Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid
dess trettioåttonde sammanträde fattade beslut; given
Stockholms slott den 16 december 1955.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen hemställes om riksdagens yttrande över en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 antagen konvention
(nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal
från infödda arbetares sida samt två vid samma konferens antagna
rekommendationer, nämligen rekommendationen (nr 99) angående
arbetsvärd för partiellt arbetsföra och rekommendationen (nr 100) angående
skydd för migrerandc arbetare i underutvecklade länder och områden.
Svensk ratificering av konventionen avstyrkes. Beträffande rekommendationen
nr 99 föreslås, att däri framlagda riktlinjer tages i beaktande vid den
svenska arbetsvårdsverksamhetens fortsatta utbyggnad, medan rekommendationen
nr 100 icke anses påkalla annan åtgärd från svensk sida än en
förklaring att i rekommendationen angivna åtgärder saknar tillämpning på
svenska förhållanden.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1996. i saml. År 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut samt anför.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Genéve.

Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— som sammanträder minst en gång varje år, har enligt artikel
19 i organisationens stadga att beträffande förslag, som uppförts på dess
dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen skall beslutet
resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd att ratificeras
av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna i en rekommendation,
avsedd att övervägas vid lagstiftning eller annorledes, men ulan
den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad konvention. Därest
beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell innebörd, t. ex.
då det gäller en begäran om utredning, plägar det ges formen av en resolution.

Varje medlem av organisationen skall inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande
av lagstiftnings- eller andra åtgärder. Varje medlem har vidare
skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns generaldirektör om
de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner vederbörlig myndighet,
samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som icke ratificerat viss
konvention, skall tid efter annan till Internationella arbetsbyråns generaldirektör
avge redogörelse för såväl lagstiftning och praxis med avseende
å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning, vari konventionens
bestämmelser genomförts eller avses att genomföras genom lagstiftning,
administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes, med angivande
tillika av de omständigheter, som förhindrar eller fördröjer rati -

Kungl. Maj.ls proposition nr 18 år 1956

ficeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar
i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande
eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutes av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(artiklarna 20 och 21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två
officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen
konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas
Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Internationella arbetskonfercnsens trettioåttonde sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 1—23 juni 1955. I sammanträdet deltog representanter
för 65 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-
och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig
delegation.1

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.

IV. Arbetsvärd för partiellt arbetsföra (andra behandling).

V. Migrerande arbetare i underutvecklade länder (andra behandling).

VI. Straffpåföljder för brytande av arbetsavtal (andra behandling).

VII. Yrkesutbildning inom jordbruket (första behandling).

VIII. Välfärdsanordningar för arbetare (första behandling).

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 15 april 1955 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts

såsom regeringsombud: generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg samt såsom experter överdirektören
i lantbruksstyrelsen Gustav Ytterborn, t. f. byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen
Albert Bergh och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;

såsom arbetsgivarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström
samt såsom experter föx-eningens medicinske expert professorn Sven Forssman,
verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivareföreningen Gideon Saemund och vice
verkställande direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Curt-Steffan Giesecke; samt

såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist, advokaten Arnold Sölvén samt såsom
experter sekreteraren i samma organisation Otto Westling, sekreteraren i Svenska
lantarbetareförbundet Ewald Jansson och ombudsmannen i Landsorganisationen Edvard
Vilhelmsson.

Därjämte hade sekreteraren i Landsorganisationen Thorbjörn Carlsson utsetts att 1
egenskap av tolk biträda delegationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1956; budgeten fastställdes
till 7 395 729 U.S. dollars.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänför sig till punkterna
IV, V och VI på dagordningen, är av beskaffenhet att i enlighet med artikel
19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola underställas riksdagen,
nämligen

1) Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande
av arbetsavtal från migrerande arbetares sida.

2) Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra.

3) Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i
underutvecklade länder och områden.

Texterna till konventionen och rekommendationerna torde i översättning
få såsom bilagor (Bilagor A—C) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I särskild bilaga (Bilaga D) lämnas en förteckning över samtliga vid konferensen
antagna resolutioner.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande
av arbetsavtal från infödda arbetares sida

Vid Internationella arbetskonferensens 25 :e allmänna sammanträde (år
1939) antogs en konvention (nr 65) i förevarande ämne, vilken ratificerats
endast av Nya Zeeland och Storbritannien samt av Italien, såvitt avser Somaliland.

Artikel 1 av nämnda konvention är i svensk översättning av följande lydelse.

1. Denna konvention äger tillämpning på varje avtal, varigenom en arbetare,
som tillhör eller är likställd med den infödda befolkningen i ett område,
vilket lyder under en medlem av arbetsorganisationen, eller som tillhör
eller är likställd med den infödda, icke oberoende befolkningen i en
medlems hemlandsområde, mot kontant ersättning eller ersättning i någon
annan form träder i tjänst hos offentlig myndighet, enskild person, bolag
eller annan sammanslutning, bestående av infödda eller icke.

2. I denna konvention förstås med uttrycket »brytande av avtal»:

a) varje vägran eller underlåtenhet från arbetarens sida att påbörja
eller utföra det i avtalet föreskrivna arbetet;

b) vårdslöshet eller bristande flit å arbetarens sida;

c) arbetarens frånvaro utan tillstånd eller giltig orsak;

d) arbetarens rymning.

I artikel 2 av 1939 års konvention stadgas bl. a., att alla straffpåföljder
för brytande av avtal, på vilka konventionen äger tillämpning, skall avskaffas
»progressivt och snarast möjligt».

Med anledning av vissa uttalanden från Förenla Nationernas generalförsamling
och förvaltarskapsråd ävensom Internationella arbetsorganisationens
plantagekonunitté beslöt arbetsbyråns styrelse år 1950 att låta verkställa
en undersökning rörande medlemsstaternas lagstiftning och praxis i

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

ämnet samt tillika införskaffa upplysningar om de svårigheter, som kunde
föreligga för en mera allmän ratificering av konventionen. Sedermera beslöt
styrelsen, att de uppplysningar, som framkommit genom denna undersökning,
skulle hänskjutas till arbetsorganisationens expertkommitté för
socialpolitiken i icke självstyrande områden för yttrande.

Kommittén föreslog, att styrelsen skulle taga under övervägande, huruvida
1939 års konvention borde kompletteras med en internationell rekommendation
av innehåll att vissa straffpåföljder borde omedelbart avskaffas,
samt att desamma borde vara slutligt avskaffade icke senare än vid utgången
av år 1955.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt styrelsen att på dagordningen
för arbetskonferensens 37 :e sammanträde (1954) uppföra frågan om
straffpåföljder för brytande av arbetsavtal för första behandling. Vid sistnämnda
konferens uttalades, att åtgärder borde vidtagas för ett fullständigt
och omedelbart avskaffande av dylika straffpåföljder, och i enlighet härmed
utarbetades förslag till en rekommendation och resolution. Då frågan vid
1955 års konferens företogs till andra behandling, uttryckte en majoritet
inom konferensens vederbörande utskott den meningen, alt den tid, som
förflutit sedan år 1939, borde ha varit tillräcklig för att vederbörande regeringar
skulle ha hunnit vidtaga åtgärder för ett fullständigt avskaffande av
straffpåföljderna samt beslöt förorda en ny konvention i ämnet. Denna nya
konvention (Bilaga A), vilken av konferensen antogs med 206 röster mot 1
och 4 nedlagda — samtliga svenska ombud röstade för konventionen — innebär
i huvudsak, att alla straffpåföljder för brytande av arbetsavtal, som
avses i 1939 års konvention, skall avskaffas omedelbart eller — om det ej
kan ske — så snart som möjligt och inte senare än ett år efter konventionens
ratificering.

över konventionen har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet yttrat sig.

Delegationen erinrar om att delegationen i ett den 1 december 1939 avgivet
yttrande över 1939 års konvention framhållit, att det icke borde ifrågakomma
för Sverige att förverkliga konventionens föreskrifter genom lagstiftning
eller på annat sätl; konventionen borde då ej heller ratificeras.
När de vid 1939 års arbetskonferens fattade besluten i proposition nr 19
hade förelagts 1940 års riksdag, hade departementschefen anslutit sig till
denna uppfattning, vilken även biträtts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 6 samt godtagits av riksdagen.

Med hänsyn till statsmakternas ställningstagande till 1939 års konvention
och då ej heller de i den nya konventionen intagna bestämmelserna
ägde tillämpning på svenska förhållanden, föreslår delegationen, att sistnämnda
konvention icke ratificeras av Sverige.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 7.956''

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra

Sedan frågan om arbetsvärd för partiellt arbetsföra varit föremål för en
första behandling vid arbetskonferensens 37:e sammanträde (1954), varvid
till grund för diskussionen lades de synpunkter, som framkommit i svaren
från vissa medlemsstater — bland dem Sverige — å ett av arbetsbyrån utarbetat
frågeformulär, uppfördes ärendet på dagordningen för 1955 års konferenssammanträde
för slutligt avgörande.

Inför det för ärendets behandling vid konferensen tillsatta utskottet framlades
ett av arbetsbyrån efter konsultation av medlemsstaterna utarbetat
förslag till rekommendation angående arbetsvärd för partiellt arbetsföra.
Detta förslag togs till utgångspunkt för utskottets förhandlingar.

Den slutligt utarbetade rekommendationen (Bilagn B) antogs enhälligt
med 210 röster.

Med partiellt arbetsför avses i rekommendationen varje person, vilkens
utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete är väsentligt begränsade till
följd av fysiskt eller psykiskt handikapp. En viktig princip, som fastslås i
rekommendationen, är att arbetsvärden bör göras tillgänglig för alla partiellt
arbetsföra, oavsett handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förutsatt
att de kan förberedas för och har rimliga utsikter att erhålla och behålla
lämpligt arbete. Rekommendationen innehåller vidare uttalanden om
principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering
av partiellt arbetsföra, huvuddragen av arbetsvärdens administrativa organisation
samt eu uppräkning av lämpliga metoder för att stimulera de partiellt
arbetsföra att utnyttja arbetsvärden. Andra punkter i rekommendationen
hänför sig till samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ,
varjämte särskilda anvisningar lämnas för handikappade barn och
minderåriga.

Två avdelningar (VII och VIII) av rekommendationen berör uteslutande
den viktiga frågan om anställning av partiellt arbetsföra. Vid utskottsbehandlingen
av nämnda fråga yppades olika åsikter, i det att vissa ledamöter
ansåg, att arbetsgivarna borde ha skyldighet att anställa en viss procent partiellt
arbetsföra, medan andra medlemmar av utskottet föredrog att anlita
frivilliga metoder i förevarande hänseende. Slutligen uppnåddes inom utskottet
eu kompromiss, som sedermera godkändes av konferensen. Enligt
denna kompromiss bör anställning av partiellt arbetsföra främjas genom
att följande metoder tillämpas. Arbetsgivarna bör anställa ett visst procenttal
av partiellt arbetsföra, varvid dock bör iakttagas att arbetsföra icke därigenom
förlorar sina anställningar. Vissa särskilda yrken bör förbehållas
de partiellt arbetsföra. Personer med svårt handikapp bör erhålla arbetsmöjligheter
eller företräde till anställning inom vissa yrken, vilka anses
lämpliga för dem. Slutligen bör kooperativa eller andra liknande företag,
vilka ledes av partiellt arbetsföra eller drives för deras räkning, inrättas
samt driften av dylika företag underlättas. Dessa metoder bör komma till

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956 7

användning, när så bcfinnes lämpligt med hänsyn till nationella förhållanden
och principer.

Beträffande det närmare innehållet i rekommendationen hänvisas till bilaga
B.

Över rekommendationen bär yttranden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Socialslijrelsen anför bl. a.

Socialstyrelsen kommer icke sällan i kontakt med de partiellt arbetsföras
problem i samband med sin befattning med ungdomsvårds- och socialhjälpsfrågor
och vill till en början rikta uppmärksamheten på socialt missanpassade.
För personer som t. ex. leva under svåra familjesociala förhållanden
möta i allmänhet svårigheter att erhålla eller behålla förvärvsarbete,
och de hänföras därför vanligen i vårt land till gruppen partiellt arbetsföra.
Definitionen av uttrycket partiellt arbetsför i punkt 1 b) av rekommendationen
(person, vars utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete
äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller psykiskt handikapp)
ger anledning till viss tvekan, huruvida personer som till följd av social
missanpassning icke äro arbetsdugliga omfattas av rekommendationen.

I punkt 23 utsäges, att möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att utnyttja
alla arbetsvårdsformer utan att de gå miste om sociala förmåner,
som ej ha samband med arbetsvärden. Socialstyrelsen vill framhålla, att ersättning
från arbetslöshetsförsäkring icke torde kunna ifrågakomma i Sverige
under tid då vederbörande undergår yrkesutbildning och att detta även
torde vara fallet rörande sådan yrkesutbildning som är anordnad enkom
för partiellt arbetsföra. Frågan bär närmare diskuterats av 1951 års utredning
om arbetslöshetsförsäkringen i dess betänkande med förslag till ny
förordning om erkända arbetslöshetskassor (SOU 1955:27), vilket betänkande
nyligen varit föremål för remissbehandling.

Den samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ som rekommenderas
under avdelning VI punkterna 26 och 27 får enligt socialstyrelsens
mening särskilt stor betydelse, sedan ortopedvården i enlighet med
principförslaget rörande vanföreanstalternas framtida verksamhet blivit
skild från vanföreanstalterna och i stället förlagd till sjukhus. I sitt yttrande
den 5 januari innevarande år över vanförevårdsutredningens betänkande
framhöll socialstyrelsen, samtidigt som styrelsen tillstyrkte betänkandets
förslag i denna del, betydelsen av att sambandet mellan sjukhusens och arbetsvårdsinstitutens
verksamhet icke komme att gå förlorad.

I rekommendationens punkt 31 d) utsäges, att anställandet av partiellt
arbetsföra bör främjas bland annat genom att kooperativa eller andra liknande
företag, vilka ledas av partiellt arbetsföra eller drivas för deras räkning,
inrättas samt driften av dylika företag underlättas, varjämte särskilda
åtgärder enligt punkt 34 böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra
nyttigt och lönande hemarbete. Hemarbetet utföres här i landet i stor utsträckning
av partiellt arbetsföra men är i allmänhet mycket lågt avlönat.
De s. k. arbetscentralerna syssla i viss utsträckning med uppsamling och
försäljning av hemarbete, och sådan verksamhet bedrives även av ett antal
enskilda organisationer. Verksamheten är dock obetydlig i förhållande till

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 ur 1956

hemarbetets omfattning. En effektiv utbyggnad efter vanliga kommersiella
regler av inköps- och försäljningsorganisationer för alster av hemarbete
skulle enligt socialstyrelsens mening kunna bli av utomordentlig betydelse
för de partiellt arbetsföras försörjning.

Såvitt socialstyrelsen kunnat finna torde verksamheten här i landet för
de partiellt arbetsföra i huvudsak ansluta sig till de i rekommendationen
uppdragna riktlinjerna, och styrelsen har icke funnit anledning att föreslå
några lagstiftningsåtgärder i anledning av rekommendationen.

Pensions styr elsen åberopar vad styrelsen anfört i ett den 26 oktober 1954
avgivet yttrande över det förslag, som legat till grund för ifrågavarande rekommendation.
I detta yttrande anförde styrelsen bl. a.

I fråga om samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande myndigheter
vill pensionsstyrelsen understryka betydelsen av ett systematiskt "lagarbete
mellan läkare och socialarbetare samt arbetsmarknadens parter. Avvikt
är att denna samverkan inriktas på den partiellt arbetsföre på ett så
tidigt stadium som möjligt. I detta sammanhang må framhållas att den partiellt
arbetsföre själv är den mest betydelsefulla delen i detta lagarbete.

I sitt utlåtande den 14 maj 1954 över medicinalstyrelsens skrivelse den 2
mars 1954 till chefen för Inrikesdepartementet angående åtgärder för att
befordra den medicinska rehabiliteringsverksamheten i de lokala sjukvårdsområdena
m. m. anslöt sig styrelsen med utgångspunkt från de synpunkter
styrelsen har att företräda till tanken att koncentrera den såsom ett viktigt
led i den medicinska rehabiliteringsverksamheten ingående objektiva
prövningen av en persons arbetskapacitet till ett länscentrum med erforderliga
resurser. Styrelsen ansåg det mycket lämpligt att kärnan i en utbyggd
medicinsk rehabiliteringsverksamhet vid centrallasarett utgjorde en
avdelning för sluten vård. Styrelsen framhöll vidare betydelsen av att —
för att ett gott resultat av rehabiliteringsverksamheten skulle uppnås — så
snart som möjligt fa till stånd ett intimt samarbete (teamwork) såväl beträffande
verksamheten i dess helhet som i det enskilda fallet mellan representanter
för medicin, socialvård och arbetsvärd, vilka alla skulle medverka
i arbetet.

I fråga om organisationen av- rehabiliteringsverksamheten uttalade stvrelsen
att det torde vara nödvändigt icke blott med de lokala åtgärder som
medicinalstyrelsen föreslagit utan även att möjligheter skapades för en samordning
och ytterligare utveckling av verksamheten, kombinerad med forsknings-
och experimentverksamhet på området samt med utbildningsmöjligheter
for blivande läkare och andra som skola syssla med rehabilitering.
Eftersom läkarna torde vara den viktigaste länken i den kedja av personer,
som komma att syssla med rehabilitering, syntes det önskvärt att dessa anlornamgar
k°m ^ Ständ Vid eller 1 anslutning ti]1 de medicinska högsko Arbetsmarknadsstyrelsen

anser det värdefullt, att en internationell överenskommelse
utformas inom detta viktiga socialpolitiska område, där utvecklingen
i hög grad kännetecknats av ett internationellt utbyte av idéer,
teknik och metoder, som särskilt under perioden efter det sista världskriget
i hög grad intensifierats. Den fulla sysselsättningens politik, som eftersträvades
av allt flera stater, vore en realistisk grund för antagandet, att
arbetsvärden — internationellt sett — skulle kunna nå de mål, som upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

ställts i rekommendationen. Härför krävdes betydande materiella och personella
resurser men också en vilja till samverkan mellan myndigheter,
som hade ansvaret för sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och socialvård,
i syfte att skapa en koordinerad rehabiliteringsprocess. I de krigförande
länderna nödvändiggjorde behovet av arbetskraft och det nationella ansvaret
för krigsinvaliderna sådana åtgärder och ledde också till en snabb utveckling
av den medicinska rehabiliteringstekniken.

Det vore naturligt, fortsätter styrelsen, att vårt land hittills varit en i
huvudsak mottagande part, när det gällde nya impulser på rehabiliteringsområdet.
Under de senaste åren hade emellertid Sverige kunnat påbörja
uppbyggandet av en organisation för arbetsvärden, som i sina grunddrag
anslöte sig till det idéprogram, som kodifierats i den nu antagna rekommendationen
och som tillvunnit sig erkännande från internationella auktoriteter
på området. Självfallet vore detta ett arbete på lång sikt och på
intet sätt avslutat. Sverige kunde emellertid även anses ha resurser för att
vidareutveckla en sådan samordning av administrativa och andra åtgärder,
som förutsattes i rekommendationen. Arbetsmarknadsstyrelsen följde med
uppmärksamhet dessa frågor. Styrelsen hade varit i tillfälle att deltaga i
förarbetena till rekommendationen och att därvid redovisa sina synpunkter.
Enligt styrelsens mening återgåve rekommendationen en tidsenlig uppfattning
av arbetsvärdens metoder och mål.

Medicinalstyrelsen framhåller vikten av att den i yrkesvägledningsprocessen
ingående läkarundersökningen och analysen av vederbörandes fysiska
förmåga i förhållande till kraven inom olika yrken handhades av härför
utbildade läkare. Det intima samarbete, som ansetts böra komma till
stånd mellan medicinska och arbetsvårdande organ, vore enligt styrelsens
mening en ovillkorlig förutsättning för uppnående av bästa möjliga resultat
inom förevarande verksamhetsområde, särskilt med hänsyn till att det
icke torde vara möjligt att närmare angiva när den medicinska rehabiliteringen
skulle anses avslutad och den rena arbetsvärden toge sin början.
I rådgivande organ, rikskommittéer samt regionala och lokala kommittéer
borde därför ingå experter på medicinsk rehabilitering. Vid en tillämpning
av rekommendationen på svenska förhållanden borde sålunda den centrala
medicinska tillsynsmyndigheten vara representerad i rikskommittén samt
i de regionala och lokala kommittéerna läkare vid de lasarettsanslutna rehabiliteringsavdelningarna
eller, där sådan avdelning icke funnes, annan
härför lämplig läkare.

Svenska arbetsgivareföreningen finner lagstiftning eller andra särskilda
åtgärder icke för närvarande påkallade i anledning av rekommendationen.
Föreningen förutsatte, att rekommendationen för övervägande överlämnades
till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning,
som enligt sina direktiv hade att behandla vissa av de i rekommendationen
berörda spörsmålen. Även i övrigt borde rekommendationen bliva föremål

Kungl. Mcij. is proposition nr 18 år 1956

för övervägande efter hand som de med arbetsvärden sammanhängande problemen
i andra sammanhang komme att behandlas.

Landsorganisationen uttalar, att rekommendationen i väsentliga delar överensstämmer
med vad som redan gäller beträffande den svenska arbetsvärdens
organisation. I vad den innehölle därutöver gående eller därifrån
avvikande regler syntes den böra överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen
för att tagas i beaktande i samband med framtida åtgärder för arbetsvärdens
effektivisering. Det syntes lämpligt att rekommendationen överlämnades också
till utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning för att beaktas,
i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen kunde falla inom ramen
för utredningsuppdraget.

Tjänstemännens Centralorganisation har icke något att erinra mot rekommendationen.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet finner i likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen, att rekommendationen återgiver en tidsenlig
uppfattning rörande arbetsvärdens metoder och mål. Det syntes råda
god överensstämmelse mellan rekommendationen och det principprogram,
som låge till grund för den arbetsvårdande verksamheten i Sverige, även
om detta program ej i alla avseenden och i full utsträckning kunnat förverkligas.
Delegationen förordar därför, att de i rekommendationen framlagda
riktlinjerna tages i beaktande vid den svenska arbetsvårdsverksamlietens
fortsatta utbyggnad samt att rekommendationen därjämte överlämnas
till den pågående utredningen om socialförsäkring och arbetsanpassning,
som enligt de för utredningen angivna direktiven hade att behandla vissa av
de i rekommendationen berörda spörsmålen.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare i
underutvecklade länder och områden

Förevarande fråga var på sedvanligt sätt föremål för en första behandling
vid Internationella arbetskonferensens 37 :e sammanträde år 1954, varvid
konferensen beslöt, att den blivande internationella regleringen skulle taga
formen av en rekommendation. Vid den fortsatta diskussionen av ämnet
vid 1955 års konferens avvisade vederbörande utskott ett förslag i syfte att
utbyta delar av rekommendationsutkastet mot en konvention. Själva rekommendationsförslaget
föranledde en livlig diskussion inom utskottet och i konferensens
plenum. Den nya rekommendationen antogs slutligen med 161
röster mot 18 och 36 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade regeringsoch
arbetarombuden för samt arbetsgivareombudet mot rekommendationen.

Rekommendationen t Bilaga C) innehåller en rad bestämmelser avsedda
att skydda migrerande arbetare under deras resor och under anställningstiden,
att stimulera dem till bosättning samt att förhindra icke önskvärd
migration. I rekommendationen återfinnes även vissa anvisningar, som
redan förekommer i andra internationella instrument med giltighet för

Kungl. Maj.is proposition nr 18 år 1956

icke självstyrande områden. Konferensen ansåg emellertid, att det var nödvändigt
att utsträcka dessa bestämmelser till att omfatta migrerande arbetare
från samtliga underutvecklade länder, vare sig det gäller icke självstyrande
eller oberoende stater.

Den fråga, som gav anledning till de starkaste meningsbrytningarna, var
skyddet åt de migrerande arbetarna under anställningstiden. På arbetsgivarhåll
gjordes gällande, att det icke funnes anledning att i rekommendationen
intaga en rad anvisningar angående bostäder, löner, arbetsförmedling, tillträde
till vissa slag av arbeten, tillhandahållande av konsumtionsvaror, samt
trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeshygien. Emedan bestämmelser
i dessa hänseenden redan förekomma i andra konventioner och rekommendationer,
skulle ett införande av nämnda anvisningar i förevarande rekommendation
vara överflödigt och falla utom ramen för densamma. Konferensens
majoritet ansåg emellertid, att dessa detalj anvisningar vore erforderliga
för att garantera, att migrerande arbetare komme i åtnjutande av
en behandling, som stode i överensstämmelse med rekommendationens syften.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har yttrat
sig över ifrågavarande rekommendation. Då en tillämpning av de i rekommendationen
lämnade anvisningarna icke torde ifrågakomma för Sveriges
del, bar delegationen ansett sig sakna anledning att ingå på någon närmare
granskning av desamma. Rekommendationen borde enligt delegationens mening
icke påkalla annan åtgärd från svensk sida än en förklaring, att i rekommendationen
angivna åtgärder saknade tillämpning på svenska förhållanden.

Departementschefen

På de skäl, som anförts av delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, anser jag, att konventionen (nr 104) angående avskaffande
av straffpåföljder för brytande av arbetsavtal från infödda arbetares
sida inte bör ratificeras av Sverige.

I fråga om rekommendationen (nr 99) angående arbetsvärd för partiellt
arbetsföra ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck
i flera av remissyttrandena, nämligen att de i rekommendationen framlagda
riktlinjerna bör beaktas vid den svenska arbetsvärdens fortsatta utbyggnad
samt att rekommendationen därjämte bör överlämnas till utredningen om
socialförsäkring och arbetsanpassning för att av utredningen tagas under
övervägande, i den mån i rekommendationen avhandlade ämnen faller inom
ramen för utredningsuppdraget.

Vad slutligen beträffar rekommendationen (nr 100) angående skydd för
migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden anser jag i likhet
med delegationen, att rekommendationen icke påkallar annan åtgärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

från vårt lands sida än en förklaring, att i rekommendationen angivna åtgärder
saknar tillämpning på svenska förhållanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om riksdagens yttrande
över ifrågavarande, av Internationella arbetsorganisationens konferens
år 1955 vid dess trettioåttonde sammanträde antagna konvention och
rekommendationer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A. Börje Carlsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

Bilaga A.

Konvention (nr 104) angående avskaffande av straffpåföljder för brytande
av arbetsavtal från infödda arbetares sida

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående straffpåföljder för brytande
av arbetsavtal från infödda arbetares sida, vilken fråga utgör den
sjätte punkten på sammanträdets dagordning,

och vidare beslutat, att dessa förslag skola taga forin av en internationell
konvention

samt anser tiden vara inne för avskaffandet av sådana straffpåföljder,
vilkas bibehållande i nationell lagstiftning är stridande mot nutida
uppfattning om avtalsförhållanden mellan arbetsgivare och arbetare
samt mot människans personliga värdighet och rättigheter;

antager denna den tjugoförsta dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem
följande konvention, som skall benämnas »konvention angående avskaffande
av straffpåföljder (för infödda arbetare), 1955» [Abolition of Penal
Sanctions (Indigenous Workers) Convention, 1955].

Artikel 1

I varje land, där straffpåföljder tillämpas för brytande av arbetsavtal, som
avses i artikel 1 punkt 2 av konventionen angående straffpåföljder (för infödda
arbetare), 1939, från sådana arbetares sida som åsyftas i artikel 1
punkt 1 av samma konvention, skall vederbörande myndighet vidtaga åtgärder
för avskaffande av alla dylika påföljder.

Artikel 2

Avskaffandet av alla sådana påföljder skall genomföras medelst lämplig
åtgärd, vilken omedelbart kan träda i tillämpning.

Artikel 3

Om det icke anses möjligt att vidtaga lämplig åtgärd, vilken omedelbart
kan träda i tillämpning, skola anstalter träffas för ett fortgående avskaffande
av sådana straffpåföljder i samtliga fall.

Artikel 4

I enlighet med artikel 3 vidtagna åtgärder skola i samtliga fall leda till att
alla straffpåföljder avskaffas så snart som möjligt, dock icke senare än ett
år efter denna konventions ratificering.

Artikel 5

I syfte att upphäva olika behandling av infödda och icke infödda arbetare,
skola straffpåföljder för andra brott mot arbetsavtal än de, om vilka fråga
är i artikel 1 av denna konvention, och vilka icke äro tillämpliga på icke infödda
arbetare, avskaffas såvitt avser sistnämnda arbetare.

Kungi. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

Artikel 6

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 7

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 8

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel 9

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av alla
ratifikationer och uppsägningar, som delgivits honom av organisationens
medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 10

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation och uppsägning,
som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna i föregående
artiklar.

Artikel 11

Vid varje tidpunkt, då Internationella arbetsbyråns styrelse så finner påkallat,
skall styrelsen förelägga Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under
övervägande, huruvida anledning föreligger att på konferensens dagordning
uppföra frågan om dess revision, helt eller delvis.

Artikel 12

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 195G

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för
såvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, utan hinder av vad i artikel 8 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 13

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 99) angående arbetsvård för partiellt arbetsföra

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående arbetsvård för partiellt arbetsföra,
vilken fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
arbetsvård för partiellt arbetsföra, 1955» [Vocational Rehabilitation
(Disabled) Recommendation, 1955].

Enär mångfaldiga och skiftande problem uppstå i fråga om personer, som
drabbas av sjukdom eller olycksfall, och

enär rehabilitering av dessa är en väsentlig förutsättning för att de skola
kunna återvinna den högsta fysiska, psykiska, sociala, yrkesmässiga och
produktiva duglighet som det är möjligt för dem att uppnå, samt

enär det — för alt tillgodose den enskilde partiellt arbetsföres behov av
förvärvsarbete och för att på bästa sätt utnyttja arbetskraftsresurserna —
är nödvändigt att utveckla och återställa arbetsförmågan hos de partiellt arbetsföra
genom att i en fortlöpande och samordnad process infoga medicinska,
psykologiska och sociala åtgärder samt åtgärder för undervisning,
yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering ävensom eflerkontroll,
förordar konferensen som följer.

I. Definitioner

1. I denna rekommendation avses med

a) uttrycket »arbetsvård», den del av den fortlöpande och samordnade rehabiliteringsprocessen,
vilken innefattar sådana arbetsmarknadsåtgär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

der — t. ex. yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsberedning —
som äro ägnade att möjliggöra för de partiellt arbetsföra att erhålla och
behålla lämpligt arbete;

b) uttrycket »partiellt arbetsför» en person, vars utsikter att erhålla och behålla
lämpligt arbete äro väsentligt begränsade till följd av fysiskt eller
psykiskt handikapp.

II. Arbetsvärdens tillämpningsområde

2. Arbetsvärd bör göras tillgänglig för alla partiellt arbetsföra, oavsett
handikappets ursprung eller art och oavsett ålder, förutsatt att de kunna
förberedas för och ha rimliga utsikter att erhålla och behålla lämpligt arbete.

III. Principer och metoder för yrkesvägledning, yrkesutbildning
och placering av partiellt arbetsföra

3. Alla erforderliga och genomförbara åtgärder böra vidtagas för att skapa
eller utveckla särskilda möjligheter till yrkesvägledning för partiellt arbetsföra,
vilka behöva hjälp vid yrkesval eller yrkesbyte.

4. Yrkesvägledningsprocessen bör i den utsträckning så är möjligt med
hänsyn till förhållandena i varje enskilt land samt omständigheterna i det
enskilda fallet, innefatta

a) samtal med en yrkesvägledningstjänsteman;

b) genomgång av vederbörandes arbetshistoria;

c) genomgång av skolbetyg och andra handlingar rörande teoretisk eller
praktisk utbildning;

d) läkarundersökning i yrkesvägledande syfte;

e) lämpliga prov beträffande förmåga och fallenhet och, om så finnes önskvärt,
annan psykologisk testning;

f) utredning av vederbörandes egna och familjens förhållanden;

g) fastställande av fallenhet samt möjligheterna att utveckla vederbörandes
färdigheter genom lämplig arbetsträning eller arbetsprövning eller genom
andra liknande metoder;

h) tekniska lämplighetsprov genom verbala eller andra metoder i fall då
dylika synas påkallade;

i) analys av vederbörandes fysiska förmåga i förhållande till kraven inom
olika yrken samt möjligheterna att höja denna förmåga;

j) upplysningar rörande möjligheterna att erhålla arbete och utbildning
med "hänsyn till vederbörandes kvalifikationer, fysiska förmåga, anlag,
önskemål och erfarenhet samt arbetsmarknadens behov.

5. De principer, åtgärder och metoder inom yrkesutbildningen, vilka allmänt
tillämpas vid utbildningen av arbetsföra, böra tillämpas på partiellt
arbetsföra, i den utsträckning medicinska och pedagogiska förhållanden det
medgiva.

6. 1) Utbildningen av partiellt arbetsföra bör, där så är möjligt, sätta
dem i stånd att utöva en förvärvsverksamhet, vari de kunna utnyttja sina
yrkeskvalifikationer eller -anlag, med beaktande av framtida arbetsmöjligheter.

2) I detta syfte bör sådan utbildning

a) samordnas med en efter samråd med läkare företagen placering i yrken,
där utförandet av arbetet i minsta möjliga mån påverkas av eller påverkar
handikappet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

b) där så är möjligt och lämpligt meddelas i det yrke, där den partiellt
arbetsföre tidigare var sysselsatt, eller ett närbesläktat yrke; och

c) fullföljas till dess den partiellt arbetsföre, om hans förutsättningar så
medgiva, uppnått en färdighet, som gör det möjligt för honom att fullgöra
normal arbetsprestation på lika villkor som arbetsföra arbetare.

7. Partiellt arbetsföra böra, i den utsträckning så är möjligt, erhålla utbildning
tillsammans med och under enahanda betingelser som arbetsföra.

8. 1) Särskilda anordningar böra vidtagas eller utvecklas för utbildning
av sådana partiellt arbetsföra, vilka särskilt med hänsyn till arten eller
svårighetsgraden av deras handikapp, icke kunna utbildas tillsammans med
arbetsföra.

2) Dessa anordningar böra i den utsträckning så är möjligt och lämpligt
innefatta bl. a.

a) skolor och utbildningsanstalter av internatkaraktär eller i annan form;

b) särskilda kortare eller längre utbildningskurser i vissa yrken;

c) fortbildningskurser för partiellt arbetsföra.

9. Åtgärder böra vidtagas i syfte att stimulera arbetsgivare att anordna
utbildning för partiellt arbetsföra; sådana åtgärder böra allt efter omständigheterna
innefatta bistånd i ekonomiskt, tekniskt, medicinskt eller yrkesmässigt
hänseende.

10. 1) Åtgärder böra vidtagas för att utveckla särskilda anordningar för
partiellt arbetsföras arbetsplacering.

2) Sådana anordningar böra säkerställa en effektiv placering genom

a) registrering av arbetssökande;

b) registrering av deras yrkeskvalifikationer, erfarenhet och önskemål;

c) intervju för arbetsanvisning;

d) om så är erforderligt, bedömning av deras fysiska förmåga och yrkeskvalifikationer; e)

åtgärder för att intressera arbetsgivare att till vederbörande myndighet
anmäla lediga platser;

f) kontakt med arbetsgivare, där så är erforderligt, i syfte att fästa uppmärksamheten
på de partiellt arbetsföras arbetsförmåga och att skaffa
dem anställning;

g) hjälp åt partiellt arbetsföra att komma i åtnjutande av sådan yrkesvägledning
och yrkesutbildning samt sådant medicinskt eller socialt bistånd,
som kan vara erforderligt.

11. Efterkontroll bör vidtagas i syfte att

a) fastställa, huruvida arbelsplaceringen eller hänvisningen till yrkesutbildning
eller omskolning givit tillfredsställande resultat samt för att
bedöma värdet av arbetsvärdens principer och metoder;

b) i största möjliga utsträckning undanröja för den partiellt arbetsföre uppkommande
hinder för en tillfredsställande anpassning i arbetet.

IV. Administrativ organisation

12. Anordningar för arbetsvärd böra av vederbörande myndighet eller
myndigheter organiseras och utvecklas såsom ett fortlöpande och samordnat
program, därvid i den omfattning så är möjligt förefintliga organ för
yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering böra utnyttjas.

13. Vederbörande myndighet eller myndigheter böra tillse, att tillräcklig
och på lämpligt sätt kvalificerad personal står till förfogande för att handlägga
ärenden rörande arbetsvärd för partiellt arbetsföra, omfattande jämväl
efterkontroll.

2 II i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

14. Utvecklingen av arbetsvärden bör ske i minst samma takt som utvecklingen
av åtgärder för yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsplacering
i allmänhet.

15. Arbetsvärden bör organiseras och utvecklas så, att den giver partiellt
arbetsföra möjlighet att förbereda sig för samt erhålla och behålla
lämpligt arbete såsom egen företagare på vilket område som helst.

16. Det administrativa ansvaret för den allmänna organisationen och utvecklingen
av arbetsvärden bör

a) anförtros en myndighet, eller

b) gemensamt åvila de myndigheter, som ha ansvaret för olika i programmet
angivna uppgifter, varvid det bör ankomma på en av dessa myndigheter
att i första hand svara för samordningen.

17. 1) Vederbörande myndighet eller myndigheter böra vidtaga alla erforderliga
och önskvärda åtgärder för att uppnå samverkan och samordning
mellan de offentliga och enskilda organ, som bedriva arbetsvårdande
verksamhet.

2) Sådana åtgärder böra alltefter omständigheterna innefatta

a) fastställande av offentliga och enskilda organs åligganden och behörighet;

b) finansiellt stöd åt enskilda organ, vilka effektivt deltaga i arbetsvårdande
verksamhet;

c) teknisk rådgivning till enskilda organ.

18. 1) Anordningar för arbetsvärd böra upprättas och utvecklas med bistånd
av representativa rådgivande organ, rikskommittéer, och, där så är
lämpligt, regionala och lokala kommittéer.

2) I dessa kommittéer böra allt efter omständigheterna ingå

a) representanter för de myndigheter och organ, som ha det omedelbara
ansvaret för arbetsvärden;

b) representanter för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer;

c) personer, som äro särskilt kvalificerade på grund av kännedom om och
intresse för arbetsvärd; samt

d) representanter för sammanslutningar av partiellt arbetsföra.

3) Det bör ankomma på dessa kommittéer att lämna råd

a) på det nationella planet angående utformning av riktlinjer och program
för arbetsvärd;

b) på det regionala och lokala planet angående tillämpningen av de åtgärder,
som vidtagits på det nationella planet, deras anpassning till regionala
och lokala förhållanden samt samordningen av regional och lokal
verksamhet.

19. 1) Undersökningar för att bedöma värdet av arbetsvårdsanordningar
för partiellt arbetsföra samt för att förbättra dessa anordningar böra, särskilt
av vederbörande myndighet, främjas och stödjas.

2) Dylika undersökningar böra omfatta fortlöpande eller speciella
studier rörande de partiellt arbetsföras placering på arbetsmarknaden.

3) Undersökningarna böra även omfatta vetenskapligt arbete rörande
teknik och metoder, vilka äro av betydelse för arbetsvärden.

V. Metoder för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet
att utnyttja arbetsvärden

20. Åtgärder böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra möjlighet
att till fullo utnyttja alla tillgängliga arbetsvårdsformer samt för att säkerställa,
att någon myndighet erhåller till uppgift att hjälpa varje partiellt ar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956 19

betsför personligen att nå högsta möjliga grad av anpassning till arbetslivet.

21. Sådana åtgärder böra innefatta

a) sammanställande och spridande av upplysningar om möjligheterna att
komma i åtnjutande av olika former av arbetsvärd samt de utsikter,
som dessa erbjuda vederbörande;

b) lämpligt och tillräckligt ekonomiskt stöd åt de partiellt arbetsföra.

22. 1) Sådant ekonomiskt stöd bör lämnas på varje stadium i arbetsvårdsprocessen
och bör vara ägnat att underlätta förberedelse för och effektivt
utövande av lämpligt arbete, däri inbegripet arbete som egen företagare.

2) Det bör innefatta kostnadsfritt tillhandahållande av arbetsvärdens
tjänster, bidrag till uppehälle samt erforderliga resekostnader under
hela den tid, vederbörande förberedes för arbete, beviljande av lån eller bidrag
eller behövliga verktyg och annan utrustning, ävensom proteser och
andra nödvändiga hjälpmedel.

23. Möjlighet bör beredas partiellt arbetsföra att utnyttja alla arbetsvårdsformer
utan att de gå miste om sociala förmåner, som ej ha samband
med arbetsvärden.

24. Partiellt arbetsföra, bosatta i områden, där utsikter till framtida arbete
eller anordningar för förberedelse till yrkesarbete äro begränsade, böra
givas tillfälle till sådan yrkesförberedelse, innefattande jämväl tillhandahållande
av kost och logi, ävensom, då de så önska, möjligheter till överflyttning
till områden med större utsikter till arbete.

25. Partiellt arbetsföra (däri inbegripna personer med invaliditetsersättning)
böra icke på grund av sitt handikapp behandlas mindre förmånligt
i fråga om löner och andra arbetsvillkor, om deras arbetsprestation är
likvärdig med arbetsföra personers.

VI. Samverkan mellan medicinska och arbetsvårdande organ

26. 1) Intim samverkan bör komma till stånd mellan medicinska och
arbetsvårdande organ; dessa organs verksamhet bör i största möjliga mån
samordnas.

2) Sådant samarbete och sådan samordning böra ha till syfte att

a) tillse att den medicinska behandlingen och, där så är erforderligt, tillhandahållandet
av lämpliga proteser, inriktas på att främja och utveckla
den partiellt arbetsföres framtida möjligheter att erhålla arbete;

b) underlätta bedömandet av vilka partiellt arbetsföra som äro i behov av
och lämpade för arbetsvärd;

c) möjliggöra att arbetsvärd påbörjas så tidigt som möjligt och vid lämpligaste
tidpunkt;

d) tillhandahålla erforderlig medicinsk rådgivning på alla stadier av arbetsvärden
;

e) fastställa arbetskapaciteten.

27. Där så ur medicinska synpunkter är möjligt och tillrådligt bör arbetsvärden
påbörjas redan nnder den medicinska behandlingen.

VII. Åtgärder i syfte att vidga partiellt arbetsföras
arbetsmöjligheter

28. I nära samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer böra åtgärder
vidtagas för att främja möjligheterna för partiellt arbetsföra all
erhålla och behålla förvärvsarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 är 1956

29. Sådana åtgärder böra grundas på följande principer

a) partiellt arbetsföra böra givas samma möjligheter som arbetsföra att utföra
arbete, för vilket de äro kvalificerade;

b) partiellt arbetsföra böra ha full frihet att hos arbetsgivare, som de
själva välja, antaga lämpligt arbete;

c) huvudvikten bör läggas på de partiellt arbetsföras kvalifikationer och arbetsförmåga,
icke på deras handikapp.

30. Sådana åtgärder böra omfatta

a) undersökningar i syfte att analysera och belysa partiellt arbetsföras arbetsförmåga; b)

en allmän och fortlöpande upplysningsverksamhet, särskilt i följande
hänseenden

i) arbetsprestationer, produktion, olycksfalls- och frånvarofrekvens
samt stabilitet i anställningen i fråga om partiellt arbetsföra vid
jämförelse med arbetsföra personer, som utföra samma slags arbete;

ii) metoder för urval av arbetskraft baserade på olika yrkens särskilda
krav;

iii) metoder för afl förbättra arbetsförhållandena, innefattande jämväl
anpassning och förändring av maskiner och utrustning, i syfte att
underlätta partiellt arbetsföras sysselsättning;

c) regler för att undvika ökat ansvar för enskilda arbetsgivare i fråga om
premier för försäkring mot olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

d) anordningar för att stimulera arbetsgivarna att till lämpliga arbeten
inom deras företag överflytta arbetare, vilkas arbetsförmåga förändrats
till följd av fysiskt handikapp.

31. Närhelst så är lämpligt med hänsyn till de nationella förhållandena

och då detta står i överensstämmelse med nationella principer, bör anställning
av partiellt arbetsföra främjas genom att

a) arbetsgivarna anställa ett visst procenttal av partiellt arbetsföra, varvid
dock bör iakttagas att arbetsföra icke därigenom förlora sina anställningar; b)

vissa särskilt angivna yrken förbehållas de partiellt arbetsföra;

c) personer med svårt handikapp erhålla arbetsmöjligheter eller företräde
till anställning inom vissa yrken, vilka anses lämpliga för dem;

d) kooperativa eller andra liknande företag, vilka ledas av partiellt arbetsföra
eller drivas för deras räkning, inrättas samt driften av dylika företag
underlättas.

VIII. Skyddad sysselsättning

32. 1) Åtgärder böra vidtagas av vederbörande myndighet eller myndigheter,
där så befinnes lämpligt i samverkan med enskilda sammanslutningar, i
syfte att skapa och utveckla anordningar för utbildning och sysselsättning
under skyddade förhållanden för sådana partiellt arbetsföra som icke kunna
göras konkurrensdugliga på den öppna arbetsmarknaden.

2) Sådana anordningar böra innefatta upprättandet av skyddade verkstäder
samt vidtagandet av särskilda åtgärder för sådana partiellt arbetsföra,
vilka av fysiska, psykologiska eller geografiska skäl icke regelmässigt
kunna förflytta sig till och från arbetet.

33. Skyddade verkstäder böra under betryggande medicinsk och yrkesmässig
tillsyn erbjuda icke blott nyttigt och lönande arbete utan även möjligheter
till anpassning till och framsteg i arbetet samt, närhelst så är möjligt,
överförande till den öppna arbetsmarknaden.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

34. För sådana partiellt arbetsföra, vilka endast kunna antaga hemarbete,
böra särskilda åtgärder vidtagas, så utformade och tillämpade, att de
erbjuda de partiellt arbetsföra nyttigt och lönande arbete i hemmet under
betryggande medicinsk och yrkesmässig tillsyn.

35. I de fall och i den omfattning en reglering genom lag förekommer i
fråga om löner och anställningsvillkor för arbetare i allmänhet, bör denna
tillämpas på partiellt arbetsföra i skyddad sysselsättning.

IX. Särskilda anordningar för handikappade barn och
ungdomar

36. Arbetsvårdsformer för handikappade barn och ungdomar i skolåldern
böra organiseras och utvecklas under nära samverkan mellan skolmyndigheterna
och den eller de myndigheter som ha ansvaret för arbetsvärden.

37. Undervisningen bör beakta handikappade barns och ungdomars särskilda
problem samt deras behov av samma möjlighet som normalt utrustade
barn och ungdomar till den utbildning och förberedelse för yrkesarbete,
som bäst lämpar sig för deras ålder, färdigheter, anlag och intressen.

38. Arbetsvårdsformerna för handikappade barn och ungdomar böra ha
till grundläggande syfte att så mycket som möjligt minska de arbetshinder
och psykologiska svårigheter, som deras handikapp medför samt att erbjuda
dem fullgoda möjligheter att bereda sig för och antaga anställning i för dem
lämpliga yrken. Utnyttjandet av dessa möjligheter bör innefatta samverkan
mellan å ena sidan organ för sjukvård, social omvårdnad och undervisning
och å andra sidan de handikappade minderårigas föräldrar eller målsmän.

39. 1) Undervisning, yrkesvägledning, yrkesutbildning och placering på
arbetsmarknaden för handikappade minderåriga böra utvecklas inom den
allmänna ramen för sådana anordningar för normalt utrustade minderåriga
och böra, då så är möjligt och önskvärt, bedrivas under samma betingelser
som dylik verksamhet för normalt utrustade minderåriga samt tillsammans
med dessa.

2) Särskilda åtgärder böra vidtagas för sådana handikappade minderåriga,
vilka på grund av sitt handikapp äro förhindrade att under samma
betingelser som och tillsammans med normalt utrustade minderåriga utnyttja
för de senare avsedda anordningar.

3) Sådana åtgärder höra särskilt innefatta specialutbildning av lärare.

40. Åtgärder böra vidtagas för att säkerställa, att minderåriga, vilka vid
läkarundersökning befunnits vara behäftade med handikapp eller defekt eller
allmänt icke lämpade för arbete,

a) så tidigt som möjligt erhålla lämplig medicinsk behandling för att avhjälpa
eller begränsa deras handikapp eller defekt;

b) uppmuntras att besöka skolor och vägledas till lämpliga yrken, vilka
kunna antagas motsvara deras önskemål och förmåga, samt erbjudas tillfällen
till utbildning för sådana yrken;

c) komma i åtnjutande av ekonomiskt stöd, om sådant befinnes erforderligt,
under tiden för medicinsk behandling, undervisning eller yrkesulbildning.

X. Tillämpningen av principerna för arbetsvärd

41. 1) Arbetsvårdsanordningar böra anpassas till de särskilda behoven
och förhållandena i varje land och utbyggas med beaktande av dessa behov
och förhållanden samt i enlighet med de i denna rekommendation angivna
principerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

2) Huvudsyftena med utbyggandet i detta avseende böra vara

a) att klarlägga och utveckla partiellt arbetsföras arbetsförmåga och yrkeskunskaper; b)

att i största möjliga utsträckning åvägabringa lämpliga arbetsmöjligheter
för dem;

c) att vid utbildning eller anställning undanröja diskriminering av partiellt
arbetsföra, betingad av deras invaliditet.

42. Utbyggandet av arbetsvärden bör, där så befinnes önskvärt, främjas

med bistånd av Internationella arbetsbyrån

a) genom rådgivande tekniskt bistånd där så är möjligt;

b) genom organisation av ett omfattande internationellt utbyte av erfarenheter,
förvärvade i olika länder;

c) genom andra former av internationell samverkan åsyftande en sådan
organisation och utveckling av arbetsvärden som är anpassad till behov
och förhållanden i de enskilda länderna och som även innefattar utbildning
av erforderlig personal.

Bilaga C.

Rekommendation (nr 100) angående skydd för migrerande arbetare
i underutvecklade länder och områden

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 1 juni 1955 till sitt trettioåttonde sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående skydd för migrerande arbetare
i underutvecklade länder och områden, vilken fråga utgör den
femte punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den tjugoandra dagen i juni månad år nittonhundrafemtiofem
följande rekommendation, som skall benämnas »rekommendation angående
skydd för migrerande arbetare (underutvecklade länder) [Protection
of Migrant Workers (Underdeveloped Countries) Recommendation,
1955].

I. Definitioner och tillämpningsområde

1. Denna rekommendation äger tillämpning på

a) länder och »mråden, där övergången från självhushållning till mer
framskridna ekonomiska former, vilka äro grundade på lönearbete och
innebära en över flera områden spridd utveckling av industriella och
jordbrukande samhällen, framkallar betydande migrationsrörelser av
arbetare och stundom av deras familjer;

b) länder och områden, genom vilka sådana migrationsrörelser av arbetare
passera under fram- och i förekommande fall återresa, såvida i sådana
länder och områden redan befintliga anordningar i det hela erbjuda vederbörande
mindre skydd under deras resor, än vad som angives i denna
rekommendation;

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

c) destinationsländer och -områden för sadana migrationsrörelser av aihetare,
såvida i sådana länder och områden redan befintliga anordningar
i det hela erbjuda vederbörande mindre skydd under deras resor eller
anställning än vad som angives i denna rekommendation.

2. I denna rekommendation innebär uttrycket »migrerande arbetare» varje
arbetare, som deltager i sådana migrationsrörelser antingen inom de i
punkt 1 a) ovan angivna länderna och områdena eller från dessa länder och
områden till eller genom de i punkt 1 b) och c) ovan angivna länderna och
områdena, vare sig han tillträtt anställning, flyttar för att söka anställning
eller skall tillträda avtalad anställning och oavsett huruvida han antagit ett
erbjudande om anställning eller slutit ett anställningsavtal. I tillämpliga fall
innebär uttrycket »migrerande arbetare» även varje arbetare, som tillfälligt
eller slutgiltigt återvänder till sitt hemland under eller vid slutet av sådan
anställning.

3. Vad i denna rekommendation stadgas må icke i något avseende tolkas
såsom innebärande rätt för en person att begiva sig till eller kvarbliva i något
land eller område mot bestämmelserna i landets eller områdets immigrations-
eller annan lagstiftning.

4. Anvisningarna i denna rekommendation skola icke rubba föreskrift
eller på grundval av lagstiftning utformad praxis, sedvänja eller överenskommelse,
varigenom den migrerande arbetaren tillförsäkras förmånligare
villkor än i denna rekommendation angivna.

5. Varje form av olika behandling av migrerande arbetare bör upphävas.

II. Skydd för migrerande arbetare och deras familjer under fram- och
återresa samt under tiden närmast före anställningen

6. 1) Genom lagstiftning eller lokala bestämmelser, genom mellanstatliga
överenskommelser eller annorledes böra åtgärder vidtagas för att tillförsäkra
migranterna och deras familjer skydd under färden mellan platsen
för avresan och anställningsorten, detta såväl i migranternas eget som
i de länders eller områdens intresse, varifrån de komma, inom vilka de förflytta
sig och till vilka de begiva sig.

2) I sådant hänseende böra

a) där så är fysiskt möjligt, mekaniserade transportmedel, innefattande
jämväl den ordinarie offentliga transportapparaten för passagerare, ställas
till de migrerande arbetarnas och deras familjers förfogande;

b) på lämpliga avstånd längs resrouten rastställen upprättas, där kost, logi,
vatten och nödig första hjälp kunna erhållas.

7. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas i syfte att migrerande arbetares
möjlighet att färdas under rimliga förhållanden, vare sig det gäller

a) rekryterade eller anställda arbetare, varvid i föreskrifterna angående
rekrytering eller anställningsavtal bör fastslås den rekryterande partens,
eller om sådan icke finnes, arbetsgivares skyldighet att bestrida resekostnaderna
för arbetarna samt i förekommande fall för deras familjer;
eller

1>) arbetare, som resa utan att ha slutit avtal eller antagit ett erbjudande om
bestämd anställning, varvid åtgärder böra vidtagas för en nedsättning av
resekostnaderna till minsta möjliga belopp.

8. 1) Åtgärder böra vidtagas för kostnadsfri läkarundersökning av migrerande
arbetare vid avresan till eller vid tillträdet av anställningen ävensom
vid densammas upphörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

2) Därest brist på medicinsk personal i vissa områden omöjliggör en
sådan dubbel läkarundersökning av samtliga migrerande arbetare, bör företräde
lämnas migrerande arbetare,

a) vilka komma från områden med smittsamma eller endemiska sjukdomar; b)

vilka antaga eller ha varit anställda i arbeten, som äro förenade med särskilda
fysiska risker;

c) vilkas resor företagas i enlighet med särskilda för rekrytering eller anställning
träffade anordningar.

9. 1) Om vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar- eller
arbetarorganisationer, där bådadera finnas, anser, att en acklimatiseringsperiod
är nödvändig med hänsyn till de migrerande arbetarnas hälsa, bör
myndigheten vidtaga åtgärder för att bereda arbetarna, särskilt dem som
rekryterats eller äro bundna genom avtal, en sådan period omedelbart före
anställningens tillträdande.

2) Vid bedömandet av behovet av en ackliinatiseringsperiod bör myndigheten
taga hänsyn till klimat, höjd över havet samt de olika levnadsförhållanden,
under vilka de migrerande arbetarna kunna bli hänvisade att arbeta.
Om en ackliinatiseringsperiod befinnes påkallad, bör myndigheten
fastställa periodens längd under beaktande av de lokala förhållandena.

3) Under acklimatiseringsperioden bör arbetsgivaren bära kostnaderna
för tillräckligt underhåll för arbetaren samt för de medlemmar av hans
familj, vilka äga åtfölja honom.

10. Åtgärder böra vidtagas för att tillförsäkra migrerande arbetare och
i förekommande fall deras familjer rätt till hemsändning under en period,
som skall fastställas av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, där bådadera finnas, under följande omständigheter a)

om den migrerande arbetaren har rekryterats eller sänts till anställningsorten
av den rekryterande eller av arbetsgivaren, bör hemsändningen
ske till den plats, där han anställdes eller från vilken han förflyttades
i anställningssyfte, samt på den rekryterandes eller på arbetsgivarens
bekostnad, i samtliga fall då

i) arbetaren blir oförmögen till arbete på grund av sjukdom eller
olycksfall under resan till anställningsorten;

ii) arbetaren vid läkarundersökning befunnits olämplig för anställning; iii)

arbetaren, sedan han förflyttats i anställningssyfte, går miste om
anställning utan eget förvållande;

iv) vederbörande myndighet finner, att arbetaren genom falska uppgifter
eller missförstånd anställts eller förflyttats i anställningssyfte;
eller

b) om den migrerande arbetaren har slutit anställningsavtal och av arbetsgivaren
eller dennes ombud sänts till anställningsorten, bör hemsändningen
av arbetaren och de medlemmar av hans familj, vilka sänts på
samma sätt, ske till den plats, där han anställdes, eller från vilken han
förflyttades i anställningssyfte, samt på arbetsgivarens bekostnad, i
samtliga fall då

i) den i avtalet föreskrivna anställningsperioden tilländalupit;

ii) avtalet häves på grund av arbetsgivarens oförmåga att uppfylla dess
villkor;

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

iii) avtalet häves på grund av arbetarens oförmåga att med hänsyn till
sjukdom eller olycksfall uppfylla dess villkor;

iv) avtalet häves genom överenskommelse mellan parterna;

v) avtalet häves på framställning av endera parten, såvida icke vederbörande
myndighet annorlunda bestämmer.

It. Vederbörande myndighet bör till välvilligt övervägande upptaga frågan
huruvida och i så fall under vilka omständigheter migrerande arbetare
eller deras familjemedlemmar, vilka icke sänts till anställningsorten av aibetsgivaren
eller dennes ombud, ma medgivas rätt till hemsändning.

12. Avlider migrerande arbetare, böra hans familjemedlemmar äga rätt
att inom av vederbörande myndighet efter samråd med arbetsgivarnas och
arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, fastställd tid hemsändas till
den plats, där arbetaren anställdes, eller från vilken han förflyttades i anställningssyfte,
på den rekryterandes eller arbetsgivarens bekostnad

a) om familjemedlemmarna erhållit medgivande att åtfölja arbetaren till
anställningsorten;

i) om dödsfallet inträffat under resan till anställningsorten; eller

ii) om den avlidne slutit anställningsavtal med arbetsgivaren; eller

b) i övriga fall under de av vederbörande myndighet enligt punkt 11 ovan
angivna omständigheterna.

13. 1) Det bör vara migrerande arbetare obetaget att avsäga sig rätten till
hemsändning på arbetsgivarens bekostnad; sådan avsägelse bör göras inom
tid och på sätt, som av vederbörande myndighet bestämmes efter samråd
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, där bådadera finnas, och
bör icke vara slutgiltig förrän vid utgången av sådan tid.

2) Det bör även vara migrerande arbetare obetaget att uppskjuta utnyttjandet
av rätten till hemsändning till tid, som av vederbörande myndigheter
fastställes.

14. I det fall, då standardiserade anställningsavtal, avsedda att slutas
mellan arbetsgivare och migrerande arbetare, ha fastställts av vederbörande
regering eller" regeringar eller enligt dessas bemyndigande, böra, när så är
möjligt, ombud för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna
representanter för deras respektive organisationer, om sådana finnas, höras
angående bestämmelserna i sådana avtal.

15. 1) Åtgärder böra vidtagas för lämplig placering av migrerande arbetare.

2) Dessa åtgärder böra, där så är lämpligt, innefatta upprättandet
av en offentlig arbetsförmedling, vilken bör

a) bestå av ett hela landet eller området omfattande centralkontor samt
av lokala kontor, upprättade såväl på platser, från vilka arbetare vanligen
migrera, som inom sysselsättningscentra, så att upplysningar rörande
arbetstillfällen kunna införskaffas och regelbundet spridas i de
områden, från vilka arbetskraft vanligen söker sig till sådana centra;

b) upprätta och vidmakthålla förbindelser med arbetsförmedlingar i andra
länder eller områden, till vilka arbetare från ett visst område vanligen
emigrera, i syfte att införskaffa upplysningar rörande därstädes förekommande
arbetstillfällen;

c) där så är möjligt upprätta och vidmakthålla anordningar för yrkesvägledning
samt för att fastställa arbetarnas allmänna lämplighet för särskilda
anställningar;

d) där så är möjligt rådgöra och söka samverka med arbetsgivar- och arbetarorganisationer
för arbetsförmedlingens utformning och verksamhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

III. Åtgärder för att förhindra migrationsrörelser, då sådana anses stridande
mot de migrerande arbetarnas och deras hemorters och
hemländers intressen

16. Målet för den allmänna politiken bör vara att motverka migration av
arbetare, när densamma anses stridande mot de migrerandes egna samt de
samhällens och länders intressen, från vilka arbetarna komma; i sådant
hänseende böra anlitas åtgärder, avsedda att förbättra levnadsvillkoren och
höja levnadsstandarden i de områden, från vilka migrationer vanligen leda
sitt ursprung.

17. Åtgärder, ägnade att vidtagas för att genomföra den i föregående
punkt angivna politiken, böra innefatta

a) i emigrationsområden antagande av program för ekonomisk utveckling
och yrkesutbildning för att möjliggöra bättre utnyttjande av arbetskraft
och naturtillgångar samt särskilt åtgärder, vilka kunna skapa nya arbetstillfällen
och inkomstkällor för arbetare, som normalt skulle vara
benägna att emigrera;

b) i immigrationsområden rationellare utnyttjande av arbetskraften och
ökning av produktiviteten genom förbättrad organisation av arbetet,
bättre utbildning samt ökad mekanisering eller genom andra av de lokala
förhållandena betingade metoder;

c) inskränkning av rekryteringen i områden, där avlägsnande av arbetskraft
kan förutses ogynnsamt påverka den sociala och ekonomiska organisationen
samt befolkningens hälsa, välfärd och utveckling.

18. Regeringarna i de migrerande arbetarnas ursprungs- och destinationsländer
eller -områden böra söka åstadkomma en successiv minskning av sådana
migrationsrörelser, vilka anses stridande mot såväl de migrerande arbetarnas
som de samhällens och länders intressen, varifrån arbetarna komma,
och vilka icke varit underkastade kontroll eller befunnits omöjliga att
kontrollera. Så länge de ekonomiska orsakerna till dylik oreglerad migration
kvarstå, böra vederbörande regeringar söka utöva lämplig kontroll över
såväl frivillig migration som organiserad rekrytering, i den utsträckning dylika
åtgärder synas möjliga och önskvärda. Sådan inskränkning och kontroll
kunna uppnås genom regionala eller lokala åtgärder eller genom bilaterala
överenskommelser.

19. Så länge oreglerad migration förekommer, böra vederbörande regeringar
såvitt möjligt söka tillförsäkra arbetare, vilka migrera under sådana
förhållanden, i förevarande rekommendation angivet skydd.

IV. Skydd för migrerande arbetare under deras anställningstid

A. Allmänna riktlinjer

20. Ingenting bör underlåtas för att migrerande arbetare må tillförsäkras
lika gynnsamma arbets- och levnadsvillkor som de vilka enligt lagstiftning
eller praxis tillkomma andra arbetare med samma anställning samt för att
garantera dem liksom andra arbetare det skydd, som angives i följande
punkter av förevarande rekommendation.

B. Bostäder

21. Anordningar för att tillförsäkra migrerande arbetare bostäder böra
innefatta åtgärder avsedda att, antingen på arbetsgivarens bekostnad eller ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 av 1956

nom lämpligt finansiellt stöd eller annorledes, tillhandahålla bostäder av
godkänd standard och till hyror, som äro rimliga i förhållande tdl de olika
arbetarkategoriernas löner.

22. Det bör åligga vederbörande myndighet att svara för tilltredsstallande
bostadsförhållanden för migrerande arbetare. Myndigheten bör faststalla
en viss minimistandard för bostaden och noggrant övervaka, att denna standard
npprätthålles. Myndigheten bör vidare fastställa vilka rättigheter som
tillkomma arbetarna, då dessa anmodas utrymma bostaden vid ansta -ningens upphörande, ävensom vidtaga alla erforderliga åtgärder för att ti
se att dessa rättigheter respekteras.

C. Löner

23. 1) Åtgärder böra vidtagas för fastställande av migrerande arbetares
löner.

2) Sådana åtgärder böra innefatta

a) antagandet av en minimilöneskala, konstruerad pa sadant satt att dess
lägsta lönesats, inklusive alla tillägg, bereder en i icke kvalificerat arbete
anställd arbetare möjlighet att åtminstone tillgodose små minimibehov
enligt i området godtagen standard och med beaktande av normala
försörj ningskrav;

b) periodiskt fastställande av minimilönesatser antingen

i) genom frivilligt slutna kollektivavtal mellan vederbörande arbetares
representativa organisationer samt arbetsgivarna eller vederbörande
arbetsgivarorganisationer; eller

ii) där lämplig ordning för fastställande av minimilönesatser genom
kollektivavtal icke finnes, av vederbörande myndighet i enlighet med
den i punkt a) ovan angivna principen.

24. Då så befinnes lämpligt bör vederbörande myndighet vid lönernas
fastställande beakta tillgängliga uppgifter från budgetundersökningar rörande
hushållskonsumtionen inom vederbörande område; sådana undersökningar
böra företagas i samråd med vederbörande representativa arbetsgivar-
och arbetarorganisationer.

25. Representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana
finnas, och eljest, representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare,
böra till lika antal och med samma rätt medverka vid tillämpningen
av den lagstadgade ordningen för fastställande av minimilönesatser.

26. Gällande minimilönesatser böra bringas till vederbörande arbetsgivares
och arbetares kännedom. Då lönesatserna fastställts i enlighet med
punkt 23 mom. 2) b) ii), böra de vara bindande för båda parter och icke
utan uttryckligt medgivande av vederbörande myndighet kunna sänkas genom
överenskommelse mellan parterna.

27. Arbetsgivare böra vara skyldiga att beträffande varje arbetare föra
register över löneutbetalningar och avdrag. Löne- och avdragsbelopp böra
meddelas vederbörande arbetare.

28. Löneavdrag böra medgivas endast under de villkor och i den utstiäckning,
som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal
eller skiljedom.

29. Lönen bör normalt erläggas i lagligt betalningsmedel direkt till varje
arbetare.

30. Lönen bör utbetalas regelbundet med sådana mellanrum att risken
för löntagarna att skuldsätta sig nedbringas så långt detta är möjligt, såvida
icke en häremot stridande lokal sedvänja förefinnes, och vederbörande myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 år 1956

dighet efter hörande av ombud för arbetarna eller deras representativa organisationer
finner, att arbetarna önska bibehålla denna sedvänja.

31. Det bör vara förbjudet att helt eller delvis utbyta lönen mot alkohol
eller skadliga ämnen.

32. Löneutbetalning må icke äga rum å utskänkningsställe eller i affärer
utom såvitt angår där anställda arbetare.

33. Arbetsgivarna böra anmodas att begränsa varje förskott till en ringa
del av arbetarens månatliga lön.

34. Förskott utöver ett av vederbörande myndighet fastställt belopp bör
icke kunna lagligen återkrävas, vare sig genom innehållande av vid en senare
tidpunkt förfallet lönebelopp eller annorledes. Ränta bör icke debiteras
å förskott.

35. En arbetare, på vilken minimisatserna äro tillämpliga och vilken,
sedan dessa trätt i kraft, uppburit lön enligt lägre lönesatser, bör äga genom
rättsligt eller annat lagligen medgivet förfarande återfå skillnaden inom tid,
som fastställes i lagstiftningen.

36. Därest livsmedel, bostad, kläder och andra väsentliga förnödenheter
och tjänster utgöra del av ersättningen, bör vederbörande myndighet i samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas representativa organisationer
vidtaga alla genomförbara åtgärder för att tillse, att dessa förmåner äro
tillräckliga, att deras kontantvärde är riktigt uppskattat och att betalningen
m natura icke i värde överstiger en viss av vederbörande mvndighet fastställd
del av den kontanta grundlönen.

D. Tillträde utan diskrimination till kvalificerade arbeten

37. Principen om lika möjligheter för alla befolkningsgrupper, däri inbegripna
migrerande arbetare, bör godtagas.

38. Med förbehåll för tillämpning av nationella immigrationslagar samt
speciella lagar rörande utlänningars anställning i allmän tjänst, böra alla
skrankor, vilka under åberopande av nationalitet, ras, hudfärg, trosbekännelse,
stamtillhörighet eller anslutning till facklig organisation hindra eller
begränsa tillträde för någon grupp av befolkningen, däri inbegripna migrelande
arbetare, till vissa slag av arbete eller anställning, anses såsom stridande
mot den offentliga politiken, och principen om upphävande av alla
sadana skrankor bör godtagas.

39. Omedelbara åtgärder böra vidtagas för att garantera det praktiska
genomförandet av de i punkterna 37 och 38 av denna rekommendation
angivna principerna samt för att främja ett ökat deltagande i kvalificerat
arbete från de minst gynnade arbetargruppernas sida.

40. Sådana åtgärder böra särskilt innefatta

a) i alla länder och områden lika möjligheter för alla arbetare till teknisk
utbildning samt yrkesutbildning ävensom lika möjligheter för alla arbetare
att vinna anställning i nya industriföretag;

b) i länder eller områden, där olika av ras eller ursprung betingade
klasser redan uppkommit och antagit bestående karaktär, införande av
anordningar, vilka möjliggöra för arbetare tillhörande den minst gynnade
kategorien att erhålla tillträde till halvkvalificerade och kvalificerade
arbeten;

c) i länder och områden, där olika genom ras eller ursprung åtskilda klasser
icke uppkommit och antagit bestående karaktär, tillhandahållande
av lika möjligheter för alla yrkeskunniga arbetare att vinna tillträde
till kvalificerat arbete.

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år 1956

E. Facklig verksamhet

41. Migrerande arbetare böra tillförsäkras föreningsfrihet samt rätt att
fritt ägna sig åt sådan facklig verksamhet, som icke är stridande mot lag
i orter, där de arbeta, och alla genomförbara åtgärder böra vidtagas för
att garantera för vederbörande arbetare representativa fackföreningar rätt
att sluta kollektivavtal med arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer.

F. Tillhandahållande av konsumtionsvaror

42. 1) Åtgärder böra vidtagas för att garantera att konsumtionsvaror,
särskilt förnödenheter av väsentlig betydelse och livsmedel till skäliga priser
och i tillräckliga kvantiteter finnas tillgängliga för migrerande arbetare
och deras familjer.

2) Odlingsbar jord bör om möjligt ställas till migrerande arbetares
förfogande, antingen genom arbetsgivarens eller vederbörande myndighets
försorg.

43. I de fall där kooperativa organisationer skulle vara till gagn, böra
åtgärder vidtagas för utvecklingen av sådana organisationer; dessa åtgärder
böra omfatta

a) om möjligt anläggning av gårdar för djuruppfödning, fiskdammar och
handelsträdgårdar på kooperativ grundval;

b) upprättandet av detaljhandelsaffärer, drivna av arbetarkooperationer;

c) stöd från regeringarnas sida för utbildning av medlemmar i kooperativa
företag, för kontroll av deras administration och inriktningen av deras
verksamhet.

44. 1) Därest fabriksbutiker äro anslutna till företagen, bör i sådana butiker
endast kontant försäljning äga rum.

2) Om de lokala förhållandena ännu icke medgiva tillämpning av
punkt 1) ovan, bör migrerande arbetare medgiven kredit begränsas till en
av vederbörande myndighet fastställd del av lönen samt avse en fastställd
period, vilken bör vara så kort som möjligt. Det bör vara förbjudet att debitera
ränta på lämnad kredit eller att mottaga återbetalning i form av arbete.

3) Tvång må icke utövas å vederbörande migrerande arbetare i syfte
att förmå honom att utnyttja sådana butiker.

4) Därest tillgång till andra inköpsställen saknas, bör vederbörande
myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse att försäljningen av
varor sker till skäliga och rimliga priser samt att av arbetsgivaren inrättade
fabriksbutiker icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose
vederbörande arbetares intresse.

G. Social trygghet, säkerhet på arbetsplatsen och yrkeslujgien

45. Åtgärder till förmån för migrerande arbetare böra under alla omständigheter
i första hand, utan diskriminering på grund av nationalitet,
ras eller religion, avse lämpliga anordningar för ersättning vid olycksfall
i arbete, hälso- och sjukvård för arbetarna och deras familjer, yrkeshygien
samt förebyggande av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar.

46. Dessa åtgärder höra innefatta

a) läkarkontroll i enlighet med lokala förutsättningar genom regelbundna
besök under anställningen ävensom vid sjukdomsfall;

b) första hjälp, fri läkarvård samt tillgång till vård å sjukhus i enlighet
med av vederbörande myndighet föreskriven standard;

c) ersättning vid olycksfall i arbete och yrkessjukdom;

d) lämpliga hjälpåtgärder i händelse av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom; -

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

e) åtgärder för tryggande av migrerande arbetares hälsa och säkerhet på
arbetsplatsen;

f) åtgärder för anmälan av olycksfall i arbete samt undersökning av orsakerna
till sådana olycksfall;

g) förpliktelse för arbetsgivarna att genom anslag, samtal eller annorledes
fästa migrerande arbetares uppmärksamhet på varje farlig eller hälsovådlig
detalj i deras arbete;

h) särskild utbildning eller fortbildning eller upplysning av migrerande
arbetare rörande förebyggande av olycksfall och hälsorisker på arbetsplatsen,
då på grund av bristande kännedom om arbetsprocessen, språksvårigheter
eller av andra skäl den utbildning eller upplysning som normalt
meddelas andra arbetare befinnes olämplig;

i) införande av metoder för samverkan mellan arbetsgivare och arbetare
för främjande av säkerhetsåtgärder;

j) särskilda sociala och hälsovårdande åtgärder i syfte att skydda den migrerande
arbetarens hustru och barn, som sammanbo med honom.

47. Därest migrerande arbetare icke kunna röna samma behandling som
andra arbetare i fråga om skydd mot risker i samband med invaliditet,
ålderdom och dödsfall, böra, i den mån så är möjligt och önskvärt, åtgärder
vidtagas för att i samverkan med arbetarna upprätta ömsesidiga hjälpföreningar
och understödskassor inom företagen i syfte att tillgodose de migrerande
arbetarnas behov i dessa fall, varvid dessa åtgärder skola anses
bereda väg för en mera allmän lokal, regional eller territoriell organisation.

H. Migrerande arbetares förhållande till hemorten

48. Åtgärder böra vidtagas i syfte att bereda migrerande arbetare möjlighet
att upprätthålla kontakt med sina familjer och sin hemort; sådana åtgärder
böra innefatta

a) anordningar, som äro erforderliga för ett frivilligt översändande av medel
till arbetarens i hemorten eller annorstädes kvarvarande familj samt
för uppläggande med arbetarens samtycke av ett sparkonto, avsett att
av honom lyftas vid avtalstidens utgång eller då han återvänder hem
eller under andra förhållanden, varom överenskommelse skall träffas med
honom;

b) anordningar för underlättande av korrespondens mellan den migrerande
arbetaren, hans familj och hans hemort;

c) anordningar för att underlätta för den migrerande arbetaren att gentemot
hans hemort uppfylla de hävdvunna förpliktelser, vilka han önskar
iakttaga.

I. Migrerande arbetares materiella, intellektuella och moraliska välfärd

49. Åtgärder böra vidtagas för att trygga migrerande arbetares materiella,
intellektuella och moraliska välfärd; sådana åtgärder böra innefatta

a) främjande av frivilliga former av sparande;

b) skydd för migrerande arbetare mot ocker, särskilt genom nedsättning av
ränta å lån, kontroll av kreditinstitutioners verksamhet samt främjande
av långivning för lämpliga ändamål genom kooperativa kreditorganisationer
eller genom institutioner under kontroll av vederbörande myndighet; c)

tillsättande i immigrationsområden, där så är möjligt, av kuratorer, vilka
äro förtrogna med de migrerande arbetarnas språk och sedvänjor, i
syfte att underlätta arbetarnas och deras familjers anpassning till deras
nya levnadssätt;

Kungl. Maj. ts proposition nr 18 år W56 31

d) åtgärder för att tillförsäkra migrerande arbetares barn tillfällen till undervisning; e)

lättnader för migrerande arbetare att tillfredsställa sina intellektuella
och religiösa behov.

V. Migrerande arbetares bosättning

50. Med undantag för sådana fall, då en stadigvarande bosättning av
migrerande arbetare är klart stridande mot deras och deras familjers intressen
eller är till nackdel för näringslivet i vederbörande länder eller områden,
bör den allmänna normen för migrationspolitiken vara att med alla
tjänliga medel — och särskilt genom de i del IV samt punkterna 51, 52 och
53 av denna rekommendation förordade åtgärderna — främja arbetarnas
och deras familjers bosättning i eller i närheten av sysselsättningscentra.

51. På sätt angives i punkt 3 må vad i denna rekommendation sägs icke
i något avseende tolkas såsom innebärande rätt för en person att begiva
sig till eller kvarbliva i något land eller område i strid mot bestämmelserna i
landets eller områdets immigrations- eller annan lagstiftning. Därest det
icke befinnes stridande mot vederbörande lands politik, bör dock vederbörande
myndighet taga under övervägande att bevilja migrerande arbetare,
vilka under minst fem år varit bosatta i det land, till vilket de invandrat, alla
för förvärv av medborgarskap i immigrationslandet erforderliga lättnader.

52. 1) Där varaktig bosättning av migrerande arbetare vid eller i närheten
av deras anställningsort befinnes möjlig, böra åtgärder vidtagas för
främjandet av deras stadigvarande bosättning.

2) Dessa åtgärder böra innefatta

a) främjande av rekrytering av migrerande arbetare, vilka åtföljas av sina
familjer;

b) där så är möjligt och önskvärt, medgivande av lättnader i syfte att möjliggöra
upprättandet av lämpliga kollektiva anordningar vid eller i närheten
av anställningsorten;

c) tillhandahållande av bostäder av godkänd standard och till skäliga kostnader
för att främja stadigvarande familjebosättning;

d) där så är möjligt och önskvärt, upplåtande av tillräcklig jordareal för
produktion av livsmedel;

e) i brist på lämpligare anordningar och närhelst så är möjligt och önskvärt,
anläggning av byar eller samhällen för pensionerade migrerande
arbetare på sådana platser, där det är möjligt för dem att bidraga till
sitt uppehälle.

VI. Rekommendationens tillämpning

53. Vederbörande myndighet bör vidtaga åtgärder för kontroll genom
lämpligt administrativt organ och i samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där bådadera finnas, av tillämpningen av de i denna rekommendation
angivna anordningarna för skydd av migrerande arbetare.

54. Särskilt i sådana fall då den migrerande arbetaren icke är förtrogen
med anställningsvillkor, språk, seder eller valuta i anställningsområdet, bör
vederbörande administrativa organ tillse, att med slutande av anställningsavtal
förenade formaliteter iakttagas på sådant sätt, att varje arbetare fattar
innebörden av anställningsvillkoren, bestämmelserna i avtalet ävensom
detaljerna rörande lönesatser och löneutbetalning samt att han av fri vilja
och medvetet godkänt sagda bestämmelser och villkor.

55. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen bör tid efter
annan, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma, till

Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1956

Internationella arbetsbyrån avgiva redogörelse för lagstiftning och praxis
med avseende å de i rekommendationen behandlade frågorna i de länder och
områden, för vilka medlemmen är ansvarig. Av sådana rapporter bör framgå,
i vilken omfattning rekommendationens anvisningar genomförts eller avses
att genomföras, ävensom sådana jämkningar därutinnan som befunnits eller
må befinnas erforderliga för antagande eller tillämpning av anvisningarna.

56. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som är ansvarig
för något utanför moderlandet beläget territorium, bör vidtaga alla åtgärder
inom sitt kompetensområde för att i varje sådant territorium trygga
en effektiv tillämpning av den i förevarande rekommendation angivna minimistandarden
och särskilt underställa rekommendationen den myndighet
eller de myndigheter, vilka äro behöriga att i varje sådant territorium genomföra
nämnda minimistandard.

Bilaga D.

Resolutioner

I. Resolution i anledning av Förenta Nationernas tioårsjubileum.

II. Resolution angående deltidsanställning av kvinnor samt anställning
av äldre kvinnor.

III. Resolution angående anställning av kvinnor med försörjningsplikt mot
minderåriga barn.

IV. Resolution angående förhållandet mellan arbetare och företagsledning.

V. Resolution angående skydd för fackföreningsrättigheter.

VI. Resolution angående förbättring av arbetarskydd och säkerhet på arbetsplatser.

VII. Resolution angående fredligt utnyttjande av atomenergien.

VIII. Resolution angående nedrustning samt utnyttjande av resurser, som
skulle komma att frigöras genom en begränsning av rustningsutgifterna.

IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för ett framtida
konferenssammanträde av frågan om antagandet av ett instrument
för vidgad tillämpning av 1939 och 1955 års konventioner angående
straffpåföljder.

X. Resolution angående genom krig handikappade personer.

XI. Resolution angående antagandet av en framtida konvention rörande
migrerande arbetare i underutvecklade länder och områden.

XII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om yrkesutbildning inom jordbruket.

XIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om välfärdsanordningar för arbetare.

XIV. Resolution angående antagande av budget för 38 :e budgetåret (1956)
och fördelning av utgifterna för samma budgetår på olika medlemsstater.

XV. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstepensionsfond avseende år 1956.

XVI. Resolution angående förordnande av ledamöter i Internationella arbetsorganisationens
administrativa domstol.

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

551677