Kungl. Maj:ts proposition nr 16b år 1956
1
Nr 164
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten;
given Stockholms slott den 6 april 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.
GUSTAF ADOLF
Hj. R. Nilson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att medicinalstyrelsen skall kunna bemyndiga
landstingskommuns sjukvårdsstyrelse eller motsvarande organ i stad utanför
landsting eller sjukhusdirektion att förordna medicine kandidat eller
annan icke legitimerad läkare till vikarie för underläkare eller såsom extra
läkare. 1
1 — Rihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 16b
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1956
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) om
behörighet att utöva läkarkonsten
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §. 1 §•
Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer
1) den, som--—---(legitimerad läkare);
2) den, som,---— -—--Konungen utnämnd;
3) den, som, utan att vara legitimerad
läkare, är av medicinalstyrelsen
eller, efter medicinalstyrelsens
bemyndigande, av landsting skommuns
sjukvårdsstyrelse eller motsvarande
organ i stad utanför landsting
eller sjukhusdirektion förordnad att
tjänstgöra såsom vikarie för läkare
eller såsom extra läkare eller
är av vederbörande myndighet förordnad
till läkare vid den militära
sjukvården eller är förordnad att vara
underläkare eller amanuens vid
offentlig klinik eller poliklinik;
4) den, som — — —- — -—• — tillåtelsen avser.
Denna lag träder i kraft den 1 juni
1956. 1
3) den, som, utan att vara legitimerad
läkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom
vikarie för läkare eller såsom extra
läkare eller är av vederbörande myndighet
förordnad till läkare vid den
militära sjukvården eller är förordnad
att vara underläkare eller amanuens
vid offentlig klinik eller poliklinik
;
1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1934:44.
Kungl. Maj.ts proposition nr 16b år 1956
3
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund,
fråga angående ändring i lagen om behörighet att utöva låkarkonsten
samt anför.
I skrivelse den 31 december 1955 har medicinalstyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för ändring i lagen om
behörighet att utöva låkarkonsten så att läkarbehörighet kan vinnas genom
förordnande, som meddelats efter medicinalstyrelsens bemyndigande. Genom
denna ändring avses att möjliggöra en överflyttning från medicinalstyrelsen
till sjukhushuvudmännen av ärenden rörande förordnande av
medicine kandidater att uppehålla tjänster som underläkare eller extra läkare
vid de av landstingen och städerna utanför landsting drivna sjukhusen.
Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgivits av kanslern för rikets
universitet, som därvid jämväl överlämnat yttranden från medicinska fakulteterna
i Uppsala, Lund och Göteborg samt från karolinska institutets
rektorsämbete, kvacksalveriutredningen, svenska stadsförbundet, svenska
landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Ändringsförslaget tillstyrkes
i princip eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. En
skiljaktig ledamot av medicinska fakulteten i Uppsala avstyrker dock
förslaget.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till närmare behandling.
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § lagen om behörighet att utöva låkarkonsten tillkommer sådan
behörighet bl. a. den som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller såsom
extra läkare eller är förordnad att vara underläkare eller amanuens
vid offentlig klinik eller poliklinik. Landstingslagen den It maj 195b upptar
i 53 § en bestämmelse om ledningen av landstings hälso- och sjukvår
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 164 år 1956
dande verksamhet. Bestämmelser om den av landsting och kommuner bedrivna
slutna kroppssjukvården ges i övrigt huvudsakligen i lagen den 20
december 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus (sjukhuslagen)
och sjukhusstadgan samma dag. För Stockholms, Göteborgs
och Malmö städers sjukhus samt för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund gäller dessa författningar dock endast i den mån annat ej följer
av särskilda reglementen. De för den slutna sinnessjukvården gällande
reglerna återfinnes väsentligen i sinnessjuklagen den 19 september 1929
och stadgan samma dag angående sinnessjukvården i riket. Även i fråga
om sinnessjukhusen finnes vissa särbestämmelser för Stockholms, Göteborgs
och Malmö städers sjukhus.
Av de i nämnda författningar upptagna bestämmelserna må här återgivas
följande rörande landstings och kommuners sjukvårdande verksamhet.
Ledningen av landstings hälso- och sjukvårdande verksamhet skall, i
den mån icke genom lag eller författning annorlunda föreskrives, efter
landstingets bestämmande utövas av en gemensam nämnd, kallad hälsooch
sjukvårdsstyrelse, eller ock av en särskild hälsovårds- och en särskild
sjukvårdsstyrelse. Kommun, som driver sjukhus, är pliktig att åt lämplig
kommunal nämnd eller annat organ uppdraga att vara sjukvårdsberedning
med skyldighet att utöva den centrala ledningen av kommunens sjukhusväsende.
Den närmaste tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av
ett sjukhus ankommer på en direktion, vilken utses av den som driver
sjukhuset. I direktionen för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund
ingår emellertid även vissa av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter. Sjukvårdsstyrelse
resp. sjukvårdsberedning kan utgöra direktion för ett eller
flera sjukhus, för vilkas driftkostnad huvudmannen i sista hand svarar.
Särskild gemensam direktion för två eller flera sådana sjukhus kan också
finnas. Lasarettsläkare och annan läkare med motsvarande ställning utnämnes
av Konungen. Sjukstuguläkare vid sjukstuga med högst 30 vårdplatser
samt tuberkulossjukstuguläkare, epidemisjukstuguläkare och för
sjukvård ansvarig läkare vid anstalt för kroniskt sjuka tillsättes av sjukvårdsstyrelse
resp. sjukvårdsberedning. Även underläkare tillsättes av
nu nämnda organ genom förordnande på viss tid. Förordnande att i anledning
av vakans eller tjänstledighet uppehålla underläkartjänst meddelas,
efter det vederbörande lasarettsläkare eller motsvarande läkare erhållit
tillfälle att yttra sig, av direktionen eller för kortare tid å direktionens
vägnar av dess ordförande. Kan legitimerad läkare ej erhållas såsom
vikarie ankommer det dock på medicinalstyrelsen att förordna vikarie.
* Medicinalstyrelsens skrivelse
Medicinalstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att styrelsen årligen meddelar
ett mycket stort antal förordnanden för medicine kandidater att uppe
-
o
Kung!. Maj:ts proposition nr 16b år 1956
hålla läkartjänster av olika slag. Största delen av dessa förordnanden avser
tjänster som tillförordnad underläkare eller extra läkare vid landstingens
och de utanför landstingen stående städernas sjukhus. Antalet dylika förordnanden
brukar uppgå till omkring 1 600 varje år. Enligt styrelsens
mening skulle en betydande administrativ förenkling vinnas om sjukhushuvudmännen
finge befogenhet att själva meddela förordnande i dessa
fall. Några sakliga betänkligheter mot att medicinalstyrelsen bemyndigades
delegera förordnanderätten till huvudmännen anser styrelsen icke behöva
möta, om delegationen sker under angivande bl. a. av de minimikrav
i fråga om utbildning som sökanden måste uppfylla. I de fall då legitimerad
läkare ej kunnat erhållas till ifrågavarande tjänster förordnas f. n.
regelmässigt medicine kandidat att uppehålla tjänsten, om han avslutat
för avläggande av medicine licentiatexamen föreskriven tjänstgöring i medicin
och kirurgi utom assistenttjänstgöring. Då det torde erbjuda vissa
svårigheter för huvudmännen att pröva om en sökande uppfyller minimikraven,
föreslår medicinalstyrelsen, att de medicine kandidater, som fyller
av styrelsen fastställda fordringar för erhållande av läkarförordnande,
skall äga att på vederbörande fakultets eller högskolas kansli erhålla bevis
härom. Den som företer sådant bevis skulle alltså kunna av sjukhushuvudmannen
förordnas att uppehålla i bemyndigandet angiven läkartjänst.
I skrivelsen påpekar medicinalstyrelsen emellertid, att det någon gång
inträffar att en medicine kandidat, oaktat han fyller de formella kraven,
icke lämpligen bör erhålla förordnande av här avsett slag. Styrelsen anser
sig därför vara nödsakad att finna någon utväg, varigenom styrelsen kan
förhindra att olämplig person förordnas. Detta tänker sig styrelsen kunna
ske genom att styrelsen i cirkulärskrivelse till huvudmännen angiver vilka
som icke bör komma i fråga till förordnande. Bland annat av denna anledning
bör enligt styrelsens mening rätten att förordna medicine kandidater
begränsas till sjukvårdsstyrelserna resp. sjukvårdsberedningarna och
icke utsträckas till sjukhusdirektionerna.
Medicinalstyrelsen förklarar, att det av styrelsen föreslagna förfarandet
förutsätter sådan ändring i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten,
att läkarbehörighet kan vinnas även genom förordnande som meddelats
efter medicinalstyrelsens bemyndigande. Då det enligt styrelsen är önskvärt
att berörda decentralisering genomföres så snart ske kan, föreslår
styrelsen, att lagändringen får träda i kraft den 1 maj eller den 1 juni 1956.
Remissyttrandena
Att medicinalstyrelsens förslag innebär en betydande administrativ förenkling,
vitsordas i de flesta remissvaren. Flertalet remissinstanser finner
icke heller några betänkligheter möta mot den föreslagna lösningen. En
skiljaktig ledamot av medicinska fakulteten i Uppsala anser det dock uteslutet,
att decentralisering av förordnanderätten skall få ske och hävdar
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1956
att i stället skärpt prövning av ärendena är av nöden. Beträffande vissa
detaljspörsmål har en del synpunkter anförts, vilka beröres i det följande.
Vad först angår frågan till vilket organ befogenheten
att meddela förordnanden som här avses bör delegeras godtages
allmänt förslaget att sjukvårdsstyrelserna resp. sjukvårdsberedningarna
får denna befogenhet. Universitetskanslern och medicinska fakulteten i
Lund påpekar dock, att delegeringen, såvitt avser Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund, bör ske till vederbörande sjukhusdirektion.
Rörande handläggningen av ifrågavarande ärenden betonar Sveriges
läkarförbund nödvändigheten av att garanti erhålles för att medicine
kandidat förordnas endast i det fall att legitimerad läkare ej kan anskaffas.
För att detta skall säkerställas föreslår förbundet att ledigblivna
vikariat undantagslöst anmäles till Sveriges yngre läkares förenings vikariatsförmedling.
Tillfredsställande kontroll av sökandens kompetens anses av flertalet
remissinstanser kunna ernås genom det föreslagna kompetensbeviset.
Kvacksalveriutredningen uttalar emellertid att icke varje medicine
kandidat, som erhållit kompetensbevis, utan vidare bör kunna få förordnande
av vad slag som helst. Någon särskild föreskrift i detta hänseende
finner utredningen dock icke erforderlig, då det kan antagas att vederbörande
överläkare vid sitt ställningstagande i ärendet beaktar sökandens
kvalifikationer. Utredningen påpekar i detta sammanhang, att läkarbehörighet
på grund av förordnande alltid i princip är oinskränkt och således
gäller icke endast på den avdelning förordnandet avser eller den specialitet
avdelningen kan företräda.
Medicinska fakulteten i Lund finner det riktigast, att medicine kandidat
som önskar läkarförordnande får förete utdrag ur fakultetens examensjournaler
samt att sökandens behörighet prövas av den förordnande myndigheten.
Utfärdandet av kompetensbeviset torde enligt karolinska institutets rektorsämbete
icke komma att för fakultetsexpeditionerna resp. karolinska
institutets kansli medföra någon nämnvärt ökad arbetsbelastning.
Universitetskanslern och medicinska fakulteten i Göteborg förordar att
ett formulär till beviset utarbetas av medicinalstyrelsen i samråd med
kanslersämbetet.
Den av medicinalstyrelsen antydda lösningen att genom cirkulärskrivelser
till huvudmännen förhindra att olämpliga medicine
kandidater får förordnande synes karolinska institutets
rektorsämbete mindre tilltalande. Ämbetet anför vidare härom.
Även om cirkulären få konfidentiell karaktär, fäster ett sådant förfarande
ovedersägligen ett visst uppseende vid det föreliggande förhållandet,
vilket icke är fallet vid begagnande av nuvarande förordnandemetod.
Rektorsämbetet finner det emellertid i likhet med medicinalstyrelsen nöd
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1956
vändigt, att medicinalstyrelsen i enstaka fall kan förhindra förordnande,
och den av rektorsämbetet förebragta omständigheten torde icke böra tillmätas
avgörande betydelse i ärendet.
Departementschefen
Av vad jag tidigare anfört framgår, att förordnande av medicine kandidater
såsom vikarier på läkartjänster vid de av landstingen och vissa städer
drivna sjukhusen bereder medicinalstyrelsen avsevärt arbete varje år. Styrelsen
föreslår nu, att den skall få bemyndiga landstingens sjukvårdsstyrelser
och kommunernas sjukvårdsberedningar att meddela sådana förordnanden.
Medicinalstyrelsen skulle härigenom kunna avlastas dessa ärenden,
och samtidigt skulle en betydande förenkling i förfarandet vinnas.
Jag anser det angeläget, att varje möjlighet till förenkling i administrationen,
som icke medför minskad säkerhet, tillvaratages. Sjukvårdsstyrelserna
och sjukvårdsberedningarna har redan nu att förordna underläkare
vid sjukhusen och vikarier för dem, då legitimerad läkare finnes att tillgå.
Legitimationen innebär givetvis en viss garanti för att vederbörande är kompetent
för tjänsten. Därest motsvarande garanti kan skapas för att de medicine
kandidater som ifrågakommer till förordnande besitter erforderlig
kompetens, synes mig intet vara att erinra mot en delegering av förordnanderätten.
Under remissbehandlingen har i stort sett icke heller några
invändningar gjorts häremot.
Medicinalstyrelsen förordnar f. n., då till vikarie för underläkare eller såsom
extra läkare föreslagits medicine kandidat, regelmässigt sådan medicine
kandidat som fullgjort viss för medicine licentiatexamen föreskriven
tjänstgöring i ämnena medicin och kirurgi. Någon närmare prövning av
vederbörandes kvalifikationer i övrigt äger sålunda i allmänhet icke rum.
Däremot förekommer det någon gång att styrelsen, oaktat en sökande till
vikariatsförordnande fyller de formella kraven, underlåter att förordna honom,
emedan styrelsen fått kännedom om förhållanden som gör att sökanden
icke lämpligen bör erhålla läkarförordnande. Enligt vad som upplysts
mig är dessa fall ytterligt sällsynta.
Mot delegering av förordnanderätten torde hinder icke möta ur säkerhetssynpunkt.
Konstaterandet att sökanden uppfyller de fordringar i utbildningshänseende
som anses böra ställas för läkarförordnande kan nämligen
lika väl göras av annat organ än medicinalstyrelsen, i synnerhet om,
såsom styrelsen föreslagit, sökanden sättes i tillfälle att förete vederbörligt
bevis om denna sin kompetens. Och medicinalstyrelsen torde även efter
en delegering kunna förhindra att en för läkarförordnande visserligen
formellt kompetent men likväl olämplig person får tjänstgöra som läkare.
Den väg medicinalstyrelsen anvisat härför, nämligen att i cirkulärskrivelse
till de organ som bemyndigats förordna Iäkarvikaricr ange medicine kandidat
som icke bör komma i fråga till förordnande, kan jag emellertid
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 161 år 1956
icke godtaga. Det måste beaktas att sådant bekantgörande för den enskilde
kan bli av långt mera genomgripande betydelse än om han blott förbigås
vid förordnande. Problemet synes mig i stället böra lösas på det sättet, att
de organ till vilka förordnanderätten delegerats i tveksamma fall inhämtar
medicinalstyrelsens mening innan förordnande meddelas samt att medicinalstyrelsen
fortlöpande granskar uppgifter om meddelade förordnanden
och vid behov ingriper däremot. I samband med bemyndigande torde medicinalstyrelsen
därför böra utfärda föreskrifter om samråd m. m.
Med angivna reservation kan jag ansluta mig till medicinalstyrelsens av
flertalet remissinstanser biträdda förslag. Delegeringen av förordnanderätten
torde, såsom påpekats i ett par remissyttranden, såvitt avser förordnanden
vid Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, böra ske till vederbörande
sjukhusdirektion. I övrigt bör ifrågavarande bemyndigande lämnas landstingens
sjukvårdsstyrelser och de utanför landsting stående städernas sjukvårdsberedningar
eller motsvarande organ. Den härpå grundade befogenheten
torde böra begränsas till sådana tjänster, för vilka den med kompetensbeviset
avsedda utbildningen anses tillräcklig.
Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter
och anvisningar rörande fordringar för nämnda kompetensbevis och
förfarandet i övrigt vid förordnande varom nu är fråga. Därvid torde de
synpunkter som framkommit under remissbehandlingen och som här icke
behandlats kunna beaktas.
Enligt läkarbehörighetslagens nuvarande lydelse kan behörighet att utöva
läkarkonsten icke vinnas genom ett efter medicinalstyrelsens bemyndigande
av annat organ meddelat förordnande att uppehålla läkartjänst. För genomförande
av medicinalstyrelsens förslag kräves därför sådan ändring i sagda
lag att behörighet även tillkommer den som förordnats på nyssnämnda sätt.
Förslag till författningsändring med denna innebörd har uppgjorts inom
inrikesdepartementet. För att förordnande av semestervikarier under instundande
sommar skall kunna ske i den här föreslagna ordningen torde
ändringen böra träda i kraft redan den 1 juni 1956.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda, inom inrikesdepartementet upprättade förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 (nr 362)
om behörighet att utöva läkarkonsten, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av detta protokoll.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bert A. Edberg
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här utelämnats.
Kungl. May.ts proposition nr 16b år 1956
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakonnnet utdrag av protokoll över
inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 16 mars
1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915
(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsfiskalen Stig Nordlund.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 snml. Nr 16b
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 16i år 1956
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
anmäler t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Hjalmar Nilson, lagrådets den 28 mars 1956 avgivna utlåtande över det
den 16 mars 1956 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att
utöva läkarkonsten samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingvar Mellquist
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 56
604229