Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

1

Kr 38

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunderna för
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen; given Stockholms
slott den 30 december 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att i fråga om linodlingen skall lämnas fortsatt
statligt stöd, i huvudsak motsvarande det skydd andra jordbruksprodukter
i genomsnitt åtnjuter, dock att den nuvarande maximeringen av det allmänna
pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar linfiber skall bibehållas
tills vidare. Liksom hittills skall det allmänna pristillägget baseras på produktionsförhållandena
vid linberedningsverket i Laholm. Något särskilt pristillägg
föreslås icke skola utgå till Östra Götalands linodlareförenings linberedning
i Växjö. Denna väntas enligt ett mellan sagda förening och Hallands
läns linodlareförening ingånget fusionsavtal komma att överflyttas till beredningsverket
i Laholm. Till linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mellansel)
föreslås oförändrat skola utgå ett tills vidare till 55 öre per kilogram
spinnbar linfiber maximerat särskilt pristillägg.

I fråga om hampodlingen föreslås fortsatt statligt stöd skola lämnas efter
nu gällande grunder. Bland annat avses sålunda stödet skola maximeras till
75 öre per kilogram spinnbar hampfiber.

De föreslagna stödåtgärderna skall gälla tills vidare. Omprövning skall givetvis
ske vid ändring i förhållandena. I fråga om den norrländska linodlingen
skall emellertid med hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna
för denna odling en ny omprövning verkställas senast efter tre år.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 38

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Det av riksdagen år 1951 antagna tekniska systemet för statsstödet till
lin- och hampodlingen avses skola tillämpas även i fortsättningen. I fråga
om spörsmål berörande personalen i samband med nedläggandet av växjöverket
föreslås, att uppdrag skall lämnas åt arbetsmarknadsstyrelsen att i
samråd med statens jordbruksnämnd närmare följa utvecklingen.

Pristilläggen för lin- och hampfiber avses även i fortsättningen skola bestridas
av medel, som av riksdagen anvisas under reservationsanslaget till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I propositionen föreslås slutligen beträffande lin- och hampberedningslån,
att Kungl. Maj :t skall erhålla bemyndigande att efter ansökning i varje enskilt
fall medge förlängning av återbetalningstiden för redan beviljade lån
med för linberedningslån högst fem år och för hampberedningslån högst tio år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans•
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, social- och handelsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup,
fråga om grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hainpodlingen samt
anför därvid följande.

Inledning

Lin- och hainpodlingen skall enligt beslut av 1951 års riksdag (prop. 1951:
192, JoU 47, rskr. 379) erhålla statligt stöd i form av pristillägg under en
femårsperiod, avseende 1951—1955 års skördar. Enligt beslutet skall Kungl.
Maj :t årligen fastställa de priser — riktpriser — vilka skall användas
bland annat vid upprättandet av driftskalkyler till ledning för bestämmandet
av det statliga pristillägget för den beredda fibern. Riktpriserna
skall enligt gällande regler fastställas under hänsynstagande till priserna
på andra grödor ävensom till att en odling av lämplig storleksordning skall
kunna väntas. Staten skall emellertid icke ikläda sig någon garanti för att
odlarna verkligen får ut riktpriserna. Odlarpriserna blir bland annat beroende
på hur försäljningspriserna på beredd fiber utvecklar sig och hur beredningsverken
skötes ekonomiskt.

Det statliga stödet åt linodlingen utgår enligt beslut av 1953 års riksdag
(prop. 1953: 224, JoU 38, rskr. 340) till tre beredningsverk, nämligen bcredningsverken
i Laholm, Växjö och Mellansel. Stödet lämnas i form av
dels ett allmänt pristillägg till alla beredningsverk, enligt beslut av 1953
års riksdag maximerat till 75 öre per kilogram fiber av spinnbar kvalitet,
dels ett särskilt tillägg till verken i Växjö och Mellansel av 15 respektive
55 öre per kilogram.

I fråga om hainpodlingen utgår det statliga stödet jämlikt beslut av 1953
års riksdag (prop. 1953: 195, JoU 31, rskr. 309) endast till beredningsverket
i Visby. Stödet utgör ett till 75 öre per kilogram maximerat pristillägg
för fiber av spinnbar kvalitet.

På förslag av Kungl. Maj:t bar 1955 års riksdag (prop. 1955: 180, JoU

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

25, rskr. 320) beslutat, att det statliga prisstödet till lin- och hampodlingen
enligt nuvarande grunder skall förlängas att gälla även 1956 års skörd.

I detta sammanhang torde även böra nämnas, att stödet åt lin- och hampodlingen
icke behandlats i propositionen 1955: 198 angående den framtida
utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter, enär detta stöd
enligt min mening även i fortsättningen huvudsakligen bör lämnas i annan
form än importskydd. Riksdagen har också beslutat i enlighet härmed (JoU
39, rskr. 387).

I skrivelse den 19 mars 1955 har statens jordbruksnämnd framlagt förslag
till fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen. Vid nämndens skrivelse har
fogats en promemoria angående dylikt stöd med bilagor samt yttrande
från arbetsmarknadsstyrelsen över ett inom nämnden utarbetat förslag om
sammanslagning av linberedningsverken i Laholm och Växjö.

Över jordbruksnämndens förslag har, efter remiss, utlåtanden avgivits av
statskontoret, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, 1954 års öutredning,
Sveriges utsädesförening, lantbruksakademien, hushållningssällskapen i
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands samt Gotlands län, Riksförbundet Lin och hampa, som tilllika
överlämnat yttranden från samtliga lin- och hampberedningsverk, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Textilrådet.
Textilrådet har därvid såsom eget yttrande överlämnat ett från Svenska lin-,
jute- och hampindustriföreningen 1939 infordrat yttrande.

I skrift den 12 september 1955 har ordföranden i Växjö stadsfullmäktige,
konsuln Carl Petri såsom representant för staden hemställt om förslag till
riksdagen om sådana åtgärder, att linberedningsverket i Växjö — för att
kunna fortsätta sin verksamhet i nämnda stad — skall få behålla sin tillverkningskvot
och sitt statliga stöd i samma proportion som laholmsverket.
Häröver har, efter remiss, jordbruksnämnden avgivit utlåtande den 27 september
1955, varvid tillika överlämnats ett yttrande av Lantbruksförbundets
revisionsbyrå aktiebolag.

Vidare har jordbruksnämnden med eget yttrande den 4 oktober 1955
överlämnat dels en framställning av Gotlands hampodlareförening u. p. a.,
Visby, om förlängning från tio till 20 år av amorteringstiden för föreningen
lämnade hampberedningslån ur hemslöjdslånefonden, dels en i anledning
härav gjord framställning av Riksförbundet Lin och hampa om sådan
ändring av gällande bestämmelser för lån från hemslöjdslånefonden, att
återbetalningstiden för dylika lån ändras från högst tio år till högst 20 år
samt om förlängning av återbetalningstiden till 20 år för redan beviljade
lån från ifrågavarande fond. Häröver har — efter remiss — statskontoret
avgivit utlåtande den 14 samt kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
den 18 oktober 1955.

I jordbruksnämndens skrivelse den 19 mars 1955 framlägges principförslag
beträffande omfattningen och utformningen av det statliga stödet åt linoch
hampodlingen från och med 1956 års skörd.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Jordbruksnämndens förslag innebär i huvudsak, att allmänt statligt stöd
även i fortsättningen skall lämnas odlingen av spånadslin och hampa, i
stort sett motsvarande det skydd, som andra jordbruksprodukter i genomsnitt
åtnjuter. Giltigheten av ett beslut om allmänt stöd bör enligt nämnden
ej på förhand tidsbegränsas. Emellertid bör självfallet frågan om statligt stöd
kunna tagas upp till omprövning, därest väsentligt ändrade förhållanden
skulle inträffa.

Beträffande spånadslin innebär förslaget, att det allmänna prisstödet
liksom under senare år skall maximeras till 75 öre per kilogram linfiber
av spinnbar kvalitet. Vidare bör enligt jordbruksnämnden det särskilda
pristillägget till linberedningsverket i Mellansel av 55 öre per kilogram
spinnbar linfiber oförändrat utgå tills vidare. Möjlighet bör dock finnas att
när som helst ompröva detta stöd. Det nu till linberedningsverket i Växjö
utgående särskilda pristillägget av 15 öre per kilogram spinnbar linfiber
föreslås däremot skola slopas. Därjämte bör enligt nämnden frågan om
fortsatt stöd åt Östra Götalands linodlareförenings linberedning i Växjö göras
beroende av att verksamheten därstädes överflyttas till verket i Laholm.
Nämnden har nämligen funnit, att en dylik överflyttning skulle medföra,
bland annat, en sådan reduktion av beredningsverkens behov av statsstöd,
att det icke synes möjligt för staten att i fortsättningen stödja linodlingen
oavsett om den föreliggande besparingsmöjligheten tillvaratages av beredningsverken
eller icke.

I fråga om hampa föreslås det statliga stödet även i fortsättningen
skola utgå enligt oförändrade grunder. Detta innebär, att utöver det stöd,
som genomsnittligt lämnas övriga jordbruksprodukter, ytterligare skydd
skall kunna utgå. Sammanlagt skall stödet dock icke få överstiga 75 öre
per kilogram spinnbar hampfiber. Det särskilda skyddet för hampan motiverar
nämnden bland annat med det speciella värde, hampodlingen har för
det gotländska jordbruket samt för sysselsättningen och därmed befolkningsutvecklingen
på Gotland.

Jag torde härefter få övergå till en närmare redogörelse för jordbruksnämndens
skrivelse angående det fortsatta stödet åt lin- och hampodlingen
samt för de däröver avgivna yttrandena. Som förut nämnts, har nämnden
företagit vissa utredningar i frågan, vilka redovisats i en särskild promer
moria. Promemorian torde såsom biinga få fogas till detta protokoll.

Statens jordbruksnämnds skrivelse

I sin .skrivelse den 19 mars 1955 lämnar jordbruksnämnden först i anslutning
till nyssnämnda promemoria en sammanfattning av de utredningar,
som verkställts rörande lin- och hampodlingen, samt framlägger därefter
förslag till framtida stödåtgärder för denna odling.

6

Kungi. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Spånadslin

Jordbruksnämnden erinrar om att efter år 1950 fortsatta framsteg har
gjorts såväl i fråga om odlingen som beredningen av lin. Odlingen har
alltmer koncentrerats till de jordar, som bäst lämpar sig härför. Till följd
härav och tack vare en ytterligare förbättrad kännedom om odlingens villkor
har en stegring av hektarskördarna kunnat ernås. De stora variationerna —
såväl kvalitativt som kvantitativt — mellan årsskördarna illusterar å andra
sidan linets beroende av årsmånens växlingar och behovet av en prissättning,
som kompenserar denna ojämnhet. Man kan dock enligt nämnden konstatera,
att det ekonomiska utfallet av de senare årens linodling genomsnittligt
sett torde ha varit tillfredsställande för odlarna. Några svårigheter att få
erforderliga arealer tecknade torde ej ha förelegat.

Beträffande möjligheterna till ytterligare framsteg på odlingens område
anför nämnden i huvudsak följande.

Inom de slättbygdsområden, dit den sydsvenska linodlingen numera koncentrerats,
har man sedan ganska lång tid haft odling av oljelin. Odlarna
har där inställt sig på sen skörd i syfte att erhålla största möjliga fröskörd.
Vid odling av spånadslin är emellertid en tidig skörd nödvändig, för att man
skall få ett så finfibrigt material som möjligt. I den mån en tidig skörd av
spånadslin blir möjlig, kan en förbättrad halmkvalitet påräknas. Liknande
effekt kan ernås genom snabbare skörd med hjälp av nya och mer effektiva
skördemaskiner. Om skörden tillåtes draga ut på tiden, blir kvaliteten
ojämn, därigenom att de senast skördade fälten lämnar ett grövre strå. Beredningsverken
uppges nu ha inköpt ett tillräckligt antal nya linryckningsmaskiner
från Belgien, varigenom en snabbare skörd kan ernås. Man planerar
vidare att övergå till såningsmaskiner, som möjliggör mindre radavstånd
vid sådden, varigenom enligt senaste erfarenheter linstrået blir
finare och fibern av högre kvalitet. Vidare bedriver Riksförbundet Lin och
hampa samt beredningsverken i samarbete med statens jordbruksförsök och
Sveriges utsädesförenings linlaboratorium omfattande sort- och gödslingsförsök,
vilka på längre sikt beräknas leda till kvalitetsförbättringar.

Beredningen av linfiber har numera koncentrerats till de tre linberedningsverken
i Laholm, Växjö och Mellansel. Arbetet på tekniska förbättringar
har fortskridit och synes enligt jordbruksnämnden särskilt i Mellansel
ha givit goda resultat. Alljämt är dock mellanselsverkets ekonomiska
möjligheter sämre än de båda sydligare beredningsverkens.

I fråga om utvecklingen under den senaste fyraårsperioden framhåller
nämnden, att alla beredningsverken har haft att möta dels en markerad kostnadsstegring,
dels en sänkning av produktpriserna. Denna ogynnsamma kombination
har man så långt det varit möjligt sökt motverka genom rationalisering
och andra besparingsåtgärder. Att man dock icke helt lyckats
därmed framgår exempelvis av att laholmsverket, som tidigare varit oberoende
av statsstöd och som för verksamhetsåret 1950/51 hade en bristande
kostnadstäckning av endast ej fullt 3 öre per kilogram fiber, enligt kalkyler
från lantbruksförbundets revisionsbyrå för verksamhetsåret 1953/54 hade

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

en bristande kostnadstäckning eller ett stödbehov motsvarande 32 öre per
kilogram fiber. De förhoppningar på en fortsatt förbättring av linhanteringens
ekonomi, som hystes år 1949/50, har sålunda —• konstaterar nämnden -—•
trots tekniska och organisatoriska framsteg icke kunnat gå i uppfyllelse
till följd av kostnadsstegringen och prisfallet på fiber.

Jordbruksnämnden framhåller vidare, att möjligheterna att i framtiden
förbättra beredningsekonomien torde få bedömas som begränsade. En sänkning
av halmpriset utan att odlingen äventyras är dock en väsentlig faktor,
enär varje öres sänkning av halmpriset direkt avspeglar sig i en minskning
av stödbehovet med omkring 5 öre per kilogram, räknat på all fiber. Den
aktuella tendensen till lönestegringar medför emellertid, att man enligt
nämnden tills vidare torde böra räkna med att de ytterligare rationaliseringsvinster,
som kan stå att ernå genom förbättrade tillverkningsmetoder, helt
eller till väsentlig del kommer att uppvägas av kostnadsstegringar. Nämnden
påpekar därvid, att arbetskraften inom textilfacket alltjämt tillhör de s. k.
låglönegrupperna, samt anför, att man för övrigt får räkna med att rationaliseringen
i fortsättningen till betydlig del kommer att inriktas på åtgärder,
som leder till förbättrad och därmed mer konkurrenskraftig fiberkvalitet.

Som framgår av bilagan har nämnden låtit företaga ingående beräkningar
av de besparingar, som skulle kunna göras genom en överflyttning
av växjöverkets drift till Laholm. Nämnden har funnit, att en dylik överflyttning
skulle medföra en bestående rationaliseringsvinst. Enligt de verkställda
kalkylerna skulle sålunda de fasta kostnaderna vid laholmsverket
kunna nedbringas med 5,75 öre per kilogram fiber och de båda verkens stödbehov
minskas med ett belopp av cirka 300 000 kronor (minimum 225 000,
maximum 385 000 kronor). Härtill torde enligt nämnden sannolikt komma
en reduktion av laholmsverkets rörliga kostnader, motsvarande 2,5—5 öre
per kilogram fiber. Vid en årlig fiberproduktion av 2 000 000 kilogram motsvarar
en minskning av de rörliga kostnaderna med 3 öre per kilogram en
besparing av 60 000 kronor.

I fråga om tullskyddet upplyser jordbruksnämnden, att den under
hand inhämtat från tulltaxekommittén, att något förslag från kommitténs
sida icke är att vänta i fråga om tullskydd för lin- eller hampfiber.

Jordbruksnämnden upplyser i fråga om avsättningsmöj ligheterna
för linfiber, att avtal redan träffats mellan Riksförbundet Lin och
hampa samt spinnerierna rörande avsättningen av 1956—1958 års skördar
av spånadslin. Avtalet innebär i stort sett, att avsättning kan vinnas för fibermängder,
motsvarande de tre nuvarande beredningsverkens fulla kapacitet.
Avgörande för priserna blir liksom hittills utvecklingen på den internationella
marknaden. Hur denna kommer att te sig, kan givetvis icke bedömas
med någon säkerhet. Nämnden konstaterar emellertid, att riksförbundet
på senare tid vid export utfått priser, som väl motsvarar de inhemska pri -

serna.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Beträffande det nuvarande stödbehovet lämnar jordbruksnämnden
följande uppgifter.

Kostnaderna för pristillägg till linfiber har för 1954 års skörd beräknats
till 1 123 000 kronor. För 1953 års skörd uppgick pristilläggen till 1 426 000
kronor. Av sistnämnda belopp hänförde sig i runda tal 555 000 kronor till
Laholm, 470 000 till Växjö och 400 000 till Mellansel, motsvarande respektive
73, 88 och 128 öre per kilogram försåld pristilläggsberättigad fiber. Uträknat
1 procent av erhållet medelpris motsvarar pristillägget för Laholm 26,8, för
Växjö 33,3 och för Mellansel 54,7 procent av varuvärdet. För 1954 års skörd
a^manna pristillägget sänkts till 54 öre. Om medelpriset beräknas
i°rkh °förän.dra.t’ uPP§år pristillägget för 1954 års skörd för Laholm till
19,9, för Växjö till 26,1 och för Mellansel till 46,6 procent av varuvärdet.

Jordbruksnämndens förslag. Jordbruksnämnden diskuterar
i sin skrivelse först skälen för och emot ett bibehållande av det statliga
stödet åt linodlingen och erinrar om att det statliga stödet från början huvudsakligen
motiverats av beredskapsintresset. Av ett av jordbruksnämnden
från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap införskaffat yttrande
framgår emellertid, att en beredskapslagring av linfiber, motsvarande
två årsskördar, beräknas draga en årlig kostnad av endast 270 000 kronor
eller endast en mindre del av kostnaderna för nu utgående statliga
pristillägg för linodlingen. Jordbruksnämnden framhåller vidare, att man
för närvarande icke kan hysa några grundade förhoppningar om att kunna
nedbringa stödkostnaderna till så lågt belopp, att de blir jämförliga med
de beräknade lagringskostnaderna. Ä andra sidan är det enligt jordbruksnämnden
uppenbart att den inbesparade lagringskostnaden vid långvarig
avspärrning endast ger ett mycket ofullständigt uttryck för linodlingens beredskapsvärde.
Man kan nämligen icke räkna med att — sedan odlingen
och beredningen av lin en gång nedlagts — efter två års förlopp åter
kunna fa i gång en linhantering av en standard, som tillnärmelsevis
motsvarar den nuvarande. Såväl odlingen som framför allt beredningen
av spånadslin är i åtskilliga avseenden speciell och förutsätter kunskaper
som, om de icke kan tillföras landet genom importerad arbetskraft,
endast kan vinnas genom långvarig erfarenhet. Jordbruksnämnden framhåller
vidare, att i nyssnämnda kostnader för beredskapslagring icke
inräknats kostnaderna för en beredskapsodling av frö. Det är emellertid
enligt jordbruksnämnden tydligt, att enbart beredskapsskäl icke kan motivera
ett fortsatt statsstöd åt linhanteringen av den storlek, som utgått under
senare år, även om denna hantering på grund av sin särskilda karaktär
far anses ha ett större specifikt beredskapsvärde än jordbruksproduktionen
i allmänhet.

Jordbruksnämnden framhåller, att som motiv för stödet åt beredningsverket
i Mellansel har, förutom beredskapsintresset, anförts det särskilda
värde, som en linodling i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes,
enär den erbjuder möjlighet till viss variation i produktionsinriktningen.
Å andra sidan, papekar nämnden, har i detta sammanhang erinrats om
att antalet norrländska linodlare är mycket begränsat (för närvarande om -

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

9

kring 500), varför de betydande belopp av allmänna medel, som ett uppehållande
av linodlingen i Norrland kostar (för närvarande omkring 300 000
kronor per år) knappast kan anses komma det norrländska jordbruket i
allmänhet till godo. Räknat per odlare utgör det nuvarande stödet ej mindre
än cirka 600 kronor.

Även om beredskapsintresset sålunda icke helt kan motivera ett fortsatt
stöd åt linodlingen, finner jordbruksnämnden det naturligt, att linodlingen
i varje fall skall åtnjuta samma grad av skydd som annan vegetabilieproduktion.
För det fall att linodlingen nedlägges, skulle nämligen andra
grödor komma att produceras på de nuvarande linarealerna. Jordbruksnämnden
erinrar härvid om att jordbruksprisutredningen konstaterat, att
de inhemska priserna på de av våra jordbruksprodukter, som går i internationell
handel, i november 1954 genomsnittligt översteg de internationella
med omkring 20 procent samt att denna prisskillnad möj liggöres genom
det nuvarande gränsskyddet. De procentsiffror, som i det föregående anförts
för det nu aktuella stödet åt linodlingen, beräknade i förhållande till
produktvärdet, ger enligt jordbruksnämnden vid handen, att i varje fall
iaholmsverket för närvarande kan bedriva sin verksamhet innanför ett på
sådant sätt begränsat skydd. För växjöverkets del finner nämnden det
emellertid tveksamt, huruvida beredningsverksamheten kan drivas med
ett till 20 procent av produktvärdet maximerat stöd.

Sedan tyngdpunkten i såväl laholms- som växjöverkets kontraktsodlingar
av spånadslin förskjutits till västra Skåne, har enligt jordbruksnämnden
frågan om en fusion av de båda verken samt en nedläggning av växjöverket
aktualiserats. I syfte att utröna verkningarna av en dylik åtgärd i olika hänseenden
har jordbruksnämnden låtit verkställa speciella undersökningar i
frågan samt fört överläggningar med ledningen för verken. I sin skrivelse
anför jordbruksnämnden härom följande.

I fråga om växjöverket har från företagsledningens sida vid överläggningar
med jordbruksnämnden framhållits, att man i fortsättningen icke
ifrågasätter att erhålla något stöd utöver det på grundval av laholmsverkets
produktionskostnader beräknade allmänna pristillägget. Härvid är emellertid
enligt jordbruksnämnden att märka, att detta uttalande förutsätter, att
växjöverkets odlingar väsentligt ökas. Vid oförändrad ram för den statsunderstödda
produktionen skulle detta innebära, att laholmsverkets odlingar
måste minskas i motsvarande grad. Enär emellertid kostnadssänkningen i
Laholm möjliggjorts just genom en ökning av dess avverkning, har man
självfallet vid en minskning av avverkningen att emotse ett återigen ökat
stödbehov för Iaholmsverket. Då kostnaderna i Laholm skulle läggas till
grund för stödet åt samtliga beredningsverk, skulle alltså resultatet bli ett
väsentligt ökat anspråk på statsstöd åt linhanteringen. Om detta anspråk
icke skulle kunna tillgodoses, bleve följden, att intet av beredningsverken
finge ekonomiska möjligheter att fortsätla sin verksamhet.

På jordbruksnämndens föranstaltande har Sveriges lantbruksförbunds
revisionsbyrå företagit vissa driftsanalyser. Dessa visar för året 1953/54 en
differens i kostnadstäckningen mellan Iaholmsverket och växjöverket av 32
öre per kilogram rötad fiber till det senare verkets nackdel. Byråns kalkyl för

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

driftskostnaderna efter en fusion anger besparingsmöjligheter motsvarande
10—15 öre per kilogram rötad fiber.

Mot denna bakgrund finner jordbruksnämnden det icke vara möjligt för
staten att i fortsättningen stödja linodlingen utan att hänsyn tages till huruvida
den föreliggande besparingsmöjligheten tillvaratages av beredningsverken
eller icke.

Jordbruksnämnden har inhämtat arbetsmarknadsstyrelsens yttrande angående
de arbetsmarknadsmässiga synpunkter, som är att beakta i samband
med den föreslagna fusionen. Av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande framgår,
att styrelsen — oaktat följderna ur sysselsättningssynpunkt av ett nedläggande
av växjöverket — med hänsyn till de besparingar, som står att
vinna, icke vill motsätta sig en sådan åtgärd. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar
även som sin åsikt, att i samband med ett nedläggande av verket vissa
ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid de vid avvecklingen av hampberedningsverket
i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna bör tillämpas.

Jordbruksnämnden upplyser vidare, att enligt inhämtade upplysningar
tanken på en fusion synes omfattas av båda föreningsstyrelserna, dock att
en minoritet inom växjöverkets styrelse lär motsätta sig en sådan. Frågan
om fusion har enligt jordbruksnämnden icke varit underställd föreningsstämmorna.
Emellertid anser jordbruksnämnden för sin del, att den genom
en fusion uppkommande möjligheten till besparingar är av så stor inverkan
på beredningsverkens behov av statligt stöd, att frågan om fortsatt
stöd åt östra Götalands linodlareförenings linberedning bör göras beroende
av att verksamheten överflyttas till laholmsverkets anläggningar. Jordbruksnämnden
har hos ledningen för laholmsverket inhämtat, att samtliga
växjöföreningens leverantörer kan påräkna att få sin halm mottagen i
Laholm. Någon ekonomisk olägenhet för odlarna i växjöområdet skulle icke
uppkomma genom en dylik anordning, eftersom halmen skulle avhämtas
hos odlarna utan kostnad för dessa. Därest en fusion icke kommer till
stånd, skulle svårigheter kunna uppstå för beredningsverken att begränsa
kostnaderna så, att de kan bedriva sin verksamhet med ett statsstöd, som
ligger inom ramen för det genomsnittliga jordbruksskyddet.

Vad angår frågan om behovet av ett extra pristillägg till mellanselsverket
anför jordbruksnämnden bland annat följande.

Genom den omläggning av produktionsinriktningen till enbart lin briséframställning,
som företagits, har verkets beredningskapacitet ökat väsentligt.
Numera kan vid fullt utnyttjande av kapaciteten beredas närmare 2 500
ton repad linhalm per år. Föreningen Norrlandslin har därför år 1954 ökat
odlingsarealen till cirka 700 hektar. Tack vare de förbättrade odlingsresultat,
som erhållits efter omläggning av odlingsverksamheten till för spånadslin
lämpliga jordar, och företagna rationaliseringar i beredningen har föreningen
kunnat verkställa normal avskrivning inom företaget samt erlägga
förfallande amorteringar och räntor på återstående statslån trots den höjning
av löner till arbetare och tjänstemän samt av övriga omkostnader, som
förekommit under de senaste åren. Samtidigt som fiberpriserna sänkts med
ungefär 30 procent och det allmänna pristillägget minskats från 1 krona till

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

54 öre per kilogram, har föreningen kunnat stabilisera sin ekonomiska ställning.
Att föreningen likväl icke har ekonomiska möjligheter att driva sin
verksamhet utan ett särskilt pristillägg utöver det allmänna pristillägget
framgår av de förut omnämnda driftsanalyserna. Dessa utvisar för verksamhetsåret
1953/54 en bristande kostnadstäckning av 32 öre per kilogram
fiber för laholmsverket och 87,4 öre för mellanselsverket. Skillnaden, 55,4
öre per kilogram fiber, utgör ett uttryck för mellanselsverkets extra stödbehov,
räknat på all producerad fiber. Då den totala fiberproduktionen sagda
år uppgick till omkring 415 000 kilogram, skulle alltså totalbehovet av extra
stöd ha uppgått till cirka 230 000 kronor. I verkligheten har emellertid stödet
utgått med endast 165 000 kronor. Det kalkylerade underskottet är nämligen
delvis fiktivt, i det att däri ingår vissa kalkylmässiga räntekostnader
även för den räntefria delen av verkets lån och det faktiska avskrivningsbehovet
för verket minskats genom att vissa maskiner, särskilt skäktturbinen,
blivit överflödiga genom övergången till tidigare omnämnd förenklad
beredningsmetod.

Jordbruksnämnden framhåller, att någon möjlighet till minskning av det
speciella norrlandsbidraget — av det framlagda siffermaterialet att döma —
icke synes föreligga för närvarande. Å andra sidan har enligt jordbruksnämnden
från företagsledningens sida under hand upplysts, att man räknar
med att icke behöva begära någon höjning av norrlandsbidraget, om en
sänkning av det allmänna pristillägget skulle ske.

I enlighet med vad sålunda anförts, föreslår jordbruksnämnden, att principbeslut
skall fattas om ett fortsatt allmänt stöd åt linodlingen, vilket i
stort sett bör motsvara det skydd andra jordbruksprodukter i genomsnitt åtnjuter,
därvid dock den nuvarande maximeringen av det allmänna pristillägget
till 75 öre per kilogram spinnbar fiber bör bibehållas. Om stödet åt
linodlingen genom ett sådant beslut inordnas i det allmänna jordbruksskyddet,
finner jordbruksnämnden skäl ej föreligga att på förhand tidsbegränsa
giltigheten av beslutet. Att omprövning skall kunna ske vid ändrade
förhållanden förutsätter dock jordbruksnämnden vara självfallet.

Frågan huruvida särskilt stöd åt den norrländska linproduktionen framdeles
skall utgå finner jordbruksnämnden böra avgöras i huvudsak med ledning
av en avvägning gentemot kostnaderna för och vinsten av andra alternativa
möjligheter att tillgodose det norrländska jordbruket. Jordbruksnämnden
är för sin del tveksam om huruvida en sådan avvägning kommer
att utfalla till förmån för ett bibehållande av det extra norrlandsstödet åt
linproduktionen men vill icke motsätta sig, att detta utgår tills vidare. Möjlighet
bör dock enligt jordbruksnämnden finnas att när som helst ompröva
detta stöd, vilket nu är maximerat till 55 öre per kilogram spinnbar fiber.

Slutligen konstaterar jordbruksnämnden, att det tekniska systemet för
statsstödet åt linodlingen, vilket antogs år 1951, synes ha fungerat tillfredsställande.
Den föreslår därför, att systemet skall tillämpas jämväl i fortsättningen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Hampa

Beträffande hampa anför jordbruksnämnden, att odlingen nu är
koncentrerad till Gotland, där den täcker en areal av omkring 1 000 hektar.
Efter en katastrofal missväxt år 1952 har man nu åter fått fram eget utsäde,
varigenom man kan påräkna en mera ensartad halm och tidigare skörd. De
likvider, som odlarna erhållit, har på senare år (bortsett från katastrofåret
1952) motsvarat omkring 700 kronor per hektar. Detta utbyte får enligt
nämnden anses som tämligen lågt och det intresse, varmed hampodlingen
omfattas på Gotland, bör därför delvis förklaras av andra faktorer, främst
hampans värdefulla egenskaper för de gotländska myrmarkerna för bekämpandet
av ogräs.

I fråga om beredningen upplyser jordbruksnämnden, att beredningsverket
i Visby under senare år genomgått en ganska genomgripande
teknisk förbättring och rationalisering. I den män dessa förbättringar inverkat
på resultatet under verksamhetsåret 1954, har de dock icke kunnat
till fullo kompensera de under senare år inträffade kostnadsökningarna,
främst lönestegringen. Produktionskostnaden, räknad i öre per kilogram fiber,
ligger sålunda nu något högre än under senare delen av 1940-talet. Samtidigt
har en icke oväsentlig nedgång av fiberpriserna ägt rum. Utvecklingen
är alltså analog med den, som ägt rum på linets område.

Jordbruksnämnden upplyser beträffande avsättningsmöjligheterna,
att jämväl för hampfiber avtal redan träffats mellan Riksförbundet
Lin och hampa samt spinnerierna om avsättningen av 1956—1958 års
skördar av hampa. Det nya försäljningsavtalet synes enligt jordbruksnämnden
stå i god överensstämmelse med visbyverkets kapacitet. Något utrymme
för export av svensk hampfiber torde normalt icke föreligga.

Beträffande det nuvarande stödbehovet lämnar jordbruksnämnden
föliande UDneifter.

För den senast beredda och försålda skörden, d. v. s. 1953 års skörd, uppgick
kostnaderna för pristillägg till närmare 540 000 kronor, motsvarande
42 procent av medelpriset för den pristilläggsberättigade fibern. Tillräckliga
skäl finnes icke att vid oförändrade priser och kostnader räkna med någon
mera väsentlig nedpressning av detta stödbehov. I den mån man har anledning
att vänta stegrade kostnader (exempelvis för löner) eller fallande fiberpriser,
bör man i stället räkna med ett ökat stödbehov.

Jordbruksnämndens förslag. Jordbruksnämnden diskuterar
först skälen för och emot ett bibehållande av det statliga stödet åt hampodlingen
på Gotland och anför att, om samma allmänna synpunkter lägges på
frågan om stödet åt hampodlingen, som förut anförts beträffande linodlingen,
resultatet blir, att hampodlingen i varje fall bör kunna påräkna ett
stöd, motsvarande det genomsnittliga skyddet för våra jordbruksprodukter
(för närvarande 20 procent av varuvärdet). Därest staten i fortsättningen
skall stödja hampodlingen på Gotland, får tydligen, påpekar jordbruks -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

nämnden, återstoden av det aktuella stödbehovet — för närvarande omkring
22 procent — täckas med andra motiveringar än dem, som faller inom ramen
för det allmänna jordbruksskyddet och beredskapsintresset. Jordbruksnämnden
erinrar om att i detta avseende i tidigare sammanhang två huvudfaktorer
har åberopats, nämligen dels odlingens speciella värde för de gotländska
myrmarkerna, dels beredningens värde för möjligheterna till industriell
sysselsättning på ön. I det förstnämnda avseendet kan emellertid
enligt jordbruksnämnden invändas, att hampans speciella odlingsvärde på
Gotland bör motivera icke ökat stöd utan minskade anspråk på likvid för
halm och frö från odlarnas sida. Jordbruksnämnden påpekar, att så även
i viss utsträckning varit fallet. I den mån detta resonemang är riktigt, torde
spörsmålet om ett fortsatt statsstöd åt hampodlingen i huvudsak bli en fråga
om huruvida hampodlingens särskilda värde för sysselsättningsmöjligheterna
inom jordbruk och industri på Gotland motiverar en årlig kostnad, som
för närvarande kan beräknas till 200 000 å 250 000 kronor tör år och som
kommer »ovanpå» ett av allmänna jordbruks- och beredskapsskäl beräknat
stöd av ungefär samma omfattning.

I detta sammanhang erinrar jordbruksnämnden om att den vid sitt ställningstagande
år 1953 till frågan om omfattningen av det fortsatta stödet åt
hampodlingen i skrivelse till Kungl. Maj:t anförde bland annat följande rörande
betydelsen av hamphanteringen på Gotland.

Ehuru det utsatta läget enligt jordbruksnämndens mening i och för sig
får anses vara en nackdel för visbyverket, vill jordbruksnämnden i detta
sammanhang peka på ett annat förhållande, som också har en beredskapsmässig
aspekt, ehuru av något annat slag. Det är känt, att en tendens till utflyttning
av folk från Gotland till fastlandet gör sig gällande. Detta torde
sammanhänga dels med de ringa sysselsättningsmöjligheterna inom industrien
på Gotland, dels med de särskilda svårigheter för jordbruket på
Gotland, som följer av den starka koncentrationen där av svårodlade myrmarker.
Ehuru hampans betydelse för den enskilde odlaren kan vara lika
stor på fastlandet, medför den stora koncentrationen på Gotland av marker,
vilka icke med framgång kan brukas utan en med lämpliga mellanrum återkommande
hampodling, att bibehållandet av hampan på Gotland blir ett
jordbrukspolitiskt intresse av betydenhet. Mot bakgrunden av vårt framtida
jordbruksprogram, vilket ju syftar till att göra jordbruken bärkraftiga,
framstår det som mycket olyckligt, därest hampodlingen på Gotland skulle
nedläggas och därigenom en hel bygds utkomstmöjligheter inom jordbruket
försämras. Det torde även ur beredskapssynpunkt få anses vara av stort
värde, att befolkningen på Gotland icke uttunnas.

Med hänsyn till samma synpunkter, som innefattas i det citerade yttrandet,
vill jordbruksnämnden för sin del icke motsätta sig, att stödet åt hampodlingen
jämväl efter utgången av nu löpande femårsperiod får utgå efter
nu gällande grunder, därvid den nuvarande maximeringen av det statliga
pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar fiber bör bibehållas. Jordbruksnämnden
förutsätter dock att, liksom beträffande spånadslin, frågan
om det statliga stödet skall tagas upp till omprövning, därest väsentligt ändrade
omständigheter skulle inträffa.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Yttrandena

Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över jordbruksnämndens
förslag till fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen, tillstyrker alla
med undantag av statskontoret och hushållningssällskapet i Kronobergs län
förslaget i dess helhet eller lämnar detsamma utan väsentlig erinran. Statskontoret
förordar för sin del, att även beredningsverket i Mellansel skall
nedläggas. Kronobergs läns hushållningssällskap framhåller önskvärdheten
av att åt odling och beredning av lin även framdeles lämnas statligt stöd av
sådan storlek, att linberedningsverket i Växjö kan bibehållas. Av innehållet
i yttrandena torde i övrigt följande få återges.

Jordbruksnämndens förslag att linodlingen i fortsättningen skulle
få ett allmänt stöd i stort sett motsvarande det skydd, andra jordbruksprodukter
åtnjuter, beröres närmare av Sveriges lunibruksförbund,
som bland annat framhåller, att enligt förbundets bedömande linodlingen
och den därpå grundade linberedningen i södra Sverige nu kan anses stabiliserad
och i konkurrenshänseende fullt jämförlig med annan jordbruksproduktion.
Under sådana förhållanden talar enligt förbundet allt för att
denna odling framgent skall uppehållas och i stödhänseende likställas med
andra jordbruksprodukter. Därvid bör dock beaktas, att gränsskyddets storlek
för andra produkter icke är ensartat och alt storleken av skyddet kan
växla från tid till annan. Om det allmänna stödet till linodlingen i princip
inordnas i jordbruksregleringen, bör enligt förbundets mening vad sålunda
anförts beaktas även i fråga om storleken av det allmänna stödet till linodlingen.

Bereds kapsla g ringen av lin- och hampfiber som alternativ till
fortsatt stöd till lin- och hampodlingen beröres i några yttranden. Svenska
lin-, jute- och hampindustriföreningen 1939 framhåller sålunda bland annat,
att redan det förhållandet, att de svenska linspinnerierna tecknat avtal
om inköp av större delen av den spinnbara linfiber, som framställes i landet
av 1956—1958 års skördar, torde utvisa, att spinnerierna tillmäter den
svenska linfiberframställningen ett ur beredskapssynpunkt icke oväsentligt
värde. Föreningen anför i detta sammanhang vidare i huvudsak följande.

Under det senaste världskriget avstängdes de svenska linspinnerierna
nästan helt från tillförsel utifrån av lin och linblånor. Att driften ändock
kunde upprätthållas i sådan omfattning, att det oundgängligen nödvändiga
behovet av linnevävnader kunde täckas, berodde dels" på" relativt stora ingångslager
av utländskt lin, dels på de samtidigt ökande leveranserna från
de svenska linberedningsverken. Kvaliteten på den svenska linfibern var till
en början ej tillfredsställande men har förbättrats för varje år som gått.
Det visade sig taga många år, innan odlingen gav kvalitetsmässigt godtagbar
linhalm. Lika svårt var det för beredningsverken att få fram "en" tillfredsställande
fiber ur denna linhalm. Mot denna bakgrund anser de svenska linspinnerierna
det vara orealistiskt att räkna med att efter ett eventuellt nedläggande
av den svenska linodlingen på några år åter få till stånd en sådan
odling av lin och en sådan beredning av linhalm, att kvaliteten på framställd
fiber blir någorlunda tillfredsställande.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Den av jordbruksnämnden framförda synpunkten, att linhanteringen på
grund av sin särskilda karaktär får anses ha ett större specifikt beredskapsvärde
än jordbruksproduktionen i allmänhet, underslrykes även av Sveriges
utsädesförening och lantbruksakademien.

I detta sammanhang må nämnas, att kommerskollegium finner det önskvärt,
att — med hänsyn till betydelsen av att fuktighetshalten i linfibern
kan hållas tämligen hög — storleken av det statliga stödet per kilogram fiber
ställes i viss relation till fiberns fuktighetshalt. Ur såväl kvalitativ som ekonomisk
synpunkt synes nämligen enligt kommerskollegium den av beredningsverken
levererade fibern böra hålla högsta tillåtna fuktighetshalt av
12 procent.

Jordbruksnämndens förslag att överflytta linberedningsverksamheten vid
växjö verket till laholinsverket biträdes av samtliga remissinstanser,
som yttrat sig över denna fråga, utom såsom förut nämnts Kronobergs läns
hushållningssällskap. Flera av dessa remissinstanser anför dock, även om
de tillstyrker förslaget, vissa betänkligheter. Sveriges lantbruks förbund vänder
sig hland annat mot jordbruksnämndens förslag att fortsatt stöd åt
Östra Götalands linodlareförenings linberedning skall göras beroende av att
föreningens beredningsverksamhet överflyttas till laholmsverkets anläggningar.
Förbundet hyser starka betänkligheter mot att ett dylikt villkor,
som avser att framtvinga en fusion mellan de båda företagen, uppställes
från statsmakternas sida och förordar i stället, att frågan om en sammanslagning
av verken löses på frivillig väg genom överläggningar mellan berörda
parter. Härom anför förbundet i huvudsak följande.

Förbundet anser det principiellt olämpligt, att en sammanslagning framtvingas
genom åtgärder av föreslagen art, varigenom staten ochså ådrar sig
ett ansvar för de vådor, som kan följa härmed. Staten bör enligt förbundets
mening, då det gäller allmänt stöd, icke gå längre än som är förenligt med
principen om olika företags rätt att arbeta under lika villkor, vilket här
konkret betyder, att de får rätt till samma prisstöd. Så hade ju automatiskt
blivit fallet,''om stödet lämnats genom tullar i stället för pristillägg. Om den
föreslagna vägen beträdes, kan den — fullföljd även på andra områden —
få vittgående konsekvenser för den fria näringsutövningen. I detta sammanhang
må hänvisas till att 1949 års lin- och hamputrednings förslag innebar,
att lika prisstöd skulle utgå till de båda verken. I den sedan framlagda propositionen,
till vilken riksdagen anslöt sig, föreslogs emellertid, att växjöverket
skulle erhålla ett 15 öre högre pristillägg per kilogram fiber än laholmsverket.
Den nu föreslagna åtgärden står i uppenbar kontrast häremot.
Frågan om sammanslagning av de båda företagen bör enligt förbundets mening
lösas på frivillig väg genom överläggningar mellan berörda parter. Om
— såsom förbundet tillstyrker — samma prisstöd nu ges åt båda företagen,
kommer de ekonomiska förutsättningarna ändå att verka pådrivande för att
åstadkomma en fusionsbildning. Då intresse härför redan finnes inom båda
föreningarna, torde man ha god anledning förvänta sig, att samförstånd
skall nås om en lösning, som tillbörligt beaktar de olika på frågans bedömande
inverkande faktorerna.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Lantbruksförbundet berör vidare de fördelar, framför allt ur driftsekonomisk
synpunkt, som kan vara att vinna genom en koncentration av driften
till ett verk, och framhåller, att förbundet i sin verksamhet städse sökt befrämja
driftskoncentration till större, lämpligt avvägda och belägna enheter.
I ett fall som detta bör man dock enligt förbundet beakta även de vådor,
som kan vara förenade härmed. Härom anför förbundet följande.

Farhågorna för vådor av en sammanslagning har framför allt sin grund
däri, att hela odlingen i södra Sverige blir beroende av skördens upparbetning
vid en enda anläggning. En omfattande skadegörelse med långvarig
driftsinställelse genom brand i en sådan, enligt förhållandenas natur tämligen
eldfarlig anläggning skulle innebära förstörelse av stora värden icke
blott i fråga om själva anläggningen med inneliggande lager utan även beträffande
den linskörd, som ej skulle kunna mottagas från odlarna för beredning.
Hela linodlingen skulle härigenom kunna tillfogas ett allvarligt avbräck.
Riskerna i dessa avseenden bör vara väsentligt mindre, när beredningen
är fördelad på två anläggningar. Samma gäller risken beträffande
skadegörelse vid krigsfall. Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande,
medför ett nedläggande av beredningsverket i Växjö svårigheter för
de anställda och för arbetsmarknaden i växjöområdet samt behov av vissa
ersättningar till permitterade arbetstagare under en övergångstid. Vid frågans
ekonomiska bedömande bör även dessa omständigheter och icke blott
de av jordbruksnämnden anförda beräkningarna över möjliga besparingar
genom fusionen tagas i betraktande.

Även med beaktande av nu anförda erinringar anser lantbruksförbundet
emellertid, att en sammanslagning av de båda linberedningsverken kan bedömas
såsom ändamålsenlig och önskvärd.

Liknande synpunkter anföres av Riksförbundet Landsbygdens folk samt
Riksförbundet Lin och hampa.

Hallands läns linodlareförening förklarar sig i sitt yttrande beredd att, i
den mån på föreningen ankommer, medverka till en sammanslagning av de
båda beredningsverken och understryker nödvändigheten av att sammanslagningen
kommer till stånd snarast. Föreningen framhåller, att förslaget
innebär möjligheter till en stabilisering av odlingen och ett förbilligande av
produktionen, som ej bör försittas. Föreningen anför vidare härom följande.

Genom en sammanslagning av de båda beredningsverken skulle bland annat
det sydsvenska odlingsområdet få en sådan utsträckning, att risken för
skördeskador skulle väsentligt elimineras, varigenom en säkrare och jämnare
råvarutillgång skulle kunna påräknas. Den verkställda utredningen visar
även, att till följd av den produktionsökning vid och de rationaliseringar
av beredningsverket i Laholm, som genom en fusion skulle kunna äga rum,
beredningskostnaderna vid laholmsverket skulle kunna sänkas ytterligare,
varigenom behovet av statligt pristillägg likaledes skulle sjunka. Samtidigt
skulle produktionen bli konkurrenskraftigare mot importen.

Östra Götalands linodlareförening finner det visserligen vara mycket beklagligt,
att jordbruksnämnden ansett sig böra rekommendera en nedläggning
av växjöverket, men med hänsyn till de starka skäl, som av jordbruksnämnden
åberopats för en rationalisering av linberedningen, förklarar sig
föreningens styrelse icke vilja motsätta sig, att en fusion kommer till stånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

17

mellan de berörda verken och att driften vid växjöverket överflyttas till laholmsverket.
Föreningen framhåller därvid, förutom de fördelar, som kommer
att vinnas genom direkta kostnadsbesparingar, den större trygghet,
som det sålunda sammanslagna större odlingsområdet kommer att innebära.
Ordföranden i linodlarföreningens styrelse K. Gowcnius har emellertid i
en särskild reservation bland annat påpekat, att vissa uppgifter i de av lantbruksförbundets
driftsbyrå upprättade kalkylerna rörande beräknade besparingar
vid en fusion mellan växjö- och laholmsverken tyder på att olika
bokföringsprinciper tillämpats vid de båda verken, och ifrågasätter därför,
om de angivna kostnadsbesparingarna återger det verkliga förhållandet.
Gowenius anför vidare bland annat, att föreningens styrelse ej i tillräckligt
hög grad beaktat sitt sociala ansvar mot de anställda, och framhåller, att
ett nedläggande av verksamheten vid växjöverket, som sysselätter omkring
120 man, skulle medföra stora sociala vådor för Växjö stad.

Sveriges utsädesförening och lantbruksakademien, vilka uppger sig icke
ha någon principiell erinran mot den föreslagna fusionen, framhåller bland
annat önskvärdheten av att de odlare inom växjöverkets eget område, sydsvenska
höglandet, vilka visat sig med framgång kunna odla lin på jordar
i god hävd, i fortsättningen skall erhålla garanti för att kunna upprätthålla
odlingen och leverera sin linhalm till laholmsverket.

Såsom förut anförts har Kronobergs läns hushållningssällskap ansett det
önskvärt med statliga pristillägg av sådan storlek, att linberedningsverket i
Växjö kan bibehållas. Till stöd för sin uppfattning har sällskapet anfört i
huvudsak följande.

Utan att betvivla riktigheten av den kalkyl, på vilken jordbruksnämnden
grundat sin mening, vill hushållningssällskapet sätta i fråga lämpligheten
av att i ett läge, då investeringarna måste starkt begränsas, slopa värdefulla
anläggningar och lägga ner nära en miljon kronor i nybyggnad på annat
håll. Ur beredskapssynpunkt förefaller det vidare betänkligt att koncentrera
hela beredningen till ett enda verk, som därtill är beläget vid kusten.

Med hänsyn till de besparingar, som beräknas kunna vinnas vid en sammanslagning
med laholmsverket, har arbetsmarknadsstyrelsen icke velat
motsätta sig en sådan. Styrelsen framhåller dock, att ett nedläggande av
linberedningsverket i Växjö skulle medföra svårigheter för de anställda och
för arbetsmarknaden i växjöområdet. Hushållningssällskapet kan bestyrka
riktigheten av detta uttalande och anser, att det förtjänar allvarligt beaktande.
Av det lin, som nu beredes i växjöverket, odlas visserligen för närvarande
endast en mindre del i Kronobergs län, men det synes ej uteslutet,
att odlingen i länet kan återvinna det intresse, som föranledde verkets förläggning
till Växjö.

De omställningsåtgärdcr, som blir en följd av en nedläggning
av linberedningsverksamheten i Växjö, har närmare berörts i det förut omnämnda,
av arbctsmarknadsstgrelscn till jordbruksnämnden avgivna yttrandet.
Styrelsen anför bland annat följande.

De ekonomiska faktorer, som enligt styrelsens mening talar för ett nedläggande
av växjöverket får givetvis vägas mot de sociala följderna härav. Linberedningsverket
i Växjö har stor betydelse för arbetsmarknaden i såväl

2 Bihang till riksdagens protokoll 191)6. 1 samt. Nr 38

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

staden som den omgivande bygden. Särskilt värdefullt är, att verket kan
sysselsätta en större arbetsstyrka på vintern än på sommaren. Förmedlingen
av arbetskraft till verket har underlättats av att icke yrkesutbildad arbetskraft
har kunnat placeras vid detsamma. Ett nedläggande av verket medför
därför ogynnsamma verkningar för arbetsmarknaden i växjöområdet.

Omställningen försvåras av att en stor del av arbetsstyrkan har uppnått
relativt hög ålder och har lång anställningstid vid företaget. I synnerhet för
arbetstagare i 50-årsåldern och däröver bli det svårt att erhålla fasta anställningar.
För de äldsta blir det praktiskt taget omöjligt. Styrelsen förutsätter,
att alla de vid växjöverket anställda, som så önskar, erhåller möjlighet
att flytta över till laholmsverket i samband med den planerade utbyggnaden
därstädes. Många kommer emellertid av olika skäl — innehav av
egna hem eller billiga bostäder — att känna sig så bundna till växjöområdet,
att från deras sida något intresse för överflyttning icke kommer att finnas.
Det är därför icke möjligt att på förhand beräkna, hur många av växjöverkets
arbetare, som skulle acceptera ett erbjudande om anställning vid laholmsverket.
Att antalet icke torde komma att överstiga en fjärdedel av
växjöverkets arbetsstyrka kan man emellertid utgå ifrån. För de arbetare
och tjänstemän, som flyttar över, har drätselkammaren i Laholm genom
sin ordförande förklarat sig beredd att ordna bostadsfrågan genom att uppföra
ett 25-tal lägenheter. Det här förutsatta erbjudandet till växjöverkets
arbetare om överflyttning till Laholm är helt motiverat av sociala skäl. Arbetskraftstillgångarna
i laholmsområdet är nämligen i och för sig tillräckliga
för att fylla det ökade arbetskraftsbehov — ett 60-tal personer — som
skulle bli en följd av den planerade utvidgningen.

Vid ett nedläggande av växjöverket blir det en angelägen uppgift att söka
tillföra Växjö ny industri i stället för den nedlagda. Självfallet är det omöjligt
att på förhand avgöra, hur ansträngningar i detta syfte kommer att
lyckas eller vilken tid det tar, innan en ny industri av lämplig storlek kan
tillföras staden. Det finnes emellertid en del positiva faktorer,''som kommer
att underlätta strävanden av detta slag. Linberedningsverkels lokaler är
förhållandevis goda och bör efter en del omändringsarbeten kunna utnyttjas
för annan industriell tillverkning. Lokalerna har ett bra läge på en rymlig
och utmärkt industritomt med direktanslutning till normalspårig järnväg.
Även i förhållande till staden och bostadsbebyggelsen är läget utmärkt.
Styrelsen förutsätter, att linodlarföreningen på allt sätt underlättar en remdu
strialisering i Växjö genom att vid försäljning av lokalerna fästa avgörande
vikt vid att köparen verkligen har förutsättningar att i lokalerna uppfaga
tillverkningar, som kan skapa bestående sysselsättningsmöjligheter i
växjöområdet. Det är härvid av vikt, att fortlöpande kontakt under omställningen
och försäljningen uppehälles mellan föreningen, jordbruksnämnden
och styrelsen, så att garantier skapas för att arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkterna
blir tillräckligt beaktade.

Även om det blir möjligt att lokalisera ny industri till linberedningsverkets
lokaler i Växjö måste man utgå ifrån att för en del av linberedningsverkets
arbetare — i synnerhet de äldre — svårigheter kommer att föreligga
alt erhålla anställning. Omställningen kan också förmodas draga ut på tiden
och medföra otrygghet och inkomstbortfall för linberedningsverkets arbetare.
Med hänsyn härtill anser styrelsen, att i samband med ett nedläggande
av verket vissa ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid de vid
avvecklingen av hampberedningsverket i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna
bör tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

19

Sammanfattningsvis uttalar arbetsmarknadsstyrelsen, att ett nedläggande
av linberedningsverket i Växjö skulle komma att medföra svårigheter för
de anställda och för arbetsmarknaden i växjöområdet. Med hänsyn till de
stora besparingar, som är att vinna vid en sammanslagning med laholmsverket,
anser sig styrelsen dock icke kunna motsätta sig en sådan. Genom
samfällda ansträngningar bör statsmakterna, staden och linodlarföreningen
söka lösa de i samband med nedläggelsen uppkommande problemen i huvudsaklig
överensstämmelse med vad styrelsen anfört.

Sveriges lantbruksf örbund förutsätter i sitt yttrande, att de omställningskostnader
i form av ersättningar till permitterade arbetare in. m., som blir
följden av en nedläggning av linberedningsverket i Växjö skall bestridas av
statsmedel — antingen genom särskilt anslag för ändamålet eller genom alt
dessa kostnader beaktas vid fixerandet av det prisstöd till linodlingen, som
skall utgå under omställningsperioden — enär en sammanslagning av de
båda beredningsverken förväntas leda till en minskning av statens framtida
kostnader för prisstödet.

Statskontoret finner den i ärendet verkställda utredningen rörande avveckling
av växjöverket icke ha givit ämbetsverket säkra hållpunkter för
att bedöma frågan, huruvida och i vilken utsträckning avvecklingsersättningar
till beredningsverkets arbetare är motiverade.

I fråga om fortsatt särskilt stöd åt linberedningsverket i Mellan
s e 1 understryker flera remissinstanser kraftigt betydelsen av att alla
möjligheter att uppnå mångsidigare produktion i Norrland tillvaratages.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller sålunda bland annat, att linodlingen,
även om antalet odlare icke är särdeles stort, tillsammans med
andra åtgärder i viss mån bidrager till att underlätta det norrländska jordbrukets
problem. Enligt riksförbundets mening måste alla möjligheter att
införa specialodlingar i det norrländska jordbruket vara av största betydelse.

Västernorrlands läns hushållningssällskap anför följande.

Växtodlingen inom Västernorrlands län är i huvudsak inriktad på odling
av foderväxter, avsedda att förädlas i första hand till mjölk. Den därav följande
ensidiga växtföljden ger mycket liten möjlighet till effektiv rationalisering
samt direktförsäljning av grödor. Till följd av klimatiska förhållanden
är möjligheterna till variation i växtföljden mycket begränsade. Dessa
svårigheter blir mera accentuerade, då utvecklingen inom länet synes gå i
den riktningen, att allt flera jordbrukare övergår till kreaturslös eller kreaturssvag
driftsform. Behovet av direkta avsalugrödor framträder då än starkare.
Linodlingen har hittills gett länets jordbrukare en viss begränsad möjlighet
till variation i växtföljden, och det får därför anses önskvärt, att denna
odling bihehålles i minst den omfattning, den för närvarande har. Det synes
vidare, som om den omläggning av produktionen vid mellanselsverket
till framställning av lin brisé, soin skett under de senaste åren, gett verket
möjlighet att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser mot statsverket. Det
bör även av denna anledning finnas möjlighet för ytterligare konsolidering
av verkets ekonomiska ställning.

Liknande synpunkter anföres även av Jämtlands läns hushållningssällskap
och lantbruksakademien. Gävleborgs läns hushållningssällskap fram -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

håller även betydelsen av att linodlingen ur beredskapssynpunkt bibehålies
inom ett sydligt och ett nordligt område, framför allt för erhållande av vidgade
odlingserfarenheter. Linet har enligt sällskapet jämväl betydelse som
handelsvara inom de linodlande delarna av Norrland.

Sveriges lantbruksförbund anför, att linodlingen i Norrland av allt att
döma även framgent måste bli väsentligt dyrare och därför kräva högre
stöd än i södra Sverige. Emellertid, framhåller förbundet, bör beaktas, att
även annan jordbruksproduktion i Norrland erhåller ett högre stöd än det,
som allmänt utgår, samt att andra speciella motiv föranlett upprättandet av
ett linberedningsverk i Mellansel, närmast för att bereda de norrländska
jordbrukarna tillfälle till en mera mångsidig produktion. Enligt förbundets
mening kvarstår dessa motiv.

Enligt Svenska lin-, jute- och hampindustriföreningens åsikt torde det
extra stödet till det norrländska linberedningsverket få bedömas ur andra
synpunkter än beredskapssynpunkter. Den fiber, som framställes av norrländsk
linhalm, kan nämligen enligt föreningens mening ej användas till de
ur beredskaps- och folkförsörjningssynpunkt nödvändigaste linneprodukterna.
Föreningen finner tillika odlingen i södra Sverige utgöra en tillräcklig
grund för en ökad framställning av linfiber i ett avspärrningsläge.

Statskontoret anser, att tillräckliga skäl icke förebragts för ett bibehållande
av linberedningsverket i Mellansel, och förordar, att detsamma nedlägges.

I fråga om jordbruksnämndens förslag till fortsatt stöd åt h a in p o dlingen
på Gotland understryker flera remissinstanser den speciella
betydelse en fortsatt hampodling har för den gotländska jordbruksproduktionen
och det gotländska näringslivet över huvud taget.

1954 års öutredning anför härom bland annat följande.

Jordbruket intager en dominerande ställning inom Gotlands näringsliv.
Av öns invånare är sålunda i runt tal 40 procent att hänföra till jordbruksbefolkning.
Enligt 1950 års folkräkning är av Gotlands förvärvsarbetande
befolkning närmare 39 procent sysselsatta inom jordbruket och endast ungefär
25 procent inom industri och hantverk, inklusive byggnadsverksamhet.
Dessa tal skiljer sig markant från riksmedeltalen och från talen för fastlandslänen,
där industrien ger sysselsättning åt avsevärt större andel av den
förvärvsarbetande befolkningen. Uppenbarligen måste jordbruket även för
framtiden intaga en framträdande plats inom Gotlands näringsliv. På sätt
jordbruksnämnden framhållit, finnes emellertid på Gotland en stor koncentration
av myrmarker, vilka icke med framgång kan brukas utan en med
lämpliga mellanrum återkommande hampodling. Ett nedläggande av hampodlingen
kan därför få ödesdigra återverkningar på utkomstmöjligheterna
inom jordbruket.

Befolkningen på Gotland har sedan flera år stadigt minskat. Under tioårsperioden
1944—1954 har folkmängden sålunda nedgått med något mer än 2
procent. Denna minskning har sin grund i en kraftig utflyttning från ön
och torde böra ses mot bakgrunden av jordbrukets dominerande ställning
och den relativt obetydliga industriella verksamheten. Den genom den fortgående
rationaliseringen inom jordbruket friställda arbetskraften har sålun -

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

da i stor utsträckning icke kunnat beredas sysselsättning på ön. Ett nedläggande
av hampodlingen skulle med all sannolikhet leda till ett ökat bortfall
av självständiga brukningsenheter på ön genom att brukningen av myrmarkerna
försvåras eller omöjliggöres.

Såsom tidigare framhållits är den industriella verksamheten på Gotland
relativt obetydlig. Av naturliga skäl föreligger de bästa förutsättningarna för
industriell verksamhet beträffande sådana företag, som bearbetar öns råvaror.
Det synes därför förenat med stora svårigheter att inom andra områden
utbygga industri på ön. Sett mot denna bakgrund framstår hampberedningsverket
i Visby som ett betydelsefullt inslag i den gotländska industrien. Relativt
sett har verket stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Enligt vad
utredningen inhämtat sysselsätter verket sålunda tillhopa 90 personer. Vid
ett nedläggande av hampodlingen och därmed hampberedningsverket kommer
uppenbarligen stora svårigheter att möta att på Gotland skapa andra
arbetstillfällen åt verkets anställda.

Sammanfattningsvis understryker öutredningen hamphanteringens betydelse
inom Gotlands näringsliv och framhåller vikten av att det fortsatta
stödet åt hampodlingen utformas med tanke även på de speciella problem
ur befolknings- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter, som Gotland har
att brottas med. Öutredningen tillstyrker därför jordbruksnämndens förslag
i denna del.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruksförbund. Förbundet
framhåller i detta sammanhang bland annat följande.

Framstegen i syfte att uppnå en teknisk förbättring samt en rationalisering
av beredningen på hampodlingens område har varit mindre än på linodlingens
och möjligheterna att ernå en tillfredsställande konkurrensförmåga
i förhållande till utländsk produktion synes även vara mindre. Man synes
därför få räkna med att den inhemska hampfiberproduktionen kommer
att bli relativt dyrbar och fordra ett högre prisstöd. Till väsentlig del sammanhänger
detta med sämre odlingsbetingelser i vårt land än i andra länder,
där hampodlingen företrädesvis har sitt säte. Såsom jordbruksnämnden anfört
föreligger emellertid speciella skäl att även fortsättningsvis uppehålla
en liampodling på Gotland. Förutom beredskapssynpunkten och de allmänna
skälen för stöd åt inhemsk jordbruksproduktion får hampodlingens speciella
betydelse för jordbruksproduktionen på de gotländska myrmarkerna
samt hampberedningsverkets betydelse för det gotländska näringslivet här
tillmätas särskild betydelse.

Gotlands bampodlareförcning samt Riksförbundet Lin och hampa framhåller,
bland annat, att hamphanteringen på Gotland ännu icke helt övervunnit
följderna av 1952 års skördekatastrof och därför har stora svårigheter
att anskaffa kapital till rationaliseringsåtgärder. Emellertid finnes från
och med år 1955 tillgång till utsäde av tidigare på Gotland odlade sorter,
varför man har anledning att räkna med ett bättre resultat vid normala odlings-
och bärgningsbetingelser. Förbundet anför vidare.

För att i framtiden undvika brist på lämpligt utsäde ämnar föreningen
lagra en viss kvantitet utsäde av god kvalitet, så alt utsädesbehovet kan säkras,
om en ny katasrof liknande den, som inträffade år 1952, ånyo skulle
drabba hampodlingen. Lagringsförsök pågår vid statens centrala frökonlrollanstalt
för alt utröna lämpligaste sättet för grobarhetens bevarande i hamp -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

frö vid långtidslagring. Vidare pågår försök vid Sveriges utsädesförenings
linlaboratorium rörande förbättring av fiberkvaliteten. Beredningsverket i
Visby vidtager också de åtgärder, som företagets ekonomi tillåter, för att
förbättra beredningstekniken.

Svenska lin-, jute- och hampindusiriföreningen framhåller, att de svenska
spinneriernas intresse för den inhemska liampodlingen trots vissa olägenheter
med den svenskodlade hampan visats genom att köpeavtal tecknats
för så gott som hela den inhemska skörden till och med skördeåret 1958.
Föreningen anför vidare i huvudsak följande.

Den svenskodlade hampan kan i kvalitei icke mäta sig med exempelvis
italiensk och är därför icke lämplig till vissa produkter. Vidare kan den i
viss utsträckning ersättas av andra naturprodukter eller av papper men kan
även — fastän det är mycket oekonomiskt — själv ersätta importerad fiber,
t. ex. sisal och manila. Då hampan måste konkurrera med ett antal andra
fibrer samt papper, är det naturligt, att priset på denna fiber blir utsatt
för växlingar. De svenska spinnerierna kan på grund av den hårda konkurrensen
ej betala ett högre pris för den inhemska liampfibern än det, som
på världsmarknaden betalas för annan fiber, vilken användes för samma ändamål
som den svenska hampan. Det statliga stödet till hampodlingen bör
därför sättas så högt, att det täcker skillnaden mellan framställningskostnaden
och världsmarknadspriset på de utländska fibrer, som den inhemska
hampan kan ersätta.

Statskontoret uttalar, att ämbetsverket för närvarande icke vill motsätta
sig, att beredningsverket i Visby bibehålies. Därest kostnaderna för anläggningen
skulle fortsätta att öka, bör emellertid enligt statskontorets mening
frågan om subventioneringen av verksamheten upptagas till omprövning.

Framställning om bibehållande av linberedningsverket i Växjö

I en den 12 september 1955 dagtecknad skrift har ordföranden i stadsfullmäktige
i Växjö, konsuln Carl Petri såsom representant för Växjö stad
hemställt om förslag till riksdagen om sådana åtgärder, att linberedningsverket
i Växjö — för att kunna fortsätta sin verksamhet — skall få behålla
sin tillverkningskvot och sitt statsstöd efter samma grunder som laholmsverket.
Till stöd för sin framställning anför Petri till en början följande.

Växjö stad har gjort betydande uppoffringar för att få linberedningsverket
till stånd. Verket sysselsätter cirka 120 arbetare och utgör en värdefull
komplettering till övriga industrier i staden. Även för det närbelägna S:t
Sigfrids sjukhus är det till fördel att kunna utföra viss arbetsträning vid
verket. Ur allmän synpunkt synes det vara till viss fördel, att antalet verk i
södra Sverige är två. Därigenom minskas brandriskerna, och beredskapssäkerheten
blir större. De ekonomiska fördelarna av en sammanslagning av
växjö- och laholmsverken måste därför vara betydande, om en sådan skall
vara motiverad.

Petri upplyser, att han för att undersöka, huru det förhåller sig med de
ekonomiska fördelarna av en sammanslagning av växjö- och laholmsverken,

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

har gått igenom det siffermaterial, som ställts till hans förfogande. Han
har därvid, så långt det varit möjligt utan tillgång till hela bokföringen, sökt
pröva hållbarheten i de i jordbruksnämndens skrivelse med förslag till
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen anförda kalkylerna. Härom anför
Petri i huvudsak följande.

Till en början fäster man sig vid att utredningen om kostnadsbesparingarna
bygger på endast ett verksamhetsår. Det kan knappast vara riktigt att
göra en prognos med så vittgående konsekvenser, som det här är fråga om,
på så kort sikt. Många faktorer kan påverka årsresultaten och en jämförelse
för längre period blir mera rättvis. Bland annat må påvisas, att växjöverket
under åren 1950—1953 kunnat redovisa ett skördeutbyte, som varit
190 kronor per hektar större än vad laholmsverket kunnat redovisa. Växjöverket
har vidare av sina anläggningskostnader, cirka 3 miljoner kronor,
kunnat amortera cirka 2,3 miljoner kronor, under det att laholmsverket
gjort betydligt mindre amorteringar. I den framlagda analysen vill man pavisa
en kostnadsbesparing om cirka 220 000 kronor per år. I kommentaren
härtill anföres, att till dessa faktiska inbesparingar kommer minskade årliga
kostnader för räntor och avskrivningar som följd av att den erforderliga
investeringen i verket i Laholm beräknas bli lägre än den nuvarande
i verket i Växjö. Den årliga inbesparingen har beräknats till 160 000 kronor.
Den är emellertid endast skenbar och helt avhängig av på vilka ekonomiska
villkor avvecklingen i Växjö kan äga rum. Jordbruksnämnden drar den
slutsatsen, att besparingarna blir minimum 225 000 kronor och maximum
(225 000 + 160 000=) 385 000 kronor. Vad först beträffar 225 000-kronorsbeloppet
ingår i denna summa 121 000 kronor som minskning av fasta kostnader
för rötnings-, torknings- och beredningsavdelningen. De fasta kostnaderna
för rötning och torkning av 6 235 ton halm i Laholm redovisas med
86 530 kronor, medan samma kostnader för rötning och torkning av 3 721
ton halm i Växjö redovisas med 129 165 kronor. Siffrorna förefaller icke
ekvivalenta, och de utgör icke något bevis för att rötning och torkning behöver
vara dyrare i Växjö än i Laholm. Avgörande för ett töretags effekt är
icke dess absoluta utan dess optimala storlek. Så t. ex. ger det god effekt
att högrationalisera en ladugård, så att en skötare kan sköta ett sextiotal
mjölkande kor. Om koantalet ökas till exempelvis 80, blir effekten mindre,
eftersom det blir svårt att rätt disponera den andre skötarens tid. Den för
rötnings- och torkningsavdelningen framräknade besparingen är således
mycket osäker. Vad därefter angår 160 000-kronorsbeloppet synes man där
ha räknat på följande sätt: Investeringen i Växjö är cirka 3 miljoner kronor
och nyinvesteringen i Laholm 1,4 miljoner kronor. Skillnaden utgör 1,6
miljoner kronor, varå den årliga annuiteten är 160 000 kronor. Beräkningen
är teoretisk. Om växjöverket slopas och realiseras för under mycket gynnsamma
förhållanden 500 000 kronor, får den fusionerade föreningen ett nytt
kapital om (1 400 000 — 500 000 =) 900 000 kronor att betala annuitet på.
Besparingen å 160 000 kronor förbytes till en årsutgift om minst 90 000 kronor.
Härtill kommer, att investeringarna i Laholm icke torde kunna begränsas
till 1,4 miljoner kronor. Troligen kräves eu del ytterligare byggande av
rötningsbassänger och torklador. Bilar måste nyanskaffas. Laholms stad
beräknas bygga ett 20-tal bostäder. Skall så plattfabrik byggas och spinneri
eventuellt köpas, rör det sig om investering av stora mått. Då tillgängliga
resurser för närvarande behöves till angelägnare och säkrare ändamål, synes
eu förflyttning av linberedningsverket från Växjö icke vara ekonomiskt
försvarbar.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Jordbruksnämnden har den 27 september 1955 avgivit utlåtande över
framställningen. Enär denna i huvudsak innefattar en kritik av de sifferuppgifter
och beräkningar, på vilka nämnden grundat sitt ställningstagande
samt dessa på nämndens uppdrag sammanställts av Lantbruksförbundets
revisionsbyrå aktiebolag, har nämnden berett revisionsbyrån tillfälle att
avge yttrande över Petris framställning. Enligt nämndens mening utvisar
revisionsbyråns yttrande, att vad som i framställningen anförts angående
växjöverkets bättre ekonomiska förutsättningar icke är hållbart. Härav
följer, att nämnden icke heller kan godtaga invändningarna mot beräkningen
av den kostnadsbesparing, som skulle kunna vinnas genom en driftskoncentration.

I det av revisionsbyrån avgivna yttrandet anföres i huvudsak följande.

Beträffande kritiken mot^att utredningen om kostnadsbesparingarna
bygger på endast ett år upplyser revisionsbyrån, att
utredningen i enlighet med direktiv från jordbruksnämnden omfattade en
analys av kostnadsstrukturen under de fyra senaste bokföringsåren. Då
det gällde att välja ett tillfredsställande underlag för utarbetande av kostnaderna
för driften vid en gemensam anläggning, måste flera faktorer tagas
i beaktande. I första hand måste skörden vara kvalitativt ganska likformig,
i andra hand måste verkens utbyggnad och kostnadsstruktur vara jämförbara.
Det enda år, som uppfyllde dessa fordringar, var bokföringsåret 1953/
54. Laholmsverket hade år 1953 utsträckt sitt odlingsområde till Skåne,
varjämte såväl detta verk som växjöverket året dessförinnan byggt ut sin
kapacitet på skilda områden. Då dessutom båda verken på grund av den
fortgående rationaliseringen uppvisade den lägsta kostnaden per enhet bokföringsåret
1953/54, ansågs det vara mest lämpligt att basera besparingskalkylen
på detta års kostnadssiffror.

Den i framställningen anförda uppgiften, att växjöverket under
åren 19 50 —1953 kunnat redovisa ett skördeutbyte,
som varit 190 kronor per hektar större än laholmsverkets
har revisionsbyrån icke kunnat kontrollera. En jämförelse i avseende
på skördeutbytet synes emellertid enligt revisionsbyråns mening knappast
ge ledning vid ett bedömande av de bägge verkens betalningsförmåga,
enär bland annat storleken av halmskörden per hektar, odlingens belägenhet
etc. spelar in. Salunda bör beaktas, att växjöverkets odlingar sedan cirka sex
år till huvudsaklig del eller till omkring 80 procent är belägna på Söderslätt,
medan laholmsverket först år 1953 utsträckte sin odlingsareal till Skåne.
För att eliminera olikheterna i hektarskördar mellan Halland och Söderslätt
bör jämförelse göras mellan de priser, som verken kunnat betala per
kilogram halm. En utredning rörande verkens inköpskostnad per kilogram
halm från egna odlare under fyraårsperioden 1950—1955 har därför verkställts.
Denna visar, att det av laholmsverket betalda genomsnittspriset för
de fyra åren utgjort 19,24 öre per kilogram mot 24,81 öre per kilogram vid
växjöverket. Av den merbetalning av cirka 5,5 öre, som sålunda redovisas
for växjöverket, härrör drygt 5 öre från detta verks högre statsbidrag (detta
uppgår för växjöverket till 11,72 öre och för laholmsverket till 6,63"öre per
kilogram från odjare inköpt halm). Merbetalningen från växjöverket skulle
alltså netto uppgå till knappt 0,5 öre per kilogram. Härvid är dock att märK3,
citt laholmsverket lämnar sina odlare bättre service vid halmens hämtning.
Denna kan värderas till lägst 1 öre per kilogram. Laholmsverket hämtar
nämligen halmen direkt hos odlaren med bil utan kostnad för denne,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

medan hos växjöverket odlaren själv får ombesörja transporten till verket
eller till närmaste järnvägsstation. I de fall växjöverket hämtar halmen hos
odlaren med bil, debiteras denne med 1 öre per kilogram härför. Ett annat
sätt att jämföra beredningsverkens betalningsförmåga för halm är att framräkna
det halmpris, som de skulle ha kunnat betala, om endast utbytet av
rötad fiber lagts till grund för betalningen och något statsstöd icke utgått.
Enligt en sådan uträkning skulle laholmsverket ha kunnat betala 16,13
öre och växjöverket 14,47 öre per kilogram halm.

Utöver inkomsterna av fiber har växjöverket under de gångna åren dels
haft en engångsvinst å frö, vilken icke stått laholmsverket till buds, dels
haft en icke oväsentlig inkomst från tillverkning av drev- och packningsgarn.
Dessa två inkomstposter har verkat höjande på växjöverkets betalningsförmåga
i förhållande till laholmsverket. Den tillverkning av packningsgarn,
som finnes i Växjö, utgör en stor tillgång för detta verk, då man
härigenom kan få ett utbyte av den sämre fibern, vilket är väsentligt större
än om denna skulle säljas. En utvidgning av denna förädlingsverksamhet,
som kan komma till stånd vid ett gemensamt verk, skulle ge ett sådant
en icke oväsentligt större merinkomst än om tillverkningen endast bedrives
vid ett av de nuvarande två verken. Samma förhållande torde råda i fråga
om den av laholmsverket nu igångsatta plattillverkningen. Enligt uppgift
skall denna ge en god avkastning av de nu värdelösa skevorna. Vid en sammanslagning
av verken står större skevkvantitet till förfogande och det
ekonomiska utbytet bör kunna ökas icke oväsentligt.

Av det anförda synes enligt revisionsbyråns mening den slutsatsen kunna
dragas, att laholmsverkets betalningsförmåga i dag med lika statsstöd
och under i övrigt lika förhållanden torde ligga över växjöverkets samt att
de ekonomiska fördelarna i fråga om biproduktstillverkningarna torde bli
väsentligt större vid en sammanslagning än om beredningsverken arbetar
var för sig med var sin produkt. Ytterligare bör tilläggas, att de bägge beredningsverkens
avräkningspriser för frö varit i stort sett lika höga under
den sistförflutna fyraårsperioden. Växjöverket har under vissa år betalat några
ören mer per kilogram än laholmsverket, men totalt uppgår denna merbetalning
till ett förhållandevis obetydligt belopp.

I fråga om påpekandet att växjöverket amorterat mera på
sina anläggningstillgångar än laholmsverket framhåller
revisionsbyrån, att det är oklart, huruvida därmed avses amorteringen å
det erhållna statslånet eller verkställda avskrivningar å anläggningstillgångarna.
För att få en komplett bild har därför i följande tablå sammanställts
uppgifter om såväl amorteringen å statslånen som de verkställda avskrivningarna
å anläggningstillgångarna.

Amortering å statslån

Växjöverket

Lån intill 30/6 1952.................... 1 754 400

Därav amorterat........................ 1 529 666,18

Rest 224 733,82

Lån efter 30/6 1952 .................... 510 100

Summa lån 30/6 1955 734 833,82

Laholmsverket

1 099 900
1 099 900

1 201 900

1 201 fWO

Alt laholmsverkets amorteringar ligger lägre än växjöverkets är helt beroende
på att det förstnämnda verkets ursprungliga statslån varit lägre än
det sistnämnda verkets. För de senast erhållna lånen har amorteringstiden
ännu icke börjat. Här kan tilläggas att, medan växjöverket har till 80 pro -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

cent finansierat sina anläggningskostnader med statliga lån och bidrag, laholmsverket
har utnyttjat sådan finansiering till 63 procent.

Avskrivning å anläggningstillgångar

Växjöverket

Laholmsverket

Totalt anskaffningsvärde från företagens start ....
Avgår statsbidrag................................

3 205 028

297 800

3 972 167

194 100

Netto anskaffningsvärde

2907 228

3 778067

Avgår brandskadeersättning till växjöverket respek-tive försäljningsintäkt och anslag från Laholms
stad till laholmsverket ..........................

177 683

90 586

Rest

2 729515

3 687 481

Avgår verkställda avskrivningar ................

2 177 215

2 027 848

Bokfört värde per 30/6 1955

552 330

1659633

Avskrivningarna å anläggningstillgångarna har gjorts med skattemässigt
tillåtna procentsatser. Att laholmsverkets restvärde per den 30 juni 1955 är
större än växjöverkets beror på att laholmsverket verkställt stora nyinvesteringar
de senaste åren (för bokföringsåren 1952/53 och 1953/54 tillsammans
1 535 000 kronor), vilka icke kunnat avskrivas på grund av gällande
begränsning i rätten till fri avskrivning.

Vad angår de kalkylerade kostnadsbesparingarna vid
sammanslagning av växjö- och laholmsverken framhåller revisionsbyrån beträffande
den faktiska kostnadsbesparingen å 220 000 kronor, att det förhållandet,
att rötningen vid växjöverket är så pass mycket dyrare än vid
laholmsverket, har rått icke endast under bokföringsåret 1953/54 utan även
under tidigare år. Speciell uppmärksamhet har ägnats åt detta problem vid
uppgörande av de årliga driftsanalyser, som revisionsbyrån utarbetar för
verkens räkning, och revisionsbyrån har därvid sökt utröna orsakerna till
differensen genom en särskild undersökning. Någon klarhet i frågan har
dock icke kunnat vinnas. En törklaring till de högre fasta kostnaderna vid
växjöverket är, att laholmsverket drivit rötningen snabbare och med betydligt
större kvantitet. Även om detta har en väsentlig inverkan på storleken av
de fasta kostnaderna, förklaras icke hela differensen härigenom. Det kan
tänkas, ehuru det icke är sannolikt, att en fellitterering skett i växjöverkets
bokföring, varigenom kostnaderna för rötnings- och torkningsavdelningen
blivit för höga. En sådan fellitterering påverkar dock icke totalkostnaden,
då i så fall en annan avdelning skulle ha utvisat en motsvarande högre kostnad.
Här kan tilläggas, att växjöverkets totalkostnader under den senaste
treårsperioden legat 6—8 öre per kilogram halm över laholmsverkets. Vid
uppgörande av kalkylen över besparingar vid en sammanslagning har speciell
hänsyn tagits till att laholmsverkets kostnader för rötnings- och torkningsavdelningen
så väsentligt understigit växjöverkets. Vid kalkylen har
nämligen räknats med att de fasta kostnaderna vid en sammanslagning skall
stiga med 25 procent inom alla avdelningar utom rötningsavdelningen, där
kostnadsökningen beräknats till 50 procent.

I fråga om den skenbara kostnadsbesparingen å 160 000 kronor må framhållas,
att den beräkning av beredningsverkens ränte- och avskrivningskostnader,
som göres vid de årliga driftsanalyserna, baserar sig på verkens ursprungliga
anskaffningskostnad i fråga om byggnader och maskiner med
differentierade procentsatser för olika slag av dessa anläggningsmedel. Denna
kalkyl uppgöres för varje verk för sig. Vid den sammanslagna föreningen
har som bas använts laholmsverkets nuvarande anläggningskostnad, ökad

27

Knngl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

med den beräknade kostnaden för utbyggnaden. För växjöverkets kvarstående
anläggningskostnad har sålunda varken någon ränte- eller avskrivningskostnad
beräknats, då dessa bortfaller i samband med en försäljning.
Om denna metod godkännes för statsstödets framtida utformning och någon
hänsyn till vinst eller förlust vid avvecklingen av växjöverkets anläggningstillgångar
i förhållande till bokfört värde icke tages, sjunker stödet med
160 000 kronor. Detta belopp utgör i så fall en direkt kostnadsminskning
för statsverket. Den besparing, som uppstår för den sammanslagna föreningen,
är helt beroende på de ekonomiska villkor, under vilka växjöverket kan
avvecklas. Besparingen är i detta fall av engångsnatur och kan beräknas
till mellanskillnaden mellan det pris, som erliålles för samtliga tillgångar,
och dessas bokförda värden. Erhålles ett pris understigande bokfört värde,
uppstår förlust.

Kalkylen över den kostnadsbesparing, som kan ernås vid en sammanslagning
av linberedningsverken i Växjö och Laholm samt en koncentration
av driften, har gjorts synnerligen försiktigt. Sannolikheten talar lör att den
faktiska kostnadsminskningen blir större än den beräknade, och det har även
från de berörda beredningsverkens sida gjorts gällande, att besparingen blir
avsevärt större än den, som framkommit i revisionsbyråns utredning. I denna
har problemet berörts, ehuru icke siffermässigt uträknat. Revisionsbyrån
har endast gjort en beräkning över besparingarna i fasta kostnader, men
det är uppenbart, att även en viss minskning av de kostnader, som revisionsbyrån
hänfört till rörliga, är möjlig att ernå. I dessa ingår nämligen en del
kostnader av halvfast natur, som vid ett bättre utnyttjande kan väntas sjunka
per enhet, i varje fall på längre sikt. Revisionsbyrån har som riktpunkt
utgått från att en nedpressning av dessa kostnader med 0,5—1 öre per kilogram
halm kan ernås, vilket skulle motsvara cirka 100 000 kronor. Detta
belopp bör läggas till den tidigare omnämnda besparingen å 220 000 kronor.
Erfarenheten inom svensk industri ger klart vid handen, att en koncentration
av driften till större enheter medför både väsentliga kostnadsbesparingar
och bättre kvalitet på den tillverkade varan. Det torde därför icke
råda något tvivel om att en koncentration av linberedningen i södra Sverige
till ett enda verk kommer att medföra icke oväsentliga besparingar för statsverket
i form av lägre bidrag vid oförändrat fiberpris. De gångna årens rationalisering
vid linberedningsverken torde klart ha visat detta, och den
föreslagna sammanslagningen av linberedningsverken i Växjö och Laholm
synes utgöra ett led i denna rationalisering.

Jordbruksnämnden erinrar i sitt utlåtande över Petris framställning även
om den allmänna bakgrunden till förslaget om en sammanslagning av laholms-
och växjöverken.

Vad i den remitterade skrivelsen anförts angående den beredskapsniässiga
fördelen av att ha två sydsvenska linberedningsverk torde i och för sig
vära riktigt. Likaså är verksamheten vid växjöverket givetvis av värde för
Växjö stad. Under senare år har inträffat eu betydande arbelskostnadsstegring
för linberedningsverken, samtidigt som linfibern avsevärt fallit i pris.
Detta förhållande tillika med de i vårt land rådande odlingsbetingelserna
har medfört, att odlingen och beredningen av lin här icke kan bedrivas utan
statligt stöd. Det statliga stöd, som hittills lämnats linhanteringen, har varit
större än det, som genomsnittligt lämnats det svenska jordbruket. Då man
icke på längre sikt kan räkna med att linhanteringen skall få ett starkare
stöd än övrig jordbruksproduktion, måste beredningskostnaderna nedbringas
genom fortsatt rationalisering. Den väg, som enligt verkställda utred -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

ningar bör beträdas för att ernå en påtaglig kostnadsminskning, är fortsatt
driftskoncentration, därvid verksamheten självfallet bör förläggas till det
beredningsverk, som arbetar under de bästa ekonomiska förutsättningarna.
Med hänsyn bland annat till att växjöverket är avsides beläget i förhållande
till det huvudsakliga odlingsområdet (södra och västra delarna av Skåne
samt Halland), kan det icke ifrågakomma att förlägga beredningen av all
den sydsvenska linhalmen till Växjö. Detta har ej heller direkt föreslagits
från växjöverkets sida. Det bör i detta sammanhang nämnas, att fem av de
sju styrelseledamöterna i Växjö insett angelägenheten av att en fusion kommer
till stånd och ställt sig positiva till en sådan. Styrelseminoriteten har
däremot förklarat, att växjöverket i fortsättningen kan drivas med samma
stöd, som utgår till laholmsverket. Härvid bär man dock förutsatt, att växjöverket
skulle öka sina odlingar i en omfattning, som —- med hänsyn till
det begränsade totala avsättningsutrymmet — skulle nödga laholmsverket
att inskränka driften med därav följande kostnadsstegring och ökat behov
av statsstöd.

Vidare anför jordbruksnämnden, att nämndens tillstyrkande av förslaget
om en fusion och förläggning av driften till Laholm får ses mot bakgrunden
av här angivna förhållanden. Nämnden bedömer läget så, att en
underlåtenhet att vidtaga den föreslagna rationaliseringen innebär, att man
riskerar hela den sydsvenska linhanteringens fortsatta bestånd. Vid sådant
förhållande blir de i den remitterade skrivelsen anförda beredskapssynpunkterna
av sekundär betydelse. Om denna nämndens bedömning är riktig,
tillgodoses på längre sikt ej heller Växjö stads intresse att få behålla
en industri genom att söka upprätthålla en linberedning i Växjö, eftersom
tillräckliga ekonomiska förutsättningar härför icke föreligger. Däremot torde
det vid nuvarande konjunkturer finnas goda möjligheter att till växjöverkets
anläggningar förlägga annan industriell verksamhet. Med hänsyn
till vad sålunda anförts har nämnden icke funnit anledning frångå vad
nämnden i hithörande delar anfört i sitt förslag till fortsatt stöd åt lin- och
hampodlingen.

Framställningar av Gotlands hampodlareförening u.p.a., Visby, och Riksförbundet
Lin och hampa om förlängning av amorteringtiden
för lin- och hampberedningslån

I en den 29 augusti 1955 dagtecknad skrift har Gotlands hampodlareförening
u. p. a., t isby, anhållit att Kungl. Maj :t måtte medge föreningen förlängning
av amorteringstiden från nuvarande tio år till 20 år för de hampberedningslån
å 659 621 kronor 95 öre respektive 200 000 kronor, som föreningen
erhållit ur hemslöjdslånefonden.

Beträffande nämnda lån anför föreningen i huvudsak följande.

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 18 december 1953 har hampodlarföreningen
medgivits rätt att övertaga hampberedningslån ur hemslöjdslåne1
onden till ett belopp av 659 621 kronor 95 öre. Vidare har föreningen ge -

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

nom beslut av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den 18 januari
1954 ur samma fond erhållit ytterligare lån å 200 000 kronor. Å båda lånen
har föreningen utfärdat skuldförbindelser till statskontoret, daterade
den 5 mars 1954. Såsom säkerhet för skuldförbindelserna har föreningen
pantsatt inteckningar i stadsägan nr 1150 A i Visby å tillhopa 875 000 kronor.
Enligt nyssnämnda beslut skall lånen amorteras under tio år med lika
belopp årligen. Föreningen har i enlighet därmed den 30 september 1954 till
statskontoret inbetalat 65 963 kronor 95 öre jämte ränta, varför resterande
låneskuld är (593 658 + 200 000 =) 793 658 kronor. Lånet å 200 000 kronor
skall enligt bestämmelserna amorteras från och med år 1956, varför föreningen
därefter har att fullgöra årliga amorteringar å cirka 86 000 kronor.
Bokförda värdet av föreningens hampberedningsanläggning (fastigheter,
maskiner och inventarier) är enligt årsbokslut för år 1954 710 267 kronor.
Taxeringsvärdet, exklusive icke fasta maskiner och inventarier, är 774 000
kronor.

Till stöd för sin framställning anför föreningen vidare följande.

En amortering av föreningens skulder till staten på sätt nyss angivits
skulle innebära en avskrivning av föreningens hela anläggning på så kort
tid som tio år. Detta skulle kräva, antingen att rörelsen årligen skulle lämna
ett driftsöverskott av en storlek, som måste anses svåruppnåelig för en
rörelse av här ifrågavarande art, eller att en årlig upplåning på den fria
marknaden skulle ske, vilket senare alternativ ej kan anses lämpligt eller
med för närvarande rådande kreditrestriktioner möjligt. Då dessutom verkningarna
av 1952 års skördekatastrof, varvid genom långvarig nederbörd
under bärgningen hela fröskörden förstördes, ännu icke är helt övervunna,
synes man för innevarande år icke kunna påräkna ett sådant driftsöverskott,
som erfordras för en nedskrivning motsvarande den amortering, som
skall göras på statslånet. Det utsäde av i huvudsak sydeuropeiska, i vårt
klimat ej frömognande hampsorter, som har varit nödvändigt att importera,
har på grund av sen mognad lämnat en högst varierande och svårbearbetad
halmskörd, som givit sämre fiberkvalitet än eljest skulle ha varit fallet. På
grund av svårigheter att inköpa lämpligt utsäde har först i år svenskodlat
frö kunnat anskaffas till större delen av den för året odlade arealen. Verkningarna
av skördekatastrofen år 1952 kan således förutsättas komma att
upphöra först åren 1956—1957. Det kraftiga prisfall på hampfiber, som inträffade
åren 1953—1954 eller för grundkvaliteten blånor klass II från 212
öre per kilogram sista halvåret 1952 till 150 öre per kilogram år 1954, har
givetvis medfört avsevärda svårigheter för föreningen. En stabilisering av
priserna är dock märkbar nu. För blånor klass II utgör priset för närvarande
163 öre per kilogram.

Med anledning av hampodlarföreningens framställning har Riksförbundet
Lin och hampa i en den 5 september 1955 dagtecknad skrift anhållit,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om dels sådan ändring av gällande bestämmelser
för lån ur liemslöjdslånefonden, att återbetalningstiden för dylika
lån ändras från högst tio år till högst 20 år, dels att återbetalningstiden
för redan beviljade lån från ifrågavarande fond förlänges till 20 år.

Till stöd för sin framställning anför riksförbundet bland annat följande.

Enligt vad riksförbundet inhämtat, föranledes framställningen från Gotlands
hainpodlareförening av föreningens svårigheter att erhålla ett sådant
driftsöverskott, som fordras för alt kunna erlägga nu utgående amor -

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

tering av skulden. På grund av gällande kreditrestriktioner är det icke heller
möjligt att erhålla motsvarande nytt lån hos annan långivare. Trots att
statsmakterna lämnat betydande ekonomiskt stöd i form av såväl direkt
driftsanslag som bidrag till inköp av utsäde, har föreningen ännu icke helt
övervunnit verkningarna av 1952 års katastrof för hampodlingen. Föreningen
tvingades nämligen på grund av brist på lämpligare utsäde att våren
1953 och 1954 odla turkiska och sydfranska hampsorter. Dessa sorter lämnar
icke något frö i vårt klimat. Éj heller hinner stjälken erhålla tillräcklig
mognad, vilket återverkar störande på beredningsproceduren och förorsakar,
att fibern blir svag och ojämn. Detta har givetvis medverkat till
att fibervärdet blivit lägre än vad som skulle ha varit fallet, om för svenska
förhållanden lämpligare hampsorter kunnat odlas. Först till 1955 års hampodling
har man haft tillgång till utsäde av sådana hampsorter, som lämnar
moget frö och bättre utvecklad fiber i halmen. Beredningen av denna
skörd påbörjas först i oktober—november 1955. Något resultat härav i form
av förbättrad ekonomi kan därför icke påräknas förrän under år 1956.

I denna situation har föreningen ansett nödvändigt att minska utgifterna
för avbetalning av sin skuld genom förlängd amorteringstid. Vid bedömandet
av det framlagda förslaget bör enligt riksförbundets uppfattning hänsyn
tagas till att det icke kan anses anmärkningsvärt, att ett företag med cirka
1 500 000 kronors årsomsättning har en permanent låneskuld på cirka
800 000 kronor, om samtidigt pantförskrivna byggnader och maskiner genom
erforderligt underhåll bibehålies vid oförändrat värde. Enligt gällande bestämmelser
för lån från hemslöjdslånefonden skall erhållna lån amorteras
under en tid av högst tio år. Detta innebär, att föreningen efter tio år skulle
vara helt skuldfri. I det betryckta läge, under vilket textilindustrien i Sverige
för närvarande arbetar, synes det emellertid icke vara möjligt för föreningen
att påräkna ett årligt driftsöverskott av denna omfattning. På grund
av gällande kreditrestriktioner är det icke heller möjligt att hos annan långivare
belåna genom amortering av statslånen frigjorda inteckningar i företaget.

Riksförbundet är därför av den uppfattningen, att de årliga amorteringarna
av lånen bör nedbringas genom förlängd amorteringstid och att förlängningen
bör gälla för såväl lin- som hampberedningslån från hemslöjdslånefonden.
Även om linodlareföreningarna — bland annat till följd av att
de icke utsatts för en katastrof liknande den, som år 1952 drabbade hampodlarföreningarna
— har en något bättre ekonomisk ställning, synes likartade
bestämmelser böra gälla för lin- och hampberedningslån från hemslöjdslånefonden.
Riksförbundet erinrar vidare om att då de ursprungliga
bestämmelserna för lån från hemslöjdslånefonden utfärdades, amorteringstiden
för dylika lån fastställdes till 15 år. Amorteringstiden ändrades av
1942 års riksdag till högst fem år. Den kraftiga nedskärningen av amorteringstiden
motiverades med att beviljade lån borde vara återbetalda inom
då gällande garantitid för stöd åt lin- och hampodlingen, så att beredningsverken
skulle stå bättre rustade att möta förhållandena efter avspärrningsperiodens
slut. Genom beslut av 1951 års riksdag förlängdes återbetalmngstiden
till nu gällande högst tio år. Till slut framhåller riksförbundet,
att en i enlighet med hampodlarföreningens förslag till 20 år förlängd
amorteringstid för lin- och hampberedningslån från hemslöjdslånefonden

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

givetvis skulle innebära en avsevärd lättnad för lin- och hampodlarföreningarna
särskilt under nu rådande kreditrestriktioner, samt anför, att
enligt vad förbundet erfarit 40 års amorteringstid gäller för lån från
exempelvis vattenkraftslånefonden.

I utlåtande den 4 oktober 1955 över framställningarna av Gotlands hampodlareförening
och Riksförbundet Lin och hampa anför statens jordbruksnämnd,
bland annat, att med hänsyn till nu föreliggande förhållanden ett bifall
till framställningarna skulle medföra en lättnad i de svårigheter, som
lin- och hampodlarföreningarna har att bemästra. En fördubbling av amorteringstiden
skulle på sätt framgår av hampodlarföreningens skrift innebära
en minskning av det årliga behovet av medel för utbetalningar med omkring
43 000 kronor. Motsvarande belopp är enligt uppgift från statskontoret för
Hallands läns linodlareförening, Laholm, cirka 60 000 kronor, för östra Götalands
linodlareförening, Växjö, cirka 42 000 kronor och för Föreningen
Norrlandslin, Mellansel, cirka 40 000 kronor.

Jordbruksnämnden anför vidare, att de kortare amorteringstider om fem
respektive tio år, som hittills gällt, torde få ses mot bakgrunden av det förhållandet,
att det statliga stödet varit bestämt att utgå endast för begränsade
tidsperioder, senast för en femårsperiod. Såsom förut anförts har nämnden
föreslagit, att lin- och hampodlingen i fortsättningen skall få ett statligt stöd,
som i stort sett motsvarar det skydd, andra jordbruksprodukter åtnjuter,
och att någon särskild tidsbegränsning icke på förhand skall bestämmas för
detta stöd. Bland annat med hänsyn härtill finner sig nämnden böra tillstyrka
bifall till den av riksförbundet gjorda framställningen.

Slutligen framhåller jordbruksnämnden, att av riksförbundets skrift
framgår, att linodlarföreningarnas ställning är mindre svår än hampodlarföreningens.
I den mån denna omständighet av Kungl. Maj :t finnes böra inverka
på avgörandet i frågan, föreslår nämnden, att förlängningen av amorteringstiden
för redan beviljade linberedningslån skall begränsas till fem år
men att en gemensam längsta amorteringstid av 20 år för lin- och hampberedningslån
skall stadgas i kungörelsen angående hemslöjdslån. Nämnden
förutsätter därvid, att de lånebeviljande myndigheterna vid beviljandet av
nya lån särskilt prövar frågan om amorteringstidens längd.

Statskontoret anför i remissutlåtande den 14 oktober 1955, att ämbetsverket
med hänsyn till vad Gotlands hampodlareförening och Riksförbundet
Lin och hampa anfört icke har något att erinra mot att Kungl. Maj :t medger
en förlängning av amorteringstiden för de redan utlämnade lin- och hampberedningslåncn.
En utökning med tio år bör emellertid endast ifrågakomma
för hampberedningsverkets lån. Linberedningslånens amorteringstid torde
däremot, såsom jordbruksnämnden ifrågasatt, böra förlängas med fem år.
Förslaget om en ändring av föreskrifterna rörande lån ur hemslöjdslånefonden,
så att återbetalningstiden faslställes till högst 20 år, föranleder icke
heller någon erinran från statskontorets sida. I likhet med nämnden förutsätter
statskontoret därvid, att lånetidens längd omsorgsfullt prövas vid beviljandet
av lån.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

I remissutlåtande den 18 oktober 1955 förklarar sig kommerskollegium
icke ha någon erinran att göra mot jordbruksnämndens förslag i anledning
av framställningarna från Gotlands hampodlareförening samt Riksförbundet
Lin och hampa om förlängning av amorteringstiden för lin- och hampberedningslån.

Lantbruksstyrelsen framhåller för sin del i remissutlåtande den 18 oktober
1955, att hampodlarföreningens ekonomiska ställning försämrats dels
genom den misslyckade skörden år 1952, dels till följd av det minskade skördeutfallet
under åren 1953 och 1954 på grund av bristande tillgång på lämpligt
utsäde, eller sålunda i allt omständigheter, över vilka föreningen icke
kunnat råda. Med hänsyn härtill finner styrelsen skäligt, att föreningen får
det stöd, som en förlängning av återbetalningstiden för föreningens hampberedningslån
innebär.

Mot förslaget av Riksförbudet Lin och hampa om en förlängning av återbetalningstiden
för redan beviljade linberedningslån har lantbruksstyrelsen
intet att erinra med hänsyn till att det ogynnsamma ekonomiska läge, under
vilket textilindustrien i Sverige för närvarande arbetar, kan komma att medföra
vissa likviditetssvårigheter för linberedningsföretagen. Kommerskollegium
och styrelsen torde därför enligt styrelsens mening böra erhålla bemyndigande
att i egenskap av lånebeviljande myndigheter, efter framställning
därom i varje särskilt fall, pröva frågan om dylik förlängning.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker vidare förslaget om sådan ändring av bestämmelserna
för lån från hemslöjdslånefonden att återbetalningstiden för
lin- och hampberedningslån i fortsättningen skall kunna bestämmas till högst
20 år.

Departementschefen

I syfte att trygga vårt lands försörjning med lin och hampa utgick under
1940-talet ett omfattande statligt stöd åt den inhemska odlingen och beredningen
av lin och hampa dels i form av lån och bidrag till uppförande av
lin- och hampberedningsverk, dels såsom årliga bidrag för att stödja priset
på lin- och hamphalm. Det tillskott till försörjningen på detta område, som
därigenom erhölls, var av stort värde. De statliga stödåtgärderna medförde
emellertid betydande kostnader. Sedan mera normala förhållanden inom
världshandeln åter inträtt i slutet av 1940-talet, aktualiserades frågan om
omfattningen av det fortsatta statliga stödet åt lin- och hampodlingen.

På grundval av ett utav 1949 års lin- och hamputredning framlagt förslag
fattade riksdagen år 1951 principbeslut om fortsatt statligt stöd åt odlingen
av begränsad omfattning under femårsperioden 1951—1955. Vidare
företogs bland annat vissa ändringar i det tekniska systemet för stödet. Som
motiv för det fortsatta stödet åberopades såväl beredskaps- och försörjningsskäl
som odlingens och beredningens betydelse ur lokal synpunkt för jordbruket
och näringslivet i övrigt. Begränsningen till en femårsperiod föran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

33

leddes av att det å ena sidan i dåvarande världsläge icke ansågs lämpligt
att på långt sikt taga ställning till frågan om lin- och hampodlingens framtida
uppehållande samt att det å andra sidan ur såväl odlings- som beredningssynpunkt
ansågs vara av vikt, att den tidsperiod, som stödet skulle
avse, icke begränsades alltför snävt. I riksdagsbeslutet förutsattes emellertid,
att -— därest så skulle påkallas av ändrade förhållanden — en förnyad
prövning av frågan om beredningsverkens bibehållande skulle kunna ske under
loppet av femårsperioden. Genom beslut av 1955 års riksdag förlängdes
stödet att gälla även 1956 års skörd.

Under nyssnämnda period har två av linberedningsverken (i Gimo och
Hybo) samt det ena av hampberedningsverken (i Värmbol) upphört med
sin verksamhet. Samtidigt har de kvarvarande beredningsverkens konkurrenskraft
stärkts, trots att de under denna tid stigande arbetslönerna och
sjunkande världsmarknadspriserna medfört nya svårigheter för den inhemska
lin- och hamphanteringen. Då den tid, som 1951 och 1955 års riksdagsbeslut
avsåg, snart går till ända, torde frågan om fortsatt stöd till linoch
hampodlingen nu få underställas riksdagen för prövning.

Det förslag, som statens jordbruksnämnd framlagt och som även tillstyrkts
i flertalet remissyttranden, innebär i fråga om linodlingen i stort
sett, att principbeslut skall fattas om fortsatt allmänt stöd, till storleken i
huvudsak motsvarande det skydd, som andra jordbruksprodukter i genomsnitt
åtnjuter, varvid dock den nuvarande maximeringen av det allmänna
pristillägget till 75 öre för kilogram fiber av spinnbar kvalitet skall bibehållas.
Nämnden anser vidare att, om stödet åt linodlingen genom ett sådant beslut
inordnas i det allmänna jordbruksskyddet, skäl ej föreligger att på förhand
tidsbegränsa stödet. Att omprövning skall kunna ske vid ändrade förhållanden
förutsätter dock nämnden vara självfallet. Det allmänna pristilllägget
föreslås inom angivna maximiram skola fastställas på samma sätt,
som skett sedan år 1951, och således bli beroende av produktionskostnaderna
samt priset på utländsk fiber. Det så bestämda allmänna pristillägget föreslår
nämnden skola bli lika stort för den linberedningsverksamhet, vilken bedrives
av Hallands linodlareförening, som för den, vilken bedrives av Östra
Götalands linodlareförening, varvid dock fortsatt stöd åt den sistnämnda föreningens
beredningsverksamhet skall göras beroende av att verksamheten
överflyttas till den förstnämnda föreningens anläggningar i Laholm. I fråga
om linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mcllansel) föreslår nämnden,
att liksom nu ett extra pristillägg av 55 öre för kilogram spinnbar fiber
utöver det allmänna pristillägget skall utgå tills vidare. Möjlighet bör dock
enligt nämnden finnas att när som helst ompröva detta stöd.

Det för 1954 års skörd utgående allmänna pristillägget för linfiber motsvarar
omkring 20 procent av priset för den till pristillägg berättigade fibern.
Procenttalet är ungefär detsamma, varmed de inhemska priserna på jordbruksprodukter
hösten 1954 genom det gällande gränsskyddet översteg de
internationella priserna. Enligt jordbruksnämnden torde i vart fall linbe:t
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 38

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

redningsverket i Laholm kunna bedriva sin verksamhet innanför ett dylikt
generellt gränsskydd. Såvitt jag kunnat finna, kan linodlingen och den
därpå grundade linberedningen i södra Sverige nu anses vara stabiliserad
och i konkurrenshänseende jämförlig med annan jordbruksproduktion. Såsom
jordbruksnämnden framhållit, är det rimligt, att linodlingen erhåller
samma stöd som produktionen i övrigt på jordbruksområdet. Vid sådant förhållande
bör stödet icke på förhand begränsas till att avse viss tid. Att omprövning
skall ske vid ändring i förhållandena är dock självklart. I enlighet
med nämndens förslag bör även den nuvarande maximeringen av det allmänna
pristillägget till 75 öre per kilogram spinnbar linfiber bibehållas tills
vidare.

De för 1954 års skörd utgående statliga pristilläggen för linfiber till beredningsverket
i Växjö motsvarar enligt jordbruksnämnden omkring 26 procent
av varuvärdet. Nämnden har funnit det tveksamt, huruvida beredningsverket
kan drivas med ett på nyss angivet sätt maximerat allmänt stöd. Emellertid
har Östra Götalands linodlareförening förklarat, att föreningen för
växjöverkets del icke ifrågasätter något stöd utöver ett allmänt pristillägg,
beräknat på grundval av laholmsverkets produktionskostnader. Föreningen
har dock därvid förutsatt, att dess stödberättigade tillverkningskvot skall
ökas. Enär någon ökning av linodlingen i nuvarande läge icke torde böra
sättas i fråga, skulle emellertid den av föreningen förutsatta omfördelningen
av tillverkningskvantiteterna medföra en minskad avverkning vid laholmsverket
med ökade produktionskostnader för detta verk som följd. Då kostnaderna
vid laholmsverket liksom hittills bör läggas till grund för beräkningen
av det allmänna pristillägget, skulle följden bli ett ökat anspråk på statsstöd
åt linhanteringen. Enligt vad jag inhämtat har emellertid växjöföreningen
vid föreningsstämma den 23 juni och den 30 september 1955 beslutat om
fusion med Hallands läns linodlareförening i enlighet med ett av styrelsen
för förstnämnda förening framlagt förslag till fusionsavtal. Laholmsföreningen
har för sin del beslutat godkänna sagda avtal. Därmed synes förevarande
problem ha fått en såväl ur statsfinansiell synpunkt som med hänsyn
till linhanteringen ändamålsenlig lösning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i yttrande över jordbruksnämndens förslag
till nedläggning av linberedningsverket i Växjö uttalat, att i samband med
ett nedläggande av verket vissa ersättningar bör utgå till arbetstagarna, varvid
de vid avvecklingen av hampberedningsverket i Värmbol tillämpade ersättningsgrunderna
bör tillämpas. Med hänsyn till de särskilda omständigheter,
som är förknippade med nedläggning av driften vid växjöverket, synes
det även enligt min mening motiverat, att vissa åtgärder vidtages för att för
personalen mildra de ekonomiska följderna av nedläggelsen. Därvid bör liksom
i andra liknande fall i första hand komma i fråga åtgärder, som syftar
till att skapa nya sysselsättningsmöjligheter. Därest fråga skulle uppstå om
ytterligare stöd i form av direkta anslag för att lindra de ekonomiska svårigheter,
som övergångsvis kan uppstå för personalen, synes denna böra tagas
upp till behandling i annat sammanhang. Det torde böra uppdragas åt

Kungl. Mnj:ts proposition nr 38 år 1956 35

arbetsmarknadsstyrelsen att i samråd med jordbruksnämnden närmare följa
utvecklingen.

Vad därefter angår linodlingen i Norrland (linberedningsverket i Mellansel)
utgår nu till denna ett till 55 öre per kilogram maximerat extra pristillägg.
Av de utredningar, som jordbruksnämnden låtit företaga, framgår
att ifrågavarande linberedningsverk för närvarande icke har möjlighet att
driva sin verksamhet utan ett särskilt pristillägg utöver det allmänna pristillägget.
Utredningsmaterialet ger även vid handen, att man ej heller torde
kunna räkna med någon minskning av detta särskilda stödbehov under den
närmaste framtiden. Enligt nämnden har emellertid företagsledningen upplyst,
att man icke torde behöva begära någon höjning av det särskilda pristillägget,
om en sänkning av det allmänna pristillägget sker.

Jordbruksnämnden har erinrat om att som motiv för stödet åt mellanselsverket
har, förutom beredskapsintresset, anförts det särskilda värde, som
en linodling i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes genom att
erbjuda möjlighet till variation i produktionsinriktningen. Å andra sidan
har emellertid påpekats, att antalet norrländska linodlare är mycket begränsat,
varför de betydande belopp av allmänna medel — såväl totalt som per
odlare räknat — vilka utbetalas till stöd åt linproduktionen i Norrland,
knappast kan sägas komma det norrländska jordbruket i allmänhet till godo.
Enligt nämnden bör frågan om ett fortsatt stöd åt den norrländska linproduktionen
avgöras i huvudsak genom en avvägning mot kostnaderna för och
vinsten av andra möjligheter att tillgodose det norrländska jordbruket.
Nämnden är för sin del tveksam om huruvida en sådan avvägning kommer
att utfalla till förmån för ett bibehållande av det extra norrlandsstödet men
motsätter sig icke, att detta får utgå tills vidare.

Även om de betydande belopp av allmänna medel, som linodlingen i Norrland
drager, icke kommer det norrländska jordbruket i allmänhet till godo,
finner jag dock, i likhet med vad som framhållits i flera remissyttranden,
det vara angeläget, att de möjligheter, som erbjuder sig att bereda de norrländska
jordbrukarna tillfälle till en mera mångsidig produktion, tillvaratages.
Härvid bör även beaktas, att också i fråga om annan jordbruksproduktion
det statliga stödet är högre i Norrland än i landet i övrigt. Jag finner
mig därför böra förorda, att särskilt stöd även i fortsättningen skall
utgå till den norrländska linproduktionen. Det särskilda pristillägget torde
tills vidare höra maximeras till 55 öre för kilogram spinnbar linfiber. Med
hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna för stödet till denna produktion
bör cn omprövning av stödet ske senast efter tre år.

1 fråga om hampod lingen har jordbruksnämnden föreslagit ett
fortsatt, icke tidsbegränsat stöd efter nu gällande grunder. Bland annat avses
sålunda stödet skola maximeras till 75 öre för kilogram spinnbar hampfiber.
Liksom i fråga om linodlingen har nämnden vidare i sitt förslag förutsatt,
att frågan om det statliga stödet åt hampodlingen skall tagas upp till
omprövning, om väsentligt ändrade omständigheter skulle inträffa. Nämn -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

den har i sin framställning anfört, att det nuvarande statliga stödet åt hampodlingen
är ungefär dubbelt så stort som det genomsnittliga skyddet för våra
jordbruksprodukter. Emellertid har nämnden funnit, att flera skäl likväl
kan åberopas för ett fortsatt extra stöd åt hampodlingen utöver det allmänna
jordbruksskyddet. Den har därvid framhållit, bland annat, hampodlingens
speciella värde för jordbruksproduktionen på de gotländska myrmarkerna
samt hampberedningens betydelse för näringslivet och den industriella
sysselsättningen på Gotland. De av nämnden i detta hänseende framförda
synpunkterna har kraftigt understrukits av flertalet utav de myndigheter
och organisationer, som yttrat sig över nämndens förslag. För min del anser
jag nu liksom år 1953, då frågan om det fortsatta stödet åt hampodlingen
senast behandlades, att såväl jordbrukspolitiska som sysselsättningspolitiska
skäl talar för ett fortsatt stöd åt den gotländska hamphanteringen. Jag vill
sålunda i likhet med remissinstanserna förorda det av nämnden framförda
förslaget härutinnan. Frågan om fortsatt stöd bör emellertid tagas upp till
omprövning vid ändring i förhållandena.

I fråga om det tekniska system för statsstödet till linodlingen, som
riksdagen antog år 1951, har jordbruksnämnden framhållit, att detsamma
synes ha fungerat tillfredsställande. Nämnden har därför föreslagit, att
systemet skall tillämpas även i fortsättningen. Även i fråga om stödet åt
hampodlingen har nämnden föreslagit ett oförändrat tekniskt system. Häremot
har jag icke något att erinra. Statsmakterna bör sålunda före odlingens
början fastställa dels de kvantiteter fiber, för vilka stöd skall utgå, dels det
pris, som odlarna anses böra erhålla per kilogram halm. Vid bestämmandet
av sistnämnda pris bör hänsyn liksom hittills tagas både till priserna på
andra grödor och till önskvärdheten av att den avsedda odlingen av lin och
hampa skall erhållas. Detta odlarpris, vilket liksom nu ej skall ha karaktären
av något statligt garantipris, skall användas vid upprättandet av driftskalkyler
för beredningsverken och på så sätt bli en av utgångspunkterna för
beräkningen av storleken utav de statsbidrag, som skall utgå per kilogram
fiber. Frågan om pristilläggens storlek bör liksom för närvarande upptagas
till behandling vid den tidpunkt, då beredningen av halmen skall börja,
d. v. s. i slutet av det kalenderår, då odlingen skett, eller i början av året därefter.
Därvid bör man på basis av dels det förut angivna odlarpriset, dels vad
som är känt eller kan beräknas i fråga om produktionskostnaderna, dels de
utförsäljningspriser, som kan antagas komma att erhållas, fastställa det
pristillägg, som skall utgå för produktionen av spinnbar fiber. Vid dessa kalkyler
torde man beträffande skördens storlek och kvalitet liksom hittills
böra utgå från vad som förutsatts vid fastställandet av riktpriset. För det
fall att produktionsvolymen mera avsevärt skulle avvika från vad som beräknats,
synes emellertid möjlighet böra finnas att taga viss hänsyn därtill.
Vidare bör liksom för närvarande de förändringar i produktionskostnader
och utförsäljningspriser, som inträffar efter det pristillägget fastställts, i
princip ej få föranleda någon justering av detta. Möjlighet bör dock finnas

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

att jämka pristillägget, därest mera avsevärda förändringar i det allmänna
prisläget för fibern skulle inträffa.

För att odlarna skall kunna få betalning för sin halm utan alltför stort
dröjsmål, är det önskvärt, att pristilläggen skall kunna utbetalas så snart
som möjligt. Hinder torde därför ej heller i fortsättningen böra möta för
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, jordbruksnämnden
att medge att vissa belopp utbetalas till verken i avräkning på de pristillägg,
som senare kommer att definitivt fastställas.

Pristilläggens storlek torde med tillämpning av nu angivna principer liksom
hittills få fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av jordbruksnämnden. Vidare synes pristilläggen även i fortsättningen
böra bestridas av medel, som av riksdagen anvisas under reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag torde härefter få beröra den av Gotlands hampodlareförening och
Riksförbundet Lin och hampa väckta frågan om amorteringstidens längd
för lin- och hampberedningslån. Därvid torde jag först få erinra något om
hittills gällande bestämmelser i förevarande avseende. För linberedningslån
från hemslöjdslånefonden gällde före det andra världskriget en amorteringstid
av 15 år. Vidare var dylikt lån — liksom för övrigt även senare varit fallet
beträffande både lin- och hampberedningslån med undantag för en kortare
tid år 1940 — amorteringsfritt under de två första åren av lånetiden.
Vad amorteringstiden angår behandlades frågan härom ganska ingående i
samband med den utvidgning av stödet åt spånadsväxtodlingen, som genomfördes
år 1940. Med hänsyn till att de då ifrågasatta lin- och hampberedningsanläggningarna
förutsattes få en ganska begränsad varaktighet fastställdes,
att amorteringstiden skulle göras relativt kort och maximeras till
15 år. Vid den ytterligare utökning av stödet till spånadsväxthanteringen,
som genomfördes år 1941, uttalades bland annat, att ägarna av lin- och
hampberedningsanstalterna borde verkställa sådana amorteringar å statslånen,
att värdet å anläggningarna vid utgången av den då beslutade garantitiden
(åren 1942—1946) skulle vara nedskrivet till ett skäligt belopp. Med
hänsyn härtill nedsattes amorteringstiden för lin- och hampberedningslån
till fem år. Vid fastställandet av grunderna för det fortsatta stödet åt linoch
hampodlingen år 1951 förlängdes amorteringstiden för nämnda lån
ånyo. Enligt nu gällande bestämmelser skall sålunda lån, som beviljats efter
den 1 juli 1951, amorteras under en tid av högst tio år. Lån, som före sagda
dag beviljats beredningsverk, vilket vid prövningen år 1951 ansågs böra bibehållas
under perioden 1951—1955, skall amorteras under en tid av högst
tio år, räknat från den 1 juli 1951.

Av vad nu anförts torde framgå, att amorteringstiden för lin- och hampberedningslånen
ur hemslöjdslånefonden i viss utsträckning rönt inflytande
av den för det statliga stödet åt lin- och hamplianteringen fastställda tiden.
Jag har i det föregående föreslagit, att någon begränsning icke skall ske av
den tid, under vilken fortsatt statligt stöd till ifrågavarande hantering skall

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

utgå. Bland annat med hänsyn till de möjligheter till omprövning av stödet,
som förutsättes härvid, finner jag mig emellertid icke kunna tillstyrka en
generell förlängning av den nu gällande amorteringstiden för omförmälda
lån. Enligt min mening torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att
efter ansökning i varje enskilt fall medge förlängning av återbetalningstiden
för redan beviljade lån med för linberedningslån högst fem år och för hampberedningslån
högst tio år.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna, att stöd till lin- och hampodlingen skall utgå
enligt i huvudsak de grunder, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Malte Olsson

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

39

Bilaga

PM

angående fortsatt statligt stöd åt lin- och hampodlingen

1951 års riksdagsbeslut om grunderna för stödet
åt lin- och hampodlingen

Sedan 1949 års lin- och hamputredning i januari 1951 avgivit sitt betänkande
med förslag till fortsatt stöd åt odlingen av lin och hampa, framlade
Kungl. Maj :t i proposition nr 192 till 1951 års riksdag förslag i ämnet. Enligt
propositionen skulle stöd lämnas åt fyra linberedningsverk, nämligen
verken i Laholm, Växjö, Gimo och Hybo samt till ett hampberedningsverk,
nämligen verket i Visby. Riksdagens beslut (JoU 47, rskr. 379) avvek från
Kungl. Maj :ts förslag däruti, att riksdagen gav fortsatt stöd även åt linberedningsverket
i Mellansel och hampberedningsverket i Värmbol.

I enlighet med riksdagsbeslutet skulle under en femårsperiod — åren
1951—1955 — statligt stöd lämnas för en årlig produktion av omkring 1 500
ton (eller — om en förutsedd utbyggnad av laholmsverket komme till stånd
— 1 800 ton) linfiber och 1 440 ton hampfiber av spinnbara kvaliteter. Stödet
skulle utgå i form av pristillägg för fibern. För linfiber skulle till linberedningsverken
i Laholm, Växjö, Gimo, Hybo och Mellansel utgå ett allmänt
pristillägg, grundat på tillverkningskostnaderna vid laholmsverket.
Verken i Växjö och Gimo skulle därutöver erhålla särskilt stöd med 15 öre
per kilogram fiber av stödberättigad kvalitet och de båda norrlandsverken
skulle få sådant särskilt stöd med 55 öre per kilogram. Pristillägget för
hampfiber maximerades till 50 öre per kilogram. En bakgrund till riksdagsbeslutet
utgjorde de avtal, som upprättats mellan Riksförbundet Lin
och hampa samt lin- och hampspinnerier, enligt vilka spinnerierna utfäst
sig att köpa vissa mängder lin- och hampfiber av 1951 1955 års skördai.

Tekniskt anordnades stödet så, att Kungl. Maj :t årligen skulle fastställa
de riktpriser på halmen, vilka skulle användas bland annat vid upprättande
av de driftskalkyler för beredningsverken, vilka skulle tjäna till ledning för
bestämmandet av det statliga pristillägget för fibern. Riktpriserna skulle bestämmas
så, att en odling av lämplig storleksordning kunde väntas, och
alltså avvägas med hänsyn till priserna på andra grödor. Någon garanti
för att odlarna skulle få ut riktpriserna iklädde sig icke staten, utan odlarpriset
skulle bland annat bli beroende på hur försäljningspriset på beredd
fiber utvecklade sig och hur beredningsverken sköttes ekonomiskt.

Som avgörande motiv för statsstödet åberopades beredskaps- och försörjningsskäl.
Begränsningen av beslutets giltighet till att avse en femårsperiod
föranleddes av det övervägandet, att det å ena sidan i dåvarande världsläge
icke ansågs lämpligt att på lång sikt taga ställning till frågan om lin- och
hampodlingens framtida uppehållande, medan det å andra sidan ur såväl
odlings- som beredningssynpunkt ansågs vara av vikt, att den tidsperiod,
som stödet skulle avse, icke begränsades alltför snävt.

Riksdagen förutsatte även, att Kungl. Maj:t — därest ändrade förhållanden
skulle påkalla detta — under loppet av femårsperioden skulle företaga
en förnyad prövning av frågan om beredningsverkens bibehållande samt underställa
riksdagen förslag i ämnet.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Riktpriser, pristillägg och låneförhållanden m. m. 1951—1954
Riktpriserna

Riktpriser na för lin- och hamphalm har varit konstanta för åren 1951—
1953 eller 27 respektive 15 öre per kilogram. För 1954 års odling sänktes
riktpriserna till 25 respektive 13 öre per kilogram.

Pristilläggen

Utvecklingen av det allmänna pristillägget för linfiber framgår av följande
uppställning.

Grundpristillägget till linfiber

Tid

1/1—31/3 1952 (1951 års skörd)
1/4—30/6 1952 ( » > > )

1/7—31/12 1952 ( » » > )

1/1—31/12 1953 (1952 » .

1/1—31/12 1954 (1953 , » ),

1/1— 1955 (1954 > , ).

Kronor per kilogram

....... 0,26

....... 0,72

....... 1,00

....... 0,84

....... 0,73

....... 0,54

Höjningarna av pristillägget under första halvåret 1952 förorsakades
främst av det kraftiga prisfallet på fiber på värlsdmarknaden och därav
tororsakad prissänkning på svensk fiber. Grundpriset på tåga kvalitetsklass
I sanktes sålunda från och med den 1 april 1952 från 5 kronor 90 öre per
kilogram till 5 kronor 19 öre för att från och med den 1 juli samma år sjunka
till 4 kronor 46 öre eller på ett halvår med icke mindre än cirka 25
procent.

Medelpris per kilogram pristilläggsberättigad fiber samt erhållet pristillägg i medeltal
per år 1952-1954 (1951-1953 års skördar)

År och beredningsverk

Medelpris
per kilogram
pristilläggs-berättigad
fiber

Kronor

Erhållet pris-tillägg kronor
per kilogram
pristilläpgsbe-rättigad fiber
Kronor

Pristillägg
i % av
medelpriset

%

Total

kvantitet

försåld

fiber

kilogram

Erhållet

pristill-

lägg

kronor

Linfiber

1952 Laholm ..........

3,53

0,74

21,0

1032 820

402 637

Växjö............

3,50

0,87

24,9

1691073

439 356

Mellansel ........

2,94

1,02

34,7

360 033

229 458

1953 Laholm ..........

3,16

0,84

0,99

26,6

1 216 261

510 098

Växjö............

3,21

30,8

1708739

490 337

Mellansel ........

2,20

1,39

63,2

397 207

382 250

1954 Laholm ..........

2,72

0,73

26,8

2 035 777

555 000

Växjö............

2,64

0,88

33,3

1669 582

468 750

Mellansel ........

2,34

1,28

54,7

355 814

402 500

Hampfibe r

Visby 1952............

1.86

0,50

26,9

611 675

272 361

1953 ..............

1954 ..............

1,07

0,60

0,75

56,1

318 394

191 036

1,?8

42,1

763 203

537 754

1 I denna kvantitet ingår icke de kvantiteter fiber, som växjöverket självt förädlat till drev

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Det allmänna pristillägget för linfiber maximerades år 1953 till 75 öre
per kilogram fiber.

De extra pristilläggen för linfiber har hela tiden utgått med oförändrade
belopp, nämligen 15 öre per kilogram till beredningsverket i Växjö (tidigare
även Gimo) och 55 öre per kilogram till beredningsverket i Mellansel
(tidigare även Hybo).

Den linfiberkvantitet, för vilken statligt stöd skulle utgå, bestämdes år
1952 till 1 600 ton, vilken kvantitet dock skulle kunna ökas till 1 900 ton,
därest laholmsverket utbyggdes på sätt som i 1951 års riksdagsbeslut förutsetts.
Kvantiteten har de senaste åren varit fixerad till 1 625 ton.

Pristillägget för hampan, vilket år 1951 maximerades till 50 öre per kilogram
fiber, utgick samma år med 49 öre. Med hänsyn till penningvärdeförsämringen
höjdes maximigränsen år 1952 till 60 öre och bestämdes tilllägget
till detta belopp. År 1953 beslöts, att stöd ej skulle utgå för de lägsta
kvalitetsklasserna av hampa, i anledning varav maximistödet höjdes från
60 till 75 öre och utgick även med detta belopp. Omräknat på all fiber motsvarade
detta 64 öre per kilogram. Även för 1954 års odling har pristillägget
bestämts till 75 öre. Utbetalade pristillägg till nu kvarvarande lin- och hampberedningsverk
totalt och per kilogram pristilläggsberättigad fiber för 1951
—1953 års skördar framgår av tablån på föregående sida.

Låneförhållanden m. m.

Vid tidpunkten för 1951 års riksdagsbeslut räknade man med att rörelsen
vid det av Mellersta Sveriges linodlareförening bedrivna linberedningsverket
i Kristinehamn skulle nedläggas. Så skedde även, i samband varmed
föreningen till fullo återbetalade erhållna linberedningslån.

Beredningsverket i Hybo ödelädes den 4 februari 1952 genom eldsvåda,
i anledning varav Hälsinglands linodlareförening nedlade sin verksamhet
och återbetalade de lån föreningen erhållit från hemslöjdslånefonden.

I enlighet med vid 1951 års riksdag lämnat bemyndigande beslöt Kungl.
Maj:t år 1953, att av det åt Föreningen Norrlandslin beviljade hemslöjdslånet
ett belopp av 710 000 kronor skulle förvandlas till ränte- och amorteringsfritt
lån. Enligt medgivande av 1953 års riksdag lades samma förenings
skuld för oguldna räntor å hemslöjdslån, till dess kapitalskuld för att amorteras
enligt särskild plan. Vidare beslöts, att amorteringstiden för utestående
linberedningslån skulle förlängas till den 1 juli 1961.

Med stöd av tidigare erhållet bemyndigande förordnade Kungl. Maj :t år
1954, i samband med att driften vid Uppsala—Stockholms läns linodlareförenings
beredningsverk i Gimo nedlades, om avskrivning av statens fordran
för linberedningslån från hemslöjdslånefonden hos föreningen, vilket ursprungligen
uppgick till 1 039 250 kronor, med 408 981 kronor 82 öre.

Maximigränsen för lån ur hemslöjdslånefonden, avsedda att förmedlas av
hushållningssällskapen för anskaffande av textilråvara till hemslöjdsproduktion,
höjdes år 1954 från 10 000 till 25 000 kronor.

Närmast med anledning av 1952 års katastrofalt dåliga hampskörd upptogs
till omprövning frågan om det statliga stödet åt hampodlingen. Som resultat
härav beslöts, att statligt stöd i fortsättningen skulle utgå endast till hampberedningsverket
i Visby. Sveriges hampodlareförening, som drivit beredningsverket
i Värmbol, beslöt med anledning härav att nedlägga sin verksamhet.

I samband med omläggningen av stödet åt hampodlingen konstaterades,
att till följd av att endast en reducerad mängd hampfiber — av mycket låg
kvalitet — kunde framställas av 1952 års skörd, ett överskott på omkring

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

500 000 kronor kunde beräknas uppstå på det för pristillägg för hampfiber
av 1952 års skörd anslagna beloppet. Det beslöts, att av detta belopp 160 000
kronor skulle få tagas i anspråk för prisnedsättningar å importerat hampfrö
vid försäljning till odlare, medan 170 000 kronor skulle ställas till visbyverkets
förfogande såsom likviditetsbidrag. Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande
att med högst 2 miljoner kronor nedskriva statens fordran för hemslöjdslån
till Aktiebolaget Hampberedning i Visby. (Denna fordran har numera
nedskrivits med 2 miljoner kronor.) Vidare beslöts, att av anslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för då löpande budgetår
(1952/53) ett belopp av 350 000 kronor skulle ställas till förfogande för avvecklingsåtgärder
i Värmbol, varjämte Kungl. Maj :t erhöll bemyndigande
att avskriva statens fordran för hemslöjdslån till Sveriges Hampodlareförening,
innehavare av värmbolsverket, i den utsträckning som kunde behövas
för att medlemmarna vid föreningens likvidation skulle kunna återfå hälften
av det av dem inbetalda insatskapitalet. Den avskrivning, som behöver
ske i detta sammanhang, beräknas nu till omkring 1 400 000 kronor.

År 1954 beslöt riksdagen, att till personal vid värmbolsverket, vilken mistat
sin anställning i samband med att verket nedlades, skulle utbetalas gratifikationer
med tillhopa omkring 118 000 kronor. Härtill skulle begagnas dels
ett belopp av 95 000 kronor, som icke tagits i anspråk av det tidigare för avvecklingsåtgärder
anslagna beloppet (350 000 kronor), dels i mån av behov
härutöver medel ur prisregleringsanslaget.

Vidare beslöts, att hampa med undantag av manilla- och cantalahampa,
ävensom hampblånor, skulle bli föremål för införselreglering och sålunda
kunna påläggas införselavgift.

Kvarvarande lin- och hampodlarföreningars låneförhållanden belyses av
följande tablå.

Lån från hemslöjdslånefonden

Odlarförening

Per den 1/7
19 )0 kvar-stående
lånebelopp
Kronor

Under tiden
1/7 1950—
1/1 1955
beviljade
lån

Kronor

Erlagda

amorte-

ringar

1/7 1950
-1/1 1955
Kronor

Erlagda
räntebe-lopp 1/7
1950-1/1 1955
Kronor

Avskrivet
eller till
amorte-rings- och
räntefritt
lån över-fört belopp
Kronor

Per den 1/1
1955 kvar-stående
lånebelopp
att amor-tera

Kronor

Hallands läns lin-odlareföre ning
u.p.a , Laholm ..

1 201 900,00

1 201 900,00

Östra Götalands lin-odlareförening
u p.a., Växjö ....

Föreningen Norr-landslin u.p.a.,
Mellansel ......

778 aoo,oo

510 100,00

553 566,18

79 014,77

734 833,82

1 326 493,05

1 130 262,40

259 945,45

63 432,19

710 000,00

486 810,00

Gotlands hamp-odlareförening
u.p.a., Visby ....

1 966 900,00

200 000,00

65 963,95

26 334,88

1 307 278,05

793 658,00

Summa

4 071693,05

2042 262,40

879475,58

168831,84

2 017 278,05

3 217 201,82

1 Avser ej nytt lån utan till kapitalskulden lagda förfallna låneräntor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

43

Spånadslin

Odlingen

Lokalisering, omfattning och avkastning

Laholmsverket hade urpsrungligen så gott som hela sin odlingsareal förlagd
till Hallands län. Sedan verket år 1953 utbyggts med ett tredje skäktaggregat
och kunnat övertaga gimoverkets odlare i Malmöhus län har förhållandet
ändrats därhän att omkring en tredjedel av arealen är förlagd
till det sistnämnda länet. Verkets nuvarande odlingsområde omfattar sålunda
Halland samt västra Skåne ned till Malmö. Då spånadslinodlingen
fordrar bördig jord (mullrika lättleror), har odlingen efter hand koncentrerats
till slättbygderna i södra Halland och i Skåne öster och sydost om Hälsingborg—Landskrona
samt omkring Lund. Beredningsverket är beläget
ungefär mitt i detta område. Den besådda arealen år 1954 var 1 952 hektar,
antalet odlare 547 och arealen per odlare 3,57 hektar. Medelskörden repad
halm per hektar var i genomsnitt för åren 1941—1948 3 509 kilogram och för
åren 1950—1953 4 287 kilogram. Fröskörden per hektar uppgick i genomsnitt
för åren 1941—1948 till 596 kilogram och för åren 1950—1953 till 709

kilogram. . . . Tr , T.. , ..

Växjöverket har sitt ursprungliga odlingsområde i Kronobergs, Jönköpings,
Östergötlands och norra delen av Kristianstads län. Redan i slutet
av 1940-talet uppstod svårigheter att inom detta område erhålla
tillräckliga odlingar på för spånadslin speciellt lämpliga jordar. Därför gjordes
år 1948 försök med spånadslinodling i sydvästra Skåne på den s. k.
Söderslätt, d. v. s. slättbygderna söder och sydost om Malmö bort mot Ystad.

Besådd areal spånadslin åren 1951—1954

951

1952

1953

1954

33

38

23

45

40

38

459

681

1144 1 217

1251 1325

1113 1595

1226

14

39

32

18

23

210

215

109

108

9

4

—

—

4

3

—

—

45

44

25

57

(136 957

623 921

491 643

840

135

97

92

37

69

41

104

139

~ 61

86

321

263

148

366

28

40

25

130

14 467

8 622

4 1 404

2

2641

2 868

2 642

Laholm

Kristianstads län .
Malmöhus län ...
Hallands län.....

Växjö

Östergötlands län.
Jönköpings län .. .
Kronobergs län.. .

Kalmar län .....

Blekinge län.....

Kristianstads län .
Malmöhus län ...

Mellansel

Värmlands län.....

Örebro län.........

Gävleborgs län.....

Västernorrlands län.

JämUands län .....

Västerbottens län...

Summa

717

3(197

1 Från beredningsverken i Kristinehamn, Hybo och Giino inköptes vid deras avveckling större
halmpartier, varigenom den egna odlingen måste begränsas i motsvarande grad.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Antal odlare och areal per odlare vid linheredningsverken

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

odlare

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

Antal

odlare

Areal per

odlare

hektar

1951..............

592

2,06

219

4,37

333

1,09

1144

1952..............

557

2,38

211

4,36

379

1,48

1147

1953..............

530

3,01

*165

3,90

273

1,48

968

1954..............

547

3,57

198

5,19

483

148

1228

1 På grund av 1952 års stora halmskörd nödgades verket reducera 1953 års odling.

Resultatet härav blev tillfredsställande såväl för verket som för odlarna,
varför växjöverkets odlingar inom sistnämnda område successivt ökat, samtidigt
som odlingarna minskats i motsvarande omfattning inom det ursprungliga
området. Den besådda arealen år 1954 var 1 028 hektar, antalet
odlare 198 och arealen per odlare 5,19 hektar. (Sistnämnda siffra får anses
vara särskilt gynnsam och avviker starkt från vad som var vanligt under

1940- talet, då arealen per odlare vid de syd- och mellansvenska verken i
allmänhet var endast mellan 1 och 2 hektar och vid de norrländska verken
mellan y2 och 1 hektar.) Medelskörden repad halm per hektar var åren

1941— 1948 3 508 kilogram och åren 1950—1953 3 834 kilogram. Fröskörden
per hektar uppgick åren 1941—1948 till 433 kilogram och åren 1950—1953
till 879 kilogram.

Mellanselsverket inköpte år 1951 nära 1 000 ton halm från Kristinehamn
i samband med att beredningsverket därstädes nedlades. Som förut nämnts
forstordes hyboverket av eld i början av 1952. En stor del av dess linskörd
år 1951 hade då icke hunnit levereras till verket, utan fanns kvar hos odlarna.
Även denna halm inköptes av mellanselsverket under år 1952. Slutligen
återstod cirka 400 ton linhalm i Gimo, då detta beredningsverk nedlade
verksamheten i juli 1953. Detta halmparti försåldes till mellanselsverket.
På grund av dessa halminköp från olika verk kunde Föreningen Norrlandslin
icke uppehålla full odling inom sitt odlingsområde åren 1951—

Skörd av repad spånadslinhalm totalt per verk samt i kilogram per hektar

Årsskörd

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

ton

1950..........

4 192

3 505

3192

3117

21882

3 031

9 266

1951..............

4 867

3 999

3 783

3 953

31 381

3 070

10 031

1952..............

16 5n7

5 356

4 308

4 678

H 958

3 515

12 773

1953..............

Medeltal kg halm
per ha 1950-1953

6 825

4 279

2 310

3 593

51348

3 563

10 483

—

4 287

—

3 834

—

3 273

—

1 Avser skörden från 1 215 hektar

2 > > . 621 .

3 > > » 450 >

4 » > » 557 >

6 > > » 379 >

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956 45

Fröskörd av lin totalt i ton samt i kilogram per hektar

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

ton

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

Totalt,

ton

Kg/ha

1950..............

901

753

932

910

2?48

560

2181

1951..............

931

765

924

861

3152

337

1907

1952..............

i 779

641

704

764

4193

346

1676

1953..............

1079

677

656

1020

5224

593

1959

1 Avser skörden från 1 215 hektar.

2 > > n 621 >

8 > > > 450 >

* > > > 557 »

8 > , > 379 >

1953. Först år 1954, då all från andra beredningsverk inköpt linhalm upparbetats,
utökades odlingsarealen till normal omfattning, nämligen cirka
700 hektar. Spånadslinodlingen inom föreningens egentliga odlingsområde
— Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län — har omfattat nära 600
hektar, varjämte drygt 100 hektar odlats i Värmlands och Örebro län. Orsaken
till att en viss del av odlingen förlagts till kristinehamnsverkets gamla
odlingsområde är, att det visat sig omöjligt erhålla utsädesdugligt linfrö
inom de norrländska odlingsområdena. Föreningen Norrlandslin har därför
varit hänvisad att köpa sitt utsäde från verken i södra Sverige eller importera
detsamma. Genom en odling på något över 100 hektar i Värmlands och Örebro
län anser föreningen sig kunna säkerställa utsädesbehovet av lämpliga
linsorter. Även om fraktkostnaderna blir höga, synes detta uppvägas av
fördelarna med att föreningen själv kan producera utsädet. Genom arealens
begränsning till omkring 100 hektar har de allra bästa linjordarna inom
kristinehamnsområdet kunnat utväljas hos ett mindre antal intresserade
odlare, som odlat spånadslin under en lång följd av år. Därigenom har samtidigt
en för beredning lämplig linhalm kunnat erhållas.

Den besådda arealen var år 1954 717 hektar, antalet odlare 483 och arealen
per odlare 1,48 hektar. Medelskörden repad halm uppgick åren 1944—4948
till 2 256 kilogram och åren 1950—1953 till 3 273 kilogram. Fröskörden var
åren 1944—1948 i genomsnitt 260 kilogram och åren 1950—1953 i genomsnitt
459 kilogram.

Likvid till odlarna i kronor för halm + frö av spånadslin totalt

År

Laholm

Växjö

Mellansel

Summa

1950..............................

1364 432

2 073199

2 041 702

2 291 919

1 404 011

1 723 069

2 043 731

1 191978

589 757

438 522

530 664

445 646

3 358 200

4 234 790

4 616 097

3 929 543

1951..............................

1952..............................

1953..............................

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Ekonomi

De likvider, som utbetalats till odlarna under olika år, framgår av följande
tablå.

Kronor per hektar för halm + frö
Laholm Växjö Mellansel

1944—1948.......................... 1 137 1040 564

1950-1953.......................... 1 605 1795 999

Vid bedömning av dessa siffror får ihågkommas att växjöverket under
hela perioden 1950—1953 haft huvudparten av sina odlingar förlagd till de
högt avkastande jordarna i Malmöhus län, vilket först nyligen blivit fallet
för laholmsverkets del. Vid jämförelser mellan de båda perioderna får vidare
ihågkommas den väsentliga penningvärdeförsämring, som inträffat.

För en bedömning av det erhållna utbytet är det vidare av värde att jämföra
detta med det utbyte, som skulle ha kunnat erhållas av annan odling,
som med fördel kunnat bedrivas på samma jordar. En sådan jämförelse
utfördes till 1949 års utredning av professor Å. Åkerman, Svalöv. I följande
tabell visas resultatet av en efter samma grunder utförd jämförelse för
åren 1950—1953.

Vid betraktande av tabellen bör ihågkommas vissa faktorer, som är ägnade
att utjämna resultatet mellan å ena sidan linodlingen och å andra sidan
de olika stråsädesgrödorna. Sålunda beräknades tidigare odlingskostnaderna
för lin vara omkring 275 kronor högre per hektar än för stråsäd. Denna
differens, vilken numera bör ha ökat i anslutning till penningvärdets fall
och de ökade arbetskostnaderna, är hänförlig till gödsling, utsädeskostnad,

Odlingsområde

Skördevärde i kronor per hektar beräknat
efter medelpriset på 1953 års skörd

Medellikvid per hektar
spånadslinhalm + frö

Korn

Havre

Bland-

säd

Vår-

vete

Höst-

råg

Medeltal för
1950- 1953
års skördar

Medellikvid
för 1953 års
skörd

Laholm

Halland + nordvästra
Skåne (gamla odlings-området)............

820

725

765

985

920

*1 605

1351

Malmöhus län (nya od-lingsområdet) ......

1275

1120

1 190

1635

1495

—

‘1786

Växjö

Malmöhus län ........

1 275

1 120

1 190

1635

1495

1974

51956

Kristianstads län......

Kronobergs län........

1055

710

855

575

940

650

1270

885

1245

1040

j 1408

1464

Jönköpings län........

550

560

555

775

800

Mellansel

Västernorrlands län....

550

455

515

695

790

1061

1329

Gävleborgs län........

495

425

460

630

730

21034

1 1*4

Örebro län............

840

740

735

1075

995

31 288

1073

Värmlands län........

695

640

675

960

880

1087

1002

1 Vägt medeltal.

2 Medeltal åren 1951—1953.

3 Medeltal åren 1952—1953.

4 Gäller fritt odlarens gård.

5 Gäller odlarens närmaste järnvägsstation.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

ogräsbekämpning och ryckning. Den på senare år starkt ökade insatsen av
skördetröskor för stråsäden har även ökat skillnaden i arbetskraftsåtgång
i för linodlingen oförmånlig riktning. Vidare bör beaktas, att under den
aktuella perioden tillfälligt rått ovanligt gynnsamma konjunkturer för fröexport,
vilket positivt påverkat odlarelikviderna. Vidare bör framhållas,
att linet i högre grad än andra grödor är känsligt för växlingar i väderleken
och att därför årsskördarna kan variera i kvantitet och kvalitet i högre grad
än övriga jämförbara grödor. Likviden till linodlaren bör därför innehålla
en viss »riskpremie».

Beredningen

Forsknings- och försöksverksamhet

Det industriellt framställda svenska linet har givetvis icke från början
kunnat uppvisa lika goda kvalitetsegenskaper som det lin, som i utlandet
framställes under förmånligare klimatiska betingelser och med hjälp av
långvarig erfarenhet av industriell linberedning. Efterhand som de olika
svenska beredningsverken samlat erfarenheter rörande beredningen och sorteringen
av linfiber, har dock en kvalitetsstegring inträtt. En ganska väsentlig
anmärkning mot den svenska linfiberns spinnegenskaper har dock kvarstått.
Det svenska linet har i allmänhet mer än det utländska en benägenhet
att vid förspinningen klibba fast vid maskinerna genom avsättning av vaxartade
ämnen. För att komma till klarhet om orsakerna till denna oförmånliga
egenskap hos det svenska linet och om möjligheterna att råda bot härför
har sedan år 1951 vissa undersökningar ägt rum, bekostade av Riksförbundet
Lin och hampa, statens tekniska forskningsråd och jordbrukets forskningsråd.
För det hittillsvarande resultatet av detta arbete har en utförlig
redovisning lämnats av kommerserådet Knut A. Wickman i en promemoria
med rubriken »Undersökningar rörande linets klibbighet vid förspinning».
Av denna framgår, bland annat, att man anser sig berättigad att draga den
slutsatsen att skillnaden mellan det svenska och utländska linets benägenhet
att klibba vid förspinning till stor del får anses bero på olikheter i beredningssättet
och lagringstidens längd. Olikheterna i beredningssättet är
bland annat betingade av vårt klimat, som i allmänhet icke tillåter fälttorkning
av linet. Genom att man lyckats analysera olikheterna mellan svenskt
och utländskt lin i nu ifrågavarande avseende, torde emellertid bättre möjligheter
finnas att kunna minska dessa olikheter.

Tekniska förhållanden, kapacitetsutnyttjande

Laholm. Genom att laholmsverkets linodlingar i ökad utsträckning förlagts
till slättbygderna hoppas man erhålla en jämnare halmskörd, som är
lättare att bearbeta i moderna beredningsmaskiner. Möjligheterna att använda
linuppryckningsmaskiner med större arbetsbredd har också ökats.
Härigenom kan skörden ske snabbare än tidigare och linet följaktligen skördas
vid en jämnare mognadsgrad än som blir fallet, om skörden måste utsträckas
under en längre tid. Fältlorkningen av halmen sker också snabbare
på slättbygden, varigenom bärgningen kan ske, innan de sedvanliga
höstregnen börjar på allvar. Linberedningsverket har under de senaste åren
inköpt ett större antal linuppryckningsmaskiner av ny konstruktion från
Belgien. Dessa maskiner har mer än dubbelt så stor avverkningsförmåga
som tidigare använda maskiner. Bcredningsverket har under senare år —
förutom med det förut omnämnda tredje skäktaggregatet — utbyggts med
avsevärt större rötningsanläggning, beredningslokal samt lagringsutrymmen
för halm och fiber. Därjämte har ny repningslokal uppförts. I sam -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

band med denna om- och tillbyggnad har moderniseringen skett efter senaste
in- och utländska erfarenheter. Laholmsverket anses därigenom ha
blivit en av de största och modernaste fabrikerna på området i Europa.

Avverkningen av rötad halm utgjorde verksamhetsåret 1953—1954 cirka
6 236 000 kilogram, vilket torde motsvara verkets nuvarande maximala kapacitet.
Samtidigt grönbereddes omkring 577 000 kilogram spånadslinhalm
och 1 213 000 kilogram oljelin- och avfallshalm. De tre nästföregående
åren (alltså före utbyggnaden) utgjorde beredningen av rötat material i
genomsnitt omkring 2 800 000 kilogram och grönberedningen omkring
1 300 000 kilogram.

Växjö. Även beredningsverket i Växjö har under de senaste åren genomgått
avsevärd modernisering och förbättring ur beredningsteknisk synpunkt.
Sålunda har maskinutrustningen delvis förnyats och moderniserats.
Vidare har uppförts särskilda lokaler för förädling av lägre fiberkvaliteter
och avfall till drev och packningsgarn. Även växjöverket är alltså fullt modernt.

Avverkningen av rötad halm utgjorde verksamhetsåret 1953—1954
3 721 000 kilogram, vilket får anses motsvara verkets maximala kapacitet.
Samtidigt grönbereddes 662 000 kilogram oljelin- och avfallshalm. De tre
nästföregående åren utgjorde beredningen av rötat material i genomsnitt
omkring 2 800 000 kilogram och grönberedningen omkring 1 000 000 kilogram.

Mellansel. Föreningen Norrlandslin har nu tre större odlingsområden i
Norrland, nämligen i jordbruksbygderna i Västernorrlands län, hyboverkets
gamla odlingsområde i Hälsingland samt på slättbygderna kring Storsjön
i Jämtland. Da linhalmens kvalitet och mognadsgrad givetvis varierar
väsentligt inom detta stora odlingsområde, har framställning av tåga och
blånor av skilda kvaliteter visat sig mindre lämplig. I stället har verket
övergått till att framställa en ny fiberkvalitet, i vilken ingår såväl den långa
sofn, ^en korta fibern. Denna fiberkvalitet, på världsmarknaden kallad lin
brisé, uppges ha rönt ett gott mottagande hos såväl svenska spinnerier som
i England.

Under verksamhetsåret 1953—1954 bereddes en kvantitet av 2 006 000
kilogram rötad halm, vilket innebär ett fullt utnyttjande av verkets kapacitet.
Tidigare år har beredningen utgjort omkring 1 700 000 kilogram rötad
halm. Någon grönberedning sker icke i Mellansel.

Fiberutbyte

Det procentuella fiberutbytet är numera mycket enhetligt för de tre verken,
vilket närmare framgår av följande tablå.

Utbyte av rötad linfiber vid olika beredningsverk nnder kalenderåren 1950—1954

År

Laholm

%

Växjö

%

Mellansel

%

1950............................................

20,5

20,1

20,4

20,9

21,7

1Q K

90 4

1951...............................................

20,5

21,1

2n,6

21,4

195-1...........................................

99 4

1954, per 31/10.....................................

21,0

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

49

Dessa siffror innebär särskilt för Mellansels del en markerad förbättring
beroende på omläggningen av produktionen till lin brisé. Detta verk
hade i slutet av 1940-talet ett fiberutbyte av 17,7 procent. För Laholms och
Växjös del utgjorde motsvarande siffror 19,9 respektive 19,7 procent.

Driftsresultat

På uppdrag av jordbruksnämnden har Lantbruksförbundets revisionsbyrå
aktiebolag, vilket sedan längre tid årligen granskat de olika beredningsverkens
driftskostnader, verkställt en analys av driftsresultatet vid
beredningsverken i Laholm, Växjö och Mellansel under den senaste fyraårsperioden.
Med hänsyn till den omläggning av driften vid Mellansel, som
ägde rum verksamhetsåret 1952/53, har dock detta år icke medtagits för
Mellansels del. Undersökningen åsyftar att med utgångspunkt från verkens
faktiska produktionsinriktning under respektive år söka fastställa resultatet
vid tillverkningen av rötad eller grönberedd fiber. Sidoordnade verksamhetsgrenar
har avskilts, såsom inköp och försäljning av frö och linagnmjöl,
drevtillverkning, försäljning av garner och tillhandahållande av linryckningsmaskiner.
Kostnader av engångskaraktär och sådana kostnader,
som är att betrakta som i något avseende onormala för verksamhetsåret
har eliminerats i den mån det varit möjligt att utröna dem. Bland intäkterna
har självfallet icke medtagits det statliga pristillägget. Undersökningen
baserar sig genomgående på faktiska kostnader med undantag för avskrivningar
och räntor, vilka är kalkylmässigt beräknade. I avskrivningar har
räknats med 3 procent av 75 procent av anskaffningsvärdet å byggnader och
med 10 procent av anskaffningsvärdet å maskiner och inventarier. Ränteberäkningen
har skett efter en räntesats av 4 procent och som utgångspunkt
för beräkningen i fråga om anläggningstillgångar har valts för byggnader
75 procent av 75 procent av anskaffningsvärdet och för maskiner och
inventarier 50 procent av anskaffningsvärdet. Det sammanställda siffermaterialet
är alltför omfattande för att här kunna återges i sin helhet. Här
nedan har därför verkställts vissa sammandrag, avsedda att belysa utvecklingen
i fråga om produktionskostnader, produktionsvärde och kostnadstäckning.

Rötat material, öre/kilogram fiber

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader totalt

I.aholm ..............................

266,0

307,8

292,2

267,3

Växjö................................

272,2

321,5

308,2

299,8

Mellansel ............................

341,1

379,2

—

303,8

Produktionsvärde

Laholm ..............................

263,1

281,6

231,4

235,3

Växjö................................

247,0

299,0

262,1

227,9

Mellansel ............................

273,4

283,9

—

216,4

Bristande kostnadstäckning

Laholm ..............................

- 2,9

- 26,3

- 60,8

- 32,0

Växjö................................

- 25,1

- 22,5

-41,1

- 71,9

Mellansel ............................

- 67,6

- 95,4

- 87,4

En närmare specifikation av produktionskostnaderna för rötat material
framgår av följande uppställning (likaledes i öre per kilogram).

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 38

50

Kungl. Mcij. ts proposition nr 38 år 1956

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Råmaterial

Laholm ..............................

93,0

130,0

103,4

111,3

Växjö................................

103,6

120,6

106,6

109,7

Mellansel ............................

110,1

111,1

96,6

Råvaruomkostnader

Laholm ..............................

38,5

40,0

39,1

38,1

Växjö................................

39,3

50,8

45,4

51,6

Mellansel ............................

55,3

56,0

—

45,1

Tillverkningskostnader

Laholm ..............................

89.4

94,5

95,7

81,4

Växjö................................

84,0

91,1

98,7

92,3

Mellansel ............................

104,7

135,3

—

93,4

Försäljningskostnader

Laholm ..............................

4,4

4,9

6,4

7,4

Växjö................................

4,1

6,3

7,0

6,1

Mellansel ............................

2,9

2,5

5,0

Administrationskostnader

Laholm ..............................

14,4

15,4

15,8

10,7

Växjö................................

14,6

20,7

18,9

12,0

Mellansel ............................

21,4

24,4

—

17,7

Kalkylmässiga avskrivningar

Laholm ..............................

18,3

15,8

22,1

21,4

12,5

Växjö................................

17,8

21,7

19,3

Mellansel ............................

32,9

35,3

—

32,3

Kalkylmässiga räntor

Laholm ..............................

8,0

7,3

10,3

5,9

Växjö................................

8,7

9,9

9,9

8,7

M-llansel ............................

13,7

14,7

—

13,6

Sammanställningarna visar hur den i början av perioden inträffade kostnadsstegringen
i kombination med sänkta fiberpriser resulterat i en betydande
brist i kostnadstäckningen. Någon direkt jämförelse mellan resultaten
för de olika beredningsverken är knappast möjlig, främst till följd
av Mellansels övergång till framställning av lin brisé. Av sammanställningarna
framgår emellertid för det senaste redovisade verksamhetsåret eu
bristande kostnadstäckning per kilogram fiber av 32 öre för Laholm, 72
öre för Växjö och 87 öre för Mellansel.

Resultatet beträffande grönberedda produkter är av mindre betydelse för
totalresultatet. Följande siffror kan dock här nämnas (öre per kilogram
fiber).

En avspegling av den bristande kostnadstäckningen erhålles i det statliga
pristillägget, för vars utveckling förut redogjorts. Ehuru priset på linfiber
inom landet varit oförändrat sedan den 1 juli 1952, har en successiv
minskning av pristillägget kunnat ske från en krona till 54 öre per kilo -

Grönberedd spånadslinhalm

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader....................

165,8

200,3

174,7

201,9

Produktvärde, öre per kilogram tiber ....
överskott ( + ) respektive bristande kost-

166,3

224,6

144,2

151,1

nadstäckning (—) ....................

+ 0,5

+ 24,3

- 30,5

-50,8

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956 51

Grönberedd oljelin- och avfallshalm

1950/51

1951/52

1952/53

1953/54

Produktionskostnader

Laholm ..............................

59,0

79,3

76,1

89,2

Växjö................................

73,4

74,8

78,2

76,4

Produktvärde, öre per kilogram fiber
Laholm ..............................

65,0

90,0

55,0

43,1

Växjö................................

53,4

73,0

57,5

52,7

Överskott (+) respektive bristande kost-nadstäckning (—)

Laholm ........ :....................

+ 6,0

+ 10,7

-21,1

- 46,1

Bristande kostnadstäckning (—)

Växjö................................

-20,0

- 1,8

-20,7

-23,7

gram. Den sänkning av pristillägget, som skett från den 1 januari 1955,
har möjliggjorts genom bättre beredningsekonomi, huvudsakligen till följd
av laholmsverkets utbyggnad.

Försäljning och prisutveckling

Försäljningen av inhemsk linfiber har under åren 1950—53 rört sig omkring
3 000 ton per år. Uppdelningen på olika köparekategorier framgår
närmare av följande tabell.

Totalförsäljningen av linfiber från Riksförbundet Lin och hampa under åren 1950—1953

Köpare

Linspinnerier................

Hampspinnerier ............

Textilverken, Genevad ......

Repslagare..................

Export ....................

Summa

Linspinnerier................

Hampspinnerier ............

Textilverken, Genevad ......

Repslagare..................

Export ....................

Summa

1950

1951

Tåga

Blånor

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Summa

Ton

Ton

Ton

Ton

*

Ton

JK

893

422

1315

42,1

729

739

1468

47,8

—

264

264

8,4

1

454

455

14,8

—

174

174

5,6

—

253

253

8,2

39

24

63

2,0

74

49

123

4,0

25,2

—

1310

‘1310

41,9

29

744

2 773

932

2194

3126

100,0

833

2 239

3072

100,0

1952

1953

Tåga

Ton

Blånor

Summa

Tåga

Blånor

Summa

Ton

Ton

Ton

Ton

%

Ton

%

1051

463

1514

52,1

935

573

1508

51,3

5

132

137

4,7

—

189

189

6,4

_

143

143

4,9

—

145

145

4,9

13

33

46

1,6

17

74

91

3,1

—

1 065

91065

36,7

3

1006

‘1009

34,3

1 009

1830

2 90.)

100,0

955

1987

2 942

100,0

1 Därav 1178 ton linblånor av oljelinhalm till papperstillverkning.

2 , 670 > > » » » *

» » 814 > > > » » 1

« , 387 » > • > » »

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Vilka priser som i genomsnitt ernåtts för fibern under olika år belyses
av följande tablå.

Svensk linförsäljning åren 1951—1953

År

Tåga

Blånor

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

Kvantitet

ton

.Värde

kr/kg

1951 ..................................

833

1,45

‘2 239

1,43

1952 ..................................

1069

4,10

*1836

1,26

1953 ..................................

955

3,68

*1 987

1,18

1 Däri ingår även blånor framställda av oljeiinhalm.

Inför omläggningen av bidragssystemet för linodlingen år 1951 träffades
mellan linspinnerierna och Riksförbundet Lin och hampa ett femårigt avtal
om spinneriernas inköp av svensk linfiber. Enligt detta avtal, vilket
gäller 1951—1955 års skördar, har spinnerierna förbundit sig att köpa sammanlagt
lägst 1 425 ton fiber per år. Av grönberedd vara skall spinnerierna
inköpa högst 100 ton tåga klass II och högst 75 ton blånor klass II per år.
Av återstående del skall lägst 1 250 ton utgöras av rötad tåga klass I—IV
—- av klass IV dock högst 20 ton — och rötade blånor klass I—II samt
högst 180 ton rötade blånor klass III efter den fördelning, som dessa kvaliteter
framkommer vid beredningsverken, dock med det förbehållet, att
kvantiteten rötade blånor icke får överstiga 50 procent av totalkvantiteten
under respektive år levererad rötad fiber.

Spinnerierna har årligen inköpt lägst den garanterade totalkvantiteten
om 1 425 ton, men vissa ändringar beträffande kvaliteterna har företagils.
Sålunda har inköpen av grönberedd tåga och blånor varit mycket begränsade.
Vidare har överenskommelse träffats mellan parterna, att riksförbundet
icke skall leverera rötade blånor klass III. Inköpen har därför i huvudsak
omfattat rötad tåga klass II—III. (Genom skärpning av kvalitetsfordringarna
har rötad tåga klass I icke förekommit.) Vidare har de begränsade
kvantiteter rötad tåga klass IV, som framställts, sålts till andra
köpare som rörmokarlin. De svenska linspinnerierna har av rötade linblånor
köpt huvudsakligen klass I—II. Under det senaste året har spinnerierna
därjämte inom avtalad kvot köpt lin brisé. Detta material användes
för spinning av garnnummer mellan de högre tågagarnnumren och
de lägre blågarnnumren. Praktiskt taget alla linspinnerier i Europa har i
betydande omfattning övergått till användning av lin brisé.

Denna ändring av de svenska spinneriernas inköp av linfiber har medfört,
att riksförbundet måst avsätta en större del av fiberproduktionen på
export än man förutsatte vid ifrågavarande periods början. År 1951 räknade
man med att på den inhemska marknaden kunna avsätta cirka 1 600
ton fiber per år (till lin- och hampspinnerier in. fl.) motsvarande 80 procent
av en beräknad totalproduktion om cirka 2 000 ton. Under de senaste
åren har endast cirka 60 procent av totalproduktionen bestått av sådana
kvaliteter, som spinnerierna ansett sig kunna inköpa. För att under dessa
förhållanden kunna framställa nyssnämnda kvantitet om 1 600 ton för den
inhemska marknaden har beredningsverken måst öka sin totalproduktion
till närmare 2 700 ton fiber. På grund härav måste årligen drygt 1 000 ton
linfiber avsättas på export. Man har också i utlandet funnit avsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 195G 53

för samtliga kvantiteter fiber, som icke funnit köpare inom landet. Exporten
har huvudsakligen skett till England, Belgien, Västtyskland och Finland.

Nuvarande årsproduktion av cirka 2 700 ton fiber motsvarar ungefär de
tre linberedningsverkens totala kapacitet.

Priset på den inhemska marknaden skall enligt avtalets bestämmelser
anslutas till världsmarknadspriset på respektive kvaliteter. I enlighet med
avtalet fastställes vid förhandlingar mellan representanter för jordbruksnämnden,
spinnerierna och riksförbundet grundpriser på lintåga och linblånor,
varefter priserna på övriga kvaliteter regleras genom bestämmelserna
i jordbruksnämndens cirkulär 1952: 37. Träffat prisavtal gäller tills
vidare med rätt för parterna att uppsäga avtalet minst en månad före respektive
kvartals utgång. Jämlikt särskild överenskommelse kan dylik uppsägning
ske endast om en höjning respektive sänkning på minst 8 procent
av världsmarknadspriset kunnat konstateras.

Världsmarknadspriset på linfiber steg avsevärt under koreakriget men
föll åter under första hälften av år 1952. Sedan dess har priset varit tämligen
stabilt med sedvanliga säsongmässiga variationer.

Linfiberpriserna på den inhemska marknaden har varit oförändrade sedan
den 1 juli 1952. De priser, som gällt från och med 1951 års skörd,
framgår av följande sammanställning.

Linfiberpriserna i Sverige från och med 1951 års skörd, kronor per kilogram

Kvalitet

1/1-31/3 1952

1/4-30/6 1952

1/7 1952—

Rätad fiber

Lintåga klass

I ................................

5,90

5,19

4,46

» >

II A..............................

5,49

4,83

4,15

> 1

II B..............................

5.13

4,52

3,88

> >

III A ............................

4,90

4,31

3,70

> »

III B ............................

4,48

3,91

3,39

» >

IV ..............................

3,84

3,37

2,90

Linblånor klass I ..............................

4,03

3,59

3,09

> >

It A ............................

2,86

2,55

2,19

> >

II B ............................

2,46

2,19

1,88

> >

III ..............................

1,45

1,29

bil

Grönberedd fiber

Lintåga klass

I ................................

4,13

3,63

3,12

> >

II A ............................

3,45

2,96

> >

II B..............................

j 0)1

3,27

2,81

> >

III ..............................

2,89

2,54

2,18

Linblånor klass I................................

2,22

1,98

1,70

> »

II A ............................

1,64

1,41

> >

II B ............................

J,4.)

1,29

1,11

Som förut nämnts har samtliga fiberkvantiteter, som icke funnit avsättning
på den svenska marknaden, exporterats. Exporten har framför allt
omfattat rotade blånor klass III och IV samt vissa kvantiteter klass II A
och II B samt grönberedda blånor klass II—V. Däremot har exporten av
tåga varit obetydlig, enär de svenska spinnerierna inköpt praktiskt taget
hela produktionen därav. Exportens omfattning framgår av följande tablå.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 38 år 1956

Rötad Grönberedd Total

fiber fiber export

ton ton ton

1952 ........................ 260 800 1060

1953 ........................ 525 480 1 005

1954 ........................ 770 470 1240

Sammanställningen visar en betydande förskjutning från export av grönberedd
fiber till rötat material. År 1952 exporterades stora kvantiteter
grönberedda linblånor av lägsta kvalitet till Finland och England. Priset
härpå varierade då mellan 0,88 och 1,09 kronor per kilogram. Samma år
såldes rotade linblånor klass III till Belgien och England till priser mellan
1,11 och 1,22 kronor per kilogram. Rötade blånor klass IV såldes till sistnämnda
länder till omkring 0,83 kronor per kilogram.

År 1953 sjönk priset på grönberedda blånor vid försäljning till Finland
till 0,70 kronor per kilogram. Medelpriset på rötade blånor klass III utgjorde
detta år 1,12 kronor och på rötade blånor klass IV cirka 0,90 kronor
per kilogram. Vidare såldes detta år cirka 65 ton rötade blånor klass II A
till England och Tyskland till priser mellan 2,30 och 2,39 kronor per kilogram.

Under år 1954 har exportpriserna på rötad fiber varit ungefär desamma
som under år 1953.

År 1954 tillverkades en speciellt låg kvalitet grönberedda blånor av oljelin-
och avfallshalm. Denna kvalitet hänföres till klass V och användes
uteslutande till finpapperstillverkning.

Exportpriser på svensk linfiber åren 1952—1954

Avnämarland

Rötade blånor

Priser

per kilogram

fiber,

kronor

II A

II B

III

IV

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1952

1953

1954

England......

—

2,39

2,41

—

2,05

—

1,22

1,12

1,20

0,84

0,84-

0,97

—

Belgien ......

2,50

—

2,17

2,20

—

—

1,11

1,12

1,09

1,12

0,83

0,81

0,83

Västtyskland..

—

2,30

2,28

—

—

—

1,11

—

0,92-

1,04

0,95

Finland......

—

—

—

_

_

_

_

_

_

.

Österrike ....

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0,81

Grönberedda blånor

Priser per kilogram fiber, kronor

England ....
Belgien ....
Västtyskland
Finland ....
Österrike ..

III

IV

V

1952

1953

1954

1952

1953

1954

1954

—

0,79

0,77

1,09

—

—

0,54

—

—

—

_

_

0,69

_

—

—

—

0,88

0,70

—

0,34

~

—

—

55

Kungl. Mnj:ts proposition nr 38 år 1956

Vid export erhållna priser i olika länder har sammanställts i tabellen å
föregående sida. En jämförelse med förut angivna linpriser i Sverige visar,
att vid export erhållits lägst inom landet gällande priser på motsvarande
kvaliteter och i flera fall högre priser.

Avtal angående avsättningen av 1956—1958 års linskördar

Riksförbundet Lin och hampa har med spinnerierna under förutsättning
av jordbruksnämndens godkännande träffat avtal angående avsättningen
av 1956—1958 års linskördar.

Enligt avtalet har spinnerierna åtagit sig att inköpa en i förhållande
till tidigare femårsavtal oförändrad total årskvantitet av lintiber. Beträffande
kvantiteterna inom de olika kvalitetsklasserna har skett en viss förskjutning
i riktning mot högre kvaliteter. Inköpsåtagandet är i likhet med
vad som gäller enligt det nuvarande avtalet beroende av att särskild överenskommelse
träffas mellan spinnerierna, riksförbundet och jordbruksnämnden
angående fiberpriserna. Den kvantitet spinnerierna åtagit sig att
köpa anses i det närmaste motsvara de tre linberedningsverkens nuvarande
totala produktion av ifrågavarande kvaliteter. Övriga kvaliteter, vilka
framkommer parallellt med dem, som köpes av spinnerierna, får avsättas
huvudsakligen på export.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap angående det beredskapsmässiga
värdet av odlingen av lin och hampa för spånadsändamål

Till 1949 års lin- och hamputredning överlämnades från riksnämnden
en den 20 december 1950 dagtecknad »Promemoria angående lin och hampa».
Denna promemoria, vilken fogats som bilaga till utredningens betänkande,
innehåller vissa import-, produktions-, lager- och förbrukningsuppgifter.
Vidare har i promemorian verkställts beräkningar av minimibehovet
av lin och hampa samt därav framställda artiklar under avspärrning utan
krig. Slutligen har riksnämnden anfört beredskapsmässiga synpunkter på
en inhemsk odling av lin och hampa och gjort vissa kostnadsjämförelser
med olika lagringsalternativ.

På jordbruksnämndens begäran har riksnämnden nu inkommit med yttrande
i frågan om fortsatt statsstöd för tiden efter 1955. Beräkningarna i
yttrandet anknyter till den i riksnämndens förra promemoria framlagda
uppskattningen av lagringskostnaden för 4 500 ton linfiber, motsvarande
tre årsskördar om 1 500 ton. Denna kostnad angavs tidigare till omkring
600 000 kronor men anges numera ha nedgått till omkring 550 000 kronor.
Motsvarande belopp är för hårdfiber och hampa 243 000 respektive 128 000
kronor. Dessa nya beräkningar avser som nyss nämnts tryggandet av behoven
för en treårsperiod. Riksnämnden framhåller, att dess planer på andra
varuområden syftar till att säkerställa behoven för två år. Om odlingen
skulle upphöra och riksnämnden i anledning därav skulle upplägga lager
av lin- och hampfiber, motsvarande två års produktion, skulle den årliga
lagringskostnaden enligt riksnämnden uppgå till omkring 270 000 kronor
för lin och 26 000 kronor för hampa. Ur beredskapssynpunkt finnes sålunda
enligt riksnämnden ej anledning att med statsbidrag stödja odlingen,
i den mån kostnaderna för stödet överstiger dessa belopp.

Frågan om kostnaderna för en inhemsk fröodling i beredskapssyfte har
riksnämnden icke ansett sig böra behandla.

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 38 år 1956

Frågan om en sammanslagning av beredningsverken i Laholm och Växjö

Tanken på en överföring av växjöverkets tillverkning till Laholm har
aktualiserats i samband med att tyngdpunkten av båda verkens odlingar
kommit att ligga i västra Skåne. Inom föreningarna har uppgjorts en gemensam
beräkning av kostnaderna för den utbyggnad av laholmsverket,
som skulle möjliggöra för detta att bereda även den halm, som levereras
av Växjös hittillsvarande odlare. Denna beräkning, vilken förutsätter en
total beredningskapacitet av cirka 12 000 ton repad halm per år, bar givit
till resultat en kostnad för byggnader av 720 000 kronor och för maskiner
av 275 000 kronor eller sålunda tillhopa 995 000 kronor.

Beräkningen har på jordbruksnämndens uppdrag granskats av kommerserådet
Knut A. Wickman såsom sakkunnig. Resultatet av denna
granskning föreligger i en skrivelse till nämnden, varav framgår att Wickman
funnit beräkningen kunna i huvudsak godtagas.

På uppdrag av jordbruksnämnden har vidare Lantbruksförbundets revisionsbyrå
beräknat den årliga kostnadsbesparing, som skulle kunna ernås
genom en sammanslagning. Beräkningen utgår från de båda verkens kostnader
verksamhetsåret 1953/54, då de tillhopa beredde närmare 10 000 ton
rötad halm, samt från den antagna nya anläggningskostnaden av 995 000
kronor. Av praktiska skäl har beräkningen inskränkts till att gälla rötat
material. Det anges, att vissa kostnadsinbesparingar kommer att uppstå även
vid framställning av grönberedd fiber men att dessa icke kommer att bli
större än att man i detta sammanhang kan bortse från dem. Den avgörande
kostnadsbesparingen uppkommer enligt denna beräkning på de fasta
kostnader vid växjöverket, vilka till väsentlig del bortfaller. Den minskningav
laholmsverkets rörliga kostnader, som kan uppkomma, har icke diskonterats
i denna beräkning. Det anses dock, att en nedpressning av de
rörliga kostnaderna med 0,5—1 öre per kilogram halm (motsvarande 2,5
—5 öre per kilogram fiber) kan ligga inom möjlighetens ram.

Den av revisionsbyrån beräknade minskningen av laholmsverkets enhetskostnader
för år 1953/54 utgör 5,75 öre per kilogram fiber vid en genom
sammanslagningen ernådd ökning av fibermängden från 1 290 000 kilogram
till 2 067 000 kilogram. Om däremot jämförelsen göres med laholms- och
växjöverkens sammanlagda kostnader året 1953/54 blir minskningen av
enhetskostnaderna 18,56 öre per kilogram fiber, vilket motsvarar omkring
385 000 kronor vid nyssnämnda fibermängd av 2 067 000 kilogram.
Detta belopp är ett uttryck för den minskning i de båda verkens sammanlagda
stödbehov, som beräknas uppkomma vid en sammanslagning. Härvid
har man emellertid inräknat en besparing på kalkylerade avskrivnings- och
räntekostnader (5,78 + 2,07 =) 7,85 öre per kilogram fiber. Denna besparing
är delvis fiktiv till följd av att verkens faktiska avskrivnings- och
räntekostnader på grund av verkställda nedskrivningar är avsevärt lägre
än de kalkylerade. Den faktiska minskningen av stödbehovet kommer alltså
enligt beräkning att ligga någonstans mellan 18,56 öre och (18,56 — 7,85
= ) 10,71 öre per kilogram fiber eller med andra ord mellan 385 000 och
225 000 kronor.

Av följande tablå framgår närmare, vilka förändringar i öre per kilogram
fiber, som beräknas uppkomma i de olika kostnadsslagen vid sammanslagningen.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Råvaruomkostnader..............

Tillverkningskostnader............

Försäljningskostnader ...........

Administrationskostnader .......

Kalkylerade avskrivningskostnader
Kalkylerade räntekostnader .....

Kostnadsändring i Laholm
etter fusion jämfört med
Laholms kol
1953/54

Kostnadsändring i Laholm
efter fusion jämfört med

Totalt

s kostnader

Laholms och Växjös sam-manlagda kostnader
1953/54

+ 1,69

- 3,37

- 1,72

- 5,82

- 0,48

+ 0,00
- 1,52

- 1,02

- 3,22

- 5,78

- 1,00

- 2,07

— 5,75

- 18,56

Vad gäller intäktssidan synes någon differens av betydelse icke föreligga
mellan de båda verken. Följande tablå utvisar produktvärdet under de
sistförflutna sju verksamhetsåren uträknat i öre per kilogram fiber rötat
material.

Laholm

Yäxjö

1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54

243 303 282 263 282 231 235

231 274 281 247 299 262 228

Av tablån framgår, att Laholm under fem av sju år haft högre produktvärde
än Växjö, under det att Laholm de båda åren 1951 och 1952, då nederbörden
i Västsverige var onormalt stor, fick kvaliteten av sin produkt
avsevärt nedsatt. Å andra sidan har kvaliteten av Växjös produkter åren
1953 och 1954 lidit av försommartorkan i verkets odlingsområden i Sydskåne.
(Det slutliga produktvärdet av 1954 års skörd är dock för närvarande
ej känt.) Variationerna mellan verkens produktvärden belyser beroendet
av årsmånen och därmed även värdet för ett beredningsverk av
att ha sina odlingar förlagda till områden med olika klimatiska förutsättningar.
I genomsnitt för åren 1947/48—1953/54 utgör produktvärdet för
Laholm 2G3 öre och för Växjö 260 öre.

Hampa

Odlingen

Lokalisering, omfattning och avkastning

Hampodlingen är numera helt förlagd till Gotland och täcker en areal av
omkring 1 000 hektar. Antalet odlare utgjorde år 1954 462 och arealen per
odlare 2,22 hektar.

Halmskördens storlek och kvalitet har på senare år växlat tämligen starkt
till följd av ojämna väderleksförhållanden. År 1953 skördades 5 761 ton,
motsvarande 5 036 kilogram per hektar, vilket är den högsta skörd som hittills
nåtts.

Fröskörden har de båda senaste åren nästan helt uteblivit till följd av att
allt inhemskt hamputsäde förstördes år 1952 och utländskt utsäde, som
här ej lämnar moget frö, måst begagnas. Man räknar dock med att från
och med år 1955 kunna täcka utsädesbehovet med egen fröproduktion av
Schurig-hampa och s. k. samkönad hampa av tyskt ursprung. Den sistnämnda
hampsorten, vilken tidigare ansågs kunna medföra en förbättring
av hampodlingen och hampberedningens ekonomi, har visat sig icke uppfylla
dessa förväntningar, i det att den redan efter ett års reproduktion
klyver sig i han- och honplantor. En ny sort samkönad hampa har dock
upptagits av Sveriges utsädesförening i Svalöv och kommer möjligen att bli
föremål för uppförökning under år 1955.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Ekonomi

De likvider, som utbetalats till odlarna under åren 1942—1953, framgår
av följande tabell.

Likvid till odlarna i kronor för halm + frö totalt och per hektar
vid hampberedningsverket i Visby

År

Totalt,

kronor

Per hektar,
kronor

År

Totalt,

kronor

Per hektar,
kronor

1942................

324 190
449 852
426 527

615 179
642 238
804 995

343

507

447

680

662

853

1948......

694 031
619 982
374 176

596 488
174 456
798 380

747

741

546

717

189

698

1943................

1949......

1944................

1950...

1945................

1951____

1946................

1952.

1917................

1953____

Beredningen

Forsknings- och försöksverksamhet

Vid linlaboratoriet i Svalöv har påbörjats en serie kvalitetsundersökningar
rörande den svenska hampfibern. Sålunda studeras den svenska hampfiberns
variation med avseende å bland annat längd, finlek och styrka genom
fiberanalys av prov från varje leverans av tågor och blånor. Vidare
undersöks genom provrötning och fiberanalys kvaliteten vid lagring längre
tid i stack, varjämte rötningens jämnhet hos färdigrötad halm studeras genom
undersökning av fiber från halm ur olika lager av rötbalarna. Slutligen
har man påbörjat vissa kvalitetsjämförelser mellan svensk och utländsk
hampa samt en undersökning av eftermognaden hos olika sorters svensk
och utländsk hampa.

Tekniska förhållanden, kapacitetsutnyttjande

Hampberedningsverket i Visby har efter år 1950 i olika avseenden undergått
tekniska förbättringar och rationalisering. Verkets lagringsmöjligheter
för halm har emellertid varit otillräckliga i förhållande till verkets beredningskapacitet.
Genom uppförande av nya halmlador har emellertid
numera en viss ökning av lagringsförmågan åstadkommits. Effektivare anordningar
för utmangling av vattnet ur den rötade halmen har vidtagits
och torkanläggningen har väsentligt utbyggts. Beredningen av halmen är
numera upplagd i två skilda strängar, varigenom verket har möjlighet att
samtidigt bereda såväl tåga och skäktblånor som samtagna blånor. Man
kan där också samtidigt bereda rötad hampa och s. k. grönhampa. Den
maximala rötnings-, torknings- och beredningskapaciteten utgör 6 000 å
6 500 ton tröskad halm per år. Vid verket bereddes år 1954 omkring 5 100
ton halm, varav 870 ton grönbereddes och resten rotades.

Fiberutbyte

Fiberutvinningen ur halmen, som till en början utgjorde endast 11 å 12
procent, steg under 1940-talet till 16 å 17 procent och har härefter bibehållit
denna nivå. Utvecklingen av fiberutvinningen framgår närmare av följande
sammanställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956 59

År

Utvunnen fiber
i procent av
bearbetad halm

Fiberut-

vinning,

ton

År

Utvunnen fiber
i procent av
bearbetad halm

Fiberut-

vinning,

ton

1943.......

........... 11,9

255

1949.......

........... 17,1

663

1944.......

........... 18,1

297

1950.......

........... 14,9

570

1945.......

........... 13,8

388

1951.......

........... 16,3

401

1946.......

........... 14,2

518

1952.......

........... 20,7

728

1947.......

........... 14,9

557

1953.......

........... 17.3

294

1948.......

........... 15,1

642

1954.......

........... 17,1

877

Driftsresultat

Lantbruksförbundets revisionsbyrå har även beträffande hampberedningsverket
i Visby på jordbruksnämndens uppdrag verkställt en analys
av driftsresultatet. Undersökningen är utförd efter samma grunder som
beträffande linberedningen.

Ur det framlagda siffermaterialet anföres här följande sammanställning.

Produktionskostnader och produktvärde m. m. vid hampberedningsverket i
Visby år 1954, öre per kilogram fiber

Råmaterial ................

Råvaruomkostnader........

Tillverkningskostnader......

Försäljningskostnader ......

Administrationskostnader ..
Kalkylmässiga avskrivningar
Kalkylmässiga räntor ......

Produktionskostnader totalt

Produktvärde..............

Bristande kostnadstäckning
Utvunnen fibermängd (ton)

Rötat

Grönberett

material

material

76,4

37,9

18.5

14,6

101,4

34,4

8,9

5,3

13,0

4,7

10,9

5,7

6,3

3,2

105,7

149,1

73,2

86,2

32,5

724,2

192,1

Försäljning, prisutveckling

Försäljningen av inhemsk hampfiber har efter år 1950 helt gått till
svenska förbrukare, till huvudsaklig del hampspinnerierna. Den närmare
sammansättningen av försäljningen under åren 1950—1953 framgår av följande
tabell.

Totalförsäljning av hampfiber från Riksförbundet Lin och hampa under åren 1950—1953

Köpare

1950

1951

Tåga

Blånor

Ton

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Ton

Ton

%

Ton

%

Hampspinnerier + örlogs-varvet....................

97

888

985

93,6

in

1 127

1238

96,9

Repslagare..................

18

O

21

2,0

16

23

39

3,1

Export ....................

—

46

46

4,4

—

—

—

Summa

115

937

1052

100,0

127

1150

1 277

100,0

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1956

Köpare

1952

1953

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Tåga

Ton

Blånor

Ton

Summa

Ton

%

Ton

%

Hampspinnerier + Örlogs-varvet....................

102

878

980

99,0

22

499

521

86,3

Repslagare..................

10

—

10

1,0

6

77

83

13,7

Export ....................

—

—

—

—

Summa

112

878

990

100,0

28

570

004

100,0

Priserna på hampfiber har varierat avsevärt under tiden 1 oktober 1951
—1 januari 1955, vilket framgår av följande sammanställning (försäljningen
av respektive års hampskörd börjar den 1 oktober respektive år, alltså
för 1951 års skörd den 1 oktober 1951, medan fibern av respektive års linskörd
försäljes först året därpå, 1951 års skörd under kalenderåret 1952
osv.).

De svenska liampfiberpriserna 1/10 1951—1/1 1955

1/4—31/12

1951

kr/kg

1/3-30/6

1952

kr/kg

1/7 1952-30/9 1953
kr/kg

1/10 1953—
31/12 1954
kr/kg

1/1 1955-kr/kg

Rotad, fiber

Hamptåga klass I ..........

3,60

3,77

3,24

2,93

2,93

> > II..........

S,30

3,46

2,97

2,70

2,70

s > III..........

2,80

2,93

2,51

2,40

2,40

Hampblånor klass I ........

2,35

2,44

2,09

1,73

l’73

> > II........

2,05

2,12

1,82

1,50

1,63

> » III ......

1,80

1,82

1,57

1,35

1,35

> > IV ......

1,45

1,48

1,27

1,13

1,13

Grönberedd fiber

Hampblånor klass II........

1,55

1,59

1,37

1.20

1,20

> > III ......

1,25

1,27

1,09

'' 0,98

0,98

De genomsnittligt utvunna priserna för svensk hampfiber åren 1945—
1950 samt åren 1951, 1952 och 1953 belyses av följande tabell.

Svensk hampförsäljning åren 1945—1953

År

Tåga

Blånor

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

Kvantitet

ton

Värde

kr/kg

1945—1950........................

3,22

2 64

1,80

1,49

1,67

1,11

1951...........................

127

112

28

1952.............................

3,10

9 77

1953.........................

Mr , | |

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 38 år 1056

Avtal angående avsättningen av 1956—1958 års hampskördar

Jämväl beträffande hampan har Riksförbundet Lin och hampa träffat
förnyat för sälj ningsavtal. Enligt nu löpande femårsavtal har spinnerierna
förbundit sig att årligen inköpa en kvantitet av 950 ton fiber. Med hänsyn
bland annat till att det ena hampberedningsverket numera upphört, har en
minskning av det årliga inköpsåtagandet skett till 700 ton. Kvalitetsstipulationerna
i det nya avtalet är oförändrade. Genom detta försälj ningsavtal
och med hänsyn till övriga förefintliga avsättningsmöjligheter, främst marinen
och repslagerierna, kan man påräkna ett fullt utnyttjande av visbyverkets
kapacitet.

Riksnämndens utlåtande

Riksnämndens förut omnämnda uttalande angående beredskapsvärdet
av lin- och hampodlingen innebär för hampodlingens del, att årskostnaden
för den ökning av nämndens beredskapslager, som borde bli följden av ett
upphörande av den inhemska hampodlingen, skulle utgöra för mjukfibrig
hampa omkring 26 000 kronor. Samtidigt anmärkes, att något behov av
ökad lagring av hårdfiber icke skulle uppkomma. Riksnämnden har här,
liksom för linet, bortsett från frågan om tryggande av behovet av frö till
utsäde i ett krisläge, där den inhemska odlingen bör återupptagas.

651425,

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag