Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956
1
Nr 157
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring i
19A7 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, m. m.;
given Stockholms slott den 6 april 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogat förslag till kungörelse om ändring i 19A7 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 19A7 (nr A22),
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sigurd Lindholm
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändrad ordning för riksdagens medverkan vid
ändring i 1947 års pensionsreglementen för statens tjänstemän och arbetare
samt motsvarande reglementen för folkskolan och de högre kommunala
skolorna ävensom 1951 års förordning om ändrade bestämmelser rörande
avgångsåldern för civila statstjänstemän. Härjämte upptages förslag till
vissa ändringar i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, som påkallas
vid ett genomförande av de förslag till åtgärder för att underlätta
sysselsättandet i statens tjänst av partiellt arbetsföra m. in., som i annat
sammanhang underställts riksdagens prövning.
Vidare förordas i propositionen särskilda pensionsunderlag för vissa
tjänstemän inom den centrala försvarsförvaltningen och vid riksförsäkringsanstalten.
1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 157
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422)
Härigenom förordnas,
att till 2 § 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni
1947 skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av följande lydelse samt
att 6 § reglementet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §.
4 mom. Från reglementets tillämpning må ock genom beslut av Kungl.
Maj :t undantagas arbetare, som vid läkarundersökning i samband med hans
anställande befinnes vara partiellt arbetsför med oviss prognos beträffande
arbetshindret.
6 §.
Rätt att--— föreligger (ålderspension);
b) till följd av yrkesskada befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt utföra honom åliggande arbete och i den ordning Kungl.
Maj:t bestämmer prövats icke lämpligen böra överflyttas till annat arbete
i statens tjänst (invalidpension); eller
c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete och i den ordning
Kungl. Maj:t bestämmer prövats icke lämpligen böra överflyttas till
annat arbete i statens tjänst, dock under förutsättning att arbetaren vid anställningens
upphörande antingen under sammanlagt minst 5 år varit underkastad
detta reglemente eller andra tjänstepensionsbestämmelser eller
ock under sammanlagt minst tio år i statens tjänst innehaft sådan anställning,
som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla
(sjukpension).
I fråga--— föregående arbetsgivaren.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1956. 1
1 Senaste lydelse av 6 §, se 1955:343.
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 april
1956.
Närvarande :
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, vissa pensionsfrågor
och anför därvid följande.
I. Riksdagens medverkan vid ändringar i pensionsreglementena m. m.
I fråga om riksdagens medverkan vid utfärdandet av de nuvarande pensionsreglementena
gäller med undantag för SPA-reglementet och 1951 års
pensionsreglementen för präster, att de är till sin ordalydelse godkända av
riksdagen. Jämväl de ändringar, som senare vidtagits i pensionsreglementena,
har med nämnda undantag underställts riksdagen till sin ordalydelse.
Enahanda ordning för riksdagens medverkan vid utfärdande och ändringar
har tillämpats i fråga om förordningen om ändrade bestämmelser rörande
avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m. (nr 1951:335).
I angivna hänseenden föreligger en skillnad i förhållande till avlöningsreglementena.
Dessa är utfärdade i huvudsaklig överensstämmelse med förslag,
som godkänts av riksdagen. Kungl. Maj:t är härigenom oförhindrad
att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i nämnda
reglementen, såväl vid utfärdandet som därefter. Kungl. Maj:t har vidare —
utom i vad avser prästlönereglementet — bemyndigats att utan riksdagens
medverkan ändra avlöningsbestämmelserna, dels då riksdagens beslut i
organisations- eller anslagsfrågor föranleder tillägg till eller ändringar i
reglementenas bestämmelser, så framt dessa tillägg eller ändringar icke
avviker från de principer, på vilka reglementenas bestämmelser är byggda,
dels då skäl föreligger att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena
för vissa grupper av tjänstemän gällande bestämmelser till andra, i stort
sett likartade grupper, dels ock då skäl föreligger alt i samband med ändringar
och tillägg, som nyss sagts, vidtaga vissa modifikationer av gällande
bestämmelser.
Beträffande utfärdandet av och ändringar i SPA-reglementet och 1951
års pensionsreglementen för präster har förfarits på samma sätt som i fråga
om avlöningsreglementena. Vad rör pensionsreglementena för präster har
dock ej utverkats bemyndigande att vidtaga andra ändringar i pensionsbestämmelserna
än sådana som har redaktionell karaktär.
Den ordning för avlöningsreglementenas utfärdande och för dctaljjämk -
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
ningar i dem, som sålunda genomförts, motiverades med att den var praktisk
och ägnad att underlätta såväl riksdagens arbete som arbetet i Kungl.
Maj :ts kansli. Detta har beaktats i samband med utfärdandet av SPAreglementet
och prästpensionsreglementena.
Det skulle enligt min mening vara värdefullt, om formerna för riksdagens
medverkan vid ändring i övriga pensionsreglementen och i den förenämnda
förordningen kunde anpassas till den ordning, som är genomförd i fråga
om avlöningsreglementena. Jag är för min del av den uppfattningen, att
de principiella betänkligheter, som kan anföras mot en dylik omläggning
av formerna för riksdagens medverkan vid ändring i pensionsförfattningarna,
måste stå tillbaka för de fördelar, som står att vinna vid en övergång
till det system, som redan gäller beträffande avlöningsreglementena och på
senare tid utfärdade pensionsreglementen.
Jag förordar i anslutning härtill, att Kungl. Maj:t utverkar riksdagens
bemyndigande att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar
i de angivna pensionsförfattningarna och även i övrigt ändra desamma
under de förutsättningar och i den omfattning, som gäller beträffande
avlöningsreglementena. Kungl. Maj :t torde vidare, därest riksdagen
ej har något att erinra däremot, i fråga om ändringar i pensionsförfattningarna
av sådant sakinnehåll, att de ej omfattas av det föreslagna bemyndigandet,
kunna övergå till en sådan ordning, att ändringarna icke skall
till sin ordalydelse bindas med riksdagen utan få ske i huvudsaklig överensstämmelse
med av riksdagen godkända förslag.
Den av mig i det föregående föreslagna ändrade ordningen för ändring i
pensionsförfattningarna får betydelse i fråga om 1947 års allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementen (nr 416 och 417), 1947 års tjänste- och
familjepensionsreglementen för de högre kommunala skolorna (nr 418 och
419), 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen för folkskolan (nr
420 och 421), 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare
(nr 422 och 423) samt 1951 års förordning om ändrade bestämmelser rörande
avgångsåldern för civila statstjänstemän, m. m. (nr 335).
II. Vissa ändringar i pensionsreglementena
Partiellt arbetsföra
I annat sammanhang denna dag har Kungl. Maj :t på min hemställan
beslutat avlåta proposition till riksdagen med förslag bl. a. till vissa åtgärder
för att underlätta partiellt arbetsföras utnyttjande i statlig tjänst. Förslagen
innebär, såvitt i detta sammanhang är av intresse, att från tillämpningen
av 1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare
skall kunna undantagas statlig arbetare, som vid läkarundersökning, föranledd
av hans anställande, befinnes vara partiellt arbetsför med oviss
prognos beträffande arbetshindret, samt att nämnda reglementen under
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 dr 1956
5
kastad arbetares rätt till invalid- eller sjukpension under vissa förutsättningar
skall vara beroende av att han prövats icke lämpligen böra överflyttas
till annat arbete icke endast — såsom f. n. — vid vederbörande
verk utan över huvud taget i statlig verksamhet. I fråga om motiveringen
för förslagen hänvisar jag till nämnda proposition.
För ett genomförande av berörda förslag i angivna avseenden förutsättes
vissa ändringar i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare. I nyssnämnda
proposition lämnas en redogörelse för de ändringar, som bör vidtagas
i reglementet, men riksdagen underställes icke förslag till ändringsförfattning.
I förevarande sammanhang torde böra utverkas riksdagens godkännande
av förslag till de ändringar i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare,
som sålunda påkallas.
Vissa befattningshavare vid Göteborgs skolköksseminarium
I årets statsverksproposition (VIII ht, p. 200) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 79 500 kronor. Förslaget innebär bl. a.,
att de statsbidragsgrunder, som nu gäller för seminariet för huslig utbildning
i Umeå, i huvudsak skall göras tillämpliga även på Göteborgs skolköksseminarium,
samt att de statliga avlöningsreglementena skall göras tilllämpliga
på rektor och facklärare vid sistnämnda seminarium. Förslaget
innebär vidare, att rektorstjänsten vid seminariet skall placeras i lönegrad
Ca 29 och två facklärartjänster i lönegrad Ca 25 resp. Ce 23. I annat sammanhang
har jag denna dag förordat, att vid bifall till detta förslag av
nämnda tjänster rektorstjänsten skall vara inordnad under statens allmänna
avlöningsreglemente, medan för facklärartjänsterna bör gälla avlöningsreglementet
för övningslärare.
Enligt SPA-reglementets nuvarande lydelse tillhör nämnda befattningshavare
vid Göteborgs skolköksseminarium reglementets tillämpningsområde
såsom innehavare av befattningar inordnade under grupp B, d. v. s. befattningar
som anslutes till statens pensionsanstalt först efter särskild reglering
av löne- och anställningsvillkoren. Motsvarande befattningshavare vid seminariet
för huslig utbildning i Umeå tillhör däremot grupp A i reglementet
och erhåller följaktligen delaktighet i anstalten utan att någon dylik reglering
företages.
Vid ett inordnande av här avsedda befattningshavare vid Göteborgs skolköksseminarium
under statliga avlöningsbestämmclser synes mig nuvarande
system för befattningarnas reglering i pensionsanstalten böra frångås och
pensioneringen i stället ordnas på samma sätt som för motsvarande befattningshavare
vid seminariet för huslig utbildning i Umeå. I enlighet härmed
bör befattningshavarna överföras till grupp A och således för framtiden
medges anslutning till anstalten utan att i samband därmed företages
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
någon reglering av löne- och anställningsvillkoren. Vidare bör pensioneringsperiod
III tillämpas samt inträda för rektor vid utgången av det verksamhetsar
och för facklärare vid utgången av det kalenderhalvår, varunder
den mot periodens nedre gräns svarande levnadsåldern uppnås.
Vissa överläkare
Obligatorisk pensionsrätt enligt SPA-reglementet föreligger för av Kungl.
Maj :t utnämnd överläkare vid sådant lasarett, sanatorium eller epidemisjukhus,
varå lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus
äger tillämpning. I 39 § reglementet i dess ursprungliga lydelse angavs, att
för sådan överläkare skulle tillämpas pensionsklass 1:34.
Mellan Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund träffades
den 8 mars 1955 överenskommelse rörande taxor för lasarettsläkare m. fl.
vid mottagning i öppen sjukvård samt rörande anställnings- och avlöningsvillkor
för dem. överenskommelsen innebar bl. a., att vissa överläkare (lasaretts-,
sanatorie- och epidemisjukhusläkare) vid av landsting drivna vårdanstalter,
länslasarettet i Gävle, Kolmårdssanatoriet och Orupssanatoriet
skulle från och med den 1 juli 1955 vara placerade i 37 lönegraden å den
löneplan, som gäller för landstingens tjänstemän, överenskommelsen i sistberörda
del avsåg i första hand dem, som tillträdde sådan läkaranställning
efter utgången av juni 1955, men gällde under vissa förutsättningar även
de dåvarande överläkarna.
Vid 1955 års riksdag beslöts, att de överläkare, som i anslutning till berörda
överenskommelse placerades i 37 lönegraden, skulle vid tillämpningen
av SPA-reglementet erhålla en efter angivna lönegrad avvägd pension. Enligt
en med stöd av nämnda riksdagsbeslut vidtagen ändring i SPA-reglementet
skall från och med den 1 juli 1955 pensionsklass 1:40 gälla för sistnämnda
överläkare. För övriga här avsedda överläkare gäller liksom tidigare pensionsklass
1:34.
Under våren 1955 träffades särskilda överenskommelser mellan Norrköpings
stad och Hälsingborgs stad, å ena, samt läkarförbundet, å andra sidan,
rörande taxor för överläkare vid Norrköpings lasarett resp. lasarettet i Hälsingborg,
Kungshults sanatorium och epidemisjukhuset i Hälsingborg samt
rörande anställnings- och avlöningsvillkor för dem. Enligt berörda överenskommelser,
vilka i tillämpliga delar ansluter till förenämnda överenskommelse
mellan landstings- och läkarförbunden, skall dylik överläkare från
och med den 1 juli 1955 vara placerad i 37 lönegraden, överläkare, som tillträtt
sin tjänst före nämnda dag, äger dock kvarstå å äldre avlöningsbestämmelser.
I skrivelse den 31 januari 1956 hemställer Norrköpings stads löne- och
pensionsnämnd, att de överläkare vid Norrköpings lasarett, som inplacerats
i 37 lönegraden, måtte uppflyttas från pensionsklass 1:34 till pensionsklass
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
7
1:40. Med hänsyn till att en av de ifrågavarande överläkare, som placerats
i 37 lönegraden, sedermera avlidit, finner nämnden det önskvärt, att den
föreslagna pensionsklassförhöjningen genomföres med giltighet från och
med den 1 juli 1955 eller, därest en dylik retroaktiv tillämpning icke skulle
komma i fråga, att staden måtte förklaras berättigad att till efterlevande
efter här avsedd överläkare, som avlidit eller avlider under tiden 1 juli
1955—30 juni 1956, utge tilläggspension med så stort belopp, att densamma
jämte den författningsenliga pensionen motsvarar pension enligt pensionsklass
1:40.
Hälsingborgs stads stadskollegium har i skrivelse den 11 februari 1956
gjort framställning i liknande syfte med avseende å de överläkare vid lasarettet
i Hälsingborg, Kungshults sanatorium och epidemisjukhuset i Hälsingborg,
som är placerade i 37 lönegraden.
Statens pensionsanstalt, som avgivit utlåtande över förstberörda framställning,
tillstyrker, att däri avsedda överläkare vid Norrköpings lasarett,
som innehar tjänst i 37 lönegraden, må hänföras till pensionsklass 1:40,
men anser sig icke kunna biträda yrkandet, att sagda pensionsklass skall
tillämpas retroaktivt under viss tid. Enligt pensionsanstaltens mening bör i
överensstämmelse med vad alternativt yrkats syftet med framställningen i
sistberörda del tillgodoses på så sätt, att Norrköpings stad medges att utge
viss fyllnadspension till efterlevande efter här avsedd överläkare, som avlidit
eller avlider under tiden 1 juli 1955—30 juni 1956.
Pensionsanstalten, som under hand erhållit kännedom om förenämnda
mellan Hälsingborgs stad och läkarförbundet träffade överenskommelse,
har i sitt berörda utlåtande även tagit upp frågan om ändrad pensionsklass
för överläkare vid vårdanstalt i Hälsingborg, som i anslutning till nämnda
överenskommelse inplacerats i 37 lönegraden. Förutsatt att jämväl beträffande
sistnämnda överläkare samma betingelser föreligger som dem, vilka
motiverade den vid 1955 års riksdag beslutade pensionsklassförhöjningen,
finner pensionsanstalten hinder ej möta mot att även dessa överläkare hänföres
till pensionsklass 1:40.
Departementschefen. Jag anser i likhet med pensionsanstalten, att den
överenskomna förhöjda löneställningen för vissa överläkare i Norrköping
och Hälsingborg bör grunda rätt till pension enligt den pensionsklass, som
jämlikt SPA-reglementet i dess lydelse från och med den 1 juli 1955 gäller
för överläkare i 37 lönegraden vid bl. a. av landsting drivna vårdanstalter.
Jag förordar alltså, att pensionsklass 1:40 fastställes för ifrågavarande överläkare.
Härför förutsättes viss ändring i SPA-reglementet.
Vad härefter angår frågan, från vilken tidpunkt den nya pensionsklassen
bör gälla, ansluter jag mig till vad pensionsanstalten härutinnan föreslagit.
Den av mig förordade pensionsklassförhöjningen hör alltså genomföras
först från och med den 1 juli 1956. Efterlevande till här avsedd överläkare,
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
som avlidit under tiden 1 juli 1955—30 juni 1956, får följaktligen ej rätt
tiH familjepension enligt pensionsklass högre än 1:34 men torde av vederbörande
stad komma att tillerkännas en tilläggspension motsvarande fyllnad
till familjepension enligt pensionsklass 1:40. Jag räknar med att berörda
efterlevande tillkommande dylik tilläggspension icke skall föranleda minskning
av den enligt SPA-reglementet utgående familjepensionen. Frågan
härom ankommer på Kungl. Maj :t att pröva.
III. Pensionsunderlag för vissa tjänstemän inom den centrala
försvarsförvaltningen och vid riksförsäkringsanstalten
I gemensam skrivelse den 29 juni 1955 har organisationsnämnden för
den centrala försvarsförvaltningen (organisationsnämnden) och nämnden
för omplacering av personal hos riksförsäkringsanstalten in. m. (omplaceringsnämnden),
efter samråd med riksförsäkringsanstalten, gjort framställning
i fråga om pensionsunderlag för vissa tjänstemän, vilka i samband med
den vid 1954 års riksdag beslutade omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen
och av riksförsäkringsanstalten (jfr prop. nr 109 resp.
208) återgått till utövning av eller nedflyttats till lägre tjänst, över framställningen
har statskontoret avgivit infordrat utlåtande.
I huvudsaklig anslutning till förslag av vederbörande nämnd meddelade
Kungl. Maj .t genom särskilda beslut den 5 november och den 17 december
1954 föreskrifter om särskilda förmåner för viss övertalig personal vid den
centrala försvarsförvaltningen resp. riksförsäkringsanstalten m. m. Beträffande
vissa tjänstemän med förhållandevis lång anställningstid vid vederbörande
verk innebär föreskrifterna i huvudsak följande.
Tjänsteman, som på grund av omorganisationen entledigats från extra ordinarie
tjänst och i samband därmed erhållit lägre extra ordinarie tjänst vid
central försvarsförvaltning resp. riksförsäkringsanstalten eller återgår till
utövning av därstädes innehavd lägre ordinarie tjänst, skall i den lägre
tjänsten i avlöningshänseende behandlas såsom innehavare av den högre
tjänsten, därest han uppnått en levnadsålder av 50 år och har en sammanlagd
anställningstid i statens tjänst av minst 15 år. Om tjänstemannen fyllt
45 men ej 50 år, skall dock underskjutande levnadsår kompenseras av anställningsår
överskjutande 15 enligt beräkningsgrunden ett anställningsår
lika med två levnadsår. På motsvarande sätt skall, därest tjänstemannen
har 10 men ej 15 anställningsår, underskjutande anställningsår kompenseras
av överskjutande levnadsår.
Därest extra ordinarie tjänsteman, som uppfyller angivna villkor i fråga
om levnadsår och anställningstid, blir övertalig i anledning av här avsedd
omorganisation och på den grund entledigas, må han komma i åtnjutande
av årlig ersättning till belopp motsvarande en pension, beräknad med utgångspunkt
från pensionsunderlaget för avgångstjänsten och antalet tjänstår
vid tidpunkten för entledigandet. För tid intill utgången av den månad,
varunder tjänstemannen skolat uppna pensioneringsperiodens nedre gräns.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
skall dock den årliga ersättningen minskas med tio procent. Efterlevande
till här avsedd övertalig tjänsteman må åtnjuta en på motsvarande sätt för
familjepension beräknad årlig ersättning, dock utan ovan omförmäld reducering.
Vad slutligen angår ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman, som med
anledning av ifrågavarande omorganisation frivilligt avgår ur tjänst och i
samband därmed kommer i åtnjutande av förtidspension, föreligger rätt att
intill pensioneringsperiodens inträde uppbära avgångsersättning till belopp
motsvarande skillnaden mellan hel ålderspension och förtidspension.
Ifrågavarande föreskrifter har fastställts att gälla, där ej Kungl. Maj :t
för visst fall annorlunda beslutar.
Organisations- och omplaceringsnämnderna framhåller bl. a., att de genom
Kungl. Maj :ts omförmälda beslut stadgade särskilda avvecklingsförmånerna
i praktiken visat sig i allt väsentligt lämpligt avvägda och ägnade
att mildra de olägenheter, som omorganisationerna inneburit för anställningshavarna.
Nämnderna anser sig emellertid böra på en punkt föreslå en
förbättring av förmånerna, nämligen beträffande tjänsteman, som i innehavande
ordinarie eller extra ordinarie tjänst i avlöningshänseende behandlas
såsom innehavare av tidigare innehavd högre extra ordinarie tjänst.
Antalet tjänstemän, beträffande vilka sådant förhållande föreligger, beräknas
inom försvarsförvaltningen till 7 å 8 och vid riksförsäkringsanstalten
till omkring 10. Det synes — efter vad nämnderna vidare anför — i hög
grad skäligt, att dessa tjänstemän medges bibehålla även pensionsrätt enligt
den högre tjänsten. Såvitt nu kan bedömas, torde nämligen sådan tjänsteinnehavare
icke kunna i samtliga fall påräkna att under återstående anställningstid
erhålla befordran till tjänst lika hög som den han nödgats
lämna. Nämnderna erinrar i detta sammanhang om att här avsedd tjänsteman
skulle, därest han entledigats, på grund av sin relativt höga levnadsålder
och långa anställningstid ha varit berättigad till årlig ersättning, avvägd
med utgångspunkt från pensionsförmånerna i den högre tjänsten.
Under åberopande av vad sålunda anförts föreslår nämnderna, efter samråd
med riksförsäkringsanstalten, att ifrågavarande tjänstemän vid central
försvarsförvaltning eller riksförsäkringsanstalten, vilka i lägre tjänst i
avlöningshänseende behandlas som innehavare av högre tjänst, skall, räknat
från och med dagen för entledigandet från den högre tjänsten, även i pensionshänseende
behandlas såsom innehavare av sistnämnda tjänst.
Statskontoret framhåller, att de löne- och pensionsförmåner, som kommit
den av omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen resp. riksförsäkringsanstalten
berörda icke-ordinarie personalen till del, enligt statskontorets
mening är synnerligen fördelaktiga. Med hänsyn härtill och jämväl
till konsekvenserna i händelse av ett bifall till framställningen samt då
det för övrigt icke torde vara uteslutet, att befordran före pensionsavgången
i åtskilliga fall kan reducera eller eliminera de angivna olägenheterna i
pensionshänseende, avstyrker statskontoret bifall till framställningen.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
Departementschefen. En av huvudgrundsatserna för pensioneringen av
statens tjänstemän är, att pensionen beräknas på grundval av pensionsunderlaget
för den tjänst, som tjänstemannen innehar vid tidpunkten för
avgången ur tjänst. Vissa avvikelser härifrån förekommer dock, bl. a. beträffande
ordinarie tjänsteman, som efter förflyttning utan något sitt förvållande
från högre till lägre ordinarie tjänst i avlöningshänseende behandlas
såsom innehavare av den högre tjänsten. Härvidlag har skett en anpassning
av pensionsbestämmelserna till regleringen i vederbörande avlöningsreglemente;
och för dylik tjänsteman skall följaktligen även i pensionshänseende
fortfarande gälla vad som finnes stadgat för den högre tjänst
han tidigare innehade.
De tjänstemän inom den centrala försvarsförvaltningen och vid riksförsäkringsanstalten,
som åsyftas med förevarande framställning, har medgivits
att i nuvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst i avlöningshänseende
behandlas som om de alltjämt var innehavare av tidigare innehavd
högre extra ordinarie tjänst. Det synes mig ur skilda synpunkter motiverat,
att åtgärder vidtages för att dessa tjänstemän, vilka är i allmänhet
minst 50 år och har en mångårig statstjänst bakom sig, icke heller ur pensionssynpunkt
blir lidande på att de nödgats återgå till utövning av eller
nedflyttats till lägre tjänst. Ifrågavarande tjänstemän bör alltså medges rätt
att även i pensionshänseende bli behandlade såsom innehavare av tidigare
innehavd högre tjänst. I anledning av vad statskontoret anfört rörande
konsekvenserna i händelse av ett bifall till framställningen anser jag mig
böra framhålla, att den nu föreslagna regleringen närmast motiveras med
hänsyn till i förevarande fall föreliggande särskilda omständigheter och
således icke åsyftar ett generellt ståndpunktstagande till frågan om tilllämpligheten
av en motsvarande anordning i fall av liknande slag. Frågan
härom och andra därmed sammanhängande spörsmål förutsättes komma att
prövas av 1951 års pensionsutredning.
Under åberopande av det anförda förordar jag, att riksdagens bemyndigande
utverkas till en reglering för ifrågavarande tjänstemän av huvudsaklig
innebörd, att pension eller livränta må enligt Kungl. Maj :ts närmare
bestämmande utgå med ett grundbelopp (motsvarande) ej understigande
det belopp, vartill det skulle ha beräknats, därest vederbörande tjänsteman
vid den tidpunkt, då han lämnar sin anställning, alltjämt varit innehavare
av tidigare innehavd högre extra ordinarie tjänst.
IV. Reglering av vissa förutvarande rådhusrättsledamöter
tillkommande förmåner
Jag torde härefter till behandling få upptaga uppkomna frågor om reglering
av vissa förmåner, som från allmänna indragningsstaten tillkommer
Kungl. Alaj.ts proposition nr 157 år 1956 11
förutvarande ledamöter av rådhusrätt. Av handlingarna i ärendena framgår
bl. a. följande.
F. d. borgmästaren i Skanör med Falsterbo E. Torslow
Genom brev den 22 november 1946 förordnade Kungl. Maj:t med stöd av
2 § lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende, att rådhusrätten i Skanör med Falsterbo skulle upphöra
från och med den 1 januari 1947 och staden från och med samma dag i
judiciellt avseende förenas med Oxie och Skytts domsaga.
Vid tidpunkten för rådhusrättens upphörande var Torslow borgmästare
i staden. Torslow, som är född den 9 februari 1882 och alltså f. n. 74 år,
var i sådan egenskap berättigad att för år åtnjuta 2 000 kronor i lön, 1 000
kronor i tjänstgöringspenningar, 669 kronor 13 öre i expensmedel och 330
kronor 87 öre i ersättning för indraget tionde eller således sammanlagt
4 000 kronor. Torslow ägde vidare uppbära sportler, som, inräknat arvskiftes-
och bouppteckningsprovision samt — vad rör år 1944 — viss ersättning
för utebliven sådan provision, för åren 1940—1944 beräknades till
i genomsnitt 5 004 kronor 40 öre för år. Enligt av stadsfullmäktige för ett
år i sänder meddelade beslut uppbar Torslow slutligen dyrtidstillägg med
920 kronor för år.
Någon utfästelse från stadens sida till Torslow om pensionering förelåg
inte och skyldighet för denne att avgå från tjänsten vid viss ålder hade inte
stadgats.
Torslows tjänst indrogs vid rådhusrättens upphörande. Den enligt bestämmelse
i 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932 på grund därav för statsverket
inträdda skyldigheten att övertaga stadens avlöningsförpliktelser
gentemot Torslow skulle enligt beslut vid 1946 års riksdag (prop. 344, rskr
495) fullgöras på så sätt, att från allmänna indragningsstaten utbetalades
årlig ersättning till honom med 9 000 kronor från och med den 1 januari
1947, intill dess han uppnådde 70 års ålder, och med 7 200 kronor under
hans därefter återstående livstid. Å förmånerna skulle dyrtids- eller annat
tillägg icke utgå. Beslutet innebar, att Torslow i princip tillerkändes ersättning
för de förmåner, vilka han på grund av tjänstens indragning gick förlustig.
Härvid gjordes dock undanlag för det Torslow år för år tillerkända
dyrtidstillägget, vilket staden icke ansågs skyldig utgiva, samt vad rör tid
från 70 års ålder även för den Torslow tillkommande arvskiftes- och bouppteckningsprovisionen
jämte ersättningen för utebliven dylik provision.
I en den 6 maj 1955 dagtecknad skrift har Torslow, såvitt nu är i fråga,
anhållit, att honom från allmänna indragningsstaten tillkommande årlig
ersättning, vilken numera utgår med 7 200 kronor, måtte, räknat från och
med den 1 januari 1955, uppräknas till 10 200 kronor.
Statskontoret uttalar, att ämbetsverket icke anser sig kunna understödja
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
ansökningen i betraktande av att vid beräknande av den Torslow tillerkända
ersättningen från allmänna indragningsstaten hänsyn ansetts icke
böra tagas till det dyrtidstillägg, han uppburit å sina löneförmåner som
borgmästare. Därest det likväl skulle anses finnas skäl att vidtaga åtgärder
för att bereda Torslow förhöjd ersättning, bör enligt ämbetsverkets mening
ökningen icke få överstiga 25 procent. En dylik uppräkning skulle motsvara
den förhöjning, som av billighetsskäl tillerkänts vissa pensionstagare,
vilka icke varit berättigade till tilläggsförmåner.
F. d. förste rådmannen i Filipstad G. S. Carlsson
Genom brev den 9 juni 1944 förordnade Kungl. Maj:t med stöd av 2 §
lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, att rådhusrätten i Filipstad skulle upphöra från och med
den 1 januari 1945 och staden från och med samma dag förenas med Färnebo
tingslag av östersysslets domsaga.
Carlsson är född den 22 januari 1890 och alltså f. n. 66 år gammal. Vid
tidpunkten för rådhusrättens upphörande var Carlsson förste rådman och
i sådan egenskap berättigad att för år åtnjuta lön med 3 030 kronor, ålderstillägg
med tillhopa 720 kronor, ersättning för mistad auktionsprovision
med 250 kronor samt dyrtidstillägg med 20.7 procent av 3 750 kronor för
år. Carlsson ägde vidare uppbära sportler, beräknade till 300 kronor årligen.
Skyldighet för Carlsson att avgå från rådmanstjänsten eller övergå till
annan tjänst hos staden var icke föreskriven. Någon utfästelse från stadens
sida om pensionering av Carlsson förelåg inte.
Carlssons tjänst indrogs vid rådhusrättens upphörande. Den enligt bestämmelse
i 2 § förenämnda lag den 17 juni 1932 på grund därav för statsverket
inträdda skyldigheten att övertaga stadens avlöningsförpliktelser
gentemot Carlsson skulle enligt beslut vid 1944 års riksdag (prop. 161, rskr
288) fullgöras på så sätt, att till honom från och med den 1 januari 1945
under hans återstående livstid från allmänna indragningsstaten utbetalades
årlig ersättning med (3 030 + 720 + 250 + 300 =) 4 300 kronor jämte rörligt
tillägg med 599 kronor 36 öre för år.
Carlsson har i en den 20 mars 1956 dagtecknad skrift anhållit, att å den
honom från allmänna indragningsstaten tillkommande årliga ersättningen
måtte få utgå tillägg enligt de grunder, som gäller beträffande statens tjänstemän.
Statskontoret framhåller, att ämbetsverket, med hänsyn till att Carlsson
för sin återstående livstid tillförsäkrats en årlig ersättning, motsvarande de
sammanlagda inkomsterna från rådmansbefattningen vid dess indragning,
ävensom rörligt tillägg, finner sig icke kunna tillstyrka ett tillmötesgående
av ansökningen. Därest det emellertid skulle finnas motiverat att bereda
f. d. borgmästaren i Skanör med Falsterbo E. Torslow viss förhöjning av
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
13
den honom från allmänna indragningsstaten tillkommande årliga ersättningen,
kan enligt statskontoret skäl anföras för att bereda Carlsson en
motsvarande förhöjning. Härvid förutsättes dock från statskontorets sida,
att den förhöjning av den årliga ersättningen, som må ifrågakomma för
Carlsson, skall minskas med belopp motsvarande utgående rörligt tillägg.
F. d. förste rådmannen i Simrishamn F. W. G. Rosencrantz
Genom brev den 17 juni 1943 förordnade Kungl. Maj :t med stöd av 2 §
lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt
avseende, att rådhusrätten i Simrishamn skulle upphöra från och
med den 1 januari 1944 och staden från och med samma dag förenas med
Ingelstads och Järrestads domsaga.
Rosencrantz är född den 5 januari 1885 och alltså f. n. 71 år gammal. Vid
tidpunkten för rådhusrättens upphörande var han innehavare av befattningen
som förste rådman ävensom anställd hos Simrishamns stad såsom
kronouppbördskassör samt sekreterare hos stadsfullmäktige och stadens
nämnder. Från nämnda tidpunkt indrogs hans befattning som förste rådman
och i samband därmed avgick han även från kronouppbördskassörsoch
sekreteraranställningarna.
Rosencrantz var såsom förste rådman senast berättigad att för år åtnjuta
lön med 400 kronor, ålderstillägg med tillhopa 400 kronor, tjänstgöringspenningar
med 200 kronor och tillfällig löneförbättring med 1 400 kronor.
Vidare ägde han uppbära sportler, för åren 1937—1939 beräknade till i
genomsnitt 750 kronor för år. Å lönen, ålderstilläggen och tjänstgöringspenningarna,
sammanlagt utgörande 1 000 kronor för år, utgick dyrtidstillägg
enligt grunder gällande för befattningshavare vid statens oreglerade
verk. Någon utfästelse från stadens sida om pensionering av Rosencrantz i
hans egenskap av förste rådman förelåg inte och skyldighet för honom att
avgå från förste rådmanstjänsten vid viss ålder hade inte föreskrivits.
Den i samband med rådhusrättens upphörande enligt 2 § förenämnda lag
den 17 juni 1932 för statsverket inträdda skyldigheten att övertaga stadens
avlöningsförpliktelser gentemot Rosencrantz i hans egenskap av förste rådman
skulle enligt beslut vid 1943 års riksdag (prop. 159, rskr 221) fullgöras
på så sätt, att till honom från och med den 1 januari 1944 under hans
återstående livstid från allmänna indragningsstaten utbetalades årlig ersättning
med (400 + 400 + 200 + 1 400 + 750 = ) 3 150 kronor jämte dyrtidstillägg,
vilket vid tidpunkten för rådhusrättens upphörande utgick och
alltjämt utgår med belopp motsvarande 44 procent av ett för månad beräknat
belopp av 83 kronor.
Enligt avtal med staden tillerkändes han på grund av anställningarna
såsom kronouppbördskassör och sekreterare hos stadsfullmäktige m. m.
vissa förmåner, numera innebärande rätt till egenpension å 4 536 kronor för
14
Kungl. Maj:is proposition nr 157 år 1956
år, ävensom på grund av nämnda anställningar och anställningen såsom
förste rådman familjepension för änka å 1 500 kronor för år.
Rosencrantz har i en den 2 april 1954 dagtecknad skrift anhållit, att dyrtidstillägg
enligt för statliga befattningshavare gällande grunder måtte få
utgå å honom från allmänna indragningsstaten tillkommande årlig ersättning
å 3 150 kronor ävensom, därest han vid sitt frånfälle skulle efterlämna
änka, å henne enligt förenämnda avtal med staden tillkommande pension.
Statskontoret anför i utlåtande över framställningen, att det med hänsyn
till vad i ärendet upplysts rörande de av Rosenkrantz innehavda anställningarna
i stadens tjänst samt storleken av de med dem förenade avlöningsförmånerna
torde kunna ifrågasättas, om den för förste rådmannen avsedda
befattningen haft heltidskaraktär. Vidare erinrar statskontoret, att Kungl.
Maj :t i några enstaka fall efter riksdagens hörande tillerkänt förutvarande
ledamot av rådhusrätt, som upphört i samband med stads förläggande under
landsrätt, eller efterlevande till ledamot av dylik rådhusrätt en förbättring
av tidigare beslutade förmåner. Därvid har emellertid varit fråga om förbättrade
pensionsförmåner för sådana innehavare av heltidstjänster, vilka
varit skyldiga att avgå från tjänst vid viss ålder och vilkas med tjänsten
förenade förmåner efter uppnående av denna ålder utgått med ett lägre
belopp än dessförinnan. I motsats till förut avsedda befattningshavare var
Rosencrantz ej skyldig vidkännas någon minskning i utgående förmåner.
Såvitt statskontoret kan finna har vidare änkepension eller tillägg därå icke
annat än undantagsvis ifrågasatts i sådana fall, där skyldighet att avgå från
tjänsten vid viss ålder ej förelegat. Ämbetsverket kan sålunda av principiella
skäl och med hänsyn till konsekvenserna inte tillstyrka bifall till framställningen.
Riksräkenskapsverket anser sig i likhet med statskontoret böra avstyrka
bifall till framställningen i vad densamma avser ökat dyrtidstillägg å ersättning
från allmänna indragningsstaten. Till frågan om dyrtidstillägg å
änkepensionen synes ett slutligt ställningstagande enligt ämbetsverkets mening
lämpligen kunna anstå, till dess att denna fråga eventuellt aktualiseras.
I statskontorets i det föregående redovisade utlåtande beträffande f. d.
förste rådmannen G. S. Carlsson har förevarande fråga aktualiserats på nytt.
Statskontoret framhåller nämligen däri, att, såvitt ämbetsverket kunde
finna, en eventuell reglering av f. d. borgmästaren E. Torslow tillkommande
årlig ersättning komme att medföra konsekvenser beträffande inte bara
Carlsson utan även Rosencrantz. För det fall, att Torslows ifrågavarande
ersättning uppräknas, hör alltså enligt statskontorets mening Rosencrantz
beredas en motsvarande förhöjning av den honom tillförsäkrade årliga ersättningen.
Ifrågakommande förhöjning bör dock — i överensstämmelse
med vad statskontoret förordat beträffande Carlsson — minskas med belopp
motsvarande utgående rörligt tillägg.
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
15
Departementschefen. Såsom av det anförda framgår har Torslow, Carlsson
och Rosencrantz icke erhållit någon kompensation för den stegring av
levnadskostnaderna, som inträtt sedan dem från allmänna indragningsstaten
tillkommande ersättningsbelopp fastställdes. Härigenom har självfallet
ersättningarnas realvärde avsevärt minskat. Den hittillsvarande utvecklingen
på det kommunala löne- och pensionsområdet synes mig ge vid
handen, att Torslow, Carlsson och Rosencrantz, därest deras tjänster icke
kommit att indragas, skulle ha tillerkänts viss förbättring av sina förmåner.
På grund härav framstår det icke längre såsom skäligt, att de alltjämt kvarstår
vid den ersättningsnivå, som gäller enligt vederbörande riksdagsbeslut.
Jag är alltså av den uppfattningen, att dem tillkommande årliga ersättningar
bör bli föremål för skälig uppräkning.
Med instämmande i vad statskontoret anfört, anser jag emellertid att den
ifrågasatta förbättringen bör begränsas till 25 procent. Härvid förutsättes,
att avdrag skall göras med belopp motsvarande till vederbörande i förekommande
fall utgående dyrtidstillägg eller liknande tillägg. Sålunda förhöjda
ersättningsbelopp torde få utgå från och med den 1 juli 1956.
Enligt beslut av stadsfullmäktige i Simrishamn har — efter vad jag under
hand inhämtat — den Rosencrantz enligt avtal med staden tillförsäkrade
familjepensionen för änka utbytts mot en omreglerad sådan pension, varmed
följer rätt till rörligt tillägg. Vid angivna förhållande synes Rosencrantz’
ansökning, i vad den avser dyrtidstillägg å familjepension, icke påkalla
åtgärd.
V. Pension åt vissa personer
Vägarbetaren vid vägförvaltningen i Blekinge län H. S. Svensson
Enligt 12 § 1 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare må
såsom tjänstår tillgodoräknas sådan tid före pensioneringsperiodens utgång,
under vilken arbetaren varit underkastad reglementet. Vid tjänstårsberäkningen
skall dock avdrag göras för tid, räknad efter kalendervecka,
under vilken arbetaren — av annan anledning än ledighet för offentligt
uppdrag eller militärtjänstgöring — icke varit berättigad åtnjuta någon avlöning.
Enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare gällde motsvarande
regler för beräkning av tjänstår med avseende å tid, under vilken
arbetaren varit underkastad reglementet. För dylik tjänstårsberäkning förutsattes
emellertid enligt sistnämnda reglemente, att arbetaren under ifrågavarande
tid vidkänts tjänstepensionsavdrag.
Svenska vägarbetareförbundet har i skrivelse den 9 februari 1956 gjort
framställning i syfte, att vägarbetaren Henning Sigfrid Svensson, som är
underkastad 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, måtte såsom
16
Kungl. Majrls proposition nr 157 år 1956
tjänstår för pension få tillgodoräkna viss tid, varunder han till följd av
av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, varit ledig utan att åtnjuta
någon avlöning, över framställningen har utlåtanden avgivits av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statens pensionsanstalt samt statskontoret.
Svensson är född den 13 november 1898 och innehar sedan den 1 januari
1944 anställning såsom vägarbetare vid vägförvaltningen i Blekinge län.
I maj månad 1940 under fullgörande av militärtjänstgöring insjuknade
Svensson i lungtuberkulos, i anledning varav han sedan den 23 i samma
månad från riksförsäkringsanstalten åtnjuter ersättning i form av sjukpenning
eller livränta jämlikt 1927 års militärersättningsförordning. Angivna
ersättning har beräknats efter en invaliditet, som tidigare var total men
sedermera successivt ändrats och numera anses utgöra 15 procent. På grund
av sjukdomen har Svensson varit frånvarande från arbetet tidsperioderna
20 augusti—18 november 1944, 10 december 1944—23 juni 1945, 8 juli—20
oktober 1945 och 30 juli 1947—5 juni 1952. Under nämnda sjukperioder
har Svensson icke åtnjutit sjukavlöning.
Vägarbetarförbundet framhåller i sin skrivelse, att förbundet icke finner
det rimligt, att Svensson skall behöva vidkännas den minskning av pensionsförmånerna,
som följer av att ifrågavarande sjukledighetsperioder ej
får räknas som tjänstår i pensionshänseende. Att Svensson har en viss livränta,
som ju f. ö. icke torde vara garanterad för all framtid, synes förbundet,
med hänsyn till såväl livräntans måttliga storlek som att den i
och för sig ej torde kunna ställas i samband med tjänstårsberäkning för
pension, icke böra inverka vid bedömningen av frågan, huruvida och i vad
mån sjukdomsperioderna bör medräknas vid bestämmandet av antalet
tjänstår. Svensson är — efter vad förbundet vidare anför — givetvis införstådd
med att vid bifall till framställningen erlägga å sjukdomsperioderna
under åren 1944—1945 belöpande pensionsavdrag i den omfattning som kan
påyrkas och i den ordning som kan befinnas lämplig.
Med stöd av det ovan anförda hemställer förbundet, att Kungl. Maj:t
måtte förklara hinder icke möta för Svensson att som tjänstår enligt 1942
års resp. 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare få tillgodoräkna
sådan tid efter utgången av år 1943, varunder han till följd av den i militärtjänsten
ådragna sjukdomen varit frånvarande från arbetet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt utlåtande, att enligt 1944
—1945 års vägunderhållningsavtal Svensson, därest ifrågavarande sjukledighet
varit föranledd av »vanlig sjukdom», under sjukdomstiden åren
1944 och 1945 skulle ha åtnjutit sammanlagt 8 månaders sjukavlöning.
Med hänsyn till Svenssons långa anställningstid vid vägväsendet och sjukdomens
art skulle han vidare ha erhållit 50 procents förlängning av sjukavlöningstiden
och således under nämnda kalenderår ha åtnjutit sjukavlöning
sammanlagt 12 månader. Under den senare sjukdomstiden skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 dr 1956
17
Svensson enligt då gällande kollektivavtal, vilka i förevarande hänseende
överensstämde med 1944—1945 års avtal, likaledes ha erhållit sjukavlöning
under 12 månader. Med hänsyn till omständigheterna finner styrelsen skäl
tillstyrka, att Svensson av ifrågavarande sjukledighetstider får såsom
tjänstår för pension tillgodoräkna sammanlagt två år. Därest dylik tillgodoräkning
skulle medgivas med avseende å tid före den 1 januari 1948,
från och med vilken dag nettolöner infördes å detta avtalsområde, bör
för sådan tid pensionsavdrag göras.
Statens pensionsanstalt framhåller, att, ehuru omständigheter föreligger,
som måhända kan motivera en gynnsammare tillgodoräkning av tjänstår
än 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare medgiver, pensionsanstalten
likväl icke finner tillräckliga skäl kunna åberopas för att i särskild
ordning bereda Svensson en sådan förmån. Om det likväl skulle anses skäligt,
att han vid avgång med pension tillerkännes bättre pensionsförmåner
än som följer vid tillämpning av reglementets bestämmelser, synes en dylik
pensionsförbättring lämpligen böra utgå i form av tilläggspension. Enligt
pensionsanstaltens mening bör dock den tilläggspension, som må komma
ifråga, icke bestämmas till större belopp än att densamma jämte eljest
utgående pension och livränta från riksförsäkringsanstalten uppgår till
högst beloppet av den pension, som skulle ha utgått, därest Svensson varit
berättigad att såsom tjänstår få tillgodoräkna den tid, då han utan avlöning
åtnjutit ledighet för sjukdom. Vid tilläggspensionens bestämmande bör även
beaktas, att Svensson icke vidkänts pensionsavdrag under här avsedd sjukdomstid,
varunder 1942 års tjänstepensionsreglemente för arbetare varit
tillämpligt å honom.
Statskontoret anför, att enligt uppgift från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Svensson, därest han under ifrågavarande sjukdomsperioder icke
varit berättigad till ersättning enligt militärersättningsförordningen, skulle
ha ägt uppbära sjuklön under tillhopa 16 månader, vilken tid dock kunde
och även skulle ha utsträckts ytterligare 8 månader till sammanlagt 24
månader. Nämnda tid skulle Svensson författningsenligt ha ägt räkna såsom
tjänstår i pensionshänseende. Det synes statskontoret skäligt, att omförmäld
tid, varunder Svensson icke åtnjutit lön, i viss utsträckning beaktas
vid bestämmande av hans pensionsförmåner. Med hänsyn till omfattningen
av den tid, under vilken sjuklön skulle ha kunnat utgå, föreslår
statskontoret, att två år tillgodoräknas Svensson, varvid dock såsom en
förutsättning bör gälla, att Svensson erlägger vederbörliga pensionsavgifter
i den utsträckning tillgodoräkningsmedgivandet kan komma att avse tid
före den 1 juli 1947.
Departementschefen. Enligt ifrågavarande kollektivavtal skulle arbetare
med en anställningstid av minst 4 år vid annat sjukdomsfall än sådant som
orsakats av skada till följd av olycksfall i arbete äga utbekomma sjukavlö
-
Bi han g till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 15 7
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
ning under 8 månader, i den mån inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter prövning i varje särskilt fall fann dylik avlöning böra utgå under
längre tid. Av Svensson åtnjuten ledighet i anledning av den under militärtjänstgöringen
yppade sjukdomen synes i kollektivavtalens mening vara
att hänföra till sjukdom av annan anledning än olycksfall i arbete.
Vid angivna förhållanden synes Svensson vara berättigad att såsom
tjänstår för pension enligt 1947 års pensionsreglementen för arbetare tillgodoräkna
8 månader av sjukledighetsperioden 30 juli 1947—5 juni 1952.
Svensson synes vidare skola ha varit berättigad att såsom tjänstår för pension
enligt 1942 års pensionsreglementen för arbetare tillgodoräkna sjukledighetstiden
under år 1944 och sammanlagt 8 månader av sådan tid under
år 1945, därest han då vidkänts i sistnämnda reglementen föreskrivna
pensionsavdrag. Jag anser mig på grund härav böra förorda, att Svensson
medges att tillgodoräkna sistnämnda sjukledighetstider såsom tjänstår för
pension som om han därunder vidkänts pensionsavdrag. Med hänsyn till att
Svensson då icke åtnjutit någon avlöning, synes det ej motiverat att såsom
villkor för tjänstårsberäkningen föreskriva erläggande av belopp motsvarande
pensionsavdrag. Med beaktande av de principer, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillämpar vid behandling av frågor om förlängning av sjukaVlöningstid
utöver 8 månader, förordar jag vidare, att Svensson får såsom
tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna jämväl återstående sjukledighetstid
under år 1945 samt ytterligare 4 månader av sjukledighetsperioden
30 juli 1947—5 juni 1952.
Rektorn vid sociala barnavårdsseminariet H. Wanre
Styrelsen för sociala barnavårdsseminariet har i skrivelse den 16 juni
1954 gjort framställning i fråga om pensionsrätt enligt SPA-reglementet
för rektor och assistent vid seminariet, över framställningen har utlåtanden
avgivits av socialstyrelsen, statskontoret och statens pensionsanstalt.
Sociala barnavårdsseminariet började sin verksamhet från och med budgetåret
1953/54. Verksamheten avser utbildning av föreståndare vid barnhem,
frånsett spädbarns- och mödrahem, ävensom vid vissa andra anstalter
för barns vård, bl. a. hem för psykopatiska och nervösa barn, ungdomsvårdsskolorna
samt sinnesslövardens, blindvårdens och dövstumsvårdens
anstalter.
Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för seminariet. Allmänna barnhuset
är huvudman för verksamheten och har således att svara för utbildningens
anordnande.
Staten lämnar bidrag till i princip hälften av kostnaderna för verksamheten
bortsett från stipendiekostnader, som bestrides helt av statsmedel.
För återstående kostnader svarar allmänna barnhuset. De kostnader för
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
19
verksamheten, vartill statsbidrag bör lämnas, beräknas för nästkommande
budgetår till 90 200 kronor.
Verksamheten ledes av en heltidsanställd rektor, som åtnjuter arvode
motsvarande lön enligt 25 löneklassen av 23 lönegraden å löneplan nr 1.
Nuvarande innehavare av rektorsbefattningen är H. Wanre, som är innehavare
av ordinarie folkskollärartjänst men är ledig från denna för uppehållande
av rektorsbefattningen. För verksamheten disponeras ytterligare
en heltidsanställd tjänsteman, nämligen en assistent med arvode motsvarande
lön enligt 19 löneklassen av 19 lönegraden å löneplan nr 1. Någon
reguljär pensionering är ej anordnad för nämnda befattningshavare, men
vad rör rektorn avsättes årligen 2.500 kronor för pensionsändamål. Medel
finnes däremot ej beräknade för pensionering av assistenten.
Styrelsen för sociala barnavårdsseminariet anför i frågan om anslutning
av rektorsbefattningen till statens pensionsanstalt, att styrelsen, i likhet
med direktionen för allmänna barnhuset, utgått från att meningen Varit
att sådan anslutning skulle komma till stånd. Rörande de särskilda förhållanden,
som enligt styrelsens mening gör befattningens anslutning till pensionsanstalten
motiverad, anför styrelsen följande.
Någon viss kompetens för innehavaren av rektorsbefattningen finnes icke
stadgad, men det ligger nära till hands att såsom vid det första besättandet
av befattningen skett antaga en lämplig person med folkskollärarutbildning
samt viss social erfarenhet. Skall över huvud taget en sådan möjlighet stå
öppen är det självfallet nödvändigt att vederbörandes pensionering kan samordnas
med den som han haft i sitt tidigare arbete, till vilket befattningshavaren
eventuellt i sinom tid kan komma att återgå. Vad här sagts gäller
inte enbart personer med folkskollärarutbildning utan även vissa andra
kategorier. Om styrelsen skall kunna räkna med att erhålla och behålla en
god innehavare av rektorsbefattningen, är det därför synnerligen angeläget
att densamma förenas med pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Jämför
man verksamhetens karaktär och befattningens natur med de befattningar,
som finns intagna i statens pensionsanstalt, finner man, att god överensstämmelse
råder, och rent principiellt borde det sålunda inte kunna resas
några erinringar mot att befattningen intages i pensionsanstalten.
Även befattningen som assistent bör — efter vad styrelsen vidare anför
— förenas med pensionsrätt enligt SPA-reglementet. Nyss anförda synpunkter
i fråga om rektorsbefattningen finner styrelsen kunna anföras även beträffande
assistenten. I allmänhet torde denna befattning — såsom skett,
vid dess första besättande — komma att rekryteras med en föreståndarinna
eller f. d. föreståndarinna för barnhem, som i tidigare anställning haft pensionsrätt
enligt SPA-reglementet.
Socialstyrelsen uttalar, att uppläggningen av utbildningsverksamheten
vid seminariet skötts på ett föredömligt sätt, och anser det vara beklagligt,
om pensionsfrågan icke skulle kunna ordnas och seminariets ledning till
följd härav icke skulle komma att kvarstå.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
Statens pensionsanstalt erinrar till att börja med att statsunderstödd
verksamhet för utbildning av anstaltsföreståndare inom socialvården sedan
länge bedrives även av andra institutioner än sociala barnavårdsseminariet.
Prövningen av frågan om vilka av dessa institutioner, som skall erhålla
möjlighet till pensionering i statens pensionsanstalt, finner pensionsanstalten
böra ske i ett sammanhang samt närmast ankomma på 1951 års pensionsutredning.
Vad särskilt angår barnavårdsområdet torde vidare böra
beaktas möjligheten av att den genom barnavårdskommittén pågående översynen
av lagstiftningen på nämnda område kan komma att påverka förutsättningarna
för och organisationen av den för utbildning av personal för
området erforderliga verksamheten. Pensionsanstalten kan sålunda icke i
nuvarande läge tillstyrka ett tillmötesgående av framställningen.
I det följande tar pensionsanstalten, som anser sig böra räkna med att nuvarande
rektorns tjänstledighet från folkskollärarbefattningen icke kan
fortsätta någon längre tid, upp frågan om ordnande av en personlig pensionering
för Wanre. Ett avskedstagande från folkskollärartjänsten och definitiv
övergång till rektorsbefattningen finner pensionsanstalten böra förutsätta,
att seminariets huvudman på annat sätt sörjer för Wanres pensionering.
Beträffande frågan huruvida det i sådant sammanhang — med
hänsyn till den med avskedstagandet från folkskollärarbefattningen följande
förändringen i den tidigare pensionsrätten — kunde vara anledning
för staten att lämna särskild medverkan anför pensionsanstalten följande.
Folkskolans lärare voro före 1938 års pensionsreglering underkastade
1919 års reglemente för statens pensionsanstalt. Enligt en i 7 § a nämnda
reglemente intagen bestämmelse kunde Kungl. Maj :t medgiva, att befattningshavare,
som från tjänst med delaktighet i pensionsanstalten övergick
till en med dylik delaktighet icke förenad befattning hos statsunderstödd
institution, fick bibehållas vid delaktigheten. Någon motsvarande möjlighet
finnes ej inrymd i folkskolans tjänstepensionsreglemente och ej heller
i SPA-reglementet. Vid behandlingen av propositionen angående SPA-regleinentet
uttalade emellertid bankoutskottet (uti. 1949:48, s. 38), att, så länge
frågan om SPA-pensioneringens avgränsning vore olöst, det icke syntes
böra möta hinder för Kungl. Maj :t att till prövning i varje särskilt fall
upptaga fråga om pensionsrätt enligt det nya reglementet för f. d. befattningshavare,
som övergått till verksamhet liggande utom pensionsreglementets
tillämpningsområde. Vad angår befattningshavare med pensionsrätt
enligt SPA-reglementet, t. ex. folkskolans övningslärare, äger således
den Kungl. Maj:t i 7 § a 1919 års reglemente tillagda befogenheten alltjämt
bestånd.
I anslutning härtill framhåller pensionsanstalten, att enahanda skäl,
som föranledde 1949 års bankoutskott till förenämnda uttalande, synes tala
för införande av motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t med avseende å
de befattningshavare, å vilka folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen
äger tillämpning. Emellertid finner pensionsanstalten skäl tala för
att härvid ifrågakommande reglering av pensionsförhållandena bör ske
Kungl. Maj.is proposition nr 157 år 1956
21
genom anknytning till SPA-reglementet. Till motivering härför anför pensionsanstalten
följande.
Pensionskostnader, hänförliga till pensionsrätten i fall, som avses i 7 §
a 1919 års reglemente, ha med hänsyn till pensionsrättens karaktär beräknats
skola helt täckas av avgifter från befattningshavaren (eller hans huvudman).
Folkskolans pensionsreglementen innehålla emellertid icke några
bestämmelser om avgiftsplikt för huvudman eller befattningshavare. I betraktande
härav synes sådan pensionsrätt som eventuellt komme att medges
efter övergång från befattning, varå sistnämnda reglementen äga tilllämpning,
hellre böra konstrueras med anknytning till SPA-reglementet,
förslagsvis genom tillämpning av bestämmelser, som i huvudsak motsvara
de i kungörelsen den 4 juni 1954 (nr 495) meddelade bestämmelserna om
tillämpning i vissa fall av SPA-reglementet å befattningshavare hos polisdistrikt.
Pensionsanstalten erinrar slutligen om att frågan om SPA-pensioneringens
avgränsning för närvarande är beroende på prövning av 1951 års pensionsutredning,
vilken prövning jämväl skall omfatta spörsmålet om upprättande
av en icke statsunderstödd linje inom nämnda pensionering. Med
hänsyn härtill finner pensionsanstalten det kunna ifrågasättas, om det icke
för fall sådana som det nu föreliggande tills vidare vore tillfyllest att medelst
någon form av försäkring sörja för nödigt riskskydd. Om det emellertid
för barnavårdsseminariets verksamhet skulle vara av väsentlig betydelse,
att den nuvarande rektorn kunde fast knytas till verksamheten, och det
med hänsyn härtill skulle befinnas önskvärt, att en fullständig pensionering
ordnades under statens medverkan, anser sig pensionsanstalten böra
föreslå, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande att medge en
pensionering genom anknytning till SPA-reglementet i enlighet med vad
förut angivits.
Statskontoret erinrar, att i avbidan på slutförandet av 1951 års pensionsutrednings
arbete har regelmässigt under SPA-reglementet ej införts nya
grupper av befattningar eller enstaka tjänster. Vid angivna förhållande och
då vid sidan av sociala barnavårdsseminariet finnes andra anstalter för utbildning
av personal inom socialvården, vilka icke kan vinna delaktighet i
statens pensionsanstalt för sina befattningshavare, kan statskontoret icke
tillstyrka, att åtgärder vidtages i syfte att tillmötesgå den gjorda framställningen
på sätt föreslagits. Statskontoret anser det emellertid kunna övervägas
att såsom ett provisorium bereda nuvarande rektorn personlig pensionsrätt
enligt folkskolans pensionsreglementen.
Departementschefen. Frågan om avgränsningen av pcnsionsanstaltens
verksamhet är f. n. föremål för prövning i samband med den pågående översynen
av det statliga pensionsväsendet. Med hänsyn härtill har på senare
år iakttagits och bör även för den närmaste framtiden iakttagas restriktivitet
vid behandling av frågor om anslutning av nya grupper av befatt
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
ningshavare till SPA-pensioneringen. Vid sidan av sociala barnavårdsseminariet
finnes andra institutioner — t. ex. förskoleseminarierna för utbildning
av daghemsföreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor — som har
till uppgift att anordna utbildning för personal, avsedd att sysselsättas inom
socialvården. Prövningen av frågan om anslutning till statens pensionsanstalt
av ifrågavarande institutioner synes böra ske i ett sammanhang och
lämpligen efter förslag av 1951 års pensionsutredning. Jag anser mig med
beaktande härav icke böra f. n. medverka till att ordna en reguljär pensionering
för sociala barnavårdsseminariets rektor och assistent.
Rektorsbefattningen innehaves av folkskolläraren H. Wanre, vilken för
ändamålet är tjänstledig från sin folkskollärartjänst. Under hand har meddelats
från seminariets styrelse, att Wanre icke efter utgången av innevarande
läsår erhåller fortsatt tjänstledighet för tjänstgöring som rektor och
att han därför, om pensionsrätt icke beredes honom, ser sig nödsakad att
från och med nästa läsår frånträda rektorsbefattningen och återgå till utövning
av folkskollärartjänsten.
Såväl seminariets styrelse som dess tillsynsmyndighet anser det vara av
väsentlig vikt för seminariets verksamhet, att Wanre bibehålies vid rektorsbefattningen.
Varken statens pensionsanstalt eller statskontoret har funnit
principiella betänkligheter möta mot att, om så befinnes önskvärt, bereda
Wanre en personlig pensionsrätt enligt statliga grunder i hans egenskap
av rektor. Enligt beslut vid 1949 års riksdag i fråga om nu gällande reglemente
för statens pensionsanstalt äger Kungl. Maj:t befogenhet att efter
prövning i varje särskilt fall medge i reglementet avsedd befattningshavare
rätt att bibehålla pensionsrätt enligt reglementet efter övergång till statsunderstödd
verksamhet utom reglementets tillämpningsområde. Skäl finnes
som talar för att i vissa fall tillämpa en liknande anordning i fråga om befattningshavare,
som från tjänst med pensionsrätt enligt pensionsreglementena
för folkskolan övergår till anställning inom verksamhet som nyss
sagts.
Jag vill med hänsyn till det anförda icke motsätta mig att för Wanre ordnas
en personlig pensionering, innebärande samma förmåner som pensionsrätten
enligt folkskolans pensionsreglementcn. Ur den synpunkten, att
kostnaderna för en dylik pensionering bör bestridas i samma ordning och
med samma fördelning mellan staten och allmänna barnhuset som övriga
kostnader för seminariets verksamhet, anser jag i likhet med pensionsanstalten,
att pensioneringen bör ske i anknytning till SPA-reglementet.
Följande villkor bör gälla för pensionsrättens reglering. Oaktat här är
fråga om en rent personlig pensionering, bör — efter förebild från vad som
enligt kungörelsen den 4 juni 1954 om tillämpning i vissa fall av SPAreglementet
å befattningshavare hos polisdistrikt gäller för där avsedda
fall — vederbörande huvudman gentemot pensionsanstalten ensam svara
för pensionsavgifters erläggande. Även i övrigt bör i enlighet med vad pen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
23
sionsanstalten förordat enligt nämnda kungörelse gällande grunder ges
motsvarande tillämpning i förevarande fall. De fortlöpande avgifterna bör
följaktligen avvägas så, att de beträffande tid efter pensioneringens genomförande
i princip täcker hela pensionsrätten. I fråga om avgångsåldern synes
böra gälla pensioneringsperiod III med i stadgandet 10 a i 38 § SPAreglementet
angiven omfattning. Vidare bör pensionen beräknas efter den
lönegrad, som vid varje tidpunkt gäller för befattningen, samt rörligt tilllägg
utgå å pensionen enligt grunderna i reglementet. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser härom.
Förutvarande föreståndaren vid Mellansjö skolhem Alice Hellström
Alice Hellström är född den 20 januari 1886 och är således f. n. 70 år
gammal. Hon har avlagt examen vid högre lärarinneseminarium samt dessutom
filosofie magister- och medicine licentiatexamen. Under en lång
följd av år har hon innehaft anställning samtidigt vid Slagsta skola och
seminarium samt Mellansjö skolhem. Hon har vid sidan av berörda anställningar
utövat och utövar alltjämt privat läkarpraktik av mindre betydande
omfattning.
Föreningen för sinnesslöa barns vård har under åren 1911—1950 vid
Slagsta skola ombesörjt undervisning och vård av psykiskt efterblivna
barn, i första hand hemmahörande inom Stockholms stad, samt i lokal anknytning
till nämnda verksamhet anordnat utbildning vid Slagsta seminarium
av lärarpersonal för undervisning av sådana barn. Den vid Slagsta
skola och seminarium bedrivna verksamheten har i betydande omfattning
finansierats av statsmedel. Slagsta skola övertogs från och med år 1951 av
Stockholms stad och fungerar numera som stadens särskoleinternat. Den
förenämnda seminarieverksamheten, vilken från tidpunkten för stadens
övertagande av angivna skola helt finansieras av statsmedel, drevs under
viss övergångstid efter övertagandet i stadens regi men handhas numera
av skolöverstyrelsen.
Hellström blev från och med den 1 juli 1928 anställd dels som läkare
vid Slagsta skola, dels ock som lärare vid Slagsta seminarium. Berörda anställningar
frånträdde hon med utgången av år 1951. Under den första anställningstiden
uppbar hon ett för läkar- och lärartjänstgöringen gemensamt
årligt arvode, som utgick med, i ett för allt, 4.000 kronor till och med
läsåret 1932/33 och 5.000 kronor därefter till och med läsåret 1938/39.
För tid från och med läsåret 1939/40 uppbar hon för läkartjänsten arvode
med 4 000 kronor för år och för lärartjänsten arvode med 2 880 kronor för
år. Å nämnda belopp utgick från och med den 1 januari 1942 rörligt tillägg
med 1 % för varje två enheter, som index enligt 1914 års serie översteg
200.
Mellansjö skolhem är ett observations- och vårdhem för nervösa och
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
psykopatiska barn, vilket äges av en förening med samma namn. Under
praktiskt taget hela den tid, som verksamheten vid skolhemmet pågått, har
betydande bidrag till densamma utgått av statliga eller eljest allmänna medel.
Numera täckes kostnaderna för verksamheten till väsentlig del med
statsmedel.
Hellströms anställning såsom föreståndare för, tillika läkare vid Mellansjö
skolhem började den 1 januari 1929 och upphörde den 16 januari 1956.
För sin tjänstgöring vid skolhemmet har hon uppburit årligt arvode med
1 500 kronor för åren 1929 och 1930, med 4 200 kronor för tiden 1 januari
1931—30 juni 1947, med 8 000 kronor för tiden 1 juli 1947—31 december
1950, med 9 760 kronor för år 1951, med 15 000 kronor för tiden 1 januari
1952—31 juli 1954 och med 20 000 kronor för tiden 1 augusti 1954—15 januari
1956. Rätt till rörliga tilläggsförmåner å utgående arvode har ej förelegat.
Den tjänstgöringsskyldighet, som åvilat Hellström på grund av berörda
anställningar vid Slagsta seminarium och Mellansjö skolhem, torde kunna
uppskattas för tiden 1 januari 1931—30 juni 1939 till omkring 20 veckotimmar
och därefter till omkring 30 veckotimmar. För tid före år 1931 synes
tjänstgöringsskyldigheten ha varit av endast ringa omfattning.
I skrivelse till Stockholms stadsfullmäktige den 24 november 1951 tog
styrelsen för Slagsta skol- och småbarnshem på begäran av föreningen för
sinnesslöa barns vård och föreningen Slagsta skolhem upp fråga om beredande
av viss pension åt Hellström för hennes innehav av befattningen
såsom läkare vid Slagstahemmet. Härvid anförde styrelsen bl. a., att föreningarna
med hänsyn till den stora betydelse Hellström haft för verksamheten
vid Slagstaanstalten och för vården i allmänhet av de sinnesslöa
önskat och avsett, att Hellström skulle erhålla pension vid avgång
ur tjänst. Det stora intresse Hellström haft för vården av de sinnesslöa
hade gjort, att arbetsinsatsen för Slagsta varit vida större än som
rimligen kunde krävas med hänsyn till utgående ersättning. Hennes stora
engagemang för sinnesslövården hade vidare medfört, att hon endast i ringa
utsträckning jämsides kunnat ägna sig åt privat praktik, varför hennes
möjligheter att själv ordna för sin ålderdom varit starkt begränsade. Styrelsen
fann det därför rimligt, att staden åtog sig att ordna en pensionering
av Hellström från och med den 1 januari 1952. Åtagandet borde dock
avse endast pension för anställningen som läkare vid anstalten. I den del
anställningen avsåg tjänstgöring som lärare vid seminariet borde det ankomma
på staten att svara för pensioneringen av Hellström. Under åberopande
av det anförda hemställde styrelsen, att Stockholms stad måtte tillerkänna
Hellström pension för läkartjänstgöringen.
Genom beslut den 17 december 1951 tillerkände Stockholms stadsfullmäktige
Hellström pension från och med år 1952 på grund av hennes anställning
såsom läkare vid Slagsta skola. Pensionen utgår med 1 896 kronor
25
Kungi. Maj:ts proposition nr 157 år 1956
för år jämte rörligt tillägg enligt för stadens pensionstagare i allmänhet
gällande grunder.
Styrelsen för Slagsta skol- och småbarnshem hemställde vidare i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 24 november 1951 om pension åt Hellström för
hennes tjänstgöring såsom lärare vid Slagsta seminarium och erinrade därvid
om vad styrelsen i förenämnda skrivelse till Stockholms stadsfullmäktige
uttalat i fråga om Hellströms stora betydelse för såväl verksamheten vid
Slagstaanstalten som sinnesslövården i allmänhet.
överståthållarämbetet redovisade i utlåtande över framställningen de
grunder, efter vilka det Slagsta seminarium tillkommande statsbidraget beräknats,
och anförde vidare följande.
Bidraget lär icke alltid ha varit tillräckligt för driften, men den omständigheten
kan ej gärna betaga verksamheten vid seminariet prägeln av en i
själva verket statlig angelägenhet. Hade verksamheten icke genom offer, som
en genom enskilda personer bildad sammanslutning bringar, kommit till
stånd och upprätthållits, hade statsmakterna icke kunnat undgå att helt
påtaga sig ansvaret. Därmed hade då också bland annat följt skyldighet för
statsverket till pensionering av vederbörande lärare enligt gällande bestämmelser
därom. Nu föreligger visserligen icke någon rättslig förpliktelse i
sådant hänseende, men av billighetsskäl kan det i förekommande fall vara
motiverat, att pension av statsmedel till skäligt belopp tillerkännes en förtjänt
lärare.
Sådana skäl torde — med hänsyn till vad om beskaffenheten av Alice
Hellströms lärarverksamhet är upplyst — föreligga i detta fall. Om ej den
omständigheten, att hon icke varit heltidsanställd anses böra lägga hinder
i vägen, synes det därför grundat, att hon, vilkens arvode som lärare varit
blygsamt och som i varje fall icke kan anses ha genom detsamma kompenserats
för den väsentligt mindre omfattning, vartill hon i följd av lärarverksamheten
nödgats begränsa sin enskilda praktik som läkare, blir som erkänsla
för en hängiven insats till synnerligt gagn för ett angeläget allmänt
intresse tillerkänd pension av statsmedel till lämpligen avvägt belopp.
Statskontoret ansåg sig med hänsyn till att Hellströms lärartjänst vid seminariet
haft karaktären av en bisyssla icke kunna tillstyrka, att pension av
statsmedel bereddes henne i särskild ordning.
Genom beslut den 5 december 1952 fann Kungl. Maj:t ifrågavarande, av
styrelsen för Slagsta skol- och småbarnshem hos Kungl. Maj:t gjorda framställning
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, enär frågan om beredande
av pension åt Hellström på grund av hennes anställning vid seminariet
borde slutligt prövas först i samband med hennes avgång från anställningen
vid Mellansjö skolhem.
Frågan om beredande av pension åt Hellström har nu aktualiserats på
nytt, denna gång genom en skrivelse den 30 juli 1954 från styrelsen för
Mellansjö skolhem. I skrivelsen framhåller styrelsen betydelsen av Hellströms
verksamhet vid hemmet, vilket hon själv grundat och vars chef hon
varit sedan dess tillkomst, samt betonar värdet av hennes insats ur vetenskaplig
synpunkt på det barnpsykologiska området. Styrelsen anför vidare,
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1956
att med hänsyn till de ekonomiska betingelserna för hemmets verksamhet
Hellström under största delen av anställningstiden icke kunnat beredas löneförmåner
svarande mot hennes arbete för skolhemmet. Under hänvisning
till vad sålunda och i övrigt anförts i skrivelsen och tillika med erinran om
Kungl. Maj :ts förenämnda beslut den 5 december 1952 hemställer styrelsen,
att Hellström måtte såsom ersättning för det betydelsefulla arbete hon nedlagt
på det barnpsykologiska området komma i åtnjutande av ålderspension
av statsmedel.
Medicinalstyrelsen, som funnit det angeläget framhålla de betydelsefulla
insatser Hellström gjort ej blott för skapandet och utvecklingen av Mellansjö
skolhem utan även för barnpsykiatrien i allmänhet, tillstyrker att Hellström
tilldelas pension på grund av hennes verksamhet vid Mellansjö skolhem
och Slagsta seminarium.
Statens pensionsanstalt anser sig med hänsyn till den ställning ifrågavarande
institutioner intager till staten ävensom i betraktande av de insatser,
Hellström gjort till gagn för betydelsefulla allmänna intressen, böra tillstyrka,
att pension av statsmedel beredes henne. Ifrågavarande pension föreslås
av anstalten skola utgå med ett grundbelopp av 4.200 kronor per år,
varvid beräknas 3 000 kronor för anställningen vid Mellansjö skolhem och
återstoden för anställningen vid Slagsta seminarium.
Under hänvisning till att Hellström icke innehaft anställning i statens
tjänst förklarar statskontoret sig icke kunna undgå att hysa starka betänkligheter
mot att hon tillerkännes pension av statsmedel. Statskontoret anser
sig därför icke kunna tillstyrka, att pension i särskild ordning beredes henne.
Därest det skulle finnas motiverat, att hon erhåller pension, bör denna enligt
ämbetsverkets mening bestämmas till endast ett mindre belopp, ej överstigande
2.000 kronor för år jämte rörligt tillägg.
Departementschefen. I betraktande av att Hellström icke varit statsanställd
finner jag i likhet med statskontoret vissa betänkligheter möta mot
att bevilja henne pension av statsmedel. Det bör emellertid uppmärksammas,
att seminariet för utbildning av lärare för undervisning av psykiskt
efterblivna barn numera är statligt samt att kostnaderna för verksamheten
vid Mellansjö skolhem på senare år i huvudsak bestritts av statsmedel jämte
vårdavgifter. Med beaktande härav och under hänsynstagande till Hellströms
långvariga anställningar vid nämnda institutioner och det synnerligen
betydelsefulla arbete hon därunder nedlagt till gagn för det allmänna
finner jag mig böra förorda, att hon kommer i åtnjutande av pension av
statsmedel. Med hänsyn till föreliggande förhållanden synes det skäligt, att
pensionen fastställes till ett belopp av 3.000 kronor för år jämte rörligt tilllägg.
Pensionen synes böra utgå från och med månaden näst efter den —
januari 1956 — varunder hennes anställning vid Mellansjö skolhem upphörde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956 27
Hemställan
I överensstämmelse med vad i det föregående under II anförts har inom
civildepartementet upprättats förslag till kungörelse om ändring i 1947 års
tjänstepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422). Förslaget
torde böra underställas riksdagen för godkännande. Kungl. Maj :t
torde böra med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1956 bemyndigas att under de förutsättningar
och i den omfattning i det föregående angivits vidtaga ändringar
i 1947 års pensionsreglementen för statens tjänstemän och arbetare samt motsvarande
reglementen för folkskolan och de högre kommunala skolorna
ävensom 1951 års förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för civila statstjänstemän. Det torde härjämte få ankomma på Kungl.
Maj :t att för tillämpning från nyssnämnda tidpunkt vidtaga de ändringar i
SPA-reglementet, som påkallas av förslagen beträffande vissa befattningshavare
vid Göteborgs skolköksseminarium och vissa överläkare. Kungl.
Maj :t torde vidare böra bemyndigas att meddela erforderliga tillämpningsoch
övergångsbestämmelser.
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
och förordat hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
A. godkänna förenämnda förslag till kungörelse om ändring
i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare den
30 juni 1947 (nr 422),
B. bemyndiga Kungl. Maj :t
1) att under de förutsättningar och i den omfattning i
det föregående angivits vidtaga ändringar i 1947 års tjänsteoch
familjepensionsreglementen för statens tjänstemän och
arbetare samt motsvarande reglementen för folkskolan och
de högre kommunala skolorna ävensom 1951 års förordning
om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän,
2) att vidtaga ändringar i SPA-reglementet den 29 december
1949 (nr 726) i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående anförts,
3) att utfärda de tillämpnings- och övergångsbestämmelser,
som må befinnas erforderliga vid genomförandet av de
i det föregående under II angivna förslagen,
4) att besluta om pensionsunderlag för i det föregående
angivna tjänstemän inom den centrala försvarsförvaltningen
och vid riksförsäkringsanstalten,
5) att besluta om reglering av förut omnämnda förutvarande
rådhusrättsledamöter från allmänna indragningsstaten
tillkommande årliga ersättningar,
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956
6) att besluta om reglering av vägarbetaren H. S. Svenssons
pensionsförmåner samt
7) att besluta om personlig pensionsrätt i anknytning
till SPA-reglementet för rektorn vid sociala barnavårdsseminariet
H. Wanre, ävensom
C. medge, att förutvarande föreståndaren vid Mellansjö
skolhem Alice Hellström må räknat från och med månaden
näst efter den, varunder hon lämnat sin anställning vid
skolhemmet, under sin återstående livstid från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 3.000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Skarin
Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956 29
Innehållsförteckning
Författningsförslag.................... 2
I. Riksdagens medverkan vid ändring i pensionsreglementena m. m. . . . 3
II. Vissa ändringar i pensionsreglementena............4
III. Pensionsunderlag för vissa tjänstemän inom den centrala försvarsförvalt
ningen
och vid riksförsäkringsanstalten............8
IV. Reglering av vissa förutvarande rådhusrättsledamöter tillkommande förmåner
.........................10
V. Pension åt vissa personer..................15
Hemställan.......................27