Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
1
Nr 22
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 19i7 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring m. m.; given Stockholms slott
den 4 januari 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
samt
lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
dels ock antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av de erfarenheter, som vunnits under den tid sjukförsäkringslagen
varit i tillämpning, föreslås vissa ändringar i lagen. Sålunda
förordas en uppmjukning av stadgandena om reseersättning vid öppen
läkarvård, en kompletterande bestämmelse om beräkning av sjukhjälpstid
för nytillträdande sjukkassemedlemmar samt en regel, som syftar till att
möjliggöra en samordning mellan sjukpenning och statlig tjänstepension.
Vidare föreslås statsbidrag för gottgörelse, som sjukkassa lämnar arbetsgivare
vilken anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder.
Härutöver föreslås vissa, av det internationella socialpolitiska samarbetet
föranledda jämkningar i sjukförsäkringslagen, lagen om yrkesskadeförsäkring
och förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. 1
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 22
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
Härigenom förordnas, att 11, 16, 29, 31, 41, 86, 110 och 124 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 §•
Sjukkassa skall-------därav påkallas.
Ändring av------ändringen uppkommit.
Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som i
21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.
Beslut angående
Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som
i 21 § avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans
rätt till sjukpenning upphört till
följd av vad i 29 eller 31 § stadgas.
Från vad nu sagts äger Konungen
föreskriva de undantag, som finnas
böra gälla i anledning av att medlem,
innan hans rätt till sjukpenning
upphört, blir berättigad till pension
enligt reglemente, som utfärdats eller
fastställts av Konungen eller som
gäller för riksdagens verk.
delgivas denne.
16 §.
Är försäkrad enligt 14 § berättigad
till ersättning för utgifter för läkarvård,
skall ersättning utgå jämväl
för utgifterna för resor tilloch
från läkaren, dock endast såframt
resekostnaden överstiger fyra
kronor för det första besöket hos
läkaren och en krona för varje följande
besök (återbesök). Därvid ersättes
hela den överskjutande kostnaden,
om försäkrad efter hänvis- 1
Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som i 14 § avses, skall ersättning
utgå för utgifter för resor till
och från läkaren, dock endast
såframt resekostnaden överstiger
fyra kronor för det första besöket
hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök).
Därvid ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter
hänvisning av läkare sökt läkarvård
1 Senaste lydelse, se beträffande It och 29 §§ SFS 1955: 397, beträffande 16, 86, 110 och
124 §§ SFS 1953: 569, beträffande 31 § SFS 1954: 244 och beträffande 41 § SFS 1955: 402.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
(Gällande lydelse)
ning av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där
vården kunnat meddelas. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade
vistas, och skall vid återbesök försäkrad
svara för högst två kronor.
(Föreslagen lydelse)
vid allmänt sjukhus eller för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som
drives av landsting eller stad, som
ej deltager i landsting; dock att ersättning
icke må utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått,
om läkarvården sökts vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården kunnat
meddelas. Har försäkrad sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus för
skada, som drabbat honom genom
olycksfall, skall, såframt det skäligen
kunnat antagas att han till följd
av skadan var i trängande behov av
läkarvård vid sådant sjukhus, den
överskjutande kostnaden ersättas
enligt vad nu sagts ändå att hänvisning
av läkare ej skett. I annat fall
utgår ersättning med tre fjärdedelar
av den överskjutande kostnaden;
dock må högre belopp ej utgivas än
som skulle hava utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade
vistas, och skall vid återbesök försäkrad
svara för högst två kronor.
Ersättning, som------utom riket.
Om försäkrads —------hans följeslagare.
Vid tandläkarvård--—----motsvarande tillämpning.
29 §.
Sjukhjälp i — — —---ökat belopp.
Från den i första stycket angivna
tiden om sjuhundratrettio dagar
skall avräknas det antal dagar,
varunder sjukdomen innan den försäkrade
blev omfattad av försäkringen
förorsakat förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av denna
med minst hälften.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Vid tillämpning —-----nämnda tid.
31 §.
Drabbas någon------av skadan.
Omfattas skadan-----— av skadan.
Vid sjukdom — —----sådan ersättning.
Vad i nästföregående stycke sägs
41
Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för
a) läkarvård enligt 14 §
ävensom resor enligt
16 och 17 §§ ...... 50 procent;
b) grundsjukpenning
och motsvarande del
av hempenning .... 50 procent;
c) barntillägg ........ 75 procent.
Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för ut
-
skall äga motsvarande tillämpning
vid sjukdom, som medför rätt till
ersättning enligt främmande makts
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
§•
Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för
a) läkarvård enligt 14 §
och 19 § första stycket
samt gottgörelse
tillarbetsgivare enligt
19 § andra stycket
för läkarvård och för
andra sjukvårdande
åtgärder än som avses
i 18 § ävensom
resor enligt 16 och
17 §§ ............ 50 procent;
b) grundsjukpenning
och motsvarande del
av hempenning .... 50 procent;
c) barntillägg ........ 75 procent.
Konungen äger medgiva att till
centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter
uppkomma för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för ut
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
(Gällande lydelse)
gifter till dylika ändamål skall utgå
med mer än femtio procent av de
utgifter, som bestritts av kassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma.
Angående sjukhjälpsbidrag — —
(Föreslagen lydelse)
gifter till dylika ändamål skall utgå
med mer än femtio procent av de utgifter,
som bestritts av kassan och
till denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma. Därvid må föreskrivas, att
medgiven ökning av bidraget helt
eller delvis skall tillkomma lokalsjukkassa.
----- särskilt stadgat.
86 §.
Lokalsjukkassa ansvarar -------hela beloppet.
Med avseende------sålunda ansvarar.
Vid tillämpningen av bestämmelserna
i andra stycket skall vad i 29 §
andra stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
no
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag å andra dess
medborgare som vistas här i riket
än dem å vilka lagen eljest år tilllämplig.
124
Där den, som den 1 januari 1955
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
vid utgången av december 1954 lider
av sjukdom som i 21 § avses, skall
vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder sjukdomen
varat före lagens ikraftträdande.
Härvid skall vad i 29 § andra
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;
och skall vad som där
sägs om tid, för vilken sjukpenning
Vid tillämpningen av bestämmelserna
i andra stycket skall vad i 29 §
tredje stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag helt eller delvis
å personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i riket
och å vilka lagen ej eljest är
tillämplig.
§•
Där den, som den 1 januari 1955
blir försäkrad i allmän sjukkassa
men som icke omedelbart dessförinnan
var medlem i erkänd sjukkassa,
vid utgången av december 1954 lider
av sjukdom som i 21 § avses, skall
vid beräkning av sjukhjälpstiden
medräknas den tid, varunder sjukdomen
varat före lagens ikraftträdande.
Härvid skall vad i 29 § tredje
stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning;
och skall vad som där
sägs om tid, för vilken sjukpenning
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
(Gällande lydelse)
eller ersättning för sjukhusvård utgivits,
hava avseende å tid, under vilken
arbetsoförmåga på grund av
sjukdom förelegat.
Vad i------av sjukdomen.
(Föreslagen lydelse)
eller ersättning för sjukhusvård utgivits,
hava avseende å tid, under vilken
arbetsoförmåga på grund av
sjukdom förelegat.
Denna lag skall, såvitt angår bl §,
lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1956. I övrigt träder
lagen i kraft den 1 juli 1956; dock
att 29 § i dess äldre Ig delse alltjämt
skall äga tillämpning å den, som vid
ikraftträdandet är försäkrad i allmän
sjukkassa.
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956
7
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 30 och 58 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
30 §.
Är någon — —----av skadan.
Har skadan------—- i riket.
Från vad ovan i denna paragraf Från vad ovan i denna paragraf
är föreskrivet äger Konungen, under är föreskrivet äger Konungen medförutsåttning
av ömsesidighet, med- giva undantag,
giva undantag för medborgare i visst
land.
58
Konungen äger, under förutsättning
av ömsesidighet, träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna lag eller det
andra landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra
bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare
användes.
§•
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare
användes, eller då arbetstagare,
vilken ådragit sig skada genom inverkan
som avses i 6 § första stycket b)
eller c) eller tredje stycket, varit
utsatt för dylik inverkan under arbete
i båda länderna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla följande ändrade
lydelse.
(Gällande lydelse)
7
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna förordning å
andra dess medborgare som vistas
här i riket än dem å vilka förordningen
eljest är tillämplig.
(Föreslagen lydelse)
§•
Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna förordning
helt eller delvis å personer, som utan
att vara svenska medborgare vistas
här i riket och å vilka förordningen
ej eljest är tillämplig.
Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1956.
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 december
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, inrikesoch
civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Ericsson, fråga om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m. samt
anför.
Inledning
Lagen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari 1955 och
har således nu tillämpats i ungefär ett år. De erfarenheter, som härvid vunnits,
har givit riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för försäkringen,
anledning att i skrivelse den 9 november 1955 föreslå vissa ändringar
i lagen, bl. a. i dess regler om reseersättning vid öppen läkarvård, om
beräkning av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar och
om statsbidrag till sjukkassas utgifter för bidrag till sjukvård, som anordnas
av arbetsgivare.
Riksförsäkringsanstaltens förslag har remissbehandlats i sedvanlig ordning.
Därvid har önskemål framförts att sjukförsäkringslagen ändras även
i vissa andra avseenden än som föreslagits av anstalten.
I samma skrivelse har riksförsäkringsanstalten även föreslagit vissa formella
justeringar i lagen om moderskapshjälp. För egen del har jag kommit
till den uppfattningen, att det inte är erforderligt att vidtaga några sådana
justeringar. I samband med förhandlingar, som Sverige fört med andra stater,
främst våra nordiska grannländer, och som bl. a. syftat till att åstadkomma
internationella överenskommelser på socialförsäkringens område,
har det däremot visat sig behövligt att göra vissa ändringar i 1954 års lag
om yrkesskadeförsäkring och 1954 års förordning om kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till behandling och
vill då först lämna en översikt över gällande bestämmelser på området.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Gällande bestämmelser
Sjukförsäkringslagen
Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 (nr
1; ändr. 733/1948, 621/1950, 569/1953, 244/1954, 267/1954, 518/1954, 397/
1955 och 402/1955) meddelas av allmänna sjukkassor, centralsjukkassor
och lokalsjukkassor. Försäkringen är till sin karaktär dels obligatorisk och
dels frivillig.
Varje svensk medborgare, som är bosatt i riket skall — med vissa undantag
—- genom medlemskap i allmän sjukkassa vara försäkrad enligt SFL
fr. o. m. kalendermånaden näst efter den, varunder han eller hon fyllt 16 år.
Detsamma gäller beträffande den, som utan att vara svensk medborgare
är bosatt och mantalsskriven i riket. Även om bosättnings- och mantalsskrivningskravet
inte är uppfyllt, kan en utlänning omfattas av försäkringen.
Enligt 110 § äger nämligen Konungen träffa överenskommelse med
främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare som
vistas i Sverige än dem å vilka lagen eljest är tillämplig.
Den obligatoriska försäkringen består av en sjukvårdsförsäkring och en
sjukpenningförsäkring, den senare i form av försäkring för dels grundsjukpenning
och dels tilläggssjukpenning.
Samtliga sjukkassemedlemmar är sjukvårdsförsäkrade. Dessutom omfattar
sjulcvårdsförsäkringen barnen, ehuru dessa själva ej är medlemmar.
Sjukvårdsför säkringen avser att bereda ersättning för läkarvård och resor
till och från läkare samt sjukhusvård och resor till och från sjukhus.
Läkarvården ersättes med 3/* av den försäkrades utgifter för vården,
dock högst med 3/< av vad vården skulle ha kostat enligt en av Kungl. Maj :t
fastställd taxa (14 §). Efter samma grunder ersättes viss tandläkarvård.
Utgifter för resor till och från läkare ersättes endast såframt resekostnaden
överstiger 4 kr. för det första besöket hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök). Hela den överskjutande kostnaden ersättes,
om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas. I annat fall utgår
ersättning med 3/t av den överskjutande kostnaden; dock får högre belopp
inte utgivas än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Vid återbesök
skall den försäkrade själv svara för högst 2 kr. (16 § 1 st.).
För sjukhusvård lämnas i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar
avgiften på allmän sal (15 §). Resa för intagning på sjukhus ersättes
i princip helt av försäkringen, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger
visst grundbelopp (17 §). 1
1 Denna lag benämnes i det följande SFL.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Sjukkassa kan under vissa förutsättningar besluta att för sina medlemmar
införa ersättning för sjukgymnastik och vissa andra sjukvårdande åtgärder
(18 §).
Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller
på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade
personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen
förordna, att den efter grunder som fastställes av Konungen skall vara
berättigad att av vederbörande allmänna sjukkassa erhålla ersättning för
kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning
må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning
av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad
som skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad
(19 § 1 st.).
Sjukkassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtar
andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen
kan antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens
ifrågavarande kostnader, överenskommelsen skall för att vara
gällande fastställas av tillsynsmyndigheten (19 § 2 st.). Riksförsäkringsanstalten
har i en den 2 november 1954 dagtecknad promemoria utfärdat
anvisningar till de allmänna sjukkassorna rörande tillämpningen av bestämmelserna
i 19 § 2 st. I en den 5 november 1954 till socialdepartementet
inkommen framställning har Svenska arbetsgivareföreningen hemställt om
vissa ändringar av dessa anvisningar. Sedan ärendet överlämnats till utredningen
om socialförsäkring och arbetsanpassning, har utredningen den
22 augusti 1955 avgivit en promemoria i frågan, vilken underkastats remissbehandling.
Kungl. Maj :t har därefter genom brev till riksförsäkringsanstalten
den 2 december 1955 föreskrivit att vid tillämpningen av förevarande
lagrum i huvudsak skall följas de riktlinjer som föreslagits i utredningspromemorian.
Detta innebär, att en allmän sjukkassa bör kunna
gottgöra en arbetsgivare med högst 50 % av den nettokostnad arbetsgivaren
har för sjuk- och hälsovårdande åtgärder. Härvid förutsättes dock, dels
att arbetsgivarens kostnader till minst hälften hänför sig till sjukvårdande
åtgärder — någon mera detaljerad beräkning därutinnan anses inte böra
vidtagas — dels att kostnaderna inte beräknas högre än som kan anses skäligt
och dels att kostnad för åtgärder i anledning av arbetarskyddslagstiftningen
inte medräknas. Skulle i något fall förstnämnda förutsättning inte
föreligga, bör enligt de av Kungl. Maj:t föreskrivna riktlinjerna ersättningsandelen
i skälig mån jämkas nedåt. Om vid ett företag den sjukvårdande
verksamheten allenast eller huvudsakligen siktar till att konstatera
vissa förhållanden, t. ex. sjuklighetens omfattning och natur, hör något
avtal om gottgörelse inte förekomma.
De sjukkassemedlemmar, som har en årsinkomst av förvärvsarbete om
minst 1 200 kr., är tillförsäkrade grundsjukpenning med 8 kr. om dagen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 är 1956
Därjämte är vissa kvinnor grundsjukpenningförsäkrade, trots att deras
årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till detta belopp (7 §).
Till grundsjukpenningen utgår barntillägg för den, som anses vara försörjare
för barn under 16 år. Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två
barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn (24 §).
Varje medlem, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är
dessutom obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken
bestämmes av den sjukpenningklass medlemmen tillhör.
Sjukkassa skall enligt 11 § första stycket i samband med inskrivning
av medlem besluta, huruvida medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad,
och, om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra.
När det kommit till kassans kännedom, att medlems årsinkomst av tjänst
eller annat förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
skall kassan utan dröjsmål meddela det beslut, som påkallas
därav (11 § 1 st.). Ändring av medlems sjukpenningförsäkring till följd
av sådant beslut får inte ske förrän vid det månadsskifte, som inträffar
närmast efter det beslutet fattats. Om medlems sjukpenningförsäkring
eljest skall ändras, skall ändringen — utom i visst undantagsfall — ske
vid månadsskiftet närmast efter det anledning till ändringen uppkommit
(11 § 2 st.). Sjukpenningförsäkrad medlems sjukpenningförsäkring får inte
ändras under tid då medlemmen lider av sjukdom, som förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst hälften. Ändring
får dock ske sedan medlemmens rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen
upphört till följd av att sjukhjälpstiden eller den i yrkesskadeförsäkringslagen
stadgade samordningstiden gått till ända (11 § 3 st.).
Sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning inom varje klass
framgår av en i 22 § SFL intagen tabell.
Hel sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan,
medan halv sjukpenning utgår då sjukdomen nedsätter arbetsförmågan
med minst hälften (21 §'').
Då medlem är intagen på sjukvårdsanstalt, er sättes sjukpenningen med
hempenning. Hempenningen är lika stor som sjukpenningen, minskad med
3 kr. dock med högst hälften av sjukpenningen. För kvinna, som har barn
under 10 år i hemmet, får hempenningen inte understiga 3 kr (25 §).
Inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen gäller en karenstid av
tre dagar (26 §).
Tiden för sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård
utgör för varje sjukdom högst 730 dagar. Sådan sjukhjälp utgår dock
vid varje sjukdom för högst 90 dagar för tid efter utgången av den månad,
varunder försäkrad fyllt 67 år. För den som åtnjuter folkpensionsförmån
i annan form än ålderspension utgår sjukhjälp för högst 90 dagar efter
utgången av den månad, varunder han börjat uppbära sådan förmån. Om
den, som är sjukpenningförsäkrad på grund av att hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 200 kr., uppbär annan folkpensionsförmån
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956
än ålderspension redan före sjukdomens första sjukperiod, skall ifrågavarande
tid av 90 dagar räknas från utgången av den månad, under vilken
han börjat uppbära dylik förmån med ett till följd av ändrade inkomstförhållanden
ökat belopp (29 § 1 st.).
Sjukdom, som inträffar under tid för vilken sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utges, räknas som samma sjukdom som den tidigare. Om
försäkrad — frånsett arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt
sett fristående sjukdom —- under mer än två år varit fullt arbetsför, skall
därefter inträffande sjukdomsfall anses utgöra ny sjukdom, ändå att medicinskt
samband kan påvisas med sjukdom, varav den försäkrade lidit före
nämnda tid (29 § 2 st.).
I detta sammanhang må nämnas, att 124 § SFL innehåller en övergångsbestämmelse
för personer, som den 1 januari 1955 blev försäkrade i allmän
sjukkassa men som inte omedelbart dessförinnan var medlemmar i erkänd
sjukkassa. Om en sådan person vid utgången av december 1954 led av
sjukdom, som förorsakade förlust av hans arbetsförmåga eller nedsättning
av denna med minst hälften, skall enligt ifrågavarande lagrum vid beräkning
av sjukhjälpstiden medräknas tid, varunder sjukdomen varat före
lagens ikraftträdande. Därvid skall vad som finnes stadgat i 29 § 2 st. äga
motsvarande tillämpning.
För förutvarande medlemmar i de erkända sjukkassorna finns vissa
övergångsbestämmelser i 122 §.
Den obligatoriska försäkringen finansieras genom de försäkrades avgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag, de sistnämnda i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
(40 §).
Sjukhjälpsbidraget utgår till centralsjukkassa med följande procentuella
andel av de utgifter under kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna lokalsjukkassor, nämligen för
a) läkarvård enligt 14 § ävensom resor enligt 16 och 17 §§ 50 procent;
b) grundsjukpenning och motsvarande del av hempenning 50 procent;
c) barntillägg .......................................... 75 procent.
Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa, för vilken med hänsyn
til! bebyggelse och kommunikationer särskilt stora utgifter uppkommer för
ändamål som avses under a), bidraget för utgifter till dylika ändamål skall
utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts av kassan och till denna
anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 % av desamma (41 §).
Den frivilliga sjukförsäkringen enligt SFL har i huvudsak formen av en
försäkring för tilläggssjukpenning. Den är i princip avsedd för vissa grupper
som ej är obligatoriskt tillförsäkrade sådant skydd, nämligen 1) sjukkassemedlemmar,
vilkas inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrör
av annat förvärvsarbete än tjänst, 2) gifta eller förut gifta hemmakvinnor,
som är obligatoriskt försäkrade åtminstone för grundsjukpenning,
samt 3) vissa studerande.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
För den första gruppen får den frivilliga tilläggssjukpenningen uppgå
till högst så stort belopp att den, tillsammans med sjukpenning på grund
av den obligatoriska försäkringen, motsvarar det sjukpenningbelopp, för
vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad, om hela årsinkomsten
av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. För den andra och
den tredje gruppen får den sammanlagda sjukpenningen på grund av frivillig
och obligatorisk försäkring inte överstiga 6 kr. De båda första grupperna
har en viss valfrihet i fråga om karenstiden, som för den tredje
gruppen alltid utgör 18 dagar (47 och 48 §§).
Som huvudregel gäller, att frivillig försäkring får meddelas endast om
medlemmen ej fyllt 55 år och har god hälsa (49 §). Sjukhjälp på grund av
frivillig försäkring får i regel ej utgivas för sjukdom, som inträffat innan
försäkringen blev gällande (50 §).
Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom de frivilligt
försäkrades egna avgifter och ett statsbidrag.
Den allmänna sjukförsäkringen är samordnad med yrkesskadeförsäkringen.
De samordningsregler, som finns upptagna i SFL, kommer att behandlas
i det följande i samband med redogörelsen för yrkesskadeförsäkringen.
Tillsyns- och besvärsmyndighet över sjukkassorna är riksförsäkringsanstalten.
I den mån besvär över anstaltens beslut i sjukförsäkringsärenden
får anföras, skall det ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Yrkesskadeförsäkringslagen
Enligt beslut vid 1954 års riksdag har lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete, lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar samt förordningen den 11 juni 1918 angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall
fr. o. m. den 1 januari 1955 avlösts av lagen den 74 maj 1954- om yrkesskadeförsäkring1
(nr 243; ändr. 399/1955). Den äldre lagstiftningen äger emellertid
som regel alltjämt tillämpning på skadefall, som inträffat före den
nya lagstiftningens ikraftträdande.
Försäkring enligt YFL sker i riksförsäkringsanstalten eller något för
ändamålet bildat ömsesidigt socialförsäkringsbolag samt är dels obligatorisk
och dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip
alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst och bekostas helt av arbetsgivarna.
Försäkringsskyddet avser skador till följd av olycksfall i arbetet
- varmed likställes olycksfall vid färd till eller från arbetsstället — samt
dessutom vissa skador, som annorledes än genom olycksfall orsakats av
arbetet. 1
1 Denna lag benämnes i det följande YFL.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956
Försäkringsförmånerna utgöres av ersättning för läkarvård, tandläkarvård,
sjukhusvård, resor, läkemedel och proteser in. m. samt sjukpenning,
barntillägg och invalidlivränta ävensom, vid dödsfall, livränta till efterlevande
och begravningshjälp.
Den nya yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått
till ända; under denna tid utgår sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt
SFL:s regler på samma sätt som vid vanlig sjukdom. Å andra sidan får
sjukhjälp enligt SFL inte utgivas efter samordningstidens slut (SFL 31 §).
Samordningstiden omfattar tiden t. o. in. 90 :e dagen efter olycksfallsdagen
eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom olycksfall,
efter dagen för skadans yppande. Om skadan medför rätt till livränta,
upphör dock samordningstiden senast den dag livränterätten inträder.
Den nu angivna samordningen mellan sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen avser endast yrkesskadeförsäkring enligt
YFL och alltså inte sådan försäkring enligt äldre lagstiftning. Emellertid
stadgas i 31 § sista stycket SFL att vid sjukdom, som enligt annan lag än
YFL eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till ersättning som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp utgives
enligt SFL endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning.
Anledning saknas att i detta lagstiftningsärende närmare redogöra för
innehållet i YFL. Utöver vad som redan anförts är endast följande av intresse
i förevarande sammanhang.
Om en person, som inte är svensk medborgare och inte heller bosatt i
Sverige, har rätt till sjukpenning, barntillägg eller livränta enligt YFL, äger
vederbörande försäkringsinrättning enligt 30 § att med ersättningstagarens
samtycke när som helst utbyta ersättningen mot ett belopp för en
gång, motsvarande högst 50 och minst 20 % av ersättningens kapitalvärde.
Ersättningen får också, utan den ersättningsberättigades samtycke,
utbytas mot ett belopp för en gång om 50 % av kapitalvärdet. Har utbyte
ägt rum, föreligger inte rätt till vidare ersättning på grund av skadan. Om
skadan medfört döden och den avlidne inte var svensk medborgare och
inte bosatt i Sverige, utgår begravningshjälp endast om dödsfallet skett
inom 3 månader efter skadans inträffande och livränta till efterlevande,
som inte är svensk medborgare, endast om denne vid tiden för skadans
inträffande var bosatt i Sverige. Från vad sålunda föreskrivits kan Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare
i visst land.
I 58 § YFL stadgas rätt för Konungen att, under förutsättning av ömse -
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
sidighet, träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av
lagen eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet
inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes.
Förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Enligt förordningen den 4 juni 195i om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (nr 519) äger den, som är försäkrad enligt SFL och som lider
av långvarig och allvarlig sjukdom, rätt att, där Konungen i fråga om sjukdomen
så bestämt, kostnadsfritt erhålla vissa läkemedel (2 §). I annat fall
äger vid sjukdom den, som är försäkrad jämlikt SFL, vid inköp å apotek
av vissa läkemedel erhålla dessa till nedsatt pris. Den sistnämnda förmånen
tillkommer också den, som utan att vara försäkrad enligt SFL är i
allmän eller enskild tjänst i Sverige (3 §). Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra
dess medborgare som vistas i Sverige än dem å vilka förordningen eljest
är tillämplig (7 §).
Riksförsäkringsanstaltens förslag till ändringar i
sjukförsäkringslagen
Riksförsäkringsanstalten har övervägt ändringar i åtskilliga avseenden
i lagen om allmän sjukförsäkring. Med hänsyn till den jämförelsevis korta
tid, som ännu förflutit från lagens ikraftträdande, har anstalten emellertid
för närvarande ansett sig böra föreslå ändringar endast i sådana fall, som
befunnits mest framträdande och där anstalten ansett ytterligare erfarenhet
inte behöva avvaktas.
I sin skrivelse behandlar anstalten först de i 16 § 1 st. SFL upptagna
reglerna om ersättning för utgifter för resor till och från läkare.
Härvid påpekar anstalten, att såsom villkor för att resekostnadsersättning
skall utgå i 16 § 1 st. 1 p. angives, att försäkrad enligt 14 § är
berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård. Härom anföres.
Försäkrad kan i vissa fall åtnjuta läkarvård, som i 14 § avses, utan att
utgifter härför uppstå för honom. Detta är exempelvis förhållandet vid
återbesök för vård å polikliniken vid Radiumhemmet. För resekostnader
föranledda av dylik vård har ersättningsskyldighet för allmän sjukkassa
förutsatts vid utfärdandet av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 400) om
upphävande av kungörelsen den 5 maj 1939 angående statsbidrag till resor
för patienter vid vissa anstalter för radiumbehandling m. m. Även i övriga
fall, då meddelad vård är kostnadsfri för försäkrad, bör emellertid enligt
riksförsäkringsanstaltens mening ersättning för havda resekostnader utgå.
Den omständigheten, att utbetalning av läkarvårdsersättning till den försäkrade
i vissa fall ej blir aktuell, bör ej medföra, att rätten till resekostnadsersättning
går förlorad. För undanröjande av tveksamhet bör detta
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
komma till uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att orden »Är försäkrad
enligt 14 § berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall ersättning
utgå jämväl för utgifterna» utbytas mot »Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
som avses i 14 §, skall ersättning utgå för utgifter».
Vidare påpekar anstalten att enligt 16 § 1 st. 2 p. en förmånligare beräkningsgrund
tillämpas, när försäkrad efter hänvisning av läkare sökt
läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.
I fråga om detta stadgande anför anstalten.
a) En förutsättning för tillämpning av den förmånligare beräkningsgrunden
är således, att läkarvård sökts vid allmänt sjukhus. Det utmärkande
för allmänt sjukhus liksom för övriga i 4 g åsyftade sjukvårdsinrättningar
är, att sluten vård kan meddelas å inrättningen ifråga. Av landsting
eller av stad, som ej deltager i landsting, driven men enbart för öppen
vård avsedd fristående centraldispensär eller poliklinik kan därför icke
hänföras till allmänt sjukhus. Detta förhållande medför, att kostnad för
resa till dylik inrättning för åtnjutande av läkarvård i princip ej kan ersättas
enligt den förmånligare beräkningsgrunden.
Vad först beträffar fristående centraldispensär må följande framhållas.
Inom så gott som varje landstingsområde i landet finnes fristående centraldispensär
vid sidan av ansluten sådan. Den drives liksom den anslutna
centraldispensären av vederbörande landsting, och klientelet hänvisas till
närmaste centraldispensär med hänsyn till bostads- eller vistelseorten. Som
exempel kan nämnas, att i Norrbottens läns landstingsområde, inom vilket
finnas en ansluten och fyra fristående centraldispensärer, den anslutna
centraldispensären i genomsnitt har omkring 4 000 och de fristående omkring
25 000 besökande per år. För de i landsting ej deltagande städerna
finnas enbart fristående centraldispensärer, en i varje stad. Sådan dispensär
drives med kommunala medel av vederbörande kommun. Varje fristående
centraldispensär är utrustad för röntgenundersökning och förestås av
läkare med behörighet till läkarbefattning vid sanatorium. Därjämte skall
finnas sköterska med röntgenutbildning.
Vid utfärdandet av kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 537) om upphävande
av kungörelsen den 18 maj 1945 angående statsbidrag till ambulatorislc
behandling in. m. av vissa tuberkulospatienter förutsattes, att sjukförsäkringslagens
resekostnadsbestämmelser i stort sett skulle täcka den upphävda
kungörelsens bestämmelser om resebidrag. För att såvitt möjligt
undvika de försämrade förhållanden, som upphävandet av kungörelsen
kunde medföra för vissa försäkrade, ansåg riksförsäkringsanstalten sig
därför i cirkulärskrivelse den 30 december 1954 böra föreskriva, att allmän
sjukkassa vid tillämpningen av 16 § tills vidare skulle med allmänt
sjukhus jämställa fristående centraldispensär, då fråga vore om resa för
erhållande av pneumothoraxbehandling. Sedan anstalten anmält sin nämnda
åtgärd hos chefen för Kungl. Socialdepartementet, godkändes densamma av
Kungl. Maj :t den 14 januari 1955. Fristående centraldispensär likställes
sålunda i nu angivet avseende med allmänt sjukhus.
I fråga om annan behandling vid dispensärerna än pneumothoraxbehandling
saknas bestämmelser om resebidrag av statsmedel. För resa till
och från centraldispensär (ansluten eller fristående) för undersökning utgår
enligt 7 kungörelsen den 29 juni 1951 (nr 593) om ändring i vissa
delar av kungörelsen den 18 juni 1937 angående statsbidrag till dispensär2
— Itihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 22
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956
verksamhet för tuberkulosens bekämpande visserligen statsbidrag men endast
till medellös eller mindre bemedlad person. Varken vid annan behandling
å fristående centraldispensär än pneumothoraxbehandling eller
vid undersökning å sådan utgår för närvarande någon resekostnadsersättning
(enligt de förmånligare grunderna) från allmän sjukkassa. Det framstår
emellertid som angeläget, speciellt med hänsyn till önskvärdheten av
en effektiv vårdverksamhet för bekämpande av tuberkulosen, att samtliga
försäkrade komma i åtnjutande av ersättning för resekostnader, föranledda
av läkarvård vid dispensär. Riksförsäkringsanstalten föreslår därför,
att fristående centraldispensär ur reseersättningssynpunkt jämställes med
allmänt sjukhus även med avseende å annan behandling än pneumothoraxbehandling
(exempelvis kemoterapi) samt undersökning.
Beträffande fristående poliklinik kan följande nämnas. Med dylik poliklinik
förstås här inrättning, som ej är knuten till sjukvårdsinrättning
för sluten vård och där behandling och undersökning av sjukdom, som
ej kräver sådan vård, äger rum. Fristående polikliniker finnas för närvarande
endast i Stockholm och Göteborg och drivas där av kommunen.
Vården vid dessa polikliniker handhaves av legitimerade läkare, som till
sitt förfogande ha sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden. Poliklinikerna
äro försedda med fullt modern teknisk utrustning och äro i fråga om sjukvårdande
resurser i övrigt i klass med poliklinik vid allmänt sjukhus.
I likhet med vad som förordats beträffande fristående centraldispensär bör
enligt riksförsäkringsanstaltens mening jämväl fristående poliklinik av nu
ifrågavarande slag jämställas med allmänt sjukhus ur reseersättningssynpunkt.
b) Fn ytterligare lörutsättning för tillämpningen av den förmånligare
beräkningsgrunden synes vid en strikt tolkning av stadgandet i första stycket
andra punkten vara, att det allmänna sjukhus, vid vilket vården sökts,
varit det närmaste, där vården kunnat meddelas. Har den försäkrade efter
hänvisning av läkare väl sökt vård vid allmänt sjukhus, men sjukhuset
ifråga icke varit det närmast belägna i förhållande till den plats, varifrån
resan till sjukhuset anträddes, skulle alltså den gynnsammare beräkningsgrunden
icke kunna tillämpas. Riksförsäkringsanstalten har emellertid ansett
en dylik tolkning vara alltför snäv och knappast åsyftad. Sålunda har
anstalten i dylikt fall tillämpat den förmånligare beräkningsgrunden men
därvid begränsat ersättningen till vad som skulle ha utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus. Ett förtydligande av stadgandet i
enlighet härmed synes böra ske.
Med hänsyn till vad ovan vid a) och b) anförts föreslås, att en ändring
av stadgandet i första stycket andra punkten kommer till stånd. Förslagsvis
synes stadgandet kunna erhålla följande lydelse: »Därvid ersättes hela
den överskjutande kostnaden, om försäkrad efter hänvisning av läkare sökt
läkarvård vid allmänt sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting; dock
att ersättningen skall begränsas till belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste här avsedd sjukvårdsinrättning, där vården kunnat
meddelas.»
Därest sådan lagändring sker, att fristående centraldispensär i nu ifrågavarande
avseende jämställes med allmänt sjukhus, bör enligt riksförsäk
-
19
Knngl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956
ringsanstaltens mening 7 § i förutnämnda kungörelse den 29 juni 1951
bli föremål för översyn. I likhet med vad som gällde betiäffande kungöielsen
den 26 maj 1954 (nr 516) angående statsbidrag till resor för vanföra
in. m., borde nämligen statsbidrag till resor utgå endast under föi utsättning,
att ersättning härför ej utgåves av allmän sjukkassa.
Beträffande 16 § 1 st. 2 p. SFL må vidare nämnas, att riksförsäkringsanstalten
övervägt lagändring även i anledning av det där uppställda villkoret,
att hänvisning av läkare skall föreligga för att ersättning skall
kunna utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden. Anstalten säger
sig vara väl medveten om de olägenheter detta villkor i vissa fall kan medföra
men är innan ytterligare erfarenhet vunnits ej beredd föreslå lagändring,
som innebär dess slopande. I avsikt att skapa en enhetlig piaxis
komme anstalten emellertid att till de allmänna sjukkassorna utfärda till—
lämpningsföreskrifter beträffande stadgandets närmare innebörd och räckvidd.
Riksförsäkringsanstalten föreslår vidare en komplettering av de ieglei
om beräkning av sjuk hjälpstid, som finns upptagna i 29 §
SFL, samt anför härom.
I motsats till vad som enligt sjukförsäkringslagen regelmässigt gäller i den
frivilliga sjukpenningförsäkringen skall i den obligatoriska försäkiingen
sjukhjälp utgivas även för sjukdom, som inträffat innan försäkringen blirit
gällande. Viss inskränkning i rätten till sjukhjälp vid sådan sjukdom
stadgas dock i övergångsbestämmelserna till lagen (122 och 124^ §§).
Inskränkningen, som innebär, att viss hänsyn skall tagas till föregående
sjuktid, gäller endast för dem, som inträdde i försäkringen i samband med
lagens ikraftträdande den 1 januari 1955. Har inträde skett senaie, skall
sålunda vid beräkningen av sjukhjälpstid bortses från tidigare sjuktid (se
prop. nr 312 år 1946, sid. 293).
I den promemoria angående framkomna förslag till ändringar i sjukförsäkringslagen,
som riksförsäkringsanstalten överlämnade till Konungen med
skrivelse den 5 februari 1954, uppmärksammades angivna förhållande och
de otillfredsställande resultat detta kunde leda till. Detta missförhållande
kan förväntas bli än mer framträdande, därest vissa utländska medborgare
— såsom sannolikt blir fallet inom en nära framtid — jämställas med
svenska medborgare vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen. Det skulle
då kunna inträffa, att sjuk utländsk medborgare, sedan han utförsäkrats i
hemlandet, flyttar till Sverige för att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Det må
framhållas, att vid överflyttningar mellan sjukkassor, som äga rum jämlikt
konvention den 20 juli 1953 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge om
överflyttning mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig vistelse,
hänsyn tages till sjukhjälpstid i den frånflyttade kassan.
Riksförsäkringsanstalten föreslår med hänsyn till vad nu sagts, att de
allmänna sjukkassorna beredas möjlighet att vid beräkningen av sjukhjälpstid
taga viss hänsyn till sjuktid, som infallit under tid, då sjukförsäkringslagen
ej varit tillämplig å den försäkrade. I detta syfte synes i 29 § böra
intagas elt tredje stycke av förslagsvis följande lydelse.
»Har sjukdom föranlett sjukperiod under tid, då den försäkrade icke var
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
omfattad av denna lag, skall sådan sjukperiod medräknas vid beräkning av
sjukhjälpstiden. Därvid skall vad i nästföregående stycke stadgas äga motsvarande
tillämpning; och skall vad som där sägs om tid, för vilken sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgivits, hava avseende å tid, då
sjukperiod förelegat.»
I anslutning till vad sålunda föreslagits förordar anstalten, att 124 § SFL
upphäves.
Anstalten framhåller att de inskränkningar i s j u k hjälpsrätten,
som stadgas i 31 § SFL, inte avser fall, då försäkrad äger uppbära
ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Fall
kunde därför förekomma, då för inträffad skada sjukhjälp utginge såväl
från allmän sjukkassa som från utländsk yrkesskadeförsäkring. Det kunde
t. ex. vara fråga om en svensk medborgare, som vore bosatt i Sverige men
skadade sig i arbete i Norge hos norsk arbetsgivare. Enligt anstaltens mening
borde det angivna missförhållandet rättas till genom intagande i 31 § av en
föreskrift, att sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej utginge vid sjukdom,
som medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.
Riksförsäkringsanstalten finner det ur saklig synpunkt uppenbart, att
s j u k hjälpsbidrag enligt 41 § 1 st. SFL bör utgå för ersättning, som
sjukkassa jämlikt 19 § 1 st. utgivit till kommun. Det vore emellertid, med
hänsyn till utformningen av bestämmelserna i 41 § 1 st., tveksamt om de
medgåve, att sjukhjälpsbidrag beräknades å utgifter enligt 19 § 1 st. Anstalten
föreslår därför att bestämmelserna omformuleras, så att de klart utsäger,
att sjukhjälpsbidrag skall utgå för dessa utgifter.
I samband härmed kommer anstalten in på frågan om statsbidrag för
gottgörelse, som sjukkassa utgivit till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. SFL,
samt anför:
Vad beträffar gottgörelse, som utgivits enligt 19 § andra stycket, ligga
förhållandena annorlunda till. Sådan gottgörelse kan hänföra sig även till
andra sjukvårdande åtgärder än läkarvård. Gottgörelsen är vidare begränsad
på annat sätt än ersättning enligt 19 § första stycket. Sålunda gäller, att
sjukkassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen skola kunna antagas minska
genom den anordnade vården, att gottgörelsen skall vara skälig samt att
överenskommelse om gottgörelse för att vara gällande skall fastställas av
tillsynsmyndigheten. Vidare föreligger det icke någon skyldighet för sjukkassa
att ingå överenskommelse som nu sagts.
Om det, såsom förut nämnts, synes tveksamt, huruvida bestämmelserna i
41 § om sjukhjälpsbidrag äro tillämpliga å ersättning enligt 19 § första
stycket, kan det knappast råda någon tvekan om, att de icke äro tillämpliga
å gottgörelse enligt 19 § andra stycket. I meddelande till de allmänna sjukkassorna
angående överenskommelser jämlikt 19 § andra stycket har riksförsäkringsanstalten
också förutsatt, att sjukhjälpsbidrag ej utgår för gottgörelse
enligt sådan överenskommelse.
Någon överenskommelse om gottgörelse enligt 19 § andra stycket för av
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 dr 1956
arbetsgivare anordnad läkarvård har hittills icke kommit till stånd, och
detta synes huvudsakligast bero på att sjukhjälpsbidrag ej torde kunna
utgivas för sådan gottgörelse. (Däremot har ett antal överenskommelser
ingåtts ifråga om gottgörelse, då arbetsgivare vidtager andra sjukvårdande
åtgärder.) När arbetsgivare anordnar läkarvård, förfar han i stället på
sådant sätt, att ersättning från sjukkassa erhålles enligt 14 §, till följd varav
sjukhjälpsbidrag utgår. Förfaringssättet medför, att ersättningen från sjukförsäkringen
blir förhållandevis god, men detsamma är administrativt
betungande såväl för arbetsgivaren och läkaren som för sjukkassan. Enligt
anstaltens mening är det därför angeläget, att åtgärder vidtagas, som
främja ingående av överenskommelser jämlikt 19 § andra stycket i de fall,
då arbetsgivare anordnar läkarvård.
Det är självfallet, att en första förutsättning för att arbetsgivare, som
anordnar läkarvård, skall frångå systemet med ersättning enligt 14 § är, att
den gottgörelse, som sjukkassan lämnar, blir ungefär lika stor som ersättningen
skulle blivit enligt sistnämnda paragraf. En överenskommelse av
sådan innebörd skulle, när sjukhjälpsbidrag ej utgår å gottgörelsen, få till
följd, att de utgifter för läkarvården, som stannade å sjukkassan, bleve
ungefär fördubblade, medan statens bidrag helt bortfölle. Det vore mycket
förklarligt, om man från sjukkassornas sida finge svårt att förstå ett sådant
ensidigt främjande av överenskommelser enligt 19 § andra stycket och
därför icke komme att ingå några sådana överenskommelser, då fråga vore
om gottgörelse för anordnad läkarvård.
Det synes med hänsyn till vad nu sagts uppenbart, att om — såsom
önskvärt är — överenskommelser av ifrågavarande slag skola främjas,
bestämmelserna om sjukhjälpsbidrag måste ändras till att omfatta även
gottgörelse enligt 19 § andra stycket för av arbetsgivare anordnad läkarvård.
När gottgörelse enligt 19 § andra stycket avser andra sjukvårdande åtgärder
än läkarvård och åtgärderna icke äro sådana, som avses i 18 § sjukförsäkringslagen,
torde det regelmässigt vara fråga om tillhandahållande
av sjuksköterske- eller samaritvård. Genom att sådan vård tillhandahålles
kunna sjukkassas kostnader för läkarvård och därigenom även statens
kostnader för sjukhjälpsbidrag antagas minska. Det synes därför skäligt,
att sjukhjälpsbidrag utgår också å gottgörelse för sådana sjukvårdande
åtgärder.
Däremot bör sjukhjälpsbidrag icke utgå vid gottgörelse för vidtagande
av sjukvårdande åtgärder, som avses i 18 §. Vidtagandet av sådana åtgärder
får nämligen antagas huvudsakligast föranleda minskning av sjukkassas
utgifter enligt 18 §, och å dessa utgifter utgår ej sjukhjälpsbidrag.
Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår anstalten, att i 41 §
1 st. intages föreskrift om sjukhjälpsbidrag med 50 % av de utgifter, som
bestritts av vederbörande sjukkassa för dels läkarvård enligt 19 § första
stycket, dels gottgörelse enligt 19 g andra stycket för läkarvård och andra
än i 18 g avsedda sjukvårdande åtgärder.
Anstalten påpekar, att ett enligt 41 § 2 st. SFL lämnat medgivande att
utgiva ett förhöjt statsbidrag till läkarvård och resor endast kan medföra
minskning av avgifterna till centralsjukkassan. Anstalten anser det emellertid
angeläget, att möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter
inom lokalsjukkassa, samt föreslår därför att förevarande stadgande kom
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
pletteras med en föreskrift, som ger Konungen rätt att föreskriva att medgiven
ökning av bidraget helt eller delvis skall tillkomma ansluten lokalsjukkassa.
Anstalten finner slutligen behov föreligga av en uppmjukning av 110 §
SFL, vilken medger Konungen rätt att träffa överenskommelse
med främmande makt angående tillämpning av SFL å vissa icke
svenska medborgare. Paragrafen borde utformas så, att en överenskommelse
med stöd av densamma kunde avse inte blott den främmande maktens
medborgare utan även annat lands medborgare, som omfattades av den
främmande maktens sjukförsäkring eller eljest vore angivna i överenskommelsen.
Vidare borde med den främmande makten kunna överenskommas,
att sjukförsäkringslagen skulle tillämpas endast delvis eller med vissa
modifikationer.
Remissyttrandena
Över riksförsäkringsanstaltens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits
av statskontoret, medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges läkarförbund.
Sjukkasseförbundet har i sin tur hört de allmänna centralsjukkassorna
i Stockholm och Göteborg.
Frågan om gottgörelse för resor till och från läkare har
berörts i flera yttranden. Härvid har riksförsäkringsanstaltens förslag om
sådan ändring av 16 § 1 st. 1 p. SFL, att resekostnadsersättning kan utgå
även då läkarvården är kostnadsfri, genomgående tillstyrkts. Statskontoret
förutsätter, att betryggande möjligheter föreligger för kontroll av kostnadsfritt
erhållen läkarvård.
Anstaltens förslag att fristående centraldispensär vid beräkning av resekostnadsersättning
skall jämställas med allmänt sjukhus förordas livligt av
Svenska sjukkasseförbundet. Även medicinalstyrelsen har tillstyrkt förslaget
i denna del och framhållit, att med fristående centraldispensär bör
likställas sådan dispensär underställd undersökningsstation och filialmottagning.
Med de undantag, som redovisas i det följande, har riksförsäkringsanstaltens
förslag till ändringar i SFL:s regler om resekostnadsersättning jämväl
i övrigt godtagits under remissbehandlingen.
Svenska sjukkasseförbundet anser, att frågan om att jämställa fristående
polikliniker, som ordnats av det allmänna, med sjukhus bör prövas under
hänsynstagande till att sådana polikliniker endast finnes i Stockholm och
Göteborg. Vid frågans avgörande vore det därför av vikt att ha bildat
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
sig en uppfattning om de konsekvenser för handhavandet av sjukförsäkringen
i avseende å utgivandet av resekostnadsersättningar, som ett genomförande
av riksförsäkringsanstaltens förslag kunde förutsättas medföra för
centralsjukkassorna i nämnda städer. Beträffande dessa och vissa andra
frågor hänvisar förbundet till det yttrande som avgivits av centralsjukkassorna
i Stockholm och Göteborg. I detta yttrande anföres bl. a.
Bestämmelserna om ersättning för resekostnader ha utformats speciellt
med hänsyn till landsbygdens behov. För Stockholms och Göteborgs del ha
de visat sig synnerligen svåra att tillämpa och vållat stor irritation bland de
försäkrade genom de resultat, som de ofta lett till. Detta gäller bland annat
den bestämmelsen i 16 § 1 st., att högre belopp ej må utgivas än som skulle
hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistats. Enligt den praxis, som utformats och godkänts
av Riksförsäkringsanstalten, har man i såväl Stockholm som Göteborg
kommit att i stället för stadsläkare avse distriktsläkare. För att bestamma
ersättning för resa till en privatpraktiserande läkare måste man nu mäta
dels avståndet till närmaste distriktsläkare och dels avståndet till den läkare,
som besökts. Först därefter går det att taga ställning till om ersättning skall
utgå och ersättningens storlek. Med de små skillnader i avstånd, som det ofta
rör sig om, blir prövningen av ersättningsfrågan orimligt arbetskrävande
och tidsödande och för de försäkrade tyckas justeringarna nedåt av ersättningens
storlek obegripliga.
Vad beträffar anstaltens förslag till ändringar i bestämmelserna om resekostnadsersättning
kommer ett genomförande av dessa ofta icke att åstadkomma
den administrativa lättnad, som eftersträvas, men däremot att ge
resultat, som från medlemmarnas sida komma att uppfattas som en ny
form av krångel. Om t. ex. en medlem bor mellan en fristående poliklinik
och ett sjukhus och av läkare remitteras till sjukhuset, som ligger längre
bort från bostaden än polikliniken, kommer medlemmen att få resekostnadsersättning
endast för vägsträckan mellan bostaden och polikliniken.
Sjukkasseförbundet yttrar.
Vidkommande den grundläggande förutsättningen för utgivande enligt
16 § första stycket andra punkten av resekostnadsersättning enligt den förmånligare
beräkningsgrunden delar förbundet riksförsäkringsanstaltens
uppfattning att den omständigheten att läkarvard meddelats vid annan
sjukvårdsinrättning än den närmaste icke bör utesluta att resekostnadsersättning,
maximerad på sätt anstalten föreslår, utgives. Ehuru förbundet
sålunda även i denna del vill tillstyrka riksförsäkringsanstaltens förslag,
synes förbundet starka administrativa skäl tala för att i sadana i landsting
ej deltagande städer, inom vilka finnes upprättade ett fleital sadana sjukvårdsinrättningar,
som i stadgandet avses, en avvikande ordning för beräkningen
av reseersättning borde kunna komma ifråga. Med hänsyn till det
jämförelsevis begränsade område, som en dylik stad utgör, och då kommunikations-
och andra förhållanden inom staden ofta är avgörande för till
vilken sjukvårdsinrättning hänvisningen för erhållandet av läkarvården
kommer att avse, torde det mest ändamålsenliga vara, att med tillämpning
av den förmånligare beräkningsgrunden reseersättningen beräknas i förhållande
till kostnaden för resa till den sjukvårdsinrättning, där vården
24
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
meddelats. Vid ett dylikt förfaringssätt skulle centralsjukkassan för staden
befrias från det betydande och arbetskrävande administrativa arbete, som
skulle erfordras vid en strikt tillämpning av maximeringsregeln. Förbundet
anser sig kunna räkna med att de besparingar, som härigenom skulle uppstå
för kassan, skulle komma att visa sig vida mer än uppväga de merkostnader
för reseersättning, som ett dispenserande för kassans del från tillämpningen
av den ifrågavarande maximeringsregeln kan tänkas medföra. Kunde därför
förutsättningar skapas för ett dylikt dispensförfarande skulle detta hälsas
med tillfredsställelse av förbundet. Dispensen borde kunna meddelas av
riksförsäkringsanstalten sedan anstalten efter prövning av från vederbörande
centralsjukkassa ingiven framställning funnit skäl till dispens föreligga.
Sveriges läkarförbund finner anledning ej föreligga att för de fristående
poliklinikerna tillämpa andra reseersättningsbestämmelser än för vilken
läkarmottagning som helst. Utvecklingen hade alltmer undanröjt motiven
för att överhuvudtaget lämna reseersättning enligt gynnsammare grunder
i de fall då den sjuke efter hänvisning av läkare sökt vård vid allmänt sjukhus.
Avsikten med denna bestämmelse hade varit att underlätta för allmänpraktiserande
läkare på landsbygden att remittera patienter till undersökning
och vård, meddelad av specialister med särskilda diagnostiska hjälpmedel.
I allt större utsträckning utövade emellertid specialister enskild
läkarpraktik och hade i dessa fall ofta erforderliga diagnostiska resurser i
samma utsträckning som sjukhusmottagningarna. Det funnes därför ingen
anledning, att reseersättningsgrunderna skulle vara mindre gynnsamma i de
fall, då en patient av annan läkare hänvisas till en enskilt praktiserande
specialist.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker läkarförbundet helt den av
riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen av hithörande bestämmelser
i 16 § SFL samt anför.
Detta innebär icke, att läkarförbundet skulle anse att reseersättningsbestämmelserna
ej är i stort behov av översyn och ändringar. Dessa ändringar
måste emellertid — i motsats till Riksförsäkringsanstaltens förslag — leda
till, ej att bestämmelserna ytterligare kompliceras och ännu mer fjärmas
från den praktiska verkligheten, utan i stället till att de förenklas och
blir mera praktiskt lättillämpliga. För både läkare och sjukkassor medför
de nuvarande bestämmelserna besvärliga komplikationer. I syfte att bidraga
till ett undanröjande av dessa och få till stånd mera enkla och konsekventa
bestämmelser vill läkarförbundet framställa följande förslag till ändrad
lydelse av sjukförsäkringslagen § 16:
»Har föisäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i § 14, skall ersättning utgå
för utgifterna för resor till och från läkaren, dock endast såframt resekostnaden
överstiger fyra kronor. Därvid ersättes hela den överskjutande kostnaden;
dock må i de fall försäkrad vistas inom provinsialläkardistrikt högre
belopp ej utgivas än som skulle hava utgått vid besök hos provinsialläkare
inom distriktet samt då försäkrad vistas inom stad utanför provinsialläkardistrikt
ej högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos läkare i
staden».
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
25
Läkarförbundet hemställer vidare att en allmän översyn av reseersättningsbestämmelserna
i deras helhet kommer till stånd.
I några remissyttranden har framförts önskemål att en uppmjukning
av kravet på hänvisning av läkare för åtnjutande av den fördelaktigare beräkningen
av resekostnadsersättning sker redan nu. Sålunda anför Landsorganisationen.
Enligt LO:s uppfattning visar erfarenheterna från tillämpningen av reseparagrafen
att en ändring i uppmjukande riktning bör komma till stånd. I
många fall, t. ex. vid olycksfall och inträffad yrkesskada, är det inte möjligt
att först uppsöka ortens läkare för att av denne erhålla remiss till allmänt
sjukhus. Den skadade söker givetvis att komma under vård på det
snabbaste och mest praktiska sättet. I alla sådana fall bör det ur den skadades
synpunkt förmånligaste beräkningssättet för fastställande av reseersättningen
tillämpas. I många andra fall kan en läkarremiss enbart medföra
ökade kostnader för både den försäkrade och för sjukkassan, bortsett
från att en byråkratisk ordning bör undvikas. LO är medveten om de praktiska
svårigheterna, när det gäller att göra gränsdragningar mellan vad som
kassan rimligen bör utbetala och vad som kan betraktas såsom onödig
kostnad, därför att vederbörande försäkrade använt sig av för dyrbart färdmedel.
LO anser, att risken för missbruk på detta område är betydligt överdriven,
eftersom en sjuk eller skadad människa väljer det färdmedel som
hon anser vara bäst för att snabbast ernå tillfrisknande. Reseersättningen
bör därför ses i första hand ur de försäkrades synpunkt. Vid användningen
av det mest praktiska färdmedlet kan tidsvinst uppstå och bekvämligheten
bli större. Försäkringen tillgodoser därvid önskemål, som det stora flertalet
försäkrade anser att försäkringen bör tillgodose. Även om kostnaderna
för en uppmjukad regel för resekostnadsersättningen blir större, är
vinsterna så pass stora att de försäkrade helt säkert är beredda att betala
uppkommande merkostnader. LO vill därför framföra önskemålet att resekostnadsersättningen
enligt § 16 blir föremål för förnyat övervägande, så
att en lagändring i mera generös och mindre byråkratisk riktning kommer
till stånd.
Svenska arbetsgivareföreningen anser det obilligt, att ersättning icke kan
utgå enligt den förmånligare beräkningsgrunden utan läkarhänvisning vid
t. ex. olycksfall i arbete med starkt blödande skada. Svenska sjukkasseförbundet
ifrågasätter om icke de nuvarande hänvisningsbestämmelserna tolkningsvägen
skulle kunna tillämpas så, att med hänvisningsfallen jämställdes
fall, då det vore uppenbart, att hänvisning till närmaste allmänna sjukhus
skulle ha skett, om stads- eller provinsialläkare först hade besökts.
Riksförsäkringsanstaltens förslag i fråga om beräkning av sj ukhjälpstid
och om sammanträffande av rätt till ersättning
enligt utländsk yr k ess k adeförsä k ringslagstiftning
och sju k hjälp enligt SFL har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Med den av riksförsäkringsanstalten föreslagna ändringen av st åt sb id
r a g s b e s t ä m m e 1 s e r n a i 41 § 1 st. bör enligt statskontoret anstå
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
tills vidare i avbidan på ytterligare erfarenheter. Förslaget har däremot förordats
av medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet, Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen har dock
ifrågasatt, om statsbidraget för denna del av kassornas verksamhet behöver
vara lika stort som det som i övrigt utgår enligt 41 §. Sveriges läkarförbund
har i frågan anfört.
Därest sjukhjälpsbidrag kommer till stånd för gottgörelse enligt § 19,
stycket 2, — vilket läkarförbundet i och för sig icke har något att erinra
mot — kommer likväl icke överenskommelser att i någon större utsträckning
ingås rörande ersättning för egentlig läkarvård. De industriläkaravtal,
som enligt överenskommelse mellan Sveriges läkarförbund och Svenska
arbetsgivareföreningen numera ingås, innebär nämligen, att läkaren av
arbetsgivaren anställes för andra uppgifter än sjukvårdande. I sin sjukvårdsverksamhet
är industriläkaren enskild praktiker, som uppbär prestationsersättning
av patienterna, vilken återbäres enligt sjukförsäkringslagen
§ 14. Läkarförbundet kommer icke att träffa några andra överenskommelser
om industriläkarbefattningar än sådana som baseras på denna konstruktion.
Vad riksförsäkringsanstalten anfört om behovet av jämkning av bestämmelserna
i 110 § SFL rörande rätt för Konungen att träffa överenskommelse
med främmande makt har inte föranlett några erinringar
från remissmyndigheternas sida.
Statskontoret har i sitt yttrande upptagit en fråga, som inte berörts av
riksförsäkringsanstalten, nämligen spörsmålet om samordning mellan
sjukpenning och pensionsförmåner enligt statliga
m. fl. reglementen. Ämbetsverket hade i skrivelse den 9 december
1954 till chefen för finansdepartementet gjort framställning att åtgärder
måtte vidtagas i syfte att lösa denna fråga och därvid framhållit, att en
undersökning givit vid handen att avsevärd överkompensation skulle kunna
ifrågakomma vid pensionsavgång under pågående sjukhjälpsperiod med
hänsyn till att sjukpenningklass enligt 11 § 3 st. SFL icke finge ändras
under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lede av sjukdom och på grund
därav ägde uppbära sjukpenning. Statskontoret fortsätter.
Några åtgärder i här avsett hänseende ha, såvitt statskontoret kunnat
utröna, ännu icke vidtagits. Det må här konstateras, att enligt vad som
under hand inhämtats inom betydande delar av såväl den kommunala som
den privata sektorn av pensionsväsendet (SPP) dylik samordning genomförts
under innevarande år, därvid riskerna för överkompensation eliminerats.
Vad de statliga in. fl. pensionsreglementena angår måste framhållas,
att för ordinarie tjänstemän en dylik samordning ej kan genomföras genom
avdrag å pensionerna, enär skyldighet för sådan tjänsteman att underkasta
sig ändringar av pensionsunderlagens storlek icke föreligger. Statskontoret
måste därför med bestämdhet hävda, att samordningen sker genom ändring
av 11 § sjukförsäkringslagen. En sådan ändring hör enligt ämbetsverkets
mening givas förslagsvis den innebörden, att avgång under pågående
sjukhjälpsperiod med rätt till pension (ålders-, sjuk- eller invalidpen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
27
sion) enligt av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna pensionsbestämmelser
skall medföra sådan omedelbar omräkning av sjukpenningklassen, att vid
bestämmande av tilläggssjukpenningens storlek i princip icke skall tagas i
betraktande den lön, som pensionstagaren åtnjutit i sin pensionsberättigande
anställning, liksom ej heller den pension, som trätt i stället för denna
lön.
Departementschefen
Ett år har nu förflutit sedan lagstiftningen om allmän sjukförsäkring
trädde i kraft. De erfarenheter, som vunnits under denna relativt korta tid,
är alltför begränsade för att motivera en mera allmän översyn av den
mångfald av regler, som lagstiftningen inrymmer. Detta hindrar givetvis
inte, att ändring redan nu vidtages i enstaka bestämmelser, som under
lagstiftningens hittillsvarande tillämpning befunnits mindre ändamålsenliga.
Härvid bör man dock enligt min mening gå fram med försiktighet och
inte frångå vad som nu gäller med mindre ett påtagligt behov därav föreligger
och konsekvenserna kan överblickas.
Riksförsäkringsanstalten, som är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna,
har funnit, att ett framträdande behov föreligger att redan nu
jämka vissa bestämmelser i SFL. Förslag härom har framlagts i anstaltens
förut refererade skrivelse av den 9 november 1955. Vid remissbehandlingen
av denna skrivelse har önskemål framkommit om jämkningar i SFL även
i andra avseenden än som förordats av anstalten. I det följande kommer jag
att på grundval av anstaltens förslag och de däröver avgivna yttrandena föreslå
vissa ändringar i SFL. Därjämte kommer jag att framlägga förslag till
omredigering av vissa bestämmelser i yrkesskadeförsäkringslagen och förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Sj ukförsäkringslagen
Lagstiftningen om försäkring i erkända sjukkassor medgav inte, att ersättning
utbetalades för resor till och från läkare. De bestämmelser
härom, som är upptagna i 16 § SFL, har således utformats utan det
stöd, som tidigare erfarenheter på området skulle ha utgjort. Det är därför
naturligt, att SFL:s regler om resekostnadsersättning erhållit en ganska
restriktiv utformning. Jag har mig bekant, att tillämpningen av dessa regler
berett de allmänna sjukkassorna vissa svårigheter, särskilt i början av år
1955 innan allmänheten ännu fått klart för sig efter vilka grunder ersättningen
beräknas.
Riksförsäkringsanstalten har nu föreslagit vissa uppmjukningar i hithörande
bestämmelser. Under remissbehandlingen har anstaltens förslag
i stort sett godtagits. Sveriges läkarförbund har dock förordat en betydligt
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande regler än anstalten
tänkt sig. Även från Svenska sjukkasseförbundets sida har önskemål framställts
om mera omfattande ändringar i dem, särskilt för de större städernas
vidkommande. Innan ytterligare erfarenheter vunnits är jag emellertid
inte beredd att föreslå annat än att hithörande bestämmelser uppmjukas
på sätt som kommer att framgå av det följande.
Enligt 16 § 1 st. 1 p. SFL utgår ersättning för resor till och från läkare
endast under förutsättning att den försäkrade enligt 14 § är berättigad
till ersättning för utgifter för läkarvård. Riksförsäkringsanstalten har ansett,
att resekostnadsersättning bör utgivas även i de undantagsfall, då läkarvård,
som eljest skulle ha ersatts enligt 14 §, är kostnadsfri. För egen del
kan jag godtaga detta förslag, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen.
Jag tillstyrker därför, att 16 § 1 st. 1 p. SFL omformuleras
på sätt anstalten förordat.
Som huvudregel gäller, att resekostnaden ersättes av försäkringen endast
i den mån den överstiger 4 kr för det första besöket hos läkaren och
1 kr för återbesök. I vissa fall ersättes hela den överskjutande kostnaden,
i andra fall blott 3/4 därav; dock får i sistnämnda fall högre belopp ej utgivas
än som skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas. Som villkor för att resekostnaden
skall ersättas enligt den förmånligare beräkningsgrunden stadgas i 16 § 1
st. 2 p., att den försäkrade »efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid
närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas». Riksförsäkringsanstalten
har föreslagit, att sådan fristående centraldispensär eller fristående
poliklinik, vilken tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller stad som ej deltar i landsting, i förevarande
hänseende likställes med allmänt sjukhus. Vidare har anstalten
föreslagit, att den gynnsammare beräkningsgrunden skall tillämpas i fall,
då den försäkrade inte sökt vård vid närmaste allmänna sjukhus, fristående
centraldispensär eller fristående poliklinik utan vid en längre bort belägen
inrättning av detta slag. I dylikt fall skall dock ersättningen enligt
förslaget begränsas till belopp, som skulle ha utgått om vården sökts vid närmaste
här avsedd inrättning, där vården kunnat meddelas. I dessa delar har
anstaltens förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna
och själv är jag av den uppfattningen, att förslaget bör genomföras.
För att undvika alltför stora tillämpningssvårigheter i storstäderna
bör dock den begränsningsregel, som föreslagits av anstalten för det fall
att försäkrad sökt vård vid en längre bort belägen inrättning än den närmaste,
enligt min mening utformas så, att ersättning inte får utgivas med
högre belopp än som skulle hava utgått om vården sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. Om så sker slipper sjukkassorna
att jämföra avståndet till närmaste fristående dispensär eller
poliklinik med avståndet till närmaste sjukhus liksom också att pröva,
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1956
huruvida vården kunnat meddelas vid en fristående inrättning av det slag
varom här är fråga. I det av riksförsäkringsanstalten utarbetade förslaget till
ny lydelse av 16 § 1 st. 2 p. har som en sammanfattande beteckning på de
åsyftade centraldispensärerna och poliklinikerna använts uttrycket »för enbart
öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller till
vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting». Denna formulering torde täcka även sådana undersökningsstationer
och filialmottagningar, som enligt vad medicinalstyrelsen
föreslagit i sitt yttrande bör likställas med fristående centraldispensär.
Dessa undersökningsstationer och filialmottagningar behöver därför inte
särskilt omnämnas i lagtexten.
Såsom framgår av det redan anförda utgår ersättning enligt de i 16 § 1 st.
2 p. angivna grunderna endast under förutsättning, att den sjuke av läkare
hänvisats att söka läkarvård vid allmänt sjukhus. Riksförsäkringsanstalten
säger sig vara väl medveten om att detta krav på läkarremiss i vissa
fall kan medföra olägenheter men är, innan ytterligare erfarenheter vunnits,
inte beredd att föreslå, att ifrågavarande villkor slopas. Landsorganisationen
har emellertid i sitt remissyttrande förordat en uppmjukning
av stadgandet om läkarhänvisning. Även arbetsgivareföreningen har uttalat
sig i denna riktning. För egen del anser jag det rimligt, att resekostnadsersättning
i undantagsfall utgives enligt de i 16 § 1 st. 2 p. angivna
grunderna trots att hänvisning av läkare icke ägt rum. Jag tänker härvid
på den situation som föreligger, då en försäkrad drabbas av olycksfall och
den därvid uppkomna skadan, såvitt det kan bedömas, är av så svårartad
beskaffenhet, att trängande behov av läkarvård på sjukhus föreligger. I en
dylik situation framstår det som ett utslag av onödig byråkrati att uppsöka
eller tillkalla läkare för att av denne erhålla remiss till sjukhus. En sådan
omgång kan dessutom i många fall leda till ökade kostnader både för den
försäkrade och sjukkassan. Jag förordar därför, att till 16 § 1 st. fogas en
ny tredje punkt av innebörd att — därest försäkrad genom olycksfall drabbas
av skada och det skäligen kan antagas att han till följd av skadan är
i trängande behov av läkarvård å allmänt sjukhus — den överskjutande
kostnaden för resa till och från läkare vid sådant sjukhus skall ersättas
enligt vad som stadgas i 16 § 1 st. 2 p. ändå att hänvisning av läkare ej skett.
I 29 § 1 st. SFL finns bestämmelser om den längsta tid, för vilken sjukhjälp
i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård utgives. Denna
s. k. sju k hjälpstid är i regel 730 dagar vid varje sjukdom. Flertalet
folkpensionärer äger dock inte uppbära sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård för längre tid än 90 dagar efter utgången av den månad, under
vilken vederbörande fyllt 67 år eller börjat uppbära annan folkpension än
ålderspension. För beräkningen av sjukbjälpstiden gäller dessutom vissa i
29 § 2 st. upptagna specialregler.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Till 29 § ansluter sig vissa övergångsbestämmelser dels i 122 § för förutvarande
medlemmar i de erkända sjukkassorna och dels i 124 § för andra
personer. Enligt sistnämnda båda lagrum skall vid sjukhjälpstidens beräkning
viss hänsyn tagas till sjuktid före SFL:s ikraftträdande. Det är att
märka, att ifrågavarande båda paragrafer endast har avseende å personer,
som redan vid SFL:s ikraftträdande den 1 januari 1955 blev omfattade av
den obligatoriska försäkringen. För dem, som inträtt i försäkringen vid en.
senare tidpunkt, tages vid beräkning av sjukhjälpstid inte någon hänsyn
till sjuktid före inträdet. Riksförsäkringsanstalten har funnit detta otillfredsställande
framför allt med tanke på att vissa utlänningar inom en nära
framtid beräknas komma att likställas med svenska medborgare vid till—
lämpningen av SFL. Enligt vad anstalten påpekar kan det då inträffa, att
sjuka utlänningar, som utförsäkrats i sitt hemland, flyttar till Sverige för
att där erhålla fortsatt sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten har på grund
härav föreslagit att 29 § SFL kompletteras med ett stadgande, som skulle
öppna möjlighet för kassorna att vid beräkning av sjukhjälpstid taga viss
hänsyn till sjuktid som infallit under tid då SFL ej varit tillämplig å den
försäkrade. I samband härmed har anstalten föreslagit, att 124 § SFL
upphäves.
För egen del kan jag i stort sett ansluta mig till anstaltens förslag även
i denna del. Sedan en tid tillbaka pågår ett intensivt förhandlingsarbete i
syfte att åstadkomma internationella överenskommelser på socialförsäkringens
område. I vissa fall har avtal mellan Sverige och andra stater redan
slutits, i andra fall väntas sådana avtal komma till stånd inom en nära
framtid. Då dessa avtal träder i kraft kan det förväntas, att ett antal
utlänningar, som vistas här i Sverige, vinner inträde i den obligatoriska
sjukförsäkringen. Det skulle inte vara tillfredsställande, om för dessa utlänningar
komme att gälla fördelaktigare regler om beräkning av sjukhjälpstid
än som gällde för de svenskar, som vid lagens ikraftträdande den
1 januari 1955 blev omfattade av försäkringen. Visserligen kan man i viss
utsträckning komma till rätta med hithörande problem genom att i konventionerna
föreskriva, att vid överflyttning från sjukkassa i ett land till
sjukkassa i ett annat land viss hänsyn skall tagas till sjuktid, för vilken
ersättning utgått från den förra kassan. Denna möjlighet står dock inte
öppen i fall, då den flyttande inte varit medlem i sjukkassa i det land,
varifrån han kommer.
De regler om beräkning av sjukhjälpstid i fall då sjukdomen pågått innan
vederbörande vann inträde i försäkringen bör, såsom riksförsäkringsanstalten
föreslagit, intagas i 29 §. Reglerna bör få generell giltighet och alltså
ta sikte inte bara på utlänningar, som till följd av konventioner vinner inträde
i försäkringen, utan även på andra personer — t. ex. från utlandet
hemvändande svenskar — som kommer in i försäkringen. Däremot saknas
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
enligt min mening anledning att göra dessa regler tillämpliga på personer,
som redan vunnit inträde i försäkringen.
Vad härefter angår frågan hur ifrågavarande regler bör utformas anser
jag, att man i förevarande sammanhang bör kunna bortse från de speciella
bestämmelser om beräkning av sjukhjälpstid för folkpensionärer, som finnes
upptagna i 29 § 1 st., och nöja sig med en föreskrift av innebörd, att
från den i sagda stycke angivna sjukhjälpstiden om 730 dagar skall
avräknas det antal dagar, varunder sjukdomen innan den försäkrade blev
omfattad av försäkringen förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av denna med minst hälften. Ifrågavarande föreskrift synes böra
inflyta som ett nytt andra stycke i 29 §.
I det följande kommer jag att föreslå, att nu förevarande ändringar i
SFL träder i kraft den 1 juli 1956. Såsom tidigare framhållits bör emellertid
de nya reglerna i 29 § icke tillämpas i fråga om personer, som redan
dessförinnan vunnit inträde i försäkringen. En föreskrift av denna innebörd
bör inflyta i övergångsbestämmelserna. Av den ståndpunkt som jag
intagit följer vidare, att 124 § — i motsats till vad riksförsäkringsanstalten
föreslagit — alltjämt bör gälla. Däremot erfordras en formell ändring i
124 § ävensom i 86 §.
Vid tillämpningen av de föreslagna nya bestämmelserna i 29 § bör alltför
stora krav inte ställas på utredningen, huruvida vederbörande varit sjuk
före inträdet i försäkringen. Hänvändelse till utländska institutioner för
erhållande av upplysningar härom bör så långt det är möjligt undvikas.
I regel bör kassorna låta sig nöja med den försäkrades egna uppgifter, även
om detta i ett eller annat fall kan leda till att sjukhjälp utgives för längre
tid än som vederbort.
Jag övergår härefter till frågan om inskränkning i rätten
till sjukhjälp enligt SFL för det fall att den sjuke
är berättigad till ersättning enligt främmande lands
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
131 § 3 st. SFL föreskrives att vid sjukdom, som enligt annan lag än YFL
eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför
rätt till ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag, sjukhjälp enligt SFL
skall utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som i
motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Den sålunda stadgade
inskränkningen i rätten till sjukhjälp avser inte det fall, då den försäkrade
äger uppbära ersättning enligt annat lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
Riksförsäkringsanstalten har påpekat att det till följd härav kan
förekomma, att för inträffad skada sjukhjälp utgår från såväl allmän sjukkassa
som utländsk yrkesskadeförsäkring. Detta missförhållande borde
enligt anstaltens mening avhjälpas genom att i 31 § intoges en föreskrift
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
av innebörd, att sjukhjälp enligt SFL inte skulle utgå vid sjukdom, som
medförde rätt till ersättning enligt främmande lands yrkesskadeförsäkring.
Under remissbehandlingen har vad anstalten sålunda föreslagit lämnats
utan erinran.
För egen del kan jag ansluta mig till den tankegång, som ligger bakom
riksförsäkringsanstaltens förslag. Emellertid synes förslaget kunna verka
väl hårt i vissa fall, nämligen då sjukhjälpen enligt den utländska lagstiftningen
är avsevärt lägre än enligt SFL. Om en svensk från gränstrakten mot
något av våra grannländer skulle skadas vid arbete i grannlandet och på
grund därav jämlikt det landets lagstiftning om yrkesskadeförsäkring tillerkännas
sjukhjälp, som understiger den vartill han normalt har rätt från
den allmänna sjukkassa han tillhör, skulle han enligt anstaltens förslag
komma i sämre läge än han skulle ha varit om han inte varit berättigad
till ersättning från grannlandets yrkesskadeförsäkring. Denna otillfredsställande
konsekvens av förslaget synes inte böra godtagas. I stället bör samma
princip tillämpas, som ligger till grund för det nuvarande stadgandet i
31 § 3 st. Vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt främmande
lands lagstiftning om yrkesskadeförsäkring, bör med andra ord sjukhjälp
enligt SFL utgivas endast i den mån sjukhjälpens belopp överstiger vad som
i motsvarande hänseende utgår i sådan ersättning. Jag föreslår därför, att
till 31 § fogas ett nytt fjärde stycke, vari föreskrives, att i de här avsedda
fallen vad som sägs i tredje stycket skall äga motsvarande tillämpning.
Riksförsäkringsanstalten har i sin skrivelse även tagit upp vissa
statsbidragsfrågor.
Då läkarvård tillhandahålles medellös eller mindre bemedlad genom
läkare, som anställts eller anlitas av kommun, äger kommunen enligt 19 §
1 st. SFL rätt till gottgörelse härför av vederbörande sjukkassa efter grunder,
som av Konungen på framställning av kommunen fastställes. Såsom
riksförsäkringsanstalten påpekat torde det ha betraktats såsom självklart,
att statsbidrag skall utgå å sådan gottgörelse enligt samma grunder, som
eljest gäller med avseende å läkarvårdskostnader. I detta avseende är emellertid
lagens bestämmelser oklara. Ett förtydligande av statsbidragsbestämmelserna
i 41 § 1 st. har därför föreslagits av anstalten och detta förslag
föranleder ingen erinran från min sida.
Bestämmelserna i 19 § andra stycket SFL ger sjukkassa viss möjlighet att
i skälig mån gottgöra arbetsgivare, som anordnat läkarvård eller vidtagit
andra sjukvårdande åtgärder, för dennes ifrågavarande kostnader. Såsom
i det föregående berörts, har Konungen meddelat beslut i fråga om riktlinjerna
för beräkning av gottgörelse varom här är fråga. Någon bestämmelse
om statsbidrag till dylik gottgörelse finnes inte. Riksförsäkringsanstalten
har föreslagit att en sådan bestämmelse skall införas i 41 § 1 st.
SFL.
33
Kungl. Maj ds proposition nr 22 år 1956
Under remissbehandlingen har statskontoret ansett att med frågan om
utvidgning av statsbidragsbestämmelserna borde anstå i avvaktan på ytterligare
erfarenheter. Däremot har medicinalstyrelsen, Svenska sjukkasseförbundet,
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen tillstyrkt
förslaget i denna del.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit kan frånvaro av statsbidrag
till gottgörelse för arbetsgivares utgifter för sjukvårdande åtgärder göra
sjukkassorna obenägna att sluta avtal om gottgörelse till arbetsgivare, som
avser att anordna eller bibehålla sådana åtgärder. Eftersom sådan av arbetsgivare
anordnad sjukvård som här avses regelmässigt kan antagas medföra
en minst motsvarande minskning av sjukförsäkringens utgifter för sjukvård
och därutöver en betydande minskning av sjukpenningutgifterna, synes det
redan med hänsyn till sjukförsäkringens ekonomi vara önskvärt att anordnandet
av dylik sjukvård uppmuntras. Sjukvården i fråga är därutöver till
fördel såväl ur driftsekonomisk synpunkt som för de anställda, vilka genom
densamma tillförsäkras snabb och lämplig vård.
Hittillsvarande erfarenhet visar, att läkarvård, som anordnats av arbetsgivare,
regelmässigt ersättes enligt bestämmelserna i 14 § SFL, dvs. enligt
den av Kungl. Maj :t utfärdade ersättningstaxan. Härför utgår statsbidrag.
Någon ökning av statsverkets utgifter kan sålunda inte beräknas uppkomma,
om statsbidrag skulle utgå å gottgörelse till arbetsgivare för av honom enligt
19 § 2 st. anordnad läkarvård. Av läkarförbundets yttrande torde för
övrigt framgå att det är mindre sannolikt att läkarvård i större omfattning
kommer att omfattas av överenskommelse enligt 19 § 2 st. Emellertid utövas
ofta en betydande del av den ifrågavarande sjukvården genom sköterskor,
varigenom besök hos läkare undvikes i många fall. Det synes med hänsyn
härtill och till önskvärdheten av administrativ enkelhet lämpligt att, såsom
riksförsäkringsanstalten föreslagit, statsbidrag utgår för gottgörelse för
samtliga nu förevar ande sjukvårdande åtgärder, dock icke för sådana, som
avses i 18 §, dvs. sjukgymnastik, massage, bad, vissa fysikaliska behandlingar
och viss konvalescentvård. Å utgift, som bestritts av sjukkassa enligt
18 §, utgår nämligen icke något statsbidrag.
Jag förordar därför, att i 41 § 1 st. SFL intages en bestämmelse om statsbidrag
för gottgörelse till arbetsgivare enligt 19 § 2 st. för läkarvård och
för andra sjukvårdande åtgärder än sådana som avses i 18 §. Statsbidraget
bör beräknas enligt samma grund som eljest gäller beträffande statsbidrag
för läkarvård.
Enligt 41 § 2 st. SFL kan Konungen medgiva att till centralsjukkassa,
för vilken med hänsyn till bebyggelse och kommunikationer särskilt stora
utgifter uppkommer för ersättningar för läkarvård och resekostnader,
statsbidraget skall kunna utgå med mer än 50 % av de utgifter, som bestritts
av kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor, dock med högst 70 %
av dessa utgifter. Riksförsäkringsanstalten har funnit det angeläget att
3 — Bilwng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 22
34
Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
möjlighet tillskapas att förebygga alltför höga avgifter i lokalsjukkassa på
grund av att kassan har särskilt stora utgifter av nämnt slag. Anstalten
har därför föreslagit att Konungen vid medgivande av ökning av statsbidraget
skall kunna föreskriva att ökningen helt eller delvis skall tillkomma
till centralsjukkassan ansluten lokalsjukkassa.
Vad av riksförsäkringsanstalten i förevarande avseende föreslagits bör
enligt min mening godtagas och jag tillstyrker därför att ett tillägg av angivna
innebörd göres till 41 § 2 st.
De av mig förordade ändringarna i 41 § bör lända till efterrättelse redan
fr. o. in. den 1 januari 1956.
Enligt 110 § SFL äger Konungen träffa överenskommelse med
främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare
som vistas här i riket än dem å vilka lagen eljest är tillämplig. Vid de förhandlingar,
som förts med främmande stater i syfte att åstadkomma konventioner
på socialförsäkringens område, har det i vissa fall befunnits
rationellt att göra endast vissa delar av SFL tillämpliga å personer från
det främmande landet. Som exempel härpå kan nämnas att behov i regel
inte föreligger av att inordna här i riket bosatta diplomatiska och konsulära
befattningshavare samt hos dem anställda personer under den svenska
sjukpenningförsäkringen, medan det kan vara önskvärt att lata dem omfattas
av sjukvårdsförsäkringen. Med den utformning som 110 § nu har
torde det inte vara möjligt att på detta sätt låta endast en del av lagen bli
tillämplig å personer, som genom konventioner inordnas under den svenska
försäkringen. Det är vidare att märka att 110 § endast tar sikte på det andra
landets medborgare. I vissa fall kan det emellertid vara lämpligt att låta
en sjukförsäkringskonvention omfatta inte bara de fördragsslutande ländernas
medborgare utan samtliga personer —- oavsett nationalitet — som
är anslutna till ländernas sjukförsäkringssystem.
I anledning av vad som nu anförts föreslår jag att 110 § SFL ändras på
så sätt, att Konungen bemyndigas att träffa överenskommelse med främmande
makt om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som utan
att vara svenska medborgare vistas här i landet och å vilka lagen eljest
ej är tillämplig. En så generellt utformad fullmakt torde ge utrymme för
alla de variationer, som kan befinnas ändamålsenliga.
Förda förhandlingar med främmande makter har aktualiserat frågan om
utlandssvenskarnas skydd genom socialförsäkringen under tider, då de
mer eller mindre tillfälligt vistas i Sverige utan att vara bosatta här. Det
skulle nämligen te sig egendomligt, om t. ex. en engelsman på grund av en
konvention skulle vid tillfällig vistelse i Sverige vara tillförsäkrad vissa förmåner,
som inte skulle tillkomma en i England bosatt svensk då han tillfälligt
besökte Sverige. Det är därför min avsikt att låta utreda den i tekniskt
avseende ganska besvärliga frågan om utlandssvenskarnas försälc
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
ringsskydd vid tillfällig vistelse här i riket. Jag torde därför få återkomma
till denna fråga vid ett senare tillfälle.
Statskontoret har i sitt remissyttrande tagit upp spörsmålet om ensamordning
mellan sjukpenning enligt SFL och statlig
tjänstepension.
Enligt SFL äger sjukpenningförsäkrad arbetstagare, som avgår från
anställning med rätt till pension, i princip icke längre vara sjukpenningförsäkrad
i den mån han icke vid sidan av pensionen åtnjuter en årsinkomst
av minst 1 200 kr. av förvärvsarbete. Till följd av stadgandet i
11 § 3 st. nämnda lag, att sjukpenningförsäkring icke må ändras under
den s. k. sjukhjälpstiden (i allmänhet högst 2 år), kommer emellertid den,
som är sjuk vid pensionsavgången, att efter avgången vid sidan av pensionen
uppbära sjukpenning efter den omedelbart före avgången gällande
sjukpenningklassen.
Någon motsvarighet till den samordning, som den 1 januari 1955 genomfördes
beträffande statstjänstemännens avlöningsförmåner vid sjukdom
och förmåner enligt den då ikraftträdda sociallagstiftningen, finnes f. n.
icke beträffande statlig pension och sjukpenning. Detta förhållande får,
såsom framgår av följande tabell, den mindre tillfredsställande konsekvensen,
att statstjänsteman, som avgått med pension under sjukhjalpstid,
totalt sett erhåller högre behållen inkomst per månad efter pensionsavgången
än omedelbart dessförinnan.
Lönegrad och löneklass |
Behållen inkomst efter källskatteavdrag (ogift person i Stockholm) |
||||||
Vid tjänst- göring |
Vid sjukdom |
||||||
l:a—90:e dagen |
91:a—730:e dagen |
||||||
Lön — |
Lön — |
Pension |
Lön — |
Lön — |
Pension |
||
Ca 10: 13 Ca 17: 20 Ca 37: 40 |
696: — |
591: — |
535: — |
926: — 1 115: — |
591: — |
597: — |
746: — 1 628: — |
Vissa undersökningar har företagits i syfte att utröna i vilken omfattning
det förekommer att statlig tjänstepension utgår jämsides med sjukpenning
beräknad efter inkomsten från den tjänst, från vilken vederbörande
avgått med pension. Härvid har det visat sig, att i ett hundratal fall
arbetstagare på grund av sjukdom, för vilken sjukpenning utgått under
den aktiva tiden, efter avgången ur tjänst uppbär oförändrad sjukpenning
vid sidan av statlig pension. Det förekommer i ett motsvarande antal fall,
36
Kungi. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
att arbetstagare med statlig pensionsrätt, vilken lider av sjukdom som i
och för sig motiverar ett entledigande, kvarstår i tjänst i avbidan på att
rätten till sjukpenning skall upphöra.
Ur principiell synpunkt vore det enligt min mening önskvärt att anpassa
pensionerna efter den allmänna sjukförsäkringens dagersättningar på sätt
som skett med lönerna. Detta är emellertid f. n. inte möjligt. Enligt flertalet
statliga tjänstepensionsreglementen är nämligen ordinarie tjänsteman icke
skyldig underkasta sig ändringar i bestämmelserna om bl. a. beloppet av
tjänstepensionsunderlag och bestämmande av tjänstepensions grundbelopp.
Beträffande ordinarie tjänstemän underkastade dessa reglementen föreligger
således, så länge de kvarstår i nuvarande tjänster, ej möjlighet att
jämka grundbeloppen med hänsyn till samtidigt utgående sjukpenning.
Syftet med den avsedda samordningen kan ej heller beträffande nämnda
tjänstemän tillgodoses genom en minskning eller indragning av det rörliga
tillägget a pensionen. Detta tillägg erbjuder nämligen inte tillräckligt utrymme
för en tillfredsställande samordning.
Möjlighet föreligger således inte att ernå en enhetlig reglering av samordningsfrågan
genom ändring i pensionsbestämmelserna. Den önskvärda
samordningen torde därför i stället få genomföras på försäkringssidan. Det
synes emellertid inte lämpligt att i SFL intaga detaljerade bestämmelser
i detta ämne. Möjlighet till samordning bör i stället beredas genom att i 11 §
3 st. SFL intages ett bemyndigande för Konungen att föreskriva de undantag
från vad som sägs i nämnda stycke, vilka finnes böra gälla i anledning
därav att medlem, innan hans rätt till sjukpenning upphört, blir berättigad
till pension enligt reglemente, som utfärdats eller fastställts av Konungen
eller som gäller för riksdagens verk.
De konkreta samordningsbestämmelserna — som sålunda skulle komma
att meddelas vid sidan av SFL — bör helt naturligt utformas först sedan
berörda myndigheter och sammanslutningar hörts i ärendet. Följande riktlinjer
må dock skisseras. I anslutning till att pension börjar utgå skall medlems
sjukpenningförsäkring omprövas även om han vid nämnda tidpunkt
åtnjuter sjukpenning. Denna omprövning bör i princip ta sikte på att från
underlaget för sjukpenningförsäkringen undantaga inkomsten från den
tjänst, som föranlett pensioneringen. Rätten till sjukpenning under sjukhjälpstiden
skall således upphöra för medlem, som omedelbart före pensionsavgången
ej åtnjutit annan inkomst från förvärvsarbete än från den
tjänst, från vilken avgången skett. För den, som utöver inkomsten från
avgångstjänsten haft inkomst av bisyssla av beskaffenhet att böra beaktas
vid placering i sjukpenningklass, skall ny sjukpenningklass fastställas,
därvid inkomsten av bisysslan lägges till grund för klassplaceringen. I de
fall, där pensionen är avkortad, skall dock vid omprövningen, oavsett om
vederbörande har inkomst av bisyssla eller ej, hänsyn tagas till den del
av senast åtnjuten inkomst från avgångstjänsten, som återstår sedan sist
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956 37
nämnda inkomst minskats med så stor del därav som svarar mot förhållandet
mellan den utgående pensionen och motsvarande pension utan avkortning.
Utgår pension exempelvis med tre fjärdedelar av full pension,
skall sålunda en fjärdedel av inkomsten från avgångstjänsten alltjämt
beaktas vid placering i sjukpenningklass. Vidare skall möjlighet finnas
att i det särskilda fallet beakta på tillfredsställande sätt styrkt uppgift om
inkomst av förvärvsarbete, som skall taga sin början vid tidpunkten för
pensionsavgången, eller av anställning, som skulle ha tillträtts vid nämnda
tidpunkt, därest ifrågavarande sjukdom ej mellankommit. Sedan ny, lägre
sjukpenningklass sålunda fastställts, skall densamma tillämpas i stället
för den sjukpenningklass, som i samband med pensioneringen blivit icke
längre tillämplig.
I syfte att underlätta för sjukkassan att fastställa ny sjukpenningklass
från tidpunkten för pensionsavgången bör anställningsmyndigheten i här
avsedda fall lämna kassan besked om det inkomstbelopp för avgångstjänsten,
till vilket vid avkortad pension hänsyn skall tagas vid bestämmandet
av sjukpenningklass. Härvid erforderliga uppgifter förutsättes komma att
tillhandahållas anställningsmyndigheten av den pensionsbeviljande myndigheten,
där denna icke samtidigt är anställningsmyndighet.
Helt naturligt är det inte avsett, att beviljandet av familjepension skall
påverka sjukpenningförsäkringen.
Y rkesskadeför säkringslagen
Enligt YFL är i princip varje arbetstagare obligatoriskt försäkrad för
yrkesskada. Någon skillnad göres härvid inte mellan arbetstagare av svensk
nationalitet och andra arbetstagare. Emellertid innehåller 30 § YFL vissa
bestämmelser, som i speciella hänseenden ställer vissa utlänningar i en
sämre ställning än svenska medborgare. Från vad som föreskrives i paragrafen
äger dock Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva
undantag för medborgare i visst land (sista st.). Sådant undantag har medgivits
för medborgare i ett stort antal länder.
Vid internationella förhandlingar rörande ömsesidighet i fråga om sociala
förmåner strävar man numera efter att åstadkomma konventioner,
som spänner över så stort fält som möjligt. Den princip, som man härvid
söker förverkliga, kan uttryckas så, att medborgare i ett land skall
under vistelse i ett annat land såvitt möjligt vara likställda med det landets
egna medborgare i förhållande till hela lagstiftningen om social trygghet.
Denna princip har kommit till uttryck i den nordiska konvention om
social trygghet, som undertecknats i Köpenhamn den 15 september 1955
och som torde komma att underställas riksdagen innan ratifikation sker.
1 denna konvention föreligger inte ömsesidiga utfästelser i fråga om varje
särskild socialförmån; i somliga länder finns nämligen förmåner som sak
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
nar direkt motsvarighet i de andra länderna. Kravet på ömsesidighet anses
i stället tillgodosett genom att varje land utfäst sig att — utom i vissa
undantagsfall — vid tillämpningen av sin sociallagstiftning likställa medborgare
från de andra länderna med sina egna medborgare.
På grund av vad som nu anförts anser jag, att det villkor om ömsesidighet,
som uppställes i 30 § sista st. YFL och som endast tar sikte på
en speciell förmån, bör slopas.
Enligt ifrågavarande bestämmelser äger Konungen medgiva undantag
»för medborgare i visst land». Då det kan vara önskvärt att medgiva undantag
även för vissa kategorier statslösa personer, bör det citerade uttrycket
uteslutas ur lagtexten.
I 58 § YFL bemyndigas Konungen att, under förutsättning av ömsesidighet,
träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning
av YFL eller det andra landets lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet
inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes. Det
ligger i sakens natur att överenskommelser av denna art måste vara ömsesidiga,
men av samma skäl som anförts i fråga om 30 § anser jag, att
ömsesidighetsvillkoret bör utmönstras ur lagtexten. Det förtjänar framhållas,
att något dylikt villkor inte uppställes i motsvarande lagrum i
SFL (110 §).
Enligt 58 § äger Konungen, såsom framgår av det nyss anförda, träffa
överenskommelse med främmande stat om tillämpning av den svenska lagen
eller den främmande statens lag i fall, då arbetsgivare i det ena landet
inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetstagare användes,
t. ex. då en svensk arbetsgivare sysselsätter från Sverige utsända arbetstagare
utomlands eller en utländsk arbetsgivare använder arbetstagare till
arbete här i riket. Det har emellertid visat sig önskvärt att kunna genom
överenskommelse med främmande stat reglera även ett annat fall, som
inte är förutsett i lagtexten. Somliga yrkesskador uppkommer endast om
vederbörande under en längre tid i sitt arbete utsättes för skadlig inverkan
av visst slag. Som exempel härpå kan nämnas yrkessjukdomen silikos. Om
en arbetstagare, som ådragit sig en dylik sjukdom, varit sysselsatt i farlig
verksamhet i mer än ett land, kan det på grund av innehållet i de olika
ländernas interna lagstiftning inträffa, att han inte blir berättigad till
ersättning från någotdera landet, men det kan också inträffa, att han får
ersättning från mer än ett land. Den enda framkomliga vägen att undvika
dylika situationer är att genom överenskommelse fastslå, vilket lands lag
som skall tillämpas. Med anledning härav föreslår jag, att 58 § YFL kompletteras
så att Konungen bemyndigas att träffa avtal med främmande
makt om tillämpning av YFL eller det andra landets lag jämväl i fall, då
arbetstagare, vilken ådragit sig skada genom inverkan som avses i 6 §
1 st. b) eller c) eller 3 st. YFL, varit utsatt för dylik inverkan under arbete
i båda länderna. Den här använda formuleringen ansluter nära till
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
ordalagen i 42 § YFL, som innehåller regler för det fall att den skadade
varit försäkrad i mer än en svensk försäkringsinrättning under den tid
han varit utsatt för skadlig inverkan.
Förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
Enligt 7 § i förevarande förordning äger Konungen träffa överenskommelse
med främmande makt om tillämpning av förordningen å andra dess
medborgare som vistas här i riket än dem å vilka förordningen eljest ar
tillämplig. Ifrågavarande stadgande bör ändras på samma sätt som i det
föregående föreslagits beträffande 110 § SFL.
De av mig föreslagna ändringarna i SFL, YFL och förordningen om
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel bör — ändringarna i SFL med
undantag som angivits i det föregående — träda i kraft den 1 juli 1956.
En del av de i SFL föreslagna ändringarna torde komma att verka i
kostnadsökande, andra i kostnadsminskande riktning. Narmare beräkning
är inte möjlig men det torde inte röra sig om större belopp.
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukför säkring,
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
och
3) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Av dessa förslag, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
är de under 1) och 2) upptagna av den natur, att lagrådets utlåtande
över dem bör inhämtas.
Jag hemställer fördenskull, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
båda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Alf Björnelid * i
1 Denna bilaea, som — frånsett en redaktionell jämkning i förslaget till lag om ändring
i sfl _ är likalydandc med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har har
uteslutits.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1956
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 december
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 20 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokollet
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 9 december 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Engström.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1956
41
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 4 januari
1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, inriltesoch
civildepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Ericsson, lagrådets den 28 december 1955 avgivna utlåtande över de till
lagrådet den 9 december 1955 remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; samt
2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.
Föredragande departementschefen hemställer, att ifrågavarande lagförslag,
vilka av lagrådet lämnats utan erinran, ävensom det i statsrådsprotokollet
för den 9 december 1955 omförmälda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 7 § förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel måtte — de båda lagförslagen
jämlikt § 87 regeringsformen — genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Alf Björnelid
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 22