Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
1
Nr 59
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 10 februari
1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Efter särskild prövning kan skattskyldig vid såväl den kommunala som
den statliga taxeringen utöver ortsavdrag erhålla avdrag för nedsatt skatteförmåga
med högst 3 000 kronor bl. a. på grund av att hans inkomst efter
avdrag av därå belöpande skatt inte uppgår till existensminimum. Till följd
av de ökade levnadskostnaderna är ramen för bestämmande av existensminimum
— summan av kommunalt ortsavdrag och extra avdrag — inte längre
tillräcklig. I propositionen föreslås såsom ett provisorium i avvaktan på
en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag, att maximibeloppet
för det extra avdraget vid den kommunala taxeringen skall höjas till 5 000
kronor. Motsvarande höjning föreslås av maximibeloppet för det särskilda
avdrag som kan beviljas folkpensionärer. 1
1 Hihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 59
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna till 19 §, punkt 3 av anvisningarna
till 20 § samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
5 §•
1 mom. Från skatteplikt undantagas
:
a) nationalparker och---in
dustriell
anläggning;
d) statens samt kommuns eller
annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom
för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård
eller undervisning;
e) byggnader som--— avsed
da
byggnader.
Därest under —---fastighetens
värde.
Från skatteplikt---ecklesia
stik
boställsordning.
50 §.
2 mom. För fysisk —--kronor,
bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 3 000 kronor.
Om skattskyldigs —- — — ovan
sägs.
1 mom. Från skatteplikt undantagas
:
a) nationalparker och —---in
dustriell
anläggning;
d) statens samt kommuns eller
annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom
för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, barnavård, sundhetsvård,
religionsvård eller undervisning,
så ock byggnader, som avses
i 18 och il §§ lagen om socialhjälp;
e) byggnader som — —- •— avsedda
byggnader.
Därest under---fastighetens
värde.
Från skatteplikt--- — ecklesia
stik
boställsordning.
50 §.
2 mom. För fysisk---kronor,
bortfaller.
Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 5 000 kronor.
Om skattskyldigs — — — ovan
sägs.
* S®naste lydelse av 5 § 1 inom. se 1954: 44, av 50 § 2 mom. se 1955:122, av anvisningarn:
till J9 § se 1955:245, av punkt 3 anvisningarna till 20 § se 1951: 324 samt av punkterna 1 ocl
2 av anvisningarna till 50 § se 1951:422.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956
(Nuvarande lydelse)
Skattskyldig, vars---stycket
förmäles.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
(Föreslagen lydelse)
Skattskyldig, vars---stycket
förmäles.
Vad härefter---beskattnings
bar
inkomst.
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp
samt underhåll, som lämnats fånge
eller patient å hospital, m. m. dyl. är
icke att hänföra till skattepliktig inkomst.
Detsamma gäller i fråga om
till föreningar influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan — —- — skattepliktig
intäkt.
Bestämmelsen att---sist
nämnda
lag.
till 20 §.
3. Såsom svenska allmänna skatter
räknas allmänna utskylder till staten
samt till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, fattigvårdssamhålle,
som avses i 6 § lag om fattigvården,
tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt räknas däremot
icke skogsvårdsavgift.
till 50 §.
1. Den skattskyldiges — — — inkomsten
åtnjutits.
Den myndighet---särskilda
fallet.
Normalbeloppen för--— för
värvskällan
tjänst.
Vid bestämning---i inkoms
ten.
Fråga om---förmåners värde.
Har den---därtill föranleda.
Har den---skattemyndighe
tens
beslut.
Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket
förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så stort
belopp, dock högst ,1 000 kronor, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.
till 19 §.
Socialhjälp, begravningshjälp samt
underhåll, som lämnats fånge eller
patient å hospital, m. m. dyl. är icke
att hänföra till skattepliktig inkomst.
Detsamma gäller i fråga om till föreningar
influtna medlemsavgifter.
Utbytes sådan---skatteplik
tig
intäkt.
Bestämmelsen att--— sist
nämnda
lag.
till 20 §.
3. Såsom svenska allmänna skatter
räknas allmänna utskylder till staten
samt till landsting, kommun, församling,
skoldistrikt, tingslag och municipalsamhälle.
Såsom allmän skatt
räknas däremot icke skogsvårdsavgift.
till 50 §.
1. Den skattskyldiges — — — inkomsten
åtnjutits.
Den myndighet —--särskilda
fallet.
Normalbeloppen för---för
värvskällan
tjänst.
Vid bestämning---i inkoms
ten.
Fråga om — --förmåners värde.
Har den -—--därtill föranleda.
Har den —--skattemyndighe
tens
beslut.
Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje stycket
förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så stort
belopp, dock högst 5 000 kronor, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att större skatt icke kommer att
uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av
existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga — — -—-normal arbetsinkomst.
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50 §
omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst 3 000 kronor. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats å
sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan
av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den
taxerade inkomsten enligt vad nyss
sagts må minskas, jämkas med hänsyn
härtill.
Om skattskyldig---nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen---där
till
föranleda.
Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, dock högst 5 000 kronor,
att större skatt icke kommer att
uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av
existensminimum.
Nedsatt arbetsförmåga — — —
normal arbetsinkomst.
2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50 §
omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade inkomsten
regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst 5 000 kronor. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats å
sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan
av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den
taxerade inkomsten enligt vad nyss
sagts må minskas, jämkas med hänsyn
härtill.
Om skattskyldig---nedsatt
skatteförmåga.
Därest folkpensionen---där
till
föranleda.
Denna lag skall, såvitt angår 50 § 2 mom. samt punkterna 1 och 2 av anvisningarna
till 50 § träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att
lagen i nu angivna delar icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering
eller beträffande eftertaxering för år 1956 eller tidigare år. I övrigt
skall denna lag träda i kraft den 1 januari 1957.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 februari 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet fråga om höjning av
maximigränsen för extra avdrag vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga
samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser m. m. Vid taxeringen fastställes för varje skattskyldig
en taxerad inkomst. Denna utgör vid taxeringen till statlig inkomstskatt
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor
efter avdrag för honom tillkommande allmänna avdrag. Vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt utgör sammanlagda beloppet av den
inkomst från en eller flera förvärvskällor, vilken är skattepliktig i en kommun
— minskad i förekommande fall med allmänna avdrag — och garantibelopp
för fastighet den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.
Därefter fastställes en beskattningsbar inkomst, vilken för skattskyldig
fysisk person framkommer genom att den taxerade inkomsten — såvitt
avser taxeringen till kommunal inkomstskatt den taxerade inkomsten i hemortskommunen
— minskas med honom tillkommande ortsavdrag och i förekommande
fall även med det ytterligare avdrag som han efter särskild prövning
kan medgivas vid nedsatt skatteförmåga.
Ortsavdragens storlek varierar med ortsgrupp och civilstånd in. in. De
kommunala ortsavdragen är lägst 1 230 och högst 2 000 kronor medan de
statliga ortsavdragen är lägst 1 760 och högst 4 000 kronor.
Bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid den kommunala
taxeringen har intagits i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt
andra stycket av nämnda moment må extra avdrag med högst 3 000 kronor
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,
vars skatteförmåga finnes under beskattningsåret ha varit väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt åtnjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet (s. k. om
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
mande omständigheter). Enligt tredje stycket av samma moment kan även
skattskyldig, vilkens inkomst — efter avdrag av därå belöpande skatt — på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda
eller annan därmed jämförlig omständighet understigit vad
han kan anses ha behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum), efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande
utöver ortsavdrag erhålla avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med högst 3 000 kronor.
I detta sammanhang torde vidare böra erinras om stadgandet i 50 § 2
mom. fjärde stycket kommunalskattelagen. Enligt detta stadgande skall
skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension
eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn — därest särskilda omständigheter inte till annat föranleder
— anses ha haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom i andra stycket av samma
moment förmäles.
Närmare föreskrifter angående bestämmande av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga meddelas för vissa fall i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.
Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a., att den myndighet Kungl.
Maj :t därtill förordnar skall fastställa normalbelopp för existensminimum
för olika delar av riket, avsedda att tjäna till ledning vid bestämmande av
existensminimum i det särskilda fallet.
I 9 § 2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt stadgas
att skattskyldig, vars skatteförmåga finnes ha varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande utöver
ortsavdrag erhålla ytterligare ett avdrag med högst 3 000 kronor.
Enligt 41 § 2 mom. uppbördsförordningen äger lokal skattemyndighet
efter ansökan av skattskyldig medge befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag.
Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas, om det belopp, som
skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimum). Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt
kan dock inte medgivas annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad
arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt
läge. Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall
beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
och anvisningarna till denna paragraf dels ock av de normalbelopp
för existensminimum, som fastställes jämlikt nämnda lagrum.
Om den skattskyldige under beskattningsåret enligt beslut av lokal skattemyndighet
åtnjutit befrielse från eller nedsättning av den preliminära skatten
på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, gäller enligt
anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen, att vid prövning av frågan om
avdrag vid taxeringen för nedsatt skatteförmåga avvikelse inte bör ske från
det av nämnda myndighet fastställda existensminimibeloppet. Avvikelse kan
emellertid ske om nya omständigheter framkommit.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
Hänsyn till nedsatt skatteförmåga tages även vid beräkning av preliminär
B-skatt och vid jämkning av preliminär skatt.
Av 10 § andra stycket uppbördsförordningen framgår, att preliminär Askatt
inte skall utgå för folkpension enligt lagen om folkpensionering.
Enligt Kungl. Maj :ts förordnande den 8 juni 1951 (SFS nr 460/1951)
ankommer det på centrala uppbördsnämnden att för olika delar av riket fastställa
normalbelopp för existensminimum.
Centrala uppbördsnämnden har i en till finansdepartementet den 24 september
1955 inkommen skrivelse anmält, att den ram, som står till förfogande
för bestämmande av normalbeloppen och för existensminimum i de
enskilda fallen, på grund av de ökade levnadskostnaderna inte längre är
tillräcklig. En vidgning av denna föreslås därför av nämnden.
Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Örebro och Västernorrlands
län, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Svenska exekutionsmännens
riksförbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Jag får här tillika omnämna, att från länsstyrelsen i Örebro län den 7 juli
1954 inkommit en skrivelse, vari framhålles att det rådde bristande överensstämmelse
mellan normalbeloppen för existensminimum vid skatteuttag och
i fattigvårdsfall samt att nämnda förhållande förorsakat olägenheter.
Centrala uppbördsnämndens framställning. Nämnden erinrar inledningsvis
om att anledningen till införandet år 1951 av bestämmelserna om avdrag
vid taxeringen på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum
var den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragens storlek och existensminimum.
Denna bristande överensstämmelse hade efter tillkomsten av
källskattesystemet medfört stora olägenheter för såväl de skattskyldiga som
statsverket. Sålunda ledde de äldre bestämmelserna till att en skattskyldig,
som befriats från källskatteavdrag med hänsyn till existensminimum, påfördes
kvarstående skatt till belopp motsvarande den på grund av taxeringen
påförda slutliga skatten. Förbättrades ej den skattskyldiges inkomstförhållanden,
blev han sedan tvungen att ansöka om nedsättning av eller befrielse
från skatteavdrag för den kvarstående skatten. Sedan restfördes denna
skatt och därefter utsattes den skattskyldige för indrivningsförsök, som
i regel blev resultatlösa. Eftersom staten svarade för de kommunala restantierna,
medförde systemet vidare att det kommunala skatteunderlaget blev
större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga borde
vara.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956
Med de nya bestämmelserna åsyftades, framhåller centrala uppbördsnämnden
vidare, att i existensminimifallen i möjligaste mån vinna överensstämmelse
mellan den preliminära och den slutliga skatten, så att någon kvarstående
skatt inte skulle uppkomma. Den grundläggande principen var att
den skattskyldige vid källskatteuttaget skulle förbehållas ett så stort skattefritt
belopp som svarade mot den del av inkomsten, som vid den efterföljande
taxeringen kunde påräknas bli skattefri genom ortsavdragen och extra
avdrag. På grund härav och då det kommunala ortsavdraget var lägre än det
statliga, måste existensminimibeloppen vid källskatteavdragen regelmässigt
hålla sig inom ramen för summan av det kommunala ortsavdraget och maximibeloppet
för det extra avdraget.
Centrala uppbördsnämnden erinrar härefter om att nämnden i december
1951 första gången fastställt normalbelopp för existensminimum att gälla
tills vidare under år 1952. Nämnden hade därefter för ett år i taget fastställt
sådana normalbelopp. Därvid hade nämnden, trots yrkanden i motsatt riktning,
inte ansett sig böra höja de första gången fastställda normalbeloppen.
De för år 1955 fastställda normalbeloppen var således desamma som de ursprungligen
fastställda.
Efter att ha redogjort för de för år 1952 fastställda normalbeloppen framhåller
centrala uppbördsnämnden, att läget redan från början var det, att
ramen för existensminimum var otillräcklig för flerbarnsfamiljerna i de
högsta dyrorterna. Anledningen härtill var den stora ökningen av levnadskostnaderna
under år 1951. Konsumentprisindex med år 1949 som basår hade sålunda
stigit från 103 i december 1950 till 123 i december 1951 eller med 20
enheter, motsvarande drygt 19 procent.
Det tillfogas att, efter det nämnden fastställt normalbeloppen för år 1955,
konsumentprisindex hade stigit till 133 (juli 1955).
Centrala uppbördsnämnden framhåller, att en följd av prisstegringarna
och maximibeloppens otillräcklighet blivit att flerbarnsfamiljerna i nu förevarande
avseende fått en successivt försämrad ställning i förhållande till
ensamstående och till makar utan barn eller med ett eller ett par barn. Maximibeloppens
otillräcklighet för flerbarnsfamiljerna hade även påtalats i
1954 års familjeutrednings nyligen avgivna betänkande, till vilket nämnden
hänvisar (SOU 1955:29 s. 115).
I de yttranden från länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna,
som nämnden inhämtat i och för fastställande av normalbelopp för år 1956,
hade med större styrka än tidigare hävdats att en höjning av normalbeloppen
borde göras. Sålunda hade inte mindre än 20 länsstyrelser och 82 lokala
skattemyndigheter ansett en höjning påkallad med hänsyn till redan
inträffad och väntad prisstegring. I några yttranden hade påtalats att socialhjälpen
lör barnfamiljer utan inkomst mångenstädes översteg de existensminimibelopp,
som kunde fastställas vid källskatteuttaget. En följd
harav hade blivit att ifrågavarande skattskyldiga, som efter skatteavdraget
fått mindre nettolön än vad vid socialvården ansågs motsvara existensminimum,
erhållit skillnaden såsom socialhjälp. Otillräckligheten av det exi
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956
stensminimibelopp, som kunde fastställas vid skatteuttaget, tvingade vederbörande
att vända sig till socialvården och denna fick i realiteten svara för
skatteuttaget.
Nämnden hade vidare från pensionsstyrelsen inhämtat uppgifter om de
högsta utgående folkpensionsförmånerna, inklusive kommunala tillägg, som
utgick i vissa kommuner. Enligt dessa uppgifter utgjorde de maximala pensionsförmånerna
för makar i Stockholm (ortsgrupp 5) 4 966 kronor, i Kiruna
(ortsgrupp 5) 4 380 kronor, i Göteborg (ortsgrupp 4) 4 630 kronor och
i Malmö (ortsgrupp 3) 4 098 kronor. I undantagsfall kunde i Stockholm,
Göteborg och Malmö högre pensionsförmåner utgå.
Med hänsyn till det anförda hade centrala uppbördsnämnden ansett sig
inte kunna undgå att fastställa högre normalbelopp för 1956 än för 1955
och tidigare år. Nämnden hade för år 1956 fastställt följande normalbelopp
för existensminimum.
Ortsgrupp |
Belopp i kronor för år |
Stockholms |
|||
II |
III |
IV |
V |
||
1) Ensamstående.......................... |
3140 |
3 240 |
3 350 |
3 450 |
3 500 |
2) Sammanlevande makar ................ |
4180 |
4 320 |
4 460 |
4 600 |
4 700 |
3) Tillägg för varje barn (med den begräns-ning som följer av punkt 4 nedan).... |
300 |
300 |
300 |
300 |
300 |
4) Högsta sammanlagda existensminimibe-lopp vid skatteavdrag för preliminär komstskatt .......................... a) för ensamstående.................. |
4 230 |
4 290 |
4 340 |
4 400 |
4 400 |
b) för makar ........................ |
4 760 |
4 840 |
4 920 |
5 000 |
5 000 |
I normalbeloppen beräknas bostad ingå med följande värden för år, nämligen -
Ortsgrupp |
II |
III |
IV |
V |
Stockholms stad |
För ensamstående (ett rum med uppvärm-ning) .................................. |
600 |
660 |
780 |
780 |
900 |
För äkta makar (ett rum och kök med upp-värmning).............................. |
780 |
900 |
1020 |
1020 |
1260 |
Centrala uppbördsnämnden anför i anslutning härtill följande.
Genom höjningen minskas än ytterligare möjligheten att inom ramen för
högsta möjliga existensminimibelopp inrymma även barntillägg för barnfamiljerna.
Makar i Stockholm kunna således i fortsättningen tillgodoföras
barntillägg endast för ett barn. Det förtjänar också att framhållas att i de
fall, där vederbörande redan erhållit maximibeloppet för existensminimum,
höjningen icke medför någon förbättring för deras del.
En möjlighet att utan ändring av beskattningsreglerna för den årliga
taxeringen undvika uttagandet av källskatt i de fall, där lönen överstiger
summan av kommunalt ortsavdrag och maximibeloppet för extra avdrag
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
men understiger det verkliga existensminimibeloppet, skulle vara att tilllämpa
högre existensminimibelopp vid preliminärskatteuttaget än vid taxeringen.
En sådan lösning synes dock otillfredsställande. Man skulle då för
de fall det här gäller på nytt erhålla de olägenheter med kvarstående skatt
m. in. som föranledde införande av de nuvarande bestämmelserna.
Om nyss antydda lösning sålunda måste avvisas, återstår icke annat än
att höja antingen de kommunala ortsavdragen eller maximibeloppet för
det extra avdraget. Nämnden utgår ifrån att den relativt stora höjning av
de kommunala ortsavdragen, som skulle erfordras för att komma till rätta
med förevarande problem, icke kan åtminstone för närvarande genomföras.
Nämnden anser sig därför böra förorda att maximibeloppet för det extra
avdraget höjes. För att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas
existensminimum och för eventuell ytterligare prisstegring synes en
höjning med 2 000 kronor till 5 000 kronor vara lämplig.
Remissyttrandena. I samtliga över centrala uppbördsnämndens skrivelse avgivna
remissyttranden tillstyrkes att maximibeloppet för det extra avdraget
höjes, eller ock lämnas förslaget därom utan erinran. Några remissinstanser
påpekar emellertid, att en höjning av maximibeloppet inte utgör
någon rationell lösning på längre sikt eller att en sådan åtgärd får anses
vara ett provisorium i avvaktan på en översyn av de kommunala ortsavdragen.
Kammarrätten finner det uppenbart, att man inte kan komma till rätta
med det förhållandet att maximibeloppet för det extra avdraget blivit otillräckligt
med mindre beskattningsreglerna ändras. Om för flerbarnsfamiljerna
skulle tillämpas högre existensminimibelopp vid preliminärskatteuttaget
än vid taxering, skulle detta, såsom centrala uppbördsnämnden påpekat,
leda till de olägenheter med kvarstående skatt med mera, vilka man
genom införande av bestämmelser om extra avdrag vid existensminimum
velat eliminera. Någon annan utväg torde sålunda inte stå till buds än att,
på sätt nämnden ifrågasatt, höja antingen de kommunala ortsavdragen eller
maximibeloppet för det extra avdraget.
Enär statsmakterna genom de år 1951 antagna bestämmelserna om extra
avdrag vid existensminimum redan tagit ståndpunkt till frågan, huru vid
taxering skulle förfaras i existensminimifallen, finner kammarrätten det
vara naturligt, att man för att komma till rätta med det under de senare
åren alltmer aktuella problemet beträffande flerbarnsfamiljerna alltjämt
söker sig fram efter samma linje.
Kammarrätten tillägger, att detta framstår så mycket mer motiverat som
det spörsmål, centrala uppbördsnämnden underställt Kungl. Maj :t, torde
vara av brådskande natur.
Socialstyrelsen uttalar, att en höjning av maximibeloppet för det extra
avdraget på längre sikt inte innebär någon ändamålsenlig lösning av frågan
om lättnad vid taxering och uppbörd för de inkomsttagare, varom här
är fråga. Då det emellertid är angeläget att åtgärder vidtas för att snarast
undanröja de av centrala uppbördsnämnden påtalade olägenheterna tillstyrker
styrelsen nämndens förslag.
11
Kurigl. Maj. ts proposition nr 59 år 1956
Styrelsen anför därefter följande.
På längre sikt bör till en början beaktas att det gällande systemet medför att
man vid varje mer betydande höjning av levnadskostnaderna även måste genom
lagändring höja maximibeloppet för det extra avdraget. Det borde icke
vara omöjligt att åstadkomma en smidigare lösning av denna fråga. En annan
brist i det gällande systemet — och en brist av en lielt annan storleksordning
än den nu berörda — är att försörjningsbördan för barnfamiljerna
endast till en ringa del kompenseras av det enligt gällande normer utgående
barntillägget, 300 kronor per barn. I detta sammanhang får socialstyrelsen
erinra om att styrelsen i sina normer för mödrahjälpen utgått från att varje
ökning av barnantalet med ett barn motsvarar en minskning av inkomsten
med 700 kronor i ortsgrupp 3 och 800 kronor i ortsgrupp 5. Det må även
erinras om att familjeutredningen i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU
1955: 29) beräknat kostnaden för inköp av varor och tjänster för individuell
konsumtion samt för nyttigheter till i genomsnitt 1 440 kronor per barn och
år. Det anförda innebär att barnfamiljerna i små inkomstlägen icke genom
ifrågavarande bestämmelser erhålla på långt när samma lättnad i skattebördan
som de barnlösa. Enligt socialstyrelsens mening bör denna fråga, d. v. s.
frågan om lättnad på grund av försörjningsplikt mot barn, vid uppbörd och
taxering för inkomsttagare i små inkomstlägen lämpligen övervägas i annat
sammanhang. Styrelsen finner sålunda angeläget att man icke låter vid den
nu föreslagna ändringen bero, utan strävar efter att finna en smidigare och
i fråga om barnfamiljerna mera rättvis form för lösningen av frågan om
existensminimum och därmed sammanhängande problem.
Pensionsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att i den tekniska utredningen
rörande en allmän skattesänkning påpekats att spörsmålet om folkpensionärernas
beskattning med viss rätt torde kunna sägas vara en fråga om
de kommunala ortsavdragens otillräcklighet. Kunde de kommunala ortsavdragen
höjas så att de bättre motsvarade vad som ansågs utgöra existensminimum,
borde därigenom också de taxeringstekniska problemen beträffande
folkpensionärernas beskattning komma i annat läge. Under sadana förhållanden
kunde ifrågasättas om inte problemet om beskattningen av folkpensionsförmåner
rätteligen hade sin plats i ett annat sammanhang, nämligen
vid en kommande revidering av de kommunala ortsavdragen.
Under hänvisning till det anförda vill pensionsstyrelsen understryka det
angelägna i att frågan om höjning av de kommunala ortsavdragen bringas
till en lösning. Till dess så skett bör enligt styrelsens mening det extra avdraget
höjas på sätt centrala uppbördsnäinnden föreslagit.
Statskontoret framhåller att relationen mellan normalbelopp och maximibelopp
med avseende å existensminimum har betydelse främst för barnfamiljerna.
Den höjning av normalbcloppen, som uppbördsnäinnden ansett sig
nödsakad vidtaga i anledning av levnadskostnadernas stegiing, hade medfört
minskad spännvidd mellan normalbelopp och maximibelopp och därigenom
reducerat utrymmet för tilläggsbeloppen för barn. En sådan utveckling
kunde inte anses tillfredsställande och borde i anslutning till nämndens
förslag påkalla viss jämkning av maximibeloppet.
övers tät hålla räm bete t uttalar att den av centrala uppbördsnäinnden åberopade
prisstegringen 1954—1955 samt de från och med oktober 1955 ökade
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
bostadshyrorna enligt överståthållarämbetets mening nödvändiggör att den
ram, som för närvarande står till förfogande för bestämmande av belopp för
existensminimum, vidgas.
I ett vid ämbetets yttrande fogat utlåtande av tredje stadsfogden i Stockholm
frainhålles, att enligt införsellagen någon högsta gräns inte finns angiven
för det belopp, som skall förbehållas den underhållsskyldige. Utmätningsmannen
hade sålunda att för varje särskilt fall fastställa ett existensminimum
med hänsyn endast till föreliggande faktiska behov. I praktiken
förekom därför att ett av utmätningsmannen fastställt existensminimum låg
högre än det som den lokala skattemyndigheten kunde medgiva. Angivna
förhållande kunde medföra att den lagstadgade förmånsrättsordningen sattes
ur spel. Sålunda kunde skatteavdrag komma att ske, ehuru införselavdrag
för underhållsbidrag ej kunde äga rum.
Länsstyrelsen i Hallands län anför.
Då det med hänsyn till de stigande levnadskostnaderna varit nödvändigt
att från och med år 1956 höja normalbeloppen för existensminimum, synes
den nuvarande maximigränsen för dessa belopp också böra omprövas. Höjningen
av existensminimibeloppen skulle eljest icke kunna utnyttjas av
många flerbarnsfamiljer, framför allt i de högre ortsgrupperna. Här i länet,
där ingen kommun är placerad högre än i ortsgrupp III, har visserligen den
nuvarande maximigränsen icke visat sig medföra några större olägenheter,
men förhållandet blir givetvis ett annat, sedan normalbeloppen höjts. Från
och med nästa år skulle således, om någon ändring ej vidtages, maximibeloppet
för makar i ortsgrupp III inrymma endast ett helt barntillägg. Redan
på grund härav torde en höjning av maximigränsen få anses ofrånkomlig.
Den synes också önskvärd för att medgiva en snabbare anpassning av normalbeloppen
för existensminimum vid en ytterligare prisstegring i framtiden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar.
Frågan om höjning av högsta sammanlagda existensminimibelopp har för
detta läns vidkommande förhållandevis ringa räckvidd. Såsom länsstyrelsen i
skrivelse den 30 oktober 1954 meddelat centrala uppbördsnämnden hade för
lilländalupen del av nämnda år i länet förekommit endast 7 fall, då nedsättning
av skatteavdrag för preliminär A-skatt för år 1954 beviljats försörjningsskyldig
med två eller flera barn och större nedsättning av skatteavdraget
kunnat beviljas om hänsyn icke behövt tagas till högsta sammanlagda
existensminimibelopp. I 3 fall hade ansökan avslagits av förenämnda orsak.
Förhållandena kunna emellertid snabbt ändras vid stigande levnadskostnader
och rubbningar i sysselsättningsgraden. Länsstyrelsen är också medveten
om att frågans betydelse är av helt annan storleksordning för andra
delar av riket än vad den för närvarande är i detta län. En ändring av nuvarande
bestämmelser kan därför enligt länsstyrelsens mening vara motiverad.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) finner liksom centrala uppbördsnämnden
den nuvarande situationen otillfredsställande. Redan i sitt
yttrande över den promemoria av 1949 års uppbördssakkunniga, som låg till
grund för den nuvarande lagstiftningen på området, hade TCO framhållit
att det i nämnda promemoria framlagda förslaget inte innefattade annat
än en mycket preliminär lösning i avvaktan på ytterligare prövning av frå
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956
gan. Därvid borde en mera generellt verkande lösning eftersträvas. I yttrandet
hade vidare framhållits att en höjning av ortsavdragen var den linje, efter
vilken en lösning borde sökas.
TCO finner inte anledning att frångå denna principiella inställning. När
TCO ändå — som en preliminär lösning — ansluter sig till uppbördsnämndens
förslag, sker detta emedan nämnden redan fattat beslut om en höjning
av normalbeloppen för existensminimum, vilket ledde till en försämrad ställning
för flerbarnsfamiljerna, om inte maximibeloppet för det extra avdraget
samtidigt ökades.
Sveriges häradsskrivarförening, som tillstyrker förslaget, framhåller att
extra avdrag utöver 3 000 kronor vid taxering borde medges endast efter noggrann
prövning och att en samordning borde ske inom större områden, till
exempel lokal skattemyndighets verksamhetsfält. Det hade nämligen visat
sig att stor skillnad rådde mellan taxeringsnämndernas bedömning i hithörande
fall.
Vad angår frågan om det maximibelopp för extra avdrag som framdeles
bör gälla har det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt eller lämnat
utan erinran centrala uppbördsnämndens förslag att höja det nuvarande
beloppet med 2 000 kronor till 5 000 kronor.
I några yttranden har dock en avvikande mening framförts.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida en höjning av maximibeloppet
bör ske i större utsträckning än som påkallas av för närvarande rådande
förhållanden.
Statskontoret framhåller, att det borde vara tillfyllest, om möjligheter skapades
för ett tillgodoförande av barntillägg i de högre ortsgrupperna i ungefär
den utsträckning som hittills varit fallet. Statskontoret förordar, att avdraget
bestämmes till högst 3 500 kronor.
Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter om man inte borde stanna vid
en höjning av 1 000 kronor, vilket belopp skulle mera motsvara levnadskostnadsutvecklingen,
sedan avdragets storlek fastställdes år 1951.
Landsorganisationen anser det fullt motiverat, om existensminimifallen
kan påräkna en standardförbättring av samma slag som kommit folkpensionärerna
till del under senare år. En dylik standardförbättring skulle flytta
maximigränserna ytterligare uppåt samt medföra motsvarande justeringar
av normalbeloppen i de olika dyrortsgrupperna för ensamstående samt makar
med eller utan minderåriga barn.
Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att, därest maximibeloppet för det
extra avdraget fastställes till 5 000 kronor, marginalen vid tillämpning av
de för år 1956 fastställda normalbeloppen skulle utgöra allenast 720 kronor
för en familj med sex barn inom ortsgrupp III. Därvid hade tillägget för varje
barn beräknats till allenast 25 kronor för månad, vilket belopp fick anses
vara synnerligen lågt. Då en sådan familj jämväl oftast torde få vidkännas
högre bostadskostnader än 900 kronor för en med hänsyn till familjen normalstor
bostad och existensminimibeloppet sålunda torde få höjas med hänsyn
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 59 år 1956
härtill, syntes redan nu det föreslagna maximibeloppet inte lämna utrymme för
några ytterligare prisstegringar. För den händelse höjning av avdragsbeloppen
ansågs böra genomföras, borde maximibeloppet fastställas till åtminstone
6 000 kronor. En sådan väsentlig generell höjning finner länsstyrelsen
emellertid av olika skäl inte lämplig. Maximibeloppen borde i stället anknyta
till familjens storlek. Länsstyrelsen tillstyrker för sin del att höjningen
verkställes på så sätt att det nuvarande beloppet 3 000 kronor bibehålies för
ensamstående skattskyldig och att tillägg sker med förslagsvis 500 kronor
för make och varje av den skattskyldige underhållet barn.
Även länsstyrelsen i Våsternorrlands län är inne på tanken att anknyta
en höjning av maximibeloppet till barnfamiljernas storlek.
Ett par remissinstanser har berört frågan om från vilken tidpunkt en höjning
av maximibeloppet bör gälla.
Kammarrätten uttalar, att de nya bestämmelserna bör utfärdas innan centrala
uppbördsnämnden fastställer normalbeloppen för år 1957.
Enligt överståthållarämbetet är det önskvärt att den föreslagna höjningen
genomföres redan från och med den 1 januari 1956.
Departementschefen. En av grundprinciperna i vår skattelagstiftning är
att skatt inte skall uttas på inkomster, som är så låga att de medger täckning
endast av de ofrånkomligaste levnadsomkostnaderna. Detta har man
velat tillgodose i första hand genom reglerna om ortsavdrag vid taxeringen.
Taxeringsnämnderna har vidare av gammalt haft befogenhet att bevilja avdrag
vid nedsatt skatteförinåga på grund av sjukdom, arbetslöshet och andra
s. k. ömmande omständigheter.
Detta avdragssystem har — främst på grund av de kommunala ortsavdragens
otillräcklighet — tid efter annan kompletterats med nya regler.
Sålunda infördes år 1948 en bestämmelse av innebörd att den vars inkomst
helt eller huvudsakligen utgöres av folkpension presumeras ha sådan nedsatt
skatteförinåga som berättigar till särskilt avdrag. Denna bestämmelse
sammanhängde med den vid nämnda tid beslutade höjningen av folkpensionerna.
Höjningen var avsedd att medföra en standardförbättring för folkpensionärerna,
och man ville undvika att pensionsökningen i de nu avsedda fallen
delvis togs i anspråk för skatt.
År 1951 kompletterades avdragssystemet med bestämmelser om extra avdrag
vid existensminimum. Dessa bestämmelser innebär, att avdrag för nedsatt
skatteförinåga skall kunna beviljas jämväl i fall då en skattskyldigs inkomst
på grund av nedsatt arbetsförmåga, stor försörjningsbörda el. likn.,
efter avdrag av skatt, inte motsvarar existensminimum, d. v. s. vad han behövt
till underhåll för sig och sin familj. De avdrag för nedsatt skatteförmåga
som kan ifrågakomma i dylika fall skall bestämmas med hjälp av
normalbelopp för existensminimum som för olika ortsgrupper fastställes av
centrala uppbördsnämnden. Dessa normalbelopp blir även normerande för
de beslut om befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt som det
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
15
ankommer på lokal skattemyndighet att meddela. Genom dessa bestämmelser
kunde man bemästra det tidigare förekommande missförhållandet att
skattskyldiga varom här är fråga väl fick befrielse från eller nedsättning av
den preliminära skatten men likväl påfördes kvarstående skatt till belopp
som de inte kunde betala.
Extraavdraget vid existensminimum bildar tillsammans med det kommunala
ortsavdraget — vilket är lägre än det statliga — en ram för de skattefria
inkomstbelopp som kan godkännas vid uttaget av preliminär skatt och
den efterföljande taxeringen. Samma ram gäller vid tillämpningen av de
särskilda bestämmelserna för folkpensionärer. Denna ram utgör för makar
i högsta ortsgruppen 5 000 kronor.
Sedan maximibeloppet för extra avdraget vid existensminimum fastställdes
år 1951 har en ökning av levnadskostnaderna ägt rum. Härigenom har
nämnda maximibelopp i många fall blivit otillräckligt. Särskilt har sålunda
flerbarnsfamiljerna i det avseende varom här är fråga fått en efterhand
försämrad ställning i förhållande till ensamstående och till makar utan
barn eller med endast ett fåtal barn. Sedan centrala uppbördsnämnden,
med hänsyn till bl. a. de ökade levnadskostnaderna, beslutat en höjning
av normalbeloppen för existensminimum avseende år 1956, har möjligheten
att inom ramen för ortsavdrag och extra avdrag beakta barnfamiljernas
relativt sett högre levnadskostnader ytterligare minskats. Makar i
den högsta ortsgruppen kan sålunda i fortsättningen tillgodoföras tillägg endast
för ett barn. Mot bakgrunden av det sagda har centrala uppbördsnämnden
ansett sig böra föreslå en höjning av maximibeloppet för det extra avdraget
med 2 000 kronor till 5 000 kronor.
Vid remissbehandlingen har allmänt uttalats, att en höjning av maximibeloppet
för extra avdrag vid existensminimum är erforderlig. Därvid har
dock i några yttranden understrukits att en sådan höjning fick anses såsom
ett provisorium i avvaktan på en översyn av de kommunala ortsavdragen.
I vissa andra yttranden efterlyses, i allt fall på längre sikt, en mera rättvis
form för tillgodoseende av barnfamiljernas existensminimum.
I anledning av det sist anförda får jag erinra om att särskilda sakkunniga
nyligen tillkallats med uppdrag att utreda frågan om en höjning av de kommunala
ortsavdragen. I de för nämnda utredningsmän givna direktiven anges
slutmålet för en reform av de kommunala ortsavdragen böra vara att
uppnå paritet mellan de statliga och de kommunala avdragen. Huruvida utredningens
arbete kommer alt resultera i att angivna slutmål uppnås inom
en nära framtid eller om man såsom en första etapp av detta reformarbete
får företa en något mindre höjning av de kommunala ortsavdragen kan jag
självfallet inte nu göra något uttalande om. Det är emellertid uppenbart, att
en höjning av de kommunala ortsavdragen delvis kommer att tillgodose
samma syfte som reglerna om extra avdrag vid existensminimum. Av denna
anledning finner jag inte skäl att nu gå längre än som för dagen erfordras
för att bereda tillräckligt utrymme för flerbarnsfamiljernas existensmini
-
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
mum. Såsom centrala uppbördsnämnden och samtliga remissinstanser funnit,
bör detta ske på så sätt att maximibeloppet för extra avdrag höjes.
En sådan åtgärd bör, såsom framgår av det nyss anförda, betraktas som ett
provisorium i avvaktan på att reformen av de kommunala ortsavdragen genomföres.
Om tillfredsställande kommunala ortsavdrag kan erhållas, bör
alltså frågan om storleken av extra avdrag vid taxeringen i anledning av
existensminimum omprövas.
För att tillgodose syftet med centrala uppbördsnämndens framställning är
det i och för sig tillräckligt att vid den kommunala taxeringen höja maximigränsen
för extra avdrag vid existensminimum. Emellertid synes i detta sammanhang
uppmärksamhet även böra ägnas åt folkpensionärernas skattefråga.
Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärer är, som jag inledningsvis
framhöll, att förhindra att utgående pensioner till dem, för vilka
pensionerna är den huvudsakliga inkomsten, reduceras i nämnvärd mån genom
beskattning. Av centrala uppbördsnämndens framställning framgår att
utgående folkpensionsförmåner, inklusive kommunala tillägg, i vissa fall
överstiger det belopp som vid taxeringen kan bli skattefritt genom ortsavdrag
och extra avdrag. Syftet med det särskilda avdraget för folkpensionärerna
blir alltså redan nu inte helt tillgodosett. I detta sammanhang torde få erinras
om att chefen för socialdepartementet i årets statsverksproposition tillkännagivit
sin avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att förelägga 1956 års riksdag
proposition om viss förhöjning av folkpensionerna med anledning av
den allmänna standardhöjning som inträtt sedan pensionsbeloppen senast
fastställdes. Efter en höjning av pensionsförmånerna skulle än flera åldringar
komma i åtnjutande av pensioner som överstiger det skattefria beloppet.
Då det övervägande antalet folkpensionärer torde kunna hänföras under
bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum, skulle visserligen
en höjning enbart av maximibeloppet för existensminimum komma även flertalet
folkpensionärer till godo. I ett inte obetydligt antal fall skulle emellertid
de höjda pensionsbeloppen komma att beskattas. Härtill kommer att en
på detta sätt begränsad reform skulle medföra ett visst avsteg från principen
att den som är helt beroende av sin folkpension är uttryckligen berättigad
till ett extra avdrag motsvarande högsta tillåtna avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Dylika konsekvenser bör inte godtas. Även maximibeloppet för det
särskilda avdraget för folkpensionärer bör alltså höjas. En följd härav blir
att möjligheterna till avdrag vid ömmande omständigheter också ökas. Då
detta avdrag beviljas efter en individuell prövning i varje särskilt fall och
den nuvarande gränsen för dylika avdrag stundom framstår såsom väl snäv,
bör någon befogad invändning icke kunna anföras häremot.
Som pensionsstyrelsen i sitt yttrande påpekat kommer även frågan om
folkpensionärernas beskattning i ett annat läge efter en reform av de kommunala
ortsavdragen. Också denna fråga bör, liksom spörsmålet om maximibeloppet
för avdrag vid ömmande omständigheter, tagas under förnyat
övervägande, när de kommunala ortsavdragen höjes.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
I enlighet med det anförda förordar jag att maximibeloppen höjes för de
avdrag som vid den kommunala taxeringen kan beviljas i anledning av nedsatt
skatteförmåga.
Däremot finner jag inte anledning att för närvarande föreslå någon höjning
av maximibeloppen för motsvarande avdrag vid den statliga inkomsttaxeringen.
Dessa belopp är visserligen för närvarande lika stora som vid
den kommunala taxeringen. Tillsammans med de statliga ortsavdragen —
vilka som nyss nämnts är avsevärt högre än de kommunala — möjliggör de
emellertid att den avsedda skattefriheten för existensminimum och för folkpensionsförmåner
kan upprätthållas på ett någorlunda tillfredsställande
sätt. För äkta makar i högsta ortsgrupp kan sålunda inkomstbelopp upp
till 7 000 kronor bli skattefria vid den statliga taxeringen. För de begränsade
syften det här gäller erfordras sålunda inte någon justering av de
statliga avdragen.
Vad därefter angår frågan om till vilket belopp avdraget för nedsatt skatteförmåga
i fortsättningen skall maximeras vid den kommunala taxeringen
har det övervägande antalet remissinstanser tillstyrkt centrala uppbördsnämndens
förslag om en höjning med 2 000 kronor till 5 000 kronor. I några
yttranden föreslås emellertid att gränsen sättes något lägre. En remissinstans
förordar — med hänsyn till risken för en generell höjning av avdragsbeloppen
vid taxeringen — att maximibeloppen anknytes till familjens
storlek.
Farhågorna för att en höjning av maximibeloppen skulle utnyttjas i fall,
där detta inte är påkallat, synes överdrivna. De normalbelopp, som skall
fastställas av centrala uppbördsnämnden, differentieras bl. a. med hänsyn
till försörjningsbördans storlek. Dessa normalbelopp skall tjäna till ledning
vid bestämmande av existensminimum i det enskilda fallet. På grund härav
och med hänsyn till önskemålet att inte ytterligare komplicera redan nu
svåröverskådliga författningsbestämmelser, bör enligt min mening alltjämt
finnas endast en högsta gräns för avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Gentemot de i vissa yttranden framförda förslagen om en mera begränsad
höjning av maximibeloppet får jag ånyo framhålla att, efter höjningen
av normalbeloppen för år 1956, makar i den högsta ortsgruppen i fortsättningen
kan tillgodoföras tillägg för endast ett barn. Därvid har barntillägget
beräknats till 300 kronor, vilket belopp i flera yttranden ansetts vara väl
lågt i förhållande till de verkliga kostnaderna för barn. För att bereda tillräckligt
utrymme för flerbarnsfamiljernas existensminimum och med tanke
på eventuella ytterligare prisstegringar synes det vara nödvändigt att vidtaga
en förhållandevis betydande böjning av maximibeloppet. Jag finner den
av centrala uppbördsnämnden föreslagna höjningen vara väl avvägd och förordar
alltså att maximibeloppet för extra avdrag vid den kommunala taxeringen
höjes till 5 000 kronor.
Godtages vad jag sålunda förordat kommer summan av ortsavdrag och
extra avdrag för makar — varmed jämställes ogift skattskyldig som haft
husföreståndarinna anställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt
liiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 59
t>
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1950
till allmänt barnbidrag förelegat — i den högsta ortsgruppen att sammanfalla
vid den kommunala och den statliga taxeringen. I andra fall blir summan
något lägre vid den statliga taxeringen. Där detta blir fallet, skulle det
kunna inträffa att den skattskyldige vid källskatteuttaget förbehölls ett
större skattefritt belopp än som vid den efterföljande taxeringen kunde bli
helt skattefritt genom ortsavdrag och extra avdrag. Följden härav skulle
bli att den skattskyldige påfördes kvarstående skatt om än med ett mindre belopp.
Det bör emellertid beaktas, att maximibeloppet för extra avdrag i praktiken
endast undantagsvis torde ifrågakomma i andra fall än där överensstämmelse
råder mellan förbehållet belopp vid källskatteuttaget och summan
av ortsavdrag och extra avdrag vid taxeringen, nämligen för äkta makar i
den högsta ortsgruppen. Under angivna omständigheter — och med beaktande
av den nu förordade lagändringens provisoriska karaktär — synes det förhållandet
att ortsavdrag jämte särskilt avdrag för existensminimum vid den
kommunala taxeringen i enstaka fall kan bli högre än vid den statliga inte
behöva väcka betänkligheter.
Då de av centrala uppbördsnämnden fastställda högre normalbeloppen
gäller beträffande källskatteavdragen under år 1956, är det önskvärt att
höjningen av maximibeloppet för extra avdrag genomföres snarast möjligt,
så att den redan under innevarande år kan beaktas vid prövning av ansökningar
om befrielse från eller nedsättning av preliminär skatt. Det är även
önskvärt att i de fall, där existensminimum för preliminär skatt redan fastställts
under 1956 enligt äldre bestämmelser, en omprövning äger rum. Det
merarbete, som härigenom uppkommer för de lokala skattemyndigheterna,
kan beräknas infalla på en med hänsyn till de ordinarie arbetsuppgifterna
lämplig tidpunkt. Det torde därför kunna bemästras utan större svårigheter.
Med åberopande av det sagda förordar jag, att lagändringen får träda i
kraft omedelbart efter författningens utfärdande, dock med den inskränkningen
att de nya bestämmelserna inte skall tillämpas vid 1956 års taxering
eller vid eftertaxering för 1956 eller tidigare år. Jag förutsätter, att de lokala
skattemyndigheterna på nytt går igenom redan behandlade ansökningar om
befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag i och för undersökning av
huruvida förhöjt existensminimum enligt de nya bestämmelserna kan ifrågakomma.
I detta sammanhang torde jag även få anmäla följande. Lagen den 4 januari
1956 om socialhjälp träder i kraft den 1 januari 1957. Genom denna lag
upphäves bl. a. lagen den 14 januari 1918 om fattigvården. I anslutning härtill
bör nu vidtagas vissa ändringar av formell natur i kommunalskattelagen.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i kommnnalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 59 år 1956
Föredragande departementschefen hemställer att nämnda lagförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Resare
560211
Stockholm 1956. Isaac Marctis Boktryckeri Aktiebolag