Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Nr 16?

'' ■ • In. .

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen;
given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i tryckfrihetsförordningen att den
som lämnar meddelande till TT eller annan nyhetsbyrå för offentliggörande
i tryckt skrift erhåller motsvarande ställning i fråga om ansvar och rätt
till anonymitet som om meddelandet lämnats direkt till en tidningsredaktion.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. i samt. .Vr 167

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Förslag

till

ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

Om tryckfrihet

I överensstämmelse-----

Det skall ock stå envar fritt att,
i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, för offentliggörande
i tryckt skrift till dess författare
eller utgivare eller, om för
skriften finnes särskild redaktion,
till denna meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst.

§•

--som helst.

Det skall ock stå envar fritt att,
i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, meddela uppgifter
och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i
tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes
särskild redaktion, till denna eller
till företag för yrkesmässig förmedling
av nyheter till periodiska skrifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om skydd för
meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer. Föredraganden anför följande.

Enligt ett stadgande i den nya, år 1949 antagna tryckfrihetsförordningen
intager den som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar uppgifter till
skriftens författare, utgivare eller redaktion en privilegierad ställning i ansvarighets-
och anonymitetshänseende. Efter tillkomsten av detta stadgande
har den frågan aktualiserats, om icke en motsvarande ställning bör beredas
den som lämnar meddelande till en nyhetsbyrå.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 oktober 1953 har justitierådet
Nils Regner, ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören
Rolf Edberg, verkställande direktören i Tidningarnas Telegrambyrå
(TT), översten O. Sundell och justitierådet Hugo Digman tillkallats att såsom
sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa en allsidig utredning
av frågan om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyrå ävensom
därmed sammanhängande frågor.

De sakkunniga har den 31 maj 1955 avgivit ett betänkande angående frågan
om skydd för meddelandet av uppgifter till nyhetsbyråer (stencilerat).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben,
Svenska journalistförbundet, TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens
nyhetsbyrå, Pressens Reportagebyrå Aktiebolag och Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande rätt

Tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler skiljer sig från vad som i
andra sammanhang gäller om ansvar för brott. Medan enligt allmänna strafflagen
var och en som begått en straffbar gärning eller medverkat därtill kan
ställas till ansvar, är enligt tryckfrihetsförordningen ansvarigheten koncen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

trerad till viss person, vilken i tryckfrihetsförordningens bestämmelser är
angiven såsom den ansvarige, och ansvar för medverkan förekommer icke.
Då det gäller tidningar och andra periodiska skrifter svarar i regel den ansvarige
utgivaren för trvckfrihetsbrott. De personer, som biträtt utgivaren
vid skriftens tillkomst och utgivning, kan icke själva ställas till svars för
sin medverkan utan handlar på utgivarens ansvar. Denna regel gäller principiellt
även den som bidrager till skriftens innehåll genom att lämna ett
meddelande för offentliggörande i skriften. En förutsättning är att meddelandet
lämnats till skriftens författare eller utgivare eller, om för skriften
finnes särskild redaktion, till denna. Med redaktion åsyftas enligt motiven
till stadgandet såväl huvudredaktion på utgivningsorten som lokalredaktion
på andra platser. Däremot är korrespondenter icke att hänföra till redaktion,
även om de äger mera varaktiga uppdrag. Företag för nyhetsförmedling
är icke i och för sig att jämställa med tidningsredaktion.

I tryckfrihetsförordningen stadgas vissa undantag från regeln om meddelares
ansvarsfrihet. Innefattar meddelandet ärekränkning mot enskild
person, kan meddelaren ställas till ansvar enligt allmänna regler, därest
meddelandet icke införts i skriften. Likaledes är vanliga ansvarighetsregler
att tillämpa vid vissa närmare angivna brott mot tystnadsplikt och vid obehörigt
utlämnande av hemlig handling.

Meddelaren åtnjuter anonymitetsskydd. Boktryckare, förläggare eller annan,
som har att taga befattning med skrifts tryckning eller med tryckt
skrifts utgivning, äger sålunda icke röja vem meddelaren är, om icke skyldighet
därtill är föreskriven i lag eller meddelaren samtycker till åtgärden.
Det är icke heller tillåtet att i tryckfrihetsmål ta upp frågan vem som lämnat
meddelande.

Ansvarsfriheten för meddelare gäller principiellt även meddelanden för
offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket. Inskränkningarna i principen
är dock i visst hänseende mera omfattande än då det gäller meddelande
till inländsk skrift. Brott mot tystnadsplikt kan sålunda medföra
ansvar enligt allmänna regler icke blott i vissa särskilda fall utan helt generellt,
så snart det är fråga om en tystnadsplikt angiven i lag. Meddelare
till utländsk skrift åtnjuter samma anonymitetsskydd, som tillkommer
uppgiftslämnare till inländsk skrift.

Slutligen må nämnas, att utlänning är i tryckfrihetsrättsligt hänseende
likställd med svensk medborgare, såvitt ej annat följer av tryckfrihetsförordningen
eller annan lag eller författning.

Nuvarande nyhetsbyråers organisation och verksamhet

Frånsett utländska nyhetsbyråer finnes i Sverige, såvitt känt är, endast
fyra nyhetsbyråer, nämligen TT, A-pressens stockholmsredaktion, Högerpressens
nyhetsbyrå och Pressens Reportagebyrå Aktiebolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

Dessa nyhetsbyråer har till de sakkunniga lämnat i huvudsak följande
upplysningar rörande sin organisation och verksamhet.

Vad först angår TT äges aktierna i detta bolag på ett fåtal undantag när
av svenska tidningsföretag. Enligt bolagsordningen skall bolagets verksamhet
ha till föremål att förmedla nyheter och andra underrättelser, huvudsakligast
till svenska pressen, samt att idka annan i samband därmed stående
eller därmed likartad verksamhet.

Abonnenter på TT:s allmänna nyhetsservice är omkring 150 tidningsföretag,
representerande mer än 200 tidningar. Ett 70-tal tidningsföretag
abonnerar dessutom på nyheter av företrädesvis lokalt intresse från de centrala
ämbetsverken och överdomstolarna. Vidare köper radiotjänst TT:s
allmänna nyhetsmaterial, som utnyttjas för rundradions nyhetstjänst. Detta
material redigeras och läses av TT-personal. Vissa statliga institutioner —
Konungen, statsrådsberedningen, utrikesdepartementet och försvarsstaben
— får vidare TT-materialet mot en mindre ersättning. Även Högerns nyhetsbyrå,
A-pressen och Stockholms fondbörs abonnerar på TT:s nyheter.

Enligt TT:s överenskommelser i samband med utrikes nyhetsförmedlingen
får vissa utländska nyhetsförmedlare, främst Reuters, Agence FrancePresse,
Deutsche Presse-Agentur och Tass korrespondenter i Stockholm,
TT :s svenska nyhetsmaterial. Till grannländernas nyhetsbyråer i Köpenhamn
(Ritzaus byrå), Oslo (Norsk Telegrambyrå) och Helsingfors (Finska
Notisbyrån) redigerar och sänder TT ett urval av det svenska nyhetsstoffet,
som bedömes ha nyhetsvärde för dem.

TT:s handelsnyheter, omfattande in- och utrikes börs- och varunoteringar,
marknadsberättelser och översikter av ekonomisk innebörd, förmedlas mot
särskilt arvode till vissa tidningar, några bankföretag samt några hundra
industri- och affärsföretag.

Huvuddelen av utrikes nyhetsmaterialet får TT från utländska nyhetsbyråer.
Det kompletteras genom meddelare i olika delar av världen.

Inrikesnyheterna anskaffas i stort sett efter samma metoder som tillämpas
av tidningarna. Genom kontakt med åklagare, polis, brandkår, sjukhus
och andra allmänna organ samt genom meddelanden från allmänheten följer
sålunda TT vad som hänt eller kan förutses komma att hända. Ur dagstidningarnas
text- och annonssidor får TT vetskap om större och mindre
evenemang med nyhetsvärde. Organisationer och sammanslutningar ger TT
liknande underrättelser. Hos ämbetsverken inhämtas uppgifter om in- och
utgående skrivelser, som hålles tillgängliga för pressen; kommittébetänkanden,
propositioner, motioner, interpellationer in. in. i riksdagen och i kommunala
församlingar anskaffas likaledes. Vidare refereras, i den mån det
som avhandlas eller förekommer har nyhetsvärde, riksdagens sammanträden,
kyrkomötet, stadsfullmäktige, politiska och andra opinionsmöten, föreläsningar,
diskussioner, domstolsförhandlingar, idrottsevenemang, teaterpremiärer
o. s. v. Allt detta gäller Stockholm samt i tillämpliga delar även
Göteborg och Malmö.

Annorstädes än i Stockholm, Göteborg och Malmö svarar landsortstidningarna
för nyhetsanskaffningen, vilka enligt sina abonnemangskontrakt
med TT är skyldiga att ställa nyhetsmaterial av mer än lokalt intresse till
TT:s förfogande. För denna service till TT avdelas inom redaktionerna en
särskild medarbetare alt vara TT-korrespondent. Vid särskilt vikliga händelser
utsänder TT egna medarbetare.

I Stockholm ledes nyhetsanskaffningen samt sovras och redigeras nyhetssloffet
från Stockholm av inrikesbyrån, som lyder under inrikeschefen. Arbetet
fördelas på stockholmsredaktionen, verkredaktionen, riksdagsredaklionen
och sportredaktionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

Motsvarande verksamhet i vad avser landsortsstoffet utföres under inrikeschefen
för Mellansverige av landsortsredaktionen i Stockholm, för Sydsverige
av malmöredaktionen, för Västsverige av göteborgsredaktionen och
för Norrland av sundsvallsredaktionen.

Huvuddelen av nyhetsmaterialet är av rutinkaraktär. Det bedömes och
behandlas av vakthavande på de olika redaktionerna. I tveksamma fall kontaktas
i fråga om viktigare nyheter vederbörande redaktionschef (inrikeschefen),
som antingen själv avgör hur man skall förfara eller underrättar
TT-chefen, som i sista hand beslutar. Denna kontrollapparat fungerar i den
mån vederbörande är omedelbart anträffbar; om så ej är fallet kan en vakthavande
gå direkt till TT-chefen. Det kan också hända att en vakthavande
eller en redaktionschef måste besluta på egen hand.

Nyhetstjänsten kräver snabbt och säkert omdöme, stor erfarenhet,
kunnighet och beslutsamhet. Det är vanskligt att formulera några detaljerade
regler för dess rätta utövande. Allmänt gäller att nyheterna
skall vara sanna, fullständiga, opartiska och snabba. En nyhet skall
kontrolleras och källan bör om möjligt anges. En TT-nyhet får ej innehålla
några egna värdeomdömen och den får icke vara ensidigt propagandistisk.
Nyheten skall presenteras så objektivt och allsidigt belyst som möjligt utan
subjektiv tendens från byråns sida.

TT:s abonnenter torde i allmänhet utgå från att nyhetsmaterialet, om
det återges ordagrant, icke skall utgöra tryckfrihetsbrott eller strida mot
Publicistklubbens publiceringsregler. Tidningarnas ansvariga utgivare räknar
med att TT-materialet är oantastligt. Enligt vanliga normer för skötseln
av ett företag ankommer det på TT:s verkställande direktör att ingripa mot
fel eller försummelser inom företaget liksom denne har att inför styrelsen
svara för hur företaget skötes.

Huvuddelen av nyhetsmaterialet distribueras per teleprinter till de abonnerande
tidningsföretagen, de utländska byråerna, utrikesdepartementet, försvarsstaben,
radiotjänst och fondbörsen. Några mindre tidningsföretag får
dock nyheterna per telefon, som även användes för att distribuera huvuddelen
av det lokala verkmaterialet och handelsnyheterna. Stockholmstidningarna
får visst lokalt material med bud och praktiskt taget allt s. k. förhandsmaterial
sänds per post till landsorten och med bud inom Stockholm.

Printerbetjäningen är utomordentligt snabb. En med teleprinter sänd nyhet
kan rättas men i regel ej återkallas. Det finns publicitetsorgan inom eller
utom landet som nås av och praktiskt taget under varje minut av dygnet
distribuerar nyheter från TT.

En tidning korrekturläses före pressläggningen. En tidnings innehåll
granskas av en redaktionssekreterare eller motsvarande funktionär före
pressläggningen och denna pågår under en kort tidrymd. TT har sin »pressläggning»
kontinuerligt under den tid av dygnet byrån distribuerar nyheter.
Detta sker i regel under 20 timmar av dygnet.

Konkurrensen på nyhetsmarknaden är hård. Tidsmarginalen för kontroll
är ytterligt knapp. Stundom måste kontrollen fullföljas sedan en första version
av en händelse sänts ut. Den bör sålunda, om så behöves, fullständigas
och rättas till, men under den tiden kan den ursprungliga, ofullständiga eller
ej helt korrekta nyheten tränga ut till en större eller mindre allmänhet.
Håller TT tillbaka en betydelsefull nyhet når den under tiden alltid någon
eller ibland många av dess abonnenter från andra nyhetskällor.

På en nyhetsbyrå finns det sålunda städse i varje ögonblick återhållande
krafter, som bestämmes av kraven på sanning, fullständighet och opartiskhet,
och i motsatt riktning verkande påskyndande krafter, som får sin
styrka av kravet på snabbhet.

K ungt. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

Till sist spelar också den mänskliga faktorn in. Ett muntligt meddelande
kan ge rum för flera tolkningar, det kan missuppfattas, hörfel och skrivfel
kan ej undvikas och utsända rättelser kan komma bort hos mottagaren.
Eventuella fel kan ligga annorstädes än hos den nyhetsförmedlande byrån
men också dess personal kan begå misstag. Sådana är oundvikliga men de
är hos en oberoende byrå med TT:s struktur alltid oavsiktliga.

A- pr essens Stockholm sreda k tion har till uppgift dels att
vara en central som möjliggör gemensamt utnyttjande av pressmaterial för
de socialdemokratiska dagstidningarna och dels att vara en gemensam lokalredaktion
i Stockholm för A-pressens landsortstidningar.

Av praktiska skäl är redaktionen organisatoriskt en avdelning inom arbetarpressens
förlagsaktiebolag. Verksamheten finansieras emellertid genom
fria överenskommelser med tidningarna om abonnemang på materialet.

Ett visst samarbete med utbyte av material äger rum med motsvarande
byråer i Danmark, Finland och Norge.

Redaktionen sysselsätter fem journalister, en fotograf och tre redaktionsinedhjälpare,
förutom de regelbundna medarbetare som betalas per artikel.
Materialet omfattar nyheter, reportage, bilder, kulturartiklar, utlandsreportage,
utrikes- och inrikespolitiska artiklar, noveller, följetonger, serier, korsord
m. in. Verksamheten avser dock ej att ersätta materialet från TT,
på vilket samtliga A-pressens tidningar abonnerar. Materialet distribueras
per post, telefon eller telex (telegrafverkets teleprinter).

Vissa särskilda uppdrag utföres för de abonnerande tidningarna, exempelvis
avseende kontakt med handläggningen i de statliga verken av ärenden
med lokalt intresse.

De abonnerande tidningarna är ej skyldiga att ange ursprungsbeteckning
på materialet, utan det kan betecknas exempelvis »från vår stockholmsredaktion».

Högerpressens nyhetsbyrå svarar för den redaktionella verksamheten
inom föreningen högerpress. Byråns uppgift är att förse högertidningarna
i landsorten med dels politiskt och dels allmänt material. Det
politiska materialet redigeras i nära samarbete med högerns riksdagsgrupp
och högerns riksorganisation. Detta material utsändes dagligen per post till
ett 50-tal landsortstidningar med avläggare. Det allmänna materialet utgöres
av kulturartiklar, en daglig utrikeskrönika, damsidesmaterial, förströelseartiklar,
dagsaktuellt reportage, intervjuer och nyheter. Det allmänna
materialet utsändes dagligen till ett 40-tal landsortstidningar med avläggare.
Viktiga nyheter och informationer av såväl politisk som allmän karaktär
tillställes en del tidningar via telex.

Byrån fungerar som stockholmsredaktion för samtliga abonnenter, som
på begäran kan få specialuppdrag utförda (nyhetsanskaffning, intervjuer
och reportage).

Föreningen högerpress har ett redaktionsråd, som skall tillhandagå föreningens
styrelse med råd angående medlemmarnas behov och önskemål.

Byrån byter material med Höj res Pressekontor i Oslo och Konservativ
Generalkorrespondence i Köpenhamn och ett urval av byråns material distribueras
därigenom även till de norska och danska högerpartiernas tidningar.

Pressens Reportagebyrå Aktiebolag äges av ett 20-tal
borgerliga tidningar inom gruppen förenade landsortstidningar. Byrån har
följande avdelningar: en för reportage från de statliga ämbetsverken, en för
allmänt reportage, främst från huvudstaden (stockholmsredaktionen), eu
för förlagsartiklar, d. v. s. följetonger, noveller, illustrerade serier, memoarer,
reseskildringar etc., samt eu telefoto-och fotoavdelning. Sistnämnda avdelning
drives dock formellt av ett särskilt bolag. Pressens telefototjänst
aktiebolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Materialet från ämbetsverken insamlas av byråns egna reporters och utgår
dels som ett allmänt material till alla abonnenter och dels som ett lokalbetonat
material till de tidningar, vilkas spridningsområden beröres av materialet.

Det allmänna reportaget insamlas också i regel av byråns egna medarbetare
genom personlig närvaro vid sammanträden eller tillställningar eller
genom telefonintervjuer. I vissa fall lämnas det dock från korrespondenter
vid abonnerande tidningar.

Det material som utgår från förlagsavdelningen är i regel inköpt från
författare eller textbyråer, tecknare eller fotografer. I en del fall författas
dock artiklarna av byråns egna medarbetare.

Insamling av fotografier sker genom egna fotografer eller genom köp eller
byte med stockholmstidningarna eller bildbyråer.

Transmitteringen till abonnenterna sker antingen per brev eller genom
skrivning på telex. I en del fall sker inläsning per telefon till abonnenten,
som då oftast har telediphon eller bandmottagare för mottagningen.

Abonnenter är, förutom tidningar, några större organisationer, t. ex. Kooperativa
förbundet som abonnerar på visst nyhetsmaterial. I många fall
får byrån uppdrag från abonnerande tidning att som en stockholmsredaklion
för tidningen göra specialundersökningar för tidningens reportageavdelning.

Byrån har ett 10-tal fasta medarbetare med redaktionssekreterare och redaktionschef.
Under verkställande direktören som redaktionell ledare fungerar
en redaktionschef och vidare avdelningschefer för de olika avdelningarna.

Följande utländska nyhetsbyråer äro verksamma här i landet, nämligen
det kooperativa amerikanska företaget The Associated Press AB, det amerikanska
privatägda företaget United Press Associations, den brittiska byrån
Reuters News Agency, den franska byrån Agence France-Presse, den ryska
Tass Telegrambyrå samt de nordiska byråerna Ritzaus byrå, Norsk Telegrambyrå
och Finska Notisbvrån. Dessutom finnes ett hundratal utländska
icorrespondenter, delvis svenskar, som var och en representerar en eller
t lera utländska tidningar. International News Service har en korrespondent
här, som befordrar nyheter till företaget i U.S.A.

Vissa av de utländska nyhetsbyråerna har kontor med en chef och ett
flertal medarbetare. I allmänhet samarbetar de med TT. Verksamheten avser
i regel såväl insamlande av svenskt material för vidare befordran till
utlandet som distribution av utländskt material här i landet.

De sakkunniga

I betänkandet erinras om att man vid tryckfrihetsförordningens tillkomst
icke torde ha ansett något aktuellt behov föreligga av bestämmelser till
skydd för den som lämnade meddelanden till en nyhetsbyrå. De sakkunniga
framhåller emellertid, att frågan sedermera kommit i ett annat läge
genom att den dragits fram i den offentliga diskussionen och uppmärksamheten
speciellt riktats på konsekvenserna av att nyhetsbyråerna ej har samma
ställning i tryckfrihetsrättsligt hänseende som tidningsredaktionerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 ur 1956

De sakkunniga har funnit att vissa svårigheter uppkommit härav för nyhetsbyråerna.
Även om dessa svårigheter ej kan närmare konkretiseras, är
dock förhållandet enligt de sakkunnigas mening uppenbarligen ägnat att
psykologiskt sett skapa en benägenhet hos meddelare att vara mera restriktiva
när det gäller uppgifter till nyhetsbyråer än till tidningsredaktioner.
Ur allmän synpunkt är det ett betydelsefullt intresse att lagstiftningen ej
lägger hinder i vägen för den verksamhet som utövas av TT och liknande
nyhetsbyråer. De sakkunniga anser det också principiellt otillfredsställande
att viktiga grundsatser för yttrandefrihet och allsidig upplysning icke äger
tillämpning på organ, som har en central funktion i nyhetsförmedlingens
tjänst. För att olägenheterna skall undanröjas finner de sakkunniga det
önskvärt, att likställighet såvitt möjligt åstadkommes mellan nyhetsbyråer
och tidningsredaktioner i de hänseenden varom nu är fråga.

En sådan likställighet anser de sakkunniga motiverad även av det skälet,
att det med hänsyn till det nära sambandet mellan nyhetsbyråerna och de
tidningar dessa betjänar är mycket svårt att i tillämpningen upprätthålla en
skillnad mellan nyhetsbyråer och tidningsredaktioner i tryckfrihetsrättsligt
hänseende. Nyhetsbyråerna är i praktiken delvis verksamma som redaktioner
åt tidningarna. Enligt TT:s bolagsordning skall bolagets verksamhet
ha till föremål att förmedla nyheter och underrättelser till pressen
och att idka annan i samband därmed stående eller därmed likartad verksamhet.
Praktiskt taget alla tidningar abonnerar på TT:s nyhetsservice. Därjämte
förvärvas nyhetsmaterialet av radiotjänst och vissa allmänna institutioner
ävensom av andra nyhetsbyråer, såväl svenska som utländska. Om
huvuddelen av TT:s verksamhet, nyhetsanskaffningen till tidningarna, kan
enligt de sakkunniga sägas, att den är uttryck för en rationalisering. I stället
för att varje tidning på egen hand skaffar hela sitt nyhetsmaterial, har
man i TT en gemensam central för anskaffning av största delen därav.
Verksamheten vid de övriga svenska nyhetsbyråerna är i princip likartad
med TT:s, ehuru abonnenternas krets är mera begränsad. Ett par nyhetsbyråer
har uppgivit att de tjänstgör som stockholmsredaktion för samtliga
abonnenter, och hinder anses ej föreligga att vid angivande av källan för en
nyhet använda beteckningen »från vår stockholmsredaktion». Utom den
vanliga nyhetsförmedlingen och anskaffningen av material av olika slag för
de abonnerande tidningarna utför en nyhetsbyrå särskilda uppdrag för dessa
tidningar i form av särskilda reportage eller speciella undersökningar i
viss fråga.

Insamlandet av nyhetsmaterial och annat material sker på samma sätt vid
en nyhetsbyrå som vid en tidningsredaktion. Nyhetsbyrån har fast personal
med egna reporters för anskaffande av det material, som ej kommer in till
byrån från andra nyhetsbyråer eller på annat sätt. För TT:s del svarar, annorstädes
än i Stockholm, Göteborg och Malmö, landsortstidningarna för
nyhetsanskaffningen; för denna service till TT avdelas inom redaktionerna
eu särskild medarbetare att vara TT-korrespondent.

Nyheter meddelas sålunda ej endast från nyhetsbyrån till tidningsredak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

tionerna utan visst nyhetsmaterial går den motsatta vägen från tidningarna
till nyhetsbyrån. Nyhetsbyrån har därvid meddelelsefrihet och anonymitetsskydd
för sina uppgifter till tidningarna, medan tidningarna ej har motsvarande
skydd beträffande sina meddelanden till nyhetsbyrån. I detta sammanhang
påpekar de sakkunniga, att om en person lämnar uppgift till en
tidning det knappast är rimligt att meddelaren går miste om sitt skydd på
grund därav att tidningen vidarebefordrar meddelandet tillsammans med
annat material till TT eller att tidningens personal blir ansvarig för att meddelandet
sålunda lämnas till annan än en tidningsredaktion.

För att belysa olämpligheten av att upprätthålla en skillnad mellan nyhetsbyråer
och tidningsredaktioner åberopar de sakkunniga vidare ett sådant
fall som att några landsortstidningar förenar sig om en gemensam
lokalredaktion i Stockholm. Meddelare till en sådan redaktion, som ej är
organisatoriskt skild från tidningarna, torde åtnjuta skydd, medan motsatsen
är fallet med meddelare till en nyhetsbyrå. Att i dylikt fall göra sådan
skillnad mellen en nyhetsbyrå och en redaktion i tryckfrihetsrättsligt
hänseende framstår enligt de sakkunnigas mening icke såsom motiverat.

Att gränsdragningen är oklar har enligt de sakkunnigas uppfattning även
kommit till uttryck i ett uttalande i propositionen till tryckfrihetsförordningen,
att nyhetsbyråerna icke i och för sig torde böra jämställas med tidningsredaktioner.
De sakkunniga förmodar, att med den reservation som ligger
i orden »i och för sig» avsetts, att en nyhetsbyrå faktiskt kan utgöra
tidningsredaktion och att den då skall bedömas som sådan.

När det gäller att genomföra likställighet mellan nyhetsbyrå och tidningsredaktion
uppkommer frågan om betydelsen av att nyhetsbyråerna till
skillnad från tidningsföretagen saknar speciellt ansvarighetsorgan. De sakkunniga
yttrar härom:

Ansvarige utgivaren är ensam ansvarig för vad som offentliggöres i en
tidning. Inom eu nyhetsbyrå, som betjänar ett flertal tidningsföretag med
nyhetsanskaffning och är fristående i förhållande till dessa, är ansvarigheten
däremot att bedöma enligt allmänna principer. Tidningsföretagen är ej
ansvariga för nyhetsbyråns från tidningsföretagen organisatoriskt skilda
verksamhet.

Om en person lämnar ett meddelande till en tidningsredaktion, är han ej
ansvarig för meddelandet och hans anonymitet skyddas. Undantag från denna
regel utgör endast de båda fall som omtalas i 7 kap. 3 § TF. Det ena
innebär att om ett för enskild person ärekränkande meddelande ej blir infört
i tidningen, vanliga regler gäller beträffande ansvarighet för meddelaren.
Det andra undantaget avser meddelanden som innefattar åsidosättande
i vissa fall av lagstadgad tystnadsplikt; även om ett sådant meddelande
lämnas för offentliggörande i tryckt skrift blir meddelaren ansvarig, och
detta oavsett om meddelandet blir publicerat eller ej.

Bortsett från nämnda båda undantagsfall är sålunda förhållandet det att
något ansvar över huvud ej föreligger för meddelanden som ej publiceras.
Att märka är dock att om någon vid redaktionen utlämnar meddelandet till
obehörig, d. v. s. fortsprider meddelandet på ett sätt som icke är nödvändigt
för offentliggörande i tryckt skrift, straffbarhet inträder för fortspridaren
enligt vanliga regler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 ur 1956

Om meddelandet i stället lämnas till en nyhetsbyrå, blir däremot enligt
nuvarande regler meddelaren ansvarig. Lämnar byrån meddelandet vidare
till tidningar och publiceras meddelandet, får tidningarnas ansvariga utgivare
svara för meddelandets innehåll jämte meddelaren till nyhetsbyrån.
Någon ansvarighet för nyhetsbyråns personal torde däremot ej komma i
fråga, eftersom nyhetsbyrån lämnat meddelandet omedelbart för offentliggörande
i tryckt skrift. Är fråga om meddelande av ärekränkande^ innehåll,
blir dock enligt nu gällande regler nyhetsbyråns personal fri från ansvar
endast om meddelandet publiceras, medan däremot ansvarighet drabbar
vederbörande inom byrån om publicering ej sker. I sistnämnda hänseende
är dock att märka, att undantagsbestämmelsen rörande ärekränkande meddelande
gäller oberoende av om meddelaren själv tillhör den i 1 kap. 1 §
andra stycket TF avsedda kretsen, varför någon ändring härutinnan ej blir
följden om nyhetsbyrå likställes med tidningsredaktion.

\v det nu anförda framgår, att om man likställer nyhetsbyraei na med
tidningsredaktioner, detta ej innebär att man tar bort en ansvarighet som
nu finnes för nyhetsbyråernas personal. Den ändring som inträder ar endast
att meddelaren blir fri från ansvar på samma sätt som om han lämnat
sitt meddelande direkt till en tidningsredaktion.

Anledning torde ej föreligga att låta den ifrågasatta andringen av nyhetsbyråernas
ställning medföra att tidningarnas ansvariga utgivare befrias
från ansvar i fråga om uppgifter som lämnas från nyhetsbyråer. Möjligen
kan det sägas att en ansvarig utgivare vid en tidning har större möjligheter
att kontrollera en uppgift, om uppgiftslämnaren kommer med den direkt till
tidningens redaktion än om uppgiften läninas genom en nyhetsbyrå. I praktiken
torde en sådan synpunkt emellertid sakna större betydelse och gentemot
densamma kan anföras, att det för tidningarnas ansvariga får framstå
såsom angeläget att endast anlita sådana nyhetsbyråer som är vederhäftiga.
Ei heller synes det motiverat att — med frångående av nuvarande ansvarig hetssystem

_införa en ansvarighet för nyhetsbyråernas personal vid sidan

av ansvarigheten för tidningarnas ansvariga utgivare.

Hinder synes sålunda ej föreligga att likställa nyhetsbyrå med tidningsredaktion
på den grund att nyhetsbyrån ej har någon motsvarighet till tidningarnas
ansvariga utgivare. Ansvar enligt allmänna principer gallei, i
den män ej TF:s särskilda ansvarsregler lägger ansvarigheten på ansvarige
utgivaren eller straffrihet föreligger med hänsyn till att ett meddelande lamnas
till tidningar för offentliggörande.

Om betydelsen av att nyhetsbyråerna ofta fullföljer även andra uppgifter
än nyhetsförmedling till tidningar framhåller de sakkunniga till eu början,
att sådana meddelanden, som lämnas byrån för annat ändamål än offentliggörande
i tryckt skrift, icke blir privilegierade även om nyhetsbyråerna
införes i den il kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna
personkretsen. Ansvarigheten får bedömas enligt allmänna regler och anonymitetsskydd
kommer icke i fråga. Är meddelandet lämnat såväl för publicering
i tryckt skrift som för annat ändamål uppkommer frågan hur ansvarigbeten
skall bedömas. Detta är framhåller de sakkunniga it Ut
något nytt spörsmål; det uppkommer redan nu exempelvis då tidningar lämnar
nyheter till nyhetsbyråer. Enligt de sakkunnigas mening kan det knappast
anses rimligt att i sådana fall skyddet för meddclelsefrihet och anonymitet
icke skall gälla och principen om dess begränsning till meddelanden
l''ör publicering i tidningar kan sålunda knappast tillämpas strikt. För med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

delaren är det i regel likgilligt om tidningen använder hans uppgift pa det
sättet, att den lämnas till TT. Man torde i detta sammanhang — anför de
sakkunniga — få se till meddelarens syfte. Problemet blir emellertid av större
betydelse när fråga är om meddelanden till nyhetsbyråer, eftersom dessas
uppdrag för andra än tidningar kan ha större omfattning. Enligt de sakkunnigas
uppfattning får problemet därför särskilt beaktas när det gäller
avgränsningen, vilka byråer som kan likställas med tidningsredaktioner.

Vad angår denna avgränsning betonas i betänkandet, att varje företag
som ger sig ut för att vara nyhetsbyrå icke utan vidare bör godtagas såsom
likställt med tidningsredaktion. Någon betänklighet mot att likställa de nuvarande
fyra svenska nyhetsbyråerna med tidningsredaktion torde enligt
de sakkunnigas mening icke föreligga. Det kan emellertid tänkas, att nu
eller framdeles kommer att uppträda andra företag med anspråk på att inlaga
samma ställning som dessa. Härom yttrar de sakkunniga, att vad de
anfört om önskvärdheten av att nyhetsbyråer likställes med tidningsredaktioner
och om nuvarande förhållanden på området icke i och för sig föranleder,
att likställigheten bör omfatta andra byråer än sådana som till sin
natur är jämförliga med en redaktion, särskilt en tidningsredaktion. Genom
att begränsa likställigheten till dylika byråer synes man helt vinna vad som
åsyftas utan att behöva införa en i princip så föga tilltalande anordning som
auktorisation. Och risken för att genom en sådan bestämning även icke
önsk\äida företag skall omfattas av likställigheten synes de sakkunniga
ringa; faran synes i varje fall ej vara större än den som ligger däri att nuvarande
regler utan begränsning avser meddelanden till författare och utgivare
som får vara verksamma utan auktorisation.

De sakkunniga anser, att i huvudsak följande synpunkter bör anläggas
''id bedömande av om en nyhetsbyrå kan anses jämförlig med tidningsi
edaktion. För att likställighet med tidningsredaktion skall anses föreligga
bör fråga vara om ett någorlunda fast inrättat företag; en tillfällig verksamhet
för insamlande av uppgifter till tidningar bör ej anses konstituera
en nyhetsbyrå,
ett antal tidningar. Det ligger i sakens natur att företagets väsentliga verksamhet
skall avse insamling av nyheter och annat material till tidningar
för publicei ing i dessa. Att därutöver i företagets verksamhet ingår att nyhetsmaterial
lämnas även till vissa institutioner på sätt och i den utsträckning
som nu förekommer vid de fyra nu verksamma nyhetsbyråerna bör
ej utgöra hinder för likställighet med tidningsredaktion. Skulle däremot
sådana uppgifter utgöra en mera avsevärd del av verksamheten, kan man
ej vidare tala om att företaget är jämförligt med en tidningsredaktion. Slutligen
bör vid bedömandet hänsyn kunna tagas till om arbetssättet på byrån
är likartat med verksamheten på en tidningsredaktion.

Hur meddelanden till utländska företag för nyhetsanskaffning skall bedömas
får enligt de sakkunniga avgöras efter samma principer som meddelanden
till motsvarande svenska organ. Avgörande blir även i dessa fall,
huruvida det utländska företaget för nyhetsförmedling har sådan karaktär

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956 13

att det skulle haft privilegierad ställning, om det varit ett svenskt företag.
Några betänkligheter att likställa nyhetsbyråer med tidningsredaktioner
med hänsyn till nyhetsbyråernas meddelanden till utländska organ synes
de sakkunniga icke föreligga. De särskilda invändningar som kan anföras
ur synpunkten av rikets säkerhet är beaktade i 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

I enlighet med det anförda föreslås i betänkandet, att 1 kap. 1 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen skall erhålla sådan ändrad lydelse att med
redaktion för skriften jämställes därmed jämförligt, för flera skrifter gemensamt
organ.

De sakkunniga påpekar, att bestämmelsen med sitt ändrade innehåll på
grund av hänvisningarna i 3 kap. 4 §, 7 kap. 3 § och 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen
blir tillämplig även i fråga om meddelares rätt till anonymitet
och ansvar för tryckfrihet sbrott samt i fråga om utrikes tryckta skrifter.

Yttranden

Förslaget har tillstyrkts av Svea hovrätt ävensom samtliga hörda pressorganisationer
och organ för nyhetsförmedling. Justitiekanslersämbetet, som
framställt vissa erinringar mot förslaget, har tillstyrkt lagstiftning i syfte
att likställa vissa nyhetsbyråer med tidningsredaktion. Sveriges advokatsamfund
har förklarat, att förslaget icke utan närmare utredning bör läggas till
grund för lagstiftning.

Beträffande först remissinstansernas allmänna inställning till
förslaget har i flera av de yttranden, som avgivits av pressorganisationer
och organ för nyhetsförmedling, uttryckts tillfredsställelse med förslaget.
Svenska tidningsutgivareföreningen framhåller exempelvis, att förslaget
till fullo tillgodoser de önskemål, som hävdats av pressens organisationer.
Liknande uttalande har gjorts av Publicistklubben. Pressens Reportagebyrå
Aktiebolag fäller det helhetsomdömet, att förslaget synes i allo förtjänstfullt.

Justitiekanslersämbetet anser, att de nu existerande nyhetsbyråer, som är
avsedda att likställas med redaktion, står i sådant förhållande till tidningspressen,
att det ter sig vida naturligare att likställa dem med tidningsredaktion,
såvitt angår meddelares privilegiering, än att härutinnan behandla
dem som vilken som helst annan som mottager ett meddelande. Ämbetet
föreställer sig också, att dessa byråers likställande med redaktion icke i och
för sig behöver befaras medföra några menliga verkningar. Förhållandet kan
enligt ämbetets uppfattning bli mera ovisst beträffande nytillkomna nyhetsbyråer,
men denna ovisshet synes icke böra tillmätas sådan betydelse, att
förslaget fördenskull bör avvisas.

Sveriges advokatsamfund håller före, att nyhetsbyråernas dubbla uppgift
att distribuera nyheter såväl till tidningarna som till andra nyhetsabonnenter
föranleder komplikationer, som är av sådan art, att det föreliggande förslaget
icke utan närmare utredning bör läggas till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 är 1956

Vad angår behovet av den föreslagna lagändringen yttrar
TT, att det i samband med ett uppmärksammat rättsfall uppstått oklarhet
huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande rörande skydd för meddeiare
till tidningsredaktion jämväl ägde tillämpning på meddelanden till nyhetsbyrå
samt att det då fanns och alltjämt finnes goda skäl att antaga, att
oklarheten skulle bli till allvarligt men för nyhetsbyråerna vid deras kontakter
med nyhetskällor. Från åklagarhåll i Stockholm förklarades, att information
till representanter för byrån icke kunde lämnas i samma omfattning
som då fråga vore om tidningsredaktion. Att byråns möjligheter att kontrollera
och fullständiga sitt nyhetsmaterial därigenom skulle allvarligt begränsas
synes byrån uppenbart. Publicistklubben och A-pressens stockholmsredaktion
framhåller på liknande sätt behovet av den föreslagna lagändringen.
A andra sidan finner justitiekanslersämbetet att behovet av lagändring icke
kan anses övertygande ådagalagt. Ämbetet anser, att det knappast är möjligt
för utomstående att bilda sig en mera konkret uppfattning, vari olägenheterna
med nuvarande ordning består. Särskilt torde svårighet möta att erhålla
klarhet om vidden av olägenheterna och med utgångspunkt därifrån
bedöma, huruvida och i vad mån en förändrad lagstiftning må anses erforderlig.
Sveriges advokatsamfund har intagit en liknande ståndpunkt. Samlundet
framhåller tillika, att — vad angår förslagets betydelse för polis- och
åklagarmyndigheterna —- det eventuella behovet av lagändring torde minska,
om det nyligen framlagda förslaget rörande sekretessen vid förundersökning
i brottmål lägges till grund för lagstiftning.

Önskemålet om en fast avgränsning av meddelelsefriheten
behandlas i vissa remissvar. Justitiekanslersämbetet anför sålunda, att det
vid tillkomsten av gällande tryckfrihetsförordning framhölls såsom angeläget,
att den i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen stadgade
meddelelsefriheten erhöll en fast avgränsning. Kretsen av dem, som med
privilegierande verkan för meddelaren kunde mottaga underrättelser, blev
då tämligen noggrant bestämd och ganska begränsad. Ämbetet uttalar mot
bakgrunden härav vissa betänkligheter mot förslaget. Den fasthet, som utmärker
gällande grundlagsrum minskas, då ett med redaktion »jämförligt,
för flera skrifter gemensamt organ» också kommer att hänföras till den
ifrågavarande kretsen. Uttrycket »med redaktion jämförligt» är nämligen
ganska svävande, och tvekan kan i särskilda fall uppkomma, om angivna
rekvisit föreligger. En avsevärd utvidgning av kretsen i fråga kommer vidare
faktiskt till stånd vid ett genomförande av förslaget. Enbart TT har ett
betydande antal anställda, till vilka meddelande torde kunna lämnas med
ansvarsbefriande verkan för meddelare.

Även Svea hovrätt upptager samma spörsmål till behandling. Hovrätten
framhåller, att begreppet redaktion kan angripas från lagteknisk synpunkt
med hänsyn till svårigheten att skönja en klar avgränsning och att det därför
kan synas vanskligt att åstadkomma en påbyggnad och därmed framkalla
nya tolkningssvårigheter. I fortsättningen yttrar hovrätten:

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

För upprätthållandet av tryckfrihetsförordningens ansvarighetssystem är
det tydligen angeläget att luckor icke uppkomma genom alltför vaga bestämningar.
Då någon tryckfrihetsrätlslig ansvarighet för nyhetsbyråernas personalicke
finnes eller''föreslagits, måste den åsyftade anknytningen till redaktion
såsom ansvarigt organ göras tillräckligt fast. Eljest finnes viss risk
för att ökad frihet för den enskilde i avseende å meddelade uppgifter icke
motsvaras av ansvarighet för annan. Med den utformning förslaget till ändring
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen erhållit och särskilt
i betraktande av de faktiska och välkända förhållanden, som äro föremål
för regleringen, torde emellertid betänkligheterna praktiskt sett icke
väga så tungt att de böra tillmätas avgörande betydelse.

Frågan om förslaget kan genomföras utan nämnvärt intrång i den e nskildes
intresse av skydd mot otillbörliga meddelanden
och olämplig publicering beröres i några yttranden. Sveriges
advokatsamfund förklarar, att det med hänsyn till det förtjänstfulla
sätt, på vilket våra nyhetsbyråer, i främsta rummet TT, bedriver sin verksamhet,
kan antagas, att förslaget skulle kunna genomföras utan sådant intrång.

De sakkunnigas uttalande, att det icke synes motiverat att — med frångående
av nuvarande ansvarighetssystem — införa en ansvarighet för
nyhetsbyråernas personal vid sidan av ansvarigheten för tidningarnas
ansvariga utgivare diskuteras i flera yttranden. A-pressens stockholmsredaktion
och Högerpressens nyhetsbyrå instämmer i de sakkunnigas
uttalande. Sistnämnda byrå framhåller till utveckling av sin ståndpunkt, att
nyhetsbyråernas verksamhet endast är ett led i eller en del av det mångskiftande
redaktionella anskaffningsarbete som avslutas i och med att en tidning
tryckes och distribueras till allmänheten. Att införa ett delansvar för ett
av leden i denna redaktionella arbetsprocess torde enligt byråns mening
komma att medföra svåröverskådliga konsekvenser och det skulle dessutom
strida mot hela den grundprincip, som enligt gällande lag ger ansvarige utgivaren
särskilda rättigheter och skyldigheter.

I motsats till dessa remissinstanser ifrågasätter justitiekanslersämbetet
om icke ett ansvarighetssystem för nyhetsbyrå bör införas. Ämbetet anför
härom:

Då nyhetsbyrå icke ålägges något ansvar för ett meddelande till en tidning,
trots att meddelaren befrias från det ansvar han hittills haft därför,
måste tidningen, synes det, bära ansvaret för meddelandet i fullt samma utsträckning,
som om tidningens redaktion mottagit meddelandet direkt från
meddelaren. Detta skulle gälla, även om förhållandena, såsom understundom
kan vara fallet, äro sådana, att det ter sig rimligare att vederbörande
nyhetsbyrå bär ansvaret för ett meddelande än att den tidning, som intagit
meddelandet, gör det. Skulle vid en juryprövning en tidnings ansvarige utgivare
bli friad från ansvar för ett tidningsmeddelande på den grund att dess
tillåtlighet finge anses tillfyllest prövad av eu nyhetsbyrå, bleve följden den,
att ingen ansvarig för meddelandet funnes. Det i hög grad otillfredsställande
häri ligger i öppen dag. Den frågan synes därför icke omotiverad, om ej ett
ansvarighetssystem borde införas för nyhetsbyrå beträffande dess meddelanden.
Även av andra skäl torde ett sådant system förtjäna övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

Möjligt är emellertid, att det skulle ställa sig vanskligt att stadga särskild
ansvarighet för nyhetsbyrå och att detta skulle draga med sig komplikationer
i olika avseenden. Med sin uppfattning om huru den föreliggande lagstiftningsuppgiften
bör lösas ha de sakkunniga icke till någon ingående behandling
upptagit nu berörda spörsmål, och för ämbetet möter det svårigheter
att nu med tillräcklig grad av säkerhet taga mer bestämd ställning
därtill.

Svenska journalistförbundet anser det icke tillfredsställande för rättsmedvetandet,
att en nyhetsbyrå skall kunna sprida ogrundade, för enskild person
kränkande eller på annat sätt skadliga medelanden och helt gå fri från
ansvar, så snart någon tidning publicei-at meddelandet. Situationen blir då
lätt den, att de större tidningarnas redaktioner, utrustade med de större resurserna
och med de större möjligheterna att sakkunnigt bedöma innehållet
i ett byråmeddelande, efter kontroll finner meddelandet vara av det slaget,
att det inte bör publiceras, medan samtidigt någon eller några mindre tidningar,
måhända på orter långt ifrån byråns utsändningsort och med mindre
möjligheter att kontrollera och bedöma meddelandets innehåll eller ens misslänka
något ovederhäftigt i detsamma, publicerar saken och får bära hela
ansvaret för den skada som vållas enskild person.

I några yttranden behandlas de svårigheter, som sam in a nhänger
med nyhetsbyråernas ej sällan dubbla uppgift
att lämna meddelanden såväl för offentliggörande i
tryckt skrift som för annat ändamål. I denna del anför justitiekanslersämbetet: Såsom

antytts skall den likställighet med tidningsredaktion, som alltså
synes böra komma till stånd, ernås genom att i den i 1 kap. 1 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen angivna kretsen upptages ett med redaktion
jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ. Det förefaller emellertid
kunna ifrågasättas, om det är fullt klart, att härmed vinnes det avsedda målet,
samma privilegierade ställning för meddelare till nyhetsbyrå som för
meddelare till tidningsredaktion. Ämbetet åsyftar den svårighet, som ligger
däri, att vissa byråer mottaga nyheter icke blott för offentliggörande i tryckt
skrift utan ock för deras fortspridande på annat sätt. TT överbringar sålunda
sina nyheter till vissa fasta abonnenter — bland dem Radiotjänst och
Stockholms fondbörs — och pressens reportagebyrå utsänder visst nyhetsmaterial
till några större organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet. Ingen
av dessa erhåller meddelandena för offentliggörande i tryckt skrift. Om
en person vänder sig till någon av nämnda byråer med en nyhet och därvid
avser, att nyheten skall vidarebefordras även till någon i annat syfte än dess
offentliggörande i tryckt skrift, eller känner till att så kommer att ske, uppställer
sig frågan, huruvida han enligt förslaget skulle vara fri från ansvar
för meddelandet, därest det vore brottsligt, och åtnjuta rätt till anonymitet.
Då någon ändring icke föreslås i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
utöver upptagandet där av nyhetsbyrå, synes svaret vara
beroende av huru det nuvarande begreppet »för offentliggörande i tryckt
skrift» skall tolkas.

Härutinnan anförde tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60 s. 210), att
meddelaren icke skyddas, om medelandet sker till andra personer än skriftens
författare eller utgivare eller någon, som kan anses ingå i dess redak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

tion, då särskild sådan finnes. Något uttalande synes icke föreligga, huru
frågan är att bedöma, om meddelandet samtidigt lämnas till någon som tillhör
den stadgade kretsen och till annan. Justitiekanslersämbetet har för sin
del uppfattat de nuvarande bestämmelserna så, att meddelaren i ett dylikt
fall principiellt icke åtnjuter den privilegierade ställningen. Uttrycket »för
offentliggörande i tryckt skrift» skulle med andra ord i princip innefatta ett
krav, att meddelandet lämnades enbart för offentliggörande i tryckt skrift.
Är denna uppfattning riktig, synes det kunna göras gällande, att ansvarsfrihet
och rätt till anonymitet icke skulle föreligga, om någon lämnade ett
meddelande till en tidning och därvid visste om att tidningen rutinmässigt
vidarebefordrade nyheten till någon i annat syfte än dess offentliggörande
i tryckt skrift. I så fall kunde nämligen meddelaren anses ha via tidningen
lämnat sitt meddelande även till denne andre. Att meddelaren till äventyrs
icke åsyftat meddelandets befordrande till denne utan blott insett eller räknat
med att så bleve förhållandet, har icke synts vara av någon avgörande
betydelse.

Efter att ha redogjort för vad de sakkunniga i denna fråga anfört fortsätter
ämbetet:

Den frågan synes emellertid inställa sig, om problemet härmed rättsligt
sett är löst, närmare bestämt om meddelare till nu åsyftade nyhetsbyråer
verkligen få den ställning som är avsedd. Om den av ämbetet tillkännagivna
uppfattningen angående innebörden av uttrycket »för offentliggörande i
tryckt skrift» är riktig, skulle meddelaren riskera att icke erhålla denna
ställning, eftersom någon ändring icke skett i nämnda uttryck och meddelande
till en nyhetsbyrå ofta lämnas med insikt om att meddelandet brukas
även för annat ändamål än för offentliggörande i tryckt skrift. Antag att
ledaren av en förundersökning om ett brott till TT lämnar ett meddelande,
som läses upp i radio och därefter intages i tidningarna — ett i praktiken
ofta förekommande fall. Antag vidare, att den i meddelandet utpekade finner
detta kränkande för sig och stämmer meddelaren. Denne har, må det ytterligare
antagas, öppet framträtt och haft klart för sig, att meddelandet
komme att ingå i radionyheterna. Stämningen innefattar yrkande om straff
och skadestånd för medverkan till uppläsningen i radio. Skulle domstol i så
fall finna meddelaren gå fri från påföljd — om meddelandet ansåges förgripligt
— under hänvisning till att meddelaren på grund av meddelelsefrilieten
icke hade något ansvar för meddelandet? Med den uppfattning ämbetet
har om innebörden av uttrycket »för offentliggörande i tryckt skrift»
skulle — därest en nyhetsbyrå nu hade haft samma ställning som en redaktion
— svaret ha blivit nekande. Om förslaget innefattat ett särskilt exklusivt
ansvarighetssystem för en nyhetsbyrå i fråga om dess brukande av mottagna
meddelanden i analogi med tidningsutgivarnas ansvarighet, torde det
ha varit större anledning räkna med att meddelaren av domstol tillerkänts
den privilegierade ställningen. I så fall skulle emellertid oklarhet om innebörden
av uttrycket för offentliggörande i tryckt skrift ha uppkommit, i
det all uttrycket åtminstone såvitt anginge nyhetsbyrå ej längre skulle innefatta
krav å att meddelandet lämnades enbart för offentliggörande i tryckt
skrift.

Enligt justitiekanslersämbetets mening är det långt ifrån säkert, att de
sakkunnigas hänvisning till att principen om begränsning av skyddet för
meddelelsefrihet och anonymitet till meddelanden för publicering i tidningar
knappast kan tillämpas strikt eller vad de i övrigt i detta sammanhang
anfört skulle anses tillfyllest vid domstols prövning av ett sådant fall som

2 Dihang till riksdagens protokoll 1056. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

det exempelvis angivna, framför allt icke då det såsom här gäller tolkning
av grundlag. Såvitt ämbetet kan finna, skulle vidare anläggandet i rättskipningen
av ett betraktelsesätt sådant som de sakkunnigas lätt kunna leda
till att tillämpningen av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
bleve icke blott svävande utan även godtycklig och detta beträffande meddelare
såväl till den nu i lagrummet angivna kretsen som till nyhetsbyråer. Den
försiktighet som på sätt förut berörts präglade 1949 års grundlagstiftare i
förevarande avseende (och som måhända drevs för långt) synes nu i alltför
hög grad lämnas åsido.

Ur skilda synpunkter är det angeläget, att nya bestämmelser i ämnet erhålla
sådan avfattning, att meddelare till nyhetsbyråer otvetydigt beredes
det avsedda skyddet, och att ändringen vidtages utan att den hittillsvarande
klarheten av regleringen på denna punkt i större eller mindre grad äventyras.
Måhända kan det visa sig påkallat att med avseende å syftet göra skillnad
mellan meddelare till tidning och meddelare till nyhetsbyrå, så att syftet
i sistnämnda fall inbegriper även ett annat ändamål än meddelandets offentliggörande
i tryckt skrift. Eventuellt erforderliga bestämmelser i nu antydd
riktning kanske icke lämpligen kunna inordnas i 1 kap. tryckfrihetsförordningen
utan plats därför få sökas annorstädes, möjligen i 14 kap.

En i väsentliga delar likartad anmärkning har framställts av Sveriges advokatsamfund.

Nämnda samfund berör jämväl frågan hur 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen
skall tolkas, om förslaget upphöjes till lag. Härom yttrar
samfundet:

Ett annat exempel på de av styrelsen åsyftade komplikationerna avser det
fall att ett till en nyhetsbyrå lämnat meddelande innefattar ärekränkning
mot enskild person. I regel lärer väl meddelandet då icke fortspridas, men
av förbiseende kan detta komma att ske. Meddelandet kan alltså tänkas bli
uppläst i radio och utsänt dels till pressen, dels till övriga abonnenter. Om
ingen tidning publicerar meddelandet, inträder, såvitt styrelsen rätt uppfattat
saken, ansvar för meddelaren och förmodligen även för vederbörande
inom nyhetsbyrån. Men hur går det, om någon tidning, kanske en enda, pubhcerai
meddelandet? Undgår meddelaren och vederbörande inom byrån då
ansvar, trots att det ärekränkande meddelandet upplästs i radio och spritts
till övriga abonnenter? Innebörden av stadgandet i 7 kap. 3 § första stycket
tryckfrihetsförordningen, vilket stadgande uppenbarligen åsyftar meddelande
för offentliggörande i en viss tryckt skrift (jfr ordet »skriften»), synnes
bil ganska oklar, om de sakkunnigas förslag upphöjes till lag.

Mot det sätt, varpå de sakkunniga avse att anpassa anonymitet sskyddet
efter den utvidgade meddelelsefriheten, riktas kritik av bl. a
justitiekansler sämbetet. Härom yttrar ämbetet:

3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen stadgar straff för obehörigt röjande
av meddelares anonymitet. Straff torde icke kunna drabba annan än den
som alagts skyldighet att icke röja anonymiteten. Sådan skyldighet är föreskriven
i 3 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och gäller boktryckare,
forlaggare eller annan, som bär att taga befattning med skrifts
tryckning eller med tryckt skrifts utgivning. Härunder faller, såvitt ämbete
kan tinna, icke nu personal vid nyhetsbyrå, och då någon ändring icke
ar föreslagen i 3 kap. tryckfrihetsförordningen, vill det förefalla, som om
sadan personal icke bleve i förordningen ålagd skyldighet att ej uppenbara

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

meddelare till nyhetsbyrå, lika litet som denne finge sin anonymitetsrätt
omgärdad med straffskydd. Detta är emellertid en brist, som lärer böra avhjälpas.

En invändning av i huvudsak samma innehåll har framställts av Sveriges
advokatsamfund.

Den föreslagna lagtexten kritiseras av justitiekanslcrsämbetet. Enligt
ämbetets mening förefaller uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera
skrifter gemensamt organ» taget för sig tämligen dunkelt till innebörden
och leder icke tanken till förelag för nyhetsförmedling. Ämbetet framhåller,
att det icke anges, i vilket avseende jämförelse skall göras. Till närmare
övervägande må ifrågasättas att direkt utsäga, att fråga är om företag för
nyhetsförmedling; i så fall bleve det kanske mindre behövligt att tala om
ett »med redaktion jämförligt» organ. Möjligen kunde också övervägas att i
stället för orden »för flera skrifter gemensamt» organ använda ett »till flera
skrifter anknutet» företag för nyhetsförmedling eller något liknande. Syftel
därmed skulle vara att något tydligare låta komma till uttryck den av de
sakkunniga, såvitt ämbetet kunnat finna med rätta, angivna fordran för att
ett företag skall falla under lagen, att företaget skall ha fasta förbindelser
med ett antal tidningar. Kunde det i lagtexten vidare anges, att fråga vore
om ett företag, som hade till huvudsaklig uppgift att förmedla nyheter för
offentliggörande i tryckt skrift, vunnes ytterligare precisering.

Departementschefen

Reglerna om meddelelsefrihet och anonymitetsskydd avser att främja en
allsidig nyhetsförmedling till allmänheten och en fri kritikrätt. Trots vikten
av dessa intressen har meddelelsefriheten och anonymitetsskyddet icke
fått en sådan räckvidd, att varje meddelande som lämnas för offentliggörande
i tryckt skrift omfattas därav. Behovet av en begränsning till sådana
meddelelseled, som står den tryckta skriftens framställning nära, gör
sig nämligen med styrka gällande. I enlighet härmed har meddelelsefriheten
och anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen begränsats till den tryckta
skriftens omedelbara källor. Ansvarsfrihet och anonymitetsskydd tillkommer
sålunda endast den, som för offentliggörande i tryckt skrift lämnar
uppgifter och underrättelser till skriftens författare, utgivare eller redaktion,
om särskild sådan finnes. Härigenom kommer dock den av nyhetsbyråerna
utövade nyhetsanskaffningen att sakna tryckfrihetsrättsligt skydd.
Vid tillkomsten av tryckfrihetsförordningen synes man ha ansett att den
praktiska betydelsen härav vore ringa. Under den diskussion av frågan som
därefter förekommit har emellertid hävdats, att meddelare skulle komma
i eu oförmånlig ställning, därest han lämnade sitt meddelade genom en nyhetsbyrå.
De fall, i vilken en sådan uppfattning kommit till synes, torde
närmast avse meddelanden från myndighet. Såsom jag redan framhållit i
ett interpellationssvar i andra kammaren den 26 november 1952 bör emel -

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1956

lertid myndigheter och tjänstemän vara skyldiga att, då de lämnar uppgifter
såsom ett normalt led i sin tjänsteutövning, meddela dessa öppet och
opartiskt till alla nyhetsorgan som begärt upplysningar. I regel förekommer
det säkert icke heller, att en myndighet med förbigående av nyhetsbyråerna
lämnar uppgifter endast direkt till tidningsredaktioner. Det kan alltså råda
en viss tvekan om behovet av lagändring. Den uppkomna diskussionen
i ämnet synes dock ha gjort det önskvärt, att nyhetsbyråernas likställighet
med tidningsredaktioner i princip fastslås, och jag vill därför förorda, att
en lagändring göres.

De sakkunniga har föreslagit, att den eftersträvade likställigheten mellan
tidningsredaktion och nyhetsbyrå skall åstadkommas på så sätt, att den i 1
kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen angivna personkretsen utvidgas
att omfatta med redaktion jämförligt, för flera skrifter gemensamt
organ. Under remissbehandlingen har tveksamhet yppats, huruvida meddelelsefriheten
och anonymitetsskyddet på denna väg kommer att i erforderlig utsträckning
omfatta meddelanden till nyhetsbyråer. Tanken synes vara, att
det i lagrummet angivna kravet på offentliggörande i tryckt skrift såsom
meddelarens syfte i alltför hög grad begränsar effekten av lagändringen med
hänsyn till att nyhetsbyråerna regelmässigt vidarebefordrar nyheten även till
andra än tidningar. Enligt min mening föreligger icke skäl att uppgiva eller
ändra det nuvarande kravet på ett bestämt syfte. Det kan icke i angivet
hänseende anses föreligga någon väsentlig skillnad mellan ett meddelande
till en nyhetsbyrå och ett meddelande till eu tidningsredaktion. Vid anmälan
av frågan om proposition till 1948 års riksdag med förslag till tryckfrihetsförordning
anförde jag (prop. nr 230 s. 109), att den principiella
friheten att lämna meddelanden, såvitt möjligt, måste erhålla en fast avgränsning,
särskilt med hänsyn till att stadgandet kan medföra alt meddelaren
blir fri från ansvar, som eljest kunnat förekomma. I första hand borde
härvid gälla, att stadgandet omfattar endast vad som meddelats i syfte att
det skall offentliggöras. Därvid framhöll jag, att det knappast förelåg någon
anledning befara att denna begränsning icke i rättstillämpningen skulle
kunna upprätthållas med nödig skärpa, och jag hänvisade till att de bevissvårigheter
som uppkom icke är av annan natur än sådana som föreligger
vid andra subjektiva omständigheter vilka är bestämmande för
straffbarheten, t. ex. gärningsmannens uppsåt.

Då alltså såväl av stadgandets lydelse som av det nu återgivna uttalandet
framgår, att stadgandets tillämplighet i väsentlig mån beror på om däri
angivet syfte föreligger, är det uppenbart att meddelaren i sådana fall då
han kan befara att meddelandet sprides på andra vägar än genom tryckt
skrift, kan åberopa sin frihet att lämna meddelanden för offentliggörande i
tryckt skrift endast om detta syfte kommit till uttryck. Är däremot omständigheterna
sådana att han måste anses ha medgivit spridning även på
annat sätt än genom tryckt skrift, kan han icke gå fri från ansvar genom
att åberopa tryckfrihetsförordningens bestämmelser. Då klarhet föreligger
om syftet, torde en spridning som icke är behövlig för offentliggörandet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1956

skriften föranleda straffbarhet för fortspridaren enligt vanliga regler. Vad
nu sagts gäller i lika mån meddelande till nyhetsbyrå och meddelande till
tidningsredaktion.

Från vissa remissinstansers sida har ifrågasatts, om icke upphävandet av
ansvaret för nyhetsbyråernas meddelare bör föranleda, att ett tryckfrihetsrättsligt
ansvar införes för nyhetsbyråns personal. Som motiv har åberopats,
att tidningsutgivaren under hänvisning till den allmänna vederhäftigheten
hos nyhetsbyråns material skulle kunna på subjektiva grunder gå fri
från ansvar, varigenom alltså varken meddelaren, nyhetsbyrån eller utgivaren
skulle kunna göras ansvarig för ett tryckfrihetsbrott. Den sålunda avsedda
situationen är icke av annat slag än den som föreligger då t. ex. i en
periodisk skrift publiceras en artikel av namngiven författare, på vilkens
uppgifter utgivaren med fog kunnat lita. I viss utsträckning har hithörande
spörsmål reglerats i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen. Det torde icke vara
anledning att i övrigt här ingå på den omfattande frågan om subjektiva
omständigheter som förutsättning för utgivaransvaret. Enligt min mening
är det icke nödvändigt att införa ett »utgivaransvar» för nyhetsbyråns material,
vilket skulle medföra betydande praktiska svårigheter och kräva
omfattande ändringar i tryckfrihetsförordningen.

I 7 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen stadgas, att om meddelande,
som enligt 1 kap. 1 § andra stycket avlämnats för offentliggörande i
tryckt skrift, icke blivit infört i skriften och meddelandet innefattar ärekränkning
mot enskild person, om sådan ärekränkning skall gälla vad i lag är stadgat.
Under remissbehandlingen har viss tvekan yppats, hur detta stadgande
skall tolkas, då ett för enskild person ärekränkande meddelande genom förmedling
av en nyhetsbyrå lämnas till ett flertal tidningar, av vilka endast en
del låter meddelandet inflyta i tryckt skrift. För det fall att någon vid exempelvis
en presskonferens, där representanter för ett flertal tidningar är
närvarande, lämnar ett för enskild person ärerörigt meddelande och detta
allenast inflyter i några av tidningarna, innebär stadgandet, att ansvar åvilar
meddelaren, såvitt meddelandet riktat sig till tidningar, som vägrat införa
detsamma. Stadgandet bör uppenbarligen ha samma innebörd för den
händelse meddelandet under eljest lika omständigheter överbringats till tidningarna
genom förmedling av en nyhetsbyrå. Hur frågan bör bedömas i
vissa gränsfall, som kan tänkas uppkomma, får bero på rättstillämpningen.

Såsom justitiekanslersämbetet anmärkt är det av utredningen föreslagna
uttrycket »med redaktion jämförligt, för flera skrifter gemensamt organ»
dunkelt till sin innebörd. Enligt min mening bör i stadgandet angivas att
det skall vara fråga om företag för förmedling av nyheter till periodiska
skrifter. Härigenom torde framgå att endast företag som har sådan nyhetsförmedling
till sin huvudsakliga uppgift omfattas av stadgandet. Det bör
vidare enligt vad de sakkunniga anfört vara fråga om ett fast inrättat företag.
Att såsom de sakkunniga föreslagit uttrycka detta genom kravet att
företaget skulle vara jämförligt med tidningsredaktion torde emellertid i det -

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1956

ta sammanhang icke ge tillräcklig ledning. Det synes vara lämpligare att
fordra att verksamheten är yrkesmässig.

Vad härefter angår anonymitetsskydd för den, som lämnar ett meddelande
till en nyhetsbyrå för offentliggörande i tryckt skrift, stadgas i 3 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen, att boktryckare, förläggare eller
annan, som har att taga befattning med skrifts tryckning eller tryckt skrifts
utgivning, icke må mot författarens vilja uppenbara vem denne är, med
mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven. Jämlikt 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
skall bestämmelserna i bland annat 1 § i samma kap. äga
motsvarande tillämpning i fråga om den som, utan att vara författare, på
sätt i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen sägs, lämnat meddelande
för offentliggörande i tryckt skrift. Bestämmelsen i 3 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen omfattar för närvarande icke blott
sådana personer, som sysslar med egentligt tryckningsarbete utan även
journalister och andra vid en tidning anställda personer, som har nyhetsanskaffningen
om hand. Däremot är, såsom justitiekanslersämbetet påpekat,
nyhetsbyråernas personal icke nu att hänföra under stadgandet. Den
föreslagna ändringen i 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
torde emellertid utan ändring jämväl i 3 kap. 1 § andra stycket i förordningen
få till följd att sistnämnda bestämmelse blir tillämplig jämväl i
fråga om nyhetsbyråernas personal.

Såsom de sakkunniga anfört, bör den nu gällande friheten att meddela
uppgifter för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, utsträckas
att omfatta jämväl det fall att uppgifterna för dylikt ändamål lämnats till
utländsk nyhetsbyrå. Det må särskilt framhållas, att denna meddelelsefrihet,
såsom framgår av 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen, icke omfattar
uppgifter om förhållande, vars röjande skulle innefatta brott mot rikets
säkerhet.

Enligt det nu anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till ändrad lydelse av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Föredraganden hemställer, att detta förslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560S23