Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

1

Nr 37

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående prisutjämningsavgift
m. m.; given Stockholms slott den 30 december
1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

Fortsatt bemyndigande att meddela föreskrifter om prisutjämningsavgift
begäres för tiden till och med den 30 juni 1957.

I propositionen redogöres för en med vissa branschföreningar på det skogsindustriella
området träffad överenskommelse om ändrad disposition av
konjunkturutjämningsavgifter för åren 1951 och 1952. Enligt överenskommelsen
skall ett belopp av 20 milj. kronor, som ursprungligen avsetts för
länsstiftelser för det enskilda skogsbruket och skogsvårdsfonden, i stället
disponeras för central skoglig forskning m. m.

Vidare föreslås att av prisutjämningsavgiftsmedel anvisas 1 700 000 kronor
för fröplantageverksamhet och 75 000 kronor till ett laboratorium vid
statens skogsmästareskola samt att för inrättande av skogliga museer — utöver
tidigare för ändamålet reserverat belopp av 300 000 kronor — avsättes
200 000 kronor av prisutjämningsavgiftsmedel.

1 Bihang till riksdagens protokoll i''J5G. 1 samt. Nr 37

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 37 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 december 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, frågor
om fortsatt bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift och om disposition
av medel som influtit i form av prisutjämningsavgifter m. m. samt anför
följande.

2 Prisutjämningsavgifter m. m. å vissa skogsprodukter åren 1945—1952

Alltsedan år 1945 har riksdagen årligen bemyndigat Kungl. Maj :t att, när
behov därav ur prispolitiska synpunkter anses föreligga, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift för varor, som utförs ur riket. Nu
gällande bemyndigande, som meddelats genom riksdagens skrivelse den 23
mars 1955, nr 148, gäller till och med den 30 juni 1956.

Med anledning av 1945 års riksdags beslut utfärdade Kungl. Maj:t den
25 maj 1945 (nr 256) förordning angående prisutjämningsavgift. I denna
förordning — som genom förordningar den 14 juni 1946, nr 282, och den
31 oktober 1947, nr 863, i vissa smärre avseenden ändrats — stadgas bl. a.
att Kungl. Maj :t må, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövas
föreligga, förordna, att viss avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för
vara, soan utföres ur riket (1 §), att prisutjämningsavgift utgår enligt grunder
och med belopp, som Kungl. Maj :t bestämmer (2 §), samt att medel,
som inflyter genom uttagande av prisutjämningsavgift, skall fonderas och
användas enligt vad särskilt stadgas (3 §). I övrigt innehåller förordningen
föreskrifter om debitering, uppbörd och redovisning av prisutjämningsavgifter
samt vissa straff- och processrättsliga stadganden. Förordningen, som
ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1946, har sedermera förlängts,
senast genom förordningen den 29 april 1955, nr 168, till och med den 30
juni 1956.

Förordnande om prisutjämningsavgift har hittills meddelats endast beträffande
skogsprodukter.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 37 år WöC

3

I kungörelser 1947 och 1950 om prisutjämningsavgift å vissa trävaror föreskrevs
bl. a., att dylik avgift ej skulle uttagas beträffande varuparti, för
vilket avgift erlades enligt särskilt avtal. Med Kungl. Maj :ts godkännande
har statliga myndigheter ingått avtal med vissa branschorganisationer, enligt
vilka dessa åtagit sig att av sina medlemmar uppbära en avgift per viss
enhet exporterad vara, här kallad konjunkturutjämningsavgift.

I december 1950 träffades avtal mellan statens handels- och industrikommission
för Kungl. Maj :t och kronan samt Svenska cellulosaföreningen,
Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen och Svenska
pappersbruksföreningen om erläggande av konjunkturutjämningsavgifter
vid export av vissa skogsprodukter under år 1951. Avgifterna skulle uppbäras
av vederbörande förening samt överlämnas till riksgäldskontoret. Enligt
dessa avtal inflöt ca 668 milj. kronor, därav för cellulosa och trämassa
samt trävaror sammanlagt 528 milj. kronor samt för papper 140 milj. kronor.
Nämnda belopp innefattar beträffande trävaror även avgifter för januari
1952. Av de inbetalda avgifterna skall enligt avtalen 70 procent (467
milj. kronor) återbetalas till företagen med 1/5 årligen under tiden 1958—-1962. Enligt senare ingångna tilläggsavtal har viss del omedelbart tillfallit
staten som skatt. Av återstående belopp, ca 200 milj. kronor, har bl. a. tillhopa
i runt tal 63 milj. kronor avsetts skola tillföras särskilda länsstiftelser
med ändamål att främja det enskilda skogsbruket.

I anslutning till nämnda avtal utfärdades kungörelse den 3 november
1950, nr 586, om prisutjämningsavgift å vissa trävaror, pappersmassa av trä
samt vissa slag av papp och papper. Denna kungörelse utvidgades sedermera
att avse pappersved samt pappersavfall och makulerade tryckalster (1950:
652) samt ytterligare vissa slag av trävaror (1951: 800).

Under hösten 1951 och våren 1952 ingicks nya avtal mellan handels- och
industrikommissionen samt cellulosaföreningen, trämasseföreningen, pappersbruksföreningen
och vissa enskilda företag om konjunkturutjämningsavgifter
vid export under år 1952. Förhandlingarna med trävaruexportföreningen
ledde icke till annan överenskommelse än att det år 1950 ingångna avtalet
förlängdes att gälla under januari 1952. I juni 1952 sjönk exportpriset under
en i avtalen angiven nivå, varvid konjunkturutjämningsavgifter upphörde
att utgå. De konjunkturutjämningsavgifter, som influtit enligt avtalen för
år 1952 uppgår till ca 226 milj. kronor, därav för cellulosa och trämassa 187
milj. kronor samt för papper 39 milj. kronor. Av 1952 års avgifter skall 40
procent (91 milj. kronor) återbetalas till företagen med 1/5 årligen under
åren 1959—1963 medan 26 procent (59 milj. kronor) omedelbart tillfallit
staten såsom skatt. Resterande 34 procent (77 milj. kronor) har avsetts tillfalla
särskilda stiftelser och fonder; bl. a. har 26 milj. kronor avsetts för
en inom riksgäldskontoret bildad fond till fromma för skogsvården (skogsvårdsfonden).

På grund av de under år 1952 successivt sjunkande exportpriserna upphävdes
eller hand den för de olika varuslagen ulgåcndc prisutjämningsavgiften.
Kungörelsen om prisutjämningsavgift å vissa trävaror in. in. upp -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

hävdes i sin helhet från och med den 1 november 1952 genom kungörelse
den 23 oktober 1952, nr 663.

Beträffande dispositionen av influtna konjunktur- och prisutjämningsavgifter,
i vad uppgift därom icke lämnats i det föregående, torde få hänvisas
till propositionerna nr 80/1953, 62/1954 och 72/1955. De i nämnda propositioner
framlagda förslagen godkändes av riksdagen.

De prisutjämningsavgiftsmedel, beträffande vilka närmare beslut om användningen
ännu icke meddelats, uppgår till ca 4,4 miljoner kronor. Vissa
riktlinjer för dispositionen av dessa medel har emellertid godtagits av riksdagen.
Sålunda skall under år 1951 influtna prisutjämningsavgifter för pappersved
och pappersavfall — kvarstående belopp tillhopa ca 3,1 miljoner
kronor — användas för skogliga ändamål i vidsträckt mening, som icke kan
tillgodoses i annan ordning.

Såsom anförts i prop. nr 72/1955 framlade styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsforskningsinstitut med skrivelse den 1 oktober 1954 förslag
till forskningsprogram för institutet under en tioårsperiod och hemställde i
anslutning därtill, att ett belopp av 10 400 000 kronor av konjunktur- eller
prisutjämningsmedel skulle ställas till förfogande för ifrågavarande forskningsverksamhet.
Med anledning av styrelsens framställning tillkallades —■
efter bemyndigande av Kungl. Maj:t — den 9 november 1954 en utredningsman
med uppdrag att undersöka förutsättningarna för att ändra de i december
1950 träffade överenskommelserna rörande konjunkturutjämningsavgifter
i sådan riktning, att de medel, som avsatts för särskilda länsstiftelser
med ändamål att främja det enskilda skogsbruket, i stället kan utnyttjas
för central skoglig forskning.

Utredningsmannen, f. d. lagmannen T. A. Bexelius, har nu med skrivelse
den 18 november 1955 överlämnat en av honom under förbehåll av Kungl.
Maj :ts godkännande med cellulosa-, trämasse-, pappersbruks- och trävaruexportföreningarna
ingången tilläggsöverenskommelse om dispositionen av
konjunkturutjämningsavgifterna för åren 1951 och 1952. Tilläggsöverenskommelsen
innebär att dels 10 milj. kronor, som enligt tidigare överenskommelser
skulle tillföras länsstiftelserna för det enskilda skogsbruket, och
dels 10 milj kronor, som skulle tillföras skogsvårdsfonden, i stället skall användas
för central skoglig forskning. Av ifrågavarande belopp, sammanlagt
20 milj. kronor, skall enligt tilläggsöverenskommelsen 10 milj. kronor ställas
till förfogande för styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
5 milj. kronor tillföras den år 1946 genom avsättning av prisutjämningsavgiftsmedel
bildade fonden för skoglig forskning (prop. 237/
1946; Rskr. 305/1946) och 5 milj. kronor en nybildad nämnd för arbetsoch
maskinteknisk forsknings- och försöksverksamhet i skogsbruket.

De för styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
avsedda medlen skall användas för forskning vid institutet under en tioårsperiod
med början år 1958 i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens
förslag i skrivelsen den 1 oktober 1954. Den forskning, som för närvarande

Kungl. Maj:is proposition nr 37 år 1956

5

med anlitande av statsmedel bedrives vid skogsforskningsinstitutet, skall
även framdeles bekostas av staten; konjunkturutjämningsavgiftsmedlen får
således ej tagas i anspråk härför. Vidare skall vid handläggning inom styrelsen
av ärenden rörande institutets stat och arbetsprogram två av Kungl.
Maj :t på förslag av nämnda fyra branschföreningar utsedda personer äga
deltaga i överläggningarna, men ej i styrelsens beslut.

Det för nämnden för arbets- och maskinteknisk forsknings- och försöksverksamhet
i skogsbruket avsedda beloppet skall användas under en tioårsperiod
räknat från år 1956.

Enligt överenskommelserna om konjunkturutjämningsavgift skall utbetalning
av avgiftsmedlen i princip ske tidigast med ingången av år 1958.
I tilläggsöverenskommelsen förutses emellertid att skogsforskningsinstitutet
och nämnden kommer att för sin verksamhet behöva vissa medel tidigare än
nämnda år. I anledning härav förutsättes att från fonden för skoglig forskning
under tiden fram till 1958 års ingång skall utlämnas vissa förskott till
dessa båda institutioner. Det förutses att förskottet till skogsforskningsinstitutet
kommer att uppgå till högst 1 050 000 kronor och förskottet till
nämnden till högst 1 000 000 kronor.

De stiftelser, som enligt överenskommelserna om konjunkturutjämningsavgifter
skall tillföras vissa andelar av inbetalda konjunlcturutjämningsavgiftsmedel
har enligt förordningar den 30 mars 1951 och den 25 april 1952
(SFS nr 148/1951, 185/1952 och 187/1952) befriats från skyldighet att erlägga
skatt för inkomst- och förmögenhet för ifrågavarande medel eller avkastningen
därav. Utredningsmannen föreslår, att även fonden för skoglig
forskning samt den särskilda nämnden för arbets- och maskinteknisk forsknings-
och försöksverksamhet i skogsbruket befrias från skyldighet att erlägga
skatt för inkomst och förmögenhet såvitt angår de konjunkturutjämningsavgiftsmedel,
som enligt tilläggsöverenskommelsen skall tillföras fonden
respektive nämnden, eller för avkastningen därav.

Kungl. Maj:t föreskrev den 30 juni 1953 med stöd av riksdagens godkännande
(prop. 80/1953, BevU 29/1953, Rskr. 176/1953) att 2 000 000 kronor
av prisutjämningsmedel skulle tillföras fonden för skoglig forskning för att
jämte avkastning väsentligen användas för ändamål, som gagnar bondeskogsbruket.
Ifrågavarande medel har inom fonden redovisats som en delfond,
av vars kapital hittills endast mindre belopp tagits i anspråk. Utredningsmannen
har vid fullgörandet av sitt uppdrag även uppmärksammat
denna delfond. Enligt utredningsmannens redogörelse ligger de ändamål,
som denna delfond i första hand bör tillgodose, icke helt i linje med den
övriga verksamhet, som fonden för skoglig forskning jämlikt sina stadgar
har att utöva. Utredningsmannen ifrågasätter huruvida icke delfonden borde
frigöras och dess förvaltning anförtros åt någon institution, lämpligen skogsstyrelsen,
som är mer direkt inriktad på bondeskogsbrukets intressen.

Över utredningsmannens förslag har yttranden avgivits av domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut,
styrelsen för fonden för skoglig forskning, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens handels- och industrikommission, fullmäktige i

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1956

riksgäldskontoret, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet samt av Skogsarbetsstudieorganisationernas
centralråd för Föreningen skogsarbetens och Kungl. domänstyrelsens
arbetsstudieavdelning, Föreningen Värmlands skogsarbetsstudier och Mellan-
och Sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier.

Samtliga remissinstanser, som uttalat sig i frågan, tillstyrker eller har ej
funnit anledning till erinran mot förslaget att 20 milj. kronor av konjunkturutjämningsavgiftsmedel,
som enligt tidigare överenskommelser med branschorganisationerna
skulle ha tillförts skogsvårdsfonden och länsstiftelserna för
det enskilda skogsbruket, i stället användes för central skoglig forskning.
Inte heller beloppets fördelning mellan de skogliga forskningsorganen har i
huvudsak föranlett någon erinran från remissinstansernas sida. Riksräkenskapsverket
har dock — mot bakgrunden av att fondens tillgångar, delfonden
oräknad, nu uppgår till 8,4 milj. kronor — ifrågasatt lämpligheten av att
tillföra fonden för skoglig forskning ytterligare kapital.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut och styrelsen
för fonden för skoglig forskning förklarar sig i princip kunna acceptera
de i tilläggsöverenskommelsen angivna förutsättningarna för medelstilldelning
till institutet och fonden. Lämpligheten av att, på sätt som angivits
i tilläggsavtalet, representanter för branschorganisationerna skall äga
deltaga i överläggningar inom styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut rörande institutets stat och arbetsprogram ifrågasättes
av vissa remissinstanser, däribland Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

I det av styrelsen för fonden för skoglig forskning avgivna yttrandet understrykes
angelägenheten av att, i enlighet med utredningsmannens förslag,
åtgärder vidtages för befrielse för fonden från skyldighet att erlägga inkomst-
och förmögenhetsskatt.

I remissyttrandena har också behandlats det av utredningsmannen väckta
förslaget, att frigöra den inom fonden för skoglig forskning särskilt redovisade
delfond, vilken är avsedd att användas för ändamål, som väsentligen
gagnar bondeskogsbruket. Styrelsen för fonden för skoglig forskning har
intet att erinra mot att delfondens förvaltning övertages av annat organ.
Delfondens tillgångar uppgår f. n. enligt styrelsen till 1 631 000 kronor jämte
upplupna räntor. Skogsstyrelsen anför, att vid överläggningar, som styrelsen
i denna sak haft med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Svenska
propsexportörernas förening, har framkommit förslag att nämnda delfond
borde sammanföras med propsexportfonden. Till denna fond har enligt
riksdagens beslut (prop. 178/1949, BevU 43/1949, Rskr. 255/1949)
överförts avgifter, vilka erlagts vid export av props, som producerats före
den 1 juli 1946. Enligt de av Kungl. Maj :t den 17 mars 1950 fastställda
stadgarna har fonden, vars kapital f. n. uppgår till i runt tal 960 000 kronor,
till syfte att på ändamålsenligt sätt främja export av props. Fonden
förvaltas av skogsstyrelsen, som äger disponera fondens avkastning för
avsett ändamål. Det ifrågasatta sammanförandet av bondeskogsbrukets delfond
och propsexportfonden har aktualiserats även därigenom att önskemål

7

Kangl. Maj.ts proposiiion nr 37 år 1956

framkommit om något utvidgad användning av propsexportfonden. Genom
en sådan vidgning skulle syftemålen med de båda fonderna delvis komma
att överensstämma. Ett sammanförande skulle innebära fördelar bl. a. i
form av förenklad administration. Vidare skulle det förvaltande organet i
vissa fall få större möjligheter att stödja relativt kostnadskrävande åtgärder
av särskilt angelägen art. Beträffande formerna för förvaltningen av den
sammanslagna fonden kan olika alternativ övervägas. Enligt skogsstyrelsens
uppfattning är det angeläget, att förvaltningen sker i direkt samverkan med
de berörda intressegrupperna. Det ligger i sakens natur att sammanslagningen
måste föregås av ingående överläggningar i syfte att erhålla sådana
regler för medlens disposition och förvaltning, vilka tillgodoser det allmännas
och de enskilda parternas intressen. Skogsstyrelsen föreslår, att Kungl.
Maj :t, i avvaktan på närmare utredning i frågan, hemställer om riksdagens
medgivande att omdisponera bondeskogsbrukets delfond och att eventuellt
sammanföra denna med propsexportfonden. Även Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund vill ifrågasätta, om icke ifrågavarande delfond och
propsexportfonden borde sammanslås till en gemensam fond och förvaltas
och disponeras i samverkan mellan skogsstyrelsen samt representanter för
skogsägarna och propsexportörerna.

Framställningar rörande användningen av influtna prisutjämnings avgiftsmedel

m. m.

Skogsfröplantager

Samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och genetik, vilken nämnd
numera består av representanter för domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogshögskolan,
statens skogsforskningsinstitut, Föreningen för växtförädling av
skogsträd, Sällskapet för praktisk skogsförädling och Skogsvårdsstyrelsernas
förbund, hemställde i skrivelse den 16 juni 1950, att av prisutjämningsavgiftsmedel
måtte anvisas sammanlagt 1 300 000 kronor för anläggande av
ett antal plantager för produktion av skogsfrö. I skrivelsen framhöll nämnden
bl. a., att anläggandet av skogsfröplantager syntes vara den bästa och
samtidigt den enklaste metoden att för praktiskt ändamål utnyttja resultaten
av den skogliga växtförädlingsverksamheten. Genom tillkomsten av
dylika plantager skulle nämligen kunna vinnas såväl en rationalisering av
som en fullständig kontroll över fröinsamlingen. Under ledning av nämnden
borde därför under en 10-årsperiod anläggas skogsfröplantager omfattande
tillhopa cirka 75 hektar, därav omkring 25 hektar inom ett vart av
Syd-, Mellan- och Nordsverige.

Nämndens framställning anmäldes för riksdagen i proposition nr 167/
1951. Föredragande departementschefen anförde därvid, att han, med hänsyn
till vikten av att möjligheterna att öka avkastningen av skogen kunde
tillvaratagas genom att använda ett högvärdigt frö- och plantmaterial, var

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 37 år 1956

beredd att tillstyrka att anslag av prisutjämningsavgiftsmedel skulle utgå
för ändamålet. Anslaget borde dock t. v. begränsas till 500 000 kronor. Därest
verksamheten inskränktes nagot i förhållande till vad nämnden föreslagit,
borde detta belopp vara tillräckligt för att arbetet skulle kunna
igångsättas och bedrivas under de närmast följande åren.

Sedan riksdagen bifallit propositionen i ämnet (BevU 52/1951; Rskr.
242/1951), meddelade Kungl. Maj :t den 28 december 1951 bestämmelser
beträffande verksamhetens bedrivande. Knligt dessa skall skogsstvrelsen
handha den allmänna prövningen av de anvisade medlens användning samt
svara för vissa organisatoriska och tekniskt-praktiska uppgifter, medan den
vetenskapliga verksamheten skall ankomma på nämnden.

Samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och genetik har i skrivelse
den 24 maj 1955 hemställt om anslag av 1 700 000 kronor av prisutjäinningsavgiftsmedel
för fortsatt verksamhet med anläggande av skogsfröplantager
under tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1961. Till skrivelsen är fogade
bl. a. redogörelse för nämndens plantageverksamhet under tiden den
1 januari 1952—den 30 juni 1955 samt förslag till program jämte kostnadskalkyler
för verksamheten under tiden den 1 juli 1956—den 30 juni 1961.
Av handlingarna framgår att plantageverksamheten till följd av att anslaget
begränsats och kostnaderna stigit måst inskränkas i jämförelse med
nämndens ursprungliga förslag. De allmänna riktlinjerna för verksamhetens
uppläggning och bedrivande, som ursprungligen uppdrogs av
nämnden, har dock följts. Under våren 1955 har fyra delplantager om sammanlagt
15 hektar utplanterats. Förberedelser pågår beträffande ytterligare
15 plantager. Den påbörjade plantagearealen uppgår till sammanlagt
66 hektar.

Det av nämnden nu framlagda programmet för plantageverksamhetens
bedrivande under femårsperioden 1956/57—1960/61 innebär i princip ett
fullföljande av den 10-årsplan, som nämnden framlade år 1950. Kostnadsökningen
beror delvis på inträffade löne- och prisstegringar. Den väsentligaste
anledningen till kostnadsökningen är emellertid, att behovet och omfattningen
av vissa vetenskapliga undersökningar och kontrollåtgärder, som
numera framstår såsom ytterst betydelsefulla, ej klart kunde förutses vid
den ursprungliga planens upprättande.

Under den kommande femårsperioden beräknas arbetet med plantagernas
iordningställande och utplantering kunna slutföras. Däremot torde vissa
vetenskapliga undersökningar och kontrollarbeten behöva fortsättas även
efter utgången av femårsperioden.

Nämnden anför, att om de hittills uppnådda, synnerligen värdefulla resultaten
av nämndens plantageverksamhet icke skall äventyras, är det nödvändigt,
att densamma fullföljes enligt den framlagda planen och därför
erforderliga medel ställs till förfogande. Nämnden synes i annat fall bli
nödsakad att avveckla verksamheten.

Yttranden över samarbetsnämndens skrivelse den 24 maj 1955 har avgivits
av statskontoret, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för skogs -

9

Kungi. Maj.ts proposition nr 37 år 1930

högskolan och statens skogsforskningsinstitut, Skogsvårdsstyrelsernas förbund,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Föreningen för växtförädling av skogsträd samt Sällskapet för praktisk
skogsförädling.

Samtliga remissinstanser tillstyrker att verksamheten får fullföljas enligt
den uppgjorda planen. Domänstyrelsen anför, att anläggandet av skogsfröplantager
är ett utomordentligt viktigt led i den verksamhet som avser
att frambringa skogsfrö av bästa möjliga kvalitet. Nämndens plantageverksamhet
måste därför fullföljas och bedrivas i planlagd omfattning. Styrelsen
för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut uttalar att trots
de begränsade belopp, som stått till förfogande, har plantageverksamheten
givit resultat av stor betydelse för såväl det praktiska skogsbruket som
skogsforskningen. Statskontoret anser att ifrågavarande verksamhet är av
stor betydelse för vårt skogsbruk. Den påbörjade försöksperioden bör fullföljas
genom att medel för verksamheten ställs till förfogande. Statskontoret
har därför i och för sig icke funnit anledning till erinran mot framställningen.
Emellertid påpekar statskontoret, att kostnadsberäkningarna visat
sig dåligt överensstämma med det verkliga medelsbehovet. Delvis synes
kostnadsökningen kunna förklaras av att medel beräknats för vissa tidigare
ej förutsedda studier. Av framställningen framgår att vissa arbetsuppgifter
icke torde bli avslutade under femårsperioden. Nämnden har räknat
med att kostnaderna efter försökstidens slut skall övertagas av de skogliga
organen. Med hänsyn härtill är det enligt statskontoret angeläget att särskild
uppmärksamhet ägnas åt verksamhetens planläggning och att denna
sker under beaktande av att det torde finnas endast begränsade möjligheter
att vid försökstidens utgång få anslag för ändamålet på riksstaten.
Sveriges skogsägareförbund anser att de vetenskapliga undersökningarna i
samband med plantageverksamheten bör ske antingen genom Föreningen
för växtförädling av skogsträd eller skogsforskningsinstitutet. Fröförsäljningsfrågan
skulle troligen vinna på att redan nu mera anslutas till skogsvårdsstyrelserna.
Det ligger ej inom samarbetsnämndens egentliga arbetsuppgifter
att i egen regi bedriva mera omfattande forskningar. Förbundet
vill dock trots de principiella invändningarna tillstyrka framställningen.
Domänstyrelsen understryker emellertid, att det forsknings- och försöksarbete,
som visat sig nödvändigt för utbyggande av plantagerna, bör utföras
i samarbetsnämndens regi. Skogsstyrelsen anför, att någon ändring av verksamhetens
administration icke f. n. synes böra vidtagas. Vid utgången av
den kommande femårsperioden kan det måhända befinnas lämpligt att den
egentliga plantageverksamheten övertages av de praktiskt verksamma skogJiga
organen och forskningsuppgifterna av skogsvetenskapliga institutioner,
i första hand statens skogsforskningsinstitut.

Skogliga museer

I propositionerna nr 178/1949, 124/1950 och 80/1953 anmäldes framställningar
av landshövdingen i Kronobergs län Thorwald Bergquist och skogs -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

vårdsstyrelsen i Gävleborgs län om bidrag av prisutjämningsavgiftsmedel
för inrättande av lokala skogsmuseer i Växjö respektive Gävle. Såsom framgår
av propositionen nr 80/1953, har skogsstyrelsen och domänstyrelsen den
4 juni 1952 avgivit gemensamt yttrande över framställningarna. Ämbetsverken
förordade därvid inrättande av ett centralt riksskogsmuseum i Stockholm.
På grund av de stora kostnaderna för inrättande av ett riksmuseum
och med hänsyn till investeringsbegränsningen ansågs emellertid denna fråga
icke vara aktuell. Styrelserna förordade i stället att 100 000 kronor skulle
ställas till Tekniska museets förfogande för anordnande av en permanent
skoglig avdelning vid museet. Enligt ämbetsverkens mening förelåg emellertid,
vid sidan av ett centralt museum, behov av lokala skogliga museer.
Del framhölls att ett riksskogsmuseums förnämsta uppgift torde vara att
hos allmänheten väcka intresse för skogsbruket och att sprida kännedom
om skogens betydelse för vårt land i olika avseenden. Ett centralt skogsmuseum
borde även kunna tillhandahålla en stomme för tillfälliga expositioner.
Lokala skogsmuseer torde i högre grad än ett riksskogsmuseum komma
att besökas av fackfolk, varför mera direkt undervisningsmateriel borde ingå
i de lokala museernas demonstrationssamlingar.

Skogsstyrelsen och domänstyrelsen ansåg lämpligt att lokala skogliga museer
förlädes till de föreslagna städerna Växjö och Gävle. Ämbetsverken,
som var av den uppfattningen, att staten borde stödja lokala skogliga museer
under förutsättning att ett påtagligt lokalt intresse fanns och att de
erforderliga medlen till större delen kunde erhållas på annat sätt än genom
bidrag från staten, tillstyrkte att av prisutjämningsavgiftsmedel 200 000 kronor
skulle reserveras för inrättande av ett skogsmuseum i Växjö och att
100 000 kronor skulle ställas till skogsvårdsstyrelsens i Gäveborgs län förfogande
för inrättande av ett skogsmuseum i Gävle.

Föredragande departementschefen (prop. 80/1953) ansåg sig icke kunna
förorda att bidrag lämnas till ett skogligt museum i Stockholm. Förslagen
om att tillskapa lokala skogliga museer i Växjö och Gävle var däremot
värda att stödja. I likhet med skogsstyrelsen och domänstyrelsen ansåg emellertid
departementschefen att lokala skogliga museer borde inrättas endast
om ett påtagligt lokalt intresse manifesterades och de erforderliga medlen
till större delen erhölls på annat sätt än genom bidrag från staten. Vidare
underströks att som oeftergivlig förutsättning för eventuella statsbidrag borde
gälla att dessa skulle bli av engångsnatur och att sålunda statsmedel icke
i framtiden skulle påfordras för att täcka kostnaderna för museernas underhåll
och drift. Departementschefen tillstyrkte att ett belopp av 300 000
kronor reserverades för angivna ändamål och föreslog att det sedermera
skulle få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma om och med vilket belopp
bidrag skulle lämnas. Förslaget lämnades av riksdagen utan erinran
(BevU 29/1953; Rskr. 176/1953). Någon utbetalning av medel till museer
i Växjö och Gävle har ännu icke ägt rum. Däremot beviljade Kungl. Maj :t
den 18 december 1953 styrelsen för stiftelsen Tekniska museet ett anslagav
prisutjämningsavgiftsmedel å 50 000 kronor för anordnande av en

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

skoglig avdelning vid museet, varvid som villkor för bidraget föreskrevs
att stiftelsen från enskilt håll tillföres bidrag å sammanlagt minst samma
belopp i penningar eller i annan form.

Drätselkammaren i Sundsvall har i skrivelse den 22 oktober 1955 hemställt,
att ur lotterimedelsfonden samt ur diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter
måtte beviljas anslag å 300 000 kronor som bidrag till inrättande
av ett museum i Sundsvall. Drätselkammaren anför bl. a. följande.

Museet, som skall drivas av Sundsvalls stad, är icke avsett att vara endast
ett stadshistoriskt museum för Sundsvall utan framför allt ett landskapsmuseum
för hela Medelpad. I enlighet med villkor, som föreskrivits i samband
med en donation till museet, kommer en utställning av skogsbruk och
skogsindustri att beredas en framträdande plats inom museet. Riksantikvarieämbetet
och Nordiska museet har utarbetat planerna för museets ordnande
och verksamhet.

Museet har kostnadsberäknats till 875 000 kronor, varav på skogsindstriavdelningen,
som avses uppta en tredjedel av utställningsytan, belöper omkring
300 000 kronor. För inrättandet av museet har av enskilda personer
och företag donerats sammanlagt 450 000 kronor, vartill kommer att landstinget
i Västernorr lands län anvisat 75 000 kronor och Sundsvalls stad
50 000 kronor. Totalt står sålunda ett belopp av 575 000 kronor till förfogande
för ändamålet. Resterande del av kostnaderna eller 300 000 kronor, motsvarar
det belopp, varom ansökning om bidrag ur lotteri- och prisutjämningsavgiftsmedel
ingivits. Sundsvalls stad och Svenska cellulosa aktiebolaget har
garanterat årliga bidrag om sammanlagt 90 000 kronor till museets driftskostnader.

Remissyttranden har inhämtats från domänstyrelsen och skogsstyrelsen,
som avgivit gemensamt yttrande, statskontoret, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, landsantikvarien i länet, Kulturhistoriska föreningen Murberget
och Medelpads fornminnesförening. Vad gäller frågan om bidrag av prisutjämningsavgiftsmedel,
har statskontoret uttalat, att den skogsindustriella
avdelningen vid museet i Sundsvall kan antagas bli ett lika värdefullt bidrag
till ökande av intresset och förståelsen för skogsbrukets betydelse som
de lokala skogliga museerna i Växjö och Gävle och den skogliga avdelningen
vid Tekniska museet. Statskontoret, som erinrar om det lokala intresse för
museet i Sundsvall, som ådagalagts genom ekonomiska åtgärder av såväl
staden och landstinget som industrien och enskilda, finner sålunda icke anledning
till erinran mot att av prisutjämningsavgiftsmedel ett lämpligt belopp,
dock högst 300 000 kronor, anvisas för ändamålet. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anför, alt det mot bakgrunden av Sundsvallsdistriktets traditioner
inom sågverksområdet är glädjande och fullt motiverat, att ett
museum med uppgift att bl. a. belysa skogsindustriens utveckling förlägges
till Sundsvall. Skogsstyrelsen och domänstyrelsen uttalar, alt det föreslagna
museet i Sundsvall på grund av förekomsten av ett flertal skogsindustrier
i stadens närhet torde ha särskilda förutsättningar att demonstrera den skogliga
råvarans förädling. Ämbetsverken, som tillstyrker alt 50 000 kronor av

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1956

prisutjämningsavgiftsmedel anvisas för ändamålet, förutsätter dock att den
rent skogliga delen av avdelningen gives större utrymme och att avdelningen
ordnas i samråd med skoglig expertis.

Laboratorium för jordartsundersökningar vid statens skogsmästareskola

Styrelsen för statens skogsmästareskola har i skrivelse den 9 november
1955 hemställt om bidrag ur prisutjämningsavgiftsmedel med 75 000 kronor
tör att vid skolan inrätta ett laboratorium, huvudsakligen avsett för jordartsundersökningar.
Styrelsen har därvid bl. a. anfört, att undervisningen
vid skolan bedrives dels i form av lektioner och föreläsningar, dels såsom
praktiska övningar i skogen, dels ock såsom enskilda arbeten, där eleverna
individuellt eller i grupp får lösa förelagda arbetsuppgifter. Dessa enskilda
arbeten organiseras i stor utsträckning så, att eleverna får utföra avgränsade
delar av större arbetsuppgifter. Vid lösandet av dessa uppgifter svarar
någon av skolans lärare för samordningen. Medel till dylika arbeten har
bl. a. erhållits från fonden för skogsvetenskaplig forskning, fonden för
skoglig forskning, domänstyrelsen samt nämnden för skoglig fotogrammetri.
Skolans lärare måste för att kunna bedriva en aktuell undervisning
uppehålla intim kontakt med det praktiska skogsbruket. De bör dessutom
vid sidan av sin lärargärning utföra undersökningar av olika slag för att
kunna göra framför allt den teoretiska undervisningen så intressant och
levande som möjligt. I den verksamhet som sålunda bedrives, framstår det
som en allvarlig olägenhet, att det inte finns möjlighet att vid skolan utlöra
jordartsanalyser. Eu betydande del av gjorda och planerade arbeten
berör nämligen jordartsläran och dess tillämpning, till exempel beträffande
vägbyggnad, vägunderhåll, produktions- och föryngringsfrågor, plantskolefrågor
och torrläggningsfrågor. Styrelsen tillägger att det även med
tanke på skogsbrukets och skogsvårdsfrågornas betydelse för bygden kring
Skinnskatteberg är angeläget att få förfoga över ett laboratorium för jordarts-
och andra skogliga undersökningar. Kostnaderna för laboratoriet beräknas
fördela sig med 25 000 kronor på byggnadsarbeten, 10 000 kronor på
inredningen och 40 OOO kronor för anskaffning av laboratorieutrustning.

Remissyttranden över framställningen har avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut, som bifogat yttranden av skogshögskolans lärarråd
och statens skogsforskningsinstitut, Sveriges skogägareföreningars riksförbund
och Sveriges skogsägareförbund.

Skogsstyrelsen anför, att fysikaliska jordartsundersökningar är av grundläggande
betydelse för bedömning av olika jordarters lämplighet som vägbyggnadsmaterial.
Genom att laboratoriet även förses med allmän laboratorieutrustning
kan det också utnyttjas för sådana kemiska analyser, som
är av vikt för ämnet skoglig marklära. Den utexaminerade skogsmästaren
bör vara insatt i de olika metoderna för jordartsundersökningar och vad
gäller upprättande av s. k. siktdiagram i samband med vägbyggnad m. m.
vara väl förtrogen med undersökningsmetodiken. Då ett laboratorium vid

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

skolan sålunda skulle vara till stort gagn, vill skogsstyrelsen tillstyrka att
medel anvisas härför. Även skogshögskolans lärarråd, som vitsordar att
kompetent lärare f. n. finnes för laboratoriets utnyttjande för det avsedda
syftet, och skogsforskningsinstitutet tillstyrker framställningen. Domänstgrelsen,
som vitsordar att vägbyggnad är ett av de viktigaste ämnena vid
skogsmästareskolan, hyser likväl viss tveksamhet huruvida en så omfattande
anläggning av så speciellt slag bör anordnas vid en skoglig läroanstalt
som denna. Styrelsen vill dock ej motsätta sig bifall till framställningen,
om medel för ändamålet kan ställas till förfogande. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund anför, att inrättandet av laboratoriet förutsätter,
att man har möjlighet att kontinuerligt till undervisningen knyta någon lärare
med särskild läggning för jordartsstudier och förmåga att rätt utnyttja
laboratoriet. Med tanke på den specialinriktning, som på så sätt binder
valet av lärarkrafter synes det riksförbundet, som om vissa svårigheter
skulle kunna uppkomma för ett sådant laboratoriums fulla utnyttjande.
Riksförbundet har dock — liksom även styrelsen för skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut — icke något att erinra mot att ett laboratorium
av denna art inrättas vid skolan, under förutsättning att medel kan
ställas till förfogande härför. Sveriges skogsägareförbund anser, att anslag
till kostnaderna för laboratoriet i första hand bör sökas hos fonden för
skoglig forskning. Statskontoret finner emellertid hinder ej möta mot att
använda prisutjämningsavgiftsmedel för ändamålet.

Departementschefen

Kungl. Maj :t har sedan den 1 juli 1945 haft riksdagens bemyndigande
att för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift
vid export av varor. Syftet med avgiften har väsentligen varit att hindra,
att höga utlandspriser på vissa varor verkar prisstegrande inom landet.
Det har förutsatts att, när fråga uppkommer om att uttaga prisutjämningsavgift,
man bör söka nå överenskommelse med vederbörande exportörer.
Härutöver har uttalats att, vid övervägande av spörsmål rörande prisutjämningsavgift,
i varje särskilt fall också andra synpunkter än de rent prispolitiska,
hl. a. även handelspolitiska synpunkter, bör vinna beaktande. Bemyndigandet
att uttaga prisutjänmingsavgift gäller till innevarande budgetårs
utgång.

Hittills har prisutjämningsavgift endast uttagits på skogsprodukter. I de
flesta fall har det visat sig möjligt att träffa avtal med berörda organisationer
eller företag om utgående avgifter, vilka då benämnts konjunkturutjämningsavgifter.
I huvudsak som komplettering härtill har prisutjämningsavgifter
uttagits genom formellt åläggande gentemot exportörer, som
icke anslutit sig till avtalen.

Som framgår av vad tidigare anförts upphörde uttagandet av pris- och
konjunkturutjämningsavgifter under år 1952 till följd av den då inträffade

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

prisnedgången. Pris- eller konjunkturutjämningsavgifter har sedan dess
icke uttagits. När det oaktat bemyndigande att uttaga prisutjämningsavgift
alltjämt begärts och erhållits av riksdagen, har som skäl bl. a. anförts, att
tidigare erfarenheter har givit vid handen, att tvära kastningar i prisutvecklingen
kan inträffa, särskilt beträffande de produkter av råvaru- och
stapelvarunatur, av vilka den svenska exporten till stor del består. Dylika
prisförändringar kan få mycket kännbara återverkningar på kostnadsläget
inom landet. Uteslutet är icke, att liknande omständigheter som de,
vilka under åren 1950—1952 medförde kraftiga prisförskjutningar i vår utrikeshandel,
åter kan inträffa. Det internationella ekonomiska läget under
1955 synes icke uppvisa någon mera väsentligt ökad stabilitet. Tvärtom bär
under året påtagliga risker för en inflationistisk utveckling på nytt gjort
sig gällande. Jag kan i detta sammanhang bl. a. erinra om att från skogsindustrielit
håll uttalats farhågor för att exportutvecklingen beträffande
rundvirke kan komma att medföra inflationsdrivande verkningar inom
landet. Av de skäl som sålunda tidigare anförts och alltjämt äger giltighet,
bör prisutjämningsavgift kunna uttagas då detta av prispolitiska hänsyn är
påkallat. Det särskilda bemyndigande för Kungl. Maj :t att uttaga prisutjämningsavgift,
varom nu är fråga, torde därför böra förlängas, förslagsvis
med ett år eller t. o. in. den 30 juni 1957. Liksom hittills bör det göras generellt
och alltså utan begränsning till vissa varuslag.

Jag övergår härefter till frågan om dispositionen av influtna avgiftsmedel.

Som förut omnämnts har en under hösten 1954 särskilt tillkallad utredningsman
med vissa branschorganisationer träffat en tilläggsöverenskommelse
om dispositionen av konjunkturutjämningsavgifterna för åren 1951
och 1952. Enligt nämnda tilläggsöverenskommelse skall 20 milj. kronor,
som ursprungligen avsetts för länsstiftelser för det enskilda skogsbruket
och skogsvårdsfonden, i stället disponeras för central skoglig forskning
m. m. Tilläggsöverenskommelsen har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Flertalet remissinstanser har i princip godtagit den föreslagna
omdispositionen. Frågan om tilläggsöverenskommelsens godkännande
torde inom kort få underställas Kungl. Maj.ds prövning. I samband därmed
torde det få ankomma på chefen för finansdepartementet att pröva de
i tilläggsöverenskommelsen berörda frågorna om skattebefrielse för de medel,
som skall tillföras dels fonden för skoglig forskning dels en särskild nämnd
för arbets- och maskinteknisk forsnings- och försöksverksamhet i skogsbruket,
samt vidtaga de åtgärder, som därvid kan finnas påkallade.

I anslutning till sina förhandlingar bär utredningsmannen fäst uppmärksamheten
vid att eu delfond inom fonden för skoglig forskning, avsedd att
väsentligen användas för ändamål, som gagnar bondeskogsbruket, borde med
hänsyn till delfondens ändamal förvaltas av ett organ med närmare anknytning
till bondeskogsbruket. Skogsstyrelsen har föreslagit att ifrågavarande
delfond borde sammanföras med den av styrelsen förvaltade propsexportfonden.
Vissa ytterligare utredningar rörande formerna för den sam -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1!)5G

manslagna fondens fövaltning in. in. har emellertid ansetts erforderliga.
För egen del är jag icke f. n. beredd att framlägga förslag om förvaltningen
av ifrågavarande delfond. I anledning av utredningsmannens påpekande vill
jag emellertid understryka betydelsen av att delfondens medel användes för
de ändamål — till gagn väsentligen för bondeskogsbruket — för vilka de ursprungligen
avsetts.

Samarbetsnämnden för skoglig växtförädling och genetik har sedan en
följd av år med anlitande av statsmedel bedrivit en verksamhet, som går
ut på att genom anläggande av skogsfröplantager främja tillgången av ett
högvärdigt frö- och plantmaterial för skogsbruket. Ifrågavarande verksamhet
har av sakkunniga instanser ansetts vara synnerligen gagnelig. Samarbetsnämnden,
som tidigare erhållit 500 000 kronor av prisutjämningsmedel
för ändamålet, anhåller nu att av dylika medel ytterligare 1 700 000 kronor
ställs till förfogande för fortsatt verksamhet med skogsfröplantager.
Nämndens hemställan har i huvudsak tillstyrkts av samtliga myndigheter
in. fl. som yttrat sig över densamma. Med hänsyn till angelägenheten av att
fröplantageverksamheten får fullföljas, vill även jag tillstyrka att det begärda
beloppet av 1 700 000 kronor ställes till skogsstyrelsens förfogande
att disponeras i huvudsaklig överensstämmelse med de framlagda planerna.
Verksamheten bör liksom hittills bedrivas under ledning av skogsstyrelsen.
Det bör ankomma på skogsstyrelsen att före ingången av varje budgetår
inkomma med förslag till verksamhetens bedrivande under budgetåret. Styrelsen
bör därvid uppmärksamma vad statskontoret uttalat om de begränsade
möjligheterna att erhålla ytterligare statliga bidrag till verksamheten.
Vidare bör styrelsen vid anslagets användning samråda med arbetsmarknadsstyrelsen
i den omfattning, som kan finnas erforderlig.

Till inrättande av museer med skoglig inriktning — närmast i Växjö och
Gävle — har tidigare, med riksdagens medgivande, av prisutjämningsmedel
avsatts ett belopp av 300 000 kronor. Detta belopp har hittills icke till någon
del tagits i anspråk. Härjämte har nu från Sundsvall inkommit ett förslag
om inrättande jämväl i sistnämnda stad av ett dylikt museum. För ändamålet
har begärts statsbidrag å sammanlagt 300 000 kronor. Förslaget har biträtts
av åtskilliga remissinstanser, däribland statskontoret. För min del
finner jag det tveksamt, huruvida särskilda skogliga museer bör inrättas
med stöd av staten i så stor utsträckning, som sålunda planerats. Jag vill
emellertid med hänsyn till det lokala intresse, som synes föreligga och som
bl. a. kommer till uttryck i omfattande donationer från enskilt håll, icke
motsätta mig att ytterligare prisutjämningsavgiftsmedel ställs till förfogande
för ändamålet. I betraktande av de löne- och prisstegringar, som inträffat
sedan frågan om bidrag till museerna i Växjö och Gävle var föremål för
behandling, samt med hänsyn till det medelsbehov som anmälts för Sundsvallsmuseet
vill jag föreslå, att ytterligare 200 000 kronor av prisutjämningsavgiftsmedel
avsättes för inrättande av skogliga museer. Sammanlagt torde
sålunda för ifrågavarande ändamål få disponeras 500 000 kronor. Det torde
få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva frågan om medlens fördelning mel -

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1956

lan. de olika projekten samt fastställa närmare villkor för bidragens åtnjutande.

Slutligen har framlagts förslag om bidrag av prisutjämningsavgiftsmedel
med 75 000 kronor till ett laboratorium för jordartsundersökningar vid statens
skogsmästareskola. Förslaget har i huvudsak biträtts av de institutioner
och ämbetsverk, som besitter sakkunskap i skogliga frågor. Skogsägareföreningarnas
riksförbund har befarat, att vissa svårigheter kan uppkomma
för laboratoriets fulla utnyttjande. I övrigt har någon mera väsentlig erinran
icke framförts mot förslaget. Då det tilltänkta laboratoriet synes kunna bli
till nytta för undervisningen vid skogsmästareskolan och för den forsknings-
och försöksverksamhet, som bedrives av lär ar krafter na där, anser jag
mig böra tillstyrka att det begärda beloppet, 75 000 kronor, ställs till förfogande.
Det torde böra ankomma på skolans styrelse att vidtaga sådana dispositioner,
att laboratoriet kan utnyttjas på ett rationellt sätt.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande för tiden
t. o. m. den 30 juni 1957 att, med iakttagande av vad i det
föregående anförts, meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift; samt

att godkänna vad jag föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bo Gejrot

651966. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag