Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
1
Nr 156
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 19i5 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.; given
Stockholms slott den 23 mars 1956.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
I årets statsverksproposition har föreslagits, att det s. k. räjongsystemet
inom fångvården — vilket hittills omfattat blott anstalterna för det ordinära
fångklientelet — skall utsträckas att gälla jämväl för säkerhetsanstalter och
anstalter för ungt klientel. Den nu framlagda propositionen innehåller i huvudsak
förslag till därav föranledda lagändringar. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 156
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Fö rslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
Härigenom förordnas, dels att 2—5, 24, 26, 28, 49, 57, 64, 83 och 86 §§
lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m.1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 43, 56, 63 och
67 §§ samma lag skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
2
Två eller flera fångvårdsanstalter
skola, om Konungen så föreskriver, för
samverkan bilda en anstaltsgrupp.
En av de i gruppen ingående anstalterna
skall vara centralanstalt för
gruppen. Vid centralanstalten skall
finnas psykiatrisk avdelning.
3
Fångvårdsstyrelsen har----
Under fångvårdsstyrelsen beslutar,
där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman i frågor angående
de intagnas behandling och
anordnande av eftervård åt dem. Styresman
vid centralanstalt åligger att
uppmärksamt följa de intagnas behandling
på gruppens anstalter och
förberedelserna för deras frigivning
eller utskrivning samt äger, i den utsträckning
denna lag angiver eller eljest
föreskrives, meddela beslut även
rörande den som är intagen på annan
anstalt inom gruppen.
1 Senaste lydelse se beträffande 2—5, 26, 28
1954: 253.
(Föreslagen lydelse)
§•
Fångvårdsanstalter na skola, enligt
bestämmelser som Konungen meddelar,
för samverkan bilda särskilda anstaltsgrupper.
En av de i anstaltsgrupp
ingående anstalterna skall vara
centralanstalt för gruppen. Inom anstaltsgrupp
skall, såvida ej Konungen
för visst fall annorlunda förordnar,
finnas psykiatrisk avdelning.
§•
--sådan anstalt.
Styresman vid centralanstalt skall,
såvitt angår gruppens anstalter, under
fångvårdsstyrelsen utöva ledningen
av de intagnas behandling och anordnande
av eftervård åt dem. Under
styresmannen vid centralanstalt
beslutar, om ej annat är stadgat, styresman
vid anstalt inom gruppen.
och 49 §§ SFS 1953: 385 samt beträffande 86 §
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Överläkaren vid centralanstalts
psykiatriska avdelning skall lämna
råd och anvisningar beträffande behandlingen
av de på gruppens anstalter
intagna.
överläkaren vid psykiatrisk avdelning
inom anstaltsgrupp skall lämna
råd och anvisningar beträffande behandlingen
av de på gruppens anstalter
intagna. Såvitt angår behandlingen
av dem som överflyttats till avdelningen
skall han äga de befogenheter
som eljest tillkomma styresman vid
centralanstalt.
4 §.
—• -—- övriga ledamöter.
Vid fångvårdsanstalt---
Styresmannen skall, där det kan
ske utan dröjsmål, till överläggning i
nämnden upptaga frågor om fånges
hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva
yttrande över ansökning om nåd
eller villkorlig frigivning samt att behandla
ärende som fångvårdsstyrelsen
eller, om anstalten ingår i anstaltsgrupp,
styresmannen vid centralanstalten
hänskjuter till nämnden
eller vars upptagande påkallas av ledamot.
Styresmannen skall, där det kan
ske utan dröjsmål, till överläggning i
nämnden upptaga frågor om fånges
hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och
om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva
yttrande över ansökning om nåd
eller villkorlig frigivning samt att behandla
ärende som fångvårdsstyrelsen
eller styresmannen vid centralanstalten
hänskjuter till nämnden eller
vars upptagande påkallas av ledamot.
Nämnden må — —-■—--—-i övrigt.
Utöver vad------lämna anstalten.
De ledamöter------intagnas behandling.
5 §.
Tillfälle att deltaga i anstaltsnämnds
sammanträde skall beredas
skyddskonsulent eller skyddsassistent
i distriktet samt, om anstalten ingår
i anstaltsgrupp, centralanstaltens
styresman och överläkaren vid dess
psykiatriska avdelning. Jämväl annan,
som anses kunna lämna upplysningar
av vikt, må av styresmannen
eller nämnden kallas att närvara vid
sammanträde.
Ledamot av-------- — till
Tillfälle att deltaga i anstaltsnämnds
sammanträde skall beredas
skyddskonsulent eller skyddsassistent
i distriktet samt centralanstaltcns
styresman och överläkaren vid psykiatrisk
avdelning inom anstaltsgruppen.
Jämväl annan, som anses
kunna lämna upplysningar av vikt,
må av styresmannen eller nämnden
kallas att närvara vid sammanträde.
protokollet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Intagen skall------möjligt förebyggas.
Till ledning för en planmässig behandling
av den intagne skall i erforderlig
omfattning verkställas undersökning
av hans levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd,
anlag och kunskaper.
Den intagne------anstaltens personal.
En av — — — — — —--■— —-de intagna.
26 §.
Vid de — —----möjligt förhindras.
Män och —----— eller anstaltsavdelningar.
Styresmannen vid centralanstalt
bestämmer om placering på anstalt
inom anstaltsgrupp och om förflyttning
från en anstalt till annan inom
gruppen; dock äger överläkaren vid
centralanstaltens psykiatriska avdelning
besluta, att intagen skall överflyttas
till avdelningen för undersökning
eller behandling. Om placering
och förflyttning i annat fall än nu
sagts förordnar fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, styresman
vid fångvårdsanstalt.
Styresmannen vid centralanstalt
bestämmer om placering på anstalt
inom anstaltsgrupp och om förflyttning
från en anstalt till annan inom
gruppen; dock äger överläkaren vid
psykiatrisk avdelning inom gruppen
besluta, att intagen skall överflyttas
till avdelningen för undersökning eller
behandling. Om placering och förflyttning
i annat fall än nu sagts förordnar
fångvårdsstyrelsen eller, efter
dess bemyndigande, styresman Vid
fångvårdsanstalt.
28 §.
Intagen skall så snart ske kan un- Sjuknar intagen, skall han vårdas
dersökas av läkare vid anstalten, enligt anvisningar av läkare vid anSjuknar
intagen, skall han vårdas en- stalten. Angående överförande till sinligt
anvisningar av läkaren. Angåen- nessjukavdelning inom fångvården
de överförande till sinnessjukavdel- för vård eller observation är särskilt
ning inom fångvården för vård eller stadgat; såsom sådan avdelning skall,
observation är särskilt stadgat; så- därest ej annat föreskrives, anses
som sådan avdelning skall, därest ej psykiatrisk avdelning inom anstaltsannat
föreskrives, anses psykiatrisk grupp.
avdelning vid centralanstalt.
Enligt bestämmelser---—--lämplig vård.
När det------särskilda föreskrifter.
Tid, varunder —-----laga kraft.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 År 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
43 §.
Beträffande straff- eller fängelsefånge
skall, om det ådömda straffet
uppgår till minst sex månader, till
ledning för behandlingen så snart ske
kan verkställas en såvitt möjligt fullständig
undersökning av hans levnadsomständigheter,
personliga utveckling,
hälsotillstånd, anlag och
kunskaper. Fångvårdsstyrelsen äger
jämväl i annat fall förordna om sådan
undersökning.
Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar utföras
av styresmannen vid den anstalt, där
fången intagits för straffets undergående,
under medverkan av anstaltens
läkare. Berättelse över undersökningen
jämte styresmannens och läkarens
förslag angående fångens placering
och behandling skall så snart
ske kan och senast inom en månad
efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.
När särskilda omständigheter
påkalla det, må styrelsen
medgiva anstånd, högst en månad,
med berättelsens avgivande.
Inom anstaltsgrupp skall, i stället
för vad som stadgas i första och andra
styckena, gälla följande. Frågan
om placering av straff- eller fängelsefånge
skall, om det ådömda straffet
uppgår till minst sex månader, upptagas
till överläggning inför styresmannen
vid centralanstalten så snart
det kan ske och senast inom två veckor
från det verkställighet på anstalt
inom gruppen började. Vad nu sagts
skall även gälla placering av annan
intagen, då styresmannen vid centralanstalten
anser frågan därom
tveksam eller eljest finner särskilt
skäl till överläggning. Föreligger ic
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
ke till ledning för placering och behandling
tillräcklig kännedom om
den intagne, åligger det styresmannen
vid centralanstalten att skyndsamt
föranstalta om den utredning
som erfordras. Krävs för utredningen
undersökning av den intagne, bör
undersökningen utföras vid centralanstalten.
Tillfälle bör beredas den
intagne att före överläggningen eder,
i den utsträckning det lämpligen kan
ske, vid denna framföra sina önskemål.
Konungen äger förordna om undantag
från bestämmelserna i denna
paragraf beträffande särskild anstalt
eller särskild grupp av intagna samt
meddela de föreskrifter som därav
påkallas.
49 §
Fånge som är intagen i sluten anstalt
skall i regel arbeta tillsammans
med en eller flera andra fångar. Han
må dock, när undersökning enligt
43 § skall äga rum, hållas till arbete
i enrum till dess undersökningen är
avslutad.
Finner styresmannen, med hänsyn
till fara för ordning och säkerhet
inom anstalten eller för menlig inverkan
fångarna emellan eller av annan
särskild anledning erforderligt att
fånge arbetar i enrum, må han förordna
därom. Utan medgivande av
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, av styresman vid centralanstalt
må sådant förordnande ej
meddelas för längre tid än en månad
varje halvår. Medgivande som nu
sagts må ej avse förordnande för
längre tid än sex månader varje gång.
Fånge som är intagen i sluten anstalt
skall i regel arbeta tillsammans
med en eller flera andra fångar. Han
må dock, när undersökning som avses
i 24 § skall äga rum, hållas till
arbete i enrum till dess undersökningen
är avslutad.
Finner styresmannen, med hänsyn
till fara för ordning och säkerhet
inom anstalten eller för menlig inverkan
fångarna emellan eller av annan
särskild anledning erforderligt att
fånge arbetar i enrum, må han förordna
därom. Utan medgivande av
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess
bemyndigande, av styresmannen vid
centralanstalten må sådant förordnande
ej meddelas för längre tid än
en månad varje halvår. Medgivande
som nu sagts må ej avse förordnande
för längre tid än sex månader varje
gång.
Då fånge--------- under arbetstiden.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
56 §.
Den som skall undergå ungdomsfängelse
skall intagas å särskild mottagningsavdelning.
Å avdelningen
skall till ledning för den intagnes behandling
enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar verkställas en såvitt möjligt
fullständig undersökning av hans
levnadsomständigheter och personliga
förhållanden i övrigt, därvid synnerlig
vikt skall fästas vid utrönande
av hans förståndsutveckling, anlag
och kunskaper.
Berättelse över undersökningen
skall så snart ske kan och senast två
månader efter intagningen insändas
till fångvårdsstyrelsen.
57
Sedan undersökning enligt 56 §
verkställts, skola de intagna fördelas
på sätt som finnes lämpligt med hänsyn
till den behandling som bär komma
var och en till del. Intagen skall
vårdas i öppen anstalt, såframt det ej
med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet
eller av annan särskild anledning
måste anses olämpligt.
Intagen skall-----—---
63 §.
Till ledning för den intagnes behandling
skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar verkställas en såvitt
möjligt fullständig undersökning
av den intagnes levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd,
anlag och kunskaper. Berättelse
över undersökningen, som skall utföras
under medverkan av anstaltens
läkare, skall så snart ske kan och senast
två månader efter intagningen
insändas till fångvårdsstyrelsen.
§•
Intagen skall vårdas i öppen anstalt,
såframt det ej med hänsyn till
hans sinnesbeskaffenhet eller av annan
särskild anledning måste anses
olämpligt.
äro däremot.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
64 §.
Förvarad eller internerad skall hållas
avskild från andra intagna till
dess den i 63 § angivna undersökningen
är avslutad. Därefter må han
under dagen hållas avskild endast i
den utsträckning som påkallas av
hänsyn till hans behandling eller till
fara för menlig inverkan de intagna
emellan eller till ordningen och säkerheten
inom anstalten.
Förvarad eller-------
67 §.
Styresmannen har att rörande behandlingen
av förvarad eller internerad
samråda med anstaltens läkare.
Uppkommer meningsskiljaktighet i
fråga som sägs i 64 §, skall frågan
hänskjutas till fångvårdsstyrelsens
avgörande.
83
Fångvårdsstyrelsen äger efter
framställning av intagen, så ock eljest
när anledning förekommer ändra
vad styresman eller läkare jämlikt
denna lag beslutat.
Över fångvårdsstyrelsens beslut enligt
denna lag må klagan hos
Konungen föras genom besvär, som
skola hava inkommit till justitiede
-
Förvarad eller internerad skall hållas
avskild från andra intagna till
dess närmare kännedom vunnits om
hans sinnesart och beteende. Därefter
må han under dagen hållas avskild
endast i den utsträckning som
påkallas av hänsyn till hans behandling
eller till fara för menlig inverkan
de intagna emellan eller till ordningen
och säkerheten inom anstalten.
— öppen anstalt.
§.
Styresman vid centralanstalt äger
efter framställning av intagen eller
eljest när anledning förekommer ändra
vad styresman vid anstalt inom
gruppen jämlikt denna lag beslutat,
så ock vad som beslutats av läkare
vid sådan anstalt i annat fall än som
avses i 3 § tredje stycket och 26 §
tredje stycket.
Beslut av styresman vid centralanstalt
ävensom beslut av läkare i fall
varom i 3 § tredje stycket och 26 §
tredje stycket är fråga må av fångvårdsstyrelsen
ändras när skäl därtill
förekommer. Fångvårdsstyrelsen
äger ock ändra sådant beslut av styresman
eller läkare som i första stycket
sågs.
över fångvårdsstyrelsens beslut enligt
denna lag, så ock över länsstyrelses
beslut i fråga om uppskov
med verkställighet må klagan hos
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
&
partementet sist å trettionde dagen
efter den då klaganden erhöll del av
beslutet.
över länsstyrelses beslut i fråga om
uppskov med verkställighet må klagan
hos Konungen i justitiedepartementet
föras i den ordning som år bestämd
för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.
86 §.
Konungen äger-----—--för gruppen.
Beträffande viss anstaltsgrupp må
Konungen förordna att styresman vid
annan anstalt än centralanstalten
skall äga befogenheter som eljest tillkomma
styresman vid centralanstalt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.
Konungen föras genom besvär, som
skola ingivas till justitiedepartementet.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lindholm.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga rörande
vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. samt
anför därvid följande.
Inledning
I propositionerna nr 143 och 144 till 1953 års riksdag framlade jag på
grundval av ett av 1951 års fångvårdsutredning utarbetat betänkande (SOU
1952:21) förslag till en administrativ omläggning inom fångvården (den
s. k. räjongplanen) och till därav föranledda ändringar i 1945 års lag om
verkställighet av frihetsstraff m. m. samt äskade därjämte erforderliga anslag.
Sedan riksdagen bifallit propositionerna (sammansatt stats- och första
lagutskotts utlåtanden nr 9 och 10), utfärdades den 5 juni 1953 lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av
frihetsstraff m. m. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1953. Reformen
innebar i huvudsak, att fångvårdsanstalterna, om Kungl. Maj :t så förordnade,
skulle för samverkan indelas i anstaltsgrupper under ledning av en
större och i vårdtekniskt hänseende bättre rustad anstalt såsom centralanstalt.
Det avsågs, att åtskilliga ärenden skulle decentraliseras från fångvårdsstyrelsen
till styresmännen för dessa centralanstalter. Beträffande frågor
om placering och författning inom en anstaltsgrupp skedde detta genom
ett uttryckligt stadgande i lagen. I övrigt avsågs decentraliseringen
skola ske genom delegation från fångvårdsstyrelsen av styrelsen tillkommande
befogenheter. Vid varje centralanstalt skulle finnas psykiatrisk avdelning,
vars chef skulle vara rådgivande psykiater inom anstaltsgruppen.
En omorganisation av det kamerala arbetet och av ledningen för arbetsdriften
genomfördes även. Reformen skulle begränsas till det ordinära fångklientelet;
ungdoms- och säkerhetsanstalterna med sitt mera komplicerade
klientel lämnades tills vidare åsido.
11
KnngL Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 tillkallade jag
samma dag tre sakkunniga med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder
för genomförande av den beslutade administrativa omläggningen inom
fångvården och till ändringar i fångvårdsstyrelsens organisation efter reformens
genomförande. I förstnämnda hänseende överlämnade de sakkunniga,
som antog benämningen fångvårdens organisationskommitté1, under
våren 1954 promemorior, innehållande förslag dels till regler och anvisningar
för behandlingplanering i fångvårdsanstalt som ingår i anstaltsgrupp,
dels till registreringsåtgärder avseende i sådan anstalt intagna, dels
till bestämmelser beträffande fångvårdsanstalternas ekonomiska förvaltning
och kassarörelse, dels ock till instruktioner för fångvårdsdirektör, fångvårdsinspektör,
överläkare vid psykiatrisk avdelning, ingenjör och fångvårdsassistent.
Därjämte föreslog kommittén, att det skulle läggas i Kungl.
Maj :ts hand att bestämma i vilken omfattning fångvårdsstyrelsen eller
styrelsen underordnade myndigheter skulle äga besluta i frågor rörande de
på fångvårdsanstalt intagna.
I proposition nr 199 till 1954 års riksdag framlades förslag om en tillläggsbestämmelse
(86 §) till lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.
av innehåll att Kungl. Maj:t skulle äga förordna att befogenhet som enligt
lagen tillkommer fångvårdsstyrelsen skulle, såvitt angick anstaltsgrupp,
överflyttas till styresmannen vid gruppens centralanstalt. Riksdagen biföll
propositionen och lag i ämnet utfärdades den 21 maj 1954 (nr 253).
Vidare utfärdades den 27 juli 1954 på grundval av vad kommittén föreslagit
författningar med erforderliga ändringar i instruktionen den 21 juni
1946 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna samt i kungörelserna
samma dag angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. och
angående straffdoms befordran till verkställighet, varjämte ett cirkulär
utfärdades till fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna med vissa bestämmelser
om behandling av de intagna i fångvårdsanstalt, som ingar i anstaltsgrupp.
I anledning av det nya systemets ikraftträdande har vidare
fångvårdsstyrelsen under år 1954 utfärdat vissa rundskrivelser till befattningshavare
inom fångvårdsstaten, bl. a. den 30 september med vissa anvisningar
och bemyndiganden angående anstaltsplacering och förflyttning.
Genom beslut den 29 januari 1954 förordnade Kungl. Maj :t bl. a. att
från och med dag som Kungl. Maj:t framdeles ville bestämma fångvårdsanstalterna
för ordinärt manligt fångklientel efter viss angiven fördelning
skulle sammanföras i fyra olika anstaltsgrupper med anstalterna på Långholmen
och Härianda samt i Malmö och Härnösand som centralanstalter
samt att anstalten i Växjö och kolonien Eleonora skulle bilda en grupp för det
kvinnliga klientelet med den förra anstalten som centralanstalt.
Räjongindelningen trädde i kraft den 1 oktober 1954.
Sedermera har organisationskommittén den 24 oktober 1955 överlämnat
sitt slutbetänkande, kallat Räjongplanens fullföljande (SOU 1955: 40).
1 Ledamöter i kommittén liar varit byråchefen Torsten Eriksson, byråchefen Hertil Forssell
och byrådirektören Paul Taminelin.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Häri redovisar kommittén resultaten av den genomförda reformen samt
löreslår bl. a. att nya grupper bildas av anstalterna för förvarade och internerade
samt för fångvårdens ungdomsklientel. Med utgångspunkt från de
erfarenheter som vunnits sedan den 1 oktober 1954 har kommittén underkastat
det nya systemet i dess helhet en allmän översyn och framlägger i
betänkandet även vissa därav betingade förslag.
På grundval av det sist berörda betänkandet, över vilket yttranden inhämtats
av myndigheter och sammanslutningar, har jag vid anmälan i årets
statsverksproposition (II ht s. 79 ff) av fångvårdsstyrelsens anslagsbehov
under nästa budgetår föreslagit, att räjongsystemet införes jämväl för säkerhetsanstalter
och för anstalter för ungt klientel samt äskat av en sådan
reform påkallade anslag. Jag har därvid lämnat en redogörelse för innehållet
i betänkandet i berörda delar samt för yttrandena däröver.
Jag anhåller att nu få till behandling upptaga frågan om vissa av organisationskommitténs
förslag betingade ändringar i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. m.
Räjongsystemet enligt gällande bestämmelser
Såsom förut nämnts skall, om Kungl. Maj:t så förordnar, två eller flera
fångvårdsanstalter för samverkan bilda en anstaltsgrupp. Bestämmelse härom
har upptagits i 2 § straffverkställighetslagen. I samma paragraf stadgas
vidare, att en av de i gruppen ingående anstalterna skall vara centralanstalt
för gruppen samt att vid denna anstalt skall finnas psykiatrisk avdelning.
I 3 § meddelas vissa allmänna bestämmelser om kompetensfördelningen.
Enligt första stycket i paragrafen har fångvårdsstyrelsen att leda och öva
inseende över behandlingen av dem som intages i fångvårdsanstalt ävensom
att, där ej annorlunda är stadgat, öva tillsyn över eftervården av dem som
frigivits eller utskrivits från sådan anstalt. Under fångvårdsstyrelsen beslutar
enligt paragrafens andra stycke, där ej annorlunda är stadgat, fångvårdsanstalts
styresman i frågor angående de intagnas behandling och anordnande
av eftervård åt dem. Styresman vid centralanstalt (fångvårdsdirektör)
åligger att uppmärksamt följa de intagnas behandling på gruppens anstalter
och förberedelserna för deras frigivning eller utskrivning samt äger,
i den utsträckning lagen angiver eller eljest föreskrives, meddela beslut
även rörande den som är intagen på annan anstalt inom gruppen. Slutligen
föreskrives i tredje stycket, att överläkaren vid centralanstalts psykiatriska
avdelning skall lämna råd och anvisningar beträffande behandlingen
av de på gruppens anstalter intagna.
Rörande de dömdas anstaltsplacering stadgas i 26 § tredje stycket, att
fångvårdsdirektören bestämmer om placering på anstalt inom anstaltsgrupp
och om förflyttning från en anstalt till annan inom gruppen; dock inskränkes
fångvårdsdirektörens exklusiva befogenhet i detta avseende genom en
föreskrift att överläkaren vid centralanstaltens psykiatriska avdelning äger
besluta, att intagen skall överflyttas till avdelningen för undersökning eller
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 dr 1956
behandling. Om placering eller förflyttning i annat fall än nu sagts förordnar
fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande, styresman vid fångvårdsanstalt.
Sistnämnda bestämmelse innebär bl. a., att det i princip ankommer
på fångvårdsstyrelsen att förordna om de dömdas förflyttning
mellan anstaltsgrupperna.
I fråga om fångvårdsdirektörens kompetens må vidare framhållas, att
straffverkställighetslagen beträffande ett flertal ärenden ger fångvårdsstyrelsen
möjlighet att delegera sina befogenheter. Genom de i anslutning till
räjongindelningens ikraftträdande vidtagna ändringarna i instruktionen för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna har Kungl. Maj :t med stöd av
den år 1954 i straffverkställighetslagen införda 86 § överflyttat den på fångvårdsstyrelsen
ankommande beslutanderätten i vissa fall till fångvårdsdirektören.
Ytterligare må i detta sammanhang nämnas, att fångvårdsdirektör
tillagts befogenhet att hänskjuta ärenden till anstaltsnämnd vid sidoanstalt
(4 §) och att deltaga i sådan nämnds sammanträden (5 §).
I 43 § första och andra styckena meddelas beträffande straff- och fängelsefångar
vissa bestämmelser om s. k. verkställighetsundersökningar. Dessa
bestämmelser har genom räjongindelningens ikraftträdande förlorat aktualitet.
De är nämligen icke tillämpliga å intagna på anstalter inom anstaltsgrupp.
Beträffande sådan intagen skall i stället uppgöras en s. k. behandlingsplan.
De grundläggande bestämmelserna härom har upptagits i ett
genom 1953 års lagändring infört nytt tredje stycke i 43 §. Enligt detta lagrum
med därtill anslutande administrativa föreskrifter skall frågan om
placering av straff- eller fängelsefånge, om det ådömda straffet uppgår till
minst sex månader, upptagas till överläggning inför fångvårdsdirektören
(vid s. k. behandlingskollegium) så snart det kan ske och senast inom två
veckor från det verkställighet på anstalt inom gruppen började. Vad nu
sagts skall även gälla placering av annan intagen, då fångvårdsdirektören
anser frågan därom tveksam eller eljest finner särskilt skäl till överläggning.
Föreligger icke till ledning för placering och behandling tillräcklig
kännedom om den intagne, åligger det fångvårdsdirektören att skyndsamt
föranstalta om den utredning som erfordras. Kräves för utredningen undersökning
av den intagne, bör undersökningen utföras vid centralanstalten.
Sådan undersökning kallas behandlingsundersökning och resultatet därav
antecknas jämte annat i den behandlingsjournal, som skall finnas för varje
intagen. Det är vidare föreskrivet, att den intagne bör beredas tillfälle att
före behandlingskollegiet eller, i den utsträckning det lämpligen kan ske,
vid detta framföra sina önskemål. Behandlingsplanen skall alltid innehålla
uppgift om den anstalt, där den intagne skall vistas, och det arbete, som
han skall sysselsättas med. Dessutom kan planen innehålla, att den intagne
vid viss senare tidpunkt skall överföras till annan anstalt, att han är berättigad
taga emot besök, att han skall bedriva vissa studier, genomgå antabus-
eller annan medicinsk behandling o. s. v. allt efter omständigheterna
i det särskilda fallet. — I 43 § infördes genom 1953 års lagändring även
ett nytt fjärde stycke av innehåll att Kungl. Maj:t äger förordna om undan
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1956
tag från bestämmelserna i paragrafen beträffande särskild anstalt eller
särskild grupp av intagna samt meddela de föreskrifter som därav påkallas.
I detta sammanhang må även erinras om de bestämmelser om verkställighetsundersökning
som gäller i fråga om den som skall undergå ungdomsfängelse,
förvaring eller internering. I 56 § stadgas, att den som skall
undergå ungdomsfängelse skall intagas å särskild mottagningsavdelning. Å
avdelningen skall till ledning för den intagnes behandling enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning
av hans levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt,
därvid synnerlig vikt skall fästas vid utrönande av hans förståndsutveckling,
anlag och kunskaper. Berättelse över undersökningen skall så snart ske
kan och senast två månader efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.
Beträffande förvarade och internerade är hithörande bestämmelser
upptagna i 63 §. Enligt denna paragraf skall till ledning för den intagnes behandling
enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar verkställas en såvitt möjligt
fullständig undersökning av den intagnes levnadsomständigheter, personliga
utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper. Berättelse över undersökningen,
som skall utföras under medverkan av anstaltens läkare, skall så
snart ske kan och senast två månader efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen.
Den intagne skall enligt 64 § hållas avskild från andra intagna,
till dess den i 63 § angivna undersökningen är avslutad.
Organisationskommitténs lagförslag
Enligt kommitténs förslag skall räjongsystemet genomföras fullständigt
för hela fångvården sålunda att till de fyra grupperna för ordinärt manligt
klientel och gruppen för kvinnligt klientel fogas ytterligare två anstaltsgrupper,
den ena avseende anstalter för förvarade och internerade med
Hall såsom centralanstalt samt den andra avseende anstalter för unga intagna,
ådömda antingen ungdomsfängelse eller tidsbestämt frihetsstraff,
med Skenäs såsom centralanstalt. Inom gruppen av säkerhetsanstalter saknas
särskild psykiatrisk avdelning. Kommittén föreslår, att Håga sjukhus
vid sidan av sina uppgifter som rättspsykiatrisk undersökningsstation samt
sinnessjukhus, avsett för fångvården i dess helhet, tills vidare, intill dess
särskilda lokaler härför hunnit färdigställas inom Hallanslalten, får fungera
även såsom särskild psykiatrisk avdelning för ifrågavarande anstaltsgrupp.
Inom gruppen av anstalter för unga intagna föreslås, såsom nämnts,
Skenäs bli centralanstalt. Skenäs är emellertid en ungdomsanstalt i teknisk
mening och kan icke — lika litet som Roxtuna — för undersökning eller
behandling mottaga ordinärt fångklienlel. De gruppen tillhörande unga
straff- och fängelsefångar som skall underkastas behandlingsundersökning
eller eljest bör bli föremål för särskild observation eller behandling föreslår
kommittén skola intagas på anstalten i Nyköping, som ligger lätt tillgänglig
för fångvårdsdirektören och annan på Skenäs stationerad personal. Anstal
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
ten kommer sålunda att fungera såsom ett annex till centralanstalten, överläkaren
på Roxtuna föreslås skola tillika tjänstgöra som gruppens psykiater
och i denna egenskap regelbundet besöka såväl centralanstalten å Skenäs
som dess annex i Nyköping. Sinnesoroliga och särskilt svårbehandlade unga
fångar avses liksom hittills kunna mottagas även på den för sådana intagna
särskilt anordnade psykiatriska avdelningen i Malmö samt vidare på
Håga sjukhus. Fortlöpande psykiatrisk kontroll av de på Ystads- och Hilderoanstalterna
intagna skall även i fortsättningen mot särskilt arvode utövas
av överläkaren vid centralanstalten i Malmö. Avståndet anses nämligen vara
alltför stort för att överläkaren på Roxtuna skulle kunna fylla räjongläkarens
funktioner på ifrågavarande anstalter. Kommittén har tänkt sig, att
behandlingskollegium under fångvårdsdirektörens ordförandeskap varje
vecka skall hållas på Nyköpingsanstalten samt att anstalten likaledes en
gång i veckan skall besökas av räjongpsykiatern. Om Skenäs erhåller en
psykolog, bör denne enligt kommittén kunna vara verksam även på anstalten
i Nyköping.
Kommittén framlägger även förslag till vissa andra reformer beträffande
räjongsystemet. I främsta rummet föreslås en utvidgning av fångvårdsdirektörernas
kompetens. Sådan denna är reglerad huvudsakligen
i straffverkställighetslagen och i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsanstalterna är den icke, uttalar kommittén, av den
art att fångvårdsdirektören kan sägas i alla hänseenden intaga en räjongchefs
ledarställning i förhållande till styresmän och övriga befattningshavare
vid gruppens sidoanstalter. I straffverkställighetslagen angives såsom
generell regel, att det är fångvårdsanstaltens styresman som under fångvårdsstyrelsen
beslutar i frågor angående behandling och eftervård. Räjongchefen
äger beslutanderätt i dessa avseenden endast i den mån det är särskilt
föreskrivet. I den nämnda instruktionen fastslås fångvårdsdirektörens
befogenheter med avseende på de intagnas placering och på en del andra
frågor rörande deras behandling i vidsträckt mening. Helt allmänt uttalas
att han skall »uppmärksamt följa verksamheten» vid anstalterna inom anstaltsgruppen
samt att han skall lämna »erforderliga råd och anvisningar» i
behandlingsarbetet. Endast beträffande anstaltsgruppens ekonomiska förvaltning
sägs uttryckligen att han skall »leda» denna.
Kommittén anför, att den bakomliggande tanken vid textens utformning
torde ha varit, att fångvårdsdirektörens ställning skulle regleras genom de
faktiska befogenheter, som i skilda hänseenden tillädes honom, men att
hans dominans inom gruppen icke skulle därutöver särskilt understrykas;
farhågor hade nämligen under ärendets remissbehandling yppats för att
fångvårdsdirektörens ledande position skulle verka hämmande på de enskilda
styresmännens initiativlust och arbetsglädje. Utvecklingen under de
gångna månaderna torde emellertid faktiskt ha inneburit, att fångvårdsdirektörens
ledning av räjongarbetet varit både fastare och av större räckvidd
än lagens ordalydelse omedelbart ger vid handen. Hans regelbundet
återkommande besök på sidoanstalterna, hans deltagande i behandlings
-
16
Kungt. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
arbetet vid dessa anstalter och icke minst hans personliga kvalifikationer
såsom erfaren och om det nya systemet väl informerad fångvårdsman har,
uttalar kommittén, medfört att hans ledarställning inom räjongen på ett
naturligt sätt vuxit fram så att säga inifrån. Detta förhållande synes alls
icke ha skapat någon misstämning bland sidoanstalternas styresmän; tvärtom
har dessa i yttranden till kommittén samstämmigt uttalat sin tillfredsställelse
med den nya ordningen.
Mot bakgrunden härav förefaller det kommittén icke helt lyckligt att
fångvårdsdirektören saknar formell befogenhet att i alla funktioner auktoritativt
uppträda såsom verklig räjongchef. Kommittén föreslår, att han
får under fångvårdsstyrelsen omedelbart ansvara för räjongens anstalter
såväl i fråga om behandlingen av de intagna som beträffande förvaltningen
i övrigt. Chefsställningen bör sålunda enligt kommittén inbegripa t. ex.
tillsättning, ledning och kontroll av räjongens personal vid gruppens anstalter.
I den mån tillsättandet av personal vid gruppens anstalter ligger i
fångvårdsstyrelsens hand, bör fångvårdsdirektören ha ovillkorlig rätt och
skyldighet att yttra sig i tillsättningsärendet. Även i rent anstaltsorganisatoriska
ärenden, såsom kolonianskaffning o. dyl., bör fångvårdsdirektören
lämna sin medverkan. Hans yttrande bör under alla förhållanden regelmässigt
inhämtas före avgörandet av dylika frågor.
Kommittén ingår även på frågan om behandlingsplan eringen.
Denna har enligt kommittén visat sig utgöra ett värdefullt inslag i vårdarbetet
bland annat därigenom att den för de intagna gett stadga och innehåll
åt anstaltstillvaron. I betänkandet lämnas en redogörelse för innebörden
av begreppet behandlingsplanering och för dess praktiska utformning.
Förfarandet sådant det därvid redovisats synes kommittén — med mindre,
individuella avvikelser — kunna tjäna som norm vid behandlingsarbetets
uppläggande på anstalterna. Det torde sålunda böra i sina huvuddrag tilllämpas
även vid säkerhetsanstalter och anstalter för ungt klientel, sedan
den föreslagna gruppindelningen genomförts.
Differentieringen av klientelet mellan ungdomsanstalterna kräver ett nära
samgående mellan fångvårdsdirektören och räjongpsykiatem. Initialplaceringen
skall ligga i fångvårdsdirektörens hand, men psykiatern skall anses
ha samma befogenhet som i en ordinär räjong tillkommer överläkaren på
centralanstaltens psykiatriska avdelning, nämligen att besluta om intagens
överflyttande till Roxtuna, resp. Nyköping för undersökning eller behandling.
Behandlingsundersökningar och behandlingskollegier skall förekomma
vid båda anstalterna. Fångvårdsdirektören skall äga deltaga i behandlingskollegium
på Roxtuna på samma sätt som räjongpsykiatem bör deltaga i kollegium
på Skenäs och, om möjligt, även i Nyköping.
Kompetensfördelningen mellan cheferna på Hall och Håga skall enligt
förslaget regleras på sätt som här antytts beträffande styresmännen på Skenäs
och Roxtuna.
Kommittén framlägger i detta sammanhang även förslag till behandlings -
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
17
journal, vari ett tänkt normalfall med olika, på varandra följande verkslälligheter
redovisas. Ehuru behandlingsjournalen kommit till uteslutande
med sikte på fångvårdens interna behov, är det, framhåller kommittén, naturligt
att den så småningom kommer att bli en värdefull informationskälla
för domstolar, socialvårdande myndigheter, personundersökare in. fl. organ.
Värdet av journalen både inom och utom fångvården ökar i den mån resultatet
av företagna sinnesundersökningar finns antecknat i densamma. Kommittén
understryker därför önskvärdheten av att resultatet av företagna
sinnesundersökningar kommer till uttryck i vederbörandes behandlings journal.
De sekretessproblem som i detta och andra sammanhang uppkommer
torde enligt kommittén få lösas genom att berörda myndigheter anmodas
iakttaga särskild varsamhet med hänsyn till materialets ömtåliga och konfidentiella
natur.
De ändringar i straffverkställighetslagen, som påkallas
av de av kommittén föreslagna reformerna sammanfattas av kommittén
på följande sätt:
Förslaget att samtliga fångvårdsanstalter skall omfattas av räjongindelningen
föranleder ändringar i 2 §. I denna paragraf bör stadgas, att fångvårdsanstalterna
enligt bestämmelser som Konungen meddelar skall bilda
särskilda anstaltsgrupper. För att möjliggöra räjongindelning av samtliga
anstalter måste man vidare uppmjuka den i 2 § i dess gällande lydelse upptagna
föreskriften, att vid centralanstalt skall finnas psykiatrisk avdelning.
Med hänsyn till förhållandena inom den nya ungdomsräjongen hör det ej
vara nödvändigt att den psykiatriska avdelningen är knuten till själva
centralanstalten, utan regeln bör innebära att sådan avdelning skall finnas
inom anstaltsgruppen. Innan psykiatrisk avdelning hunnit inrättas inom
Hallgruppen kan emellertid lagbestämmelsen ej göras ovillkorlig. Tills vidare
torde få stadgas att psykiatrisk avdelning såvitt möjligt skall finnas
inom anstaltsgrupp.
Den förstärkning av räjongchefernas ställning som kommittén föreslår
bör komma till uttryck i 3 §. Det bör där föreskrivas, att det skall tillkomma
räjongchef, i den mån ej annorlunda är stadgat, att under fångvårdsstyrelsen
besluta i frågor angående de intagnas behandling och anordnande
av eftervård. Under räjongchef skall styresman vid fångvårdsanstalt inom
gruppen besluta, om ej annat är stadgat. Räjongchefens bestämmanderätt
bör dock ej omfatta behandlingen av dem som intagits på anstaltsgruppens
psykiatriska avdelning. I detta hänseende bör ansvaret direkt under
fångvårdsstyrelsen ankomma på räjongpsykiatern, som redan enligt gällande
lag (26 § tredje stycket) äger besluta om överflyttning av intagen till
avdelningen för undersökning eller behandling. Kommittén föreslår därför,
att till 3 § tredje stycket fogas ett tillägg av innebörd, att överläkaren vid
psykiatrisk avdelning inom anstaltsgrupp såvitt angår behandlingen av dem
som överflyttats till avdelningen skall äga de befogenheter som eljest tillkommer
styresman vid centralanstalt.
I andra stycket av 5 § påkallas en jämkning med hänsyn till att alla
fångvårdsanstalter kommer att ingå i anstaltsgrupp. Av samma skäl bör
sista punkten i 26 § tredje stycket utgå. Att räjongchefen utgör ett led
mellan anstalternas styresmän och fångvårdsstyrelsen bör vidare komma till
uttryck i bestämmelsen i 83 § angående ändring av beslut, som meddelats
Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 156
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
av styresman eller läkare. Med hänsyn till den särskilda ställning som enligt
förslaget Hågaanstalten kommer att intaga synes därjämte 86 § böra
kompletteras med ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i särskilt fall förordna,
att styresman vid annan anstalt än centralanstalt skall äga befogenheter
som eljest tillkommer styresman vid centralanstalt.
I 43 § i den gällande lydelsen meddelas, såsom i det föregående nämnts,
vissa regler om undersökning av straff- och fängelsefångar till ledning för
deras placering och behandling. Första och andra styckena, som avser intagna
på anstalt utom anstaltsgrupp, kan utgå, om kommitténs förslag genomföres.
Vad beträffar reglerna i tredje stycket, som avser intagna inom
anstaltsgrupp, måste dessa regler vid fullständig räjongindelning kompletteras
med motsvarande bestämmelser rörande intagna i ungdomsanstalter
och säkerhet sanstalter. Då det emellertid ändock är nödvändigt att meddela
utförligare bestämmelser i administrativ ordning (på sätt som skett genom
1954 års behandlingscirkulär med kompletterande föreskrifter av fångvårdsstyrelsen)
synes det vara enklare och mera överskådligt att icke upptaga
dessa regler i själva lagen utan ersätta dem med administrativa föreskrifter.
Kommittén föreslår sålunda att även tredje stycket i 43 § får utgå,
varvid jämväl fjärde stycket bortfaller. Detsamma gäller bestämmelserna
i 56 § och 57 § första punkten angående ungdomsfängelse ådömda samt
i 63 § angående förvarade och internerade. Regeln i 67 § om skyldighet för
styresman att rörande behandlingen av förvarad eller internerad samråda
med anstaltens läkare synes, med den organisation som Hallgruppen erhåller,
ej ha någon funktion att fylla vid sidan av 3 § tredje stycket och bör
därför utgå. Dessutom torde den i första punkten av 28 § upptagna föreskriften
om läkarundersökning böra utgå och inarbetas i de administrativa
bestämmelserna om behandlingsundersökning och behandlingsplanering.
Verkställighetslagen synes emellertid böra såsom grundval för de administrativa
föreskrifterna i ämnet upptaga en allmän, för alla intagna gällande
bestämmelse om att behandlingen skall vara planmässig och grundas
på erforderlig undersökning av den intagnes levnadsomständigheter, personliga
utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper. En sådan bestämmelse
kan lämpligen införas i lagen genom en komplettering av första
stycket i 24 §.
För att utfylla de luckor som uppkommer genom bortfallet av 43, 56,
63 och 67 §§ torde innehållet i var och en av 44, 57, 64 och 65 §§ böra uppdelas
på två paragrafer och 66 § erhålla ändrat paragrafnummer. Vad angår
64 § föreslås därjämte, med anledning av att 63 § utgår, den ändringen
att hänvisningen till den i gällande lydelsen av 63 § angivna undersökningen
ersättes med att närmare kännedom vunnits om den intagnes sinnesart
och beteende. Det får antagas att sådan kännedom regelmässigt vinnes genom
den i 24 § i dess föreslagna lydelse antydda och i administrativ ordning
närmare reglerade behandlingsundersökningen och behandlingsplaneringen.
Vid betänkandet har fogats ett på grundval av det anförda upprättat förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff in. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Remissyttranden
19
Över organisationskommitténs betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstyrelsen,
statskontoret, medicinalstyrelsen, statens organisationsnämnd, statens
lönenämnd, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden, svenska fångvårdssällskapet,
föreningen tjänstemän inom kriminalvården, Sveriges fångvårdsmannaförbund,
Sveriges psykologförbund, Sveriges läkarförbund —
efter hörande av rättspsykiatriska föreningen — och civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund.
Av remissinstanserna har endast ett mindre antal särskilt yttrat sig över
de av kommittén föreslagna ändringarna i straffverkställighetslagen.
Beträffande den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 2 §, att p s ykiatrisk
avdelning såvitt möjligt skall finnas inom
anstaltsgrupp, anför Göta hovrätt, att därest det förutsättes att psykiatrisk
avdelning inom någon anstaltsgrupp under en övergångstid icke
kan finnas att tillgå detta förhållande bör komma till uttryck i lagen på det
sättet att Kungl. Maj:t tillägges rätt att meddela dispens från föreskriften
att inom anstaltsgrupp skall finnas psykiatrisk avdelning. Enahanda ändringsförslag
framställes också av fångvårdsstyrelsen.
Sveriges läkarförbund har efter framställning från rättspsykiatriska föreningen
hemställt, att benämningen »psykiatrisk avdelning» måtte utbytas
mot »rättspsykiatrisk avdelning».
Den av kommittén föreslagna utvidgningen av fångvård sdirektörernas
kompetens har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser utom fångvårdsstyrelsen, som anför att
den skulle innebära en väsentlig förändring beträffande sidoanstalternas
ställning jämfört med vad som avsågs när reformen genomfördes 1953. När
en samverkan kommit till stånd, som visat sig gagnelig för sidoanstalternas
verksamhet, finns det enligt styrelsens mening anledning antaga att
detta väsentligen berott på att fångvårdsdirektörens rådgivande arbetsuppgifter
skjutits i förgrunden. Vid sidan av nu anförda psykologiska skäl talar
praktiska skäl emot den föreslagna utvidgningen av fångvårdsdirektörens
arbetsuppgifter. Styrelsen anser, att fångvårdsdirektörernas arbetsbörda med
tanke på centralanstalternas personal och intagna icke tål ytterligare belastning.
I den mån fångvårdsdirektörerna kan tagas i anspråk för ytterligare
arbetsuppgifter bör dessa avse sådana åtgärder som kan bidraga till
att få till stånd nya vårdplatser. — Vad angår den föreslagna utformningen
av 3 § anser fångvårdsstyrelsen, att den i andra stycket meddelade föreskriften
om fångvårdsdirektörens rådgivande och kontrollerande verksamhet
bör bibehållas, samt anför vidare.
Beträffande beslutanderätten införes genom de föreslagna ändringarna i
3 § en generell regel att fångvårdsdirektören under fångvårdsstyrelsen har
att besluta i behandlingsfrågor, i den mån ej annorlunda är stadgat, samt
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
att under fångvårdsdirektören styresman vid sidoanstalt beslutar i sådana
frågor. Detta synes innebära att fångvårdsdirektören skulle i första hand
meddela beslut inte bara när detta angivits i lagen utan också när det i de
särskilda lagstadgandena icke är angivet vem som skall besluta samt att
styresman vid sidoanstalt således skulle meddela beslut i första hand endast
när detta är utsagt i lagen eller fångvårdsdirektören har delegerat beslutanderätten
(när delegationsrätt finnes). Om detta verkligen är avsett, skulle
det innebära t. ex. att beslut enligt 28 § andra stycket om anlitande av
utomstående läkare och överförande till sjukhus skulle meddelas av fångvårdsdirektören
(nu styresmannen), varemot styresmannen skulle bibehålla
sin nuvarande befogenhet att enligt tredje stycket samma paragraf besluta
rörande bevakning av den som överföres till sjukhus. Vidare skulle
det vid sidoanstalt ankomma på fångvårdsdirektören att enligt 48 och
49 §§ första stycket besluta rörande gemensamhet eller enrum under arbete
och fritid, varvid dock styresmannen enligt 49 § andra stycket ensam
skulle kunna förordna om arbete i enrum för kortare tid än en månad.
Befogenheten att enligt tredje stycket i samma paragraf medgiva fånge som
arbetar i enrum att ha dörren olåst ävensom att i övrigt medgiva lättnader
i isoleringen skulle övergå från styresmannen till fångvårdsdirektören. Bestämmandet
av arbetspremie enligt 68 § och fördelningen av arbetspremiemedlen
i disponibelt och besparat belopp skulle överflyttas från styresmannen
till fångvårdsdirektören. Även i en rad andra fall skulle en sådan centralisering
av beslutanderätten bliva följden av förslagets genomförande.
Läkarna vid de särskilda anstalterna, fortsätter styrelsen, skall enligt förslaget
behålla beslutanderätten i de frågor där denna för närvarande ankommer
på dem. Mest betydelsefullt är härvid stadgandet i 28 § straffverkställighetslagen,
att intagen som är sjuk skall vårdas enligt anvisningar av
läkaren. Då denna regel anses innebära att beträffande intagen som överförts
till sinnessjukavdelning beslutanderätten i behandlingsfrågor övergår
till överläkaren, kan det enligt styrelsens mening övervägas att låta det av
kommittén föreslagna tillägget till 3 § tredje stycket utgå. Styrelsen riktar
vidare kritik mot förslaget, att den i 83 § första stycket reglerade befogenheten
för fångvårdsstyrelsen att ändra vad styresman eller läkare jämlikt
straffverkställighetslagen har beslutat skall överflyttas till fångvårdsdirektören.
Styrelsen framhåller, att fångvårdsstyrelsen således skulle äga ändra
ett av styresman vid sidoanstalt meddelat beslut först efter en mellankommande
prövning av fångvårdsdirektören, samt anför vidare.
Att på detta sätt införa fyra instanser i behandlingsfrågor förefaller överdrivet
och föga ägnat att främja stabiliteten i vårdarbetet. Fångvårdsstyrelsen
vill ytterligare framhålla att det inte är lämpligt att låta en ensam
tjänsteman, fångvårdsdirektören, överpröva sådana beslut som annan styresman
har meddelat i samråd med anstaltsnämnd. Vidare kunna brådskande
besvärsärenden befaras bli fördröjda genom den föreslagna ordningen.
Om en intagen skriver direkt till fångvårdsstyrelsen med begäran om
ändring, t. ex. av ett beslut av styresman om enrumsbestraffning (styresmannens
beslut går omedelbart i verkställighet) bör styrelsen, alldeles* särskilt
med tanke på sådana fall då beslutet uppenbarligen ej är lagligen
grundat, ha befogenhet att upptaga ärendet till omedelbart avgörande.
En medelväg skulle vara att tillerkänna fångvårdsdirektören samma befogenhet
att vid besök på sidoanstalt rätta till uppenbara missförhållanden
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
21
som enligt instruktionen för närvarande tillkommer, förutom överdirektören,
inspektionsförrättande byråchef, således att provisoriskt med omedelbar
verkan besluta om ändring till dess frågan prövats i fångvårdsstyrelsen.
Häremot har styrelsen ej samma betänkligheter som mot införandet av den
för fångvårdsdirektören utvidgade beslutanderätten och befogenheten att
ändra annan styresmans beslut.
Vad angår kommitténs förslag att upphäva 26 § tredje stycket sista punkten
framhåller styrelsen, att den däri meddelade regeln innebär bl. a. att det
är fångvårdsstyrelsen som fördelar de icke häktade dömda mellan olika anstaltsgrupper.
Vidare heter det i yttrandet, att det beträffande ungdomsfängelse
i detta sammanhang måste övervägas om icke speciella bestämmelser
erfordras med hänsyn till det förhållandet att beslut om ungdomsfängelse
går i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Med
hänsyn till den inledande observationens förändrade karaktär kan övervägas
att införa en bestämmelse, innebärande att den till ungdomsfängelse
dömde, om han enligt domen skall hållas häktad i avbidan på verkställighet,
intages i sluten anstalt (enligt Roxtuna-chefens bestämmande) och om
han enligt domen ej skall hållas häktad intages i öppen anstalt (enligt fångvårdsdirektörens
bestäfnmande). Slutligen uttalar styrelsen, att det enligt
dess mening vore av stort värde om reglerna rörande beslutanderättens
fördelning kunde inarbetas i själva lagen. I klarhetens intresse bör man icke
gå vidare på den redan inslagna vägen att låta straffverkställighetslagen innehålla
regler om beslutanderätt, vilka helt sättes ur funktion genom administrativa
beslut grundade på det år 1954 införda stadgandet i 86 §.
Sveriges läkarförbund framför i anslutning till 3 och 26 §§ krav på regler
om utskrivning från psykiatrisk avdelning. Förbundet uttalar sålunda, att
,-när överläkaren finner att intagen icke längre är i behov av vård på avdelningen
han skall utskriva den intagne, varefter räjongchefen bör vara skyldig
att omedelbart placera honom på lämplig anstalt. Erfarenheten har visat,
att betydande svårigheter kan uppslå, när intagna som icke är i behov
av vård kvarstannar för länge på de psykiatriska avdelningarna. De nämnda
paragraferna bör enligt förbundet omarbetas med hänsyn härtill. Eventuellt
bör i eu ny paragraf upptagas bestämmelser om utskrivning i analogi
med motsvarande regler i sinnessjuklagen.
Beträffande frågan om undersökning av de intagna till
ledning för dessas placering och behandling har hovrätten
över Skåne och Blekinge icke något att erinra mot att detaljbestämmelserna
i ämnet meddelas i administrativ ordning. Straffverkställighetslagen
bör emellertid innehålla en grundläggande bestämmelse, som närmare
angiver riktlinjerna för behandlingsundersökning och annan erforderlig undersökning
av de intagna. Vad som i sådant hänseende antytts i den föreslagna
lydelsen av 24 § första stycket är enligt hovrättens mening icke tillräckligt.
Fångvårdsstijrelsen anför, att den av kommittén föreslagna tillläggsbestämmelsen
bör inarbetas i 26 § första stycket, som redan innehåller
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
en regel om hänsynstagande vid de intagnas fördelning och behandling till
deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare
vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Styrelsen anför vidare, att
56 och 63 §§ icke, såsom föreslagits av kommittén, bör upphävas. Enligt
styrelsens mening bör de nuvarande bestämmelserna i dessa paragrafer antingen
bibehållas oförändrade eller utformas som tilläggsstadganden til!
det allmänna stadgandet om observation av de intagna. Därvid bör beträffande
ungdomsfängelse i anslutning till nuvarande bestämmelser angivas att
vid undersökningen skall fästas synnerlig vikt vid utrönande av elevens förståndsutveckling,
anlag och kunskaper samt kan i fråga om förvaring och
internering övervägas att på motsvarande sätt angiva att medicinska synpunkter
och den intagnes behov av omskolning i arbete bör vinna särskilt
beaktande. Härutöver framhåller styrelsen ytterligare, att straffverkställighetslagen
såväl för del nu berörda klientelet som för straffångar och fängelsefångar
med längre stralftid även framdeles bör innehålla en huvudregel
om läkares medverkan vid undersökningen.
Ungdomsfängelsenämnden uppehåller sig vid den undersökning som skall
ske beträffande den som skall undergå ungdomsfängelse samt förutsätter
därvid, att stadgandet i 56 § att undersökningen skall vara såvitt möjligt
fullständig kommer att erhålla motsvarighet i de av kommittén antydda
administrativa bestämmelserna. Nämnden anser, att även föreskrift motsvarande
56 § andra stycket om berättelse över undersökningen är erforderlig
beträffande ungdomsfängelseklientelet, och fortsätter.
De i kommitténs förslag till behandlingsjournal upptagna anteckningarna,
avsedda för normalfall, äro uppenbarligen alltför knapphändiga för att
kunna ersätta den verkställighetsberättelse som upprättas enligt nämnda
lagbestämmelse och enligt den praxis som beträffande ifrågavarande klientel
utbildats vid mottagningsanstalten i Nyköping och som fullföljes vid
Roxtunaanstalten. Det bör genom uttryckliga bestämmelser klargöras att
kommitténs såsom modell betecknade journalförslag icke får vara normgivande
för ungdomsanstalternas mottagningsavdelningar. Att mera ingående
och fullständiga undersökningar böra göras i fråga om ungdomsfängelseeleverna
och att tämligen utförliga redogörelser över undersökningarna upprättas
följer såväl av ungdomsfängelsets speciella på utbildning och fostran
av unga personer inriktade funktioner som också av ungdomsfängelsenämndens
ställning och uppgifter. För nämndens verksamhet är det nödvändigt
att såsom hittills alltid skett nämnden snarast möjligt efter den
dömdes intagning erhåller fullständig redogörelse över undersökningen. Utan
ständig tillgång till sådana redogörelser skulle nämnden icke äga den kännedom
om klientelet, som är en oundgänglig förutsättning för att nämnden
skall kunna fullgöra sina skyldigheter såväl i förhållandet till domstolar
och åklagare som till anstalterna och de intagna. Tvånget att upprätta fullständiga
redogörelser, vilka skola granskas av nämnden, utgör också en god
garanti för att undersökningarna verkligen utföras med tillbörlig omsorg och
skyndsamhet. Stadgandena om fullständighet och skyndsamhet vid undersökning
av ungdomsfängelseklientelet och om upprättande av redogörelse
äro av den vikt, att nämnden anser sig i första hand böra hemställa att de
bibehållas såsom lagbestämmelser.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
Beträffande den formella utformningen av lagförslaget anser Göta hovrätt,
att systemet med uppdelning av paragrafer och ändring av deras nummer
icke är lämpligt; mindre olägenheter torde vållas av den eljest tillämpade
metoden att vid upphävande av vissa lagrum lämna luckor i nummerföljden.
Under alla förhållanden, framhåller hovrätten, bör en översyn ske
av alla förekommande hänvisningar till de lagrum, som blir ändrade eller
upphävda.
Departementschefen
Den vid 1953 års riksdag genomförda administrativa omläggningen av
fångvårdsväsendet enligt den s. k. räjongplanen syftade i främsta rummet
till att vinna en effektivare behandling av de intagna genom en samverkan
mellan fångvårdsanstalter i grupper. Reformen berörde endast anstalterna
för det ordinära fångklientelet. Ungdoms- och säkerhetsanstalterna med
sitt mera komplicerade klientel lämnades tills vidare åsido. Räjongindelningen
för det ordinära fångklientelet trädde i kraft den 1 oktober 1954.
En noggrann undersökning om erfarenheterna av räjongsystemets tillämpning
har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, utförts av fångvårdens
organisationskommitté. Denna har konstaterat, att det nya systemet
fungerar tillfredsställande. Med hänsyn till de vunna erfarenheterna har kommittén
rekommenderat att räjongsystemet nu införes även för säkerhetsanstalter
och för anstalter för unga. Såsom förut nämnts har jag också framlagt
förslag härom i årets statsverksproposition.
Förslaget att samtliga fångvårdsanstalter skall omfattas av räjongindelningen
föranleder vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff
in. m. Med utgångspunkt från de erfarenheter som vunnits av det nya systemet
har kommittén underkastat detta en allmän översyn och även framlagt
vissa därav betingade reformförslag.
Det mest betydelsefulla av de framförda reformförslagen avser en utvidgning
av de befogenheter som tillkommer styresmännen vid centralanstalterna.
En ledande grundsats i räjongplanen är att åtskilliga ärenden skall decentraliseras
från fångvårdsstyrelsen till dessa styresmän. Sådan delegering
har också genomförts beträffande placering och förflyttning inom anstaltsgrupp
samt i fråga om ett stort antal ärenden av annan beskaffenhet. Emellertid
erhöll centralanstaltens styresman enligt de år 1953 införda bestämmelserna
inte sådana befogenheter, att han kan sägas i alla avseenden intaga
en räjongchefs ledarställning i förhållande till styresmän och övriga
befattningshavare vid gruppens sidoanstalter. I verkställighetslagen anges
såsom generell regel, att det är fångvårdsanstaltens styresman som under
fångvårdsstyrelsen beslutar i frågor angående behandling och eftervård.
Centralanstaltens styresman äger beslutanderätt i dessa avseenden endast i
den mån det är särskilt föreskrivet. Det förutsattes emellertid vid 1953 års
reform att förhållandet mellan sidoanstalterna och centralanstalten måste
avvägas med hänsyn till vad som visar sig praktiskt och ändamålsenligt och
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1956
med beaktande av att centralanstaltens chef komnie att som regel besitta
högre kvalifikationer och större erfarenhet av fångvårdstjänst än sidoanstalternas
styresmän och därför borde ha ett allmänt ansvar för fångbehandlingen
inom hela anstaltsgruppen och härför nödvändiga befogenheter.
Kommittén- har nu konstaterat, att utvecklingen faktiskt har inneburit att
den ledning av räjongarbetet som utövats av styresmannen vid centralanstalten
varit både fastare och av större räckvidd än lagens ordalydelse omedelbart
ger vid handen, och detta förhållande synes icke ha skapat någon missstämning
bland sidoanstalternas styresmän; tvärtom har dessa för kommittén
samstämmigt uttalat sin tillfredsställelse med den nya ordningen.
Mot bakgrunden härav har kommittén funnit det inte vara helt lyckligt att
centralanstaltens chef saknar formell befogenhet att i alla funktioner auktoritativt
uppträda såsom verklig räjongchef och föreslår, att han får under
fångvårdsstyrelsen omedelbart ansvar för räjongens anstalter såväl i
fråga om behandlingen av de intagna som beträffande förvaltningen i övrigt.
Detta förslag har överlag vunnit gillande vid remissbehandlingen. Endast
fångvårdsstyrelsen har avstyrkt förslaget med hänvisning särskilt till att
centralanstalternas styresmän redan har en alltför stor arbetsbörda. Det synes
emellertid ej vara anledning antaga, att den föreslagna förstärkningen
av den formella kompetensen i praktiken skall innebära någon väsentlig
ökning av arbetsbördan, och jag vill med hänsyn till de vunna erfarenheterna
biträda kommitténs förslag.
För en individuell fångbehandling är en ändamålsenlig uppdelning och
placering av de intagna alltid en grundläggande förutsättning. För att en
sådan differentiering skall vara möjlig, krävs kännedom om den intagnes
pei son, hans vanliga miljö och brottslighetens orsaker. En undersökning
härav och en fortgående iakttagelse av den intagne är alltså av betydelse
lör dennes behandling på anstalt och för eftervården. Då de tidigare verkställighetsundersökningarna
för anstaltsgruppernas del vid räjongsystemets
införande ersattes av den moderna behandlingsplaneringen, var den bakomliggande
tanken att man borde begränsa skrivandet om den intagne och i
stället inrikta ansträngningarna på praktiska åtgärder. Ett viktigt skäl för
decentraliseringen var även att det enligt allmän erfarenhet är betydligt lättare
att bedöma en människa, som man träffar och talar med, än att göra det
på grund av skriftliga uppgifter från andra.
Erfarenheterna av behandlingsplaneringen under den tid som förflutit
efter räjongindelningens ikraftträdande har varit goda; den har visat sig
utgöra ett värdefullt inslag i vårdarbetet. Kommittén anser, att behandlingsplaneringen
sådan den utformats vid anstalterna för det ordinära fångklientelet
bör kunna i sina huvuddrag tillämpas även vid säkerhetsanstalterna och
anstalterna för ungt iklientel, sedan gruppindelningen genomförts även
för dessa anstalter, och har i enlighet härmed föreslagit, att de nuvarande
särskilda bestämmelserna om undersökning av den som skall undergå ungdomsfängelse,
förvaring eller internering skall upphävas. Vad kommittén
sålunda föreslagit har vunnit de flesta remissinstansernas gillande. Fång
-
25
Kungl. Mapts proposition nr 156 år 1956
vårdsstyrelsen har emellertid hemställt, att de nuvarande bestämmelserna
måtte bibehållas, och liknande yrkande har framställts av ungdomsfängelsenämnden,
såvitt angår ungdomsfängelseklientelet. Därvid har nämnden
bl. a. uttalat, att den av kommittén utarbetade nya behandlingsjournalen
är alltför knapphändig för att kunna ersätta de nuvarande verkställighetsberättelserna.
Enligt min mening saknas anledning att antaga annat än att behandlingsplanering
enligt de principer som nu tillämpas vid anstalterna för det ordinära
fångklientelet skulle ge ett lika tillfredsställande resultat också vid
ungdoms- och säkerhetsanstalterna. Jag ansluter mig därför till vad kommittén
i förevarande hänseende föreslagit. Därvid vill jag särskilt framhålla,
att undersökningen av de intagna självfallet måste anpassas efter förhållandena
i olika fall. Det är sålunda tydligt, att klientelet vid ungdomsoch
säkerhetsanstalterna regelmässigt fordrar ett mera ingående studium än
ordinärt fångklientel. Vad särskilt angår dem som skall undergå ungdomsfängelse
måste synnerlig vikt fästas vid utrönande av deras förståndsutveckling,
anlag och kunskaper. En bestämmelse härom synes mig lämpligen
böra införas i de administrativa föreskrifter som blir erforderliga om den
föreslagna reformen skall genomföras. I samband härmed får även närmare
övervägas hur behandlingsjournalen bör utformas, så att den kan tjäna
som ett lämpligt underlag för ungdomsfängelsenämndens verksamhet.
Vad angår de föreslagna ändringarna i lagen om verkställighet av frihetsstraff
m. in. bör till en början, i enlighet med kommitténs förslag i 2 §
stadgas, att fångvårdsanstalterna enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t
meddelar skall bilda särskilda anstaltsgrupper. Med hänsyn till förhållandena
inom räjongen för ungt klientel kan vidare den nuvarande bestämmelsen
att psykiatrisk avdelning skall finnas vid centralanstalt inte bibehållas
oförändrad. I stället bör gälla, att sådan avdelning skall finnas inom anstaltsgrupp.
Då särskild psykiatrisk avdelning tills vidare inte kommer att
finnas inom gruppen av säkerhetsanstalter, bör Kungl. Maj:t äga förordna
om undantag från den angivna regeln. Med hänsyn till den särskilda ställning,
som Håga sjukhus i detta hänseende kommer att intaga, bör 86 § kompletteras
med ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj :t beträffande viss anstaltsgrupp
må förordna, att styresman vid annan anstalt än centralanstalten
skall äga befogenheter som eljest tillkommer styresman vid centralanslall.
Det av Sveriges läkarförbund framförda förslaget, att benämningen psykiatrisk
avdelning skall utbytas mot rättspsykiatrisk avdelning kan jag icke
biträda. Benämningen psykiatrisk avdelning synes mig vara den lämpligaste
beteckningen på ifrågavarande avdelningar, och härtill kommer att denna
benämning inforts i lagen så sent som genom 1953 års lagändring.
Införandet av räjongsystemet för samtliga fångvårdsanstalter påkallar vidare
jämkningar i 4, 5 och 26 §§.
Beträffande sistnämnda paragraf har kommittén föreslagit, att tredje
stycket sista punkten skall utgå. I denna punkt meddelas en bestämmelse,
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
som bl. a. avser förflyttning av intagna från en anstaltsgrupp till annan.
Även om detta är ett ämne som Kungl. Maj:t äger reglera genom tillämpningsföreskrifter
med stöd av lagens 87 §, synes det mig mest lämpligt att
den nuvarande bestämmelsen får kvarstå oförändrad. Fångvårdsstyrelsen
har i detta sammanhang ifrågasatt om inte, med hänsyn till det förhållandet
att dom å ungdomsfängelse går i verkställighet utan hinder av att den inte
vunnit laga kraft, särskilda bestämmelser bör meddelas om fördelning av de
till ungdomsfängelse dömda mellan olika anstalter allt eftersom den dömde
är häktad eller inte. Vad fångvårdsstyrelsen anfört synes värt beaktande, men
de bestämmelser härom som kan finnas erforderliga torde kunna meddelas
i administrativ ordning.
Den föreslagna förstärkningen av räjongchefernas ställning bör komma
till uttryck i 3 §. Förslaget innebär att räjongchefen, såvitt angår gruppens
anstalter, skall utgöra ett led mellan fångvårdsstyrelsen och sidoanstalternas
styresmän. Liksom hittills skall det emellertid ankomma på dessa att i första
hand besluta i alla frågor om behandling och eftervård, i den mån inte
beslutanderätten uttryckligen har förbehållits annan. För att denna innebörd
av förslaget skall bli fullt klar, synes kommitténs förslag till ändrad
lydelse av 3 § böra något jämkas. Såsom kommittén föreslagit bör i förevarande
paragraf även upptagas en bestämmelse om de befogenheter som
skall tillkomma överläkaren vid psykiatrisk avdelning inom anstaltsgrupp
såvitt angår behandlingen av dem som överflyttats till avdelningen.
Intagen som för vård eller observation överförts till psykiatrisk avdelning
inom anstaltsgrupp bär självfallet inte kvarstanna där längre än som betingas
av hans hälsotillstånd utan bör, när han befinnes inte längre vara
i behov av vård, så snart som möjligt förflyttas från avdelningen. Att såsom
Sveriges läkarförbund påyrkat införa särskilda bestämmelser om utskrivning
från psykiatrisk avdelning synes emellertid inte erforderligt eller
lämpligt. Det gäller här uppenbarligen inte ett spörsmål som kan anses analogt
med frågan om utskrivning från vanligt sinnessjukhus.
Med den ställning som styresmännen vid centralanstalterna enligt förslaget
kommer att intaga följer, att de bör kunna ändra beslut, som meddelats
av styresman vid anstalt inom gruppen. De skäl som av fångvårdsstyrelsen
anförts mot att tillerkänna centralanstalternas styresmän en dylik befogenhet
finner jag inte övertygande. Även om en sidoanstalts styresman i en
viss fråga samrått med anstaltsnämnden, är han ensam beslutande, och det
kan alltså inte med fog göras gällande att den föreslagna rätten för centralanstaltens
styresman att ändra beslut av styresman vid sidoanstalt skulle
innebära att en ensam befattningshavare tillerkännes befogenhet att ändra
vad som beslutats av ett kollegium. Anledning saknas för övrigt att antaga
annat än att de råd som må ha lämnats av anstaltsnämnden kommer att
beaktas av styresmannen vid centralanstalten, när han prövar ett av stvresmannen
vid sidoanstalten meddelat beslut. En decentralisering av beslutanderätten
även i det avseende, varom nu är fråga, kommer enligt min uppfattning
att verksamt bidraga till att prövningen blir mindre komplicerad och
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
därför också snabbare. Det viktigaste skälet för den föreslagna reformen
är emellertid att besluten av anstalternas styresmän i första hand kommer
att prövas av en befattningshavare, som besitter mera ingående kännedom
om förhållandena vid anstalterna och de intagna än som kan finnas hos en
central myndighet. Jag tillstyrker därför de av kommittén föreslagna ändringarna
i 83 §. I detta sammanhang torde jämväl de i paragrafen meddelade
bestämmelserna om besvär över beslut av fångvårdsstyrelsen och av
länsstyrelse i fråga om uppskov med verkställighet böra jämkas med hänsyn
till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut.
Om räjongsystemet införes för samtliga anstalter, kan de nuvarande bestämmelserna
om verlcställighetsundersökningar utgå ur lagen. Enligt kommitténs
förslag skall i denna inte heller upptagas bestämmelser om behandlingsundersökning
och behandlingsplanering, utan bestämmelserna härom
skall helt inarbetas i administrativa tillämpningsföreskrifter. Jag delar
kommitténs uppfattning att man inte bör tynga lagtexten med bestämmelser
i detta ämne. Sådana bestämmelser måste med nödvändighet bli tämligen
utförliga, och tillämpningsföreskrifter kan ändå inte undvaras. Jag biträder
således vad kommittén i denna del föreslagit. I likhet med kommittén
anser jag vidare, att regeln i 67 § om skyldighet för styresman att rörande
behandlingen av förvarad eller internerad samråda med anstaltens
läkare kan utgå. Vid sidan av tredje stycket av 3 § kommer denna regel
nämligen inte att ha någon funktion. Den i 28 § första punkten meddelade
föreskriften om läkarundersökning torde likaledes böra utgå. Den bör i stället
inarbetas i de administrativa bestämmelserna om behandlingsundersökning.
Med anledning av att 63 § kommer att utgå måste den i 64 § intagna
hänvisningen till den i förstnämnda paragraf omförmälda undersökningen,
såsom kommittén beaktat, jämkas. Mot kommitténs förslag i detta avseende
har jag ingen erinran. Jämväl 49 §, vari förekommer en hänvisning till
undersökning enligt 43 §, måste av samma anledning jämkas.
I lagen bör såsom grundval för de administrativa bestämmelserna om behandlingsundersökning
och behandlingsplanering upptagas en allmän bestämmelse
i ämnet. Vad kommittén i detta hänseende föreslagit har hovrätten
över Skåne och Blekinge funnit otillräckligt. Jag anser för min del att
kommitténs förslag i huvudsak bör kunna godtagas. Dock vill jag föreslå,
att en bestämmelse i ämnet upptages såsom en fristående regel och alltså
inte, såsom enligt kommitténs förslag, inarbetas i de i 24 § första stycket
meddelade bestämmelserna. Jag föreslår därför en särskild bestämmelse av
innehåll, att till ledning för en planmässig behandling av den intagne undersökning
i erforderlig omfattning skall verkställas av hans levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper. Det
kan råda någon tvekan om var en dylik regel lämpligen bör ha sin plats.
Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit kan det ifrågasättas att upptaga den i
26 §. Jag anser emellertid övervägande skäl tala för alt bestämmelsen införes
i 24 §, där den torde böra utgöra ett nytt andra stycke. Den nuvaran
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 156 år 1956
de hänvisningen i 49 § till 43 § synes då kunna ersättas av en hänvisning
till undersökning som avses i 24 §.
För att utfylla de luckor som uppstår genom bortfallet av 43, 56, 63 och
67 §§ har kommittén föreslagit, att innehållet i var och en av 44, 57, 64 och
65 §§ uppdelas på två paragrafer samt att 66 § erhåller ändrat paragrafnummer.
Såsom Göta hovrätt anmärkt innebär emellertid eu sådan omgruppering
utan tvivel vissa olägenheter, som knappast uppväges av fördelen av
en obruten paragrafföljd. Det synes mig därför lämpligare att rätt och slätt
upphäva de ifrågavarande lagrummen. Jag vill i detta sammanhang även
erinra om att lagen för närvarande är föremål för översyn inom strafflagberedningen
och att en mera genomgripande omarbetning av densamma
alltså tämligen snart kan bli aktuell.
Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1956.
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december 19^5 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. m.
höredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Sven Fischier
1 Bilagan, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget frånsett att
83 § andra stycket kompletterats i enlighet med vad lagrådet hemställt, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
29
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars
1956.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 17 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 2 mars 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsfiskalen H. Romander.
Lagrådet yttrade:
Den vidgade befogenhet att leda verksamheten inom en anstaltsgrupp, som
avses skola tillkomma styresmannen vid den i gruppen ingående centralanstalten,
har i lagförslaget kommit till uttryck — förutom i en allmänt hållen
föreskrift i 3 § — i 83 § första stycket, vari stadgas att styresman vid centralanstalt
äger efter framställning av intagen eller eljest när anledning förekommer
ändra beslut som fattats av styresman vid annan anstalt inom
gruppen eller i vissa fall av läkare vid sådan anstalt. I ett andra stycke av
samma paragraf stadgas, att beslut av styresman vid centralanstalt ävensom
beslut av läkare i fall varom i 3 § tredje stycket och 26 § tredje stycket är
fråga må av fångvårdsstyrelsen ändras när skäl därtill förekommer. Dessa
två stycken avses skola ersätta det nuvarande första stycket, enligt vilket
fångvårdsstyrelsen har rätt att ändra varje beslut som fattas av styresman
eller läkare jämlikt ifrågavarande lag.
Icke minst med hänsyn till att sistnämnda stadgande skulle upphöra att
gälla synes det föreslagna andra stycket knappast kunna tolkas på annat
sätt än att fångvårdsstyrelsen hädanefter skulle vara förhindrad att utan
mellankommande beslut av styresman vid centralanstalt ändra sådant beslut
som denne enligt första stycket äger ändra. En dylik följd av räjongchefernas
ökade befogenheter synes dock knappast påkallad och är måhända
icke heller åsyftad. Fångvårdsstyrelsens nuvarande rätt att ändra
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 år 1956
styresmans beslut är uttryck för subordinationsförhållandet inom fångvårdsmyndigheten
och däri sker icke annan ändring än att styresmännen
även underordnas styresmännnen vid centralanstalterna såsom räjongchefer.
Fångvårdsstyrelsen förblir dock alltjämt högsta chefsmyndighet och synes i
denna egenskap alltjämt böra ha befogenhet att i förekommande fall ingripa
direkt mot ett felaktigt beslut av en styresman utan att först behöva underställa
ärendet räjongchefen och avvakta dennes ställningstagande. En på fångvårdsanstalt
intagen synes även böra vara oförhindrad att, om han skulle finna
det med sin fördel förenligt, med förbigående av det nya mellanledet vända
sig direkt till fångvårdsstyrelsen och påkalla dess omprövning av ett beslut
som fattats av styresmannen vid en anstalt som ej är centralanstalt.
Stadgandet i 83 § andra stycket synes således böra undergå sådan jämkning
att fångvårdsstyrelsens befogenhet i nyssnämnda hänseende alltjämt
kommer till tydligt uttryck. Detta kan förslagsvis ske genom att i en andra
punkt i stycket stadgas, att fångvårdsstyrelsen ock äger ändra sådant beslut
av styresman och läkare som i första stycket sägs.
I övrigt föranleder lagförslaget icke någon erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. M(tj:ts proposition nr 156 år 1956
31
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 21 mars 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 2 mars 1956
remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget med den av lagrådet föreslagna
kompletteringen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Torsten Johansson