Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1956
1
Nr 19
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet till kronan; given
Stockholms slott den 4 januari 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,
frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan.
1.
Natten till den 28 oktober 1952 förövades inbrott i Stockholms norra
stations avlöningskontor. Härvid tillgreps 24 417 kr. 29 öre i avlönings
2105
65 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 19
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1956
medel in. in. Medlen förvarades i ett låst kassaskåp, vartill expeditionsföreståndaren,
förste kansliskrivaren vid statens järnvägar Hugo Engelbert
Lundholm disponerade nyckeln. Denna hade han vid ifrågavarande tillfälle
i strid mot gällande bestämmelser förvarat undangömd i en skrivbordslåda
inom expeditionslokalen. Nyckeln torde ha använts vid tillgreppet.
Ytterligare ca 460 000 kr. i avlöningsmedel förvarades i ett träskåp under
kassaskåpet.
Genom beslut den 23 december samma år dömdes Lundholm i disciplinär
väg av distriktskollegiet vid statens järnvägars första distrikt till tio
dagsböter för försummelse bestående däri, att han i egenskap av avlöningsförrättare
vid förenämnda station dels underlåtit att på föreskrivet sätt ha
kontanta avlöningsmedel förvarade i därför avsett kassaskåp, dels ock haft
nyckeln till kassaskåpet förvarad inom expeditionslokalen, även då han
icke var tillstädes i lokalen, med påföljd att nyckeln kunde användas vid
stölden.
Sedan Lundholm besvärat sig hos järnvägsstyrelsen, nedsatte styrelsen
straffet till fem dagsböter. Häröver anförde Lundholm besvär hos Kungl.
Maj :t, som genom beslut den 24 november 1954 ej fann skäl göra ändring
i järnvägsstyrelsens beslut.
I skrivelse den 23 december 1952 anförde distriktschefen vid första
distriktet bl. a., att Lundholm genom sin försummelse beträffande nyckelns
förvaring lämnat tjuven eller tjuvarna möjlighet att komma in i kassaskåpet
och tillgripa det angivna beloppet, samt att med hänsyn härtill och
då det icke fanns stora utsikter att återfå de stulna medlen, Lundholm vore
ersättningsskyldig för vad sålunda tillgripits.
I en den 24 mars 1955 dagtecknad skrift har Lundholm anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte av nåd befria honom från ådömt straff samt från skyldigheten
att ersätta statens järnvägar det stulna beloppet. Vad befrielse
från straff angår, har Kungl. Maj:t genom resolution den 4 november 1955
ej funnit skäl bifalla detta.
I skadeståndsfrågan anför Lundholm bl. a., att han saknar alla möjligheter
att ersätta det tillgripna beloppet samt att de ruinerande konsekvenser,
som ett genomförande av kravet från statens järnvägars sida skulle
få för honom och hans familj, icke står i rimlig proportion till den begångna
förseelsens svårighetsgrad.
Om Lundholms personliga och ekonomiska förhållanden har inhämtats,
att han är född 1900, gift men saknar minderåriga barn. Han anställdes
vid statens järnvägar år 1913. Hans till kommunal inkomstskatt taxerade
inkomst under år 1954 utgjorde 12 440 kr. Han saknar förmögenhet.
Över framställningen har utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen den
10 juni och statskontoret den 12 augusti 1955. Järnvägsstyrelsen har i sin
tur inhämtat yttrande från distriktschefen vid första distriktet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19 år 1956
3
Distriktschefen tillstyrker, att Lundholm på grund av de svåra ekonomiska
verkningar, som ett ersättande av hela det stulna beloppet skulle
få för honom, befrias från att gälda det tillgripna beloppet.
Järnvägsstyrelsen föreslår, att med hänsyn till omständigheterna i ärendet
Lundholms ersättningsskyldighet nedsättes till 500 kr. Styrelsen upplyser
i detta sammanhang, att Lundholms förhållande i tjänsten i övrigt
varit oklanderligt.
Statskontoret förordar av samma skäl som järnvägsstyrelsen att Lundholm
befrias från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom tid,
som Kungl. Maj:t bestämmer, inbetalar 1 000 kr.
Departementschefen
På grund av vad i ärendet upplysts finner jag mig böra i huvudsak tillstyrka
att Lundholm befrias från skyldigheten att ersätta kronan det vid
inbrott i Stockholms norra stations avlöningskontor natten till den 28
oktober 1952 tillgripna beloppet om 24 417 kr. 29 öre. Med hänsyn till den
försummelse, som Lundholm låtit komma sig till last, torde dock i enlighet
med vad järnvägsstyrelsen föreslagit ett belopp av 500 kr. böra gäldas av
Lundholm på sätt statskontoret förordat.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förste kansliskrivaren vid statens järnvägar Hugo
Engelbert Lundholm må, därest han inom tid som av Kungl.
Maj :t bestämmes till järnvägsstyrelsen inbetalar 500 kr.,
befrias från honom åliggande resterande ersättningsskyldighet
till kronan i anledning av förutberörda försummelse.
2.
Genom en den 17 februari 1955 av Pajala och Korpilombolo tingslags
häradsrätt meddelad dom, vilken vunnit lagakraft, dömdes skogsarbetaren
Karl llmar Tiensuu för vårdslöshet i trafik att till kronan böta 15 dagsböter
om tre kr. Tiensuu förpliktades även att till statens järnvägar utgiva
skadestånd med 2 642 kr. 28 öre jämte fem procent ränta därå från den 8
februari 1955 tills betalning sker samt ersättning för dess rättegångskostnader
med 250 kr.
Av handlingarna i målet framgår bl. a. följande.
Den 17 november 1954 körde Tiensuu ett hästfordon med två timmerkälkar
på allmänna landsvägen söder om Jarhois i Pajala socken. Ehuru
mörker rådde, var fordonet ej försett med föreskrivna reflexanordningar.
I en kurva med delvis oklar sikt mötte Tiensuu en statens järnvägar tillhörig
lastbil och kolliderade med denna. Skador uppkom härvid å lastbilen,
vilka jämte stilleståndskostnader uppskattades till 5 284 kr. 57 öre,
samt å hästfordonet för 100 kr. Häradsrätten fann, att både lastbilens
förare och Tiensuu gjort sig skyldiga till ovarsamhet i trafik, bilföraren
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1956
genom att ej hålla till vänster vid mötet eller, i händelse utrymme för fri
passage saknats, hålla så hög hastighet, att han ej kunnat stanna bilen före
mötet, samt Tiensuu genom att framföra hästskjutsen, oaktat densamma
saknade reflexanordning. Som båda därjämte förklarades ha varit i lika
mån vållande till sammanstötningen och i samband därmed uppkomna
skador, ålades lastbilens förare att ersätta Tiensuu halva den skada denne
lidit, medan Tiensuu förpliktades att till statens järnvägar betala hälften
av kostnaderna för skadorna å lastbilen m. m.
I en den 28 mars 1955 till kommunikationsdepartementet inkommen
skrivelse har Tiensuu hemställt att på grund av dålig ekonomi befrias från
ådömd skadeståndsskyldighet. Därvid har han beträffande sina personliga
och ekonomiska förhållanden i huvudsak uppgivit, att han är gift och har
fyra barn i åldern 15 till 21 år, som alla saknar inkomst, att han själv som
skogsarbetare förtjänar 350 kr. i genomsnitt i månaden samt att han
därjämte äger en jordbruksfastighet taxerad till 9 775 kr. men intecknad
till 20 000 kr.
Över framställningen har utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen i en
den 25 april 1955 till kommunikationsdepartementet inkommen skrivelse
samt av statskontoret den 10 juni 1955. Båda myndigheterna har förklarat,
att de med hänsyn till föreliggande omständigheter ej har något att erinra
mot att Tiensuu befrias från att erlägga det utdömda skadeståndsbeloppet.
Järnvägsstyrelsen har härvid bl. a. hört landsfiskalen i Pajala distrikt,
varvid denne, med vitsordande av vad Tiensuu uppgivit angående sina
ekonomiska förhållanden, upplyst, att möjlighet att exekutivt uttaga
det utdömda skadeståndsbeloppet ej finnes.
Departementschefen
Med hänsyn till Tiensuus ekonomiska förhållanden vill jag, i likhet med
myndigheterna, icke motsätta mig att denne, därest han ersätter statens
järnvägar dess här förevarande rättegångskostnader om 250 kr., befrias
från att gälda det skadestånd med 2 642 kr. 28 öre jämte ränta, som han
ådömts att utge till statens järnvägar.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att skogsarbetaren Karl Ihnar Tiensuu, därest han erlägger
förenämnda ersättning för rättegångskostnader, befrias från
honom åliggande skadeståndsskyldighet till kronan i anledning
av den av Pajala och Korpilombolo tingslags häradsrätt
den 17 februari 1955 meddelade domen.
3.
Genom en den 27 februari 1923 dagtecknad revers åtog sig Irma Constance
Maria Ericsson, född Svedberg, gentemot generalpoststyrelsen att
genom avbetalningar med 25 kr. i månaden fullgöra en skuld å 2 229 kr.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 19 ur 1956
84 öre, som hennes moder Hulda Svedberg ådragit sig gentemot styrelsen
genom att efter sin makes frånfälie obehörigen utkvittera honom å postanvisningar
tillställda pensionsbelopp. Till fullgörande av denna förbindelse
erlade Irma Ericsson intill november 1925 sammanlagt 825 kr. men
upphörde därefter med avbetalningarna. Den 21 oktober 1931 erhöll styrelsen
lagsökningsutslag mot henne å resterande belopp om 1 404 kr. 84 öre
jämte ränta ävensom 20 kr. i ersättning för lagsökningskostnader.
Vid därpå företaget utmätningsförsök befanns Irma Ericsson sakna utmätningsbara
tillgångar. Hon har sedermera för preskriptions avbrytande
erinrats om skulden, som sålunda uppgår till 1 424 kr. 84 öre jämte ränta.
I skrivelse den 13 oktober 1953 har Irma Ericsson genom ombud hemställt,
att bon måtte befrias från vad hon alltjämt häftar i skuld till
styrelsen, varvid som skäl anförts bl. a. dålig ekonomi samt sjuklighet.
Beträffande Irma Ericssons personliga och ekonomiska förhållanden
har inhämtats, att hon är född år 1894. Hon är änka sedan år 1951 efter
en arbetsförman och saknar minderåriga barn. Hennes till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomst under år 1954 uppgick till 2 020 kr.
Utlåtanden i ärendet har avgivits av generalpoststyrelsen den 23 oktober
1953 och den 13 maj 1955 samt av statskontoret den 30 april 1954.
Generalpoststyrelsen framhåller bl. a., att Irma Ericsson uppenbarligen
själv fäster stor vikt vid att ifrågavarande skuld, som hon påtagit sig trots
att hon icke torde ha varit rättsligen skyldig därtill, avlyftes från henne
samt att det med hänsyn till hennes ålder och övriga omständigheter förefaller
sannolikt, att hon varken nu kan eller framdeles konnner att bli i
stånd att betala densamma. Bifall till framställningen torde därför icke
innebära efterskänkande av någon reell tillgång för statsverket. Med hänsyn
till nämnda omständigheter har styrelsen intet att erinra mot att hon
befrias från sin betalningsskyldighet till postverket.
Även statskontoret vill med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden
icke motsätta sig, att Irma Ericsson befrias från vidare betalningsskyldighet.
De par temen t sch ef eu
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag, att omständigheterna
i förevarande fall, bl. a. Irma Ericssons ålder och ekonomiska ställning,
motiverar befrielse från återstoden — 1 424 kr. 84 öre jämte ränta -av den skuld till postverket, som hon påtagit sig för att hjälpa sin moder.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Irma Constance Maria Ericsson befrias från henne
åliggande återstående betalningsskyldighet till kronan till
följd av förenämnda skuldförbindelse den 27 februari 1923.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 19 år 1956
4.
Genom en den 2 december 1953 av Ångermanlands västra domsagas
häradsrätt meddelad dom, vilken vunnit lagakraft, dömdes skiftförmannen
vid statens vattenfallsverk Rune Högbladh och anläggningsarbetaren Karl
Henning Hedström för allmänfarlig vårdslöshet att till kronan böta vardera
femton dagsböter om nio resp. tio kr. Därjämte förpliktades Högbladh
och Hedström att solidariskt i skadestånd till målsägandena i målet utgiva
tillhopa 15 028 kr. 66 öre, varav 12 902 kr. 81 öre till vattenfallsstyrelsen
— huvudsakligen avseende ersättning för en förstörd kompressor — och
återstoden till enskilda målsägande. Tillika ålades Högbladh och Hedström
att solidariskt till statsverket återgälda 102 kr. 60 öre i vittneslöner.
Av handlingarna i målet inhämtas bl.a. följande.
Vid vattenfallsstyrelsens dammbygge i Noret, Fjällsjö socken, hade
inom en presenningskasun, som placerats vid ett redskapsskjul, tillhörigt
flottningsarbetaren J. E. Eriksson och torparen S. A. Abrahamsson, uppställts
en luftkompressor för brännoljedrift. Den 21 april 1953 hade Högbladh
i egenskap av arbetsledare beordrat Hedström att igångsätta kompressorn
och därvid värma upp den. Man brukade genom uppvärmning
underlätta starten av motorn. Ifedström hade ställt en med rödsprit påfylld
hink under kompressorns oljetråg, antänt spriten för upptining av
oljan samt i avvaktan härpå lämnat kompressorn och återgått till andra
sysslor. Under tiden hade brand uppstått, varvid kasunen och skjulet
brunnit upp samt skador uppstått å kompressorn och åtskilligt inom
kasunen och skjulet förvarat lösöre. Häradsrätten ansåg det ostridigt, att
någon skriftlig instruktion rörande metod för igångsättning av kompressorn
icke lämnats vid den ifrågavarande tiden. Häradsrätten fann vidare,
att den tillämpade uppvärmningsmetoden, även om den ej bort helt underlåtas
vare sig därvid begagnats sprit eller mindre riskabel brännolja, hade
inneburit så stora risker för brands spridande, att den i varje fall icke
bort begagnas utan iakttagande av särskilda försiktighetsmått. Hedström
hade ådagalagt försummelse genom att lämna elden utan tillsyn. Högbladh,
som hade utgått ifrån att uppvärmningen skulle ske annorledes än med
begagnande av biåslampa, hade brustit i aktsamhet, då han icke vidtagit
åtgärd för betryggande tillsyn. Icke heller i övrigt hade någon skyddsåtgärd
vidtagits. Häradsrätten fann vid angivna förhållanden Högbladh och Hedström
förvunna till ovarsamt begagnande av eld. Då den uppkomna elden
övergått annans egendom, kunde enligt häradsrätten ingen av dem undgå
ansvar för allmänfarlig vårdslöshet.
Av handlingarna i ärendet framgår vidare, att Högbladh och Hedström
erlagt de ådömda böterna, återgäldat statsverket de utbetalade vittneslönerna
samt till de enskilda målsägarna guldit utdömda skadeståndsbelopp
om tillhopa 2 125 kr. 85 öre.
I särskilda skrivelser till Kungl. Maj :t, vilka ingivits till vattenfallsstyrelsen,
har Högbladh och Hedström hemställt om befrielse från dem
åliggande betalningsskyldighet till vattenfallsstyrelsen.
Sveriges arbetsledareförbund, vari Högbladh är medlem, och Svenska
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 19 är 1956
byggnadsarbetareförbundet, i vilket Hedström är inedlem, har i särskilda
skrivelser till Kungl. Maj:t, vilka likaledes ingivits till vattenfallsstyrelsen,
hemställt, att Högbladh resp. Hedström måtte befrias från skyldigheten att
till vattenfallsstyrelsen utge det ådömda beloppet.
I skrivelse den 30 november 1955, varmed vattenfallsstyrelsen överlämnat
förutberörda framställningar, finner styrelsen, att ett utkrävande
av Högbladh och Hedström åvilande ersättningsbelopp med hänsyn till omständigheterna
skulle drabba dem oskäligt hårt och tillstyrker därför befrielse
från ersättningsskyldigheten.
Statskontoret, vilket avgivit utlåtande i ärendet den 16 december 1955,
har under hand inhämtat, att Högbladh, som är gift och har 3 mindeiåriga
barn, taxerats till 9 000 kr. och Hedström, som är försörjningspliktig
gentemot ett minderårigt barn, till 6 820 kr. vid senaste taxering till statlig
inkomstskatt. Vid sådant förhållande ävensom med beaktande av övriga
föreliggande omständigheter vill statskontoret icke motsätta sig, att Högbladh
och Hedström befrias från skyldighet att erlägga det till vattenfallsstyrelsen
utdömda skadeståndet.
Departementschefen
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Högbladh och Hedström vid
uppvärmning av en vattenfallsstyrelsen tillhörig kompressor använt rödsprit
utan att därvid vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder samt att till följd
härav brand uppstått. Härvid har vattenfallsstyrelsen och enskilda åsamkats
vissa skador. Genom lagakraftvunnen dom har Högbladh och Hedström
förpliktats att solidariskt utgiva ett skadeståndsbelopp om tillhopa
15 028 kr. 66 öre, varav 12 902 kr. 81 öre till vattenfallsstyrelsen och återstoden
till enskilda målsägande. De har tillika ålagts att återgälda statsverket
dess utlägg för vittneslöner. I ärendet är vidare upplyst, att Högbladh
och Hedström erlagt dem ådömda böter, återgäldat vittneslönerna
ävensom till de enskilda målsägandena guldit utdömda skadeståndsbelopp
om tillhopa 2 125 kr. 85 öre.
Högbladh och Hedström har nu hemställt om att de måtte befrias från
att till vattenfallsstyrelsen erlägga det utdömda skadeståndsbeloppet.
I likhet med vattenfallsstyrelsen och statskontoret anser jag omständigheterna
i ärendet, främst Högbladhs och Hedströms ekonomiska förhållanden,
motivera bifall till de gjorda framställningarna.
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att envar av skiftförmannen Rune Högbladh och anläggningsarbetaren
Karl Henning Hedström må befrias från
honom åliggande skadeståndsskyldighet mot kronan i anledning
av den av Ångermanlands västra domsagas häradsrätt
den 2 december 1953 meddelade domen.
8
Kuiiffl. Maj:ts proposition nr 19 år 1956
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna 1—4 hemställt, förordnar
Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
W. Hammargren
Stlilm 1956. K. L. Beckmans Boktr.