Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
1
Nr 160
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården; given Stockholms
slott den 6 april 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Hj. R. Nilson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i de för rätt till statsbidrag till
folktandvård stadgade föreskrifterna om tjänstgöringstiden för tandläkare
inom folktandvården.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 160
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1956.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjalmar
Nilson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmäler
t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hjalmar Nilson, fråga om
tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården samt anför därvid
följande.
Sedan enighet icke kunnat ernås vid löneförhandlingar mellan svenska
stadsförbundet och Sveriges tandläkarförbund avseende arbetstiden m. in.
för tandläkare inom de landstingsfria städernas folktandvård, hemställde
parterna i gemensam skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 september 1953 om
en allsidig utredning, huruvida skäl kunna anses föreligga att ändra nu såsom
villkor för statsbidrag och anslutning till statens pensionsanstalt stadgade
tjänstgöringstider för inom folktandvården verksamma tandläkare.
Parterna förklarade sig ense om att de beslut, som statsmakterna på grund
av utredningen kunde komma att fatta, skulle i fråga om tjänstgöringstiderna
för tandläkare inom de landstingsfria städernas folktandvård vara
avgörande, i den mån icke enligt parternas samstämmiga uppfattning speciella
förhållanden motiverade annat.
Genom beslut den 13 november 1953 föreskrev Kungl. Maj :t, att framställningen
skulle överlämnas till 1951 års pensionsutredning för att av utredningen
tagas i beaktande i samband med utredningsuppdragets fullgörande.
Sedermera anhöll tandläkarförbundet ånyo om en utredning med uppgift
att utröna de lämpligt avvägda tjänstgöringstiderna för tandläkare
inom folktandvården. Sedan Kungi. Maj :t den 29 april 1955 bemyndigat
chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag
att verkställa utredning av frågan om tjänstgöringstiden för tandläkare
inom folktandvården och därmed sammanhängande spörsmål, tillkallade
departementschefen den 10 juni 1955 byråchefen i försvarets fabriksstyrelse
J. T. A. Broomé att verkställa utredningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 ur 1956
3
Med skrivelse den 18 november 1955 har utredningsmannen överlämnat
en promemoria i ämnet.
Över promemorian har utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen, statskontoret,
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet,
Sveriges tandläkarförbund samt Sveriges tandvårdsinspektörförening.
Gällande bestämmelser m. m.
De huvudsakliga bestämmelserna rörande folktandvården är meddelade i
kungörelsen den 22 september 1950 angående statsbidrag till folktandvård
(nr 605; ändr. nr 238/1951). Uppgiften att organisera och handha folktandvården
är anförtrodd åt landstingen resp. städerna utanför landsting. Ledningen
av folktandvården skall inom varje landstingsområde utövas av den
hälsovårdsstyrelse, varom stadgas i lagen om landsting. Landstingsområde
skall för folktandvårdens ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt i
enlighet med en av medicinalstyrelsen godkänd plan. I varje distrikt skall
finnas minst en fast tandpoliklinik, där som regel behandling meddelas
såväl barn som vuxna. I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden
eller andra särskilda omständigheter så erfordras, må
tillika inrättas en eller flera annextandpolikliniker ävensom polikliniker
för ambulatorisk tandvård. Tandpoliklinik må dessutom, där så befinnes
erforderligt, anordnas å anstalt. Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna
skall finnas en för varje landstingsområde gemensam centraltandpoliklinik.
Tandläkarbefattningarna inom folktandvården är
I. Tandläkare inom distrikts- och anstaltsvård:
tandvårdsinspektör, förste distriktstandläkare (föreståndare), distriktstandläkare,
tillika föreståndare, och distriktstandläkare.
II. Tandläkare vid centraltandpoliklinik:
lasareitstandläkare, biträdande lasarettstandläkare och assistenttandläkare.
III. Tandläkare med viss odontologisk specialitet.
Löne- och anställningsvillkor samt frågor om semestertidens längd för
inom folktandvården anställda tandläkare regleras i princip genom avtal
mellan huvudmännen och de anställdas organisationer. I fråga om arbetstid
och pensionering gäller dock vissa författningsbestämmelser.
Statsbidrag. Enligt tidigare gällande statsbidragskungörelse (nr 358/1938)
var distriktstandläkare skyldig att årligen prestera minst 1 900 arbetstimmar,
varav minst 1 000 timmar skulle ägnas barntandvården. I nu gällande
kungörelse stadgas, att inom folktandvården fast anställd tandläkares arbetstid
skall utgöra i genomsnitt 42 timmar i veckan. Undantag härifrån
gäller beträffande tandvårdsinspektör, som icke är heltidstjänstgörande
inom folktandvården. Efter medgivande av medicinalstyrelsen i varje särskilt
fall må vidare inom folktandvården anlitas tandläkare med kortare
arbetstid än som kräves för fast anställning. Minst 55 % av den samman
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
lagda årliga arbetstiden för tandläkarna inom tandvårdsdistrikt skall i princip
ägnas åt organiserad barntandvård.
I övergångsbestämmelser till kungörelsen föreskrives bl. a. att, om av
kommun anordnad skoltandvård övergår i folktandvården, tandläkare, som
den 31 december 1950 innehade fast pensionsberättigande anställning inom
kommunens skoltandvård och som har kortare arbetstid än i genomsnitt
42 timmar för vecka, därest överenskommelse ej kan träffas om heltidsanställning,
må erhålla fast anställning inom folktandvården med bibehållen
tjänstgöringstid.
Till landstingens kostnader för folktandvården utgår driftbidrag med 16
kronor om året för varje barn, som erhåller systematisk behandling.
För heltidstjänster inom landstingens folktandvård tillämpas f. n. genomgående
en arbetstid av i genomsnitt 42 timmar per vecka, och statsbidrag
utgår till samtliga landsting.
Stad utanför landsting äger åtnjuta driftbidrag med 8 kronor om året för
varje barn, som erhåller systematisk behandling. Som villkor för driftbidrag
gäller, att tandvård inom staden meddelas i enahanda omfattning
och på motsvarande villkor, som stadgats beträffande landstingsområdena,
samt att stadens tandvård är anordnad på sätt som av medicinalstyrelsen
godkännes.
I enlighet med i 1955 års statsverksproposition (XI, s. 339) gjord framställning
bemyndigades Kungl. Maj:t (rd. skr. nr 11) att vid beviljande av
statsbidrag till folktandvård i stad utanför landsting tills vidare medgiva
de avvikelser från eljest gällande grunder, som bedömdes oundgängligen
nödvändiga. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t den 17 juni
1955 vid beviljande av statsbidrag till folktandvård åt Stockholms stad förklarat
hinder icke möta mot att staden — i avbidan på resultatet av utredningen
av frågan om tjänstgöringstiden för tandläkare inom folktandvården
— finge bibehålla vissa kortare tjänstgöringstider för de i stadens
tjänst anställda tandläkarna.
Göteborg, Malmö och Norrköping åtnjuter statsbidrag till sin folktandvård,
oaktat även här kortare tjänstgöringstider tillämpas än vad statsbidragskungörelsen
föreskriver. För Göteborgs del har de kortare tjänstgöringstiderna
grundats på ett beslut av Kungl. Maj :t den 4 oktober 1946,
vari Kungl. Maj :t förklarade sig ej ha något att erinra mot att medicinalstyrelsen
bifölle en av staden gjord hemställan att få bibehålla vissa då
gällande kortare tjänstgöringstider för de i stadens tjänst anställda tandläkarna.
Enligt Kungl. Maj :ts medgivanden den 17 juni resp. den 12 september
1955 skall hinder icke heller möta mot att Norrköpings och Malmö
städer i avbidan på resultatet av förenämnda utredning bibehåller vissa
kortare tjänstgöringstider för tandläkarna inom dessa städers folktandvård.
Gällande tjänstgöringstider för folktandvårdens tandläkare i städerna
utanför landsting framgår av följande tablå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
Stad |
Befattning |
Antal timmar |
Semester |
Stockholm |
tandläkare vid skolorna |
42 |
ferier |
tandläkare vid Eastmaninstitutet |
samt |
||
vid distriktstandpoliklinikerna |
40 |
semester |
|
Göteborg |
tandläkare i barntandvård |
36 |
ferier |
tandläkare i blandad tandvård |
40 |
semester |
|
Malmö |
tandläkare i barntandvård |
36 |
semester |
tandläkare i blandad tandvård |
40 |
semester |
|
Norrköping |
samtliga tandläkare |
40 |
semester |
Hälsingborg |
samtliga tandläkare |
42 |
semester |
Gävle |
samtliga tandläkare |
42 |
semester |
Pensionering. Redan år 1938 meddelades föreskrifter om delaktighet i
statens pensionsanstalt för ordinarie distriktstandläkare, till vilkas avlöning
staten lämnade bidrag, ävensom för fast anställda tandläkare vid landstingsområdes
centraltandpoliklinik. I båda fallen krävdes en årlig arbetstid
av minst 1 900 timmar. Fr. o. in. den 1 juli 1945 bereddes jämväl fast
anställda tandläkare inom folktandvården i städer utanför landsting möjlighet
att vinna delaktighet i pensionsanstalten. Härför gällde samma villkor
och bestämmelser som för landstingen.
I samband med genomförandet av ändringarna i folktandvårdens organisation
den 1 januari 1951 gjordes vissa ändringar jämväl i pensionsbestämmelserna.
Dessa ändringar i SPA-reglementet innebar till att börja
med att tjänstebenänmingen lasarettstandläkare infördes i stället för den
tidigare benämningen föreståndare för centraltandpoliklinik. Samtidigt hänfördes
befattningarna såsom lasarettstandläkare till pensionsgrupp A, innebärande
obligatorisk pensionsrätt för nämnda tjänstemän.
De väsentligaste ändringarna i SPA-reglementet sammanhängde med den
i statsbidragskungörelsen genomförda omläggningen av arbetstidsvillkoren
till att omfatta i genomsnitt 42 timmar per vecka. I den i 39 § reglementet
intagna uppräkningen av befattningar, som tillhörde reglementets tillämpningsområde,
ersattes det tidigare villkoret om skyldighet att tjänstgöra
minst 1 900 timmar årligen med krav på heltidsanställning för andra tandläkare
än lasarettstandläkare. Dessa befattningar blir förenade med pensionsrätt
först efter det att befattningarna på framställning av huvudmannen
registrerats hos pensionsanstalten. Härtill må anmärkas, att jämlikt 3 § 1
mom. SPA-reglementet befattning, tillhörande grupp B, icke må registreras
med mindre befattningen är av stadigvarande art och avsedd för tjänstgöring
under så stor del av året och i sådan omfattning, som kan anses normal
för den verksamhet vid vilken befattningen är inrättad.
Anslutning till statens pensionsanstalt har icke medgivits för tandläkare
i städer med kortare tjänstgöringsskyldighet än 42 timmar i veckan och
ej heller för tandläkare, vilkas tjänstgöringsskyldighet ulgör 42 timmar per
vecka under den lid av året då skolundervisning pågår men vilka under
återstående tid åtnjuter ferier.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1056
Utredningsmannens förslag
Utredningsmannen har förutsatt sin uppgift vara att utreda lämpligt
avvägd arbetstid vid heltidsanställning av de befattningshavare, varom
fråga är. Vid utredningen har beaktats de olika förhållanden som för tjänster
av olika slag kan föreligga, exempelvis med hänsyn till klientelets sammansättning.
Huruvida och i vad mån anställning med avkortad tjänstgöring
lämpligen bör förekomma för tandläkare inom folktandvården är
ett spörsmål som ansetts ligga utom uppdraget. Utredningsmannen har ej
heller till bedömande upptagit frågan, huruvida såsom villkor för statsbidrag
i framtiden liksom f. n. bör uppställas krav på en minimitjänstgöring.
Den arbetstid, som i anledning av utredningsmannens förslag kommer
att fastställas för heltidsanställda tandläkare inom folktandvården,
torde med nu gällande bestämmelser komma att utgöra förutsättning för
SPA-anslutning av tandläkarna. Om gällande bestämmelser bör ändras för
att möjliggöra pensionsanslutning även av deltidsanställda är en fråga, som
ligger under 1951 års pensionsutrednings bedömande.
Utredningsmannen har ansett förslitnings- och påfrestningsgraden i yrket
vara av avgörande betydelse, när det gäller att taga ställning till frågan
om arbetstidens längd för en viss yrkesgrupp. För utredningsmannen har
det därför framstått som ett önskemål att få denna fråga belyst i vad angår
tandläkarna inom folktandvården.
I första hand har därvid frågan om medellivslängden för dessa tandläkare
stått i blickpunkten. En av professorn C.-E. Quensel år 1955 verkställd utredning
i detta hänseende gällande tandläkare och läkare visar, att medellivslängden
för manliga tandläkare ungefär motsvarar medellivslängden
inom samhället i övrigt. För manliga läkare är medellivslängden enligt utredningen
kortare. För kvinnliga läkare och tandläkare föreligger en markant
underdödlighet. Den gjorda undersökningen avser emellertid tandläkare
i allmänhet och är icke specificerad på privatpraktiserande tandläkare
och tandläkare i folktandvården, liksom ej heller på tandläkare
med barntandvård å ena sidan och andra tandläkare å andra sidan. I själva
verket utgör folktandvårdens tandläkare en minoritet i utredningsmaterialet.
En specialbedömning av dödligheten hos tandläkarna i folktandvården
försvåras dels av förekommande förflyttningar mellan folktandvård och
privatpraktik, dels ock av att folktandvården är en relativt ny verksamhetsgren
inom tandvården. Med utgångspunkt från den Quenselska utredningen
skulle dock tandläkaryrket som sådant icke vara särskilt förslitande.
Utredningsmannen har även övervägt att utföra en undersökning om
sjukledigheternas omfattning hos tandläkarna i folktandvården. I andra
sammanhang gjorda undersökningar visar, att sjukfrekvensen inom olika
yrken företer betydande variationer icke blott olika yrken emellan utan
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956 7
även inom ett och samma yrke på olika orter och på olika arbetsplatser
inom samma ort; tjänstemännens kön, civilstånd, fördelning på olika åldrar
samt vissa andra faktorer inverkar även. Inom folktandvården finns f. n.
något mer än 1 300 tandläkare. Dessa är emellertid spridda inom hela organisationen
i oftast mycket små grupper, vilket naturligen ogynnsamt påverkar
en analys av förekommande sjukledigheter. För att en sådan undersökning
skall ha värde, måste det vara fråga om en betydligt större grupp
anställningshavare på en och samma arbetsplats, varjämte det gäller att
utföra liknande undersökningar inom andra yrken för att erhålla jämförelsematerial.
Utredningsmannens syn på värdet av en sådan undersökning
har även bestyrkts av ett synnerligen begränsat utredningsmaterial,
som ställts till utredningsmannens förfogande. Vissa undersökningar av förekommande,
med barntandvården speciellt förknippade sjukdomar —främst
muskel- och ryggsjukdomar — hos tandläkarna har också gjorts, inen dessa
är för ofullständiga för att vara till nytta för utredningsmannen, varjämte
även här jämförelsematerial saknas från andra yrkesgrupper.
Det har slutligen framhållits, att utförda arbetsprestationer per tidsenhet
skulle vara mindre vid eu längi''e arbetstid än vid en kortare på grund av
uttröttning i arbetet. Med hänsyn härtill har det ifrågasatts, om icke en
undersökning av arbetsprestationerna på tandpolikliniker med olika arbetstid
eller olika belägenhet skulle kunna tjäna till vägledning för utredningsmannen.
Då emellertid prestationerna är beroende av en mångfald olika
individuella faktorer, som ej äger något samband med arbetstiden, torde en
sådan undersökning vara av mycket begränsat värde i detta sammanhang.
Utredningsmannen har därför avstått från att verkställa en prestationsundersökning.
Sammanfattningsvis konstateras, att den gjorda dödlighetsundersökningen
tyder på att tandläkaryrket såsom sådant genomsnittligt sett icke skulle
vara mer förslitande än andra yrken men att det icke torde vara möjligt att
enbart på grundval av statistiskt material bedöma förslitningsgraden hos
tandläkare inom folktandvården i jämförelse med andra tandläkare eller
med andra yrkesgrupper med akademisk utbildning. Ännu mindre finns någon
grund för en motsvarande jämförelse mellan tandläkare med uteslutande
barnlandvård och andra tandläkare inom folktandvården. Samma
omdöme gäller en jämförelse mellan tandläkare anställda hos landsting
å ena sidan samt hos de landstingsfria städerna å den andra.
För att kunna bilda sig en uppfattning om den arbetstid, som kan anses
vara lämpligt avvägd för tandläkare inom folktandvården, har utredningsmannen
ansett det nödvändigt att på platsen genom egna studier undersöka
arbetsförhållandena in. in. för dessa tandläkare. I detta syfte har utredningsmannen
företagit studiebesök vid tandpolikliniker in. in. i Stockholm,
Göteborg, Falun, Stora Skedvi och Sigtuna. Utredningsmannen har
därvid funnit att arbetets utförande kräver koncentration på uppgiften.
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
Operationsfältet är litet, och patienterna är ofta i ett spänningstillstånd.
Den omständigheten att fråga är om företagande av ingrepp å mänskligt
material och därtill i huvudet i ständig närhet av livsviktiga organ påkallar
särskild försiktighet från tandläkarnas sida. Under arbetets utförande
tvingas tandläkarna också att i stor utsträckning inta ensidiga kroppsställningar.
Det arbete, som ulföres å det vuxna klientelet, är av mera omväxlande
natur än barntandvården, som till alldeles övervägande del omfattar
tandfyllningsarbeten. Genom den förekommande variationen i arbetsuppgifterna
inom vuxentandvården måste tandläkarna vid utövandet av denna
tandvård i större omfattning än inom barntandvården ändra ställning i
arbetet, något som torde medföra att vuxentandvården blir något mindre
fysiskt påfrestande än barntandvården. För utredningsmannen har framhållits
angelägenheten av en differentiering av arbetstiden mellan tandläkare
i barntandvård och andra tandläkare, varvid förutom monotoniteten
i barntandvården och den ensidiga arbetsställningen åberopats den särskilda
psykiska press, som en barntandläkare skulle vara utsatt för på
grund av det alldeles speciella spänningstillstånd, som ofta utmärker de
unga patienterna och som kan ta sig uttryck i t. ex. gråt och häftiga rörelser.
Utredningsmannen har vid sina studiebesök också funnit barntandvården
i viss utsträckning vara mera psykiskt påfrestande än vuxentandvården.
Detta konstaterande begränsas emellertid i huvudsak till den tandvård,
som meddelas barn i förskolåldern, psykiskt efterblivna och psykolabila
barn ävensom spastiska barn. Barn, som blivit vana vid tandläkarbehandling,
synes i allmänhet icke vara mera svårbehandlade än vuxna.
Vuxentandvården synes vara helt jämförbar med den tandvård, som meddelas
av privatpraktiserande tandläkare med vuxentandvård.
Beträffande de privatpraktiserande tandläkarna skulle enligt en av Sveriges
tandläkarförbund nyligen utförd undersökning, avseende arbets- och
inkomstförhållandena under år 1954, den genomsnittliga arbetstiden per
år vara 1 850 timmar för tandläkare med examen år 1950 eller senare,
1 835 timmar för tandläkare med examen under åren 1940—1949, 1 825
timmar för tandläkare med examen under åren 1930—1939, 1 795 timmar
för tandläkare med examen under åren 1920—1929 samt slutligen 1 515
timmar för tandläkare med examen år 1919 eller tidigare. Den genomsnittliga
arbetstiden för samtliga tandläkare skulle enligt tandläkarförbundet
uppgå till 1 800 timmar per år.
Arbetstiden inom vårt land utgör för det stora flertalet arbetstagare 48
timmar per vecka. Denna arbetstid gäller även för i allmän tjänst anställda
arbetare samt i stort sett sådan tjänstemannapersonal, som icke har kontorsarbete
utan är att betrakta såsom driftpersonal, exempelvis flertalet
anställda inom de stora kommunikationsverken in. fl. För »kontorspersonal»
i allmän tjänst varierar arbetstiden i stort sett mellan 40 och 42
arbetstimmar per vecka, så att vissa arbetstagare inom ramen härför till
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1956
lämpar en arbetstid, andra en annan. En anställd hos exempelvis en kommunal
huvudman kan således ha en arbetstid av 40 timmar per vecka,
medan en statsanställd med exakt samma arbetsuppgifter har en två timmar
längre arbetsvecka. I viss utsträckning tillämpas en inskränkt arbetstid
under sommaren.
Det har gjorts gällande, att arbetstiden för tandläkare inom barntandvården
borde jämföras med arbetstiden för lärare. Utredningsmannen erinrar
härutinnan om att lärarnas ferier icke torde vara motiverade av rekreationsbehov
utan av skolorganisatoriska skäl. I övrigt framhålles, att lärarna
förutom lektionstiderna har en okontrollerad arbetstid, som varierar från
fall till fall. En i 1950 års lärarutrednings betänkande redovisad utredning
utvisade att — även om man helt bortsåg från den fackliga fortbildningen
— arbetstiden under terminerna överstege de för ämbetsverken normala
42 timmarna.
Arbetstidsutredningen, som icke tagit ställning till arbetstiden för folktandvårdens
tandläkare, har visat stor restriktivitet i fråga om att för vissa
yrkesgrupper föreslå avkortningar i den generellt gällande arbetstiden å
48 timmar i veckan. I stort sett har utredningen förordat en differentiering
av arbetstiden endast då fråga är om arbete, som utföres under vissa speciella
yttre betingelser, såsom natt- och skiftarbete, arbete under jord samt
arbete med risk för röntgenstrålning. Påfrestningsmomentet sammanhängande
med arbetet i och för sig har föranlett utredningen att föreslå en till
42 timmar i veckan minskad arbetstid endast i fråga om operationssköterskor.
Enligt utredningsmannens mening bör även då det gäller förvaltningspersonal
och med sådan personal likställda befattningshavargrupper en i
förhållande till den generellt gällande arbetstiden minskad arbetstid komma
i fråga endast då alldeles särskilda skäl föreligger. Ehuru utredningsmannen
vid sina studier av arbetsuppgifterna för folktandvårdens tandläkare funnit
arbetet vara påfrestande, har utredningsmannen dock icke funnit detsamma
så påfrestande, att för denna yrkesgrupp i allmänhet bör tillämpas en
kortare arbetstid än den som gäller för förvaltningspersonal.
Arbetstiden för den statliga förvaltningspersonalen utgör 42 timmar i
veckan, medan inom kommunal förvaltning denna tid ofta är något kortare.
Med hänsyn till att fråga är om statsunderstödd verksamhet synes övervägande
skäl tala för att i arbetstidshänseende anknyta till för statlig förvaltningspersonal
gällande arbetstidsbestämmelser. Utredningsmannen förordar
därför, att arbetstiden för folktandvårdens tandläkare fastställes till
42 timmar i veckan. Den redovisade arbetstiden för privatpraktiserande
tandläkare samt den verkställda dödlighetsundersök ningen synes tala för
alt denna arbetstid icke är olämpligt avvägd.
Ett undantag från huvudregeln synes dock vara motiverat. Detta gäller
sådana befattningar, vilka särskilt inrättats för tillgodoseende av tandvård
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1956
åt enbart förskolebarn, psykiskt efterblivna barn samt andra ur behandlingssynpunkt
svårhanterliga barn. Enligt utredningsmannens mening bör
för sådana tandläkarbefattningar arbetstiden bestämmas till 39 timmar i
veckan. Såvitt utredningsmannen kan bedöma skulle i huvudsak endast
tandläkarbefattningar vid Eastmaninstitutet i Stockholm ifrågakomma för
denna kortare arbetstid. Utredningsmannen har icke funnit några andra
undantag från den föreslagna huvudregeln om arbetstid vara motiverade.
Som en viktig del i arbetstidsfrågan ingår även problemet om tandläkarna
skall åtnjuta semester eller ferier. Att befattningshavare inom skolväsendet
åtnjuter ferier i stället för semester torde såsom nämnts bero på skolorganisatoriska
skäl. Fördenskull kan lärarbefattningarna icke anses vara deltidsanställningar,
även om för lärare i allmänhet arbetstiden för helt år är
mindre än för förvaltningspersonal. Om det av organisatoriska skäl anses
vara ändamålsenligt att vissa tandläkare specialiseras på barntandvård och
dessas arbetskraft icke lämpligen kan utnyttjas under skolbarnens ferier
eller del därav, bör enligt utredningsmannens uppfattning den omständigheten
att dessa tandläkare på grund härav kommer i åtnjutande av ferier
icke få föranleda till att de anses vara deltidsanställda. Om arbetstiden
under skoltiden fastställes till 42 timmar per vecka, kan det icke krävas
att den genom ferierna bortfallna arbetstiden kompenseras under skoltiden.
Då skulle nämligen enligt utredningsmannens mening arbetstiden under
skolåret bli för lång. Om sålunda såväl tandläkare med ferier som tandläkare
med semester måste anses som heltidsanställda tjänstemän, anser
utredningsmannen därmed icke dessa tjänstemän vara i prestationshänseende
likställda.
Utredningsmannen framhåller, att ett genomförande av förslaget nödvändiggör
en ändring av bestämmelserna om tandläkarnas arbetstid i kungörelsen
angående statsbidrag till folktandvården. Huruvida dessa bestämmelser
böra borttagas ur kungörelsen eller en anpassning bör äga rum till
vad utredningsmannen föreslagit i arbetstidshänseende är en fråga, vartill
såsom nämnts utredningsmannen icke tagit ställning. Om det framlagda
förslaget godkännes, borde möjlighet öppnas för anslutning till statens
pensionsanstalt även av heltidstjänster förenade med ferier. I vad mån för
dessa .tjänster skall fastställas andra bestämmelser om pensionsunderlag
än vad som f. n. gäller för folktandvårdens tandläkare är ett spörsmål,
som torde ligga utom utredningsmannens uppdrag.
För de tandläkare, vilka är semesterberättigade, förutsättes semestertidens
längd bli bestämd vid förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.
Yttranden
Beträffande det sätt på vilket utredningen genomförts anmärker Sveriges
tandläkarförbund, att utredningsmannen icke till behandling upptagit alla
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1956
31
de frågekomplex, som de berörda förhandlingsparterna önskat utredda, och
att utredningen icke kan anses vara allsidig. Särskilt kritiserar förbundet, att
utredningsmannen icke till bedömande upptagit frågan om statsbidragets
avhängighet av ar betstidsbestäm melserna.
Sistberörda spörsmål har givits en framskjuten plats i flera remissvar.
Såväl medicinalstyrelsen som tandläkarorganisalionerna yrkar i första
hand att bestämmelserna om arbetstidens längd skall utgå ur statsbidragskungörelsen.
Medicinalstyrelsen anför i detta hänseende.
Statsbidraget till folktandvårdens drift utgick till en början med visst
belopp per tandläkare. Numera bestämmes detsamma med hänsyn till antalet
barn, som under kalenderåret erhållit fullständig tandvård. Visserligen
inser styrelsen vikten av att den knappa arbetskraften på området
väl tillvaratages, men då det visat sig, att frågor av denna art bäst löses
vid förhandlingar mellan vederbörande parter, förordar styrelsen, att bestämmelserna
om arbetstidens längd utgår ur författningen.
Sveriges tandläkarförbund anser, att förbundets möjligheter att utöva
sin förhandlingsrätt de facto beskurits genom bestämmelserna om arbetstidens
längd. Samtidigt har huvudmännens möjligheter att reglera arbetstiden
på ett för tandvården ändamålsenligt sätt inskränkts och den kommunala
beslutanderätten åsidosatts. Tillbörlig hänsyn kan således ej tagas
till befattningarnas art, klientelets beskaffenhet, organisatoriska skäl och
rekryteringsmöjligheter. Den svårlösta förhandlingssituation, som huvudmännen
i de landstingsfria städerna och Sveriges tandläkarförbund befinner
sig i, hade med all säkerhet icke uppstått, om icke arbetstidsbestämmelser
varit intagna i författningen. — Tandläkarförbundet anser vidare,
att den i 39 § SPA-reglementet angivna definitionen av anslutningsbara
tandläkartjänster bör ändras så att ordet »heltidsanställd» utgår.
Sveriges tandvårdsinspektörförening erinrar om att 1946 års folktandvårdssakkunniga
föreslog inrättande av s. k. avkortade heltidstjänster för
barn- och ungdomstandvård för att därmed öka rekryteringen till folktandvården.
Föreningen, som beklagar att detta förslag ej vann riksdagens
gillande, finner det uppenbart, att en större variation av tandläkartjänsterna
inom folktandvården skulle verka främjande på rekryteringen och
att detta mål lättare skulle nås om frågan om arbetstiden bleve beroende
av förhandlingar mellan parterna och ej som nu författningsenligt reglerad.
Statskontoret å sin sida förutsätter att — vid en reglering av tjänstgöringstiden
för folktandvårdens tandläkare på grundval av föreliggande
utredning — såsom villkor för erhållande av statsbidrag till folktandvården
skall gälla, att huvudmännen iakttar meddelade bestämmelser rörande
arbetstidens omfattning. Någon dispens från föreskrifterna i detta hänseende
bör enligt statskontoret i fortsättningen icke lämnas.
Vad härefter angår frågan om en i och för sig skäligt avvägd arbetstid
för folktandvårdens tandläkare biträdes utredningsmannens förslag, att
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1956
arbetstiden i princip bör utgöra 42 timmar i veckan,
av medicinalstyrelsen, statskontoret samt styrelserna för svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet. Styrelsen för svenska landstingsförbundet
erinrar härvid om att frågan om arbetstidens längd prövats
av statsmakterna i samband med utfärdandet av gällande statsbidragskungörelse
och anser, att därefter icke någon omständighet inträffat som
kan motivera ändring.
Enligt medicinalstyrelsen torde för de befattningshavare, som redan nu
har fast anställning med kortare arbetstid, under en övergångstid särskilda
regler bli erforderliga.
Sveriges tandlåkarförbund kan icke godtaga förslaget om 42 timmars
arbetsvecka, då arbetstiden för förvaltningspersonal och därmed likställd
personal hos folktandvårdens huvudmän i allmänhet utgör 40 timmar per
vecka, ofta med viss nedsättning i form av sommartid. Det strider därför
enligt förbundets uppfattning mot utredningsmannens uttalade uppfattning
om tandläkaryrkets påfrestande natur, när han för denna grupp föreslår
fastställande av en arbetstid, som är längre än den för övrig tjänstemannapersonal
gällande. Några skäl att för vissa kommunala tjänstemän
tillämpa statliga regler ifråga om tjänstgöringstiden på den grund att för
verksamheten utgår statsbidrag kan icke anses föreligga. Om bestämmelser
rörande arbetstiden överhuvud taget skall förekomma i statsbidragsförfattningen,
bör detta enligt förbundets uppfattning ske genom anknytning
till för resp. huvudmän gällande tjänstereglementen och däri intagna föreskrifter
om arbetstiden för tjänstemän. Generell möjlighet måste dock
öppnas att, där så av organisatoriska eller andra skäl bedömes erforderligt,
kortare arbetstid må kunna överenskommas efter förhandlingar mellan
resp. huvudman och personalorganisation.
Även Sveriges t andvår dsinspektörförening anser, att huvudmännen i
första hand bör utöva inflytande över arbetstiden och att en jämförelse
med den arbetstid, som tillämpas för deras förvaltningspersonal, är mera
motiverad än en jämförelse med arbetstiden för den statliga förvaltningspersonalen.
Utredningsmaterialet synes föreningen i stort mer tala för
riktigheten av en förkortning av den nuvarande arbetstiden än för bibehållande
av densamma.
Förslaget om förkortad arbetstid för tandläkare med
viss barntandvård anser sig styrelsen för svenska stadsförbundet
kunna godtaga under förutsättning att detsamma kan komma att beröra
endast av utredningsmannen omnämnda tandläkarbefattningar vid Eastmaninstitutet.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet vill — under erinran att tjänster
med sådan kortare arbetstid icke kommer att finnas hos landstingen
— icke motsätta sig förslaget.
Medicinalstyrelsen anför.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är 1956
Systematisk vård av mjölktänderna måste upptagas i varje tandvårdsdistrikt,
så snart omständigheterna det medger. En förhållandevis omfattande
vård av 6-åringar har också redan kommit till stånd, och behandlingen
av förskolebarn kommer att i stigande grad ingå i distriktstandläkarnas
arbetsuppgifter. Under sådana förhållanden och med beaktande
av att barntandvården även i övrigt enligt allmän uppfattning är påfrestande
och då varje barntandläkare kommer att få omfattande arbetsuppgifter
inom småbarnstandvården, anser styrelsen det rimligt, att en uppmjukning
av bestämmelserna om tjänstgöringstidens längd kommer till
stånd icke blott i fråga om tandläkare för de av utredningsmannen angivna
kategorierna utan jämväl för övriga inom barntandvården heltidstjänstgörande
tandläkare. Antalet sådana tandläkare inom folktandvården torde
f. n. uppgå till omkring 100 inom landstingsområdena och omkring 225
i städer, ej tillhörande landsting, vartill kommer omkring 50 vid Eastmaninstitutet,
helt sysselsatta inom förskoletandvården. En särbestämmelse för
sådana barntandläkare, som har sin sysselsättning endast med barn i förskoleåldern,
psykiskt efterblivna och psykolabila barn ävensom spastiska
barn, finner styrelsen knappast motiverad.
För sådana tandläkartjänster, som är avsedda för enbart barntandvård,
rekommenderar styrelsen en till 40 timmar per vecka avkortad arbetstid.
Statskontoret finner icke anledning föreligga, att arbetstiden för tandläkare,
vilka meddelar tandvård åt ur behandlingssynpunkt svårhanterliga
barn, nedsättes till lägre timantal än det som f. n. tillämpas vid Eastmaninstitutet
eller 40 timmar i veckan.
Utredningsmannens förslag, att möjlighet bör öppnas för anslutning
till statens pensionsanstalt av heltidstjänster förenade
med ferier, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
remissyttranden.
Styrelsen för svenska stadsförbundet kan dock godtaga förslaget härutinnan
endast under den förutsättningen, att ifrågavarande tandläkartjänster
med ferier såväl i statsbidragshänseende som beträffande anslutningen till
statens pensionsanstalt jämställes med övriga heltidstjänster inom folktandvården.
Departementschefen
Det statliga driftbidraget till folktandvård utgår numera såväl till landsting
som till stad utanför landsting i förhållande till antalet fullständigt
behandlade barn. Om hänsyn tages endast härtill, kan det icke anses påkallat
att rätten till statsbidrag göres beroende av att de i folktandvården
anställda tandläkarna har viss minimiarbetstid. Vissa andra omständigheter
bör emellertid beaktas, när det gäller att bedöma, huruvida föreskrifter
om arbetstiden bör bibehållas såsom statsbidragsvillkor.
Bristen på tandläkare inom folktandvården är alltjämt kännbar. Av de
drygt 1 100 distriktstandläkartjänster, som fanns inrättade den 1 juli 1955,
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
uppehölls 364 av utlänningar, vilka förordnats som vikarier, och 291 av
stipendiater, medan 84 tjänster saknade innehavare eller vakansvikarie.
I syfte att stimulera rekryteringen till folktandvården föreslog 1946 års
folktandvårdssakkunniga (SOU 1948:53) bl. a. införande av s. k. avkortade
heltidstjänster med en årlig arbetstid av 1 300 arbetstimmar. Dessa
tjänster, vilka företrädesvis skulle avse barn- och ungdomstandvård, ansågs
lämpade för t. ex. gifta kvinnliga tandläkare. Vid anmälan av detta förslag
i propositionen nr 84/1950 fann sig dåvarande chefen för inrikesdepartementet
icke kunna biträda detsamma med hänsyn till att reformen befarades
på lång sikt komma att relativt sett minska antalet arbetstimmar inom
folktandvården. Riksdagen, som delade departementschefens farhågor på
denna punkt, anslöt sig till propositionen (statsutsk. uti. nr 166; rd skr
nr 302).
Vid verkställandet av den nu föreliggande utredningen angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården har utredningsmannen
ansett det falla utanför hans uppdrag att pröva, huruvida och i vad mån
anställning med avkortad tjänstgöring lämpligen bör förekomma. Ej heller
har han tagit ställning till om kravet på viss minimitjänstgöring bör bibehållas
såsom sta tsbidragsvillkor. Något nytt material ägnat att belysa detta
spörsmål har sålunda nu ej framkommit.
Självfallet har statsmakterna det största intresse av att folktandvården
fungerar så effektivt som möjligt och att dess fortsatta utbyggande till
att omfatta hela det svenska folket underlättas. Kunde ett upphävande av
arbetstidsföreskrifterna i statsbidragskungörelsen med skäl antagas verka
i sådan riktning, skulle jag därför icke tveka att tillstyrka detta. Härigenom
skulle emellertid möjligheter öppnas att inrätta både avkortade heltidstjänster
och deltidstjänster. Då riksdagen så sent som år 1950 avvisat förslag
om att införa sådana tjänster och intet nu framkommit som synes ge
anledning till ändrat ståndpunktstagande härutinnan, anser jag försiktigheten
bjuda, att det nuvarande kravet på heltidstjänstgöring tills vidare
bibehålies.
När det gäller att bedöma vad som skall kunna anses såsom en i och för
sig lämpligt avvägd arbetstid för folktandvårdens tandläkare, är det enligt
min mening tveksamt, om det överhuvud taget kan på objektiva grunder
fastslås, att en eller ett par timmars längre eller kortare tjänstgöringstid
per vecka skulle ha någon avgörande betydelse för den allmänna förslitnings-
och påfrestningsgraden i yrket. Emellertid har utredningsmannen
efter egna studier av hur arbetet bedrives på ett antal polikliniker och
behandlingsavdelningar inom folktandvården och på grundval av en nyligen
verkställd dödlighetsundersökning bland tandläkare in. m. ansett sig kunna
konstatera, att tandläkaryrket såsom sådant genomsnittligt sett ej skulle
vara mera förslitande än andra yrken och att den i gällande statsbidragskungörelse
fastställda arbetstiden av 42 timmar i veckan icke skulle vara
Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1956
15
olämpligt avvägd. Under sådana förhållanden anser jag mig böra förorda
utredningsmannens förslag, att föreskriften om 42 timmars tjänstgöring
per vecka i princip bibehålies för tandläkare inom folktandvården.
Sådan tandvård, som meddelas barn i förskoleåldern, psykiskt efterblivna
och psykolabila barn samt spastiska barn, har emellertid av utredningsmannen
befunnits mera psykiskt eller fysiskt påfrestande än annan tandvård
och därför ansetts motivera kortare arbetstid. För befattningar, som
inrättats för vård av enbart sådana ur behandlingssynpunkt svårhanterliga
barn, har utredningsmannen föreslagit, att arbetstiden bestämmes till 39
timmar i veckan. Mot detta undantag, som huvudsakligen endast skulle
komma att beröra ett antal befattningar vid Eastmaninstitutet i Stockholm,
har jag intet att erinra.
I de fyra största städerna utanför landsting har i vissa fall sedan lång
tid tillbaka tillämpats andra tjänstgöringstider än vad i statsbidragskungörelsen
förutsättes. Kungl. Maj :t har av 1955 års riksdag bemyndigats
att vid beviljande av statsbidrag till folktandvård i stad utanför landsting
tills vidare medgiva de avvikelser från eljest gällande grunder, som bedömdes
oundgängligen nödvändiga. Med stöd av detta bemyndigande har Kungl.
Maj :t för folktandvården i Stockholm bl. a. medgivit vissa organisatoriska
avvikelser från vad statsbidragsbestämmelserna föreskriver. Vidare har
Kungl. Maj :t förklarat hinder icke möta mot att Stockholm, Malmö och
Norrköping, i avbidan på resultatet av den nu verkställda utredningen bibehölle
vissa kortare tjänstgöringstider. För Göteborgs del har Kungl. Maj :t
redan tidigare förklarat sig ej ha något att erinra mot att vissa där gällande
kortare tjänstgöringstider tillämpades. Det skulle enligt min mening
vara alltför rigoröst att kräva, att nämnda städer för att bibehållas vid
rätten till statsbidrag skulle förlänga arbetstiden för redan anställda befattningshavare
inom folktandvården. Det av 1955 års riksdag lämnade
bemyndigandet torde därför i fortsättningen få utnyttjas för att medgiva,
att de fast anställda tandläkare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping,
som f. n. har kortare tjänstgöringstider än 42 timmar per vecka, tills
vidare må bibehållas vid dessa arbetstider.
Vid anmälan av proposition nr 84/1950 betonade departementschefen, att
frågan om semestertidens längd vore en förhandlingssak. Om semestern av
organisatoriska skäl utbytes mot ferier, bör detta enligt min mening icke
föranleda, att huvudmannen går förlustig rätten till statsbidrag.
För anslutning till statens pensionsanstalt torde för annan tandläkare
inom folktandvården än lasarettstandläkare alltjämt böra krävas heltidsanställning.
Vid tillämpningen av SPA-reglementet torde begreppet heltidsanställd
liksom hittills böra tolkas i anslutning till bestämmelserna om
arbetstiden i statsbidragskungörelsen.
Den av mig förordade ändringen av nämnda bestämmelser medför, att
tandläkarbefattning för tandvård åt enbart förskolebarn och andra ur be
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1956
handlingssynpunkt svårhanterliga barn, med vilken är förenad en tjänstgöringstid
av minst 39 timmar per vecka, skall kunna anslutas till pensionsanstalten.
Tandläkare som av organisatoriska skäl åtnjuter ferier bör vidare
betraktas som heltidsanställd vid tillämpningen av SPA-reglementet.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut i fråga om
den särskilda reglering, som kan komma att visa sig påkallad beträffande
pensionsförhållandena för här avsedda tandläkare med mindre omfattande
arbetstid räknat för år eller för vecka än den regelmässiga.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att godkänna av mig föreslagen ändring av grunderna för
statsbidrag till folktandvård.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Ingvar Mellquist
IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 56
604492