Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

1

Nr 6

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 14- juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta, m. m.; given Stockholms
slott den 30 december 1955.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att införsel skall få användas för att hos förutvarande
arbetsgivare indriva statsverkets fordran på belopp, som arbetsgivaren
innehållit hos arbetstagare genom skatteavdrag eller genom införsel för
skatter och allmänna avgifter och som arbetsgivaren inte redovisat till myndigheterna.
Samtidigt förordas, att bestämmelsen i 17 kap. 12 § handelsbalken
om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter jämkas i anslutning
till ny lagstiftning. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr G

2

Kiingl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i
avlöning, pension eller livränta

Härigenom förordnas, att 7, 21 och 22 §§ lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
21 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7 §•

Varder införsel ------

Beviljas införsel —---— —

Har den underhållsskyldige tillika
att vidkännas löneavdrag enligt uppbördsförordningen
för gäldande av
skatt och förslår ej det belopp, som
enligt denna lag må innehållas, till
gäldande av såväl underhållsbidrag
som skatt, äge införseln företräde.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

viss tidsperiod,
bidragens storlek.

Har den underhållsskyldige tillika
att vidkännas skatteavdrag enligt
uppbördsförordningen och förslår ej
det belopp, som enligt denna lag må
innehållas, till gäldande av såväl underhållsbidrag
som skatt, äge införseln
företräde.

21 §. 21 §.

Häftar någon--------och undantag:

1) Vad i —■ —-----avgiva yttrande.

2) Sedan tre —----— äga tillämpning.

3) Beviljas införsel--- — — ■—- — bidragets betalning.

Har gäldenär, hos vilken införsel Har gäldenär, hos vilken införsel
beviljats till gäldande av utskylder beviljats till gäldande av utskylder
eller avgifter, att vidkännas jämväl eller avgifter, att vidkännas jämväl
löneavdrag enligt uppbördsförord- skatteavdrag enligt uppbördsförordningen
och förslår ej det belopp, som ningen och förslår ej det belopp, som
enligt denna lag må innehållas, till enligt denna lag må innehållas, till
bådadera, må genom införseln tagas bådadera, må genom införseln tagas
i anspråk allenast den del av nämnda i anspråk allenast den del av nämnbelopp
som återstår efter löneavdra- da belopp som återstår efter skatteget.
avdraget.

4) Vad i —-------äga tillämpning.

5) Det åligge-------hos denne.

6) Arbetsgivaren vare---- -— — ■— hava innehållits.

7) I fråga — —- —----meddelade bestämmelser.

8) Finnes beträffande-------sådant biträde.

1 Senaste lydelse av 7 och 21 §§ se 1946: 499 samt av 22 § se 1937: 122.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 a §.

Bestämmelserna i 21 § om införsel
för utskylder eller allmänna avgifter
skola äga motsvarande tillämpning i
fråga om kronans fordran å belopp,
som innehållits genom skatteavdrag
enligt uppbördsförordningen eller ock
på grund av införsel för utskylder
eller allmänna avgifter och som icke
inbetalats eller eljest erlagts i föreskriven
tid och ordning, ävensom, i
förekommande fall, å stadgad restavgift;
dock att i stället för bestämmelsen
under 2) skall gälla, att införsel
ej må beviljas eller meddelat beslut
om införsel äga tillämpning, sedan
tre år förflutit efter det innehållandet
skett.

22 §.

22 §.

Vad i — —

1) Sedan tre

2) Beviljas införsel till gäldande
förutom av böter eller viten jämväl
av underhållsbidrag eller av utskylder
eller allmänna avgifter, och förslår
ej därtill det belopp, som må
innehållas, äge böter och viten minsta
rätt.

3) I fråga

gälla följande:

äga tillämpning.

2) Beviljas införsel till gäldande
förutom av böter eller viten jämväl
av underhållsbidrag eller av utskylder
eller allmänna avgifter eller av
sådan kronans fordran som avses i
21 a §, och förslår ej därtill det belopp,
som må innehållas, äge böter
och viten minsta rätt.
meddelade bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre
rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så
i fast som löst gäldas med lika rätt
sinsemellan: statlig inkomstskatt,

statlig förmögenhetsskatt, utskiftndngsskatt,
ersättningsskatt, konjunkturskatt,
allmän kommunalskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering
samt av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, samtliga skatter
och avgifter dock endast om de enligt
verkställd debitering förfallit till
betalning innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före
konkursansökningens ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke
åtnjutas för utskylder eller avgifter,
som påförts på grund av eftertaxering
och som eljest skolat förfalla till
betalning före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt
äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast
som löst gäldas med lika rätt sinsemellan:
statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt,
ersättningsskatt, fondskatt,
kommunal inkomstskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
sjukförsäkringsavgift för den obligatoriska
försäkringen enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, bidrag från
arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag
och lagen om moderskapshjälp, av
statsverket förskjutna försäkringsoch
tilläggsavgifter enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring samt avgiftstillägg
jämlikt lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m., samtliga skatter, avgifter
och bidrag dock endast om de enligt
verkställd debitering förfallit till
betalning innan beslutet om egendomens
avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före konkursansökningens
ingivande. Förmånsrätt
som nu sagts må dock icke
åtnjutas för utskylder eller avgifter,
som påförts på grund av eftertaxering
och som eljest skolat förfalla till
betalning före den tid, för vilken förmånsrätt
enligt första punkten åtnjutes.

1 Senaste lydelse se 1953: 74.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

(Nuvarande lydelse)

Enahanda förmånsrätt tillkomme
kronan för fordran å belopp, som innehållits
genom löneavdrag för utskylder
eller avgifter vilka avses i
första stycket eller på grund av införsel
för utskylder eller allmänna
avgifter, dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om
egendomens avträdande till konkurs
meddelas men ej tidigare än två år
före konkursansökningens ingivande.

(Föreslagen lydelse)

Enahanda förmånsrätt tillkomme
kronan för fordran å belopp, som innehållits
genom skatteavdrag för utskylder,
avgifter eller bidrag vilka avses
i första stycket eller på grund av
införsel för utskylder eller allmänns
avgifter, dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om
egendomens avträdande till konkurs
meddelas men ej tidigare än två år
före konkursansökningens ingivande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956. I samband därmed skall följande
iakttagas.

De nya bestämmelserna skola icke äga tillämpning i konkurs, vari beslut
om egendomsavträde meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande. I
12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar som där
angivits, gälla jämväl för konjunkturskatt enligt förordningen den 30 april
1952 (nr 203), av statsverket förskjutna försäkrings- och tilläggsavgifter
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt för kronans fordran
å belopp, som genom skatteavdrag eller på grund av införsel innehållits för
utskylder eller avgifter som nu sagts.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3
mom. sägs, må beloppet uttagas hos
arbetsgivaren i samma ordning som
stadgats i fråga om indrivning av
skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetstagaren är------

(Föreslagen lydelse)

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3
mom. sägs, må beloppet uttagas hos
arbetsgivaren i samma ordning som
stadgats i fråga om indrivning av
skatt.

motsvarande skattebelopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 november
1955.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga
om införsel för uttagande av oredovisade skatteavdrag, m. m. och anför därvid
följande.

I. Inledning

I samband med tillkomsten av uppbördsförordningen den 5 juni 1953 aktualiserades
bl. a. frågan om införsel bör kunna i vissa fall erhållas för att
utta skattebelopp, som arbetsgivare innehållit genom skatteavdrag men icke
redovisat till uppbördsmyndigheterna. En slutlig ställning till detta spörsmål
ansågs emellertid kunna tagas först efter en närmare utredning. Som
av det följande framgår har en sådan utredning numera företagits. Jag avser
därför att nu uppta denna fråga.

I samband därmed vill jag anmäla även följande spörsmål. Enligt beslut
av 1954 års riksdag har sjukförsäkringsavgifter jämte vissa andra avgifter
upptagits bland de skatter och allmänna avgifter som debiteras och uppbäres
i samband med den allmänna skatteuppbörden. I anledning härav torde
böra övervägas vissa jämkningar av uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken
av de skatter och allmänna avgifter, som är förenade med förmånsrätt.
Nämnda lagrum synes även i övrigt böra överses med hänsyn till ny
lagstiftning.

Utredning i dessa frågor har framlagts i en inom finansdepartementets
rättsavdelning under september innevarande år upprättad promemoria, vid
vilken fogats förslag till ändringar i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om
införsel i avlöning, pension eller livränta, i 17 kap. 12 § handelsbalken samt
i 77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).

över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norr -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

land, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Örebro
och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges häradsskrivareförening, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges
landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens riksförbund, Svenska polisförbundet
och Skattebetalarnas förening.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms
stads indrivningsverk. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bilagt yttranden
från andre stadsfogden i Malmö, stadsfogden i Hälsingborg, kronokamrerarna
i nämnda städer samt landsfiskalerna i Vellinge och Kävlinge
distrikt.

II. Införsel för uttagande av oredovisade skatteavdrag
Gällande bestämmelser

Enligt uppbördsförordningen den 5 juni 1953 är arbetsgivare regelmässigt
skyldig att verkställa avdrag å arbetstagares lön för prebminär A-skatt och
kvarstående skatt, som arbetstagaren har att erlägga, för att därefter inbetala
den innehållna skatten till uppbördsmyndigheterna.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig
anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han enligt 75 §
uppbördsförordningen jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget
skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga.
Krav på er läggande av skattebelopp som nu sagts må följaktligen
riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde
vistas å känd ort inom riket arbetsgivaren må krävas endast om
arbetstagaren underlåtit att efter anmaning gälda skattebeloppet i fråga.
Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma
uttagas i den ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock
att införsel ej må beviljas.

I 76 § stadgas, att arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt
75 §, äger söka skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren
att till vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto,
som må ha överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen
styrka, att han erlagt skatten. Utmätningsmannen må hos arbetstagaren
uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om
indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna
beloppet inom föreskriven tid och i vederbörlig ordning, må beloppet
enligt 77 § uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga
om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Arbetstagaren är
fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

I 80 § meddelas bestämmelser om straff i vissa fall för arbetsgivare, som
utbetalar lön, utan att denna minskats med föreskrivet belopp, eller som
underlåter att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp
motsvarande det varmed arbetstagares lön minskats för gäldande av
dennes skatt.

Det anmärkes att enligt 67 § utsökningslagen må gäldenärs innestående
lön icke utmätas förrän han är berättigad att lyfta lönen.

Rörande innehållet i lagen den U juni 1917 om införsel i avlöning, pension
eller livränta må anmärkas följande.

För uttagande av vissa i lagen angivna fordringar kan införsel erhållas i
gäldenären tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning.
Vad i lagen är stadgat om införsel i avlöning skall enligt 19 § äga motsvarande
tillämpning i fråga om införsel i pension eller livränta, ändock att
sådan pension eller livränta enligt lag eller Kungl. Maj :ts förordnande är
undantagen från utmätning för gäld. — Frågor om införsel handlägges i
allmänhet av vederbörande utmätningsman.

Införsel kan i första hand erhållas för att framtvinga fullgörandet av underhållsskyldighet
gentemot närstående (1 och 20 §§).

Enligt 21 § skall vidare, om någon häftar för oguldna debiterade utskylder
eller allmänna avgifter, beträffande sådana utskylder och avgifter jämte
stadgad restavgift lagens bestämmelser om införsel för underhållsbidrag i
tillämpliga delar lända till efterrättelse med vissa tillägg och undantag. Av

21 § 8) framgår, att Kungl. Maj :t beträffande viss stad eller visst område
på landet äger förordna, att ärenden angående införsel till gäldande av utskylder
eller avgifter skall kunna handläggas jämväl av exekutionsbiträde.
I sådant fall skall vad som gäller om utmätningsman tillämpas på sådant
biträde.

I 22 § föreskrives ytterligare, att bestämmelserna i 21 § med vissa modifikationer
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om böter eller viten,
som är förfallna till betalning och ej erlägges.

Förmånsrättsordningen mellan olika slag av införselfordringar samt mellan
sådana fordringar och skatteavdrag enligt uppbördsförordningen är följande.
Införsel för underhållsbidrag äger enligt 7 § tredje stycket och 21 §
3) företräde framför såväl skatteavdrag enligt uppbördsförordningen som
införsel för utskylder eller avgifter. Skatteavdrag äger i sin tur företräde
framför införsel för utskylder eller avgifter. Böter och viten äger enligt

22 § 2) minsta rätt och kan sålunda uttas först efter införsel för underhållsbidrag,
skatteavdrag enligt uppbördsförordningen och införsel för utskylder
eller allmänna avgifter.

Enligt bestämmelsen i 21 § 2) må införsel för utskylder eller allmänna avgifter
ej beviljas eller meddelat beslut om sådan införsel äga tillämpning,
sedan tre år förflutit efter det utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning.

Av bestämmelsen under 4) i samma paragraf framgår, att införsel för ut -

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

skylder eller allmänna avgifter icke må beviljas och förut meddelat beslut
om sådan införsel inte heller tillämpas under gäldenärens konkurs.

Om arbetsgivaren utbetalar avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel
eller underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen
innehållet belopp eller att, när utmätningsmannen vill hos honom lyfta sådant
belopp, utgiva detsamma, äger utmätningsmannen enligt 14 § omedelbart
uttaga beloppet hos arbetsgivaren genom utmätning.

Enligt bestämmelser i 11 kap. handelsbalken åtnjutes förmånsrätt för vissa
belopp som innehållits genom införsel eller skatteavdrag.

Sålunda stadgas i 4 § tredje stycket, att om på grund av införsel jämlikt
1, 19 eller 20 § införsellagen innehållits avlönings-, pensions- eller livräntebelopp,
som skulle utgått med förmånsrätt enligt första eller andra stycket
i 4 §, samma förmånsrätt skall gälla för fordran å det sålunda innehållna
beloppet. Ett likartat stadgande upptas i 11 § andra stycket om förmånsrätt
för vissa innehållna livräntebelopp.

Förmånsrätt för fastighetsskatt, som utgått enligt äldre bestämmelser,
och vissa allmänna avgifter föreligger enligt 6 §.

Om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter i allmänhet stadgas i
12 § första stycket. Denna förmånsrätt gäller efter övriga förmånsrätter.
Den åtnjutes endast om skatterna eller avgifterna enligt verkställd debitering
förfallit till betalning innan beslutet om egendomens avträdande till
konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.
Förmånsrätten må inte åtnjutas för utskylder eller avgifter, som
påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning
före den tid, för vilken förmånsrätten enligt vad nyss sagts åtnjutes.

Samma förmånsrätt tillkommer enligt 12 § andra stycket kronan för fordran
å belopp, som innehållits genom löneavdrag för utskylder eller avgifter
vilka avses i första stycket av sistnämnda paragraf eller på grund av införsel
för utskylder eller allmänna avgifter, dock endast i den mån innehållandet
skett innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas
men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.

Ytterligare kan nämnas, att enligt 18 § böter och viten ävensom fordran ä
belopp, som innehållits på grund av införsel för böter eller viten, äger minsta
rätt.

Frågans tidigare behandling m. m.

Lagen om införsel avsåg enligt sin ursprungliga lydelse endast fordringar
å underhållsbidrag och likartade fordringsanspråk.

Möjlighet att använda införsel för att uttaga oguldna skatter och allmänna
avgifter infördes redan vid 1918 års riksdag. Härvid anförde föredragande
departementschefen i proposition nr 32 bl. a. följande. Att de av samhället
påförda skatterna såvitt möjligt uttas hos de skattskyldiga och blir
för sina ändamål tillgängliga är givetvis ett allmänt intresse av allra största
vikt. Utländska lagar innehöll också särskilda bestämmelser, som avsåg att

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

underlätta deras indrivning i exekutiv väg. Med dittillsvarande exekutiva bestämmelser
i vårt land var indrivningen av skatter förenad med avsevärda
svårigheter. Även där förmåga till skattens gäldande fanns, kunde den ofta
ej uttagas. Vanligen saknade den skattskyldige andra utmätningsbara tillgångar
än sin avlöning, och denna fick icke tillgripas förrän gäldenären var
berättigad att lyfta densamma.

Efter en redogörelse för de svårigheter som möter vid utmätning i lön
anförde departementschefen i nyssnämnda proposition, att det praktiska behovet
av att underlätta skatters indrivning borde tillgodoses genom möjlighet
att uttaga skatter även i icke förfallen avlöning. Några betänkligheter syntes
icke möta mot genomförandet av en sådan reform. Anledning torde saknas
att härav befara några menliga verkningar med avseende på förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare.

Med åberopande av dessa synpunkter förordades den nyss antydda utvidgningen
av möjligheterna till införsel. Förslaget och motiveringen härför vann
riksdagens gillande.

Frågan om reformer inom utsökningsväsendet, bl. a. avseende utvidgningar
av införselinstitutets tillämpningsområde, har tid efter annan varit aktuell.
En fullständig revision av utsökningslagen och i samband därmed stående
lagstiftning har begärts av 7945 års riksdag i skrivelse den 12 juni 1945
(nr 365) efter förslag av första lagutskottet i dess utlåtande nr 39.

Uppbördsväsendet omlades genom det vid höstsessionen av 1945 års riksdag
införda källskattesystemet. Vppbördsförordningen den 31 december 19b5
innebar, liksom den nu gällande, skyldighet för arbetsgivare att verkställa
löneavdrag för preliminär skatt och kvarstående skatt. Om arbetsgivares ansvar
på grund av att han underlåtit att verkställa föreskrivet löneavdrag
eller verkställt sådant avdrag men underlåtit att redovisa innehållet belopp
in. m. upptog 1945 års förordning i huvudsak samma regler som de nu gällande.
Dylikt belopp fick sålunda enligt 95 och 97 §§ uttagas hos arbetsgivaren
i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt. Motsvarande
gällde enligt 96 § beträffande arbetstagares skatt, som arbetsgivare
icke innehållit men sedermera likväl författningsenligt haft att erlägga och
som arbetsgivaren på grund härav ägde utfå hos arbetstagaren.

Sedan centrala uppbördsnämnden fått att besvara frågan om belopp som
nyss sagts kunde uttas genom införsel, åberopade nämnden såsom eget uttalande
ett av riksräkenskapsverket avgivet yttrande, vari anfördes.

Uttrycket »i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt»
torde innebära, att beloppet i fråga kan uttagas utan föregående dom eller
utslag. Om därvid såsom tvångsmedel kan tillgripas införsel beror på om
villkoren i införsellagen kunna anses uppfyllda. Enligt bestämmelserna i
21 § nämnda lag kan införsel meddelas om någon häftar för »oguldna debiterade
utskylder eller allmänna avgifter». Härmed torde hava avsetts allenast
en löntagares egna utskylder. Då införsellagen enligt sakens natur bör
tolkas restriktivt, torde författningsenligt stöd för att tillämpa införselinsti -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

tutet mot en försumlig arbetsgivare icke kunna åberopas. Vad därefter beträffar
en arbetsgivares regressanspråk mot en arbetstagare torde man över
huvud taget ej kunna tala om att någon häftar för oguldna utskylder. Med
hänsyn till det anförda är riksräkenskapsverket för sin del närmast benäget
att besvara de framställda frågorna nekande.

1949 års uppbördssakkunniga erinrade i sitt den 27 oktober 1951 avgivna
betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU
1952: 1) om riksräkenskapsverkets sålunda gjorda uttalanden. De sakkunniga
fann erinringar kunna riktas mot innebörden av gällande bestämmelser
men förklarade samtidigt att detta och andra spörsmål beträffande
tvångsmedel vid indrivningen borde prövas i annat sammanhang.

I de över uppbördssakkunnigas betänkande avgivna remissyttrandena
förekom vissa uttalanden i fråga om uttagande av arbetstagares skatt som
arbetsgivaren är ansvarig för. Följande torde här få återges.

Justitiekansler sämbetet framhöll, att ämbetets uppmärksamhet fästs vid
förenämnda uttryck (»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning
av skatt») i ett mål, däri fråga om fullföljd från hovrätt av kronans talan
underställts ämbetets prövning. Målet gällde införsel i avlöning, tillkommande
viss arbetstagare, för uttagande av källskattemedel som han i sin tidigare
egenskap av arbetsgivare innehållit men icke redovisat. Införsel beviljades
den 19 juli 1951, men överexekutor undanröjde genom utslag den
9 oktober 1951 beslutet under motivering, att införsel lagligen icke bort
beviljas för belopp, avseende innehållna men icke redovisade källskattemedel.

Därefter anförde ämbetet bl. a.

I hovrätten, dit målet fullföljdes, och sedermera hos justitiekanslerämbetet
gjordes från stadsfogdehåll gällande, att författaren till 97 § uppbördsförordningen
uppenbarligen avsett, att införselinstitutet skulle få komma till
användning i det fall som målet rörde. Uttrycket »i samma ordning etc.»
kunde alltså icke, såsom riksräkenskapsverket syntes mena, innebära endast
ett konstaterande av förhandenvaron av exekutionstitel; det avsåge fastmera
själva exekutionsformerna.

I sitt beslut den 18 december 1951 gjorde hovrätten ej ändring i överexekutors
utslag, och justitiekanslersämbetet fann ej skäl fullfölja talan.

Vad som förekommit i målet ger vid handen, att nämnda uttryck i uppbördsförordningen
varit föremål för olika tolkningar, och tveksamhet om
dess riktiga innebörd lärer ännu råda. Även om det är klart, att uppbördstörordningen
icke reglerar vilka fordringar som kunna uttagas genom införsel,
synes det kunna ifrågasättas, om icke nu i stället för berörda uttryck
en sådan avfattning borde användas, som undanröjer varje tvekan om vad
med stadgandet avses.

Svenska exekutionsmännens riksförbund uttalade i sitt remissyttrande,
att det naturligaste syntes vara att de tvångsåtgärder — införsel eller utmätning
som fanns alltid borde kunna tillgripas mot den som slutgiltigt
var betalningsskyldig, antingen det gällde arbetsgivares regresskrav gentemot
en arbetstagare eller statsverkets fordran mot en arbetsgivare, som
inte redovisat innehållen skatt.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Även Svenska polisförbundet ansåg, att arbetsgivare för sin regressfordran
gentemot arbetstagare borde ha rätt till införsel i arbetstagares lön.

I den till 1953 års riksdag avgivna propositionen nr 100 med förslag till
vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m. anförde dåvarande chefen för
finansdepartementet bl. a. följande.

Enligt 95—97 §§ uppbördsförordningen må där omförmälda belopp uttagas
»i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt». Detta
uttryck kan givas den tolkningen, att dessa belopp skulle kunna uttagas
genom samma tvångsåtgärder som kan tillgripas för indrivning av skatt.
Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har emellertid riksräkenskapsverket
i ett av centrala uppbördsnämnden åberopat yttrande anfört,
att angivna belopp med hänsyn till införsellagens avfattning icke torde kunna
uttagas genom införsel. Detta får anses utgöra en riktig tolkning av gällande
bestämmelser. Beträffande statsverkets fordran å belopp, som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag men icke redovisat, har frågan om
införsel för övrigt varit föremål för domstols prövning, varvid införsel icke
ansågs kunna beviljas.

Skäl kan emellertid anföras för sådan ändring i bestämmelserna, att införselinstitutet
även i sistnämnda och därmed jämförbara fall skall kunna
komma till användning. Frågan om införselinstitutets eventuella utbyggnad
med tanke på dessa fall äger sådant samband med uppbördsförfarandet, att
den bör prövas snarast möjligt och icke uppskjutas i avvaktan på den revision
av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning, som
av riksdagen begärts i skrivelse den 12 juni 1945 (nr 365). Jag är emellertid
icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet, då spörsmålet kräver en
närmare utredning. Jag avser att snarast låta verkställa denna utredning. I
avvaktan på att slutlig ställning kan tagas till ifrågavarande spörsmål vill
jag förorda, att uppbördsförordningen i förevarande del ges en sådan ändrad
avfattning, att tvekan ej behöver uppkomma om bestämmelsernas nuvarande
innebörd.

I enlighet med det sist anförda upptogs i 75—77 §§ av 1953 års uppbördsförordning
förut återgivna bestämmelser, enligt vilka införsel ej må beviljas
för uttagande av ifrågavarande belopp.

Frågan aktualiserades vid samma års riksdag jämväl i anledning av motionerna
I: 175 och II: 238, vilka behandlades av första lagutskottet. I motionerna
hade hemställts att riksdagen ville anhålla om utredning och förslag
till sådan ändring av införsellagen att skattemyndighet erhöll rätt till införsel
för återvinnande av skattemedel som arbetstagare i tidigare egenskap
av arbetsgivare innehållit men icke redovisat. Utskottet inhämtade yttranden
över motionerna från riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges
stadsfogdar och Skattebetalarnas förening. Samtliga remissinstanser
uttalade sig i tillstyrkande riktning. För egen del uttalade utskottet, att goda
skäl talade för att eu utredning i ämnet kom till stånd. Utskottet avstyrkte
emellertid bifall till motionerna under hänvisning till att frågan redan var
föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen gäller enligt 17 kap.
12 § handelsbalken förmånsrätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare
å belopp som denne jämlikt uppbördsförordningen innehållit genom
skatteavdrag. Med dessa fordringsanspråk jämställes i förmånsrättshänseende
kronans fordran å icke redovisade införselmedel avseende skatt. Bestämmelserna
härom infördes vid 1953 års riksdag (propositionen nr 7).
Förslag i ämnet hade tidigare avgivits av 1949 års uppbördssakkunniga (SOU
1952:1).

Några uttryckliga bestämmelser om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs
för kronans fordran å icke redovisad skatt, som arbetsgivaren innehållit å
arbetstagarens lön, fanns tidigare icke meddelade. Genom två av högsta domstolen
år 1949 avgjorda mål (NJA 1949 s. 66 och 318) hade klarlagts, att
sådan förmånsrätt icke förelåg.

Dåvarande chefen för finansdepartementet framhöll i nyssnämnda proposition
till 1953 års riksdag, att arbetsgivare i relativt stor utsträckning underlåtit
att redovisa av dem innehållna skattebelopp och att de redovisade skattebeloppen
i åtskilliga fall varit av betydande storleksordning. Departementschefen
fann därför angeläget att tillskapa förmånsrätt för fordran å innehållna skattemedel.
I samband därmed erinrades om att, då gällande bestämmelser medgav
förmånsrätt jämlikt 17 kap. 12 § handelsbalken i gäldenärens konkurs för denne
påförd skatt, det syntes med hänsyn härtill naturligt att förmånsrätt borde
finnas även beträffande jkattefordran, vilken som en följd av det nya uppbördssystemets
konstruktion riktades mot arbetsgivaren. Bland övriga skäl
för förslagets genomförande anförde departementschefen ytterligare, att arbetstagare,
vilka genom det nya uppbördssystemet betagits rätten att själva
erlägga sina skatter, med fog kunde kräva att vad de avstått i form av löneavdrag
å sin intjänta lön verkligen kom — så långt nu detta lät sig göra med
hänsyn till andra intressen som jämväl måste beaktas — det avsedda ändamålet
tillgodo.

Däremot avvisade departementschefen — liksom tidigare uppbördssakkunniga
— tanken att införa förmånsrätt för sådan kronans fordran mot
arbetsgivare, som grundas därå att arbetsgivaren underlåtit att göra föreskrivet
löneavdrag.

Rörande den rättsliga naturen hos kronans ifrågavarande fordringsanspråk
hos arbetsgivaren uttalade departementschefen med instämmande från
lagrådet, att löneavdraget utgjorde en form av skattebetalning för löntagaren,
vilken verkställdes genom arbetsgivarens förmedling, samt att den fordringsrätt,
som kronan genom innehållandet förvärvade å arbetsgivaren, var
till sin natur fullt självständig och med då gällande bestämmelser saknade
förmånsrätt.

Promemorian

I promemorian erinras om att det före 1945 års uppbördsförordning ankom
på de skattskyldiga själva att inbetala sin skatt. Avsevärda förluster

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1!)56

15

på grund av underlåten skattebetalning var ofrånkomliga. För att så långt
möjligt genomföra en effektiv indrivning hade emellertid skattefordringarna
i flera hänseenden erhållit en förhållandevis förmånlig ställning. Redan 1918
öppnades sålunda möjlighet att anlita den speciella, ursprungligen endast
för underhållsfordringar och därmed jämställda anspråk avsedda exekutionsformen
införsel i avlöning. Dessutom åtnjöt skattefordringar av gammalt
förmånsrätt vid den skattskyldiges konkurs.

Beträffande det år 1945 beslutade uppbördssystemet, enligt vilket skatt uttages
»vid källan», konstateras i promemorian, att det, jämte andra avsedda
fördelar, har medfört en betydligt effektiviserad skatteuppbörd och en kraftig
minskning av skatterestantierna. Härvid omnämnes, alt antalet införselbeslut
för skatt, som år 1944 utgjorde ca 896 000 för hela riket, enligt en tillgänglig
uppgift år 1950 nedgått till ca 112 000 eller således med 87,5 procent.

Samtidigt konstateras emellertid, att uppbördsreformen medförde risker
för det allmänna av annat slag. Härom anföres.

Det nya uppbördssystemet kräver medverkan av arbetsgivare m. fl., vilka
skall göra löneavdrag för skatt och inleverera de innehållna beloppen till
skattemyndigheterna. I allmänhet fullgöres dessa skyldigheter väl, och de
ekonomiska riskerna för det allmänna har för de gångna åren visat sig
vara i förhållande till uppbördsutfallet tämligen små. Räknat i penningar
rör det sig dock om icke obetydliga belopp och i enskilda fall kan fråga vara
om avsevärda sådana. Ett uttryck härför är den uppdebiterade preliminära
A-skatten, vilken åren 1947—1949 uppgick till sammanlagt ca 14,7 milj. kr.
För år 1954 har motsvarande belopp beräknats röra sig omkring 12 milj. kr.
Dessa siffror omfattar både sådana fall, där man utrett att skatteavdrag ej
verkställts, och fall, där skatteavdrag skett men de innehållna skattebeloppen
ej redovisats. Däremot inbegripes ej de fall, då efter verkställd undersökning
inbetalning av undanhållen skatt skett frivilligt utan uppdebitering
och indrivningsåtgäx-der. I 1949 års uppbördssakkunnigas betänkande framhölls,
att det fanns anledning anta att i sådant hänseende mycket stora
skattebelopp influtit. — Det bör även hållas i minnet att de nyss återgivna
bedömandena rörande uppbördsutfallet grundar sig på erfarenheter från
år, som präglats av en markerad högkonjunktur. Vid en konjunkturomsvängning
kan erfarenheterna av arbetsgivarnas skatteredovisning bli annorlunda.

I promemorian erinras om att en arbetsgivare är ansvarig för innehållna
belopp som ej redovisats. Han är vidare jämte arbetstagaren ansvarig för
skattebelopp som icke innehållits, ehuru så bort ske. Det framhålles även,
att under tiden närmast efter uppbördsreformen rådde tvekan, huruvida
rätt till införsel i avlöning och förmånsrätt vid konkurs åtnjöts hos arbetsgivare
för skattebelopp, för vilka denne i sådan egenskap blivit ansvarig.
Så småningom klarlades alt så icke var fallet. Frågan om förmånsrätt i arbetsgivarens
konkurs löstes genom den vid 1953 års riksdag genomförda lagändringen.
Däremot kvarstår frågan om införande av rätt till införsel.

Behov av att använda denna exekutionsform har, enligt vad som framhålles
i promemorian, huvudsakligen framträtt i vissa fall, när eu arbetsgivare
innehållit föreskrivna skatteavdrag enligt uppbördsförordningen, underlåtit

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

att redovisa desamma samt därefter, av en eller annan anledning, nedlagt
sin rörelse och själv tagit anställning. Inte minst inom byggnadsverksamheten
är sådana fall ganska vanliga. Genom sin anställning kan den förutvarande
arbetsgivaren bereda sig förhållandevis goda inkomster. Det konstateras
i promemorian, att man under frågans tidigare behandling på så gott
som alla håll varit positivt inställd till en lagändring, som öppnar möjlighet
till införsel i dylika fall för den oredovisade skatten. Jämväl riksdagen
hade uttalat sig i denna riktning.

Skälen för att tillåta införsel vid indrivning av oredovisade skatteavdrag
anges på följande sätt.

De skäl som föranlett att införsel får tillgripas mot de skattskyldiga synes
kunna åberopas även i nu angivna fall. Förmåga att erlägga åtminstone
någon del av de oredovisade skattemedlen finnes i regel. En arbetsgivare,
som underlåtit att redovisa innehållna belopp, kan sägas träda i den skattskyldiges
ställe. Att statsverkets fordran på sådana belopp bör jämställas
med egentliga skattefordringar har redan erkänts i fråga om förmånsrätten.
Någon anledning att i nu aktuella fall avvakta en framtida reform inom utsökningsrätten
synes med hänsyn härtill inte föreligga.

Den ifrågasatta införselrätten torde påverka övriga borgenärers rätt i allenast
ringa omfattning. Den som är berättigad till underhållsbidrag eller har
annan därmed jämställd införselberättigad fordran tillgodoses innan införsel
för skatt eller för innehållna skatteavdrag får ske, och gäldenärens arbetsinkomst
är i regel oåtkomlig för övriga borgenärer. Försättes gäldenären
i konkurs, upphör införseln.

De belopp som genom den ifrågasatta införselrätten skulle kunna inflyta
till statsverket torde i de särskilda fallen inte bli avsevärda och måhända
komma att omfatta endast en mindre del av de uppdebiterade beloppen.
Sammanlagt kan det likväl röra sig om ganska ansenliga summor. Därtill
kommer de indirekta verkningarna. I den mån det blir känt att införsel kan
beviljas för oredovisade skattemedel, torde detta vara ägnat att påverka de
ifrågavarande arbetsgivarna att bättre iakttaga sina skyldigheter och förhindra
ett mer systematiskt utnyttjande av nuvarande möjligheter att undslippa
fullgörandet av en redovisningsskyldighet. Det torde inte minst vara
i detta hänseende som det skulle kunna bli av värde att ha en införselrätt.

I promemorian föreslås att införsel får begagnas i nu angivna fall. Vidare
förordas att denna exekutionsform får tillämpas vid indrivning av oredovisade
införselbelopp som avser skatter och allmänna avgifter. Däremot avvisas
tanken att i förevarandc sammanhang utsträcka införselrätten till oredovisade
belopp, som innehållits till gäldande av underhållsbidrag och böter.
Till motivering anföres följande.

Genom införsel indrives inte bara skatt ulan även underhållsbidrag och
därmed jämförliga fordringar samt böter. Förlustriskerna vid underlåten
redovisning av belopp, som innehållits till gäldande av underhållsbidrag och
liknande, är förhållandevis små. De införselberättigade åtnjuter nämligen
enligt 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken samma förmånsrätt som lön- eller
livräntetagaren i arbetsgivarens konkurs. Även statsverkets fordran på belopp
som innehållits genom införsel för skatt åtnjuter förmånsrätt, dock endast
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken eller efter övriga förmånsrätter. Liksom
gäller fordringar på grund av oredovisade skatteavdrag enligt uppbörds -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

förordningen — vilka fordringar äger samma förmånsrätt — kan förluster
uppstå för statsverket. — Böter har i detta som i andra hänseenden minsta
rätt.

Såsom framgår av det anförda, torde det i fråga om underhållsbidrag och
liknande inte föreligga något större praktiskt behov av att använda införsel
mot den som i egenskap av förutvarande arbetsgivare underlåtit att
redovisa innehållna belopp. Mot en införselrätt i dylika fall talar även att
man därigenom skulle vidga kretsen av införselberättigade privaträttsliga
fordringar. Det slutliga bedömandet av frågor av denna art synes lämpligen
kunna anstå till en framtida allmän revision av de utsökningsrättsliga
bestämmelserna.

Inte heller i fråga om belopp som innehållits till gäldande av böter torde
behov av en införselrätt mot försumliga arbetsgivare vara mer påtagligt.
Att böter kan uttas av den bötfällde genom införsel sammanhänger med
det kriminalpolitiska intresset av att nedbringa antalet bötesförvandlingar;
detta intresse torde icke kunna åberopas till förmån för effektivare indrivningsmetoder
gentemot arbetsgivare som underlåtit redovisa införselbelopp,
som avser böter.

Beträffande belopp, som innehållits genom införsel för skatt, är åter situationen
i praktiken likartad den som uppkommer när skatteavdrag verkställts
enligt uppbördsförordningen. Statsverkets fordran på oredovisade
införselbelopp och skatteavdrag av nyss nämnd art har även jämställts i
fråga om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs.

Ytterligare diskuteras frågan om införselrätt mot arbetsgivare, som blivit
betalningsskyldiga genom underlåtenhet att göra föreskrivna skatteavdrag
enligt uppbördsförordningen eller införsellagen. Något behov av att medge
införselrätt i dessa fall anses dock inte föreligga. I promemorian erinras
om att det inte ansetts påkallat att utrusta ifrågavarande fordringar mot
arbetsgivare med förmånsrätt. Vidare framhålles, att statsverkets fordringsrätt
mot den anställde kvarstår, att införsel kan användas mot denne samt
att försummelser att göra skatteavdrag mera sällan torde sammanhänga
med betalningssvårigheter hos arbetsgivaren.

Däremot kunde enligt promemorian vissa skäl tala för att arbetsgivare,
som på grund av underlåtenhet att verkställa skatteavdrag fått betala skatt
för de anställda, skulle få utta sin regressfordran genom införsel. Hans
möjligheter att göra sig betald genom utmätning hos den anställde torde i
allmänhet vara små, och det allmänna har införselrätt, i den mån man vänder
sig mot den anställde. Det torde emellertid, anföres i promemorian, möta
betänkligheter att på detta sätt utvidga kretsen av införselberättigade fordringar.
Härtill kommer att arbetsgivarens betalningsskyldighet beror på en
klar försummelse från lians sida. övervägande skäl synes enligt promemorian
tala emot införselrätt i nu nämnt fall.

I enlighet med dessa överväganden innehåller promemorian förslag till
ändringar i införsellagen, varigenom införsel kan ske för uttagande hos
eu tidigare arbetsgivare av belopp som denne innehållit enligt uppbördsförordningen
eller på grund av beslut om införsel för skatter och allmänna
avgifter. Bestämmelserna bar utformats i nära anslutning till reglerna i

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Kr 6

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

21 § införsellagen om införsel för skatt. Jämkning föreslås endast i fråga
om den tid, varunder införsel må äga rum.

I detta hänseende gäller enligt 21 § 2) införsellagen, att införsel för skatter
och allmänna avgifter inte får ske sedan tre år förflutit efter det utskylderna
eller avgifterna förfallit till betalning. Jämväl i nu aktuella fall
föreslås en frist av tre år. Såsom utgångspunkt förordas emellertid — i
anslutning till vad som gäller förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § andra
stycket handelsbalken — tiden för beloppens innehållande.

Beträffande förmånsrättsordnimgen såvitt angår införsel erinras om att
fordringar på underhållsbidrag först skall tillgodoses. Därefter uttas skatteavdrag
enligt uppbördsförordningen samt införsel för gäldenärens skatt i
nu nämnd ordning. Böter och viten äger minsta rätt. Att de fordringar
varom nu är fråga bör stå tillbaka för fordringar på underhållsbidrag och
skatteavdrag enligt uppbördsförordningen synes enligt promemorian uppenbart,
likaså att böter och viten alltjämt bör äga minsta rätt. Ifrågavarande
fordringar och gäldenärens egna obetalda skatter föreslås åter, i
överensstämmelse med vad som gäller enligt 17 kap. 12 § handelsbalken,
skola utgå med lika rätt sinsemellan. De bestämmelser i förmånsrättshänseende
som gäller för det allmänna i avseende å gäldenärens egna obetalda
skatter skulle sålunda i allo göras tillämpliga på nu ifrågavarande fordringar.

Slutligen förordas, att termen »löneavdrag» i 7 § tredje stycket och 21 §
3) införsellagen utbytes mot den i 1953 års uppbördsförordning begagnade
termen »skatteavdrag».

Författningsändringarna bör enligt promemorian träda i kraft den 1 januari
1957.

Remissyttrandena

De föreslagna utvidgningarna av införsellagens tillämpningsområde tillstyrkes
eller lämnas utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner förslagen i allt väsentligt väl
motiverade och hovrätten har därför intet mot att de lägges till grund för
lagstiftning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar om den föreslagna införselrätten
följande.

Det kan ifrågasättas om dylik möjlighet till införsel kommer att få större
praktisk betydelse. Det kan först erinras om att den arbetsgivare, som
drivit sin rörelse i bolagsform, icke kommer att drabbas därav. Om en
enskild rörelseidkare som underlåtit att redovisa innehållen källskatt kommer
på obestånd, kan det tänkas att han med vetskap om införselmöjligheten
är obenägen taga arbetsanställning enär han — i varje fall om det
oredovisade skattebeloppet är mera betydande — får räkna med att under
avsevärd tid icke utfå högre lön än som motsvarar existensminimum. Då
antalet försumliga arbetsgivare är jämförelsevis stort, framstår det emellertid
av säkerhetsskäl angeläget att den föreslagna utvidgningen av införsellagen
genomföres.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Örebro län.

Kronokanireraren i Malmö upplyser, att i Malmö stad den uppdebiterade
preliminära A-skatten år 1954 uppgick till 501 057 kronor och att den för
år 1955 beräknas komma att överstiga en miljon kronor, dvs. ungefär det
dubbla beloppet mot år 1954.

Enligt landsorganisationens uppfattning är det framlagda förslaget till
utvidgning av införselinstitutet välmotiverat. Även om de skattebelopp, som
därigenom kan inflyta till statsverket, sannolikt kommer att vara av endast
mindre omfattning, finner landsorganisationen de vidgade införselmöjligheterna
i varje fall kunna verka som ett medel att åstadkomma en
mer fullständig redovisning från de ifrågavarande arbetsgivarnas sida. Därtill
kommer det berättigade intresse, som vederbörande arbetstagare har att
de skatteavdrag, som gjorts på den intjänta lönen, verkligen kommer det
avsedda ändamålet till godo.

Tjänstemännens centralorganisation vill för sin del tillstyrka förslaget
om införselrätt, främst med hänsyn till de indirekta verkningar en sådan
rätt kan förväntas få.

Sveriges lantbruksförbund förklarar, att förbundet i och för sig inte har
något att erinra mot detta förslag, men framhåller följande.

Förbundet vill påpeka, att promemorian icke behandlat samtliga de fall,
där införsel för uttagande av i jordbruk och rörelse gjorda skatteavdrag
enligt uppbördsförordningen eller på grund av beslut om införsel för skatter
och allmänna avgifter kan komma ifråga.

Enligt förbundets tolkning av förslaget skulle även införsel kunna bliva
aktuell i det fallet, att en arbetsgivare vid sidan om jordbruk och rörelse
har inkomst av tjänst, varå tillämpning av införselinstitutet kan ske. Icke
heller har redovisats den stora grupp av arbetsgivare med inkomst av
tjänst, som i hushållet har anställd personal. Det synes också förbundet
angeläget, att i detta sammanhang löses frågan om införsel i det fall, att
arbetsgivaren är ett enkelt bolag, handelsbolag eller kommanditbolag. 1
jordbruket förekommer ofta ett enkelt bolag som form för jordbruksdrift
med samäganderätt. Förslaget synes ge uppbördsmyndigheterna möjlighet
att med införsel utsöka oredovisade skatteavdrag hos den bolagsman, som
har inkomst av tjänst. På grund av de allmänna bestämmelserna angående
enkla bolag och handelsbolag gäller solidarisk ansvarighet för bolagets engagemang
och således även beträffande skatteavdrag in. m. Beträffande
kommanditbolag gäller denna solidaritet supplementärerna. Bolagsmannens
regressrätt borde på elt bättre sätt än nu säkerställas. Hans förmånsrätt är
ju betydligt sämre än statens, då fordran är oprioriterad. Då införsel är lättare
än de övriga indrivningsförfarandena av oredovisade skatteavdrag, synes
större risk än tidigare föreligga för den bolagsman, som har löneinkomst,
att få erlägga dessa skatteavdragsbelopp. Detta resultat blir måhända
än mer stötande, då det ofta föreligger det förhållandet, att bolagsman
med löneinkomst har mindre inflytande på bolagets skötsel och kanske
också en mindre »andel» i bolaget.

Svenska bankföreningen finner lämpligheten av den föreslagna utvidgningen
av införselrätten tveksam. Föreningen erinrar om de skäl som mo -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

tiverar att införsel får beviljas till gäldande av underhållsbidrag, löntagarens
egna skatter samt böter. I anslutning härtill yttrar föreningen.

Vad angår fordringar å belopp, som innehållits för anställdas skatter, ligger
saken annorlunda till. Där är det i själva verket fråga om redovisndngsfordringar
av samma art som t. ex. kronans anspråk mot uppbördsman för
oredovisad uppbörd. Anspråk av sistnämnda slag åtnjuter visserligen förmånsrätt
enligt 17 kap. 11 § handelsbalken men kan icke göras gällande
genom införsel. Det ter sig då föga konsekvent att ge redovisningsfordringar
mot försumliga arbetsgivare en bättre ställning. Därtill kommer,
att införsel för oredovisade löneavdrag för skatt väl huvudsakligen skulle
bli aktuell i fall, när den redovisningsskyldige råkat på obestånd i egenskap
av företagare och därför övergått till att taga anställning hos annan. I sådana
fall kan ett införselbeslut komma att försämra andra borgenärers ställning
genom de svårigheter det medför för vederbörande att reparera sin ekonomi.

Bankföreningen uttalar vidare, att den föreslagna utvidgningen sannolikt
skulle få jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse för det allmänna.

Direkt avstyrkande är endast hovrätten för Övre Norrland, som uttalar att
hovrätten inte av vad i promemorian anförts funnit sig övertygad om att de
föreslagna bestämmelserna innebär en effektivisering av skatteuppbörden av
sådan betydelse, att det av hänsyn härtill är påkallat att med föregripande
av en blivande allmän översyn av utsökningslagen och i samband därmed
stående författningar nu utvidga införselinstitutets tillämpningsområde. Då
därtill kommer att, såvitt angår möjlighet att genom införsel uttaga oredovisade
införselbelopp, det gjorts ett enligt hovrättens förmenande i och för
sig onöjaktigt motiverat undantag för underhållsbidrag och därmed jämförliga
fordringar, kan hovrätten icke tillstyrka att förslaget i hithörande
delar lägges till grund för lagstiftning.

I några yttranden föreslås längre gående utvidgningar av införselrätten.

Sålunda förordar överståthållarämbetet att den föreslagna utvidgningen
av införselinstitutet kommer att innefatta även efter införselbeslut innehållna
oredovisade underhållsbidrag. Ämbetet yttrar.

Överståthållarämbetet kan för sin del icke finna att vad härvidlag anförts
utgör en övertygande grund för att i förevarande fullt likartade situation
sätta underhållsbidragen i en sämre ställning än skatterna, vilka vid införselkonkurrens
skola stå tillbaka för underhållsbidragen. Visserligen gäller för
innehållna underhållsbidrag en bättre förmånsrätt (17: 4 handelsbalken) i
arbetsgivarens konkurs än för oredovisade skattebelopp (17:12 handelsbalken),
men det torde vid inträffad konkurs ej sällan få räknas med att
tillgångarna i konkursen ej förslå ens till betalning av de enligt 17 kapitlet
4 § handelsbalken förmånsberättigade fordringarna. En rätt till införsel i förevarande
fall kan därför vara av betydelse för ökande av möjligheterna att
hos en försumlig arbetsgivare utfå undanhållna underhållsbidrag, vilka som
regel äro av utpräglat ömmande natur. De i promemorian uttalade farhågorna
för att vidga kretsen av införselberättigade privaträttsliga fordringar
synas ämbetet i delta fall föga bärande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

21

Ett uttalande i samma riktning har, såsom förut nämnts, gjorts av hovrätten
för Övre Norrland. Samma ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Malmöhus
län, stadsfogden i Hälsingborg, lcronokamreraren i Malmö och Föreningen
Sveriges kronokamrerare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, stadsfogden i Hälsingborg och kronokamreraren
i Malmö förordar i detta sammanhang ytterligare, att införsel
skall få begagnas för indrivning av oredovisade införselbelopp, som avser
böter.

I det av länsstyrelsen i Malmöhus län avgivna yttrandet ifrågasattes vidare
om icke införselmöjlighet även bör öppnas för arbetsgivare som fått erlägga
skattebelopp för anställd, vilket han underlåtit att avdraga, och i följd därav
har regressrätt mot arbetstagaren jämlikt 76 § uppbördsförordningen.
Om förslaget i övrigt genomföres försättes arbetstagaren i förmånligare läge,
därför att arbetsgivaren först tvingas att fullgöra hans åligganden. Någon
utvidgning av de införselberättigade fordringarnas krets kan enligt länsstyrelsens
uppfattning ej anses ske genom att arbetsgivares regresskrav
träder i stället för statens skattefordran, som är införselberättigad.

Samma förslag framföres av Sveriges köpmannaförbund.

Kronokamreraren i Hälsingborg uttalar sig i samma riktning samt påpekar
därvid att fallen av avsiktlig försummelse från arbetsgivarnas sida inte är
så talrika som de, i vilka underlåtenheten att göra skatteavdrag beror på
bristande kännedom om förpliktelserna härvidlag. Enligt yttrandet är det
vanligt att arbetsgivarna låter sig vilseledas av uppgifter från arbetstagaren
om att denne erlägger B-skatt eller inte har någon kvarstående skatt. Åtminstone
moraliskt är sålunda arbetstagaren ofta medskyldig till försummelsen.

Svenska exekutionsmännens riksförbund anför liknande synpunkter, dock
utan att vilja påyrka att frågan nu upptas till behandling.

Å andra sidan har promemorians ståndpunkt att införsel inte bör få begagnas
för utkrävande av regressfordringar understrukits av Tjänstemännens
centralorganisation, Stockholms stads indrivningsverk och stadsfogden
i Hälsingborg.

Frågan om den t i d, inom vilken införsel enligt de i promemorian föreslagna
reglerna må äga rum, har upptagits av kammarrätten, som förordar
att den i promemorian angivna tiden av tre år skall räknas från det innehållet
belopp senast bort inbetalas. Kammarrätten yttrar.

Det sammanlagda belopp, som arbetsgivare efter skatteavdrag eller införsel
har att redovisa, motsvarar som regel summan av vid flera avlöningslillfällen
innehållna delbelopp. Om räkenskaperna hos den arbetsgivare, som
brustit i sin redovisningsskyldighet, äro bristfälliga, något som icke lärer
vara ovanligt, kan för sådant fall svårigheter möta att fastställa den tidpunkt,
då innehållandet skett. På grund härav kan ifrågasättas, huruvida
det icke vore att föredraga att såsom utgångspunkt taga den tidpunkt, då
innehållet belopp senast bort inbetalas till uppbördsmyndighet eller utmätningsman.
Denna tidpunkt är för genom skatteavdrag innehållna medel
nästföljande uppbördstermins sista dag. I fråga om införselmedel skall tiden
för inbetalning bestämmas av utmätningsmannen. En föreskrift att tiden

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 6 år 1956

skall räknas från en senare tidpunkt än som iföreslagits synes även i lagtekniskt
hänseende vara att föredraga, enär fordran å restavgift icke kan
uppkomma förrän efter utgången av den uppbördstermin, då innehållet belopp
bort inbetalas.

Samma förslag framföres av länsstyrelsen i Stockholms län, som anför.

Visserligen ansluter sig utgångspunkten för den föreslagna treår sfristen
till vad som gäller förmånsrätten enligt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken,
men länsstyrelsen ifrågasätter likväl om icke just i förevarande fall
det är lämpligare att tiden räknas från en annan, lättare kontrollbar tidpunkt.
Att fastställa vid vilken tidpunkt innehållandet skett lärer nämligen
som regel kräva tidsödande undersökningar. Visserligen måste en sådan
undersökning ske då det gäller förmånsrätten men de fall där den föreslagna
bestämmelsen i införsellagen skall tillämpas torde sannolikt bli mycket
vanligare och därför orsaka betydligt mer arbete. Länsstyrelsen skulle
därför helst se att stadgandet ändrades så, att införsel ej må beviljas eller
meddelat beslut om införsel äga tillämpning sedan tre år förflutit efter det
beloppet senast bort inbetalas. Detta skulle innebära att tiden räknas i ifråga
om belopp, som innehållits genom skatteavdrag enligt uppbördsförordningen,
från i regel den 18 i vederbörande uppbördsmånad och beträffande införselbelopp
från den dag utmätningsmannen bestämt för innehållet belopps insättande
å tjänstepostgirokonto.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordar
att förfallotiden räknas från utgången av den månad, under vilken beloppens
redovisning bort ske, samt att även utgångspunkten för den i 17
kap. 12 § handelsbalken stadgade tiden av två år jämkas på motsvarande
sätt. Länsstyrelsen påpekar, att eftersom veckolön är tämligen allmänt förekommande,
skulle man med det i promemorian framlagda förslaget få räkna
med åtta å nio förfallodagar under varje uppbördstermin.

I detta sammanhang må även nämnas, att Föreningen Sveriges stadsfogdar
och Svenska exekutionsmännens riksförbund ifrågasätter längre tidsfrister
än den i promemorian föreslagna. Förstnämnda förening uttalar sig för att
tidsfristen blir densamma som preskriptionstiden för de skatter varom fråga
är. Exekutionsmännens riksförbund åter förordar, att tidsfristen av tre år
räknas först från en tidpunkt då arbetsgivarens försummelse kan förväntas
ha kommit till uppbördsmyndigheternas kännedom. Härvid erinrar förbundet
om att avsevärd tid kan förflyta innan försummelsen blir upptäckt,
eventuellt först sedan den anställde erhållit debetsedel å slutlig skatt, av vilken
framgår att preliminärskatten inte blivit redovisad.

Departementschefen

Den 1945 genomförda uppbördsreformen innebär, att flertalet skattskyldiga,
nämligen de som har inkomst i form av arbetslön, livränta el. dyl., inte
längre betalar sin skatt direkt till myndigheterna. I stället uttas skatten genom
att arbetsgivare eller annan som utbetalar lönen eller livräntan avdrager
vad som skall inbetalas i skatt. Arbetsgivaren är i sin tur redovisningsskyldig
gentemot myndigheterna. Han skall inbetala vad som avdragits och

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

kan även bli ansvarig för arbetstagarens skatt, om han underlåtit att göra
föreskrivet skatteavdrag.

Vid indrivning av skatt får sedan lång tid tillbaka användas införsel. Detta
exekutionsmedel står emellertid inte till buds mot den som i egenskap av
arbetsgivare underlåtit att inbetala föreskrivna skattebelopp för sina anställda.
Vid olika tillfällen och bl. a. vid tillkomsten av 1953 års uppbördsförordning
har önskemål framförts om att en möjlighet till införsel skulle
skapas i nu avsedda fall. Önskemålen har främst föranletts av den erfarenheten
att företagare med betalningssvårigheter stundom utnyttjar den för
arbetstagarna innehållna skatten för att tillföra rörelsen likvida medel.
Upphör sedermera rörelsen, kan statsverkets fordran på skattemedlen ofta
inte uttagas ur företagets tillgångar. Företagaren kan emellertid ha skaffat
sig anställning med god lön, i vilken införsel skulle kunna ske.

I promemorian föreslås, att införsel skall få användas för att hos en förutvarande
arbetsgivare uttaga skattebelopp, som denne innehållit genom skatteavdrag
för sina anställda. Samtidigt förordas, att införsel skall få begagnas
för att utta oredovisade skattebelopp, som genom införsel innehållits
för de anställda.

Enligt min mening föreligger ett praktiskt behov av den ifrågasatta införselrätten.
Arbetsgivarnas medverkan i uppbördssystemet medför, såsom påpekats
i promemorian, vissa förlustrisker för det allmänna, och det är angeläget
att dessa risker blir så små som möjligt. Arbetstagarna har ett självklart
krav på att de belopp som innehållits genom skatteavdrag erlägges till
myndigheterna och sålunda kommer till avsedd användning. Frågan har genom
den senaste utvecklingen fått särskild aktualitet. Det förekommer nu
oftare än förr, att arbetsgivare underlåter att redovisa skattemedel för sina
anställda.

De belopp som kan uttas genom införsel hos förutvarande arbetsgivare
blir självfallet begränsade och kommer endast att utgöra en mindre del av
vad som brister. Det är emellertid viktigt att indrivning kan ske, där så är
möjligt. Indirekt torde detta kunna få den verkan, att frestelserna för arbetsgivare
med likviditetssvårigheter att utnyttja skattemedlen för egen räkning
blir mindre. Häri ligger måhända, såsom understrukits i promemorian
och flera yttranden, den största betydelsen av en lagändring i den föreslagna
riktningen.

Som av det förut återgivna framgår har promemorians förslag i nu förevarande
del biträtts i det helt övervägande antalet remissyttranden. I det
av lantbruksförbundet avgivna yttrandet har därvid — utan att förbundet
av den anledningen avstyrkt förslaget — gjorts några påpekanden, som jag
vill uppehålla mig vid.

Sålunda har till en början framhållits att den ifrågasatta införselrätten
skulle kunna användas mot arbetsgivare, som vid sidan av jordbruk eller
rörelse har tjänsteanställning. Detsamma skulle bli fallet beträffande löntagare,
som har anställda i sitt hushåll. Förbundet har vidare erinrat om
att införsel skulle kunna ske i lönen till delägare i ett handelsbolag, som

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

inte redovisat innehållna skattemedel, och att sådan delägare kunde i det
särskilda fallet drabbas jämförelsevis hårt.

Vad angår det förstnämnda påpekandet, vill jag framhålla att det synes
mig ligga helt i linje med lagstiftningens syfte att införsel i de antydda fallen
kan verkställas. I huvudsak samma skäl kan nämligen åberopas för möjlighet
till införsel i detta som i det uti promemorian direkt omnämnda fallet.
Beträffande den omständigheten att en delägare i ett handelsbolag kan under
vissa förutsättningar drabbas hårt vill jag framhålla, att detta inte är att
i första hand anse som en konsekvens av införselinstitutets utvidgning
utan en följd av den genomförda principen om bolagsmännens solidariska
ansvarighet för bolaget åvilande förpliktelser. Det synes mig inte böra väcka
betänkligheter med en utvidgning av möjligheterna att få denna ansvarighet
tvångsvis infriad. Självfallet kan redan nu inträffa att en av bolagsmännen
på grund av den solidariska ansvarigheten kan i realiteten drabbas hårdare,
än övriga bolagsmän.

Att försiktighot bör iakttas vid utvidgningar i införsellagens tillämpningsområde
är uppenbart. Såsom påpekats i promemorian, har en allmän
reform inom utsökningsrätten begärts av riksdagen. Den omständigheten att
en sådan reform ifrågasatts bör emellertid inte utgöra något hinder mot den
nu föreslagna lagändringen. Förslaget är närmast att se som en konsekvens
av att det nya uppbördssystemet inskjuter arbetsgivaren mellan
myndigheterna och den skattskyldige vid skatteinbetalningen. Att statsverkets
fordran på arbetsgivare för innehållna skattebelopp bör jämställas
med skattefordringar mot de skattskyldiga har redan godtagits, såvitt angår
förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Även på det nu aktuella området är
en sådan likställighet motiverad. Såsom framhållits i promemorian finns det
inte anledning räkna med att Övriga borgenärers rätt skulle försämras. Vad
bankföreningen anfört om att en företagare, som kommit på obestånd och
tagit anställning, kan få svårt att reparera sin ekonomi träffar överhuvud
taget det förhållandet att vederbörande har att dragas med skulder från sin
tidigare verksamhet.

Jag tillstyrker därför förslaget att införsel skall få begagnas för indrivning
av oredovisade skatteavdrag och införselbelopp för skatt.

I några yttranden förordas att införsel även skall få ske hos förutvarande
arbetsgivare för att indriva oredovisade belopp, som innehållits genom införsel
för underhållsbidrag eller böter. I anledning härav får jag ånyo
erinra om att den föreslagna lagändringen är att se mot bakgrunden av det
nya uppbördssystemet. Det torde inte böra ifrågakomma att i detta sammanhang
ingå på frågan om sådana ändringar inom utsökningsrätten, som saknar
sammanhang med de nya uppbördsreglerna. Med hänsyn härtill och på
de i promemorian anförda skälen anser jag att de i yttrandena framförda förslagen
inte bör prövas i detta sammanhang.

Vid remissbehandlingen har vidare på några håll föreslagits att arbetsgivare,
som underlåtit att göra skatteavdrag för anställd och på grund härav
fått betala den anställdes skatt, skulle få indriva sin regressfordran hos den

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

anställde genom införsel. I promemorian har gentemot en sådan införselrätt
anförts bl. a. att arbetsgivarens betalningsskyldighet beror på försummelse
från hans sida, och denna synpunkt har understrukits i flera yttranden.
Även andra skäl talar emot att rätt till införsel införes i dylika fall. Det är
synnerligen angeläget att en arbetsgivare noggrant iakttager skyldigheten att
verkställa skatteavdrag; intresset härav kan hos en mindre nogräknad arbetsgivare
befaras minska, därest man på antytt sätt utvidgar möjligheterna
för honom att kräva åter av arbetstagaren vad han fått på grund av försummat
skatteavdrag erlägga till uppbördsmyndigheterna. Även i denna del
godtar jag alltså promemorians ståndpunkt.

I promemorian föreslås att införsel skall få ske intill tre år från det skattebeloppen
innehållits. Beträffande utgångspunkten för treårsfristen har i flera
yttranden påpekats att svårigheter kan uppkomma i tillämpningen, om
lönerna utbetalats veckovis eller eljest med täta mellanrum. På grund härav
har föreslagits att utgångspunkten bör bestämmas på annat sätt. I allmänhet
har man därvid förordat att fristen skall börja löpa först från det beloppet
bort inbetalas.

För det i promemorian framförda förslaget talar, att arbetsgivarnas ansvarighet
uppkommer redan i och med att beloppen innehållits. Tidpunkten
för beloppens innehållande har också valts till utgångspunkt för den tidsfrist
som gäller enligt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbalken i fråga om
förmånsrätt för oredovisade skattebelopp. De praktiska svårigheterna torde
inte behöva bli alltför stora. Endast mera sällan torde det bli fråga om att
fullständigt utnyttja den föreslagna införselrätten. I det tämligen vanliga
fall, då endast en mindre del av de oredovisade beloppen kan uttagas, får
den i promemorian föreslagna regeln betydelse endast på det sätt att införseln
skall avslutas tre år efter den senaste avlöningsutbetalningen. Att
konstatera när denna ägt rum behöver i allmänhet inte vålla svårigheter.
Jag finner därför inte tillräckliga skäl att frångå promemorian i förevarande
del.

Vad i övrigt föreslagits i promemorian, såvitt angår ändringar i införsellagen,
kan jag biträda. III.

III. Förmånsrätt för sjukförsäkringsavgifter m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

I samband med den allmänna skatteuppbörden debiteras och uppbärcs icke
blott flertalet direkta skatter utan även vissa allmänna avgifter. Vilka dessa
är anges i 1 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953.

Såsom tidigare omnämnts, åtnjuter skatter och allmänna avgifter av nyss
angivet slag i allmänhet förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken.

En särskild förmånsrätt i fastighet tillkommer på grund av 17 kap. 6 §

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

tastiglietsskatt, som utgått enligt äldre bestämmelser, samt skogsvårdsavgifter
och vissa andra avgälder.

Beträffande skatter och allmänna avgifter i allmänhet föreskrives förmånsrätt
i 12 §, vilken gäller efter övriga förmånsrätter. I detta lagrum uppräknas
uttömmande vilka skatter och avgifter som avses. Bestämmelsen har
tid efter annan ändrats och kompletterats, senast genom lag den 6 mars 1953.

Efter denna tidpunkt har vissa jämkningar och tillägg skett i fråga om
de skatter och avgifter som uppbäres enligt uppbördsförordningen.

Sålunda skall, enligt vid 1954 års riksdag beslutade ändringar i 1 § uppbördsförordningen,
i samband med den allmänna skatteuppbörden uppbäras
sjukförsäkringsavgifter för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, arbetsgivaravgifter som avses i 2 § förordningen om
uppbörd av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
och av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
m. in. samt sådana byggnadsforskningsavgifter enligt förordningen angående
byggnadsforskningsavgift vilka icke uppbäres av riksförsäkringsanstalten.

Arbetsgivarbidragen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring motsvaras av
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt den numera upphävda lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. Förmånsrätt för avgifter enligt den äldre lagen
är föreskriven i 17 kap. 12 § handelsbalken.

I detta sammanhang må nämnas, att 63 § lagen om yrkesskadeförsäkring
stadgar, att om i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i lagen om yrkesskadeförsäkring, skall hänvisningen
i stället gälla den bestämmelsen.

Bestämmelserna om avgifter till den allmänna sjukförsäkringen liksom
rörande byggnadsforskningsavgifter är nytillkomna. Någon förmånsrätt bär
ej stadgats för dessa avgifter.

Enligt 1 § första stycket förordningen den 4 juni 1954 (nr 341) om uppbörd
av vissa försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och
av bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring m. in.
skall förordningens bestämmelser äga tillämpning på uppbörd av avgift för
obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
däri inbegripen tilläggsavgift enligt 39 § nämnda lag, samt av
bidrag från arbetsgivare jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring och lagen
om moderskapshjälp. Av 1 § andra stycket framgår, att avgift jämte tilläggsavgift
för frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall uppbäras i den ordning anstalten bestämmer.

I 2 § stadgas, att avgift och bidrag, som avses i 1 § första stycket, från
arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten skall, med i 3 § angivna
undantag, uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsförordningen.
I fråga om uppbörd på sätt nu nämnts skall summan av en arbetsgivares
avgift och bidrag benämnas arbetsgivaravgift. Det är sålunda dessa
arbetsgivaravgifter som avses med hänvisningen i 1 § uppbördsförordningen.

Har arbetsgivare med försäkring i riksförsäkringsanstalten i regel minst
fem arbetstagare i sin tjänst eller finner anstalten eljest omständigheterna

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

föranleda därtill, skall enligt 3 § avgift och bidrag, varom stadgas i 1 §
första stycket, påföras arbetsgivaren och uppbäras i den ordning som, med
iakttagande av vissa i förordningen meddelade föreskrifter, bestämmes av
riksförsäkringsanstalten.

Byggnadsforskningsavgift utgår enligt förordningen den 22 maj 1953 (nr
269) angående bgggnadsforskningsavgift till främjande av forsknings- och
rationaliseringsverksamhet inom byggnadsfacket. Avgiftspliktig är den som
bedriver byggnadsverksamhet under sådana förhållanden att han är att anse
som arbetsgivare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring i arbete, så ock
kommun, vilken såsom arbetsgivare i nämnda lags mening bedriver byggnadsverksamhet.
Avgiften utgår med tjugu kronor för varje fullt antal av
300 dagsverken av visst slag under året. Den uträknas av riksförsäkringsanstalten.
Beträffande uppbörden gäller bestämmelserna i nyssnämnda förordning
den 4 juni 1954 i tillämpliga delar. I fråga om byggnadsforskningsavgift,
som pålägges arbetsgivare, för vilken försäkring icke är gällande i
anstalten, skall iakttas vad som i nämnda förordning är stadgat rörande avgift
som uttages från arbetsgivare, vilken i regel har minst fem arbetare i sin
tjänst.

Till grund för ändringarna i uppbördsförordningen låg propositionen nr
189 till 1954 års riksdag. Däri berördes (s. 93, 94 och 96) även vissa frågor
om förmånsrätt för ifrågavarande avgifter. I den utredningspromemoria som
föregick propositionen hade framhållits att den förmånsrätt som gällde i
fråga om avgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen även borde gälla beträffande
av statsverket förskjutna avgifter till yrkesskadeförsäkringen. Frågan
huruvida samma förmånsrätt borde stadgas för arbetsgivarbidragen, vilka
likaledes förskötes av statsverket i den mån bidragen ej inbetalades direkt
till riksförsäkringsanstalten eller till ömsesidigt försäkringsbolag, borde bli
föremål för övervägande i särskild ordning. Detsamma gällde frågan om förmånsrätt
för byggnadsforskningsavgifter. I anslutning till dessa uttalanden
hade Socialförsäkringsbolagens förening hemställt, att frågan om förmånsrätt
för socialförsäkringsbolags fordran på ogulden yrkesskadeförsäkringsavgift
upptogs till behandling. Dåvarande chefen för finansdepartementet
framhöll i propositionen att de berörda förmånsrättsfrågorna var av sådan
beskaffenhet att de inte kunde lösas i då aktuella sammanhang. Med en
lösning fick därför anstå till dess frågorna kunnat i vederbörlig ordning
närmare utredas.

Vid 1955 års riksdag har antagits lagen den 17 juni 1955 (nr 569) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete m. in. Genom den föreskrivna omregleringen
höjes vissa ersättningar som utgår enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
m. fl. lagar och som inte utgives av staten. I 14 § förstnämnda lag
stadgas, att till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes
av lagens bestämmelser, åligger det annan arbetsgivare än staten att
erlägga proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring skall för året beräknas för honom. Angående de -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

bitering och uppbörd av nu nämnt tillägg skall tillämpas vad i sådant hänseende
gäller avgifterna enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Vid 1953 års riksdag beslöts, att fastighetsskatten skulle upphöra som
självständig skatteform och i stället inarbetas i den kommunala inkomstskatten.
Allmän kommunalskatt utgår enligt 2 § kommunalskattelagen numera
såsom kommunal inkomstskatt, vilken beräknas på grundval av inkomst
och av garantibelopp för fastighet. I enlighet härmed har vid de 1954
företagna ändringarna i uppbördsförordningen kommunal inkomstskatt
trätt i stället för allmän kommunalskatt i uppräkningen av de skatter som
debiteras och uttas enligt förordningen. Omläggningen av fastighetsskatten
innebär, såsom framhållits i propositionen nr 186 till 1953 års riksdag (s.
88 f), att den särskilda förmånsrätten för fastighetsskatt enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken mister betydelse och att all kommunalskatt varom nu är fråga
i fortsättningen åtnjuter förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken.

Bland de i 17 kap. 12 § handelsbalken uppräknade skatterna ingår även
konjunkturskatt. Därmed avses skatt enligt förordningen den 90 april 1952
(nr 203) om konjunkturskatt för år 1952. Nämnda skatt var av engångsnatur
och utgick på grund av 1952 års — undantagsvis 1953 års — taxering.

I 17 kap. 12 § handelsbalken medtas icke skatter och avgifter som väsentligen
har karaktär av konjunkturpolitiska medel. Av annan natur, ehuru
tillfällig, är däremot den skatt, som utgår på grund av förordningen den 21
maj 195b (nr 26b) om skatt på fonderade vinstmedel (fondskatt). Taxering
till fondskatt skall enligt 8 § förordningen verkställas i första instans år
1955, undantagsvis år 1956. Påförd fondskatt skall enligt 13 § fördelas till
betalning under fem — i vissa fall tio — år. Kungl. Maj :t äger befogenhet
förordna, att uppbördsförordningens bestämmelser eller vissa av dem skall
äga motsvarande tillämpning på uppbörd av fondskatt. Enligt kungörelsen
den 24 september 1954 (nr 614) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen
skall emellertid debiteringen och uppbörden ske efter delvis andra
regler än uppbördsförordningens.

Promemorian

I promemorian framhålles att den i 17 kap. 12 § handelsbalken valda metoden
att uttömmande uppräkna de skatter och allmänna avgifter, som skall
utgå med förmånsrätt, nödvändiggör att lagrummet underkastas en fortlöpande
anpassning till nytillkommen lagstiftning.

Sålunda föreslås, att den förmånsrätt som åtnjutes av statsverket för förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt den upphävda lagen om försäkring
för olycksfall i arbete fortsättningsvis skall gälla avgifterna till yrkesskadeförsäkringen.
Även om sådan förmånsrätt skulle kunna anses föreligga
redan på grund av stadgandet i 63 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
torde en uttrycklig bestämmelse i ämnet vara påkallad. I enlighet härmed
förordas, att i 17 kap. 12 § handelsbalken hänvisning göres till lagen om
yrkesskadeförsäkring i stället för till olycksfallsförsäkringslagen.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Vidare erinras om att åtskilliga andra frågor om förmånsrätt för allmänna
avgifter aktualiserats i samband med nytillkommen lagstiftning. Vissa
av dessa torde enligt promemorian kräva mera ingående överväganden än
som varit möjliga inom ramen för densamma. Detta gäller frågan om förmånsrätt
för byggnadsforskningsavgifter men också det av socialförsäkringsbolagen
väckta spörsmålet om förmånsrätt för dessa bolags fordringar
på oguldna yrkesskadeförsäkringsavgifter.

Däremot uttalas, att man redan nu bör kunna upptaga frågan om förmånsrätt
för kronans fordringar på bidrag från arbetsgivare enligt lagarna
om allmän sjukförsäkring och om moderskapshjälp. Förslag framlägges om
att dessa bidrag skall utrustas med förmånsrätt. Motiveringen härför anges
på följande sätt.

Dessa bidrag är till syftemål och konstruktion likartade med yrkesskadeförsäkringsbidragen.
Anmärkas kan, att den allmänna sjukförsäkringen i
vissa hänseenden trätt i stället för den tidigare olycksfallsförsäkringen. Avgifterna
enligt 1916 års lag om olycksfallsförsäkring motsvaras sålunda inte
bara av avgifter till yrkesskadeförsäkringen utan delvis också av bidrag till
den allmänna sjukförsäkringen. Härtill kommer att starka praktiska skäl
talar för att arbetsgivarbidragen enligt lagarna om allmän sjukförsäkring
och om moderskapshjälp likställes med yrkesskadeförsäkringsavgifterna.
Samtliga nu nämnda avgifter debiteras, i vad angår arbetsgivare med endast
ett fåtal anställda, gemensamt på skattsedlarna under benämningen arbetsgivaravgift.
Att de skatter och allmänna avgifter, som upptas på skattsedlarna
så långt möjligt följer samma bestämmelser i förmånsrättshänseende,
är självfallet ett viktigt praktiskt önskemål. Om förmånsrätt endast skulle
gälla för yrkesskadeavgifterna, skulle det i händelse av konkurs bli nödvändigt
att företa särskild utredning om beloppet av det i arbetsgivaravgiften
ingående bidraget till sjukförsäkring och moderskapshjälp samt att
avräkna detta belopp från de på slutskattesedeln debiterade, med förmånsrätt
utgående skatterna och avgifterna. Det kan ytterligare anmärkas, att
bidragen till sjukförsäkring och moderskapshjälp i allmänhet torde bli små,
jämförda med summan av nämnda skatter och avgifter.

Skäl av delvis samma art talar enligt promemorian för att förmånsrätt
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken utan uppskov införes jämväl beträffande
de avgifter till den allmänna sjukförsäkringen som skall erläggas av de försäkringspliktiga.
Det föreslås att förmånsrätten utvidgas även till dessa avgifter.
I promemorian anföres.

Dessa avgifter uppbäres på skattsedlarna. Då försäkringsplikten omfattar
det helt övervägande antalet inkomsttagare, kommer dessa avgifter att upptas
på ett motsvarande antal debetsedlar å slutlig skatt. Avgifterna ingår
också i de belopp som uppbäres såsom preliminär skatt. Vad i det föregående
anförts om önskvärdheten av att de på skattsedlarna debiterade skatterna
och allmänna avgifterna såvitt möjligt följer samma bestämmelser i
törmånsrättshänseende kan med ännu större skäl åberopas i fråga om ifrågavarande
avgifter. För övrigt kan erinras om att dessa avgifter i stort sett
liar samma karaktär som avgifterna till den allmänna folkpensioneringen,
vilka av gammalt uppburits på skattsedlarna och åtnjuter förmånsrätt enligt
17 kap. 12 § handelsbalken. Om sådan förmånsrätt tillerkännes jämväl
avgifterna för den obligatoriska försäkringen enligt lagen om sjukförsäk -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

ring, torde detta, med hänsyn till de förhållandevis små belopp det gäller,
vara av ringa betydelse från borgenärssynpunkt.

Vad angår frågan om förmånsrätt för skatter föreslås, att konjunktiirskatt
utgår ur uppräkningen i 17 kap. 12 § handelsbalken men omnämnes i en
övergångsbestämmelse. Vidare förordas, att förmånsrätten för allmän kommunalskatt
i fortsättningen angives avse kommunal inkomstskatt.

I promemorian föreslås ytterligare, att förmånsrätt enligt nämnda lagrum
införes för fondskatt. Det erinras om att denna skatt visserligen är av
engångsnatur och inte uppbäres på skattsedlarna. Samtidigt betonas emellertid,
att dess syfte är att motverka skatteflyktsåtgärder; den kompletterar
systemet av direkta skatter, vilka allmänt åtnjuter förmånsrätt enligt
17 kap. 12 § handelsbalken. Det framhålles också, att inbetalningen av skatten
fördelas på fem år, i vissa fall tio år.

I samband med de ifrågasatta ändringarna i 17 kap. 12 § handelsbalken
föreslås, att termen »löneavdrag» i andra stycket utbytes mot det i 1953 års
uppbördsförordning begagnade uttrycket »skatteavdrag».

Ändringarna i 17 kap. 12 § handelsbalken skall enligt förslaget träda i
kraft den 1 juli 1956. I anslutning härtill har upptagits en övergångsbestämmelse,
vari stadgas att de nya reglerna inte skall äga tillämpning i konkurs,
vari beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet. Vidare föreskrives,
att i 12 § angiven förmånsrätt skall, under enahanda förutsättningar
som där angivits, gälla jämväl för konjunkturskatt, av statsverket förskjutna
försäkrings- och tilläggsavgifter enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete samt för kronans fordran å belopp, som genom skatteavdrag
eller på grund av införsel innehållits för utskylder och avgifter som
nu sagts.

Remissyttrandena

Förslagen har biträtts i samtliga yttranden.

Riksförsäkringsanstalten föreslår emellertid, att förmånsrätten enligt 17
kap. 12 § handelsbalken jämväl får avse de tilläggsavgifter som utgår enligt
14 § lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete. Anstalten framhåller, att avgiftstilläggen -för år 1956 preliminärt beräknats komma att utgöra 20 procent av avgifterna
enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Anstalten vill vidare, med framhållande av byggnadsforskningsavgiftens
karaktär av allmän avgift, föreslå, att också denna utrustas med förmånsrätt.
Härför talar enligt yttrandet även den omständigheten, att sådana byggnadsforskningsavgifter,
som icke uppbäres av anstalten, skall påföras å debetsedel
å slutlig skatt och därvid upptagas tillsammans med arbetsgivaravgiften
i en gemensam post. Enahanda praktiska skäl som de i departementspromemorian
i fråga om arbetsgivarbidragen anförda gör sig sålunda
enligt anstaltens mening jämväl här gällande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6 år 1956

31

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om inte den föreslagna
promulgationsbestämmelsen skulle vinna i klarhet, därest den där föreskrivna
förmånsrätten för konjunkturskatt angavs avse sådan skatt enligt
förordningen den 30 april 1952 (nr 203).

Departementschefen

I 17 kap. 12 § handelsbalken uppräknas uttömmande de skatter och allmänna
avgifter som skall utgå med förmånsrätt enligt lagrummet. Denna
lagstiftningsmetod gör det nödvändigt, att en fortlöpande anpassning sker
till ny lagstiftning på därav berörda områden. Lagrummet har senast ändrats
vid 1953 års riksdag. Under tiden därefter har, såvitt angår allmänna
avgifter, den nya sjukförsäkringslagen trätt i kraft. Vidare har tillkommit
1954 års lag om moderskapshjälp, och lagen om försäkring för olycksfall
i arbete har ersatts med en ny lag om yrkesskadeförsäkring. På skattelagstiftningens
område har tillkommit förordningen om fondskatt, varjämte
fastighetsskattens inarbetande i den kommunala inkomstskatten föranleder
vissa terminologiska ändringar. Å andra sidan har konjunkturskatten
för år 1952 i huvudsak förlorat sin betydelse från indrivningssynpunkt.

I promemorian föreslås att här angivna förändringar skall föranleda motsvarande
jämkningar i 17 kap. 12 § handelsbalken. Förslaget, som tillstyrkts
i samtliga yttranden, biträdes av mig.

Såsom riksförsäkringsanstalten påpekat, bör förmånsrätt enligt 17 kap.
12 § handelsbalken även gälla i fråga om sådant tillägg till yrkesskadeförsäkringsavgifterna
som föranledes av lagen den 17 juni 1955 angående omreglering
av vissa ersättningar enligt den upphävda lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Anstalten har ytterligare hemställt, att byggnadsforskningsavgifter måtte
utrustas med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Av skäl som
anförts i promemorian anser jag mig emellertid icke böra pröva denna
fråga i förevarande sammanhang.

I enlighet med vad som påpekats i yttrandet från hovrätten över Skåne
och Blekinge bör ett förtydligande ske i den föreslagna övergångsbestämmelsen.

Vad som eljest föreslås i promemorian i hithörande delar kan jag godtaga.
IV.

IV. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den It juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta;

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; samt

3) förordning om ändrad lydelse av 77 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Nämnda författningsförslag torde såsom Bilaga1 få fogas till statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de under 1) och 2) upptagna lagförslagen måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Åke Gustafsson

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförlagen,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

33

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 december
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 9 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25
november 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta; samt

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av byråchefen S. Walberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

3 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 6

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 6 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen lagrådets
den 15 december 1955 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 25 november
1955 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i lagen den U juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta; samt

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Föredragande departementschefen hemställer, att förslagen, som av lagrådet
lämnats utan erinran, måtte, jämte det i protokollet för den 25 november
1955 omförmälda förslaget till förordning om ändrad lydelse av
77 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272), föreläggas 1956 års
riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Harald Häggquist

551717. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag