hustrun
skulle komma, och han hade icke vetat något om att hon ville ha skilsmässa,
utan trott att hon kom för att stanna i hemmet. Helmer Lans hade
mött hustrun på järnvägsstationen. Tora Lans hade genast de träffats
sagt: ”Ja nu skall jag ta ut skilsmässa.” Helmer Lans hade frågat henne:
”Varför då, jag har ju inte en aning om att jag skall ta ut skilsmässa med
dej. Har jag gjort dej något illa?” Tora Lans hade svarat: ”Nej.” Helmer
Lans hade därefter sagt sig icke vilja vara med om skilsmässa. De hade
därefter gått till prästgården och träffat Josefsson. Tora Lans hade till
Josefsson sagt: ”Ja, nu skall jag skiljas med han.” Helmer Lans hade upplyst
om att han icke ville skiljas. Josefsson hade därefter talat med makarna
Lans under omkring en timmas tid om deras äktenskap, varefter makarna
Lans skolat lämna prästgården. Tora Lans hade därvid sagt till Josefsson,
att hon ämnade övernatta hos en familj Wedmark i Järvsö och att hon
icke skulle följa med Helmer Lans hem. Josefsson hade med anledning

därav till Tora Lans sagt: ”Far hem du.” Hon hade svarat, att hon ej
ville det. Josefsson hade därefter sagt: ”Ja då skjutsar jag hem dej.” Tora
Lans hade icke gjort någon invändning, varefter Josefsson skjutsat hem
henne till makarna Lans’ bostad. Helmer Lans hade åkt cykel. Tora Lans
hade icke till Josefsson sagt, att hon ämnade stanna kvar i hemmet hos
Lans — i varje fall hade icke Helmer Lans hört det. Efter det Helmer
Lans kommit hem hade hustrun sagt till honom, att hon ämnade stanna
kvar hos honom men att hon nästa dag skulle resa till Sundsvall och hämta
pojken samt kläder. Nästa dag hade hon rest. Tora Lans hade emellertid
icke kommit tillbaka påföljande dag, som de avtalat, varför Helmer Lans
ringt upp henne. Han hade emellertid icke träffat henne utan i stället talat
med hennes moder. Helmer Lans hade frågat denna, var hustrun befann
sig och om hon icke skulle komma tillbaka till Järvsö som hon lovat.
Modem hade svarat, att hon icke visste var Tora Lans fanns någonstädes,
men att hon ”antar väl att hon stannat hos grabben — finnen som hon
har”. Hon hade vidare sagt, att hon ej förstod varför Tora Lans icke åkte
hem. Helmer Lans hade svarat, att han skulle tala om för Josefsson att
Tora Lans ej ämnade återvända. Modern hade svarat, att Tora Lans själv
skulle tala med Josefsson. Helmer Lans hade även under samtalet sagt,
att ”det är bättre att hon kommer hem själv än att polis skulle komma
och hämta henne”. Helmer Lans hade fällt yttrandet med anledning av att
Josefsson vid ett tillfälle sagt, att ”han skulle hota henne till polisen”, och
Helmer Lans hade trott, att polisen ”skulle kunna ta hem henne”. Helmer
Lans hade därefter per telefon omtalat för Josefsson vad han fått veta
vid samtalet med Tora Lans’ moder. Josefsson hade svarat ”att det var
inte någonting att göra åt det”. Helmer Lans hade efter nämnda tidpunkt
icke kallats till något sammanträffande med Josefsson. Helmer Lans hade
aldrig hört talas om medling i samband med hemskillnad. Vid makarna
Lans’ sammanträffande med Josefsson hade denne icke sagt. något om att
makarna Lans skulle komma tillbaka till Josefsson.

Den 24 november 1954 blev Josefsson hörd i saken och uppgav därvid
följande.

På anmodan av Helmer Lans, som endast velat att hans hustru skulle
komma hem och icke alls talat om skilsmässa, hade Josefsson i början av
september 1954 i telefon ringt upp Tora Lans. Josefsson hade därvid frågat
henne, vad hon tänkte på som ej ville hörsamma sin mans vädjan att
komma hem. Hon hade svarat: ”Nej, det är så djäkligt att vara i Skålbo.”
Josefsson hade svarat ”att fru Lans i alla händelser måste komma hem
och reda upp det hela, huruvida det nu skall bli skilsmässa eller inte”. Vid
det fortsatta samtalet hade det med tydlighet framgått, att Tora Lans
ville skiljas, och hon hade lovat att komma hem samt bestämt dag och tid
då hon skulle komma, Josefsson hade därigenom blivit på det klara med
att, när Tora Lans komme, skulle det bli fråga om medling för skilsmässa.

Det hade sålunda varit Tora Lans som påkallat medling. Med brevet den
29 september 1954 liade Josefsson åsyftat att "helt enkelt tala förnuft
med henne” — förmå henne att återupptaga sammanlevnaden med maken.
Josefsson hade ansett, att Tora Lans måste komma hem för att något avgörande
skulle kunna komma till stånd — eventuellt medling. Josefsson
hade dessförinnan kallat henne upprepade gånger både per telefon och
brevledes, och hon hade flera gånger lovat att komma på utsatt dag. Kallelserna
hade i första hand avsett att få Tora Lans att inse sin plikt och sitt
ansvar mot barn och hem och i andra hand medling. Anledningen till
Josefssons besked i brevet att, om Tora Lans ej komme hem före viss dag,
hon skulle kallas genom polisen hade varit den, att Josefsson velat underrätta
Tora Lans om att kallelsen komme att delgivas genom polisen, eftersom
hon trots såväl skriftliga som muntliga anmodanden underlåtit att
komma. Josefsson hade tidigare, då make ej hörsammat kallelse till medling,
tillämpat förfarandet att låta kallelsen delgivas genom polisen för att
Josefsson skulle få ett skriftligt erkännande att vederbörande fått del av
kallelsen. Då Tora Lans så uppenbart nonchalerat kallelser i alla övriga
former, ansåge Josefsson, att hon troligen ej skulle ha kvitterat ut en kallelse
i brev med mottagningsbevis. Josefsson hade troligen icke tillämpat
förfarandet med kallelse genom polisen mer än ett par tre gånger sedan
han för snart 27 år sedan blivit präst. Det hade ej heller förekommit på
de senaste 10 åren. Med de sista fyra meningarna i brevet hade Josefsson
avsett att framhålla, att då Tora Lans visat så stor ansvarslöshet mot man
och barn, Josefsson ansåge henne icke vara kapabel att handha vårdnaden
om man och barn utan att hon finge finna sig i att taga konsekvenserna.

Vidare uppgav Josefsson: Såsom Josefsson redogjort för i sina yttranden
hade han vid medlingstillfället den 11 oktober 1954 varit i den tron att
Tora Lans ämnade stanna hemma hos sin familj och att hon övergivit
tanken på skilsmässa. Han hade sålunda icke vid sagda tillfälle sagt till
makarna Lans, att medlingen skulle fortsätta. Han hade icke kallat till
någon fortsatt medling, och någon sådan hade ej heller ägt rum. Josefsson
hade senare funnit sådan ej vara erforderlig, då han ansåge makarna Lans’
sammanträffande med Josefsson den 11 oktober vara liktydigt med medling.
I denna uppfattning hade han styrkts genom skriftväxling med Carlström,
och Josefsson hade därför ansett sig oförhindrad att utfärda ett
medlingsintyg, som dagteeknats den 20 oktober 1954. Med det av Josefsson
i yttrandet den 19 oktober 1954 omförmälda brevet, som ”formulerades i
väl kraftiga ordalag”, hade Josefsson åsyftat ovanintagna brev den 13
oktober 1954. Detta brev hade icke haft något sammanhang med fortsatt
medling. Vid telefonsamtalet samma dag hade Josefsson ej heller kallat
Tora Lans till medling. När Josefsson skrivit brevet den 13 oktober hade
han varit av den ”uppfattningen att skilsmässofrågan var avskriven” och
att han ”borde göra ett nylt försök att få henne att återvända hem”.

Anledningen till att Josefsson därvid i brevets första mening uppgivit att
han skulle sätta sig i förbindelse med polisen hade varit, att ”det förra
gången var talet om kallelse genom polis som gjorde åsyftad verkan”.
Josefsson hade således trott, att han därigenom på ett effektivare sätt
skulle påverka Tora Lans att återvända hem. Medling hade det icke varit
fråga om. Josefsson vore ordförande i Järvsö kommuns barnavårdsnämnd.
Därest Tora Lans icke kommit hem, skulle barnavårdsnämnden blivit
tvingad att omhändertaga makarna Lans’ tolvåriga dotter. Vid behandlingen
i barnavårdsnämnden hade Josefsson ämnat omtala vad han visste
om Tora Lans’ leverne, och det hade varit detta Josefsson menat med
sitt uttryck i brevet rörande ”förmildrande uppgifter”. Med talet om att
det skulle bli besvärligt för hennes älskare hade Josefsson avsett att ”med
alla medel söka få henne att taga sitt förnuft till fånga” och att det ”med
hänsyn till hennes ansvarslöshet för övrigt torde vara skäl antaga att han
(älskaren) skulle få sina besvärligheter för hennes skull”. Sista meningen
i brevet vore ”en sådan där, man slungar i väg för att få utlopp för sin
galla”. Josefsson hade skrivit den i upprört tillstånd utan att så noga övertänka
vad han skrev eller åsyfta något visst. Han hade aldrig sagt eller
skrivit, att polisen skulle hämta henne (fru Lans) om hon inte kom”.
Josefsson hade icke haft för avsikt att pa något sätt skada eller trakassera
någon utan enbart haft i sikte att ställa tillrätta för alla parter och bygga
upp vad som blivit raserat. Han hade ej sagt, att han icke skreve ut skilsmässa
pa nättema utan endast pa dagar. Ej heller hade han sagt, att han
icke ville hjälpa till med skilsmässa. Det vore ”en ren lögn” att Tora Lans
den 11 oktober sagt till Josefsson, att hon ämnade återvända till Sundsvall
nästa dag och att hon ej skulle komma tillbaka till Järvsö. Josefssons uppfattning
om makarna Lans vore den, att deras intelligensnivå vore mycket
låg, varför de hade mycket svårt för att fatta innebörden i många ord.

I förnyade påminnelser uppgav Carlström, att Västra Hälsinglands domsagas
häradsrätt i dom den 20 november 1954, som vunnit laga kraft, jämlikt
11 kap. 1 § giftermålsbalken dömt till hemskillnad mellan makarna
Lans.

Sedan Josefsson slutligen beretts tillfälle att taga del av vad i ärendet
förekommit och angiva den ytterligare utredning han ansåge sig böra påfordra
samt anföra allt vad han eljest aktade nödigt till förklaring av sitt
påtalade förfarande, anförde Josefsson, att han ärligt kunde betyga, att det
icke funnits någon annan avsikt hos honom än att med alla till buds
stående medel söka rädda ett hem genom att tala förstånd med en hustru
och mor som på ett sällsport ansvarslöst sätt åsidosatt alla sina plikter.
Josefsson vidhölle, att han aldrig hotat Tora Lans med polishämtning. Det
hade endast varit fråga om delgivning genom polis. Såsom framginge av

utredningen hade hon flera gånger lämnat oriktiga uppgifter. Men mycket
kunde ju därvid bero på hennes ringa omdömesförmåga och låga intelligens.
Josefsson hade för övrigt ingenting att tillägga.

I en till landsfogden i Gävleborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår att, sedan med anledning
av söndring i makarna Lans’ äktenskap Tora Lans rest från makarnas
hem i Skästra i Järvsö församling, hos kyrkoherden i församlingen, Josefsson,
påkallats medling mellan makarna. Tora Lans har för Josefsson uppgivit,
att hon önskade erhålla skilsmässa från mannen, och hennes uttalanden
till Josefsson ha tydligen, såsom Josefsson också uppfattat saken, inneburit
en begäran om medling enligt 14 kap. giftermålsbalken.

I ärendet är ostridigt, att Josefsson till Tora Lans avlåtit ovanintagna
den 13 oktober 1954 dagtecknade skrivelse. Vare sig denna är att betrakta
som ett led i medlingsärendet eller icke, har den utgjort en tjänsteskrivelse,
för vilkens avfattning Josefsson såsom kyrkoherde är ansvarig. I skrivelsen
har Josefsson på ett otillbörligt sätt och i hotfulla ordalag anmodat Tora
Lans att återvända till sitt hem. Vidare har Josefsson i densamma gjort
uttalanden, vilka måste anses sårande för Tora Lans och i sin förgripliga
avfattning innebära en allvarlig kränkning av henne. Skrivelsen är överhuvudtaget
hållen i en ton, som är ovärdig en statens befattningshavare
i ansvarsfull ställning.

Genom avlåtandet av ifrågakomna skrivelse har Josefsson gjort sig skyldig
till fel i tjänsten av beskaffenhet att böra beivras. Anmärkningsvärt
synes mig vara, att Josefsson ej ens under utredningen i detta ärende synes
ha kommit till insikt om det olämpliga i sitt beteende och beklagat sina
förlöpningar.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning väcka och utföra åtal mot Josefsson för
vad han i anmärkta hänseende låtit komma sig till last. Ansvar borde yrkas
enligt 25 kap. 4 § strafflagen. Tillfälle borde beredas Carlström och Tora
Lans att yttra sig i målet.

Västra Hälsinglands dam-sagas häradsrätt, varest åtalet väcktes, yttrade
i dom den 28 november 1955 följande.

Josefsson har vitsordat, att han avlåtit ifrågavarande skrivelse till Tora
Lans såsom tjänstebrev från pastorsämbetet i Järvsö. Ilan har även vidgått,
att han i skrivelsen uttryckt sig på ett olämpligt sätt, men har gjort

gällande, att den åtalade gärningen ej vore av den art, att den borde medföra
ansvar för tjänstefel.

Genom i stort sett samstämmiga uppgifter av Josefsson och Tora Lans,
vilken hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan, har bland
annat framkommit följande: Vid midsommartiden 1954 reste makarna Lans
tillsammans med sina bada barn, en tolvårig dotter och en fyraårig son,
till Petersvik, Skönsberg, för att någon tid vistas i Tora Lans’ föräldrahem.
Efter några veckor återvände Helmer Lans till makarnas hem i Skästra,
Järvsö socken, medan Tora Lans, som redan vid denna tid synes ha varit
besluten att icke fortsätta sammanlevnaden med Helmer Lans, jämte barnen
stannade kvar i föräldrahemmet. Även dottern återvände emellertid senare
till hemmet i Skästra. Medan makarna sålunda levde åtskilda sökte
Helmer Lans vid upprepade telefonsamtal med Tora Lans förmå henne att
komma hem och återupptaga sammanlevnaden med honom. Då han ej lyckades
därmed, vände han sig slutligen till Josefsson för att erhålla dennes
bistånd. Josefsson hade därefter flera telefonsamtal med Tora Lans i syfte
att förmå henne att återvända till man och barn eller åtminstone komma till
Järvsö för medling. Tora Lans, som för Josefsson tillkännagav sin avsikt att
skiljas från Helmer Lans, lovade att komma hem men synes alls icke ha ämnat
hålla detta löfte. Sedan Josefsson i brev den 29 september 1954 meddelat
Tora Lans, att hon skulle komma att kallas genom polisen, därest hon ej
vore hemma före den 3 oktober, reste hon emellertid den 11 oktober till
Ljusdal och ringde därifrån upp Josefsson. På hemställan av denne inställde
sig båda makarna senare på dagen hos honom för företagande av medling.

Josefsson har uppgivit, att makarna Lans enligt hans bestämda uppfattning
vid medlingen blivit ense om att fortsätta sammanlevnaden.

Tora Lans har vitsordat, att hon vid medlingen sagt sig vilja försöka att
fortsätta sammanlevnaden med mannen; efter att ha tillbringat natten i
makarnas hem hade hon emellertid redan påföljande dag rest till sitt
föräldrahem i avsikt att aldrig återvända till mannen.

Josefsson har vidare anfört: Då det kommit till hans kännedom, att Tora
Lans åter lämnat makarnas hem och, enligt uppgift av Helmer Lans, flyttat
samman med en annan man, hade han blivit starkt upprörd över hennes
pliktförgätenhet och brist på ansvarskänsla, i synnerhet som hon även
tidigare under äktenskapet övergivit hemmet och en längre tid sammanbott
med en annan man, som i verkligheten vore fader till det yngsta, barnet.
Han hade för den skull författat skrivelsen den 13 oktober 1954 i synnerligen
uppbragt sinnesstämning och genast postat densamma utan att
närmare besinna sig. Därest han haft tillfälle till eftertanke, skulle skrivelsen
säkerligen ha givits en värdigare form. Han beklagade, att han i skrivelsen
använt så drastiska ordalag.

Beträffande uttalandena i skrivelsen, att Josefsson skulle sätta sig i förbindelse
med polisen och att Tora Lans hade att vänta påhälsning av

polisen, om hon ej återvände hem, har Josefsson — därest häradsrätten
fattat honom rätt — förklarat sig icke ha åsyftat annat än att Tora Lans
skulle komma att kallas genom polisens försorg, för den händelse hon icke
godvilligt inställde sig till ny medling.

Häradsrätten finner nämnda förklaring icke kunna godtagas. I skrivelsen
saknas varje antydan om att Josefsson ansåge ny medling vara erforderlig.
Enligt det av Josefsson utfärdade, i hemskillnadsmålet åberopade
prästbeviset hade medling företagits den 11 oktober 1954. Oansett resultatet
av medlingen har för hemskillnadsfrågans upptagande icke erfordrats
ny medling. Åsyftade uttalanden i skrivelsen kunna i vart fall icke av Tora
Lans rimligen ha uppfattats på annat sätt än såsom innefattande hot
om polisåtgärder av betydligt allvarligare art än delgivning av kallelse till
medling genom polisens försorg. Enligt vad Tora Lans uppgivit har hon
själv fattat uttalandena så, att hon, därest hon ej återvände till hemmet,
skulle komma att hämtas av polisen. Med hänsyn till att skrivelsen avlåtits
i tjänsten av en man i Josefssons ställning finner häradsrätten det
vara fullt naturligt för en person av Tora Lans’ ringa bildningsgrad att
uppfatta dess innehåll på sådant sätt, och detta måste Josefsson ha insett.

På grund härav finner häradsrätten, att Josefsson genom omförmälda
uttalanden i skrivelsen på ett otillbörligt sätt och i hotfulla ordalag anmodat
Tora Lans att återvända till sitt hem. Såsom åklagaren anfört har
Josefsson därjämte genom vad han i övrigt anfört i skrivelsen gjort uttalanden,
som äro sårande för Tora Lans och i sin förgripliga avfattning
innebära en allvarlig kränkning av henne. Josefsson har genom vad sålunda
ligger honom till last visat sådan oskicklighet i sin tjänst, att han
ej kan undgå ansvar därför.

Såsom Uppsala domkapitel i avgivet yttrande framhållit har emellertid
Josefsson otvivelaktigt handlat i nitälskan för familjelivets helgd.

Hänsyn bör jämväl tagas därtill, att Josefsson, enligt vad i målet blivit
upplyst, frivilligt till Tora Lans utgivit skadestånd med fordrat belopp.

Häradsrätten dömer Josefsson, jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen, för tjänstefel
till 25 dagsböter å 30 kronor, vilka böter skola tillfalla kronan.

Josefsson förpliktas att till statsverket återgälda det belopp, 31 kronor,
som av allmänna medel tillerkänts Tora Lans i ersättning för hennes inställelse.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

8. Felaktigt beslut av domstol om förvandling av böter

I en den 20 januari 1953 till länsstyrelsen i Jämtlands län inkommen
ansökan hemställde nykterhetsnämnden i Föllinge kommun, att länsstyrelsen
måtte meddela förordnande om intagande å allmän alkoholistanstalt
av skogsarbetaren Helmer Salomonsson i Raftälven, enär denne vore hemfallen
åt alkoholmissbruk och under de två senast förflutna åren tre eller
flera gånger dömts till ansvar för fylleri. Vid ansökningen var fogad, utom
annat, en av landsfiskalen i Föllinge distrikt den 4 december 1952 dagtecknad
anmälan jämlikt 11 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff att fråga uppkommit om förvandling av vissa Salomonsson för
fylleri ådömda böter.

Sedan länsstyrelsen den 27 januari 1953 anställt förhör med Salomonsson,
vilken då av stadsfiskalen i Östersund omhändertagits för verkställighet
av ett honom ådömt frihetsstraff av fängelse två månader, samt länsnykterhetsnämndens
ombudsman Sigurd Holm, som dittills ansett vård
å alkoholistanstalt nödvändig för Salomonsson, förklarat sig numera vara
böjd för att i stället tillstyrka övervakning, förordnade länsstyrelsen genom
resolution den 31 januari 1953, med stöd av 1 § andra stycket, 24 § andra
stycket och 29 § andra stycket alkoholistlagen, att Salomonsson skulle
genom länsstyrelsens försorg intagas å allmän alkoholistanstalt. I resolutionen
yttrade länsstyrelsen därefter följande: Då emellertid Salomonsson
för verkställighet av honom ådömt frihetsstraff, fängelse två månader,
sedan den 28 januari 1953 vore intagen å kolonien Sandsjön, Lillhamra,
medgåve länsstyrelsen, med stöd av 29 § femte stycket alkoholistlagen,
villkorligt anstånd med intagningsbeslutets verkställande. Salomonsson
skulle sedan han avtjänat ifrågavarande fängelsestraff stå under övervakning
av nykterhetsnämnden i Föllinge kommun, som hade att utse särskild
övervakare. Övervakningen skulle fortgå till och med utgången av år 1954.

Enligt länsstyrelsens resolution, som delgavs Salomonsson den 12 februari
1953, skulle Salomonsson under övervakningstiden, bland annat, avhålla
sig från förtäring av alkoholhaltiga drycker.

Under åberopande av att Salomonsson av rådhusrätten i Östersund för
fylleri dömts den 8 maj 1952 att böta 250 kronor, den 7 augusti 1952 att
böta 150 kronor och den 9 oktober 1952 till böter 200 kronor samt att
Salomonsson därjämte resterade med 1 krona 15 öre för oguldna böter,
som av samma rådhusrätt för fylleri ådömts honom den 31 augusti 1950,
yrkade landsfiskalen i Föllinge distrikt Olof Gärdin i en till Jämtlands
norra domsagas häradsrätt den 24 oktober 1953 ingiven ansökan, att enär
Salomonsson underlåtit att gälda böterna, dessa måtte förvandlas till
fängelse.

I beslut den 16 december 1953 yttrade häradsrätten följande.

Förenämnda domar hade vunnit laga kraft. Salomonsson hade icke guldit
bötesbeloppen. I målet vore upplyst, att länsstyrelsen i Jämtlands län den
31 januari 1953 med stöd av 1 § andra stycket, 24 § andra stycket och
”20” § andra stycket alkoholistlagen förordnat, att Salomonsson genom
länsstyrelsens försorg skulle intagas å allmän alkoholistanstalt men att
länsstyrelsen jämlikt 29 § femte stycket alkoholistlagen medgivit Salomonsson
villkorligt anstånd med beslutets verkställande. Av ett i målet ingivet
utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret framginge, att
Salomonsson under år 1952 vid fyra särskilda tillfällen ådömts böter för
sammanlagt tio olika fylleriförseelser. På grund därav funne häradsrätten,
att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaförande. Jämlikt
7 och 13 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff förvandlade
häradsrätten de sålunda ådömda böterna till fängelse 71 dagar.

I verkställighetsresolution den 19 mars 1954 yttrade fångvårdsstyrelsen,
efter att ha redogjort för de genom häradsrättens beslut den 16 december
1953 förvandlade böterna, följande: Tidigare hade Salomonsson med
början den 27 september och slut den 12 november 1950 undergått ett
honom av samma häradsrätt den 23 augusti 1950 ålagt förvandlingsstraff
av fängelse 46 dagar avseende 35 dagsböter om 4 kronor och tillhopa 225
kronor omedelbart i penningar bestämda böter, varå avbetalats 90 kronor.
Fångvårdsstyrelsen förordnade dels med stöd av 18 § andra stycket och 14 §
andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff att det genom beslutet
den 16 december 1953 ålagda förvandlingsstraff et skulle nedsättas till
fängelse 69 dagar och dels att Salomonssons bestraffning, som börjat den
16 februari 1954, skulle sluta den 26 april 1954.

Salomonsson undergick förvandlingsstraffet i enlighet med samma resolution.

Sedan nykterhetsnämnden i Föllinge kommun i skrivelse den 2 november
1953 till länsstyrelsen — med förmälan att Salomonsson den 8 oktober
1953 dömts för fylleri den 18 juli samma år — anhållit, att länsstyrelsens
beslut den 31 januari 1953 om Salomonssons intagande å alkoholistanstalt
måtte verkställas, samt Gärdin i yttrande den 1 december 1953 tillstyrkt
bifall till framställningen och därefter verkställt ytterligare utredning i
saken, förklarade länsstyrelsen i resolution den 23 februari 1954 anståndet
med verkställigheten av resolutionen den 31 januari 1953 förverkat, i följd
varav Salomonsson skulle intagas å allmän alkoholistanstalt.

Efter besvär av Salomonsson fann Kungl. Maj:t genom utslag den 27
april 1954 ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens resolution. Salomonsson
hade då, efter avtjänande av förvandlingsstraffet, den 26 april 1954 intagits
å alkoholistanstalten å Venngarn.

I en den 22 juli 1954 till mig inkommen skrivelse redogjorde direktören
vid anstalten John Lönnberg för innehållet i länsstyrelsens ovannämnda

5 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1056 ars riksdag.

resolution den 31 januari 1953 och häradsrättens beslut den 16 december
1953 i bötesförvandlingsärendet samt anförde följande.

Av häradsrättens domskäl framginge, att häradsrätten ägt kännedom
om länsstyrelsens resolution den 31 januari 1953 rörande Salomonssons
intagning å alkoholistanstalt ävensom det vid domens meddelande ännu
gällande villkorliga anståndet. Häradsrätten hade, under åberopande av att
Salomonsson under 1952 ådömts böter för sammanlagt tio olika fylleriförseelser,
funnit att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaförande.
Enligt 11 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff
skulle frågan om förvandling vara förfallen, när förordnande meddelats om
den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt. Därest icke denna bestämmelse
lämnats obeaktad av häradsrätten, syntes det villkorliga anståndet
ha tagits till intäkt för att förvandlingsdom meddelats. En sådan tolkning
av lagen stode uppenbarligen i strid med lagstiftningens syfte. När
Salomonsson icke låtit sig tillrättaföras av det villkorligt meddelade beslutet
om intagning å alkoholistanstalt, syntes ingen annan form av frihetsberövande
böra ha kommit i fråga än verkställighet av intagningsbeslutet.
Åtgärder därför hade också vidtagits av nykterhetsnämnden. Skulle häradsrättens
dom vara lagligen grundad, syntes förtydligande bestämmelser vara
påkallade.

Med anledning av innehållet i Lönnbergs skrivelse anmodade jag häradshövdingen
i Jämtlands norra domsaga Birger Jacobsson, vilken var ansvarig
för häradsrättens beslut den 16 december 1953, att inkomma med förklaring.
Jacobsson anförde i avgivet yttrande följande.

I 11 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff stadgades,
att frågan om böters förvandling skulle vara förfallen, om på grund av
anmälan enligt första stycket samma paragraf genom laga kraftvunnet
beslut förordnande bleve meddelat om den bötfälldes intagande å allmän
alkoholistanstalt samt att, om beslutet ej innefattade sådant förordnande,
åklagaren skulle föra talan om böternas förvandling. Något sådant laga
kraftvunnet beslut om Salomonssons intagning å alkoholistanstalt hade ej
förelegat, då häradsrätten den 16 december 1953 förordnat om böternas
förvandling, utan endast ett av vederbörande administrativa myndighet
den 31 januari 1953 meddelat beslut om Salomonssons villkorliga intagning
å sådan anstalt. Beslut om intagning å alkoholistanstalt hade meddelats
först den 23 februari 1954. Häradsrätten hade därför enligt Jacobssons
mening varit icke blott oförhindrad utan även skyldig att på åklagarens
framställning förordna om bötesförvandling. Någon villkorlig dom hade
i detta fall ej kunnat ifrågakomma. Den situation som nu uppkommit,
nämligen att Salomonsson fått undergå först förvandlingsstraff och sedan
behandling å alkoholistanstalt, hade kunnat uppkomma även om något
beslut om Salomonssons villkorliga intagning å sådan anstalt aldrig med -

delats. Ett förordnande om Salomonssons intagning å alkoholistanstalt
hade nämligen icke varit beroende av något sådant beslut. Salomonsson
hade kunnat undgå att avtjäna förvandlingsstraffet, om han hos fångvårdsstyrelsen
begärt anstånd med straffverkställigheten. Förvandlingsstraffet
hade nämligen då på grund av stadgandet i 9 § ovannämnda lag förfallit
i och med att Salomonsson intagits å alkoholistanstalt. Nu syntes emellertid
Salomonsson — som förmodligen varit av den uppfattningen att han
kunnat undandraga sig en eventuell intagning å alkoholistanstalt, om han
avtjänade förvandlingsstraffet — ha varit angelägen om att få detta verkställt
så snart som möjligt. Salomonsson hade för övrigt uttryckt en önskan
därom vid ett besök å domsagans kansli strax efter det häradsrätten meddelat
sitt beslut om bötesförvandling. Ehuru Salomonsson ej blivit föremål
för någon dubbelbestraffning — en intagning å alkoholistanstalt vore
ju icke något straff utan endast en för alkoholister avsedd medicinsk behandling
— delade Jacobsson dock Lönnbergs uppfattning att förtydligande
bestämmelser vore påkallade. I varje fall syntes bestämmelse böra
utfärdas därom att verkställigheten av ett förvandlingsstraff skulle avbrytas,
så snart beslut meddelades om vederbörande fånges intagning å
alkoholistanstalt.

Med hänsyn till lydelsen av It § andra stycket lagen om verkställighet
av bötesstraff jämfört med 29 § fjärde och femte styckena alkoholistlagen
infordrade jag — under hänvisning till första lagutskottets utlåtande nr 14
till 1937 års riksdag s. 11 och NJA 1949 s. 748 — förnyat yttrande från
Jacobsson, varjämte jag anmodade Gärdin att avgiva yttrande i ärendet.

Till svar å denna remiss anförde Jacobsson följande.

Enligt lagen om verkställighet av bötesstraff inträdde i vissa fall rättsverkningar
i och med att någon intoges å allmän alkoholistanstalt under
det att i andra fall rättsverkningarna vore anknutna till själva beslutet
om intagningen. Till den förra kategorin hörde bestämmelserna i 4 och 9 §§
förenämnda lag samt till den senare kategorin bestämmelsen i 11 § andra
stycket samma lag. I sistnämnda lagrum föreskreves nämligen, att frågan
om förvandling av sådana böter, som avsåges i lagrummet, skulle vara förfallen
i och med att genom laga kraftägande beslut förordnats om den bötfälldes
intagande å allmän alkoholistanstalt. Däremot framginge icke av
lagrummets ordalydelse, om med laga kraftägande beslut om intagning
jämväl avsåges ett beslut om villkorlig intagning. Ej heller 29 § fjärde
och femte styckena alkoholistlagen lämnade Sivar på den frågån. Enligt
Jacobssons mening syntes fog föreligga för den tolkningen, att med ett
laga kraftägande beslut om intagning endast avsåges ett ovillkorligt beslut
om intagning eller således ett beslut, som verkligen medförde intagning å
anstalt. Vad första lagutskottets utlåtande beträffade, så hade utskottet
framhållit skillnaden mellan de olika bestämmelserna i 9 !? och 11 § verk -

ställighetslagen. Utskottet hade uttalat, att befrielse från förvandlingsstraffet
i sistnämnda fall icke vore beroende av att intagande å anstalt ”ägt
rum” utan gällde även om detta ”uppskjutes”. Även lagutskottet syntes
ha utgått ifrån att vederbörande skulle komma att intagas å alkoholistanstalt.
Därför talade uttrycken ägt rum och uppskjutes. Om lagutskottet
däremot använt uttrycket ”att intagande sker” i stället för uttrycket ”att
intagande ägt rum”, hade varit fullt tydligt, att lagutskottet även åsyftat
ett beslut om villkorlig intagning å anstalten. Vad uttrycket ”uppskjutes”
beträffade, kunde däri enligt Jacobssons mening icke inläggas annan betydelse
än att intagning å anstalt skulle ske men att tidpunkten för intagningen
framflyttades. Vad slutligen beträffade det åberopade rättsfallet,
så gåve icke heller detta någon direkt vägledning, när det gällde att tolka
bestämmelserna i 11 § andra stycket verkställighetslagen. Rättsfallet behandlade
endast en av högsta domstolen avslagen ansökan av en bötfälld
alkoholist att av nåd bli befriad från honom ådömda böter. Då 11 § andra
stycket verkställighetslagen ej behandlade frågan om böters utgivande
utan endast frågan om böters förvandling, funne Jacobsson det vara oklart,
vad högsta domstolen åsyftat med sin erinran om bestämmelserna i sagda
lagrum. Möjligen hade högsta domstolen velat framhålla, att även böter,
som avsåges i detta lagrum, kunde uttagas ända till dess att vederbörande
intagits å allmän alkoholistanstalt. Om i ett vanligt brottmål en person
dömts till frihetsstraff men erhållit villkorligt anstånd med straffets verkställande,
torde väl ingen vilja påstå, att det genom laga kraftägande
beslut förordnats om hans intagande å fångvårdsanstalt. Skäl saknades att
inlägga annan betydelse i ett beslut, varigenom förordnats om någons villkorliga
intagning å alkoholistanstalt. Jacobsson kunde således icke finna
annat än, att han haft fog för sin tolkning av bestämmelserna i 11 § andra
stycket verkställighetslagen och att således häradsrätten varit oförhindrad
att förordna om böternas förvandling. Däremot hade enligt Jacobssons
mening den administrativa myndigheten icke bort meddela slutgiltigt beslut
om Salomonssons intagning å alkoholistanstalt, förrän det visat sig, att det
undergångna förvandlingsstraffet icke varit till fyllest för Salomonssons
tillrättaförande. Därest Jacobssons tolkning av nämnda lagrum icke skulle
vara riktig, torde dook genom vad Jacobsson nu och i sitt tidigare yttrande
anfört framgå, att förtydligande bestämmelser vore erforderliga.

Gärdin anförde i avgivet yttrande följande.

Den 4 februari 1953 hade till Gärdin inkommit meddelande från nykterhetsnämnden,
att ansökan ingivits till länsstyrelsen om Salomonssons
intagande å alkoholistanstalt. Den 5 i samma månad hade Gärdin erhållit
länsstyrelsens resolution den 31 januari 1953 med förordnande om Salomonssons
intagning. Den 31 januari hade av fjärdingsmannen Åke Thalin
verkställts utmätning av Salomonsson tillkommande överskjutande preliminär
skatt för år 1951, 262 kronor, för gäldande av dels vittnesersättning

enligt dom den 3 september 1952 32 kronor 75 öre och dels vissa böter med
tillhopa 230 kronor. Enär länsstyrelsen i resolutionen den 31 januari med
stöd av 29 § femte stycket alkoholistlagen förordnat om villkorligt anstånd
med beslutets verkställande och då Salomonsson sålunda ej intagits eller
frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt, hade indrivningen av de oguldna
böterna fortsatt. På grund av Salomonssons kringflackande liv med arbeten
av kortare varaktighet på olika platser hade emellertid bötesbeloppen icke
kunnat till fullo indrivas. Den 23 oktober 1953 hade Gärdin därför insänt
ansökan till häradsrätten om förvandling av de då oguldna böterna. Den
26 oktober hade inkommit meddelande att målet utsatts till handläggning
den 16 december. På grund av länsstyrelsens förordnande den 31 januari
1953 om villkorligt anstånd med Salomonssons intagande å alkoholistanstalt
hade Gärdin tolkat bestämmelserna i 11 § andra stycket lagen om
verkställighet av bötesstraff så, att enär Salomonsson icke intagits, förvandling
måste kunna verkställas. Denna tolkning förefölle Gärdin rimlig,
då man jämförde med bestämmelserna i 4 § första stycket att böter för
fylleri icke finge uttagas efter det den bötfällde intagits eller frivilligt ingått
å allmän alkoholistanstalt. Vid studium av första lagutskottets utlåtande
nr 14 till 1937 års riksdag s. 11 och NJA 1949 s. 748 — som Gärdin
tidigare icke haft att tillgå — funne Gärdin, att hans tolkning av bestämmelserna
i 11 § andra stycket verkställighetslagen varit tvivelaktig. Gärdin
hade emellertid haft den uppfattningen att länsstyrelsens beslut om villkorlig
intagning icke kunde vara detsamma som ”ett lagakraftvunnet
beslut med förordnande om intagning” å allmän alkoholistanstalt. Upplysningsvis
ville Gärdin framhålla, att han beträffande här ifrågavarande
mål hade i brottmålsdiariet bland annat antecknat följande: ”Den 5.2.53
resolverades: Med stöd av 4 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av
bötesstraff skulle ärendet ej föranleda någon allm. åklagarens vidare åtgärd.
” Detta beslut hade Gärdin sedan strukit över, beroende på en viss
tvekan hur bestämmelserna i 11 § verkställighetslagen egentligen skulle
tolkas. Gärdin erinrade sig också, att när han sedermera tagit upp ärendet
till omprövning, hade han tolkat bestämmelsen i 11 § andra stycket i sistnämnda
lag på det sättet, att enär länsstyrelsen beslutat om anstånd med
intagningen och böterna ej kunde uttagas, ansökan måst göras om böternas
förvandling. Med anledning av vad Gärdin sålunda anfört syntes ett förtydligande
av gällande bestämmelser i verkställighetslagen vara påkallat.

Sedan jag därefter införskaffat akten i det i fångvårdsstyrelsens verkställighetsresolution
den 19 mars 1954 avsedda förvandlingsmålet, däri
Jämtlands norra domsagas häradsrätt meddelat beslut den 23 augusti 1950,
inhämtades därav följande. Efter ansökan hade åklagaren i målet yrkat
förvandling av böter, som ådömts Salomonsson ”dels av stadsfiskalen i
Östersund genom etl den 8 mars 1949 utfärdat strafföreläggande, vilket

godkänts av Salomonsson den 9 april 1949, för fylleri 75 kronor, varå den
22 april 1950 avbetalats 50 kronor, dels av rådhusrätten i Östersund genom
dom den 10 november 1949 för fylleri vid flera tillfällen 150 kronor, dels
ock av samma rådhusrätt genom dom den 24 november 1949 för misshandel
varå ringare skada följt 35 dagsböter å 4 kronor”. Salomonsson hade
efter målets anhängiggörande genom införsel betalt ytterligare 40 kronor
av de oguldna böterna, vilket belopp enligt åklagarens uppgift vid redovisning
avförts å dagsböterna, varför av dessa skulle återstå 25 dagsböter.
Under ordförandeskap av Jacobsson fann häradsrätten i beslutet den 23
augusti 1950 sistnämnda avbetalning böra avräknas å de tidigare ådömda
penningböterna och förvandlade oguldna penningböter 135 kronor och 35
dagsböter å 4 kronor till fängelse 46 dagar. Förvandlingsstraffet avtjänades
av Salomonsson under tiden den 27 september—den 12 november 1950.

Härefter anmodade jag Jacobsson att yttra sig dels rörande det förhållandet
att häradsrätten genom beslut den 16 december 1953 till fängelse
förvandlat de Salomonsson den 31 augusti 1950 ådömda böterna, ehuru
detta bötesstraff redan varit preskriberat, och dels däröver att häradsrätten
genom beslutet den 23 augusti 1950 förvandlat Salomonsson ålagda penningböter
225 kronor och 35 dagsböter å 4 kronor, å vilka böter avbetalats
90 kronor, till fängelse 46 dagar i stället för rätteligen 44 dagar.

Till svar å denna remiss anförde Jacobsson i fråga om beslutet den 16
december 1953 att, då yrkande framställts om förvandling av den oguldna
delen, en krona 15 öre, av de Salomonsson den 31 augusti 1950 ådömda
böterna, hade Jacobsson icke tänkt sig möjligheten av att bötesstraffet
kunde vara preskriberat. Jacobsson hade emellertid icke undersökt, hur
därmed kunde förhålla sig, vilket givetvis innebure en försummelse. För
denna försummelse vore Jacobsson ensam ansvarig. Beträffande beslutet
den 23 augusti 1950 kunde Jacobsson numera icke med bestämdhet erinra
sig, hur förvandlingen skett. Förmodligen hade emellertid därvid tillgått
på följande sätt: Åklagaren hade yrkat förvandling av penningböter till
ett sammanlagt belopp av 175 kronor samt 35 dagsböter å 4 kronor. Av
dessa böter hade efter målets anhängiggörande avbetalats ett belopp av
40 kronor. Detta belopp syntes ha avräknats å penningböterna. Efter
denna avräkning hade av sistnämnda böter återstått 135 kronor, vilka förvandlats
till 26 dagsböter. Sammanräknade antalet dagsböter hade således
utgjort 61, vilka förvandlats till fängelse 46 dagar. Om häradsrättens
beslut att avräkna beloppet 40 kronor å penningböterna skulle vara felaktigt,
syntes denna felaktighet åtminstone till viss del kunna tillskrivas de
otydligt avfattade bestämmelserna i 14 § lagen om verkställighet av bötesstraff.

I en den 23 april 1955 till riksåklagarämbetet avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Enligt 10 § första stycket lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister
åligger det polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit kännedom
om förhållande, som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämnde.
ns ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Andra
stycket samma lagrum innehåller en hänvisning till särskilt stadgande om
skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen fråga
om förvandling av böter för fylleri. Där åklagare gjort anmälan som sist
avses, åligger det enligt 11 § den kommunala nykterhetsnämnden att
skyndsamt och senast inom två månader efter det anmälan inkommit
lämna åklagaren meddelande om de åtgärder, som vidtagits i anledning
av anmälan.

Det i 10 § åsyftade särskilda stadgandet återfinnes i 11 § lagen den
9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, som har följande lydelse1):

”Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för
fylleri eller för fylleri jämte annat brott, och har den bötfällde under de
två senast förflutna åren blivit tre eller flera gånger dömd till ansvar för
fylleri, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos vederbörande nykte>rhetsnämnd göra anmälan om förhållandet.
Har nämnden ej inom två månader därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan
om den bötfälldes intagande å allmän alkoholistanstalt, före åklagaren
talan om böternas förvandling.

Varder på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnande meddelat om den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt, skall frågan om böternas förvandling vara förfallen.
Innefattar beslutet ej sådant förordnande, före åklagaren talan om
böternas förvandling.”

Enligt 9 § samma lag gäller att, där någon enligt meddelat beslut intagits
å allmän alkoholistanstalt eller frivilligt ingått å sådan anstalt och
därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten ett år, beslut om förvandling
som dessförinnan meddelats skall vara förfallet och att förvandling
ej må ske av böter, som ådömts före intagandet.

Enligt 29 § alkoholistlagen bär länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet
av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt bland annat i
fall, då beslutet meddelats på grund av anmälan, som avses i 10 § andra
stycket i lagen. Föreligga i dylikt fall särskilda skäl till antagande att den,
som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt,
må länsstyrelsen, enligt 29 § fjärde stycket, medgiva villkorligt
anstånd med beslutets verkställande. Härvid är emellertid enligt femte
stycket att iakttaga, att övervakning på sätt i (il § sägs alltid skall anord *)

Lagen har från och med den 1 oktober 11)55 ändrad lydelse.

nas, där beslutet ej genast går i verkställighet, samt att sådan övervakning
må fortgå under två år.

Lagen om verkställighet av bötesstraff tillkom genom en till 1937 års
riksdag avlaten proposition, nr 35, över vilken första lagutskottet avgav
utlåtande, nr 14. I detta utlåtande anförde utskottet i redogörelse för det
framlagda lagförslagets innehåll (s. 11), att utöver bestämmelsen i 9 § om
bötfällda, som intagits å alkoholistanstalt, gåves ytterligare ett undantag
från förvandlingsregeln i fråga om bötfällda alkoholister. I samband med
förut berörda bestämmelser i syfte att åstadkomma en effektivare tillämpning
av alkoholistlagen föreskreves nämligen (11 §) att, därest i därför
stadgad ordning genom lagakraftvunnet beslut förordnande meddelades
om bötfällds intagande a allmän alkoholistanstalt, skulle frågan om böternas
förvandling vara förfallen. Befrielsen från förvandlingsstraff i sistnämnda
fall vore sålunda icke beroende av att intagande å anstalt ägt
rum utan gällde även om detta uppskötes.

Av det anförda framgår, att beslut om intagande av alkoholist å allmän
alkoholistanstalt redan i och för sig medför, att fråga om förvandling av
denne ådömda men ännu oguldna böter skall vara förfallen. Såsom av lagutskottet
framhållits — vilket för övrigt klart framgår av lagtexterna_

gäller detta även om länsstyrelsen i samband med beslutet medgivit anstånd
med verkställigheten av detsamma och något intagande å anstalt
tillsvidare icke skall ifragakomma. Att ett dylikt villkorligt anstånd med
beslutets verkställande icke hindrar inträdandet av den rättsliga verkan,
som enligt ovan berörda lagrum tillagts beslut om intagande med avseende
å bötesförvandling, framgår också av det förut omförmälda, i NJA
1949 s. 748 refererade rättsfallet. I detta hade en av alkoholist, som erhållit
anstånd med verkställighet av intagningsbeslut, gjord ansökan om nåd
från ådömda bötesstraff lämnats utan bifall under erinran om bestämmelsen
i 11 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff.

I förevarande fall har länsstyrelsen den 31 januari 1953 meddelat beslut
om Salomonssons intagande å allmän alkoholistanstalt men samtidigt medgivit
anstånd på vissa villkor med beslutets verkställande. Efter det detta
beslut vunnit laga kraft har Gärdin under hösten 1953 vid Jämtlands
norra domsagas häradsrätt yrkat förvandling av vissa Salomonsson tidigare
ådömda böter för fylleri. Ehuru beslut sålunda förelegat om Salomonssons
intagande å allmän alkoholistanstalt, har häradsrätten under
ordförandeskap av Jacobsson den 16 december 1953 förvandlat böterna
ifråga till fängelse 71 dagar, vilket straff Salomonsson enligt beslut av
fångvårdsstyrelsen avtjänat med 69 dagar. I enlighet med vad jag ovan
anfört har häradsrätten, då med hänsyn till stadgandet i 11 § andra stycket
lagen om verkställighet av bötesstraff frågan om förvandling av de
ifrågavarande böterna varit förfallen, förfarit felaktigt genom att för -

vandla dessa. Vad Jacobsson, som är ansvarig för häradsrättens beslut,
andragit till försvar för detsamma kan icke godtagas.

I 14 § lagen om verkställighet av bötesstraff stadgas att, om förvandling
skall ske av något bötesstraff och den bötfällde häftar jämväl för
andra böter som enligt lagen må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas
och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas efter sammanräknade
antalet dagsböter. Har avbetalning skett och äro dagsböternas belopp
olika, skall vid bestämmandet av förvandlingsstraffet betalningen avräknas
å bötesstraff med lägre dagsbot.

Vid tillämpning av sistnämnda stadgande har man uppenbarligen att
taga hänsyn till den i 13 § samma lag givna bestämmelsen att vid förvandling
av böter, som ådömts omedelbart i penningar, varje påbörjat belopp
av 5 kronor skall anses svara mot en dagsbot. Är i någon dom dagsboten
bestämd till lägre belopp än 5 kronor, skall alltså gjord avbetalning vid
gemensam förvandling av sådana dagsböter och penningböter avräknas
å dagsböterna till dess dessa blivit till fullo g-uldna och vad därefter kan
återstå anses såsom avbetalning å penningböterna. Vid vilken tid avbetalningen
skett saknar betydelse vid denna beräkning. En gjord avbetalning
kan alltså komma att avräknas å böter, som ej ens voro ådömda den bötfällde
vid tiden för avbetalningen.

Då häradsrätten den 23 augusti 1950 hade att förvandla Salomonsson
ålagda böter, utgjordes dessa av dels penningböter å tillhopa 225 kronor
och dels 35 dagsböter om 4 kronor. Avbetalning hade skett i två poster
med respektive 50 kronor och 40 kronor. I enlighet med vad jag ovan anfört
hade det avbetalade beloppet, 90 kronor, i första hand skolat avräknas
å dagsböterna, varigenom 22 dagsböter blivit guldna. Till förvandling
hade därefter återstått 13 dagsböter samt penningböterna 225 kronor,
motsvarande 45 dagsböter om 5 kronor, eller tillhopa 58 dagsböter. Vid förvandling
av dessa böter hade häradsrätten jämlikt 13 § verkställighetslagen
bort fastställa förvandlingsstraffet till fängelse 44 dagar.

Genom att på sätt som skett bestämma förvandlingsstraffet till 46 dagars
fängelse har häradsrätten alltså förfarit felaktigt. För det begångna felet
är Jacobsson ensam ansvarig.

Vad angår det förhållandet att häradsrätten genom beslutet den 16
december 1953 förvandlat de Salomonsson den 31 augusti 1950 ådömda
böterna, ehuru dessa varit preskriberade, bär Jacobsson i den avgivna förklaringen
medgivit att fel därutinnan förelupit. Vad han däri åberopat till
försvar för det begångna felet synes mig näppeligen vara av beskaffenhet
att lända honom till ursäkt. Med anledning av förvandlingen av sistberörda
böter har emellertid fångvårdsstyrelsen vid verkställigheten av
1953 års beslut jämlikt 18 § andra stycket verkställighetslagen nedsatt det
av häradsrätten bestämda förvandlingsstraffet med två dagar. Förvandlingen
av de preskriberade böterna har på grund diirav icke länt Salomons -

son till förfång, utan den har i stället medfört, att Salomonsson fått det av
häradsrätten senast bestämda straffet, fängelse 71 dagar, nedsatt med två
dagar. Jag later därför i denna del bero vid vad i ärendet förevarit.

Genom Jacobssons förfarande bär Salomonsson fått avtjäna dels på
grund av förvandlings beslut et den 23 augusti 1950 två dagar för långt
fängelsestraff och dels på grund av förvandlingsbeslutet den 16 december
1953 69 dagars fängelse, som han alls icke skolat undergå. Då följaktligen
Salomonsson tillskyndats skada genom de felaktiga besluten, finner jag
Jacobsson icke kunna undgå att ställas till ansvar för desamma.

Jag uppdrog därför åt riksåklagarämbetet att vid hovrätten för Nedre
Norrland väcka eller låta väcka och utföra åtal mot Jacobsson för tjänstefel
i anmärkta hänseenden. Ansvar borde yrkas enligt 25 kap. 4 § strafflagen.
Tillfälle borde beredas Salomonsson att i målet föra talan.

Hovrätten för Nedre Norrland yttrade i dom den 12 december 1955
följande.

Hovrätten finner, att — såsom Jacobsson också medgivit — häradsrättens
beslut den 23 augusti 1950 är felaktigt i det av åklagaren påtalade
avseendet.

Vad beträffar häradsrättens beslut den 16 december 1953 stadgar 11 §
andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff att, därest genom lagakraftvunnet
beslut förordnande meddelats om den bötfälldes intagande å
allmän alkoholistanstalt, frågan om böternas förvandling skall vara förfallen.
Av akten i förvandlingsmålet framgår, att vid handläggningen av
målet var för häradsrätten tillgänglig länsstyrelsens i Jämtlands län med
lagakraftbevis försedda resolution den 31 januari 1953, enligt vilken länsstyrelsen
förordnat att Salomonsson skulle intagas å allmän alkoholistanstalt.
Den omständigheten att länsstyrelsen tillika medgivit villkorligt
anstånd med beslutets verkställande kan ej betaga detta dess i anförda lagrum
stadgade inverkan på frågan om bötesförvandlingen. Förarbetena till
lagen liksom även grunderna för den allmänna alkoholistvården sådana
dessa framgå av alkoholistlagen bestyrka att lagrummet icke lämnar rum
för annan tolkning.

Häradsrätten har alltså på sätt åklagaren gjort gällande förfarit felaktigt
jämväl genom nu ifrågavarande beslut.

På grund av de felaktiga besluten har Salomonsson kommit att avtjäna
i ena fallet ett för långt frihetsstraff och i andra fallet ett frihetsstraff som
han alls icke skolat undergå. För häradsrättens oriktiga lagtillämpning är
Jacobsson ansvarig. Vad i åtalade hänseenden sålunda ligger Jacobsson till
last måste anses vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar för
tjänstefel.

Salomonsson är berättigad till ersättning av Jacobsson för den skada
Salomonsson genom Jacobssons förfarande lidit. Ifrågavarande skada får
emellertid med hänsyn till upplysta omständigheter anses tämligen ringa.

Hovrätten dömer på grund av det anförda Jacobsson jämlikt 25 kap. 4 §
samt 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen för tjänstefel att till kronan utgiva 8
dagsböter om 30 kronor.

Jacobsson förpliktas att till Salomonsson utgiva skadestånd med 150
kronor.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1955 behandlade ärenden.

1. Underlåtenhet av domare att vid huvudförhandlings avslutande
tillkännagiva, icke blott sättet, utan även tiden för
doms meddelande

Handlingarna i ett genom klagomål av skogsinspektoren Conrad Carlsson
och hans hustru Dagmar Carlsson, båda i Flen, härstädes anhängiggjort
ärende utvisa, bland annat, följande.

Den 8 december 1953 hölls inför Oppunda och Villåttinge domsagas
häradsrätt under ordförandeskap av häradshövdingen Sture Svensson
huvudförhandling i ett av Daga Gåsinge häradsallmänning instämt mål
mot makarna Carlsson, angående borgen m. m. Kärandens talan utfördes
av advokaten Herman Heilborn i Nyköping. Conrad Carlsson var vid
förhandlingen tillstädes personligen och förde därjämte på grund av fullmakt
talan för sin hustru.

Sedan parterna slutfört sin talan förklarades huvudförhandlingen avslutad,
varvid parterna underrättades om att dom komme ”att meddelas
genom att hållas tillgänglig å rättens kansli i Katrineholm å dag och
tid varom parterna senare erhålla särskilda underrättelser”.

Enligt upprättat protokoll för den 14 december 1953 bestämde häradsrätten
denna dag tiden för domens meddelande till klockan 12 tisdagen
den 15 december 1953, varom underrättelser samma dag sändes till
parterna.

Genom dom den 15 december 1953, som beslutats omedelbart efter
huvudförhandlingens avslutande, förpliktade häradsrätten Conrad Carls -

son och Dagmar Carlsson att genast till häradsallmänningen solidariskt
utgiva 10 300 kronor jämte på angivet sätt beräknad ränta samt att gottgöra
allmänningen för rättegångskostnaderna med 713 kronor jämte domslösen.

Därjämte meddelades fullföljdshänvisning, enligt vilken part som ville
vädja mot domen skulle inom en vecka från den 15 december 1953, eller
sist den 22 december 1953 före tjänstetidens slut, hos häradsrätten, postadress
Katrineholm, muntligen eller skriftligen anmäla vad.

Under förmälan att han icke förrän den 24 december 1953 erhållit underrättelse
om att häradsrätten den 15 december meddelat dom i målet
anmälde Conrad Carlsson för egen och hustruns del den 28 december
1953 muntligen å rättens kansli vad mot omförmälda dom. Sedan antecknats,
att underrättelse om tiden och sättet för domens meddelande den
14 december 1953 genom icke rekommenderad försändelse avsänts till
Conrad Carlsson, beslöt häradsrätten samma den 28 december att, då
Carlsson ej inom rätt tid anmält vad, avvisa den av honom gjorda vadeanmälan.

Svea hovrätt, där makarna Carlsson anförde besvär över häradsrättens
nyssnämnda beslut, fann enligt beslut den 2 januari 1954 ej skäl göra
ändring i överklagade beslutet.

I en till nedre justitierevisionen den 12 januari 1954 inkommen skrift
hemställde Conrad Carlsson och Dagmar Carlsson därefter, under åberopande
av 58 kap. 11 § rättegångsbalken, att högsta domstolen måtte
återställa försutten tid för fullföljande av talan mot häradsrättens ifrågavarande
dom. Till stöd för sin hemställan anförde de: Vid huvudförhandlingens
slut den 8 december 1953 hade Svensson såsom häradsrättens ordförande
pa fråga av kärandens ombud sagt, att dom skulle sedermera
meddelas och parterna underrättas om tidpunkten därför. Svensson hade
samtidigt förklarat, att på grund av anhopning av göromål rätten ej
kunde vid huvudförhandlingen lämna något besked om denna tidpunkt.
Det brev som enligt uppgift skulle ha sänts till Conrad Carlsson från
domsagokansliet hade aldrig kommit fram. Makarna Carlsson hade icke
fått någon kännedom om häradsrättens dom den 15 december 1953 förrän
efter vadetidens utgång, då de den 23 december erhållit underrättelse om
att utmätning sökts av det utdömda beloppet.

Häradsallmänningen bestred i avgiven förklaring bifall till makarna
Carlssons framställning.

I ett av högsta domstolen infordrat yttrande anförde Svensson följande:
Svensson ville till en början papeka, att det i förevarande fall icke varit
möjligt för häradsrätten att meddela dom i målet å nästföljande allmänna
tingssammanträde, eftersom huvudförhandlingen ägt rum å sista tingsdagen
för året. Makarna Carlssons redogörelse för vad vid huvudförhandlingen
förekommit beträffande frågan om tid och sätt för domens med -

delande syntes vara riktig. Svensson ville emellertid tillägga, att han
alltid i liknande situationer, d. v. s. då han efter avslutad huvudförhandling
vore övertygad om att häradsrätten genast vid den efterföljande enskilda
överläggningen komme att besluta dom i målet men skäligt rådrum
för domens avfattande syntes erforderligt och domen icke skulle meddelas
å nästa allmänna ting, brukade underrätta parterna om den ungefärliga
tidpunkten då domen kunde förväntas liksom ock att domen komme
att hållas tillgänglig å rättens kansli. Svensson hade svårt att tro, att
han icke också i detta fall lämnat en dylik tidsuppgift. Måndagen den
14 december 1953 hade arbetet med domens avfattande fortskridit så
långt, att Svensson ansett domen kunna meddelas nästa dag. Över detta
beslut hade den 14 december upprättats protokoll, som genast justerats.
Samma dag hade protokollföraren expedierat skriftliga underrättelser med
posten om tid och sätt för domens meddelande till såväl Conrad Carlsson
under adress Flen som Heilborn. Domen hade även vederbörligen antecknats
i domsagans anslagsbok för tvistemål. Heilborn hade uppgivit, att
det till honom ställda brevet kommit honom tillhanda redan den 15
december. Det vore visserligen tänkbart att brevet till Conrad Carlsson,
ehuru inlämnat för postbefordran, likväl råkat på villovägar. Emellertid
hade Svensson varit i förbindelse med postmästaren i Flen, som förklarat
det enligt hans åsikt och erfarenhet vara helt uteslutet att ett till postkontoret
i Flen ankommet brev, ställt till skogsinspektoren Conrad Carlsson,
Flen, icke skulle, även om gatuadress ej angivits, komma denne tillhanda,
så känd som Conrad Carlsson vore för postpersonalen i Flen. Enligt vad
postmästaren upplyst hade extra brevbärarpersonal med anledning av
julbrådskan anställts först omkring den 20 december 1953. Conrad Carlsson
hade omtalat, att han under tiden före jul vistats i Värmland. I denna
hans bortovaro från hemorten kunde tänkas ligga förklaringen till att han
eventuellt icke i vederbörlig tid bekommit brevet.

Genom beslut den 13 april 1954 yttrade Kungl. Maj:t följande.

I ärendet vore upplyst, att häradsrätten vid huvudförhandlingen i målet
den 8 december 1953 jämlikt 17 kap. 9 § rättegångsbalken förordnat
att dom skulle meddelas genom att hållas tillgänglig å rättens kansli men
icke utsatt tid för domens meddelande utan förklarat att parterna senare
skulle underrättas därom, att häradsrätten den 14 december bestämt
tiden för domens meddelande till påföljande dag samt att underrättelse
därom den 14 december med posten avsänts till Conrad Carlsson. Makarna
Carlsson, vilka uppgivit att någon underrättelse icke kommit dem
till handa, hade såvitt visats ej fått vetskap om domens meddelande förr
än tiden för vadeanmälan utgått. Vid sådant förhållande måste de för
sin underlåtenhet att före utgången av nämnda tid anmäla vad anses hava
haft laga förfall, vilket de ej kunnat i rätt tid anmäla. På grund därav
prövade Kungl. Maj:t, jämlikt 58 kap. 11 § rättegångsbalken, lagligt

föreskriva, att makarna Carlsson skulle äga att inom två veckor från
dagen för Kungl. Maj:ts beslut hos häradsrätten anmäla vad mot domen
och inom ytterligare två veckor fullfölja vadet genom att till häradsrätten
inkomma med vadeinlaga.

I samband därmed förordnade Kungl. Maj:t, som den 18 februari 1954
bestämt att, till dess annorlunda föreskreves, vidare åtgärd för verkställighet
av häradsrättens dom, såsom lagakraftvunnen, ej finge äga rum, att
sådan åtgärd ej finge ske med mindre makarna Carlsson underläte att i
angiven ordning behörigen fullfölja talan mot domen.

Sedan makarna Carlsson därefter anmält vad i enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut, upptogs målet av Svea hovrätt, som efter huvudförhandling
i dom den 8 oktober 1954 fastställde häradsrättens dom.

I en den 4 januari 1954 till mig inkommen klagoskrift ifrågasatte makarna
Carlsson, huruvida häradsrättens sätt att tillkännagiva tid för
domens meddelande överensstämde med gällande föreskrifter.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande lämnade Svensson
på häradsrättens vägnar i här ifrågavarande del i huvudsak samma
förklaring som innefattades i det till högsta domstolen avgivna yttrandet.

Makarna Carlsson inkommo därefter med påminnelser.

I 17 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas att, då i tvistemål huvudförhandling
ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning
hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras på
grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller avfattande,
må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens
avslutande.

Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, heter det vidare i samma
lagrum, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock
meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen
skall underrättelse givas om tiden och sättet för domens
meddelande.

I fråga om brottmål återfinnas motsvarande föreskrifter i 30 kap. 7 §
rättegångsbalken.

Bestämmelsen om skyldighet för rätten att lämna underrättelse om
tiden för domens meddelande, då den ej meddelas vid huvudförhandlingen,
har uppenbarligen tillkommit för att parterna skola bli i tillfälle att taga
del av domen på sådan tid, att de kunna före utgången av vadetiden taga
åtminstone en preliminär ställning till fullföljdsfrågan och hinna vidtaga

därför erforderliga åtgärder. I sitt förslag till rättegångsbalk framhöll
också processlagberedningen i motiven till ifrågavarande lagrum, att vid
huvudförhandlingen alltid bör givas underrättelse om tiden och sättet för
domens meddelande. I det till 1942 års riksdag framlagda förslaget till
rättegångsbalk upptogs processlagberedningens förslag i denna del utan
särskild motivering. Första särskilda utskottet anförde i avgivet utlåtande,
efter att ha återgivit ifrågavarande stadgande i 17 kap. 9 §, att mot
vad sålunda föreslagits hade utskottet intet att erinra. Vad som förekommit
vid bestämmelsens tillkomst giver icke stöd för undantag från
den meddelade föreskriften.

Har underrättelse om sätt och tid för domens meddelande lämnats vid
huvudförhandlingen och visar det sig sedan att denna tid icke kan hållas,
står det öppet för domstolen att med stöd av stadgandena i 32 kap. 3 §
rättegångsbalken utsätta ny tid för domens meddelande och därom underrätta
parterna. I den av Gärde m. fl. utgivna kommentaren till nya rättegångsbalken
yttras härutinnan (s. 190) följande: ”Skulle på grund av
oförutsett hinder domen ej kunna meddelas å bestämd tid, kan annan
tid bestämmas (se vid 32:3). Underrättelse härom bör dock meddelas
parterna i tillräckligt god tid för att de skola kunna tillvarataga sin rätt
(32: 1). Samma förfarande torde kunna tillämpas då redan från början
ovisshet råder om tidpunkten för domens meddelande.” För sistberörda
uttalande finnes icke något stöd i lagtexten eller förarbetena till rättegångsbalken.
Kommentarens författare torde med uttalandet ha kunnat
åsyfta endast de fall — särskilt beträffande högsta domstolens avgöranden
— där det ej kan befaras att fatalier försittas genom att part icke
redan i samband med huvudförhandlingen får besked om den tid, då han
bör avvakta domens meddelande och inrätta sitt handlande därefter för
att få vetskap om målets utgång. En vidsträcktare tillämpning av det i
kommentaren ifrågasatta förfarandet skulle innebära ett åsidosättande
av de garantier för parts möjlighet att tillvarataga sin rätt, som rättegångsbalkens
bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende innehålla.

I förevarande fall hade Svensson efter avslutandet av huvudförhandlingen
den 8 december 1953 ej bestämt tiden för doms meddelande utan allenast
tillkännagivit, att dom komme att meddelas genom att hållas tillgänglig
å rättens kansli å tid varom parterna senare skulle erhålla särskilda underrättelser.
I enlighet med vad jag ovan anfört stod detta förfarande icke
i överensstämmelse med stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken att
vid huvudförhandlingen underrättelse skall givas om, icke blott sättet,
utan även tiden för domens meddelande. Med hänsyn till vad Svensson i
sin förklaring anfört ävensom till innehållet i ovannämnda kommentar lät
jag emellertid bero vid mina ovan gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en
till Svensson avlåten skrivelse.

2. Frågor rörande åklagares åtgärder i vissa fall vid bedrivande
av förundersökning i brottmål m. m.

Den 28 november 1951 inkom till kriminalpolisen i Stockholm från direktören
Hugo Carlsson anmälan mot rådmannen Folke Lundquist för mot
Carlsson begånget brott. I anledning av denna anmälan höll t. f. stadsfiskalen
Lennart Eliasson under tiden den 17—den 31 december samma
ar förhör med olika personer, däribland direktörerna Helmer Tessen och
Äke Malmberg. Den 3 januari 1952 höll Eliasson förhör med Lundquist,
som därunder delgavs stämning, vari yrkades ansvar å honom för grovt
bedrägeri mot Carlsson och grov trolöshet mot huvudman, Tessen. Den
9 januari förklarades Lundquist anhållen. Vid häktningsförhandling den
18 januari inför Stockholms rådhusrätt förklarades Lundquist häktad såsom
skäligen misstänkt för bedrägeri under synnerligen försvårande omständigheter
mot Carlsson, trolöshet mot huvudman under synnerligen
försvårande omständigheter mot Tessen, grov förskingring mot byggmästaren
Walter Melin, anstiftan till grovt osant intygande samt falskdeklaration
under synnerligen försvårande omständigheter. Efter upprepade
häktningsförhandlingar beslöt rätten vid häktningsförhandling den
15 juli 1952, att Lundquist fortfarande skulle vara häktad. I beslutet angavs
Lundquist vara på sannolika skäl misstänkt för grovt bedrägeri mot
Carlsson, grov trolöshet mot Tessen, försök till anstiftan av mened beträffande
Carlsson och hans hustru Hulda Carlsson, medhjälp till osann
partsutsaga beträffande Tessen, mened i mål mellan Tessen och Maud
Arnell, grovt bedrägeri beträffande Byggnadsaktiebolaget Husbygget,
grovt bedrägeri mot Marianne TJnman, grov förskingring eller grovt bedrägeri
mot Melin, grov trolöshet beträffande Leonard Anderssons dödsbo
samt falskdeklaration under synnerligen försvårande omständigheter. På
av Lundquist anförda besvär över beslutet blev han av Kungl. Maj:t den
28 oktober 1952 försatt på fri fot.

Huvudförhandling företogs sedermera med början den 12 mars 1953.
Såsom offentliga försvarare för Lundquist voro förordnade avdokaten Hugo
Lindberg för tiden den 10 januari—den 30 juni 1952 och advokaten Sven
Janzon för tiden från och med den 30 maj 1952.

I en till mig den 7 februari 1953 inkommen klagoskrift anförde Janzon
i huvudsak följande.

I. Eliassons åtgärd att under pågående förhör den 3 januari 1952 delgiva
Lundquist stämning innefattade ett flagrant åsidosättande av bestämmelserna
i 23 kap. 18 § rättegångsbalken att åtal ej finge beslutas,
innan den misstänkte och hans försvarare fått taga del av vad vid förundersökningen
förekommit samt erhållit tillfälle att begära komplettering
av utredningen och i övrigt anföra vad de aktade nödigt. Till försvar för

detta avsteg från gällande regler hade Eliasson anfört, att risk för preskription
förelegat, om icke åtal genast väckts. Preskriptionstiden för brottet
mot Carlsson hade emellertid utgått först den 15 januari 1952. Det hade
alltså mycket väl gått för sig att giva Lundquist ett par dagar på sig för
att studera det av Eliasson inhämtade materialet och avgiva yttrande i
åtalsfrågan. Preskriptionstiden för trolöshetsbrott mot Tessen hade ännu
icke utgått, varför någon brådska med åtals väckande icke alls förelegat
i detta fall.

II. Under förhör med Tessen den 29 december 1951 och med Malmberg
den 31 i samma månad hade Carlsson tillåtits närvara och förhöra dessa
för utredningen viktiga vittnen och därvid begagnat sig av uppenbart
olämpliga förhörsmetoder. Särskilt med hänsyn till den agressiva inställning
gentemot Lundquist, som Carlsson ådagalagt i vissa i förundersökningsprotokollet
intagna promemorior, hade Eliasson bort noga övervaka,
att Carlsson icke begagnat förmånen att få förhöra Tessen och Malmberg
till att genom ledande frågor få dem att uttala sig i för Carlsson önskvärd
riktning.

III. Enligt förarbetena till 23 kap. 18 § rättegångsbalken borde den
misstänkte och hans försvarare erhålla tillfälle att, allteftersom förundersökningen
fortskrede, taga del av vad därvid förekommit. Utredningen i
fråga om de brott, för vilka Lundquist åtalats den 3 januari 1952, hade
redovisats först i ett den 8 mars samma år dagtecknat protokoll. Även i
övrigt hade försvaret genom bristande tillgång till relevanta handlingar
haft stora svårigheter att sätta sig in i de olika ärendena och anskaffa
utredning. Detta förhållande hade i hög grad bidragit till att någon huvudförhandling
icke kommit till stånd under första halvåret 1952.

IV. Sedan Lundquist häktats, hade det varit Eliassons skyldighet att
skyndsamt färdigställa utredningen beträffande de brott, som upptagits
i häktningsbeslutet den 18 januari 1952. Så hade icke skett, utan åklagaren
hade inriktat all energi på att upptäcka så många förment brottsliga förfaranden
som möjligt och låtit utredningen svälla ut på ett sätt, som gjort
det omöjligt för såväl domstolen som parterna att bemästra situationen.
Häri låge den främsta anledningen till den exceptionellt långa häktningstiden
och huvudförhandlingens framskjutande. I stället för att i främsta
rummet utnyttja den tid, varunder Lundquist satt häktad, till att ordentligt
utreda brotten mot Carlsson, Tessen och Melin, hade Eliasson splittrat
sina krafter på undersökningar av Lundquists affärstransaktioner sedan
lång tid tillbaka. Särskilt betänkligt vore, att på detta sätt tid och
krafter ägnats åt utredningar av förmenta brott, vilka voro preskriberade,
för såvitt Lundquist icke kunde fällas till ansvar för brotten mot Carlsson
och Tessen. Genom att hopa ett stort antal anklagelsepunkter och låta totalintrycket
av Lundquist för rätten och allmänheten bli så ofördelaktigt
som möjligt hade Eliasson räknat med utsikten att få rätten att överse

6 — Justiticombudsmavncns ämbetsberätteise till 1956 ars riksdag.

med bevisningens svagheter i fråga om de enskilda åtalspunkterna. Häktningsinstitutet
finge icke utnyttjas på ett dylikt sätt.

V. Sedan förundersökning upptagits och från åklagarens sida den 28
april 1952 slutförts rörande misstanke mot Lundquist om medverkan till
mannamån mot borgenärer, hade Lundquist begärt komplettering av utredningen
i vissa hänseenden. Den 19 juli 1952 hade den begärda kompletteringen
redovisats i ett tilläggsprotokoll. Redan den 18 juli hade
Eliasson ingivit stämningsansökan utan att vare sig Lundquist eller Janzon
fått taga del av den nya utredningen och avgiva slutpåståenden.

VI. Eliasson hade yrkat ansvar å Lundquist för det han vid upprättande
av förre lantbrukaren Per Johan Westerlunds testamente förfarit brottsligt,
bland annat så till vida att han mot Westerlunds instruktion avsiktligt
underlåtit att i testamentet omnämna legat till två sjuksköterskor.
Av utredningen hade emellertid klart framgått, att den ena av dessa sköterskor
först långt senare anställts för att sköta Westerlund och att Westerlund
vid tidpunkten för testamentets upprättande ej alls känt henne.
Här syntes Eliasson ha åsidosatt den noggrannhet, som krävdes då man
företoge en så ansvarsfull åtgärd som att åtala en person för ”bedrägeri
under synnerligen försvårande omständigheter”.

VII. Den 10 januari 1952 hade kriminalöverkonstapeln Uno Ejdeby på
uppdrag av Eliasson företagit husrannsakan i Lundquists bostad i Stocksund.
I det över förrättningen upprättade protokollet angåves, att misstanke
uppkommit att Lundquist gjort sig skyldig till ”grovt bedrägeri,
grov förskingring och falskdeklaration m. m.”. Vid förrättningen syntes
ha beslagtagits allt som över huvud taget kunnat påträffas i form av
skriftliga handlingar, såsom exempelvis handlingar rörande stadsfullmäktigevalet
i Stockholm år 1950, fru Maj Lundquists anteckningar och kompendier
i civilrätt och straffrätt från högskoletiden samt hennes skolbetyg
och handlingar angående sökande av olika beställningar. Den 11 januari
1952 hade t. f. biträdande stadsfiskalen Ture Aldén, likaledes på uppdrag
av Eliasson, företagit husrannsakan å Lundquists kontor i Stockholm.
I protokollet angåves Lundquist vara misstänkt för ”grov förskingring
m. m.”.

Härutöver anförde Janzon klagomål mot Eliasson jämväl i andra hänseenden.

Den 10 februari 1953 inkom Eliasson till mig med en skrivelse, vari
Janzons anmärkningar bemöttes.

I skrivelse den 16 i samma månad anmodade jag t. f. statsåklagaren i
Stockholm Erik Vinberg att till mig inkomma med yttrande i anledning av
innehållet i Janzons och Eliassons skrivelser.

Sedan Vinberg den 28 april 1953 hållit förhör med Eliasson, uttalade
sig på Vinbergs hemställan riksåklagaren Maths Heuman i skrivelse den

30 i samma månad rörande vissa uppgifter, som Eliasson lämnat vid förhöret.

Den 29 juni och den 4 oktober 1954 ingav Eliasson till Vinberg kompletterande
utredning, varefter Vinberg den 6 i sistnämnda månad till mig avlämnade
utredningshandlingarna jämte det begärda utlåtandet. I detta
anförde Vinberg sammanfattningsvis, att väl hade vid förundersökningen
enligt hans mening i några fall förekommit avsteg från rättegångsbalkens
föreskrifter, hur förundersökning skulle bedrivas, samt åtgärder vidtagits
beträffande vilkas överensstämmelse med lag tvivel kunde råda. På grund
av utredningsarbetets omfång och beskaffenhet måste det emellertid för
förundersökningsledaren ha varit en vansklig uppgift att genomföra förundersökningen.
Med hänsyn därtill och då de begångna felen icke syntes
ha länt Lundquist till påvisbart förfång — i fråga om häktningstiden hade
domstolsprövning kontinuerligt ägt rum — hemställde Vinberg, att klagomålen
måtte lämnas utan åtgärd.

Den 6 oktober 1954 översändes handlingarna till Janzon för avgivande
av påminnelser. Sedan Eliasson den 13 i samma månad inkommit med
ytterligare en skrivelse, remitterades denna påföljande dag till Janzon.

Janzon avgav den 5 november 1954 påminnelser, vid vilka fanns fogad
en inlaga från Lundquist.

I. Delgivning av stämning vid förhör den 3 januari 1952 utan att
Lundquist fått del av förundersökningsmaterialet.

I detta hänseende yttrade Eliasson följande: Eliasson hade ansett det
nödvändigt att låta delgiva stämningen redan i samband med förhöret av
två skäl. Det ena hade varit, att Eliasson ansett risk uppenbarligen föreligga
att Lundquist, om han efter förhöret fått avlägsna sig utan att delgivning
skett, skulle före preskriptionstidens utgång i bedrägeriärendet
kunna hålla sig undan. I denna fråga hade Eliasson samrått med Heuman.
Den andra omständigheten hade varit, att teknisk möjlighet
att utskriva förundersökningsprotokoll före den 15 januari icke förelegat.
På beslutet hade starkt inverkat det förhållandet, att Lundquist väl känt
till saken. Det till grund för åtalsbeslutet liggande materialet hade huvudsakligen
bestått av riittegångsprotokoll och andra handlingar, till vilka
Lundquist ägt tillgång. De av Eliasson i december 1951 hållna förhören
hade ej innehållit något nytt i sak utöver nämnda handlingar. Någon som
helst mening för Lundquist att i detta läge — då åtal på grund av risk
för preskription måst väckas innan Lundquist erhållit del av förundersökningsprotokollet
— taga del av ifrågavarande material hade icke förelegat,
då ju eventuell komplettering icke kunnat medhinnas under förhörets
gång. Det hade varit givet, att Lundquist, innan målet företogs
till huvudförhandling, skulle beredas tillfälle att inkomma med den
komplettering han önskade. Så hade också skett. En begäran om komplet -

tering omedelbart efter förhöret hade i förevarande läge icke kunnat leda
till annat resultat. Risken för att Lundquist skulle hålla sig undan delgivning
hade varit påtaglig med hänsyn dels till hans intresse att komma ifrån
åtalet, vilket dessutom varit preskriptionsavbrytande för andra åtal, dels
till den korta tid som återstått till preskriptionstidens utgång. Vad trolöshetsbrottet
mot Tessen anginge hade detta varit ett led i samma förfarande
från Lundquists sida som i bedrägerimålet, nämligen att söka tillvälla
sig del i en biograf, varför anledning ej funnits att åtskilja stämningarna,
helst som utredningen varit gemensam och svårligen gått att
splittra.

Heuman anförde i sin skrivelse till Vinberg följande: Sannolikt i slutet
av år 1951 hade Eliasson frågat Heuman, om Eliasson, då risk för omedelbar
preskription förelåge, vore berättigad besluta om åtal mot Lundquist,
utan att Lundquist erhölle sådant rådrum som i 23 kap. 18 § rättegångsbalken
avsåges. Eliasson hade uppgivit, att Lundquist var fullt beredd
på vad saken gällde, enär den tidigare varit föremål för en civilprocess.
Heuman hade förklarat, att Eliasson enligt Heumans mening
borde vara berättigad att i sådant fall besluta om åtal och ingiva stämningsansökan,
även om detta innebure att bestämmelsen i nämnda lagrum
måste eftersättas. Till grund för Heumans uttalande hade legat den tanken,
att det allmänna intresset av att ett grovt brott icke på grund av
preskription bleve obeivrat måste väga tyngre än den misstänktes rätt att
få framlägga sin utredning före åtalsbeslutet. Såsom omständigheterna
legat till i förevarande fall vore det uppenbart, att det nyssnämnda allmänna
intresset, efter allt som förevarit i lundquistsaken, gjort sig gällande
med särskild styrka, under det att Lundquist knappast haft något
reellt intresse att — ur de synpunkter 23 kap. 18 § rättegångsbalken ville
tillgodose — erhålla det rådrum, som i lagrummet tillerkändes den misstänkte.
Ansvaret för den gjorda principbedömningen åvilade Heuman
och icke Eliasson. Denne hade icke underställt Heuman spörsmålet, huruvida
åtalsbeslutet borde meddelas så lång tid som tolv dagar före preskriptionstidens
utgång. Eliasson hade underställt Heuman allenast den principiella
frågan, men han hade icke redogjort för de aktuella tiderna. Heuman
delade emellertid Eliassons uppfattning att risk förelegat för att
Lundquist, sedan han tagits i förhör för brottet, skulle hålla sig undan i
avsikt att hindra delgivning av stämning inom preskriptionstiden. Med
hänsyn därtill och till vad Eliasson i övrigt anfört vore Heuman benägen
att anse, att om Eliasson tillfrågat Heuman i den aktuella situationen,
han skulle ha rått Eliasson att meddela beslut i ansvarsfrågan utan att
Lundquist erhållit ytterligare rådrum.

I sitt yttrande anförde Vinberg i nu ifrågavarande hänseende: Med
hänsyn till materialets omfång syntes det uppenbart, att möjlighet icke
förelegat att före preskriptionstidens utgång ha förundersökningsproto -

kollet, i den mån det innefattat utsagor av personer som hörts före förhöret
med Lundquist, tillgängligt i utskrivet skick. Emellertid måste anmärkas,
att det ju icke varit uteslutet att vid fortsatt förhör med Lundquist
den 3 januari 1952, eventuellt följande dag — förhöret med Lundquist
nämnda dag hade börjat klockan 15.15 och avslutats klockan 16.15
— låta Lundquist genom uppspelning av de plattor, varå huvudparten av
dessa förhör inspelats, få del av vad vid förhören förekommit. Att så icke
skett torde emellertid — även om åtgärden i och för sig skulle ha varit av
betydelse för Lundquists möjlighet att redan före åtalsbeslutet få utföra
sitt försvar — vara av underordnad betydelse, om man godkände det
huvudskäl som av Eliasson anförts såsom anledning till att stämningen
ansetts böra delgivas redan i samband med det första förhöret med Lundquist.
Eliasson hade enligt Vinbergs mening haft goda skäl för sin uppfattning
att delgivningen med Lundquist av misstanken om det grova
brott, som förhöret den 3 januari 1952 gällt, kunnat utgöra en stark
frestelse för Lundquist att i medvetande om den nära förestående preskriptionsdagen
söka förhala ett avgörande och göra sig oanträffbar för delgivning
av en stämning under den förhållandevis korta tid, som för undvikande
av preskription stått till förfogande. Beträffande spörsmålet huruvida,
vid ett antagande av att fara för preskription förelegat genom att
en misstänkt kunnat förmodas undandraga sig delgivning av stämning,
man ägde rätt att åsidosätta föreskriften i 23 kap. 18 § rättegångsbalken
hade riksåklagaren — under hävdande av samma uppfattning som Eliasson
och Vinberg i fråga om risken för att Lundquist skulle söka undandraga
sig ett delgivningsförfarande och med vitsordande att han stött Eliasson i
hans beslut — uttalat, att ansvaret för denna principiella bedömning
åvilade honom och icke Eliasson. Med hänsyn därtill syntes det icke tillkomma
Vinberg att till diskussion upptaga detta spörsmål.

Janzon framhöll i sin påminnelseskrift, att det förefölle märkligt, att
Heuman, innan han gav Eliasson sitt råd, icke av egen drift efterhörde, hur
lång tid som återstode av preskriptionstiden. Antalet återstående dagar
måste ju i ett sammanhang som detta spela en avgörande roll. Om blott
en eller ett par dagar återstode, vore situationen allvarlig; återstode däremot
tolv dagar, funnes det all anledning till närmare eftertanke innan så
pass extraordinära åtgärder rekommenderades.

Sedan åklagaren för sin del slutfört förundersökningen, skall han bereda
den misstänkte och hans försvarare tillfälle att taga del av förundersökningsmaterialet
och att angiva den ytterligare utredning, som de anse
önskvärd, och att eljest anföra vad de akta nödigt. Jämlikt 23 kap. 18 §
rättegångsbalken må, innan så skett, åtal ej beslutas. Denna bestämmelse

har uppenbarligen meddelats i den misstänktes intresse av att kunna förhindra
ett obefogat åtal. Det är därför av betydelse att den misstänkte
och hans försvarare få genomgå utredningsmaterialet och sammanfatta
sina synpunkter på åtalsfrågan. För att ändamålet med stadgandet skall
kunna vinnas måste detsamma tillika innebära, att åklagaren, därest han
finner anledning föreligga att bifalla en av den misstänkte eller försvararen
framställd begäran om ytterligare utredning, ej skall väcka åtal förrän
jämväl denna utredning verkställts.

Från den berörda bestämmelsen gives i rättegångsbalken icke något undantag.
Emellertid har Heuman i förevarande ärende gjort det principiella
uttalandet att en åklagare enligt Heumans mening borde vara berättigad
att, då risk för omedelbar preskription föreligger, besluta om åtal och
ingiva stämningsansökan, även om detta skulle innebära att bestämmelsen
måste eftersättas.

Detta spörsmål har berörts under behandlingen vid 1946 års riksdag av
de förslag till ändring i vissa delar av strafflagen, som föranletts av ikraftträdandet
av den nya rättegångsbalken. Enligt 5 kap. 14 § strafflagen i
dess då gällande lydelse var straff förfallet för brott, som ej blivit åtalat
inom de i paragrafen angivna tiderna. I sitt den 17 mars 1944 framlagda
betänkande (SOU 1944: 9 och 10) föreslog processlagberedningen
den ändringen av lagrummet att straff skulle vara förfallet för brott, för
vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen inom samma tider.

Beredningen anförde bland annat följande: Enligt nya rättegångsbalken
skulle allmänt åtal i regel föregås av förundersökning. Denna förundersökning
vore att betrakta som en del av rättegången i vidsträckt mening
och brottmålsförfarandet finge alltså från den synpunkt, som i förevarande
sammanhang vore av betydelse, anses inlett redan genom förundersökningen.
Med hänsyn därtill skulle det enligt beredningens uppfattning
icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet.
Beredningen förordade därför, att redan de åtgärder för brottets beivrande
som innefattades i förundersökningen skulle tilläggas preskriptionsavbrytande
verkan. Allenast förundersökning, som följdes av åtal, borde
medföra preskriptionsavbrott. Enligt den gällande lydelsen av 5 kap. 16 §
andra stycket strafflagen skulle åtal, såvitt anginge dess preskriptionsavbrytande
betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning
kungjorts den som skulle tilltalas eller han blivit häktad för brottet. I
överensstämmelse därmed syntes preskriptionsavbrott genom förundersökning
böra anses inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskreves
erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken.

Vid förslagets behandling i lagrådet lämnades detsamma av lagrådets
majoritet utan anmärkning. En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg,
var i så måtto av skiljaktig mening att han ansåg förut gällande bestämmelser
för åtalspreskriptionens avbrytande böra bibehållas. Ekberg an -

förde åtskilliga omständigheter, som talade för den av honom uttalade
meningen, samt tilläde: Beredningen hade ej i sitt betänkande diskuterat
de olägenheter, som skulle uppkomma, därest gällande principer för preskriptions
avbrytande bibehölles. Om dessa principer följdes, komme
preskriptionen tydligen att avbrytas på ett något senare skede av brottsutredningen
än enligt förslaget; och det finge vidare tagas i betraktande,
att åtal kunde komma att väckas för att avbryta preskriptionen, ehuru
brottsutredningen ej vore slutförd. Dessa olägenheter syntes emellertid
mer än väl uppvägas av de fördelar, som i andra avseenden vunnes.

I propositionen frångicks icke den ståndpunkt beredningen intagit i
frågan.

Första lagutskottet förordade däremot i sitt utlåtande (nr 59), att de
dittillsvarande principerna för preskriptions avbrytande bibehölles och
att endast de ändringar i gällande lag vidtoges, som med denna utgångspunkt
vore nödvändiga för anpassningen till nya rättegångsbalken, därvid
skillnad icke borde göras mellan häktning och anställande av åtal.
Utskottet anförde därvid bland annat följande: Även om det i propositionen
föreslagna systemet skulle vara att anse som följdriktigt ur processuell
synpunkt, måste det beaktas, att det skulle komma att medföra
en förlängning av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande
straffrättsliga skäl borde genomföras. Därvidlag finge framhållas, att de
i lagen angivna preskriptionstiderna syntes vara så väl tilltagna, att anledning
saknades till en sådan förlängning. Statens straffanspråk vore vid
slutet av preskriptionstiden i allmänhet så uttunnat, att det icke funnes
något allmänt intresse, som talade för att det skulle få göras gällande, om
icke åklagaren före tidens utgång fullföljt förundersökningen så långt, att
han ansåge sig i stånd att väcka åtal. — Utskottet förbisåge icke, att
invändningar kunde riktas även mot det system utskottet förordade. Det
komme sålunda i viss mån att verka som om preskriptionstiderna bleve
något förkortade därigenom att åtal komme att anställas pa ett senare
stadium av brottsutredningen än som dåmera vore fallet. Med hänsyn till
att förkortningen av preskriptionstiderna bleve ytterst ringa funne utskottet
emellertid, att detta förhållande saknade betydelse. Mera avseende
förtjänade den anmärkningen att en åklagare för att avbryta preskription
kunde komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej vore avslutad.
Det torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bleve så sällsynta, att
de olägenheter som skulle vara förenade därmed icke uppvägde de fördelar,
som i andra avseenden stode att vinna med de av utskottet förordade
bestämmelserna.

Riksdagen biföll utskottets utlåtande i denna del.

Första lagutskottets sist återgivna yttrande lämnar stöd för den uppfattning,
åt vilken Ileuman givit uttryck i sitt i förevarande ärende gjorda

principuttalande. Mot detta uttalande synes mig därför icke kunna resas
någon gensaga.

Eliasson har emellertid — utan att iakttaga den ifrågavarande bestämmelsen
i 23 kap. 18 § rättegångsbalken — väckt talan mot Lundquist och
delgivit honom stämning för brott mot Carlsson, ehuru ännu tolv dagar
återstodo till preskriptionstidens utgång. Som skäl härför har Eliasson
åberopat, att någon möjlighet att, innan preskriptionstiden utgått, tillställa
Lundquist ett utskrivet förundersökningsprotokoll icke förelegat.
Detta skäl kan icke godtagas. Förundersökningsmaterialet behöver icke
vara färdigställt i utskrivet skick för att den misstänkte skall äga få del
av detsamma. Lundquist och hans försvarare hade otvivelaktigt kunnat,
på sätt Vinberg ifrågasatt, den 3 januari 1952 och de närmaste dagarna
därefter beredas möjlighet att erhalla sadan kännedom om vad vid förundersökningen
förekommit, att de före preskriptionstidens utgång varit
i stånd att angiva den utredning de ansågo önskvärd och att eljest anföra
vad de aktade nödigt.

Såsom ytterligare skäl för sitt förfarande har Eliasson framhållit risken
av att Lundquist, om delgivning ej genast skett, skulle hålla sig undan
tills preskriptionstiden gatt till ända. En dylik omständighet kan uppenbarligen
utgöra häktningsanledning. Någon erinran torde därför näppeligen
ha kunnat riktas mot Eliasson, om han funnit sig böra anhålla Lundquist
och föranstalta om Lundquists häktande, intill dess åtal för det ifrågavarande
brottet kunnat efter förundersökningens slutförande väckas
och delgivas honom. Att Eliasson i den föreliggande situationen, i stället
för att beröva Lundquist friheten, föredragit att — med åsidosättande
av gällande föreskrifter rörande den ordinära gången av en förundersökning
— välja den för Lundquist mindre ofördelaktiga utvägen att väcka
åtal mot honom och delgiva honom stämningen, synes enligt min mening
icke skäligen böra läggas Eliasson till last.

I fråga om det trolöshetsbrott, som Lundquist misstänktes ha begått
mot Tessen, förelåg icke någon fara för åtalspreskription. Vad Eliasson
anfört rörande sambandet mellan detta brott och brottet mot Carlsson
kan uppenbarligen icke åberopas som skäl för att åsidosätta bestämmelserna
i 23 kap. 18 § rättegångsbalken. Eliasson hade därför, innan åtal
väcktes i ärendet rörande Tessen, bort fullfölja och slutföra förundersökningen
i detta ärende. Genom att underlåta detta och den 3 januari
19o2 väcka atal mot Lundquist för brott mot Tessen måste Eliasson anses
ha förfarit felaktigt.

II. Otillbörliga förhörsmetoder.

Eliasson anförde: Tessen och Malmberg hade först hörts var för sig,
därvid de i vanlig ordning fått avgiva spontana berättelser. Deras uppgifter
hade stått i strid mot såväl Carlssons uppgifter som övrigt bevis -

material. På grund därav hade ”personerna hörts mot varandra”. Att vid
sådant förhör ledande frågor använts av de agerande hade givetvis icke
kunnat undvikas. Varje som helst fara för att uppgifterna icke skulle få
den valör de betingade hade varit utesluten med hänsyn till att förhören
upptagits på inspelningsapparat och förundersökningsprotokollet ordagrant
återgivit framställda frågor.

I sitt yttrande anförde Vinberg följande: Förhören med Carlsson, Tessen
och Malmberg hade hållits endera av Eliasson själv eller i hans närvaro av
Ejdeby. Vid förhören hade ledande frågor i stor utsträckning förekommit.
En granskning av protokollsutskrifterna från de förhör med Tessen och
Malmberg, vid vilka Carlsson såsom målsägande närvarit, torde ådagalägga

— något som för övrigt Eliasson själv vitsordade — att ledande frågor
från Carlssons sida förekommit. Protokollen över förhör den 17 december
1951 med Carlsson och den 28 i samma månad med Tessen och Malmberg
utvisade, att även därvid åtskilliga frågor av ledande karaktär framställts.
Uppenbarligen finge icke i syfte att framkalla uttalande i viss riktning
undersökningsledaren själv framställa frågor eller tillåta annan — som
med hans medgivande under ett förhör framställde frågor till den hörde

— att göra detta så att de ledde svaret i viss riktning. Emellertid finge
framhållas, att de förhör med Tessen och Malmberg, däri Carlsson medverkat
såsom målsägande, avsett att utreda invecklade ekonomiska sammanhang,
där till en början motstridiga uppgifter från de hörda förelegat
eller uppgifter lämnats, som synts stå i strid med innehållet i tillgängligt
bevismaterial i övrigt. Under sådana förhållanden måste det vara förklarligt
att — såvitt gällde de av Carlsson framställda frågorna — icke i
tillräcklig grad beaktats, i vad mån de varit av ledande beskaffenhet och
därför otillbörliga. De förhör, beträffande vilka påtalats ledande frågor
från Eliasson eller Ejdeby, hade jämväl berört spörsmål av sådan beskaffenhet
att svårigheten att helt undvika frågor av ledande art syntes ha
varit avsevärd. Emellertid torde fog icke föreligga för ett antagande att
sådana frågor av Eliasson eller Ejdeby framställts i syfte att framkalla
ett uttalande i viss riktning eller att Eliassons uraktlåtenhet att avvisa
sådana frågor från Carlssons sida varit betingad av en sådan inställning.
Vinberg ville också understryka, att skäl enligt hans mening funnes för
Eliassons uppfattning att då, såsom här vore fallet, förundcrsökningsprotokollet
upptoge dessa frågor med tillhörande svar genom ett direkt
och ordagrant återgivande från den inspelningsapparat, som kommit till
användning vid förhören, frågornas valör, liksom de å frågorna lämnade
svaren, läte sig objektivt bedömas och att någon skada av vad sålunda
förekommit knappast kunde ha uppkommit.

Eliasson har vitsordat, att Carlsson vid förhören med Tessen och Malmberg
framställt ledande frågor. Under förhör vid förundersökning äro
emellertid sådana frågor ej förbjudna. Rättegångsbalkens föreskrifter om
förbud mot ledande frågor avse allenast förhör inför rätta med vittnen
och parter under sanningsförsäkran. Bestämmelser rörande förhörsmetoden
vid förundersökning meddelas i 23 kap. 12 § rättegångsbalken. Här
stadgas förbud att i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning använda medvetet oriktiga uppgifter, löften, förespeglingar om
särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.
Av förarbetena framgår, att även vissa s. k. snärjande frågor äro att
anse såsom otillbörliga och därför otillåtna.

De skäl, som föranlett Eliasson att låta Carlsson framställa frågor till
Tessen och Malmberg, finner jag godtagbara. Uppenbarligen har det varit
i hög grad påkallat, att Eliasson noga tillsett, att Carlsson med sin avoga
inställning mot Lundquist icke framställde otillbörliga frågor eller i övrigt
använde ojusta förhörsmetoder. Såvitt förhörsprotokollen utvisa synes mig
Eliasson ej ha brustit i noggrannhet härutinnan. Vid förhören har en mångfald
frågor riktats även till Carlsson och förhören ha närmast haft formen
av en fri diskussion rörande de olika uppfattningar, som rådde angående
sakförhållandena. Något oriktigt förfarande synes mig icke kunna läggas
Eliasson till last på grund av det sätt, på vilket de ifrågavarande förhören
anordnats eller tillgått.

III. Underlåtenhet att före den 8 mars 1952 låta Lundquist och hans försvarare
erhålla del av förundersökningen rörande de brott, för
vilka åtal väckts den 3 januari 1952.

Eliasson anförde i denna del: Före häktningsförhandlingen den 18 januari
hade Lundquist erhållit del av en häktningspromemoria, som varit mera
detaljerad än vad som vore brukligt. Därjämte hade Lundquist före promemorians
färdigställande erhållit avskrift av Carlssons anmälan och stämning
med bevisuppgift, varjämte de tidigare rättegångshandlingarna varit
tillgängliga. Materialet hade innehållit fullt tillfredsställande uppgifter för
ställningstagande till frågan, om sannolika skäl för brott förelegat.

Vinberg ansåg, att genom vad Eliasson anfört Janzons anmärkning syntes
tillbakavisad.

Av vad förut sagts framgår, att Eliasson den 3 januari 1952 väckt åtal
mot Lundquist för brott mot Carlsson och Tessen utan att dessförinnan ha
givit Lundquist och hans försvarare tillfälle taga del av den verkställda
utredningen. Det hade fördenskull ålegat Eliasson att till rättelse av det
begångna avsteget från bestämmelserna i 23 kap. 18 § rättegångsbalken
omedelbart efter åtalets väckande föranstalta om att sådant tillfälle be -

reddes dem. Detta hade — såsom jag i det föregående framhållit — kunnat
ske utan att förundersökningsprotokollet varit färdigställt och utskrivet.
Det slutliga färdigställandet av förundersökningsprotokollet, i vad avsåg
utredningen till och med den 3 januari 1952, hade därefter bort ske ofördröjligen,
icke minst därför att Lundquist i stämningen sistnämnda dag
förelagts att inom fyra veckor efter delgivningen inkomma med bevisuppgift.
Enligt Janzons av Eliasson ej bestridda påstående har förundersökningsmaterialet
icke ställts till försvarets förfogande eller redovisats i förundersökningsprotokoll
förrän den 8 mars 1952. Lundquist saknade därför
möjlighet att efterkomma det honom i stämningen givna föreläggandet.
Självklart är, att en än så vidlyftig promemoria icke kan ersätta det fullständiga
undersökningsmaterialet.

Eliasson har följaktligen förfarit felaktigt genom sitt dröjsmål att giva
Lundquist och hans försvarare del av förundersökningen rörande de ifrågavarande
brotten mot Carlsson och Tessen.

IV. Anmärkningen mot Eliasson att han organiserat förunder sökning en på
sådant sätt, att möjligheten för Lundquist såsom häktad att
få sin sak snarast möjligt prövad av domstol försvårats.

I detta hänseende uppgav Eliasson följande: Utredningen under häktningstiden
hade varit koncentrerad till häktningsbrotten och därmed sammanhängande
gärningar. Med hänsyn till dessas komplicerade beskaffenhet
och övriga omständigheter, bland annat Lundquists egna åtgärder, hade
utredningen bedrivits så skyndsamt som möjligt. Domstolen hade i vanlig
ordning vid olika häktningsförhandlingar prövat denna fråga.

Vinberg anförde i sitt yttrande: Det syntes knappast behöva framhållas,
att utredningen i dess helhet — berörande ett omfattande komplex av
ekonomiskt invecklade och juridiskt svårbedömda transaktioner — varit
ytterst vansklig. Vanskligt måste det också ha tett sig att ur detta omfattande
komplex isolera de olika ärendena från varandra, icke minst ur
den synpunkten att det för Eliasson som förundersöknmgsledare maste ha
framstått såsom erforderligt att söka visa, huruvida och i vilken mån Lundquist
vid ifrågavarande olika transaktioner låtit komma sig till last brottsliga
gärningar, vilka såväl objektivt som ur subjektiv synpunkt typmässigt
varit gemensamma för alla transaktionerna eller flertalet av dem. I vad
mån fog för en sådan bedömning förelegat torde först då stå helt klart, sedan
lagakraftägande dom förelage i malet. Belägg saknades för påståendet
att Eliasson skulle ha vid genomförandet av förundersökningen handlat av
annan bevekelsegrund än att söka få utrett, huruvida Lundquist gjort sig
skyldig till brott, och, därest så vore fallet, vidden av hans brottslighet,
därvid han ock haft att beakta målsägandeintressen av stor omfattning.

I rättegångsbalken ha meddelats föreskrifter i syfte att den misstänkte
skall få den mot honom väckta talan snarast möjligt prövad och avgjord
av rätten. Så snart målet kommit i det skick, att huvudförhandlingens koncentration
kan anses tryggad, skall rätten bestämma tid för sådan förhandling.
Är den misstänkte häktad, gäller — med hänsyn till vikten av
att frihetsförlusten icke skall bli längre än som är oundgängligen nödvändigt
— särskilt stränga bestämmelser. Enligt 45 kap. 14 § rättegångsbalken
skall sålunda, om den misstänkte är anhållen eller häktad, huvudförhandling
hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes. Har den tilltalade
häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.
Undantag från denna regel får enligt nämnda lagrum ske endast om
rätten finner sig böra meddela åklagaren föreläggande om fullständigande
av förundersökningen eller rätten påfordrar viss förberedande åtgärd eller
ock annan omständighet nödvändiggör längre uppskov. Såsom exempel
på en sådan särskild omständighet, som kan berättiga till uppskov, nämnes
i motiven, att åtal skall väckas för annat brott än som avsetts med
stämningen. Klart är emellertid, att atalet för det andra brottet måste vara
omedelbart förestående och att uppskovet därför skall avse blott mycket
kort tid. Har åtal ej väckts i samband med häktningsframställningen, skall
rätten jämlikt 24 kap. 18 § rättegångsbalken utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna får ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt. Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall till dess
åtal väckes rätten med högst tva veckors mellanrum hålla häktningsförhandling
och därvid särskilt tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt
som möjligt. Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Dessa regler ha uppenbarligen åsidosatts i fråga om rättegången mot
Lundquist. Han häktades den 18 januari 1952 såsom misstänkt för de då
redan instämda brotten mot Carlsson och Tessen samt för förskingring mot
Melin, anstiftan till osant intygande och falskdeklaration. Eliasson uppgav,
att Lundquist misstänktes jämväl för andra brott, och rådhusrätten
föreskrev, att åtal skulle väckas senast den 18 februari. Vid senare häktningsförhandling
den 14 februari uppgav Eliasson, att nya misstankar om
brott framkommit, och begärde ytterligare anstånd med väckande av åtal.
Rätten beviljade anstand till den 18 mars. Vid upprepade häktningsförhandlingar
meddelades därefter nya anståndsbeslut. Lundquist häktades
därvid jämväl för andra brott, och åtal väcktes efter hand som förundersökningarna
slutfördes. Sålunda delgavs Lundquist stämning bland annat dels
den 15 mars 1952 för anstiftan till osant intygande i fallet Marianne Unman,
för vilket brott Lundquist icke var häktad, dels den 16 juli 1952 för
bedrägeri mot Marianne Unman och för bedrägeri beträffande Byggnadsaktiebolaget
Husbygget, för vilka brott Lundquist häktats den 17 mars,
dels den 25 juli 1952 för ocker mot Hildur Malmborg och för medverkan

till mannamån mot borgenärer, för vilka två brott Lundquist icke var
häktad, och dels den 13 september 1952 för bedrägeri i fråga om Westerlunds
testamente, för vilket brott Lundquist ej häktats. Då Lundquist
den 28 oktober 1952 försattes på fri fot, hade han vidare sedan den 15 juli
varit häktad för trolöshet beträffande Leonard Anderssons dödsbo utan att
talan ännu blivit väckt, vilket sedan skedde den 6 december 1952. Förundersökningsprotokollet
i de mål, vari stämning utfärdats den 3 januari
1952, hade färdigställts den 8 mars, och fullständiga bevisuppgifter från
åklagarsidan ingåvos den 23 april. I fråga om bedrägeribrottet mot Melin
förelåg det första förundersökningsprotokollet den 19 augusti 1952 och
stämning i detta mål utfärdades — efter på försvarets begäran verkställd
komplettering — den 14 februari 1953. Förundersökningsprotokollet i fråga
om det fall av osant intygande, för vilket Lundquist häktades den 18 februari
1952, förelåg färdigt den 16 juni och stämning utfärdades den 25 juli.

Det hade givetvis ålegat Eliasson att i första hand med all skyndsamhet
färdigställa de mål, för vilka Lundquist häktats. Framför allt gäller detta
de mål, vari talan väcktes den 3 januari 1952, särskilt som dessa voro av
beskaffenhet att verka preskriptionsavbrytande beträffande andra brott,
för vilka Lundquist var misstänkt. Det var därför av utomordentlig vikt
för den fortsatta förundersökningen att dessa mål genast upptogos till
huvudförhandling och avgjordes. I stället för att koncentrera utredningen
på de förfaranden, för vilka Lundquist häktats, har Eliasson jämsides med
sådan utredning upptagit förundersökning om andra brott, för vilka Lundquist
kunde misstänkas. Detta förfarande var uppenbarligen ägnat att fördröja
företagandet av huvudförhandling i häktningsmålen och förlänga
häktningstiden.

Emellertid har, sedan ett mål instämts eller häktning skett, rätten att
— såsom ovan framhållits — tillse att utredningen bedrives så skyndsamt
som möjligt och i övrigt sörja för att huvudförhandling företages utan dröjsmål.
Att dessa uppgifter lagts i rättens hand har ansetts utgöra den säkraste
garantin mot långa häktningstider och dröjsmål med målens upptagande.
Oaktat Eliasson under det Lundquist hölls häktad väckte det ena åtalet
efter det andra mot honom, har rätten uraktlåtit att utsätta huvudförhandling.
Det huvudsakliga ansvaret för att rättegången mot Lundquist
utvecklats på sätt som skett åvilar därför rätten och icke Eliasson.

V. Underlåtenhet att bereda Lundquist och hans försvarare tillfälle att,

innan åtal väcktes, yttra sig över verkställd kompletterande utredning.

Eliasson yttrade: Sedan komplettering verkställts, hade Eliasson utgått
från att Lundquist icke haft någon övrig önskan. Efter det Lundquist upplyst,
att han efter varje komplettering även ville taga del av denna och få
särskild tid utsatt för nytt slutyttrande, hade detta önskemål uppfyllts.

Vinberg anförde: Uppenbarligen måste stadgandet i 23 kap. 18 § rättegångsbalken
förstås så, att därest den misstänkte eller hans försvarare efter
tagen del av utredningsmaterialet begärde kompletterande utredning, resultatet
av denna utredning, därest undersökningsledaren funne den böra
verkställas, skulle delges den misstänkte och hans försvarare för i lagrummet
angivet ändamål innan åtal beslutades. I ifrågavarande hänseende
måste sålunda ett fel anses ha förelupit. Felet torde emellertid icke haft
någon saklig betydelse och det finge anmärkas, att under förundersökningen
i dess fortsättning — enligt vad Eliasson upplyst — föreskriften
beaktats.

I detta Vinbergs yttrande finner jag mig kunna instämma.

VI. Åsidosättande av tillbörlig noggrannhet vid• väckande av åtal.

Eliasson framhöll, att han ansåge den av Janzon åberopade omständigheten
icke utesluta de ansvarsyrkanden, som gjorts i stämningen, samt att
viss ytterligare specifikation lämpligen kunde göras vid huvudförhandlingen.

I sitt yttrande anförde Vinberg, att gärningsbeskrivningen, där ifrågavarande
legat var en relativt oväsentlig angreppspunkt, syntes vid huvudförhandlingen
ha tillbörligen justerats.

I stämningsansökan skola lämnas sådana uppgifter, att den tilltalade
redan vid stämningens mottagande får noggrann kännedom om vad som
lägges honom till last. Är så ej fallet, får den tilltalade ej möjlighet att
vederbörligen förbereda sitt svaromål.

Eliasson har vid stämningens avfattande uppenbarligen icke iakttagit
den noggrannhet, som härutinnan åligger en åklagare.

VII. Husrannsakningarna.

Under denna punkt anförde Eliasson följande: Beträffande husrannsakan
den 10 januari 1952 finge framhållas, att Lundquists skriftliga material
varit omfattande och oordnat. Mappar med påskrift att de innehölle
ett visst slags ärende hade visat sig vid kontroll kunna innehålla handlingar
hörande till ett annat ärende. I klagoskriften omnämnda, fru Lundquist
tillhöriga handlingar hade sannolikt legat i en sådan mapp. I frågan
huruvida uppsortering skulle ske på platsen eller på kriminalpolisstationen
hade Eliasson samrått med Vinberg före åtgärden. Att utföra sortering på
platsen hade i förevarande fall varit praktiskt ogenomförbart. Det hade
förelegat misstanke om vidlyftig brottslig verksamhet med omfattande

svårbedömbart material. Hade fru Lundquist, som var närvarande vid
förrättningen, framhållit, att henne tillhöriga handlingar medföljt, hade
dessa givetvis redan på platsen kunnat återställas.

I sitt utlåtande anförde Vinberg: Under den tid Vinberg uppehöll sin
ordinarie befattning vid riksåklagarämbetet hade mellan honom och Eliasson
varit på tal, i vad mån man vid husrannsakan kunde uraktlåta att å
platsen avskilja handlingar, som skulle beslagtagas, om det för ändamålet
vore nödvändigt att genomgå material av mycket betydande omfattning.
Vinberg hade därvid givit uttryck för den uppfattningen, att det av rent
praktiska skäl kunde vara nödvändigt att låta transportera materialet till
kriminalstationen och där verkställa uppsorteringen. Att så skett i detta
fall tedde sig för Vinberg som naturligt och närmast ofrånkomligt. Att vid
ett sådant tillvägagångssätt kommit att omhändertagas handlingar, som
visat sig uppenbarligen icke ha betydelse för utredningen — de hade senare
återställts — syntes icke ha länt Lundquist eller annan till men.

I likhet med Vinberg anser jag, att det i undantagsfall vid husrannsakan
— då fråga är om genomgång av skriftligt material av mycket betydande
omfång — bör vara tillåtet, att avskiljandet av handlingar, som skola tagas
i beslag, äger rum på polisstationen. Då husrannsakan på detta sätt
fortsätter på polisstationen bör utsorteringen av handlingarna ske omedelbart
och om möjligt i ett sammanhang. Givet synes mig också vara, att
vid den sålunda fortsatta förrättningen rättegångsbalkens föreskrifter rörande
husrannsakan skola iakttagas. Sålunda bör vittne närvara, den hos
vilken husrannsakan företagits eller representant för honom skall beredas
tillfälle övervara förrättningen och protokoll över densamma skall föras.
Efter utsorteringen måste de ej beslagtagna handlingarna ofördröjligen
återställas. Beslag bör naturligen givas den minsta möjliga omfattning,
som är förenlig med uppnåendet av dess syfte.

Huruvida det av praktiska skäl varit ogörligt att vid förrättningen i
Lundquists bostad den 10 januari 1952 utsortera handlingarna redan i bostaden
undandrager sig i förevarande ärende tillförlitligt bedömande. Att
vid uppsorteringen å polisstationen reglerna om husrannsakan icke följts
synes mig det över denna husrannsakan förda protokollet uppenbart giva
vid handen. Av protokollet framgår därjämte, att erforderlig noggrannhet
icke iakttagits vid utsorteringen. En mängd handlingar har sålunda tagits
i beslag, oaktat de icke kunde lända till utredning rörande de brott, för
vilka Lundquist misstänktes och vilka således föranlett husrannsakan.

I protokoll över husrannsakan skall jämlikt 28 kap. 9 § rättegångsbalken
ändamålet med förrättningen angivas, och den hos vilken förrättningen
företagits äger på begäran erhålla bevis därom, innehållande även

uppgift å det brott misstanken avser. Av detta stadgande torde framgå, att
brottet skall klart specificeras i protokollet.

Så har icke skett i förevarande fall. Av protokollen framgår icke med
bestämdhet vilka särskilda brott, som föranlett husrannsakningarna, i all
synnerhet som i protokollen tillagts orden ”med mera” i brottsbeskrivningarna.
Vikten av en fullständig protokollföring av det eller de brott
misstanken avser framgår särskilt av det förhållandet att husrannsakan ej
får företagas för efterspanande av brott. Om under förrättningen påträffas
handlingar eller föremål, som grunda misstanke om annat brott, för vilket
husrannsakan och beslag kan äga rum, får förrättningen utsträckas att
avse jämväl det nyupptäckta brottet. Men därom måste protokollet giva
klart besked. I sina påminnelser har Janzon framfört den förmodan att den
inventering av alla hos Lundquist förvarade handlingar, som möjliggjordes
genom det totala beslaget, haft till syfte att även skapa underlag för upptäckande
av andra brottsliga förfaranden av Lundquist än dem, för vilka
han var misstänkt. Att skäl ej saknas för en sådan förmodan beror i första
hand på de ofullständiga brottsbeskrivningarna i protokollen över husrannsakningarna.

Enär det ålegat Eliasson i egenskap av förundersökningsledare att meddela
erforderliga anvisningar och utöva kontroll rörande förundersökningens
rätta bedrivande, måste Eliasson anses ansvarig för de av mig nu angivna
felaktigheterna vid de ifrågavarande förrättningarna.

Vid prövning av ärendet lät jag — som fann vad i övrigt anförts icke
föranleda någon min vidare åtgärd — på grund av omständigheterna bero
vid mina ovan gjorda erinringar, vilka upptogos i en till Vinberg avlåten
skrivelse och delgåvos Eliasson, under förväntan att de i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet skulle vinna tillbörligt beaktande.

3. Några spörsmål angående de befogenheter, som vid förundersökning
i brottmål tillkomma den misstänktes försvarare

Av den under nästföregående punkt lämnade redogörelsen (s. 80) framgår,
att rådmannen Folke Lundquist på talan av t. f. stadsfiskalen Lennart
Eliasson den 18 januari 1952 av Stockholms rådhusrätt häktades såsom
misstänkt för bedrägeri under synnerligen försvårande omständigheter
m. m. samt att till offentlig försvarare för Lundquist den 30 maj 1952
förordnades advokaten Sven Janzon.

Sedan Lundquist den 28 oktober 1952 försatts på fri fot av högsta domstolen,
ingav Eliasson den 12 november samma år till rådhusrätten en

skrivelse, där han anförde följande: Den 15 januari 1952 hade en delägare
i Beda Amanda och Hjalmar Wikströms dödsbon begärt, att utredning
måtte företagas för att utröna, huruvida Lundquist såsom boutredningsman
förfarit brottsligt vid förvaltningen av dödsboen. Omfattande material
i saken hade beslagtagits dels hos advokaten Gösta Grönberg, dels
hos Lundquist. Grönberg, som företrätt viss dödsbodelägare vid förhandlingar
med Lundquist, hade uppgivit, att han vore förhindrad att lämna
upplysning i ärendet dels med hänsyn till sin tystnadsplikt, dels av etiska
skäl på grund av att han tagit Lundquist i hand på att han icke skulle
yppa något, sedan uppgörelse i ärendet träffats. Grönberg vore löst från
sin tystnadsplikt genom att vederbörande dödsbodelägare lämnat sitt samtycke
till förhör. Eliasson hemställde om vittnesförhör i ärendet med Grönberg
jämlikt 23 kap. 13 § rättegångsbalken.

Skrivelsen avslutades med orden: ”Avskrift av skrivelse till advokaten
Sven Janzon bifogas.” Den i avskrift bifogade skrivelsen var av följande
lydelse:

”Till Rådmannen Folke Lundquist

c/o Advokaten Sven Janzon

Emil Heijnes Advokatbyrå Regeringsgatan 45 Stockholm.

Undertecknad får härmed meddela Eder misstanke om trolöshetsbrott
i samband med förvaltningen av det s. k. Wikströmska dödsboet. Samtidigt
har undertecknad begärt vittnesförhör utan rättegång med advokaten
Gösta Grönberg beträffande dennes kännedom om Eder förvaltning
av dödsboet. Undertecknad får anmoda Eder att icke själv eller genom
annan före vittnesmålet kommunicera med vittnet eller vidtaga annan
åtgärd ägnad att försvåra sakens utredning vid äventyr av att tvångsåtgärder
eljest kan komma att erfordras. Avskrift av denna skrivelse har
översänts till rådhusrätten i samband med begäran om vittnesförhöret.

Stockholm den 12 november 1952
Lennart Eliasson
t. f. stadsfiskal.”

I en den 19 november 1952 hit inkommen skrift anförde Janzon klagomål
mot Eliasson i anledning av sistberörda skrivelse, därvid Janzon uppgav,
att han någon dag efter skrivelsens mottagande ringt upp Eliasson
för att få närmare besked huruvida med uttrycket ”annan” i skrivelsen
jämväl avsetts Janzon själv samt att Janzon då erhållit den överraskande
upplysningen att även han inbegripits under nämnda uttryck. Då Eliassons
förfarande innebure ett otillåtet ingripande i försvararens lagfästa
plikter och tillvägagångssättet gåve uttryck för en inom vissa åklagarkretsar
förefintlig tendens att i större utsträckning än nöden krävde tillgripa
eller hota med tvångsåtgärder under förundersökningen, eu tendens
som vore ägnad att ingiva allvarliga farhågor för rättssäkerheten, anhöll

7 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättelsc till 1950 års riksdag.

Janzon, att jag måtte vidtaga de åtgärder, vartill saken kunde giva anledning.

Med skrivelse den 15 november 1952 överlämnade styrelsen för Sveriges
advokatsamfund till mig en av advokaten A. Hemming-SjÖberg den
25 oktober samma år till styrelsen avlåten framställning, därvid styrelsen
förklarade, att den anslöte sig till de av Hemming-Sj Öberg i framställningen
anförda synpunkterna och funne de därstädes påtalade förhållandena
vara av sådan art, att åtgärder för åstadkommande av rättelse vore
erforderliga. Styrelsen framställde jämväl erinran mot Eliassons av Janzon
påtalade förfarande och anförde därutinnan, att Janzon såsom Lundquists
försvarare vore berättigad att från vilken person som helst — oavsett om
denne komme att höras som vittne eller icke — införskaffa de upplysningar
han funne sig behöva för fullgörande av sin uppgift som försvarare.
Eliassons skrivelse utgjorde enligt styrelsens uppfattning ett obehörigt
försök att genom hot om tvångsåtgärder mot den misstänkte begränsa
försvararens rätt i nyssnämnda hänseende.

I sin omförmälda framställning anförde Hemming-Sj Öberg: Sedan valutakontoret
hos kriminalstatspolisen anhållit om undersökning, huruvida direktören
Knut Lyrholm gjort sig skyldig till olagliga valutatransaktioner,
hade Lyrholm vid polisförhör den 27 september 1951 biträtts av Hemming-Sjöberg,
åt vilken Lyrholm uppdragit att vara hans försvarare. Efter
det stämning å Lyrholm därefter uttagits, hade målet den 6 mars 1952
förekommit till huvudförhandling inför Stockholms rådhusrätt. Huvudförhandlingen
hade emellertid inställts på begäran av åklagaren t. f. stadsfiskalen
Thorsten Rosenberg för att bereda denne tillfälle till ytterligare
undersökningar. Lyrholm hade därefter kallats till nytt polisförhör den
5 juni 1952. Då Hemming-Sjöberg sagda dag tillsammans med Lyrholm
inställde sig, hade förhörsledaren t. f. överkonstapeln Nils Risberg meddelat,
att Rosenberg med stöd av stadgandet i 23 kap. 10 § rättegångsbalken
beslutat, att Hemming-Sj öberg icke skulle få närvara vid förhöret.
Hemming-Sj öberg hade i anledning därav i telefon frågat Rosenberg på
vad sätt Hemming-Sj Öbergs närvaro vid förhöret kunde vara till men
för utredningen. Rosenberg hade som skäl för sitt beslut åberopat att,
därest Hemming-Sj öberg tillåtits vara närvarande, han kunnat erhålla
kännedom om åklagarens ”presumtiva vittnen”, varmed Rosenberg tydligen
avsett sådana personer som han eventuellt kunde komma att höra
i saken, och att Hemming-Sj öberg därefter kunde sätta sig i förbindelse
med dessa ”presumtiva vittnen”, innan polisen kommit i tillfälle att förhöra
dem. Hemming-Sjöberg hade genmält, att vad Rosenberg anfört icke
utgjorde ett godtagbart skäl för avstängningsåtgärden. Teorin om de ”presumtiva
vittnena” vore icke någon nyhet. Eliasson hade till styrelsen anmält
Lundquists tidigare försvarare för det denne skulle ha förfarit olämp -

ligt genom att under pågående förundersökning sätta sig i förbindelse med
och höra ett ”presumtivt vittne”, som ännu icke hörts av polisen. Till
stöd för teorin om de ”presumtiva vittnena” hade Eliasson åberopat ett
till honom av t. f. statsåklagaren Eugen Glas den 26 mars 1952 avgivet
utlåtande. Då advokaterna borde reagera mot tendensen att beröva försvararen
hans möjligheter att på sätt lagen föreskreve tillvarataga sin
klients rätt, hemställde Hemming-SjÖberg, att styrelsen för advokatsamfundet
måtte genom framställning till mig eller på annat sätt söka åstadkomma
rättelse i de påtalade förhållandena och förhindra ett upprepande
därav.

Avskrift av Glas’ utlåtande till Eliasson den 26 mars 1952 var fogat
vid Hemming-Sjöbergs framställning. I utlåtandet yttrade Glas — efter
redogörelse för vissa stadganden i 23 kap. rättegångsbalken — följande:
”Lagen jämte dess förarbeten synes giva klart stöd åt den uppfattningen
enligt vilken samtliga till en påbörjad förundersökning hörande åtgärder
ankomma uteslutande på polismyndigheten respektive åklagaren. Endast
i sådan händelse säkerställes den objektiva och opartiska utredning som
enligt tydligt uttalande i förarbetena är förundersökningens mål. Att t. ex.
lägga vad som framkommit vid ett i den misstänktes regi anställt förhör
till grund för det avgörande som skall träffas på förundersökningsmaterialet
kan sålunda självfallet icke komma ifråga. Lika litet torde sådan
utredning som åvägabragts genom försvararens föranstaltande kunna anses
tillfyllestgörande i lagens mening. I sistnämnt hänseende får erinras
därom att försvararen icke har någon plikt — sannolikt ej heller ens rätt
— att lägga fram för den misstänkte besvärande indicier som yppat sig
vid exempelvis ett av försvararen anställt förhör med vittne. Försvararen
har ej heller någon skyldighet att iakttaga lagens föreskrifter med avseende
å sättet för anordnande av förhör. Den mening enligt vilken den
misstänkte eller försvararen under förundersökning äger att företaga åtgärder
som höra till förundersökningen torde ej vara hållbar. Ty den
innebär, att det parallellt med varandra skulle kunna löpa två förundersökningsförfaranden.
Det torde ej behöva närmare utföras vad något sådant
skulle betyda med hänsyn till risken för medvetna eller omedvetna
förvanskningar av utsagor, uppgifter och dylikt. Väl stadgar ej lagen något
förbud för enskild att under eu påbörjad förundersökning bedriva egna
spaningar, ehuru det på grund av lagens principiella inställning till frågan
är något föga eftersträvansvärt. Såsom ett minimikrav vid dylika i enskild
regi företagna åtgärder synes emellertid kunna uppställas såväl, att förundersökningsledaren
varskos om vilka åtgärder, som företagits, som ock
att redogörelse lämnas till förundersökningsledaren om vad som därvid
framkommit, försåvitt inte försvararens tystnadsplikt lägger hinder i
vägen.”

100

Sedan jag i remisskrivelse den 25 november 1952 anhållit, att riksåklagarämbetet
måtte efter verkställd utredning inkomma med yttrande i anledning
av innehållet i handlingarna, ingåvo Rosenberg den 26 november
1952 och Janzon den 9 januari 1953 var sin skrivelse i ärendet, vilka av
mig remitterades till riksåklagarämbetet för att tagas i beaktande vid
avgivande av ämbetets yttrande.

I skrivelse den 18 februari 1953 anmodade jag t. f. statsåklagaren Erik
Vinberg att i riksåklagarämbetets ställe besvara min remiss, och den 13
mars samma år inkom Vinberg med det begärda yttrandet, därvid han
överlämnade — förutom viss annan utredning — dels skriftlig till riksåklagarämbetet
avgiven förklaring från Eliasson, dagtecknad den 4 december
1952, och skriftliga förklaringar från Rosenberg, dagtecknade den
2 och den 8 december 1952, dels protokoll över ett av Vinberg den 17 i
sistnämnda månad på uppdrag av riksåklagarämbetet hållet förhör med
Rosenberg, dels skrivelser till riksåklagarämbetet från Hemming-Sjöberg
och Janzon, dagtecknade den 7 respektive den 19 februari 1953.

Sedan jag anmodat Glas att till mig inkomma med yttrande i anledning
av innehållet i sitt ovan omförmälda utlåtande till Eliasson den 26 mars
1952 samt vad under skriftväxlingen i förevarande ärende anförts rörande
sagda skrivelse, inkom Glas den 28 april 1953 med yttrande.

Slutligt yttrande inkom från Rosenberg den 21 mars 1953 och från
Eliasson den 11 april samma år. Vid Eliassons yttrande var fogat ett av
docenten vid Stockholms högskola Lars Welamson på Eliassons begäran
avgivet utlåtande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund och Janzon avgåvo påminnelser,
därvid styrelsen förklarade, att vad i ärendet förekommit icke gåve styrelsen
anledning att frångå sin tidigare uppfattning.

Av vad de sålunda i ärendet ingivna handlingarna innehålla må återgivas
följande.

Beträffande anmälningarna mot Eliasson.

I sin hit ingivna klagoskrift anförde Janzon: Efter mottagandet av Eliassons
den 12 november 1952 avlåtna skrivelse till Lundquist hade Janzon
till en början icke haft någon tanke på att, bland andra, Janzon själv
åsyftats med uttrycket ”annan” i skrivelsen. Vid Janzons telefonsamtal
med Eliasson hade Eliasson emellertid upplyst, att så vore fallet. Om således
Janzon funnit det förenligt med sin plikt som offentlig försvarare att
kommunicera med Grönberg, skulle detta haft till följd att Lundquist på
nytt blivit anhållen och eventuellt häktad. Den inställning, som sålunda
kommit till uttryck i Eliassons skrivelse, vore desto mera anmärkningsvärd
som frågan om en försvarares rätt att under pågående förundersökning
sätta sig i förbindelse med s. k. ”presumtiva vittnen” blivit klarlagd i ett

101

av styrelsen för Sveriges advokatsamfund meddelat beslut i anledning av
en av Eliasson till styrelsen gjord anmälan mot Lundquists tidigare försvarare.
I detta beslut hade styrelsen uttalat, ”att en försvarare principiellt
måste vara berättigad att från vilken person som helst — oavsett
om denne hörts av eller kommer att höras av åklagar- eller polismyndighet
— införskaffa de upplysningar han finner sig behöva för fullgörande av
sin uppgift såsom försvarare”. Eliassons skrivelse innehölle icke något
direkt till Janzon riktat förbud att träda i förbindelse med Grönberg. Ej
heller innehölle skrivelsen något påpekande att Janzon själv skulle drabbas
av obehagliga påföljder, för den händelse han handlade mot Eliassons
direktiv. Ett klart syfte med skrivelsen måste dock ha varit att förmå
Janzon såsom offentlig försvarare att — inför risken att se sin huvudman
anhållen och eventuellt häktad på nytt — avhålla sig från att träda i förbindelse
med Grönberg, även om Janzon själv skulle finna detta vara sin
skyldighet. Att detta varit ett huvudsyfte framginge därav, att skrivelsen
adresserats till Janzon och icke till Lundquists egen, för Eliasson kända
bostad. Det måste ankomma på försvararen själv att på eget ansvar avgöra
vad plikten i varje särskilt fall bjöde honom. Varje försök från en
åklagares sida att med hot om repressalier mot den misstänkte påverka
försvararens ställningstagande i en dylik fråga och förmå försvararen till
passivitet måste betraktas som ett av lagen icke tillåtet ingrepp i försvararens
befogenheter. Det betänkliga i ett dylikt tillvägagångssätt framstode
desto tydligare som i förevarande situation ett nytt anhållande icke
kunde få den ringaste effekt för att förebygga den kolhisionsfara, som av
Eliasson presumerades uppstå, därest Janzon trädde i förbindelse med
Grönberg. Janzons möjlighet att taga kontakt med Grönberg hade varit
densamma, vare sig Lundquist varit anhållen eller ej.

I sin den 9 januari 1953 till mig ingivna skrivelse anförde Janzon ytterligare:
Han ansåge sig böra komplettera sin anmälan i så måtto, att han
hemställde om prövning av riktigheten av Eliassons åtgärd att förbjuda
Lundquist personligen att träda i kontakt med Grönberg vid äventyr av
nytt anhållande. De befogenheter, som en åklagare ägde med avseende å
tvångsåtgärder gentemot en misstänkt person, vore noggrant reglerade
i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen. Bestämmelserna i
dessa författningar vore att anse som uttömmande. Janzon hade icke kunnat
finna någon föreskrift, som gåve åklagaren befogenhet att meddela
en misstänkt förbud att träda i kontakt med viss person och iinnu mindre
att förknippa ett sådant förbud med en öppen eller förtäckt hotelse att,
om förbudet överträddes, tvångsåtgärder kunde vidtagas mot den misstänkte.
För en åklagare medgåve gällande författningar endast två alternativ:
att anhålla eller att icke anhålla. Någon mellanform existerade icke.
Det ginge icke för sig, att en åklagare på egen hand lämnade den miss -

102

tänkte förhållningsorder, som i realiteten hade karaktären av i lag icke
omnämnda inskränkningar i en misstänkt persons rörelsefrihet.

Eliasson anförde i sin förklaring till riksåklagarämbetet följande: Eliasson
bestrede, att han handlat i något avseende felaktigt, samt hävdade,
att han under förundersökningen vidtagit en av situationen betingad åtgärd
utan påtalad principiell räckvidd. I sitt beslut den 18 januari 1952
hade rådhusrätten förklarat Lundquist häktad samt därvid såsom häktningsskäl
åberopat kollusionsfara. Efter det Lundquist försatts på fri fot
hade Eliasson varit sysselsatt med utredning i anledning av brott mot,,
bland andra, Wikströmska dödsboet. Av utredningen, som givit vid handen
att Lundquist var skäligen misstänkt för trolöshetsbrott, hade återstått
förhör med, bland andra, Grönberg, vilken emellertid av vissa skäl
vägrat att yppa något om Lundquists handlingssätt. Eliasson hade då
haft att taga ställning till om han för ett säkert genomförande av utredningen
ånyo skulle anhålla Lundquist eller om det förelåge möjlighet att
likväl säkra bevisningen. Med hänsyn till tidigare erfarenheter beträffande
Lundquist hade Eliasson bedömt faran stor för att Grönberg omedvetet
skulle kunna låta sig ledas till en för Lundquist gynnsam rekonstruktion av
händelseförloppet, därest Lundquist skulle beredas tillfälle att på sitt sätt
redogöra för vad han ansåge vara faktiska omständigheter. Det hade här varit
fråga om ett sådant vittne, att det ej förelegat någon som helst misstanke
om att vittnet medvetet skulle låta sig påverkas, men Grönberg skulle höras
om faktiska omständigheter av vidlyftig beskaffenhet, vilka lågo flera år
tillbaka i tiden och om vilka Grönberg kanske blott hade vaga minnesbilder.
Även i övrigt hade Lundquist kunnat tänkas försvåra utredningen.
Eliasson hade principiellt ansett utredningen vara i det läge, som förelåge
i en anhållningssituation. Emellertid hade det förelegat ett starkt osäkerhetsmoment,
enär Eliasson icke kunnat överblicka vad Grönberg hade
att berätta. Därest anhållande skulle kunna undvikas, hade Eliasson ansett
oundgängligen nödvändigt att för Lundquist påpeka det allvarliga
i läget och vad han lagligen kunde riskera genom att åsidosätta vad Eliasson
ansåge vara minimikrav för att kunna underlåta ett anhållande. Givetvis
hade det varit lika viktigt, att Lundquist icke genom annan skulle
kunna vidtaga åtgärd till försvårande av utredningen. Tillägget ”eller annan”
i den ifrågavarande skrivelsen hade ingalunda gjorts med tanke på
Janzon. Å andra sidan hade det ej funnits anledning att särskilt undantaga
Janzon. Likaväl som Lundquist kunnat använda sig av vilken lojal
medborgare som helst i god tro för ett illojalt syfte, hade han varit i stånd
att kunna begagna sig av sin advokat. Då Janzon frågat, om orden ”eller
annan” inbegrepe honom, hade Eliasson alltså svarat ja. Hade Janzon däremot
begärt svar på en fråga om Eliasson hade tänkt lägga Lundquist till
last att Janzon utan att tala med Lundquist av eget initiativ kontaktade

103

Grönberg, hade Janzon fått ett klart nej till svar. Givet vore, att Eliasson,
även i en situation där det gällde försvararens självständiga uppträdande,
kunde uttrycka önskemål, liksom försvararen kunde uttrycka sina önskemål.
Man kunde här icke tala om ingrepp i den andres verksamhet. Lämpligast
hade varit, att ingen av parterna före vittnesmålet inför domstol
hörde Grönberg. Här vore man inne på en fråga, som hade med lämpligheten
att göra och som Eliasson ansåge sakna varje som helst intresse
i det förevarande ärendet. Eliasson hade i sin skrivelse icke sagt annat än
vad lagen stadgade för en misstänkt, som försvårade utredningen, antingen
detta gjordes av honom själv eller genom någon av honom anlitad
person.

I det av Vinberg avgivna yttrandet anförde Vinberg i nu ifrågavarande
hänseende följande.

Till motverkande av kollusionsfaran vid förundersökning i brottmål
kunde enligt 24 kap. 1 och 5 §§ rättegångsbalken tillgripas häktning eller
anhållande. Annan i lag eller författning reglerad tvångsåtgärd till mötande
av kollusionsfaran funnes icke, bortsett från dels nämnda åtgärders
ersättande med övervakning, varom stadgades i 24 kap. 3 § rättegångsbalken,
dels den i 23 kap. 10 § sista punkten rättegångsbalken anvisade
möjligheten att förordna om att vad som förekommit vid förhör icke finge
uppenbaras, ett förfarande varifrån i förevarande fall kunde bortses. Eliasson
hade — såvitt handlingarna visade — icke saknat fog antaga, att risk
förelåge att Lundquist skulle till men för utredningen söka påverka Grönberg
eller vidtaga annan åtgärd, ägnad att försvåra sakens utredning.
Med en sådan bedömning hade anledning förelegat för Eliasson att överväga,
huruvida han borde anhålla Lundquist och — därest kollusionsfaran
ej kunde undanröjas inom tid, som om häktningsanmälan vore föreskriven
— avlåta en sådan anmälan. Det syntes emellertid icke vara tillåtet att
i ett läge, där anhållande (och häktning) kunde ifrågakomma, under uttalande
av att tvångsåtgärder eljest kunde komma att erfordras, anmoda
en misstänkt att uraktlåta en kollusionsfarlig åtgärd. Ett sådant förfarande
måste för den misstänkte te sig otillbörligt. Eliasson hade till förklaring
av sin åtgärd anfört, bland annat, att uttalandet allenast avsett
att i varnande syfte för Lundquist påvisa, vilka lagliga tvångsåtgärder
som kunde bli följden av visst handlingssätt från hans sida. Med visst
fog kunde göras gällande, att åklagaren i ett givet läge borde äga rätt
att erinra en misstänkt om att han genom visst handlande kunde sätta
sig i en för honom allvarlig situation. Emellertid hade, enligt Vinbergs mening,
Eliasson givit sin skrivelse en sådan formulering, att dess innebörd
måst ha framstått såsom betydligt längre gående. För Lundquist med
hans förtrogenhet med rättegångsbalkens föreskrifter kunde skrivelsen rimligen
icke ha inneburit något mindre än ett hot om tvångsåtgärder. Elias -

104

son hade alltså enligt Vinbergs mening förfarit olämpligt genom att ge
skrivelsen till Lundquist den ifrågavarande formuleringen. Frågan huruvida
Eliasson med sin skrivelse avsett att även inbegripa Janzon bland
dem, som på Lundquists tillskyndan vid det i skrivelsen omförmälda äventyret
icke borde kommunicera med Grönberg eller eljest vidtaga åtgärd
ägnad att försvåra utredningen, torde med hänsyn till Eliassons eget uttalande
att så varit fallet icke tarva någon särskild bedömning. Janzon
hade emellertid hävdat, att Eliasson med skrivelsen och särskilt med hänsyn
till det sätt, varpå den bragts till Janzons kännedom, måst ha avsett
att varna Janzon för att även av egen drift inlåta sig på åtgärder av nämnt
slag, därest han icke ville riskera tvångsåtgärder gentemot Lundquist.
Eliasson hade bestritt en sådan tolkning och förklarat, att han icke avsett
något förbud för Janzon att av egen drift taga kontakt med Grönberg.
Det måste vara en offentlig försvarares rätt att vid utförande av sitt uppdrag
i enlighet med principerna för försvararens åligganden, sådana de
uttryckts i 21 kap. 7 § rättegångsbalken, på eget ansvar avgöra, vilka
åtgärder han skulle äga vidtaga i den misstänktes intresse. Att därutinnan
klavbinda hans handlande genom hot om tvångsåtgärder mot den misstänkte
kunde icke vara tillbörligt. Även om icke skrivelsens innehåll gåve
direkt stöd för riktigheten av Janzons uppfattning och det sätt, varpå
den expedierats, icke heller kunde tagas till säker intäkt därför, kunde det
otvivelaktigt för Janzon ha legat nära till hands att i skrivelsen inlägga
den mening han hävdat. Eliasson kunde knappast ha undgått att inse,
att hans skrivelse till Lundquist, särskilt med hänsyn till det sätt varpå
den expedierats, för Janzon kunde komma att framstå på sätt Janzon
gjorde gällande. Även i detta hänseende hade alltså Eliasson enligt Vinbergs
mening förfarit mindre omdömesgillt. Om emellertid Eliasson i angivna
hänseenden förfarit olämpligt och mindre omdömesgillt, syntes vid
bedömningen av hans förfarande böra beaktas åtskilliga omständigheter.
Eliasson hade, såsom ovan redan antytts, med den erfarenhet han haft
av Lundquists tidigare åtgärder i olika sammanhang under förundersökningen,
varigenom denna uppenbarligen försvårats, haft synnerligen goda
skäl för ett antagande att Lundquist alltjämt icke skulle draga sig för
att utnyttja varje möjlighet att undanröja bevis eller försvåra utredningen.
Därtill komme, att Eliasson med säkerhet icke handlat i avsikt att skada
Lundquist. Snarare hade han, då han avlät skrivelsen, handlat från den
bevekelsegrunden att han velat undvika att genom ett förnyat anhållande
av Lundquist, så kort efter det Lundquist av högsta domstolen försatts
på fri fot, tillskynda Lundquist det lidande, som ett sådant anhållande
måst medföra. Med hänsyn till vad sålunda anförts och i beaktande av
de särskilda svårigheter Eliasson ställts inför i fråga om utredningen av
anmälningarna mot Lundquist hemställde Vinberg, att jag måtte låta i

105

saken bero vid ett uttalande till Eliasson om det olämpliga och mindre
omdömesgilla i det av honom anlitade förfaringssättet.

Det av Eliasson åberopade utlåtandet av Welamson innehöll i huvudsak
följande.

Eliassons ifrågavarande skrivelse den 12 november 1952 syntes aktualisera
två principfrågor. Den ena gällde om och i så fall under vilka förutsättningar
en åklagare ägde anmoda den misstänkte själv att underlåta
viss åtgärd, vid äventyr att tvångsåtgärd eljest kunde komma att erfordras.
Den andra avsåge, om och i så fall under vilka förutsättningar aet kunde
anses befogat att vid en anmodan till den misstänkte att icke själv eller
genom annan företaga viss åtgärd vid nyss angivet äventyr jämväl offentlig
försvarare för den misstänkte inbegrepes under uttrycket ”annan”. Den
tvångsåtgärd, som närmast åsyftades i skrivelsen, torde vara anhållande
av den misstänkte. Bland lagens förutsättningar för anhållande syntes här
endast kollusionsfaran intressera. Vid bedömande av frågan om och i så
fall under vilka förutsättningar åklagaren överhuvudtaget ägde hota med
anhållande syntes det lämpligt att skilja mellan två olika huvudtyper av
hot om anhållande, kallade den ena hot utan täckning och den andra hot
med täckning. Med hot om anhållande utan täckning avsåges, att åklagaren
hotade att under viss förutsättning tillgripa ett anhållande, som
icke lagligen finge tillgripas under den ifrågavarande förutsättningen och
med beaktande — åtminstone jämte andra — av just denna förutsättning.
Sådant hot vore otillåtet på grund av antingen brist i laglig befogenhet att
företaga den åtgärd, varmed hotades, eller ock brist avseende den med
hotet avsedda åtgärden, d. v. s. den förbjudna eller påbjudna åtgärden.
Om man således utan större svårighet kunde fastslå, att hot utan täckning
under alla förhållanden borde anses otillåtet, syntes läget annorlunda i
fråga om hot med täckning. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida ett
sådant hot överhuvud utgjorde något ingrepp i den enskildes handlingsfrihet
eller om detta ingrepp icke bestode i lagens regler om anhållande.
Det förefölle obestridligt, att dessa lagens regler icke torde uppfattas såsom
adresserade uteslutande till åklagare d. v. s. såsom instruktionsföreskrifter.
Anhållandereglerna syntes i lika hög grad ha adress såväl till den
som kunde komma att bli utsatt för anhållande som till den, som hade
att besluta om anhållande. De syntes sålunda i likhet med mångfaldiga
andra lagregler giva uttryck åt ett hot. Sedda mot denna synpunkt innefattade
de ett hot om att den, som betedde sig på visst sätt, kunde komma
att bli anhållen eller de facto ett förbud vid äventyr av risk för anhållande.
Något särskilt lagstöd för ett hot med täckning syntes icke erforderligt
vid det förhållandet att ett korrekt uttalande om vad lagens anhållanderegler,
tillämpade på ett konkret fall, innebure icke utgjorde någon
inskränkning i eu persons rörelsefrihet. Det aktuella frihetsbegränsandet

106

hade redan skett just genom lagens anhållanderegler. Eliassons skrivelse,
i vad den avsåge Lundquist personligen, kunde därför anses giva anledning
till befogad erinran, endast om den kunnat med fog uppfattas såsom
innebärande, att inträffandet av någon av de i skrivelsen angivna förutsättningarna
kunde föranleda Lundquists anhållande även i den mån laga
skäl för anhållande dåmera icke förelegat eller i allt fall den ifrågavarande
förutsättningen lagligen icke kunnat påverka anhållningsfrågans bedömande.

Beträffande frågan om befogenheten att i ett förbud för den misstänkte
att vidtaga viss åtgärd inbegripa jämväl åtgärder genom offentlig försvarare
— anförde Welamson vidare — vore det uppenbart, att man såsom
sanktion mot ett eventuellt obehörigt förfarande av försvararen icke ägde
anhålla den misstänkte. Anhållande finge under inga förhållanden användas
som repressalieåtgärd. Dess funktion vore endast att till säkerställande
av utredningens framtida behöriga gång förhindra vissa befarade åtgärder.
Och det vore tillika uppenbart, att den misstänktes anhållande icke utgjorde
någon inskränkning i försvararens rörelsefrihet. Offentlig försvarare
kunde ju icke genom ett anhållande av den misstänkte förhindras ens att
i fortsättningen i enrum meddela sig med den misstänkte. Ett hot att
använda anhållande på nu nämnt sätt måste anses utgöra ett otillåtet hot.
I likhet med advokatsamfundets styrelse ansåge Welamson, att en försvarare
principiellt måste vara berättigad att från vilken person som helst
— oavsett om denne hörts eller konnne att höras av åklagare eller polismyndighet
— införskaffa de upplysningar han kunde finna sig behöva
för fullgörande av sin uppgift som försvarare. Därav följde, att en åtgärd,
som försvararen företoge av eget initiativ, icke kunde föranleda den misstänktes
anhållande och att hot därom vore otillåtet. Icke heller en åtgärd,
som försvararen vidtoge på förslag av den misstänkte, kunde utan vidare
föranleda anhållande av den misstänkte, och hot därom syntes likaledes
otillåtet. Överhuvudtaget torde en åtgärd av offentlig försvarare icke
kunna föranleda anhållande av den misstänkte, i vad åtgärden skulle kunna
ge anledning till kritik av försvararen. Av det anförda följde emellertid
icke, att en åtgärd, som den misstänkte företoge eller sökte företaga genom
sin offentlige försvarare, under inga förhållanden kunde motivera den misstänktes
anhållande. Även en åtgärd, som den misstänkte företoge genom
offentlig försvarare, kunde i och för sig vara av beskaffenhet att efter
omständigheterna motivera ett anhållande, nämligen i den mån åtgärden
indicerade en risk för att i fortsättningen kollusionsfarliga åtgärder komme
att vidtagas genom förmedling av annan person än den offentlige försvararen
eller av den misstänkte själv utan förmedling av annan person. Detta
innebure, att det kunde anses tillåtet att vid ett hot, avseende åtgärder
"genom annan” inbegripa även åtgärder genom offentlig försvarare i den
mån — men också endast i den mån — sådana åtgärder enligt det nyss

107

anförda kunde motivera anhållande av den misstänkte. Eliassons ifrågavarande
skrivelse syntes icke kunna giva anledning till befogad erinran i den
mån den — såvitt gällde försvararen — kunnat med fog uppfattas såsom
avseende allenast åtgärder av Lundquist, förmedlade genom försvararen
eller innebärande försök till sådan förmedling, vilka skäligen kunde indicera
risk för att kollusionsfarliga åtgärder i fortsättningen kunde komma att
vidtagas av Lundquist själv eller genom annan person än den offentlxge
försvararen.

Vid ingivandet av Welamsons utlåtande anförde Eliasson: I den påtalade
skrivelsen hade Eliasson sagt, att åtgärd ”kan komma att erfordras . Skrivelsens
avfattning gåve således klart vid handen dels att en kommunikation
med Grönberg icke under alla omständigheter komme att föranleda
anhållande, dels ock att avgörande vid bedömandet av Lundquists eventuella
åtgörande komme att vara erforderligheten av ett anhållande. Skrivelsen
kunde därför ej uppfattas som innehallande ett hot om anhållande
såsom repressalieåtgärd. Eliasson hade endast uttalat, att om Lundquist
vidtoge någon av de i skrivelsen omnämnda åtgärderna, Eliasson finge
anledning att på nytt överväga anhållandefrågan och att denna vid ifrågavarande
framtida tidpunkt komme att avgöras med hänsyn till vad som
då funnes erforderligt. Någon som helst antydan om att Eliasson skulle
vara beredd att utnyttja anhållningsinstitutet på annat sätt än som överensstämde
med lagens avfattning och intentioner hade Eliasson icke givit.
Det hade sålunda saknats fog såväl för Lundquist som för envar annan
att mellan raderna utläsa ett otillåtet hot. Eliasson ville vidare understryka,
att i skrivelsen talades uteslutande om åtgärder av Lundquist. Vad som
åsyftades, i den mån det vore fråga om försvararen, vore endast Lundquists
beteende i förhållande till försvararen, exempelvis övertalning eller
övertalningsförsök eller en för försvararen omedveten påverkan. Dylika
åtgärder kunde anses indicera en framtida kollusionsfara, d. v. s. en framtida
fara för kollusionsfarliga åtgärder på annat sätt än genom förmedling
av försvararen, i högre grad ju mera man vore övertygad om att försvararen
läte sig angeläget vara att undvika ett med hans ställning oförenligt handlingssätt.
Motstode han ett påtryckningsförsök, tydde detta på att kollusionsfarliga
åtgärder i framtiden hotade från Lundquist genom förmedling
av annan än försvararen eller utan förmedling av annan person. Om
försvararen däremot villigt läte sig utnyttjas, kunde detta icke motverkas
genom den misstänktes anhållande. Skrivelsens adressering på sätt som
skett hade tillkommit ur viss kontrollsynpunkt för att Lundquist eventuellt
icke skulle kunna felaktigt göra gällande, att samtal med Grönberg
ägt rum innan Lundquist erhållit vetskap om skrivelsen. Eliassons jakande
svar på Janzons fråga om han kunde vara inbegripen under ”annan” vore
fullt riktigt, då ju eu åtgärd, som Lundquist företoge genom Janzon, under
vissa omständigheter kunde motivera Lundquists anhållande, nämligen

108

i den mån åtgärden indicerade risk för fortsatta kollusionsfarliga handlingar
av Lundquist själv eller genom annan person än försvararen. Därest
Janzon velat ha närmare upplysningar hur Eliasson sett på situationen,
syntes han rimligen ha bort precisera sin fråga i enlighet därmed. Eliasson
hade fått det intrycket att Janzon undvikit att begära specificerat svarför
att hans möjlighet att angripa Eliasson på sätt som skett icke skulle
försämras.

Janzon yttrade i sina påminnelser, att det enligt hans uppfattning icke
förelegat skäl att i den förefintliga situationen anhålla Lundquist på grund
av förment kollusionsfara; Janzon gjorde icke gällande, att Eliasson avsett
att hota med en icke laglig tvångsåtgärd; ej heller påstode Janzon, att
Eliassons skrivelse måste uppfattas så, som om ett anhållande under alla
omständigheter måst bliva följden av en kontakt mellan Lundquist och
Grönberg.

Beträffande anmälningarna mot Rosenberg.

Rosenberg anförde i sin den 26 november 1952 till mig inkomna skrivelse
och i sin förklaring till riksåklagarämbetet följande: Sedan Lyrholm
uppdragit åt Hemming-Sjöberg att vara Lyrholms försvarare, hade Lyrholm
på ett par punkter återtagit av honom förut gjorda medgivanden.
Under förundersökningen med Lyrholm hade det vidare kommit till Rosenbergs
kännedom, att Hemming-Sjöberg gjort ett flertal, såsom saken
framstått för Rosenberg, opåkallade besök hos valutakontoret. En tjänsteman
därstädes hade meddelat Rosenberg, att Hemming-Sjöberg till honom
framlagt förslag, att Lyrholm självmant skulle hemtaga dollars från USA.
Tjänstemannen hade uppfattat förslaget så, att valutakontoret, därest
förslaget antogs, åtminstone delvis skulle avstå från yrkande om förpliktande
för Lyrholm att utgiva vederlag. Förslaget hade avvisats. Detta
meddelande hade skärpt Rosenbergs vaksamhet. Sedan utredningen slutförts,
hade allt utredningsmaterial översänts till Lyrholm, som förelagts att
före viss tidpunkt inkomma med svaromål. Svaromålet, dagtecknat den
17 januari 1952, hade icke föranlett någon ytterligare utredning. Sedan
stämning utfärdats och målet utsatts till huvudförhandling den 6 mars
1952, hade Hemming-Sjöberg omedelbart före förhandlingens början till
Rosenberg överlämnat en skrivelse, dagtecknad den 3 mars. Rosenberg
hade upptäckt, att Lyrholm i skrivelsen framställt nya invändningar och
lämnat nya för ansvarsfrågan betydelsefulla uppgifter. Rosenberg hade
därför anmält, att hinder för huvudförhandlingen förelåge. Hemming-Sjöberg
hade yrkat, att förhandlingen skulle fortsättas. Efter överläggning
hade rätten beslutat, att huvudförhandlingen på av Rosenberg anförda
skäl skulle inställas. Rosenberg hade bibragts den uppfattningen, att Hemming-Sjöberg
på ett mycket fult sätt sökt överrumpla Rosenberg för att

109

få till stånd en rättegång under för Lyrholm gynnsamma betingelser. Enär
Rosenberg således haft anledning antaga, att den fortsatta utredningen
kunde störas genom icke grannlaga metoder från Hemming-SjÖbergs sida,
hade Rosenberg sedan viss ytterligare utredning införskaffats — främst
genom valutakontoret som lämnat en promemoria i saken beslutat att
Hemming-Sj öberg icke skulle fa närvara, da Lyrholm hördes ö\er denna
utredning. Rosenberg hade då saknat vetskap om att Lyrholm, tydligen
genom Hemming-Sj öberg, redan införskaffat valutakontorets utredning.
Av valutakontorets promemoria hade framgått, att Lyrholm kunnat misstänkas
för brott mot valutaförordningen, begångna gemensamt med vissa
i promemorian angivna personer. Under det i ärendet omförmälda telefonsamtalet
med Hemming-Sj öberg hade Rosenberg nämnt, att ett flertal
personer komme att höras och att Rosenberg befarade, med hänsyn till
vad som förekommit, att utredningen kunde störas genom åtgärder från
Hemming-Sjöbergs sida. Under samtalet hade Hemming-Sj öberg fört på
tal en skrivelse av Glas. Rosenberg hade genmält, att han icke kände till
denna skrivelse och att hans beslut icke stode i något samband med innehållet
i skrivelsen.

Vid det av Vinberg hållna förhöret uppgav Rosenberg vidare: Sedan utredningen
från valutakontoret förelegat, hade fråga om förnyat förhör med
Lyrholm uppkommit. Planläggningen av detta förhör hade Rosenberg
diskuterat med förhörsledaren Risberg. Utredningar i valutamål vore synnerligen
intrikata. På grund av sakens natur finge man oftast nöja sig med
uttalanden av de i saken inblandade, och varje liten skiftning i under förhör
gjorda uttalanden kunde bringa utredningen i ett svårframkomligt
läge. Rosenberg hade bedömt saken så, att Hemming-Sjöbergs närvaro
vid det planerade förhöret kunnat — särskilt som Rosenberg ej själv varit
i tillfälle att närvara — innefatta men för utredningens bedrivande därigenom,
att man riskerat att Hemming-Sj öberg skulle kunna tillrättalägga
Lyrholms uppgifter. Rörande denna uppfattning hade Rosenberg icke
fört någon diskussion med Risberg. Däremot hade han med Risberg dryftat
angelägenheten av att Hemming-Sj öberg icke omedelbart kunde bilda
sig en uppfattning om varthän förhöret syftade. Rosenberg avsåge därmed,
att han trott, att vid ett förhör med Lyrholm utan Hemming-Sjöbergs
närvaro Lyrholms position kunde fixeras så, att en senare ändring av Lyrholms
uppgifter efter det han fått konferera med Hemming-Sj öberg —
en sådan ändring hade Rosenberg befarat — skulle få sin rätta belysning.
Vidare hade diskuterats angelägenheten av att Hemming-Sjöberg icke
omedelbart skulle kunna få kännedom om namnet på de personer, som
omnämnts i den nya utredningen och beträffande vilka det misstänktes
brottsligt förfarande i samråd med Lyrholm. Nu angivna omständigheter
hade föranlett Rosenberg att bedöma Hemming-Sjöbergs närvaro vid för -

höret såsom icke önskvärd. Angående vad vid telefonsamtalet framkommit
vidhölle Rosenberg sina tidigare lämnade uppgifter. Med uttrycket ”med
hänsyn till vad som förekommit” hade Rosenberg syftat på dels vad som
förekommit vid huvudförhandlingen, d. v. s. de ”tillrättaläggande” nya
invändningarna av Hemming-SjÖberg, dels att Hemming-Sjöberg besökt
valutakontoret och där framlagt förslag om hemtagande av dollartillgodohavanden
under viss förutsättning. Rosenberg ville tillägga, att hans misstanke
att av Lyrholm gjorda medgivanden kunde komma att sedermera
tillrättaläggas i en för Lyrholm gynnsam anda senare bekräftats. Lyrholms
berättelse vid Risbergs förhör hade innefattat medgivande av ett
visst förfarande, som varit brottsligt. Sedermera hade förfarandet uppgivits
ha utförts så, att det icke inneburit straffbar handling.

I denna del anförde Vinberg: När en förundersökning i brottmål fortskridit
så långt, att någon vore skäligen misstänkt för brott, vore den misstänkte
i partsställning och enligt rättegångsbalken tillförsäkrad vissa partsrättigheter.
Till dessa hörde, jämte annat, rätten att biträdas av försvarare.
Bestämmelser angående försvarares rätt att närvara vid förhör under förundersökningen
återfunnes i 23 kap. 10 § rättegångsbalken. Denna rätt
vore icke ovillkorlig. Tillstånd lämnades av undersökningsledaren, som därvid
hade att avgöra, om men för utredningen kunde föranledas av försvararens
närvaro. Bedömde undersökningsledaren läget sådant, att men
ej förelåge, finge försvararen närvara. Från denna bestämmelse funnes
det undantaget att en ovillkorlig rätt att närvara förelåge vid förhör, som
enligt 23 kap. 18 g andra stycket hölles på den misstänktes begäran. I förevarande
fall hade Rosenberg varit formellt berättigad att förvägra Hemming-Sjöberg
att närvara vid förhöret. De sakliga skäl, varå han grundat
sitt beslut, kunde emellertid ifrågasättas. Rosenberg hade därutinnan hävdat,
att lian — mot bakgrunden av Hemming-Sjöbergs förutgångna åtgärder
såsom försvarare för Lyrholm — befarat risk för att Hemming-Sjöberg,
därest han finge närvara vid förhöret, ”skulle kunna tillrättalägga” Lyrholms
uppgifter. Rosenberg hade närmare utvecklat denna tankegång sålunda,
att i ärenden av ifrågavarande slag varje liten skiftning i under ett
förhör gjorda uttalanden kunde bringa utredningen i ett svårframkomligt
läge. Med hänsyn bland annat till att — på sätt framginge av bestämmelserna
i 23 kap. 11 § rättegångsbalken — förhörsledaren bestämde, i vilken
ordning försvararen skulle äga framställa frågor under ett förhör, syntes
Rosenberg i ifrågavarande grund att avvisa Hemming-Sjöberg från förhöret
icke ha haft tillräckligt stark saklig täckning. Rosenberg hade vidare
såsom skäl för sitt beslut att avvisa Hemming-Sjöberg från förhöret anfört
hänsynen till att därunder kunde komma att nämnas namnen på
personer, vilka blivit kända genom en gjord kompletterande utredning i
saken och vilka misstänktes för brottsligt förfarande i samråd med Lyr -

holm, och till att det varit angeläget att förhindra eventuell förbindelse
mellan Hemming-SjÖberg och dessa personer, innan de hörts i saken. Bland
annat med hänsyn till den i 23 kap. 10 § sista stycket rättegångsbalken
anvisade möjligheten att förordna därom att vad vid förhör förekommit
icke finge uppenbaras — formellt kunde ett sadant förbud även riktas mot
försvararen — syntes vad Rosenberg här åsyftat knappast ha inneburit
ett tillräckligt skäl att i utredningens dåvarande läge avvisa HemmingSjöberg
från förhöret. Något avsevärt praktiskt värde kunde avvisandet
i ett sådant syfte knappast ha haft, då i allt fall Lyrholm icke kunnat förhindras
att för sin försvarare omtala vad som förekommit vid förhöret.
Det berörda förbudet i 23 kap. 10 § sista stycket rättegångsbalken torde
rimligen icke ha avseende på överläggningar mellan den misstänkte och
hans försvarare. Ytterligare hade Rosenberg anfört såsom ett skäl att icke
tillåta Hemming-Sjöberg att närvara vid förhöret, att det varit angeläget
förhindra Hemming-Sjöberg att omedelbart kunna bilda sig en uppfattning
om varthän förhöret syftade. Därest Hemming-Sjöberg icke vore närvarande
vid förhöret, hade Rosenberg förmenat, skulle man kunna fixera
Lyrholms position så att en senare ändring därav — sedan Lyrholm kunnat
konferera med Hemming-Sjöberg — finge sin rätta belysning. Ett
sådant motiv syntes icke kunna godtagas. Att på ett förhör i det skede
av förundersökningen, då en person redan vore skäligen misstänkt, tillämpa
undersökningsmetoder, som tillhörde spaningsskedet och därunder finge
vara tillbörliga, kunde ej vara riktigt. Rosenberg hade därför, enligt Vinbergs
uppfattning, genom avvisandet av Hemming-Sjöberg ådagalagt
mindre gott omdöme. Då det emellertid vore fråga om ett avgörande, som
grundat sig på en bedömning av läget i utredningsfrågan — Rosenberg
kunde icke antagas ha föranletts till åtgärden i syfte att skada Lyrholm
eller kränka Hemming-Sjöberg — hemställde Vinberg att jag, därest hans
bedömning gillades, läte bero vid ett uttalande i saken att i det förevarande
läget Hemming-Sjöberg icke bort avvisas från förhöret.

Rosenberg anförde i sitt slutliga yttrande till mig: Det vore en bedömningsfråga
om försvararen borde få närvara vid förhör med den misstänkte.
I förevarande fall hade tre omständigheter förelegat, som medfört att
Rosenberg bedömt såsom lämpligast, att Hemming-Sjöberg icke var närvarande
vid de fortsatta förhören med Lyrholm. Sedan Lyrholm anhållits,
hade hans dåvarande försvarare advokaten A. Kriström för Rosenberg
upplyst, att Lyrholm flera gånger för Kriström förklarat att vad Lyrholm
uppgivit vore riktigt, varför Kriström ansåge, att Rosenberg icke behövde
hysa några farhågor för att Lyrholm skulle ändra lämnade uppgifter. Lyrholm
hade då frigivits. Sedan han bytt försvarare, hade Lyrholm i väsentliga
hänseenden lämnat andra uppgifter än tidigare. Vidare hade — såsom
Rosenberg förut uppgivit — Hemming-Sjöberg enligt Rosenbergs uppfatt -

112

ning sökt överrumpla honom vid den första huvudförhandlingen i målet.
Enligt god advokatsed hade det ålegat Hemming-Sj Öberg att i god tid före
huvudförhandlingen underrätta Rosenberg om att Lyrholm dåmera i vissa
hänseenden intoge en ny ståndpunkt. Slutligen hade Hemming-Sj Öberg
vid besök å valutakontoret föreslagit, att kontoret skulle åtminstone delvis
avstå från att yrka vederlag av Lyrholm mot det att Lyrholm självmant
hembjöde dollars till riksbanken. Detta manövrerande av Hemming-Sjöberg
hade gjort Rosenberg betänksam, enär Lyrholm redan varit hembudsskyldig
för det erbjudna dollartillgodohavandet, något som HemmingSj
Öberg måste antagas ha känt till. Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit
hade Rosenberg icke kunnat med bestämdhet säga sig, att Hemming-SjÖbergs
närvaro icke skulle medföra men för utredningen.

Beträffande övriga frågor.

Med anledning av Glas’ till Eliasson den 26 mars 1952 avgivna utlåtande
anförde Hemming-Sjöberg i sin framställning till advokatsamfundets styrelse
följande: Den av Glas uttalade uppfattningen att den misstänkte och
hans försvarare skulle vara betagna rätten att göra egna undersökningar
och ha samtal med personer, som kunde lämna upplysningar i saken, vore
uppenbart oriktig. De undersökningar och förhör, som eventuellt verkställdes
av den misstänkte eller hans försvarare, gjorde givetvis icke anspråk
på att vara en förundersökning i lagens mening och de åtnjöte ej
heller förmånen att före huvudförhandlingen ingivas till domstolen. Glas
hade helt och hållet förbisett lagens stadganden om vad som ålåge en försvarare.
Advokatsamfundets styrelse hade i bestämda ordalag tillbakavisat
Eliassons omförmälda anmälan, varför man haft anledning antaga, att
vederbörande skulle inse ohållbarheten av teorin om ”presumtiva vittnen”.
Men en grupp åklagare vidhölle tydligen alltjämt den av Glas framförda
åskådningen. Man hade nu gått ett steg längre och lagt nämnda teori till
grund för en sådan tillämpning av 23 kap. 10 § rättegångsbalken, att den
berövade en tilltalad den honom tillförsäkrade rätten att få ha sin försvarare
tillstädes under polisförhör. Teorin hade dykt upp även i ett annat
sammanhang. Till stöd för Lundquists fortsatta hållande i häkte hade
Eliasson åberopat, att Lundquist, därest han försattes på fri fot, kunde
befaras ”otillbörligt taga kontakt med personer, som av åklagaren begärts
hörda eller av Lundquist kommer att begäras hörda vid domstolen”. Här
gällde det således även personer, som åklagaren redan hört under förundersökningen
och som skulle höras vid domstolen, och därjämte dem, som
den misstänkte komme att begära få höra vid domstolen, eller med andra
ord den misstänktes ”presumtiva vittnen”. Det orimliga i att hålla en
person i häkte intill dess åklagarens vittnen blivit hörda inför domstolen
låge i öppen dag. Att den misstänkte icke skulle äga rätt att sätta sig i
förbindelse med de personer, han ämnade höra inför domstolen, vore up -

113

penbarligen i hög grad oriktigt. Eliassons uppfattning skulle i själva verket
innebära, att den misstänkte och hans försvarare skulle vara helt berövade
möjligheten att verka för sakens riktiga belysning och förbereda försvaret,
eller med andra ord, den misstänkte skulle vara helt utlämnad till åklagaren
utan möjlighet att tillvarataga sin rätt.

Vinberg anförde i sitt utlåtande i ärendet: I anmälningarna hade berörts
frågan om omfattningen av försvararens rätt och plikt att under förundersökningen
vara verksam i den misstänktes intresse och för att förbereda
hans försvar. Hithörande spörsmål reglerades — förutom av den allmänna
grundsatsen om att den för brott misstänkte under förundersökningen
hade vissa partsrättigheter — av bestämmelserna i 21 kap. rättegångsbalken.
I 7 § i nämnda kapitel uttalades, att försvararen skulle med nit
och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för
sakens riktiga belysning. Anmälarna, särskilt Hemming-Sjöberg, hade givit
uttryck för den uppfattningen, att man på åklagarhåll syntes göra gällande,
att det skulle vara en försvarare förmenat att under pågående förundersökning
taga kontakt med personer som kunde förväntas äga kännedom
om material av värde för utredningen i ett ärende, vari förundersökning
inletts, samt att höra dessa personer. Man syntes på åklagarhåll, gjordes
det gällande, förmena, att varje sådan åtgärd innebure ett obehörigt
intrång i förundersökningen, vars ledande tillkomme förundersökningsledaren
ensam, eller en form av förundersökning vid sidan av den i lag
reglerade förundersökningen. Såsom stöd för detta påstående hade anmälarna
hänvisat till den av Glas den 26 mars 1952 till Eliasson avlåtna skrivelse,
vars innehåll av Eliasson åberopats i ett av honom hos advokatsamfundet
anhängiggjort anmärkningsärende. Redan av grundsatsen om den
misstänktes partsrättigheter syntes framgå, att han och försvararen, som
med nit och omsorg skulle tillvarataga den misstänktes rätt, hade vittgående
befogenheter. Det syntes Vinberg vara ställt utom tvivel, att försvararen
skulle vara både berättigad och förpliktad att i utövningen av sitt uppdrag
efterforska vittnen och, sedan de anträffats, genom förhör med dem
göra sig underrättad om vad de kunde känna till i det ärende förundersökningen
omfattade. Sedan så skett torde han ha att välja mellan att
antingen hos förundersökningsledaren begära förhör med dessa personer
i enlighet med 23 kap. 18 § rättegångsbalken eller till rätten uppgiva den
bevisning han sålunda tilläventyrs anskaffat och ville åberopa i enlighet
med föreskrift i 45 kap. 10 § rättegångsbalken. Att en försvarare genom
sådana efterforskningar och förhör obehörigen ingrepe i förundersökningen
eller kunde anses verkställa en parallellt med åklagarens förundersökning
löpande förundersökning syntes icke med något fog kunna hävdas. Räckvidden
av försvararens rättigheter och skyldigheter i nu förevarande hänseende
syntes i rättegångsbalken icke vara reglerad annorledes än i dess

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclsc till 1960 ars riksdag.

114

21 kapitel. Den uppfattning, varåt Vinberg sålunda givit uttryck, grundade
sig på tanken på förundersökningen såsom en, låt vara med starka
inkvisitoriska inslag, förhandling mellan lika berättigade parter. Utgångspunkten
hade då också varit förutsättningen att med en så långt driven
förhandlingsvilja från åklagarens sida motparten, särskilt den offentlige
försvararen, skulle lojalt utföra sin anpart i förundersökningen. Skulle försvararen
i sådant hänseende brista i lojalitet — något som måhända trots
övervägande goda erfarenheter en och annan gång inträffat och alltjämt
syntes kunna befaras någon gång ske — torde det riktiga och mest verkningsfulla
remediet däremot vara att tillse, att en sådan försvarare entledigades
från sitt uppdrag.

Glas anförde i sitt yttrande till mig: Glas’ skrivelse hade misstolkats.
Eliassons begäran om utlåtande av Glas hade föranletts av att en offentlig
försvarare, under det kriminalpolisen sökt ett för utredningen viktigt
’"åklagarvittne”, skyndat att anställa förhör med vittnet. Att vittnet på
grund därav kommit att höras icke — såsom regelmässigt torde ske —
först av polisen utan av den misstänkte genom hans försvarare framstode
som stridande mot normal procedur. Vad den misstänkte eller försvararen
utan medverkan av åklagare eller polismyndighet presterade torde icke
höra till förundersökningen. Något lagligt hinder för dem att under pågående
förundersökning i egen regi företaga åtgärder förelåge i regel icke.
Det syntes dock vara lämpligast, att de under tjänstemannaansvar arbetande
befattningshavarna verkställde förundersökningarna och att försvaret
koncentrerade sin huvudsakliga insats till ett granskande och kontrollerande
av förundersökningen, och då helt ur den misstänktes synpunkter.
Åtskilliga författningsföreskrifter, t. ex. förundersökningskungörelsens bestämmelser
om förhör med barn, syntes utgå från att däri avsedda åtgärder
skulle företagas endast av funktionärer, som vore underkastade tjänstemannaansvar.
Dessa omständigheter talade för att den misstänkte och
hans försvarare undveke icke blott att företaga något, som konkurrerade
med myndigheternas åtgärder, utan även att låta sina förehavanden få
en omfattning, som ginge lika djupt som myndigheternas åtgöranden. En
helt annan sak vore, om alldeles speciella skäl skulle föreligga för misstanken
att myndighet visade mannamån. Om en sådan misstanke visat
sig riktig, borde detta leda till att tjänstemannen efter framställning från
försvararens sida skildes från målet, icke att försvararen företoge utredning
i egen regi. Om försvaret genom en sådan utredning kunde prestera
vissa enbart till den misstänktes förmån talande omständigheter, kunde
man på grund av försvarets notoriska befogenhet att utelämna allt vad
som talade mot den misstänkte självfallet icke känna sig lika övertygad
om riktigheten av utredningsresultatet, som om utredningen verkställts
genom förundersökningsledarens försorg. Det hade därför i ett sådant fall

115

otvivelaktigt varit bättre för den misstänkte, om det överlämnats åt samhällets
organ att verkställa denna utredning. Omvänt gällde att, om man
läte samhällets organ sköta undersökningen i dess helhet, även vad som
talade mot den misstänkte skulle komma fram. Det hade varken från
Glas’ eller Eliassons sida påståtts, att icke den misstänkte eller hans försvarare
skulle äga laglig rätt att göra vilka undersökningar de funne för
gott — med undantag dock för de fall där lagen föreskrivit viss form för
företagande av åtgärd på förundersökningsstadiet — men Glas kunde icke
finna det vara ur någon behörig synpunkt lämpligt, att försvaret ingrepe
i en förundersökning genom åtgärder, som antingen konkurrerade med
förundersökningsledningens eller innebure vidlyftigare undersökningar.
Formliga förhör — för att nämna det viktigaste exemplet — förefölle sålunda
icke böra ankomma på försvaret. Processekonomiska skäl syntes
också tala för riktigheten av Glas’ uppfattning.

Vid avgörande i ett sammanhang av dessa ärenden gjorde jag följande
uttalanden.

I fråga om anmälningarna mot Eliasson är upplyst, att Eliasson i skrivelse
till Lundquist den 12 november 1952 anmodat Lundquist att icke
själv eller genom annan före begärt vittnesförhör med Grönberg kommunicera
med Grönberg eller vidtaga annan åtgärd, ägnad att försvåra sakens
utredning, vid äventyr att tvångsåtgärder eljest kunde komma att erfordras.
Vinberg har ansett, att skrivelsen inneburit — icke blott en befogad
erinran om att Lundquist genom visst handlande kunde försätta
sig i en allvarlig situation — utan därutöver jämväl en hotelse att vidtaga
tvångsåtgärd mot Lundquist, om han ej ställde sig anmaningen till efterrättelse,
till följd varav Vinberg uttalat den meningen att Eliasson förfarit
olämpligt genom att giva skrivelsen den ifrågavarande formuleringen. Om
skrivelsen skulle uppfattas som ett under hot om tvångsåtgärd givet direktiv
till Lundquist att underlåta viss åtgärd, måste också enligt min mening
Eliasson anses ha förfarit otillbörligt. En förundersökningsledare äger
icke lämna en misstänkt, som varken är anhållen eller häktad, några andra
förhållningsorder än dem lagen medgiver. En sådan misstänkt har samma
rätt som varje annan fri medborgare att icke av myndighet givas direktiv,
som saknar laga stöd.

Enligt min mening får emellertid skrivelsen icke tolkas på annat sätt
än Eliasson gjort gällande, nämligen såsom en erinran till Lundquist om
vad han lagligen kunde riskera, om han vidtoge en kollusionsfarlig åtgärd
och då särskilt en kommunikation med Grönberg. En sådan varning måste
en förundersökningsledare, icke minst i den misstänktes eget intresse, vara
berättigad meddela. I förevarande fall synes mig också Eliasson icke ha

116

saknat fog att varna Lundquist dels med hänsyn till Eliassons tidigare
erfarenheter om Lundquists förfaranden och dels på grund av Eliassons
förklarliga önskan att under föreliggande omständigheter icke försättas
i en situation, som nödvändiggjorde ett förnyat anhållande av Lundquist.

Det kan visserligen sägas, att skrivelsen icke giver ett fullt klart uttryck
för vad Eliasson sålunda avsett med densamma. De erinringar som i sådant
hänseende kunna göras mot skrivelsens formulering finner jag dock icke
medföra, att någon anmärkning kan riktas mot Eliasson för vad han i
skrivelsen meddelat Lundquist.

Emellertid har Eliasson efter skrivelsens avlåtande lämnat jakande svar
på en av Janzon framställd förfrågan om med uttrycket ”annan” i skrivelsen
även avsåges Janzon. Svaret kan omöjligen tolkas på annat sätt än
att Eliasson avsåg att jämställa Janzon med vilken som helst annan mellanhand,
som Lundquist kunde begagna för kommunikation med Grönberg.
För undvikande av att Lundquist försattes i svårigheter har Janzon
följaktligen blivit förhindrad att upptaga någon kontakt med Grönberg,
även om han skulle ansett en sådan påkallad för utförande av sitt uppdrag
som Lundquists offentlige försvarare. Såsom Vinberg anfört måste
en offentlig försvarare äga rätt att på eget ansvar avgöra, vilka åtgärder
han skall vidtaga i den misstänktes intresse. Härutinnan kan ingen åtskillnad
göras mellan åtgärder, som försvararen företager på eget initiativ,
och åtgärder av honom, som föranletts av den misstänkte. En förundersökningsledares
varning till den misstänkte att i ett eller annat avseende
icke anlita sin offentlige försvarare innebär därför ett otillbörligt ingrepp
mot försvararen. Sådana fall kunna visserligen tänkas, då en åtgärd, som
den misstänkte företager genom försvararen, under vissa omständigheter
— t. ex. om den misstänkte fört försvararen bakom ljuset och denne därför
handlar under villfarelse om den verkliga innebörden av sin åtgärd —
kan blotta en sådan risk för kollusionsfarliga åtgärder av den misstänkte,
att ett anhållande av honom är motiverat. Janzons förfrågan till Eliasson
kan emellertid icke ha avsett sådana exceptionella och föga praktiska fall.
Därest Eliasson menat, att hans svar till Janzon skulle ha en så begränsad
innebörd, hade det självfallet ålegat Eliasson att upplysa Janzon därom.

På grund härav finner jag Eliasson ha förfarit oriktigt genom att lämna
Janzon det reservationslösa beskedet att med uttrycket ”annan” i den
ifrågavarande skrivelsen avsågs jämväl Janzon.

Vidkommande därefter anmälningarna mot Rosenberg må framhållas,
att försvararen jämlikt 23 kap. 10 § rättegångsbalken äger rätt att närvara
vid förhör, om det kan ske utan men för utredningen. Ett avvisande
av försvararen måste därför vara grundat på objektivt sett godtagbara
skäl.

117

Frågan när försvararens närvaro vid förhör kan vara till men för utredningen
måste bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Vad
lagstiftaren närmast haft i tankarna torde ha varit de fall, då genom förhöret
sådana förhållanden kunna röjas, om vilka den misstänkte och därmed
även hans försvarare med hänsyn till förundersökningens fortsatta
bedrivande ännu icke böra erhålla kännedom. Så kan uppenbarligen mången
gång vara förhållandet vid förhör med annan än den misstänkte. Då den
misstänkte själv höres, synes däremot försvararen knappast kunna på nu
angiven grund avvisas. Stadgandet om undersökningsledarens rätt att förordna,
att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras, kan ju
icke utgöra hinder för den misstänkte att för försvararen omtala vad som
förekommit vid förhöret. Möjligheterna att vägra försvararen att närvara
vid förhör med den misstänkte måste därför vara ytterst begränsade. I
undantagsfall kan dock sådan möjlighet anses föreligga, nämligen om försvararen
måste antagas komma att uppträda på sådant sätt, att förhörets
behöriga gång störes eller att ett ordnat förhör till och med omöjliggöres.
Detta förutsätter emellertid, att försvararen skulle vägra att efterkomma
förhörsledarens föreskrifter rörande försvararens rätt att yttra sig under
förhöret. En försvarare, som uppträder på detta sätt, är självfallet olämplig
att vidare tjänstgöra som den misstänktes försvarare, och hans avvisande
från förhör bör därför medföra åtgärd från undersökningsledarens
sida för försvararens skiljande från sitt uppdrag.

Såsom skäl för sin åtgärd att avvisa Hemming-SjÖberg vid förhöret med
Lyrholm den 5 juni 1952 har Rosenberg anfört, att han haft anledning
antaga, att förhöret och den fortsatta utredningen kunde komma att störas
genom icke grannlaga metoder från Hemming-Sj Öbergs sida. Till stöd för
denna uppfattning har Rosenberg åberopat dels att Lyrholm, sedan Hemming-Sjöberg
blivit hans försvarare, ändrat sina tidigare lämnade uppgifter,
dels att Hemming-Sjöberg genom vissa tillrättalägganden i skrivelse
den 3 mars 1952, av vilken Rosenberg erhållit del först omedelbart före
början av huvudförhandlingen den 6 mars, sökt överrumpla Rosenberg för
att få till stånd en rättegång under för Lyrholm särskilt gynnsamma betingelser,
dels ock att Hemming-Sjöberg gjort, enligt Rosenbergs mening,
opåkallade besök hos valutakontoret och därvid framställt förslag, som
emellertid blivit avvisade.

Det ligger uppenbarligen intet anmärkningsvärt däri, att en misstänkt
eller hans försvarare under förundersökningens gång framställer anmärkningar
mot förundersökningsprotokollet eller gör rättelser i tidigare lämnade
uppgifter. I försvararens skyldigheter ingår, att han skall påvisa just
sådana synpunkter i saken, vilka icke förut blivit uppmärksammade eller
tillbörligen beaktade. Den omständigheten att vad Hemming-Sjöberg anfört
i skrivelsen den 3 mars föranlett huvudförhandlingens inställande och

118

vidtagande av ytterligare utredning kan icke anses ha utgjort skäl till antagande,
att Hemming-Sjöberg haft sådana avsikter som Rosenberg gjort
gällande. Ej heller mot Hemming-Sj Öbergs förfarande att i Lyrholms intresse
sätta sig i förbindelse med valutakontoret kan någon erinran göras.
Rosenbergs misstankar mot Hemming-Sj öberg om illojalt uppträdande under
den fortsatta förundersökningen ha därför enligt min mening varit
ogrundade.

Rosenberg har framhållit olika sätt, på vilka Hemming-Sj öberg skulle
kunna antagas komma att störa utredningen, om han fått närvara vid
det ifrågavarande förhöret med Lyrholm. De synpunkter Vinberg därutinnan
framfört i sitt till mig avgivna yttrande anser jag riktiga.

På grund av vad sålunda anförts finner jag, att Rosenberg icke bort
vägra Hemming-Sj öberg att närvara vid förhöret.

Vad angår ärendet i övrigt ansluter jag mig helt till vad Vinberg och
Hemming-Sj öberg därutinnan andragit. Försvararen är städse berättigad
och även förpliktad att vidtaga de åtgärder, som han finner erforderliga
för fullgörandet av sitt uppdrag. Av Glas’ till mig i ärendet avgivna yttrande
att döma synes detta numera även vara Glas’ uppfattning, ehuru
hans utlåtande till Eliasson den 26 mars 1952 otvivelaktigt ger intryck
av att vara grundat på en annan inställning. Frågan skulle då endast vara
om lämpligheten av de åtgärder, försvararen vidtager. Härutinnan kan
någon allmängiltig regel givetvis icke uppställas. Å ena sidan måste återhållsamhet
från försvararens sida anses påkallad, särskilt då det gäller
hörande av personer som ändock komma att höras av undersökningsledaren.
Såsom Glas framhållit kan detta nämligen ofta vara till fördel
även för den misstänkte, enär tilltron till en persons utsaga kan rubbas
genom att undersökningsledaren icke kommit i tillfälle att först höra honom.
Å andra sidan bör beaktas, att försvararens fria handlande till förmån
för den misstänkte icke inskränkes. Varje tal om att försvararen skulle
vara skyldig underrätta förundersökningsledaren om vilka åtgärder han
ämnar vidtaga måste därför tillbakavisas. Ej heller kan försvararens handlande
vara begränsat till åtgärder, som ej ”konkurrera” med myndigheternas,
eller inskränkt till mindre omfattande utredningar.

De förfaranden, mot vilka jag i det föregående riktat erinran, voro icke
av beskaffenhet att kunna betraktas såsom tjänstefel. Jag lät fördenskull
bero vid de av mig sålunda gjorda uttalandena, vilka jag upptog i en till
Vinberg avlåten skrivelse och delgav Eliasson samt Rosenberg och Glas.

119

4. Uraktlåtenhet ar kommunalborgmästare att för vissa
expeditioner uttaga lösen- och stämpelavgifter

Vid en av mig den 22 april 1955 verkställd inspektion hos kommunalborgmästaren
i Djursholm, därvid kommunalborgmästarens protokoll för
de senaste åren granskades, iakttog jag bland annat, att för sökande utfärdade
expeditioner i ärenden rörande tillstånd jämlikt lotteriförordningen,
ordningsstadgan för rikets städer m. fl. författningar i åtskilliga fall icke
belagts med lösen och stämpel. Sålunda syntes avgift icke i något fall ha
uttagits vid lämnande av tillstånd för röda kors- och lottaorganisationer,
vilka voro ofta återkommande sökande. Även för andra sammanslutningar,
t. ex. vissa kommunala kårers idrotts- och kamratföreningar, hade i flera
fall expeditioner utfärdats utan avgift. Jag anmärkte, att laga grund för
befrielse från skyldigheten att erlägga lösen och stämpel icke syntes ha
förelegat i de berörda fallen.

I infordrat yttrande medgav kommunalborgmästaren G. Dalen, att förbiseenden
förekommit vid avgiftsbeläggningen av utgående expeditioner.
Dalén förklarade därjämte, att han för framtiden skulle tillse att begångna
felaktigheter icke upprepades.

På min anmodan ingav därefter Dalén en förteckning över samtliga de
fall, där av kommunalborgmästaren från och med den 1 januari 1946 utfärdade
expeditioner icke blivit belagda med föreskriven lösen och stämpel.
Förteckningen upptog 116 sådana fall, avseende outtagen lösen a tillhopa
576 kronor och outtagen stämpel å tillhopa 116 kronor 50 öre.

Sedan jag överlämnat handlingarna i ärendet till drätselkammaren i
Djursholm för yttrande, inkom till mig protokoll, utvisande att stadsfullmäktige
på förslag av drätselkammaren beslutat avstå från krav på kommunalborgmästaren
för det belopp, som i form av lösen skolat tillfalla stadens
kassa.

Beträffande det statsverket tillkommande stämpelbeloppet översände
Dalén till mig makulerade beläggningsstämplar å beloppet ifråga.

Vid prövning av ärendet fann jag mig kunna låta bero vid vad däri sålunda
förekommit.

6. Fråga om principerna för entledigande av personal på grund av
ämbetsverks omorganisation är av beskaffenhet att böra upptagas
till behandling av verkets samarbetsnämnd

Vid 1953 års riksdag fattades principbeslut om samordning från och
med den 1 januari 1955 av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
innebärande att yrkesskador under de första nittio dagarna

120

skulle regleras gemensamt med vanliga sjukdomsfall inom ramen för den
allmänna sjukförsäkringen. De av samordningen aktualiserade frågorna
blevo föremål för utredning av särskild utredningsman, f. d. landshövdingen
K. Levinson, vilken avgav betänkande i ämnet den 9 november
1953. I en på grundval av denna utredning utarbetad proposition nr 208/
1954 upptogos till behandling vissa allmänna spörsmål rörande administrationen
av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Såväl utredningsmannen
som vederbörande departementschef fann samordningen av de båda försäkringarna
medföra en betydande minskning av riksförsäkringsanstaltens
arbetsbörda. I propositionen uppdrogos på grund härav riktlinjer för en
avsevärd beskärning av anstaltens personalstyrka. Den med yrkesskadeförsäkringen
sysselsatta personalen skulle sålunda minskas med cirka 180
befattningshavare. Å andra sidan skulle en viss utbyggnad ske av den del
av anstalten som sysslade med tillsynen över sjukkassor och vissa andra
rättssubjekt; den totala minskningen i anstaltens personalstyrka skulle
härigenom begränsas till 160. Personalindragningarna förutsattes i huvudsak
komma att vidtagas under budgetåret 1954/55.

\id anmälan i statsrådet den 7 maj 1954 av nyssnämnda proposition
förordade chefen för socialdepartementet, att en fristående nämnd skulle
leda omplaceringen av entledigad personal. Som propositionen förutsattes
icke komma att behandlas av riksdagen förrän vid höstsessionen, men
nämndens verksamhet, med hänsyn till personalens intressen, borde påbörjas
med det snaraste, bemyndigade Kungl. Maj:t samma dag chefen
för socialdepartementet att tillsätta en nämnd, bestående av högst 5 ledamöter,
med uppgift att verka för omplacering av personal, som entledigades
vid omorganisationen av riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen.
Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den
19 maj 1954 ledamöter i nämnden.

I anledning av den föreslagna omorganisationen upprättades inom riksförsäkringsanstalten
vissa sammanställningar, utvisande det beräknade
personal beståndet före och efter den förestående omorganisationen. I sammanställningarna,
som enligt rubriken till desamma upprättats i juni 1954,
hade inledningsvis uttalats, att syftet med sammanställningarna vore att
ge en så klar uppfattning som möjligt om huru stor del av anstaltens personal
i skilda lönegrader som kunde vinna placering efter omorganisationen.
Vidare hade i korthet angivits vissa vägledande principer för avvecklingen
av övertalig personal.

I en till mig den 20 september 1954 inkommen klagoskrift anförde dåvarande
ledamoten av riksförsäkringsanstaltens samarbetsnämnd e. o.
byråsekreteraren E. Gärde, bland annat, följande.

Lördagen den 18 september 1954 klockan 8.45 hade Gärde till riksförsäkringsanstaltens
registrator inlämnat en skrivelse med anhållan att få

121

taga del av de handlingar, som upprättats av anstalten och som rörde
aktuella uppsägningar och omplaceringar av anstaltens personal. Klockan
13.20 hade han erhållit besked, att hans anhållan någon dag följande vecka
skulle prövas av särskilt rättsplenum inom anstalten samt att hans anhållan
att samma dag taga del av handlingarna icke kunde bifallas. Något
besked — trots begäran därom — om skälen för avslaget hade ej givits. —
Bakgrunden till framställningen om att få taga del av handlingarna vore
denna. Sedan den Levinsonska utredningen hösten 1953 avgivit sitt betänkande
angående riksförsäkringsanstaltens kommande personalorganisation,
hade Gärde i november samma år i samarbetsnämnden — såsom av
personalen vald ledamot i nämnden — anhållit att denna fråga skulle
diskuteras vid nästa nämndsammanträde. Från verksledningens sida hade
såsom svar på denna anhållan uttalats, att nämnden icke vore rätt forum
för frågan. — I början av juni 1954 hade inom anstalten cirkulerat ihärdiga
rykten om att listor upprättats inom anstalten med förslag till uppsägningar
av personal. När Gärde gjort efterforskningar, hade han fått till
svar att de upprättade listorna blott vore utkast, som först måste diskuteras
av verksledningen. Gärde hade också fått det beskedet, att omplaeeringsnämnden
i mitten av juni månad genom sin ordförande begärt att
snarast möjligt få uppgifter om den personal som skulle omplaceras. Vid
samtal med personalföreningens ordförande, förste aktuarien Folke Nihlfors,
hade Gärde begärt, att denne, som jämväl vore ledamot av samarbetsnämnden,
skulle söka få till stånd ett sammanträde med nämnden. Under
tiden den 15 juni—den 8 juli 1954 hade Gärde begärt detta minst ett tiotal
gånger för att få igång en principdiskussion och för att bli informerad om
den personal, som skulle uppsägas. Denna anhållan hade aldrig kunnat
bifallas, enär den ordinarie generaldirektören och den i hans ställe sedan
en längre tid tillbaka tjänstförrättande generaldirektören, enligt de besked
som givits, rest bort för semester. Vid upprepade förfrågningar i augusti
månad hade Gärde ej lyckats få någon som helst upplysning, hur långt
frågan avancerat inom anstalten. När det i början av september 1954 ryktats,
att en privat skrivbyrå anlitats för utskrivningar av uppsägningar,
hade Gärde genom Nihlfors hemställt om skyndsamt sammanträde med
samarbetsnämnden. Nihlfors hade den 11 september 1954 hos generaldirektören
begärt ett dylikt sammanträde, vilket den sistnämnde dock avslagit.
Samtliga personalrepresentanter inom nämnden hade då den 14 i samma
månad skriftligen begärt ett sammanträde med nämnden. Generaldirektören
hade i anledning därav bestämt, att ett sammanträde skulle äga rum
lördagen den 25 september 1954 och att personalen vid särskilt möte
påföljande måndag, den 27 september, skulle informeras om uppsägningarna.
Generaldirektören hade dock ansett, att lördagssammanträdet med
samarbetsnämnden vore onödigt, enär nämndens ledamöter lika gärna
kunde informeras samtidigt med personalen. Av detta följde, att personal -

122

representanterna i samarbetsnämnden icke haft — icke beretts — någon
möjlighet att såsom ledamöter av nämnden diskutera uppsägnings- och
omplaceringsfrågorna med verksledningen, eftersom anstalten knappast
kunde ändra ståndpunkt mellan lördag och måndag. I syfte att ändå före
det definitiva beslutet erhålla någon information hade Gärde därför hos
anstalten anhållit att få taga del av vissa handlingar. — I samband med
den stora omorganisation, som genomförts år 1951 inom riksförsäkringsanstalten,
hade från så gott som hela personalens sida rests en mycket
allvarlig kritik — man kunde kalla den för en proteststorm — mot den
mörkläggning av omorganisationsfrågoma som då bedrivits av anstaltens
ledning. Med anledning därav hade anstaltens personalförening samma år
begärt, att en samarbetsnämnd skulle inrättas. Den mörkläggning, som
nu hade bedrivits av verksledningen, syntes Gärde vara allvarligare — då
man ej nu velat diskutera trots att man hade ett forum. — Men det vore
ej blott mörkläggningen, som oroat personalen. Den hade därjämte allvarligt
oroats av att riksförsäkringsanstaltens ledning icke i tid lämnat några
uppgifter om anstaltens personal till den särskilda nämnd, som skulle biträda
vid omplaceringarna. Det hade således redan i flera fall hänt, att
denna nämnd fått ge andra statliga institutioner ”dispens” att anställa
annan personal, därför att nämnden icke erhållit begärda uppgifter av
riksförsäkringsanstalten. Därjämte hade ett mycket stort antal förfrågningar
från olika statliga verk och andra arbetsgivare lämnats obesvarade
av anstalten under den motiveringen, att anstalten icke tagit ställning till
den personal som skulle uppsägas. Först i september hade anstalten överlämnat
listor på den personal, som skulle omplaceras, till den särskilda
nämnden. Emellertid hade de olika socialförsäkringsbolagen redan för ett
par månader sedan lämnat dessa uppgifter till nämnden, varför anstaltens
personal kommit i efterhand. Samtidigt som en betydande del av riksförsäkringsanstaltens
personal nu uppsades, visste personalen, att den tidigare
kunde ha beretts anställning på annat håll. Den tid, som återstode
för omplaceringarna, syntes alldeles i onödan ha förlängts ett kvartal. —
På grund av vad ovan anförts ifrågasatte Gärde, om tjänstefel begåtts
av riksförsäkringsanstalten, när denna ej låtit honom taga del av vissa
handlingar, när anstalten ej i tid till den särskilda nämnden lämnat uppgifter
på den personal som skulle omplaceras och när anstalten helt skjutit
samarbetsnämnden åt sidan.

På anmodan inkom riksförsäkringsanstalten med yttrande. I detta, som
var dagtecknat den 22 oktober 1954, anfördes, bland annat, följande.

Föreniimnda proposition hade ännu icke behandlats av riksdagen. Av
hänsyn till personalens intressen hade riksförsäkringsanstalten emellertid
ansett sig böra, redan innan riksdagen behandlat propositionen, underrätta
personalen om de verkningar propositionens antagande kunde kom -

123

ma att medföra för dess vidkommande. Med anledning därav hade inom
riksförsäkringsanstalten upprättats ovannämnda sammanställningar, utvisande
bland annat den beräknade minskningen av personalbeståndet efter
omorganisationen. Över sammanställningarna hade omplaceringsnämnden
beretts tillfälle att yttra sig. Med ledning av sammanställningarna hade
riksförsäkringsanstalten sedermera beslutat om sådana entlediganden och
nedflyttningar i lönegrad till tidigast den 1 april 1955, som kunde beräknas
bli påkallade av verkets omorganisation, därest sådan av riksdagen
beslutades i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen. Vederbörande
befattningshavare hade den 1 och den 2 oktober 1954 skriftligen
erhållit del av anstaltens sålunda fattade beslut. Därigenom hade befattningshavarna
kommit i åtnjutande av en uppsägningstid av sex månader
mot i avlöningsreglementet föreskrivna tre månader för extra ordinarie
befattningshavare och en månad för aspiranter och extra tjänstemän. Jämväl
omplaceringsnämnden hade i omedelbart samband därmed erhållit del
av besluten. Gärdes hänvändelse till JO framstode således i här förevarande
hänseende som helt omotiverad. — I ärendet hade Gärde uppgivit,
att omplaceringsnämnden givit andra statliga myndigheter ’ dispens att
anställa annan personal” samt att socialförsäkringsbolagen redan för ett
par månader sedan till nämnden lämnat uppgifter om den personal, som
skulle omplaceras. Enligt vad riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat
från omplaceringsnämnden hade denna emellertid varken tagit befattning
med några dylika dispensfrågor eller mottagit några uppgifter
från nämnda bolag å personal, som skulle omplaceras. — I enlighet med
Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna angående samarbetsorgan
inom den civila statsförvaltningen den 13 oktober 1950 (nr 522) hade hos
riksförsäkringsanstalten år 1951 inrättats en samarbetsnämnd med representanter
för verket samt representanter för personal hos anstalten tillhörande
civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (CST) och civilförvaltningens
personalförbund (CPF). För information rörande ifrågasatta
personalförändringar med anledning av den i propositionen föreslagna
omorganisationen hade sammanträde med samarbetsnämnden hållits
den 25 september 1954. Någon anledning för riksförsäkringsanstalten att
tidigare sammankalla nämnden för detta ändamal hade ej funnits, enär
något närmare ställningstagande från verkets sida till förevarande personalfrågor
ej dessförinnan kunnat ske. Jämväl i senast behandlade hänseende
vore således Gärdes hänvändelse till JO helt obefogad. — I sin den
18 september 1954 ingivna ansökan att fa taga del av sammanställningarna
hade Gärde såsom skäl för sin begäran att handlingarna skulle utlämnas
samma dag som skrivelsen ingivits till anstalten anfört sitt peisonliga
intresse i saken. Gärdes ifrågavarande framställning hade ansetts
böra föredragas för generaldirektören. Sådan föredragning hade kunnat
ske först på morgonen måndagen den 20 september, varefter Gärde samma

124

dags morgon erhållit besked att han kunde få taga del av handlingarna.
På grund av vad sålunda förekommit torde Gärdes anmälan även i förevarande
hänseende sakna varje fog.

I avgivna påminnelser anförde Gärde: När den Levinsonska utredningen
hösten 1953 framlagt sitt förslag om en ny personalorganisation, hade det
statt klart för Gärde, att samarbetsnämnden vid diskussionen om den
nya organisationen och de av denna föranledda uppsägningarna måste
komma att spela en betydelsefull för att icke säga central roll. Vid sammanträde
med nämnden den 23 november 1953 hade han ifrågasatt, om
icke tillfälle skulle ges nämndens ledamöter att uttala sig om det Levinsonska
betänkandet. Gärde hade därjämte velat, att en principdiskussion
rörande gränsdragningen mellan samarbetsnämndens och personalförenmgens
diskussionsrätt skulle komma till stand. Från verksledningens sida
hade då uttalats, att samarbetsnämnden icke vore rätt forum för diskussion
av betänkandet. Av den förda diskussionen hade framgått, att verksledningen
ansett, att dessa frågor skulle diskuteras mellan verket och
personalföreningen. Nämnden hade emellertid beslutat att ”bordlägga principfrågan
om gränsdragningen mellan nämndens och personalföreningens
verksamhetsområde”. Sistnämnda fråga hade emellertid ej upptagits till
behandling vid något följande sammanträde. På grund av verksledningens
negativa inställning till en diskussion i nämnden om dessa för anstaltens
personal sa betydelsefulla frågor hade Gärde efter sistnämnda sammanträde
skriftligen anhållit om utträde ur nämnden. Efter denna anhållan
hade han fatt taga del av ett ojusterat protokoll, enligt vilket verksledningen
— byråchefen W. Stenholm — uttalat sitt intresse för en diskussion
i nämnden av betänkandet. Gärde hade med anledning därav återtagit sin
utträdesansökan. Ett sammanträde hade också kommit till stånd den 13
januari 1954, men diskussionen vid detta tillfälle hade endast berört anstaltens
blivande organisation. — Mot bakgrunden av propositionen och
omplaceringsnämndens tillkomst hade Gärde väntat, att samarbetsnämnden
skulle sammankallas för diskussion och information angående de
besked, som anstalten skulle lämna omplaceringsnämnden. En statlig arbetsgivare
hade per telefon genom Gärde sökt kontakt med någon kvinnor?
tjänsteman för anställning. Före samtalet med Gärde hade han emellertid
ringt anstaltens personalbyrå och därvid erhållit det beskedet av byråsekreteraren
B. Järv, att anstalten icke kunde rekommendera någon, då
man ej visste, vilka som skulle entledigas. Efter samtalet med nämnde
arbetsgivare hade Gärde omedelbart vänt sig till Järv och förste byråsekreteraren
H. Sandberg, bada a anstaltens personalbyrå. De hade meddelat,
att anstalten mottagit ett stort antal efterfragnmgar å personal och
att man därvid gett samma svar som ovannämnde arbetsgivare erhållit.
Av Nihlfors, som jämväl vore ledamot av omplaceringsnämnden, hade

125

Gärde informerats om att omplaceringsnämndens ordförande i mitten av
juni månad begärt uppgifter av riksförsäkringsanstalten å den personal,
som skulle entledigas. Först omkring den 15 september 1954 hade personalförteckningarna
överlämnats till omplaceringsnämnden, som diskuterat
dem vid sammanträde den 18 september. Därmed hade fyra månader förflutit
av de tio månader, som låge mellan omplaceringsnämndens tillkomst
och den 1 april 1955, från och med vilken dag ett betydande antal tjänstemän
hos anstalten entledigats.

Gärde anförde vidare: Personallistorna hade icke överlämnats till samarbetsnämndens
personalvalda ledamöter före sammanträdet den 25 september
1954, varför listornas innehåll ej kunnat bli föremål för debatt vid
sammanträdet, och ej heller före uppsägningsbeskedens meddelande den
1 och den 2 oktober 1954. Därigenom hade några ”rättelser” icke kunnat
göras i dessa listor. Efter den 1 och den 2 oktober hade Gärde konstaterat
”felaktigheter” i flera fall, som aldrig blivit ”rättade” och som syntes ha lett
till ”felaktiga” uppsägningar. Lördagen den 18 september 1954 hade omplaceringsnämnden
diskuterat de tidigare under veckan överlämnade personallistorna.
— Den riksförsäkringsanstalten utomstående personalföreningen
— som i dessa frågor helt saknade förhandlings-, diskussions- och
informationsrätt — hade satts före samarbetsnämnden. Genom mörkläggningen
av de till personalföreningen utlämnade personallistorna hade anstaltens
personal förlorat den informations- och diskussionsrätt, som författningen
om samarbetsnämnder gåve personalen genom samarbetsnämndens
personalvalda ledamöter. När riksförsäkringsanstalten i mitten av
september överlämnade personallistorna till den anstalten utomstående
omplaceringsnämnden hade anstalten tagit ställning till uppsägningsfragorna,
innan den inhämtat samarbetsnämndens mening. De fortlöpande
informationer, som verket enligt författningen bort ge samarbetsnämnden,
hade aldrig givits. Ej heller hade nämndens personalvalda ledamöter därigenom
getts de fortlöpande tillfällen att diskussionsvägen utöva det inflytande
på uppsägningsfrågornas lösning som författningen gåve dem.
Genom upprättandet av personallistorna i juni månad 1954 och genom utlämnandet
av dessa till personalföreningens ordförande och sekreterare den
4 september 1954 och till omplaceringsnämnden i mitten av september
månad 1954 hade riksförsäkringsanstalten visat, att anstalten kunnat, om
den velat, på ett väsentligt tidigare stadium diskutera hithörande frågor
i nämnden och lämna denna fortlöpande informationer. Med vad Gärde
sålunda anfört hade han bland annat velat visa, att han såsom ledamot
av samarbetsnämnden berövats möjligheten att utöva inflytande på uppsägningsfrågornas
lösning och att han därigenom såsom personalvald ledamot
av nämnden ej kunnat fylla de funktioner, som samarbetsnämndsförfattningen
gåve och personalen gett honom. — Med hänsyn till personalens
intressen syntes det vara mer än anmärkningsvärt, att omplace -

126

ringsnämnden på grund av riksförsäkringsanstaltens hållning ej förrän fyra
manader efter sin tillkomst kunnat pabörja sitt arbete med omplaceringen
av anstaltens personal i Stockholm, trots socialministerns uttalande i statsrådet
den 7 maj 1954 att nämndens verksamhet med hänsyn till personalens
intressen borde påbörjas med det snaraste. Det hade upprört Gärde
såsom personalrepresentant, att riksförsiikringsanstalten ej trots omplaceringsnämndens
tillkomst och trots ett stort antal personalefterfrågningar
hos anstalten velat taga ställning till eller ens diskutera uppsägningsfrågorna
före sommarsemestrarna 1954.

Vid påminnelserna fanns fogat ett uttalande av Nihlfors. I detta anfördes
bland annat: Vid olika tillfällen under juni månad 1954 hade Gärde
samtalat med Nihlfors om det lämpliga i att riksförsäkringsanstaltens
samarbetsnämnd sammankallades för att dryfta frågor, som hade samband
med den kommande omorganisationen av ämbetsverket. Då dessa spörsmål
även och kanske främst hade facklig karaktär, hade Nihlfors såsom
ordförande i verkets personalförening, vilken hade förhandlingsrätt med
verket, givetvis också varit angelägen att snarast möjligt få tillfälle till
överläggningar med verksledningen. På grund därav hade Nihlfors gjort
flera förfrågningar å administrativa byrån, när överläggningar eller förhandlingar
skulle kunna påbörjas. Något bestämt besked därom hade icke
lämnats. Vid det första sammanträdet — den 1 juni 1954 — med nämnden
för omplacering av personal hos riksförsäkringsanstalten m. m., av vilken
nämnd Nihlfors var ledamot, hade det likaledes ansetts vara av betydelse
för nämndens verksamhet, att ämbetsverket upptoge dessa spörsmål snarast
möjligt. — Dagen före midsommarafton, den 24 juni, hade Nihlfors kallats
till administrativa byråns chef och erhållit meddelande att ämbetsverket
i plenum preliminärt diskuterat avvecklingsfrågorna, att man under sommaren
skulle undersöka vilka befattningshavare, som vore villiga att begära
förtidspensionering, och att verksledningen i augusti månad ämnade
taga kontakt med personalförenmgens styrelse rörande avvecklingen i hela
dess omfattning. — Någon kontakt med verksledningen hade icke förekommit
under augusti. En av de första dagarna i september hade till
Nihlfors såsom ordförande i personalföreningen överlämnats ett par exemplar
av de inom anstalten med hänsyn till den förestående omorganisationen
upprättade sammanställningarna av anstaltens personal samt ett förslag
till principer för entledigande av övertalig personal m. m. Föreningens styrelse
hade sammanträtt den 8 september och beslutat, att Nihlfors och
föreningens sekreterare till verksledningen skulle framföra vissa erinringar
mot den dem delgivna principlösningen samt hemställa om ett informationsmöte
i ämbetsverkets regi. Överläggning med generaldirektören hade
kommit till stand efter nagra dagar, troligen den 11 september, därvid
tveksamhet yppats om något informationsmöte vore erforderligt, enär de
som berördes av omorganisationen skulle få skriftligt besked. I detta sam -

127

manhang hade framförts även önskemålet att samarbetsnämnden snarast
borde sammankallas för dryftande av frågor, som hade att göra med den
kommande omorganisationen och som kunde ankomma på nämnden. Även
beträffande ett sådant sammanträde hade verkschefen tyckts vara tveksam,
varför samtliga personalrepresentanter i nämnden nagra dagar senare,
den 15 september, skriftligen begärt, att nämndens ordinarie sammanträde
för andra halvåret 1954 snarast måtte hållas och att därvid
nämnden borde informeras om dels vad som planerades i fråga om entlediganden
av övertalig personal, dels planeringsarbetet inför den nya yrkesskadeförsäkringslagens
ikraftträdande. Tidigast den 17 september hade
generaldirektören meddelat, att ett informationsmöte för personalen skulle
anordnas måndagen den 27 september — strax före delgivningen av entledigandena
— och att samarbetsnämnden skulle kunna sammanträda
lördagen den 25 september.

Därjämte var vid påminnelserna fogat utdrag av protokoll, fört vid
sammanträde med riksförsäkringsanstaltens personalförenings styrelse den
24 augusti 1954. I detta protokoll fanns antecknat bland annat:

”Ordföranden meddelade, att han den 24/6 1954 kallats till byråchef
Stenholm och därvid delgivits vissa tänkbara principer för avvecklingen
inom verket. Vissa riskzoner finnas. Inom de olika byråerna skulle undersökning
verkställas huru många befattningshavare, som önskade förtidspension.

I augusti månad skulle verksledningen taga kontakt med personalföreningens
styrelse rörande frågan i hela dess omfattning. I september manad
skall personalföreningens styrelse få taga del av principerna för uppsägningarna
inom verket.”

Vidare åberopades utdrag av protokoll vid sammanträde med nyssnämnda
styrelse den 8 september 1954, utvisande att styrelsen vid detta
sammanträde med ledning av förslag av verksledningen diskuterat efter
vilka principer uppsägning av personal skulle ske och på vad sätt vederbörande
skulle delgivas uppsägning samt att styrelsen uppdragit åt sin
ordförande och sekreterare att till verksledningen framföra styrelsens synpunkter
på förslagen.

Riksförsäkringsanstalten anförde därefter i nytt yttrande: Gärde syntes
i sina påminnelser främst vilja hävda, att anstalten inför ämbetsverkets
omorganisation åsidosatt samarbetsnämnden. Det borde då forst fastslas,
att Gärde ej ens påstått att sammanträdena med samarbetsnämnden understigit
föreskrivet antal, att ingående information och diskussion rörande
förevarande omorganisationsfrågor ägt rum i nämnden, att Gärde
likaväl som annan nämndledamot haft oinskränkt möjlighet att, innan beslut
fattades i sagda frågor, framlägga sina synpunkter och önskemål,
varav han även begagnat sig, samt att Gärde eller annan nämndledamot i

128

sådan egenskap ej därutöver författningsenligt ägt ”— — — utöva inflytande
på uppsägningsfrågornas lösning---”. Gärde hade påstått, att

det från verksledningens sida uttalats att samarbetsnämnden icke vore rätt
forum för diskussion av betänkandet om riksförsäkringsanstaltens omorganisation
m. m. Detta påstående finge stå för Gärdes räkning. Av protokollet
framginge, att Stenholm i samarbetsnämnden förklarat, att riksförsäkringsanstaltens
personalförening och icke samarbetsnämnden vore
det rätta organet för avgivande av yttrande i anledning av betänkandet,
ävensom uttalat, att, när anstalten tagit närmare ställning till betänkandet,
nämnden lämpligen kunde informeras om anstaltens synpunkter, varjämte
en diskussion kunde äga rum. Protokollet vore i vederbörlig ordning justerat
av ordföranden och en personalrepresentant. — Gärde hade anfört,
att han någon gång i juni eller juli 1954 ”blev mycket oroad” av att riksförsäkringsanstalten
icke da ansett sig kunna tillmötesgå de arbetsgivare,
som efterfrågade personal från anstalten, och funnit ”att det var nödvändigt,
att en skyndsam diskussion kom till stånd i samarbetsnämnden om
uppsägningsbeskeden”. Gärdes oro framstode i en egendomlig dager med
tanke på att hans bekymmer i saken måste ha medfört, att han blivit
underkunnig om att förfrågningarna nära nog uteslutande avsett maskinskrivningskunnig
biträdespersonal, varå efterfrågan varit stor på arbetsmarknaden
sedan åtskilliga år. Riksförsäkringsanstalten, som vid denna
tid själv hade ett otillräckligt antal maskinskri verskor, hade uppenbarligen
icke kunnat medverka till en decimering av denna personalkategori, enär
i så fall anstaltens verksamhet allvarligt skulle ha äventyrats. Från tjänstemannaförmedlingen
hade till yttermera visso anstalten erhållit besked, att
omplaceringen av övertalig, maskinskrivningskunnig biträdespersonal ej
på något sätt brådskade. — Om anledning sålunda ej förelegat att sammankalla
samarbetsnämnden pa grund av förfrågningar från arbetsgivare
om personal, hade ej heller tillsättandet av den s. k. omplaceringsnämnden
i och för sig utgjort anledning till sammanträde med samarbetsnämnden.
Då omplaceringsnämnden tillsatts i maj 1954, hade ännu ej förelegat ens
något första utkast till beräkningar rörande personalens ställning efter
omorganisationen. Ett sådant hade visserligen kommit till i juni, men detta
hade icke varit på något sätt auktoriserat av verksledningen och gällt
endast personal i högre lönegrader. Detta utkast hade utgjort blott internt
arbetsmaterial. En första förberedande diskussion av de många i beräkningarna
ingående frågeställningarna hade visserligen kommit till
stand i anstaltens plenum i slutet av juni, men denna diskussion hade
ej varit av den art, att den kunnat medföra ändring i de föreliggande beräkningarnas
nyssnämnda karaktär av arbetsmaterial. I plenum hade vid
detta tillfälle överenskommits, att ifrågavarande material skulle av ledamöterna
var för sig studeras och övervägas, varefter ett gemensamt dryftande
av detsamma skolat äga rum i augusti. Sa hade även skett, varvid

129

frågekomplexet bordlagts till i början av september, då även motsvarande
utkast till beräkningar i fråga om den lägre personalen förelegat till bedömande.
Under tiden hade materialet ytterligare bearbetats. Den 25
september hade innehållet i materialet diskuterats inom samarbetsnämnden.
Först den 27 eller den 28 september hade materialet varit i sådant
skick, att det kunnat läggas till grund för beslut, vilket därefter fattats
den 29 september. — Vid den tidpunkt, lördagen den 18 september, då
Gärde hemställt att omedelbart få taga del av berörda material, hade
någon expedition från verkets sida av materialet ännu ej skett, vilket
varit anledningen till att framställningen ansetts böra underställas generaldirektören.
Gärde hade därefter måndagen den 20 september medgivits
att taga del av materialet. Samma dag hade detsamma överlämnats till
omplaceringsnämnden för yttrande. Gärde hade alltså fått tillfälle taga
del av materialet samma dag detsamma genom nyssnämnda åtgärd erhållit
karaktär av offentlig handling. — Den 11 september 1954 hade Nihlfors
anhållit hos generaldirektören, att samarbetsnämnden skulle sammankallas
med hänsyn till den förestående omorganisationen. Gärde anförde
i denna sak: ”Den muntliga framställningen avslogs emellertid av
generaldirektören.” Detta påstående av Gärde vore icke med verkligheten
överensstämmande. Frågan om sammanträde med samarbetsnämnden hade
vid tillfället varit föremål för närmare överläggning mellan generaldirektören
och Nihlfors av den anledningen, att samtidigt spörsmålet om ett
möte med hela personalen blivit väckt. Resultatet av överläggningen hade
blivit, att generaldirektören och Nihlfors varit överens om att ett definitivt
ståndpunktstagande till frågorna om sammanträde och möte samt tiden
därför skulle anstå någon eller några dagar. Båda hade kort därefter
kommit till stånd.

Gärde inkom därefter med ytterligare påminnelser.

I en till riksförsäkringsanstalten avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius följande.

Kungl. Maj:t har genom cirkulär den 13 oktober 1950 till statsmyndigheterna
meddelat vissa bestämmelser om samarbetsorgan vid myndigheter
och institutioner inom den civila statsförvaltningen (SFS nr 522/
1950). Utfärdandet av dessa bestämmelser torde — på sätt framgår av
departementschefsyttrandet i propositionen nr 139/1950 s. 17 — böra
ses såsom ett led i strävandena att på olika vägar rationalisera statsförvaltningen
och samtidigt skapa arbetsförhållanden, vilka iiro ägnade att
öka arbetsglädjen och trivseln hos de anställda.

När mellan myndighet och personalorganisation träffats överenskommelse
om inrättande av samarbetsorgan vid myndigheten, skola vissa vid

9 — Justitieombudsjnanncns ämbctsbcrättelse till 195G års riksdag.

130

cirkuläret fogade allmänna grunder för samarbetsorgan inom den civila
statsförvaltningen i tillämpliga delar tjäna såsom riktlinjer. I 1 § av dessa
allmänna grunder har angivits, att samarbetsnämnd har till uppgift att
främja fortlöpande samverkan mellan myndighet och personal i syfte att
åstadkomma bästa möjliga arbetsresultat, bereda personalen insikt i verksamhetens
betingelser och resultat, verka för säkerhet, sundhet och trivsel
i arbetet ävensom för välordnade arbetsförhållanden samt främja personalens
utbildning. Enligt 2 § bör myndighet genom fortlöpande redogörelser
lämna nämnd informationer om ifrågasatta omläggningar eller andra
viktiga förändringar av arbetsförhållanden och arbetsmetoder eller övriga
organisatoriska anordningar vid myndigheten, i den mån detta icke skulle
kunna medföra skada för myndigheten eller det allmänna. Beträffande
nämnds uppgifter har bland annat angivits, att nämnd äger bedöma sådant
förslag till förändrade arbetsmetoder eller andra anordningar eller åtgärder
till gagn för myndigheten, som av anställd hänskjutes till nämnden (4 §).
Nämnd består av ledamöter utsedda dels av myndigheten dels av personalens
organisationer (9 §). Såsom ordförande i nämnd fungerar vederbörande
chef eller någon av hans närmaste män i chefsställning (10 §).
Nämnd håller ordinarie sammanträde minst en gång varje halvår. Extra
sammanträde hålles inom 14 dagar efter det sådant sammanträde från
någondera sidan begärts för behandling av ärenden, som ej lämpligen
kunna anstå till ordinarie sammanträde (11 §).

I ett av byråchefen i statens avtalsnämnd Ivarl G. Samuelson i egenskap
av särskilt förordnad utredningsman den 19 juni 1950 avgivet betänkande,
vilket ligger till grund för förenämnda cirkulär, har uttalats,
att det låge i sakens natur att nämndverksamheten skulle bedrivas på
ett sådant sätt, att tyngande dubbelbehandling av ärenden undvekes. Den
förhandlingsrätt, som tillkomme statstjänstemännens organisationer, torde
få anses relativt begränsad. Förhandlingsfrågor, som brukat dryftas vid
överläggningar mellan myndighet och personalorganisationer i enlighet
med gällande förhandlingsrättsbestämmelser, syntes alltjämt böra handläggas
i samma ordning. Ett upptagande av samma frågor såväl i samarbetsnämnd
som förhandlingsvägen borde, enligt utredningsmannen, regelmässigt
undvikas. Däremot kunde vissa frågor, som icke fölle inom
ramen för förhandlingsrätten, hänskjutas till samarbetsnämnds behandling.

De frågor, som kunna bli föremål för förhandling i enlighet med bestämmelserna
om förhandlingsrätt och som sålunda icke böra upptagas av
samarbetsnämnd, ha angivits i 4 § kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän. Där stadgas sålunda, att förhandling må äga rum
beträffande tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor
ävensom beträffande tillämpningen av sådana villkor.

Befogenheten av Gärdes påstående att riksförsäkringsanstalten genom
underlåtenhet att i samarbetsnämnden upptaga frågorna om entledigande

131

av personal eftersatt dennas behöriga intressen är att bedöma mot bakgrunden
av ovan angivna bestämmelser.

Det är till en början uppenbart, att den uppkomna frågan om sättet
för genomförande av den betydande personalinskränkning, som kunde
förväntas bli en följd av det genom propositionen nr 208/1954 till riksdagens
prövning hänskjutna förslaget om samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
var av fundamental betydelse för de befattningshavare
som kunde komma att beröras därav. Det ligger i sakens natur,
att frågan om de principer, efter vilka entledigandena skulle ske, icke bort
av verket avgöras utan att personalen dessförinnan haft tillfälle att framföra
sina synpunkter på denna för dem så viktiga fråga.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Riksförsäkringsanstalten
har på ett tidigt stadium våren 1954 upptagit frågan om personalbegränsningen
till övervägande. De i ärendet ifrågakomna förteckningarna över
personal, som skulle entledigas, synas ha upprättats redan i juni 1954. I
slutet av samma månad har frågan diskuterats i plenum. Vid samma tid
har kontakt tagits med ordföranden i verkets personalförening, vilken
ägde förhandlingsrätt gentemot verket. Sedan sammanställningarna någon
av de första dagarna i september överlämnats till personalföreningens
styrelse och denna efter behandling av frågan framfört sina synpunkter,
ha sammanställningarna senast den 20 i samma månad överlämnats till
omplaceringsnämnden. Först därefter har frågan den 25 september 1954
behandlats vid sammanträde med samarbetsnämnden, ett sammanträde
som tillkommit på begäran av nämndens personalrepresentanter. Två
dagar därefter har personalen informerats om uppsägningarna, varefter
dessa den 1 och den 2 påföljande oktober skriftligen tillställts därav berörda
tjänstemän.

Utredningen ger sålunda vid handen, att frågan om entledigandena icke
upptagits i samarbetsnämnden förrän den 25 september 1954. Oavsett vid
vilken tid riksförsäkringsanstalten fattat beslut rörande uppsägningarna
är det tydligt, att samarbetsnämnden informerats i saken på ett så sent
stadium, att nämnden icke hade tillräckligt rådrum att överväga och
framföra sina synpunkter på den för personalen så viktiga frågan om principerna
för entledigandena, innan verkets beslut i saken meddelades.

Av vad i saken förekommit kan därför icke dragas annan slutsats än att
anstaltens ledning utgått från att principerna för entledigandena icke utgjort
en fråga, som bort upptagas i samarbetsnämnden till diskussion före
ärendets avgörande.

Vidkommande spörsmålet om anstaltens uppfattning härutinnan är
riktig må till en början framhållas, att man — på sätt förarbetena till
bestämmelserna om samarbetsnämnder få anses ge vid handen — vid
strävandena att finna lämpliga former för cn förbättrad samverkan inom
civilförvaltningen mellan myndigheter och personal ansåg det naturligt,

132

att samarbetsnämnderna borde så mycket som möjligt anslutas till vad
som gällde beträffande de företagsnämnder, som redan tidigare vunnit
insteg på allmänna arbetsmarknaden och inom kommunikations verken.
Det mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i förevarande
hänseende träffade avtalet om företagsnämnder innehåller bestämmelser
dels om de kollektiva trygghetsfrågorna, dels ock om den
individuella anställningstryggheten. De kollektiva trygghetsfrågorna regleras
uti § 6 i avtalet, däri stadgas att, om fråga uppkommer om nedläggande,
inställelse eller väsentlig inskränkning av företags drift, skall
i så god tid som möjligt, innan dylik åtgärd vidtages, samråd därom äga
rum inom företagsnämnden. Därest sådan åtgärd anmäles till offentlig
myndighet, skall enligt stadgandet dylik anmälan delgivas nämnden och
denna fortlöpande hållas underrättad om ärendets utveckling.

Frågor rörande den individuella anställningstryggheten regleras i §§ 7
och 29. Den förra av dessa innehåller bestämmelser om varsel vid permittering
och uppsägning av enskilda arbetare. Önskar arbetarparten
förhandling med anledning av dylik åtgärd, skall enligt § 29, där fråga
icke är om kränkning av föreningsrätten eller åtgärden eljest strider mot
lag eller kollektivavtal, förhållandet anmälas till vederbörande förbundsstyrelse,
vilken äger hänskjuta frågan till undersökning inom arbetsmarknadsnämnden.

Nu berörda frågor rörande den individuella anställningstryggheten äro
alltså på den allmänna marknaden rent fackliga frågor, vilka icke skola
upptagas i företagsnämnd. Så är enligt kollektivavtalen fallet även inom
de statliga avtalsområdena. När nu förslag till bestämmelser om samarbetsnämnder
för civilförvaltningen skulle utarbetas, ansågs det — enligt vad
utredningsmannen, byråchefen Samuelson, vid samtal i saken meddelat
mig — med tanke på förhållandena på den allmänna marknaden och med
hänsyn till de för statstjänstemännen gällande förhandlingsrättsbestämmelserna
varken lämpligt eller möjligt att i bestämmelserna om samarbetsnämnd
intaga föreskrifter om den s. k. individuella anställningstryggheten.
Några sådana föreskrifter ha icke heller intagits i den sedermera utfärdade
författningen om samarbetsnämnder. Man torde därför kunna fastslå, att
frågor rörande den individuella anställningstryggheten icke äro av den
natur, att de böra upptagas i samarbetsnämnd.

Med hänsyn till det vid tillskapandet av samarbetsorgan inom den
civila statsförvaltningen förut angivna syftet att dessa organ skulle så
mycket som möjligt anslutas till vad som gällde beträffande företagsnämnder
är det däremot uppenbart, att de kollektiva trygghetsfrågorna, vilka
regleras i § 6 i företagsnämndsavtalet, avsetts skola falla inom ramen för
de spörsmål som skulle kunna upptagas i samarbetsnämnd. Denna avsikt
får också anses ha kommit till tydligt uttryck vid avfattningen av det förut
återgivna stadgandet i 2 § av de allmänna grunderna för samarbetsorgan

133

inom den civila statsförvaltningen rörande dylika organs uppgifter, däri
bland annat nämnas ”ifrågasatta omläggningar eller andra viktiga förändringar
av arbetsförhållanden”. Det kan ej heller gärna göras gällande,
att dessa kollektiva trygghetsfrågor äro att hänföra till sådana fackliga
frågor rörande ”tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor”,
beträffande vilka förhandlingsrätt finnes och som av
denna anledning icke avsetts skola upptagas i samarbetsnämnd.

Av nu anförda skäl höra de kollektiva trygghetsfrågorna enligt min
mening till de spörsmål, som skola upptagas i samarbetsnämnd. Där kunna
sålunda upptagas principiella frågor rörande omorganisation, nedläggande
av verksamhet, möjlighet att omflytta personal, antalet av de befattningshavare
som behöva entledigas och lämpligaste tidpunkt härför. Däremot
har samarbetsnämnd icke att behandla fråga om vem eller vilka som skola
entledigas, turordning och andra dylika frågor som beröra den individuella
anställningstryggheten.

De spörsmål, som aktualiserades genom riksförsäkringsanstaltens omorganisation,
beröra såväl den kollektiva som den individuella anställningstryggheten.
Det är givetvis endast frågor rörande den kollektiva säkerheten,
som i förevarande fall bort upptagas i anstaltens samarbetsnämnd.
Dessa sistnämnda frågor ha emellertid varit av den art och vikt, att de
i och för sig omfattats av den informationsplikt som ålegat verksledningen
enligt 2 § i de allmänna grunderna. Det har från verkets sida icke gjorts
gällande och utredningen ger icke heller anledning antaga, att behandlingen
av sådana frågor i samarbetsnämnden skulle kunnat medföra skada
för anstalten eller för det allmänna. Nu berörda frågor borde följaktligen
ha upptagits till behandling i anstaltens samarbetsnämnd i god tid före
verkets slutliga ställningstagande till dessa frågor. Det är uppenbart, att
det skulle ha varit av intresse för personalen att dess representanter i samarbetsnämnden
fått tillfälle att där under fria former med verkets ledning
diskutera principerna för genomförandet av det omfattande entledigandet
av personal, t. ex. frågan om och i vad män vid entledigandena hänsyn
borde tagas till större erfarenhet vid vissa arbetsuppgifter framför längre
anställningstid.

Det är att märka, att upptagandet av hithörande frågor till behandling
i samarbetsnämnd icke är beroende av att yrkande härom främställes
av representant för personalen. Samarbetsnämnden är ju ett samrådsorgan.
För att samråd skall kunna äga rum i så god tid, att vad därvid framkommit
kan beaktas vid verkets beslut, måste initiativ till samrådet i allmänhet
tagas av verksledningen. I 2 § i de allmänna grunderna för samarbetsorgan
har också uttryckligen stadgats, att myndighet bör genom
fortlöpande redogörelser lämna samarbetsnämnd information i de frågor
som må behandlas av sådan nämnd. Härtill kommer, att verksledningen
har att besätta ordförandeposten i nämnden och därför måste bära huvud -

134

ansvaret för att nämnden rent organisatoriskt kan fungera. Däri ingår
självfallet en skyldighet att kalla till sammanträden, när anledning därtill
föreligger. Jag vill i detta sammanhang betona, att nämndordförandens
— i allmänhet verkschefens — inställning till nämndens funktion är av
avgörande betydelse för att man skall kunna vinna de med samarbetsnämnderna
avsedda syftena. Den vikt, som från statsmakternas sida tillmätts
samarbetsorganen, har understrukits i den senare tillkomna allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955, däri uttryckligen stadgats, att verkschef
har att uppmärksamma de förslag som framställas av samarbetsorgan.

Jag finner sålunda, att riksförsäkringsanstaltens ledning bort tillse att
frågan om principerna för genomförandet av personalbegränsningen upptagits
till behandling i anstaltens samarbetsnämnd i så god tid, att hänsyn
till de meningar, som därvid kunnat framkomma i nämnden, kunnat
tagas, när beslut i saken meddelades. Verksledningen har emellertid försummat
detta, oaktat frågan var av genomgripande betydelse för personalen.
Anstaltens samarbetsnämnd har därför icke kunnat fylla sin funktion
i detta fall. Verksledningen har följaktligen eidigt min mening förfarit
felaktigt i berörda hänseende.

Utredningen ger emellertid vid handen, att verkets ledning insett frågornas
betydelse för personalen och därför berett personalföreningens styrelse
tillfälle att framföra sina synpunkter på hithörande spörsmål. Det
är väl sannolikt, att denna härvid i erforderlig utsträckning tillvaratagit
personalintressena. Med hänsyn härtill och då gränsen är flytande mellan
de spörsmål, som skola upptagas i samarbetsnämnd, och de fackliga
frågor, beträffande vilka personalföreningen äger förhandlingsrätt, finner
jag det fel, som anstaltens ledning låtit komma sig till last, ursäktligt. Jag
låter därför i denna del bero vid mina här gjorda uttalanden.

Vad därefter angår klagomålen över att Gärdes framställning lördagen
den 18 september 1954 att få taga del av de upprättade personalsammanställningarna
icke genast bifallits, så enär det icke kan anses felaktigt
att denna framställning hänskjutits till verkschefens prövning och denne,
som först påföljande måndag hade tillfälle att pröva ansökningen, då biföll
densamma, finner jag klagomålen i denna del icke föranleda någon
min vidare åtgärd.

Som Gärde icke visat fog för sitt påstående att anstalten skulle ha försummat
att i tid lämna uppgifter till omplaceringsnämnden rörande personal
som skulle entledigas, föranleda ej heller klagomålen i denna del
någon min vidare åtgärd.

135

6. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t har kommerskollegium

upprättat normalförslag till hamnordning. Fråga bland annat
huruvida vissa i normalförslaget intagna föreskrifter
kunde anses lagligen grundade

I kungl. förordningen den 8 maj 1874 angående hamnordningar och
andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarna i riket stadgas, att för
varje större stapelstad skall finnas särskild hamnordning, innefattande
de föreskrifter i avseende å ordningen i hamnen som finnas nödiga utöver
bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, att
även för annan allmän hamn i riket sådan hamnordning må kunna upprättas
samt att för dessa hamnordningar skall i avseende å deras antagande,
tillämpning m. m. vara gällande vad angående ordningsföreskrifter i allmänhet
i nämnda ordningsstadga är bestämt eller framdeles kan varda
förordnat; ägande länsstyrelsen tillse, att hamnordningar, där sådana anses
böra finnas, bliva upprättade och att, där hamnordning icke prövas erforderlig,
nödiga föreskrifter till främjande av ordning i hamnen ändock varda
i överensstämmelse med ordningsstadgan för rikets städer meddelade.

I fråga om antagande av ny eller ytterligare föreskrift i avseende å allmänna
ordningen utöver vad ordningsstadgan för rikets städer eller lag
och författning eljest innehåller eller lämnar åt magistrat eller polismyndighet
att närmare bestämma gäller enligt § 20 första stycket nämnda stadga,
att förslag därom kan framställas av stadsfullmäktige, i vilket fall magistraten
har att detsamma jämte eget utlåtande insända till länsstyrelsen, som
antingen oförändrat fastställer eller ogillar förslaget. För överträdelse av
sådant ordningsstadgande må enligt fjärde stycket samma paragraf föreskrivas
böter av 2 till och med 100 kronor. I förevarande ordning antagna
stadganden skola av länsstyrelsen intagas i allmän kungörelse.

Genom kungörelse den 30 april 1925 förordnade Kungl. Maj:t, att det
högsta belopp som finge stadgas såsom böter för överträdelse av hamnordning
skulle utgöra 500 kronor.

I kungl. kungörelse den 21 april 1950 med vissa tillämpningsföreskrifter
till ovanberörda förordning den 8 maj 1874 föreskrev Kungl. Maj:t, bland
annat, att kommerskollegium skulle upprätta normalförslag till hamnordning
för att tjäna till ledning för innehavare av allmänna hamnar samt för
länsstyrelserna vid utfärdande av hamnordningar eller andra ordningsföreskrifter
för hamnarna.

Med stöd av sistnämnda kungörelse fastställde kommerskollegium genom
beslut den 24 april 1954 ett inom kollegium upprättat normalförslag till
hamnordning.

I detta normalförslag voro intagna ett flertal stadganden, vilka innefattade
bemyndigande för hamnstyrelse (hamndirektion, drätselkammare
cfc.) eller dess verkställande organ, benämnt hamnförvaltningen, att gent -

136

emot hamntrafikanter ingripa reglerande i skilda hänseenden genom meddelande
av ”anvisningar”, uppställande av ”villkor”, fastställande av ”föreskrifter”
m. m. Såsom exempel på sådana stadganden kunna följande
återgivas:

5 § 1 mom.: ”Tilläggs- eller ankringsplats för ankommande fartyg anvisas
av hamnförvaltningen. Vid anvisande av plats för fartyg fästes avseende
vid den ordning, vari fartygen ankommit till hamnen. Befälhavare skall
följa de anvisningar hamnförvaltningen meddelar angående ankring eller
förtöjning samt hos hamnförvaltningen hålla sig underrättad om det aktuella
vattendjupet vid anvisad tilläggs- eller ankringsplats.”

6 §: ”Fartyg må ej förflyttas från anvisad plats utan hamnförvaltningens
medgivande.

Hamnförvaltningen må, när omständigheterna så kräva, beordra befälhavare
att förflytta fartyg.

Har förflyttning av fartyg begärts av annan trafikant, må hamnförvaltningen,
om den så finner skäligt, bestämma att förflyttning ej behöver
ske annat än om den som påkallat förflyttningen förbinder sig att ersätta
med åtgärden förenade kostnader.”

7 § 1—3 mom.: ”Det åligger envar att vid lossning, lastning, transport
och uppläggning av gods efterkomma de anvisningar, som meddelas av
hamnförvaltningen.

För lossning, lastning och uppläggning av gods upplåtna kajer, bryggor
och varuskjul må av hamnens trafikanter nyttjas i den utsträckning och
på de villkor hamnstyrelsen (hamndirektionen etc.) bestämmer. För vissa
varor gälla särskilda bestämmelser, exempelvis för explosiva varor.

Hamnens kranar samt annan lossnings- och lastningsmateriel må användas
efter beställning hos hamnförvaltningen. Av hamnstyrelsen (hamndirektionen
etc.) fastställda föreskrifter för begagnandet skola noggrant
iakttagas.”

13 § 1 mom.: ”Det åligger envar att rätta sig efter hamnförvaltningens
anordningar och anvisningar till förhindrande av skada å person eller egendom,
till förekommande av hinder och uppehåll i trafiken eller till upprätthållande
i övrigt av ordningen i hamnen.”

I normalförslaget lämnades vidare föreskrifter rörande, bland annat,
uppställande av fordon (7 § 7 mom.), förorenande av vatten (9 § 1 mom.),
handhavande av eld och lättantändliga varor (10 §), idkande av försäljning
(14 §) samt byggande i vatten (17 §).

I fråga om påföljder vid överträdelse av bestämmelserna stadgades i
20 § följande:

”1 mom. För förseelse mot denna hamnordning och i enlighet därmed
givna föreskrifter vare straffet, där ej förseelsen efter allmän lag eller författning
är belagd med straff, böter från och med 10 till och med 300
kronor.

137

2 mom. Underlåter någon trots anmodan av hamnförvaltningen att i
enlighet med föreskrifterna i denna hamnordning eller de anvisningar, som
med stöd därav lämnats av hamnförvaltningen, vidtaga viss åtgärd, må
hamnförvaltningen på vederbörandes bekostnad lata utföra den anbefallda
åtgärden.”

Det av kommerskollegium sålunda upprättade normalförslaget till hamnordning
— som jag uppmärksammade i samband med granskning av ett
par till mig insända, efter normalförslagets utfärdande fastställda hamnordningar
— syntes mig i vissa delar kunna föranleda invändningar, framförallt
ur principiella synpunkter. Sålunda syntes t. ex. den befogenhet,
som genom 1874 års förordning tillagts de kommunala representativa organen
att under kontroll av statlig myndighet utfärda straffsanktionerade
ordningsföreskrifter av generell natur, enligt normalförslaget kunna i vissa
hänseenden delegeras till kommunalt förvaltande organ. Normalförslaget
syntes även tillägga sådana organ en mycket vidsträckt befogenhet att
företaga straffsanktionerade ingripanden i det enskilda fallet. I förslaget
lämnades vidare föreskrifter i ämnen, som syntes reglerade i andra författningar
eller som eljest skulle regleras i annan ordning. Mot sanktionsbestämmelserna
syntes kunna invändas, bland annat, att de avfattats pa
sätt som kunde giva anledning till oklarhet i fråga om deras räckvidd,
något som måste väcka betänkligheter särskilt med hänsyn till att frågor
om ansvar för överträdelser av hamnordningsföreskrifter numera vanligen
torde handläggas av åklagare i form av strafföreläggande och sålunda i
regel icke underkastas prövning av domstol.

Efter remiss inkom kommerskollegium till mig med yttrande i ärendet,
därvid kollegium anförde följande.

Redan i samband med tillkomsten av 1874 års förordning hade uppmärksammats
de svårigheter, som vore förknippade med att skapa generella,
för alla hamnar lämpade ordningsföreskrifter. Sålunda hade de kommitterade,
som haft i uppdrag att utarbeta förslag i detta ämne, bland
annat framhållit, att de undersökt huruvida några allmänna grunder kunde
och lämpligen borde fastställas för hamnordningarna och att de därvid
funnit, att för den ena staden erfordrades flera eller annorledes inrättade
stadganden än för den andra, ävensom att från naturen af dessa stadganden
ej kunna härledas andra reglor för desamma än de mest allmänna,
hvilka ingå i hufvudgrundema för all polis-lagstiftning ’, i följd varav det
vore ”öfverflödigt och föga gagnande att sådana reglor till efterrättelse
fastställas”. I det betänkande med förslag till hamnförordning, som kollegium
på uppdrag av Kungl. Maj:t år 1943 framlagt (SOU 1943: 32), hade
kollegium som sin uppfattning anfört, att ”hamnordningsärendena böra
handläggas centralt för att i görligaste mån vinna överensstämmelse mellan
de olika hamnordningarnas terminologi och bestämmelser överhuvud samt

138

förhindra att i hamnordningarna inflyta bestämmelser, vilka rätteligen
icke där ha sin plats”. Kollegium hade därför föreslagit, att det skulle ankomma
på kollegium att fastställa hamnordningar. Kungl. Maj:t hade dock
icke följt detta förslag utan frångått det i ett viktigt hänseende. En särskild
författning hade utfärdats, nämligen kungörelsen den 21 april 1950 med
vissa tillämpningsföreskrifter till 1874 års förordning. Kungörelsen hade
icke medfört någon ändring i det gällande fastställelseförfarandet för hamnordningar,
men kollegium hade fått i uppdrag att upprätta normalförslag
till hamnordning för att tjäna till ledning för innehavare av allmänna
hamnar samt länsstyrelserna. När kollegium skolat fullgöra det erhållna
uppdraget, hade kollegium börjat med att genomgå de olika hamnordningar,
som voro gällande, för att hämta förebilder till de bestämmelser,
som borde ingå i ett normalförslag. Ett genomgående drag i dessa hamnordningar
hade varit, att de gåve hamnmyndigheterna stora befogenheter
gentemot trafikanterna, bade genom direkta föreskrifter om hur trafikanterna
skulle handla i vissa lägen och genom allmänna stadganden om skyldighet
för trafikanterna att åtlyda hamnmyndigheternas anvisningar i
olika, ej närmare angivna hänseenden, därvid underlåtenhet att följa föreskrifterna
och anvisningarna kunde medföra straff. Stadganden av allmän
natur syntes regelmässigt ha förekommit även i de hamnordningar som —
före tillkomsten av 1874 års förordning — fastställts av Kungl. Maj:t. Det
kunde nämnas, att den äldsta nu gällande hamnordningen, nämligen hamnordningen
för Hjo, vilken fastställts av Kungl. Maj:t år 1851, innehölle
en allmän föreskrift om att ”Äfven uti andra än de i denna Hamn-Ordning
upptagna fall skola hamnmästarens föreskrifter åtlydas, då han anbefaller
något, som till ordning och beqvämlighet vid hamnen är lydande”. Sådana
och liknande bestämmelser hade alltså, i vart fall under de senaste hundra
aren, av de kommunala myndigheterna införts i hamnordningarna utan att
de myndigheter, som haft i uppdrag att från det allmännas sida övervaka
att kommunerna därvid icke överskrede sina befogenheter, haft något att
erinra mot bestämmelserna. Icke heller i övrigt hade, kollegium veterligt,
någon reaktion mot dessa förekommit från något håll. Kollegium hade
också uppmärksammat, att enligt förarbetena till 1874 års förordning
skulle hamnordningarnas huvudsakliga föremål vara bland annat, att meddela
stadganden ”om dem, som hafva uppsigt öfver ordningen vid hamnen
samt deras åligganden och befogenhet”. Även detta uttalande hade givit
stöd för antagandet att hamnordningarna borde innehålla uppgifter om
hamnbefälets rätt att ingripa med anvisningar till hamnens trafikanter.
En riktlinje för kollegium vid utarbetande av normalförslaget hade varit
att rensa bort de föreskrifter i hamnordningarna, som voro alltför stränga
mot trafikanterna eller i övrigt gåvo hamnmyndigheterna alltför stora
befogenheter. Åtskilliga bestämmelser av sådan art hade också uteslutits
ur normalförslaget. Å andra sidan hade varit uppenbart, att den rätt, som
hamnordningarna i allmänhet gåve hamnmyndigheterna att lämna trafi -

139

kanterna anvisningar om hur de skulle förhålla sig i olika hänseenden,
grundat sig på ett påtagligt behov. Sålunda hade det endast beträffande
begränsade avsnitt varit möjligt att i normalförslaget intaga föreskrifter
om huru trafikanterna skulle förhålla sig i ett visst fall. I fråga om flertalet
avsnitt — exempelvis när det gällde bestämmelser om var i hamnen
ett fartyg finge förtöjas, var eller hur godset skulle uppläggas eller hur lossning
eller lastning skulle ske — hade kollegium bedömt det i förväg som
praktiskt ogörligt, att de olika hamnordningarna skulle kunna lämna en
så utförlig beskrivning att trafikanterna därav kunde fa en verklig ledning;
sådana allmänt hållna föreskrifter som att lossning och lastning etc. skulle
ske med ordning och omsorg eller så att trafiken icke hindrades skulle ha
tett sig som tämligen meningslösa i en hamnordning. Kollegium hade därför
funnit, att de olika hamnordningarna måste upptaga stadganden, som
allmänt berättigade hamnmyndigheterna att ingripa med straffsanktionerade
anvisningar i de olika mer eller mindre särpräglade och ej lätt förutsedda
fall som kunde uppkomma i en allmän hamn. Ett belägg för att det
ur praktisk synpunkt vore nödvändigt att ge hamnmyndighet vidsträckta
allmänna befogenheter utgjorde bestämmelsen i 58 § 2 mom. sista stycket
förordningen den 7 oktober 1921 om eldfarliga oljor, vari stadgades skyldighet
att vid fartygs uppehåll i hamn ävensom i fråga om lastning och
lossning av sådant gods ställa sig till efterrättelse vad i gällande hamnordning
kunde vara stadgat eller av vederbörande hamn- eller polismyndighet
i varje särskilt fall bestämdes. Mot bakgrunden av det anförda
kunde det icke anses anmärkningsvärt, att kollegium vid utarbetande av
sitt normalförslag till hamnordning utgått från att rättsgrund fanns för
de bestämmelser i gällande hamnordningar, genom vilka hamnmyndigheterna
fått befogenhet att lämna hamntrafikanterna straffsanktionerade
anvisningar i det särskilda fallet, och med denna utgångspunkt hade kollegium
strävat efter att anpassa normalförslaget efter det praktiska livets
krav.

Genom JO:s ingripande i förevarande ärende — anförde kollegium vidare
— hade kollegium emellertid blivit medvetet om att hållbar rättslig grund
icke kunde åberopas för åtskilliga av de i normalförslaget intagna bestämmelserna
ävensom att förslaget jämväl i övrigt företedde vissa brister. Med
anledning därav hade kollegium i skrivelser till länsstyrelserna anhallit,
att dessa ville i avbidan på nytt besked i saken från kollegium dröja med
fastställelse av hamnordningar i enlighet med normalförslaget. Kollegium
avsåge nu att upphäva normalförslaget för att därefter överväga, vilken
väg som med hänsyn till det förändrade läget lämpligen borde beträdas.

Med
fann ja

hänsyn till vad kommerskollegium i sitt yttrande sålunda
g ärendet icke påkalla någon vidare åtgärd från min sida.

anfört

140

7. Felaktigt förfarande av valutakontoret vid tillämpning av gällande
bestämmelser om förbud mot upplåtelse av svenskt
fartyg till utlänning genom tidsbefraktning

Enligt åtta särskilda certepartier den 4 augusti 1953 bortfraktade Angbatsaktiebolaget
Bohusländska Kusten till Chechofracht, Czechoslovak
Shipping Co. Ltd, i Prag det bolaget tillhöriga motorfartyget Alf hem med
en dödviktsdräktighet av 8 460 ton för fyra resor från Constanza eller
Polen till Kina och åter med fullständig last av vissa exemplifierade handelsvaror
och mot en lumpsumfrakt av 59 250 pund för varje resa till
Kina och 29 750 pund för envar av återresorna.

I en den 12 december 1953 till mig inkommen klagoskrift anförde advokaten
Tage Zetterlöf i Göteborg följande.

I lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. stadgades, bland annat, att svenskt fartyg icke
finge upplåtas till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande utan
tillstand av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat. Genom
kungl. kungörelse den 9 december 1949 hade förordnats, att frågor om
tillstånd enligt lagen skulle, vad anginge upplåtelse som nu nämnts, handläggas
och avgöras av valutakontoret. Oaktat 1939 års lag icke stadgade
förbud mot upplåtande av svenskt fartyg till utlänning genom resebefraktning
och bemyndigandet 1949 således icke medförde rätt för valutakontoret
att ingripa vid sådan befraktning, hade valutakontoret den 15
december 1949 låtit meddela, att kontoret beslutat, att för tidsbefraktning
eller konsekutiva resor, avseende längre tid än sex månader, tillstånd skulle
inhämtas av valutakontoret. Med konsekutiva resor avsåges en form av
resebefraktning men däremot icke upplåtande av nyttjanderätt. Sedermera
hade valutakontoret ingripit reglerande i svensk sjöfart enligt de riktlinjer
kontoret sålunda uppdragit. Således hade valutakontoret förklarat, att de
omförmälda resebefraktningsavtalen med Alfhem, som bolaget ingått utan
att ha begärt valutakontorets tillstand, vore olagliga på grund av att de
avsåge konsekutiva resor under längre tid än sex månader. Ångbåtsbolagets
ledning hade enligt valutakontoret gjort sig skyldig till brottslig gärning
genom att låta bolaget ingå ifrågavarande avtal. Den bank, som för
bolagets räkning fått till sig inbetald frakten för den första av resorna
och som utbetalt en del av fraktbeloppet till bolaget, hade enligt valutakontorets
mening förfarit felaktigt. Det hos banken kvarstående beloppet
hade av valutakontoret spärrats och samtidigt hade valutakontoret i skrivelse
till banken krävt, att banken skulle tillse att det redan utbetalade
beloppet återfördes. Valutakontoret hade därjämte begärt, att bolaget
skulle häva övriga certepartier eller tillse, att frakterna betalades i valuta
som valutakontoret kunde godkänna. I samband därmed hade valutakontoret
vägrat bolaget tilldelning av valuta för fartygets behov. Genom dessa

141

åtgärder hade skapats en för bolaget förtvivlad situation, som medfört
att bolaget praktiskt taget vore konkursmässigt. Vidare hade valutakontoret
i oktober 1953 beslutat utfärda totalt förbud för svensk redare att
bortfrakta svenskt fartyg till tjeckoslovakisk befraktare utan att först
inhämta kontorets tillstånd i varje särskilt fall. Jämväl därutinnan hade
valutakontoret överträtt det bemyndigande, som kontoret erhållit genom
1949 års kungörelse.

Över klagoskriften avgav valutakontoret den 25 januari 1954 infordrat
yttrande. Sedan klaganden den 15 februari samma år inkommit med påminnelser,
inhämtade jag utlåtande av kommerskollegium. Den 28 december
1954 och den 21 februari 1955 avgav valutakontoret förnyade yttranden,
varjämte verkställande direktören Sven Filip Joge och biträdande
kontorschefen Torsten Bernhard Carlson inkommo med infordrat yttrande,
såvitt angick valutakontorets beslut i oktober 1953. Klaganden avgav
därefter den 30 mars 1955 ytterligare påminnelser i ärendet.

Innan jag ingår på vad vid denna skriftväxling förekommit, ma här
lämnas följande redogörelse för den i ärendet ifrågavarande lagstiftningen
samt valutakontorets därå grundade åtgärder.

På grund av den under första världskriget växande bristen på handelstonnage
visade det sig på ett förhållandevis tidigt stadium nödvändigt
att tillgripa åtgärder till förhindrande av att den svenska handelsflottan
minskades genom försäljning av fartyg till utlandet. Kungl. Maj:t framlade
därför i proposition nr 43 till 1916 års riksdag förslag till lagstiftning
i ämnet. Enligt detta förslag skulle vid krig eller krigsfara, vari riket befunne
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhallanden
Konungen äga, i den mån så prövades nödigt, förordna, att under viss
tid eller tillsvidare svenskt fartyg eller andel däri ej finge, utan att Konungen
förut därtill givit lov, överlåtas till utlänning, där ej överlåtelsen
avsåge utlänning tillhörig andel i fartyg.

Med anledning av propositionen föreslog herr V. Rydén i motion (nr
231) i andra kammaren, bland annat, det tillägget i lagen att svenskt fartyg
ej finge utan Konungens medgivande bortlämnas till tidsbefraktning
av utlänning för längre sammanhängande tid än sex månader. Motionären
anförde därutinnan: Uppenbarligen syntes det vara en lucka i lagförslaget,
att det alldeles utelämnade spörsmålet om borthyrande för längre tid
av fartyg till utlänningar. Även efter antagande av en lag som den föreslagna
skulle det anses fullt lojalt att till en utlänning borthyra en svensk
ångare på exempelvis fem—tio år. Avtal skulle därvid till och med kunna
träffas om fartygets övergång i utländsk ägo efter dessa ars utgång. Ett
sådant tillvägagångssätt skulle ju i realiteten ej synnerligt skilja sig från
omedelbar försäljning. I lagen syntes därför böra inga föreskrift om att

142

svenskt fartyg ej finge för längre tid än exempelvis sex månader bortlämnas
till utlänning.

Lagutskottet biträdde i sitt utlåtande nr 17 motionärens förslag under
framhållande, att ett stadgande om förbud mot avtal om svenskt fartygs
bortfraktande på viss längre tid till utlänning icke borde frånkännas betydelse
såsom ett i visst fall behövligt och verksamt hinder mot kringgående
av den nya lagstiftningen, varjämte utskottet fann förbudet böra
i tydlighetens intresse uttryckligen stadgas att gälla jämväl befraktning
på obestämd tid.

Vid utlåtandets behandling i första kammaren yttrade herr Ch. Lindley:
I förslaget hade man sökt tillförsäkra landet tillräckligt tonnage för det
inhemska behovet. Det vore icke tu tal om att även den föreslagna tilläggsbestämmelsen
icke vore så fullständig och omfattande, som önskvärt
varit, utan att den lämnade stort utrymme för möjligheten att kringgå
även denna bestämmelse. Även om en person hindrades från att bortkontraktera
sitt fartyg till längre tidsbefraktning, funnes intet hinder i
lagen att kringgå bestämmelsen på det sätt, att han träffade avtal om
fullgörande av ett större antal resor, exempelvis 6, 7 eller 8, till Medelhavet,
vilket med den tidsutdräkt sådana resor toge skulle betyda en
tidrymd av närmare ett par år, och detta utgjorde ett fullständigt kringgående
av bestämmelsen, som förbjöde att bortlämna fartyg till längre
tidsbefraktning. Att astadkomma ändring i detta avseende tillkomme nog
Kungi. Maj:t, och talaren hoppades, att Kungl. Maj:ts öga vore riktat
på detta missförhållande och att Kungl. Maj:t, i händelse det befunnes
vara oroväckande, snart skulle vidtaga åtgärder för att hindra detsamma.

Härtill genmäle lagutskottets ordförande herr N. Alexanderson: Lindley
syntes icke ha fullt riktigt angivit den föreliggande lagstiftningens syftemål,
då han yttrat, att detta syfte vore att tillräckligt tonnage skulle
bevaras tillgängligt för landets behov. Här vore det fråga om att bevara
det befintliga svenska tonnaget i svensk ägo. Det tillägg angående förbud
mot viss tidsbefraktning, som utskottet gjort till lagen, avsåge således
endast att förekomma ett kringgående av lagens ifrågavarande syfte under
formen av ett befraktningsavtal, som i verkligheten komme att lykta i ren
överlåtelse. Utskottet hade trott, att det beträffande tidsbefraktning förelåge
större risk för ett dylikt kringgående än med avseende på andra befraktningsavtal.
Det vore detta tillika med svårigheterna att avgöra, huru
man skulle kunna — utan att inkräkta på lojala avtal — gå längre, som
gjort att utskottet ansett bäst att begränsa sig på sätt som skett.

Sedan lagutskottets utlåtande bifallits av riksdagen, utfärdades den 6
mars 1916 lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse av svenskt fartyg eller
andel däri samt mot tidsbefraktning av fartyg (SFS nr 47). Genom kungl.
förordning samma dag (SFS nr 48) sattes förbudet i tillämpning.

I proposition nr 180 til! samma års riksdag framlade Kungl. Maj:t dels

143

förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt
fartyg mellan utrikes orter, dels förslag till lag om utsträckt tillämpning
av lagen den 6 mars 1916.

I det förstnämnda lagförslaget stadgades som huvudregel il §, att
Konungen — under samma förutsättningar som angivits i lagen den 6
mars 1916 — skulle äga förordna, för viss tid eller tillsvidare, att med
svenskt maskindrivet fartyg, som ägde en bruttodräktighet av 200 registerton
eller därutöver, gods icke finge fraktas mellan utrikes orter. Enligt
3 § första stycket i förslaget — sådant lagrummet lydde vid remissen till
lagrådet — skulle det, under tid då förordnande enligt 1 § vore gällande,
ock vara förbjudet att till utlänning på tid bortfrakta fartyg av beskaffenhet,
som med förordnandet avsåges, eller till utlänning upplåta sådant
fartyg att av denne nyttjas till sjöfart för egen räkning. Undantag från
detta förbud finge för särskilda fall eller i därom utfärdade kungörelser
medgivas av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigade.

Det sistnämnda lagförslaget innehöll vid remissen till lagrådet den bestämmelsen
att vad i lagen den 6 mars 1916 vore stadgat angående svenskt
fartygs tidsbefraktning av utlänning skulle ock gälla upplåtelse av svenskt
fartyg till utlänning att av denne nyttjas till sjöfart för egen räkning.

Vid ärendets anmälan för Kung], Maj:t den 14 april 1916 yttrade chefen
för finansdepartementet, bland annat, följande: Det hade varit under
övervägande, huruvida icke, sedan genom lagen den 6 mars 1916 förebyggts
att fartyg kunde genom försäljning till utlandet undandragas svensk statsmyndighets
förfogande, tiden vore inne att åt staten i viss män inrymma
ett bestämmande inflytande å själva fraktfarten. De åtgärder, som sålunda
erfordrades, syntes i första hand bestå i ett bindande genom lagbestämmelser
av landets tonnage vid fraktfart på det egna landet. — För överträdande
av det ifrågasatta förbudet mot fortskaffande av gods med svenskt
fartyg mellan utrikes orter föresloges samma straffbestämmelse, som givits
i lagen den 6 mars 1916. I vissa fall vore emellertid en sådan straffbestämmelse
ej tillräcklig för att förläna erforderlig effektivitet åt förbudet.
Under sådana omständigheter hade ansetts lämpligast, att svenska
fartygs ställande till utlännings förfogande skulle kunna förhindras. Det i
lagen den 6 mars 1916 stadgade förbudet mot svenskt fartygs tidsbefraktning
av utlänning för längre tid än sex månader vore från ovan nämnda
synpunkt icke tillfyllest. För att ernå det angivna ändamålet måste det
givas möjlighet att i fråga om maskindrivna fartyg om 200 registerton
eller därutöver förbjuda varje tidsbefraktning av utlänning. Då sådan
upplåtelse av fartyg till utlänning, som avsåges i 275 § sjölagen, d. v. s.
upplåtelse till annan att nyttja fartyget till sjöfart för egen räkning, ej
syntes komma in under begreppet tidsbefraktning, hade båda avtalsformerna
i förslaget särskilt omnämnts. Den nu föreslagna lagstiftningen syntes
nödvändiggöra en utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars 1916.

144

Det i nämnda lag stadgade förbudet mot upplåtelse till utlänning av
svenskt fartyg omfattade enligt orden endast tidsbefraktning men icke
upplåtelse, som avsåges i 275 § sjölagen. Visserligen syntes det vara uppenbart,
att riksdagen med den av riksdagen införda bestämmelsen mot tidsbefraktning
velat träffa jämväl upplåtelse av sistnämnda slag och följaktligen
tänkt sig, att stadgandet om tidsbefraktning borde tolkas såsom
omfattande även upplåtelse enligt 275 § sjölagen. Ett godtagande av denna
uppfattning jämväl vid en fortsatt lagstiftning å detta område skulle emellertid
leda till en betänklig sammanblandning av ifrågavarande båda rättsinstitut.
I förslaget hade därför, såsom nyss nämnts, upptagits jämte tidsbefraktning
även upplåtelse, som avsåges i 275 § sjölagen. Detta medförde
åter, att den förefintliga luckan i lagen den 6 mars 1916 framträdde så
skarpt, att den ej kunde förbigås. Inom departementet hade därför utarbetats
ett förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen den 6 mars
1916, innebärande att vad däri vore stadgat om tidsbefraktning jämväl
skulle gälla upplåtelse av svenskt fartyg till utlänning att av denne nyttjas
till sjöfart för egen räkning.

Lagrådet yttrade vid lagförslagens behandling därstädes följande: Då
stadgandet i 3 § första stycket första punkten i förslaget till lag om förbud
i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes
orter torde avse, förutom bortfraktning på tid, varje avtal om nyttjanderätt
till fartyg, som i förordnandet avsåges, men med hänsyn därtill stadgandets
avfattning icke syntes vara tillräckligt vidsträckt, och i anledning
därav missförstånd tilläventyrs kunde befaras, hemställdes, att till vinnande
av tydlighet avfattningen av bestämmelsen i nämnda punkt måtte
jämkas så, att stadgandet uttryckligen komme att omfatta varje avtal,
varigenom utlänning erhölle nyttjanderätt till fartyg av beskaffenhet, som
med förordnandet avsåges. Av skäl som nu anförts hemställdes, att jämväl
avfattningen av förslaget till lag om utsträckt tillämpning av lagen den
6 mars 1916 måtte jämkas så, att detsamma tydligt komme att omfatta
varje avtal, varigenom utlänning erhölle nyttjanderätt till svenskt fartyg.

I propositionen erhöllo lagförslagen den avfattning, varom lagrådet hemställt.
Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades lagarna den 8 juli
1916 (SFS nr 270 och 272). Samtidigt utfärdades förordningar (SFS nr
271 och 273) om förbudens ikraftträdande.

Sedermera utfärdades nya lagar i ämnet, i vilka ovan berörda bestämmelser
inflöto. Lagstiftningen, som endast hade temporär giltighetstid, var
efter prolongation gällande till början av 1920-talet.

I samband med tillkomsten av allmänna förfogandelagen och övrig beredskapslagstiftning
före det andra världskriget upptogos ånyo de vid 1916
års riksdag behandlade frågorna. Behövligheten av en lagstiftning i syfte
att förhindra, att det svenska fartygsbeståndet i större eller mindre omfattning
övergick i utländsk ägo, samt en mycket ingripande reglering av

145

den utrikes sjöfarten ansågs med hänsyn till erfarenheterna från första
världskriget påtaglig vid en inträdande krissituation. Det syntes därför
önskvärt, att Kungl. Maj:t erhölle bemyndigande att därutinnan vidtaga
erforderliga åtgärder. Under denna motivering tillkommo lagen den 22
juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. (SFS nr 299), i det följande benämnd förbudslagen 1939, samt lagen
samma dag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg
m. in. (SFS nr 300). Dessa lagar voro direkt kopierade på den tidigare
lagstiftningen i ämnet och utgöra fullmaktslagar, som under vissa förutsättningar
kunna bringas i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj:t.
Den sistnämnda lagen ersattes av lagen den 21 mars 1940 med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg (SFS nr 176), nedan benämnd
fraktlicenseringslagen, vari som huvudregel stadgas, att i fråga om registreringspliktiga
svenska fartyg och svenska bogserfartyg Konungen äger, i
den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med sådant fartyg må
företagas allenast med tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat.

Huvudstadgandet i förbudslagen 1939 återfinnes i lagens 2 § 1 mom.,
som lyder:

”Utan tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat
må ej

a) svenskt fartyg eller andel däri överlåtas till utlänning eller till svenskt
aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller vars aktiekapital
enligt vad aktieboken utvisar till mer än en tredjedel är i utländsk
ägo;

b) teckning av aktie i svenskt aktiebolag, som äger fartyg eller andel
däri, verkställas för utlänning eller svenskt aktiebolag, som avses under
a), ej heller överlåtelse av dylik aktie äga rum till utlänning eller till bolag,
som sist nämnts;

c) svenskt fartyg upplåtas till utlänning genom tidsbefraktning eller till
nyttjande, ej heller rätt till tidsbefraktning av svenskt fartyg eller nyttjanderätt
därtill överlåtas å utlänning.”

Kungl. Maj:t meddelade förordnanden i enlighet med de i lagarna givna
bemyndigandena, beträffande förbudslagen 1939 genom kungl. kungörelse
den 1 september 1939 angående tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. in. (SFS
nr 592). Handhavandet av tillståndsgivningen lades ursprungligen på trafikkommissionen.
I samband med kommissionens upphörande vid årsskiftet
1949/1950 upphävdes förordnandena i fråga om fraktlicenseringslagen.
Tillståndsgivningen enligt förbudslagen 1939 överflyttades till handelskommissionen
— numera handels- och industrikommissionen — och valutakontoret
på så sätt, att det uppdrogs åt handelskommissionen att i
samråd med valutakontoret handha frågor om tillstånd till sådan försälj -

10 — Justitxcombudsmnnncns ämbctsberättclsc till 1050 urs riksdag.

146

ning av svenskt fartyg eller andel däri, som avses i lagens 2 § 1 mom. a),
samt åt valutakontoret att handlägga och avgöra frågor om tillstånd till
sådan aktieteckning, överlåtelse eller upplåtelse, som avses i samma mom.
b) och c). Ivungörelse därom utfärdades den 9 december 1949 (SFS nr
612) med verkan från den 1 januari 1950.

Jämte det valutakontoret med stöd av valutaförordningen föreskrev,
att det skulle åligga rederierna att senast vid tidpunkten för anträdande
av resa i utrikes fraktfart göra anmälan därom till valutakontoret enligt
fastställt formulär, meddelade kontoret med skrivelse den 15 december
1949 till sjöfartskommittén 1939 beslut att för bortfraktning av svenskt
fartyg till utlänning i tidsbefraktning eller på konsekutiva resor, avseende
längre tid än sex månader, särskilt tillstånd skulle inhämtas av valutakontoret.

I skrivelse till kommittén den 15 februari 1951 anhöll valutakontoret,
på förekommen anledning, att kommittén måtte erinra de svenska rederierna
om att, enligt gällande bestämmelser, särskilt tillstånd erfordrades
för bortfraktning på tid eller för konsekutiva resor, då bortfraktningen
avsåge längre tid än sex månader.

Slutligen meddelade valutakontoret i skrivelse till kommittén den 16
oktober 1953, vilken var undertecknad av Joge och kontrasignerad av
Carlson, att — sedan de förhandlingar, som förts under sommaren med
Tjeckoslovakien rörande handels- och betalningsförbindelserna, dåmera
avbrutits utan att uppgörelse kunnat uppnås — valutakontoret beslutat,
att bortfraktning av svenskt fartyg till tjeckoslovakisk befraktare tillsvidare
erfordrade valutakontorets tillstånd i varje särskilt fall.

I sitt den 25 januari 1954 i anledning av Zetterlöfs klagomål till mig
inkomna yttrande anförde valutakontoret följande.

Med bortfraktning för konsekutiva resor avsåges ett avtal, enligt vilket
ett fartyg bortfraktades för ett antal resor i följd efter varandra. Enligt
Zetterlöfs uppfattning skulle förbudslagen 1939 ingripa reglerande på upplåtelser
av fartyg endast såvitt gällde dels avtal, varigenom utlänning på
tid befraktat ett svenskt fartyg, dels avtal som fölle under beskrivningen
i 275 § sjölagen eller av innebörd att utlänning förhyrde ett fartyg och
nyttjade det till sjöfart för egen räkning. Det vore att förmoda, att Zetterlöf
i sistnämnda fall utgått från att fartyget skulle bemannas av den utländske
befraktaren. Om så ej vore fallet, syntes även denna avtalstyp vara
att betrakta som ett tidsbefraktningsavtal. I fråga om förbudslagens räckvidd
hade valutakontoret kommit till den uppfattningen, att lagen avsåge
att, såvitt nu vore i fråga, reglera varje upplåtelse, varigenom svenskt fartyg
ställdes till utlännings förfogande, och således även fall då ett fartygbefraktades
av en utlänning för att företaga viss eller vissa resor. Lagen
hade tillkommit för att möjliggöra en kontroll över den utsträckning, i

147

vilken det svenska fartygsbeståndet kunde komma under utländskt inflytande
och undandragas den svenska hushållningen. Vid upplåtelse av fartyg
till utlänning för viss eller vissa resor — särskilt till resor som skulle
företagas i följd under en längre tid —- undandroges fartyget lika väl som
vid en upplåtelse enbart på tid det svenska inflytandet. Uttryckssättet i
förbudslagen 1939 ”upplåtas . .—. .— genom tidsbefraktning eller till nyttjande”
finge därför givas den innebörd, som valutakontoret angivit och
på vilken valutakontoret grundat sina i klagoskriften berörda avgöranden.
Valutakontorets uppfattning om stadgandets tolkning vunne stöd av förarbetena
till den lagstiftning, som fanns under och en tid efter första världskriget
och med vilken lagstiftning förbudslagen 1939 i förevarande avseenden
praktiskt taget överensstämde. Det förtjänade anmärkas, att begreppen
tidsbefraktning och resebefraktning införts i sjölagen först genom
lag den 5 juni 1936, som trätt i kraft den 1 januari 1939. Det kunde
redan av den anledningen ifrågasättas, om 1916 års lagutskott med bortfraktning
på viss tid eller på obestämd tid verkligen menat ett tidsbefraktningsavtal
i nuvarande sjölags mening och om icke utskottet i stället
avsett att i lagstiftningen inrymma all bortfraktning av fartyg, således
jämväl bortfraktning på resebasis, vilket avtal även innehölle en tidsfaktor,
låt vara obestämd sådan. Att utskottet avsett att med lagstiftningen träffa
icke blott tidsbefraktning i nu gällande sjölags mening utan även resebefraktningsavtal
och andra avtal om upplåtelse av nyttjanderätt till fartyg
framginge av de förarbeten, som föregingo lagen den 8 juli 1916 om utsträckt
tillämpning av lagen den 6 mars 1916. Av departementschefens uttalande
i propositionen nr 186 framginge, att lagen den 6 mars 1916 haft
ett innehåll utöver själva ordalydelsen, vilket förhållande på närmare angivna
skäl dock ansetts böra föranleda en förtydligande lagstiftning. Förbudslagen
1939 utginge från den tidigare lagstiftningen, och i propositionen
med förslag till lagen hade departementschefen uttalat, att det tillämnade
förbudet syntes liksom den tidigare lagstiftningen böra avse utom
vissa överlåtelser och aktietransaktioner även nyttjanderättsupplåtelse av
svenskt fartyg till utlänning. Förarbetena gåve således ett otvetydigt stöd
för den uppfattningen, att 1939 års lagstiftning avsåge att reglera svenska
fartygs ställande till utlännings disposition. Enär Zetterlöf i klagoskriften
anknutit till sjölagens terminologi, finge de begreppsbestämningar som
förekomme i sjölagen något behandlas. I sin från och med den 1 januari
1939 gällande lydelse reglerade sjölagen resebefraktningsavtal och tidsbefraktningsavtal,
medan däremot sådana avtal som betecknades som skeppslega
icke behandlades i sjölagen. Några definitioner på de nämnda avtalstyperna
funnes icke. För resebefraktningsavtalen ansåges vara typiskt, att
bortfraktaren åtoge sig frakta gods eller passagerare, och hans rätt till
vederlag vore beroende av att ett arbetsresultat ernåddes. För tidsbefraktningsavtalet
vore utmärkande bort fraktarens förpliktelse att under med

148

avtalet avsedd tid utföra de resor befraktaren beordrade och att frakten
utginge för tid. Övergångsformer mellan resebefraktnings- och tidsbefraktningsavtal
kunde föreligga. I ett resebefraktningsavtal kunde frakten vara
att beräkna efter tid, medan i ett tidsbefraktningsavtal det syntes vara
möjligt att frakten bestämdes efter andra normer än efter visst belopp
per tidsenhet, exempelvis att frakten bestämdes som en lumpsumfralct.
Från skeppslegoavtalen ansåges tidsbefraktningsavtalen skilja sig genom
den förpliktelse att bemanna fartyget, som sistnämnda avtal innebure. De
faktorer, som sålunda ansåges skilja de olika avtalstyperna ur sjörättslig
synpunkt från varandra, vore betydelselösa i det sammanhang, om vilket
förbudslagen lagstiftade. Mot bakgrunden därav torde mot valutakontorets
uppfattning om innebörden av förbudslagen icke kunna åberopas, att
denna lag endast nämnde upplåtelse till nyttjande och genom tidsbefraktning
och att således lagen gjorde en skillnad mellan nyttjanderättsupplåtelse,
å ena, och fraktavtal, å andra sidan, varför — enär lagen bland
de sistnämnda endast nämnde tidsbefraktningsavtalen — resebefraktningsavtalen
icke omfattades av lagen. Det funnes intet stöd för att förbudslagen
ämnat att på grundval av sjölagens terminologi uttömmande uppräkna
de avtalstyper, som skulle falla därunder. Det kunde fastmera ifrågasättas,
om 1939 års lagstiftare överhuvudtaget haft en tanke på sjölagens
terminologi. Som förut sagts hade vid tidpunkten för 1916 års lagstiftning
då gällande sjölag icke innehållit begreppen tids- och resebefraktning.
Valutakontoret funne således icke, att kontoret genom sina beslut i december
1949 och oktober 1953 givit förordnanden, som ginge utöver förbudslagen
1939. Det kunde för övrigt anmärkas, att valutakontorets beslut i
december 1949 skett efter samråd med statens trafikkommission och rederinäringens
förbindelseorgan, sjöfartskommittén 1939.

Zetterlöf anförde i sina påminnelser den 15 februari 1954 följande.

Valutakontoret syntes medgiva, att den primära frågan i ärendet vore
en ren lagtolkningsfråga och att denna vore begränsad till den bestämmelse
i förbudslagen 1939, som avsåge upplåtelse av svenskt fartyg till utlänning
genom tidsbefraktning eller till nyttjande. Någon tanke på att
genom lagen den 6 mars 1916 reglera fraktfart med svenska fartyg fanns
icke och hade aldrig funnits. Redan lagtexten visade ju klart, att lagen i
sin ursprungliga lydelse icke avsett någon form av resebefraktning. Det
vore visserligen, som valutakontoret påpekat, riktigt, att 1893 års sjölag
icke begagnat begreppen resebefraktning och tidsbefraktning. Valutakontorets
slutsats i anledning av detta förhållande kunde dock icke gärna tagas
på allvar. För det första hade de båda begreppen existerat långt före år
1916 såväl i den kommersiella som i den sjörättsliga terminologin. Redan
i 1887 års sjölagsförslag hade begreppet tidsbefraktning berörts under 152 §.
1 ett rättsfall år 1908 hade högsta domstolen begagnat uttrycken ”tidsbe -

149

frakt ning''’, ”tidsbefraktare” etc. (Nordiske Domme i Sj0fartsanliggender s.
321). För det andra hade dåvarande sjölagens 5 kap. endast avsett resebefraktning,
även om vissa av lagens bestämmelser kunnat tillämpas på tidsbefraktning.
Om det mot förmodan skulle vara så, som valutakontoret gjorde
gällande, att lagstiftaren icke haft en tanke på sjölagens terminologi — ett
anmärkningsvärt påstående — hade väl lagstiftaren dock knappast i lagtexten
infört det i sjölagen icke reglerade institutet tidsbefraktning i avsikt att
därmed täcka det i sjölagen behandlade institutet resebefraktning. Hade
man velat komma åt även resebefraktningen hade man ju kunnat nöja sig
med att begagna ordet befraktning, som då skulle täckt såväl tidsbefraktning
som resebefraktning. Såsom komine att framgå av det följande, hade i
vart fall 1916 års lagstiftare haft den sjörättsliga terminologin fullt klar för
sig. 1916 års lag hade alltså i sin ursprungliga form avsett endast försäljning
av fartyg och sådan tidsbefraktning, varigenom försälj ningsförbudet skulle
kunna kringgås. Fraktfarten med svenska fartyg hade däremot, då lagen
den 6 mars 1916 trädde i kraft, alls icke varit reglerad, ehuru önskemål
om även en dylik reglering förelegat. Något stöd för uttalandet att riksdagen
skulle ha kunnat feltolka begreppet tidsbefraktning och i detsamma
inrymt även skeppslega hade Zetterlöf icke kunnat finna i förarbetena.
Bortsett därifrån visade de av departementschefen gjorda uttalandena vid
framläggandet av förslaget till lagen den 8 juli 1916 om utsträckt tillämpning
av lagen den 6 mars 1916 vilken vikt departementschefen fäst vid
den sjörättsliga terminologin. Vid behandlingen i lagrådet av nämnda lagförslag
hade lagrådet konstaterat, att ändamålet med förbud mot skeppslega
delvis skulle förfelas genom den föreslagna lydelsen. Lagrådet syntes
ha funnit, att uttrycket ”till sjöfart” icke täckt uthyrning t. ex. till lager,
medan uttrycket ”för egen räkning” öppnat möjlighet för utlegande till
utlänning av fartyg till nyttjande för annans räkning. Lagrådet hade därför
föreslagit, att båda dessa uttryck skulle strykas, och denna uppfattning
hade gillats av departementschefen. Lagen den 6 mars 1916 hade sålunda
därefter kommit att omfatta förutom viss tidsbefraktning även skeppslega.
Alltjämt hade emellertid resebefraktningen varit helt fri. Den hade i stället
blivit delvis reglerad i lagen den 8 juli 1916 om förbud i vissa fall mot
fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter. Det kunde
påpekas, att denna lag varit helt onödig, om lagen den 6 mars 1916 avsett
all befraktning. Likaså hade fraktlicenseringslagen varit helt onödig, om
förbudslagen 1939 haft den innebörd som valutakontoret påstode.

Av vad nu anförts — fortsatte Zetterlöf — syntes framgå, att valutakontorets
påstående, att förarbetena till 1916 års lagstiftning gå ve ett
otvetydigt stöd för valutakontorets mening, vore helt oriktigt. Förarbetena
visade i stället helt klart, att den i och för sig klara lagtexten ej avsåge
resebefraktning och sålunda ej heller konsekutiva resor. Det hade varit
på grund av de båda lagarna — förbudslagen 1939 och fraktlicenserings -

150

lagen — som trafikkommissionen till och med 1949 kunnat reglera praktiskt
taget afl fraktfart. När fraktlicenseringslagen fallit bort och trafikkommissionens
befattning upphört, hade för valutakontoret kvarstått endast
den strängt begränsade befogenheten enligt förbudslagen 1939. Trots
detta hade emellertid valutakontoret fortsatt att handla som om även
fraktlicenseringslagen funnits kvar. Som förut nämnts hade den gamla
sjölagen icke innehållit något om begreppen resebefraktning och tidsbefraktning.
Det vore emellertid att märka, att när förbudslagen 1939 trädde
i kraft, de båda begreppen funnits införda i sjölagen. De definitioner valutakontoret
lämnat på vissa av de här behandlade avtalstyperna vore
i stort sett korrekta. Valutakontoret ville emellertid bagatellisera den väsentliga
skillnad, som förelåge mellan befraktning, å ena sidan, och skeppslega,
å andra sidan. Befraktningsavtalet gällde en arbetsprestation, där
fartyget ställdes till annans förfogande i utrustat skick med besättning,
till skillnad från avtal om lega av skepp till annan, som utrustade och
bemannade fartyget. Den definition valutakontoret gåve på begreppet konsekutiva
resor vore däremot icke helt korrekt. De för Alfhem kontrakterade
resorna, som här vore aktuella, vore icke konsekutiva i sjörättslig mening.
I fallet Alfhem förelåge det vissa närmare definierade resor, som till sin
längd i tiden icke vore begränsade och för vilka skilda certepartier upprättats.
De vore emellertid enligt civilt språkbruk konsekutiva, eftersom
de följde på varandra. Med vad Zetterlöf i det föregående framhållit hade
han velat slå fast dels att befraktningarna av Alfhem komme in under
begreppet resebefraktning och detta vare sig det vore fråga om konsekutiva
resor i sjörättslig bemärkelse eller icke, dels att resebefraktning icke omfattades
av begreppet tidsbefraktning, dels att begreppet befraktning icke
omfattades av begreppet upplåtelse till nyttjande.

Zetterlöf åberopade rörande begreppet konsekutiva resor den beskrivning,
som därutinnan lämnats av Per Gram i hans arbete ”Fraktavtaler og
deres tolkning”, Oslo 1948. Gram yttrar där (s. 106):

” ’Consecutive voyages. Det förekommer også att avtalen går ut på å
företa så mange konsekutive reiser som det blir tid til innenfor la oss si
24 måneder. Det kalles allikevel reisebefraktning, fordi frakten er pr. tonn
og reise, icke pr. måned. Denne avtaleform, som er meget anvendt for
tiden, er 0konomisk en övergångsform til timecharteret.”

Kommerskollegium anförde i sitt till mig avgivna utlåtande följande.

Det spörsmål som förelåge till bedömande avsåge i sista hand innebörden
av begreppet tidsbefraktning, eftersom upplåtelse ”till nyttjande” vore
liktydigt med s. k. skeppslega, som innebure rätt till ej endast ett fartygs
prestationsförmåga utan själva besittningen av fartyget, om vilket fall
i ärendet icke vore fråga. Vid tidsbefraktning ålåge det enligt 137 § sjölagen
bortfraktaren att under den tid, som avtalet avsåge, utföra de resor

151

befraktaren i överensstämmelse med avtalet bestämde. Detta innebure,
att fartyget under avtalstiden med bemanning och utrustning stode till
tidsbefraktarens förfogande att av honom, mot ersättning i form av s. k.
tidsfrakt, disponeras efter förgottfinnande. Under den tid han disponerade
fartyget betalade befraktaren i regel alla rörliga kostnader, såsom drivmedel,
hamnavgifter, lastnings- och lossningskostnader, övertidsersättning
till besättningen m. m., medan ägaren i allmänhet endast bestrede de fasta
kostnaderna för fartyget, såsom besättningshyror, försäkringsavgifter, underhåll
in. m. Vid resebefraktning avsåge bortfraktarens åtagande en viss
transportprestation med fartyget, därvid vederlaget (fraktersättningen)
principiellt vore beroende på att transporten verkligen utfördes. Vid denna
form av befraktning svarade ägaren för alla normala omkostnader, och
befraktaren hade icke någon som helst förfoganderätt över fartyget. Befraktningsavtal,
som avsåge sådan transportprestation som betecknades
såsom ”konsekutiva resor”, vore att hänföra till den form av sjöfart som
plägade benämnas kontraktsfart. Denna hade utvecklats ur den fria trampfarten,
i vilken fartyget befraktades resa för resa. Vid kontraktsfart upprättades
mellan redare och befraktare kontrakt om att genom upprepade
resor med ett eller flera namneligen angivna fartyg visst slag av gods (exempelvis
malm, kol, trämassa, trävaror) skulle fraktas från viss eller vissa
lastningsplatser till vissa hamnar eller kuststräckor, varvid i allmänhet
endast ungefärlig godskvantitet angåves; stundom överenskommes, att
transporten skulle ske inom viss bestämd tid. Kontraktet torde vanligen
upprättas å för resebefraktning i allmänhet brukade certepartiformulär.
Fraktersättningen, som gällde själva transportprestationen, utginge enligt
denna avtalsform per ton fraktat gods (eller motsvarande) och resa. Befraktaren
hade icke någon bestämmanderätt över fartyget som sådant.
Med hänsyn till vad sålunda andragits torde i ärendet ifrågakomna fraktavtal
icke kunna anses såsom tidsbefraktning och förty icke falla under
2 § 1 mom. c) i förbudslagen 1939 och följaktligen ej heller kräva tillstånd,
som avsåges i kungl. kungörelsen den 9 december 1949 med vissa bestämmelser
i anledning av samma lag.

llörande valutakontorets beslut i oktober 1953 i fråga om bortfraktning
av svenskt fartyg till tjeckoslovakisk befraktare anförde Joge och Carlson:
Under de senaste åren hade Tjeckoslovakien inom ramen för det vanliga
handelsutbytet ådragit sig en betydande skuld till Sverige, som, då man
dittills visat sig ur stånd att i vanlig ordning reducera densamma, hotat
att bli permanent. Bestämmelserna i 6 § valutaförordningen gåve visserligen
valutakontoret full möjlighet att motsätta sig betalningar från utlandet,
då fråga vore om ett betalningssätt som icke ansåges godtagbart
ur valutasynpunkt. Det vore emellertid uppenbart av stor betydelse, icke
minst för den enskilde betalningsmottagaren, att redan i avtalet intoges

152

bestämmelser om betalningssätt in. in. av sådant innehåll att tillstånd till
mottagandet av betalningen kunde erhållas av valutakontoret. Med begagnande
av de .befogenheter, valutakontoret enligt sin uppfattning hade
jämlikt förbudslagen 1939, hade därför valutakontoret beslutat att i vad
anginge bortfraktning till tjeckoslovakisk befraktare tillsvidare upphäva
det generella medgivande till vissa bortfraktningar, som lämnats genom
kontorets skrivelse den 15 december 1949 till sjöfartskommittén 1939. Syftet
med kontorets skrivelse den 16 oktober 1953 till sjöf artskommittén
hade varit att verkställa detta beslut. Valutakontoret hade i intet fall använt
förbudslagen 1939 till att förhindra bortfraktningar till utländsk befraktare.
Lagen hade använts för att förhindra tillkomsten av avtal med
betalningsbestämmelser, som stode i strid med av kontoret tillämpade
regler. Därvid hade samordning med reglerna för betalning av varuexport
till motsvarande land eftersträvats. Det finge framhållas, att beslutet om
det temporära upphävandet i förhållande till tjeckoslovakiska befraktare
av det generella medgivandet till vissa bortfraktningar borde ses som en
omedelbar konsekvens av det temporära arrangemang för handels- och
betalningsförbindelserna med Tjeckoslovakien, som utformats i samråd
mellan olika berörda myndigheter. Till valutakontoret hade till följd av
ifrågavarande beslut endast ingått två ansökningar avseende bortfraktningar,
vilka bland annat på grund av sin traditionella karaktär kunnat
omedelbart bifallas.

I sitt yttrande den 21 februari 1955 anförde valutakontoret följande.

Det måste fastslås, att den omständigheten att uttrycken tidsbefraktning
och till nyttjande användes i lagen icke utan vidare kunde anses inskränka
lagens tillämpning till avtal, som enligt sjörättslig terminologi
betecknades som tidsbefraktning och som skeppslega, Några definitioner
på de sjörättsliga begreppen resebefraktning, tidsbefraktning och skeppslega
gåves icke i lag. Att begreppen grepe in i varandra framginge av ett
sådant förhållande som att departementschefen i propositionen till förbudslagen
1939 betecknat tidsbefraktningsavtal som en nyttjanderättsupplåtelse.
På ett motsatt sätt hade i den ursprungliga lagstiftningen från
1916 under uttrycket tidsbefraktning antagits ingå även nyttjanderättsavtal.
Det vore alltså tydligt, att någon bestämd åtskillnad icke gjorts
på avtal, som vore att beteckna som fraktavtal, och sådana som vore att
beteckna som nyttjanderättsavtal. Även mellan resebefraktningsavtal (helbefraktning)
och tidsbefraktningsavtal flöte gränserna. När därför lagutskottet
i utlåtande nr 17/1916 talade om bortfraktning på viss längre tid
till utlänning, vore det närmast uteslutet, att utskottet skulle ha tänkt
enbart på avtal, däri frakten beräknades efter den tid fartyget skulle stå
till utlänningens disposition. Om så skulle vara fallet, skulle givetvis något
ha sagts om varför en ur lagens syfte så oväsentlig faktor som fraktens

153

beräknande ansetts avgörande. Det vore också att anmärka, att tidsbefraktningsavtal
i inskränkt sjörättslig mening först under senare tid fått
större användning och att denna form av avtal kunde sägas ha kommit
till ringa användning vid tiden för lagutskottets ovannämnda utlåtande,
vilket gjorde det otroligt att endast sadana avtal asyftades. Förbudslagen
1939 kunde icke tolkas efter ordalagen med utgångspunkt från en sjörättslig
terminologi. En tolkning måste ske efter lagens mening. — Otvivelaktigt
syftade lagen till att förhindra, att under en kris- eller krigssituation det
svenska fartygstonnaget överginge i utländsk ägo eller som kommerskollegium
uttryckt det i ett remissvar den 3 december 1938: ”förbudet

_ _—, .— är naturligt betingat av intresset att under kristid förhindra,

att fartyg med hänsyn till höjda priser eller eljest undandrages landets
förfogande eller i större utsträckning kommer under utländskt beroende."
Det primära förbudet vore alltsa ett förbud mot överlåtelse till utlänning.
För att lagens syfte ej skulle kunna kringgås måste därjämte finnas möjlighet
förhindra, att svenska fartyg ställdes till utlännings förfogande på annat
sätt än genom överlåtelse. Ett sådant ställande till förfogande kunde
varieras på olika sätt i fråga om skyldigheten att bemanna fartyget, att
utrusta detsamma, att stå för kostnader, att ansvara för transporten etc.
Variationerna finge betydelse för kontrahenternas förpliktelser och rättigheter
och motiverade systematisering och uppdelning i fraktavtal med
dess underavdelningar och nyttjanderättsavtal. Tre huvudtyper kunde urskiljas,
dels avtal på bare boat-basis, dels avtal vari ett utrustat fartyg
ställdes till utlännings förfogande på viss tid, dels ock avtal vari utrustat
fartyg ställdes till utlännings förfogande för viss eller vissa resor med eller
utan bestämd tidsfaktor. För att syftet med förbudslagen 1939 skulle
kunna tillgodoses måste samtliga nu upptagna fall inbegripas under lagen,
enär det primära överlåtelseförbudet kunde kringgås likaväl genom ett avtal,
varigenom ett fartyg ställdes till utlännings förfogande för vissa resor,
som genom ett avtal, enligt vilket resorna bestämdes av utlänningen efter
hand. I stället för att sluta ett fraktavtal på tid kunde en utlänning, som
visste vilka resor han avsage att göra, träffa ett avtal att förfoga övei
fartyg för dessa resor. I såväl ena som andra fallet droges fartyget för
bestämd eller obestämd tid framåt undan det tonnage, som eljest skolat
stå till Sveriges förfogande, och i förarbetena förekonnne intet, som gåve
anledning antaga att lagstiftaren avsett att från lagen undantaga den ena
avtalstypen men icke den andra, Lagens ursprungliga syfte gåve således
anledning att tolka lagen så, att den omfattade även upplåtelser av fartyg
till utlänning på resebasis. Denna slutsats bestyrktes a\ förarbetena till
1910 års lagstiftning, enär dessa visade, att något mera än skeppslega och
tidsbefraktningsavtal enligt strängt sjörättslig terminologi avsetts. Vid de
sammankomster, som i samband med trafikkommissionens avvecklande
hållits hösten 1949 mellan valutakontoret, trafikkommissionen och genom

154

denna representanter för sjöfartsnäringen, syntes någon oenighet ej ha
förelegat beträffande behovet och omfattningen av fortsatt kontroll ur
valutasynpunkt på ifrågavarande område. Det vore tydligt, att alla i förhandlingarna
deltagande hade ansett att förbudslagen 1939 alltfort erfordrades,
visserligen icke enbart för det ursprungliga ändamålet utan även
för att tillgodose valutamässiga syften. Det vore också uppenbart, att lagens
tidigare handhavare ansett den kunna användas i dessa syften och
att den täckte upplåtelser av fartyg på resebasis. Samma inställning hade
sjöfartsnäringens män haft. Slutligen hade Kungl. Maj:t genom kungörelsen
den 9 december 1949 stadfäst den fortsatta tillämpningen av förbudslagen
1939 för tillgodoseende av valutamässiga syften. Om valutakontorets
uppfattning om lagens tillämplighet icke ansetts ha täckning i lagen, skulle
givetvis trafikkommissionen och sjöfartsnäringens män ha reagerat och ett
överförande på valutakontoret av befogenheterna beträffande bortfraktning
ha reglerats i annan ordning. De valutamässiga hänsyn, som erfordrat
en fortsatt reglering av överlåtelser och upplåtelser av fartyg till utlänning,
hänförde sig först och främst till det förhållandet att sjöfarten vore av stor
betydelse för valutatillflödet. Genom en reglering av sjöfarten kunde ernås,
att i avtal om export av ifrågavarande tjänster i vad gällde betalningarna
beaktades de valutamässiga riktlinjer, vilkas iakttagande utgjorde förutsättning
för tillstånd till export av varor. Vidare kunde förhindras ett
kringgående av valutaregleringen genom fartygs överlåtande till i utlandet
bosatta genom skenavtal eller på motsvarande sätt.

Valutakontoret anförde vidare: Zetterlöfs konstaterande att fraktlieenseringslagen
skulle vara onödig om valutakontorets tolkning godtoges finge
väl, för att använda Zetterlöfs uttryckssätt, icke tagas allvarligt. Nämnda
lag drabbade resor med svenskt fartyg, således även resor med fartyg som
icke vore upplåtet till utlänning. Undantagna vore endast resor, vilka
skedde på grund av vid lagarnas ikraftträdande ingångna avtal, som fölle
under förbudslagen 1939. Om vilka dessa avtal vore tvistades. Vad gällde
kommerskollegiets yttrande överensstämde kollegiets utredningar om begreppen
tidsbefraktning och resebefraktning med vad som kunde inhämtas
ur lagtext och gängse litteratur. Mot kollegiets beskrivning av konsekutiva
resor syntes i princip intet vara att erinra. Det borde dock framhållas, att
frakten icke alltid utginge per ton fraktat gods (eller motsvarande) och
resa. frakten kunde också bestämmas som en lumpsumfrakt, d. v. s. per
ton av fartygets dödviktsdräktighet. Det. borde påpekas, att kollegium
underlåtit att bestämt hänföra avtal om konsekutiva resor till den grupp
av avtal, som skulle regleras efter resebefraktningsreglerna. Detta vore
signifikativt för osäkerheten om den sjörättsliga terminologins innebörd,
och underlåtenheten vore riktig, ty omständigheterna torde i varje särskilt
fall få utvisa de sjörättsliga konsekvenserna av avtalet. I kollegiets yttrande
saknades även svar på frågan, om de sjörättsliga termerna med hän -

155

syn till lagens syften och förarbetena skulle ensamt anses avgörande för
lagens tolkning. Det vore möjligt, att det vore svårigheten att finna svar
på denna frågeställning, som gjort att kollegium i utlåtandets slutsats övergått
till att använda det mindre kategoriska uttrycket ”torde”. Utlåtandet
vore således icke ägnat att vederlägga den av valutakontoret uttalade uppfattningen
om innebörden av förbudslagen 1939. Tydligt vore dock, att
lagen icke vore tillfredsställande formulerad, enär myndigheter kunde
komma till olika uppfattning om densammas innebörd. Detta mnebure
framför allt en mycket påtaglig nackdel, om ett eller annat rederi skulle
vilja utnyttja detta förhållande, medan det stora flertalet rederier fullgjorde
sin del av vad som kunde betraktas som en överenskommelse om
formerna för sjöfartskontrollen. För sin del övervägde valutakontoret därför
att bli befriat från lagens handhavande, enär lagen icke syntes vara
nödvändig av valutamässiga skäl. Erforderliga ingripanden i nuvarande
läge syntes kunna ske med stöd av de föreskrifter, som valutaförordningen
innehölle.

Slutligen yttrade valutakontoret: De av valutakontoret meddelade föreskrifterna
rörande bortfraktning måste vara grundade på förbudslagen
1939, enär valutaregleringen icke inrymde befogenhet för sådant ingrepp.
Anmälningsskyldigheten för resor vore att anse som en tillämpningsföreskrift,
grundad på valutaförordningens möjligheter att föreskriva villkor
och meddela lättnader i regleringens föreskrifter. Att lagens ordalag ej använts
i skrivelsen den 15 december 1949 syntes bero på att konsekutiva
resor vid sidan om tidsbefraktning vore det praktiska fallet, varigenom ett
fartyg kunde bortfraktas för tid överstigande sex månader. I elva fall hade
tillstånd till bortfraktning på konsekutiva resor givits. Något avslag hade
icke förekommit. Också skrivelsen den 16 oktober 1953 vore grundad på
förbudslagen 1939. Såsom framginge av Joges och Carlsons yttrande hade
två ansökningar inkommit och bifallits.

1 fråga om de åtgärder, som från valutakontorets sida vidtagits mot
bolaget i anledning av bortfraktandet av Alfhem, anförde valutakontoret
i yttrandet den 25 januari 1954: En rundresa från Polen eller Constanza
till Kina och åter beräknades taga 140 dagar och fyra fram- och återresor
således ett år sju månader. Bolaget hade därför enligt valutakontorets beslut
i december 1949 haft att söka valutakontorets tillstånd för ifrågavarande
bortfraktning, vilket ej skett. Bortfraktningen hade verkställts i
strid med förbudslagens 2 § 1 mom. c), och upplåtelsen vore enligt 4 §
samma lag utan verkan. Överträdelse av lagens bestämmelser fölle under
allmänt åtal. Framställning om att valutakontoret skulle godkänna bortfraktningarna
hade icke ingivits till valutakontoret. Nagot beslut enligt
förbudslagen 1939 från valutakontorets sida förclåge således icke. Däremot
hade valutakontoret enligt valutaförordningen tagit ställning till

156

olika framställningar om valutatilldelning för fartygsutgifter in. m. under
Alfhems rundresa och avslagit en framställning från bolaget om tillstånd
att i svenska kronor från tjeckoslovakiskt avtalskonto få mottaga betalning
för första resans frakt. Nu avsedda beslut hade skriftligen meddelats
bolaget. Emellertid hade, innan valutakontorets beslut rörande mottagandet
av frakten meddelats, förmedlande svensk bank utan att ha befogenhet
därtill utbetalat första resans frakt till bolaget. Banken hade av valutakontoret
anmodats vidtaga rättelse.

Zetterlöf yttrade i sina påminnelser den 15 februari 1954: Valutakontoret
hade nu skriftligen återupprepat — ehuru i starkt modifierad form — det
tidigare vid flera tillfällen och i olika sammanhang muntligen framförda
påståendet, att ledningen för bolaget gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.
Bortsett från att påståendet saknade grund, vore det högst anmärkningsvärt,
att valutakontoret, som nu i cirka fyra månader hävdat
att brott begåtts, dock ännu icke fattat beslut i åtalsfrågan. De muntliga
beskyllningarna för brott hade framförts i tjänsten och i sådan form och
i sådana sammanhang, att de måste betecknas såsom grovt ärekränkande.
Två fraktbelopp för Alfhem hade hittills inbetalats av de tjeckiska betraktarna
till svensk bank för rederiets räkning. Betraktarna hade i detta avseende
helt följt bestämmelserna i de båda certepartier, frakterna avsåge.
Båda beloppen hade på order av valutakontoret spärrats, och vederbörande
i valutakontoret hade i samband därmed och då frågan om brottsliggärning
varit på tal hotat med konfiskering av beloppen. Beslut rörande
det sista fraktbeloppet hade fattats av valutakontorets styrelse den 22
januari 1954 i anledning av en framställning från rederiet om att få disponera
över viss del av frakten. Trots att rederiet före beslutets fattande
telegrafiskt hemställt om motivering av detsamma, hade beslutet endast
följande lydelse: ”Kan ej medgivas enligt beslut av valutakontorets styrelse.
” Bortsett från de nya påståenden valutakontoret kunde komma med.
vore det dock ett faktum att vederbörande vid flera tillfällen muntligen
framhållit, att kontorets åtgärder uteslutande berodde på att befraktningarna
av Alfhem enligt kontoret vore olagliga. Utan detta motiv hade
ju \ alutakontorets åtgärder varit att betrakta som en ren diskriminering.

Valutakontoret genmälde i sitt yttrande den 28 december 1954: Valutakontoret
hade uppenbarligen varken skyldighet eller befogenhet att besluta
i frågan om åtal skulle väckas mot bolagets ledning. Brott mot förbudslagen
1939 låge under allmänt åtal. Sedan valutakontoret genom beslut
den 22 januari 1954 avslagit en framställning från bolaget att få från
Tjeckoslovakien mottaga 104 048 kronor, utgörande del av frakt, hade
bolaget i skrivelse den 11 maj 1954 framlagt det förslaget att tjeckerna
skulle betala 49 000 pund i transferabla pund och återstoden, motsvarande

157

motvärdet till 40 000 pund, över svensk-tjeckiska betalningsarrangemanget
samt att återstående resor enligt befraktningsavtalen skulle annulleras.
Med vissa modifikationer hade valutakontoret genom beslut den 14 maj
1954 bifallit förslaget och affären hade avvecklats. Över valutakontorets
beslut den 22 januari 1954 hade bolaget anfört besvär, och den 18 juni
1954 hade Kungl. Maj:t funnit, att bolagets framställning icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Valutakontoret anförde vidare i sitt yttrande den 21 februari 1955: Enligt
valutakontorets mening förelåge konsekutiva resor beträffande Alfhem.
Fartyget hade varit bundet under en obestämd tid från någon gång
i september 1953 till i början av år 1955. Bortfraktaren hade icke kunnat
häva avtalen. Ansökan om tillstånd enligt förbudslagen 1939 hade, såsom
förut sagts, aldrig gjorts. Frågan om valutakontoret skulle ha handlat
på samma sätt, om förbudslagen 1939 icke funnits, kunde ej entydigt besvaras.
Valutakontorets ingripanden hade emellertid skett med stöd av
valutaförordningen. Om förbudslagen 1939 icke funnits, hade förvisso på
annat sätt för rederinäringen betonats nödvändigheten av att i fraktavtal
beakta valutamässiga riktlinjer. Bakgrunden vore således ett valutamässigt
bedömande, betingat av bristen på tjeckoslovakiska tillgodohavanden
här i landet för täckande av normal export m. m. Även Kungl. Maj:ts
prövning torde haft som utgångspunkt betalningsläget.

I sina sista påminnelser yttrade Zetterlöf: Det torde föreligga skyldighet
för vederbörande i valutakontoret att, om man upptäckt att brott begåtts
mot lagbestämmelse som det tillkomme valutakontoret att tillämpa, anmäla
detsamma för åtal. Det syntes icke vara så lätt för en allmän åklagare
att själv skaffa sig kännedom om vad som tilldroge sig bakom valutakontorets
dörrar. Det hade i första hand varit Joge som vid olika sammanträden
framhållit, att bolagets ledning gjort sig skyldig till brottsligt förfarande
och därför icke endast hade straff att vänta utan även konfiskationsåtgärder.
Beskyllningarna hade framförts i tjänsten under sammanträden,
då befruktningarna av Alfhem och valutakontorets ingripanden
mot dessa varit föremål för överläggning.

I en till valutakontoret avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Såsom framgår av kommerskollegiets utlåtande förete typisk tidsbefraktning
och typisk resebefraktning ett flertal särskiljande drag. Sålunda innebär
tidsbefraktningen i sin typiska form, att fartyget med bemanning står
till befraktarens disposition under viss tid, att befraktaren under den tid
avtalet löper kan dirigera fartygets resor efter eget gottfinnande, att frakten
utgår i form av tidsfrakt samt att befraktaren betalar alla rörliga kost -

158

nader. Den typiska resebefraktningen innebär däremot, att fartyget med
bemanning står till befraktarens disposition för utförande av en eller möjligen
flera resor, att resan eller resorna äro i förväg bestämda och befraktaren
därför principiellt saknar möjlighet att dirigera fartygets färd, att
frakten utgår för resa och således i princip är beroende av att resan verkligen
utföres samt att befraktaren icke svarar för normala omkostnader.
Att med användande av dessa kriterier skilja den typiska tidsbefraktningen
från den typiska resebefraktningen bereder inga svårigheter.

I praktiken förekomma emellertid åtskilliga mellanformer, vilka innehålla
moment av både tids- och resebefraktning, sådana dessa begrepp nu
angivits. Vanligt är, att avtalet rör en eller flera på förhand fixerade resor
men frakten trots detta bestäms att utgå på tidsbasis. Härigenom bli onekligen
gränserna mellan begreppen flytande. I flertalet sjörättsliga sammanhang
kan man emellertid avstå från att draga en bestämd gräns, och
tendensen till sammanblandning av typfallen behöver i allmänhet ej orsaka
större bekymmer. År man nödsakad att draga en gräns, är detta med
hänsyn till begreppens uppbyggnad av ett flertal karakteristiska moment
i sista hand möjligt, endast om ett enda av dessa moment tillmätes större
betydelse framför de övriga och fördenskull upphöjes till avgörande skiljemärke.
Inom doktrinen synes härvid sättet för fraktens beräknande vanligen
anses utslagsgivande. Om frakten beräknas på tidsbasis, anser man
tidsbefraktning föreligga; utgår däremot frakten för resa, hänför man situationen
under begreppet resebefraktning.

Skeppslega är icke något befraktningsavtal utan ett avtal om nyttjanderätt
till lös egendom, varvid fartyget upplåtes till legotagaren utan bemanning.

Av förarbetena till lagen den 6 mars 1916 synes mig klart framgå, att
enda syftet med lagen var att bevara det befintliga svenska tonnaget i
svensk ägo. Den omständigheten att tidsbefraktning, senare också nyttjanderättsavtal,
omfattades av förbudet berodde tydligen allenast därpå,
att man ville erhålla kontroll av att icke lagen kringgicks genom att en
dylik upplåtelse i själva verket avsåg en överlåtelse. Meningen torde således
ej ha varit att hindra tidsbefraktning eller nyttjanderättsupplåtelse
såsom sådan, även om vid lagstiftningens tillämpning så möjligen kommit
att senare bli fallet.

Åtskilliga uttalanden vid lagens tillkomst tyda på att 1916 års lagstiftare
icke gjort helt klart för sig, vad de avsett med begreppet tidsbefraktning.
Särskilt betecknande därutinnan är departementschefens yttrande
att avsikten varit att i tidsbefraktning inbegripa skeppslega enligt 275 §
sjölagen. Under förbudet i 1916 års lag måste uppenbarligen falla det typiska
tidsbefraktningsavtalet och skeppslegan men icke det typiska resebefraktningsavtalet.
För lagstiftaren har tydligen upplåtelse av fartyg på
viss längre tid varit avgörande, medan sättet för fraktens beräkning fram -

159

stått såsom likgiltigt. I fråga om mellanformer mellan tidsbefraktning och
resebefraktning bör därför det avgörande momentet vid bestämmandet av
begreppet tidsbefraktning vara, att dispositionsrätten över fartyget tillkommer
befraktaren under viss bestämd tid eller tillsvidare. Det är givet,
att med en sådan begreppsbestämning ett kringgående av den åsyftade
kontrollen av tidsbefraktningsavtalen icke kan förhindras. Någon större
svårighet föreligger ju icke att avfatta ett fraktavtal, som i själva verket
innebär en upplåtelse av fartyget under viss bestämd längre tid, på sådant
sätt att det måste anses utgöra ett resebefraktningsavtal. Av den ovan
återgivna riksdagsdebatten 1916 framgår emellertid att man, med hänsyn
till de lojala bortfraktarna, icke velat giva lagen en så rigorös utformning,
att varje möjlighet att kringgå kontrollen skulle vara utesluten.

Den tolkning, som jag sålunda funnit böra givas åt 1916 års lag, bör
enligt min mening gälla även beträffande förbudslagen 1939, som är en
direkt kopia av den under första världskriget och åren därefter förefintliga
lagstiftningen i ämnet.

Med stöd av förbudslagen 1939 har valutakontoret i december 1949 meddelat
beslut att kontorets tillstånd erfordrades för bortfraktning av fartyg
till utlänning i tidsbefraktning eller på konsekutiva resor för längre tid
än sex månader. Beslutet har tillkommit för att bereda valutakontoret
möjlighet till valutareglering i fråga om fraktbeloppen redan innan bindande
fraktavtal kommit till stånd. Lagen synes mig därigenom ha kommit
att tillämpas i ett helt annat syfte än det, för vilket den tillkommit.
Då Kungl. Maj:t emellertid lämnat valutakontoret, vars enda uppgift är
valutareglering, bemyndigande enligt lagen, lärer någon befogad anmärkning
icke kunna riktas mot valutakontoret för att kontoret på angivna
grund fordrat tillstånd för ingående av tidsbefraktningsavtal.

Annorlunda är förhållandet beträffande det av valutakontoret fordrade
tillståndet till konsekutiva resor. I vidsträckt bemärkelse kunna konsekutiva
resor sägas föreligga i varje fall, då genom ett och samma avtal
eller genom flera samtidiga avtal fartyget bortfraktas för flera resor, som
följa omedelbart efter varandra, oberoende av vilka moment av tidsbefraktnings
eller resebefraktnings natur, som avtalet i övrigt innehåller.
Gram omnämner ett särskilt slag av konsekutiva resor, nämligen då fraktavtalet
avser viss bestämd tid, varunder fartyget står till befraktarens
disposition för så många resor i följd efter varandra, som kunna medhinnas.
I enlighet med vad jag ovan anfört synas mig konsekutiva resor
av denna speciella art kunna intolkas under begreppet tidsbefraktning i
förbudslagen 1939. Uppenbart är emellertid, att valutakontoret med sitt
beslut avsett konsekutiva resor i nyss angivna vidsträckta bemärkelse och
således även rena resebefraktningsavtal. Så torde beslutet också i de få
fall som förekommit ha tillämpats av kontoret. Genom sitt ifrågavarande
beslut i denna del har valutakontoret följaktligen överskridit sin genom

160

det kontoret givna bemyndigandet tillkommande befogenhet och följaktligen
förfarit felaktigt.

Än mera felaktigt är beslutet i oktober 1953, enligt vilket valutakontoret
uppställt fordran på tillstånd till varje bortfraktning av svenskt fartyg
till tjeckoslovakisk befraktare. För ett så allmänt förbud, som ju omfattar
även den typiska resebefraktningen, har kontoret saknat laga grund. Någon
befogenhet för Konungen eller den Konungen bemyndigat att företaga
ett sådant ingripande kan varken utläsas av lagens ord eller grundas på
lagens tillkomsthistoria.

Vad angår valutakontorets förfarande i fråga om bortfraktningen av
Alfhem har valutakontoret ansett bolaget ha överträtt förbudet i förbudslagen
1939 genom att icke söka valutakontorets tillstånd i enlighet med
kontorets beslut i december 1949. Någon tvekan om att i detta fall resebefraktning
förelegat kan icke förefinnas. Förutom att frakten var bestämd
att utgå med visst belopp för varje resa, vilket innebär att variationer i
resornas faktiska tidslängd skett på bortfraktarens risk, synas samtliga
övriga kännetecken för resebefraktning vara uppfyllda: fartyget har ställts
till befraktarens disposition för utförande av en resa — icke för viss tid
— enligt ett vart av åtta certepartier, varje resa har bestämts på förhand
vad beträffar lastnings- och lossningshamn, och för de normala omkostnaderna
har befraktaren ej haft att svara. Man kan här ej tala om någon
mellanform på gränsen mellan tids- och resebefraktning.

Med hänsyn till vad jag förut framhållit därom, att de typiska resebefraktningsavtalen
icke falla under förbudslagen 1939, är valutakontorets
uppfattning att anse som oriktig. Valutakontoret har följaktligen saknat
varje befogenhet att förhindra slutandet av de ifrågavarande befraktningsavtalen.
Valutakontoret har emellertid icke vägrat tillstånd till avtalen,
enär bolaget ej sökt sådant tillstånd och avtalen därför kommit till kontorets
kännedom först på ett senare stadium. De ingripanden mot bolaget,
som sedan skett, ha grundats på valutaförordningen, och något förhållande,
på grund varav desamma det oaktat icke skulle varit lagenliga, har
ej förebragts i ärendet.

Enligt min mening måste det anses betänkligt, att valutakontoret under
en följd av år genom en oriktig tolkning av gällande lag överskridit sin befogenhet.
Vid bedömandet av det begångna felet synas mig emellertid följande
omständigheter vara värda beaktande. Valutakontoret har i intet
fall vägrat tillstånd till resebefraktningsavtal. Den möjligheten är icke
utesluten att förhandsprövningen av fraktavtalen varit till fördel för bortfraktarna,
som därigenom blivit i stånd att ändra fraktavtalen på sådant
sätt, att något senare ingripande från valutakontorets sida enligt valutaförordningen
icke behövt ske. Från ledande sjöfartskretsar torde någon
invändning icke ha gjorts mot valutakontorets lagtolkning. Tvärtom synas
valutakontorets påtalade beslut ha träffats efter samråd med sjöfartsnä -

161

ringens män. Med hänsyn till de valutareglerande uppgifter, som lagts i
valutakontorets hand, måste det för kontorets tjänstemän ha framstått
såsom oegentligt att göra åtskillnad mellan olika slag av befraktningsavtal.
Den skada, som på grund av valutakontorets ingripande möjligen kan ha
tillskyndats bolaget, har icke uppkommit på grund av valutakontorets
tillämpning av förbudslagen 1939 utan genom sådana åtgärder enligt valutaförordningen,
som kontoret varit befogat att vidtaga.

Med hänsyn härtill och på grund av omständigheterna i övrigt har jag,
med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt 3 § i min instruktion,
funnit mig kunna låta i denna del bero vid att bringa mina ovan gjorda
uttalanden till valutakontorets kännedom under förväntan att de bliva
för framtiden tillbörligen beaktade.

Vad slutligen angår den omständigheten att Joge eller annan tjänsteman
i valutakontoret gjort gällande, att ledamöterna av bolagets styrelse förfarit
brottsligt genom att de överträtt förbudslagen 1939, kan — med hänsyn
till den allmänna uppfattning om lagens tillämplighetsområde som
rått inom valutakontoret och den på denna uppfattning grundade tillämpningen
av lagen — icke läggas honom till last som tjänstefel. Anmärkas
kan i detta sammanhang, att någon skyldighet för valutakontoret att till
åtal anmäla brott mot förbudslagen 1939 icke förefinnes. På grund av det
anförda finner jag de av valutakontorets tjänstemän i påtalade hänseenden
vidtagna åtgärderna mot bolaget icke föranleda något mitt ingripande.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

8. Exportförbud till förhindrande av kapitalflykt må ej utnyttjas
för att åt landet bevara kulturhistoriskt värdefulla konstverk

I en den 27 september 1954 hit inkommen klagoskrift anförde civilingenjören
Herman Rasch i Djursholm följande.

Den 23 oktober 1952 hade klaganden från dr. Walther Bernt i Munchen
erhållit meddelande att där förefunnes ett stort intresse för inköp
av en klaganden tillhörig oljemålning av Jan van Goyen, benämnd ”Blick
uber die Waal auf Nymwegen von Nordvvesten”. På förfrågan huruvida
klaganden ville sälja tavlan hade klaganden svarat, att han då icke ville
avhända sig den. Den 18 april 1954 hade Bernt meddelat klaganden, att
en framstående tysk konstsamlare gärna ville förvärva tavlan, och begärt
telegrafiskt meddelande om priset. Klaganden hade den 4 maj svarat,
att han vore villig sälja tavlan för 60 000 tyska mark, varefter han den
3 juni fått telegrafiskt meddelande att Bernt skulle komma till Stockholm
i mitten av juni med fullmakt att avsluta köpet. Med anledning
därav hade klaganden den 7 juni till statens handels- och industrikommis -

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse t ill 1950 urs riksdag

162

sion ingivit cn ansökan om exportlicens för tavlan. Två dagar senare hade
kommissionen anmodat klaganden att inom 14 dagar inkomma med ett
fotografi av tavlan. Den 10 juni hade klaganden till kommissionens utrikeshandelsbyrå
överlämnat fotografi och beskrivning av tavlan, varefter
klagandens framställning av kommissionen remitterats till chefen
för nationalmuseum för yttrande. Trots upprepade påminnelser hade kommissionen
ej fått något svar från museet, varför licens förvägrats klaganden.
Den 16 juni hade klaganden fått telegram från Bernt, att han skulle
komma till Stockholm den 22 samma månad, om inga svårigheter beträffande
utförseln förelåge. På detta hade klaganden samma dag svarat, att
utförseltillstånd ännu ej beviljats. Den 16 juni hade överintendenten och
chefen för nationalmuseum Otte Sköld i telefon meddelat klagandens
hustru, att han med anledning av klagandens licensansökan intresserat en
svensk köpare att förvärva tavlan. Därest klaganden och hans hustru
icke ginge med på att sälja tavlan, skulle Sköld inlägga sitt veto mot export
av tavlan till Tyskland. Påföljande dag hade klaganden ringt upp
Sköld i telefon, och denne hade då meddelat, att försäljningen till den
svenske köparen skulle kunna avslutas dagen därpå till ett pris av 73 000
kronor, vilket motsvarade den i licensansökningen uppgivna summan.
Någon köpare hade emellertid icke avhörts under den angivna dagen. Den
19 juni hade klaganden fått meddelande från Sköld att köparen vore direktören
Gunnar Philipson i Stockholm, vilken skulle betala nyssnämnda
belopp, så snart tavlan överlämnats till nationalmuseum. Samma dag
hade Sköld tillställt handels- och industrikommissionen en skrivelse, i vilken
han framhållit, att han icke kunde tillstyrka export av tavlan. På
Skölds inrådan hade klaganden per telefon träffat överenskommelse med
Philipson att överlämna tavlan till nationalmuseum den 21 juni, då Philipson
skulle betala köpeskillingen, 73 000 kronor. Den 20 juni hade klaganden
telegraferat till Bernt, att utförseltillstand sannolikt ej skulle erhallas.
Till svar därå hade klaganden erhållit ett brev med beklagande att utförseln
skulle förhindras efter de långa förberedelserna och då en uppgörelse
kommit till stånd. Den 21 juni hade klaganden deponerat tavlan jämte en
överlåtelsehandling och kvitto hos nationalmuseum. Philipson hade infunnit
sig på museet på överenskommen tid och besett tavlan i närvaro av
förste intendenten docenten Carl Nordenfalk. Philipson hade förklarat,
att han måste avlägsna sig enär utländska affärsmän väntade på honom,
men lovat återkomma före klockan 17 för erläggande av likviden. Han
hade emellertid icke låtit sig avhöra vare sig den dagen eller den följande.
Den 22 juni på eftermiddagen hade klaganden per telefon fått meddelande
från Philipsons sekreterare, att Philipson icke ville vidbliva köpet. På
grund därav hade klaganden den 30 juni återhämtat tavlan från nationalmuseum.
Klaganden ville framhålla, att han varit i stort behov av det
kontantbelopp, som en försäljning av tavlan skolat inbiinga, samt att

163

klaganden genom att exporten förhindrats tillfogats skada och förlust.
Den utländske köpare, som varit villig köpa tavlan, hade numera inköpt
andra konstverk och vore icke intresserad av att nu fullfölja ett köp. Då
det icke vore möjligt att här i landet erhålla köpare till en så dyrbar
målning, ansåge klaganden det vara oriktigt av Sköld att avstyrka exportlicens
och av handels- och industrikommissionen att icke omedelbart
bevilja densamma, då förbud icke rådde mot utförsel av konstverk av
detta slag. Klaganden yrkade ersättning för den skada, som tillfogats honom
genom de obefogade åtgärderna.

Vid klagoskriften var fogad avskrift av Skölds omförmälda skrivelse
den 19 juni 1954, vilken var av följande lydelse:

”Statens Handels- och Industrikommission, Stockholm 5.

Betr. exportlicensansökan från civilingenjör Herman Rasch för oljemålning
av Jan van Goyen.

Med hänsyn till att rubricerade målning dels på grund av sin konstnärliga
kvalitet men även i hög grad med tanke på att den funnits i
Sverige sedan 1702, måste det anses synnerligen angeläget att söka bevara
den inom landet, och jag kan följaktligen icke tillstyrka export av densamma.

Nationalmuseum saknar visserligen själv möjligheter att förvärva målningen,
men jag har mig bekant, att inom landet finns en köpare, som vore
villig betala det i licensansökan uppgivna värdet, Kr. 73 000: —, och vissa
utsikter förefinnas i så fall, att tavlan en gång komme att överlämnas som
gåva till Nationalmuseum. Handlingarna återgå härjämte. Stockholm den
19 juni 1954.

Otte Sköld

Överintendent och chef för Nationalmuseum.”

På anmodan av mig avgav handels- och industrikommissionen yttrande
i ärendet och anförde däri följande.

För konstnärsarbeten, som enligt gällande tulltaxa hänfördes till statistiskt
nr 2083, gällde det allmänna exportförbudet. Detta sammanhängde
med att dylika arbeten av de valutavårdande myndigheterna ansetts lätt
kunna utnyttjas för kapitalflykt. Då ansökningar om exportlicens för
konstverk av större uppgivet värde eller av mer kända konstnärer inkommit
till handels- och industrikommissionen, brukade kommissionen — för
att kunna bedöma om det uppgivna värdet överensstämde med det verkliga
värdet — taga kontakt med nationalmuseum, som även uttalat ett
önskemål att sådan kontakt toges. Nationalmuseum torde därigenom
även få tillfälle att bedöma, om det kunde anses lämpligt att konstverket
ifråga exporterades eller om det vore angeläget att det finge kvarbliva i
landet. — Oftast önskade museet ärendet på remiss med fotografi av
konstverket. Såvitt nu kunnat utrönas hade något avstyrkande från na -

164

tionalmusei sida icke tidigare förekommit. Klagandens licensansökning
hade inkommit till kommissionen den 9 juni 1954 och påföljande dag
jämte infordrat fotografi översänts till nationalmuseum för yttrande. Den
21 juni hade från nationalmuseum inkommit yttrande av den lydelse
ovanintagna skrivelse den 19 juni utvisade. Samma den 21 juni hade klaganden
anhållit, att ansökningen måtte kvarligga hos kommissionen tillsvidare,
enär den eventuellt komme att återkallas. Den 23 juni hade klaganden
per telefon uppgivit, att någon försäljning till nationalmuseum ej
skulle komma till stånd och att han därför önskade licens omedelbart.
Samma dag hade Nordenfalk ringt till kommissionen och uppgivit, att
nationalmuseum komme att tillstyrka utförseln, enär den svenske köparen
dragit sig tillbaka. Med stöd av de senast erhållna upplysningarna och
nationalmusei tillstyrkan hade licens utställts för klaganden den 23 juni

1954. Då kommissionen handlagt ifrågavarande ärende i enlighet med de
principer, som enligt vad ovan sagts tillämpades i dylika fall, och då något
dröjsmål från kommissionens sida vid handläggningen icke förekommit,
ansåge kommissionen anledning saknas att på grund av åtgörande från
kommissionens sida förklara klaganden berättigad till ersättning för eventuell
förlust eller skada på grund av utebliven försäljning.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden att, då han enligt gällande
bestämmelser om skyldighet att till riksbanken eller svensk valutabank
hembjuda den likvid, som erhölles för det utförda föremålet, hade att avlämna
behörig förbindelse jämte uppgift till valutakontoret om och i vad
mån likvid influtit, syntes det klaganden vara opåkallat att göra exporten
beroende av nationalmusei medgivande. Meningen med det allmänna exportförbudet
kunde väl ej vara att förhindra en svensk medborgare att till
utlandet försälja ett föremål, som ej kunde finna avsättning inom landet.
Genom att Sköld sökt hindra försäljningen till utlandet och genom att
handels- och industrikommissionen dröjt med beviljandet av exportlicens
hade klaganden tillskyndats en ekonomisk skada, som för honom kunde
medföra mycket kännbara konsekvenser.

Sedan Sköld därefter anmodats att inkomma med yttrande i ärendet,
anförde denne, bland annat, följande.

Vid ett, i anledning av ifrågasatt förvärv för nationalmusei räkning av
en klaganden tillhörig målning av P. P. Rubens, av Sköld och Nordenfalk
våren 1954 företaget besök hos klaganden, hade Sköld för första gången
sett här ifrågavarande målning av van Goyen. Sköld hade därvid uttalat,
att han personligen vore mera gripen av den än av målningen av Rubens
och att han ansåge det angeläget att bevara den inom landet, ty det vore
beklagligt om en sådan målning med 250-årig hemortsrätt i Sverige någonsin
skulle försäljas till utlandet. Klaganden hade emellertid förklarat,

165

att tavlan tillhörde hans hustru och att det för tillfället icke vore någon
tanke på försäljning av densamma. Det hade därför varit med stor förvåning
Sköld den 11 juni 1954 för yttrande mottagit hans ansökan till
handels- och industrikommissionen om exportlicens för denna målning.
I det av handels- och industrikommissionen avgivna yttrandet till JO
framlades en korrekt redogörelse för behandlingen av klagrandens licensansökan.
Tiden mellan den 11 juni, då Sköld mottagit kommissionens remiss,
och den 19 juni, när han avlåtit en kortfattad skrivelse till kommissionen,
hade använts för att utanför museet söka finna en köpare till
van Goyen-tavlan. Då museet saknat möjligheter att uppträda som spekulant,
hade Sköld hoppats att på så sätt kunna förhindra, att målningen
ginge ur landet. Att klaganden varit fullt införstådd med Skölds försök
att finna en svensk köpare av konstverket framginge såväl av vad han anfört
om deras samtal den 17 juni och i ett brev till Philipson den 21 juni
samt av hans uttalanden i påminnelseskriften till JO som av kommissionens
yttrande över klagomålen, vari nämndes att klaganden den 21 juni
per telefon meddelat, att han tillsvidare läte licensansökan bero, ”enär
den eventuellt komme att återkallas”. Skölds försök att finna en köpare
hade icke krönts av omedelbar framgång. Slutligen hade Sköld vänt sig
till Philipson, som visat en sällsynt generös förståelse för en museichefs
tiggeri och som ställt sig villig att uppträda som köpare. Så snart meddelande
om köpets misslyckande lämnats till Nordenfalk såsom t. f. överintendent
under Skölds just påbörjade semester, hade denne ringt upp
Sköld, och Sköld och Nordenfalk hade därvid beslutat, att exportlicensansökningen
omgående skulle tillstyrkas av nationalmuseum, vilket också
skett.

När klaganden, anförde Sköld vidare, ville göra gällande att Sköld skulle
ha sagt, att han ”kunde inlägga veto mot att tavlan fick exporteras till
utlandet”, misstolkades innebörden av ett telefonsamtal, i vilket Sköld
dels meddelat, att det nu fanns en svensk köpare — vilkens ord han ej
haft minsta anledning att betvivla — dels bestämt framhållit, att han
följaktligen ansåge det rimligt, att klaganden godtoge ett svenskt anbud,
vilket ekonomiskt vore lika fördelaktigt som ett anbud från utlandet.
Samtidigt hade Sköld nämnt, att det vore hans skyldighet att göra vad
som stode i hans förmåga för att söka bevara målningen åt Sverige, väl
vetande att han icke hade någon möjlighet att inlägga ett veto mot eu
försäljning. Att så vore förhållandet vore välkänt för klaganden. Som överintendent
och chef för nationalmuseum hade Sköld det närmaste ansvaret
för svenska statens konstsamlingar, och han hade därvid att verka för
dessa samlingars tillväxt och förkovran. Därutöver ansåge Sköld sig mera
allmänt ha att företräda svenska statens intressen i betydelsefulla konstfrågor.
Enligt 10 § av museets stadgar ålåge det Sköld ”att söka vinna
kännedom om inom landet befintliga konstverk av värde och så vitt möj -

166

ligt ägna uppmärksamhet däråt, att sådana vid försäljning bliva hembjudna
till museet och ej utföras ur landet”. Som en dylik fråga räknade
Sköld utan ringaste tvekan det nu aktuella fallet, då det gällt att i första
hand inom vårt land bevara och i andra hand om möjligt med statens
konstsamlingar införliva en målning av högt internalionellt värde, som i
mer än 250 år befunnit sig i vårt land och vars historia under hela denna
tid vore känd. Sköld ville framhålla, att detta vore ett ganska ovanligt
förhållande och att det gjorde att van Goyen-tavlan — ehuru av utländskt
ursprung — på ett alldeles särskilt sätt finge anses tillhöra vår svenska
kulturmiljö. Mot bakgrunden av denna uppfattning hade Sköld ansett
sig böra söka bevara tavlan åt Sverige. Han hade redan framhållit, att
han därvid varit medveten om att han icke hade någon möjlighet att
hindra exportlicensen under åberopande av att det ur nationell synpunkt
vore angeläget att konstverket bevarades inom landet. Tyvärr funnes
det icke någon lagstiftning, som gåve nationalmuseum en dylik möjlighet.
Däremot hade Sköld ansett sig icke blott oförhindrad utan rentav skyldig
att, på sätt här skett, söka uppdriva en svensk köpare och genom förhandlingar
med säljaren söka förmå denne att sälja tavlan inom landet. Det
funnes beklagligt nog inga anslag, som satte museet i stånd att vid dylika
tillfällen själv försvara museala kulturintressen, och museet vore därför
i dessa fall helt och hållet hänvisat till den privata generositeten. — Vad
anginge innebörden av den praxis med remiss till nationalmuseum, som
handels- och industrikommissionen tillämpade, kunde Sköld ansluta sig
till vad kommissionen anfört därom. Han ville tillägga, att nationalmuseum
under de fyra år han varit museichef icke tidigare haft att yttra sig
i något exportlicensärende, där det gällt konstföremål av historiskt och
konstnärligt intresse motsvarande den ifrågavarande målningen av van
Goyen. Tack vare ingripande av en mecenat hade emellertid museet för
ett par år sedan lyckats kvarhålla ett konstverk av betydande värde, som
nu befunne sig i dess samlingar men som varit i fara att gå ur landet. Med
det nu sagda torde Sköld ha klargjort sina moraliska och författningsenliga
skyldigheter såväl som sina begränsade möjligheter i ett fall som
det förevarande. Han bestrede bestämt, att han i något hänseende överträtt
sina befogenheter, och ansåge, att klagandens anmälan borde lämnas
utan avseende. Sköld ville för övrigt tillägga dels att klaganden — på sätt
som ovan visats — godkänt Skölds åtgöranden, varför allt tal om att han
genom dessa förorsakats skada finge anses helt obefogat, dels att den
skada han ansåge sig ha lidit icke på något sätt vore styrkt. Handläggningen
av licensärendet hade tagit så få dagar i anspråk, att ett allvarligt
menat köpeanbud under denna korta tid icke gärna kunnat förfalla av
tidsskäl. Vad anginge klagandens påstående att han varit i stort behov
av det kontantbelopp, som en försäljning skulle ha inbringat, kunde det
förtjäna omnämnas, att klaganden den 21 juni 1954 beviljats licens, till -

167

styrkt av nationalmuseum den 19 juni, för export av ett annat konstverk,
som i ansökan åsatts ett värde av 62 750 kronor. Under åberopande av
vad han sålunda anfört ville Sköld instämma i handels- och industrikommissionens
uppfattning, att någon anledning icke förelage att förklara
klaganden berättigad till ersättning för av honom uppgiven förlust eller
skada av utebliven försäljning.

Klaganden bemötte i avgivna påminnelser Skölds förklaring och vidhöll,
att han genom Skölds ingripande råkat i trångmål.

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande uttalanden.

I 1 § kungl. kungörelsen den 9 juni 1950 angående allmänt exportförbud,
sådan paragrafen lyder enligt kungörelse den 10 november 1950
(nr 576), stadgas, att utförsel av varor till utrikes ort må tillsvidare icke
äga rum med mindre tillstånd därtill (exportlicens) meddelats av myndighet
som i 2 § sägs. Förbudet gäller icke varuslag, som finnes upptaget å
en vid kungörelsen fogad förteckning (frilista) samt vissa transportmedel.
Vid meddelande av licens må föreskrivas de särskilda villkor för exporten,
som kunna anses erforderliga. Kungörelsen äger ej tillämpning a varuslag,
för vilket exportförbud gäller enligt särskild författning.

Bland de i 2 § samma kungörelse angivna myndigheterna återfinnes
statens handels- och industrikommission, som har att meddela exportlicens
beträffande dels vissa i paragrafen angivna varuslag och dels varuslag,
som i den till gällande tulltaxa fogade statistiska varuförteckningen
äro upptagna under huvudgrupperna V—XX.

I nämnda varuförteckning äro under huvudgruppen XX upptagna
”konstnärsarbeten, härunder inbegripna målningar (tavlor), av alla slag”.

För konstnärliga arbeten av förevarande art gäller icke exportförbud
enligt annan författning.

Det exportförbud, som ännu gäller enligt 1950 års kungörelse, är i fråga
om konstnärsarbeten betingat av valutaskäl. Många varuslag ha vid
eller efter kungörelsens tillkomst upptagits å frilista och få alltså utföras
utan exportlicens. Konstnärsarbeten, sålunda bland annat målningar, ha
emellertid ansetts lätt kunna utnyttjas för utförande ur landet av större
kapital, med andra ord för kapitalflykt, och de ha därför ansetts böra
ligga under licenstvång. För utförande av sådana fordras alltså fortfarande
tillstånd enligt ovannämnda kungörelse av handels- och industrikommissionen.
Då kommissionen har att behandla en ansökan om tillstånd
att exportera en målning, är det av stor vikt att kommissionen
erhåller tillförlitlig kännedom om målningens verkliga värde. Det synes

168

mig därför naturligt, att kommissionen i denna fråga inhämtar yttrande
av den statliga myndighet, som bör besitta största sakkunskap på området,
d. v. s. chefen för nationalmuseum. Detta yttrande bör emellertid
icke avse annat än målningens värde, och uttryck härför synes böra givas
i remissens avfattning.

I förevarande fall har, sedan klaganden den 9 juni 1954 anhållit om
handels- och mdustnkommissionens tillstand att för försäljning utföra en
målning av van Goyen, kommissionen påföljande dag remitterat ansökningen
till nationalmuseum för yttrande. Sedan Sköld i egenskap av chef
för nationalmuseum mottagit denna remiss, har han med hänsyn till önskvärdheten
att bevara den avsedda tavlan inom landet sökt anskaffa en
svensk köpare till densamma till likvärdigt pris. Kågon erinran mot
Skölds åtgärd härutinnan synes mig icke kunna framställas under förutsättning,
att ärendets behandling icke fördröjts utan medgivande av klaganden
eller icke länt till men för honom. Klaganden har gjort gällande,
att Sköld skulle ha hotat med att inlägga sitt veto mot att tavlan exporterades,
därest klaganden icke ginge med på att den försåldes till svensk
köpare. Detta påstående bestyrkes icke av utredningen. Fastmera vinner
Skölds uppgift, att klaganden var införstådd med Skölds försök att skaffa
en svensk köpare till tavlan, stöd i det förhållandet att klaganden själv
hos handels- och industrikommissionen påkallat anstånd med ärendets
avgörande.

För Skölds ställningstagande vid yttrandets avgivande har frågan,
huruvida försäljning av tavlan till person inom landet kunde åvägabringas
eller icke, varit utan betydelse. Vid besvarandet av remissen har Sköld
allenast haft att uttala sig om tavlans värde i förhållande till den uppgivna
försäljningssumman och alltså icke att, på sätt som skett, giva uttryck åt
angelägenheten att tavlan med hänsyn till det konstnärliga värdet bevarades
inom landet och på sådan grund avstyrka ett bifall till licensansökningen.
Det må i detta sammanhang betonas, att en lagstiftning, som tillkommit
för visst ändamål, icke kan få begagnas för att framföra synpunkter
och tillgodose ändamål i andra hänseenden eller syften, som ligga helt
utanför lagstiftningens ram. Då i det sedermera av Skölds ställföreträdare
i samråd med Sköld avgivna yttrandet tillstyrkts bifall till klagandens
ansökan, torde kunna antagas, att med detta tillstyrkande närmast avsetts
att intet vore att erinra mot det i licensansökningen angivna priset
för tavlans försäljning.

Då uppskovet med remissens besvarande måste antagas ha skett med
klagandens begivande och klaganden sedermera även själv hos handelsoch
industrikommissionen anhållit, att med ärendets avgörande skulle få
anstå, synes mig det förhållandet, att skada kan ha tillskyndats klaganden
genom att den tilltänkta försäljningen av tavlan till den utländske
spekulanten gått om intet, icke kunna tillskrivas något tjänstefel från

169

Skölds eller kommissionens sida. Med hänsyn härtill och till omständigheterna
i övrigt finner jag, under framhållande tillika att vid remisser av
förevarande slag lämpligen bör angivas att därmed allenast avses avgivande
av yttrande rörande värdet av konstnärsarbetet, klagomålen icke
föranleda någon min vidare åtgärd.

Med dessa uttalanden, som upptogos i en till Sköld avlåten skrivelse och
delgåvos handels- och industrikommissionen, var ärendet av JO slutbehandlat.

9. Fråga huruvida av enskild person lämnat analyseringsuppdrag
mottagits av Sveriges geologiska undersökning eller av
tjänsteman därstädes såsom enskilt uppdrag

I en till mig den 28 februari 1955 inkommen skrift anförde sjökaptenen
Tage Lilliegren i Borås följande.

Den 11 januari 1954 hade klaganden personligen till laboratorn vid Sveriges
geologiska undersökning Sture Landergren för analysering överlämnat
en del mineralprover, som klaganden haft med sig från Colombia i Sydamerika.
Landergren hade lovat, att analyseringen skulle vara gjord senast
inom tre månader. Då klaganden efter nämnda tid ej fått nagon analysattest,
hade han den 27 april 1954 gjort en skriftlig förfrågan angående analyseringen
men icke erhållit något svar från Landergren. En ny förfragan
den 26 maj hade ej heller besvarats. Den 9 juni hade klaganden ringt upp
Landergren. Denne hade då sagt, att han förlagt klagandens mineralier,
men dock lovat, att analyseringen snart skulle vara klar och att han skulle
skriva om saken. Då klaganden icke fått något besked från Landergren,
hade klaganden den 17 juni skrivit och bett att få sina mineralprover tillbaka.
Ej heller nu hade klaganden fått något svar. Den 2 augusti hade
klaganden genom en advokatfirma sänt ett brev till Landergren utan att
erhålla svar. Som klaganden sedan genom Kemiska kontrollanstalten i Borås
fått den upplysningen, att överdirektören P. A. Geijer var chef för
geologiska undersökningen, hade klaganden skrivit ett brev till honom för
att höra, om det ej ginge att få någon rättelse i denna sak. Detta hade
resulterat i att klaganden fått ett brev från Landergren med en analysattest,
som dock icke var på klagandens mineralprover. Den 23 september
hade klaganden därför åter i brev till Landergren begärt att få sina mineralprover
tillbaka. Klaganden hade icke fått svar på detta brev. Vid telefonsamtal
den 5 oktober med Landergren hade denne förklarat, att han
funnit mineralproverna och skulle återsända dem med detsamma. Inga
mineralprover hade kommit. Den 12 oktober hade klaganden ånyo ringt
upp geologiska undersökningen, men Landergren hade ej träffats. Klagan -

170

den hade talat med en annan tjänsteman på laboratoriet, och denne hade
lovat klaganden besked om en vecka. Något besked hade ej kommit. Vid
lömyat telefonsamtal den 20 oktober, då Landergren ej var anträffbar,
hade klaganden talat med samme tjänsteman som den 12 oktober och han
hade lovat att taga reda på mineralierna och sända dem till klaganden. Ej
heller detta löfte hade hållits. Den 30 november hade klaganden åter ringt
och då träffat Landergren. Landergren hade sagt, att det reparerats i hans
rum men att han nu skulle plocka i ordning mineralierna och nog skulle
få rätt på dem. Klaganden hade då undrat, om han skulle komma upp och
hjälpa till att skilja ut sina mineralier. Det hade Landergren tyckt vara
bra. Den 6 december hade klaganden besökt geologiska undersökningen
och träffat Landergren. De hade icke kunnat finna klagandens mineralprover.
Det enda Landergren haft att komma med efter ett sådant uppförande
mot klaganden och efter att ha förstört de för klaganden så värdefulla
mineralierna hade varit att föreslå klaganden att skaffa nya mineralprover.
Klaganden vore den ende, som visste var dessa mineralier tagits i Colombia,
enär han själv tagit dem. Klaganden hade då uppsökt överdirektören Nils
H. Magnusson, som sagt sig icke ha någon som helst kännedom om denna
sak men lovat undersöka den och meddela. På förfrågan i brev den 16
januari 1955 till Magnusson om Landergren icke hade ansvar för de av
klaganden överlämnade mineralierna hade klaganden icke erhållit svar
ännu den 27 februari 1955. Klaganden anhölle om rättelse i denna sak.

Sedan jag med anledning av klagoskriften anhållit, att geologiska undersökningen
måtte efter hörande av Landergren inkomma med yttrande, inkom
undersökningen med yttrande från Landergren ävensom med eget
utlåtande, undertecknat av Magnusson.

Landergren anförde: Den 11 januari 1954 hade Landergren mottagit
några mineralprover av klaganden, vilken bett Landergren göra spektralanalytiska
bestämningar av ädelmetaller däri. Ehuru det geokemiska laboratoriet
vore strängt upptaget med tjänsteangelägenheter och instruktionsmässigt
icke ägde skyldighet att tillhandagå allmänheten med spektralanalyser,
hade Landergren dock medgivit, att dessa analyser skulle få
utföras, men Landergren hade samtidigt meddelat, att det på grund av
laboratoriets arbetsbelastning, som under hela 1954 varit mycket stor,
kunde dröja cirka tre månader, innan analyserna kunde föreligga. Tyvärr
hade den angivna tiden visat sig vara för knapp. Laboratoriet hade icke
kunnat utföra analyserna förrän på hösten 1954, vilket meddelats klaganden
vid telefonsamtal. Den 24 augusti 1954 hade utfärdats analysattest,
som tillställts klaganden i brev av den 24 september. Den 12 oktober hade
Landergren fått besök av klaganden, vilken per telefon den 5 samma månad
anhållit att få analysproverna tillbaka. Dessa prover hade blivit undanställda
och icke bortkastade, vilket ofta skedde. Klaganden hade sagt

171

sig icke känna igen de pulvriserade analysproven och hävdat, att analyserna
utförts på andra än av honom insända prover. För att tillmötesgå
klaganden hade Landergren tillsammans med assistenten V. Muld i klagandens
närvaro gått igenom samtliga hos Landergren förvarade analysprover.
Några förmenta andra analysprover hade icke kunnat finnas. Efter
ytterligare verkställda undersökningar i laboratoriet hade icke någonting
framkommit, som tydde på att förväxling av analysprover förelegat. Landergren
bestrede därför klagandens påstående i detta hänseende. För att
emellertid ställa allt tillrätta hade Landergren erbjudit sig att utföra analyserna
på nytt analysmaterial, som klaganden kunde ställa till förfogande.
Till Landergrens förvåning hade meddelats, att mera material än de få
gram, som lämnats till analys, icke fanns. Klaganden ifrågasatte, att Landergren
skulle vara ekonomiskt ansvarig för honom tillställt analysmaterial.
Detta vore orimligt. Beträffande klagandens påstående om slarv och nonchalans
i tjänsten lämnades detta utan avseende.

Geologiska undersökningen yttrade i sitt utlåtande följande.

Enligt sin instruktion hade geologiska undersökningen, bland annat,
som sin uppgift att ”besvara förfrågningar från allmänheten i ämnen, som
beröra undersökningens verksamhetsområde”. Däremot åtoge sig undersökningen
som institution i regel ej mera ingående utredningar eller analyser
till privatpersoner. I sådana fall hänvisades vederbörande understundom
till någon av verkets tjänstemän, vilka instruktionsmässigt ägde
rätt att såsom privatkonsulter utföra undersökningar eller avge utlåtanden.
Det vore därför i sin egenskap av privatman som Landergren utfört ifrågavarande
analyser av de inlämnade proven. För att få sakfragan belyst
hade geologiska undersökningen dels låtit Landergren avge en skriftlig förklaring,
dels förfrågat sig hos Muld och laboratoriebiträdet J. Raudsepp,
varvid Landergrens version bekräftats. Speciellt da det gällde sa små kvantiteter
av ädelmetaller som i förevarande fall vore det av största vikt, att
provet pulvriserades och väl genomblandades för att få fram bästa möjliga
genomsnittsvärde. Vid nedmalningen fmge ofta provet en annan färg än
det opulvriserade materialet. Det vore därför icke förvånande, om klaganden
ej känt igen sina prov i detta skick. Någon förväxling behövde sålunda
ej ha skett. Att arbetet på grund av Landergrens tjänsteuppgifter blivit
fördröjt vore att beklaga, men förutsättningen för att geologiska undersökningens
tjänstemän skulle få åtaga sig privatuppdrag vore, att tjänsteangelägenheterna
ej eftersattes. Någon annan nonchalans än att Landeigren
dröjt med eller underlåtit att besvara sin privatkorrespondens syntes
ej kunna läggas honom till last.

Vid utlåtandet var fogad avskrift av en av Landergren den 24 augusti
1954 utfärdad analysattest å av klaganden överlämnat prov på ädelmetaller.

172

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att det vore med stor förvåning
han erfarit, att enligt geologiska undersökningens yttrande det vore
till Landergren som privatman” klaganden överlämnat sina mineralprover.
Av Kemiska kontrollanstalten i Borås hade klaganden fått den upplysningen,
att geologiska undersökningen mottoge mineralier för analysering.
Att tjänstemännen gjorde det privat hade man icke nämnt. Ej heller hade
professorn Frans E. Wickman vid riksmuseets mineralogiska avdelning,
vilken klaganden besökt den 11 januari 1954, sagt något om detta, när han
tagit klaganden med till geologiska undersökningen för att få spektralanalys
på mineralierna. Det hade vidare icke på något sätt framhållits av
Landergren, att han mottog klagandens mineralier som privatman. När han
yttrat, att det skulle taga cirka tre månader, hade klaganden nämnt, att
han ansåge det vara bra lång tid och att han tänkt på att fråga Bolidens
gruvaktiebolag om han kunde få analyserat hos dem. Då hade Landergren
svarat, att ”vi gör det lika bra här” och att det kanske kunde gå på kortare
tid. Det hade icke på något sätt framkommit, att det skulle bli hans privatsak.
Hade klaganden förstått att det varit Landergrens privatarbete, hade
klaganden aldrig lämnat sina prover till honom. Man anade ju icke när
man lämnade prover till en statens institution, att det bleve tjänstemannens
privatsak. Om sådant borde man erhålla upplysning. Klaganden funne
det egendomligt, att Landergren i sin, av geologiska undersökningen så
kallade privatkorrespondens undertecknade ”1 tjänsten”, såsom fallet vore
i hans brev den 21 september 1954 till klaganden. På klaganden verkade
denna geologiska undersökningens förklaring uppkonstruerad.

Till bemötande av Landergrens yttrande anförde klaganden, att Landergren
vid telefonsamtalet den 9 juni 1954 lämnat den upplysningen att han
förlagt klagandens mineralier. Då klaganden begärt att återfå proven, hade
någon analys av dem ännu ej utförts. Varför hade en analys skett, när
Landergren varit så belastad av institutionens stora arbetsbörda och klaganden
begärt att återfå sina mineralier? Klaganden hade icke fått något
meddelande om att analysen ej kunde ske förrän på hösten. Klaganden
hade ej besökt Landergren den 12 oktober utan hade nämnda dag telefonerat
till geologiska undersökningen och då fått tala med Raudsepp. Först
den 6 december hade klaganden besökt Landergren. Klaganden funne det
egendomligt, att Muld och Raudsepp kunnat bekräfta Landergrens version.
Klaganden bestrede alltjämt, att den verkställda analysen gjorts på klagandens
mineralier, liksom ock geologiska undersökningens förmodan att
klaganden möjligen icke kände igen sina mineralier i malt skick.

Sedan jag därefter anhållit att geologiska undersökningen måtte verkställa
utredning dels rörande omständigheterna vid klagandens besök den
It januari 1954, särskilt rörande det förhållandet huruvida upplysning
meddelats klaganden att ifrågakomna uppdrag icke lämnades åt institut^-

173

nen utan åt Landergren såsom privat uppdrag, dels rörande Landergrens
behandling av ärendet, vilket enligt hans yttrande närmast syntes ha
betraktats såsom tjänstesak, inkom geologiska undersökningen med förnyat
yttrande från Landergren jämte eget utlåtande.

Landergren anförde: Beträffande enskilda personers anhållan att få analysarbete
utfört, så hade den praxis tillämpats på laboratoriet, att enstaka
analyser finge utföras av tjänstemännen på laboratoriet vid sidan av
tjänsten och under förutsättning att tjänstearbetet icke bleve lidande därav.
Detta vore fallet jämväl med det för klagandens räkning utförda analysarbetet,
eftersom det endast gällt några få analyser. Någon kostnad för
analyserna hade klaganden icke fått vidkännas, vilket annars instruktionsmässigt
skulle varit fallet, om det gällt ett tjänsteärende. Vad beträffade
klagandens påstående att förväxling av analysmaterial förelåge, bestredes
detta, vilket en efter klagandens besök den 12 oktober 1954 företagen
undersökning tillsammans med Muld ytterligare bekräftat. I övrigt hänvisade
Landergren till sitt tidigare avgivna yttrande.

Geologiska undersökningen anförde i sitt utlåtande: Av ett intyg, som
Wickman avgivit, framginge klart, att klaganden först besökt Wickman
och begärt, att analyserna skulle utföras vid riksmuseet, att Wickman
icke ansett laboratoriet vid riksmuseets mineralogiska avdelning kunna utföra
dessa samt att Wickman fört klaganden direkt till Landergren. Varken
geologiska undersökningens chef eller dess sekreterare hade fått
någon upplysning om den överenskommelse, som gjorts mellan Landergren
och klaganden, förrän klagandens brev till f. d. överdirektören Geijer kommit
t. f. överdirektören G. Lundqvist tillhanda. Lundqvist hade fungerat
som chef för verket under tiden den 1 juli—den 31 oktober 1954. Ej heller
vid sin återkomst till verket hade Magnusson erhållit kännedom om denna
sak, förrän klaganden uppsökt honom den 6 december 1954. Magnusson
hade då föranstaltat om en undersökning om vad som inträffat och varit
i huvudsak färdig med denna, då klagandens anmälan till JO kommit geologiska
undersökningen tillhanda. Ämbetsverket kunde icke mot Landergrens
och hans medhjälpares — Mulds och Raudsepps — upprepade försäkringar,
att det vore de av klaganden inlämnade proven som analyserats, intaga
någon annan ståndpunkt än vad som framginge av deras uttalanden. Magnusson
hade ansett, att Landergren åtagit sig denna sak såsom ett ”privatuppdrag”,
alldenstund ingen anmälan gjorts till verkets chef direkt eller
genom sekreteraren, såsom fallet borde ha varit om Landergren uppfattat
det som ett uppdrag i tjänsten. Geologiska undersökningen såge icke någon
möjlighet att för sin del komma vidare i denna sak, då hår i sakfrågan
påståenden stode mot påståenden.

Vid utlåtandet var fogat ett av Wickman den 31 maj 1955 utfärdat intyg
av följande innehåll.

174

Wickman hade i början av januari 1954 fått besök av klaganden, som
berättat att han hade några sydamerikanska malmprov, vilka sannolikt
innehölle platinametaller. Han hade därpå företett proven, som icke visat
någon synlig platina eller spår av platinamineral. Wickman hade förklarat,
att saken endast kunde avgöras genom en analys samt att riksmuseets
mineralogiska avdelning icke kunde utföra denna; däremot vore det kanske
möjligt, att Landergren vore villig utföra en sådan, vilket dock sannolikt
vore förenat med kostnader. Klaganden hade varit intresserad av detta
förslag, varför Wickman tagit honom över till geologiska undersökningen,
föreställt honom för Landergren och i korta drag beskrivit problemställningen.
Därefter hade Wickman icke haft någon befattning med klagandens
prover.

På förfrågan huru geologiska undersökningen tillämpade den i § 2 andra
stycket i den för verket gällande instruktionen intagna föreskriften att befattningshavare
i verket må allenast genom undersökningens förmedling
och under vissa villkor åtaga sig praktiska geologiska undersökningar åt
enskilda anförde geologiska undersökningen: Såsom redan i verkets första
utlåtande framhållits, besvarade geologiska undersökningen förfrågningar
från allmänheten men åtoge sig i regel ej mera ingående utredningar eller
analyser i tjänsten, enär verkets tjänstemän och laboratorier i sådant fall
kunde bli så överhopade med dylika arbeten, att detta skulle hindra verkets
egna planenliga arbeten. Vederbörande hänvisades vid sådana tillfällen
till t. ex. kemiska stationer eller till någon verkets tjänsteman att
såsom privatman utföra utredningen eller analysen utanför tjänstetiden.
Det inträffade emellertid understundom, att enskilda personer, bolag, kommuner
e. d. hänvände sig direkt till viss tjänsteman för en utredning. Anmälan
enligt instruktionen till överdirektören skedde skriftligen, då tjänstemannen
ifråga behövde semester eller tjänstledighet för att utföra uppdraget.
Men vore uppdraget icke av sådan art, att semester eller tjänstledighet
erfordrades, och vore uppdraget mera bagatellartat, gjordes av
praktiska skäl avkall på anmälan för att ej onödigtvis belasta chef och
kansli. Landergren hade tydligen ansett uppdraget för klaganden vara av
sådan natur.

I en till Sveriges geologiska undersökning avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt § 1 i den för Sveriges geologiska undersökning gällande instruktionen
den 22 december 1921 i dess lydelse enligt kungl. kungörelse den 14
juni 1946 har ämbetsverket till uppgift att inhämta tillförlitlig kännedom
om landets geologiska beskaffenhet enligt de närmare anvisningar som
härutinnan lämnas i paragrafens första stycke. Enligt andra stycket samma

175

paragraf har geologiska undersökningen vidare till uppgift att tillhandaga
statsinstitutioner med praktisk-geologiska utredningar, som av dem begäras,
ävensom att besvara förfrågningar från allmänheten i ämnen, som
beröra geologiska undersökningens verksamhetsområde.

I § 2 andra stycket samma instruktion föreskrives, att befattningshavare
i verket må allenast genom verkets förmedling och under villkor i övrigt,
som äro angivna i instruktionen, åtaga sig praktisk-geologiska undersökningar
åt enskilda. — De närmast asyftade villkoren aterfmnas i s ^ i
instruktionen.

Befattningshavarnas rätt att verkställa undersökningar åt enskilda har
berörts i sammanhang med omorganisation av ämbetsverket. I ett av 1950
års geologiutredning den 19 augusti 1952 avgivet betänkande yttrade utredningen
följande (s. 20): Utredningen förordade, att geologiska undersökningens
tjänstemän alltjämt skulle ha möjlighet ataga sig uppdrag för
enskilda. Uppdragen finge dock ej taga sådan omfattning, att planen för
verkets arbeten rubbades. Den dittills gällande begränsningen av tiden för
tjänstledighet för sådana uppdrag borde bibehållas; av praktiska skäl borde
tiden dock anges till högst 30 dagar i stället för en månad. Vad beträffade
ersättning till enskild tjänsteman hade geologiska undersökningen icke att
taga annan befattning därmed än att redogörelse för beloppet därav skulle
inflyta i verkets räkenskaper; även denna ordning föresloge utredningen
skulle bibehållas. Utredningen hade övervägt, om ej geologiska undersökningen
själv såsom ämbetsverk borde åtaga sig icke statliga uppdrag att
utföras i tjänsten. Utredningen ansåge emellertid icke skäl föreligga att
föreskriva en sådan utvidgning av geologiska undersökningens verksamhet.

I proposition nr 54 till 1953 års riksdag framlades förslag till omorganisation
av geologiska undersökningen, grundat på ovannämnda betänkande.
Vid propositionens avlåtande anförde chefen för handelsdepartementet i
förevarande fråga följande: Utredningar åt enskilda verkställdes även av
befattningshavare vid geologiska undersökningen efter tillstånd av överdirektören.
Tjänstledighet för fullgörande av dylika uppdrag finge som
regel beviljas endast under högst en manad för ar. Geologiutredningen hade
föreslagit, att denna rätt för verkets tjänstemän att åtaga sig uppdrag för
enskilda skulle kvarstå. Några remissinstanser förordade däremot, att uppdrag
åt enskilda i princip skulle utföras av geologiska undersökningen och
att ersättning för uppdraget skulle tillfalla statsverket. Departementschefen
ville framhålla, att de uppdrag, varom framställning gjordes till
geologiska undersökningen, givetvis borde utföras av verket. Om enskild
vände sig till tjänsteman vid Sveriges geologiska undersökning med visst
uppdrag, borde tjänstemannen liksom förut kunna efter tillstånd av överdirektören
åtaga sig uppdraget. Departementschefen hade alltså icke funnit
skäl förorda någon ändring av dittills vid geologiska undersökningen till -

176

lämpade principer i detta hänseende. Med hänsyn till omfattningen av
geologiska undersökningens egna arbetsuppgifter förutsatte departementschefen,
att tillstånd till uppdrag som kunde föranleda behov av tjänstledighet
beviljades med stor försiktighet.

Såsom av det anförda framgår äger befattningshavare hos geologiska
undersökningen alltjämt rätt att på därom framställd begäran utföra
analysundersökningar åt enskilda. Givet är, att det i sådana fall skall stå
klart för den enskilde, att det är befattningshavaren och ej verket som
företager analyseringen.

Vad förevarande fall beträffar har klaganden vid besök i geologiska
undersökningens lokaler hänvänt sig till Landergren för erhållande av analysering
av vissa mineralier, som klaganden medfört. Med hänsyn till vad
Wickman anfört i sitt intyg torde få antagas, att klagandens hänvändelse,
såsom av geologiska undersökningen hävdats, skett till Landergren personligen
och ej till ämbetsverket. Vid mottagandet av uppdraget hade emellertid
Landergren uppenbarligen bort förvissa sig om klagandens avsikt
därutinnan och för honom göra fullt klart, att uppdraget lämnades till
Landergren för utförande utom tjänsten. Så synes emellertid icke ha skett,
och härutinnan har Landergren förfarit felaktigt. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag mig dock kunna låta bero vid en erinran om vikten
därav att sökande i fall som det förevarande på ett oförtydbart sätt underrättas
därom, att analyseringsuppdrag lämnas åt befattningshavaren såsom
enskilt uppdrag.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört finner jag vad klaganden lagt
Landergren till last i fråga om uppdragets utförande icke kunna göras till
föremål för mitt bedömande. Dock vill jag i detta sammanhang framhålla
vikten av att klart särskilja uppdrag i tjänsten och privat uppdrag, något
som Landergren ej synes ha iakttagit i erforderlig grad, då han undertecknat
skrivelser till klaganden rörande ifrågakomna analysering ”i tjänsten”.

Vad angår tillämpningen av stadgandet i § 2 andra stycket i gällande
instruktion för geologiska undersökningen synes vad i förevarande ärende
förekommit utvisa, att förtydligande föreskrifter från geologiska undersökningens
sida om vad befattningshavarna ha att iakttaga vid mottagande
från enskilda personer av uppdrag utom tjänsten äro erforderliga.

Med dessa uttalanden, som delgåvos jämväl Landergren, var ärendet av
mig slutbehandlat.

177

10. Fråga om interimistisk återkallelse av körkort på
grundval av laga kraftvunnen dom m. m.

Vid av mig i februari 1955 verkställd inspektion av länsstyrelsen i Stockholms
län iakttogs, att ett ärende rörande återkallelse av körkort, däri
länsstyrelsen den 1 april 1953 meddelat beslut om interimistisk återkallelse,
enligt diariet ännu icke var slutligt prövat. Vid inspektionstillfället upplystes,
att körkortsinnehavaren, fru Hilda Maria Johansson-Löthbom,
icke kunnat anträffas för delgivning av det meddelade beslutet samt att
handlingarna i ärendet befunne sig hos vederbörande delgivningsmyndighet.
Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit hemställt att
efter länsstyrelsens slutliga prövning av ärendet erhålla del av vad däri
förekommit, överlämnade länsstyrelsen sedermera till mig handlingarna i
ärendet.

Av dessa inhämtades följande.

Den 24 februari 1953 hade Östra Värends domsagas häradsrätt dömt fru
Johansson-Löthbom för det hon den 4 september 1951 å allmän väg fört
en personbil, som haft bristfällig belysning och ej varit försedd med föreskriven
namnskylt, samt för det hon samma dag fört bilen ovarsamt att
utgiva 60 dagsböter. Ovarsamheten hade bestått däri, att fru JohanssonLöthbom
under mörker framfört bilen med otillfredsställande belysning och
med så hög hastighet — omkring 45 kilometer i timmen — att hon, då hon
plötsligt varseblivit en framförvarande motorcyklist, icke i tid kunnat
stanna utan bakifrån påkört motorcyklisten.

Sedan avskrift av domen inkommit till länsstyrelsen och lagalcraftbevis
därå införskaffats, fann länsstyrelsen genom sitt beslut den 1 april 1953,
med stöd av 33 § 3 mom. vägtrafikförordningen, skäligt att tillsvidare i
avvaktan på slutligt beslut återkalla fru Johansson-Löthboms körkort,
som utfärdats år 1935. I samband med beslutets överlämnande till vederbörande
polismyndighet för delgivning anmodade länsstyrelsen polismyndigheten
att infordra förklaring från körkortsinnehavaren inom 8 dagar
från delfåendet, varjämte polismyndigheten skulle avgiva eget utlåtande,
som borde innefatta uttalande angående fru Johansson-Löthboms allmänna
lämplighet som motorfordonsförare.

Länsstyrelsens beslut om den interimistiska återkallelsen kunde, trots
upprepade delgivningsremisser, först den 22 januari 1955 av poliskammaren
i Örebro delgivas fru Johansson-Löthbom, som syntes försörja sig genom
att under kringresande försälja hemslöjdsvävnader. I samband därmed
omhändertogs hennes körkort av poliskammaren. I sin förklaring i
ärendet hemställde fru Johansson-Löthbom om mildast möjliga åtgärd
under framhållande att hon vore beroende av sitt körkort. Poliskammaren
anförde för sin del, att den icke hade något underlag för ett uttalande om
hennes allmänna lämplighet som motorfordonsförare.

12 — Jusliticombudsviannens ämbetsbcrättclse till 1956 års riksdag.

178

Enligt körkortsregistret hade under tiden efter häradsrättens dom den
24 februari 1953 icke förekommit annan anmärkning mot fru JohanssonLöthbom
såsom motorfordonsförare än att hon den 19 juli 1954 fällts till
8 dagsböter för att hon som lärare låtit annan person företaga övningskörning
å gata, där sådan körning var förbjuden.

Genom beslut den 7 mars 1955 fann länsstyrelsen, under åberopande av
häradsrättens dom den 24 februari 1953, med stöd av 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen
skäligt återkalla fru Johansson-Löthboms körkort för
en tid av fyra månader, räknat från den 22 januari 1955.

I skrivelse till länsstyrelsen anförde jag därefter följande.

Grunden för återkallelse av fru Johansson-Löthboms körkort hade utgjorts
av det förfarande, för vilket hon fällts till ansvar genom häradsrättens
ovannämnda dom. Vad hon sålunda låtit komma sig till last kunde
väl sägas innebära, att hon i för trafiksäkerheten väsentligt hänseende
grovt åsidosatt henne såsom förare åliggande förpliktelser. Därav följde
dock icke utan vidare, att hon — vilket utgjort förutsättning för beslut
om interimistisk återkallelse — uppenbarligen måste anses olämplig att
föra körkortspliktigt fordon. Det vore därvid särskilt att märka, att förseelserna
begåtts så relativt långt tillbaka i tiden som i september 1951
och att därefter någon anmärkning mot henne icke förekommit. Omständigheterna
i ärendet syntes vid tidpunkten för länsstyrelsens prövning
av ärendet den 1 april 1953 knappast kunna berättiga till omdömet att fru
Johansson-Löthbom uppenbarligen vore olämplig som motorfordonsförare.
Då vid denna prövning lagakraftägande dom förelegat och slutligt beslut
således kunnat meddelas efter den korta tid, som kunde beräknas åtgå för
ärendets kommunicering med fru Johansson-Löthbom och för infordrande
av polismyndighetens utlåtande, syntes beslut om interimistisk återkallelse
för övrigt ha saknat praktiskt värde. Denna beslutsform vore, såsom av
motiven till lagstiftningen torde framgå, överhuvudtaget icke avsedd att
tillämpas i fall, då lagakraftägande dom förelåge. — Vad därefter anginge
länsstyrelsens slutliga beslut i ärendet innebure detsamma, att fru Johansson-Löthbom
ansetts böra 3 /2 år efter begåendet av de förseelser, som
kunde motivera körkortsåterkallelse, och varunder någon väsentlig anmärkning
mot henne icke förekommit, betaga# rätten att föra motorfordon.
Ett sådant bedömande syntes knappast stå i överensstämmelse med den
tankegång, som låge bakom bestämmelserna om körkortsåterkallelse. Omständigheterna
i ärendet syntes fastmera ge vid handen, att anledning
förelegat till antagande att hon skulle låta sig rätta utan sådan åtgärd.

Med överlämnande av handlingarna anhöll jag i skrivelsen, att länsstyrelsen
ville inkomma med yttrande i ärendet.

I sitt därefter avgivna yttrande anförde länsstyrelsen följande.

179

De framställda erinringarna syntes länsstyrelsen i allt väsentligt befogade.
Även om det förfarande, för vilket fru Jöhansson-Löthbom fällts till
ansvar genom domen den 24 februari 1953, kunde bedömas som för henne
förhållandevis graverande, kunde det även enligt länsstyrelsens mening
likväl ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förelegat för länsstyrelsens
beslut om interimistisk återkallelse. Vad beträffade länsstyrelsens slutliga
beslut i ärendet framstode det onekligen såsom föga tilltalande och i mindre
god överensstämmelse med grunderna för hithörande bestämmelser att så
långt efter förseelsernas begående återkalla körkortet. Man syntes i själva
verket vid länsstyrelsens avgörande av ärendet tyvärr i hastigheten ha
kommit att förbise den osedvanliga längden av detta tidsavstånd. Länsstyrelsen
vore självfallet beredd att i framdeles uppkommande fall av liknande
art beakta vad jag i ärendet anfört.

Vid prövning av ärendet fann jag, under erinran tillika om vikten av att
ärenden rörande återkallelse av körkort städse ägnades noggrann och omsorgsfull
handläggning, mig kunna låta bero vid mina i saken gjorda uttalanden
och den av länsstyrelsen avgivna förklaringen.

11. Felaktigt översändande till länsstyrelse av uppgift om körkortsinnehavare
ådömt straff samt felaktig handläggning hos
länsstyrelsen av därigenom uppkommen fråga
om återkallelse av körkort

Vid av mig den 22 april 1955 verkställd inspektion hos polischef enåklagaren
i Danderyds landsfiskalsdistrikt inhämtade jag av handlingarna
i ett ärende rörande strafföreläggande följande.

Den 5 mars 1954 hade biträdande landsfiskalen Karl-Erik Melin utfärdat
föreläggande för bilmekanikern Fritz Bertil Lundqvist, född 1934,
att jämlikt 11 kap. 11 § strafflagen för förargelseväckande beteende böta
30 kronor. Förseelsen hade bestått däri, att Lundqvist den 28 februari
1954 å allmän plats i Djursholm inlåtit sig i handgemäng med annan
person. Vid tillfället hade Lundqvist varit spritpåverkad, dock icke i så
hög grad att skäl till omhändertagande förelegat. Sedan föreläggandet den
10 april 1954 godkänts av Lundqvist —- som var innehavare av ett av
länsstyrelsen i Stockholms län utfärdat körkort för motorcykel — hade
avskrift av föreläggandet expedierats till länsstyrelsen.

Av handlingarna i en sedermera under inspektionen granskad brottmålsakt
framgick följande. På grund av berörda strafföreläggande hade läns -

180

styrelsen den 23 april 1954 meddelat Lundqvist varning, vilken delgivits
honom den 4 nästfoljande maj. Den 8 i samma månad hade Lundqvist
gjort sig skyldig till fylleri och hot mot tjänsteman, för vilka brott han
den 8 september 1954 av Södra Roslags domsagas häradsrätt dömts att
böta 20 dagsböter. Sedan därefter länsstyrelsen den 30 september 1954
beslutat att tillsvidare i avvaktan på slutligt beslut återkalla det för Lundqvist
utfärdade körkortet, hade länsstyrelsen den 23 november 1954 i sitt
slutliga beslut i ärendet — med åberopande av häradsrättens dom samt det
förhållandet att Lundqvist ”av landsfiskalen i Danderyds distrikt den 5
mars 1954 bötfällts för fylleri, på grund varav länsstyrelsen tilldelat Lundqvist
varning” — återkallat körkortet för en tid av fyra månader.

Något av landsfiskalen i Danderyds distrikt utfärdat strafföreläggande
för Lundqvist avseende fylleri fanns icke diariefört.

Med anledning av vad sålunda iakttagits anförde jag vid inspektions tillfället
följande: Enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen skulle underrättelse
om körkortsinnehavare ådömt straff tillställas vederbörande länsstyrelse
allenast i de fall fråga vore om — förutom vissa brott av krigsman
— förseelse vid förande av motorfordon, olovligt tillgrepp av sådant fordon
samt fylleri. Underrättelse om det Lundqvist åkomna straffet för förargelseväckande
beteende hade följaktligen icke skolat expedieras till länsstyrelsen.
Ej heller syntes anledning eljest ha förelegat att underrätta länsstyrelsen
om vad Lundqvist låtit komma sig till last. Den omständigheten
att Lundqvist, då han vid det ifrågakomna tillfället väckt allmän förargelse,
varit påverkad av spritdrycker kunde nämligen i och för sig icke
utgöra sådan anledning. Enligt vad handlingarna utvisade hade icke i övrigt
vid denna tidpunkt något varit känt rörande Lundqvist, som kunde
motivera att hans körkort borde fråntagas honom. En ordning, enligt vilken
åklagare och domstolar efter eget skön avgjorde vilka förseelser som skulle
meddelas körkortsmyndigheten, måste med hänsyn till ojämnheterna i bedömandena
väcka betänkligheter ur synpunkten av enhetlig rättstillämpning.
Den i föreliggande fall verkställda expedieringen till länsstyrelsen —
där förseelsen syntes ha uppfattats som eller i varje fall jämställts med
fylleri — hade tydligen inverkat på länsstyrelsens beslut att återkalla
Lundqvists körkort.

I infordrat yttrande anförde därefter Melin: Det i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen
föreskrivna underrättelseförfarandet hade, såvitt han
kunnat förmärka, icke å landsfiskalskontoret avsetts erhålla tillämpning i
andra fall än de i författningsrummet särskilt angivna. I det förevarande
ärendet hade emellertid å kontoret iordningställts en avskrift av strafföreläggandet
för expediering till körkortsregistret, oaktat det av föreläggandet
framgått att förseelsen avsett enbart förargelseväckande beteende. Å denna

181

avskrift hade Melin antecknat bevis om godkännandet samt låtit expediera
densamma. Att så skett hade berott på förbiseende.

Efter remiss avgav därefter länsstyrelsen yttrande i ärendet, därvid fogades
särskilda redogörelser av föredraganden i de berörda körkortsärendena
länsassessorn Bertil H:son Rabe samt av landskanslisten å körkortsdetaljen
F. Langborg.

Langborg uppgav: Någon dag i april 1954 hade han av Rabe fått i uppdrag
att, med anledning av det inkomna strafföreläggandet rörande Lundqvist,
från vederbörande polismyndighet per telefon införskaffa närmare
upplysningar rörande denne. Vid därefter gjord telefonförfrågan hos polisen
i Djursholm hade Langborg erhållit den upplysningen att Lundqvist
vid det ifrågavarande tillfället anhållits för fylleri och förargelseväckande
beteende. Det hade vidare framhållits, att Lundqvist vid upprepade tillfällen
varit i delo med polisen och haft flera anmärkningar på sig för olämpligt
uppförande samt att Lundqvist enligt polisens uppfattning icke kunde
hänföras till kategorien hänsynsfulla motorcykelförare. Vad Langborg sålunda
inhämtat hade han omedelbart relaterat för Rabe, som å strafföreläggandet
genast antecknat ”varning” samt därefter överlämnat föreläggandet
till Langborg för uppsättande av beslut. Av förbiseende hade Langborg
därefter lagt ärendet i den särskilda bunt handlingar, som omfattade
för fylleri dömda körkortsinnehavare.

Rabe anförde: Enligt körkortsregistret hade Lundqvist den 24 mars 1952
dömts att böta 20 dagsböter för förseelser mot vissa bestämmelser rörande
motorcykels utrustning. Denna omständighet jämte det ifrågavarande
strafföreläggandet för förargelseväckande beteende hade föranlett Rabe att
närmare höra sig för rörande Lundqvists personliga omständigheter. De
därvid inhämtade upplysningarna hade varit av den art, att Rabe ej tvekat
om att åtgärd i körkortshänseende måste vidtagas mot Lundqvist. Rabe
hade ansett sig böra föreslå varning och hade antecknat detta på straffföreläggandet.
Vid underskrivandet av det därefter uppsatta varningsbeslutet
hade det förbigått honom, att förseelsen kommit att angivas utgöra
fylleri i stället för förargelseväckande beteende.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen: På sätt vid inspektionen angivits
hade den verkställda expedieringen av strafföreläggandet för förargelseväckande
beteende uppenbarligen inverkat på länsstyrelsens sedermera
fattade beslut att återkalla Lundqvists körkort. Till det fel, som i första
hand i formellt men även i materiellt hänseende tydligen begåtts, ansåge
sig dock länsstyrelsen ansvarig i högre grad än befattningshavaren å landsfiskalskontoret.
Att besluten om varning och återkallelse kommit att meddelas
torde helt enkelt ha berott på underlåtenhet att mot akterna kontrollera
i konceptprotokollen lämnade uppgifter om att eu fylleriförseelse
legat till grund för strafföreläggandet ifråga. Länsstyrelsen ville ifråga -

182

sätta, huruvida icke vid bedömandet av vad sålunda kunde läggas de
båda myndigheterna till last någon hänsyn skäligen borde tagas även till
arten av det förargelseväckande beteende, varom vore fråga.

Länsstyrelsen upplyste tillika i ärendet, att varning enligt tidigare praxis
regelmässigt meddelats körkortsinnehavare, som dömts för fylleri eller
”jämförlig förseelse”, men att länsstyrelsen numera gjorde varningsbeslut
i sådana fall beroende av den utredning, som verkställdes rörande vederbörandes
personliga förhållanden, enkannerligen i nvkterhetshänseende.

I en till länsstyrelsen i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Vad först angår Melins åtgärd att till körkort sregistret expediera en avskrift
av det ifrågavarande strafföreläggandet låter jag vid mina vid
inspektionstillfället därutinnan gjorda uttalanden och den av Melin avgivna
förklaringen bero.

Vidkommande härefter länsstyrelsens handläggning av det i anledning
av strafföreläggandet upptagna körkortsärendet framgår av handlingarna
att, sedan föredraganden efter inhämtande av vissa underliandsupplysningar
rörande Lundqvist ansett skäl till varning föreligga, ärendet genom
förbiseenden vid beslutets uppsättande kommit att angivas avse varning
på grund av begången fylleriförseelse. Därefter har ärendet, i enlighet med
dåvarande praxis för handläggning av sådana ärenden, behandlats som
ett rutinärende och således icke ägnats närmare prövning. Väl kunde vad
som förekommit rörande Lundqvist giva anledning till tvekan rörande
dennes fortsatta lämplighet som körkortsinnehavare. För vidtagande av
åtgärd mot honom var emellertid det förefintliga materialet enligt min
mening icke tillfyllest. Det är härvid att märka, att de erhållna underhandsupplysningarna
synas ha avsett opreciserade anmärkningar och att
Lundqvist icke heller beretts tillfälle bemöta desamma. Bortsett härifrån
har föredraganden i varje fall förfarit felaktigt genom att icke låta uppteckna
och vid ärendet foga de erhållna upplysningarna, vilka enligt hans
mening voro utslagsgivande för ärendets bedömning. Hade så skett, torde
därefter begångna förbiseenden vid ärendets handläggning icke ha behövt
uppkomma.

Såsom länsstyrelsen framhållit synes det sålunda meddelade varningsbeslutet
ha inverkat på länsstyrelsens sedermera fattade beslut att, sedan
Lundqvist dömts för fylleri jämte annat brott, återkalla Lundqvists körkort.
Därest man vid sistnämnda prövning uppmärksammat, att någon
fylleriförseelse i själva verket icke förelegat i varningsärendet, skulle sannolikt,
i enlighet med av länsstyrelsen då tillämpad praxis — vilken enligt
min mening innefattat alltför schematiskt bedömande av hithörande spörs -

183

mål (jfr ämbetsberättelsen 1955 s. 306 o. f.) — varning och icke återkallelse
ha beslutats. Med hänsyn till vad genom den ifrågavarande domen
blivit känt rörande Lundqvist och vad tidigare förekommit mot honom
kan emellertid beslutet att återkalla hans körkort sakligt sett icke anses
ha varit utan grund.

Då någon rättsförlust således icke kan anses ha förorsakats av de begångna
felaktigheterna, har jag vid prövning av förevarande ärende, med
beaktande jämväl av att länsstyrelsen numera ändrat sin ovanberörda
praxis, låtit bero vid vad i ärendet även i denna del förevarit.

12. Felaktigt förfarande genoin att å domarkansli vidtaga ändring
å enskild, i inskrivningsärende ingiven handling

I en den 3 februari 1955 till mig inkommen klagoskrift anförde hemmansägaren
Anders Olov Olsson i Rödmyra, Järvsö, bland annat följande.

Genom köpebrev den 14 augusti 1950 med tillägg den 31 januari 1951
hade klaganden av hemmansägaren Karl Erik Olsson köpt fastigheterna
Kyrkbyn 35 och Kramsta 719 i Järvsö socken. Av inskrivningsdomaren i
Västra Hälsinglands domsaga hade sedermera på grundval av köpebrevet
lagfart beviljats klaganden å förstnämnda fastighet samt ”19416/48540
av Kramsta 719”. Genom att lagfarten inskränkts till angivna del av
Kramsta 719 hade ett till fastigheten hörande skogsskifte kommit att frångå
klaganden. Den sålunda inskränkta lagfarten hade möjliggjorts genom att
köpebrevet blivit av obehörig person på så sätt ändrat, att till fastighetsbeteckningen
Kramsta 719 fogats angivna andelsbeteckning. Med anledning
därav samt med åberopande av vissa andra förhållanden hade klaganden i
mitten av december 1954 hos landsfogden i Gävleborgs län hemställt om utredning
”huruvida bedrägeri eller annat brott” förekommit i samband med
ifrågakomna fastighetsförvärv. Den 10 januari 1955 hade emellertid t. f.
landsfogden i länet Erik Wiberg beslutat nedlägga i anledning av klagandens
anmälan inledd förundersökning, ”då den verkställda utredningen givit vid
handen att brottsligt förfarande ej ligger någon till last”. Detta beslut
funne klaganden felaktigt. Klaganden hemställde fördenskull om sådana
åtgärder från min sida, vartill beslutet och den till grund därför liggande
polisutredningen kunde giva anledning.

På begäran av mig inkom riksåklagarämbetet med yttrande, vid vilket
voro fogade handlingarna rörande den på klagandens anmälan inledda
förundersökningen ävensom en av landsfogden i Gävleborgs län upprättad
promemoria, innefattande av ämbetet begärd kompletterande utredning.
Därjämte bifogade ämbetet av klaganden till ämbetet avgivna påminnelser

184

i anledning av den sålunda på ämbetets föranstaltande verkställda utredningen Under

utredningen uppgav klaganden utöver sina uppgifter i klagoskriften
bland annat följande.

I samband med att klaganden på sommaren 1950 inlett förhandlingar
med Karl Erik Olsson angående förvärv av ifrågakomna fastigheter hade
han av denne blivit visad runt de områden förvärvet avsåge, nämligen
två odlade områden, det ena ingående i Kyrkbyn 33 och det andra tillhörande
Kramsta 719, ävensom två skogsområden, därvid klaganden antagit
att det hörde ett skogsskifte till vardera fastigheten. Det hade då
icke varit tal om att ytterligare något skogsområde skulle tillhöra någon
av fastigheterna. Köpebrevet hade, ehuru dagtecknat den 14 augusti 1950,
utfärdats först i oktober samma år. Senare sistnämnda månad hade klaganden
erfarit, att de båda förevisade skogsområdena tillhörde Kyrkbyn 35
samt att till Kramsta 719 hörde ett av klaganden icke förut känt skogsområde,
vilket emellertid tidigare frånsålts fastigheten och förvärvats av
hemmansägaren Olov Gudmundsson men ännu icke blivit utbrutet genom
lantmäteriförrättning. Da klaganden icke blivit lovad mera skog än han
fått, hade han icke vid detta tillfälle reagerat mot Gudmundssons anspråk
på detta skogsområde. Vid lantmäteriförrättning den 26 januari 1952 för
avstyckning av området från Kramsta 719 hade klaganden emellertid fått
kännedom om att Gudmundsson ännu icke erhållit lagfart på området.
Klaganden hade då kommit på tanken att han måhända skulle kunna göra
anspråk på området, eftersom det icke undantagits vid klagandens köp.
Då klaganden sedermera den 24 november 1954 erhållit vetskap om att
köpebrevet ändrats på ovan angivna sätt och han tillika fått den uppfattningen
att ändringen tillkommit på Gudmundssons tillskyndan, hade han
för att genomdriva sagda anspråk gjort sin anmälan till landsfogden.

Sedan under utredningen fråga uppkommit, om ändringen i köpebrevet
kunde ha tillkommit på domsagans kansli i samband med att köpebrevet
ingivits till inskrivningsdomaren för lagfart, avgav tingsnotarien i domsagan
Birger Siöalth ett intyg av följande lydelse:

”1 de fall, då handlingar, som kommer in till domsagan för lagfart eller
liknande, icke äro fullständiga eller i smärre detaljer felaktiga, hade det
sedan lång tid tillbaka varit praxis, att den som sätter upp ärendena, i
stället för att skicka tillbaka handlingarna till ingivaren för rättelse utav
denne, sätter sig i förbindelse med honom och utverkar tillstånd att själv
företaga rättelsen eller kompletteringen. Härvid vänder sig vederbörande
regelmässigt till den, som givit in handlingarna, På detta sätt räknas det
med att åtskilligt arbete sparas in för båda parter. I föreliggande fall
--------har det, såvitt framgår av å domsagokansliet tillgänglig
avskrift av köpebrevet, tydligen tillgått på så sätt att tillstånd till

185

ändring utverkats av ingivaren av köpebrevet, varefter ändringen verkställts
vid domsagan. Detta skulle ha skett i mars 1951.”

I anslutning till detta intyg förklarade Siöalth under utredningen, att
han för sm del icke haft något med ändringen att skaffa. Beträffande klagandens
påstående att genom ändringen av fastighetsbeteckningen i köpebrevet
och den honom på grund härav beviljade lagfarten å allenast
19416/48540 av Kramsta 719 det under fastigheten hörande skogsskiftet
frångått honom anförde Siöalth vidare följande: Karl Erik Olsson och
hans hustru hade år 1943 erhållit lagfart å 10 9/80 penningland av Kramsta
71. Enligt beslut år 1947 i samband med fastighetens överförande till
ny fastighetsbok skulle lagfarten avse 19416/48540 av en från Kramsta 71
avsöndrad lägenhet Kramsta 719. Genom köpeavtal den 4 maj 19o0 hade
Karl Erik Olsson och hans hustru till Gudmundsson sålt till 10 9/80 penningland
hörande andel i skogsmark, gemensam för 10 9/80 penningland
av Kramsta 71 med flera fastigheter. Därå hade Gudmundsson den 26 juli
1950 erhållit vilande lagfart. Klaganden hade den 21 mars 1951 erhållit
vilande lagfart å sitt förvärv av ”10 9/80 pgl av Kramsta 71=19416/48540
av Kramsta 719”, enär från fastigheten tidigare sålts Gudmundssons skogsområde,
vilket då ännu icke utbrutits genom fastställd lantmäteriförrättning.
Gudmundsson hade sedermera den 26 maj 1954 fått lagfart å området,
varefter klaganden den 11 augusti samma år erhållit lagfart å
”10 9/80 av Kramsta 71=19416/48540 av Kramsta 719”. Frånskiljandet av
Gudmundssons område hade varit utan inverkan pa fastighetsbeteckningen
för den av Karl Erik Olsson behållna och sedermera till klaganden försålda
återstoden av kramstafastigheten.

Med anledning av Siöalths intyg anmodade jag häradshövdingen i domsagan
G. Rådström att till mig inkomma med yttrande i fråga om den
praxis beträffande rättelse av felaktigheter i till domsagan ingivna handlingar,
för vilken redogjorts i intyget. I avgivet yttrande anförde Rådström
följande.

Troligen någon tid efter det Rådström den 1 januari 1952 själv börjat
taga befattning med inskrivningsärenden i domsagan hade han uppmärksammat,
att i något fall en köpehandling eller ett skuldebrev ändrats och
att ändringen företagits på domsagans kansli. Rådström hade då meddelat
ett bestämt förbud mot att några som helst ändringar i originalhandlingar
företoges av domsagans personal och hade därefter förlitat sig på
att saken ej skulle upprepas. Huruvida någon av de numera i domsagan
tjänstgörande tingsnotarierna varit anställd där vid tiden för förbudets
meddelande kunde Rådström ej erinra sig, men han ville hålla för troligt,
att så ej vore fallet. Den i tjänsten äldste tingsnotarien hade sagt sig ej ha
fått del av något sådant förbud men ville ej heller bekräfta Siöalths påstående
att det sedan lång tid tillbaka skulle ha varit praxis i domsagan

186

att företaga rättelser i ingivna handlingar på begäran av ingivaren eller
med hans samtycke; själv hade han sagt sig endast i något enstaka fall ha
rättat exempelvis en felaktig fastighetsbeteckning under förutsättning att
ingivaren varit en nämndeman eller annan betrodd person. Sedan saken
på nytt blivit aktuell genom polisutredningen och i samband därmed hållna
förhör med Siöalth, hade Rådström för personalen med skärpa framhållit
vikten av det av honom tidigare meddelade förbudet, och han förväntade,
att detsamma framdeles komme att noggrant iakttagas.

I ärendet infordrade jag slutligen yttrande från hovrättsassessorn Anders
Hallström, vilken under första halvåret 1951 varit t. f. tingsdomare i domsagan
och därunder såsom inskrivningsdomare handlagt klagandens lagfartsansökan
å inskrivningsdagen den 21 mars. I yttrandet anförde Hallström
följande: Efter vad Hallström kunde erinra sig hade felaktiga eller
ofullständiga handlingar brukat skickas tillbaka till ingivaren för nödiga
rättelser och kompletteringar. Hallström hade icke något minne av att på
domarkansliet rått någon bestämd praxis beträffande rättelser eller tillagg
i ingivna handlingar. Uteslutet vore dock icke, att sådana åtgärder i
nagot fall kunnat vidtagas pa domarkansliet av den befattningshavare,
som där förberett ärendena. Om det i någon nämnvärd omfattning förekommit,
att notarier eller skrivbiträden gjort ändringar i ingivna handlingar,
skulle Hallström säkerligen ha uppmärksammat detta och reagerat
däremot. Huru ändringen å klagandens köpebrev tillkommit kunde Hallström
icke längre erinra sig.

Riksåklagarämbetet yttrade i sitt utlåtande, att det icke på grundval
av den på ämbetets föranstaltande företagna utredningen kunnat klarläggas,
hur ändringen i köpebrevet tillkommit. Ämbetet fann dock vissa omständigheter
tala för att den kunde ha gjorts av befattningshavare å domarkansliet.
Vidare anförde ämbetet, att ämbetet icke funnit anledning till
anmärkning vare sig mot det sätt, på vilket den i anledning av klagandens
anmälan till landsfogden inledda förundersökningen bedrivats, eller mot
Wibergs beslut att nedlägga förundersökningen. Ämbetet erinrade samtidigt
om att ämbetet genom beslut den 19 juli 1955 funnit av klaganden
gjord framställning om överprövning av sistnämnda beslut icke föranleda
någon ämbetets vidare åtgärd.

Vid avgörande av ärendet gjorde jag följande i skrivelse till Rådström
upptagna uttalanden.

Enligt den hos inskrivningsdomaren förda dagboken i lagfartsärenden
har köpebrevet blivit för lagfart ingivet av kamreraren Hugo Hallberg

187

i Ljusdal å inskrivningsdagen den 7 mars 1951. Vid delta tillfälle tjänstgjorde
tingsnotarien Birger Ohlsson som inskrivningsdomare. Lagfartsansökningen
har därvid i dagboken angivits avse ”10 9/80 pgl av Kramsta
71 (=19416/48540 av Ivramsta 710) o. Kyrkbyn 35 i Järvsö s:n”. Av
skäl, som icke framgå av dagboken, har ärendet emellertid icke föranlett
beslut å nämnda inskrivningsdag utan ånyo — och med samma fastighetsbeteckningar
i dagboken — upptagits å inskrivningsdagen den 21 i samma
månad, då det handlagts av Hallström såsom inskrivningsdomare. Ansökningen
har därvid förklarats vilande i fråga om kramstafastigheten, enär
det tidigare från denna fastighet till Gudmundsson försålda området
varå Gudmundsson då redan erhållit vilande lagfart — ännu icke blivit
utbrutet genom lantmäteriförrättning.

Utredningen har givit vid handen, att köpebrevet blivit utan klagandens
medgivande ändrat så, att där i stället för den ursprungligen använda
fastighetsbeteckningen ICramsta 719 kommit att stå 19416/48540 av
Kramsta 719. Ändringen har inneburit, att fastighetsbeteckningen rättats
till vad som utgjort fastighetens riktiga beteckning enligt beslut i samband
med fastighetens överförande till ny fastighetsbok. Uppenbarligen
ha varken kontrahenterna i köpeavtalet eller ingivaren, vilken — enligt
vad som upplysts vid utredningen — tillika upprättat köpebrevet, från
början ägt kännedom om denna beteckning. I betraktande härav och ua
frågan om vem skogsskiftet under kramstafastigheten rätteligen tillkomme
ännu vid tiden för köpebrevets ingivande för lagfart icke bragts på tal och
föranlett några meningsmotsättningar, saknas anledning antaga, att bristfälligheten
i köpebrevets fastighetsbeteckning uppmärksammats dessförinnan.
Då det oaktat lagfartsärendet hos inskrivningsdomaren upptagits
i dagboken under den i köpebrevet ändrade fastighetsbeteckningen, synes
det berättigat att utgå från att den bristande överensstämmelsen mellan
köpebrevets och fastighetsbokens fastighetsbeteckningar uppmärksammats
i sammanhang med ingivandet och då föranlett ändringen i köpebrevet.
Antagandet att ändringen tillkommit på domarkansliet och utförts av någon
befattningshavare där vinner stöd av vad Siöalth i sitt intyg uttalat om
rådande praxis i domsagan i fråga om behandlingen av ingivna handlingar,
som befunnits ofullständiga eller i smärre detaljer felaktiga, liksom även
av vad Rådström meddelat rörande vissa av honom gjorda iakttagelser i
samma avseende. Jag finner vid nu angivna förhållande övervägande skäl

tala för att ändringen tillkommit på domarkansliet.

Eu på sätt, som i förevarande fall således synes ha skett, företagen ändring
i till statlig myndighet ingiven enskild handling innefattar uppenbar -

m -

ligen tjänstefel av vederbörande befattningshavare. Frågan huruvida
givaren" givit sitt medgivande till åtgärden saknar härvidlag betydelse,
såvida icke denne visat sig äga bemyndigande härtill från den eller dem,

188

som utfärdat handlingen. Dylikt bemyndigande kan i fråga om köpehandlingar,
inteckningsreverser och andra sådana handlingar, som för åtgärd
ingivas till inskrivningsdomaren, vanligen icke anses innefattat i blotta
innehavet av handlingen vid ingivandet. Har ändring i sådan handling
skett av person, som icke på annat sätt kan styrka sin behörighet härtill,
bör, om förhållandet är känt för inskrivningsdomaren, ändringen därför
icke godtagas. Finner inskrivningsdomaren erforderligt, att ändring eller
rättelse sker av ingiven handling innan den på grundval av handlingen
sökta åtgärden kan beviljas, kan han alltså icke utan vidare låta ändringen
företagas av ”ingivaren” eller själv göra ändringen med dennes samtycke.
Att statlig befattningshavare vidtager ändring i av honom i tjänsten omhänderhavd
enskild handling är överhuvudtaget olämpligt och bör således
ej ens förekomma i fall, där befattningshavaren kan hänvisa till att begäran
därom framställts av behörig person.

Av vad sålunda anförts framgår, att den praxis i domsagan för vilken
Siöalth redogjort i sitt i ärendet föreliggande intyg icke utgör tillåtet förfaringssätt.
Genom ett förfarande såsom det i intyget beskrivna och det,
av utredningen att döma, i förevarande fall tillämpade kan uppenbarligen
rättsförlust lätt tillskyndas person, vilkens rätt beröres av handlingens
innehåll. Vad som av den handläggande myndigheten bedömes som en
felaktighet av beskaffenhet att utgöra hinder för sökt åtgärd kan nämligen
innefatta ett riktigt uttryck för en med handlingen åsyftad rättslig
reglering av förhållanden, som falla utanför myndighetens bedömande.
Fn ändring i det begränsade syftet att möjliggöra viss hos myndigheten
påkallad åtgärd kan därför framkalla i sådant sammanhang icke förutsedda,
förlustbringande rättsverkningar i annat avseende. Har i sådant fall ändringen
gjorts av person, som saknat befogenhet därtill, blir denne givetvis
ersättningsskyldig för därav föranledd skada. Grundas av myndighet meddelat
beslut eller vidtagen åtgärd på en sålunda ändrad enskild handling
och har den för beslutet eller åtgärden ansvarige befattningshavaren därvid
ägt kännedom om sättet för rättelsens tillkomst eller bort inse att den
vidtagits av obehörig person, blir befattningshavaren på samma sätt ansvarig
för skada som genom beslutet åsamkas den, vilkens rätt handlingen
rör.

Vem som bär ansvaret för den av klaganden i förevarande ärende påtalade
ändringen har icke kunnat fastställas på grundval av den i ärendet
förebragta utredningen. Utredningen måste emellertid anses ha givit vid
handen, att i detta fall klaganden icke tillskyndats skada genom ändringen.
Jag finner fördenskull icke någon min vidare åtgärd påkallad i
denna del.

Vidkommande den av Siöalth omförmälda och jämväl av Rådström tidigare
uppmärksammade praxis i domsagan beträffande rättelser av ingivna

189

handlingar finner jag mig, med hänsyn till de åtgärder Rådström vidtagit
till förhindrande av dylikt förfaringssätt framdeles, kunna härutinnan låta
bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Klagomålen i övrigt föranleda icke någon min vidare åtgärd.

Innehållet i min skrivelse delgavs jämväl Siöalth.

13. Fråga om lämpligheten att vid avgörande av ärenden rörande
återkallelse av körkort taga särskild hänsyn till huruvida
körkortsinnehavaren är beredd att ingå i
nykterhetsförening

I skrivelser till samtliga länsstyrelser den 8 mars 1954 hemställde jag
om upplysningar rörande länsstyrelsernas praxis i fråga om återkallelse av
körkort i vissa angivna typfall av begångna förseelser, däribland fylleri
utan samband med förande av motorfordon (jfr ämbetsberättelsen 1955 s.
296 o. f.).

I den av länsstyrelsen i Uppsala län i ärendet avgivna redogörelsen anfördes
i förenämnda hänseende följande: Körkortsinnehavare, som dömts
för fylleri, lämnades tillfälle att ingå i nykterhetsförening. Skedde detta
och vederbörande sedan kvarstode i föreningen minst tre månader, föranledde
förseelsen endast anteckning i körkortsregistret. Vore han ej villig
att ingå i nykterhetsförening, inhämtades yttrande från nykterhetsnämnden
i hemorten, huruvida den dömde kunde anses känd för ett nyktert
levnadssätt eller ej. Anförde nykterhetsnämnden ej någon anmärkning utöver
den aktuella förseelsen, meddelades varning. Hade nykterhetsnämnden
funnit, att vederbörande ej vore känd för ett nyktert levnadssätt, infordrades
yttrande från vederbörande polismyndighet, varefter körkortet,
åtminstone om polismyndigheten delade nykterhetsnämndens uppfattning,
återkallades i regel för en tid av fyra månader. Vid upprepat fylleri
inom tvåårsperioden kunde den dömde liksom i föregående fall undslippa
med att förseelsen antecknades i körkortsregistret, därest han inträtt i
nykterhetsförening. I annat fall hördes nykterhetsnämnden och polismyndigheten,
varefter körkortet vanligtvis återkallades för en tid av sex månader.
Vid goda vitsord om körkortsinnehavaren kunde dock tiden bestämmas
till fyra månader.

Vid redogörelsen var fogat formulär till skrivelse, som i angivna fall tillställdes
körkortsinnehavaren. Formuläret var så lydande:

”För innehav av körkort förutsättes bland annat att vara känd för ett

nyktert levnadssätt. Sedan Ni genom strafföreläggande den----

__ålagts böter för fylleri, kan nämnda förutsättning icke numera an -

190

ses föreligga för Edert vidkommande. Fråga har därför uppstått om återkallelse
av Edert körkort. Därest anledning är att antaga att Ni skall, utan
att återkallelse sker, låta Eder rättas, kan länsstyrelsen emellertid låta
bero vid varning. För att erhålla ledning vid bedömande av detta ärende
anmodar länsstyrelsen Eder att besvara de å omstående sida upptagna
frågorna.”

De nämnda frågorna voro följande:

1. Är Ni beredd att ingå i nykterhetsförening?

2. Om sa icke är fallet, vilka omständigheter kunna giva anledning till
antagande att Ni i framtiden kommer att föra ett nyktert levnadssätt?

Med anledning av vad salunda upplysts anmodade jag länsstyrelsen i
Uppsala län att inkomma med närmare yttrande rörande det praktiserade
förfaringssättet att göra åtgärd mot körkortsinnehavare, som fällts till ansvar
för fylleri, beroende av huruvida vederbörande inträdde i nykterhetsförening.

I avgivet yttrande anförde länsstyrelsen bland annat följande.

Enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen skulle vid ansökan om körkort
fogas intyg av polismyndighet att sökanden under de senaste två åren
gjort sig känd för nyktert levnadssätt. Det vore detta författningsrum
som åsyftades i skrivelsen till körkortsinnehavarna. Länsstyrelsen hade
därmed velat i största korthet konstatera, att i princip samma förutsättning
i berörda hänseende som gällt för erhållande av körkort också skulle
gälla för rätten att i fortsättningen inneha detsamma. En person, som sakfällts
för fylleri, kunde just då ej utan vidare anses vara känd för nyktert
levnadssätt. Det vore denna omständighet som utgjorde skälet till att
fråga upptagits om återkallelse av körkortet. Enligt 33 § 1 mom. 4 punkten
vägtrafikförordningen skulle återkallelse av körkort ske, om föraren med
hänsyn till onyktert levnadssätt icke borde betros med att inneha körkort.
Till utrönande av huruvida denna förutsättning förelåge vore erforderligt
med närmare undersökning i varje särskilt fall. Det första ledet i undersökningsförfarandet
bestode i inhämtande av den sakfälldes yttrande. De
frågor, som därvid ställdes till honom, åsyftade att erhålla såvitt möjligt
relevant material för ärendets bedömning. Det hade för länsstyrelsen stått
klart, att en körkortsinnehavare, som missbrukat rusdrycker i så hög grad
att han sakfällts för fylleri, ej sällan själv insåge, att hans genom ruset
försvagade omdöme kunde föranleda honom att till egen ofärd och andras
olycka därunder framföra motorfordon. Då en sådan insikt uppstode hos
en ansvarskännande person, vore det naturligt att han övervägde om
särskilda åtgärder kunde vara lämpliga och möjliga till uppnående av större
säkerhet mot upprepning av fylleriet. En åtgärd, som torde passa en och
annan av det skiftande klientel som körkortsinnehavarna utgjorde, torde
otvivelaktigt vara att söka stöd och nyktert kamratskap genom anslut -

191

ning till en nykterhetsorganisation. Länsstyrelsen hade ej ansett sig böra
bortse därifrån, då det gällt att erhålla besked om omständigheter, som
kunde giva anledning till antagande att den anmälde i framtiden komme
att föra ett nyktert levnadssätt. Enligt den uppfattning länsstyrelsen erhållit
skapades genom en persons anslutning till nykterhetsorganisation en
icke föraktlig presumtion för en aktiv vilja hos honom att leva nyktert.
Länsstyrelsen kunde ej hålla ett körkortsärende svävande under så lång
tid, att betryggande säkerhet vunnes om denna viljas beständighet, innan
beslut måste fattas om indragning eller varning. Men därest en för fylleri
sakfälld verkligen erhölle inträde i nykterhetsförening och ännu efter tre
månader visat sig i stånd att hålla sitt nykterhetslöfte, ansåge länsstyrelsen
den erforderliga presumtionen om hans vilja att föra ett nyktert liv
föreligga.

Länsstyrelsen anförde vidare: Det nu ifrågavarande förfarandet hade
av länsstyrelsen tillämpats sedan år 1943. Därest man menade, att de i
formuläret använda uttryckssätten kunde vara ägnade att ingiva körkortsinnehavaren
den föreställningen att fylleriförseelsen ensam konstituerat
återkallelsegrund och att länsstyrelsen endast stode inför valet av återkallelse
eller varning, ville länsstyrelsen framhålla att, även om körkortsinnehavaren
vid den tidpunkt då hans fylleri anmälts ej kunde anses känd
för nyktert levnadssätt, länsstyrelsen på detta stadium av utredningen
knappast ville och kunde påstå om honom att han gjort sig känd för onyktert
levnadssätt. Något sådant påstående uttrycktes ej heller i formuläret.
Att länsstyrelsen däri endast ställde återkallelse och varning mot varandra
och icke nämnde något om att ärendet även kunde avskrivas berodde på
att det ej ansetts tillfredsställande att särskilt locka körkortsinnehavaren
med upplysning att inträde i nykterhetsförening och åtminstone viss minimitids
förflytande utan anmärkning skulle medföra befrielse från varning.
Även om en första fylleriförseelse medfört återkallelse eller varning, kunde
körkortsinnehavare vid ny förseelse undslippa sådan åtgärd, om han på
tidigare angivet sätt inträdde i nykterhetsförening. Det vore uppenbart,
att personer med på detta sätt belastat förflutet borde vara angelägna att
genom sina åtgöranden framkalla antagande att de skulle låta rätta sig
utan körkortsåterkallelse. Det vore emellertid allenast ett fåtal, som begagnade
sig av möjligheten att söka inträde i nykterhetsförening. Sålunda
hade av de 91 körkortsinnehavare, vilka under år 1954 anmälts för fylleri,
endast G ingått i sådan förening. Av de övriga hade 21 fått körkortet återkallat
och G4 meddelats varning.

I en till länsstyrelsen i Uppsala län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

192

Länsstyrelsens ifrågavarande praxis var redan under förarbetena till
1951 års vägtrafikförordning föremål för visst ställningstagande. I skrivelse
till 1944 års trafikförfattningssakkunniga lämnade sålunda länsstyrelsen
en redogörelse för sitt förfaringssätt samt ifrågasatte en legalisering därav.
Med anledning av denna framställning inhämtade de sakkunniga yttranden
från övriga länsstyrelser, av vilka flertalet visserligen funno länsstyrelsens
synpunkter i saken beaktansvärda men doek ansågo, att systemet icke
borde göras obligatoriskt. Såsom skäl framhölls därvid bland annat, att
även om körkortsinnehavaren förklarade sig villig att ingå i nykterhetsförening
— helt naturligt om han därigenom komnie att undgå körkortsindragning
— ringa möjlighet funnes att övervaka, huruvida han i verkligheten
komme att kvarstå i föreningen och huru han överhuvudtaget förhölle
sig i nykterhetshänseende. Därjämte framhölls, att en övervakning
skulle medföra icke obetydligt merarbete för länsstyrelserna. De sakkunniga
funno icke heller för sin del lämpligt, att det av länsstyrelsen i Uppsala
län tillämpade systemet gjordes till föremål för allmän författningsmässig
reglering. Därvid uttalade de sakkunniga, att systemet i vissa fall
syntes kunna vara ändamålsenligt, i den mån det kunde tillämpas inom
ramen för gällande bestämmelser (jfr SOU 1948: 34 s. 203 o. f.).

I fråga om körkortsinnehavare, som gjort sig skyldig till spritmissbruk
utan samband med förande av motorfordon, stadgas i 33 § 1 mom. 4 punkten
1951 års vägtrafikförordning allenast, att återkallelse av körkortet skall
ske, om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med
att inneha körkort. Kan det antagas att körkortsinnehavaren skall låta
rätta sig utan dylik åtgärd, må enligt 34 § samma förordning i stället meddelas
varning. Författningstexten ger således icke någon närmare ledning
för bedömandet av frågan, huruvida vad mot en körkortsinnehavare i
berörda hänseende förekommit är av den art, att det bör föranleda ingripande
genom återkallelse av körkortet eller varning. Frågan måste av de
rättstillämpande myndigheterna bedömas med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet. Rörande handläggningen av berörda ärenden
anförde 1944 års trafikförfattningssakkunniga, att det syntes angeläget att
länsstyrelserna utnyttjade möjligheterna att genom nykterhetsnämnder
m. fl. vinna närmare upplysning om vederbörandes personliga förhållanden.
Därjämte framhöllo de sakkunniga, att även en första fylleriförseelse, sedd
mot bakgrunden av övriga personliga omständigheter, ofta torde vara av
beskaffenhet att böra föranleda varning samt att utredningen också kunde
ge vid handen att vederbörande vore så opålitlig i sitt förhållande till spritdrycker,
att han ej borde betros med innehav av körkort. I anslutning till
vad de sakkunniga sålunda anfört har jag i förenämnda ämbetsberättelse
uttalat (s. 306 o. f.) att, därest det vid den verkställda utredningen skulle
visa sig att fylleriförseelsen finge antagas vara en tillfidlig företeelse, någon
påföljd i körkortshänseende knappast syntes befogad men att, om sådana

193

anmärkningar mot körkortsinnehavaren skulle framkomma att han på
grund av sitt allmänna förhållande i nykterhetshänseende måste anses
olämplig som motorfordonsförare, varning eller, i mera kvalificerade fall,
återkallelse torde böra följa.

Av länsstyrelsens i Uppsala län yttrande i ärendet framgår, att länsstyrelsen
delar uppfattningen att en fylleriförseelse icke i och för sig utgör
tillräcklig grund för körkortsåterkallelse och att en närmare utredning således
måste verkställas i syfte att få utrönt, huruvida sådan grund föreligger.
Det av länsstyrelsen tillämpade förfaringssättet innebär emellertid,
att en åtskillnad härutinnan göres mellan sådana fall, då körkortsinnehavaren
förklarat sig beredd att ingå i nykterhetsförening, och sådana fall,
då han ej är villig därtill. I de sistnämnda fallen företages närmare utredning
genom nykterhetsnämnd och polismyndighet men ej i de förra, vilka
i stället — sedan det inhämtats att körkortsinnehavaren ingått i nykterhetsförening
och kvarstått där viss tid — avskrivas från vidare handläggning.
Någon anledning att upprätthålla en sådan åtskillnad kan emellertid
enligt min mening icke föreligga. Det är visserligen riktigt, att den omständigheten
att en person ingår i nykterhetsförening kan giva anledning
till antagande att han i fortsättningen kommer att leva nyktert. Denna
omständighet kan emellertid icke inverka på den fråga länsstyrelsen i dessa
ärenden har att i första hand taga ställning till, nämligen huruvida körkortsinnehavarens
hittillsvarande förhållande till spritdrycker överhuvudtaget
är av beskaffenhet att kunna föranleda ingripande enligt vägtrafikförordningen.
Först när det visat sig att förutsättning för sådant ingripande
är för handen och man således har att träffa valet mellan de två
möjliga reaktionsformerna — körkortsåterkallelse och varning — kunna
de i länsstyrelsens formulärskrivelse angivna frågorna bli av relevans. Att
redan dessförinnan, såsom länsstyrelsens förfarande innebär, avkräva körkortsinnehavaren
ställningstagande därutinnan är fördenskull enligt min
mening opåkallat.

Länsstyrelsens underlåtenhet att verkställa närmare utredning i de ärenden,
där körkortsinnehavaren ingår i nykterhetsförening, sammanhänger
med det förhållandet att länsstyrelsen tydligen anser sådant medlemskap
principiellt göra ingripande enligt vägtrafikförordningen överflödigt. Ärendet
avskrives sålunda från vidare handläggning även om körkortsinnehavarens
opålitlighet i nykterhetshänseende är klart dokumenterad, t. ex. genom
att han trots tidigare varning eller körkortsåterkallelse på grund av fylleri
ånyo gör sig skyldig till sådan förseelse. Körkortsinnehavarens medlemskap
i nykterhetsförening medför således, att han befrias från den påföljd, som
eljest skulle drabba honom. Någon möjlighet för länsstyrelsen att på detta
sätt dispensera från de i författningen anvisade reaktionsformerna föreligger
emellertid icke. Länsstyrelsens förfarande härutinnan måste därför anses
felaktigt.

13 — J ustit icombudsjnanncns ämbctsbcrättclsc till 195G års riksdag.

194

Det synes mig överhuvudtaget kunna ifrågasättas, huruvida körkortsmyndigheten
i ärenden av detta slag — även om det skulle vara utrett att
förutsättning för körkortsåterkallelse föreligger — bör med körkortsinnehavaren
upptaga frågan om dennes ingående i nykterhetsförening. Det stöd
som sådant medlemskap skänker kan givetvis, såsom länsstyrelsen framhållit,
i ett och annat fall vara av stort värde. Det förefaller mig doek vara
en vansklig uppgift för körkortsmyndigheten att avgöra, när sådana fall
kunna anses föreligga. Något försök att avskilja dessa fall synes icke heller
göras av länsstyrelsen. Det kan vidare icke alldeles bortses från att en
hänvändelse från körkortsmyndigheten i en angelägenhet som denna kan
misstolkas av vederbörande. Närmare till hands synes mig vara, att initiativet
härvidlag i förekommande fall tages av nykterhetsorganisationema
själva. Någon motsvarighet till det av länsstyrelsen i Uppsala län tillämpade
förfarandet synes icke heller ha kommit till användning hos någon
annan av rikets länsstyrelser.

Då jag anser mig kunna förvänta, att länsstyrelsen i Uppsala län kommer
att framdeles vid sin behandling av ärenden av ifrågavarande slag
beakta vad jag här anfört, har jag vid prövning av ärendet, med hänsyn
jämväl till omständigheterna i övrigt, låtit bero vid mina nu gjorda uttalanden.

14. Underlåtenhet av domstol att på begäran av tilltalad, intagen
å säkerhetsanstalt, förordna offentlig försvarare för honom m. m.

Den 10 mars 1955 hölls inför Stockholms rådhusrätts åttonde avdelning
under ordförandeskap av rådmannen Å. Nordwall huvudförhandling i mål
mellan allmän åklagare samt i säkerhetsanstalt förvarade Sven Ferdinand
Carlsson, angående ansvar för förberedelse till grov stöld. Enligt åtalet hade
Carlsson, som den 5 december 1954 fått permission från säkerhetsanstalten
å Hall men icke återvänt dit vid permissionstidens utgång, i januari 1955
innehaft dynamit och tändhattar i avsikt att med hjälp därav föröva tjuvnadsbrott.
Carlsson bestred, att han innehaft sprängmedlen. Genom vittnesförhör
med två polismän framkom emellertid, att Carlsson innehaft en
nyckel till en förvaringsbox, i vilken påträffats angivna dynamit och tändhattar.
På grund av denna bevisning och vad i övrigt i målet förekommit
fann rådhusrätten i sin vid huvudförhandlingen meddelade dom utrett,
att Carlsson innehaft sprängmedlen, varjämte rådhusrätten med hänsyn till
omständigheterna fann det uppenbart, att sprängmedlen varit avsedda att
användas vid förövande av tjuvnadsbrott. Rådhusrätten förklarade Carlsson
saker jämlikt 20 kap. 4 och 10 §§ strafflagen samt förordnade att den
Carlsson tidigare ådömda förvaringen skulle avse jämväl nu ifrågavarande
brott och bestämde för den fortsatta förvaringen en minsta tid av ett år.

195

Carlsson fullföljde talan och gjorde i hovrätten gällande, att han innehaft
nyckeln till förvaringsboxen endast för att enligt uppdrag överlämna
densamma till namngiven person och att han icke känt till vad som förvarades
i boxen. Hovrätten fastställde i dom den 3 juni 1955 rådhusrättens
domslut, därvid dock en ledamot var skiljaktig och ogillade åtalet.

I en den 15 mars 1955 hit inkommen klagoskrift anförde Carlsson, att
han icke erhållit stämning i målet i god tid före huvudförhandlingen i rådhusrätten
samt blivit av rådhusrätten förvägrad offentlig försvarare under
rättegången därstädes. Klaganden anförde vidare, att han icke fått före
huvudförhandlingen taga del av utredningen i målet.

Över innehållet i klagoskriften avgav Nordwall infordrat yttrande, däri
han anförde bland annat följande.

Sedan stämningsansökan inkommit, hade Nordwall den 28 februari 1955
utfärdat stämning å klaganden med föreläggande att, om han ville åberopa
vittne eller annat bevis, inom sju dagar efter delgivning uppgiva beviset
och vad han ville styrka därmed. Stämningen hade överlämnats till delgivningscentralen
i Stockholm för delgivning med klaganden, som då varit
intagen å fångvårdsanstalten å Långholmen. Därefter hade den 1 mars till
rådhusrätten inkommit meddelande, att klaganden — som den 13 mars 1953
dömts till förvaring i säkerhetsanstalt — kunde utskrivas tidigast den
5 januari 1955. Då det med anledning därav synts angeläget att huvudförhandling
snarast ägde rum, hade målet den 4 mars utsatts till huvudförhandling
den 10 samma månad, varvid kallelse utfärdats å klaganden, då
intagen i säkerhetsanstalten å Hall. Följande dag, den 5 mars, hade stämningen
återkommit utan att ha blivit delgiven med klaganden, varför
Nordwall samma dag utfärdat ny stämning å klaganden. Kallelsen hade
delgivits klaganden den 8 mars och den nya stämningen den 9 mars, d. v. s.
dagen före huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingen hade klaganden
inställts genom fångvårdsstyrelsens försorg. Han hade därvid framhållit,
att han icke erhållit offentlig försvarare och att han önskade, att sådan
måtte förordnas. Nordwall hade då förklarat för klaganden, att han borde
ha framställt sådan begäran tidigare, varpå klaganden svarat, att han först
föregående dag blivit delgiven stämningen i målet och att han önskade
erhålla försvarare. Få fråga om han icke kunde svara i målet utan biträde
av försvarare hade klaganden emellertid icke gjort någon invändning, och
Nordwall hade haft den uppfattningen att klaganden därigenom frånfallit
sin framställning. Klaganden hade därefter ingått i svaromål och under
rättegången ställt frågor till vittnena samt jämväl i övrigt uppträtt på sätt
som visat, att han kunde själv utföra sin talan.

190

Vid avgörande av ärendet gjorde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius följande i skrivelse till Nordwall upptagna uttalanden.

Beträffande försvarare åt misstänkt stadgas i 21 kap. 3 § tredje stycket
rättegångsbalken, att om den misstänkte ej utsett försvarare och det på
grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes att hans rätt icke kan utan
biträde tillvaratagas, offentlig försvarare skall förordnas för honom. Är den
misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, om han begär det,
offentlig försvarare utses.

På grund av bestämmelserna i 19 § promulgationslagen till rättegångsbalken
är den, som är intagen å fångvårdsanstalt, likställd med häktad
med avseende å rätt att erhålla försvarare.

I anslutning till stadgandet att försvarare skall förordnas, om på grund
av sakens beskaffenhet eller eljest den misstänktes rätt finnes icke kunna
utan biträde tillvaratagas, har i Gärdes med fleras kommentar till nya rättegångsbalken
uttalats, att frågan om behovet av biträde vore att bedöma uteslutande
ur processuella synpunkter. Hänsyn borde tagas till brottets svårhetsgrad
och till sakens mer eller mindre invecklade beskaffenhet. I många
fall, särskilt vid lindrigare brott, torde den misstänkte själv kunna behörigen
iakttaga sina intressen. Försvarare kunde förordnas oberoende av
om den misstänkte framställt begäran därom; hans önskan härutinnan
måste emellertid tydligen tillmätas viss betydelse.

Vid bedömande huruvida i förevarande fall sakens beskaffenhet krävde
utseende av offentlig försvarare är att märka att klaganden vid såväl förundersökningen
som huvudförhandlingen bestred brottsligt förfarande. Rådhusrätten
hade alltså att avgöra, om det kunde anses styrkt dels att klaganden
innehaft dynamit och tändhattar, dels ock att detta skett i avsikt
att därmed föröva tjuvnadsbrott. Båda dessa frågor måste anses vara tämligen
invecklade och svårbedömda. Härtill kommer att vid ett bifall till
åtalet påföljden för klaganden, som var intagen på säkerhetsanstalt, kunde
förutses bli mycket allvarlig. Klaganden hade icke sådan utbildning att
han kunde förväntas själv kunna tillvarataga sin rätt. Med hänsyn till nu
nämnda omständigheter finner jag för min del uppenbart, att sakens beskaffenhet
var sådan, att klagandens rätt icke kunde tillgodoses utan biträde.
Att handlägga ett mål av nämnda beskaffenhet utan att den tilltalade
biträdes av försvarare måste anses oförenligt med andan i den nya
rättegångsordningen. Försvarare borde följaktligen ha förordnats för klaganden.
Detta borde lämpligen ha skett i samband med stämningens utfärdande.
Enligt min mening borde Nordwall vid detta tillfälle ha efterhört,
huruvida klaganden utsett försvarare för sig, och, då så visat sig ej vara
fallet, tillsett att offentlig försvarare genast förordnades för honom.

Även om Nordwall för sin del bedömt målet vara av den beskaffenhet,
att försvarare ej var påkallad för tillvaratagande av klagandens rätt, hade
klaganden såsom intagen å säkerhetsanstalt, på sätt framgår av det sagda,

197

en ovillkorlig rätt att på begäran erhålla offentlig försvarare. Nordwall har
följaktligen förfarit felaktigt genom underlåtenhet att genast villfara klagandens
vid huvudförhandlingen framställda begäran om försvarare. Vad
Nordwall anfört därom att klaganden — efter att ha två gånger begärt att
få försvarare — icke besvarat hans fråga, om klaganden icke kunde svara
i målet utan biträde, och att detta givit Nordwall anledning antaga att
klaganden frånfallit sin begäran om biträde kan enligt min mening icke
lända Nordwall till ursäkt. Fastmera bör framhållas vikten av att domare
icke söker förmå part att avstå från en honom lagligen tillkommande, i
rättssäkerhetens intresse given förmån, i all synnerhet om utgången av
målet kan för parten innebära konsekvenser av mycket allvarlig art.

Hade offentlig försvarare förordnats först vid huvudförhandlingen, hade
denna givetvis bort uppskjutas, till dess försvararen, efter att ha satt sig
in i uppgiften och haft tillfälle att konferera med klaganden, kunnat komma
tillstädes inför rätten. Enligt min mening borde huvudförhandlingen ha
uppskjutits jämväl av det skälet att stämningen delgivits klaganden först
dagen före huvudförhandlingen och följaktligen — även om man beaktar
den kännedom om misstanken och bevisningen, som klaganden må ha ägt
från förundersökningen — det rådrum han haft att efter mottagandet av
stämningen förbereda sin talan varit uppenbart för kort.

Ehuru jag finner att Nordwall vid handläggningen av ifrågavarande mål
icke tillräckligt beaktat rättssäkerhetens krav, låter jag likväl — då klagandens
sak genom fullföljden till hovrätten blivit ånyo prövad i rättegång,
vid vilken klaganden biträtts av offentlig försvarare — bero vid mina nu
gjorda uttalanden.

Ärendet var därmed av JO slutbehandlat.

15. Fråga om kommunalborgmästares befogenhet att utfärda
förbud mot badning i stadens vattenområden

Vid en av mig den 23 maj 1955 hos kommunalborgmästaren i Hässleholm
verkställd inspektion uppmärksammades, att kommunalborgmästaren
genom två den 8 juli 1953 respektive den 19 juni 1954 utfärdade kungörelser
meddelat förbud mot badning i vissa vattenområden inom staden.
Av handlingarna i ärendena framgick, att hälsovårdsnämnden funnit vattnet
å ifrågavarande ställen hälsovådligt och därför hos kommunalborgmästaren
hemställt om utfärdande av badförbud. Jag anmärkte vid inspektionen,
att det syntes oklart vilken författningsbestämmelse kommunalborgmästaren
ansett sig kunna åberopa till stöd för sin behörighet att utfärda
dylika förbud.

198

I infordrat yttrande anförde därefter kommunalborgmästaren W. Simonsson,
att han utfärdat förbuden med stöd av § 11 ordningsstadgan för rikets
städer, vari stadgades straff för den som å stads område badade på ställe,
där sådant vore av magistraten förbjudet. Vid sitt yttrande fogade Simonsson
en tidningsnotis, enligt vilken motsvarande förbud avseende vissa vattenområden
i Solna stad utfärdats av kommunalborgmästaren därstädes.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit anmodat kommunalborgmästaren
i Solna att inkomma med yttrande, anförde kommunalborgmästaren
F. Orbell följande.

Genom beslut den 15 juni 1949 hade Orbell, på grund av vattnets otjänlighet
eller i vissa fall hälsovådliga beskaffenhet, funnit nödigt att jämlikt
§11 ordningsstadgan för rikets städer meddela förbud mot all badning i
de inom Solna stad belägna delarna av Ulvsundasjön, Karlbergskanalen
och Karlbergssjön. Till stöd för sitt beslut ville Orbell hänvisa till vad som
enligt handlingarna i nämnda ärende förekommit under dess handläggning
ävensom till den omständigheten att ÖÄ i ett flertal fall utfärdat liknande
förbud. Den 6 augusti 1955 hade kommunalborgmästaren på samma skäl
och jämlikt samma författningsrum meddelat förbud mot badning i andra
vattendrag inom Solna.

Av handlingarna i det genom ovannämnda beslut den 15 juni 1949 avgjorda
ärendet inhämtades följande.

I en den 13 november 1948 till länsstyrelsen i Stockholms län inkommen
skrivelse hade hälsovårdsnämnden i Solna hemställt, att länsstyrelsen måtte
utfärda förbud mot badning att gälla de delar av Ulvsundasjön, Karlbergskanalen
och Karlbergssjön, som vore belägna inom stadens område. Vid
framställningen hade fogats avskrifter av utlåtanden av statens bakteriologiska
laboratorium avseende gjorda analyser av vattenprov, som tagits å
fyra olika ställen i Ulvsundasjön. Enligt dessa utlåtanden hade vattnet i
de tagna proven med hänsyn till sin beskaffenhet som badvatten befunnits
vara i ett fall ”mindre tjänligt”, i ett fall ”otjänligt” och i de övriga två
fallen ”hälsovådligt”.

Sedan framställningen av länsstyrelsen överlämnats till förste provinsialläkaren
i länet för yttrande, anförde denne följande: Inom stadsdelen Lilla
Alby, som nu tillhörde Solna men efter den 1 januari 1949 komme att tillföras
Sundbyberg, utleddes spillvattnet utan rening i Ulvsundasjön. Följden
därav hade blivit en stark förorening av vattnet i nämnda sjö. Även
från annat håll förorenades detta vattenområde, varför ett badförbud därstädes
vore fullt berättigat. Ett eventuellt badförbud borde utfärdas samtidigt
för de delar av vattenområdet, som berörde Sundbybergs stad. Länsstyrelsen
syntes böra meddela hälsovårdsnämnden i Solna, att länsstyrelsen
principiellt icke hade något att erinra mot fastställelse av en av nämnden
föreslagen och av stadsfullmäktige jämlikt 30 § hälsovårdsstadgan antagen

199

hälsovårdsordning, innefattande förbud mot badning i ifrågavarande vattenområde.

Ärendet remitterades därefter till hälsovårdsnämnden i Sundbyberg, som
åberopade ett av förste hälsovårdsinspektören i staden avgivet yttrande,
vari anfördes bland annat följande: Om förbudet avsåges bli permanent,
måste protest avges däremot. Vore det däremot av tillfällig art, torde ingen
erinran vara påkallad. Det syntes emellertid lämpligt, att man ginge till
roten för att få bort det verkligt onda i förevarande fall. Ur allmänhetens
synpunkt torde det vara angeläget, att möjligheter som hittills lämnades
till friluftsbad i vattnet, då de samhällen som vore berörda helt saknade
möjlighet till bad i det fria. För att kunna förverkliga ett sådant önskemål
syntes det lämpligt, att länsstyrelsen och ÖÄ föreläde de till vattendraget
gränsande samhällena Solna, Stockholm och Sundbyberg att göra en
skyndsam utredning om vilka åtgärder som borde vidtagas för att undanröja
de sanitära olägenheterna.

Efter remiss avgav Orbell yttrande i ärendet, därvid fogades yttranden
från poliskommissarien, hälsovårdsnämnden och polischefen i Solna.

Poliskommissarien framhöll i sitt yttrande, att de gjorda analyserna av
vattenproven visserligen syntes utvisa, att badning icke borde förekomma
i de angivna vattenområdena, måhända med undantag för det område,
där vattnet befunnits vara allenast ”mindre tjänligt”. Det vore emellertid
enligt poliskommissariens mening omöjligt att i praktiken upprätthålla ett
förbud med hänsyn särskilt till att de ifrågavarande vattenområdena torde
vara de i allmänhetens ögon minst hälsovådliga i staden. Han föresloge därför,
att upplysningstavlor och icke förbudstavlor skulle uppsättas i avvaktan
på åtgärder för undanröjande av de sanitära missförhållandena.

Hälsovårdsnämnden uttalade, med instämmande av polischefen, att —
sedan för nämnden upplysts att kommunalborgmästaren syntes äga befogenhet
att meddela badförbud samt utfärdandet av en hälsovårdsordning
skulle innebära ett relativt komplicerat förfarande — förbud tillsvidare
mot badning borde meddelas av kommunalborgmästaren och att ärendet
därför borde av länsstyrelsen lämnas utan vidare åtgärd.

I sitt yttrande anförde Orbell: I likhet med hälsovårdsnämnden ansåge
Orbell, att det ifrågasatta badförbudet borde utfärdas. Jämlikt §§ 11 och
29 i ordningsstadgan för rikets städer syntes det åligga kommunalborgmästaren
att utfärda dylikt förbud. Därest länsstyrelsen vore av samma
uppfattning, hemställde Orbell, att ärendet överlämnades till honom.

Genom resolution den 28 mars 1949 överlämnade länsstyrelsen därefter
ärendet till kommunalborgmästaren i Solna med tillkännagivande, att det
tillkomme denne att i första hand pröva den förevarande frågan.

Med anledning av vad vid handläggningen av ovannämnda ärende sålunda
förekommit infordrade jag yttrande från länsstyrelsen, som därvid

200

anförde följande: Befogenhet att meddela förbud mot badning på platser
med infekterat vatten torde enligt gällande rätt endast tillkomma länsstyrelse
och sålunda icke vare sig hälsovårdsnämnd eller magistrat (kommunalborgmästare).
Med stöd av ordningsstadgans § 11 torde badförbud
kunna meddelas endast för tillgodoseende av allmän ordning och säkerhet,
exempelvis för förhindrande av olycksfall. Denna i sakens natur liggande
begränsning av stadgandets användbarhet syntes pa grund av något förbiseende
icke ha blivit vederbörligen beaktad, när länsstyrelsen i Stockholms
län på sin tid behandlade ärendet rörande ifrågasatt badförbud i
vissa vattenområden inom Solna. Med hänsyn till innehållet i länsstyrelsens
förenämnda resolution den 28 mars 1949 borde länsstyrelsen och icke
kommunalborgmästaren i Solna anses bära det huvudsakliga ansvaret för
dennes sedermera utfärdade badförbud. I detta sammanhang kunde framhållas,
att de av kommunalborgmästaren åberopade badförbuden, avseende
vattenområden inom Stockholm, torde ha utfärdats av ÖÄ i dess egenskap
av KB och ej av ämbetet som magistrat.

I en till länsstyrelsen i Stockholms län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I § 11 ordningsstadgan för rikets städer sägs, att magistraten bör anvisa
lämpliga ställen, där badande i öppet vatten och under bar himmel må äga
rum. Därjämte stadgas, att den som i stad under bar himmel badar å annat
ställe än som av magistraten sålunda Iblivit anvisat eller icke ställer sig till
efterrättelse de ordningsföreskrifter, magistraten kan finna nödigt att i avseende
hära meddela, böte från och med 2 till och med 20 kronor samt att
enahanda påföljd vare för den, som å stads område badar på ställe, där
sådant är av magistraten förbjudet.

Enligt 30 § 1 mom. hälsovårdsstadgan skall, därest i stad fråga väckes
om meddelande av ny eller ytterligare föreskrift med avseende å allmänna
hälsovården utöver vad hälsovårdsstadgan innehåller eller lämnar åt hälsovårdsnämnden
att närmare bestämma, frågan prövas av stadsfullmäktige.
Antages stadgandet av fullmäktige, har magistraten att insända detsamma
jämte eget och hälsovårdsnämndens utlåtande till länsstyrelsen, som antingen
oförändrat fastställer stadgandet eller ock vägrar fastställelse därå.
För överträdelse av sådant stadgande må enligt 3 mom. i samma författningsrum
föreskrivas böter från och med 5 till och med 1 000 kronor.

I fråga om sådan kommun, varå hälsovårdsstadgans bestämmelser rörande
allmänna hälsovården på landet gälla, må enligt 54 § i stadgan särskilda
hälsovårdsordningar antagas i den ordning kommunallagen anvisar.
För överträdelse av stadgande i sådan hälsovårdsordning må föreskrivas
böter med enahanda belopp som i 30 § 3 mom. hälsovårdsstadgan angives.

201

I 55 § 2 mom. samma stadga föreskrives, att länsstyrelserna skola vaka
däröver, att kommuner, hälsovårdsnämnder samt vederbörande läkare fullgöra
sina åligganden i avseende å allmänna hälsovården, för vilket ändamål
länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden, förelägga lämpliga
vilen, ävensom att, när till länsstyrelses kunskap kommer att i stad
eller på landet missförhållanden förefmnas i avseende på allmänna hälsovården,
länsstyrelsen skall tillse, att tjänliga åtgärder för deras avhjälpande
vidtagas.

Den enligt § 11 ordningsstadgan för rikets städer föreliggande möjligheten
för magistrat och motsvarande myndigheter att meddela förbud mot
badning är, såsom länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, begränsad till
sådana fall, då förbud kan anses motiverat för upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet. Uppkommer däremot fråga om förbud mot badning
i visst vattenområde på den grund att badning därstädes med hänsyn till
vattnets beskaffenhet anses medföra risker ur hygienisk synpunkt, avser
detta en hälsovårdsangelägenhet, som är att bedöma enligt bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan. Prövningen av sådan fråga ankommer enligt stadgad
praxis på länsstyrelse jämlikt 55 § 2 mom. nämnda stadga. Möjligen kan
frågan under vissa förutsättningar även regleras i särskild av länsstyrelse
jämlikt 30 § eller 54 § i stadgan fastställd hälsovårdsordning.

Såsom i viss mån kan illustreras av det härovan närmare redovisade
ärendet rörande badförbud i Solna innefatta ärenden av detta slag icke sällan
frågeställningar och avvägningsspörsmål av intrikat natur. Det gäller
härvid icke endast hänsynstagande till allmänhetens intresse att icke utan
tvingande skäl och icke i vidare omfattning än nödvändigt betagas möjlighet
till friluftsbad. Genom sådana ärenden aktualiseras även frågan om
åtgärder för undanröjande av de förhållanden, som givit anledning till den
uppkomna situationen, en fråga som ofta torde vara av komplicerad art
och böra lösas i vidare sammanhang. Det är därjämte att märka, att vissa
oklarheter överhuvudtaget synas råda i fråga om bedömningen av smittofarligheten
hos förorenat vatten liksom i fråga om lämplig metodik för
undersökning därav (jfr SOU 1953: 35). Att prövningen av uppkomna frågor
om badförbud verkligen sker i gällande ordning och således verkställes
av länsstyrelserna — som äga allmän överblick över hithörande spörsmål
inom länet och kunna ha tillgång till särskild expertis — synes mig därför
vara ett betydande allmänt intresse.

Vad angår det av mig upptagna ärendet rörande vissa i Solna och Hässleholm
meddelade badförbud framgår av vad jag förut anfört, att Orbell och
Simonsson icke varit behöriga att utfärda desamma. Deras förfaranden
härutinnan, vilka grundats på oriktig lagtolkning, kunna emellertid icke
anses vara att hänföra till tjänstefel. Till Orbells ursäkt talar särskilt att
länsstyrelsen — sedan Orbell i det ovanberörda ärendet år 1949 framlagt
sin uppfattning i kompetensfrågan — överlämnat ärendet till honom för

202

prövning. Jag finner mig därför kunna låta bero vid mina nu gjorda uttalanden,
därvid jag utgår från att erforderliga åtgärder till rättelse av de
förelupna felaktigheterna komma att vidtagas.

Avskrifter av min skrivelse tillställdes Orbell och Simonsson samt vederbörande
hälsovårdsnämnder.

16. Utlänning, som år 1933 utvisats med förbud att återvända till

riket, har trots Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1953 om
upphävande av dylika förbud beträffande vissa utlänningar
felaktigt åtalats och dömts för det han år 1954
återvänt till Sverige

Av handlingarna i ett efter anmälan av häradshövdingen i Piteå domsaga
greve Erik Spens, landsfiskalen i Älvsby distrikt Åke Eriksson samt
advokaten i Pitea Bengt Åhrström härstädes upptaget ärende inhämtas
följande.

Den 18 december 1953 förordnade Kungl. Maj:t, med stöd av 49 § i då
gällande utlänningslag, att följande utvisningsbeslut och i samband med
förpassning meddelade beslut om aterreseförbud efter utgången av december
1953 icke längre skulle lända till efterrättelse, nämligen dels samtliga
före den 1 januari 1928 meddelade beslut, dels beslut, som före den 1 januari
1938 meddelats i fråga om danska, finska och norska medborgare, dels ock
beslut, som före den 1 januari 1943 meddelats i fråga om utlänningar, vilka
den 15 oktober 1953 uppnått 70 års ålder.

Om beslutet underrättades statens utlänningskommission i särskild ämbetsskrivelse,
av vilken avskrifter för kännedom tillställdes utrikesdepartementet,
chefen för försvarsstaben, utlänningsnämnden, statspolisintendenten,
statens kriminaltekniska anstalt och samtliga länsstyrelser.

Sedan kriminaltekniska anstalten erhållit del av ämbetsskrivelsen, utfärdade
anstalten den 28 december 1953 ett cirkulär, rubricerat ”Viktigt
meddelande till rikets samtliga polismyndigheter”, vari ämbetsskrivelsen in
extenso återgavs med tillkännagivande att anstalten snarast komme att
utgiva en reviderad förteckning över gällande utvisnings- och förpassningsbeslut.
Cirkuläret infördes i de den 30 december 1953 utgivna numren av
publikationerna Polisunderrättelser och Utlänningsmeddelande. Därjämte
översändes cirkuläret före årsskiftet i särtryck till samtliga polismyndigheter.
Anstalten utfärdade därefter den 30 januari 1954 en reviderad upplaga
av tidigare upprättad förteckning över gällande utvisnings- och förpassningsbeslut,
vilken förteckning huvudsakligen är avsedd för passkontrollerna.

203

Den 16 juli 1954 blev finske medborgaren Leonard Salomon Salomonsson
Wiita, född 1896, anhållen av Eriksson såsom misstänkt för att ha
olovligen återvänt till Sverige efter meddelat utvisningsbeslut. Wiita hade
samma dag av polispersonal i Älvsbyn anträffats sovande i en lada och
hade medtagits till poliskontoret för polisering. Man hade därvid ur publikationen
Polisunderrättelser inhämtat, att länsstyrelsen i Västernorrlands
län genom utslag den 1 december 1933 förordnat att Wiita som
dömts till tre månaders straffarbete för stöld — skulle utvisas ur Sverige,
i samband varmed meddelats honom förbud att utan Konungens tillstånd
återvända till riket vid äventyr att straffas med fängelse i högst sex månader.
Vidare hade inhämtats, att Wiita vid fyra tillfällen under åren 1934—
1939 ådömts fängelsestraff för överträdelse av förbudet.

Vid polisförhör i saken uppgav Wiita, bland annat, att han i Finland
huvudsakligen försörjt sig såsom lantbruks- och vägarbetare men rätt ofta
varit ”på luffen” samt att han nu saknade fast bostad och anställning.
Han hade i början av juli 1954 inrest till Sverige över Haparanda i avsikt
att erhålla arbete här i landet. Något arbete hade han emellertid ännu
icke lyckats erhålla. Han hade tiggt mat i gårdarna och logerat i tillgängliga
lador. Med hänsyn till den långa tid som förflutit, sedan han senast
förts ur landet, hade han trott att utvisningen varit ”så att säga preskriberad”.

Efter anhållningsbeslutets meddelande den 16 juli 1954 ingav Eriksson
samma dag häktningsframställning till Piteå och Älvsby tingslags häradsrätt,
som utsatte huvudförhandling i målet att äga rum den 23 juli 1954.
Till offentlig försvarare för Wiita utsågs Åhrström.

Därefter utfärdade Eriksson den 22 juli 1954 stämning å Wiita med yrkande
om ansvar för det denne i början av samma månad, i strid mot det
i utvisningsutslaget meddelade ”alltjämt i kraft varande förbudet, återvänt
till Sverige. Vid huvudförhandlingen, som ägde rum å utsatt dag under
ordförandeskap av Spens, erkände Wiita vad som lades honom till last
under framhållande att han trott återreseförbudet ej längre vara gällande.
Genom dom samma dag dömde häradsrätten Wiita jämlikt 66 § utlänningslagen
för överträdelse av förbud att utan Konungens tillstånd återvända
till riket till fängelse två månader, varjämte häradsrätten förordnade, att
Wiita skulle i häkte avbida att domen vunne laga kraft. Wiita förpliktades
tillika att till statsverket återgälda Åhrström tillerkänd ersättning å 75
kronor. Samma dag införpassades Wiita till fångvårdsanstalten i Luleå,
där han efter nöjdförklaring den 25 juli 1954 började avtjäna straffet.

Dagen efter domens meddelande expedierade Eriksson underrättelse om
domen till utlänningskommissionen, dit meddelandet inkom den 26 juli
1954. Sedan kommissionen den 28 juli per telefon och telegram fäst Erikssons
och landsfogdens i länet uppmärksamhet på innehållet i Kungl. Maj:ts

204

förenämnda ämbetsskrivelse, vädjade Eriksson samma dag mot häradsrättens
dom till Wiitas förmån.

I skrivelse till länsstyrelsen i Norrbottens län den 29 juli 1954 hemställde
därefter Eriksson — som föregående dag erhållit av honom den 16 juli
rekvirerat utdrag av det finska straffregistret avseende Wiita — att länsstyrelsen
måtte jämlikt 29 § 1) och 4) utlänningslagen förordna om Wiitas
utvisning. Av straffregisterutdraget framgick, att Wiita i Finland dömts
för flera brott, senast den 19 oktober 1949 för stöld och grov stöld till två
års tukthus, vilket straff han avtjänat under tiden den 1 maj 1952 — den
25 januari 1954.

Genom beslut den 30 juli 1954 förordnade hovrätten för Övre Norrland,
att Wiita omedelbart skulle försättas på fri fot. I sedermera meddelad dom
undanröjde hovrätten häradsrättens dom i vad därigenom Wiita ådömts
ansvar och ålagts återbetalningsskyldighet gentemot statsverket. Sedan
Wiita i enlighet med hovrättens den 30 juli 1954 meddelade beslut samma
dag frigivits från fångvårdsanstalten i Luleå, omhändertogs han av polismyndigheten
i staden och inställdes följande dag inför länsstyrelsen för
förhör i den uppkomna utvisningsfrågan. Genom utslag den 31 juli 1954
fann länsstyrelsen — enär Wiita i Finland ådömts straff för brott, varför
enligt svensk lag utlämning finge ske, och då det skäligen kunde befaras
att han här i riket komme att fortsätta sin brottsliga verksamhet — skäligt
att jämlikt 29 § 4) utlänningslagen förordna om utvisning av Wiita. Därjämte
meddelade länsstyrelsen Wiita förbud vid äventyr av fängelsestraff
att återvända till riket inom tio år från utslagets dag.

Wiita förklarade sig nöjd med utslaget och förpassades den 2 augusti
1954 till Finland.

I en till mig den 9 september 1954 inkommen skrift anförde Spens, Eriksson
och Åhrström — efter att ha lämnat en redogörelse för vad i saken
förekommit — bland annat följande: Uppgift om Kungl. Maj:ts beslut den
18 december 1953 hade icke införts i tillägget till 1954 års lagedition. Ej
heller hade erinran därom gjorts i samband med att utlänningslagen av den
30 april 1954 publicerats i Svensk författningssamling. Den 19 augusti
1954 hade emellertid inrikesdepartementet ”på förekommen anledning”
överlämnat avskrift av ämbetsskrivelsen till domhavandena i rikets domsagor
till kännedom. Det ofullständiga offentliggörandet av Kungl. Maj:ts
beslut hade föranlett en oriktig dom å frihetsstraff, och detta straff hade
delvis avtjänats. Vad som förevarit vore av den art, att Spens, Eriksson
och Åhrström funnit sig icke kunna underlåta att anmäla det inträffade.

Från inrikesdepartementet upplystes, att — sedan till departementets
kännedom kommit att Wriita felaktigt ådömts straff — avskrift av den
ifrågavarande ämbetsskrivelsen tillställts samtliga underdomstolar den 19

205

augusti 1954 samt högsta domstolen och hovrätterna den 10 september.
Vidare uppgavs, att kriminaltekniska anstalten börjat att i publikationen
Polisunderrättelser individuellt avlysa de ungefär 1 900 utlänningar, som
avsåges med Kungl. Maj:ts beslut, ett arbete som beräknades vara avslutat
inom två veckor.

I infordrat yttrande anförde Eriksson därefter följande: Den 1 februari
1954 hade han återinträtt i tjänst efter att ha varit sjukledig från den 10
oktober 1953. Under hans bortovaro hade länsstyrelsen i länet genom resolution
den 21 december 1953 översänt en avskrift av ämbetsskrivelsen till
landsfiskalskontoret, och denna hade av hans vikarie den 31 december
1953 införts i den s. k. minnesboken. Om existensen av denna skrivelse
hade Eriksson vid tiden för handläggningen av ärendet rörande Wiita icke
haft någon minnesbild eller vetskap. I samband med åtalsprövningen hade
ej slagning skett i minnesboken, som vore ett slags register över handlingar
till framtida efterrättelse. Anledningen därtill hade varit, att minnesboken
icke användes såsom upplysningskälla — vid sidan av de allmänt
brukade — vid prövning, huruvida viss gärning vore straffbar, eller vid
efterforskning av eventuella undantag från eller ändringar av i lag stadgade
ansvarsbestämmelser. I det aktuella fallet hade Eriksson nämligen mycket
uttömmande forskat, förutom i 1945 och 1954 års utlänningslagar samt
prolongerings- och övergångsbestämmelserna, även i Svensk författningssamling
för år 1954 och därvid kommit till den slutsatsen att någon inskränkning
i tillämpningen av 66 § i den nya utlänningslagen ej förelegat.
Någon framställning från Wiita om ersättning för liden skada hade icke
förekommit. Eriksson hade emellertid hos inrikesdepartementet inhämtat,
att möjlighet förelåge att av därstädes disponibla medel bereda Wiita
skälig ersättning, därest sådan fråga uppkomme. Enligt Erikssons uppfattning
torde dock Wiita svårligen kunna motivera något ersättningskrav, en
uppfattning som jämväl Wiitas offentlige försvarare Åhrström uttalat.
Wiita, som fört en lösdrivares tillvaro och med all sannolikhet varit inställd
på att begå stölder, hade vid polisutredningen undanhållit sådana uppgifter
rörande honom i Finland ådömda straff, som kunde motivera utvisning.
Nödig bevisning till grund för utvisningsbeslutet enligt 29 § 4)
utlänningslagen, nämligen straffregisterutdraget från Finland, hade ej inkommit
förrän den 28 juli. Även om Wiita endast omhändertagits för utvisning
enligt 35 § utlänningslagen, skulle frihetsberövandet ha blivit lika
långvarigt.

På given anledning upplyste Spens, att den i 45 § tredje stycket utlänningskungörelsen
meddelade föreskriften — enligt vilken häktningsmyndighet,
som beslutat om häktning av utlänning, skall så snart ske kan till

206

utlänningskommissionen i tre exemplar insända anmälan därom — av
förbiseende icke iakttagits.

Sedan jag därefter anhållit om utlänningskommissionens utlåtande i
ärendet, anförde kommissionen: I det hos kommissionen förda kontrollregistret
infördes på registerkort uppgifter angående utlänningar, vilka
uppgifter författningsenligt skulle ingivas till kommissionen av andra myndigheter.
Dessa uppgifter lades, bland andra, till grund för kommissionens
bedömande och handläggning av de skilda utlänningsärendena. De inkomna
uppgifternas riktighet kontrollerades icke. Däremot infordrades kompletteringar
av ofullständiga uppgifter. I anledning av Kungl. Maj ds beslut den
18 december 1953 hade hos kommissionen på därav berörda utlänningars
registreringskort verkställts anteckning om att utvisningsbesluten upphävts.
Då meddelandet om det Wiita ådömda straffet inkommit till kommissionen,
hade anteckning om dess innehåll gjorts å dennes registreringskort.
Därvid hade vederbörande tjänsteman funnit, att det till grund för domen
meddelade utvisningsbeslutet upphävts. Med anledning därav hade
Eriksson och landsfogden i länet underrättats, varjämte det inträffade
anmälts till inrikesdepartementet. Kommissionens befattning med inkomna
uppgifter av detta slag inskränkte sig till en registrering, eventuellt komplettering,
och någon skyldighet för kommissionen att granska riktigheten
av inkommande uppgifter förelåge icke. Att i förevarande fall misstaget
upptäckts och kunnat rättas finge enligt kommissionens uppfattning enbart
tillskrivas vederbörande tjänstemans uppmärksamhet. Därest häradsrätten
fullgjort sin anmälningsskyldighet jämlikt 45 § tredje stycket utlänningskungörelsen
och anmälan innehållit fullständiga uppgifter angående
brottets art, skulle kommissionen säkerligen ha kunnat varsko häradsrätten
och därigenom förhindrat domen.

I en till statens utlänningskommission avlåten skrivelse anförde jag
följande.

Underrättelse om Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1953 har lämnats
landsfiskalen i Älvsby distrikt, förutom genom beslutets intagande i
publikationerna Polisunderrättelser och Utlänningsmeddelande, genom att
avskrift av beslutet i särskilda försändelser expedierats dels från länsstyrelsen
och dels — efter ytterligare någon tid — från kriminaltekniska
anstalten, därvid i senare fallet uttryckligen angivits, att det gällt ett
viktigt meddelande. Vad sålunda förekommit i fråga om beslutets bekantgörande
torde i normalfallet ha inneburit tillräcklig garanti för att vederbörande
åklagare skulle fästa saken så i minnet, att något misstag vid
handläggningen av uppkomna ärenden icke behövde ske. Vid tidpunkten

207

för beslutets bekantgörande var emellertid Eriksson icke i tjänst, och hans
möjlighet att uppmärksamma beslutet har därför väsentligen varit begränsad
till den av hans vikarie därom gjorda anteckningen i minnesboken. Det
har givetvis ålegat Eriksson att vid sitt återinträde i tjänst den 1 februari
1954 genomgå vad som under hans bortovaro antecknats i denna bok, vilken
enligt gällande föreskrifter är avsedd som ett sakregister över inkomna
handlingar till framtida efterrättelse. Den omständigheten att Eriksson,
då han i juli 1954 verkställde efterforskningar i utlänningslagarna och
Svensk författningssamling rörande frågan huruvida det Wiita meddelade
återreseförbudet alltjämt var gällande, likväl icke kunde erinra sig det
saken berörande beslutet av Kungl. Maj:t, synes mig utvisa, att Eriksson
icke kan med tillbörlig noggrannhet ha tagit del av minnesbokens anteckningar.
Om så skett, hade Eriksson med hänsyn särskilt till beslutets
uppenbara betydelse för polismyndigheters och åklagares verksamhet i ett
gränslän som Norrbottens, icke gärna kunnat underlåta att fästa åtminstone
så mycket avseende därvid att han vid sina undersökningar i det
aktuella fallet föranletts till förnyad genomgång av minnesboken.

Erikssons förbiseende härutinnan synes mig dock — med hänsyn bland
annat till att han får anses ha haft visst fog för sin uppfattning att ett
beslut av den räckvidd, varom här är fråga, bort vara att återfinna i
Svensk författningssamling — icke kunna läggas Eriksson till last som
tjänstefel.

I fråga om Spens’ befattning med målet rörande Wiita har utlänningskommissionen
uttalat, att kommissionen säkerligen skulle ha kunnat förhindra
den felaktiga domen, därest den häradsrätten jämlikt 45 § tredje
stycket utlänningskungörelsen åliggande anmälningsskyldigheten vederbörligen
fullgjorts. Detta uttalande torde ha grundats på antagandet att
häradsrätten beslutat om häktning av Wiita före domens meddelande.
Häktningsbeslutet har emellertid av rätten, som utsatt huvudförhandling
att hållas inom en vecka efter det häktningsframställningen ingivits, meddelats
först i samband med själva domen. På grund härav och då underrättelse
om domen följande dag av Eriksson expedierats till utlänningskommissionen,
har Spens’ underlåtenhet att iakttaga föreskriften i ovannämnda
författningsrum saknat praktisk betydelse i det föreliggande fallet.

Med anledning av utlänningskommissionens uttalande att någon skyldighet
icke skulle föreligga för kommissionen att granska riktigheten av
inkommande uppgifter får jag framhålla, att det visserligen i princip icke
ankommer på kommissionen att ur materiella synpunkter granska dit anmälda,
av andra myndigheter meddelade beslut rörande utlänningar. Det
måste emellertid enligt min mening vara ett tjänsteåliggande för kommissionen
— gom enligt sin instruktion bland annat har att med uppmärksamhet.
följa företeelserna på sitt verksamhetsområde — att vid den registrering
av inkommande uppgifter, som kommissionen har att verkställa, akt -

208

giva på uppenbara felaktigheter i fråga om dessa uppgifters innehåll och
att vidtaga därav påkallade åtgärder. I det föreliggande fallet — där det
av anteckningarna å kommissionens registerkort klart framgick, att den
meddelade domen beträffande Wiita var felaktig — bär det därför varit
kommissionens skyldighet att, såsom också skett, ingripa.

Vad härefter angår frågan huruvida Wiita genom vad som förevarit tillskyndats
rättsförlust finner jag, att omständigheterna vid Wiitas omhändertagande
den 16 juli 1954 och vad rörande honom därvid inhämtats varit
av den art att ett beslut om hans tagande i förvar jämlikt 35 § utlänningslagen
icke kunnat anses opåkallat. Då den av Eriksson samma dag rekvirerade
handlingen rörande Wiita i Finland ådömda straff inkommit först
den 28 juli och Eriksson påföljande dag hänskjutit utvisningsfrågan till
länsstyrelsen, kan enligt min mening knappast göras gällande, att Wiita
varit berövad friheten längre tid än vad en lagenlig handläggning av ärendet
skulle ha inneburit. På grund härav och med hänsyn till de åtgärder,
som numera centralt vidtagits till förhindrande av liknande misstag, har
jag vid prövning av ärendet funnit detsamma icke påkalla någon min
vidare åtgärd.

Vad jag salunda uttalat bragtes jämväl till Spens’ och Erikssons kännedom.

17. Fråga i vilken utsträckning efterforskning av fastighetsägarens
vistelseort bör ske för expediering av underrättelse om exekutiv
auktion å fastighet som utmätts för ogulden skatt

Sedan ingenjören Jean Westman blivit såsom ägare till fastigheten
Tyresö l114 i Tyresö socken restförd för honom för år 1953 åvilande fastighetsskatt
beträffande fastigheten med 33 kronor jämte restavgift 1 krona
32 öre samt fastigheten till gäldande härav den 10 september 1954 av
landsfiskalen i Haninge distrikt tagits i mät, blev fastigheten, som taxeringsvärderats
till 5 000 kronor, vid exekutiv auktion, förrättad av länsstyrelsen
i Stockholms län den 26 januari 1955, försåld för 5 650 kronor.
Auktionen vann laga kraft.

I en den 31 mars 1955 hit inkommen klagoskrift anförde Westman, att
han erhållit kännedom om den exekutiva försäljningen först någon dag i
slutet av februari 1955. När klaganden med anledning därav vänt sig till
länsstyrelsens exekutivavdelning med förfrågan, huru försäljning kunnat
äga rum utan att han vare sig krävts på beloppet eller beretts tillfälle till
yttrande, hade han fått besked att tre underrättelser avsänts till honom i
ärendet. Vid granskning av dessa underrättelser hade det emellertid visat

209

sig, att en av dem sänts under adress Vickergatan 7, Stockholm, där klaganden
bott fem år tidigare, och de båda övriga under adress Astadsvägen
47, Johanneshov, varifrån klaganden flyttat våren 1953. För klaganden
hade samtidigt uppgivits, att man icke hos länsstyrelsen ägt kännedom
om någon annan adress, under vilken meddelanden kunde förväntas
nå klaganden. Hans rätta bostadsadress — Södermannagatan 57—59,
Stockholm — hade emellertid framgått av hans senast avgivna deklaration.
Länsstyrelsen hade förfarit felaktigt genom att under föreliggande förhållanden
anställa exekutiv auktion utan att klaganden blivit underrättad.
Genom auktionen hade förlust tillskyndats klaganden.

Med anledning av klagomålen inkom länsstyrelsen med yttrande. Vid
detta funnos fogade en promemoria av länsassessorn Fritz Arfwedson, vilken
förrättat den exekutiva auktionen, samt yttrande från ordföranden i 1953
och 1954 års taxeringsnämnder i Tyresö kommun, häradsskrivaren Bertil
Krook.

I Arfvvedsons promemoria anfördes bland annat: Redan före JO:s i ämbetsberättelsen
för år 1935 upptagna hemställan beträffande förfarandet
vid exekutiva auktioner hade dåvarande landssekreteraren meddelat föreskrifter
angående den utredning, som av överexekutorsavdelningen skulle
vidtagas i de fall, då vid utmätning för utskylder av utmätningsmannen avsänd
underrättelse återkommit såsom obeställbar. Dessa bestämmelser
hade alltsedan dess legat till grund för handläggningen i dylika fall, och desamma
torde även vid utfärdandet ha underställts JO för eventuell erinran.
JO:s hemställan hade föranlett viss ändring i 4 § restindrivningsförordningen,
varefter dessa bestämmelser överförts till 60 § 3 mom. andra
stycket uppbördsförordningen men till sitt innehåll förblivit oförändrade.
Då lagtexten sedan 1935 icke i något avseende ändrats och icke heller några
nya direktiv beträffande verkställandet av utredningen lämnats, hade
någon direkt anledning att ånyo upptaga frågan icke förelegat. Icke heller
i övrigt hade kännedom vunnits om några omständigheter, som bort föranleda
en förnyad prövning. De för utredningen fastställda föreskrifterna
vore i korthet följande: Till landskontoret skulle å en för ändamålet fastställd
blankett göras framställning om adressgranskning jämlikt 4 § restindrivningsförordningen.
Undersökning å landskontoret behövde emellertid
endast företagas, då det av utmätningsmannens protokoll över fastighetsutmätningen
klart framginge, att den i restkingden angivna eller eljest
för utmätningsmannen kända adressen vore uppenbart oriktig. Detta hade
ej ansetts vara fallet, då ett underrättelsebrev av posten försetts med stämpeln
”Ej avhämtat resp. ej utlöst inom föreskriven tid”. Försändelsen betraktades
visserligen — enligt postverkets terminologi — såsom obeställbar
även i ett dylikt fall, men däremot cj avien, som synbarligen kommit adressaten
tillhanda. Även inom postverket, som kontaktats vid meddelandet

14 — J ust it icombudsmunncns ämbclsbcrättclsc till 1956 urs riksdag.

210

av ifrågavarande bestämmelser, hade man varit av den meningen, att
någon ytterligare undersökning i dylika fall ej vore av nöden, då ju adressaten
av allt att döma vägrade eller ej brydde sig om att utlösa försändelsen.
Endast då posten åsatt återkommen försändelse stämpeln ”Okänd”,
”Flyttat” etc. skulle brevet vara att anse såsom helt obeställbart och sålunda
föranleda ovan nämnd granskning. I samband med undersökningen
å landskontoret i ovan angivna fall hade å överexekutorsavdelningen såsom
en ytterligare säkerhetsåtgärd föreskrivits, att beställningar av taxeringsbevis
hos vederbörande häradsskrivare skulle förses med en stämpelpåskrift,
varigenom begärdes, att å det rekvirerade beviset anteckning
måtte ske om senast tillgängliga adress å fastighetens ägare. Häradsskrivaren
ansåges nämligen vara den, som utanför länsstyrelsen hade
bästa och lättaste tillgången till alla dylika adressuppgifter. — Det kunde
väl sägas, att en fastighetsägare, som av någon anledning ej erhållit debetsedel,
hade skyldighet att efterfråga densamma. Underläte han detta och
kanske under ett eller flera år ej erlade någon skatt, finge han genom
eftersättandet i så hög grad av sina skyldigheter gentemot samhället i viss
mån anses själv vara skuld till att hans fastighet kunde komma att försäljas
exekutivt. — I det nu förevarande fallet hade brevet återkommit med
påstämplingen ”Ej utlöst/avhämtad inom föreskriven tid”, varför — enligt
ovannämnda föreskrifter — någon ytterligare undersökning ej verkställts.
Dock hade, likaledes enligt samma föreskrifter, genom påstämpling å rekvisitionen
av taxeringsbevis hos häradsskrivaren begärts uppgift å senast
kända adress å fastighetsägaren. Resultatet hade emellertid endast blivit
en ännu äldre adress än den tidigare kända, efter vad det ville synas beroende
på ett förbiseende av vederbörande taxeringsnämndsordförande.
A vien torde ha mottagits av klagandens frånskilda hustru, som emellertid
ej brytt sig om den. Klaganden hade icke heller meddelat postkontoret om
sin avflyttning från den ifrågakomna adressen. Överexekutorsavdelningen
hade ansett sig ha följt såväl lagens bestämmelser som ovannämnda föreskrifter.

Krook anförde i sitt yttrande bland annat: Till ledning vid 1954 års
inkomsttaxering hade klaganden avlämnat särskild självdeklaration för
kommunal inkomstskatt. Då deklarationen icke föranlett någon taxering
för inkomst, hade densamma icke blivit registrerad eller införd i inkomsttaxeringslängden.
Inom distriktet vore belägna cirka 5 500 fastigheter,
varav närmare 5 000 utgjorde s. k. sommarnöjen. Ägarna till sistnämnda
fastigheter bleve av taxeringstekniska skäl som regel icke taxerade för inkomst
eller införda i inkomsttaxeringslängden. Deklarationernas adressuppgifter
jämfördes dock med motsvarande uppgifter i fastighetslängden.
Av flera skäl utgjorde sådan granskning emellertid icke fullgod säkerhet
för att adressförändringar bleve iakttagna. Bland annat beroende därpå, att
fastighetslängderna skulle föreligga färdiga redan den 30 april, måste med

211

fastighetstaxeringen sammanhängande arbetsuppgifter påbörjas mycket
tidigt, i varje fall inom ett distrikt med så stort antal fastigheter som här
vore fråga om. Särskilda självdeklarationer avseende inkomst av fastigheter
belägna å annan ort än där ägarna vore mantalsskrivna avlämnades i
mycket stor utsträckning i ägarnas mantalsskrivningskommuner. Om på
grund av sådan eller annan anledning distribution och sortering av dessa
deklarationer fördröjdes, kunde vederbörliga adressanteckningar icke iakttagas.
I icke ringa utsträckning inkomme särskilda deklarationer inom
Tyresö kommun efter det att taxeringsarbetet avslutats för året den 20 maj.
Att följa den enskilda deklarationens handläggning i enskilt fall läte sig
nu icke göra. Det kunde naturligtvis inträffa, att skattskyldig icke erhölle
debetsedel inom behörig tid av skäl som angivits. I sådant fall hade den
skattskyldige enligt uppbördsförordningen att göra anmälan om förhållandet
hos lokala skattemyndigheten. Denna skulle då ofördröjligen översända
debetsedeln under i anmälningen uppgiven eller eljest känd adress.
Sådan anmälan borde göras senast tio dagar efter den, då debetsedeln senast
bort översändas till den skattskyldige. Det syntes som om klaganden
icke gjort sådan anmälan eller efterhört sin debetsedel. Bortsett från författningsenliga
stadganden syntes klaganden, med hänsyn till tätt återkommande
adressförändringar, bort göra vederbörlig adressförändringsanmälan
till postverket.

Länsstyrelsen anförde: Fastigheten hade varit obebyggd, frånsett att
därå funnits en bod av stolpar och bräder. Klaganden hade icke haft sitt
hemvist å fastigheten. I sådant fall ålåge det utmätningsmannen att i rekommenderat
tjänstebrev underrätta gäldenären om tillämnad utmätning,
Återkomme försändelsen som obeställbar, ålåge det utmätningsmannen att,
i samband med översändandet av utmätningsprotokollet, därom lämna
meddelande till överexekutor. Överexekutor hade därefter enligt 60 §
3 mom. andra stycket uppbördsförordningen att — innan vidare åtgärder
för egendomens försäljning vidtoges — anställa de ytterligare efterforskningar
rörande gäldenärens vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen
redan vidtagna åtgärder och övriga omständigheter finge anses
erforderliga. Såväl underrättelsen om den tillämnade utmätningen som
föreskrivet bevis om densammas företagande hade av utmätningsmannen
avsänts under adressen Ystadsvägen 47, Johanneshov. Försändelserna
ifråga hade emellertid återkommit såsom ej avhämtade. Därom hade ock
utmätningsmannen underrättat länsstyrelsen. Såsom rutinmässigt plägade
ske i de fall, då utsänd underrättelse kunnat aviseras men ej avhämtats,
hade länsstyrelsen hos vederbörande häradsskrivare rekvirerat taxeringsbevis
rörande fastigheten och därvid — medelst påstämpling å rekvisitionen
— begärt, att å det rekvirerade beviset anteckning måtte göras om
senast tillgängliga adress å fastighetens ägare. Å det sålunda erhållna taxeringsbeviset
hade fastighetsägarens adress angivits vara Vickergatan 7,

212

Stockholm. Denna uppgift hade givetvis antagits avse en senare bostadsadress
än den tidigare kända. Kallelsebrev till den exekutiva auktionen
hade sedermera avsänts under båda adresserna. Någon mera ingående utredning
för utrönande av fastighetsägarens aktuella adress hade av personalen
å länsstyrelsens exekutivdetalj tydligen icke ansetts påkallad. —
Klaganden hade avlämnat särskilda deklarationer för taxering till kommunal
inkomstskatt i Tyresö kommun såväl för år 1953 som för år 1954,
dagtecknade respektive den 13 februari 1953 och den 13 februari 1954.
Han hade därvid i den förstnämnda deklarationen uppgivit adressen
Ystadsvägen 47, Johanneshov, och i den sistnämnda adressen Södermannagatan
57—59, Stockholm. I fastighetstaxeringslängden hade adressen Vickergatan
7, Stockholm, hela tiden kvarstått. Adressen Ystadsvägen 47,
Johanneshov, syntes av personalen å landsfiskalskontoret ha erhållits vid
rutinmässigt företagna efterforskningar beträffande försumliga skattebetalare.
Klagandens senaste adress Södermannagatan 57—59 hade sålunda
varit okänd för personalen såväl å landsfiskalskontoret som hos länsstyrelsens
exekutivdetalj. — Enligt 10 § fjärde stycket och 20 § 3 mom. taxeringskungörelsen
den 28 september 1928, sådana dessa författningsrum vid
här ifrågavarande tid lydde, hade vederbörande taxeringsnämndsordförande
bort uppmärksamma ej blott att såsom skattskyldig i fastighetstaxeringslängden
uppförts rätt person utan även att för honom angivits hans aktuella
adress. Då klaganden avlämnat särskilda deklarationer för taxering
till kommunal inkomstskatt, syntes de av klaganden däri lämnade adressuppgiftema
ha bort föranleda anteckning i fastighetstaxeringslängden. —
Det vore givetvis synnerligen beklagligt, att fastigheten kommit att försäljas
utan att klaganden nåtts av något meddelande om att exekutiv
auktion å fastigheten blivit utlyst. Någon mera påtaglig försummelse av
de befattningshavare, vilka å tjänstens vägnar tagit befattning med auktionsärendet,
syntes dock knappast föreligga. Man hade med visst fog
ansett sig kunna lita på att det i taxeringskungörelsen påbjudna systemet
fungerat. Exekutivdetaljens personal syntes emellertid lämpligen ha bort
taga kontakt med länsstyrelsens taxeringssektion för utnyttjande av jämväl
de adressuppgifter, som funnes i därstädes förvarat deklarationsmaterial.
Med anledning av erfarenheterna i detta ärende komme personalen i
fall av hithörande slag att i fortsättningen regelmässigt så förfara.

Klaganden inkom därefter med påminnelser, vari han bland annat uppgav,
att den privatperson, genom vilken klaganden först erhöll kännedom
om det exekutiva förfarandet, uppsökt honom såsom ombud för inroparen
av fastigheten för reglering av vissa frågor rörande en i fastigheten
meddelad inteckning. Klaganden funne det förvånansvärt, att icke länsstyrelsen
kunnat lika lätt förskaffa sig kännedom om klagandens uppehållsort.
som denna av klaganden tidigare okände privatperson.

213

I en till länsstyrelsen i Stockholms län avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Bexelius därefter följande.

Det av länsstyrelsen återgivna stadgandet i 60 § 3 mom. andra stycket
uppbördsförordningen, vilket överförts till sagda förordning från 1931 års
restindrivningsförordning, upptogs i sistnämnda författning efter framställning
av JO (ämbetsberättelsen 1935 s. 283 o. f.). Avsikten härmed var
att skapa större säkerhet än dittills rått för att utmätning av fast egendom
belägen utom ägarens bostadsort icke utan hans vetskap komme till stånd
för gäldande av honom för fastigheten påförda utskylder. I framställningen
angavs, att det i flera fall förekommit att underrättelse om utmätning
ej kommit gäldenären tillhanda, vilket lett till att denne blivit ur
stånd att bevaka sin rätt. Den förlust, som av sådan anledning vållats
vederbörande, fann JO knappast stå i rimligt förhållande vare sig till den
försummelse som kunde ha ägt rum från den skattskyldiges sida eller till
det belopp, för vilket utmätning i allmänhet skedde.

Vad som inträffat i förevarande fall är, på sätt framgår av det anförda,
just det som man velat förekomma genom berörda stadgande. Det utsökta
beloppet har varit så ringa, att det rimligen icke kunnat förutsättas, att
klaganden, om han erhållit kännedom om det exekutiva förfarandet, icke
skulle ha genast erlagt beloppet för att förhindra fastighetens försäljning.
Anledning till antagande att klaganden icke var solvent för beloppet synes
så mycket mindre ha förelegat som, enligt vad i ärendet blivit upplyst,
fastigheten åsatts ett taxeringsvärde av 5 000 kronor och icke varit intecknad
för mer än 1 200 kronor.

Det uppenbara missförhållandet mellan det allmännas intresse av att
snabbt indriva det restförda, obetydliga skattebeloppet och risken för att
klaganden genom den exekutiva försäljningen tillfogades skada borde ha
manat de tjänstemän, som handlade ärendet inom länsstyrelsen, till jämförelsevis
långtgående efterforskningar av klaganden, innan vidare åtgärder
för egendomens försäljning vidtagits.

De inom länsstyrelsen anställda efterforskningarna ha emellertid, såvitt
utredningen ger vid handen, begränsats till en i samband med rekvisitionen
av taxeringsbevis rutinmässig begäran om uppgift om klagandens i senaste
fastighetstaxeringslängd antecknade adress. Arfwedson, som är ansvarig för
ärendets handläggning inom länsstyrelsen, synes förmena, att den i uppbördsförordningen
föreskrivna skyldigheten för överexekutor att anställa
erforderliga efterforskningar rörande gäldenärs vistelseort till fullo iakttagits
genom inhämtande av nämnda uppgift. Även om Arfwedson kunnat
med visst fog utgå från att den sålunda införskaffade upplysningen innefattade
besked om den av klaganden i senaste fastighetsdeklaration angivna
adressen, borde enligt min mening nödig hänsyn till klagandens intresse
ha föranlett till att Arfwedson, innan auktionen utsattes, låtit kontrollera
om klaganden kunde nås å denna adress, eftersom det icke kunde

214

uteslutas att klaganden flyttat. Av utredningen framgår emellertid att
länsstyrelsen, utan att dessförinnan ha kontrollerat adressuppgiften, den
10 december 1954 utsatt auktionen att äga rum den 26 januari 1955 samt
den 27 december 1954 expedierat två underrättelser härom till klaganden,
vilka adresserats, den ena till Vickergatan 7 och den andra till Ystadsvägen
47. Om icke förr borde länsstyrelsen, sedan båda dessa försändelser
återkommit från postverket utan att ha kunnat tillställas klaganden, ha
övervägt om icke ytterligare åtgärder kunde vidtagas för att utreda klagandens
vistelseort. Det sätt, varpå den under adress Ystadsvägen 47 expedierade
försändelsen påstämplats av posten, innan den retumerats till
länsstyrelsen, kunde knappast ge grundad anledning antaga, att returen
berodde på att klaganden ej brydde sig om att utlösa försändelsen, i all synnerhet
som även de av utmätningsmannen under samma adress expedierade
meddelandena påstämplats på samma sätt.

Vid bedömande av omfattningen av den skyldighet att efterforska klagandens
vistelseort som åvilat länsstyrelsen måste givetvis hänsyn tagas till
de svårigheter och den tidsutdräkt som varit förenade härmed. Svårigheterna
att vinna upplysning om klagandens vistelseort synas emellertid
icke ha varit så stora. Såsom klaganden påpekat bör det icke ha varit
svårare för länsstyrelsen att förskaffa sig kännedom om klagandens adress
än det var för den, som inropat fastigheten och som icke tidigare var bekant
med klaganden, att komma i förbindelse med honom. På sätt länsstyrelsen
anfört borde därför, sedan det vid kontroll visat sig att den i fastighetstaxeringslängden
upptagna adressen var oriktig, hänvändelse ha gjorts till
länsstyrelsens taxeringssektion för utnyttjande av de adressuppgifter, som
funnos i därstädes förvarat taxeringsmaterial. Hade så skett, skulle kännedom
om klagandens rätta adress ha vunnits, eftersom denna angivits i klagandens
år 1954 avlämnade fastighetsdeklaration. Därest icke annorledes
kännedom kunnat vinnas om klagandens adress, hade i sista hand — på
samma sätt som i liknande fall sker vid delgivning i mål och ärenden vid
domstol — polismyndigheten bort anlitas för efterforskning av klaganden
och delgivning av ifrågakomna underrättelser. Detta måste under föreliggande
förhållanden ha varit en mycket lätt och föga tidsödande uppgift
för polisen. Som antalet fall av hithörande slag är ringa, kunde några betänkligheter
mot denna utväg icke resas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan jag icke finna annat än att
Arfwedson försummat att — innan åtgärder för försäljning vidtogos —
låta anställa tillräckliga efterforskningar rörande klagandens vistelseort.
Arfwedson har följaktligen förfarit felaktigt. Arfwedson har emellertid
handlagt ärendet i enlighet med långvarig praxis och låtit företaga den åtgärd
för att utreda klagandens vistelseort, som i vanliga fall skulle ha lett
till åsyftat resultat. Det är vidare att beakta, att klaganden genom underlåtenhet
att vidtaga åtgärd för att honom åvilande fastighetsskatt bleve

215

gulden själv medverkat till att försäljningen kommit till stånd. Av nu anförda
skäl och då utredningen icke ger vid handen, att fastigheten försålts
till underpris, anser jag mig kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden
i förväntan att Arfwedson framdeles i liknande fall later anställa de efterforskningar,
som kunna anses påkallade av omständigheterna.

Vad slutligen angår Krooks befattning med fastighetstaxeringslängden,
så finner jag med hänsyn till vad Krook anfört i förklaringen det visserligen
icke kunna anses tillförlitligen utrett, att anledningen till att den av
klaganden i 1954 års fastighetsdeklaration angivna adressen icke blivit
antecknad i längden varit försummelse från Krooks sida. Krook kan följaktligen
icke göras ansvarig för den oriktiga uppgiften i taxeringslängden.
Jag vill emellertid framhålla, att icke heller klagandens i 1953 års fastighetsdeklaration
angivna tidigare adress influtit i längden. Jag låter emellertid
härutinnan bero med en erinran om vikten av att fastighetsägarnas
uppgift om hemvist antecknas i fastighetstaxeringslängden och om lämpligheten
av att detta genom stickprov kontrolleras av länsstyrelsen.

Avskrift av denna skrivelse tillställdes Krook.

18. I samband med villkorlig dom meddelat föreläggande för den

dömde att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i nykterhetsvårdande
syfte, som nykterhetsnämnden kunde
komma att meddela, m. m.

Vid en av mig den 25 maj 1955 förrättad inspektion av rådhusrätten i
Hälsingborg anmärkte jag, att i ett mål, vari rådhusrätten den 30 mars
1955 dömt fönsterputsaren Karl Sixten Rosell för stöld till straffarbete sex
månader, villkorlig dom med övervakning, rådhusrätten tillika ”jämlikt
8 § lagen om villkorlig dom” föreskrivit, att Rosell skulle ställa sig till
efterrättelse de föreskrifter i nykterhetsvårdande syfte, som nykterhetsnämnden
kunde komma att meddela. Rätten hade i detta fall bestått av
borgmästaren L. G. Ohlsson och nämnd.

Vidare anmärkte jag, att i dom den 9 maj samma år, varigenom Torsten
Jönsson förklarats saker till tukt och sedlighet sårande gärning och meddelats
villkorligt anstånd med straffs ådömande, rådhusrätten föreskrivit,
att Jönsson skulle vara ställd under tillsyn av hjälpverksamhetsläkaren
vid S:ta Maria sjukhus, utan att samtidigt förordna om övervakning enligt
lagen om villkorlig dom. I detta fall hade rätten utgjorts av rådmannen
Gillis Berencreutz med nämnd.

Sedan jag med anledning av dessa iakttagelser infordrat yttrande från

216

rådhusrätten, inkom rådhusrätten med särskilda yttranden av Ohlsson och
Berencreutz.

Ohlsson anförde: Av utredningen i målet framginge, att det brott för
vilket Rosell dömts begåtts under alkoholpåverkan och att Rosell, som
redan tidigare varit föremål för nykterhetsnämndens uppmärksamhet, i
anledning av det inträffade ställts under övervakning av nämnden. En
jämförelse mellan alkoholistlagen och lagen om villkorlig dom gå ve vid
handen, att de hjälpåtgärder mot en alkoholmissbrukare, som enligt förstnämnda
lag i fall av behov borde vidtagas för hans rättelse, i allt väsentligt
vore av samma art som de föreskrifter domstol med stöd av 8 § lagen om
villkorlig dom kunde meddela en villkorligt dömd. Tvivelsutan vore vidare
de nykterhetsvårdande organen genom sin erfarenhet minst lika väl lämpade
som domstolar att avgöra, vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas
mot en alkoholmissbrukare, vilkens missbruk lett till att han under
spritpåverkan gjort sig skyldig till brottslig gärning. Från kriminalpolitisk
synpunkt syntes fördenskull det förordnande, som rådhusrätten i förevarande
fall meddelat, vara synnerligen lämpligt, och det vore mot bakgrunden
därav som rådhusrätten i detta — liksom i några andra fall — meddelat
föreskrift av i domen angivet innehåll. Emellertid torde det vara
riktigt, att vid tillkomsten av lagen om villkorlig dom avsikten varit att
aktivt engagera domstolarna i eftervårdsarbetet och att en sådan delegation
av föreskrifter, som här ifrågavarande förordnande innefattade, icke
vore helt förenlig med de synpunkter, som förestavat uppräkningen av
olika åtgärder i 8 § lagen om villkorlig dom. Detta komme rådhusrätten
att beakta i fortsättningen.

Berencreutz vidgick i sitt yttrande, att rådhusrätten förfarit felaktigt i
målet mot Jönsson genom att icke i samband med föreskriften om Jönssons
ställande under tillsyn av hjälpverksamhetsläkaren förordna om övervakning
i enlighet med vad i 8 § lagen om villkorlig dom stadgas. Det förelupna
felet hade med all sannolikhet sin orsak i att det befunnits angeläget
att hjälpverksamhetsläkaren med det snaraste finge kännedom om fallet
och att någon lämplig övervakare ej genast stått att finna. Rätten komme
att låta sig angeläget vara att förbiseendet ej upprepades.

Vidkommande målet mot Rosell må väl kunna sägas att överensstämmelse
i vissa hänseenden råder mellan de hjälpåtgärder, som enligt alkoholistlagen
kunna vidtagas mot en alkoholmissbrukare, och de ingripanden,
som beträffande dylika personer kunna ifrågakomma på grund av sådan
av domstol meddelad föreskrift, varom i 8 § lagen om villkorlig dom stadgas.
Därav får emellertid ingalunda dragas slutsatsen att domstolen lämpligen
skulle kunna, såsom skett i förevarande mål, låta det ankomma på

217

nykterhetsnämnden att närmare bestämma innehållet i den dömdes skyldigheter
i nykterhetsavseende, såvitt dessa avses skola åvila honom jämlikt
lagen om villkorlig dom. Detta skulle nämligen medföra, att i dylikt
fall nykterhetsnämndens föreskrifter bleve sanktionerade icke endast med
påföljder som stadgas i alkoholistlagen utan jämväl med de påföljder,
som enligt lagen om villkorlig dom kunna drabba den dömde, om han
åsidosätter något som åligger honom till följd av den villkorliga domen.
Ett sådant resultat är oförenligt med såväl alkoholistlagen som lagen om
villkorlig dom. Att, såsom Ohlsson anfört, de nykterhetsvårdande myndigheterna
må anses lika väl lämpade som domstolarna att avgöra, vilka åtgärder
som lämpligen böra vidtagas med en alkoholmissbrukare, innebär
dessutom självfallet icke, att dessa myndigheter också skulle vara kompetenta
att bedöma, i vilken mån åtgärderna kunna anses påkallade ur de
synpunkter, som ligga till grund för den villkorliga domen. Detta bedömande
är förbehållet domstolen och skall i de fall, där föreskrifter jämlikt
8 § lagen om villkorlig dom meddelas, komma till uttryck genom en precisering
i domen av den dömdes åligganden. Den i målet mot Rosell meddelade
föreskriften om skyldighet att ställa sig nykterhetsnämndens anvisningar
till efterrättelse har således icke varit av beskaffenhet att kunna
innefattas bland de ålägganden, som enligt sistnämnda lagrum må meddelas
i samband med villkorlig dom.

Vad angår målet mot Jönsson kan väl icke på samma sätt göras gällande,
att föreskriften att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar som
meddelas av hjälpverksamhetsläkaren skulle falla utanför området för vad
som må föreskrivas enligt 8 § lagen om villkorlig dom (jfr ämbetsberättelsen
1950 s. 211). Emellertid hade föreskrift enligt sagda lagrum icke kunnat
meddelas med mindre samtidigt förordnats om övervakning.

För de sålunda förelupna felaktigheterna voro Ohlsson och Berencreutz
ansvariga, envar i det mål som handlagts under hans ordförandeskap. Med
hänsyn till deras förklaring, att de framställda anmärkningarna komme att
beaktas i fortsättningen, lät jag bero vid vad i ärendet förevarit.

19. Dröjsmål vid handläggningen av ärende rörande anstånd med
verkställighet av frihetsstraff

Vid en av mig i mars 1955 förrättad inspektion av länsstyrelsen i Västernorrlands
län gjorde jag i ett ärende angående anstånd med verkställighet
av frihetsstraff följande iakttagelser.

Sedan svarvaren Thord Jörgen Ljung i Sandö, Bjärtrå socken, den
2 juni 1954 av Ångermanlands södra domsagas häradsrätt dömts till fängelse
tre månader, hade Ljung den 28 i samma månad till landsfiskalen i

218

Bjärtrå distrikt ingivit ansökan om anstånd med straffets verkställande.
Sistnämnda dag hade t. f. landsfiskalen Sven Fahlén med eget yttrande
vidarebefordrat ansökningen till länsstyrelsen. I sitt yttrande hade Fahlén
anfört: Enligt polisutredningen i målet hade Ljung tidigare flyttat från
den ena arbetsplatsen till den andra och haft svårt att anpassa sig. Han
tycktes emellertid nu fått ett arbete, som intresserade honom. På grund
därav ansåge Fahlén synnerliga skäl föreligga för anstånd till den 15 december
1954 med det Ljung ådömda straffet.

Domen mot Ljung hade icke medföljt de till länsstyrelsen insända handlingarna.

Enligt å akten i ärendet gjorda anteckningar hade därefter förekommit
följande. Senast någon av de första dagarna i juli 1954 hade från länsstyrelsen
begärts, att landsfiskalen i Bjärtrå distrikt måtte översända verkställighetshandlingarna
till länsstyrelsen. Landsfiskalen hade lovat sända
handlingarna så snart han erhållit dem. Den 28 juli hade landsfiskalen
i telefon erinrats om handlingarna, därvid han förklarat, att han
ännu ej fått dem. Samma dag hade man från länsstyrelsen telefonerat till
landsfiskalen i Kramfors distrikt, vilken varit åklagare i målet mot Ljung,
men icke heller denne hade fått verkställighetshandlingarna. Han hade
emellertid lovat att genast översända dem, därest de inkomme från fångvårdsstyrelsen.
Den 1 september 1954 hade en tjänsteman i länsstyrelsen
telefonerat till fångkolonien Sandsjön. Ljung syntes då ha varit intagen å
kolonien sedan mitten av augusti.

Den 4 september inkommo verkställighetshandlingarna till länsstyrelsen
från föreståndaren för kolonien ”jäml. begäran pr tel.”. Ljungs ansökan
avslogs därefter av länsstyrelsen den 6 september 1954.

Sedan jag — med anledning av att anståndsärendet icke avgjorts innan
Ljung intogs på fångvårdsanstalt — anmodat länsstyrelsen att till mig
inkomma med yttrande, överlämnade och åberopade länsstyrelsen en av
chefen för länsstyrelsens socialvårdssektion, länsassessom Harald Ljungh,
upprättad promemoria ävensom promemorior, upprättade av Fahlén och
poliskonstapeln John Skoglund.

I promemoriorna från socialsektionen och Fahlén upplystes, att verkställighetshandlingarna
inkommit till Fahlén från fångvårdsstyrelsen den
9 augusti 1954 samt att Fahlén följande dag beslutat om förpassning av
Ljung till fångvårdsanstalten i Hudiksvall, vilket beslut verkställts av
Skoglund den 13 augusti. Fahlén uppgav vidare: Vid förfrågningen från
länsstyrelsen den 28 juli angående verkställighetshandlingarna hade Fahlén
haft semesterledighet och han hade icke vid sin återkomst underrättats om
förfrågningen. Då förpassningsbeslutet meddelades, hade nära en och en
halv månad förflutit sedan Fahlén senast haft befattning med saken.
Detta hade varit orsaken till att Fahlén icke erinrat sig den från läns -

219

styrelsen redan i början av juli telefonledes framställda begäran om översändande
av verkställighetshandlingarna.

Skoglund uppgav, att Ljung, då lian den 12 augusti genom Skoglund erhållit
meddelande om att förpassningen skulle äga rum följande dag, förklarat,
att han ”väntat länge på det här” och att det vore bra att få det
undanstökat”. Vid förpassningen hade Ljung för Skoglund nämnt, att han
skrivit ett brev med en ansökan om uppskov med straffverkställigheten
men att han förmodade att brevet, som han lämnat till en kamrat, icke
blivit avsänt av denne, eftersom Ljung icke erhållit något besked i ärendet.
Ljung hade emellertid samtidigt upprepat sin förklaring föregående dag att
han vore nöjd med att straffet verkställdes, ju förr desto bättre.

I promemorian från länsstyrelsens socialsektion anfördes, att det inträffade
haft sin grund i att länsstyrelsens begäran om verkställighetshandlingarna
blivit bortglömd, vartill bidragit bland annat den ovanligt långa
tid som förflutit mellan uppskovsansökningen och verkställighetshandlingarnas
översändande till landsfiskalen. Proceduren i uppskovsärenden vore
sådan, att tillbud till införpassning innan uppskovsansökningen prövats
kunde tänkas uppstå, särskilt då vederbörande bytte vistelseort. Man borde
emellertid kunna räkna med att förpassning förebyggdes genom att den
dömde upplyste om att uppskov vore sökt men att besked om avgörandet
ej erhållits. I förevarande ärende hade Ljung vid förpassningen nämnt, att
han skrivit en uppskovsansökan. Av utredningen att döma skulle han emellertid
ha uppgivit detta på ett mycket sent stadium och pa ett sadant sätt,
att Skoglund fått uppfattningen att Ljung knappast trott, att den ingivits.
Såsom det återgivits gåve Ljungs yttrande närmast det intrycket, att han
önskat avtjäna straffet omedelbart. Ljung syntes därigenom själv i hög
grad ha medverkat till den för tidiga förpassningen. För att undvika liknande
händelser hade länsstyrelsen alltsedan hösten 1954 förfarit så att,
om verkställighetshandlingarna ej genast inkomme, länsstyrelsen hos fångvårdsstyrelsen
hemställde, att denna vid översändande av handlingarna till
vederbörande polismyndighet skulle erinra polismyndigheten om, att handlingarna
skulle översändas till länsstyrelsen.

Sedan jag därefter anmodat fångvårdsstyrelsen att till mig inkomma med
yttrande, anförde styrelsen följande.

Utskrift av domen mot Ljung hade inkommit till fångvårdsstyrelsen den
10 juni 1954. Tiden för fullföljd av talan hade utgått den 23 juni. Vid rutinkontroll
den 13 juli av hos fångvårdsstyrelsen vilande verkställighetsärenden
hade befunnits, att meddelande huruvida talan fullföljts mot domen
ej _ på sätt stadgades i 11 a § kungl. kungörelsen den 21 juni 1946 angående
översändande av domar i vissa brottmål m. m. översänts till
styrelsen. Den 13 juli hade domen sänts till häradsrätten med anhållan om
bevis huruvida talan blivit fullföljd. Den 16 juli hade domen återkommit

220

med bevis att vad ej anförts. Genom resolution den 5 augusti 1954, som
expedierats till landsfiskalen i Bjärtrå distrikt den 7 augusti, hade styrelsen
förordnat, att Ljung skulle för straffets undergående intagas i fångvårdsanstalten
i Hudiksvall. Att verkställighetsresolutionen ej utfärdats
tidigare sammanhängde med rådande arbetsbelastning. Länsstyrelsen hade
icke efterfrågat domen hos fångvårdsstyrelsen.

På grund av uppgiften i fångvårdsstyrelsens yttrande om dröjsmål med
översändande till styrelsen av bevis huruvida talan fullföljts mot domen
inhämtade jag vidare yttrande från häradshövdingen i Ångermanlands
södra domsaga H. F. Knagenhielm Karlsson, som anförde: Målet hade
handlagts under Karlssons ordförandeskap och med dåvarande tingsnotarien
Rune Delvin såsom protokollförare. Delvin hade sedan den 26 maj
1952 innehaft förordnande att utföra sådana göromål, som angåves i 14 §
första stycket 3. domsagostadgan. Enligt vid domsagan tillämpad arbetsordning
ankomme det pa protokollföraren eller, vid förfall för honom, på
annan tingsnotarie med dylikt förordnande att svara för expedieringen av
domar, uppgifter, underrättelser o. d. samt att verkställa därför erforderliga
anteckningar i minnesboken. Orsaken till dröjsmålet med meddelandet
syntes ha varit, att i minnesboken icke införts anteckning om att denna
åtgärd skolat vidtagas. Delvin hade däremot under den 24 juni 1954 infört
anteckningar om vissa andra åtgärder, som skolat vidtagas såväl med
förevarande mål som med en del andra mål, sedan tiden för fullföljd av
talan utgått. Det förbiseende, som sålunda förelupit, torde ha varit föranlett
av den arbetsanhopning, som förelegat i juni 1954 och som för
Delvins del varit särskilt kännbar. Delvin hade på förfrågan förklarat, att
han ej kunde erinra sig de närmare omständigheterna i förevarande fall.

I en till länsstyrelsen i Västernorrlands län avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

Enligt 11 a § kungörelsen den 21 juni 1946 angående översändande av
domar i vissa brottmål m. m. skall i mål, som här avses, sedan tiden för
talan mot domen utgått, från domstolen meddelande sändas till fångvårdsstyrelsen
huruvida den dömde fullföljt talan. Av utredningen framgår, att
den domstolen härutinnan åvilande skyldigheten blivit försummad, med
påföljd att fångvårdsstyrelsen först den 16 juli — efter eget initiativ —
erhållit föreskrivet meddelande i berörda hänseende, ehuru tiden för talan
mot domen utgått redan den 23 juni. Ansvaret för denna försummelse
åvilar i första hand Delvin.

Anmärkningsvärt synes mig vara, att franvaron av berörda meddelande
från häradsrätten icke blivit uppmärksammad i fångvårdsstyrelsen tidigare

221

än som skett. Denna omständighet och vad styrelsen anfört om att förhållandet
iakttagits vid rutinkontroll synes mig innebära, att till styrelsen
inkomna domar icke ägnas sådan fortlöpande uppmärksamhet, som det
framförallt ur korrektionssynpunkt betingade intresset av snar verkställighet
påkallar. Mot styrelsen måste också riktas anmärkning för dröjsmålet
ända till den 5 augusti med beslutet rörande verkställighet av domen.
Det synes ha bort vara styrelsen angeläget att genom ärendets snara avgörande
söka begränsa den till följd av ovanberörda förhållanden redan
långa tidsutdräkten för ärendets behandling.

Vidkommande Fahlén måste det vara ägnat att förvåna att han — som
tillstyrkt Ljungs uppskovsansökning för tiden till den 15 december 1954
— icke, då verkställighetshandlingarna inkommit från fångvårdsstyrelsen
och fråga uppkommit om förpassning av Ljung, kunnat erinra sig uppskovsansökningen
och vad som tidigare förekommit beträffande denna
samt därför ej funnit anledning att närmare efterforska vad som blivit resultatet
av ansökningen.

Vad slutligen angår länsstyrelsens handläggning av uppskovsärendet
hade uppenbarligen redan då Fahlén i början av juli meddelat, att han
icke erhållit verkställighetshandlingarna, länsstyrelsen bort efterhöra dessa
hos fångvårdsstyrelsen. Att så ej skett ens efter det länsstyrelsen vid förnyad
förfrågan å landsfiskalskontoret den 28 juli erhållit upplysning, att
handlingarna ännu ej inkommit, måste anses anmärkningsvärt, särskilt i
betraktande av det angelägna i att ärenden av förevarande art ägnas skyndsam
handläggning. Det måste antagas att, därest länsstyrelsen gjort vad
på densamma ankommit för att få tillgång till verkställighetshandlingarna
och kunna meddela beslut i anledning av ansökningen, det icke behövt
inträffa, att förpassning ägt rum innan uppskovsärendet avgjorts.

Enligt vad utredningen sålunda givit vid handen ha de försummelser,
som enligt vad jag ovan framhållit ligga angivna myndigheter och befattningshavare
till last, samverkat till att förpassningen kommit att ske innan
beslut i anledning av uppskovsansökningen förelegat. Då emellertid Ljung
icke synes ha lidit skada genom vad som inträffat, låter jag, under beaktande
jämväl av omständigheterna i övrigt, i ärendet bero vid mina ovan
gjorda uttalanden under förhoppning att vederbörande skola ha dem i
minnet i framdeles förekommande fall.

Avskrift av denna min skrivelse tillställdes fångvårdsstyrelsen samt
Delvin och Fahlén.

222

20. Fråga om rätt för utmätningsman att i vissa fall för försändelser
i utmätningsärenden begagna sig av tjänstebrevsrätten

Av handlingarna i ett av direktören O. Hellberg i Malmö härstädes
anhängiggjort ärende framgår följande.

Sedan klaganden hos stadsfogden i Borås sökt verkställighet på grund av
ett betalningsföreläggande samt verkställighetsärendet avslutats, anmälde
klaganden i skrivelse den 10 mars 1955 till överexekutor i staden, att kommissionären
hos stadsfogden till klaganden översänt redovisning av den
sökta verkställighetsåtgärden mot postförskott å 11 kronor 50 öre i ett
kuvert å vilket fanns tecknat ”Liggetid 5 dagar”, att stadsfogden i tjänstebrev
anmodat klaganden att erkänna mottagandet av i postförskottsförsändelsen
erhållna handlingar, att denna anmaning sänts klaganden i ett
rekommenderat konvolut med mottagningsbevis, samt att anmaningen
formulerats så, att kommissionären på stadsfogdens order med omgående
post önskade erkännande av mottagandet av de handlingar, som funnos i
postf örskottskonvolutet.

I en till överexekutor avgiven förklaring över anmälningen anförde stadsfogden
R. Eilard följande: Klagandens verkställighetsärende hade inkommit
till Eilard den 18 december 1954. Vid förrättning den 7 januari 1955
hade gäldenären befunnits sakna tillgång. I enlighet med i Borås tillämpad
praxis hade ärendet redovisats så snart det återställts av domsverkställaren
eller den 8 januari. För exekutionskostnaden 10 kronor 20 öre jämte porto
1 krona 30 öre hade begärts postförskott. Redovisningarna å stadsfogdekontoret
ombesörjdes av kommissionären, som i en skrivelse lämnade redogörelse
för ärendet och anhölle, att kvitto å mottagandet av återställda
handlingar återsändes med omgående post. Ett sådant kvitto vore nödvändigt
bland annat för inventering. Formulär till kvitto hade medföljt kommissionärens
skrivelse till klaganden, vilken endast haft att teckna sitt
namn på detta. Det hade han icke gjort. Personligen ansåge Eilard det vara
klandervärt, att en utmätningssökande, som finge sitt ärende snabbt redovisat,
icke kunde kosta på sig omaket att återsända ett ifyllt kvittoformulär
om handlingarnas mottagande. Klaganden hade ännu icke sänt detta.
I de fall, där utmätningssökande gjorde sig skyldig till dylik underlåtenhet,
sände Eilard en påminnelse om erkännandet av handlingarna med bifogande
av nytt kvittoformulär. Då denna påminnelse rörde en tjänsteangelägenhet
— kvittot erfordrades ju för eventuell inventering — vore det väl naturligt,
att det ginge som tjänstepost. I motsatt fall skulle sökanden betala portot.
Ansåge klaganden att tjänstebrev vore oriktigt, borde han alltså ersätta
postverket med 90 öre. Hade en sökande så ringa begrepp om ordning att
han icke sände kvitto, kunde man ej heller vänta att han skulle göra detta
på en vanlig påminnelse. Då klaganden ej sänt något erkännande, hade
påminnelsen därför skett mot mottagningsbevis, som alltså tjänade som

223

verifikation. Slutligen gällde här, att postförskottsförsändelserna hade inskränkt
liggetid.

Genom beslut den 15 mars 1955 fann överexekutor klagandens anmälan
icke böra föranleda någon överexekutors åtgärd.

Med anledning av överexekutors beslut anhöll klaganden i en hit insänd
klagoskrift, att JO måtte pröva huruvida tjänstebrevsrätten använts på
därmed avsett sätt.

Sedan jag på grund av klagoskriften anmodat överexekutor att efter
Eilards hörande avgiva utlåtande i ärendet, inkom överexekutor, rådmannen
Kurt Funkquist, med yttrande från Eilard ävensom med eget utlåtande.

Eilard anförde i sitt yttrande: Det av klaganden ifrågasatta missbruket
av Eilards tjänstebrevsrätt skulle bestå däri, att Eilard, då klaganden icke
velat erkänna handlingarnas återbekommande, för att erhålla bevis därom
vid en kommande inventering, låtit infordra sådant såsom en tjänsteåtgärd.
Givetvis förekomme det ofta, att tjänstebrevsrätten anlitades i utsökningsärenden.
Därest sökande feladresserade ett meddelande eller en infordrad
handling e. d. och denna av adressaten befordrades till rätt utmätningsman,
vore det väl uppenbart, att befordringen vore portofri. Och om — såsom
i förevarande fall — en handling erfordrades för inventeringsändamål,
kunde väl densammas införskaffande icke böra föranleda utgifter för part.

Överexekutor anförde följande: Enligt generalpoststyrelsens brev den 9
juli 1954 till ÖÄ och länsstyrelserna syntes formellt rätt att använda
tjänstebrev i det förevarande fallet icke ha förelegat. Som framginge av
Eilards redogörelse vore hans expeditionssätt emellertid betydligt smidigare
och för utmätningssökandena fördelaktigare än det enligt lagen förutsatta.
Besvären för postverket syntes ju också bli betydligt mindre, i betraktande
av att endast ett fåtal försändelser enligt stadsfogdens expeditionssätt avlätes
med tjänstepost i stället för ett meddelande i varje ärende. Med hänsyn
därtill hemställde överexekutor, att JO i anledning av anmälningen
endast ville företaga den åtgärden, att tjänstebrevsrätten utvidgades att
avse jämväl fall som det ifrågavarande.

På därom av mig framställd begäran avgav generalpoststyrelsen därefter
utlåtande i ärendet och anförde däri följande.

I den av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen över tjänstebrevsberättigade
hade i fråga om den tjänstebrevsrätt, som tillerkänts landsfiskal och
stadsfogde, i en not särskilt anmärkts, att tjänstebrevsrätten beträffande
ärenden enligt utsökningslagen finge användas endast vid avsändande av
bevis, som meddelats borgenär enligt 57 § utsökningslagen, samt för sadana
underrättelser till borgenär i utsökningsmål, som omförmäldes i 15 § kun -

224

görelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i
utsökningsmål m. m. Anledningen till att dessa särbestämmelser meddelats
vore stadgandet i 198 § utsökningslagen att all nödig kostnad för utmätning
samt utmätt egendoms vård och försäljning, så ock för köpeskillingens fördelning
skulle gäldas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen, samt
att kostnad, som ej gulden bleve, skulle av sökanden betalas. I princip
skulle sålunda alla utmätningskostnader bestridas av utmätningssökanden
eller gäldenären. Såsom undantag från denna regel gällde emellertid, att
kostnaderna för översändande av ovannämnda i kontroll- och säkerhetssyfte
föreskrivna underrättelser ansetts icke böra belasta vederbörande utmätningssökande
eller gäldenär. I ärendet hade gjorts gällande, att bevis
om att handlingarna i utsökningsmål återställts till utmätningssökanden
vore erforderligt för kontroll över stadsfogdens redovisning av sådant ärende.
Under dylika förhållanden syntes av stadsfogden vidtagen åtgärd att
tillställa utmätningssökanden skriftlig anmaning om bevisets återsändande
vara att betrakta som en tjänsteangelägenhet av mera allmän art, för vilken
den stadsfogde tillkommande tjänstebrevsrätten finge anlitas. Den ovan
angivna inskränkningen i tjänstebrevsrättens användande beträffande sådana
ärenden enligt utsökningslagen, där alla kostnader skulle bestridas av
utmätningssökanden eller gäldenären, borde sålunda enligt generalpoststyrelsens
uppfattning icke vara tillämplig i nu berörda fall. Såsom villkor
för att tjänstebrevsrätten skulle få användas för här ifrågavarande ändamål
borde dock gälla, att anmaningen om bevisets insändande utfärdades
av stadsfogden själv eller på hans uppdrag av honom i tjänsten underställd
befattningshavare. Även om i förevarande fall av formella skäl den invändningen
måhända kunde göras, att kommissionären expedierat anmaningen
och undertecknat expeditionen, ansåge dock generalpoststyrelsen, eftersom
detta skett på stadsfogdens uppdrag och med hänsyn till expeditionens
egentliga karaktär av tjänsteärende, att någon erinran icke borde göras mot
att stadsfogdens tjänstebrevsrätt begagnats.

Klaganden inkom med påminnelser.

Vid prövning av ärendet fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius klagomålen icke föranleda någon vidare åtgärd.

225

21. Fråga om behövligheten av lokal myndighets tillstånd för
nedkastande av reklamtryck från luftfartyg

Enligt § 33 i förordningen den 26 maj 1922 om luftfart erfordras för utövande
mot ersättning av annan luftfart än luftfart i regelbunden trafik å
viss luftfartsled, därest annan än staten skall utöva driften, tillstånd av
luftfartsmyndigheten.

I § 35 samma förordning stadgas, att vid meddelande av tillstånd enligt
§ 33 må föreskrivas på vad sätt och under vilka villkor luftfarten må utövas.

Med stöd av ovannämnda författningsrum utfärdade luftfartsstyrelsen
den 17 november 1950 driftsbestämmelser rörande fotograferingsflyg, reklamflyg
och därmed jämförbar yrkesmässig flygverksamhet. Därvid lämnades
i fråga om nedkastande av reklamlappar från luftfartyg följande särskilda
föreskrift:

”Vid nedkastande av reklamlappar från luftfartyg skall polismyndigheten
i den ort, där nedkast avses äga rum, ha givit sitt tillstånd. Därjämte
skall iakttagas, att reklamlapparnas storlek icke överstiga 12 X 18 cm, att
papperets vikt icke överstiger 100 gr/m2 samt att reklamlapparna äro så
förpackade och fördelade att de vid utkastningen fullkomligt frigöras från
varandra.”

Vid en av mig den 4 maj 1955 företagen inspektion hos kominunalborgmästaren
i Nacka iakttog jag, att ansökningar om tillstånd att över staden
utkasta flygblad eller reklamlappar i flera fall ingivits till kommunalborgmästaren,
som efter polischefens hörande lämnat de begärda tillstånden.

Vid inspektion, som jag den 27 maj 1955 förrättade hos kommunalborgmästaren
i Ängelholm, uppmärksammade jag ett ärende av enahanda beskaffenhet,
beträffande vilket följande antecknades.

I en till landsfiskalen i Ängelholms distinkt ställd, den 23 november
1954 dagtecknad skrift hade en person anhållit om tillstånd att från flygplan
utdela reklamlappar över Ängelholm med omnejd någon dag under
tiden den 13—den 26 december samma år. Sedan skriften av landsfiskalen
överlämnats till kommunalborgmästaren i staden, hade denne genom beslut
den 29 november 1954 icke funnit skäl bifalla ansökningen.

Efter remiss av de över inspektionerna härutinnan förda protokollen,
däri jag anmärkte att det syntes oklart varå skyldigheten att söka ifrågavarande
tillstånd grundades, anförde kommunalborgmästaren i Nacka O.
Gestblom samt kommunalborgmästaren i Ängelholm K. Dalfelt i avgivna
yttranden följande.

Gestblom: I luftfartsstyrelsens den 17 november 1950 utfärdade bestämmelser
rörande bland annat reklamflyg hade i fråga om nedkastande av

13 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1950 urs riksdan.

226

reklamlappar från luftfartyg föreskrivits, att polismyndigheten å den ort,
där nedkast avsåges äga rum, skulle ha givit sitt tillstånd. Denna bestämmelse
måste anses ha tillkommit för att polismyndigheten skulle givas tillfälle
att bedöma, huruvida nedkastandet vore ur ordningssynpunkt lämpligt
eller ej. Bestämmelsen hade av Gestblom betraktats som ett komplement
till § 13 andra stycket ordningsstadgan för rikets städer. Det måste
nämligen anses ovisst, huruvida sistnämnda författningsrum i sig självt
vore tillräckligt som grund för lämnande av tillstånd.

Dalfelt: Han hade ingått i prövning av den ifrågavarande ansökningen
med stöd av § 17 mom. 3 i den av länsstyrelsen den 31 augusti 1914 fastställda
särskilda ordningsstadgan för Ängelholm, vilket moment vore så
lydande: ”Ingen må å gata eller allmän plats utkasta eller kvarlämna papper,
hö, halm, fruktskal eller annat dylikt.” Motivet för det meddelade
avslaget å ansökningen hade varit den nedskräpning av allmän plats och
enskilt område, som dylik distribution av reklamlappar medförde.

I infordrat yttrande anförde landsfiskalen i Ängelholms distrikt Eric
Hammar beträffande sin befattning med sistnämnda ansökan följande: De
reklamlappar, varom fråga varit, hade avsett en film, som skulle visas i
Ängelholm. Med hänsyn såväl till att kommunalborgmästaren hade att
lämna tillstånd till biografföreställningar som till föreskriften i § 17 mom. 3
särskilda ordningsstadgan för Ängelholm hade ansökningen, ehuru felaktigt,
överlämnats till kommunalborgmästaren.

Sedan handlingarna i nämnda båda ärenden därefter överlämnats till
luf tf artsstyrelsen för yttrande, anförde styrelsen följande: Genom den i
styrelsens den 17 november 1950 utfärdade bestämmelser intagna föreskriften
om tillstånd av polismyndighet vid nedkastande av reklamlappar från
luftfartyg hade styrelsen velat ställa krav på ägare eller brukare av luftfartyg
att undersöka, huruvida skyldighet kunde föreligga att ur andra synpunkter
än dem, som styrelsen hade att företräda, hos behörig myndighet
söka tillstånd till ifrågavarande verksamhet. Styrelsen hade därvid i första
hand haft i åtanke den nedskräpning av offentliga platser och enskilda områden,
som åstadkommes av nedkastade flygblad, reklamlappar och dylikt,
samt att sådant nedkastande i vissa fall kunde åstadkomma för den allmänna
ordningen störande folksamlingar m. m. Då detta ägde samband
med ordningens upprätthållande, hade det därför varit naturligt att i bestämmelsen
angiva polismyndigheten i orten såsom den myndighet, som
kunde ha att ta ställning till nämnda ordningsfråga. Styrelsen hade i detta
sammanhang icke ingått på något försök att fastställa, huruvida generell
skyldighet att söka förevarande tillstånd förelåge på grund av ordningsstadgan
för rikets städer eller med stöd av § 20 i samma stadga för vissa
städer meddelade särskilda ordningsföreskrifter. Styrelsen hade sig emeller -

227

tid bekant, att sådana särskilda ordningsföreskrifter funnes fastställda och
att i vissa städer skyldighet sålunda kunde föreligga att söka sådant tillstånd
som nu nämnts. Då det vore uppenbart, att styrelsen icke kunde utfärda
bestämmelse, som innefattade skyldighet för annan myndighet att
företaga förvaltningsakt inom denna myndighets eget verksamhetsområde,
finge den bestämmelse, som styrelsen i detta sammanhang utfärdat, givetvis
i och för sig icke anses grunda en skyldighet eller ett stöd för vederbörande
myndighet att meddela eller vägra tillstånd, som nu avsåges. Såsom
i det föregående anförts utgjorde styrelsens ifrågavarande föreskrift
enligt styrelsens uppfattning endast ett krav på ägare eller brukare av luftfartyg
att undersöka, huruvida skyldighet att söka tillstånd kunde föreligga
på grund av bestämmelser och föreskrifter av annan myndighet. Då
av remisshandlingarna framginge, att den nämnda föreskriften i visst fall
ansetts utgöra stöd för annan myndighets upptagande av sådan fråga till
prövning, syntes det styrelsen emellertid erforderligt att vidtaga sådan
ändring av föreskriften, att någon missuppfattning eller misstolkning icke
längre kunde förekomma. Styrelsen avsåge därför att snarast vidtaga sådan
ändring av bestämmelserna, att ifrågavarande föreskrift erhölle i huvudsak
följande lydelse: ”Före nedkastande av reklamlappar från luftfartyg skall
luftfartygets ägare eller brukare förvissa sig om att tillstånd härtill, där
sådant på grund av gällande bestämmelser eller föreskrifter erfordras, har
inhämtats från polismyndighet eller annan behörig myndighet i den ort,
där nedkastning avses äga rum.”

I en till luf tf artsstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

Den av luftfartsstyrelsen givna föreskriften att tillstånd av polismyndigheten
i orten skall givas vid nedkastande av reklamlappar från luftfartyg
har enligt vad styrelsen framhållit icke avsetts skola i och för sig grunda
någon skyldighet för ägare eller brukare av luftfartyg att inhämta sådant
tillstånd. Enligt styrelsen är föreskriften i stället så att förstå, att därigenom
allenast lämnats åläggande för ägaren eller brukaren att undersöka,
huruvida på grundval av i annan ordning utfärdade bestämmelser skyldighet
att söka tillstånd till verksamheten må föreligga, samt att i förekommande
fall inhämta sådant tillstånd av behörig myndighet. Den av styrelsen
sålunda angivna innebörden av föreskriften låter sig dock enligt min
mening icke väl förena med dess kategoriska avfattning. Såsom handlingarna
i ärendet utvisa har föreskriften även i den praktiska tillämpningen
tolkats såsom innefattande en allmän skyldighet att söka tillstånd. Det i
föreskriften begagnade uttrycket ”polismyndigheten i orten” synes därjämte
ha föranlett olika tolkningar. Då emellertid styrelsen förklarat sig

228

ämna snarast åvägabringa erforderligt förtydligande av föreskriften, finner
jag ärendet i denna del icke påkalla någon min vidare åtgärd.

Beträffande den i ärendet berörda frågan huruvida tillstånd till nedkastande
av reklamlappar från luftfartyg kan anses erforderligt jämlikt § 13
andra stycket ordningsstadgan för rikets städer får jag framhålla, att i den
mån sådan flygverksamhet företages enbart såsom en form av distribution
av reklamtryck förfarandet enligt min mening icke kan vara att hänföra till
begreppet tillställning i ordningsstadgans bemärkelse. I dylika fall — varom
fråga synes ha varit i de nu aktuella ansökningsärendena — torde tillstånd
jämlikt berörda författningsrum icke krävas. Om däremot distributionsverksamheten
förenas med moment av flyguppvisning, kan tillstånd
av lokal myndighet bli erforderligt jämlikt § 29 lcungl. kungörelsen den 20
april 1928 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen
om luftfart.

Vad härefter angår frågan huruvida skyldighet kan föreligga att i förevarande
hänseende söka tillstånd jämlikt föreskrift i sådant lokalt ordningsstadgande,
som av en kommuns fullmäktige antagits och av länsstyrelsen
fastställts i enlighet med bestämmelserna i § 20 ordningsstadgan
för rikets städer, torde inom åtskilliga samhällen gälla en föreskrift av i
huvudsak samma innehåll som den härovan återgivna, för Ängelholm
gällande föreskriften, avseende förbud att å allmän plats utkasta eller kvarlämna
vissa föremål, bland annat papper. Därest sådana till förekommande
av nedskräpning av allmän plats meddelade föreskrifter överhuvudtaget
kunna anses tillämpliga å det speciella förfarande, varom nu är fråga, är
emellertid att märka, att föreskrifterna, enligt den avfattning de regelmässigt
erhållit, innefatta indispensabelt förbud i berörda hänseende. Någon
befogenhet för kommunalborgmästare eller annan lokal myndighet att
på ansökan medgiva undantag från sålunda meddelat förbud föreligger
alltså icke.

I de ifrågavarande ansökningsärendena ha Gestblom och Dalfelt ingått
i prövning av till dem översända ansökningar. I enlighet med vad jag ovan
anfört finner jag, att laga grund saknats för sådan prövning. Då jag emellertid
anser mig kunna förvänta, att framdeles uppkommande ärenden av
förevarande beskaffenhet komma att ägnas lagenlig handläggning, har jag,
med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt, låtit härutinnan bero
vid mina nu gjorda uttalanden.

Vad jag sålunda anfört bragtes jämväl till Gestbloms och Dalfelts kännedom.

229

III. Framställningar till Konungen

1. Framställning angående vidgad rätt för man, som interimistiskt
förpliktats utgiva underhållsbidrag till barn u. ä. eller barnets moder

men som sedermera befunnits ej vara underhållsskyldig, att av
allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp

Den 21 mars 1955 avlät jag till Konungen följande framställning:

Enligt 20 kap. 12 § föräldrabalken äger i mål angående underhåll rätten
att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna därom
efter vad som finnes skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag må dock ej
åläggas någon med mindre sannolika skäl föreligga att han är bidragsskyldig.
— Har sådant förordnande meddelats, vilket kan ske utan huvudförhandling,
skall rätten när målet eller ärendet avgöres pröva, om åtgärden
skall bestå. Förordnandet får verkställas lika med laga kraft ägande dom
men kan när som helst återkallas av rätten.

I 13 § samma kapitel stadgas att, om mannen, efter det han på grund
av förordnande som avses i 12 § betalat underhållsbidrag till barn utom
äktenskap eller barnets moder, genom laga kraft ägande dom funnits icke
vara underhållsskyldig, må han dock ej av den som mottagit underhållsbidraget
söka åter vad han utgivit men äge av allmänna medel återbekomma
guldna bidragsbelopp jämte ränta efter sex för hundra om året från
betalningsdagen. Ansökan härom skall, för att komma under prövning,
inom ett år från det domen vunnit laga kraft göras hos länsstyrelsen i det
län, där målet avgjordes av underrätt. Vad av allmänna medel utgivits
skall stanna å statsverket, där ej länsstyrelsen på grund av särskilda omständigheter
finner skäligt förordna, att staten skall söka sitt åter av den
som mottagit underhållsbidraget. Talan om återbekommande av vad sålunda
utgivits må ej väckas senare än ett år från det utbetalningen ägde
rum.

Den såsom barnafader instämde personens rätt att återbekomma utgivet
underhållsbidrag är knuten till förutsättningen att laga kraftvunnen dom
i målet meddelats. Detta förhållande framgår väl redan av lagrummets
lydelse, men det har fastslagits i några av Kungl. Maj:t i regeringsrätten
meddelade utslag.

Enligt ett i regeringsrättens årsbok 1951 s. 1 refererat rättsfall förekom
följande.

I mål mellan Hilma F, kärande, och Eric E, svarande, angående faderskap
m.m., förpliktade Nedansiljans domsagas häradsrätt genom beslut
den 22 oktober 1948 med stöd av 28 § lagen om barn utom äktenskap E
att från nämnda dag intill dess häradsrätten meddelade dom i målet till

230

Hilma F utgiva bidrag till hennes utom äktenskap födda dotter med 40
kronor i månaden att betalas förskottsvis för månad. I utlåtande från
statens rättskemiska laboratorium anfördes sedermera, att det på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt finge anses uppenbart, att E icke vore
fader till Hilma F:s ovannämnda barn. Häradsrätten utfärdade därefter
kallelse till huvudförhandling i målet och angav däri att, därest Hilma F
varken inställde sig personligen eller genom ombud, skulle käromålet förfalla.
Vid huvudförhandlingen uteblev Hilma F. Vederbörande barnavårdsman,
som inställt sig, förklarade, att han icke hade något att erinra
mot att käromålet förfölle. Enligt dom den 24 april 1950, som vann laga
kraft, förklarade häradsrätten med stöd av 44 kap. 3 § första stycket och
4 § första stycket rättegångsbalken Hilma F:s talan förfallen samt förordnade,
att målet skulle avskrivas ävensom att häradsrättens förenämnda
beslut den 22 oktober 1948 skulle upphöra att gälla.

Hos länsstyrelsen i Kopparbergs län anhöll E därefter — under förmälan
att han i anledning av häradsrättens beslut den 22 oktober 1948
utbetalat 480 kronor till Hilma F — att av allmänna medel återbekomma
nämnda belopp. Genom resolution den 28 september 1950 utlät sig länsstyrelsen:
Enär E icke genom laga kraft ägande dom funnits icke vara
underhållsskyldig gentemot ifrågavarande barn och framställningen sålunda
icke kunde anses grundad å sådant förhållande, som avsåges i 20
kap. 13 § föräldrabalken, funne länsstyrelsen sig förhindrad bifalla framställningen.

E anförde besvär hos Kungl. Maj:t under yrkande, att hans hos länsstyrelsen
gjorda framställning måtte bifallas eller att målet måtte återförvisas
till länsstyrelsen för ny handläggning. Till stöd för besvären anförde
E i huvudsak följande. Den situation, som häradsrättens dom återgåve,
måste vara liktydig med det förhållande att i domen klart utsagts
att han icke vore barnets fader och att kärandens talan förty ogillades.
Målet hade av rätten utsatts till huvudförhandling med det enda föreläggande
för käranden som i lag vore möjligt. E hade inställt sig personligen,
biträdd av sitt rättegångsombud. Även barnavårdsmannen hade
kommit tillstädes. Käranden däremot hade trots upprepade påstötningar
icke infunnit sig. Just med hänsyn till sina möjligheter att återfå det interimistiskt
betalade underhållsbidraget hade E påyrkat att få en dom i själva
sakfrågan, vilket rättens ordförande dock förklarat vara omöjligt. Länsstyrelsen
hade alltför ”benhårt” hållit sig till ordalagen i de bestämmelser
som här gällde. I målet hade förelegat utlåtande av sådant innehåll, att
därest käranden kommit tillstädes hennes talan skulle ha ogillats och E
förklarats icke vara underhållsskyldig. Käranden hade emellertid icke med
tvångsmedel kunnat åläggas inställelse. Det kunde icke vara så, att här
förelåge en lucka i lagen. Det fall som här inträffat måste vara så pass

231

vanligt, att lagstiftaren icke gärna kunde ha förbisett det. Det skulle vara
i högsta grad stötande, om E icke kunde återfå dessa pengar. För det fall
att besvären icke kunde bifallas, hemställde E, att Kungl. Maj:t ändock
måtte förordna om utbetalande till honom av ifrågavarande belopp.

Länsstyrelsen hemställde i utlåtande, att Kungl. Maj:t måtte lämna
besvären utan bifall, men förklarade sig med hänsyn till i målet föreliggande
särskilda omständigheter icke ha något att erinra mot att E gottgjordes
för vad han visade sig ha utgivit i underhållsbidrag pa grund av
häradsrättens beslut den 22 oktober 1948. Även statskontoret avstyrkte
bifall till besvären och tillstyrkte bifall till ansökningen.

Regeringsrätten fann i utslag den 8 januari 1951 ej skäl att göra ändring
i länsstyrelsens resolution.

Ett regeringsråd yttrade: ”Enär jämlikt grunderna till stadgandena i
20 kap. 13 § föräldrabalken häradsrättens ovannämnda dom den 24 april
1950 får anses medföra rätt för klaganden att på sätt i nämnda lagrum
sägs av allmänna medel återbekomma av honom på grund av häradsrättens
beslut den 22 oktober 1948 guldna bidragsbelopp jämte ränta därå,
prövar jag skäligt att med undanröjande av länsstyrelsens resolution visa
målet åter till länsstyrelsen för ny behandling.”

I regeringsrättens årsbok 1951 s. 3 redogöres för ett annat rättsfall, däri
rådhusrätten i Östersund i mål mellan Märta 1J och Gunnar F angående
faderskap till ett den förras utom äktenskap födda barn i interimistiskt
beslut förpliktat F att förskottsvis varje månad utgiva underhållsbidrag
för barnet till dess rådhusrätten meddelat dom i målet. Sedan statens rättskemiska
anstalt efter verkställd blodprovsanalys avgivit det utlåtandet
att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finge anses uppenbart att F
icke vore fader till barnet ifråga, återkallade Märta P, F och barnavårdsmannen
målet under framhållande att det enligt blodundersökningen visat
sig, att F icke vore fader till barnet. Genom slutligt beslut avskrevs målet
från vidare handläggning, till följd varav det tidigare meddelade interimistiska
beslutet icke vidare skulle gälla. På ansökan av F om återbekommande
jämlikt 20 kap. 13 § föräldrabalken av allmänna medel av det av
honom redan utgivna underhållsbidraget fann länsstyrelsen i Jämtlands
län i meddelad resolution, enär icke visats att F genom laga kraft ägande
dom funnits icke vara underhållsskyldig gentemot ifrågavarande barn,
ansökningen icke lagligen kunna bifallas. Efter besvär av F fann regeringsrätten
i utslag den 8 januari 1951 ej skäl göra ändring i länsstyrelsens
resolution.

I båda de omförmälda fallen hemställde emellertid regeringsrätten, att
Kungl. Maj:t måtte bereda vederbörande klagande ersättning genom att
förordna om utbetalande till dem av beloppen. Denna hemställan blev
också bifallen av Kungl. Maj:t i statsrådet.

232

Vid av mig företagna inspektioner av länsstyrelser har jag iakttagit, att
mål av ifrågavarande slag blivit avskrivna utan att dom däri meddelats,
med påföljd att svårigheter uppstått för den förpliktade att återfå vad han
erlagt på grund av interimistiskt beslut om skyldighet att gälda underhållsbidrag.
I enlighet med utgången i ovanberörda rättsfall ha länsstyrelserna
sålunda ansett honom icke kunna tillerkännas ersättning i sådant
hänseende, när målet icke fullföljts så att dom kunnat meddelas.

Enligt min mening synes det knappast rimligt, att ersättningsfrågan i
fall av förevarande beskaffenhet göres helt beroende av sättet för avslutandet
av det mål, däri mannen förpliktats att redan innan hans underhållsskyldighet
fastslagits utgiva bidrag i sådant hänseende. Att rätten
till ersättning av statsmedel är beroende på att dom meddelas är icke
envar bekant. Det torde därför icke kunna förutsättas, att den som guldit
bidraget skall, då käranden vill avstå från sin talan genom uteblivande
eller återkallelse, på det sätt tillvarataga sin rätt att han begär, att rätten
skall meddela dom i målet och ogilla käromålet. Målets fullföljande allenast
i sadant syfte medför även kostnader, som i varje fall för kärandens
del kunna tyckas onödiga och göra denna benägen för avslutande av
målet på enklaste sätt eller genom återkallelse av talan. I de ovan omförmälda
rättsfallen har Kungl. Maj:t ansett skäl tala för att klagandena,
då deras talan med hänsyn till lagtextens avfattning icke kunde vinna
bifall, borde i annan ordning tillerkännas ersättning av allmänna medel.

I de fall, där den vidare utredningen i det anhängiggjorda målet klart
givit vid handen att mannen icke är underhållsskyldig, synes det mig
kunna ifrågasättas om icke, då dom ej meddelas, mannen bör kunna, utan
den omgång som är förenad med sakens hänskjutande till Kungl. Maj:t i
statsrådet, tillerkännas ersättning för det utgivna underhållsbidraget. Även
utan domstolens prövning av underhållsskyldigheten och ogillande av ersättningstalan
mot mannen torde, t. ex. med stöd av blodundersökning
eller annans erkännande av faderskapet, med tillräcklig säkerhet kunna
av länsstyrelse prövas, om mannen bör såsom icke underhållsskyldig utfå
ersättning av allmänna medel för det utgivna beloppet. Vad i 20 kap. 13 §
första stycket föräldrabalken stadgas om rätt till ersättning av allmänna
medel synes mig genom ett tillägg till lagrummet böra göras tillämpligt
å man, som befunnits uppenbarligen icke vara fader till barnet och alltså
icke underhållsskyldig, även om domstolen skiljer sig från målet utan dom.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda
spörsmål och synpunkter för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.

233

2. Framställning angående ersättning till trafikbilägaren Långsvens
Anders Andersson för vissa körningar för
polismyndighets räkning

Den 13 oktober 1955 avlät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Bexelius till Konungen en så lydande skrivelse:

Av handlingarna i ett av advokaten Torsten Ljungquist i Falun härstädes
anhängiggjort ärende framgår, bland annat, följande.

I skrivelse den 13 februari 1953 till landsfogden i Kopparbergs län anförde
Ljungquist i egenskap av ombud för trafikbilägaren Långsvens
Anders Andersson i Ovanmyra: Under våren 1952 hade Andersson med
sin trafikbil utfört tre körningar åt i Boda kyrkby då tillfälligt stationerade
fjärdingsmannen Albin Hjerpe. Resorna hade av Hjerpe företagits i och för
tjänsten och Andersson hade debiterat dem å Hjerpe i enlighet med tre
särskilda räkningar, en den 24 april 1952 för en resa till en brand i Ovanmyra,
en den 28 april 1952 för en resa för delgivning av stämningar m. m.
samt en den 3 maj 1952 för en resa för omhändertagande av en alkoholist.
Sammanlagt skulle Andersson enligt räkningarna haft att utfå 110 kronor
”90” öre. Räkningarna hade av Andersson överlämnats till Hjerpe. Andersson
hade emellertid icke fått någon betalning av Hjerpe trots upprepade
krav. Sedan Hjerpe avflyttat från orten, hade Andersson enligt
egen uppgift förhört sig hos länsstyrelsen i Kopparbergs län, huruvida
Hjerpe utfått någon reseersättning på grund av räkningarna, och sade
sig Andersson ha fått det beskedet att länsstyrelsen utbetalat pengarna till
Hjerpe. Vore Anderssons uppgift att Hjerpe uppburit pengarna utan att
betala räkningarna till Andersson riktig, måste här föreligga ett felaktigt
tillvägagångssätt från Hjerpes sida. Betalning hade i allt fall av Hjerpe
senast bort erläggas, då han slutade sin tjänst i orten. Ljungquist ville
därtill anmärka, att Andersson i detta sammanhang bestämt bestrede att
han utfört någon körning på kredit åt Hjerpe såsom privatperson. Andersson
ansåge, att han utfört körningen åt en polisman i tjänsteutövning,
varför han ansåge sig berättigad till ersättning av statsmedel oavsett
huruvida Hjerpe redan utfått ersättning från länsstyrelsen eller ej. Ljungquist
hemställde om utredning i ärendet. Skulle denna giva till resultat att
Andersson icke hade någon möjlighet att av statsverket utfå ersättning för
körningarna, ansåge Ljungquist, att genom ändrade bestämmelser beträffande
rätten att utfå reseersättning garanti borde skapas för att det
inträffade icke upprepades.

Med anledning av denna skrivelse verkställde landsfogdeassistenten Jan
Encrantz såsom särskilt förordnad förundersökare utredning i saken, därvid
Andersson och Hjerpe hördes.

234

Den 29 juni 1953 beslöt landsfogden Axel Bloraér att avskriva anmälningsärendet,
enär brott ej förelåge.

I den hit inkomna klagoskriften anförde Ljungquist följande.

Ljungquist ville göra gällande, att i förevarande fall ett fel måste vara
begånget av någon eller några personer med tjänstemannaansvar, vilket
lett till att från länsstyrelsen pengar kunnat utanordnas till en tillfälligt
tjänstgörande fjärdingsman och sedan av denne användas för privat räkning
utan att någon brottslig handling därvid av landsfogden kunnat
konstateras föreligga beträffande fjärdingsmannen. Skulle det mot förmodan
vara så, att pengarna utanordnats i laga ordning samt därefter
kunnat av fjärdingsmannen tillgripas för egen räkning utan någon påföljd
för denne, syntes här föreligga en betänklig lucka i lagstiftningen på
området, till våda och men för en godtrogen allmänhet. Ljungquist hemställde
i så fall, att JO måtte vidtaga åtgärder för ändring av bestämmelserna
på ifrågavarande område.

Sedan JO i anledning av klagoskriften anmodat länsstyrelsen att efter
hörande av Hjerpe och Blomér inkomma med yttrande, inkom länsstyrelsen,
som meddelade att Hjerpe icke kunnat anträffas, med yttranden från
Blomér samt landskainreraren Axel Bergström, numera taxeringsinspektören
Lennart Palm och förste länsnotarien Allan Fahlroth ävensom med
eget utlåtande.

Blomér uppgav, att han, sedan Andersson hos riksåklagarämbetet begärt
överprövning av Blomérs ovannämnda beslut i anmälningsärendet, den 8
april 1954 avgivit utlåtande i saken till riksåklagarämbetet samt att han
såsom yttrande i förevarande ärende åberopade vad han anfört i berörda
utlåtande. Blomér hade däri anfört: Ostridigt i ärendet vore, att Andersson,
som den 24 och den 28 april samt den 3 maj 1952 med sin trafikbil
utfört körningar åt Hjerpe i och för dennes tjänst såsom t. f. fjärdingsman,
givit Hjerpe anstand med betalning av körlegorna. Hed anledning
därav och enär det icke vore styrkt, att Hjerpe vid beställning eller företagandet
av bilresorna, medelst vilseledande om sin avsikt att göra rätt för
sig, förmått Andersson att utföra körningarna, hade ärendet icke föranlett
någon åtgärd. Hjerpe hade, sedan Andersson tillställt Hjerpe räkningarna
å berörda körningar, insänt räkningarna jämte reseräkning till länsstyrelsen,
varefter denna utanordnat begärd ersättning till Hjerpe. Den omständigheten
att Hjerpe före insändandet av räkningarna till länsstyrelsen
icke erlagt betalning för dessa kunde icke läggas Hjerpe till last såsom
brottsligt förfarande. Icke heller kunde det förhållandet att Hjerpe, sedan
han erhållit ersättning av länsstyrelsen, underlåtit betala Andersson anses
såsom brottsligt, ehuru detta Hjerpes förfarande emellertid måste betraktas
såsom synnerligen klandervärt. I detta sammanhang kunde omnämnas, att

235

Hjerpe redan den 19 juli 1952 entledigats sasonr polisaspirant pa grund
av i andra sammanhang visad olämplighet för polistjänst.

Palm anförde: Hjerpe hade erhållit ersättning från länsstyrelsen för
ifrågavarande resor enligt bestämmelserna i ersättningskungörelsen. Det
förhållandet att ifrågavarande räkningar icke vore kvitterade syntes sakna
betydelse för länsstyrelsens beslut om utbetalning till Hjerpe. Räkningarna
vore endast till för att styrka, att resorna företagits på i vederbörandes
egen räkning uppgivet sätt och till uppgiven kostnad. Den ucanordnande
myndigheten hade" att verkställa utbetalning till den ersättningsberättigade
— i detta fall Hjerpe. Hur denne sedan gjorde upp sitt mellanhavande
med den, som ställt kommunikationsmedel till hans förfogande, vore en
civilrättslig fråga, vartill länsstyrelsen icke hade anledning att taga ställning.

Bergström och Fahlroth, vilka deltagit i länsstyrelsens anordningsbeslut,
anförde i gemensamt yttrande: I länsstyrelsens cirkulärskrivelse den 30
september 1949 till samtliga polismän å Kopparbergs läns landsbygd hade
bland annat föreskrivits, att räkning från polisman å ersättning för tjänsteresa
företagen med taxeautomobil skulle åtföljas av kvitto å kostnaden.
Det torde därför numera allenast i undantagsfall förekomma, att \ id en
polismans reseräkning fogade verifikationer bruste i angivet hänseende.
Palm, som granskat ifrågavarande räkning och tillstyrkt utbetalning,
syntes ha förbisett sålunda lämnade föreskrifter, vilket icke uppmärksammats
vid utanordningsbeslutet. Att skapa särskilda garantier mot en upprepning
av det inträffade syntes icke erforderligt.

Länsstyrelsen åberopade för egen del vad Blomér, Bergström och Fahlroth
anfört i sina yttranden.

Sedan Ljungquist avgivit påminnelser och länsstyrelsen efter anmodan
inkommit med nytt yttrande från Palm ävensom med eget förnyat utlåtande,
avgav riksräkenskapsverket på begäran utlåtande i ärendet.

I beslut den 17 juni 1955 i överprövningsärendet fann riksåklagarämbetet.
på anförda skäl, ärendet icke föranleda någon ämbetets vidare åtgärd.

I ärendet är utrett, att Andersson på begäran av Hjerpe i egenskap av
t. f. fjärdingsman i Boda polisdistrikt med sin trafikbil utfört körningar åt
Hjerpe i tre särskilda fall, varvid Hjerpe anhållit att senare få erlägga
betalning för körningarna. Sedan Andersson till Hjerpe överlämnat rakningar
för körningarna å tillhopa 110 kronor 91 öre samt landsfiskalen i
distriktet attesterat räkningarna, har Hjerpe under åberopande av dem
hos länsstyrelsen anhållit om ersättning för ifrågavarande resekostnader.
På tillstyrkan av Palm såsom t. f. länsbokliållarc har länsstyrelsen utanordnnt
ersättning med sagda belopp till Hjerpe. Andersson har emellertid

236

icke utfått likvid för räkningarna av Hjerpe vare sig före eller efter utanordningen.

För utanordning av ersättningen till Hjerpe hade väl bort krävas, att
Anderssons räkningar varit av denne kvitterade. Syftet med kravet på
kvitto är emellertid att hindra, att tjänsteman erhåller större ersättning
än som motsvarar de verkliga kostnaderna. I förevarande fall är utrett, att
det utanordnade beloppet motsvarade de verkliga kostnaderna. Härtill
kommer, att Hjerpes räkning var försedd med vederbörlig attest av landsfiskalen.
Vid sådant förhållande och då ersättningen skulle utgå till Hjerpe
såsom gottgörelse för dennes kostnader och ej till Andersson, synes mig
det förhållandet att vid utanordningen förbisetts att Anderssons räkningar
ej voro kvitterade icke kunna läggas de för utanordningen ansvariga tjänstemännen
till last såsom tjänstefel. Straffrättsligt ansvar kan icke heller
åläggas Hjerpe, som vid tiden för utanordningen icke längre intog ställningav
tjänsteman, på grund av hans underlåtenhet att erlägga betalning till
Andersson för körningarna. Jag finner därför klagomålen icke kunna°föranleda
ingripande från min sida mot någon tjänsteman.

Av vad i ärendet förekommit har emellertid framgått, att Andersson,
som ostridigt utfört de ifrågakomna körningarna på begäran av Hjerpe
såsom polisman, icke erhållit betalning för desamma och ej heller synes
ha utsikt att av Hjerpe kunna utfå någon ersättning för dem. Någon rätt
för Andersson att av statsverket erhålla betalning för resorna förefinnes
icke. På grund av vad jag ovan anfört torde det ej heller vara tänkbart,
att någon tjänsteman till följd av straffbart fel i tjänsten skulle kunna
förpliktas att i skadestandsväg ersätta Andersson. Då ifrågakomna körningar
i allt fall skett i det allmännas intresse samt det förhållandet, att
en trafikbilägare ej kunnat utfå betalning för körning i ett fall som det
förevarande, är ägnat att försvåra möjligheterna för en polisman att i
förekommande fall snabbt erhålla önskad körning, vill jag ifrågasätta, huruvida
icke ersättning av statsmedel bör tillerkännas Andersson för de åt
Hjerpe utförda körningarna enligt ovannämnda räkningar mot skyldighet
för Andersson att å kronan överlåta sin fordran å Hjerpe.

Aled stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag — med
bifogande av handlingarna i ärendet — i underdånighet för Eders Kung],
A!aj:t framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd Eders Kungl.
Alaj:t må finna framställningen föranleda.

Framställningen har remitterats till statskontoret för avgivande av utlåtande.

237

3. Framställning angående förtydligande av stadgandet i 18 § tredje

stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna

om stadsfiskals skyldighet att utom tjänstetid vara tillgänglig
för mottagande av brådskande meddelanden

Den 23 december 1955 skrev jag till Konungen följande:

I 24 kap. 6—8 §§ rättegångsbalken äro bestämmelser meddelade om
skyldighet för polisman att till vederbörande anhållningsmyndighet anmäla
gripande av för brott misstänkt person i fall, då den misstänkte gripes för
verkställighet av ett i hans frånvaro meddelat anhållningsbeslut eller då
annan än behörig anhållningsmyndighet griper den misstänkte i avbidan
på anhållningsmyndighetens beslut om hans anhållande.

I 6 § första stycket stadgas, att om den, vilkens anhållande beslutats,
avvikit eller eljest ej är tillstädes, då beslutet meddelas, skall, så snart
beslutet verkställts, anmälan därom göras hos anhållningsmyndigheten.

Enligt 7 § första stycket må, när mot någon skäl till anhållande förekomma
men beslut därom icke utan fara kan avvaktas, polisman även utan
sådant beslut gripa honom. Då någon gripits, skall enligt paragrafens tredje
stycke anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten, vilken
har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne
skall anhållas eller frigivas.

I 8 § föreskrives, att den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt
7 § skall, så snart ske kan, för förhör inställas för anhållningsmyndigheten
eller för polisman, åt vilken uppdragits att hålla förhöret.

Avsikten med dessa föreskrifter har varit att skapa garanti för att ansvaret
för ett frihetsberövande snarast möjligt övertages av anhållningsmyndigheten,
vilken det åligger att utan dröjsmål pröva frågan om frihetsberövandets
bestånd. Anhållningsmyndighet är polismyndigheten eller
åklagaren i den ort, där brottet förövats eller där åtal för brottet eljest
kan äga rum.

För ernående av en såvitt möjligt enhetlig tillämpning av bestämmelserna
på detta område gjorde jag i min till 1954 års riksdag avgivna ämbetsberättelse
vissa uttalanden, bland annat rörande anmälan om gripande.
Härutinnan anförde jag (s. 203 o. f.), bland annat, följande:

”För att frågan om frihetsberövandet skall komma under behandling avbehörig
anhållningsmyndighet måste anmälan om att den misstänkte
gripits göras hos myndigheten. Detta gäller såväl då den misstänkte gripits
för verkställande av ett anhållningsbeslut som ock då gripandet skett
såsom provisoriskt anhållande. I och med mottagandet av denna anmälan
övertager anhållningsmyndigheten allt ansvar för det fortsatta frihetsberövandet.

238

Anmälan skall ske utan dröjsmål. I 24 kap. 6 § rättegångsbalken föreskrives,
att anmälan skall ske så snart anhållningsbeslutet verkställts, och
i 7 § stadgas för där omförmälda fall, att anmälan skall göras skyndsamt.
En vanlig anmärkning mot polismännen är, att de dröja alltför länge med
anmälan, tydligen på grund av en önskan att, då anmälan göres, kunna
lämna anhållningsmyndigheten möjligast fullständiga uppgifter i saken.
Polismannen skall emellertid, då han verkställer ett gripande med stöd av
7 §, ha funnit skäl till anhållande föreligga, och det är endast dessa skäl han
behöver meddela anhållningsmyndigheten vid underrättelsen om gripandet.
Det är därför felaktigt av polismannen att, innan anmälan sker, på egen
hand efter gripandet verkställa förundersökning genom att hålla förhör
med den misstänkte, målsäganden eller andra personer eller genom att företaga
undersökning av brottsplatsen o. dyl. Sådana åtgärder ankomma på
förundersökningsledaren. Endast om anhållningsmyndigheten ej kan anträffas
med underrättelse om gripandet, får polismannen göra utredning i
saken. — —--—---------------

Sker gripandet till verkställighet av ett anhållningsbeslut, måste polismannen
i den mån det finnes erforderligt förvissa sig om den gripnes identitet.
Men även i sådana fall bör anmälan om gripandet göras så snart som
möjligt.--------—-----------

Av vad nu anförts följer, att anhållningsmyndigheten vid mottagande av
anmälan om gripande icke äger fordra annat av anmälaren än en redogörelse
för vad som föranlett gripandet.

En åklagare behöver icke å annan tid än tjänstetid hålla sig beredd att
mottaga anmälan om gripande av misstänkta. Det är därför av särskild
vikt för den som verkställt ett gripande att icke dröja med sin anmälan så
länge, att han riskerar att åklagaren ej anträffas.”

Beträffande frågan om åklagares tjänstgöringsskyldighet har det visat
sig, att oklarhet ännu råder i praktiken såvitt angår vissa åklagare. I sammanhang
med besvarandet av en remiss från mig i ett härstädes upptaget
ärende berörde stadsfiskalen i Sundsvall S. Ristell detta spörsmål och anhöll
om mitt uttalande rörande den tidpunkt på dygnet efter tjänstetidens
slut, intill vilken kriminalpolis skäligen borde anses vara skyldig verkställa
förhör med gripna eller omhändertagna, för brott misstänkta personer. Likaledes
— anförde Ristell — vore det synnerligen värdefullt med besked
angående hur sent på dygnet åklagare skäligen finge störas genom telefonanmälningar
och förfrågningar från polisen med begäran om direktiv
beträffande åtgärder gentemot gripna personer. Vad anginge polispersonalen
vore ju jourhavande utsedda för skilda tidsperioder, men en ensam
åklagare kunde ej utan allvarlig risk för ohälsa vardag som söndag året
runt larmas genom telefonsamtal långt in på kvällarna, vilka samtal framtvingade
för den gripne vitala avgöranden, som sedermera ur olika synpunkter
nagelfores.

239

På grund av vad Risteil sålunda anfört inhämtades yttranden i ämnet
från åklagarmyndigheterna i vissa städer ävensom från här nedan omförmälda
sammanslutningar.

T. f. stat såklagaren i Stockholm Erik Vinberg återgav till en början
beträffande kriminalpolisens arbetsförhållanden en med anledning av JO:s
remiss av kriminalkommissarien Paul Hallberg den 22 mars 1955 upprättad
promemoria, så lydande:

”Vid härvarande kriminalavdelning tjänstgör dygnet runt en jourhavande
kommissarie (beredskap i bostaden i regel kl. 21—8) och 1—2 förste
kriminalassistenter samt dessutom som piket 4—6 kriminalassistenter och
1—2 kvinnliga polismän (polissystrar). Från tjänstgöringens slut kl. 17 och
till kl. 22 hålles förhör med gripna och omhändertagna, för brott misstänkta
personer i den utsträckning som erfordras för att jourhavande åklagaren
skall kunna fatta beslut i anhållningsfrågan. Efter kl. 22 göres icke annat
än i sällsynta undantagsfall anmälan till jourhavande åklagaren om gripna
personer. Sådana efter kl. 22 införda personer, beträffande vilka gripandet
anses böra bestå i avvaktan på anhållningsmyndighetens beslut i anhållningsfrågan,
underkastas i regel ej förhör i annan mån än som betingas för
den gripnes identifiering. Om å andra sidan jourhavande förste kriminalassistenten
har den uppfattningen — i undantagsfall rådfrågar han kommissarien
— att gripandet ej bör bestå, underkastas den gripne före frigivningen
i regel förhör även i sakfrågan.”

Beträffande åklagarnas i Stockholm arbetsförhållanden uppgav Vinberg,
att statsåklagaren Martin Lundqvist den 23 december 1947 rörande dessas
tjänstgöring utfärdat följande i en promemoria intagna föreskrifter:

”Jourhavande åklagare tjänstgör från kl. 10 en dag till kl. 10 påföljande
dag. Lördagsjour omfattar dock tiden från lördag kl. 10 till mandag kl. 10.

Under den dagliga tjänstgöringstiden skall jourhavande åklagare, såvitt
möjligt, uppehålla sig i tjänstelokalen. å andra tider skall han städse vara
anträffbar och må icke uppehålla sig på längre avstånd från tjänstelokalen
än att han utan större tidsutdräkt kan, därest så erfordras, inställa sig
därstädes.

Jourhavande åklagaren åligger

att i enlighet med gällande föreskrifter utöva överinseende över lottningen
av målen;

att i mål, som ännu icke lottats, vidtaga å åklagare ankommande åtgärder
med avseende å förundersökningen, som icke kan uppskjutas tills
lottning skett;

samt att, såvitt angår lottade mål, efter den dagliga tjänstgöringstidens
slut ävensom eljest, då åklagare å åklagarkammare icke kan anträffas,
vidtaga sådana å åklagaren ankommande åtgärder beträffande förundersökningen,
vilka icke utan våda kunna uppskjutas.

I lottade mål av större omfattning eller mera invecklad beskaffenhet eller

240

där det eljest av särskilda skäl kan anses lämpligt, att den åklagare, varå
målet lottats, beslutar i saken, bör dock jourhavande åklagare, även efter
den dagliga tjänstgöringstidens slut söka förbindelse med den ordinarie
åklagaren, vilken, därest han anträffas, är skyldig besluta i saken.

Såsom jourhavande åklagare skall tjänstgöra samtliga stadsfiskaler med
undantag av cheferna för 5:e och 6:e åklagarkamrarna ävensom samtliga
biträdande stadsfiskaler samt förste assistenten å l:a åklagarkammaren.

Jour tjänstgöringen sker enligt av l:e stadsfiskalen månadsvis uppgjord
turlista, som finnes tillgänglig å lottningsrummet.”

Därefter anförde Vinberg: Sedan Vinberg den 10 februari 1953 tillträtt
vikariatsförordnande å statsåklagartjänsten, hade vid flera tillfällen från
kriminalpolisen framförts önskemål att jourtjänsten måtte i vissa hänseenden
omläggas i ändamål att bidraga till möjligheten att undvika dittills
icke sällan förekommande tidsutdräkt vid erhållande av beslut i anhållningsfrågan
beträffande för brott såsom misstänkta gripna personer. Bakgrunden
till denna framställning torde också ha varit iakttagelser, som
gjorts av JO vid granskning av liggaren över anhållna personer. I samband
därmed hade jämväl kommit i förgrunden frågan, i vilken utsträckning
meddelande av beslut i anhållningsfrågor kunde ske vid telefonföredragning
i ärendet. I anledning därav hade Vinberg vid sammanträde, vartill
kallats kammarcheferna samt de biträdande stadsfiskalerna, framlagt ett
förslag till ändring av jourtjänsten sålunda, att jourhavande åklagare
skulle vara skyldig att under vardagar vara tillgänglig å tjänstelokalen
från klockan 8 och efter vanlig tjänstetids slut även mellan klockan 20 och
22 samt under sön- och helgdagar klockan 9—11 och 20—22 med möjlighet
till jämkning i vissa fall. I anledning av förslaget, som vid sammanträdet
mött vissa gensägelser, hade därefter förhandling i frågan påkallats med
tillämpning av lagen den 17 maj 1940 om förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän
mellan kommunen och Sveriges juristförbund. I yttrande över
denna framställning hade Vinberg — samtidigt som han gjort gällande att
förhandling snarast syntes ha bort påkallas enligt kungl. kungörelsen den
4 juni 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän hos vederbörande
chefsmyndighet, d. v. s. riksåklagarämbetet — uttalat, att Vinberg
i avbidan på förhandlingar i anledning av framställningen, därest sådana
ansåges böra komma till stånd, icke komme att utfärda föreskrifter i enlighet
med det framlagda förslaget. Detta besked hade lämnats i skrivelse till
direktionen för Stockholms stads rätts- och polisväsen den 2 juli 1953. I
ärendet hade hittills icke kallats till förhandling eller eljest förekommit
någon åtgärd. Såsom förhållandena i fråga om åklagares skyldighet att
efter tjänstetidens slut vara verksam för meddelande av beslut i brådskande
angelägenheter rörande personer, som gripits såsom misstänkta för brott,
gestaltade sig i enlighet med ovannämnda föreskrifter från 1947, torde
någon olägenhet av betydelse för den enskilde åklagaren knappast kunna

241

anses föreligga. Vinberg förmenade också, att icke heller den utökning av
jourtjänsten, som hans förslag innebure och som skulle tillgodose vissa
enligt hans mening berättigade önskemål från kriminalpolispersonalens sida
och tillika utgöra viss garanti för att beslut efter telefonföredragning i anhållningsfrågor,
vilket enligt Vinbergs mening vore föga lämpligt, i största
möjliga utsträckning kunde undvikas, i märklig mån skulle inkräkta på
den enskilde åklagarens fritid. För en åklagarmyndighet, vilken såsom vore
fallet i Stockholm bestode av ett flertal personer, torde därför det av stadsfiskalen
i Sundsvall berörda problemet kunna lösas utan alltför kännbara
påfrestningar för den enskilde åklagaren. Uppenbarligen vore emellertid
förhållandet ett annat i de fall, där åklagarmyndigheten bestode av endast
en eller möjligen två befattningshavare. Vissa åtgärder och beslut, som
i fråga om personer, vilka gripits såsom misstänkta för brott, ankomme på
åklagare, vore uppenbarligen av den beskaffenheten, att de krävde handläggning
utan oskäligt dröjsmål. Det kunde med hänsyn till den gripnes
rätt att få frågan om frihetsberövandet prövad utan sådant dröjsmål
ifrågasättas, huru vid en ”enmansmyndighet” en tjänstgöringsskyldighet
rimligen skulle ordnas, som på en gång tillgodosåge denna den gripnes rätt
och samtidigt tillförsäkrade åklagaren rimlig vila och avkoppling. Vinberg
ville i det hänseendet åberopa ovanintagna uttalande i JO:s ämbetsberättelse
1954. Där hade utsagts, att en åklagare icke behövde å annan tid än
tjänstetid hålla sig beredd att mottaga anmälan om gripande av misstänkta,
i anslutning vartill framhållits betydelsen av att verkställt gripande anmäldes
till vederbörande åklagare utan varje dröjsmål.

Statsåklagare!! i Göteborg Gustaf Persson anförde: De spörsmål som
framställts i den remitterade skrivelsen syntes avse s. k. anhållningsförhör
enligt 21 kap. 8 § rättegångsbalken. Såvitt anginge förhör under spaningsstadiet
måste på grund av förhållandenas natur en arbetstidsreglering anses
ogenomförbar. Anhållningsförhör intoge också en särställning i förhållande
till vanliga förundersökningsförhör. I den mån förhör med misstänkt inginge
som integrerande del i en inledd förundersökning syntes för normala
fall någon ytterligare reglering ej vara erforderlig utöver vad som följde
av bestämmelserna i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen
samt gällande tjänstgöringsföreskrifter. De speciella situationer som ofta
uppstode i det inledande skedet av en brottsutredning, då spaningsverksamheten
fortlöpte parallellt med utredningsarbetet, torde med hänsyn till
det sätt varpå förhållandena skiftade från fall till fall icke medge möjlighet
till reglering av den medverkande personalens tjänstgöringsskyldighet. Vid
anhållningsförhör gällde det uteslutande att pröva, huruvida förutsättningar
förelåge för ett provisoriskt frihetsberövande; hade gripandet skett
för verkställighet av ett redan tidigare, i den misstänktes frånvaro meddelat
anhållningsbeslut ginge förhöret endast ut på att fastställa den gripnes
identitet. Med hänsyn till anhållningsförhörets sålunda begränsade uppgift

lö — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till l!)f>6 urs riksdag.

242

och fristående ställning syntes det i och för sig ej föreligga hinder att meddela
vissa generella tillämpningsföreskrifter i anslutning till de grundläggande
bestämmelserna i rättegångsbalken. Emellertid torde det vara förenat
med avsevärda praktiska svårigheter att därvid finna en lösning, som
medgåve en smidig anpassning till varierande lokala, organisatoriska och
andra förhållanden. Även om rättegångsbalken på förevarande område genom
bestämmelsernas allmänna avfattning gåve anledning till vissa tilllämpningssvårigheter
syntes dock frånvaron av reglerande detaljbestämmelser
i stort sett innebära en fördel. Behovet av vägledande riktlinjer
syntes för övrigt numera få anses väsentligen tillgodosett genom den utförliga
belysning som ägnats ett stort antal spörsmål rörande tillämpningen
av ifrågavarande lagbestämmelser i den i JO:s ämbetsberättelse 1954 intagna
redogörelsen. Däri uttalades, bland annat, att en åklagare icke behövde
hålla sig beredd att mottaga anmälan om gripande av misstänkt å
annan tid än tjänstetid. Inrättades förfarandet i enlighet därmed, syntes
de svårigheter som framhållits i den remitterade skrivelsen — såvitt de
hänförde sig till förhållanden i samband med anhållningsförhör — i allt
väsentligt elimineras. Möjligen fordrades ett kompletterande uttalande
rörande tiden för utsättande av anhållningsförhör. Även om skyldighet
icke förelåge för åklagare att mottaga anmälan om gripande av misstänkta
annat än å tjänstetid, måste han dock, om anhållningsförhöret anordnades
i omedelbart samband med sådan anmälan, ofta bli nödsakad att efter
tjänstetidens slut taga ställning till beslut i anhållningsfrågor. Detta
kunde naturligen å orter med stark arbetsbelastning, där åklagarverksamheten
fullgjordes av endast en befattningshavare, verka betungande för
åklagaren. Med avseende å nu berörda spörsmål uppkomme frågan huruvida
inställelse av gripen till anhållningsförhör kunde — med iakttagande
av tillbörlig skyndsamhet — utsättas å sådan tid, att beslut i anhållningsfrågan
kunde meddelas under åklagarens ordinarie tjänstetid. I praktiken
skulle betydelsen därav visa sig i sådana fall, då anmälan om gripande
inkomme nära tjänstetidens slut; anhållningsförhöret skulle då kunna utsättas
att äga rum påföljande morgon. Behovet av skyndsamhet vid handläggning
av hithörande frågor betingades i främsta rummet av den enskildes
anspråk på garantier mot olagligt intrång i den personliga friheten.
Detta spörsmål hade sin största betydelse i fall där den misstänkte gripits
enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Även i sådant fall hade dock den som
verkställt åtgärden haft att pröva, huruvida skäl för anhållande varit för
handen. Ur synpunkten av den enskildes rättsskydd torde med hänsyn
därtill något avgörande hinder icke kunna anses föreligga mot att anhållningsförhöret
under angivna förutsättningar anordnades på nu avsett sätt.
De svårigheter som påtalades i den remitterade skrivelsen syntes väsentligen
få tillskrivas personalorganisatoriska förhållanden. I större orter med
ett flertal åklagare förelåge möjlighet att genom jourtjänstgöring fördela

243

arbetsuppgifterna på sådant sätt, att handläggning'' av frågor i samband
med anhållningsförhör kunde utan större olägenheter ske även å annan tid
än ordinarie tjänstetid. I Göteborg stode sålunda en jourhavande åklagare
per telefon till förfogande för mottagande av anmälningar om gripande av
misstänkta samt för meddelande av beslut rörande anhållande och tilllämpning
av andra kriminalprocessuella tvångsmedel, å vardagar efter
ordinarie tjänstetidens slut intill klockan 21 och å sön- och helgdagar hela
dagen intill nämnda tid på kvällen. Denna jourtjänstgöring grundade sig
på ett frivilligt åtagande från åklagarnas sida och hade dittills icke i någon
mån kompenserats vare sig i form av motsvarande ledighet eller ersättning
utöver lön.

Statsåklagaren i Malmö II. Nordblom anförde: I Malmö liksom i de
större städerna i allmänhet vore viss kriminalpersonal avdelad för tjänstgöring
å tjänstelokalen nattetid. Den gripne hördes för fastställande av
identiteten, varjämte förberedande förhör hölles i den mån förhållandena
medgåve det. I övrigt finge förhör anstå till påföljande dag, då anmälan
jämväl skedde till vederbörande åklagare. Anmärkas borde jämväl, att
förhör enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken endast i undantagsfall kunde
hållas av åklagaren. — I fråga om tidpunkt, då åklagaren skäligen finge
störas genom telefonanmälningar och förfrågningar från polisen med begäran
om direktiv beträffande åtgärder gentemot gripna personer, kunde
framhållas, att inom åklagarmyndigheten i Malmö funnes jourtjänst ordnad
sålunda, att var och en av åklagarna hade jour en vecka i sträck. I
regel undveke nattjänstgörande polispersonal att efter klockan 22 störa
jourhavande åklagaren. Det vore i hög grad otillfredsställande, därest jourhavande
åklagaren icke som regel kunde påräkna ostörd nattsömn, då han
ju med hänsyn till det ytterst betungande arbetet i tjänsten måste vara
fullt arbetsför under dagen.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsfiskaler anförde: I Sundsvall vore
polis- och åklagarmyndigheterna åtskilda och stadsfiskalen således endast
åklagare. För denne torde instruktionen för stadsfiskalerna den 30 december

1947 vara gällande. Denna instruktion hade trätt i kraft den 1 januari

1948 eller samtidigt med den nya rättegångsbalken. I instruktionen torde
därför denna balks krav på åklagarna ha beaktats. Redan före instruktionens
ikraftträdande hade polis- och åklagarmyndigheter varit åtskilda i
vissa städer, för vilkas åklagare instruktionen vore gällande. Denna organisationsform
hade alltså varit känd vid tiden för instruktionens utarbetande.
Bestämmelserna om stadsfiskals tjänstetid återfunnes i instruktionens
18 §. T tredje stycket av paragrafen ut ginge man från att ”stadsfiskal
såsom åklagare och polischef” borde när som helst vara tillgänglig för att
mottaga meddelanden i brådskande ärenden. Då därmed endast torde åsyftas
sådan stadsfiskal som tillika vore polischef —- i annat fall hade det varit
onödigt att i lagtexten insätta orden ”såsom åklagare och polischef” —

244

syntes de regler, som gåves i styckets fortsättning angående tid under vilken
han skulle vara anträffbar och vad han hade att iakttaga då han anträdde
resa, icke gälla för stadsfiskal som endast vore åklagare. Om denna
tolkning vore riktig och inga andra bestämmelser vore i annan ordning
meddelade för stadsfiskalen i Sundsvall, skulle han därför icke behöva vara
tillgänglig på någon viss bestämd tid. Det torde emellertid ligga i sakens
natur, att han under en vanlig arbetsdag vore anträffbar på sitt tjänsterum,
om han ej vore förhindrad av tjänsteförrättningar på annat håll. Däremot
syntes han icke — i motsats till stadsfiskal som tillika vore polischef —
ha någon skyldighet att vara tillgänglig på sön- eller helgdagar eller efter
arbetets slut en vanlig arbetsdag. För polismästaren i Sundsvall torde föreligga
en sådan skyldighet. Om stadsfiskalen i Sundsvall av ovan angivna
skäl icke anträffades samma dag eller påföljande dags morgon för mottagande
av underrättelse om en persons gripande, borde det icke föranleda
någon fara för rättssäkerheten. Polismannen skulle då enligt föreningens
uppfattning vända sig till polismästaren i egenskap av polismyndighet och
anmäla gripandet. Polismästaren hade därefter att handla i sin egenskap
av förundersökningsledare. Mera tveksamt syntes vara, om stadsfiskalen

— därest han under sin fritid erhölle underrättelse om en persons gripande

— endast kunde hänvisa polismannen till polismästaren eller om han själv
omedelbart skulle övertaga ledningen av förundersökningen. Hade gripandet
verkställts efter tjänstetidens slut, syntes något hinder icke föreligga
att anmälan därom skedde påföljande dag så snart ske kunde. För den
händelse denna skulle infalla på en sön- eller helgdag syntes övervägande
skäl tala för att anmälan gjordes till stadsfiskalen, därest han vore tillgänglig.
Vad nu anförts borde även gälla om gripandet verkställts å söneller
helgdag. Under nu angivna förhållanden skulle enligt föreningens
uppfattning i vart fall icke vara erforderligt, att stadsfiskalen själv hölle
anhållningsförhör jämlikt 24 kap. 8 § rättegångsbalken, utan detta skulle
kunna överlåtas till därför lämplig polisman. Annorlunda ställde det sig
givetvis om det anmälda ärendet vore mera svårbedömbart. Om stadsfiskalen
icke vore tillgänglig eller anträffbar under nu berörda tider, skulle
anmälan om gripandet ske till polismästaren. Med hänsyn till ovan gjorda
antagande, att denne alltid skulle vara anträffbar i egenskap av polismyndighet,
syntes nämnda förfarande som regel icke i och för sig innebära någon
nämnvärt ökad arbetsbelastning. Möjligen kunde göras gällande, att
polismästaren besutte mindre rutin i handläggning av de ärenden varom
nu vore fråga och att vissa svårigheter skulle kunna uppkomma för denne
att erhålla rättsbildade ersättare vid bortovaro, vilket torde vara erforderligt
för att fatta beslut om anhållande. För att eliminera det senare problemet
syntes som en praktisk lösning kunna föreslås, att stadsfiskal och
polismästare i samförstånd i varje särskilt fall träffade överenskommelse
om viss jourtjänst å sön- och helgdagar. Därvid syntes dock böra beaktas

245

polismästarens förut berörda skyldighet att i denna sin egenskap alltid
vara tillstädes. Vad föreningen nu anfört måste i viss mån anses även innehålla
svar å Ristells begäran om upplysning rörande den tidpunkt på dygnet
efter tjänstetidens slut, intill vilken kriminalpolis skäligen borde anses
vara skyldig verkställa förhör med gripna eller omhändertagna, för brott
misstänkta personer. 24 kap. 8 § rättegångsbalken innehölle de bestämmelser,
som avsåge att reglera nu berörda förhållande såvitt avsåge gripna och
anhållna. Innan anhållningsförhöret hållits torde därför som regel några
sakförhör icke böra verkställas, utan detta skulle anstå till dess inställelse
skett för anhållningsmyndighet. Den gripne eller anhållne skulle dock
identifieras. Visade det sig därvid, att misstag till person förelåge eller att
den formella förutsättningen för gripandet icke förefunnes, skulle vederbörande
omedelbart frigivas. Själva sakförhållandet kunde givetvis även föranleda,
att den gripne försattes på fri fot. Under alla omständigheter vore
nu angivna åtgärder icke av beskaffenhet att föranleda hänvändelse till
anhållningsmyndighet i annan mån än som erfordrades för att fullgöra anmälningsskyldigheten
och skyldigheten att inställa den anhållne till förhör,
vilket borde ske med hänsyn till vad därom tidigare anförts.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler anförde: Då de frågeställningar
som uppdragits i Ristells skrivelse syntes något diffusa, ansåge sig
styrelsen endast kunna yttra sig mera allmänt. Vad då först beträffade
kriminalpolisens skyldighet att hålla förhör med gripna eller omhändertagna,
för brott misstänkta personer hade styrelsen den uppfattningen, att
kriminalpolis i princip vore skyldig att hålla sådana förhör vid varje tidpunkt
på dygnet. Möjligheten att, särskilt nattetid, fullgöra denna skyldighet
vore givetvis beroende på vederbörande polisdistrikts personaltillgång
och organisatoriska anordningar. I fall av behov torde i regel kriminalpolispersonal
finnas tillgänglig. I detta sammanhang förtjänade framhållas, att
det nya polislönereglementet tillförsäkrade polispersonal ersättning eller
kompensation i tid för beredskapstjänst, som påbörjades vid tjänstens slut
ena dagen och avslutades vid tjänstens början följande dag. Vad anginge
frågan huru sent på dygnet åklagare skäligen finge störas genom telefonanmälningar
och förfrågningar från polisen med begäran om direktiv beträffande
åtgärder gentemot gripna personer hade JO i ämbetsberättelsen
1954 gjort ett uttalande, enligt vilket en åklagare icke behövde å annan
tid än tjänstetid hålla sig beredd att mottaga anmälan om gripande av
misstänkta. Åtminstone vad beträffade åklagare inom landsfiskalsorganisationen
vore det emellertid en ganska normal företeelse, att beslut meddelades
och åtgärder av skilda slag i åklagaravseende vidtoges även efter
tjänstetidens slut och sålunda jämväl nattetid. Självfallet vore detta i
flera hänseenden mycket betungande men syntes med nuvarande organisation
vara ofrånkomligt. Även om styrelsen gärna skulle se en lösning av nu

246

berörda tjänstgöringsproblem, måste det dock konstateras, att en central
reglering av hithörande spörsmål knappast vore möjlig.

Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfogdar yttrade i avgivet utlåtande
följande: Den första av de framställda frågorna gällde den tidpunkt efter
tjänstetidens slut intill vilken kriminalpolis skulle anses vara skyldig verkställa
förhör med gripna eller omhändertagna för brott misstänkta personer.
Ett entydigt svar på denna fråga vore väl icke möjligt att giva. Förhållandena
vore olika på olika orter. Tjänstgöringsskyldigheten påverkades givetvis
av arbetsuppgifternas antal och betydelse. I en väl organiserad poliskår
torde tjänstgöringen vara så planerad, att den omspände icke blott
vad som räknades till vanlig tjänstetid (kontorstid) utan även tid som
sköte över denna gräns. I åtskilliga fall saknade man emellertid möjlighet
till en sådan planering och tjänstgöring på kvällar, och annan vanligen
tjänstefri tid torde då ofta få betecknas som övertidstjiinstgöring, för
vilken särskild gottgörelse under vissa förutsättningar kunde beviljas. En
av förutsättningarna för sådan gottgörelse vore, att tjänstgöringen vore
beordrad (”påkallad eller godkänd av vederbörligt befäl”). När det gällde
förhör efter tjänstetidens slut med gripna eller omhändertagna för brott
misstänkta personer, syntes det röra sig om beordrad tjänstgöring, vilket
förhållande i sig självt torde innehålla svar på den framställda frågan.

Beträffande frågan huru sent på dygnet åklagaren skäligen finge störas
genom telefonanmälningar och förfrågningar från polisen, anförde styrelsen
vidare, så hängde denna fråga samman med ett annat spörsmål som här
med några ord borde beröras, nämligen om åklagaren vore skyldig att hålla
sig beredd att på annan tid än vanlig tjänstetid mottaga anmälan om gripande
av misstänkta. Bland distriktsåklagarna kunde man tala om två
olika grupper; landsfiskaler och stadsfiskaler, som vore både polischefer
och åklagare, samt sådana, som vore enbart åklagare. För landsfiskalerna
hade intill den 1 januari 1952 gällt landsfiskalsinstruktionen av den 30
december 1947, i vars 21 § tredje stycket stadgades, att ”landsfiskal såsom
polisman och åklagare bör när som helst vara tillgänglig för att mottaga
meddelanden i brådskande ärenden”. I landsfiskalsinstruktionen den 14 december
1951, som gällde sedan ingången av år 1952, hade nämnda bestämmelse
upptagits i 30 § första stycket, där den emellertid angivits avse
landsfiskal, som vore ”polischef eller åklagare”. En landsfiskal-åklagare
torde alltså vara skyldig att ”när som helst”, d. v. s. även på annan tid än
vanlig tjänstetid, hålla sig beredd att mottaga anmälningar om gripna personer.
För stadsfiskalerna gällde i förevarande avseende 18 § tredje stycket
stadsfiskalsinstruktionen den 30 december 1947, där det stadgades att
”stadsfiskal såsom åklagare och polischef bör när som helst vara tillgänglig
för att mottaga meddelanden i brådskande ärenden”. En stadsfiskal, som
vore både polischef och åklagare, torde alltså utan vidare ha ifrågavarande
skyldighet beträffande anmälan om gripna personer. Ordalagen i stads -

247

fiskalsinstruktionen kunde — särskilt med hänsyn till 30 § första stycket i
den nya landsfiskalsinstruktionen — möjligen ge anledning till en viss tvekan,
om skyldigheten skulle gälla även en stadsfiskal som vore enbart
åklagare. Enligt styrelsens förmenande förelåge ifrågavarande skyldighet
även beträffande dessa sistnämnda distriktsåklagare. På detta sätt hade
instruktionen tolkats i praktiken, varvid dock ordalagen i de nyssnämnda
bestämmelserna ansetts markera, att vederbörande befattningshavare skulle
ha en inom vissa gränser bestämd rörelsefrihet. En annan tolkning skulle
leda till orimliga konsekvenser. Om tiden för avlåtande av häktningsframställning
utlöpte en helgdag, torde ingen stadsfiskal eller annan åklagare,
såvitt styrelsen visste, ha kommit på idén att dröja med häktningsframställningen
till påföljande helgfria dag. Stadsfiskalen vore alltså ”i tjänst”
även på helgdagen. Vore han ”i tjänst” för nyss angivna ändamål, så vore
det naturligt att han vore ”i tjänst” även för annat brådskande ärende,
t. ex. mottagande av meddelanden om gripna personer och de åtgärder som
kunde påkallas av ett sådant meddelande. Stadsfiskalen-åklagaren finge
alltså anses bunden vid sin tjänst även på annan tid än vanlig ”tjänstetid”.
Just detta förhållande torde ha åberopats och beaktats av stadsfullmäktige
i vissa städer, när de förklarat stadsfiskalen-åklagaren berättigad att enligt
21 § tredje stycket stadsfiskalsinstruktionen åtnjuta ”tillfällig kortare
tjänstledighet under högst femton dagar om året” utan löneavdrag. Det
borde vidare observeras, att stadsfiskalen-åklagaren, liksom alla andra allmänna
åklagare, instruktionsenligt vore pliktig att ha rikstelefonförbindelse
till sin bostad. Ehuru ingen annan tolkning i sistnämnda fråga än den ovan
angivna syntes praktiskt rimlig, förefölle det önskvärt, att stadsfiskalsinstruktionens
18 § tredje stycket erhölle en formulering, som bättre gåve
uttryck för vad som finge avses gälla än vad som nu vore fallet. Att så
icke skett i samband med utfärdandet av den nya landsfiskalsinstruktionen
finge antagas bero på förbiseende. Vad statsaklagarna beträffade ville styrelsen
blott tillägga ett par ord om landsfogdarna. I landsfogdeinstruktionen
den 24 april 1936 funnes icke något stadgande motsvarande berörda föreskrifter
i distriktsåklagarnas instruktioner. Landsfogdens egenskap av
länspolischef hade emellertid ansetts medföra, att han borde vara tillgänglig
”när som helst” för viktiga meddelanden i brådskande ärenden. Landsfogde
vore skyldig att ha rikstelefonförbindelse till sm bostad. I praktiken torde
förhålla sig så, att landsfogdarna i allmänhet ”sova med telefonen pa nattduksbordet”.
Om alltså — såsom ovan utvecklats — skyldighet förelåge
för åklagare att även utom tjänstetid mottaga meddelanden om gripna personer,
så vore den frågan dock berättigad: huru sent på dygnet borde denna
skyldighet rimligtvis tagas i anspråk? Spörsmålet gällde för övrigt icke endast
meddelanden om gripna personer utan det långt större antalet fall,
där en person utan att vara gripen sutte i förhör och fråga under eller efter
förhöret uppkomme om eventuellt frihetsberövande. Det torde vid vara

248

svårt att ge ett allmängiltigt svar rörande tidsgränsen. En viss praxis syntes
ha utbildat sig, en praxis som kunde antagas vara olika på olika orter allt
efter förhållandena och de personliga resurserna. Frågan vore emellertid
intressant och kunde komma att beröra åklagarorganisationen, nämligen i
distrikt där frekvensen av sådana fall som här avsåges vore stor och åklagarpersonalen
ringa; kanske endast en befattningshavare.

Styrelsen för Föreningen Sveriges polismästare åberopade i fråga om
tillämpad praxis pa ifragakomna område innehållet i ovanintagna promemoria
av kriminalkommissarien Hallberg och införskaffade yttranden från
kriminalpolisintendenterna i Göteborg och Malmö samt polismästarna i
Örebro, Uppsala och Eskilstuna, utvisande att i regel anmälningar till åklagarmyndighet
icke plägade ske efter klockan 22 på kvällen. För egen del
uttalade styrelsen, att en mera allmängiltig föreskrift i förevarande ämne
syntes kunna förordas allenast därutinnan, att mellan klockan 22 och 9
anmälan från polisen till vederbörande åklagare om gripen person icke
borde ske, så framt icke särskilda omständigheter föranledde därtill.

Slutligen yttrade sig styrelsen för Svenska polisförbundet och anförde
följande: För de större städernas del syntes det icke möta några mera framträdande
svårigheter att med tillämpning av ett eller annat joursystem
täcka hela dygnet med för tjänstens bestridande erforderlig kriminalpolispersonal.
I de mindre städerna och pa landsbygden däremot, där kriminalpolisstyrkan
inom polisdistriktet bestode av ett fåtal man eller kanske endast
av en man, ställde det sig givetvis svårare och ibland ogörligt att alltid
ha kriminalpolisutbildad personal tillgänglig även nattetid. På många
ställen hade det därför måst ordnas så, att polisdistriktets personal, oavsett
om den erhållit utbildning i kriminalpolistjänst eller ej, i tur och ordning
beordrades fullgöra beredskapstjänst, varigenom alltid någon polisman
funnes tillgänglig för handläggning av särskilt brådskande ärenden. Förundersökning
i brottmål borde av flera skäl bedrivas så skyndsamt omständigheterna
medgåve, vilket också kommit till uttryck i 23 kap. 3 §
andra stycket rättegångsbalken. Detta finge emellertid enligt styrelsens
mening icke fattas så, att kriminalpolispersonal skulle vara tvingad att
verkställa omfattande undersökningar och förhör nattetid, såvida särskilda
förhållanden icke gjorde detta nödvändigt, såsom vid mord eller annat
grovt brott, där tidsfaktorn kunde vara av avgörande betydelse. Styrelsen
hade sålunda den uppfattningen att sakförhör med gripna, för brott misstänkta
personer normalt borde äga rum endast under kontorstid, men att

undantagsfall givetvis kunde förekomma. Under nattetid, klockan 22_8,

borde enligt styrelsens mening förhör med gripna, för brott misstänkta
personer äga rum endast i den utsträckning, som erfordrades för fastställande
av vederbörandes identitet. Om i samband med detta förhör framkomme
sådana omständigheter, att den gripne icke rimligen borde kvarhållas till
nästkommande dag, syntes polisen vara berättigad att, utan föregående

249

anmälan till åklagaren, frige den misstänkte. Beträffande åklagarnas arbetsförhållanden
torde i likhet med vad som skedde vid kriminalpolisen i
de större städerna, där flera åklagare vore verksamma, tjänsten kunna bestridas
efter visst joursystem. Uppenbarligen bleve förhållandet annorlunda
på sådana orter, där åklagarmyndigheten bestode av endast en eller ett
par man. En del åtgärder och beslut beträffande för brott gripna personer,
som enligt rättegångsbalken ankomme på åklagare, vore emellertid av den
beskaffenheten, att de krävde handläggning utan oskäligt dröjsmål. Man
torde dock icke kunna fordra, att en enmansåklagare skulle finnas tillgänglig
under alla tider på dygnet för besluts fattande. I det hänseendet
ville styrelsen åberopa JO:s uttalande i ämbetsberättelsen 1954. Under icke
tjänstetid vore det sålunda vederbörande polisbefäl som avgjorde, om en
för brott misstänkt person skulle kvarhållas till påföljande dag eller frigivas.

Såväl ur enskild som ur allmän synpunkt är det av vikt, att rättmätigheten
av en polismans åtgärd att genom gripande av en misstänkt person
beröva denne hans frihet underkastas prövning av behörig anhållningsmyndighet
utan dröjsmål. Å ena sidan måste tillses, att en medborgare icke
utsättes för ett ingrepp, som är obehövligt eller icke lagligen tillåtet. Å
andra sidan bör beaktas, att polismannen — med tanke på det ansvar som
åvilar honom, därest han saknar möjlighet att omedelbart få saken prövad
av anhållningsmyndigheten — kan underlåta att gripa en misstänkt i fall,
då detta är påkallat. Förhållandena böra därför vara så ordnade, att polismannen
när som helst under dygnet har möjlighet att hänvända sig till
anhållningsmyndigheten för att överflytta ansvaret för frihetsberövandet
på denna.

Den av mig verkställda utredningen visar, att polismyndigheterna i landet
äro medvetna om den dem åvilande skyldigheten att utan hänsyn till
kontorstid när som helst utföra de åligganden, som påkallas av gällande
bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende. Några ytterligare föreskrifter
rörande polismyndigheternas tjänstgöringsförhållanden synas därför ej vara
erforderliga.

De polischefer, som icke tillika inneha åklagarbefattning, ha emellertid
icke alls eller i synnerligen ringa utsträckning anlitats som anhållningsmyndighet.
I viss mån kan detta bero på att dessa polischefer ansett sig sakna
tillräcklig erfarenhet eller eljest vara mindre väl skickade att avgöra de
intrikata rättsliga spörsmål, om vilka här ej sällan kan vara fråga. Främsta
orsaken till förhållandet torde dock vara, att det står i bättre överensstämmelse
med reglerna i rättegångsbalken att dessa ärenden handläggas av
åklagare. Med hänsyn till stadgandet i 23 kap. 3 § rättegångsbalken att
åklagaren skall, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet, över -

250

taga ledningen av förundersökningen har i praktiken åklagare kommit att
fullgöra vad enligt 24 kap. 6—8 §§ ankommer på anhållningsmyndighet.
Det synes mig därför angeläget, att det klart fastslås, huruvida åklagare är
— i likhet med polischef — skyldig att när som helst vara tillgänglig för
mottagande av meddelande om gripande.

Härutinnan må till en början framhållas, att en åklagare, sedan han såsom
förundersökningsledare övertagit en förundersökning, självfallet är
pliktig att städse halla sig beredd att vidtaga de åtgärder och meddela de
beslut i saken, som ej tåla uppskov. Omfattningen av denna skyldighet följer
av arbetsuppgiftens natur. I förevarande ärende är emellertid icke fråga
härom utan om skyldighet för åklagare att utom vanlig tjänstetid vara
tillreds för övertagande av nya förundersökningsfall genom mottagande avanmälningar
om gripande av för brott misstänkta personer.

Beträffande landsfiskaler och de stadsfiskaler, som tillika äro polischefer,
saknar detta spörsmål uppenbarligen betydelse. I fråga om övriga stadsfiskaler
lärer av utredningen framgå, att några större svårigheter att komma
till rätta med problemet icke föreligga i de städer, där flera åklagare
finnas och jourtjänst kan anordnas dem emellan. Annorlunda förhåller
det sig i städer med polismästare, som utövar chefskapet för polisen, samt
allenast en stadsfiskal såsom allmän åklagare. Huruvida stadsfiskal i sådan
stad skall vara anträffbar när som helst för mottagande av meddelande rörande
gripande är, enligt vad utredningen giver vid handen, föremål för
delade meningar.

I 18 § tredje stycket instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna,
vilken instruktion gäller för stadsfiskalerna i samtliga städer utom
Stockholm, Göteborg och Malmö, heter det: Med iakttagande av att stadsfiskal
såsom åklagare och polischef bör när som helst vara tillgänglig för att
mottaga meddelanden i brådskande ärenden, skall han, såvitt det utan
hinder av tjänsteförrättning eller annat förfall är möjligt, dagligen under
tid, då hans tjänstelokal skall hållas öppen, vara att anträffa å denna.

På sina håll har ansetts, att förstnämnda del i stycket har avseende på
alla av instruktionen omfattade stadsfiskaler, vilka alltså skulle vara anträffbara
för alla slag av brådskande anmälningar dygnet runt. Häremot
talar dock, att i sådant fall stadgandet kunnat inskränkas till ett framhållande
av att ”stadsfiskal” skall vara tillgänglig när som helst, utan tillfogande
av orden ”såsom åklagare och polischef”. Vid sådant förhållande
lärer, såsom stadsfiskalsföreningens styrelse också utgått från, kunna antagas,
att stadgandet avser allenast sådan stadsfiskal, som har att utöva
förutom åklagartjänst befattning som polischef, d. v. s. stadsfiskalerna i
flertalet av rikets städer. Åt denna uppfattning har jag tidigare givit uttryck
i mitt ovan återgivna uttalande i 1954 års ämbetsberättelse. En motsatt
mening har hävdats av styrelsen för landsfogdeföreningen. Vad styrelsen
anfört till stöd för densamma synes mig dock icke helt övertygande.

251

Då den oklarhet, som råder på ifrågavarande punkt, icke är tillfredsställande,
vill jag ifrågasätta, huruvida icke, till ledning för de åklagare i polismästarstäderna
för vilka stadsfiskalsinstruktionen gäller, ordalydelsen av
18 § tredje stycket första punkten i instruktionen skulle kunna ändras på
sådant sätt, att därav otvetydigt framgår, i vilken omfattning nämnda
åklagare äro underkastade där meddelade föreskrift. Det är givet, att med
min tolkning av instruktionen polismästarna i dessa städer i betydande utsträckning
kunna få tjänstgöra som anhållningsmyndighet under stadsfiskalernas
fritid. Det är uppenbart att detta förhållande medför olägenheter
ej blott för polismästarna, utan även med hänsyn till att förundersökningarna
icke komma att omedelbart övertagas av åklagare, sa snart
någon är skäligen misstänkt, vilket ju alltid är fallet då anhållande sker.
Spörsmålet torde därför tarva övervägande saväl i rättssäkerhetens intresse
som i organisatoriskt hänseende.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag i underdånighet
för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden för
den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

IV. Anmärkningar angående lagskipningen m. m.

1. Iakttagelser rörande länsstyrelsernas tillämpning av vissa föreskrifter
i lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse

Genom lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse förverkligades
ett redan av 1924 års riksdag framfört önskemål om en ur sociala synpunkter
betingad revision av lagstiftningen på området. Medan tidigare gällande
förordning av år 1918 väsentligen tillkommit för att tjäna som medel i
kampen mot tillgreppsbrottsligheten — genom att försvåra avsättningen
av tjuvgods och underlätta polismyndigheternas spaningsarbete har
den vägledande synpunkten för den nya lagstiftningen varit, förutom att
tillgodose de polisiära synpunkterna, att skapa effektivt skydd för låntagarna
till förhindrande av att deras ofta betryckta ekonomiska situation
otillbörligen utnyttjas. Sålunda har t. ex. företrädesrätt att bedriva pantlånerörelse
tillerkänts kommuner samt sådana bolag eller ekonomiska
föreningar, som ha till syfte att driva rörelsen på villkor, fördelaktiga för
låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan att njuta del i vinst.
Förbud har meddelats att taga eller betinga sig vederlag för lån annorledes
än i form av låneavgift eller att fordra eller mottaga skuldförbindelse
å lånebeloppet. Föreskrifter ha lämnats om lånetid, om skyldighet

252

att halla pant försäkrad och om försäljning av pant, som icke blivit löst.
Vidare ankommer på länsstyrelserna såsom tillståndsgivande myndighet
att, bland annat, fastställa låneavgifter, meddela erforderliga föreskrifter
rörande pants vård och förvaring och att utöva allmän tillsyn över pantlånerörelsernas
bedrivande. I viss utsträckning äga länsstyrelserna även
dispensera från lagens föreskrifter.

Enligt övergångsbestämmelserna till lagen gäller, att pantlånerörelse,
som vid lagens ikraftträdande den 1 april 1950 med vederbörligt tillstånd
utövas, ma under iakttagande av de i lagen meddelade bestämmelserna
fortsattas under tio år utan nytt tillstånd. Även för sådan rörelse skall
dock finnas av länsstyrelsen utfärdade föreskrifter i de hänseenden, som
ansetts ha betydelse för tillvaratagande av låntagarnas intressen. Det
kan i detta sammanhang nämnas, att vid ingången av år 1949 funnos i
hela landet 56 pantlåneföretag, fördelade på 27 orter, av vilka företa^ 22
innehades av enskilda personer, 21 av aktiebolag, 11 av kommuner&och
2 av allmännyttiga bolag.

Vid min inspektionsverksamhet har jag funnit anledning till vissa anmarknmgar
och påpekanden med anledning av länsstyrelsernas handhavande
av dem enligt den nya lagstiftningen sålunda åliggande uppgifter.
I de upptagna ärendena har jag funnit mig kunna låta bero vid företagna
andrmgar eller av mig gjorda uttalanden. Då det i dessa ärenden — som
berört endast ett mindre antal länsstyrelser — ej sällan framhållits, att
det förfarande eller bedömande, mot vilket jag framställt erinran, stode
i överensstämmelse med vad som även hos andra länsstyrelser tillämpats,
har det synts mig kunna vara av intresse att här lämna en kortfattad
redogörelse för mina iakttagelser på området.

I fråga om fastställandet av låneavgifter uttalades under förarbetena
tiH la§en (prop. nr 201/1949 och första lagutskottets utlåtande nr 50/
1949), att länsstyrelserna självfallet skulle beakta de sociala synpunkterna
och icke sätta avgifterna högre än som erfordrades för en skälig förräntning
av det i rörelsen nedlagda kapitalet. Det framhölls, att anlednindärvid
kunde finnas till åtskillnad mellan skilda orter med olika hyresoch
lönenivå samt att rörelsernas skiftande beskaffenhet även borde tillmätas
betydelse. Det grundläggande syntes enligt lagmotiven böra vara
de beräknade genomsnittskostnaderna för en väl skött pantlånerörelse av
ifragavarande typ på orten ifråga.

Låneavgifterna i de av mig granskade fallen ha utvisat vissa variationer
i fråga om såväl avgifternas storlek som grunderna för deras beräknande.
För en del rörelser har sålunda fastställts en för alla lån gemensam
avgift, utgörande 30 eller 36 procent per år av lånebeloppet. I andra
fall har genomförts en differentiering av låneavgifterna med hänsyn dels
till lånens storlek och dels till panternas beskaffenhet. De därvid tilllämpade
tarifferna ha hållit sig mellan 12 och 30 procent eller 18 och 36

253

procent. Från vederbörande länsstyrelsers sida har framhållits, att fastställandet
av låneavgifterna — som åtminstone i något fall innefattat
sänkning av tidigare tillämpade avgifter — skett på grundval av rörelsernas
räkenskaper för de senast förflutna åren och med utgångspunkt från
att nämnvärd vinst utöver skälig förräntning icke skulle uppkomma. Någon
närmare företagsekonomisk undersökning synes dock icke ha företagits.
Vad härutinnan förekommit har icke föranlett något annat mitt uttalande
än att jag framhållit, att länsstyrelserna i samband med sin fortlöpande
tillsyn över pantlånerörelserna borde tid efter annan upptaga frågan huruvida
skäl förefunnes till jämkning av fastställda avgifter.

I ett av ärendena hade länsstyrelsen föreskrivit, att låneavgiften skulle
beräknas för ”full månad”, varigenom således hel månadsavgift skulle
utgå även om panten inlöstes blott någon dag efter utsatt tid. Med
anledning därav påpekade jag, att Kungl. Maj:t i ett den 18 juni 1953 på
besvär av Hälsingborgs pantaktiebolag avgjort ärende funnit, att låneavgift
— i överensstämmelse med vad som flerstädes praktiserades — icke
skulle utgå för den första eller andra dagen av ny månad. Den ifrågavarande
föreskriften ändrades därefter av länsstyrelsen.

Beträffande försäkring av -pant gäller enligt 9 § i lagen, att panterna
skola hållas försäkrade mot brand- och vattenskada samt stöld till betryggande
belopp.

Föreskriften erhöll denna allmänna formulering på förslag av lagutskottet,
som därvid framhöll, att det finge ankomma på länsstyrelserna
att i samband med tillståndsgivningen lämna närmare föreskrifter om
försäkringsskyddets utformning, därvid hänsyn borde tagas till vissa av
utskottet närmare angivna omständigheter.

Vad lagutskottet sålunda uttalat synes på sina håll icke ha uppmärksammats.
I flera fall ha sålunda överhuvudtaget icke meddelats bestämmelser
i ämnet och i andra fall har blott föreskrivits, att panterna skulle
vara försäkrade ”enligt lag”. Jag har med anledning därav erinrat om
lagutskottets berörda uttalande samt framhållit, att — även om de för
tillfället gällande försäkringarna kunde anses betryggande — uttryckliga
föreskrifter i saken borde meddelas av länsstyrelsen.

Beträffande pantlåneföretags ansvarighet för skada å pant har ofta
intagits förbehåll i fråga om skada förorsakad av mal. I det första av
mig uppmärksammade fallet hade förbehållet utformats sålunda, att pantlåneföretaget
icke ansvarade för skada, som utan vanvård uppkomme å
pant under dess förvaring, vartill räknades skada förorsakad av mal.
Sedan jag ifrågasatt, huruvida anledning kunde anses föreligga att på
detta sätt begränsa panthavarens enligt 10 kap. handelsbalken åliggande
ansvarighet, anförde vederbörande länsstyrelse i infordrat yttrande, under
framhållande att dylik begränsning flerstädes torde gälla, att det vore
länsstyrelsens uppfattning att ansvarighet icke borde åvila företaget för

254

malskada. På förekommen anledning inhämtade jag därefter yttrande
från ÖÄ, som med bifogande av yttranden från Stockholms varubelåningsldkares
förening och av de till föreningen icke anslutna pantlåneföretagen
i Stockholm anförde följande.

Samtliga pantlåneföretag i Stockholm hade i sina pantsedlar intagit ett
förbehåll av samma innebörd som i det ifrågavarande fallet. Enligt 10
kap. 3 och 4 §§ handelsbalken vore panthavare skyldig att väl vårda
pant samt att vid försummelse av vårdnadsskyldigheten erlägga skadestånd.
Denna skyldighet syntes emellertid genom avtal kunna skärpas
eller mildras. Om panthavaren avtalsvis förbehållit sig full ekonomisk
ansvarsfrihet, torde han det oaktat icke undgå att ersätta skada, som
han uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet tillfogat panten (se Undén:
Svensk sakrätt, Lös egendom, s. 330). Det framginge av de utav ÖÄ infordrade
yttrandena, att ett förbehåll av ovan angiven innebörd hade gammal
hävd och att förbehållet främst grundade sig på svårigheter att i händelse
av ett skadefall klarlägga, huruvida panten vid pantsättningen varit fri
från malägg eller mallarver. Att förbehållet uppställdes syntes också bero
på det vanskliga i att även vid en noggrann behandling av pant med malbekämpande
medel erhålla full säkerhet mot malskador. Slutligen betingades
väl förbehållet i någon mån av det förhållandet att försäkring mot
malskador icke kunde erhållas. Vid bedömandet av om förbehållet kunde
befaras ha ofördelaktig verkan för låntagaren syntes den omständigheten
böra beaktas, att långivaren hade ett väsentligt intresse av att panten
icke nedginge i värde genom malskada. Ett pantlåneföretags intresse av
att undvika malskador ökades av det förhållandet, att en malhärd vid
uteblivna eller ineffektiva skyddsåtgärder kunde sprida sig till andra, för
skada av mal utsatta delar av ett pantlager. Vid företagen inspektion av
vissa pantlåneföretag hade ÖÄ bibragts den uppfattningen, att erforderliga
malbekämpande åtgärder vidtoges. Kommissarien vid den rotel av polisens
kriminalavdelning, som handhade kontrollen av pantlånerörelserna, hade
meddelat, att låntagare — sådana plägade vända sig dit med klagomål
rörande förhållanden inom pantlånerörelsen — dock icke framfört några
anmärkningar i förevarande avseende. Även om sålunda några egentliga
olägenheter icke följt av förbehållet, syntes den nuvarande lydelsen därav
icke lämplig, då den — såsom framginge av det anförda — enligt ordalagen
fritoge även från sådant ansvar för skada, från vilket panthavaren
icke kunde friskriva sig. ÖÄ ansåge, att pantlåneföretag borde vara skyldigt
att med verksamt malmedel eller annan däremot svarande åtgärd
företaga noggrann malbehandling samt att företaget borde äga att i pantsedel
eller annorledes förbehålla sig frihet från ansvar för malskada som,
oaktat behandlingsskvldigheten uppfyllts, kunde drabba pant. Det vore
icke sannolikt, att en så formulerad bestämmelse i praktiken komme att
innebära någon ökning av panthavaransvaret eller medföra en minskning

255

av pantlåneföretagens vilja att såsom panter mottaga sådana föremål,
som kunde angripas av mal.

Den av ÖÄ sålunda uttalade uppfattningen har jag ansett mig kunna
biträda. Jag har därför i dessa fall uttalat, att panthavare icke borde
vara fritagen från ansvar för malskada, med mindre han med verksamt
malmedel eller annan däremot svarande åtgärd företagit noggrann malbehandling
av panter, som kunde bli föremål för malangrepp. Föreskrifterna
ha också i de ifrågakomna fallen ändrats i enlighet härmed.

Ett annat förbehåll i fråga om pantlåneföretags ansvarighet för skada
å pant har avsett panter, som avsänts till auktion jör försäljning. För
sådana panter hade företag i två län helt fritagits från ansvar. Sedan
jag även härutinnan ifrågasatt, huruvida anledning till sålunda gjord
begränsning av ansvarigheten kunde anses föreligga, framhöll den ena
länsstyrelsen, att innebörden av förbehållet vore, att företagets ansvarighet
upphörde då panten avlämnats till auktionskammaren. Den andra
länsstyrelsen syntes däremot förmena, att ansvarigheten upphörde redan
då panten för transport överlämnats till anlitad expressbyrå. I båda fallen
förklarades emellertid, att det berörda förbehållet skulle upphävas,

I allmänhet har viss maximigräns föreskrivits i fråga om ersättningens
storlek i det fall, då pant skadas eller förkommer på grund av eftersatt
vårdnadsskyldighet. Gränsen har härvid utgjort 50 eller 100 procent utöver
lånebeloppet.

Enligt min mening, vilken jag delgav länsstyrelserna, skall ersättning
för pant, som genom panthavarens eftersättande av vårdnadsskyldigheten
skadats eller förkommit, i princip utgå med belopp motsvarande pantens
fulla värde. De ifrågavarande föreskrifterna synas i vissa fall kunna på
ett för låntagaren oförmånligt sätt begränsa panthavarens ersättningsskyldighet.
Därest en person för utfående av ett visst av honom själv
angivet lånebelopp lämnar som pant ett föremål, vars värde högst avsevärt
överstiger den begärda lånesumman, framstår den ifrågavarande begränsningen
av ersättningsskyldigheten såsom oskälig. Någon bestämd
övre gräns för ersättningens storlek i de fall, då pant går förlorad på grund
av eftersatt vårdnadsskyldighet, synes överhuvudtaget icke böra föreskrivas.
Eventuell tvist mellan parterna om pantens rätta värde — sådan
tvist synes sällan förekomma — torde i stället böra hänskjutas till prövning
av domstol.

I fråga om sättet för försäljning av pant, som icke inlösts, stadgas i
11 § andra stycket pantlånelagen, att försäljning icke må ske annorledes
än å offentlig auktion å den ort, där pantsätt ningen ägt rum, eller, då
panten är å fondbörs noterat värdepapper, genom fondkommissionär till
gällande börspris. Från denna bestämmelse må länsstyrelsen enligt 13 §
medgiva undantag, då särskilda skäl därtill äro.

Bestämmelsen att försäljning av pant i princip skall ske å offentlig

256

auktion har tillkommit till skydd för låntagaren, som jämlikt 10 kap. 2 §
handelsbalken och 37 § andra stycket avtalslagen är berättigad att erhålla
det överskott, som kan uppkomma vid pantrealisation. Förutom att högsta
möjliga pris i regel torde kunna erhållas genom auktionsförfarande får
låntagaren vid pantens försäljning'' å auktion — varom kungörelse enligt
11 § tredje stycket pantlånelagen skall intagas i ortstidning minst åtta
dagar i förväg — tillfälle att därvid själv bevaka sina intressen. Såsom
förut nämnts har emellertid bestämmelsen, i likhet med vissa andra till
låntagarnas skydd meddelade föreskrifter, icke ansetts böra vara helt
undantagslös. Därutinnan uttalades under lagens förarbeten allenast, att
det kunde finnas anledning att göra åtskillnad mellan olika pantlånerörelser
och att t. ex. en rörelse, som huvudsakligen belånade motorfordon
eller andra värdefulla föremål, icke alltid borde jämställas med en rörelse,
som närmast tillgodosåge de mindre bemedlades behov.

Dispens från nu ifragavarande bestämmelse har jag iakttagit i två
fall, av vilka det ena torde kunna förtjäna att här närmare redovisas.
I detta fall hade länsstyrelsen medgivit, att försäljning finge ske ’ a offentlig
auktion eller annorledes”. I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen
följande: Såsom skäl för sin begäran att försäljning måtte få ske även
annorledes än å offentlig auktion hade pantlåneföretaget anfört, att i
vissa fall bättre pris kunde erhållas vid underhandsförsäljning och att
bestämmelsen alltså innebure en förmån för låntagarna. Ett särskilt förmånligt
pris kunde enligt länsstyrelsens mening erhållas genom försäljning
under hand när det gällde en släktklenod eller en antikvitet, för vilken
viss samlare hade intresse. Enligt uppgift av pantlåneföretaget hade bestämmelsen
ännu icke i något fall tillämpats. Alla försäljningar hade
således skett å offentlig auktion. Företaget ansåge emellertid, att bestämmelsen
alltjämt borde gälla.

Vid min prövning av detta ärende framhöll jag, att den omständigheten
att man i vissa fall, t. ex. i fråga om släktklenod eller antikvitet, kunde
förvänta bättre pris vid underhandsförsäljning icke syntes mig innefatta
sådant i 13 § pantlånelagen omförmält särskilt skäl, som kunnat berättiga
länsstyrelsen att medgiva generellt undantag från den till låntagarnas
skydd meddelade föreskriften i 11 § andra stycket. Därest överhuvudtaget
anledning förelegat att på grund av särskilda omständigheter i ärendet
överväga undantag från sagda föreskrift — något praktiskt behov
av sådant undantag hade i varje fall under dittills gången tid tydligen
icke förelegat — hade länsstyrelsen enligt min mening bort giva undantaget
en mera begränsad räckvidd.

I 14 § pantlånelagen stadgas, att pantlånerörelse skall stå under tillsyn
av länsstyrelsen, som har att genom inspektioner eller på annat lämpligt
sätt övervaka att rörelsen bedrives i överensstämmelse med lagen och de
av länsstyrelsen utfärdade föreskrifterna. I samband härmed har före -

257

skrivits skyldighet för rörelsens utövare att tillhandahålla länsstyrelsen
erforderliga uppgifter om rörelsen samt att låta länsstyrelsen få del av
rörelsens bokföring ävensom tillträde till lokalerna.

I motiven till lagrummet uttalades bland annat, att länsstyrelserna icke
borde släppa kontakten med pantlånerörelserna i och med att tillstånd
beviljats och föreskrifter för rörelsen meddelats. Länsstyrelserna borde
vara skyldiga att utöva en fortlöpande tillsyn över verksamheten och att
i samband därmed pröva, huruvida på grund av ändrade förhållanden eller
av annan anledning gällande låneavgifter borde jämkas eller om ändring
eljest borde ske av givna föreskrifter.

Vid min granskning har det visat sig, att sålunda föreskriven övervakning
i flera fall icke kommit till stånd. I den mån förklaring till förhållandet
överhuvudtaget kunnat förebäras har denna inneburit, att inspektion
av rörelsen ännu icke ansetts erforderlig eller att saken icke medhunnits.
I de infordrade yttrandena har emellertid framhållits, att inspektioner
av rörelserna efter mitt påpekande i saken verkställts eller anstalter
till sådana vidtagits samt att en fortlöpande tillsyn framdeles skulle ske.

En länsstyrelse hade emellertid härutinnan vidtagit det arrangemanget,
att länsstyrelsen uppdragit åt en polismästare respektive en poliskommissarie
att ”å länsstyrelsens vägnar” verkställa årliga inspektioner och
därvid bland annat granska företagens räkenskaper samt att över inspektionerna
avgiva rapporter med förslag till eventuella ändringar.

Med anledning av detta förfarande anförde jag i skrivelse till länsstyrelsen
följande.

Rörande polismyndighets befattning med pantlånerörelse lämnas i pantlånelagen
vissa bestämmelser, enligt vilka bland annat gäller, att polismyndighet
äger undersöka rörelsens lokaler och den förda pantboken
(21 §) samt är pliktig att i händelse av anmärkning mot rörelsen göra
anmälan därom till länsstyrelsen med förslag till erforderliga åtgärder
(22 §). Av motiven till förstnämnda stadgande framgår, att den polismyndigheten
givna befogenheten att granska pantlånerörelse avsetts
uteslutande skola begagnas som ett hjälpmedel i polisens brottsbekämpande
verksamhet. Skyldigheten att till länsstyrelsen anmäla förekomna
anledningar till anmärkningar är även att bedöma mot bakgrund av
nämnda stadgande. Det kan däremot icke anses ingå i polismyndighets
åligganden att verkställa granskning av pantlåneföretags verksamhet i vad
denna är underkastad ur sociala synpunkter tillkomna föreskrifter. Enligt
min mening bör icke heller eljest ifrågakomma, att sådan granskning uppdrages
åt polismyndighet eller enskild polisman. Den fortlöpande tillsynen
i fråga om skäligheten av fastställda låneavgifter samt lämpligheten av
övriga, på sociala skäl grundade föreskrifter bör i stället — i enlighet med
vad vid lagens tillkomst uppenbarligen förutsatts och såsom även annorstädes
praktiseras — utövas direkt av länsstyrelsen.

17 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1956 ars riksdag.

258

2. Erinringar rörande myndigheternas åtgärder för åstadkommande
av erforderlig kontroll över lotterier

Enligt 1 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 må lotteri om penningar
eller penningars värde ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t för allmänheten
anordnas i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i förordningen.
I fråga om lotteri, däri insatser och vinster äro till antal och storlek bestämda
enligt uppgjord plan — s. k. egentligt lotteri — gäller enligt
3 § i förordningen, att sådant lotteri må under vissa förutsättningar anordnas
antingen efter anmälan hos polismyndighet eller efter tillstånd av
sådan myndighet eller länsstyrelse. Sålunda må enligt 3 § a) dylikt lotteri
anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst sju dagar i förväg under
förutsättning, bland annat, att lotteriet äger rum i samband med tillställning
till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom det för tillställningen avsedda området
samt att anmälan icke avser anordnande vid samma tillställning av lotterier
med insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kronor. Enligt
3 § b) gäller, att lotteri må anordnas efter tillstånd av polismyndigheten
under förutsättning, bland annat, att lotteriet anordnas till förmån för
välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran, att lotteriet bedrives allenast inom
polismyndighetens förvaltningsområde samt att insatserna icke uppgå till
högre sammanlagt belopp än 5 000 kronor. För anordnande av större lotteri,
dock ej överstigande 30 000 kronor, erfordras enligt 3 § c) tillstånd
av länsstyrelsen, därvid som en förutsättning gäller att lotteriet bedrives
allenast inom länet.

I fråga om nu nämnda lotterier äger enligt 4 § lotteriförordningen vederbörande
myndighet meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter,
därvid skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt är betungas. Vid
meddelande av tillstånd till lotteri må därjämte föreskrivas de närmare
villkor, vartill omständigheterna kunna giva anledning.

I förhållande till den i lotteriförordningen ursprungligen genomförda
kompetensfördelningen innebär nuvarande ordning — tillkommen genom
författningsändringar 1949 och 1952 — en avsevärd decentralisering av
befattningen med lotteriärenden. Tidigare hade nämligen polismyndigheterna
endast att handlägga anmälnmgslotterier, vilka då icke fingo omsluta
högre insatssumma än 1 000 kronor, under det att länsstyrelserna
omhänderhade tillståndsgivningen, som icke fick avse lotterier med högre
omslutning än 5 000 kronor. Länsstyrelsernas tidigare befogenhet har således
övertagits av polismyndigheterna — varmed enligt lotteriförordningen
förstås i stad poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare
och på landet polischefen i orten — och länsstyrelserna ha i sin tur fått
att handlägga vissa lotteriärenden, som förut prövats av Kungl. Maj:t.

259

Den tillståndsgivande befogenheten har följaktligen, till skillnad från vad
tidigare gällt, numera kommit att uppdelas på ett stort antal myndigheter.

Det är givetvis ur allmän synpunkt angeläget, att en tillfredsställande
kontroll upprätthålles beträffande de många lotterier, som årligen anordnas
här i landet (enligt en år 1948 lämnad uppgift kunde enbart antalet
lotterier med en omslutning av högst 5 000 kronor beräknas utgöra 22 000
å 30 000 årligen, se Förvaltningsrättslig tidskrift 1948 s. 175). Det gäller
härvidlag icke endast den lottköpande allmänhetens intresse av att givna
utfästelser i fråga om möjlighet till vinst i behörig ordning infrias eller att
de medel, som genom lottköpen tillföras lotteriet, verkligen komma det
avsedda ändamålet till godo. Ytterst berör saken de lotteriarrangerande
organisationerna själva, av vilka många äro för sin verksamhet väsentligen
beroende av lotteriinkomster. Uppdagade fall av oegentligheter vid
bedrivande av lotteri eller eljest förekommande missförhållanden därvid
kunna, även om det är fråga endast om enstaka företeelser, allvarligen
äventyra allmänhetens beredvillighet att överhuvudtaget i denna ordning
stödja de ofta mycket behj ärtans värda ändamål, som lotterierna avse att
främja.

Vid mina inspektioner av länsstyrelser och polismyndigheter har jag
ägnat uppmärksamhet åt frågan om kontrollen över lotterier och andra
med handläggningen av lotteriärenden uppkommande spörsmål. Vad jag
därutinnan iakttagit har givit mig anledning till åtskilliga erinringar och
påpekanden. Särskilt har detta gällt lotterikontrollen, som flerstädes synts
behäftad med brister. Med anledning av mina sålunda gjorda iakttagelser
kommer jag att i det följande beröra företeelserna på området, därvid jag
av utrymmesskäl måste begränsa mig till en mera översiktlig redogörelse.

När det gäller kontrollen över tillståndslotterier må till en början framhållas,
att i de av Kungl. Maj:t beviljade lotterierna kontrollen omhänderhaves
av en av vederbörande länsstyrelse utsedd kontrollant samt därjämte,
i vissa fall, av ett av chefen för handelsdepartementet utsett ombud.
Dessa kontrollanters åligganden bruka i tillståndsresolutionema angivas
vara dels att utöva tillsyn över lotteriet samt därvid, bland annat,
granska och underteckna dragningslistan ävensom övervaka att allmänhetens
intressen att som vinster erhålla lämpliga föremål med angivna värden
behörigen tillgodoses, dels att deltaga i den granskning av lotteristyrelsens
räkenskaper, som skall förrättas, dels ock att till handelsdepartementet och
vederbörande länsstyrelse avgiva berättelse rörande lotteriet. Vid utövandet
av sin allmänna tillsyn ha kontrollanterna att beakta de särskilda föreskrifter,
som enligt resolutionerna skola gälla för lotteriet, därvid i allmänhet
hänvisas till ett av Kungl. Maj:t den 20 januari 1950 utfärdat cirkulär
med vissa lotteribestämmelser. I detta cirkulär liimnas närmare föreskrifter
rörande bland annat vinsternas beskaffenhet och värdering, rörande lott -

260

sedels textinnehåll m. m. samt rörande lotteriets ekonomiska förvaltning
i olika hänseenden.

Vad angår kontrollen i de av länsstyrelser och polismyndigheter beviljade
lotterierna synes även bär i regel förordnas särskild kontrollant, vartill
ej sällan utses en polisman eller annan tjänsteinnehavare. Någon närmare
precisering av kontrollantens uppgifter förekommer dock i allmänhet icke.
Ofta angives allenast, att han har att utöva ”erforderlig” eller ”behörig”
kontroll, därvid denna understundom uttryckligen begränsas till att avse
endast vinstdragningen. De särskilda föreskrifter för lotteriets bedrivande,
som i övrigt i viss utsträckning meddelas vid sidan av lotteriförordningens
allmänna villkor och som äro av intresse ur kontrollsynpunkt, bruka ävenledes
vara tämligen knapphändiga och även inbördes oenhetliga. Hos några
myndigheter har jag iakttagit, att varken kontrollant förordnas eller
kontrollföreskrifter i övrigt meddelas.

Då jag i förekommande fall hos tillståndsmyndighetema efterhört, i
vilka hänseenden den utsedde kontrollanten ansåges böra utöva tillsyn
eller huru han faktiskt brukade förfara, har man ofta icke kunnat lämna
några närmare upplysningar därom. Det har därvid framhållits, att endast
pålitliga och ansvarskännande personer anlitades som kontrollanter och
att man därför ansett sig kunna utgå från att kontrollen utövades på tillfredsställande
sätt. Vid samtal med en del såsom kontrollanter anlitade
polismän har jag emellertid inhämtat, att även hos dessa osäkerhet rått
om innebörden av deras kontrollantskap. Polismännen ha därvid bland
annat framhållit, att de belastades med så många kontrollantuppdrag —
för vilket arbete ersättning i allmänhet icke utginge — att de icke rimligen
kunde medhinna mycket mer än att underkasta lottsedlarna viss
granskning och att ombesörja dragningarna. Förhållandet betecknades av
kontrollanterna själva som otillfredsställande under hänvisning bland annat
till att den ekonomiska förvaltningen av lotteriet icke gjordes till föremål
för någon som helst granskning.

Sedan jag för vederbörande tillståndsmyndigheter framhållit, att behov
tydligen förelåge av närmare föreskrifter rörande kontrollens utövande,
ha myndigheterna förklarat sig ämna vidtaga anstalter därutinnan. Från
några myndigheter ha även till mig översänts mer eller mindre utförliga
föreskrifter i saken, vilka i vissa fall upptagits i form av särskild promemoria,
avsedd att fogas vid tillståndsresolutionen. De bestämmelser, som
sålunda och i övrigt hos olika tillståndsmyndigheter ansetts böra föreskrivas
rörande lotterikontrollen och därmed sammanhängande frågor, avse
föreskrifter beträffande dels vinsterna, dels lottsedlarna, dels lottförsäljningen,
dels vinstdragningen och dels den ekonomiska förvaltningen av
lotteriet.

Beträffande vinsterna angives uttryckligen på vissa håll, att kontrollanten
har att utöva tillsyn över att dessa i fråga om beskaffenhet och värde

261

överensstämma med fastställd vinstplan. När det gäller vinsternas beskaffenhet
hänvisas i allmänhet allenast till stadgandet i 3 § andra stycket
lotteriförordningen, enligt vilket stadgande vinsterna skola, med undantag
för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet. Ibland
föreskrives dock en begränsning härutinnan såtillvida, att vinsterna angivas
skola, med förutnämnda undantag, utgöras av svenska hantverks-,
slöjd-, industri- eller konstalster, inköpta för lotteriet såvitt möjligt direkt
från tillverkare. En ytterligare föreskrift kan vara, att vinsterna skola till
viss del bestå av varor av särskilt slag, t. ex. blindarbeten.

Kravet att vinsterna skola utgöras av ovan angivna svenska alster överensstämmer
visserligen med vad som plägar föreskrivas för de större lotterier,
vartill Kungl. Maj:t lämnar tillstånd. I det till grund för lotteriförordningen
liggande sakkunnigbetänkandet uttalades emellertid i förevarande
hänseende (SOU 1938: 17 s. 56 o. f.), att sålunda uppställt krav icke
alltid vore önskvärt, då därigenom t. ex. kunde uteslutas möjligheten att
som lotterivinster använda föremål, som vid svenska verkstäder tillverkats
av importerat material. Enligt de sakkunnigas mening borde därför i förordningen
allenast föreskrivas, att varorna skulle vara frambragta eller tillverkade
i Sverige. Det lärer även få förutsättas att, i enlighet med vad de
sakkunniga sålunda uttalat, det ifrågavarande kravet icke av vederbörande
myndigheter upprätthålles ovillkorligt. Vad angår föreskriften att viss del
av vinsterna skall utgöras av föremål av särskilt slag, t. ex. blindarbeten,
har upplysts, att sådan föreskrift ansetts böra ifrågakomma endast i vissa
särskilda typer av lotterier, varvid även framhållits, att föreskriften tilllämpades
blott i den mån lotterianordnaren själv icke hade något att däremot
invända. Bestämmelser av förevarande slag synas mig också i allmänhet
böra givas karaktären av rekommendation.

När det gäller bestämmandet av värdet å vinsterna angives ibland, i
överensstämmelse med vad som plägar föreskrivas i Kungl. Maj:ts tillståndsresolutioner,
att värdet ej må upptagas högre än till gällande detaljhandelspris
eller, om detta ej med säkerhet kan utrönas, till inköpspriset
eller, såvitt angår hemslöjds- eller hantverksalster eller skänkta föremål,
till pris åsatt efter värdering av opartisk sakkunnig. Vad sålunda föreskrives
bör givetvis äga giltighet för vinstvärderingen i alla lotterier. I den
mån kontrollanten härvid icke anser sig själv kunna verkställa värderingen
av t. ex. ett skänkt vinstföremål, torde han böra, åtminstone då fråga är
om föremål av något större värde, begära särskilt värderingsintyg. En riktig
värdering är av betydelse bland annat med hänsyn till bestämmelserna
i förordningen den 28 september 1928 om särskild skatt å vissa lotterivinster,
en fråga vartill jag i det följande återkommer.

I fråga om lottsedlarna föreskrives stundom, att dessa skola innehålla
uppgift om lotteriets anordnare, dag för dragningen, dag då dragningslista
beräknas utkomma eller eljest tid och sätt för dragningsresultatets

262

offentliggörande, dag då utfallen vinst senast skall vara avhämtad ävensom
ställe där vinsterna skola avhämtas. Därjämte föreskrives ibland, att
lottsedlarna i tombolalotteri skola tryckas på papper av god beskaffenhet,
hoprullas med texten inåt samt förseglas på sätt, som kan av kontrollanten
godkännas, och att lottsedlarna i andra lotterier skola tryckas i sammanbundna
häften med en viss numrering.

I kontrollantens uppdrag bör otvivelaktigt ingå att utöva tillsyn över
att dylika och liknande mer eller mindre självklara regler i fråga om lottsedlars
textinnehåll och beskaffenhet iakttagas, liksom att t. ex. antalet
vinst- och nitlotter i tombolalotterier överensstämmer med fastställd plan.
Icke minst viktigt är härvid att kontrollanten tillser, att lotter av sistnämnda
slag icke skilja sig till sitt yttre utseende och att de förseglas på
betryggande sätt. Rörande förfaringssättet härutinnan ha närmare uttalanden
gjorts av statens kriminaltekniska anstalt i en den 5 april 1954 till
chefen för inrikesdepartementet avlåten skrivelse. I denna skrivelse —
vari framhålles att anstalten med anledning av uppgifter i tidningspressen
om bedrägeribrott i samband med försäljning av tombolalotter verkställt
undersökning av sättet för framställning av sådana lotter i ett större
lotteriföretag — uttalas sålunda, att lotterna böra nitas och klistras, att
vid klistringen bör användas vatten- och värmebeständigt klister, att kontroll
bör ske av numreringen av lotterna för undvikande av dubbellotter
eller uteslutning av vinstlotter samt att lotterna böra förses med ”oblattryck”
å lotternas baksida. Skrivelsen överlämnades av chefen för inrikesdepartementet
till länsstyrelserna för kännedom och vederbörande polismyndigheters
underrättande men synes icke på alla platser ha kommit till
de lokala myndigheternas kännedom.

I fråga om lottjörsäljningen i tombolalotterier förekommer ibland den
kontrollföreskriften att tombolahjul skall under tid, då försäljning icke
pågår, förseglas och förvaras på betryggande plats. Detta synes också i
allmänhet av kontrollanterna iakttagas, även om särskild föreskrift därom
icke lämnats. Vidare har av några kontrollanter uppgivits, att man brukade
verkställa prövning av lottförsäljamas personliga lämplighet och att man
även, i den utsträckning som vore möjlig, sökte övervaka själva lottförsäljningen.

Att vinstdragningen skall verkställas av kontrollanten eller äga rum
under hans tillsyn ligger i sakens natur och angives även uttryckligen i en
del resolutioner. Närmare föreskrifter rörande det tekniska tillvägagångssättet
vid dragningen synas icke lämnas. Med hänsyn till de olika metoder,
som alltefter lotteriets beskaffenhet härvid kunna komma till användning,
torde generella föreskrifter härutinnan icke heller lämpligen kunna meddelas.
På några håll förekommer emellertid den föreskriften att dragningen
icke får förrättas, förrän förteckning över osålda lotter avlämnats till
kontrollanten. Det torde också vara ur kontrollsynpunkt angeläget, att

263

sistnämnda föreskrift städse iakttages och att de osålda lotterna bli av kontrollanten
i lämplig ordning makulerade.

Rörande den ekonomiska förvaltningen av lotteriet lämnas av en del
myndigheter, främst länsstyrelser, vissa närmare bestämmelser. Sålunda
föreskrives ibland, att lotterianordnaren bär att å alla utgifter förskaffa
sig behöriga verifikationer samt att föra en enkel förteckning över inkomster
och utgifter. Vidare angives, att räkenskaperna skola vara avslutade
viss tid efter sista dagen för vinstavhämtningen och att de skola
granskas av kontrollanten. I fråga om utgifterna lämnas stundom särskilda
föreskrifter, såsom t. ex. att utgift för representation eller liknande
ändamål icke får förekomma eller att avdrag endast får ske för kostnader,
som kontrollanten finner oundgängligen nödvändiga. På flera håll stadgas,
att utfallen vinst ej av eller genom förmedling av lotteriets anordnare får
inlösas med penningar. Någon gång kan även särskilt angivas, att de personer,
som ha befattning med lotteriet, icke få bereda sig egen ekonomisk
fördel därav. De myndigheter, som sålunda lämna vissa föreskrifter rörande
lotteriets ekonomiska handhavande, pläga även föreskriva, att kontrollanten
skall viss kortare tid efter det räkenskaperna avslutats inkomma med
berättelse till myndigheten rörande vad vid lotteriet förekommit, innefattande
bland annat redovisning för lotteriet med uppgift om behållningen och
vartill densamma använts. Några myndigheter bruka dock icke fordra,
att berättelsen skall innehålla uppgift om användningen av lotteriets behållning.

Såsom förut nämnts synas lotteriernas räkenskaper på sina håll icke
underkastas någon granskning av kontrollanten. Enligt min mening är det
emellertid ur allmän synpunkt påkallat, att även denna sida av ett lotteris
verksamhet göres till föremål för viss uppmärksamhet. Det gäller härvid
framför allt att tillse, att lotteriet icke belastas med obehöriga utgifter och
att den uppkomna behållningen, i vilken även ingår värdet av outlösta
vinster, oavkortad kommer det ändamål till godo, för vilket lotteriet anordnats.
Enligt vad jag inhämtat ha mot vederbörande lotteriföreståndares
förfaranden härutinnan anmärkningar ibland kunnat förekomma. Den nu
på vissa håll tillämpade ordningen att kontrollanten skall till tillståndsmyndigheten
avgiva berättelse rörande lotteriet — eller med yttrande överlämna
den från lotteriet erhållna uppställningen över inkomster och utgifter
— synes även vara av värde, bland annat därigenom att underlag
sålunda erhålles för prövningen av ny ansökan om lotteritillstånd från
samma organisation. Den omständigheten att i ett lotteri — såsom jag i
flera fall iakttagit — allenast en mindre del av antalet lotter kunnat avyttras
torde nämligen vara av beskaffenhet att böra föranleda viss restriktivitet
vid den fortsatta tillståndsgivningen. Detta synes särskilt förtjäna
beaktas på de platser, där man nu anser tillströmningen av lotteria.nsökningar
vara alltför stor. Det förefaller emellertid som om de myndigheter,

264

som infordra berättelser, icke alltid ägna dessa närmare uppmärksamhet.
Sålunda har jag iakttagit såväl att berättelser med synnerligen bristfälligt
innehåll utan vidare lagts till handlingarna som att föreskrivna berättelser
överhuvudtaget icke avgivits, vilket sistnämnda förhållande likväl icke
ansetts utgöra hinder för nya tillstånd.

Med anledning av den ibland förekommande föreskriften att kontrollantens
berättelse skall innehålla uppgift rörande bland annat huru behållningen
använts må framhållas, att i de många fall, då lotteriet anordnats
till förmån för vederbörande organisations allmänna verksamhet, det som
regel icke torde vara möjligt för kontrollanten att vid tidpunkten för berättelsens
avgivande lämna närmare redovisning därutinnan. I sådana fall
torde icke kunna begäras mera än att kontrollanten förvissar sig om att behållningen
av lotteriet vederbörligen överförts till organisationens övriga
tillgodohavanden. En närmare redovisning för hur beloppet sedermera disponerats
av organisationen torde lämpligen, såsom nu på ett och annat
håll även synes förekomma, kunna av tillståndsmyndigheten infordras i
samband med prövningen av ny lotteriansökan av samma organisation.

I detta sammanhang må framhållas, att tillståndsresolutionerna ofta
innehålla uttalanden rörande kontrollantens rätt att av lotteriets medel
uppbära ersättning för kontrollantuppdraget. Sådan ersättning bestämmes
antingen direkt av myndigheten i samband med lotteritillståndets meddelande
eller också överlämnas åt kontrollanten och lotteriföretaget att
överenskomma därom, varvid ersättningen i brist på åsämjande skall
bestämmas av tillståndsmyndigheten. Att ersättning för kontrollantuppdraget
i princip bör ifrågakomma synes icke heller mer än rimligt och står
även i överensstämmelse med vad vid lotteriförordningens tillkomst förutsattes.
De belopp, som härvid bruka utgå, torde också, i den mån jag varit
i tillfälle iakttaga, få betecknas som mycket blygsamma.

På några hall synes kontrollen över lotterier i viss utsträckning utövas
av tillståndsmyndigheten själv. Därest så sker, utgör detta uppenbarligen
ett handlande i tjänsten, som icke kan medföra rätt till kontrollantarvode.
Det kan därför enligt min mening icke ifrågakomma, att t. ex. polischefer
i egenskap av tillståndsgivande myndighet — såsom jag i ett par fall iakttagit
— förordna sig själva till kontrollanter med rätt till arvode. I de berörda
fallen syntes emellertid polischeferna icke ha personligen gottgjort
sig någon ersättning.

Vad härefter angår kontrollen över anmälning slotterier synes i allmänhet
icke lämnas några föreskrifter därom, och särskild kontrollant brukar förordnas
endast därest lotterivinstskatt skall utgå. Detsamma gäller på sina
håll även tillståndslotterier med ringa omslutning, t. ex. högst 1 000 kronor.
Givet är också, att i nu ifrågavarande lotterier behovet av speciell kontroll
ofta icke framträder med samma styrka som i övriga fall. Det må dock
erinras om att första lagutskottet i samband med den år 1949 genomförda

265

höjningen av gränsen för anmälningslotterier från 1 000 till 3 000 kronor
särskilt framhöll (utlåtande nr 27/1949 s. 4), att höjningen icke finge medföra,
att kontrollen över lotterierna nämnvärt inskränktes. Enligt min mening
bör icke heller den omständigheten, att ett lotteri är av beskaffenhet
att endast behöva anmälas eller att tillståndslotteri är av viss mindre
storlek, rent automatiskt medföra, att kontrollföreskrifter anses överflödiga.
Det torde kunna finnas anledning att härutinnan göra viss åtskillnad mellan
olika lotterier med hänsyn bland annat till lotterianordnarens erfarenhet
av dylika frågor och lotteriets speciella karaktär.

Såsom förut framhållits skall anmälan göras hos polismyndigheten minst
sju dagar före den tillställning, i samband varmed lotteriet avses skola äga
rum. Jag har emellertid ofta funnit, att anmälningar godtagits, oaktat de
inkommit senare än vad sålunda föreskrivits, ibland först den dag då lotteriet
skall förekomma. Att föreskriften om viss anmälningstid sålunda av
vissa myndigheter ansetts vara av underordnad betydelse torde i viss mån
kunna förklaras därav, att några kontroll- och ordningsföreskrifter beträffande
anmälningslotterier överhuvudtaget icke syntes meddelas av dessa
myndigheter. Det må härutinnan framhållas, att i det av de sakkunniga
utarbetade förslaget till lotteriförordning anmälningstiden bestämdes till
tre dagar. Denna tid utsträcktes emellertid i propositionen till sju dagar,
därvid såsom skäl anfördes, att sådan tidrymd syntes krävas för att myndigheten
skulle hinna att i fall av behov meddela kontroll- och ordningsföreskrifter
för lotteriet. Det förefaller mig också önskvärt att, för att ärendena
skola kunna ägnas avsedd handläggning, den föreskrivna tiden iakttages.
Formellt torde detta för övrigt utgöra ett villkor för att lotteriet
skall få äga rum utan tillstånd.

Den förut berörda förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster —
vilken förordning efter en år 1945 genomförd ändring därav är att beakta
vid handläggningen jämväl av förevarande lotteriärenden — har i vissa
fall föranlett tolkningssvårigheter. En redogörelse för ett par sådana fall
må här lämnas.

Enligt 1 § i förordningen skall, därest värdet av vinst i varu- eller tombolalotteri
överstiger 100 kronor, till staten erläggas en särskild skatt motsvarande
20 procent av vinstens värde. Sådan skatt skall dock icke utgå
å vinst i nu nämnt lotteri, däri endast skänkta vinstföremål förekomma.
Närmare bestämmelser rörande uppbörd och redovisning av denna skatt
återfinnas i kungörelsen därom av den 15 juni 1945, enligt vilken bland
annat gäller, att tillståndsmyndigheten skall till generalpoststyrelsen lämna
uppgift rörande lotteri, däri förekommer vinst som är underkastad beskattning,
att lotterianordnarcn skall till generalpoststyrelsen ingiva anmälan
om verkställd vinstdragning med uppgift rörande skattepliktiga vinster,
i samband varmed den å vinsterna belöpande skatten skall inbetalas, samt

266

att kontrollanten skall övervaka att lotterianordnaren fullgör sina berörda
skyldigheter.

I ett av mig vid inspektion hos en landsfiskal granskat ärende rörande
tillstånd till lotteri, däri högsta vinsten utgjordes av vissa broderade textilier
med ett åsatt värde av 125 kronor, hade uppgivits, att materialet
till vinsten inköpts av lotterianordnaren för 28 kronor, under det att själva
broderiarbetet utförts utan kostnad. Landsfiskalen hade funnit vinsten icke
vara underkastad bestämmelserna om lotterivinstskatt.

Sedan jag ifrågasatt riktigheten av landsfiskalens tolkning, anförde
denne följande: Det hade varit svårt att beräkna det verkliga saluvärdet
å vinsten. Vid bedömandet huruvida skatt skulle utgå hade det synts landsfiskalen
som om hänsyn mera skulle tagas till det belopp, som lotterianordnaren
faktiskt utbetalat för vinstens anskaffande, än till det värde
som åsatts vinsten med inräknande av det utförda arbetet. Han hade emellertid
numera kommit till den uppfattningen, att hans bedömande därutinnan
varit felaktigt och att således lotterivinstskatt rätteligen skolat
utgå.

I ett av en annan landsfiskal handlagt lotteriärende hade uppgivits, att
högsta vinsten, en s. k. brudkista med linneutstyrsel, varit ”till stor del”
skänkt. Något värde å vinsten hade ej upptagits. Anmälan rörande skatteplikt
hade icke heller i detta fall ingivits.

I infordrat yttrande anförde landsfiskalen: Det förekomme ofta att anmälan
eller ansökan om lotteri innehölle ofullständiga uppgifter. I sådana
fall brukade han låta infordra kompletterande upplysningar, vilket säkerligen
skett även i det föreliggande ärendet, ehuru han icke närmare erinrade
sig detta. Ilan hade emellertid numera inhämtat, att den ifrågavarande
vinsten skänkts så när som på materialet till kistan, vilket av lotterianordnaren
inköpts för 45 kronor. Värdet å vinsten i dess helhet hade uppskattats
till 375 å 400 kronor. Landsfiskalen hade uppenbarligen vid ärendets
handläggning bedömt skattefrågan så, att på grund av de speciella omständigheterna
i fallet nagon skatt icke skulle utgå. Han hade emellertid numera
insett, att det finge anses synnerligen tveksamt huruvida hans bedömning
varit riktig.

Efter remiss avgav generalpoststyrelsen utlåtande i dessa två ärenden,
därvid styrelsen anförde bland annat följande: Styrelsen hävdade den uppfattningen
att skyldighet förelegat för lotterianordnarna att erlägga vinstskatt.
Stadgandet i 1 § lotterivinstskatteförordningen måste enligt styrelsens
mening tolkas så, att skattefrihet icke kunde ifrågakomma, om blott
någon enda vinst, oavsett värdet, vore inköpt av lotterianordnaren. En
oeftergivlig förutsättning för skattefrihet vore sålunda, att samtliga vinster
— även sådana med värden under 100 kronor — skulle vara skänkta. I de
nu aktuella fallen hade visserligen gjorts gällande, att skattefrågan bedömts
under hänsynstagande till speciella omständigheter i samband med

267

vinstanskaffningen. Styrelsen ansåge emellertid omständigheterna vara av
ovidkommande betydelse för själva skattefrågan. I uttrycket skänkt
måste nämligen, därest enhetliga principer överhuvudtaget skulle kunna
upprätthållas, inläggas innebörden att vinst skulle vara i sin helhet skänkt.
För kostnader, som hänförde sig till exempelvis anskaffning av material
till vinst som färdigställdes genom frivillig arbetsinsats, ansåge styrelsen
sålunda undantag icke kunna göras.

Generalpoststyrelsen upplyste tillika, att skatteanmälan rörande ifragavarande
vinster numera inkommit till styrelsen, i tföiljd varav jag fann
ärendena icke påkalla någon min viciare åtgärd.

I anslutning till de nu relaterade fallen ma framhallas, att jag ofta funnit
tillståndsmyndighetemas handlingar i lotteriärenden innehålla otillräckliga
uppgifter för bedömandet av frågan huruvida vinstskatt skall
utgå. Det har härvid gällt såväl vinsternas Värden i och för sig som deras
karaktär av skänkta föremål eller icke. Jag har även påträffat flera fall,
där tillståndsmyndigheten försummat att insända skatteanmälan, oaktat
någon tveksamhet i skattefrågan icke förelegat. Efter påpekande av mig
ha sådana anmälningar i efterhand insänts och oguldna skattebelopp erlagts.
Vad sålunda förekommit har givit mig anledning att för vederbörande
myndigheter understryka vikten av att lotteriärendena handläggas under
noggrant beaktande av vinstskattebestämmelserna. Såsom förut framhållits
ankommer det även på kontrollanterna att ägna uppmärksamhet åt hithörande
spörsmål.

V. Inspektionsresor under år 1955

Under mina ämbetsresor år 1955 har jag inspekterat domstolar och andra
myndigheter inom Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de därunder
förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens dianum och
registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande lagutskott.

268

VI. Under år 1955 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1955 diarieförda ärenden har uppgått till 811
Vid 1955 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
............

............................................... 77

Under år 1955 ha anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:

genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av............. 533

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid ämbetsresa eller annorledes,
ett antal av ........................ 24(5

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 856
Av berörda 856 ärenden ha under år 1955:

1) sasom återkallade avskrivits.................... 5

2) till annan myndighet överlämnats......................... 8

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla .................. 287

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 77

5) utan åtgärd avskrivits ............................ 259

6) till åtal hänvisats.......................... 8

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning................. 1

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7.................... 152

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t.................... 2

och äro vid 1955 års slut:

10) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande ............................... 70

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 15

12) på prövning beroende................................ 74

Summa 856

Av de 74 på prövning beroende ärendena utgöra 65 ärenden sådana, som
upptagits i samband med inspektion av förvaltningsmyndigheter och ännu
ej hunnit slutbehandlas.

Under år 1955 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 6 ärenden
beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i.................................... 5

av annan anledning i.......................... 2

Summa 6

269

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) t. f. landssekreterare för försummelser vid handläggning av beredskapsärende
(s. 34 o. f.);

2) landsfiskal för felaktigt beslagtagande av vid olaga fiske använd båt
(s. 37 o. f.);

3) häradshövding för felaktigt beslut om förvandling av böter (s. 64 o. f.);

4) ordförande och ledamöter i rådhusrätt för felaktig handläggning av
brottmål m. m. samt t. f. tullförvaltare för osant intygande m. m.;

5) kyrkoherde för otillbörliga och hotfulla uttalanden i tjänsteskrivelse
(s. 51 o. f.); samt

6) t. f. biträdande stadsfiskal för olaga anhållande.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

7) polisman för olämpligt uppträdande i tjänsten.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
under år 1955 någon förklaring av lag, i den ordning § 20 regeringsformen
bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen av riksdagens
hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar ha
från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels vilka åtgärder,
som blivit vidtagna i anledning av 1955 års riksdags skrivelser, dels ock
beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser hos Kungl.
Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid 1955 års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under nästlidna år blivit
vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1955,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1955 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhiingiggjorts genom skrivelser från justitieombudsmannen
före den 1 januari 1955 och vari under ar 1955 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning
beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1956.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

270

BILAGOR

Bilaga I.

Tabell

över de av 1955 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	7	42		‘)		K	4	108	Ju 13		146	Ju 16	185	4) 4)
2	Ju 11	43		•)		Fi 11	109	Fi	16			Fi 25	186
3	U	6	44		)		E	4	no	U	4		147	Fi 26	187	4) S 12
4	Fö 9	45		)		Jo 4	in	Fö	6			Jo 10	188
5	S 10	46		)		H	3	112	Fi	17		148	H 11	189	H 15
6	K 10	47	Fi	1		I	3	113	Fi	18		149	Fi 27	190	E 12
7	Fi 31		E	1		O	1	114	Fi	19		150	Fi 28	191	E 13
8	E 17		I	1	79	Fö 3	115	H	7		151	Ju 20	192	S 13
9	Jo 8	48	Fi	3	80	Fö 4	116	U	5			I	13	193	Ju 21
10	H 12	49	Fi	4	81	H	4		s	7		152	Fi 29	194	I 15
11	1	16	50	Fi	5	82	3)	117	H	8		153	Fi 30	195	Jo 13
12	H	6	51	Fi	6	83	U	3		I	6		154	8)	196	Jo 14
	0 5	52	Fi	2	84	4)	118	Jo	7		155	‘)	197	S 14
13	U	1	53	Ju	2	85	4)	119	H	9		156	H 13	198	Jo 15
14	Ju 1	54	Ja	3	86	4)	120	Fö	7		157	E	8	199	Fi 36
15	4)	55	H	1	87	4)	121	I	7		158	E	9	200	Jo 16
16	4)	56	Ju	4	88	4)	122	Fö	8		159	E 10	201	Jo 17
17	4)	57	Ja	5	89	4)	123	S	8		160	E 11	202	Ju 30
18	4)	58	Ju	6	90	4)	124	Fi	20		161	U	7	203	Fi 37
19	4)	59	Ju	7	91	4)	125	E	6		162	Ju 18	204	Fi 38
20	4)	60	Jo	1	92	4)	126	S	9		163	S 11	205	Fi 39
21	4)	61	Ju	8	93	4)	127	Fi	23		164	Jo 11	206	Fö 12
22	4)		Jo	2	94	4)	128	H	10		165	Ju 19	207	E 14
23	4)	62	Jo	3	95	4)	129	Fi	21		166	Fi 32	208	Ju 22
24	4)	63	Fi	8	96	Jo 5	130	Ju 14		167	Fö 10	209	Ju 23
25	4)	64	Fö	1	97	Fi 12		K	5		168	Fö 11	210	Ju 24
26	4)	65	S	1	98	Fi 13		Fi	22		169	U	8	211	Jo 18
27	4)	66	K	1	99	Ju 9	131	K	6		170	I	14	212	S 15
28	4)	67	E	2	100	Ju 10	132	I	8		171	H 14	213	S 16
29	4)	68	H	2	101	I	4	133	I	9		172	Fi 33	214	Ju 25
30	4)	69	I	2	102	Ju 12	134	I	10		173	Jo 12		E 16
31	4)	70	Fi	9	103	Fi 14	135	I	11		174	Fi 34	215	H 16
32	4)	71	K	2	104	C	2	136	K	7		175	4)	216	E 15
33	4)	72	K	3	105	C	3	137	Fi	24		176	4)		O 7
34	4)	73	Fi	10	106	Fi 15	138	K	8		177	4)	217	I 17
35	4)	74	E	3	107	Fö 5	139	E	7		178	4)	218	I 18
36	4)	75	S	2		S	6	140	Jo	9		179	4)	219	Fi 40
37	4)	76	U	2		E	5	141	Ju 17		180	Fi 35	220	Fi 41
38	4)		S	3		Jo 6	142	K	9		181	4)	221	Fi 42
39	4)	77	S	5		H	5	143	I	12		182	4)	222	H 17
40	4)	78	Fö	2		I	5	144	C	6		183	4)	223	E 18
41	4)		s	4		C	4	145	Ju 15		184	4)	224	I 19

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — s) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
*) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

271

225	I	20	260	C	10	289	C	11	323	Ju	36		H	25	379	Fi	76
226	K	11	261	I	28	290	C	12	324	Fö	21		Fi	65	380	Fö	24
227	Jo	19	262	Ju	29	291	s	21		H	21	347	S	28	381	I	37
228	c	8	263	Fi	46	292	Fö	16	325	H	22	348	S	29	382	U	15
229	Jo	20	264	Ju	31	293	8	22	326	E	27	349	Fi	66	383	K	24
230	Jo	21	265	Ju	32	294	S	23	327	E	28	350	Fi	67	E	33
231	Jo	22		8	20	295	S	24	328	S	26	351	K	21		I	39
232	U	9	266	E	21	296	Ju	34		Fi	59	352	I	35	384	0	16
233	E	19	267	I	29	297	Fi	53	329	K	20	353	I	36	Ju	53
234	E	20	268	I	30	298	Ju	35	330	K	18	354	Fi	68		Fö	25
235	I	21	269	K	12	299	u	13	331	C	14	355	Fi	69		K	25
236	I	22	270	Fi	47	300	Fö	17	332	Fi	60	356	Fi	70		E	34
237	Ju	26	271	Fi	48	301	Fö	18	333	Ju	46	357	Fi	71		Jo	39
238	s	17	272	Fö	15	302	Fö	19		Fö	22	358	Fi	72		H	27
239	i	23		K	13	303	K	15		S	27	359	Fi	73		I	40
240	Fi	45		Fi	49		I	32		E	30	360		)	385	0	17
241	Fi	43		Jo	25	304	K	16		I	34	361		)	s	32
242	Fi	44	273	Fi	50	305	K	17		0	15	362	Fi	74	386	s	31
243	U	10	274	Jo	26	306	0	13	334	Fi	61	363	Jo	35	387	Jo	40
244	Fö	13	275	Ju	33	307	E	24	335	Fi	62	364	K	22	388	E	37
245	H	18	276	Jo	27	308	E	25	336	Fi	63	365	Ju	50	389	E	35
246	H	19	277	Jo	28	309	E	29	337	Ju	44	366	Jo	36	390	E	36
247	H	20	278	Ju	37	310	E	26		s	25	367	H	26	391	Fi	78
248	S	18	279	Ju	38	311	I	33		K	19	368	S	30	392	Fi	77
249	I	24		Fi	54	312	Ju	39		H	23	369	Fö	23	393	Jo	41
250	I	25	280	II	ii	313	Ju	40	338	Ju	47	370	Jo	37	394	Jo	42
251	I	26	281	11	12	314	Ju	41		H	24	371	E	31	395	Jo	43
252	s	19	282	E	22	315	u	14	339	Fi	64	372	E	32	396	Ju	54
253	Ju	27	283	Ju	45	316	Fö	20	340	Fi	56	373	Ju	55	397	s	33
254	Ju	28		Fi	58	317	Fi	55	341	Fi	57	374	K	23	398	Fi	79
255	Jo	23	284	Fi	51	318	Ju	42	342	Ju	48	375	Ju	52
256	Jo	24	285	E	23	319	Ju	43	343	Jo	32		Jo	38
1 257	I	27	286	I	31	320	Jo	29	344	Jo	33	376	Ju	51
! 258	C	9	287	Fi	52	321	Jo	30	345	Jo	34	377	I	38
I 259	Fc	14	288	K	14	322	Jo	31	346	Ju	49	\| 378	Fi	75

272

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1955 års riksdag till Honungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 januari 1955, angående val av ombud och suppleanter i Nordiska
rådet. (14.)

Den 11 februari 1955 anmäld och lagd till handlingarna.

2. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. (53.)

Lag utfärdad den 18 februari 1955 (SFS nr 50).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 november 1946 (nr 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret. (54.)

Lag utfärdad den 18 februari 1955 (SFS nr 60).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land härrörande egendom, m m (56)

Lagar utfärdade den 18 februari 1955 (SFS nr 51—54).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag

om ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472). (57.) v

Lag utfärdad den 18 februari 1955 (SFS nr 55).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 kap. 1 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken. (58.)

Lag utfärdad den 18 februari 1955 (SFS nr 56).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen m. m. (59.)

Lagar utfärdade den 18 februari 1955 (SFS nr 58 och 59).

8. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i lagen om rätt till fiske m. m. (61.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg lag om ändrad lydelse av 13 kap. 15 §

273

vattenlagen, överlämnats från jordbruksdepartementet, har lag i ämnet utfärdats
den 18 februari 1955 (SFS nr 44). (Jfr punkten 2 under jordbruksdepartementet.
)

9. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om
trafikförsäkring å motorfordon. (99.)

Lag utfärdad den 4 mars 1955 (SFS nr 83).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående
godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av
resande och resgods. (100.)

Lag utfärdad den 4 mars 1955 (SFS nr 86).

11. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, m. m. (2.)

Den 10, 12 och 27 maj samt den 10, 17 och 30 juni 1955 anmäld, därvid Kungl.
Maj :t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.
(Jfr ärendena under punkterna 39 och 40 här nedan.)

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 116 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. (102.)

Författningar utfärdade den 4 mars 1955 (SFS nr 84 och 85).

13. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. (108.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 mars 1955 (SFS nr 87—89).

14. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj ds proposition dels angående
godkännande av konvention rörande internationellt erkännande av rätt
till luftfartyg, dels ock med förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg,
m. m. (130.)

Lagar utfärdade den 12 maj 1955 (SFS nr 227—244). Ratifikationsinstrument
deponerat den 16 november 1955.

15. den 22 mars, i anledning av väckta motioner om beredande av arbetsmöjligheter
för tidigare straffade personer m. fl. (145.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition (nr 3) med förslag
till lag om bankrörelse m. m. (146.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till dels lag angående ändrad
lydelse av 28 a § konkurslagen och dels lag angående ändrad lydelse av 36 §
lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
överlämnats från finansdepartementet för handläggning, ha lagar i
ämnet utfärdats den 31 mars 1955 (SFS nr 185 och 186). (Jfr punkten 25 under
finansdepartementet.)

18 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1956 års riksdag.

274

17. den 23 mars, i anledning av väckt motion angående viss översyn av lagen
om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 1 april, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om de
sociala konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap m. m. (162.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.
(165.)

Lag utfärdad den 3 juni 1955 (SFS nr 288).

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för utfärdande
av röstlängdsutdrag. (151.)

Skrivelsen har den 3 juni 1955 överlämnats till 1955 års valutredning. Utredningen
har den 12 december 1955 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag
rörande underlättande av deltagande i allmänna val. Häröver ha genom remiss
yttranden infordrats till den 1 februari 1956.

21. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde. (193.)

Den 29 april 1955 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

22. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 5 april 1949 (nr 114) om val av
borgmästare och rådman. (208.)

Lag utfärdad den 6 maj 1955 (SFS nr 193).

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol. (209.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels ock en i anledning av propositionen
väckt motion. (210.)

Lag utfärdad den 12 maj 1955 (SFS nr 226).

25. den 27 april, i anledning av väckta motioner om behörighet för kvinna
att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning.

26. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (237.)

Den 20 maj 1955 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om förordnande av civila
medlare i äktenskapsmål. (253.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

275

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister. (254.)

Lag utfärdad den 20 maj 1955 (SFS nr 253).

29. den 11 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m., dels ock en
i anledning av propositionen väckt motion. (262.)

Lagar utfärdade den 3 juni 1955 (SFS nr 314—316).

30. den 13 maj, i anledning av väckt motion om ändrad ordning för beräkning
av antalet elektorer vid förstakammarval. (202.)

Skrivelsen har den 3 juni 1955 överlämnats till 1955 års valutredning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om avstängning av domare. (264.)

Lag utfärdad den 20 maj 1955 (SFS nr 261).

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande av
den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Ärendet, som den 14 oktober 1955 överlämnats från socialdepartementet, är

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
grunderna för mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagens
första kammare. (275.)

Skrivelsen har den 3 juni 1955 överlämnats till 1955 års valutredning.

34. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m. (296.)

Lagar utfärdade den 17 juni 1955 (SFS nr 409 och 410).

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1952 (nr 317) om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal. (298.)

Lag utfärdad den 3 juni 1955 (SFS nr 264).

36. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om folkomröstning angående högertrafik. (323.)

Lag utfärdad den 27 maj 1955 (SFS nr 265).

37. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om utredningar angående
nådeinstitutet. (278.)

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 9 december 1955 dagtecknad

promemoria (stencilerad) angående handläggning av nådeärenden. Häröver ha

genom remiss yttranden infordrats till den 1 februari 1956.

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående inrättande av en
särskild högsta domstol i skattemål. (279.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

276

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1955/56 till Justitiedepartementet:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1955.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående vissa anslag för budgetåret 1955/56 till regeringsrätten.
(313.)

Den 10 juni 1955 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till fångvården m. m. (314.)

Den 10 juni 1955 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade
anslagen till vederbörandes förfogande.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen. (318.)

Lag utfärdad den 3 juni 1955 (SFS nr 312).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående vissa laga skiften i Kiruna stad.
(319.)

Lag utfärdad den 3 juni 1955 (SFS nr 378).

44. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket,
m. m. (337.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till dels lag angående ändring
i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag och dels lag angående ändrad
lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar,
överlämnats från handelsdepartementet, ha lagar i ämnet utfärdats den 3 juni
1955 (SFS nr 384 och 385). (Jfr punkten 23 under handelsdepartementet.)

45. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner. (283.)

Lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar utfärdad den 27
maj 1955 (SFS nr 361).

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. (333.)

Den 17 juni 1955 anmäld, i vad skrivelsen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i sjölagen, m. m. (338.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1955 (SFS nr 389—393).

277

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (342.)

Lag utfärdad den 3 juni 1955 (SFS nr 298).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 151) med förslag
till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(346.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avsåg förslag till dels lag angående ändring
i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags,
bankaktiebolags och sparbanks konkurs, dels lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura, dels
lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om
aktiebolag och dels lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951
(nr 308) om ekonomiska föreningar överlämnats från finansdepartementet, ha
lagar i ämnet utfärdats den 3 juni 1955 (SFS nr 418, 420, 384 och 385). (Jfr
punkten 65 under finansdepartementet.)

50. den 23 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. (365.)

Lag utfärdad den 25 november 1955 (SFS nr 601).

51. den 6 december, i anledning av väckta motioner om ändring av gällande
bestämmelser angående vissa kungöranden i kyrka. (376.)

Skrivelsen har den 19 december 1955 överlämnats till besvärssakkunniga, 1951
års rättegångskommitté, 1954 års fastighetsbildningskommitté samt 1955 års
valutredning att tagas i beaktande vid fullgörandet av tidigare meddelat uppdrag.
Vidare har genom cirkulärskrivelse samma dag underrättelse om riksdagens
uttalanden lämnats till statssekreterare, rättsavdelningschefer, lagbyråchefer
m. fl. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

52. den 7 december, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt
innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet för handläggning.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. in. (384.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på justitiedepartementet ankommer den 16
december 1955. (Jfr punkten 17 under civildepartementet.)

54. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i stadgan den 20 augusti 1952 (nr 618) för
Nordiska rådet. (396.)

Förordning utfärdad den 16 december 1955 (SFS nr 692).

55. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m. (373.)

Lag utfärdad den 30 december 1955 (SFS nr 711).

278

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 januari 1955, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesutskottet och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 4 februari 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
läggas till handlingarna.

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av konvention mellan Sverige och Schweiz rörande socialförsäkring.
(76.)

Skrivelsen anmäld den 25 februari 1955 på socialdepartementets föredragning,
varvid Kungl. Maj:t beslöt, att ifrågavarande konvention skulle ratificeras. Ratifikationsinstrument
har genom utrikesdepartementets försorg utfärdats.

3. den 23 februari, angående val av ombud i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter. (83.)

Anmäld den 11 mars 1955, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att meddelande om
valet skulle i föreskriven ordning avlåtas till Europarådets generalsekreterare.

4. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1955/56 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (110.)

Anmäld den 18 mars 1955, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av två provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet
och en europeisk konvention om social och medicinsk hjälp samt tilläggsprotokoll
till dessa avtal. (116.)

Skrivelsen anmäld den 11 mars 1955 på socialdepartementets föredragning, varvid
Kungl. Maj:t beslöt, att ifrågavarande överenskommelser skulle ratificeras.
Ratifikationsinstrument ha genom utrikesdepartementets försorg utfärdats.

6. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

7. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av viss kvantitet s. k. rövat guld. (161.)

Anmäld den 15 april 1955, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till utgivande av en redogörelse på engelska språket
om den svenska riksdagen. (169.)

Anmäld den 12 september 1955, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll upprättade den 14 juni 1954 av generalsekreteraren i
Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) rörande vissa ändringar
av konventionen den 7 december 1944 angående internationell civil
luftfart. (232.)

279

Anmäld den 27 maj 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande protokoll och förordnade, att ratifikationsinstrument skulle
utfärdas i vanlig ordning och deponeras i Internationella civila luftfartsorganisationens
arkiv.

10. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (243.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

11. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av konsularkonvention mellan Sverige och Frankrike. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa av
Europarådets rådgivande församling år 1954 vid dess sjätte ordinarie
möte fattade beslut. (281.)

Anmäld den 25 november 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelser från Nordiska rådets svenska delegation. (299.)

Anmäld den 2 december 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att lägga ifrågavarande
skrivelse till handlingarna.

14. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från skyldighet att återbetala för mycket utbetalade lönebelopp. (315.)

Anmäld den 17 juni 1955, varvid Kungl. Maj:t gav riksräkenskapsverket tillkänna,
att en fordran å 24 956 kronor 47 öre, omfattande ovan berörda för mycket
utbetalade lönebelopp, finge avskrivas.

15. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till konventionen rörande bildandet av EUROFIMA,
europeiskt bolag för finansiering av järnvägsmateriel, m. m. (382.)

Anmäld den 30 december 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ovannämnda konvention.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

Anmäld den 15 april och den 3 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på försvarsdepartementet ankommer.

280

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande
av vissa medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

5. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Anmäld den 15 april och den 3 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på försvarsdepartementet ankommer.

6. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1955/56 under försvarets
fonder m. m. (111.)

Anmäld den 31 mars och den 22 april 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till H. K. Almkvist m. fl. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan m. m. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955.

9. den 25 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (4.)

Anmäld den 15 april samt den 3 och den 17 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

10. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1955/56. (167.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

12. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående nedläggande
av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. (206.)

Anmäld den 6 maj och den 3 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (244.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

14. den 10 maj, i anledning av väckt motion om ersättning till parkettläggaren
S. E. V. Jansson för skada uppkommen under militärtjänstgöring.
(259.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

281

15. den 13 maj, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m m. (272)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 1 (av militär trupp utförda vagarbeten),

5 (vissa för försvarsändamål inrättade fonder) och 6 (garnisonsskolans i Landskrona
fond) överlämnats till försvarsdepartementet. Ärendet under punkten 1
har anmälts den 30 juni 1955, varvid Kungl. Maj:t uppdragit åt försvarets civilförvaltning
att verkställa översyn av gällande bestämmelser om ersättning vid
ianspråktagande av militär personal för andra än militära uppgifter samt att till
Kungl. Maj:t inkomma med därav föranlett förslag. Såväl detta ärende som
ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Ärendet under
punkten 6 har anmälts och slutbehandlats den 30 juni 1955.

16. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för ordning

om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angaende omreglering
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m. (292.) .

Anmäld den 3 juni, den 25 november och den 16 december 1955. Förordningar
respektive kungörelse utfärdades den 3 juni (SFS nr 362—364) och den 16 december
1955 (SFS nr 700). Ärendet är därmed slutbehandlat.

17 den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1955/56 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (300.)

Anmäld den 3 juni, den 12 och den 22 september samt den 9 december 1955.
Rörande utbyggnad av tygstatens reservorganisation utfärdades kungörelse (nr
548) den 12 september 1955. Den 9 december 1955 utfärdades provisorisk instruktion
för militärpsykologiska institutet (SFS nr 644). Ärendet är darmed
slutbehandlat utom såvitt avser frågan om indragning av Herrevadsklosters,
Gudhems och Utnäslöts remontdepåer samt ridskolan. I denna del ar ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
markförvärv för försvaret m. m. (301.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

19. samma dag, i anledning av. Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av viss kronan tillhörig mark m. m. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilda
ekonomiska förmåner åt övertalig personal vid Stockholms tygstation
m. m. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett sjöfartsverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, såvitt på försvarsdepartementet ankommer.

22. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ckonomipersonal m. m. (333.)

Anmäld den 3 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

282

23. den 23 november, i anledning av väckta motioner om ersättning åt elektrikern
J. F. Öberg för skada, uppkommen under militärtjänstgöring.
(369.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 december 1955.

24. den 6 december, i anledning av Kung], Maj:ts proposition angående
bestridande av ytterligare kostnader för det svenska deltagandet i stilleståndsövervakningen
i Korea. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 december 1955.

25. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på försvarsdepartementet ankommer den 30

december 1955. (Jfr punkten 17 under civildepartementet.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser socialdepartementets verksamhetsområde. (65.)

Anmäld den 25 februari och den 22 april 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1954 vid dess trettiosjunde sammanträde
antagen rekommendation. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av konvention mellan Sverige och Schweiz rörande socialförsäkring. (76.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 25 februari

1955. Skrivelsen överlämnad till utrikesdepartementet för fortsatt behandling.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, i vad på socialdepartementet beror.

5. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 22 maj 1953 (nr 269) angående
byggnadsforskningsavgift. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955, varvid författning utfärdades (SFS

nr 67).

6. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Anmäld den 31 maj och den 3 juni 1955, i vad på socialdepartementet beror.

7. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av två provisoriska europeiska överenskommelser om social trygghet och

283

en europeisk konvention om social och medicinsk hjälp samt tilläggsprotokoll
till dessa avtal. (116.) •

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955, i vad pa socialdepartementet beror.
Skrivelsen överlämnad till utrikesdepartementet för fortsatt handläggning.

8 den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom.
(123.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 19o5.

9 den 9 mars, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), dels ock i ämnet väckt motion. (126.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1955, varvid författning utfärdades

(SFS nr 100).

10. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetaret
1955/56 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (5.)
Anmäld den 31 mars, den 15 och den 29 april, den 20 och den 27 maj samt den
3 juni 1955. Författningar utfärdade den 20 maj (SFS nr 225) och den 16 augusti
1955 (SFS nr 520). Ärendet är slutbehandlat.

11 den 1 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels ock i ämnet väckta motioner.
(163 )

Anmäld den 15 april 1955, varvid författning utfärdades (SFS nr 127).

12. den 19 april, i anledning av väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning. (188.)

Anmäld den 22 april 1955, varvid statsrådet Ulla Lindström bemyndigades tillkalla
sakkunniga för att utreda frågan om en allmän familjerådgivning. Utredningsarbetet
pågår.

13 samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
anstånd för Stockholms stadsmission med skyldigheten att inlösa vissa
lån. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955.

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av
12 § lagen om semester. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 22 april, i anledning av väckta motioner om viss komplettering av
lagen om förskottering av underhållsbidrag. (212.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete. (213.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

284

17. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1955/
56, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

19. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om utredning angående åldringarnas
anpassning i produktionslivet. (252.)

Anmäld den 17 juni 1955, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt arbetsmarknadsstyrelsen
att vid den verksamhet, som styrelsen bedriver för att tillvarataga den
arbetskapacitet som förefinnes hos personer i medelåldern eller i högre ålder,
iakttaga vad allmänna beredningsutskottet anfört i sitt utlåtande nr 17. Ärendet
är slutbehandlat.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

21. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. (291.)

Anmäld den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 395—401).
Ärendet är slutbehandlat.

22. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående omreglering av
vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (293.)

Anmäld den 3 och den 17 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr
469—472). Sistnämnda dag uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa av riksdagen begärd utredning angående förbättring av livräntor
enligt fiskarförsäkringsförfattningarna. Anstalten har den 30 september 1955
inkommit med ifrågavarande utredning. Förslag i ämnet beräknas kunna föreläggas
1956 års riksdag.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 402—405).

24. sammadag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1955/56 till Bidrag till sjukkassor m. m. (295.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

285

25. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket,

m.m. (337.) , , . .

Anmäld och slutbehandlad, i vad på socialdepartementet beror, den 3 juni 1955,
varvid författning utfärdades (SFS nr 386).

26. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

(328.) . ,

Anmäld den 3, 10 och 30 juni 1955. Författningar utfärdade sistnämnda dag
(SFS nr 448—451, 477 och 478). Ärendet är slutbehandlat.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. (333.)

Skrivelsen, som överlämnats genom protokollsutdrag från civildepartementet
den 3 juni 1955, har, i vad på socialdepartementet beror, anmälts och lagts till
handlingarna den 16 december 1955.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 394 och 395).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret 1955/56
till Allmänna barnbidrag. (348.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

30. den 23 november, i anledning av väckta motioner om anordnande av
alkoholistpolikliniker i landstingens regi. (368.)

Genom beslut den 16 december 1955 har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa utredning rörande frågan om statsbidrag till landstingen för
alkoholistpolikliniker samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill
utredningen må föranleda. Utredningsarbetet pågår.

31. den 9 december, i anledning av väckta motioner om besvärsrätten i sjukförsäkrings-
och pensionsärenden. (386.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 13 december, i anledning av väckta motioner om ersättning till Vilhelm
Kenttä för viss krigsskada. (385.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955.

33. den 16 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om socialhjälp, m. m. (397.)

Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

286

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1955, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(66.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse
från viss ersättningsskyldighet till kronan. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

4. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 12 maj 1955.

5. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt erkännande av rätt till
luftfartyg, dels ock med förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg,
m. m. (130.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 12 maj 1955, varvid författning utfärdades (SFS nr 241).

6. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av vissa postavgifter. (131.)

Anmäld den 12 maj och den 2 december 1955. Författningar utfärdade den 12
maj (SFS nr 269) och den 2 december (SFS nr 642). Ärendet är därmed slutbehandlat.

7. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1955/56, i vad avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
(136.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten för budgetåret 1955/56 av
underskottet för luftfartsfonden. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

9. den 23 mars, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning om ändring i vägtrafikförordningen,
dels ock i ämnet väckta motioner. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 98 och 99).

287

10. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angaende överlåtelse
av vissa kronan tillhöriga fastigheter m. in. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

12. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
garanti till Aktiebolaget Aerotransport. (269.)

Anmäld den 20 maj och den 12 september 1955, varefter överenskommelse i
ämnet mellan Danmark, Norge och Sverige undertecknats den 29 september
1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

13. samma dag, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955, i vad angår den under punkten 9
i statsutskottets utlåtande nr 119 behandlade frågan. Den under punkten 10 i
samma utlåtande upptagna frågan är anmäld genom beslut (försvarsdepartementet)
den 9 december 1955 angående utökning av försvarets fastighetsnämnd
m. m. men alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

14. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående införande
av ett andra program i den svenska rundradion samt anslagsbehovet för
rundradioanläggningar under budgetåret 1955/56 m. m. (288.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

15. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående högertrafikfrågan.
(303.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet är den anmäld och slutbehandlad
den 27 maj 1955.

16. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

17. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels ombyggnad av
järnvägen å sträckan Sölvesborg—Hörviken till normalspår m. m. och
dels anslag till upprustning av vägarna på Listerlandet. (305.)

Anmäld den 8 juli 1955, varvid Kungl. Maj d anbefallde väg-och vattenbyggnadsstyrelsen
att uppgöra och inkomma med förslag till erforderlig upprustning av
vägarna på Listerlandet.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ombyggnad av
järnvägen Gullbcrna—Torsås—Bergkvara till normalspår. (330.)

Genom beslut den 17 juni 1955 har Kungl. Majd förordnat, att skrivelsen skulle
överlämnas till 1953 års trafikutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande
av utredningens uppdrag.

288

19. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket,
m. m. (337.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet har densamma anmälts
och slutbehandlats den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr
388.)

20. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1955/56 till väg- och vattenbyggnadsverkets
avlöningar och omkostnader jämte i ämnet väckta motioner.
(329.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr
648). (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författning utfärdades (SFS
nr 313).

22. den 16 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
finansieringen av mellanriksvägen Enafors—riksgränsen—Stjördal. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 november 1955.

23. den 7 december, i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till konventionen rörande bildandet av EUROFIMA, europeiskt
bolag för finansiering av järnvägsmateriel, m. m. (382.)

Anmäld den 30 december 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att konventionen
skulle ratificeras. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

I vad skrivelsen angår kommunikationsdepartementet är den anmäld och slutbehandlad
den 30 december 1955.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 januari 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad tid för överlämnande till kommun av redovisning
över kommunen tillkommande allmän kommunalskatt, m. m. (47.)

Anmäld den 28 januari 1955, varvid författning utfärdades (SFS nr 13). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

2. den 9 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om investeringsavgift för år 1955, m. m. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 februari 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 19—22).

289

3. den 11 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m. (48.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 65 och 66).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift, m. m. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 64).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av tilläggsöverenskommelse till avtalet den 24 december 1936
mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 69).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 126 § 2 mom. taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379). (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 34).

7. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under första huvudtiteln, avseende anslag till kungl. hov- och
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1955/56 till oförutsedda utgifter.
(63.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1955/56. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 6 och 10 §§ förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 73 och 74).

11. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

Anmäld den 20 maj och den 3 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt
på finansdepartementets föredragning beror.

19 — Justitieovibudsmannens ämbctsberättclsc till 1960 års riksdag.

290

12. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin m. m. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 35—37).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om försäljning av alkoholfria drycker. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 38).

14. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
för att främja ett alkoholfritt umgängesliv. (106.)

Anmäld den 15 april 1955, varvid författning utfärdades (SFS nr 145). Ånyo
anmäld den 3 och den 30 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 4) med
förslag till förordning om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckt motion. (109.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 110 och 111).

17. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1955/56,
i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen den 26
februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin, m. m. (113.)

Anmäld den 11 mars 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 129—133).
Ånyo anmäld den 30 juni och den 22 september 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 26 februari 1954 (nr 72) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å rusdrycker, in. m. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 114 och 115).

20. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde.
(124.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955.

21. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för dödsboet efter fjärdingsmannen N. G. Linné från viss ersättningsskyldighet
till kronan. (129.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955.

291

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt erkännande av rätt till
luftfartyg, dels oek med förslag till lag om inskrivning av rätt till luftfartyg,
m. m. (130.)

I vad skrivelsen angår finansdepartementet har densamma anmälts och slutbehandlats
den 12 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 242—244).

23. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946
(nr 469). (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 139—142).

24. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser utgifter för statens kapitalfonder. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955.

25. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 3) med förslag
till lag om bankrörelse m. m. (146.)

Anmäld den 31 mars 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 183, 184 och
187). Ärendet är därigenom slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

26. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1955
skall utgå. (147.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 25 mars 1955.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från nöjesskatt i vissa fall. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955.

28. den 25 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(150.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 122—125).

29. den 29 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1955/56. (152.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m.
(153.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

31. den 1 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56

292

under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde. (7.)

Anmäld den 20 maj samt den 3 och den 6 juni 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303) dels ock i ämnet väckta motioner. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 161 och 162).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela dispens från vissa bestämmelser
i syfte att möjliggöra en ändamålsenlig omorganisation av uppbörds- och
indrivningsväsendet i vissa städer, m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 164).

34. den 13 april, angående val av fullmäktige i riksbanken med suppleanter.
(!74.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 april 1955.

35. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret med suppleanter.
(180.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 29 april 1955.

36. den 20 april, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner. (199.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

37. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 163).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 12 maj 1950 (nr
164) angående rätt för Konungen att förordna om uttagande av antidumping-
och utjämningstullar. (204.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 165).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 februari
1954 (nr 71) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp,
som tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser, m. m. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 166).

293

40. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

Anmäld den 20 maj och den 4 november 1955. Ärendet är i vissa delar beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna arvsfondens rätt till
arv. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951
(nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om fortsatt
giltighet av samma förordning, m. m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 169—171).

43. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager, m. m. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 200—204).

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.
(242.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid skrivelsen överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga.

45. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser finansdepartementets verksamhetsområde. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955.

46. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370). (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955, varvid författning utfärdades (SFS
nr 245).

47. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser staten för statens allmänna fastighetsfond. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (271.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955.

49. samma dag, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1955 ha tryckta exemplar av skrivelsen
samt statsutskottets utlåtande nr 119 för handläggning i angivna delar över -

294

lämnats till försvarsdepartementet (punkterna 1, 5 och 6, av militär trupp utförda
vägarbeten; vissa för försvarsändamål inrättade fonder; garnisonsskolans
i Landskrona fond), kommunikationsdepartementet (punkterna 9 och 10, viss
befrielse från hamnavgift i fiskehamnar; vissa mark- och förläggningsfrågor)
samt jordbruksdepartementet (punkterna 15 och 17, lantbruksnämnderna i Kalmar
län; grävmaskiner för torrläggningsverksamheten). — Ärendet under punkten
13 (förenkling av vissa skatterestitutioner) är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till deklaration om fortsatt tillämpning av tullkoncessioner
inom ramen för allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). (273.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

51. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(284.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 255—257).
Såvitt angår riksdagens anhållan om utredning rörande frågan att i skattelagstiftningen
införa rätt till förlustutjämning är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

52. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1955/56. (287.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955.

53. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(297.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 356—360, 371 och 372).

54. den 25 maj, i anledning av väckt motion angående inrättande av en särskild
högsta domstol i skattemål. (279.)

Anmäld den 11 november 1955, varvid skrivelsen överlämnades till utredningen
angående möjligheterna att begränsa tillströmningen av taxeringsmål till regeringsrätten.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 122) med förslag
till förordning om ändring i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 259 och 260).

56. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt, m. m. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 300 och 301).

57. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/
56, m. m. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

295

58. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner. (283.)

Överlämnad till justitiedepartementet den 31 maj 1955.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
(328.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag. (332.)

Anmäld den 30 juni 1955, varvid dels uppdrogs åt särskilda sakkunniga att
verkställa utredning rörande den framtida förvaltningen av LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag m. m., dels ock tillsattes en förhandlingsdelegation med
uppdrag att förhandla med Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund rörande
villkoren för ett fortsatt samarbete i fråga om förvaltningen av de norrländska
malmfälten. Ånyo anmäld samt slutbehandlad den 22 september 1955.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
avsättningar till budgetutjämningsfonden. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret
1955/56 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

63. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/
55. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m. (339.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 351—353).

65. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition (nr 151) med
förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(346.)

I vad skrivelsen angår finansdepartementet har densamma anmälts och slutbehandlats
den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 416, 417,
419 och 422).

66. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1955/56. (349.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

67. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1955/56. (350.)
Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

68. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1955/56 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

296

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 64) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
(355.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 306—309).

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 65) med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
m. m. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 302 och 303).

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 162) med förslag
till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (357.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 310 och 311).

72. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 193) med
förslag till förordning om premiering av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956, dels i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner
angående premiering av s. k. ungdomssparande. (358.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 304 och 305).

73. den 9 november, angående val av en fullmäktig i riksgäldskontoret med
suppleant. (359.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 25 november 1955.

74. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 200)
angående godkännande av avtal mellan Sverige och Sydafrikanska unionen
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av beslut om uttagande av särskild tullavgift för vissa varuslag.
(378.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 9 december 1955.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (GATT)
lämnade tullkoncessioner jämte därav föranledda ändringar i gällande
tulltaxa, m. m. (379.)

Anmäld den 9 december 1955. Frågan om ikraftträdandet av de ändringar i
tulltaxan, som föranledas av tullförhandlingen med Förbundsrepubliken Tyskland,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 14 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift för år 1956, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner. (392.)

297

Anmäld och slutbehandlad den 16 december 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 649, 650, 695 och 696).

78. den 17 december, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1955/56. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
dels av tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen den 19
september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsumon,
dels ock av ett europeiskt monetärt avtal. (398.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1 den 26 januari 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad tid för överlämnande till kommun av redovisning
över kommunen tillkommande allmän kommunalskatt, m. m. (47.)
Lag utfärdad den 28 januari 1955 (SFS nr 12). I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är skrivelsen därmed slutbehandlad. (Jfr punkten 1 under
finansdepartementet.)

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (67.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1955.

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt giltighet av lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild
skolstyrelse i vissa fall. (74.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1955 (SFS nr 70).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, For flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 15 april, den 6 och den 27 maj samt den 17 juni 1955 och är därmed
slutbehandlad för departementets vidkommande. (Jfr punkten 1 under
civildepartementet.)

5. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 29 april, den 27 maj och den 30 juni 1955 samt därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande. (Jfr punkten 4 under civildepartementet.)

6. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden m. m. (125.)

Anmäld den 18 mars 1955, varvid bland annat lag utfärdades (SIS nr 108).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

298

7. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål samt
akademier m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955.

8. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till Stockholms högskola. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till folkskoleväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(158.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955, varvid bland annat två kungörelser
utfärdades (SFS nr 430 och 431).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1955/
56, i vad avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om vissa anslag för budgetåret 1955/56 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955.

12. den 19 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan i Stockholm. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

14. den 22 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1955/56 till yrkesundervisningen samt till folkbildningsåtgärder i
övrigt m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (207.)

Anmäld den 29 april och den 30 juni 1955. Beslutet den 30 juni innefattade
bland annat utfärdandet av två kungörelser (SFS nr 506 och 540). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

15. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående statsbidrag
till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäld och slutbehandlad för ecklesiastikdepartementets vidkommande den 27
maj 1955, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS nr 317). Skrivelsen
överlämnades samma dag till civildepartementet för slutlig handläggning. (Jfr
punkten 7 under civildepartementet.)

299

16. den 27 april, i anledning av väckta motioner om behörighet för kvinna
att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 7
i bilaga IV.)

17. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen och
propositionen nr 137 gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet

väckta motioner. (8.) .

Anmäld den 6 och den 27 maj, den 17 och den 30 juni samt den 8 juli 195o.
Beslutet den 17 juni innefattade bland annat utfärdandet av en kungörelse
(SFS nr 408). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk. (223.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid bland annat två kungörelser utfärdades (SFS
nr 374 och 375). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till ett register
till arbetet Noraskogs arkiv. (234.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
frågor rörande tjänstebostäderna för folkskolans lärare jämte i ämnet
väckta motioner. (266.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid bland annat tre kungörelser utfärdades (SFS
nr 499—501). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

22 den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 195o.

23. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa
frågor rörande försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

24. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag för
budgetåret 1955/56 till Lunds universitet: Avlöningar. (307.)

Anmäld den 17 juni och den 8 juli 1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
för budgetåret 1955/56 till ökad utbildning av läkare. (308.)

Anmäld den 17 juni och den 8 juli 1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

300

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av yrkesutbildningen m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (310.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955, varvid tre kungörelser utfärdades
(SFS nr 503—505).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökad
examination av tandläkare m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till tillfällig korttidsutbildning av präster. (327.)

Anmäld den 10 juni 1955, varvid förordnades att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

29. den 27 maj, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever vid folkhögskolor. (309.)

Anmäld den 30 juni 1955, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 485). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. (333.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 27 maj och den 17 juni 1955 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr punkten 15 under civildepartementet.)

31. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergivande av viss återbetalningsskyldighet till statsverket. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökade möjligheter till
särskild undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade elever vid
folkskolor m. fl. läroanstalter. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

33. den 7 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m. (383.)

Anmäld den 9 december 1955, varvid författningar utfärdades. (Jfr punkten 16
under civildepartementet.)

34. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Skrivelsen är i vad den avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
anmäld den 30 december 1955 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande. (Jfr punkten 17 under civildepartementet.)

35. den 14 december, i anledning av väckta motioner om anordnande av
statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande åtgärder i syfte att
öka universitetens och högskolornas kapacitet m. m. (390.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 15 december, i anledning av väckta motioner om ändamålsenlig reglering
av tiderna för allmänna val. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

301

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 februari 1955, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angaende
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari och den 4 mars 1955.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i lagen om rätt till fiske m. m. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955, därvid lagar utfärdades (bl b
nr 42 och 43).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

4 den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april och den 20 maj 1955, i vad skrivelsen
rör jordbruksdepartementet.

5. den 23 februari, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående
befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till kronan. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

6. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955, i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

7. den 9 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till stödlån till jordbrukare, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955.

8. den 23 mars, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln, avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner,

m. m. (9.) _ . .

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 6 och 7 ha meddelats i skrivelsen nr 321
redovisad under punkt 30 här nedan, i fråga om punkten 27 i skrivelsen nr 277
under punkt 28 här nedan, i fråga om punkten 55 i skrivelsen nr 343 under
punkt 32 här nedan, i fråga om punkten 87 i skrivelsen nr 200 under punkt 16
här nedan, i fråga om punkterna 91, 133 och 190 i skrivelsen nr 230 under punkt
21 här nedan, i fråga om punkten 111 i skrivelsen nr 256 under punkt 24 här
nedan, i fråga om punkterna 112 och 114 i skrivelsen nr 320 under punkt 29 här
nedan, i fråga om punkten 137 i skrivelsen nr 173 under punkt 12 här nedan,
i fråga om punkterna 199 och 200 i skrivelsen nr 229 under punkt 20 här nedan,
samt i fråga om punkterna 216 och 217 i skrivelsen nr 201 under punkt 17 här
nedan. I utlåtandet härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehand -

302

lats den 29 april, den 6 och den 20 maj samt den 3, 17 och 30 juni 1955.
Besluten den 6 maj och den 3 juni 1955 innefattade bland annat utfärdandet av
7 kungörelser och 4 förordningar (SFS nr 212 samt 277—286).

9. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar angående
anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955, därvid kungörelser utfärdades
(SFS nr 213 och 220).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften för år 1955
skall utgå. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 117).

11. den 1 april, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, dels ock en i ämnet väckt motion. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 134).

12. den 15 april, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(173.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

13. den 20 april, med anledning av väckta motioner om ökad medelsanvisning
för budgetåret 1954/55 till Fiskerilånefonden. (195.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955.

14. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet
väckta motioner. (196.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955.

15. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955.

16. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

17. samma dag, med anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till lappfogdarna m. fl. jämte i ämnet
väckt motion. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 212). v

303

18. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 79) med förslag
till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 30 maj
1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 182).

19. den 29 april, i anledning av väckta motioner om ändrad lönegradsplacering
av vissa tjänster m. m. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955, i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

20. den 4 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Lantmäteristaten: Avlöningar och
Omkostnader jämte i ämnena väckta motioner. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

21. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till Lägre lantbruksundervisning m. m.:
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till jordbrukets rationalisering samt till Skogsvård m. m.: Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. jämte i ämnena väckta
motioner. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

22. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av priserna på fisk under budgetåret 1955/56 m. m. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955, därvid förordningar utfärdades
(SFS nr 214—216).

23. den 11 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bostadslån
till domänverkets fast anställda arbetare. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

24. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till statens jordbruksnämnd och statens
kommission för krisuppgifter på livsmedelsområdet jämte i ämnet väckt
motion. (256.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

25. den 13 maj, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 15 (lantbruksnämnderna i Kalmar län) och
17 (grävmaskiner för torrläggningsverksamheten) beroende på Kungl. Maj.ts
prövning.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955, därvid förordning utfärdades (SFS
nr 222).

27. den 18 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering jämte i ämnet väckta
motioner. (276.)

304

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, därvid kungörelser utfärdades (SFS

nr 354 och 355).

28. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens försöksgårdar för budgetåret 1955/56 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

29. den 27 maj, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, därvid kungörelser och förordningar

utfärdades (SFS nr 277—286).

30. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag för budgetåret 1955/56 till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader jämte i ämnena väckta motioner.
(321.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

31. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser mark under Gripsholms
kungsladugård l2 i Mariefreds stad och Bogesund l1 i Stockholms
län, m. m. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

32. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stuteristatens
organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

33. samma dag, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

34. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, därvid lagar utfärdades (SFS nr

272 och 273).

35. den 18 november, med anledning av väckta motioner om utredning rörande
behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 23 november, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(366.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 november 1955, därvid kungörelser utfärdades

(SFS nr 593 och 594).

305

37. den 30 november, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser Gustad Käll- eller
Korporalsgård 21 i Östergötlands län, m. fl. fastigheter. (370.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955.

38. den 7 december, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt
innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955 i vad skrivelsen rör jordbruksdepartementet.

40. den 13 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter
jämte i ämnet väckta motioner. (387.)

Anmäld den 16 december 1955, därvid statens jordbruksnämnd anbefalldes att
uppgöra och till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till åtgärder, vilka i anledning
av riksdagens ifrågavarande beslut skola av Kungl. Maj:t vidtagas.

41. den 16 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område m. m., i vad propositionen
avser förordningen angående reglering av införseln av fettråvaror
och fettvaror, m. m., jämte i ämnet väckt motion m. m. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955.

42. samma dag, med anledning av väckta motioner angående stödlån åt
vissa fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955. (394.)

Anmäld den 30 december 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års
fiskeriutredning.

43. den 17 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område under återstoden
av produktionsåret 1955/56 jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 december 1955.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr
19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. m. (55.)

Anmäld den 25 februari 1955, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 39).

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstatcn för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 februari 1955.

20 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1956 års riksdag.

306

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
den 29 april och den 3 juni 1955 samt därmed slutbehandlad för departementets
vidkommande.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av visst äldre reservationsanslag. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

5. den 25 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
och slutbehandlad den 29 april 1955.

6. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Skrivelsen har i vad den avser anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt överlämnats från civildepartementet för
handläggning. Den är i nämnda avseende anmäld och slutbehandlad den 10
juni 1955.

7. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lotteriförordningen den
19 maj 1939 (nr 207), dels ock i ämnet väckt motion. (115.)

Anmäld den 11 mars 1955, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 92).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340),
m. m. (117.)

Skrivelsen har i vad den avser förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor överlämnats från inrikesdepartementet
för handläggning. Skrivelsen är i denna del anmäld den 11
mars 1955, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 119).

9. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av kolclearingkassans överskottsmedel. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

10. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1955/56 under statens
allmänna fastighetsfond m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (128.)

Anmäld den 31 mars och den 17 juni 1955 samt därmed slutbehandlad.

11. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. m. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 168).

307

12. den 1 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1955/56 till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

14. den 13 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition, nr 55, angående
statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag under budgetåret
1955/56, dels ock i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1955.

15. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. in. (189.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955.

16. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1955/56 till statens priskontrollnämnd.
(215.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955.

17. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret 1955/56 till avsättning till
fonden för idrottens främjande. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955.

18. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anskaffning av en ny statsisbrytare. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
undersökningar m. m. till främjande av varutrafiken över Trondheimsområdet.
(247.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

21. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett sjöfartsverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (324.)

Skrivelsen är i vad den avser punkterna I—VI, VIII—X, XIII—XVIII i statsutskottets
utlåtande nr 146 anmäld den 17 juni och den 12 september 1955

samt därmed slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande. Skrivelsen
har i övriga delar överlämnats till försvarsdepartementet för handläggning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till kommerskollegium. (325.)

Anmäld den 17 juni och den 30 december 1955 samt därmed slutbehandlad.

308

23. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket,
m. m. (337.)

Skrivelsen är i vad den avser förslag till lag om rätt för utländska bolag och
föreningar att idka näring här i riket samt till förordning om tillägg till förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet anmäld
den 3 juni 1955, varvid lag och förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 383 och
387). Skrivelsen har i övriga delar överlämnats till justitiedepartementet, socialdepartementet
och kommunikationsdepartementet för handläggning.

24. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i sjölagen, m. m. (338.)

Skrivelsen är i vad den avser förslag till lag om ändring i sjömanslagen den 30
juni 1952 (nr 530) anmäld den 17 juni 1955, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 390). Skrivelsen har i övriga delar överlämnats till justitiedepartementet för
handläggning.

25. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition (nr 151) med
förslag till lag om sparbanker, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(346.)

Skrivelsen har i vad den avser förslag till lag angående ändrad lydelse av 312 §
lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse överlämnats från finansdepartementet
för handläggning. Skrivelsen är i denna del anmäld den 3 juni
1955, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS nr 421).

26. den 23 november, i anledning av väckt motion om inläggande av vattenoch
avloppsledningar vid Arkö m. fl. lotsplatser. (367.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 7 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
och slutbehandlad den 30 december 1955.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 28
januari 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 9—11). (Jfr punkten 1
under finansdepartementet.)

2. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (69.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 februari 1955.

3. den 18 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. (78.)

309

Anmäld den 6, 12 och 27 maj samt den 3, 17 och 30 juni 1955. Författning utfärdad
den 30 juni (SFS nr 475). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad på inrikesdepartementet
ankommer. (Jfr punkten 1 under civildepartementet.)

4. den 25 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 21 december 1949 (nr 655)
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 71).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. (107.)

Anmäld den 3 och den 17 juni 1955. Författningar utfärdade den 17 juni (SFS nr
488 och 489). Ärendet är i vad på inrikesdepartementet ankommer slutbehandlat.

6. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340),
m. m. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 118).

7. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till A. Magnusson. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955.

8. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige
m. m. (132.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 138).

9. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i den kommunala
vallagen. (133.)

Chefen för justitiedepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
27 maj 1955 tillkallat en sakkunnig för att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna
rörande allmänna val. Utredningsarbetet pågår.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 30 juni
1937 (nr 655) angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 104).

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
hälsovårdsstadgan. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till inrättande av vissa bakteriologiska laboratorier i Norrland.
(143.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1955.

310

13. den 1 april, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för utfärdande
av röstlängdsutdrag. (151.)

Skrivelsen har den 4 april 1955 överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

14. den 19 april, i anledning av väckt motion angående utredning om boxningssportens
skadeverkningar. (170.)

Anmäld den 30 juni 1955, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att verkställa
den begärda utredningen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre anslag, avseende inrikesdepartementets verksamhetsområde.
(194.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

16. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under elfte huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner m. m. (11.)

Anmäld den 6, 12 och 27 maj samt den 3 och den 17 juni 1955. Författningar
utfärdade den 12 maj (SFS nr 425—428), den 3 juni (SFS nr 379 och 413) och
den 17 juni (SFS nr 456 och 488). Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till poliskåren i Boden m. m. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1955/56, i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (218.)

Anmäld den 17 juni och den 12 september 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

19. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens rättsläkarstationer för budgetåret 1955/56 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1955.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till epileptikervården jämte i ämnet väckta
motioner. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 489).

21. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1955/56 till avlöningar till landsfogdarna m. fl. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till avlöningar till häradsskrivarna m. fl. (236.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

311

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hörselvårdens
organisation m. m. (249.)

Anmäld den 3 och den 17 juni, den 21 oktober samt den 25 november 1955.
Författning utfärdades den 21 oktober (SFS nr 577). Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal
rörande verksamheten vid allmänna barnbördshuset i Stockholm. (250.)

Anmäld den 30 juni 1955. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till Svenska sjukhuset i Korea. (251.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

27. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa åtgärder
för att främja rekryteringen till polisen m. m. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1955.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket. (261.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 maj 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 266).

29. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1955/56 till universitetssjukhusen m. m. (268.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955.

31. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till Sd Lukasstiftelsen.
(286.)

Anmäld den 9 december 1955, varvid uppdrogs åt medicinalstyrelsen att verkställa
den begärda utredningen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

32. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående högertrafikfrågan.
(303.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 17
juni 1955. (Jfr punkten 15 under kommunikationsdepartementet.)

33. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vanföreanstalterna
och Eugeniahemmet m. m. (311.)

Anmäld den 17 juni och den 15 juli 1955. Författning utfärdades den 17 juni
(SFS nr 463). Ärendet är därmed slutbehandlat.

312

34. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 3 juni
1955. (Jfr punkten 15 under civildepartementet.)

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om distriktsbarnmorskor. (352.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författning utfärdades ("SFS
nr 350). v

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande mödravården m. m
(353.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 481—483).

37. den 6 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1955/56 för tillverkning
av polioympämne m. m. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 december 1955.

38. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen till lagen den 5 april
1946 (nr 130) om ändrad lydelse av 18, 20 och 23 §§ epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443). (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 december 1955, varvid författning utfärdades
(SFS nr 641).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m. (383.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 16
december 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 703 och 704). (Jfr
punkten 16 under civildepartementet.)

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på inrikesdepartementet ankommer den 16
december 1955. (Jfr punkten 17 under civildepartementet.)

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 februari 1955, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor. (78.)

Anmäld såvitt angår civildepartementet den 4 mars och den 17 juni 1955, vilken
sistnämnda dag cirkulär utfärdades (SFS nr 423 och 424). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

2. den 25 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955.

313

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
för tjänstgöring på obekväm arbetstid m. m. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 68 och 81).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lönegradsplacering
för vissa tjänster m. m. (107.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 4 mars 1955.
Överlämnad till försvarsdepartementet, socialdepartementet, ecklesiastikdepartementet,
handelsdepartementet, inrikesdepartementet och jordbruksdepartementet
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.

5. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1955/56
under tolfte huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955.

6. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillämpning
av polislönereglementet på vissa polismän i Göteborgs stads polisdistrikt
m. m. (144.)

Anmäld den 25 mars och den 16 december 1955, varmed skrivelsen slutbehandlats.

7. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner. (216.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författning utfärdades (SFS
nr 454).

8. den 29 april, i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1955.

9. den 10 maj, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser de statliga avlöningsförfattningarna. (258.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1955 m. m. (260.)

Anmäld den 12 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 188—192 och
198). Ånyo anmäld den 3 juni, varvid författningar utfärdades (SFS nr 319—
322 samt 324—329). Ånyo anmäld den 17 och den 30 juni, den 12 september,
den 14 oktober, den 21 oktober och den 4 november. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgångsåldern
för befattningshavare underkastade SPA-rcglementet m. m. (289.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 332—349, 454 och 455).

314

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ersättning
till vissa beställningshavare i reserven m. fl. för minskning i avlöningsförmåner
till följd av beslut vid 1940 års lagtima riksdag. (290.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1955.

13. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 319—322 samt 324^329).

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 332—349, 454 och 455).

15. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal m. m. (333.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 3 juni 1955.
Avskrift av skrivelsen överlämnad till vart och ett av justitie-, försvars-, social-,
ecklesiastik- och inrikesdepartementen för handläggning i vad på vederbörande
departement ankommer.

16. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 december 1955, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 653—663 och 666 m. fl.) samt åt medicinalstyrelsen och försvarets
sjukvårdsstyrelse uppdrogs att verkställa vissa undersökningar rörande
förordnande av verksläkare. Avskrift av skrivelsen överlämnad till ecklesiastikoch
inrikesdepartementen för handläggning i vad på vederbörande departement
ankommer.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för vissa tjänster m. m. (384.)

Anmäld och slutbehandlad såvitt angår civildepartementet den 9 december
1955. Avskrift av skrivelsen överlämnad till vart och ett av justitie-, försvars-,
kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks-, handels- och inrikesdepartementen
för handläggning i vad på vederbörande departement ankommer.

315

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i för ledning en under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1955 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 22 mars 1955, i anledning av väckta motioner om beredande av arbetsmöjligheter
för tidigare straffade personer m. fl. (145.)

17. den 23 mars, i anledning av väckt motion angående viss översyn av
lagen om inteckning i jordbruksinventarier. (141.)

18. den 1 april, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om de
sociala konsekvenserna av ingångna dispensäktenskap m. m. (162.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för utfärdande
av röstlängdsutdrag. (151.)

23. den 22 april, i anledning av väckt motion angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol. (209.)

27. den 6 maj, i anledning av väckta motioner om förordnande av civila
medlare i äktenskapsmål. (253.)

30. den 13 maj, i anledning av väckt motion om ändrad ordning för beräkning
av antalet elektorer vid förstakammarval. (202.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stävjande
av den illojala förmedlingsverksamheten i fråga om uthyrning av lägenheter
och möblerade rum. (265.)

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i grunderna
för mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagens
första kammare. (275.)

37. den 25 maj, i anledning av väckta motioner om utredningar angående
nådeinstitutet. (278.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

11. den 20 maj 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ratifikation av konsularkonvention mellan Sverige och Frankrike. (280.)

316

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

15. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

17. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1955/56 under fjärde huvudtiteln
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (300.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 19 april 1955, i anledning av väckta motioner om en utredning angående
upprättande av en allmän familjerådgivning. (188.)

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av
12 § lagen om semester. (197.)

15. den 22 april, i anledning av väckta motioner om viss komplettering av
lagen om förskottering av underhållsbidrag. (212.)

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt arbete. (213.)

22. den 21 maj, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbetet m. m., dels
Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning angående omreglering
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (293.)

30. den 23 november, i anledning av väckta motioner om anordnande av
alkoholistpolikliniker i landstingens regi. (368.)

31. den 9 december, i anledning av väckta motioner om besvärsrätten i sjukförsäkrings-
och pensionsärenden. (386.)

33. den 16 december, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om socialhjälp, m. m. (397.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

13. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

17. den 25 maj, i anledning av väckta motioner angående dels ombyggnad av
järnvägen a sträckan Sölvesborg—Hörviken till normalspår m. m. och
dels anslag till upprustning av vägarna på Listerlandet. (305.)

23. den 7 december, i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna
i lagen om allmänna vägar. (374.)

317

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

29. den 29 mars 1955, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1955/56. (152.)

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m. (153.)

40. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (219.)

49. den 13 maj, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m.m . (272.)

51. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. (284.)

74. den 18 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 200) angående
godkännande av avtal mellan Sverige och Sydafrikanska unionen
för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter. (362.)

76. den 7 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av vissa inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte därav föranledda ändringar i
gällande tulltaxa, m. m. (379.)

79. den 17 december, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande dels av tilläggsprotokoll nr 6 och 7 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande av en europeisk betalningsunion,
dels ock av ett europeiskt monetärt avtal. (398.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

16. den 27 april 1955, i anledning av väckta motioner om behörighet för
kvinna att inneha prästerlig och annan kyrklig tjänst. (214.)

20. den 6 maj, i anledning av väckta motioner om anslag till ett register till
arbetet Noraskogs arkiv. (234.)

31. den 29 november, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergivande av viss återbetalningsskyldighet till statsverket. (371.)

32. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökade möjligheter till
särskild undervisning åt sjuka eller tillfälligt invalidiserade elever vid
folkskolor m. fl. läroanstalter. (372.)

35. den 14 december, i anledning av väckta motioner om anordnande av
statsunderstödd skolhälsovård vid yrkesskolor och folkhögskolor. (389.)

318

36. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande åtgärder i syfte att
öka universitetens och högskolornas kapacitet. (390.)

37. den 15 december, i anledning av väckta motioner om ändamålsenlig
reglering av tiderna för allmänna val. (388.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 13 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (272.)

35. den 18 november, med anledning av väckta motioner om utredning rörande
behovet av lokaler och utrustning för virologiska undersökningar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. (363.)

38. den 7 december, i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt
innehavare av sommarstugearrenden. (375.)

40. den 13 december, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter
jämte i ämnet väckta motioner. (387.)

42. den 16 december, med anledning av väckta motioner angående stödlån
åt vissa fiskare, som lidit förluster till följd av stormskador å fiskredskap
under hösten 1955. (394.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

26. den 23 november 1955, i anledning av väckt motion om inläggande av
vatten- och avloppsledningar vid Arkö m. fl. lotsplatser. (367.)

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 18 mars 1955, i anledning av väckta motioner om viss ändring i den
kommunala vallagen. (133.)

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
hälsovårdsstadgan. (135.)

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 10 maj 1955, i anledning av riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket, i vad berättelsen
avser de statliga avlöningsförfattningarna. (258.)

319

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från riksdagen före år 1955 men vid samma års början
varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte
uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1955.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde, numera trettonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274, 1940
s. 301 och 1953 s. 422. Utredningen av frågan om fideikommissens avskaffande
pågår.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279, 1940 s. 302, 1951 s. 344, 1953 s. 422 och 1955 s. 360. Bilskadeutredningens
arbete pågår. (Jfr ärendet under punkten 5 här nedan.)

3. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av
den s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281, 1940
s. 303 och 1954 s. 289. Den utredning av frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning,
som 1954 års fastighetsbildningskommitté enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 oktober 1953 fått i uppdrag att ombesörja, pågår. (Jfr ärendet
under punkten 17 här nedan.)

5. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfrcd m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939
s. 282, 1940 s. 304, 1951 s. 345 och 1953 s. 344. Bilskadeutredningens arbete pågår.
(Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

320

6. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid
rikets överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1952
s. 321 och 1953 s. 423. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.

7. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943
s. 223, 1947 s. 306, 1953 s. 423 och 1954 s. 290. Sedan riksdagen i skrivelse den 6
december 1955 (nr 376) upptagit samma ämne (jfr ärendet under punkten 51 i
bilaga II), saknas anledning att här vidare redovisa ärendet.

8. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Sedan lagrådet den 2 december 1955 avgivit begärt utlåtande
över förslag till ärvdabalk, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 305 och
1954 s. 290. 1954 års fastighetsbildningskommittés utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning
pågår. (Jfr ärendet under punkten 17 här nedan.)

10. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande ärendet under punkten 6 i
skrivelsen (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna), se ämbetsberättelserna
1952 s. 372, 1953 s. 474 samt 1954 s. 290 och 291. Skrivelsen
har den 23 februari 1955 överlämnats till finansdepartementet. (Jfr punkten 1
under finansdepartementet.)

11. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 306 och
1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål pågår. (Jfr ärendet
under punkten 17 här nedan.)

12. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 284, 1952 s. 322 och 1955 s. 361. Beredningen av
frågan om ny utlämningslagstiftning fortgår, varvid samråd äger rum med
representanter för de övriga nordiska länderna. I en inom justitiedepartementet
upprättad, den 15 december 1955 dagtecknad promemoria har på grundval av
detta samråd framlagts förslag till särskild lagstiftning om utlämning mellan de
nordiska länderna.

321

13. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 och 1947 s. 308. Lagberedningens arbete för utarbetande
av ny jordabalk fortsätter.

14. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda
anstalterna för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

15. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar
av 17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339, 1947 s. 308 och 1952 s. 323. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

16. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 223, 1949
s. 318, 1950 s. 285 samt 1952 s. 323. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ärendet under punkten 42 här nedan.)

17. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s. 231,
1945 s. 295, 1947 s. 308, 1948 s. 286 samt 1954 s. 291. 1954 års fastighetsbildningskommittés
utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning pågår. (Jfr
ärendena under punkterna 4, 9 och 11 här ovan och 43 här nedan.)

18. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.
(362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det
tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 47 här nedan.)

19. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av
möjlighet att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare,
och därefter inteckna samma rätt. (262.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 234 och 1948 s. 287. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av
effektivare skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Skrivelsen har den 13 augusti 1955 överlämnats till de sakkunniga, som enligt
Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 28 oktober 1938 och den 27 november 1953
tillkallats för utredning angående reformer på auktorrättens och därmed sammanhängande
immateriella rättigheters område.

21. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa
kommunallagar m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk
uppläsning av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1050 dr.s riksdag.

322

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 258, 1953
s. 426 och 1954 s. 292. Sedan riksdagen i skrivelse den 6 december 1955 (nr 376)
upptagit samma ämne (jfr ärendet under punkten 51 i bilaga II), saknas anledning
att här vidare redovisa ärendet.

22. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 235 och

1950 s. 286. De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juni 1949 tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan hur kriminalstatistiken bör vara ordnad
ha den 25 november 1954 avgivit betänkande angående den svenska kriminalstatistiken
(SOU 1954:35). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

23. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Se ämbetsberättelserna 1942 s. 259, 1943 s. 228 och 1948 s. 288. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

24. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga
förvaltningsmyndigheter vid behandlingen av frågor, som röra enskild
rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1950 s. 286, 1954 s. 292 samt
1955 s. 363. Besvärssakkunniga ha den 26 mars 1955 avgivit principbetänkande
angående administrativt rättsskydd (SOU 1955:19). Häröver ha yttranden inhämtats
genom remiss den 22 juni 1955. Utredningen om det administrativa
besvärsinstitutet fortsätter. (Jfr ärendet under punkten 46 här nedan.)

25. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kap. vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och
259, 1945 s. 298, 1947 s. 310, 1948 s. 288 samt 1951 s. 348. Chefen för kommunikationsdepartementet
har med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
februari 1955 tillkallat sakkunniga för utredning av vissa med de norrländska
vattenkraftutbyggnaderna sammanhängande frågor, vilka sakkunniga enligt
direktiven bland annat ha att överväga bygdekraftinstitutets utformning.

26. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 287. Den 31 december

1951 avgav 1948 års förhandlingsrättskommitté betänkande om stats- och kommunaltjänstemäns
förhandlingsrätt (SOU 1951:54). Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 40 här nedan.)

27. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta
motioner. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

323

28. den 15 maj 1943, i anledning av väckta motioner om en revision av
varumärkes- och firmalagstiftningen. (206.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 197 och
1950 s. 287. Varumärkes- och firmautredningens arbete pågår.

29. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. Skrivelsen
har, i vad densamma avser frågan om utredning, huruvida och på vad sätt
obligatorisk ansvarsförsäkring för hundägare må kunna införas, den 17 augusti
1955 överlämnats till försäkringsinspektionen för yttrande.

30. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande
av deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val.
(61.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946
s. 343, 1947 s. 311 och 1949 s. 321. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27
maj 1955 har en särskild utredningsman tillkallats med uppgift att verkställa
en teknisk översyn av bestämmelserna rörande allmänna val. Utredningsmannen
har den 12 december 1955 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag rörande
underlättande av deltagande i allmänna val. Häröver ha genom remiss yttranden
infordrats till den 1 februari 1956. (Jfr ärendena under punkterna 62 och 69
här nedan.)

31. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1951
s. 349 samt 1954 s. 293. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 236, 1950 s. 288 och
1953 s. 427. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

33. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och
1947 s. 312. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1952 har uppdragits
åt 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning att verkställa en översyn av
bolagsförbudslagen. Utredningen har den 18 maj 1954 avlämnat betänkande
med förslag till jordrationaliseringslag m. m. (SOU 1954:16). Ärendet är i förevarande
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—
30 juni 1943. (455.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning

324

beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

35. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning
av vatten ur dammar. (315.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 271 samt
1948 s. 291 och 1954 s. 294. Kungl. Maj:t har den 25 november 1955 beslutat,
att skrivelsen icke skulle föranleda vidare åtgärd utöver vad tidigare i ärendet
förekommit. Ärendet är därmed slutfört.

36. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av
utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 16 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse m. m. (403.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 272 och 1948 s. 202.
Strafflagberedningens arbete fortsätter.

38. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 365. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1947 s. 314, 1949
s. 324 och 325, 1950 s. 290 och 1955 s. 365. Markvärdeutredningens arbete fortsätter.

40. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 290 och 1953 s. 428.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 26
här ovan.)

41. den 25 maj 1946, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 351 och
1953 s. 429. För utredning av frågan om ändring av bestämmelserna i 6 kap. 4 §
strafflagen har skrivelsen den 24 november 1955 överlämnats till den enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1952 tillkallade bilskadeutredningen.

42. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Se ämbetsberättelsen 1950 s. 291. Sedan viss förberedande utredning verkställts,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 16
här ovan.)

325

43. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Se ämbetsberättelserna 1949 s. 326 och 1954 s. 295. 1954 års fastighetsbildningskommittés
utredning om ny fastighetsbildningslagstiftning pågår. (Jfr ärendet
under punkten 17 här ovan.)

44. den 13 juni 1947, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 226, 1951
s. 352, 1953 s. 429 och 430 samt 1955 s. 366. De vid punkt 25 omförmälda sakkunniga
ha jämväl att överväga de spörsmål som avses i den vid förevarande
punkt redovisade skrivelsen.

45. den 17 juni 1947, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap.
15 § och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 227, 1953 s. 430
samt 1954 s. 296. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 6 mars 1948, i anledning av väckt motion angående bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden, som
handläggas av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet. (67.)

Se ämbetsberättelsen 1951 s. 353. Besvärssakkunniga ha den 26 mars 1955
avgivit principbetänkande angående administrativt rättsskydd (SOU 1955:19).
Häröver ha yttranden inhämtats genom remiss den 22 juni 1955. Utredningen
om det administrativa besvärsinstitutet fortsätter. (Jfr ärendet under punkten
24 här ovan.)

47. den 17 april 1948, i anledning av väckt motion med förslag till ändrad
lydelse av § 16 regeringsformen. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 18
här ovan.)

4S. den 11 maj 1948, i anledning av väckta motioner om införande av beslutande
folkomröstning. (199.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 353, 1953 s. 430,
1954 s. 297 samt 1955 s. 366.

49. den 22 maj 1948, i anledning av väckta motioner dels om utredning av
frågan om behandlingen av myrslogarna inom de på statens bekostnad
storskiftade delarna av Kopparbergs län, dels ock angående enklare
förfaringssätt för bestämmande av äganderätten till s. k. mvrslogar. (212.)

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 och 1954 s. 297. Den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 23 oktober 1953 tillsatta sakkunnigutredningen fortgår.

50. den 26 juni 1948, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring i gällande lagstiftning om registrering av brott och förseelser.
(365.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 293 samt
1954 s. 297. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 29 mars 1949, i anledning av väckt motion om revision av lagen om
rikets vapen m. in. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj-.ts prövning.

326

52. den 2 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om val av borgmästare och rådman. (109.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 244 samt
1955 s. 367. I proposition nr 103 till 1955 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag till lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 5 april 1949 (nr 114)
om val av borgmästare och rådman. Sedan riksdagen bifallit det i propositionen
framlagda lagförslaget, har lag i ämnet utfärdats den 6 maj 1955 (SFS nr 193).
(Jfr ärendet under punkten 22 i bilaga II.) Ärendet är därmed slutbehandlat.

53. den 30 april 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
för budgetåret 1949/1950 till understöd för utomprocessuell rättshjälp
jämte i ämnet väckta motioner m. m. (160.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 245, 1952 s. 329
samt 1954 s. 297’. Skrivelsen får därmed anses slutbehandlad.

54. den 18 maj 1949, angående rikets allmänna flaggdagar. (248.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1947—den 30 juni 1948 m. m. (262.)

Angående vidtagna åtgärder i fråga om den av riksdagen begärda översynen av
lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman m. fl., se ämbetsberättelsen 1953
s. 432. Utredningen angående det allmännas skadeståndsansvar pågår.

56. den 24 maj 1949, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till föräldrabalk, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (325.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1950 s. 246 och 1951 s.
355. Ärendet är, i avvaktan på den åt barnavårdskommittén uppdragna utredningen,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 4 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
”lagen om förmynderskap” i vissa avseenden. (59.)

Se ämbetsberättelserna 1951 s. 294, 1953 s. 432 samt 1955 s. 368. I proposition
nr 187 till 1955 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om ändring i
19 och 20 kap. föräldrabalken ävensom annat lagförslag (allt avseende omorganisation
av förmyndarkontrollen i Stockholm). Sedan riksdagen bifallit de
sålunda framlagda lagförslagen, ha lagar i ämnet utfärdats den 17 juni 1955
(SFS nr 409 och 410). (Jfr ärendet under punkten 34 i bilaga II.) I vad
angår frågan om föreskrifter om inspektion genom rätten av överförmyndares
verksamhet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts provning

58. den 22 april 1950, i anledning av väckta motioner angående översyn av
gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse. (124.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 330 samt 1954 s.
299. Utredningen pågår.

59. den 29 april 1950, i anledning av väckt motion angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tiänsten
(134.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1952 s. 331. Ärendet är föremål
för behandling hos 1946 års sjömanskommitté.

327

GO. den 9 maj 1950, i anledning av väckt motion angående stadsdomares
tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. (186.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 368. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30
december 1954 ha den 5 mars 1955 sakkunniga tillkallats för att verkställa en
översyn av domarpersonalens rekryterings- och anställningsförhållanden samt
därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunnigas arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 75 här nedan.)

61. den 16 maj 1950, i anledning av väckta motioner dels om utredning och
förslag rörande utvidgad tillämpning av åtalseftergift och strafföreläggande,
dels ock angående översyn av rättegångsbalken och tillhörande
författningar. (224.)

Se ämbetsberättelserna 1952 s. 331, 1954 s. 299 samt 195o s. 368. I proposition
nr 11 till 1955 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om andrad
lydelse av 6 kap. 1 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken. Sedan riksdagen bifallit
det i propositionen framlagda lagförslaget, har lag i ämnet utfardats den 18
februari 1955 (SFS nr 56). (Jfr ärendet under punkten 6 i bilaga II.) 1951 ars
rättegångskommitté har den 4 april 1955 avgivit promemoria angaende vidlyftiga
rättegångar (SOU 1955:10). Efter det infordrade utlåtanden harover avgivits,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Kommittén
har vidare den 16 november 1955 avgivit promemoria (stencilerad) med förslag
till vissa ändringar i konkurslagen m. m. Häröver ha yttranden infordrats till
den 1 februari 1956. I övrigt fortgår kommitténs arbete med översyn av rättegångsbalken
med därtill anslutande lagstiftning.

62. den 10 mars 1951, i anledning av väckta motioner om rätt för samerna
att vid allmänna val avlämna valsedel i samma ordning som gäller för
vissa vrkesgrupper. (51.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 433. Jämlikt
Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 maj 1955 har en särskild utredningsman
tillkallats med uppgift att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna
rörande allmänna val. Utredningsmannen har den 12 december 1955 avgivit betänkande
(stencilerat) med förslag rörande underlättande av deltagande i allmänna
val. Häröver ha genom remiss yttranden infordrats till den 1 februari
1956. (Jfr ärendena under punkten 30 här ovan och punkten 69 här nedan.)

63. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen av fragan om ett forbattrat djurskydd
pågår.

64. den 6 maj 1952, i anledning av väckta motioner om en allmän översyn

av gällande regler om frihetsberövande. (196.) .

Se ämbetsberättelsen 1954 s. 300. Utredningen om administrativa frihetsberovanden
pågår.

65. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels revision av
lagstiftningen om epilepsi som äktenskapshinder, dels revision av giftermålsbalkcns
bestämmelser om förbud mot äktenskaps ingående med
särskild hänsyn till föreskriften om fallandesjuka och dels utredning av
frågan om vilka sjukdomstillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras
såsom äktenskapshinder, in. m. (197.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

328

66. den 14 maj 1952, i anledning av väckt motion om utredning av frågan
angående effektivare former för uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

67. den 21 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt till lag
med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956, dels ock i ämnet väckta motioner. (265.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 369. Ärendet är i kvarstående del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

68. samma dag, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med förslag
till skrivelse om en revision av reglerna rörande statsrådets konstitutionella
ansvarighet. (266.)

Angående^ vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1953 s. 375, 1954 s. 300
samt 1955 s. 370. Författningsutredningens arbete pågår.

69. den 28 mars 1953, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
underlättande av svenskars röstning utomlands. (99.)

Jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande den 27 maj 1955 har en särskild utredningsman
tillkallats med uppgift att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna
rörande allmänna val. Utredningsmannen har den 12 december 1955
avgivit betänkande (stencilerat) med förslag rörande underlättande av deltagande
i allmänna val. Häröver ha genom remiss yttranden infordrats till den
1 februari 1956. (Jfr ärendena under punkterna 30 och 62 här ovan.)

70. den 8 maj 1953, i anledning av väckt motion om utredning angående de
allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten, m. m. (195.)

Chefen för justitiedepartementet har med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 2 december 1955 tillkallat en utredningsman med uppdrag att verkställa en
förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten.

71. den 16 maj 1953, i anledning av väckta motioner angående viss lagstiftning
rörande pensionsstiftelser. (247.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 370. Utredningen pågår.

12- den 27 maj 1953, i anledning av väckta motioner om vidgad inlösningsrätt
vid laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län (den s. k. dalalagen). (323.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1954 s. 272 och
i955 s. 371. Kungl. Maj:t har genom beslut den 9 december 1955 förordnat
landshövdingen E. Mossberg att vid sammanträden med den av lantmäteristyrelsens
lagutkast närmast berörda jordägande befolkningen i Kopparbergs
län mhämta befolkningens synpunkter på utkastet.

73. den 28 maj 1953, i anledning av konstitutionsutskottets betänkande med
förslag till skrivelser i författningsfrågor. (326.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 371, Författningsutredningens
arbete pågår.

329

74. den 25 november 1953, i anledning av väckta motioner om ändring av
17 kap. 9 § handelsbalken. (394.)

Skrivelsen har den 11 oktober 1955 överlämnats till lagberedningen.

75. samma dag, i anledning av väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden. (396.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 371. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
december 1954 ha den 5 mars 1955 sakkunniga tillkallats för att verkställa en
översyn av domarpersonalens rekryterings- och anställningsförhållanden samt
därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunnigas arbete pågår. (Jfr ärendet
under punkten 60 här ovan.)

76. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om viss ändring i
expropriationslagen. (421.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

77. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner om förhöjning av
sjöregleringsavgifterna. (428.)

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 176, framlade Kungl.
Maj:t förslag till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen. Sedan riksdagen
antagit lagförslaget, utfärdades lag i ämnet den 3 juni 1955 (SFS nr
312). I den mån ärendet icke härigenom blivit slutfört är det föremål för behandling
av de vid punkterna 25 och 44 omförmälda sakkunniga.

78. den 27 mars 1954, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
lagen om skydd för vissa mönster och modeller samt rörande lagens tillämpningsområde.
(144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 3 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för effektivisering
av justitieombudsmannaämbetet, särskilt dess kontroll över förvaltningen,
m. m. (156.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314. Den tillsatta utredningen har den 10 december
1955 avgivit betänkande angående justitieombudsmannainstitutionen m. m.
(SOU 1955: 50). Häröver ha genom remiss yttranden infordrats till den 1 februari
1956.

80. den 10 april 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt. (164.)

Se ämbetsberättelsen 1955 s. 314. 1951 års rättegångskommitté har ännu ej slutfört
sitt uppdrag.

81. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Sedan skrivelsen, i vad densamma avser den under punkten 17 upptagna frågan
om förkortning av preskriptionstiden i 7 § lagen den 24 mars 1927 om gälds
betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, överlämnats från
finansdepartementet för handläggning, har skrivelsen den 16 november 1955
överlämnats till den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 november
1951 tillkallade utredningen om översyn av bestämmelserna rörande preskription
av fordran.

330

82. den 22 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till utbyggnad av fångvårdsanstalten på Hall
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 315. Ånyo
anmäld den 13 augusti, den 1 och den 15 oktober 1954 ävensom den 4 mars och
den 17 juni 1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 7, 10, 21, 35, 52, 53 och 82 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 april 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av bosättnings- och sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike.
(198.)

Anmäld den 16 augusti 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i Högsjö
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner om inrättande av
ett organ med parlamentarisk anknytning för kontinuerliga överläggningar
i försvarsfrågorna. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1952, angående tillgodoräknande i merithänseende för civil
tjänst av tid, under vilken värnpliktig genomgått officers- eller underofficersutbildning
eller värnpliktstjänstgöring. (162.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 372. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (den för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma kassa- och bokföringsorganisationen), 4 (förordnande
av värnpliktiga läkare såsom underläkare vid civilt sjukhus) och 5
(rese- och traktamentskostnaderna inom försvaret) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna
1954 s. 302 och 1955 s. 372. Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

331

5. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket in. m. (227.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (viss specialistutbildning inom försvaret),
6 (beläggningen på förbandssjukhusen), 7 (utnyttjandet av förutvarande
Skånska kavalleriregementets kasernetablissement) och 8 (värnpliktslånen) överlämnats
till försvarsdepartementet. Angående tidigare vidtagna åtgärder, se
ämbetsberättelsen 1955 s. 373. Försvarets sjukvårdsstyrelse har efter samråd
med försvarets civilförvaltning, medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet
den 2 augusti 1955 avgivit förslag i ärendet under punkten 6. Ärendet
har därefter anmälts och slutbehandlats den 30 december 1955. Ärendena under
punkterna 4 och 8 äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 1 december 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
flyttning av Stockholms örlogsbas. (402.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 373. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

7. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 4 (den militära presstjänsten), 5 (utnyttjandet
av ekonomivärnpliktiga vid mässar m. in.), 7 (vid vissa militära resor
utgående resekostnadsersättning), 8 (försäljning av proviantartiklar till enskilda)
och 9 (Malmö marina bevakningsområde) överlämnats till försvarsdepartementet.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 320.
Samtliga ärenden äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om avskaffande av skyldigheten
för vissa högre militära och civilmilitära befattningshavare att underkasta
sig överförande på disponibilitetsstat. (271.)

Skrivelsen har överlämnats till civildepartementet för handläggning.

9. den 30 november 1954, i anledning av väckt motion om ersättning i vissa
fall till värnpliktiga arbetstagare. (376.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 321. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 8 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
försvarsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 328. I vad
avser av arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande
barns och minderårigas deltagande i offentliga förevisningar m. m. är
ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning.

2. (len 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Majds i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till mot -

332

verkande av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 333 med
hänvisning. Ärendet är slutbehandlat genom proposition nr 177 den 11 mars
1955 med förslag till lag om socialhjälp m. m.

3. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Ärendet är slutbehandlat genom propositionen nr 177 den 11 mars 1955 med
förslag till lag om socialhjälp m. m.

4. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är slutbehandlat genom propositionen nr 177 den 11 mars 1955 med
förslag till lag om socialhjälp m. m.

5. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Arbetstidsutredningens betänkande med förslag till ny arbetstidslagstiftning
och partiell arbetstidsförkortning (SOU 1954:22) är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. in. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 329. Beträffande
försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr
punkten 10.)

7. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) om fattigvården m. m. (57.)

Ärendet är slutbehandlat genom propositionen nr 177 den 11 mars 1955 med
förslag till lag om socialhjälp m. m.

8. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med
vissa ärenden. (116.)

Ärendet är slutbehandlat genom propositionen nr 177 den 11 mars 1955 med
förslag till lag om socialhjälp m. m.

9. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Frågan om ersättningen vid säsongarbetslöshet har behandlats av 1951 års
utredning om arbetslöshetsförsäkringen i betänkande med förslag till ny förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. in. (SOU 1955:27). Betänkandet är
efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning

10. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Se ärendet under punkten 6 här ovan.

333

11. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet.

12. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 14 januari 1955 funnit en framställning
av Frostvikens kommun om utbekommande av medel för vissa för lappar avsedda
vårdplatser i ett av kommunen planerat ålderdomshem i Gäddede ej
föranleda någon åtgärd, är skrivelsen slutbehandlad.

13. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet har behandlats av arbetstidsutredningen i dess betänkande V med
förslag till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetsförkortning (SOU 1954:
22), vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande inom 1947 års byggnadsmaterialutredning.

15. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. m. (461.)
Se ärendet under punkten 14 här ovan.

16. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(150.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 438 med
hänvisning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 332. Bostadskollektiva
kommittén har den 27 maj 1955 avgivit betänkande med utredning
och förslag om samlingslokaler (SOU 1955: 28), vilket är föremål för sedvanlig
remissbehandling.

18. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete
under jord m. m. (528.)

Arbetstidsutredningens betänkanden om arbetare under jord i gruva och stenbrott
(SOU 1947:65) och rörande treskiftsarbetare och tunnelarbetare (SOU
1948: 51) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 september 1955.

20. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 128 den 18 februari 1955.

334

21. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 300 med hänvisning.
Utredningsarbetet inom pensionsstyrelsen pågår. (Jfr ärendet under
punkten 18 under inrikesdepartementet.)

22. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
gällande lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

Utredningsarbetet inom barnavårdskommittén pågår.

23. den 18 juni 1947, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Ärendet har delvis behandlats i 1955 års statsverksproposition, femte huvudtiteln,
p. 45.

24. den 5 juli 1947, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1945—den 30 juni 1946. (329.)

Beträffande tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 334. Skrivelsen
har i vad rör punkten 7 (allmänna arvsfonden) anmälts och lagts till
handlingarna den 12 september 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. den 17 juli 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. (496.)

Fragan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringar gemensam
högsta prövningsinstans är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 128 den 18 februari 1955.

27. den 30 april 1948, i anledning av väckta motioner om en översyn av lagen
om allmänna barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. (176.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 128 den 18 februari 1955.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidgad tillämpning
av lagen om särskilda barnbidrag till att omfatta även änklingars barn.
(i78.)

Anmäld och slutbehandlad genom proposition nr 128 den 18 februari 1955.

29. den 19 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av eu arbetarskyddsstyrelse och förstärkning av yrkesinspektionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (328.)

Arbetarskyddsutredningen har den 2 november 1955 avgivit betänkande rörande
arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och verksamhet
(SOU 1955: 41). Betänkandet är föremål för sedvanlig remissbehandling.

335

30. samma dag, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Skrivelsen är beträffande punkterna 7 (ersättningar av underhållsskyldiga för
utgivna bidragsförskott) och 12 (hos länsstyrelserna innestående medel från
barnhusfond) beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 30 april 1949, i anledning av väckta motioner dels om utredning
rörande tillämpningen av gällande bestämmelser angående folkpension,
som tillkommer sinnesslöa, dels ock om ändrad ordning för utbetalning
av folkpension, som tillkommer å allmän sjukvårdsanstalt intagen pensionstagare.
(169.)

Av särskilda sakkunniga avgivet betänkande rörande anstaltsvårdades rätt till
folkpension (SOU 1951: 47) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 23 maj 1949, angående en översyn av socialvården. (287.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 12 september 1955.

33. den 23 maj 1950, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1950/51 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, dels om riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller den sociala ungdomsvården. (301.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 305. Ungdomsvårdsskoleutredningens
betänkande angående vården vid ungdomsvårdsskolorna
har behandlats i 1955 års statsverksproposition, femte huvudtiteln,
p. 37. Ärendet är därmed slutbehandlat.

34. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer
samt av barn och ungdom. (90.)

Ärendet har behandlats dels av polisarrestutredningen i betänkande den 8 december
1955 (SOU 1955: 54) och dels av barnavårdskommittén i betänkande
rörande utredningshem den 30 september 1955 (SOU 1955: 37). Förstnämnda
betänkande har avlämnats till inrikesdepartementet. Betänkandena äro föremål
för remissbehandling.

35. den 12 maj 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
vetenskaplig forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens förhållanden.
(120.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 19 maj 1951, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (245.)

Ärendet är i viss del föremål för utredning inom arbetstidsutredningen (av riksdagen
begärd utredning om hänförande av de s. k. beroende uppdragstagarna
under semesterlagen m. m.).

37. den 17 april 1952, i anledning av väckt motion om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

336

38. den 13 maj 1952, i anledning av väckta motioner rörande åldringsvården
m. m. (213.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 307. 1952
års åldringsvårdsutredning kommer i januari 1956 att avgiva betänkande angående
åldringsvård.

39. den 14 mars 1953, i anledning av § 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 20 maj 1953, angående zigenarnas inpassande i samhällslivet. (374.)

1954 års zigenarutrednings arbete fortgår.

42. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (376.)

Förslag i fråga om sjukpenningförsäkring för icke förvärvsarbetande änkor och
hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga barn i hemmet har förelagts

1955 års riksdag genom proposition nr 114. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

43. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är, i vad ankommer på socialdepartementet, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förhandlingsrätt
för arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer.
(4t8.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 21 april 1954, i anledning av väckta motioner om åtgärder för Tornedalens
och Överkalixbygdens försörjning medelst där befintliga naturtillgångar
och tillgänglig arbetskraft. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. På
framställning av länsstyrelsen i Norrbottens län den 28 februari 1955 har Sveriges
geologiska undersökning erhållit dels genom Kungl. Majrts beslut den 3
juni 1955 8 000 kronor för att verkställa utredning angående mängd och beskaffenhet
av råvaror för betongindustri och tegeltillverkning inom Tornedalen
och Överkalixbygden och dels genom Kungl. Majrts beslut den 28 oktober
samma år 50 000 kronor för undersökning av förekomsten av koppar i Muotkamaagruvan.
Länsstyrelsen har vidare i skrivelse den 25 maj 1955 hemställt
om närmare utredning rörande anläggning av en björkvedsmassefabrik i Tornedalen.
Framställningen är efter avslutad remissbehandling föremål för Kungl.
Maj :ts prövning.

337

47. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att
främja näringslivet och befolkningsutvecklingen å landsbygden i Bohuslän.
(188.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 323. Utredningsarbetet
pågår.

48. den 4 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret
1954/55, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m. (204.)

Byråchefen S. Algott har såsom särskilt tillkallad utredningsman den 8 oktober

1955 avgivit betänkande rörande statsstöd för samlingslokaler (SOU 1955: 39).
Betänkandet är föremål för remissbehandling.

49. den 26 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till nykterhetsvården för budgetåret 1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (334.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 10 juni 1955 givna uppdrag har byråchefen C. Wildeman
verkställt av riksdagen begärd översyn av socialstyrelsens nykterhetsvårdsbyrås
organisation samt med skrivelse den 1 november 1955 överlämnat en
promemoria, i vilken redogörelse lämnats för de förslag översynen av organisationen
givit anledning till. Förslagen komma att behandlas i samband med

1956 års statsverksproposition.

50. den 27 november 1954, i anledning av väckta motioner angående den
framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.
(385.)

Anmäld den 6 maj 1955, varvid Kungl. Maj:t anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen
att verkställa den av riksdagen åsyftade inventeringen och sammanställningen
av material för erhållande av ett underlag för utformningen av den framtida
närings- och bebyggelsestrukturen i landet. Skrivelsen är därmed, i vad på
socialdepartementet beror, slutbehandlad.

51. den 9 december 1954, i anledning av väckta motioner angående utredning
om fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för folkpensioneringen.
(399.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2—4, 7, 8, 11, 12, 19, 20, 24, 26—28, 32,
33, 42 och 50 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 303. Sedan
elkraftutredningen av år 1943 den 21 april 1954 avgivit huvudbetänkande (SOU
1954:12), har densamma under år 1955 slutbehandlat återstående till utredning -

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1950 Ars riksdag.

338

ens uppdrag hörande frågor. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 303. Hamnbidragsutredningen
har i december 1955 avgivit betänkande (stencilerat) med
förslag angående statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av
hamnar och farleder. Utredningsarbetet fortgår.

3. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

4. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

5. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande
av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 304.

8. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 336.

9. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1950 s. 304.

10. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 337.

11. den 26 april 1947, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 340. Anmäld
genom 1955 års statsverksproposition, bilaga 8, under punkt 27, i anledning
varav riksdagen enligt skrivelse nr 6 beslutat, att någon ändring i nuvarande
bestämmelse rörande statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp
tillsvidare icke skulle ske. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

339

12. den 20 maj 1947, om utredning angående jämvägsnämnder. (204.)
Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1951 s. 365.

13. den 17 april 1948, i anledning av väckta motioner om skyldighet för innehavare
av järnväg, som delar fastighets ägor, att hålla anordningar för
övergång av järnvägen. (116.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 308.

14. den 21 juni 1948, i anledning av väckt motion om viss reglerande lagstiftning
beträffande bil- och busslinjer. (338.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 443. Busslinjeutredningen
har den 29 juni 1955 avgivit slutbetänkande rörande översyn
av vissa bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. jämte förslag till lag angående företag, som driva yrkesmässig trafik
med omnibus (SOU 1955:23). Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

15. den 3 juli 1948, i anledning av väckta motioner angående en järnvägsförbindelse
mellan Ljusdal och norska gränsen. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

16. den 18 maj 1949, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förbättring
av kommunikationsförhållandena i Norrland. (263.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 341.

17. den 31 maj 1949, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande inomskärsfarleden i Bohuslän. (343.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 444.

18. den 6 december 1952, i anledning av väckt motion angående vissa frågor
om statsbidrag till väg- och gatuhållning i städer och stadsliknande samhällen.
(430.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 6 maj 1955 givna bemyndigande ha sakkunniga
tillkallats samma dag för att verkställa en översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro
väghållare, in. m.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om förbättring av samfärdselförbindelserna
i viss del av Norrbottens län. (431.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 309.

20. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning
rörande förstatligande av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks järnväg m. m.
(436.)

Anmäld genom 1955 års statsverksproposition, bilaga 27, under punkt 5, varmed
ärendet slutbehandlats.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anordnande av en
direktförbindelse i form av bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark.
(437.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 381.

22. den 14 mars 1953, i anledning av väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande m. m. (80.)

340

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 381. 1953 års
trafiksäkerhetsutredning har den 5 maj 1955 avgivit betänkande (stencilerat)
med förslag till ändringar i vägmärkeskungörelsen, vilket betänkande anmälts
den 17 juni 1955, varvid kungörelse i ämnet utfärdats (SFS nr 458). Därjämte
har utredningens i betänkande den 15 december 1954 (SOU 1954: 38) framlagda
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen anmälts den 25 mars
1955 genom proposition nr 172. Den 3 juni 1955 har förordning i ämnet utfärdats
(SFS nr 313). Utredningsarbetet fortgår.

23. den 11 april 1953, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och
översyn av förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik. (127.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1954 s. 256. Utredningsarbetet
fortgår.

24. den 1 december 1953, i anledning av väckta motioner angående utredning
om införande av högertrafik i Sverige. (399.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 381. I proposition
nr 111 har den 25 februari 1955 förslag framlagts om folkomröstning angående
högertrafik (jfr ärendet under punkten 15 i bilaga II). Sedan sådan omröstning
avhållits, har Kungl. Maj:t i skrivelse nr 217 till riksdagen den 18
november 1955 lämnat redogörelse för resultatet härav. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om genomförande av
en allmän regionplanering över hela landet m. m. (412.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 10 december 1953, i anledning av väckta motioner angående skydd
för de norrländska länen mot skadliga verkningar av exploateringen av
vattenkraften, m. m. (429.)

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 4 februari 1955 givna bemyndigande ha sakkunniga
tillkallats samma dag för att utreda vissa med de norrländska vattenkraftbyggnaderna
sammanhängande frågor.

27. den 7 december 1954, i anledning av väckta motioner om helt förstatligande
av Stockholm—Roslagens järnvägar. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 20 och 24 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—
30 juni 1935. (339.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande ärendet under punkten 6 i
skrivelsen (anmärkningsarvode till advokatfiskalerna vid hovrätterna), se äm -

341

betsberättelserna 1952 s. 372, 1953 s. 474 samt 1954 s. 290 och 291. Skrivelsen är
i vad den avser punkten 6 överlämnad den 23 februari 1955 från justitiedepartementet.
Anmäld den 18 mars 1955, varvid Kungl. Maj:t beslöt att till riksdagen
avlämna proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

2. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet
för jordbrukskassor m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december
1943 lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att
verkställa utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas
rätt att vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond.
De sakkunniga ha den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över
betänkandet ha yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943
—30 juni 1944. (352.)

Anmäld i återstående del (indrivning av vissa kronans fordringar) den 30 juni
1955, varvid skrivelsen överlämnades till den samma dag tillsatta utredningen
rörande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande
frågor. Ärendet är därmed slutbehandlat.

4. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Anmäld den 30 juni 1955, varvid åt särskilda sakkunniga uppdrogs att verkställa
utredning rörande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte
därmed sammanhängande frågor. Ärendet är därmed slutbehandlat.

5. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 11
(vissa befattningshavares anlitande för taxcringsuppdrag), som är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 382. Anmäld
i återstående del den 28 januari 1955, varvid tillsattes cn utredning rörande
städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

342

8. den 20 maj 1947, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet
och den offentliga förvaltningen. (203.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 11 mars 1955.

9. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv
för kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

I ärendet ha vissa utredningar verkställts. Angående villkorlig inrymning i åborätten
till vissa bruksåbohemman, se Gävleborgs läns allmänna kungörelser nr
1—6 år 1952. Förhandlingar pågå beträffande dessa hemman mellan lantbruksnämnden
och vederbörande bolag.

10. den 16 juli 1947, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att
anvisa medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode.
(486.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 383. Anmäld
den 27 maj 1955, varvid skrivelsen överlämnades till 1955 års taxeringssakkunniga.

11. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 383. Ärendet
under punkten 17 (avskrivning av vissa äldre uppbördstitlar) anmält den 30
juni 1955, varvid utfärdades kungörelse om upphörande av debitering och uppbörd
av vissa grundskattebelopp m. m. (SFS nr 526). Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 24 maj 1949, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om straff för olovlig varuutförsel, m. m. (326.)

Anmäld den 3 och den 18 juni 1949, varefter författning utfärdades. Såvitt angår
riksdagens hemställan om förslag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel
och utförsel av varor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 26 maj 1950, i anledning av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna för disposition av fonden för vissa stödåtgärder inom
malmkommunerna (3-miljonersfonden). (320.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 12 december 1950, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor
i samband med proviantering av flottans fartyg. (414.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 383. Skrivelsen
anmäld den 6 maj 1955, varvid författningar utfärdades (SFS nr 172—
179). Ärendet är därmed slutbehandlat.

15. den 12 april 1951, i anledning av väckta motioner om befrielse från skyldigheten
att utgöra inkomstskatt och erlägga stämpelavgift vid byte av
fastigheter i vissa fall. (108.)

Anmäld den 27 maj 1955, varvid skrivelsen överlämnades dels till 1950 års
skattelagssakkunniga, dels till utredningen angående en översyn av lösen- och
stämpelförordningarna. Ärendet är därmed slutbehandlat.

343

16. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning m. m. (317.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 384. Ärendet
under punkten 13 (tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor
för fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och Norge) anmält
och lagt till handlingarna den 30 juni 1955. Ärendena under punkten 14 (tullverkets
kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen) och punkten 15 (beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande
beskickning m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 28 november 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m. m. (360.)

Anmäld den 7 december 1951, varvid författningar utfärdades. Ånyo anmäld den
27 maj 1955, varvid skrivelsen överlämnades till 1950 års skattelagssakkunniga.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

18. den 18 april 1953, i anledning av väckt motion om utredning av redogöraransvaret.
(139.)

Anmäld den 30 juni 1955, varvid uppdrogs åt särskilda sakkunniga att verkställa
utredning rörande redogöraransvaret och anmärkningsprocessen jämte därmed
sammanhängande frågor. ■

19. den 8 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (187.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 261. Såvitt
angår riksdagens hemställan om omprövning av frågan om en definitiv sjömansskatt
är ärendet beroende på Kungl. Maj ds prövning. Denna fråga äger samband
med Nordiska rådets rekommendation nr 30 år 1954 om övervägande av
gemensamma regler för sjömansbeskattningen. I anledning av rekommendationen
ha överläggningar upptagits med finansdepartementen i övriga nordiska
länder.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med begäran om
riksdagens medgivande att överenskommelse må träffas med Amerikas
förenta stater angående biträde och handräckning för indrivning av vissa
skatter å utdelning å aktier. (188.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

21. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner angående begränsning
av den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

22. den 24 mars 1954, i anledning av väckt motion angående utredning om
förutsättningarna för Tumba pappersbruks drivande i bolagsform. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

23. den 27 mars 1954, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat för försvarsväsendet för
budgetåret 1954/55. (138.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1955.

344

24. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens ar 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 332. Ärendet
under punkten 17 (redovisningen av disponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper)
har anmälts den 4 november 1955. Därvid har uppdragits åt riksräkenskapsverket
att verkställa viss undersökning, varjämte frågan i övrigt överlämnats
till justitiedepartementet. Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på
finansdepartementets föredragning beror.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten, för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1950/51, m. m. (258.)

Anmäld och lagd till handlingarna den 30 juni 1955.

26. den 28 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1954/55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (351.)

Anmäld den 4 juni 1954 och den 4 januari 1955. Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
beträffande det s. k. förvärvsavdraget för gift kvinna vid taxering
till skatt. (372.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 4, 7, 8, 10, 11, 14, 15, 17, 18 och
23—26 omförmälda av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den
19 februari 1946 inkommit med yttrande, Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen har, sedan i ämnet avgivet betänkande undergått remissbehandling,
i vissa delar varit föremål för beslut. Delvis är ärendet alltjämt beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—
30 juni 1941. (423.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande punkten 8 (tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken), se ämbetsberättelsen
1952 s. 350. Ärendet har den 30 juni 1949 anmälts, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för utredning rörande mikro -

345

filmningens användning inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen. De sakkunniga
ha den 20 september 1951 avgivit betänkande (SOU 1951: 36), vilket varit föremål
för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 350. Handelsutbildningskommittén
har den 17 maj 1955 inkommit med sitt slutbetänkande
(del II: Yrkesskolornas handelsundervisning m. m. SOU 1955:14). Över betänkandet
ha yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 310 och
1950 s. 381. I vad avser den av riksdagen under punkten 151 begärda utredningen
angående mellaninstanserna i ärenden rörande folkskoleväsendet och vad
därmed står i samband har skrivelsen anmälts den 19 oktober 1945, därvid uppdrogs
åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa nämnda utredning. (Jfr
även SFS 1946 nr 32.) De sakkunniga ha den 18 juni 1948 inkommit med betänkande
i ämnet (SOU 1948: 28), vilket varit föremål för remissbehandling. Frågan
om mellaninstansernas organisation m. m. har ytterligare övervägts av 1951 års
skolstyrelseutredning i dess den 4 oktober 1955 avlämna.de betänkande angående
skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen (SOU 1955:
31). Ifrågavarande betänkande är föremål för remissbehandling.

7. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid dåvarande statsrådet Quensel bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga
ämbeten och tjänster. De sakkunniga ha den 15 augusti 1950 avgivit betänkande
i ämnet (SOU 1950: 48). Över betänkandet ha yttranden avgivits av vissa
myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under
punkten 16 i bilaga II.)

8. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag. Kommissionen har den 29 oktober 1949 inkommit med utredning beträffande
privata skolor för yrkesutbildning med förslag om bestämmelser om
tillsyn (SOU 1949: 55) samt den 6 oktober 1950 med förslag till förordning angående
tillsyn över privatskolor för yrkesutbildning. Sedan utredningen jämte
förslaget varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

346

9. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)
Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Kollegiet har den 19 juli 1951 inkommit
med förslag till förenkling av förfarandet vid försäljning av kyrklig
jord, vilket efter avslutad remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande.
(91.)

Efter avslutad remissbehandling har skrivelsen den 24 juni 1953 överlämnats
till sakkunniga för översyn av gällande församlingsstyrelselagstiftning. Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 23 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad
riksdagen i skrivelsen anfört. Riksantikvarieämbetet har med anledning härav
hemställt om utredning genom särskilda sakkunniga. Ånyo anmäld den 30 januari
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla
sakkunniga för utredning rörande landsantikvarieorganisationen. De sakkunniga
ha den 13 juli 1954 avgivit betänkande (SOU 1954: 26). Efter avslutad
remissbehandling har betänkandet anmälts den 21 januari 1955 i propositionen
nr 68 till 1955 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtanden i ärendet. Sedan svar inkommit, har ärendet den 6 juli
1948 remitterats till statistiska centralbyrån för utlåtande. Den 17 maj 1950 har
statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 14 juli 1947, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer, nämligen det i motionen II: 287
berörda spörsmålet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 2 april 1949, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval. (115.)

Anmäld den 23 juli 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande ändrade grunder för val av
biskop m. m. Utredningsarbetet pågår.

15. den 22 april 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1950/51 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

347

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 354. Beträffande
den av riksdagen under punkten 214 begärda utredningen angaende
ändring av gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av skolmåltider
samt den av riksdagen under punkten 229 begärda utredningen angående
statsbidragsformerna för skollokaler in. m. har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 7 mars 1952 tillkallat särskilda
sakkunniga för omprövning av grunderna för vissa statsbidrag på folkskoleväsendets
område. De sakkunniga ha den 24 januari 1953 inkommit med
ett stencilerat betänkande med förslag till ökade statsbidrag åt skoldistrikt, vilka
bedriva försök med nioårig enhetsskola. Efter remissbehandling har ifrågavarande
betänkande anmälts den 27 februari 1953 i propositionen nr 126 till 1953
års riksdag. Sedermera ha de sakkunniga den 15 oktober 1954 avgivit betänkande
angående statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare (SOU
1954:27), vilket betänkande efter remissbehandling anmälts den 25 februari
1955 i propositionen nr 98 till 1955 års riksdag. De av riksdagen under punkterna
214 och 229 begärda utredningarna äro alltjämt föremål för behandling av de
sakkunniga.

16. den 31 maj 1951, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (305.)

Skrivelsen, som den 8 juni 1951 anmälts pa finansdepartementets föredragning,
varvid tre författningar utfärdades (SFS nr 457—459), har den 13 september
1952 överlämnats till ecklesiastikdepartementet. I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 6 maj 1952, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. in., såvitt propositionen hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion. (193.)

Anmäld den 6 juni 1952. Skrivelsen är i vad den avser punkten 1 i propositionen
(bestridande ur kyrkofonden av församlingsprästs tjänsteresa i vissa fall) anmäld
den 16 och den 23 januari samt den 6 februari 1953, men är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 13 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1952/53 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 317. Beträffande
den av riksdagen under punkten 211 begärda utredningen med avseende
å utbildningen av lärare i manlig slöjd har chefen för ecklesiastikdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallat särskilda
sakkunniga för utredning rörande ifrågavarande utbildning. Utredningsarbetet
pågår. Vad angår den av riksdagen under punkten 267 begärda utredningen
angående de problem, som stå i samband med yrkesutbildningens centrala ledning,
har departementschefen med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den
30 september 1955 tillkallat sakkunniga för verkställande av en förutsättningslös
utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen.
Utredningsarbetet pågår. Den av riksdagen under punkten 229 begärda översynen
av gällande statsbidragsbestämmelser för skolskjutsar är alltjämt beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

348

19. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Punkten 17 (vissa med det statliga arkivväsendet sammanhängande frågor) är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 15 december 1952, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
statligt stöd åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion.
(433.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner angående dels utredning om
utbildning i praktisk psykologi, dels ock översyn av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården m. m. (434.)

Anmäld den 8 maj 1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande psykologutbildningen. De sakkunniga
ha den 19 april 1955 inkommit med betänkande angående psykologisk
utbildning och forskning (SOU 1955:11). Sedan betänkandet varit föremål för
remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 6 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 266. I vad
avser den av riksdagen under punkten 294 begärda utredningen angående vissa
utbildningsfrågor inom det husliga området har skrivelsen anmälts den 9 oktober
1953, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigats tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen
på det husliga området och därmed sammanhängande utbildnings- och lokalfrågor.
Utredningsarbetet pågår.

23. den 15 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m.
(236.)

Anmäld den 5 juni 1953, den 19 februari och den 23 april 1954 samt den 27 maj
1955. Ärendet är i vad avser upprättande av vissa försöksgymnasier alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 23 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1953/54 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner m. m. (294.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid bland annat en kungörelse utfärdades (SFS nr
530). Ånyo anmäld den 4 juni 1954 och den 11 februari 1955. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

25. den 27 maj 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska församlingen i Stockholm samt
tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (324.)

Anmäld den 30 juni 1953, varvid en kungörelse utfärdades (SFS nr 524). Ärendet
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

349

26. den 9 december 1953, i anledning av väckt motion om ökat utrymme för
undervisning i barnavård inom olika skolformer. (408.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att det 1953 års
lärarinneutbildningskommitté givna utredningsarbetet skulle omfatta jämväl
ifrågavarande spörsmål. Utredningsarbetet pågår.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av en professur
i näringslära. (409.)

Anmäld den 5 februari 1954, varvid Kungl. Maj:t uppdrog åt 1953 års lärarinneutbildningskommitté
att verkställa i statsutskottets utlåtande 1953:184 avsedd
utredning rörande åtgärder för forskning och högre utbildning pa näringslärans
område. Utredningsarbetet pågår.

28. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning genom upptagning av kulturhistoriska
filmer. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående de
s. k. folksjukdomarna. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1955 (VIII ht s. 674—676).

30. den 14 april 1954, i anledning av väckta motioner om viss ändring av den
ecklesiastika boställsordningen m. m. (170.)

Genom beslut den 14 maj 1954 har Kungl. Maj:t förordnat, att förevarande
skrivelse skulle överlämnas till stiftskansliutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningsarbetet pågår.

31. den 22 april 1954, i anledning av väckta motioner om ökad forskningsoch
propagandaverksamhet rörande barnolycksfallen. (189.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 5 maj 1954, i anledning av väckta motioner om inrättande av en
stiftsadjunktur för sjömansvård i Stockholms stift. (223.)

Anmäld den 21 januari 1955 i propositionen nr 61 till 1955 års riksdag. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

33. den 8 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1954/55 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner
m. m. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1955 s. 338. I vad
avser den av riksdagen under punkten 218 begärda översynen beträffande den
närmare utformningen av lärarnas skyldighet att utöva tillsyn vid skolmåltiderna
och huru denna skyldighet lämpligen bör uttagas med beaktande av
bland annat lärarnas behöriga intresse av viss avkoppling under skoldagens arbete
har skrivelsen anmälts den 29 oktober 1954, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigats tillkalla sakkunniga för verkställande dels av ifrågavarande
översyn, dels ock av utredning av frågan, i vilka fall och under vilka
närmare förutsättningar särskild ersättning för tillsynen skall få utges. De sakkunniga
ha den 2 maj 1955 inkommit med betänkande i ämnet (stcncilerat),
vilket varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

350

34. den 12 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag för budgetåret 1954/55 till ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m. (254.)

Anmäld den 30 juni 1954. Ånyo anmäld den 17 juni 1955, varvid en kungörelse
utfärdades (SFS nr 464). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 25 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1954/55 till universitetet i Göteborg och
Stockholms högskola m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (323.)

Anmäld den 4 juni 1954. I vad avser den av riksdagen begärda översynen av
hittills verkställda utredningar för upprustning av Stockholms högskola är skrivelsen
anmäld den 14 januari 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskild sakkunnig för att utarbeta den begärda organisationsplanen
för upprustning av Stockholms högskola. Utredningsarbetet pågår.
I vad avser den av riksdagen begärda utredningen angående möjligheterna och
kostnaderna för en utbyggnad av den nuvarande provisoriska undervisningen i
botanik och zoologi vid Göteborgs universitet samt huruvida förutsättningar
föreligga för en på lämpligt sätt anordnad akademisk undervisning i kemi,
eventuellt i samarbete med Chalmers tekniska högskola, har skrivelsen anmälts
den 30 juni 1955, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla särskilda
sakkunniga för utredning angående universitetens och högskolornas uppgifter
och behov. Utredningsarbetet pågår.

36. den 30 november 1954, i anledning av väckta motioner om utredning av
möjligheterna att bygga billigare skolor. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 december 1955.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående rätt för finska
fosterbarn i Sverige att lika med svenska medborgare erhålla stipendium
vid genomgående av skolor. (381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillämpning av statens
allmänna avlöningsreglemente på lärarpersonalen å enhetsskolans högstadium.
(384.)

Anmäld den 25 februari 1955 i propositionen nr 120 till 1955 års riksdag. Ånyo
anmäld den 30 juni 1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

39. den 7 december 1954, i anledning av väckt motion om utredning rörande
högskolornas organisatoriska ställning. (387.)

Anmäld den 30 juni 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning angående universitetens och
högskolornas uppgifter och behov. Utredningsarbetet pågår.

40. den 14 december 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en första lärarhögskola. (393.)

Anmäld den 4 februari 1955, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att i egenskap av särskild kommitté
fortsätta förberedelsearbetena för den första lärarhögskolan i avvaktan på
att särskild styrelse för lärarhögskolan blivit tillsatt. Ånyo anmäld den 30 juni
1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 13 i
bilaga II.)

351

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om främjande av forskningen
och undervisningen på sjörättens område. (394.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reformering
av läkarutbildningen jämte i ämnet väckta motioner. (395.)

Anmäld den 31 mars och den 8 juli 1955. Beslutet den 31 mars innefattade bemyndigande
för chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga
för utredning rörande utökning av antalet propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser för medicinare. Utredningsarbetet pågår.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående organisationen
av den högre undervisningen i skeppsbyggeri. (396.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 januari 1955.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 24, 29, 32, 34, 36, 38, 40 och 43 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling
m. m. (308.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 391. Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök har den 1 juni 1953 inkommit med anbefalld
utredning. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 juni 1946, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 391. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 30 maj 1951, i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, m. m. (317.)

Punkten 17 angående de jämtländska arrendelägenheterna har delvis beaktats
vid en inventering av lägenheterna och är delvis beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

352

6. den 31 maj 1951, med anledning av väckta motioner om en allsidig utredning
av trädgårdsodlingens problem. (333.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 392. Ärendet
har delvis behandlats i proposition nr 104 till 1955 års riksdag men är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 1 december 1951, i anledning av väckta motioner angående utredning
om statens stöd åt växt- och fruktträdsförädlingen m. m. (359.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 392. Skrivelsen
har anmälts den 16 oktober 1953, därvid tillkallats särskilda utredningsmän
(1953 års växtförädlingsutredning). Utredningsmännen ha avgivit ett den 11
november 1955 dagtecknat betänkande angående statens stöd åt växtförädlingen
m. m. Betänkandet är föremål för remissbehandling.

8. den 6 maj 1952, angående ersättning för isolering vid epizooti. (185.)
Skrivelsen har anmälts den 25 september 1953, därvid uppdragits åt veterinärstyrelsen
att företaga översyn av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall
vid isolering på grund av epizooti. Utredningen avvaktas.

9. samma dag, i anledning av väckt motion om skärpta bestämmelser angående
åtgärder till motverkande av förorening av sjöar och vattendrag.
(194.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 392. Delbetänkande
angående organisations- och lagstiftningsfrågor har avlämnats den 1
december 1954. Utredningsarbetet fortgår.

10. den 24 maj 1952, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner. (261.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 392. Elkraftutredningen
har den 26 januari 1953 inkommit med den av riksdagen begärda
utredningen. Tillika ha remissutlåtanden avgivits av ett flertal myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Beträffande de på jordbruksdepartementet ankommande punkterna 22 (statens
jordbruksdomäner) och 24 (nyttjanderätten till gruvskogarna) avvaktas i fråga
om punkt 22 bland annat resultatet av viss försöksverksamhet. Ärendet under
punkt 24 är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 19 november 1952, i anledning av väckta motioner om ändring i 3 §
lagen om rätt till fiske m. m. (415.)

Utredning har verkställts inom jordbruksdepartementet, därvid en promemoria
upprättats. Densamma är föremål för remissbehandling.

13. den 21 april 1953, med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande anslag till veterinärstaten jämte i ämnet
väckta motioner. (142.)

Skrivelsen anmäld den 30 april 1953, därvid uppdrogs åt veterinärstyrelsen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen av frågan rörande det sätt, på
vilket statsmakterna bäst skulle kunna medverka till anordnande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer. Utredningen avvaktas.

353

14. den 12 maj 1953, i anledning av väckta motioner dels om viss ändring av
15 § jaktstadgan, dels ock om viss översyn av jaktlagstiftningen. (218.)

Skrivelsen anmäld den 5 juni 1953 och överlämnad till 1953 års jaktutredning
för översyn rörande gällande ordning för meddelande av tillstånd till jakt å älg.
Resultatet av översynen avvaktas.

15. samma dag, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkterna 15 (lantbruksstyrelsens
byråorganisation) och 16 (renbetesfjällens revir) har i fråga om punkten 15 lantbruksstyrelsen
den 8 november 1954 inkommit med förslag i ämnet, vilket
förslag är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande punkten 16 har den
30 juni 1954 uppdragits åt domänstyrelsen att verkställa utredning i frågan,
vilken utredning avvaktas.

16. den 29 maj 1953, angående olösta norrlandsfrågor. (375.)

Skrivelsen har anmälts den 15 januari 1954, därvid uppdrogs åt f. d. generaldirektören
E. Lindeberg att verkställa en inventering av kvarstående olösta
norrlandsfrågor, vilka behandlats inom norrlandskommittén. Resultatet av inventeringen
avvaktas.

17. den 20 oktober 1953, angående auktorisering för offentlig kemisk undersökningsverksamhet.
(392.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 10 december 1953, i anledning av väckt motion angående tryggande
av skogsbrukets utveckling och ställning. (423.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 31 mars 1954, i anledning av väckta motioner dels om en allmän
översyn av gällande bestämmelser om fridlysning av jakttider, dels
ock om vissa ändringar av gällande fridlysningsbestämmelser. (145.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Arbetet inom utredningen pågår.

20. samma dag, i anledning av väckta motioner angående kronoarrendatorernas
jakträtt. (146.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid skrivelsen överlämnades till domänstyrelsen för
verkställande av den av riksdagen begärda översynen. Sedan domänstyrelsen
den 1 juli 1955 inkommit med översynen, har ärendet varit föremål för remissbehandling.
Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 14 april 1954, i anledning av väckt motion om inrättande av ett
jaktråd. (171.)

Anmäld den 23 april 1954, därvid skrivelsen överlämnades till 1949 års jaktutredning.
Utredningens arbete pågår.

22. den 24 april 1954, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (191.)

Anmäld den 30 juni 1954, därvid uppdrogs åt f. d. justitierådet Seve Ekberg att
verkställa ytterligare utredning. Utredningen avvaktas.

23 — Justitieombudsmannen* ämbetsbcrättclse till 1050 urs riksdag.

354

23. den 7 maj 1954, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avveckling av kommunskogslånefonden. (202.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 mars 1955, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 112).

24. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

I vad på jordbruksdepartementet ankommer, punkten 23 (förverkandepåföljd
vid olaga skogsavverkning), har skrivelsen anmälts den 30 juni 1954, därvid
uppdrogs åt skogsstyrelsen att verkställa den begärda översynen. Resultatet av
översynen avvaktas.

25. den 29 maj 1954, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
11 § lagen om rätt till fiske. (347.)

Anmäld i viss del den 4 februari 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök att verkställa utredning i ärendet. Fiskeristyrelsen har den
19 augusti 1955 inkommit med den anbefallda utredningen. Tillika ha remissutlåtanden
avgivits av ett flertal myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

26. den 17 november 1954, med anledning av väckta motioner om åtgärder
till stöd för fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län. (368.)

Anmäld den 18 februari 1955, därvid skrivelsen överlämnades till 1954 års
fiskeriutredning för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag. Uppdragets slutförande avvaktas.

27. den 24 november 1954, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen. (370.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

28. den 1 december 1954, med anledning av väckta motioner om byggande av
ett nytt undersökningsfartyg för fisket. (377.)

Anmäld den 30 september 1955, därvid uppdrogs åt fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök att verkställa den begärda översynen. Resultatet av översynen
avvaktas.

29. den 8 december 1954, i anledning av väckta motioner om beredande åt
domänverkets fast anställda arbetare av lån till bostadsförbättring och
bosättning. (389.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1955 s. 346. Ärendet
har behandlats i propositionen nr 143 till 1955 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 23 och 29 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

355

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till 1946 års sjömanskommitté.
Utredningsarbetet pågår.

2. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelsema för handelsfartyg
ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
1 här ovan.)

3. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Anmäld den 12 januari 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning,
därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag,
till vilka utredningen kunde föranleda. Priskontrollnämnden har den 30
juli 1954 avgivit utredning och förslag i ämnet. Utredningen har överlämnats
till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 30 juni 1945, angående skoindustriens omorganisation m. m. (510.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 323. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 februari 1954 har dåvarande chefen
för handelsdepartementet tillkallat en utredningsman för att verkställa undersökning
rörande behovet av fortsatt kvalitetskontroll på skodon och därmed
sammanhängande frågor. Utredningsarbetet pågår. Ärendet är i avvaktan på
utredningens resultat beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, so ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 på folkhushållningsdepartementets föredragning
tillkallade utredningsmännen ha med skrivelse den 18 februari 1947
avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet är efter avslutad remissbehandling
i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. I vad skrivelsen
avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks bör framdeles organiseras
är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen.
(472.)

Anmäld den 19 juli 1946 på folkhushållningsdepartementets föredragning, därvid
Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 5 här ovan omförmälda utredningsmännen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsmännen
ha i det under samma punkt nämnda betänkandet fullgjort sitt uppdrag.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

356

7. den 20 maj 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947, den 9 april och den 30 juni 1948, den
22 september 1949, den 17 februari och den 26 maj 1950 samt den 14 augusti
1953. Skrivelsen är därmed slutbehandlad utom beträffande punkten 76 i vad
densamma avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande
av en statens kulturfond. Den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande frågorna om de ändamål, till vilka
lotterimedel, som icke skola tillföras allmänna budgeten, böra utgå, samt om
formerna för medlens fördelning. Utredningsmännen, vilka tillkallades den 17
juli 1948 (1948 års utredning om en statens kulturfond), ha den 15 juni 1955
avgivit betänkande och förslag angående riktlinjer och former för fördelning
av lotterimedel (stencilerat). Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 5 juni 1948, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m. (251.)

Anmäld den 17 juni 1948. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Majrts prövning.

9. den 22 mars 1950, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 54 angående
Sveriges anslutning till Internationella handelsorganisationen (ITO).
(00.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 31 maj 1950, angående rökskadorna från industrier m. m. (359.)

En förberedande utredning i ämnet har anförtrotts ingenjörsvetenskapsakademien.
Utredningsarbetet fortgår.

11. samma dag, angående vidgad användning av svensk ved. (363.)

Anmäld den 22 juni 1950 på folkhushållningsdepartementets föredragning, varvid
skrivelsen överlämnades till Södra Sveriges skogsindustriutredning för att
av utredningen tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen
har i ett den 11 oktober 1954 avgivet betänkande angående klen virke
(SOU 1954: 29) framlagt vissa förslag i ämnet. Förslagen anmälda i propositionen
nr 72 till 1955 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 11 mars 1952, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314), dels ock
en i ämnet väckt motion. (66.)

Skrivelsen har i vad avser anhållan om utredning rörande ändring i gruvlagens
bestämmelser om högsta beloppet för den i 53 § stadgade avgälden och om beloppet
av den i 55 § stadgade försvarsavgiften m. m. överlämnats från justitiedepartementet
för handläggning. Sedan Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 uppdragit
åt kommerskollegium att skyndsamt verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med den av riksdagen begärda utredningen, har kollegium den 14 januari
1953 avgivit utlåtande i ämnet. Viss ytterligare utredning i ämnet har ansetts
påkallad. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

357

13. den 18 april 1953, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1953/54 under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde. (10.)

Anmäld den 22 maj 1953, den 21 maj 1954 och den 7 januari 1955. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser av Husaby
aktiebolag. (135.)

Anmäld den 5 juni och den 30 oktober 1953, den 27 mars, den 18 juni och den
30 december 1954 samt den 17 juni 1955. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. den 3 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303). (217.)

Skrivelsen har i vad avser hemställan om utredning rörande behovet av en
fortsatt statlig priskontroll m. m. överlämnats från finansdepartementet för
handläggning. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december
1954 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet den 21 samma månad
elva sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om
behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den prisreglerande
verksamhet, som kan finnas erforderlig (1954 års priskontrollutredning). Utredningen
har den 3 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1955: 45).
Betänkandet är föremål för remissbehandling.

16. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om förbättrade pensionsförmåner
för vissa sjömän. (272.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 27 november 1954, i anledning av väckta motioner angående den
framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.
(385.)

Skrivelsen är i vad den avser handelsdepartementets verksamhetsområde anmäld
i statsverkspropositionen (X ht s. 75) och propositionen nr 55 till 1955 års
riksdag samt därmed slutbehandlad för departementets vidkommande. Skrivelsen
har därefter överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 13, 14 och 17 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning
beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättclsen 1947 s. 316 med hänvisning.
1946 års lälcemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:
34), vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän

358

för översyn av 1946 års läkemedelsutrednings betänkande och av apotekarorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen m. m. (1953 års läkemedelskommitté).
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 15 här
nedan.)

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 313 med
hänvisning och 1948 s. 335. 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
ha den 8 november 1948 avgivit betänkande angående statsbidragssystemet
för den slutna kroppssjukvården (SOU 1948:48), vilket betänkande efter
remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Frågan
har behandlats av statens folkbadsutredning, som den 8 oktober 1954 avlämnat
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954: 25), vilket betänkande
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Då föreslagna ändringar
i fråga om den av pensionsstyrelsen nu omhänderhavda statsbidragsgivningen
och bostadsstyrelsens befattning med badfrågor böra prövas av socialdepartementet,
förslagen rörande ökad avsättning till tipsmedelsfonderna för bidrag
till olika badanläggningar m. m. och formerna för denna bidragsgivning av handelsdepartementet
samt huvuddelen av förslagen om simundervisning och simlärarutbildning
samt vissa statsbidragsfrågor, främst avseende statsbidrag till
anläggande av skolbad, av ecklesiastikdepartementet, har betänkandet den 11
november 1955 överlämnats till nämnda departement.

4. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Frågan
har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober 1953
avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m. (SOU 1953:31),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 10, 22 och 33.)

5. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan för rikets städer
in. in., som den 23 oktober 1954 avgivit betänkande med förslag till allmän
ordningsstadga m. m. (SOU 1954:31), vilket betänkande efter sedvanlig remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
7 här nedan.)

6. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan
om de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Ånyo
anmäld den 4 december 1953, varvid beslutades att utredningen skulle upphöra,
samt den 30 december 1955, varvid skrivelsen överlämnades till kommittén för

359

översyn av hälso- och sjukvården i riket för att av kommittén tagas i övervägande
vid fullgörandet av dess utredningsuppdrag.

7. den 1 juni 1938, i anledning av dels Ivungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200)
angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet
väckt motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Frågan
har övervägts av de sakkunniga för översyn av ordningsstadgan, som den 23
oktober 1954 avgivit betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. m.
(SOU 1954: 31). Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

8. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta
motioner. (352.)

Anmäld i ecklesiastikdepartementet den 22 juni och den 7 juli 1939. I vad avser
utredning rörande evalvering av vissa läkare tillkommande ersättningar är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338 och 1952
s. 367. Frågan har övervägts inom 1951 års vanförevårdsutredning, som den 19
oktober 1954 avlämnat betänkande angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet
(SOU 1954: 28), vilket betänkande varit föremål för sedvanlig remissbehandling.
Kungl. Maj:t har den 25 februari 1955 avlåtit proposition (nr 135)
angående vanföreanstalterna och Eugeniahemmet m. m. Ärendet får därmed
anses slutbehandlat. (Jfr ärendet under punkten 18 här nedan.)

10. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 298 med hänvisning.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha i september 1951 avgivit
betänkande med förslag i vatten- och avloppsfrågan (SOU 1951:26), vilket betänkande
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vissa frågor om kontroll av
vattenledningsvatten ha behandlats av 1948 års hälsovardsstadgekommitté, som
den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. m.
(SOU 1953: 31), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 4, 22 och 33.)

11. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i epidemilagen. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1948 s. 338. 1946
års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården ha den 8 november 1948
avgivit betänkande angående statsbidragssystemet för den slutna kroppssjukvården
(SOU 1948:48), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

360

12. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Styrelsen har den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet. Frågan har därefter behandlats av socialvårdskommittén
i ett i maj 1948 avgivet betänkande angående tvångsåtgärder för tillgodoseende
av uppenbara vårdbehov. Kungl. Maj:t har den 11 mars 1955 avlåtit
proposition (nr 177) till riksdagen med förslag till lag om socialhjälp, m. m.
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

13. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen underkastats
inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Medicinalstyrelsens den 25 november 1947 dagtecknade utredning i ärendet
har övervägts inom utredningen om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens
intresse, vilken utredning den 22 oktober 1955 inkommit med betänkande,
vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

14. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av rättsmedicinalväsendet. (277.)

Kungl. Maj :t har dels den 25 februari 1949 avlåtit proposition (nr 74) till riksdagen
angående anordnande av lokaler för statens rättsläkarstation i Lund m. m.
och dels den 26 maj 1950 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning
rörande lokaler m. m. för en rättsläkarstation i Göteborg. Medicinalstyrelsen
har med skrivelse den 18 december 1954 inkommit med förslag till anordnande
av en rättsläkarstation i Umea, vilket förslag varit föremål för sedvanlig
remissbehandling. Kungl Maj:t har den 25 februari 1955 avlåtit proposition
(nr 91) till riksdagen angående anslag till statens rättsläkarstationer för budgetåret
1955/56 in. m. Vidare har Kungl. Maj:t den 30 december 1955 godkänt avtal
med Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott rörande lokaler för en
rättsläkarstation i Umeå in. m. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

15. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

1946 års läkemedelsutredning har den 25 september 1951 avgivit betänkande
angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. (SOU 1951:34),
vilket betänkande har varit föremål för remissbehandling. Den 20 mars 1953
bemyndigades chefen för inrikesdepartementet att tillkalla två utredningsmän
för översyn av 1946 års läkemedelsutrednings betänkande och av apoteksorganisationernas
förslag berörande läkemedelsförsörjningen in. m. (1953 års läkemedelskommitté).
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendet under punkten 1 här
ovan.)

16. den 29 juni 1945, i anledning av väckt motion angående reformering av
lösdriverilagstiftningen. (527.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 341, 1949
s. 373, 1950 s. 339 och 1951 s. 399. Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning,
som den 1 december 1952 avgivit betänkande angående psykopatvård
m. m. Betänkandet har -— i vad det avser anstaltsorganisationen _

efter remissbehandling överlämnats till statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande för prövning av frågan hur och i vilken ordning denna organisation
bör uppbyggas. (Jfr ärendet under punkten 19 här nedan.)

361

17. den 30 juni 1945, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)
Frågan har behandlats av statens folkbadsutredning, som i maj 1954 avgivit
betänkande angående friluftsbad, simhallar, bastur (SOU 1954: 25), vilket betänkande
har varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Den 11 november
1955 ha vissa delar av betänkandet överlämnats till social-, ecklesiastik- och
handelsdepartementen. Till socialdepartementet ha överlämnats föreslagna ändringar
i fråga om den av pensionsstyrelsen nu omhänderhavda statsbidragsgivningen
och bostadsstyrelsens befattning med badfrågor. Till ecklesiastikdepartementet
ha överlämnats huvuddelen av förslagen om simundervisning och simlärarutbildning
samt vissa statsbidragsfrågor, främst avseende statsbidrag till
anläggande av skolbad. Till handelsdepartementet ha överlämnats förslagen
rörande ökad avsättning till tipsmedelsfonderna för bidrag till olika badanläggningar
m. m. och formerna för denna bidragsgivning.

18. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1949 s. 374. Medicinalstyrelsen
har den 29 december 1955 anmält, att dess prövning ej föranleder
något förslag. Kungl. Maj:t har den 30 december 1955 beslutat att riksdagsskrivelsen
skulle läggas till handlingarna. Ärendet får därmed anses slutbehandlat.
(Jfr ärendet under punkten 9 här ovan samt punkten 21 under socialdepartementet.
)

19. den 17 juni 1947, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Ärendet har övervägts av 1947 års psykopatvårdsutredning, som den 1 december
1952 avgivit betänkande angående psykopatvård m. m. Betänkandet har
— i vad det avser anstaltsorganisationen — efter remissbehandling överlämnats
till statens kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande för prövning av
frågan hur och i vilken ordning denna organisation bör uppbyggas. (Jfr ärendet
under punkten 16 här ovan.)

20. den 20 juni 1947, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Ärendet har övervägts av kommittén för dövhetens bekämpande, som i maj
1954 avgivit betänkande angående hörselvården (SOU 1954:14), vilket betänkande
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Kungl. Maj:t har den 18
februari 1955 avlåtit proposition (nr 96) till riksdagen angående hörselvårdens
organisation m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

21. den 5 juli 1947, i anledning av väckta motioner om utredning angående
avskaffande av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

Anmäld den 17 november 1950, varvid uppdrogs åt häradshövdingen Gunnar
Carlesjö att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utredningsarbetet
pågår.

22. den 13 maj 1948, angående översyn av hälsovårdsstadgan. (195.)

Ärendet har varit föremål för övervägande inom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté,
som den 26 oktober 1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga
m. m. (SOU 1953:31). Detta betänkande är efter sedvanlig remissbehandling
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna
4, 10 och 33.)

362

23. den 19 juni 1948, i anledning av riksdagens år 1947 försandade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1946—den 30 juni 1947 jämte vissa motioner. (332.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1949 s. 305, 1950
s. 341 och 1953 s. 473. Beträffande punkten 13, som avser avveckling av ersättningar
för vissa valtillbehör, har Kungl. Maj:t den 30 december 1955, sedan det
befunnits att förbättrat redovisningsförfarande för ifrågavarande ersättningar
numera tillämpas, funnit vad i ärendet förekommit icke föranleda någon vidare
åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 11 mars 1950, i anledning av väckta motioner angående ändring av
reglerna om platsfördelning enligt lagen om proportionellt valsätt vid
val inom landsting, å kommunalstämma m. m. (61.)

Det av 1950 års folkomröstnings- och valsättsutredning den 26 maj 1954 avgivna
betänkandet Del VI om proportionella val inom kommunala representationer
m. m. (SOU 1954:17) har i vad det avser platsfördelningsmetoden vid val inom
landsting m. m. överlämnats från justitiedepartementet till inrikesdepartementet.
Kungl. Maj:t har den 11 februari 1955 avlåtit proposition (nr 81) till riksdagen
med förslag till lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting,
kommunalfullmäktige m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. den 31 maj 1950, angående skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning, m. m.
(358.)

Frågan är behandlad i 1955 års statsverksproposition, V ht p. 87. Ärendet får
därmed anses slutbehandlat.

28. den 7 april 1951, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ändrade lagbestämmelser angående arrestlokaler. (89.)

Anmäld den 15 juni 1951, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen
Gustav Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Utredningsmannen har den 8 december 1955 avgivit betänkande i ämnet (SOU
1955: 54).

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om införande av lagregler
rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av
barn och ungdom. (90.)

Anmäld den 5 juni 1953, varvid uppdrogs åt byråchefen i socialstyrelsen Gustav
Torsten Eriksson att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. Utred*
ningsmannen har den 8 december 1955 avgivit betänkande i fråga om sättet för
tillfälligt omhändertagande av sjuka personer (SOU 1955: 54). I vad avser barn
och ungdom har betänkande överlämnats till socialdepartementet. (Jfr punkten
34 under socialdepartementet.)

28. den 30 maj 1951, angående åtgärder mot missförhållanden vid slakt av
renar m. m. (339.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

29. den 21 november 1951, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
plan för folktandvården i Stockholms stad. (354.)

Kungl. Majd har den 23 april 1954 godkänt avtal mellan Kungl. Majd och
kronan, å ena, samt Stockholms stad, å andra sidan, angående samordnande
av tandläkarhögskolans i Stockholm patientvårdande verksamhet med stadens

363

folktandvård. Härefter har Kungl. Maj:t den 30 april 1954 medgivit, att statsbidrag
må utgå för av Stockholms stad under åren 1951—1953 bedriven folktandvård.
Medicinalstyrelsen har med skrivelse den 5 november 1954 överlämnat
förslag till plan för folktandvårdens tillgodoseende i Stockholms stad. Kungl.
Maj :t har härefter den 17 juni 1955 medgivit, att statsbidrag må utgå till Stockholms
stad fr. o. m. den 1 januari 1954. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 3 maj 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor i samband med omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m. (181.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 411. Den 5
juni 1953 har Kungl. Maj:t förordnat om tillämpning av SPA-reglementet den
29 december 1949 (nr 726) å vissa befattningshavare vid skol- och vårdhemmet
Stretered. Den 30 juni 1953 har Kungl. Maj:t godkänt avtal mellan styrelserna
för föreningen Styrsö kustsanatorium och för skol- och vårdhemmet
Stretered rörande upplåtelse av föreningen tillhöriga fastigheter å Styrsö m. m.
Kungl. Maj :t har den 30 december 1955 uppdragit åt medicinalstyrelsen att
utreda den framtida användningen av föreningen tillhöriga donationsmedel.
Ärendet får därmed anses slutbehandlat.

31. den 7 maj 1952, i anledning av väckta motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m. (198.)

Anmäld den 30 december 1952 och den 6 februari 1953, varvid chefen för inrikesdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga för översyn av lagstiftningen
om kommunalförbund m. in. Sakkunniga ha tillkallats den 9 mars 1953
(kommunalförbundskommittén). Utredningsarbetet pågår.

32. den 6 december 1952, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till universitetssjukhusen m. m., i vad propositionen avser
uppförande av centralblock vid lasarettet i Lund. (428.)

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1955 avlåtit proposition (nr 133) till riksdagen
angående vissa anslag till universitetssjukhusen m. m. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

33. den 21 mars 1953, i anledning av väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar. (87.)

Frågan har övervägts av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, som den 26 oktober
1953 avgivit betänkande med förslag till hälsovårdsstadga m. in. (SOU
1953:31), vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 4, 10 och 22.)

34. den 9 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning
angående samordning av det statliga anstaltsväsendet. (411.)

Skrivelsen har den 15 juli 1955 överlämnats till socialdepartementet för handläggning.
Ärendet är därmed för inrikesdepartementets del slutbehandlat. (Jfr
punkten 43 under socialdepartementet.)

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående begränsning av
den statliga kontrollen över den kommunala verksamheten. (413.)

Den 4 februari 1954 har skrivelsen delgivits social-, finans- och ecklesiastikdepartementen.
Kungl. Maj :t har den 8 april 1953 avlåtit proposition med förslag
till ny kommunallag samt den 19 februari 1954 proposition med förslag till

364

ny landstingslag. Fr. o. m. den 1 juli 1955 har alkoholistvården överförts till
socialdepartementet. I detta departement prövas även allmänna statsbidragsutredningens
principbetänkande (SOU 1952:44), vari systemet med villkorsbestämningar,
knutna till speciella statsbidrag, i princip föreslås slopat. På grund
av vad sålunda förekommit får ärendet anses för inrikesdepartementets del slutbehandlat.
(Jfr punkten 44 under socialdepartementet.)

36. den 11 december 1953, i anledning av väckta motioner om utredning av
utbildningsfrågan för vårdpersonal vid olika anstalter. (432.)

1951 års sinnesslövårdsutredning har den 21 april 1955 avgivit betänkande med
utredning och förslag rörande den öppna vården av psykiskt efterblivna samt
utbildning av viss vårdpersonal. Förslaget synes i vad det avser utbildning av
vårdpersonal icke påkalla någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Kungl. Maj:t har den
5 mars 1954 avlåtit proposition (nr 166) till riksdagen angående utbildning av
viss sinnessjukvårdspersonal. Slutligen har Kungl. Maj:t den 30 juni 1945 uppdragit
åt medicinalstyrelsen att, med beaktande av vad föredragande departementschefen
anfört i 1955 års statsverksproposition (XI, p. 110), verkställa
översyn av 1946 års kommittés för sjuksköterskeutbildningen betänkande II
(SOU 1951:33) rörande ordnandet av bland annat utbildningen av sjuksköterskor
med undervisande och administrativa uppgifter. Samtidigt har Kungl.
Maj:t uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd med styrelsen för statens
institut för folkhälsan och styrelsen för barnmorskeläroanstalten i Göteborg
samt med beaktande av vad föredragande departementschefen anfört i propositionen
nr 129/1955 (s. 25—26) utreda möjligheterna att — utan att eftersätta
kravet på erforderlig kompetens för innehav av kombinerade distriktssköterskeoch
barnmorsketjänster — förkorta utbildningstiden för distriktssköterskebarnmorskorna.
Utbildningen av vårdpersonal vid särskolor och vårdanstalter för
psykiskt efterblivna har samordnats med barnsköterskeutbildningen inom yrkesskoleväsendet.

37. den 12 maj 1954, i anledning av riksdagens år 1953 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (253.)

Punkten 24 anmäld och slutbehandlad den 14 januari 1955. Ärendet är därmed
i vad på inrikesdepartementet ankommer slutbehandlat.

38. den 22 maj 1954, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
svensk medverkan i ett skandinaviskt undervisningssjukhus i Korea
(303.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1955.

39. den 24 november 1954, i anledning av väckt motion om ökning av högsta
antalet fullmäktige i valkrets vid kommunala val, m. m. (373.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Chefen för justitiedepartementet
har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1955 tillkallat en
sakkunnig för att verkställa en teknisk översyn av bestämmelserna rörande
allmänna val, i vilket uppdrag även ingår den i riksdagsskrivelsen avsedda
frågan. Utredningsarbetet pågår.

Av dessa ärenden äro alltså de under 9, 12, 14, 18, 20, 23—25, 29, 30, 32, 34,
35, 37 och 38 omförmälda av Kungl. Maj:t inom inrikesdepartementet slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

365

11. Civildepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 406. Ärendet
under punkten 5 (särskild lönedomstol) är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1952 s. 373. Utredningsarbetet
inom 1951 års pensionsutredning pågår.

3. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full
utsträckning inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1951 s. 402 och
1952 s. 373. Utredningsarbetet inom 1951 års pensionsutredning pågår.

4. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Angående tidigare inom finansdepartementet vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen
1952 s. 374. Likalönskommittén har den 18 maj 1953 avgivit betänkande
om lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet (SOU 1953:18),
vilket betänkande efter remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 12 april 1947, i anledning av väckta motioner om beredande av
tjänste- och familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer.
(99.)

Sedan generalpoststyrelsen den 13 juni 1947 anbefallts att verkställa utredning
i ämnet, har styrelsen avgivit en den 31 maj 1954 dagtecknad utredning angående
pensionsrätt för poststationsföreståndare samt lant- och lådbrevbärare.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

6. den 30 april 1952, i anledning av motioner om beredande av vissa förmåner
åt sockersjuka personer. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1955.

7. den 29 maj 1952, i anledning av riksdagens år 1951 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning m. m. (293.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1953 s. 416. 1952 års
tjänstebostadsutredning har den 22 september 1955 avgivit betänkande angående
tjänstebostäder (SOU 1955: 30), vilket betänkande efter remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 12 maj 1953, i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. (227.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1954 s. 282. Beträf -

366

fande ärendet under punkten 30 (iakttagelser angående ersättning för tillhandahållen
kost vid vissa anstalter) har statens sakrevision den 20 januari 1954 inkommit
med undersökning i ämnet. Ärendet har anmälts den 3 juni 1955, varvid
författning utfärdades (SFS nr 297). Beträffande ärendet under punkten 31
(sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen) har sommartidsutredningen
den 29 juni 1955 inkommit med betänkande över sommartidstjänstgöringen i
statsförvaltningen. Ärendet är i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 11 december 1953, i anledning av väckt motion om inrättande av
ett riksdagens löneråd med uppgift att fortlöpande medverka vid de statliga
löneförhandlingarna. (433.)

Anmäld den 26 november 1954, därvid skrivelsen överlämnades till författningsutredningen
för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande.

10. den 15 maj 1954, i anledning av väckt motion om avskaffande av skyldigheten
för vissa högre militära och civilmilitära befattningshavare att
underkasta sig överförande på disponibilitetsstat. (271.)

Ärendet, som den 14 mars 1955 överlämnats från försvarsdepartementet, har anmälts
och slutbehandlats den 31 mars 1955, varvid en kungörelse utfärdades
(SFS nr 319).

Av dessa ärenden äro alltså de under 6 och 10 omförmälda av Kungl. Maj:t
inom civildepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

367

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1955 och
vari under år 1955 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj ds prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1939 den 30 december (nr 7U), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

2. 1940 den 27 december (nr 740), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

3. 1942 den 30 november (nr 688/1941), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

4. 1942 den SO december (nr 466/1941), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelserna 1944 s. 307 och 1948 s. 344. Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

5. 1944 den 15 juni (nr 357/1943), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rckognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 399 och
1953 s. 477. Ärendet i övrigt är föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

6. 1945 den 22 juni (nr 244), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

368

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1952 s. 377 och
1953 s. 477. Ärendet är föremål för fortsatt utredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

7. 19/5 den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Se ämbetsberättelsen 1949 s. 379. Det samarbete för främjande av gemensamt
lagstiftningsarbete de nordiska länderna emellan, som från svensk sida förberedes
av särskilt utsedda delegerade, fortsätter. (Justitiedepartementet.)

8. 19/6 den 2 december (nr 3/0/19// och 559/1945), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1948 s. 345. Framställningen
har den 14 november 1955 överlämnats till utredningen av vissa rättssäkerhetsfrågor
inom sinnessjukvården m. m. för att tagas under övervägande
vid fullgörande av det utredningen anförtrodda uppdraget. (Justitiedepartementet.
)

9. 19/6 den 27 december (nr 623/19/5 och /9//19/6), angående allmän
åklagares åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1948 s. 346 och
1951 s. 406. Strafflagberedningens arbete har ännu icke slutförts. (Justitiedepartementet.
)

10. 19/7 den 31 oktober (nr 219/19/5), angående åstadkommande av enhetligt
förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda
böter.

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1949 s. 380. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 19/8 den 29 oktober (nr 36//19/6), angående enhetliga bestämmelser
rörande de kostnader, som må av överexekutor uttagas för exekutiv
försäljning av fast egendom i stad.

Se ämbetsberättelserna 1950 s. 345 och 1951 s. 407. Ärendet är föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

12. 19/9 den 22 augusti (nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från fångvårdsanstalt
eller eljest avvikit.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1951 s. 407. De sakkunniga
för översyn av gällande bestämmelser om tidningen Polisunderrättelser
m. m. ha redovisat sitt uppdrag genom betänkanden den 10 september 1952 och
den 13 april 1954, vilka varit föremål för remissbehandling. I Polisunderrättelser
markeras numera med asterisk att efterlysningsbeslut fattats jämlikt 24 kap.
6 § rättegångsbalken eller att häktningsbeslut meddelats. Beträffande framställningen
i övrigt har densamma den 9 december 1955 överlämnats till justitiedepartementet.
Därmed får ärendet anses slutbehandlat såvitt ankommer på
inrikesdepartementet. (Justitiedepartementet.)

369

13. 1949 den 11 november (nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Sedan skrivelsen varit på remiss till 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och
biblioteksfilmning, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

14. 1950 den 30 oktober (nr 173/19/9), angående ändrade bestämmelser för
utfärdande av kungörelse i vissa fall rörande ansökan om lagfart å fång
till fast egendom.

Se ämbetsberättelsen 1952 s. 378. Lagberedningens arbete för utarbetande av
ny jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

15. 1950 den 30 november (nr 12/), angående åtgärder till säkerställande av
att den, som genom myndighets försorg skall inställas till förhandling
inför domstol, beredes nödig vila före rättsförhandlingen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 478. 1951 års rättegångskommitté har icke slutfört
sitt arbete på en översyn av rättegångsbalken med därtill anslutande lagstiftning
och administrativa författningar. (Justitiedepartementet.)

16. 1951 den 22 oktober (nr 300/1950), angående skyldighet för fångvårdsmyndighet
att i fall, då häktad person efter häktningen börjat undergå
honom tidigare ådömt frihetsstraff, därom underrätta häktningsdomstolen.

Se ämbetsberättelsen 1953 s. 479. Sedan fångvårdsstyrelsen den 30 april 1952
anmodat vederbörande befattningshavare att i här ifrågavarande fall utan dröjsmål
underrätta den domstol, som beslutat häktningen, om att verkställighet av
tidigare ådömt straff börjat, har 1951 års rättegångskommitté i promemoria den
19 mars 1955 föreslagit, att framställningen icke skulle föranleda någon åtgärd.
Kungl. Maj :t har den 12 maj 1955 funnit framställningen icke föranleda någon
Kungl. Maj :ts vidare åtgärd. (Justitiedepartementet.)

17. 1952 den 31 januari (nr 32/1951), angående förtydligande bestämmelse
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken om tid för avlåtande av häktningsframställning.

Se ämbetsberättelserna 1954 s. 342 och 1955 s. 410. Kungl. Maj:t har den 12
maj 1955 funnit framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd. (Justitiedepartcmentet.)

18. 1953 den 11 november (nr 1//1952), angående viss ändring i 1 § sjölagen.
Se ämbetsberättelsen 1955 s. 410. (Handelsdepartementet.)

19. 195/ den 2 december (nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Skrivelsen har den 20 januari 1955 överlämnats till 1951 års rättegångskommitté.
(Justitiedepartementet.)

20. 1954 den 20 december (nr 459/1952 och 454/1953), angående införande
av rätt att fullfölja talan mot statens hyresråds beslut i vissa fall.

Sedan statens hyresråd avgivit yttrande över framställningen, överlämnades
ärendet den 5 maj 1955 till hyresregleringskommittén. I sitt den 18 oktober

24 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1950 års riksdag.

370

1955 avgivna betänkande IV om hyresregleringens avveckling m. m. (SOU
1955:35) har kommittén funnit, att den ifrågasatta besvärsmöjligheten icke bör
införas. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

21. 1951f. den 28 december (nr 733), angående tillgodoseende av lantbruksnämndernas
behov av ökad juridisk sakkunskap.

Efter remiss till lantbruksstyrelsen är ärendet föremål för övervägande inom
jordbruksdepartementet. (Jordbruksdepartementet.)