Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
1
Nr 29
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning
till Margareta Berglöw m. fl.; given Stockholms
slott den 30 december 1955.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Torsten Nilsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen underställes riksdagens prövning dels tre ärenden angående
livräntor åt efterlevande till personer som avlidit till följd av sjukdom,
ådragen under militärtjänstgöring, dels två ärenden angående ersättning
till efterlevande vid dödsfall till följd av sjukdom, som icke haft samband
med militärtjänstgöring eller där sådant samband icke kunnat fastställas,
dels ock ett ärende angående livränta åt en person, som skadats
vid trafik med en försvaret tillhörig bil.
1—2143 55 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 29
2
Kungl. Maj:Is proposition nr 29 år 1956
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 december 1955.
Närvarande
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Un de v, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och, beträffande
punkten 6, jämväl med chefen för civildepartementet anför
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande.
1.
Förrådsmannen G. S. H. Berglöw, född den 22 september 1904, avled
den 20 november 1954 till följd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring.
Han efterlämnade hustrun Margareta Viola Elisabet Berglöw,
född den 26 juli 1903, och två barn i äktenskapet, födda den 28 december
1938 och den 21 april 1942. Äktenskapet ingicks den 31 oktober 1942.
Enligt beslut den 3 december 1954 tillerkände riksförsäkringsanstalten
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning vartdera av makarna Berglöws
barn livränta med 75 kronor för månad. Tillika förklarade riksförsäkringsanstalten
att jämlikt bestämmelserna i sagda förordning någon
livränta icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits först efter
den tidpunkt då mannens sjukdom yppades.
Mannen Berglöws sjukdom konstaterades under militärtjänstgöring i
april 1942.
Margareta Berglöw anhåller i en den 11 december 1954 dagtecknad
skrift att, utan hinder av innehållet i 1927 års militärersättningsförordning,
bliva tillerkänd livränta. Till stöd för framställningen anföres bland
annat följande. Hon och hennes man hade sammanbott sedan år 1938. Det
barn, som är fött den 28 december 1938, är trolovningsbarn, och de förlovade
sig samma dag. Av ekonomiska skäl kom dock giftermålet ej till
stand förrän den 31 oktober 1942. Under hela tiden för mannens militärtjänstgöring
och sjukdom fram till giftermålet åtnjöt Margareta Berglöw
familjebidrag såsom gift. Hon är själv till åren kommen och sjuk och torde
vara oförmögen till förvärvsarbete.
Riksförsäkringsanstalten anför i utlåtande den 14 januari 1955 bland
annat följande: Därest äktenskapet ingåtts före sjukdomens yppande
skulle livränta ha tillerkänts Margareta Berglöw från dödsfallet så länge
Knngl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
3
hon lever ogift. Livräntans belopp skulle ha utgjort 150 kronor för månad.
— Enligt vad anstalten inhämtat har Margareta Berglöw ägnat sig åt
hemmets skötsel och har icke haft någon inkomst av förvärvsarbete. Hennes
arbetsförmåga är nedsatt på grund av klen hälsa. Hon har inga tillgångar.
Efter mannens död har hon erhållit bidrag från Kungafonden
med 1 500 kronor. Från familj ebidragsnämnden har hon vidare tillerkänts
provisoriskt bidrag med 200 kronor för månad. Den äldste sonen innehar
anställning som springpojke med en lön av 85 kronor i veckan. Margareta
Berglöw uppbär för närvarande icke folkpension. — Riksförsäkringsanstalten
tillstyrker, under åberopande av vad andra lagutskottet anfört i
utlåtande 1954: 35, att åtgärder vidtages för att bereda Margareta Berglöw
livränta enligt de grunder, som skulle ha tillämpats därest äktenskapet
slutits innan sjukdomen yppades.
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet den 25 januari 1955, tillstyrker
ävenledes att livränta utverkas åt Margareta Berglöw.
Departementschefen
Enligt såväl 1927 års militärersättningsförordning som 1950 års militärersättningsförordning
i dess ursprungliga lydelse gäller att livränta till
änka icke kan utgå därest äktenskapet ingåtts först efter det sjukdomen
yppats. Genom ändring i sistnämnda förordning, som trätt i kraft den 1
januari 1955, har emellertid angivna inskränkning i änkas rätt till livränta
bortfallit. Enligt övergångsbestämmelserna skall emellertid ersättningsanspråk
till följd av skada eller sjukdom, som inträffat före den 1 januari
1955, alltjämt bedömas enligt äldre bestämmelser. Vid behandlingen av
ifrågavarande ändringsförslag uttalade andra lagutskottet (utlåtande
1954: 35) att det kunde övervägas om icke de föreslagna, för efterlevande
gynnsammare bestämmelserna kunde ge anledning till omprövning efter
skälighet i sådana fall, där ersättning till följd av gällande bestämmelser
ej kunnat utgå och detta tett sig såsom i det enskilda fallet obilligt.
Under hänvisning till det anförda och då i förevarande fall starka billighetsskäl
talar för att Margareta Berglöw tillerkännes livränta, föreslår jag,
i likhet med de hörda myndigheterna, att Margareta Berglöw erhåller
ersättning av statsmedel med belopp, motsvarande vad som skulle ha utgått
därest äktenskapet slutits innan mannens sjukdom yppades.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Margareta Viola Elisabet Berglöw må, så länge hon
lever ogift, från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas den
ersättning, som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne därest hon, när
G. S. H. Berglöw befanns lida av lungtuberkulos, varit gift
med denne.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
2.
Kamreraren L. E. B. Dahlberg, född den 14 juni 1917, avled den 6 mars
1954 till följd av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring. Han
efterlämnade hustrun Elsa Alvina Dahlberg, född den 21 maj 1914. Äktenskapet,
som ingicks den 24 juli 1946, var barnlöst.
I anledning av mannen Dahlbergs sjukdom, som konstaterades under
militärtjänstgöring i maj 1938, har riksförsäkringsanstalten utgivit ersättning
till denne enligt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning
intill dödsfallet. Enligt beslut den 23 mars 1954 förklarade anstalten
att nagon livränta icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits
först efter den tidpunkt då mannens sjukdom yppades.
I en den 1 oktober 1954 dagtecknad skrift har Elsa Dahlberg anhållit
att, utan hinder av bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning,
bli tillerkänd livränta. Till stöd för sin framställning har Elsa Dahlberg
anfört bland annat följande. Vid tiden för äktenskapets ingående var
mannen friskskriven, men därefter inträffade recidiv. Själv vistades hon för
tillfället i Lund för vård av en tuberkulos, som hon ådragit sig tidigare men
varav recidiv inträdde i mars 1953. Behandlingen innebär bortopererande
av delar av höger lunga, vilket medför att hon efter eventuell friskskrivning
icke kan återgå till sitt gamla yrke såsom damfrisörska. Elsa Dahlbergs
inkomster utgjordes av sjukpenning från sjukkassa med 300 kronor
för månad samt livränta från SPP med 93 kronor för månad. Ersättningen
från sjukkassan kommer att upphöra i mars 1955, då två år förflutit sedan
hon insjuknade.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 17 december 1954 anfört
bland annat följande: Därest äktenskapet ingåtts innan mannens sjukdom
yppades skulle livränta ha tillerkänts Elsa Dahlberg från mannens död
så länge hon lever ogift med 150 kronor för månad. — Riksförsäkringsanstalten
upplyser beträffande Elsa Dahlbergs ekonomiska förhållanden,
utöver vad som framgår av hennes egen framställning, att bouppteckningen
efter mannen utvisade en brist för hans del med omkring 880 kronor samt
tillgångar utöver skulder för hennes del med omkring 1 300 kronor. Elsa
Dahlberg uppbär icke folkpension. — Riksförsäkringsanstalten tillstyrker,
under åberopande av vad andra lagutskottet anfört i utlåtande 1954: 35, att
åtgärder vidtages för att bereda Elsa Dahlberg livränta enligt de grunder,
som skulle ha tillämpats därest äktenskapet slutits före yppandet av mannens
sjukdom.
Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet den 5 januari 1955, finner
det i hög grad tveksamt om understöd bör utgå i förevarande fall men vill
dock med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter icke motsätta
sig att framställning göres hos riksdagen i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1956
5
Sedermera har från Elsa Dahlberg inkommit ett av legitimerade läkaren
Bertil Moosberg, Luleå, den 29 december 1955 utfärdat intyg. I detta anföres
följande: Elsa Dahlberg, som sedan juni 1955 vårdats av Moosberg,
opererades år 1954 på Lunds universitetsklinik för lungtuberkulos, varvid
större delen av höger lunga borttogs. Hon har sedan dess varit totalt arbetsoförmögen
och torde med säkerhet ej kunna utföra något som helst arbete
i framtiden på grund av att ett s. k. högerhjärta utvecklat sig efter operationen.
Departementschefen
Ett med det förevarande likartat fall har av mig upptagits till behandling
under föregående punkt. Under hänvisning till vad jag därvid anfört
och med hänsyn till de ömmande omständigheter, som får anses föreligga
jämväl för Elsa Dahlbergs del, vill jag föreslå att hon såsom riksförsäkringsanstalten
förordat, tillerkännes ersättning av statsmedel med belopp,
motsvarande vad som skulle ha utgått därest äktenskapet slutits innan
mannens sjukdom yppades.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Elsa Alvina Dahlberg må, så länge hon lever ogift,
från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning, som vid
tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning skulle
ha tillkommit henne därest hon, när L. E. B. Dahlberg befanns
lida av lungtuberkulos, varit gift med denne.
3.
Byggnadsarbetaren A. E. M. Cederlund, född den 17 april 1921, avled
den 14 juli 1954 till följd av lungtuberkulos, som han ådragit sig under
militärtjänstgöring år 1942. Han efterlämnade hustrun Eva Anna Lisa
Cederlund, född den 28 december 1922, och en dotter i äktenskapet, född
den 2 juni 1953. Äktenskapet ingicks den 23 september 1950.
På grund av sjukdomen har riksförsäkringsanstalten utgivit ersättning
till mannen Cederlund jämlikt 1927 års militärersättningsförordning för
tiden den 26 september 1942—den 23 oktober 1944. Genom beslut den 27
oktober 1944 förklarade emellertid anstalten, att ersättning efter den 23
oktober 1944 icke kunde utgivas, enär arbetsförmågan icke var nedsatt
med minst en tiondel. -— På grund av försämring av lungsjukdomen intogs
Cederlund den 7 januari 1949 på sanatorium, där han sedermera vårdades
under olika perioder till sin död. — Enligt beslut av riksförsäkringsanstalten
den 19 augusti 1954 tillerkändes dottern jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
livränta med 75 kronor i månaden från dödsfallet till
6
Kunc/l. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
dess hon fyller 16 år. Samtidigt förklarade anstalten, att någon livränta
icke kunde tillerkännas änkan, enär äktenskapet slutits först efter den tidpunkt,
då mannens sjukdom yppades.
I en den 18 augusti 1954 dagtecknad skrift anhåller Anna Lisa Cederlund
att av nåd erhålla livränta efter sin man.
Riksförsäkringsanstalten har avgivit yttrande i ärendet den 3 december
1954 och därvid anfört bland annat följande. Därest äktenskapet ingåtts
före sjukdomens yppande skulle livränta ha tillerkänts änkan från dödsfallet
så länge hon lever ogift. Livräntans belopp skulle ha utgjort 150
kronor för månad. — Beträffande Anna Lisa Cederlunds personliga
förhållanden upplyser riksförsäkringsanstalten följande. Förutom dottern i
äktenskapet med mannen Cederlund har hon ytterligare två barn, nämligen
en dotter, född den 30 augusti 1942 i ett tidigare äktenskap med korpralen
vid Livgrenadjärregementet Karl Gustav Rydberg, samt en son, född
den 17 maj 1945 utom äktenskap. Dottern i det tidigare äktenskapet
uppbär livränta från anstalten med 75 kronor i månaden till dess
hon fyller 16 år. Livräntan utgår enligt 1927 års militärersättningsförordning
i anledning av att fadern den 26 juni 1943 dog till följd
av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring. Äktenskapet mellan
Anna Lisa Cederlund och Rydberg ingicks efter det Rydbergs
lungsjukdom yppats. Anna Lisa Cederlund har därför icke uppburit
livränta i anledning av Rydbergs död. Själv lider Anna Lisa Cederlund avlungtuberkulos
och har under långa perioder vårdats på sanatorium. Hon
har på grund av- sin sjukdom små möjligheter att bidraga till familjens försörjning.
Från pensionsstyrelsen uppbär hon folkpension, som uppgår till
983 kronor för år. Härjämte utgår särskilt barnbidrag för sonen med 132
kronor för år. Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, under åberopande avvad
andra lagutskottet anfört i utlåtande 1954: 35, att åtgärder vidtages för
beredande av ersättning åt Anna Lisa Cederlund enligt de grunder, som
skulle ha tillämpats därest äktenskapet ingåtts före den tidpunkt, då mannen
Cederlunds lungsjukdom yppades. Vid ersättningens bestämmande bör
avdrag göras för belopp, varmed folkpensionen skulle ha minskats, därest
ersättning enligt militärersättningsförordningen utgått vid pensionens bestämmande.
Statskontoret anför i utlåtande den 14 december 1954: Av handlingarna
framgår, att Anna Lisa Cederlund på grund av sjukdom icke är fullt arbetsför
samt att familjens ekonomiska ställning torde vara mindre god. Riksdagen
har tidigare i likartade fall tillerkänt efterlevande maka till under
militärtjänstgöring insjuknad person, som sedermera avlidit, livränta enligt
1927 års militärersättningsförordning, ehuru äktenskap icke förelegat
vid sjukdomsfallet. I dessa tidigare fall hade dock antingen lysning uttagi
t s före sjukdomens yppande eller makarna såsom trolovade sammanbott
innan mannen insjuknade. Makarna Cederlund ingick äktenskap åtta
7
Kungl. Maj:In proposition nr 29 år 1956
år efter det mannen drabbades av sjukdomen. Enligt vad som uppgives i
ett till handlingarna fogat läkarintyg den 6 september 1950 var mannens
tillstånd vid tiden för giftermålet »försämrat» samt sjukdomen »fortskridande».
Anna Lisa Cederlund torde, då hon icke erhöll livränta efter
sin man i det tidigare äktenskapet, även ägt vetskap om, att hon icke kunde
påräkna någon livränta efter maken i det senare äktenskapet. Vid nu angivna
förhållanden anser sig statskontoret, även om ömmande omständigheter
föreligger, svårligen kunna tillstyrka, att framställning göres till riksdagen
om livränta till Anna Lisa Cederlund.
Departementschefen
Med hänsyn till Anna Lisa Cederlunds svåra och långvariga sjukdom
och betydande försörjningsbörda samt de ömmande omständigheterna i
övrigt föreslår jag -— med hänvisning till vad jag anfört under punkten 1
vid behandlingen av ett likartat fall — att Anna Lisa Cederlund beredes
ersättning i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till Eva Anna Lisa Cederlund må, så länge hon lever
ogift, från anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, utbetalas den ersättning,
som vid tillämpning av 1927 års militärersättningsförordning
skulle ha tillkommit henne, därest hon, när A. E. M. Cederlund
befanns lida av lungtuberkulos, varit gift med denne,
dock med avdrag för belopp varmed henne tillkommande folkpension
skulle ha minskats, därest ersättning enligt militärersättningsförordningen
utgått vid pensionens bestämmande.
4.
Maskinmontören J. E. Hansson, född den 26 januari 1903, fullgjoide
militärtjänstgöring under tiden den 2 september—den 29 oktober 1939, den
9 april 1940—den 21 juni 1941 samt från och med den 17 maj 1942. Hansson
deltog den 10 juni 1942 på Väddö skjutfält i en fälttävlan, \ari ingick
handgranatkastning samt därefter löpning cirka tre kilometer. Eftei
kast intogs skyddsställning genom att vederbörande kastade sig till marken.
På kvällen angreps Hansson av kväljningar med yrsel och smärtor i höger
sida och svimmade. Han infördes påföljande dag till Garnisonssjukhuset
i Stockholm. Där konstaterades blödning från magtarmkanalen, och Hansson
fick därför på sjukhuset undergå en fyra veckors magsårskur. Härefter
utfördes röntgenundersökning, varvid konstaterades en polyp i buken.
Efter att ha varit sjukskriven några månader blev Hansson opererad å
sjukhuset den 22 september 1942. Till följd av komplikationer efter operationen
avled Hansson den 29 september 1942. Mikroskopisk undersökning
av den bortopererade polypen visade att cancer förelegat.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
Riksförsäkringsanstalten hade under sjukdomstiden enligt beslut den
9 september 1942 förklarat, att ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
icke kunde tillerkännas Hansson, enär skälig anledning
funnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Försäklingsrådet,
varest besvär anfördes över riksförsäkringsanstaltens beslut,
fann enligt utslag den 4 december 1942 ej skäl göra ändring i överklagade
beslutet.
Sedan till riksförsäkringsanstalten inkommit uppgift att Hansson
avlidit, upptog anstalten till prövning frågan, huruvida ersättning för berörda
sjukdom skulle kunna utgivas enligt grunderna för 1927 års militärersättningsförordning
med stöd av Kungl. Maj:ts brev den 20 juni 1947
angående prövning av vissa ärenden rörande ersättning i anledning av
sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. Av sjukjournalen inhämtade
anstalten, att Hansson den 22 september 1942 undergick magoperation med
exstirpation av polyp och att han ånyo opererades den 28 i samma månad.
Mikroskopisk undersökning av den exstirperade polypen utvisade cancer.
Efter samråd med en av sina biträdande läkare, docenten N. Nordenson,
förklarade anstalten genom beslut den 17 mars 1951, att anstalten funnit
ersättning icke kunna utgå enligt sagda brev, enär grundad anledning icke
tunnes för antagande, att orsakssamband kunde föreligga mellan sjukdomen
och militärtjänstgöringen.
Den 3 januari 1953 inkom till riksförsäkringsanstalten ett av professorn
Hilding Berglund, Stockholm, avgivet utlåtande i ärendet. Däri uttalas
bland annat följande: Samband mellan fältövningen och den då inträffade
blödningen vore i hög grad sannolikt. Det vore tydligt att Hansson icke
opererats för misstanke om kräfta i magsäcken utan för en polyp, som ansågs
godartad. Under behandlingen av Hansson hade icke utförts något som
kunde betecknas som ett medicinskt eller kirurgiskt fel, men på nästan
varje punkt kunde man ha förfarit något annorlunda än vad som gjordes.
Om misstanke om cancer förefunnits, skulle ett annat operationsförfarande
ha använts än som nu skedde och en mycket tidig och gynnsam cancer
kunde ha avlägsnats med mycket liten operationsrisk. Ogynnsamma omständigheter
hade sålunda lett till Hanssons död, icke kräfta i magsäcken.
— I anledning av professor Berglunds utlåtande förklarade riksförsäkringsanstalten,
efter samråd med sin överläkare, genom beslut den 28
januari 1953, att anstalten icke funnit skäl föreligga till ändring av beslutet
den 17 mars 1951.
Efter det besvär anförts hos försäkringsrådet fann rådet enligt utslag
den 20 november 1953 ej skäl göra ändring i riksförsäkringsanstaltens beslut
den 17 mars 1951 och den 28 januari 1953.
I en den 5 februari 1954 dagtecknad skrift har Hanssons änka Ella
Sofia Ingeborg Hansson, född den 22 januari 1913, anhållit att livränta
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
9
enligt militärersättningsförordningen måtte få utgå till henne och makarnas
gemensamma barn på grund av dödsfallet eller att i annan ordning
motsvarande ersättning måtte beviljas. Ella Hansson gör i framställningen
gällande att det föreligger ett visst samband mellan påfrestningarna under
militärtjänstgöringen och sjukdomens utbrott och förlopp. Hon förklarar
vidare att den vård som mannen erhållit före operationen varit otillfredsställande
på grund av felaktig diagnos och att den behandling som föregick
dödsfallet varit onödig. — Beträffande sina personliga förhållanden uppger
fru Hansson bland annat följande. 1 äktenskapet, som ingicks år 1934,
fanns vid dödsfallet fem barn i åldern 3—10 år. Den avlidne efterlämnade
därjämte från ett tidigare äktenskap tre barn i åldern 12—15 år. Efter
dödsfallet har de tre barnen i det tidigare äktenskapet tagit plats eller omhändertagits
av myndigheterna. Under senare år har fru Hansson trots
sjuklighet (ledbesvär) och klenhet måst ägna sig åt förvärvsarbete. Hennes
inkomst av städning har förut uppgått till 190 kronor i månaden. Sedan
september 1954 har hon emellertid på grund av klenhet arbetat uteslutande
i hemmet. Hon har utöver bidrag från det allmänna åtnjutit understöd från
Kungafonden.
Riksförsäkringsanstaltcn har i utlåtande den 12 februari 1954 uttalat,
att i den nu föreliggande framställningen icke anförts några omständigheter,
som anstalten finner enligt 1927 års militärersättningsförordning eller 1947
års brev kunna föranleda anstalten att ändra sin ståndpunkt i ersättningsfrågan.
Medicinalstyrelsen anför i utlåtande den 25 mars 1954: Det torde icke
kunna helt uteslutas att de första symtomen på patientens sjukdom, blödning
från magtarmkanalen, uppstått på grund av kroppsansträngningarna
vid fälttjänstgöringen den 10 juni 1942. Huvudsjukdomen var visserligen
cancer men styrelsen finner i likhet med professorn Berglund att den
egentliga dödsorsaken var komplikationer efter ett på misstanke om godartad
polyp företaget operativt ingrepp. Styrelsen har intet att erinra mot
att ersättning utgår.
Statskontoret anför i utlåtande den 23 april 1954 följande. Enligt medicinalstyrelsens
utlåtande var den egentliga orsaken till Hanssons död komplikationer
efter ett på misstanke om godartad polyp företaget operativt
ingrepp. Styrelsen framhåller även, att det icke kan helt uteslutas, att de
första symtomen på patientens sjukdom uppstått på grund av kroppsansträngningarna
vid en fälttjänstgöring. Med hänsyn till riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets ställningstagande anser statskontoret för
sin del sistnämnda faktum icke böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömande
av frågan, huruvida ersättning bör utgå till Hanssons efterlevande
maka och barn. I framställningen har icke gjorts gällande att Hanssons
död skulle ha orsakats av bristfällig militär sjukhusvård. Några skäl i
övrigt, vilka kunna motivera ett med hänsyn till konsekvenserna betänkligt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
avsteg från grundprinciperna i 1927 års miiitärersättningsförordning, har
icke heller anförts. På grund härav anser sig statskontoret icke kunna förorda,
att åtgärder vidtages för beredande av ersättning i särskild ordning
åt Hanssons efterlevande.
Försvarets sjukvårdsstyrelse anför i utlåtande den 11 maj 1955 följande.
Därest Hansson, som vid tidpunkten för inryckning i militärtjänst uppenbarligen
hade subjektiva symtom på magsjukdom, sökt läkare och underkastats
av symtomen påkallad närmare undersökning, eller om röntgenundersökningen
av magen av någon anledning kommit till utförande vid
denna tid, hade hans tumörsjukdom redan då med all sannolikhet blivit
diagnosticerad och Hansson som följd härav omedelbart hemförlovad såsom
oduglig till krigstjänst. Tumörsjukdomen som sådan kan visserligen
icke anses stå i något som helst orsakssammanhang med militärtjänsten,
men väl kan den senare uppträdande blödningen från tumören hava initierats
genom det trauma mot buken, som under pågående tjänstgöring träffade
Hansson. Militärtjänsten kan enligt sjukvårdsstyrelsens mening såtillvida
anses ha bidragit till tumörsjukdomens utveckling som den mer
eller mindre direkt förorsakat det sjukdomssymtom, blödning, som sedermera
föranledde operativt ingrepp. Ingreppets efterförlopp slutade olyckligt,
och anledningen till den tarmperforation, som gav upphov till en
dödligt förlöpande bukhinneinflammation, har icke med säkerhet kunnat
klarläggas. — Under hänvisning härtill och med hänsyn till omständigheterna
i samband med sjukdomens upptäckt och behandling uttalar sjukvårdsstyrelsen
att billighetsskäl synes tala för bifall till framställningen.
Departementschefen
Av utredningen framgår att Hanssons tumörsjukdom icke haft något
samband med militärtjänstgöringen. Däremot synes det, med hänsyn till
vad medicinalstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen anfört, icke kunna uteslutas
att den blödning, som gav upphov till läkarbehandlingen och operationen,
uppstod på grund av ansträngningarna under fälttävlingen. Ett visst orsakssammanhang
kan sålunda sägas föreligga mellan militärtjänstgöringen och
dödsfallet. Med hänsyn härtill och till Ella Hanssons sjuklighet och stora
försörjningsbörda anser jag starka billighetsskäl tala för att ersättning
får utbetalas som om 1927 års miiitärersättningsförordning varit tilllämplig.
Jag torde i detta sammanhang få hänvisa till riksdagens beslut
i liknande fall (jfr prop. 1947:109, p. 1; SU nr 89; rd. skr. nr 192).
Ersättning synes icke böra utgå för tid före den 1 januari 1954.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från anslaget Ersättning i anledning att kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, må i anledning av J. E.
Hanssons död utgå ersättning som om 1927 års miiitärersättningsförordning
varit tillämplig; dock att ersättning icke må
utgå för tid före den 1 januari 1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 dr 1956 11
5.
Garagearbetaren N. G. Andersson, som är född den 25 augusti 1932, inryckte
den 28 april 1953 till rekryttjänstgöring vid Norrlands trängregemente
och undergick den 5 maj vid regementet sedvanlig obligatorisk
smittkoppsvaccinering. Den 9 maj förklarades han av läkare vid regementet
endast delvis tjänstbar på grund av övre luftvägsinfektion med
snuva och halskatarr. Tillståndet försämrades emellertid och den 13 maj
intogs han på garnisonssjukhuset i Sollefteå. Han besvärades då av huvudvärk,
hög feber, yrsel och nackstyvhet. Sjukdomen uppfattades som tuberkulos
hjärnhinneinflammation. I sjukhusjournalen anmärktes, att Anderssons
fader i slutet av 1952 insjuknat i tuberkulos och att smittkoppsvaccinationen
givit positivt resultat.
Andersson intogs senare på Hällnäs sanatorium, där han vårdades under
tiden den 18 september 1953 — den 3 mars 1954. Härvid verifierades diagnosen
om tuberkulos hjärnhinneinflammation. Andersson ansåg att han
ådragit sig sjukdomen under militärtjänstgöringen till följd av vaccinationen,
och anmälan om sjukdomen gjordes enligt 1950 års militärersättningsförordning.
Genom beslut den 27 juni 1953 förklarade riksförsäkringsanstalten, efter
samråd med sina sakkunniga läkare N. G. Nordenson, E. Mindus och P.
Hedenius, att någon ersättning enligt 1950 års militärersättningsförordning
icke kunde tillerkännas Andersson för tuberkulos hjärnhinneinflammation,
enär skälig anledning funnes att antaga, att sjukdomens framträdande
föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen och att denna icke
väsentligen bidragit därtill. Sedan Andersson hos försäkringsrådet anfört
besvär över beslutet, införskaffades fullständig avskrift av den å Hällnäs
sanatorium förda journalen rörande Andersson. Av denna framgick bland
annat att, enligt sanatorieläkarens L. Warfvinge uppfattning, Andersson
ådragit sig smitta av fadern men att »smittkoppsvaccinationen med all
sannolikhet varit den provokationsfaktor, som utlöst tbc-meningiten». Försäkringsrådet,
som jämväl inhämtade yttrande från sin sakkunnige, professorn
A. Westergren, fann enligt utslag den 12 augusti 1954 ej skäl göra
ändring i överklagade beslutet.
I eu den 1 mars 1955 dagtecknad skrift har Andersson anhållit att
ersättning i särskild ordning måtte tillerkännas honom. Han åberopar som
stöd för ansökningen en skrivelse av Warfvinge till riksförsäkringsanstalten
den 24 augusti 1954, vartill jag senare återkommer. Andersson anför
vidare: Hans hustru är sjuk i lungtuberkulos sedan juli 1953. Makarna
har ett barn, fött i december 1952. Båda makarna uppbär folkpension i
form av sjukbidrag med sammanlagt 3 260 kronor per år jämte särskilt
barnbidrag om 600 kronor per år. I övrigt bär makarna inga tillgångar. Till
kläder och andra extra omkostnader utgår socialhjälp.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
I nämnda skrivelse till riksförsäkringsanstalten anför Warfvinge bland
annat: Andersson har utan tvivel varit tbc-exponerad före inkallelsen till
militärtjänstgöring. Vid inryckningen var han dock helt symtomfri. Han
torde emellertid ha haft en latent tuberkulos, som med största sannolikhet
aktiverades av smittkoppsvaccineringen. Det funnes alltså skälig anledning
att antaga att den tuberkulösa hjärnhinneinflammationens framträdande
föranletts av militärtjänstgöringen, det vill säga av den i militär regi utförda
smittkoppsvaccineringen. och att denna väsentligen bidragit till sjukdomen.
Warfvinge anhöll därför, att riksförsäkringsanstalten måtte upptaga
ärendet till förnyad prövning.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 22 april 1955 uttalat följande.
Med anledning av Andersons förevarande framställning har anstalten
samrått jämväl med sin sakkunnige läkare J. Lundquist, som därvid
uttalat, att enligt hans mening starka skäl förelåge att anse Anderssons
sjukdom vara ådragen under militärtjänstgöringen. På grund härav har
anstalten inhämtat medicinalstyrelsens yttrande. Av detta framgår att
styrelsen ansett att skälig anledning finnes att antaga, att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen och att
denna icke väsentligt bidragit därtill. — Med hänsyn till vad sålunda
förekommit finner sig anstalten böra hemställa, att Anderssons framställning
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.
Försvarets sjukvårdsstijrelse anför i utlåtande den 30 september 1955
bland annat följande. Av handlingarna framgår, att Andersson under tiden
före inryckningen till militärtjänst vistats i en miljö, som erbjudit rikliga
smittotillfällen ur tuberkulossynpunkt: fadern intagen på sanatorium för
öppen tuberkulos, en broder behandlad för tuberkulos, Anderssons hustru
vårdas på sanatorium för färsk tuberkulos. Andersson, som ryckte in till
militärtjänst den 28 april 1953, insjuknade under första veckan i maj
samma år och intogs den 13 maj på sjukhus för längre tids behandling
under diagnos: tuberkulos hjärnhinneinflammation. Den tuberkulösa infektionen
har uppenbarligen ådragits före inryckningen. Den skyddskoppsympning
som Andersson undergått den 5 maj kan enligt sjukvårdsstyrelsens
mening icke antagas hava bidragit till den tuberkulösa sjukdomens
uppkomst.
Statskontoret förklarar i utlåtande den 23 november 1955: Samtliga i
ärendet hörda myndigheter ha funnit samband mellan militärtjänstgöringen
och sjukdomens utbrott icke föreligga. Denna ståndpunkt intages
även av det övervägande flertalet av de medicinska experterna. Av nio
läkare har sålunda endast två en avvikande mening i sambandsfrågan. Vid
sådant förhållande kan statskontoret icke tillstyrka, att proposition om
ersättning förelägges riksdagen.
Försäkringsrådet erinrar i utlåtande den 15 december 1955 inledningsvis
om att rådet genom förenämnda utslag den 12 augusti 1954 funnit ersätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
13
ning jämlikt 1950 års militärersättningsförordning icke kunna tillerkännas
Andersson och anför därjämte följande. Av utredningen framgår, att ett
par av de i ärendet anlitade medicinska experterna såvitt angår sambandsfrågan
uttalat sig i positiv riktning. Bland annat har sålunda den av riksförsäkringsanstalten
anlitade experten doktor Lundquist uttalat, att enligt
hans mening starka skäl förelåge att anse samband föreligga mellan Anderssons
sjukdom och hans militärtjänstgöring. — Av förnyade yttranden,
som försäkringsrådet i anledning av Anderssons förevarande framställning
inhämtat från sin sakkunnige, professorn Westergren, syntes framgå att,
därest här varit fråga om militärtjänstgöring under åren 1939—1945 och
således brevet den 20 juni 1947 -— avseende omprövning av vissa ersättningsfall,
som hänförde sig till viss militärtjänstgöring under beredskapstiden
— ägt tillämpning, Westergren inte skulle varit obenägen att acceptera
samband i den mening, som avses i detta brev. I vart fall torde enligt
Westergrens uppfattning en direkt tillämpning av brevet icke kunnat angripas.
— Emellertid äger brevet icke tillämpning i förevarande fall. Försäkringsrådet
har svårt att överblicka de konsekvenser, som är förenade
med att extra ordinem låta brevet få giltighet även med avseende å senare
inträffade sjukdomsfall. Därest hinder emellertid ej skulle anses föreligga
mot en sådan tillämpning vill försäkringsrådet med hänsyn till omständigheterna
i detta fall ej motsätta sig att ersättning i särskild ordning tillerkännes
Andersson.
Två ledamöter av försäkringsrådet har uttalat avvikande mening. De ha
för sin del instämt i riksförsäkringsanstaltens utlåtande och förklarat,
bland annat, att brevet den 20 juni 1947 icke borde analogivis tillämpas.
Departementschefen
På grund av riksförsäkringsanstaltens beslut vari försäkringsrådet ej
gjort ändring är Andersson icke berättigad till ersättning för ifrågavarande
sjukdom. Flertalet av de hörda läkarna bär funnit att samband mellan
vaccineringen och sjukdomen icke föreligger. Två läkare anser dock att
samband föreligger. Man kan därför icke helt utesluta möjligheten av
samband. På grund härav och makarna Anderssons sjuklighet och dåliga
ekonomi samt med beaktande jämväl av riksdagens beslut i liknande fall
(jfr prop. 1948: 151, p. 2, SU nr 189, rd. skr. nr 396; prop. 1950: 215, p. 1,
SU nr 130, rd. skr. nr 212; motion 1948: II: 291, SU nr 191, rd. skr. nr 398;
motion 1955: II: 18, SU nr 112, rd. skr. nr 259) föreslår jag, att Andersson
tillerkännes ersättning för sjukdomen.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva.
att till N. G. Andersson må från anslaget Ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
på grund av ifrågavarande sjukdom utbetalas ersättning som
om 1950 års militärersättningsförordning varit tillämplig.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1956
6.
Då en värnpliktig den 26 februari 1949 i tjänsten framförde en försvaret
tillhörig lastbil med släpvagn å Storgatan i Sollefteå, lossnade släpvagnen
samt påkörde och skadade skogsarbetaren K. R. Johansson, som vid tillfället
befann sig på gångbanan.
Under framhållande att kronan under angivna omständigheter såsom
ägare av bilen är skyldig att utgiva ojämkad ersättning till Johanson har
försvarets civilförvaltning, efter inhämtande av yttrande från försvarets
skaderegieringsnämnd, i skrivelse den 5 april 1955 hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte tillerkänna Johansson — som är född den 13 december 1877
och vilkens arbetsförmåga, enligt vad riksförsäkringsanstalten den 30 mars
1955 uttalat, är på grund av olycksfallet varaktigt nedsatt med 15 % —
livsvarig livränta från den 22 oktober 1954 med 25 kronor per månad.
Statskontoret har i utlåtande den 19 april 1955 anslutit sig till vad civilförvaltningen
hemställt.
Genom beslut den 6 maj 1955 fann Kungl. Maj.t — med godkännande
av tidigare skedda utbetalningar för förlorad arbetsförtjänst, sveda och
värk in. m.-— gott medgiva att från anslaget Vissa ersättningar i anledning av
skador vid militär verksamhet m. m. fick till Johansson på grund av ifrågavarande
olycksfall utbetalas livränta för tiden den 22 oktober 1954—den 30
juni 1956 med 25 kronor för månad. Tillika förklarade Kungl. Maj :t Sig
vilja framdeles meddela beslut i fråga om livränta för tiden efter den 30
juni 1956.
Departementschefen
Beträffande livränta för tiden till och med den 30 juni 1956 föreligger
redan beslut av Kungl. Maj:t. För tiden därefter synes livränta böra utgå
i enlighet med myndigheternas förslag och bestridas från anslaget Diverse
pensioner och understöd in. m.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd m. m. må på grund
av förenämnda olycksfall till K. R. Johansson, räknat från
och med den 1 juli 1956, utgå livsvarig livränta med 300
kronor för år.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—6 hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Magnus T. Möller
Sthlm 1936. K. L. Beckmans Boktr.