Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956

Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till taxeringsförordning,
m. m.; given Stockholms slott den
16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

dels ock godkänna av föredragande departementschefen enligt samma
protokoll förordade riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1955 års taxeringssakkunnigas betänkande framlägges
i propositionen förslag till ny taxeringsförordning och delvis ändrad taxeringsorganisation.
Härvid har huvudsyftet varit att skapa ökad effektivitet
i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad granskning av svårkontrollerade
deklarationer men även att tillgodose de skattskyldigas krav
på ett förbättrat rättsskydd.

Enligt propositionen skall i varje stad med egen uppbördsförvaltning och
i varje fögderi finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder med uppgift
att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga
beträffande vilka en mer ingående deklarationsgranskning är påkallad. I
dessa nämnder, där på vanligt sätt ordföranden utses av länsstyrelsen och
övriga ledamöter väljes av de kommunala organen, skall i granskningsarbetet
biträde åtnjutas av heltidsanställd tjänsteman, benämnd taxeringsassistent.
Denne ersätter det nuvarande kronoombudet. Taxeringsassisten1—Bihang
till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

terna placeras hos de lokala skattemyndigheterna, under vilka de administrativt
sorterar. Taxeringsassistenten har att iakttaga de allmänna anvisningar
för granskningsarbetets effektiva bedrivande, som taxeringsintendenten
i länet äger utfärda. På taxeringsnämndens ordförande ankommer
bl. a. att bevaka att tillfredsställande utredning finnes när fråga
uppkommer om avvikelse från deklaration. Taxeringsassistenten skall erhålla
biträde med sortering, längdföring in. fl. liknande uppgifter av i huvudsak
manuell natur.

Då en likartad organisation redan genomförts i Stockholm, där även i
övrigt speciella förhållanden föreligger, skall assistenter tills vidare inte
anställas i denna stad.

Övriga taxeringsnämnder skall enligt förslaget ha samma organisation
och arbetsformer som hittills. Dock föreslås att arbetet med sortering och
längdföring skall övertas av de lokala skattemyndigheterna. Vidare skall
arbetsperioden i samtliga taxeringsnämnder förlängas till den 30 juni. Genom
dessa åtgärder erhålles ökad tid för kontroll och andra väsentliga
arbetsuppgifter.

Taxeringsassistenten skall under tiden mellan taxeringsperioderna i
huvudsak utnyttjas för taxeringsrevision. Kapaciteten för denna betydelsefulla
form av taxeringskontroll kommer härigenom att bli avsevärt större.

För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete
föreslås förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektioner, främst bland
revisionspersonalen.

Ytterligare föreslås att taxeringsintendentens ställning skall stärkas i
vissa hänseenden samt att hans arbetsbörda skall lättas genom ökade möjligheter
att delegera arbetsuppgifter, bl. a. processföring i skattemål, på
underordnade befattningshavare.

Beträffande prövningsnämnderna föreslås olika åtgärder för att tillförsäkra
dessa en obunden ställning som besvärsprövande organ. Taxeringsintendenten
och den skattskyldige skall inför nämnden processa såsom
likaberättigade parter. Detta innebär att prövningsnämnden inte får ändra
en taxering annat än på yrkande av part. Ändringar till den skattskyldiges
förmån skall dock i mål, som genom besvär dragits inför nämndens prövning,
kunna företas även utan yrkande.

Förbud föreslås för ledamot av prövningsnämnd att samtidigt vara ledamot
av taxeringsnämnd.

Den nuvarande anordningen att taxeringsintendenten skall deltaga i
prövningsnämndens överläggningar föreslås avskaffad. Intendenten blir
i fråga om rätt att vara närvarande i nämnden huvudsakligen likställd
med den skattskyldige.

För att åstadkomma en åtskillnad mellan den dömande och den fiskaliska
verksamheten förordas att särskilda prövningsnämndskanslier inrättas
inom länsstyrelserna. Åtgärden innebär indirekt en förstärkning av

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

taxeringssektionerna, vilka hittills i betydande omfattning tagits i anspråk
för att biträda prövningsnämnderna med beredning av besvärsärenden.

Bland ytterligare förslag på detta område må nämnas, att vissa enklare
mål skall kunna avgöras av ordföranden ensam samt att det muntliga
förfarandet ges ökad stadga. Ersättning skall av allmänna medel kunna
utgå till personer som inkallas för att höras upplysningsvis.

Riksskattenämndens kansli föreslås utbyggt med en byrå för taxeringskontroll,
på vilken placeras en byråchef och fyra taxeringsrevisorer. I övrigt
lämnas riksskattenämndens organisation tills vidare orubbad.

På besvärsreglernas område är den viktigaste nyheten att de skattskyldiga
inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos kammarrätten och
regeringsrätten på grund av deklarationsförsummelse. Intresset av att
självdeklarationerna avges i tid föreslås i stället tillgodosett genom effektiviserade
vites- och bötesbestämmelser.

Vidare förordas att de skattskyldigas möjligheter att efter den vanliga
besvärstidens utgång få för höga taxeringar nedsatta skall avsevärt vidgas.

Den nya taxeringsförordningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1958. Utbyggnaden av assistentorganisationen kan emellertid beräknas taga
åtskilliga år i anspråk. Fullt utbyggd torde förstärkningen av taxeringsorganisationen
kräva en utgiftsökning på omkring 10 milj. kronor.

I propositionen föreslås även, att vissa naturaförmåner av mindre värde
fr. o. m. 1957 års taxering skall undantas från skatteplikt. Härigenom kan
arbetsgivarnas skyldighet att lämna kontrolluppgifter om naturaförmåner
inskränkas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Förslag

till

taxeringsförordning

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande stadganden
1 §•

Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om
statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning
nedan stadgas. Därvid skall iakttagas, att taxeringarna bliva överensstämmande
med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och
rättvisa.

2 §•

1 mom. I denna förordning förstås med

inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig
inkomstskatt;

förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 §
1 mom. kommunalskattelagen skall verkställas vart femte år; samt

särskild fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verkställas
de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxering
innefattas under benämningen årlig taxering.

2 mom. Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun
hava i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Huruvida någon är att anse såsom bosatt här i riket, skall avgöras efter
de i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade grunderna.

Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt,
skall äga tillämpning jämväl å person, som i Sverige stadigvarande vistats
utan att vara härstädes bosatt.

3 §•

Där ej annat angives eller av sammanhanget framgår, förstås i denna
förordning med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse jämväl över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ståthållarämbetet samt med landsJcamrerare jämväl skattedirektören hos
överståthållarämbetet. Med vederbörande länsstyrelse avses, såvitt angår
den mellankommunala prövningsnämnden, överståthållarämbetet.

Med taxeringsintendenten i länet förstås i denna förordning i Stockholm
förste taxeringsintendenten, i län taxeringsintendenten samt, såvitt angår
mellankommunala prövningsnämnden, allmänna ombudet hos denna
nämnd. Under benämningen taxeringsintendent inbegripas jämväl biträdande
taxeringsintendent samt den, åt vilken uppdragits att i sin tjänst
utföra på taxeringsintendent ankommande göromål.

ANDRA AVDELNINGEN

Taxering för inkomst och förmögenhet

I. Om taxeringsorganisationen

4 §•

I län skola finnas lokala taxeringsdistrikt och särskilda taxeringsdistrikt.

Lokalt taxeringsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun.
När särskilda skäl därtill äro, må dock två eller flera kommuner sammanföras
till ett lokalt taxeringsdistrikt.

För varje lokalt taxeringsdistrikt skall finnas en lokal taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering inom distriktet, i den mån detta icke ankommer
på annan taxeringsnämnd enligt vad nedan i denna paragraf sägs.

I fögderi, så ock i stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas särskilt
taxeringsdistrikt, inom vilket särskild taxeringsnämnd verkställer
taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden
med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest äro av mera
invecklad beskaffenhet. I fögderi och stad som nu sagts må ock inrättas
flera sådana särskilda taxeringsdistrikt.

I län skall finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt, där särskild
taxeringsnämnd verkställer taxering av andra skattskyldiga än fysiska personer,
dödsbon och familjestiftelser.

En taxeringsnämnd i Stockholm förordnas årligen av överståthållarämbetet
att, utöver nämnden eljest tillkommande göromål, såsom en för riket
gemensam taxeringsnämnd (den gemensamma taxeringsnämnden) verkställa
dels taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i
17 § förordningen om statlig inkomstskatt och 17 § förordningen om statlig
förmögenhetsskatt omförmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 § 2 mom.
och 36 § folkbokföringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt,
som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Taxering, som verkställes av den gemensamma taxeringsnämnden, anses
äga rum å särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.

5 §■

Länsstyrelsen skall indela länet i taxeringsdistrikt samt besluta om de
särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden.

Beslutet skall avse visst taxeringsår samt meddelas senast den 30 november
året näst före taxeringsåret.

Innan länsstyrelsen ändrar i stad tillämpad distriktsindelning, skall yttrande
infordras från kommunens styrelse ävensom, i stad med egen uppbördsförvaltning,
från den lokala skattemyndigheten. Vad nu sagts om
inhämtande av yttrande från kommunens styrelse skall dock icke gälla
beträffande Stockholm.

6 §•

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i samband
med indelningen i taxeringsdistrikt. Därvid utses tillika, om ej förordnande
meddelats enligt 2 mom., en person att i egenskap av kronoombud
vara ledamot i nämnden.

Övriga ledamöter väljas på sätt i 3 mom. stadgas under december månad
för nästföljande år.

2 mom. För särskild taxeringsnämnd, som enligt vad i 4 § fjärde stycket
stadgas skall verkställa taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser,
skall länsstyrelsen förordna taxeringsassistent att biträda
nämnden.

Vad nu sagts skall dock icke gälla Stockholm.

3 mom. Val av ledamöter i taxeringsnämnd verkställes av fullmäktige i
vederbörande kommun. I fråga om särskild taxeringsnämnd, som avses i 4 §
femte stycket, skall dock valet förrättas av landstingskommunens förvaltningsutskott,
därest i taxeringsdistriktet ingår mer än en kommun.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och
högst åtta. År fråga om särskild taxeringsnämnd, som i 2 mom. sägs, skall
minst en ledamot väljas för varje kommun, och må i följd härav flera än
åtta ledamöter väljas, dock högst tolv. Antalet ledamöter skall bestämmas
av dem, på vilka valet ankommer, dock att, om ledamöterna skola väljas
av skilda organ, länsstyrelsen skall bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnden
samt angiva huru många av dem som skola väljas av varje
organ.

För envar av de valda ledamöterna skall utses en suppleant.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart underrätta
länsstyrelsen, taxeringsnämndens ordförande och de valda.

4 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd
må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och
skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommunal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.
Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund
därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 13 § 1 mom.
kännedom om olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen företrädd,
har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter för varje
grupp som skola väljas, överklagas det därefter företagna valet och befinnes
detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter i
nämnden.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

7 §•

I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall
ordföranden, utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen

1) tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer med mera
dylikt,

2) lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som finnas
erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,

3) då deklarationsskyldig begagnar honom i 23 § medgiven rätt att muntligen
avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett införa
upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift,

4) mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet
efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet,

5) i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande
deklarationer och andra uppgifter,

6) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom,
utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

7) leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

8) vara föredragande i taxeringsnämnden,

9) ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, i den mån dessa
icke ankomma på annan,

10) lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet erforderliga
underrättelser och uppgifter, samt

11) avgiva yttranden i besvärsmål.

8 §•

I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall ordföranden,
utöver vad i denna förordning eljest angives, huvudsakligen ha
till uppgift att utföra de åligganden som upptagas i 7 § vid 5), 7) och 11).
Därutöver åligger det ordföranden att granska deklarationer och andra
handlingar i den utsträckning som erfordras för en noggrann och tillförlitlig
taxering. Ordföranden må, i den omfattning han finner påkallat, vara
föredragande i nämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

9 §•

Kronoombudet har till åliggande särskilt

1) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,
granska alla inkommande självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar,
dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet,
som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens
bestämmande granskas allenast av denne,

2) att vid granskningen tillse, att kronans rätt vid taxeringen varder behörigen
iakttagen, samt

3) att, i den mån sådant må vara erforderligt och av ordföranden påkallas,
biträda honom under taxeringsarbetet.

10 §.

I taxeringsnämnd, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxeringsassistenten
utföra de åligganden som angivas i 7 § vid 1)—3) samt
9) och 10).

Därjämte åligger det taxeringsassistenten huvudsakligen att

1) granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

2) biträda ordföranden vid införskaffande av felande deklarationer, uppgifter
och andra handlingar,

3) i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom,
utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

4) vara föredragande i taxeringsnämnden, i den mån icke ordföranden
finner sig böra utföra föredragningen,

5) upprätta förslag till de taxeringar som skola beslutas av nämnden, samt

6) i övrigt lämna ordföranden det biträde som av honom påkallas.

Taxeringsassistenten skall därjämte iakttaga vad länsstyrelsen eller

taxeringsintendenten i länet föreskrivit i avseende å taxeringsarbetets ordnande
och ändamålsenliga bedrivande.

Taxeringsassistenten skall, i den mån han därtill erhåller uppdrag,
utföra taxeringsrevision.

11 §•

1 mom. Varje län utgör ett prövningsdistrikt.

För varje prövningsdistrikt skall finnas en prövningsnämnd.

Efter framställning av länsstyrelsen må Kungl. Maj :t medgiva, att prövningsnämnd
sammanträder å två avdelningar. Då fråga är om beslut av
principiell innebörd, så ock eljest, då särskilda skäl därtill föranleda, må
nämnden i dess helhet företa mål eller ärende till avgörande.

2 mom. För hela riket skall finnas en gemensam prövningsnämnd (den
mellankommunala prövningsnämnden).

3 mom. Prövningsnämnd prövar besvär över beslut av taxeringsnämnd
samt fullgör i övrigt de åligganden som enligt denna förordning eller annan
författning ankomma på nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

12 §.

1 mom. I länen är landskamreraren prövningsnämndens ordförande.

Prövningsnämnd i län skall bestå av ytterligare minst fyra och högst
åtta ledamöter eller, om nämnden skall sammanträda å avdelningar, fyra
ledamöter å varje avdelning. För nämnda ledamöter skola finnas lika
många suppleanter. Dessa ledamöter och suppleanter utses av Kungl.
Maj :t för en tid av fyra år.

För den mellankommunala prövningsnämnden förordnar Kungl. Maj :t
för en tid av fyra år ordförande, vice ordförande samt ytterligare sex ledamöter
jämte sju suppleanter. För samma tid förordnar Kungl. Maj :t allmänt
ombud hos nämnden.

Suppleant må närvara vid prövningsnämndens sammanträden endast då
han därtill kallats i anledning av uppkommet hinder för ledamot att tillstädeskomma.

1 länen skola ledamöter och suppleanter utses bland personer, som enligt
vad i 13 § sägs äro valbara till ledamöter i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet.

Ledamot eller suppleant i prövningsnämnd må icke samtidigt vara ledamot
eller suppleant i taxeringsnämnd.

2 mom. Hos prövningsnämnd i län skall finnas kansli inom länsstyrelsen.
Kansliet står under landskamrérarens ledning.

Hos den mellankommunala prövningsnämnden skall finnas kansli, som
står under ledning av allmänna ombudet.

13 §.

1 mom. Till ledamöter och suppleanter i nämnderna böra utses redliga
och allmänt aktade personer, som kunna antagas besitta nödig insikt och
erfarenhet.

Av kommun må till ledamot eller suppleant i taxeringsnämnd väljas allenast
den, som är inom kommunen mantalsskriven. Av landstingskommunens
förvaltningsutskott må till ledamot eller suppleant i särskild taxeringsnämnd
väljas allenast den, som är mantalsskriven i kommun, belägen inom
nämndens verksamhetsområde och tillika inom landstingskommunen.

Vid val av ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd, så ock
vid förordnande av ledamöter i prövningsnämnd skall tillses, att om
möjligt personer tillhörande olika inom distriktet förekommande grupper
av skattskyldiga komma att tillhöra nämnden ävensom att såvitt möjligt
kännedom om distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skola utses
personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor,
som ankomma på dylik nämnds handläggning. Därjämte bör tillses, att
inom nämnden kännedom såviLt möjligt kommer att förefinnas om olika
delar av nämndens verksamhetsområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

2 mom. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara
ledamot eller suppleant. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med
mindre han uppgiver hinder, vilket godkännes av den som utsett honom.

3 mom. Till ledamot eller suppleant kan endast svensk medborgare utses.

Sådant uppdrag må ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

4 mom. Kommer ledamot eller suppleant efter det han utsetts i den ställning,
att han ej längre är behörig att utöva uppdraget, skall han omedelbart
frånträda detsamma.

14 §.

1 mom. Av Kungl. Maj :t eller länsstyrelse meddelat förordnande såsom
ordförande eller ledamot i prövningsnämnd eller taxeringsnämnd kan när
som helst återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant i sådan nämnd, innan tjänstgöringstiden
är till ända, skall efterträdare till honom för den återstående tiden utses i
den ordning, som gällt beträffande den avgångne.

2 mom. Uteblir vald ledamot i taxeringsnämnd från sammanträde och
finnes icke suppleant för tillfället att tillgå, äga nämndens vid sammanträdet
närvarande ledamöter att, om det för taxeringsförrättningens fortgång
erfordras, inkalla annan till ledamot valbar person att deltaga i förrättningen.

15 §.

Vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap, må
taxeringsnämnd och prövningsnämnd anlita biträde av sakkunnig.

Då fråga är om biträde åt taxeringsnämnd, tillkallas sakkunnig av ordföranden
efter samråd med taxeringsintendenten i länet.

16 §.

1 mom. Det åligger lokal skattemyndighet att

1) ombesörja sortering av inkomna deklarationer och andra uppgifter
samt därvid efter anvisningar av taxeringsintendenten i länet utvälja de
deklarationer som skola behandlas av särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring för taxeringsnämnd, i den mån detta icke ombesörjes
av länsstyrelsen,

3) vaka över att taxeringsassistent fullgör sina åligganden ävensom tillhandahålla
honom erforderlig biträdespersonal, samt

4) i den omfattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt
medverka vid taxeringsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

2 mom. Kommun må ställa en eller flera kommunens tjänstemän, som
av länsstyrelsen godkännas, till förfogande för taxeringsarbete inom kommunen
för annat ändamål än som i 1 mom. avses. Godkännandet må när
som helst återkallas.

Sådan tjänsteman har att, i enlighet med de närmare föreskrifter länsstyrelsen
och ordföranden i vederbörande taxeringsnämnd finner skäl meddela,
granska deklarationer och uppgifter, hos nämndens ordförande göra
de erinringar, vartill granskningen må giva anledning, samt i övrigt lämna
ordföranden biträde vid fullgörandet av dennes åligganden.

3 mom. I taxeringsnämnd, som icke åtnjuter biträde av taxeringsassistent,
äger ordföranden anlita skrivbiträde, som av honom tillkallas.

4 mom. Beträffande Stockholm skall i de hänseenden varom i denna
paragraf stadgas gälla vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

17 §.

Taxeringsintendenten i länet skall, med iakttagande av bestämmelserna i
denna förordning, bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor samt verka
för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erforderlig
omfattning granska verkställda taxeringar samt särskilt uppmärksamma
ojämnheter mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt.

Taxeringsintendenten äger anlita sakkunnig för utredning av taxeringsfråga,
som kräver särskild sakkunskap.

När så finnes erforderligt, äger taxeringsintendenten kalla ordförande
eller annan ledamot av taxeringsnämnd i prövningsdistriktet att infinna
sig för att meddela upplysningar.

Den som i annan befattning handlagt visst taxeringsärende må icke såsom
taxeringsintendent taga befattning med samma ärende.

18 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämnden)
med uppgift att genom rådgivande och vägledande verksamhet
främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av
de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt i denna förordning
sägs.

Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran
meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor.

19 §.

Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter,
vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas till vice
ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap.

Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytterligare två av
nämndens ledamöter skola vara lagfarna eller hava avlagt examen vid han -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

delshögskola. De nu nämnda ledamöterna skola tillika vara erfarna i domarvärv
eller i administrativ verksamhet. Övriga ledamöter skola utses så att
kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet kommer
att förefinnas hos nämnden.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid
handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt
sex suppleanter. Vad ovan stadgats angående ledamöterna skall äga
motsvarande tillämpning beträffande suppleanterna.

Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst återkallas.
Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående delen
av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.

Ledamöter och suppleanter skola vara svenska medborgare. Ej må uppdraget
utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Kungl. Maj :t äger meddela föreskrifter angående när nämnden är att anse
som beslutför samt angående inkallandet av suppleanter så ock de föreskrifter
i övrigt som finnas erforderliga för nämndens verksamhet.

II. Om skyldighet att föra anteckningar, m. m.

20 §.

Den som enligt denna förordning är skyldig att avgiva deklaration eller
annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för
annans taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag
finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för
kontroll därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är stadgat i bokföringslagen
och förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller
skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

21 §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla
icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad
med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och
omfattning finnes skäligt.

III. Om skyldighet att avlämna självdeklaration

22 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering avlämna
deklaration (självdeklaration), nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

1) aktiebolag och ekonomisk förening ävensom sådan stiftelse, fond eller
inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs,
vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100
kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått, om han varit bosatt här i riket under hela
beskattningsåret, till sammanlagt minst 1 200 kronor och eljest till sammanlagt
minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, vilkens tillgångar av den art, som angives
i 3 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vid beskattningsårets
utgång haft ett värde överstigande 50 000 kronor eller, såvitt angår
sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000
kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid bedömandet av fysisk eller juridisk persons deklarationsskyldighet
enligt punkterna 2)—4) skall hänsyn icke tagas till sådan inkomst eller
förmögenhet, för vilken den fysiska eller juridiska personen icke är skattskyldig
enligt kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt
eller förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och
levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller
förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med
hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxeras
för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas
vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Vid tillämpning av vad i första stycket vid 3) är stadgat, skall svensk
medborgare, som under beskattningsåret tillhört svensk beskickning hos
utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands,
anses hava varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla sådan persons
hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och
bott hos honom. Person, som under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, så ock
sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de
bott hos honom och icke varit svenska medborgare, anses däremot vid tilllämpningen
av vad i första stycket vid 3) är stadgat icke hava varit här i
riket bosatta.

I fråga om deklarationsskyldighet för oskift dödsbo efter skattskyldig,

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för
den avlidne.

2 mom. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av bestämmelserna
i 1 mom. har deklarationsskyldighet, skyldig avgiva självdeklaration.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av
bestämmelserna i 1 mom. första stycket vid 3) och 4) så anses, som om
dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar
lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift
härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller
ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 32 § stadgas.

23 §.

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å
blankett enligt fastställt formulär. Dock må, där deklaration infordrats
jämlikt 22 § 2 mom., de erforderliga upplysningarna meddelas muntligen inför
taxeringsnämndens ordförande eller dess taxeringsassistent, som har att
införa desamma å deklarationsblankett och därå taga den deklarationsskyldiges
underskrift.

24 §.

1 mom. Självdeklaration är dels allmän självdeklaration, dels särskild
självdeklaration.

2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där
han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.
Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i
varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.
Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig
inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration
i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration skall dock i fall av behov efter anmaning avgivas
jämväl inom det län, där allmän självdeklaration avgives, ävensom i
flera exemplar.

3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantalsskriven
för året näst före taxeringsåret eller, utan att hava varit mantalsskriven,
är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning
vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i
samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till
kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild
självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal
inkomstskatt.

25 §.

Allmän självdeklaration skall upptaga:

1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, där sådan
finnes, och hemvist därstädes samt nummer å för honom utfärdad debetsedel
å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret ävensom beträffande
utlänning nationalitet, beträffande utländsk juridisk person det land, där
styrelsen haft sitt säte, samt beträffande skattskyldig, som allenast under
någon del av beskattningsåret varit i riket bosatt, uppgift om den tid, han
sålunda haft bostad härstädes,

2) alla förvärvskällor, beträffande vilka skattskyldighet för beskattningsåret
åligger den skattskyldige; och skall därvid i fråga om förvärvskälla, i
vilken skattepliktig fastighet ingått, särskilt angivas dels beskaffenheten av
den skattskyldiges innehav av fastigheten, dels fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke varit fastigheten
åsatt, dess eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, dels ock,
därest fastigheten icke ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret
eller fastigheten ingått däri endast till viss del, huru lång tid eller till vilken
del fastigheten sålunda ingått i förvärvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla,

4) de allmänna avdrag, som den skattskyldige yrkar få tillgodonjuta vid
taxeringen,

5) den skattskyldiges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret,
ändå att förmögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, dock
endast om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom,

6) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för
året näst före taxeringsåret, ävensom

7) garantibelopp, vilket skall upptagas såsom skattepliktig inkomst för
den skattskyldige i dennes hemortskommun.

Allmän självdeklaration skall därjämte innehålla de uppgifter, som för
särskilda fall föreskrivas i denna förordning.

Har skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han jämväl
uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över
vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten
andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild blankett. Då skattskyldig
skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgilt lämnas jämväl
om sådan förmögenhet.

Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal, så
att överskjutande öretal bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

26 §.

Därest inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga
grunder med räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto,
skall självdeklaration utöver vad eljest är föreskrivet innehålla:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen,

2) uppgifter huru värdesättningen å lager samt fordringar skett,

3) uppgift huru det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till överensstämmelse
med de för den skattemässiga inkomstberäkningen stadgade
grunderna,

'' 4) uppgifter rörande i räkenskaperna gjorda avdrag för värdeminskning,

5) uppgifter rörande gjorda avdrag för avsättningar till pensions- eller
andra personalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat uttagit
ur näringsverksamheten eller annorledes använt för bestridande av
levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke äro hänförliga till omkostnader
i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyldige
åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som vid inkomstberäkningen avdragits såsom reseoch
representationskostnader, i den mån sådant belopp icke utgivits till
anställda och upptagits å kontrolluppgifter rörande dessas förmåner, dock
att, därest lämnandet är förenat med synnerliga svårigheter, uppgiften
skall lämnas först efter anmaning, samt

• 8) uppgift om verkställda nedskrivningar av värdet å rättigheter till leve rans

av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder men utan
räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto, skall beträffande
innehållet i självdeklaration i tillämpliga delar gälla vad ovan sägs.

Vad i denna paragraf stadgas skall av försäkringsanstalt, såvitt angår livförsäkringsrörelse,
iakttagas allenast i vad gäller uppgifter om huru värdesättningen
å lager samt fordringar skett; härutöver skall iakttagas vad i
27 § sägs om skyldighet att lämna där avsedda uppgifter.

27 §.

Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift
i de avseenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen.
Motsvarande gäller beträffande utländsk försäkringsanstalt, som här
i riket drivit livförsäkringsrörelse, dock endast såvitt angår den till nämnda
rörelse hänförliga verksamheten.

Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning, förutom försäkringsbolag,
jämväl sådan understödsförening, vilken enligt sina stadgar
äger meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd
å högst 500 kronor för medlem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse,
skall i allmän självdeklaration lämna uppgift å premieinkomsten här i riket,
fördelad å dels livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkring, dels
sjuk-, olycksfalls- och brandförsäkring och dels annan försäkring, samt uppgift
å den eller de kommuner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor,
ävensom, då flera kontor funnits, uppgift å de vid varje kontor influtna
premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Beträffande
annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet föreligger icke skyldighet
för utländsk försäkringsanstalt att lämna uppgifter om intäkter och
avdrag i förvärvskällan.

28 §.

Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen avser,
innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen; och
skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration
är stadgat.

29 §.

Är skattskyldigs inkomst enligt kommunalskattelagens bestämmelser om
beskattningsort att hänföra till mer än en kommun, skall i allmän eller
särskild självdeklaration lämnas de uppgifter, som erfordras för tillämpning
av bestämmelserna i 56—59 §§ kommunalskattelagen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall där
skattskyldigs inkomst jämlikt 60 § kommunalskattelagen skall fördelas
å olika administrativa områden inom samma kommun.

30 §.

1 mom. Vid självdeklaration för deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
varit skyldig föra räkenskaper eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, under beskattningsåret fört räkenskaper i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret samt av vinstoch
förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bokföringen.
Har i bokföringen intagits särskilt balanskonto eller vinst- och
förlustkonto och avviker sådant konto från räkning som nyss sagts, skall
vid deklarationen jämväl fogas bestyrkt avskrift av kontot.

Vid självdeklaration, som ovan sägs, skola vidare fogas uppställningar
enligt fastställt formulär med uppgifter erforderliga för tillämpning av gällande
bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning så ock utdrag av
räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag skall
avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och revisionsberättelser,
som avgivits för beskattningsåret.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av protokoll
eller annan handling, som utvisar, huru vinst- och förlusträkningen
samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts samt huru
vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall dock icke
gälla beträffande försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

2 mom. läkare av jordbruk eller skogsbruk, vilken påyrkar att bliva taxerad
för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder,
skall senast tre månader före ingången av det första beskattningsår, för vilket
taxering skall ske enligt sådana grunder, göra anmälan härom till taxeringsintendenten
i det län, där jordbruksfastigheten är belägen.

31 §.

1 mom. Envar bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela
de upplysningar till ledning för egen taxering, som kunna vara av betydelse
för åsättande av en riktig taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen
angivits, meddela de ytterligare upplysningar, som finnas erforderliga
för kontroll av egen deklarations riktighet eller eljest för egen taxering.
Dylika upplysningar skola lämnas skriftligen, där ej annat angivits
i anmaningen.

32 §.

Särskild uppgift angående renskötsel, som avses i 22 § 3 mom., skall avfattas
å blankett enligt fastställt formulär. Sådan uppgift bör senast den
31 januari avlämnas antingen i den ordning, som i 35 § sägs, eller ock till
ordningsmannen i den lappby, uppgiftslämnaren tillhör.

Det åligger ordningsman i lappby att granska till honom avlämnade uppgifter
samt å desamma anteckna ej mindre det antal egna renar och skötesrenar,
som för den skattskyldige finnes upptaget i senast upprättade renlängd,
än även de övriga upplysningar och erinringar, som han finner av
omständigheterna påkallade. Uppgifterna skola därefter av ordningsmannen
senast den 15 februari eller, om uppgift senare avlämnas, inom en vecka efter
avlämnandet översändas till den lokala skattemyndigheten.

33 §.

Är stiftelse eller förening helt eller delvis frikallad från skattskyldighet,
skall i fall som nedan angivas särskild uppgift avlämnas rörande inkomst
och förmögenhet, som icke i självdeklaration uppgivits till beskattning.

Uppgiftsskyldighet, som i första stycket sägs, åligger

1) pensionsstiftelse,

2) jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
bildad stiftelse för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till
viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran
av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller
utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig
forskning, ävensom

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmarnas
ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som
angives vid 3) eller 4).

Uppgift avfattas å blankett enligt fastställt formulär och skall upptaga
inkomster och utgifter under räkenskapsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars under taxeringsåret, samt tillgångar och skulder vid nämnda
räkenskapsårs början och slut, ävensom upplysning om de omständigheter,
vilka anses böra föranleda frikallelse från skattskyldighet.

Uppgift avlämnas varje år senast den 31 mars till länsstyrelsen i det län,
där stiftelsens eller föreningens förvaltning huvudsakligen utövats, där icke
taxeringsintendenten i länet på därom gjord framställning medgivit befrielse
tills vidare från nämnda skyldighet.

Det åligger stiftelse eller förening, som i denna paragraf avses, att efter
anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för
bedömandet av stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

34 §.

1 mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall, försåvitt
ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast den
15 februari under taxeringsåret.

Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må åtnjuta
anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den
31 oktober året näst före taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning
å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

2 mom. På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans
förvärvskällors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande
omfattning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter
att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må genom särskilt beslut
utsättas annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara avlämnad.

Ansökan som i första stycket avses göres hos taxeringsintendenten i det
län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt.
Föreligger ej sådan skattskyldighet för sökanden, göres

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ansökningen hos taxeringsintendenten i det län, där självdeklarationen skall
avlämnas.

Mot taxeringsintendentens beslut må talan ej föras.

3 mom. I 30 § 1 mom. tredje och fjärde styckena omförmälda handlingar
skola avlämnas samtidigt med och fogas vid den eller de självdeklarationer,
som den skattskyldige avgiver. Möter hinder därför, skola handlingarna
avlämnas inom två veckor efter det desamma upprättats.

i mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning
vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, avlämnas inom
den tid, som i anmaningen förelägges; dock att skyldighet icke föreligger att
på grund av anmaning avlämna självdeklaration eller uppgift å tidigare dag
än handlingen skolat avlämnas utan anmaning.

35 §.

Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall, jämte tillhörande
handlingar, avlämnas till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller
landsfiskal i det län, där taxeringen skall äga rum, eller ock till ordföranden
i vederbörande taxeringsnämnd.

Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun vidtagits
särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration
till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.

36 §.

Deklarationsskyldig, från vilken självdeklaration icke inkommit inom
föreskriven tid, må anmanas att avgiva självdeklaration.

Är avlämnad självdeklaration icke så upprättad, som i denna förordning
föreskrives, må den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande
uPPgift eller, där deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig, med
ny, på behörigt sätt upprättad deklaration.

Innan anmaning utfärdas, bör den deklarationsskyldige, om detta kan ske
utan olägenhet, på lämpligt sätt erinras om deklarationsskyldigheten.

IV. Om kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering

37 §.

1 mom. Till ledning vid inkomsttaxering skola varje år utan anmaning
uppgifter (kontrolluppgifter) för nästföregående kalenderår avlämnas på
sätt framgår av följande uppställning:

jKung!. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal
myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk
förening, fond,
stiftelse och annan juridisk
person än dödsbo,

c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse eller jordbruk,
däri inbegripet skogsbruk,
i fråga om förmåner,
som utgått från sådan
förvärvskälla, samt

d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet, i fråga
om förmåner, som utgått
från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som
av den uppgiftsskyldige
åtnjutit pension, livränta
eller periodiskt
utgående ersättning,
ävensom den som åtnjutit
förmån från personalstiftelse
eller annan
stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan ersättning
eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått kontant
eller såsom naturaförmån
samt oavsett om densamma
utgör ersättning för kostnader,
som mottagaren haft att
bestrida. Har mottagaren haft
att erlägga vederlag för åtnjuten
naturaförmån, skall uppgift
om förmånen och vederlaget
lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt arbete,
om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett
lägre värde än 100 kronor för
hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning av tillfälligt
arbete å annan fastighet
än jordbruksfastighet, om
vad som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 500 kronor
för hela året och det icke utgör
avdragsgill omkostnad i
förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,
som enligt lag varit
bokföringsskyldig, av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt av
rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven
förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar,
om det som mottagaren
i sådant hänseende sammanlagt
från den uppgiftsskyldige
åtnjutit, efter avdrag
för vederlag, uppenbarligen
haft ett värde icke överstigande
400 kronor för helt år
räknat,

g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person som
varit skyldig att verkställa
skatteavdrag enligt
uppbördsförordningen.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

4. Den som utbetalt
royalty eller periodiskt
utgående avgift för rättighet
av goodwills natur,
såsom varumärke,
firmanamn o. dyl., eller
för utnyttjande av patent,
mönster o. dyl.

5. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
inköp av jordbruks- eller
trädgårdsprodukter
eller husdjur eller från
husdjur erhållna produkter,
allt i den mån
Kungl. Maj.-t därom förordnat.

6. Den som bedrivit
verksamhet, vari ingått
förvärv av avverkningsrätt
eller inköp av virke
eller andra skogseffekter,
allt i den mån

Vem uppgiften skall avse

Den å vilkens inkomst
skatteavdrag skolat
verkställas.

Den som från anstalten
eller föreningen
uppburit belopp, ej understigande
200 kronor
för hela året, på grund
av försäkring av den
art att skatteplikt för
beloppet föreligger.

Den till vilken royaltyn
eller avgiften utbetalts.

Den från vilken inköp
skett.

Den som ägt eller
brukat fastighet, från
vilken upplåtelse av avverkningsrätt
eller försäljning
av skogseffekter
ägt rum.

Vad uppgiften skall avse

överstiga 500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse i
tjänsten utom tjänstgöringsorten
med sammanlagt högst
500 kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kronor,
samt

h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppenbarligen
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren.

Om uppgiftens innehåll
skall i tillämpliga delar gälla
vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag i penningar,
naturaprodukter eller annat.

Undantag: vederlag som
gottgjorts bokföringsskyldig
rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller
gottgjorts, ävensom vederlag,
om vars utgivande under senare
år avtal träffats.

Kungl. Maj.is proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

Kungl. Maj:t därom förordnat.

7. Den som bedrivit
förmedlingsverksamhet
eller annan därmed
jämförlig verksamhet,
allt i den mån Kungl.
Maj:t därom förordnat.

Vem uppgiften skall avse

Den som genom verksamheten
erhållit anställning,
uppdrag eller
tillfälligt arbete eller
ock försålt egendom.

Vad uppgiften skall avse

Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgänglig -

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 inom., skall iakttagas
följande.

Avser sådan förmån, varom i 1 mom. första och andra punkterna förmäles,
endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd,
för vilken förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentsersättning,
skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels
traktamentsersättning jämte antalet dagar för vilka traktamentsersättning
utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och
vad som avdragits.

Har arbetsgivare uppburit den anställde tillkommande ersättning på grund
av försäkring i allmän sjukkassa, skall angivas jämväl beloppet av vad sålunda
uppburits.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som
skett för uttagande av preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga
är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, hemvist och bostadsadress.
Där så kan ske, bör uppgift lämnas jämväl om hans födelseår ävensom
om numret å utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före
taxeringsåret.

Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan
för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1 mom.
första punkten avlämna uppgifter till ett antal understigande tjugufem, skall
vid uppgifterna fogas ett särskilt sammandrag över dessa, upptagande
namn å den eller de personer, varom fråga är, ävensom beträffande envar
av dem uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån, som i övrigt
åtnjutits.

4 mom. Uppgifterna skola avlämnas senast den 31 januari under taxeringsåret
i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration.
Uppgifter, som avses i 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till
länsstyrelsen i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

3 mom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande sammandrag
städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens
allmänna självdeklaration må avlämnas.

Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis eller, om
i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis och skall medelst särskilda
omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller
församling varje grupp av uppgifter avser.

38 §.

1 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag och rederi för registreringspliktigt
fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan
anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet,
nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare,
vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration
och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen
av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott
i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla
är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild
självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som
å varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock
uPP§ift> som i b3 avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs
i förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning
av bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skola fogas i 30 § 1 mom. första
och andra styckena omförmälda handlingar.

2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola vara avlämnade senast den 15
februari under taxeringsåret; dock må bolag eller rederi, som varit skyldigt
att föra räkenskaper och vars räkenskapsår gått tillända senare än
den 31 oktober under året före taxeringsåret, åtnjuta anstånd med uppgifternas
avlämnande till den 31 mars under taxeringsåret.

Uppgifterna skola avlämnas i den ordning, som gäller för avlämnande av
sj älvdeklaration.

39 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående
kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Kungl. Maj:ts proposition nr

Uppgiftsskyldig

1. Den som enligt 37 §
1 mom. första punkten
är skyldig att utan anmaning
avlämna kontrolluppgift.

2. Den som för arbetslag
eller liknande
grupp av personer i en
summa uppburit visst
avlöningsbelopp såsom
ackordsöverskott eller
dylikt för att fördelas
inom laget eller gruppen.

3. Bankaktiebolag,
sparbank eller annan
penninginrättning.

4. Annan än penninginrättning,
därest vederbörande
under nästföregående
år utbetalt
gäldränta eller haft
skuld, när fråga ej är
om lån mot obligationer,
förlagsbevis eller
andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar.

5. Fysisk eller juridisk
person, som haft
fordran.

6. Försäkringsanstalt
eller understödsförening.

7. Den som bedrivit
jordbruk, skogsbruk eller
rörelse.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete.

Medlem av arbetslaget
eller gruppen.

Namngiven skattskyldig.

Varje borgenär.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven annan näringsidkare.

150 år 1956 25

Vad uppgiften skall avse

Åtnjutna förmåner, därest
icke uppgiftsskyldighet utan
anmaning föreligger, med
upplysning, då förmånerna
avse kortare tid än helt år,
om den tidrymd, för vilken
de åtnjutits.

Till medlem utgivet belopp.

Gottgjord ränta ävensom
beloppet av den skattskyldiges
innestående medel vid
viss angiven tidpunkt.

Borgenärens namn och
hemvist, gäldräntans belopp
under föregående år och
skulden vid viss angiven tidpunkt.

Ränteinkomst från den
skattskyldige ävensom beloppet
av den skattskyldiges
skuld vid viss angiven tidpunkt.

Arten av uppgiven försäkring,
beloppet av premie eller
annan avgift, tid då sådan
mottagits, samt värdet
och arten av åtnjutna förmåner,
som icke enligt annan
föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den uppgiftsskyldige
under viss angiven
tid köpt eller sålt va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

ror, därest beloppet i säljarens
eller köparens hand är
skattepliktig intäkt eller avdragsgill
utgift, med angivande
där så begäres av varuslag
och myckenhet, verkställda
likvider, så ock av belopp å
provision eller annat, som utgjort
sådan intäkt eller utgift.

Undantag: belopp avseende
köp eller försäljning av varor
över disk och liknande
fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan fullgöras.

Ersättning eller vederlag
som förmedlats eller varom
uppgift eljest finnes tillgänglig -

8. Den som bedrivit Namngiven skattskylförmedlingsverksamhet
dig.
eller därmed jämförlig
verksamhet, om uppgift
icke skolat lämnas
utan anmaning.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse är skyldig
att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna följande
uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han utbetalt till andra näringsidkare, i den
mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av
jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas
på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upplysning tillika om
mottagarens namn och adress, samt

b) uppgift om belopp, för vilka han under viss angiven tid sålt varor till
andra näringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens
hand utgöra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens namn
och adress.

Vad i detta moment stadgas om näringsidkares uppgiftsskyldighet skall ej
avse köp eller försäljning av varor över disk och liknande fall, där uppgiftsskyldigheten
uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är skyldig
att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar
och uttag under viss tid.

4 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och
avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser
han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften
ej kommer till annans kännedom, må länsstyrelsen, på framställning av

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den som anmanats, när synnerliga skäl föranleda därtill, befria honom från
skyldighet att lämna uppgiften.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

40 §.

Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning åligger, utöver
vad eljest i denna förordning stadgas, att efter förordnande av Kungl. Maj :t,
i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets meddelande,
lämna uppgift om storleken av insättares ränteinkomst under viss angiven
tid och beloppet av insättares innestående medel vid viss angiven tidpunkt
samt om insättares fullständiga namn och senast för inrättningen kända
bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare äger förfoga över
räkningen, uppgift om den sålunda berättigades fullständiga namn och
senast för inrättningen kända bostadsadress.

41 §.

Aktiebolag är pliktigt att efter anmaning till ledning vid värdesättning av
aktier i bolaget avlämna uppgift enligt fastställt formulär rörande bolagets
tillgångar och skulder jämte andra omständigheter av betydelse för värdesättningen.
Motsvarande skyldighet åligger ekonomisk förening.

42 §.

1 mom. Har medlem av bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag
under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till övervägande
del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande
lägenhet, skall till ledning för medlemmens eller delägarens taxering varje
år av föreningen eller bolaget lämnas uppgift om beloppet av medlemmens
eller delägarens inbetalningar till föreningen eller bolaget och huru mycket
därav som utgör kapitaltillskott ävensom angående värdet av medlemmens
eller delägarens andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.
Omförmälda uppgift skall utan anmaning avlämnas senast den 15 februari
under taxeringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration.

Uppgiften skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär.

2 mom. Efter anmaning åligger det bostadsförening eller bostadsaktiebolag
att även beträffande andra medlemmar eller delägare än som avses i 1 mom.
i den omfattning, som i anmaningen angives, avlämna uppgift angående
värdet av medlems eller delägares andel i föreningens eller bolagets behållna
förmögenhet.

3 mom. Det åligger bostadsförening eller bostadsaktiebolag att senast
den 8 februari under taxeringsåret underrätta medlem eller delägare om
värdet av medlemmens eller delägarens andel i föreningens eller bolagets
behållna förmögenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fall som avses i 1 mom. åligger det bostadsföreningen eller bostadsaktiebolaget
att senast den 8 februari under taxeringsåret tillställa medlemmen
eller delägaren uppgift angående de i berörda moment omförmälda
förhållanden, i vad medlemmen eller delägaren angår.

43 §.

1 mom. Envar, som utbekommit utdelning å svenska aktier, så ock envar,
som här i riket utbekommit

a) utdelning å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk
juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation,
förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

är skyldig att till ledning för egen taxering vid mottagandet av utdelningen
eller räntan avgiva särskild uppgift härom. Lyftes beloppet för annans
räkning, och överlämnas ej därvid en av denne avgiven vederbörlig
uppgift, skall uppgift i stället avgivas av den, som lyfter beloppet, och därvid
uppgivas namn och hemvist å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer
någon utdelning eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan
det värdepapper kupongen tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist
å den, från vilken kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den, som utbetalar
utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift avlämnas, innan
betalning sker.

2 mom. Med uppgifter, som avgivits enligt 1 mom. och röra utdelning å
svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupongskatt.

Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola för
varje år senast den 31 januari nästfoljande år av den som mottagit uppgifterna
avlämnas i enahanda ordning som gäller för avlämnande av kontrolluppgifter,
varom i 37 § 1 mom. punkterna 1—4 förmäles. Har i något
fall utbetalning av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörligen
fullgjorts, skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.

Enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den
mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.
Maj :t bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,
må de förstöras.

3 mom. Kungl. Maj :t äger förordna, att även för andra fall än de, då
uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 1 mom.
föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet
skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening
rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat obligationer,
förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
rörande utbetald ränta. Kungl. Maj :t bestämmer i sådant fall jämväl
i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall lämnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

i mom. Kungl. Maj:t må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes
eller då eljest särskilda omständigheter därtill föranleda, förordna
om jämkning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

5 mom. Taxeringsintendent eller, efter hans förordnande, honom underställd
tjänsteman är berättigad att hos den, som mottagit uppgifter som
i 1 mom. sägs, för taxeringskontroll taga del av dessa uppgifter. Den hos
vilken uppgifterna förvaras är därvid skyldig att lämna det biträde, som
erfordras för kontrollens genomförande.

44 §.

Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort person
eller företag i utlandet belopp eller förmån, som därest det gottgjorts person
eller företag här i riket skulle hava föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift,
skall den som utgivit beloppet eller förmånen vara skyldig att
på sätt och i den omfattning Kungl. Maj:t föreskriver avlämna kontrolluppgift
till ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket.

45 §.

Hava föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke avlämnats
eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna förordning, må den
uppgiftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.

46 §.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld
handling eller uppgift skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhandahållas
av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad
därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sägs,
av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller uppgiften
tillhandahållas allenast efter framställning av taxeringsintendent som
avses i 3 § andra stycket första punkten. Finnes vid prövning av sådan
framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för
det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till
synnerligt men, må framställningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av taxeringsintendent som i nästföregående stycke sägs må
Kungl. Maj :t förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas honom
utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens ordförande
förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses i
denna paragraf samma befogenhet som tillkommer här ovan avsedd taxeringsintendent.

SO Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

V. Gemensamma bestämmelser rörande deklarationer och andra uppgifter

47 §.

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, varom i denna förordning
sägs, skall fullgöras

1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18
kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen
har under sin förvaltning,

2) för sådan person, för vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller
4 § föräldrabalken, av gode mannen beträffande vad han har under sin
förvaltning,

3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutör,
som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen
avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations-
eller uppgiftsskyldigheten,

4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets
upplösning haft att förvalta boets egendom,

5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och
dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller
ombud, där ej beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik
menighet Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, samt

6) för annan än här ovan omförmäld juridisk person, som ej längre
består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

48 §.

Blanketter till sådana deklarationer och uppgifter, för vilka formulär
fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning Kungl. Maj:t
föreskriver.

49 §.

För de fall, da i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning
lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering, föreligger sådan
skyldighet jämväl i fråga om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret
och som hava betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.

50 §.

1 mom. Granskning av självdeklarationer må verkställas endast av
ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av bestämmelserna
i denna förordning ankommer,

ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnden,

de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill utses av nämnden, samt

ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må granska självdeklaration, för vars behandling hans biträde
påkallas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Ordningsman i lappby och lappfogde äga verkställa granskning av självdeklaration,
som lapp inom vederbörande lappby eller lappfogdedistrikt
avgivit.

Vid taxeringsarbete anlitat biträde, så ock tjänsteman som avses i 16 §
2 mom. må taga del av deklaration i den omfattning, som är erforderlig
för arbetets utförande.

För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas
vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras. Självdeklaration må
icke intagas i taxeringsnämnds eller prövningsnämnds protokoll i vidare
mån än som oundgängligen erfordras.

Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin
befattning böra erhålla del därav.

Självdeklaration må, på sätt Kungl. Maj:t förordnar, för statistisk bearbetning
utlämnas till den ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken
Kungl. Maj :t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

Den som har att utföra talan för besvärsberättigad kommun i fråga om
viss skattskyldigs taxering äger taga del av självdeklaration, som skolat
ligga till grund för taxeringen.

Då besvär anförts, skall självdeklaration, som har avseende å taxeringen
i fråga, biläggas besvärshandlingarna, där ej vid delgivning med menighet
sådant anses vara för målets utredning obehövligt. Handlingarna skola vid
förekommande delgivningar inneslutas i förseglat konvolut, vilket skall
förses med påskrift om innehållet och i obrutet skick tillställas den förklaringsskyldige
eller annan vederbörande.

1 övrigt må självdeklaration, där ej annat följer av stadgande i allmän
lag, icke vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen,
lämnat skriftligt medgivande därtill.

2 mom. Självdeklarationer skola förvaras hos länsstyrelsen, där ej denna
förordnar om förvaring hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit,
skola deklarationerna förstöras, där ej Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.

3 mom. Vad ovan i denna paragraf är sagt om självdeklaration gäller i
tillämpliga delar även beträffande andra uppgifter, vilka avlämnats till ledning
vid taxering, ävensom av myndighet vid taxeringskontroll upprättade
handlingar; dock må uppgifter enligt 43 § 1 mom. vara tillgängliga även för
dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade medhjälpare.

VI. Gemensamma bestämmelser rörande anmaning och delgivning

51 §.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 22 § 2 inom., 24 § 2 inom.,
31 § 2 inom., 33 och 36 §§, 39 § 1 mom. samt 45 § tillkommer taxeringsnämnd,
taxeringsintendent samt prövningsnämnd. Sannna rätt tillkommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån
så erfordras för uppdragets fullgörande, dock att tjänsteman som nu sagts
icke äger anmana någon att avlämna deklaration.

Anmaning som avses i 39 § 2 mom. må endast utfärdas av taxeringsintendenten
i det län, där den uppgiftsskyldige är bosatt.

I de fall som avses i 39 § 3 inom., 41 § samt 42 § 2 mom. må anmaning
göras av taxeringsintendent.

52 §.

Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna
självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat anmaningen,
inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar
efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om postadress
för den, som utfärdat anmaningen.

53 §.

I anmaning, som utfärdas av taxeringsnämnd, taxeringsintendent eller
prövningsnämnd, må vite föreläggas.

54 §.

Finnes beträffande anmaning eller annan i denna förordning avsedd
handling vara av betydelse att erhålla bevis för att handlingen kommer
skattskyldig eller annan tillhanda, må delgivning äga rum i den ordning
nedan sägs.

Rätt att använda sådan delgivning tillkommer taxeringsnämnd, taxeringsintendent,
prövningsnämnd och länsstyrelse.

Delgivningen skall, där så ske kan, verkställas genom posten. Om sådan
delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning genom posten
av annan handling än stämning äga motsvarande tillämpning. Närmare
bestämmelser om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyndighet
meddelas av Kungl. Maj :t.

Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för delgivningens
verkställande.

55 §.

Har i anmaning vite förelagts, skall anmaningen delgivas enligt bestämmelserna
i 54 §, där ej delgivningen finnes kunna på betryggande sätt ske i
annan ordning.

VII. Om taxeringsrevision
56 §.

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
denna förordning riktigt och fullständigt fullgjorts eller för att eljest bereda
beskattningsmyndighet upplysning till ledning vid beslut om taxering eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

eftertaxering må taxeringsrevision äga rum hos envar deklarations- eller
uppgiftsskyldig, dock att sådan revision ej må äga rum hos myndighet eller
annat organ, som avses i 46 § första stycket.

Taxeringsrevision må jämväl verkställas hos den som bedriver förmedlingsverksamhet
eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter
av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar
eller andra handlingar, som föras vid verksamhetens bedrivande.

Vid taxeringsrevision må granskning i den omfattning, som finnes erforderlig,
ske av räkenskaper och anteckningar med därtill hörande verifikationer
ävensom av korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande
verksamheten.

Då taxeringsrevision för visst eller vissa beskattningsår verkställes, må
jämväl det löpande årets räkenskaper och handlingar granskas.

Vid taxeringsrevision hos bokföringspliktig skattskyldig må även verkställas
kassainventering.

2 mom. Den som har att verkställa taxeringsrevision må påfordra att i
den utsträckning, som är erforderlig för det med granskningen avsedda
syftet, genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna
de upplysningar, som erfordras för revisionens verkställande.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och
på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, hos
vilken revisionen sker. Revisionen må med hans medgivande verkställas
hos honom. Hava böcker eller handlingar överlämnats för revision, skola
de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av revisionen skall
snarast lämnas den, hos vilken revisionen skett, i vad angår hans taxering.

4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handlingar
av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revisionen
sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll
av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen
sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlingens
innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen, på framställning
av den hos vilken revisionen sker, när synnerliga skäl föranleda
därtill, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen.

Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

57 §.

1 mom. Beslut om taxeringsrevision meddelas av taxeringsintendenten i
länet.

Finner taxeringsintendenten taxeringsrevision böra verkställas i annat
län, skall han framställa begäran därom hos taxeringsintendenten i det länet.

Taxeringsrevision skall verkställas av taxeringsintendenten i länet eller
av tjänsteman, åt vilken taxeringsintendenten uppdrager revisionens verk3—-Bihang
till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ställande. Taxeringsrevision må jämväl uppdragas åt annan i bokföring
och taxering sakkunnig person, som därtill godkänts av länsstyrelsen.

2 mom. Finner taxeringsnämnd taxeringsrevision vara erforderlig, har
nämnden att göra framställning därom till taxeringsintendenten i länet. Därvid
skall i förekommande fall skattskyldigs deklaration med tillhörande
handlingar överlämnas.

Så snart handläggningen av ärendet slutförts, skall, där så erfordras,
underrättelse om utgången meddelas taxeringsnämnden, därvid översänd
deklaration skall återställas.

Framkomma vid taxeringsrevision omständigheter av beskaffenhet att
kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall
taxeringsintendenten föranstalta om underrättelse härom till denna nämnd.

58 §.

Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision enligt meddelat beslut
skall äga rum, att tillhandahålla räkenskaper eller andra handlingar, må
den som beslutat revisionen förelägga den försumlige lämpligt vite.

VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet

59 §.

Länsstyrelsen har att vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom
länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.

Det åligger taxeringsintendenten i länet att övervaka taxeringsnämndernas
arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd.

Har taxeringsintendenten lämnat allmänna anvisningar för taxeringsarbetets
bedrivande, skall han ofördröjligen insända dessa till riksskattenämnden.

60 §.

Länsstyrelsen må då så finnes lämpligt kalla ordföranden och högst två
andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav att
å lämplig ort sammanträda inför landskamreraren för överläggningar rörande
taxeringsarbetet, och må till dylikt sammanträde jämväl särskilda sakkunniga
kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en likformig och
rättvis taxering.

Öl §.

1 mom. Taxeringsnämnds sammanträden hållas å tid och plats, som
bestämmas av ordföranden. Denne har att kalla ledamöterna till sammanträdena
samt att om tid och plats härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta
länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet. Möter
för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för
honom utsedd suppleant samt tillika härom underrätta ordföranden.

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av ordföranden jämte två av nämnden utsedda ledamöter.

2 mom. Taxeringsassistent äger deltaga i taxeringsnämndens överläggningar
men icke i dess beslut.

3 mom. I de taxeringsdistrikt, där taxering av inkomst av renskötsel
ifrågakommer, böra sammanträden för förrättande av dylik taxering hållas
i god tid före den 15 april; och åligger det taxeringsnämndens ordförande att
om tid och plats för sammanträdena samråda med vederbörande lappfogde.
Lappfogden samt ordningsman i lappby inom taxeringsdistriktet skola särskilt
kallas till dylikt sammanträde.

Vid sådant sammanträde skall ordningsman, som nu nämnts, vara närvarande,
då fråga är om taxering av lappar, som tillhöra ordningsmannens
lappby, med rätt för ordningsmannen att deltaga i nämndens överläggningar
men ej i besluten. Ordningsmannen skall till dylikt sammanträde medföra
det hos honom förvarade exemplaret av senast upprättade renlängd. Där så
ske kan skall jämväl lappfogden vara tillstädes vid sådant sammanträde
med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

4 mom. Sammanträde med taxeringsnämnd skall hållas inom slutna
dörrar. Skattskyldig är dock berättigad att företräda inför taxeringsnämnd
för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom.
Där så ske kan utan hinder för taxeringsförrättningens fortgång, bör taxeringsnämnd
på stället meddela skattskyldig begärd upplysning rörande
hans taxering.

5 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänsteman
äger närvara vid sammanträde med taxeringsnämnd för fullgörande
av den i 59 § stadgade skyldigheten.

62 §.

1 mom. Ledamot i taxeringsnämnd skall avträda:

då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,
föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,

då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse eller
förvaltning han tillhör, så ock

då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god
man eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande
av deklaration, som skall tjäna till ledning vid taxeringen.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla i fråga om taxeringsassistent.

2 mom. Är ordförande i taxeringsnämnd på grund av vad i 1 mom.
stadgats hindrad att deltaga i behandling av visst taxeringsärende, utser
nämnden inom sig viss ledamot att vid behandlingen av ärendet föra ordet.

63 §.

Beslut om taxering, så ock annat beslut, som innefattar avgörande i
sak, må icke fattas av taxeringsnämnd, såvida icke ordföranden och minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar mer än en kommun,
minst tre andra ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten
att ledamot har att avträda vid behandling av viss taxering icke utgöra
hinder mot att beslut fattas rörande denna taxering.

Annat nämndens beslut än i första stycket sägs må fattas av ordföranden
ensam.

Anser taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsassistent att taxering
bort åsättas annorlunda än taxeringsnämnden beslutat, skall han på
deklaration eller därvid fogad handling angiva den taxering, han ansett
böra åsättas, ävensom i protokollet anteckna de fall, i vilka detta skett.

Annan ledamot än ordföranden äger, om han deltagit i taxeringsnämndens
beslut, anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan
sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen
och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig och lappfogde äga att beträffande taxering,
vid vars handläggning de biträtt, i enahanda ordning anteckna särskild
mening till protokollet.

64 §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom taxeringsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller
den mening, som biträdes av ordföranden.

65 §.

Förekommer anledning att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från
självdeklaration, skall, där hinder ej möter, tillfälle beredas den skattskyldige
att yttra sig i frågan. Dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt för frågans bedömande.

66 §.

Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 67 § stadgas,
för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal
inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt
skall honom åsättas.

Så snart ske kan och såvitt möjligt före utgången av maj månad under
taxeringsåret skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomstskaft
beträffande sådana skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt
av annan taxeringsnämnd eller beträffande vilka besvär över taxeringen
skola prövas av den mellankommunala prövningsnämnden. Vid sådan taxering
bör, när anledning därtill föreligger, samråd äga rum med övriga
taxeringsnämnder, av vilka den skattskyldige skall taxeras. För envar, som
därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

jämväl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla,
ofördröj ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnder, dock icke i det fall
att besvär över taxeringen skola prövas av den mellankommunala prövningsnämnden.

Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med
ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten
tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig
förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda
taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda nämnd.

67 §.

Taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 § 3 mom. kommunalskattelagen
må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser sådan nämnd
anledning föreligga att beträffande viss skattskyldig tillämpa berörda stadgande,
skall skriftlig anmälan härom göras hos taxeringsintendenten i länet,
som, därest besvär över taxeringen skola prövas av prövningsnämnden i
länet, äger göra framställning i frågan hos sagda nämnd. År däremot fråga
om skattskyldig, beträffande vilkens taxering besvär skola anföras hos den
mellankommunala prövningsnämnden, skall taxeringsintendenten skyndsamt
med eget yttrande överlämna anmälan till allmänna ombudet hos
denna nämnd för sådan åtgärd och samtidigt härom underrätta taxeringsintendenten
i annat län, där den skattskyldige, såvitt kunnigt är, blivit taxerad
till kommunal inkomstskatt.

Om handläggning av framställning, som avses i första stycket, så ock
om fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla
vad i denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.

68 §.

För taxeringsnämnd skola föras följande taxeringslängder, nämligen
inkomstlängd och förmögenhetslängd, vari av nämnden beslutade taxeringar
skola införas med angivande av taxeringens belopp och den skattskyldiges
namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt inkomst av olika förvärvskällor,
medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst,
medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvärvskälla,
taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det
ej framgår av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas,

dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar inkomst,

dels ock, till ledning för påförande av skogsvårdsavgift, uppgift om de
värden å skogsmark och växande skog, varå avgiften skall beräknas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade
inkomsten till minst 1 200 kronor för ensamstående och till sammanlagt
minst 1 200 kronor för makar, som samtaxeras, skall den beräknade
taxerade inkomsten införas, även om beskattningsbar inkomst icke uppkommer.

I förmögenhetslängden antecknas yrkesbeteckning för den skattskyldige
samt den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga och beskattningsbara
förmögenheten.

Närmare föreskrifter om taxeringslängds förande meddelas av Kungl.
Maj :t.

Taxeringslängd underskrives av taxeringsnämndens ordförande och de
ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll. Såvitt angår taxeringsnämnd,
som åtnjuter biträde av taxeringsassistent, skall taxeringslängd
jämväl underskrivas av denne.

69 §.

1 mom. Har självdeklaration icke blivit följd vid taxeringen,skall deklarationen
förses med uppgift om avvikelsen och skälen därför. Tillika skall
till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen
frångåtts samt om skälen härför. Vad nu sagts skall jämväl gälla
beträffande avvikelse från annan av skattskyldig till ledning för egen
taxering lämnad uppgift eller upplysning.

Har taxering för inkomst eller förmögenhet åsatts skattskyldig, som icke
avgivit deklaration, skall underrättelse om taxeringen sändas till den skattskyldige,
dock att sådan underrättelse icke är erforderlig, då den som i fastighetslängden
för året näst före taxeringsåret upptagits såsom ägare till
fastighet åsättes allenast taxering till kommunal inkomstskatt för garantibelopp
för fastigheten.

2 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas
enligt 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga
förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 § 1 mom. förordningen om statlig
förmögenhetsskatt, skall till stiftelsen sändas underrättelse därom.

3 mom. Har dödsbo gjort framställning om befrielse från erläggande av
skatt, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut tillsändas dödsboet i
samma ordning som gäller för underrättelse om avvikelse från deklaration.

4 mom. Underrättelse som avses i denna paragraf skall undertecknas av
taxeringsnämndens ordförande. Underrättelsen skall tillika innehålla upplysning
om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över taxeringsnämndens
beslut.

Underrättelsen skall tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev.
Återkommer försändelsen såsom obeställbar och förekommer anledning
att den skattskyldige kan anträffas, bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen
delgivas honom i den ordning 54 § stadgar.

Kungl. Maj :ts proposition nr 150 år 1956

70 §.

Om besvär över skattskyldigs taxering skola prövas av den mellankommunala
prövningsnämnden, skola, efter det taxering åsatts och längdföring
skett, deklarationer och övriga handlingar rörande den skattskyldige ävensom,
därest han samtaxeras med make, motsvarande handlingar rörande
maken så fort ske kan översändas till den mellankommunala prövningsnämnden.
Vid handlingarna skola fogas utdrag av taxeringslängd samt, i
förekommande fall, utdrag av taxeringsnämndens protokoll.

71 §.

Taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall vara avslutat
före utgången av juni månad under taxeringsåret.

Senast den 15 juli under taxeringsåret skola, där ej länsstyrelsen annorlunda
föreskriver, deklarationer och övriga taxeringsnämnden tillhandakomna
handlingar överlämnas till länsstyrelsen.

72 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående taxeringsnämnds
arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.

IX. Om besvär över taxeringsnämnds beslut

73 §.

Talan mot taxeringsnämnds beslut föres genom besvär hos prövningsnämnden
i länet.

Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens
bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda län, skall dock
den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär rörande den skattskyldiges
taxering. Om den skattskyldige skall samtaxeras med make, skall
den mellankommunala prövningsnämnden pröva besvär jämväl rörande
makens taxering.

Uppkommer fråga, i vilket län skattskyldig skall taxeras, ankommer det
likaledes på den mellankommunala prövningsnämnden att pröva besvär
rörande taxering i nu avsett fall.

74 §.

Skattskyldig äger hos prövningsnämnden anföra besvär över taxeringsnämnds
beslut om taxering, så ock över annat dess beslut som innefattar
avgörande i sak, allt såvitt honom rörer.

Kommun må anföra besvär i fråga om taxering till kommunal inkomstskatt.

Taxeringsintendent äger genom besvär hos prövningsnämnden framställa
yrkande rörande taxeringsåtgärd, som av taxeringsnämnd vidtagits eller bort

Kungi. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

vidtagas. Han må yrka ändring i taxeringsnämnds beslut även till den skattskyldiges
förmån.

75 §.

Besvär enligt 74 § skola ingivas eller insändas till kansliet hos den prövningsnämnd,
som har att pröva besvären. Den omständigheten att besvären
ingivits eller insänts till kansliet hos annan prövningsnämnd må dock
ej utgöra hinder för målets prövning; i sådant fall skola handlingarna
omedelbart översändas till kansliet hos den prövningsnämnd som har att
pröva besvären.

76 §.

Besvär av skattskyldig skola hava inkommit senast den 15 augusti under
taxeringsåret.

Kommuns besvär skola anföras före utgången av augusti månad under
taxeringsåret.

Taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april månad
året efter taxeringsåret. Har prövningsnämnden avgjort besvär över viss
skattskyldigs taxering, må taxeringsintendenten dock ej därefter anföra besvär
hos prövningsnämnden rörande samma taxering.

X. Om prövningsnämndernas verksamhet

77 §.

Hava besvär anförts av skattskyldig eller kommun, skall yttrande avgivas
av taxeringsintendent. Innan yttrande inhämtas från taxeringsintendenten,
skall, när det icke finnes överflödigt, yttrande infordras från taxeringsnämndens
ordförande.

Över besvär, som anförts av taxeringsintendent eller kommun, skall den
skattskyldige, om hinder härför ej möter, erhålla tillfälle att avgiva förklaring,
där ej fråga är om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende.

När så finnes påkallat, skall yttrande inhämtas från vederbörande kommun
samt påminnelser eller nytt yttrande infordras från part.

Skriftväxlingen sker genom prövningsnämndens kansli.

Det åligger taxeringsintendent att vid besvär eller vid yttrande, som avgives
över besvär, foga tillgänglig utredning.

78 §.

Tid och plats för sammanträde med prövningsnämnd bestämmes av ordföranden,
som har att kalla ledamöterna till sammanträdet. Där icke anledning
till annat förekommer, skall sammanträde hållas i residensstaden
eller, såvitt angår den mellankommunala prövningsnämnden, i Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Är ledamot hindrad att inställa sig, skall anmälan därom göras hos ordföranden,
som inkallar suppleant i hans ställe.

Ordföranden är föredragande i nämnden, där icke annan föredragande
av länsstyrelsen utsetts.

Landshövdingen äger närvara vid nämndens sammanträden samt deltaga
i överläggningarna men ej i besluten.

79 §.

Sammanträde med prövningsnämnd må ej övervaras av annan än tjänsteman,
som biträder nämnden, där ej muntlig förhandling äger rum enligt
vad nedan i 80—84 §§ stadgas.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må taxeringsintendent vara närvarande
vid handläggning av ärende, i vilket han icke är part. Taxeringsintendent
må ock komma tillstädes för lämnande av muntlig upplysning i
mål eller ärende, när prövningsnämnden för visst fall så finner av särskilda
skäl påkallat. Likaledes må, där så anses erforderligt, ordförande eller annan
ledamot i taxeringsnämnd inom prövningsdistriktet kallas att infinna sig
vid sammanträde med prövningsnämnden för att meddela upplysningar.

80 §.

Muntlig förhandling skall hållas, när framställning därom göres av part,
dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller
eljest framstår såsom opåkallad. Prövningsnämnden må ock utan att part
därom gjort framställning förordna om muntlig förhandling.

81 §.

Till muntlig förhandling skola parterna kallas. Prövningsnämnden må
till förhandlingen kalla även annan person, om han är uppgiftsskyldig enligt
denna förordning.

Den skattskyldige må, när så finnes erforderligt, vid vite föreläggas att
inställa sig personligen.

Vite må jämväl föreläggas annan, som kallas till muntlig förhandling.

Om delgivning av kallelse gäller vad i 54 § är stadgat.

Skattskyldigs eller annans utevaro utgör ej hinder för att mål eller ärende
handlägges muntligen och avgöres på föreliggande utredning.

82 §.

Vid muntlig förhandling må, utöver nämnden och de tjänstemän som
tillhandagå denna, endast de som kallats till förhandlingen vara närvarande,
där ej den skattskyldige begär att förhandlingen skall vara offentlig. Utan
hinder av vad nu sagts må sakkunnig, som anmodats av part, så ock ombud
för eller biträde åt part vara närvarande. Prövningsnämnden må även
tillåta annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva till nytta, att övervara
förhandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

83 §.

Vad som förekommit vid muntlig förhandling skall upptagas i prövningsnämndens
protokoll. Parts utveckling av talan skall dock ej upptagas i
protokollet, där det ej är påkallat av särskilda skäl.

Prövningsnämnden skall, om den skattskyldige gör framställning därom,
förordna att uppteckning av uppgifter, som vid förhandlingen lämnas angående
dennes förhållanden, icke må vara för någon tillgänglig i vidare
mån än som gäller i fråga om självdeklaration.

84 §.

I fråga om ersättning till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare
för part efter kallelse av prövningsnämnden inställt sig vid
muntlig förhandling skall vad som finnes stadgat angående ersättning av
allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning, dock att ersättningen
alltid skall stanna å statsverket.

Om ersättning, som avses i denna paragraf, beslutar prövningsnämnden.
Beslutet må ej överklagas. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen.

85 §.

Ledamot i prövningsnämnd skall avträda:

då fråga förekommer om taxering, som angår honom själv, hans hustru,
föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, däri han äger del,

då fråga är om taxering av bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse
eller förvaltning han tillhör,

då fråga är om taxering av någon, för vilken han är förmyndare, god man
eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med upprättande av
deklaration, som tjänat till ledning vid den taxering, varom fråga är,

då fråga förekommer om taxering, i vars behandling han tidigare deltagit
i taxeringsnämnd eller med vilken han i annan egenskap än ledamot av
prövningsnämnden haft att taga befattning, samt

då eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

Är landskamrerare på grund av vad ovan i denna paragraf stadgas hindrad
att i prövningsnämnd deltaga i behandling av mål eller ärende, inträder i
hans ställe den befattningshavare hos länsstyrelsen, som av länsstyrelsen
förordnats. ''

86 §.

Prövningsnämnd må vid prövning av besvär icke bestämma taxering till
högre men väl till lägre belopp än part yrkat.

87 §.

Prövningsnämnden är ej beslutför, med mindre ordföranden och tre andra
ledamöter eller suppleanter äro tillstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Beslut i mål eller ärende, som icke innefattar avgörande av målet eller
ärendet, så ock beslut över besvär som allenast avser rättelse av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motpart,
må dock på nämndens vägnar fattas av ordföranden ensam.

88 §.

Uppstå skiljaktiga meningar inom prövningsnämnd och måste till följd
därav omröstning anställas, skall denna vara öppen och den mening bliva
gällande, vilken flertalet biträtt, eller, om rösterna utfalla lika, den som
länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller
den mening, som biträdes av ordföranden.

89 §.

Prövningsnämnd skall avgöra mål och ärenden så snart ske kan. Besvär
av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som inkommit
under taxeringsåret, så ock besvär av taxeringsintendent rörande samma
års taxering, som inkommit före utgången av därpå följande april månad,
skola vara avgjorda senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.

90 §.

Hos prövningsnämnd skall föras protokoll av tjänsteman vid nämndens
kansli.

Det för varje sammanträde förda protokollet skall senast inom åtta dagar
därefter justeras av ordföranden, som har att å protokollet anteckna dagen
för justeringen.

Av ordföranden å prövningsnämndens vägnar meddelat beslut över anförda
besvär antecknas i nämndens protokoll och justeras omedelbart.

Taxering, som innefattar ändring i vad taxeringsnämnden bestämt, skall
antecknas i taxeringslängden, där ej prövningsnämndens beslut meddelas
senare än den 30 juni året efter taxeringsåret. För sådan anteckning skola
utdrag av protokoll, utvisande den mellankommunala prövningsnämndens
beslut, översändas till kansliet hos prövningsnämnden i vederbörande län.

91 §.

Finner prövningsnämnd på grund av anmärkning eller eljest att något
nämndens beslut blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, skall nämnden, sedan parterna erhållit tillfälle
att yttra sig, meddela beslut om rättelse.

92 §.

Underrättelse om prövningsnämndens beslut skall inom två veckor efter
det nämndens protokoll justerats tillställas parterna, taxeringsintendent
dock endast om beslutet gått honom emot. Underrättelse till skattskyldig
skall sändas i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Återkommer för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

sändelsen som obeställbar och förekommer anledning att den skattskyldige
kan anträffas, skall underrättelsen delgivas honom i den ordning 54 §
stadgar.

Underrättelse, som i denna paragraf omförmäles, skall innehålla upplysning
om vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över beslutet.

93 §.

Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för nästkommande
års taxering samt senast den 1 december året före taxeringsåret insända
förslaget till riksskattenämnden. Denna skall senast den 20 i samma
månad återställa förslaget jämte de erinringar mot detsamma, som nämnden
funnit anledning framställa. Landskamreraren har att förelägga prövningsnämnden
omförmälda förslag och erinringar. Prövningsnämnden skall
på grundval av nämnda handlingar fastställa anvisningar för taxeringen,
vilka senast den 15 januari taxeringsåret skola tillställas taxeringsnämnderna
och samtidigt översändas till riksskattenämnden.

94 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de närmare föreskrifter angående prövningsnämnds
arbete, som må erfordras utöver vad denna förordning innehåller.

XI. Om besvär över prövningsnämnds beslut och kammarrättens utslag

95 §.

Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras hos kammarrätten av
taxeringsintendent, av skattskyldig såvitt honom rörer samt av kommun
i fråga om kommunal inkomstskatt,

1) om klaganden anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan
icke bifallits,

2) om prövningsnämnden ändrat taxeringsnämnds beslut utan att sådan
ändring yrkats av klaganden, samt

3) om prövningsnämnden såsom första instans meddelat beslut i taxerings-
eller beskattningsfråga.

Besvär till kammarrätten över beslut, som prövningsnämnden meddelat
såsom andra instans, må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av
yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har denna
ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts av
klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens
beslut.

Utan hinder av vad ovan i denna paragraf stadgas äger taxeringsintendent
samma behörighet att anföra besvär till den skattskyldiges förmån,
som tillkommer denne.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

96 §.

Besvär till kammarrätten skola ingivas eller insändas till kansliet hos
den prövningsnämnd som meddelat det överklagade beslutet. Den omständigheten
att besvären ingivits eller insänts direkt till kammarrätten må
dock ej utgöra hinder för målets prövning; kammarrätten har att i sådant
fall omedelbart översända handlingarna till prövningsnämndens kansli.

Besvären skola vara inkomna,

om de anföras av skattskyldig, inom två månader från det han erhållit
del av det överklagade beslutet, samt

'' om de anföras av taxeringsintendent eller kommun, inom två månader
från den dag, då prövningsnämndens protokoll justerades.

97 §.

Prövningsnämndens kansli har att vid besvär över nämndens beslut foga
såväl erforderliga utdrag av taxeringslängd och prövningsnämndens protokoll
som ock i målet ingivna handlingar. Genom prövningsnämndens kansli
skall över besvären infordras förklaring eller yttrande. Härav skall avskrift
översändas till klaganden. Där så finnes erforderligt, skall tillfälle beredas
till ytterligare skriftväxling.

Besvärsakt skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas
till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit till
prövningsnämndens kansli.

Från prövningsnämndens kansli skall omedelbart efter taxeringsårets utgång
till kammarrätten insändas förteckning över besvär, som före nämnda
tidpunkt anförts enligt 95 §. Inkomma besvär efter taxeringsårets utgång,
skall förteckning över sådana besvär omedelbart efter varje månads utgång
insändas till kammarrätten.

98 §.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande taxering
äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola vara inkomna
till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del
av kammarrättens utslag.

XII. Om besvär i särskild ordning
99 §.

Har skattskyldig icke erhållit i 69 § föreskriven underrättelse senast den
15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos prövningsnämnden
intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om han
icke under taxeringsåret erhållit debetsedel å slutlig skatt i anledning av
den taxering, varom fråga är, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

100 §.

Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,

1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av skattepliktig
natur,

2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke
är skattskyldig,

3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för
fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst,

4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en
ort eller eljest taxerats å orätt ort,

5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende,

6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan
uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från
honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan
deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar
mot hans inkomst eller förmögenhet, samt

7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda
väsentligt lägre taxering.

I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej
tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omständighet eller
bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse
sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i
annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av riktig
taxering.

Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter taxeringsåret.

101 §.

Taxeringsintendent må inom tid, som angives i 100 §, i där avsedda fall
anföra besvär till den skattskyldiges förmån samt i det vid 5) i första stycket
av samma paragraf omförmälda fallet jämväl anföra besvär med yrkande
om ändring i taxering till den skattskyldiges nackdel.

102 §.

Har fastighets taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller
förmögenhetstaxering och sker genom utslag av Kungl. Maj :t eller kammarrätten
eller genom beslut enligt 166, 181 eller 184 § av prövningsnämnd
sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller
förmögenhetstaxeringen bör bestämmas till annat belopp än som skett,
må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen för inkomst
eller förmögenhet anföras av den skattskyldige, taxeringsintendent

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 47

och, såvitt angår taxering till kommunal inkomstskatt, vederbörande
kommun.

Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader
och av taxeringsintendent inom åtta månader från den dag, då beslutet
rörande fastighetstaxeringen meddelades.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga
kraftägande beslut rörande fastighetstaxeringen föreligger.

103 §.

Besvär som anförts i särskild ordning prövas, utom i de fall som nedan
sägs, av prövningsnämnd, som skolat avgöra besvär över den taxering vari
rättelse sökes.

Är taxeringen föremål för prövning av kammarrätten eller har den avgjorts
av prövningsnämnd genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det
på kammarrätten att pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten
eller Kungl. Maj:t; skall målet prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj :t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild
ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas
och vidare handläggas av i första stycket avsedd prövningsnämnd.

104 §.

Skola besvär anföras i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall vad i
75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

XIII. Gemensamma bestämmelser rörande besvär
105 §.

1 mom. Om kammarrätten eller Kungl. Maj :t vid prövning av anförda
besvär i taxeringsmål finner, att taxering verkställts å orätt ort eller å rätt
ort underlåtits eller ej skett till riktigt belopp, äger kammarrätten eller
Kungl. Maj :t, efter vederbörandes hörande, vidtaga erforderlig rättelse i
taxeringen å ort som vederbör; dock må skattskyldigs hela taxering i sadant
fall icke höjas utöver vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta
yrkande om sådan höjning. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl.
Maj :t på den grund, att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskattningsår
än det, vilket taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas
i den skattskyldiges taxering för det beskattningsår, till vilket inkomsten
eller utgiften rätteligen är att hänföra. Jämväl må, om någon av
kammarrätten eller Kungl. Maj:t befrias från taxering på den grund, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

annan person bort i stället taxeras, kammarrätten eller Kungl. Maj :t överflytta
taxeringen å denne.

Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj :t,
där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga
av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 § 1 mom.
kommunalskattelagen eller It § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
eller 12 § 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t anförts rörande taxering,
som åsatts avliden person eller hans dödsbo, och har dödsboet tidigare
befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring
av taxeringen i anledning av besvären jämväl beslutet om skattebefrielse
i erforderlig mån ändras.

2 mom. Vid prövningsnämnds prövning av besvär, som anförts i särskild
ordning, skola bestämmelserna i 1 mom. hava motsvarande tillämpning å
prövningsnämnden; dock skall, därest hos prövningsnämnd i län fråga uppkommer
om vidtagande av här ovan omförmäld åtgärd beträffande taxering
inom annat prövningsdistrikt än det, som besvären angå, ärendet i hela
dess vidd överlämnas till avgörande av den mellankommunala prövningsnämnden.

106 §.

Sker efter besvär eller eljest ändring i fråga om taxering till statlig
inkomstskatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till statlig
förmögenhetsskatt, som därav må föranledas.

107 §.

Angående fullföljd av talan mot beslut i anledning av besvär som anförts
i särskild ordning, så ock i fråga, som avses i 105 och 106 §§, skall i
tillämpliga delar gälla vad i denna förordning i övrigt är stadgat angående
besvär rörande taxering.

108 §.

Har part anfört besvär över prövningsnämnds beslut eller kammarrättens
utslag i mål angående inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering, äger
även motpart föra talan mot beslutet eller utslaget, ehuru den för honom
stadgade besvärstiden utgått; dock åligger det honom att inkomma med
sådana besvär inom en månad från utgången av den tid inom vilken de
först anförda besvären skolat anföras.

Återkallas eller förfaller eljest den första besvärstalan, är ock den senare
besvärstalan förfallen.

109 §.

Beträffande sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomstskatt
i ett län och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat län,

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1956

utan att likväl fråga är om sådant fall att besvär över taxeringarna enligt
73 § skola prövas av mellankommunala prövningsnämnden, böra taxeringsintendenterna
i de olika länen samråda för att åvägabringa en likformig
taxering.

no §.

I fråga om besvär enligt denna förordning skall vad som är stadgat för
kommun gälla jämväl för landstingskommun, municipalsamhälle och annan
menighet, som äger utöva beskattningsrätt.

in §•

Den som vill anföra besvär över taxeringsnämnds eller prövningsnämnds
beslut är berättigad att av vederbörande myndighet eller tjänsteman kostnadsfritt
erhålla erforderligt utdrag av taxeringslängd samt av nämndens
protokoll; och må ej heller lösen fordras för andra protokollsutdrag och
expeditioner, som till följd av vederbörande nämnders beslut böra utfärdas.

112 §.

Skattskyldig skall i besvärsskrifter och övriga inlagor i taxeringsärenden
lämna fullständig uppgift om sin postadress.

Klagande må föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande,
grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Efterkommes ej föreläggande
och är besvärsskriften så ofullständig att den är otjänlig som grund
för prövning av målet, må besvären avvisas.

113 §.

Av prövningsnämnd behandlad taxeringsfråga må återförvisas till nämnden
för förnyad behandling.

XIV. Om eftertaxering
114 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid taxering,
lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest
meddelandet föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han
blivit för lågt taxerad till kommunal inkomstskatt inom vederbörande kommun
eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall han
eftertaxeras för vad som genom berörda förfarande förut undgått taxering.
Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse
såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan
på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den skattskyldige
lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

50 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning
av 21 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

115 §.

Eftertaxering må icke ske med mindre fråga därom prövats inom fem år
efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.
Har den skattskyldige avlidit, åsättes eftertaxering hans dödsbo, dock att
sådan eftertaxering icke må ske med mindre fråga därom prövats inom två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.

116 §.

Fråga om eftertaxering prövas, efter framställning från taxeringsintendent
eller, i fråga om kommunal inkomstskatt, från kommun, av den prövningsnämnd,
som haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering
det år framställningen avser.

Om handläggning av sådan framställning, så ock om fullföljd av talan
mot beslut rörande eftertaxering skall i tillämpliga delar gälla vad förut i
denna förordning är i motsvarande hänseenden stadgat.

XV. Om straff och viten

117 §.

Innehållet i deklaration eller annan i 50 § avsedd handling må, utom i
de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som
själv må taga del av handlingen i fråga.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid
taxeringsrevision eller vid granskning av handling, som avses i 46 §, må ej
yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med revisionen
eller granskningen avsedda ändamålet.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt
yttrats vid sammanträde med taxeringsnämnd eller sådant sammanträde
med prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.

118 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration
eller till sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift
angående renskötsel eller i upplysning, som i 31 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats,
skall taxeringsintendenten i länet göra anmälan till åklagare. Det åligger
taxeringsnämndens ordförande att underrätta taxeringsintendenten om fall,
i vilka sådant brott kan misstänkas.

119 §.

Har den, som är pliktig avgiva självdeklaration, till någon, som enligt
denna förordning är skyldig meddela kontrolluppgift angående honom,
lämnat oriktig upplysning rörande namn och andra förhållanden och har
han därvid haft uppsåt att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande,
straffes med dagsböter, lägst trettio.

120 §.

Har någon, ehuru skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration, icke
behörigen avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller avlämnar
han självdeklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke
är ägnad att ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra
kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas

1) den som ej fullgör skyldighet enligt 30 § 1 mom. eller 34 § 3 mom. att
avlämna där avsedda handlingar eller uppgifter,

2) den som ej fullgör skyldighet att utan anmaning avlämna uppgift, som
avses i 33 §, rörande inkomst och förmögenhet, som icke i självdeklaration
uppgivits till beskattning,

3) den som ej fullgör honom enligt 37 eller 38 § åliggande skyldighet att
utan anmaning avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering,

4) den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som
i 40 § sägs,

5) den som ej fullgör i 42 § föreskriven skyldighet att utan anmaning
avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag,

6) den som ej fullgör i 43 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena
samt 3 mom. föreskriven skyldighet att avlämna uppgifter om utdelningar
och räntor, samt

7) den som ej fullgör skyldighet enligt 44 § att lämna uppgift till ledning
vid beskattning utom riket.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning, där gärningen är belagd
med straff i strafflagen.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest
ringa, må från straff frias.

121 §.

Har någon i allmän självdeklaration eller i annan uppgift till ledning för
taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

förmögenhet, som skolat upptagas i deklarationen, straffes, där ej gärningen
är belagd med straff i skattestrafflagen eller innefattar ämbetsbrott, med
böter, högst trehundra kronor.

122 §.

Brott, som avses i 117 § må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare
åtalas endast efter angivelse av målsägande.

Brott, varom i 120 och 121 §§ sägs, må av åklagare åtalas allenast efter
anmälan av taxeringsintendent.

123 §.

Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas under
etthundra kronor eller över tiotusen kronor.

Vite må icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller
ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

124 §.

Om uttagande av vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av taxeringsintendent.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med
vitet hava förfallit, må vitet ej utdömas.

Vid prövning av anmälan enligt första stycket må jämväl fråga, huruvida
och med vilket belopp vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

125 §.

Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

Talan mot länsstyrelses beslut i fråga om utdömande av vite må föras
genom besvär hos kammarrätten av den som förpliktats utgiva vite, så
ock av taxeringsintendenten i länet. Besvären skola hava inkommit till den
länsstyrelse, som meddelat det överklagade beslutet, inom tre veckor från
det klaganden fick del därav. Hava besvären inom angiven tid inkommit
direkt till kammarrätten, må det dock ej utgöra hinder för besvärens prövning;
kammarrätten har att i sådant fall omedelbart översända handlingarna
till länsstyrelsen.

Sedan besvär, som avses i andra stycket, inkommit till länsstyrelsen,
skall denna infordra förklaring över besvären från motparten samt översända
avskrift av förklaringen till klaganden. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling böra äga rum, äger länsstyrelsen förordna därom.
Handlingarna skola skyndsamt överlämnas till kammarrätten med det yttrande,
vartill omständigheterna giva anledning.

Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vife
skall vad i 98 § stadgas äga motsvarande tillämpning, dock att besvärstiden
skall vara tre veckor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

XVI. Särskilda föreskrifter

126 §.

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket
må med avseende å verkställd taxering anmärkning icke framställas.

127 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de föreskrifter med avseende å taxeringsförfarandet,
som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelse med
främmande stat till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning.

128 §.

Formulär till blanketter och längder, varom i denna förordning förmäles,
ävensom formulär till andra för taxeringsarbetet erforderliga blanketter
fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
riksskattenämnden.

129 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna,

2) gottgörelse för den medverkan i taxeringsarbetet, som enligt 16 §
1 mom. lämnas av lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning,

3) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda anstalter
för taxeringsarbetet genom tillhandahållande av tjänstemän enligt 16 § 2
mom. eller annorledes, därest dessa anstalter finnas äga särskilt värde för
det allmänna, samt

4) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 3 mom. samt 5—8 mom.
här nedan.

2 mom. Det åligger länsstyrelsen att, enligt de närmare bestämmelser
Kungl. Maj:t utfärdar, meddela beslut om de ersättningar och bidrag, som
skola utgå enligt bestämmelserna i 1 mom. vid 1)—3).

3 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller undersökning
gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj :t må finna nödigt
meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige biträtt
den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet hos
nämnden, av denna nämnd.

4 mom. Uppgift rörande de jämlikt 2 och 3 mom. utbetalda ersättningsbeloppen,
avseende sistförflutna budgetår, skall årligen före juli månads
utgång av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

5 mom. De personer, som jämlikt 60 § inkallats av länsstyrelsen för meddelande
av upplysningar eller för överläggningar rörande taxeringsarbetet,

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

de ordförande och andra ledamöter i taxeringsnämnd, som inställt sig
efter kallelse jämlikt 17 § tredje stycket och 79 § andra stycket, samt

de ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, som på vederbörlig
kallelse inställt sig vid instruktionssammanträde, som anordnats genom
länsstyrelsens försorg,

äga att för inställelsen åtnjuta arvode med nitton kronor för sammanträdesdag
samt i förekommande fall resekostnadsersättning och traktamente
enligt rese- och traktamentsklass II B i allmänna resereglementet.

Ersättning efter ovannämnda grunder tillkommer jämväl sakkunnig,
som biträtt i taxeringsfrågor.

6 mom. Ersättning till lappfogde för inställelse vid sammanträde med
taxeringsnämnd enligt 61 § 3 mom. utgår enligt allmänna resereglementet.

7 mom. Ordföranden i den mellankommunala prövningsnämnden och
allmänna ombudet hos nämnden åtnjuta arvode med belopp, som bestämmas
av Kungl. Maj:t.

Ersättning åt de till allmänna ombudets förfogande ställda biträden, åt
protokollförare hos nämnden samt åt övrig hos nämnden anställd kanslipersonal
bestämmes likaledes av Kungl. Maj :t.

Till bestridande av övriga av nämndens verksamhet föranledda utgifter
anvisar Kungl. Maj :t, efter förslag av nämnden, erforderliga medel.

8 mom. Sådan ledamot i prövningsnämnd, som icke är befattningshavare
i statens tjänst, äger för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring,
åtnjuta arvode med trettio kronor om dagen. Ledamot, som är befattningshavare
i statens tjänst, skall för tjänstgöringen åtnjuta, jämte ersättning
för avlöningsförmåner, som han får avstå under tjänstledighet för ifrågavarande
uppdrag, arvode med belopp, som bestämmes av Kungl. Maj :t. Därjämte
skall ledamot i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt rese- och traktamentsklass I A i allmänna resereglementet.

130 §.

Av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd äga, därest sådant beslutas
av kommunen, att av dess medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersättning efter de grunder, som i kommunallagen
stadgas angående sådan gottgörelse till ledamöter i kommunala
nämnder. Ersättning efter enahanda grunder må av kommunens medel utgå
jämväl till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt
61 § 3 mom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter i särskild
taxeringsnämnd äga för sin inställelse vid nämndens sammanträden
åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning av landstingskommunens
medel efter de för landstingsmän stadgade grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

TREDJE AVDELNINGEN

Allmän fastighetstaxering
I. Om taxeringsorganisationen

131 §.

1 mom. För allmän fastighetstaxering skola i första instans finnas

å landet: beredningsnämnder, som uppgöra förslag till taxering, och fastighetstaxeringsnämnder,
som besluta om taxering, samt

1 städerna: fastighetstaxeringsnämnder, som omedelbart verkställa taxering.

Beredningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhetsområden
äro beredningsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt.

Beredningsdistrikt skall utgöras av kommun eller del av kommun. Fastighetstaxeringsdistrikt
å landet skall göras så stort, som omständigheterna
lämpligen medgiva, och omfatta flera beredningsdistrikt. Ett beredningsdistrikt
må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsdistrikt.

Indelning i distrikt verkställes av länsstyrelsen senast den 30 april året
näst före taxeringsåret.

2 mom. Varje län utgör ett fastigbetsprövningsdistrikt med en fastighetspr
övning snämnd.

Fastighetsprövningsnämnd beslutar över anförda besvär och gjorda framställningar
i anledning av fastighetstaxeringsnämndernas beslut samt fullgör
i övrigt de åligganden som enligt denna förordning ankomma på
nämnden.

132 §.

1 mom. Antalet ledamöter i beredningsnämnd bestämmes av länsstyrelsen
i samband med indelningen i beredningsdistrikt och skall utöver ordföranden
utgöra minst fyra.

Ordföranden förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen i
beredningsdistrikt.

Övriga ledamöter jämte suppleanter, en för varje ledamot, väljas av kommunalfullmäktige
senast den 30 juni året näst före taxeringsåret. I samband
med valet må en av ledamöterna utses att på kommunens bekostnad
deltaga uti det i 144 § 1 mom. omförmälda sammanträdet.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd må ej vara ledamot i någon av
de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet underrätta länsstyrelsen,
ordföranden i beredningsnämnden och de valda.

2 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i beredningsnämnd
må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valets förrättande; och
skall i övrigt om vals överklagande i tillämpliga delar gälla vad i kommu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

nallagen är stadgat angående besvär över beslut av kommunens fullmäktige.
Finner länsstyrelsen efter besvär anledning förordna om nytt val på grund
därav, att vid valet icke i enlighet med vad därom är stadgat i 172 §, jämförd
med 13 § 1 inom., olika grupper av skattskyldiga blivit vederbörligen
företrädda, har länsstyrelsen att meddela föreskrift, huru många ledamöter
för varje grupp som skola väljas. Överklagas det därefter företagna valet
och befinnes detsamma icke böra fastställas, äger länsstyrelsen utse ledamöter
i nämnden.

över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

133 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt ytterligare
u landet sex och i stad fyra eller, i vissa nedan i denna paragraf angivna
fall, sex ledamöter.

Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas av länsstyrelsen i samband
med indelningen i fastighetstaxeringsdistrikt.

I övrigt inträda i nämnden:

å landet:

a) två av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöter,

b) vederbörande beredningsnämndsordförande,

c) två av kommunalfullmäktige valda ledamöter, av vilka minst en skall
vara ledamot i beredningsnämnd inom vederbörande kommun,

och skola dessa ledamöter tjänstgöra, de av landstingskommunens förvaltningsutskott
valda i hela taxeringsdistriktet, beredningsnämndsordföranden
då fråga är om taxering av fastighet inom hans beredningsdistrikt,
samt de av kommunalfullmäktige valda, då fråga är om taxering av fastighet
inom kommun för vilken de valts; samt

1 stad:

tre eller, därest länsstyrelsen med hänsyn till fastighetsdistriktets utsträckning
eller andra förhållanden så förordnat, fem av stadsfullmäktige
valda ledamöter.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för
varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året näst före taxeringsåret.

Om utgången av här omförmälda val har den som därvid fört ordet att
underrätta länsstyrelsen, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de
valda.

2 mom. Besvär över val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd må anföras
i den ordning, som i 132 § 2 mom. sägs. Vad i övrigt finnes stadgat i
samma moment skall hava motsvarande tillämpning å här ifrågavarande
val.

134 §.

Fastighetsprövningsnämnd i län skall utgöras av de personer, som äro
ledamöter av prövningsnämnden i länet, samt ytterligare nio ledamöter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

vilka utses av länsstyrelsen senast den 15 augusti året näst före taxeringsåret.
Av sistnämnda ledamöter skola tre utses bland dem, som efter förordnande
av länsstyrelsen eller val av landstingskommunens förvaltningsutskott
äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, tre bland dem, som
efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd, samt tre bland personer
inom länet, som icke äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd men genom
sin verksamhet kunna antagas besitta sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering.

Enligt samma grunder, som gälla för utseende av ovannämnda nio ledamöter,
utser länsstyrelsen sex suppleanter för dem.

Prövningsnämnden i Stockholm är tillika fastighetsprövningsnämnd i
staden.

Vad i 11 § 1 mom. tredje stycket är stadgat om prövningsnämnd skall även
gälla fastighetsprövningsnämnd.

Ordföranden i prövningsnämnden skall vara fastighetsprövningsnämndens
ordförande.

Fastighetsprövningsnämnd biträdes av det i 12 § 2 mom. omförmälda
kansliet.

135 §.

I län, där länsstyrelsen så finner erforderligt, förordnar länsstyrelsen
senast den 30 april året näst före år, då allmän fastighetstaxering äger rum,
två personer (konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet) att vid nämnda
taxering biträda nämnderna, såvitt angår taxering av outbyggda vattenfall,
kraftverk och regleringsdammar. Av konsulenterna skall den ene företräda
taxeringsteknisk och den andre vattenkraftteknisk sakkunskap.

Konsulenterna skola biträda nämnderna vid taxeringen huvudsakligen
genom upprättande av liggare över vattenfallsfastigheter, som böra bliva
föremål för taxering, komplettering av deklarationsmaterialet samt avgivande
av skriftliga utlåtanden till ledning vid taxeringen.

Konsulent äger, då fråga är om taxering av vattenfallsfastighet, närvara
vid nämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut.

II. Om skyldighet att avlämna allmän fastighetsdeklaration m. m.

136 §.

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastighet,
med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 mom. eller 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,
av fastighetens ägare utan anmaning avgivas deklaration
(allmän fastighetsdeklaration). Därest fastighet innehaves av någon, som
enligt 47 § kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten, skall vad
nu sagts om ägare i stället gälla sådan innehavare.

Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt
formulär.

Allmän fastighetsdeklaration skall innehålla uppgifter om fastighetens
areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde,
den senast för fastigheten erlagda köpeskillingen, hyror och
därmed jämförlig avkastning av fastigheten samt till fastigheten hörande
särskilda förmåner ävensom, beträffande jordbruksfastighet, om åkerjordens
dränering, kreatursbesättningen och skogen, beträffande annan fastighet,
om anskaffningsår och anskaffningskostnader för sådana maskiner
och liknande tillgångar, för vilka särskilt maskinvärde skall angivas, samt
beträffande fastighet, därå vattenfall finnes, uppgifter om medelvattenföring
och bruttofallhöjd vid medelvattenföring samt, där så kan ske, om
magasinsvolym för års- och korttidsreglering, som är eller med sannolikhet
väntas bliva genomförd, så ock, därest vattenfallet är utbyggt, om anläggningsår
och anskaffningskostnader.

Är jordbruksfastighet upplåten till brukande av annan, skall nu föreskriven
deklarationsskyldighet i fråga om åkerjordens användning och dess
dränering samt om kreatursbesättningen åvila brukaren i stället för ägaren
eller innehavaren.

Kungl. Maj :t må föreskriva, att vid avgivande av allmän fastighetsdeklaration
utöver de uppgifter, som nu sagts, uppgifter skola lämnas för
statistiskt ändamål.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som finnas angivna i deklarationsformuläret.

137 §.

Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september
året näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, och ingivas
antingen direkt till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet
eller fastighetstaxeringsnämnds ordförande i stad,

eller till länsstyrelsen eller till lokal skattemyndighet eller landsfiskal i
det län där taxeringen skall äga rum.

Har på föranstaltande av eller i samråd med länsstyrelsen i kommun
vidtagits särskild anordning för mottagande av deklarationer, må deklaration
till ledning för taxering inom länet i enlighet därmed avlämnas.

138 §.

Har efter avlämnandet av allmän fastighetsdeklaration men före taxeringsårets
ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller där -

Knngl. Majrts proposition nr 150 år 1956

med likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren
eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter härom göra anmälan
till vederbörande beredningsnämnds ordförande å landet eller fastighetstaxeringsnämnds
ordförande i stad eller till länsstyrelsen; och bör i fall,
då genom överlåtelse fastighet blivit uppdelad, överlåtelsehandlingen i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift företes.

139 §.

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall lokal skattemyndighet
avlämna de till myndigheten, enligt vad därom är särskilt stadgat,
överlämnade lagfartsförteckningarna för tiden från och med den 1 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med
den 30 juni det år, då uppgiften skall avlämnas.

Hypoteksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift å det värde, vartill
i hypoteksinrättningen till belåning anmäld fastighet blivit uppskattad
vid värdering, som blivit för dylikt låns erhållande anställd och godkänd
under tiden från och med den 1 juli året näst före det, då allmän fastighetstaxering
senast ägde rum, till och med den 30 juni det år, då uppgiften
skall avlämnas.

2 mom. Uppgifter enligt 1 mom. skola avlämnas senast den 20 juli året
näst före det, då allmän fastighetstaxering skall äga rum, samt ingivas till
länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.

Uppgifterna skola vid avlämnandet vara ordnade kommun- eller församlingsvis;
och skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt
utmärkt, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

140 §.

Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid allmän
fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å byggnader,
som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.

141 §.

Uppgiftspliktig, från vilken fastighetsdeklaration eller annan uppgift till
ledning vid fastighetstaxering icke inom föreskriven tid inkommit, må anmanas
att avgiva sådan deklaration eller uppgift.

Är avlämnad deklaration eller uppgift icke så upprättad, som i denna
förordning sägs, må den uppgiftspliktige anmanas att avhjälpa bristen.

142 §.

Anmaning må utfärdas av fastiglietsprövningsnämnd, prövningsnämnd,
taxeringsintendent, ordföranden i beredningsnämnd eller fastighetstaxeringsnämnd
samt konsulent för taxering av vattenfallsfastighet, den sistnämnde
dock icke i vad avser avgivande av allmän fastighetsdeklaration.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är stadgat om anmaning skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande anmaning som här avses. Bestämmelserna
i 53—55 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fråga om ordförande i
beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd samt beträffande taxeringsintendent,
fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd och länsstyrelse.

III. Om förberedande åtgärder

143 §.

1 mom. Angående skyldighet dels för statens skogsforskningsinstitut att
före allmän fastighetstaxering fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar
samt till länsstyrelserna avlämna arealuppgifter in. m. dels ock för skogsstyrelsen
att före sådan taxering till länsstyrelserna lämna uppgifter rörande
virkespriser m. m. stadgas i skogsvärderingsinstruktionen.

Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på
grundval av anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov
inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar
varom likaledes är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.

2 mom. Före sammanträde, varom i 144 § 1 mom. förmäles, har landskamreraren
att på grundval av de uppgifter, som jämlikt 139 § avlämnats, och
de upplysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande
fastigheternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Länsstyrelsen äger
kalla lämpligt antal personer med ingående kännedom om fastighetsvärdena
att därvid tillhandagå landskamreraren med upplysningar.

144 §.

1 mom. Senast den 20 augusti året näst före det, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, skola efter kallelse av länsstyrelsen ordförandena i
beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna å länets landsbygd
ävensom de beredningsnämndsledamöter, som därtill utsetts enligt

132 § 1 inom., samt de fastighetstaxeringsnämndsledamöter, vilka enligt

133 § 1 mom. utsetts av landstingskommunens förvaltningsutskott, sammanträda
inför landskamreraren å en eller flera lämpliga orter för förberedande
överläggningar rörande tillämpningen av de allmänna grunderna
vid den förestående allmänna fastighetstaxeringen; och äger länsstyrelsen
till dessa sammanträden kalla jämväl andra personer, vilka på grund av
sin verksamhet eller eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena
inom länet eller delar därav eller ock särskilt rörande värdering
av skogsmark och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering
och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr töO år 1956

saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock
för övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på
nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 143 §

1 mom. andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar
ävensom, i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda
anvisningar jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av
olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark samt
enhetliga grunder för taxeringen av annan fastighet med mera. Avser sammanträdet
överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av
länet, skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.

För sådana trakter inom länet, där jordbruksfastigheterna kunna med
avseende å ägoslag och jordens beskaffenhet anses vara väsentligen likartade,
böra de vid dessa sammanträden närvarande på grundval av den
redogörelse, landskamreraren enligt vad nyss är sagt har att avgiva, beträffande
fastigheter i skilda storleksgrupper föreslå vissa värden för ytenhet
mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden
under förutsättning av normalt byggnadsbestånd, vilka enhetsvärden må
tjäna till ledning vid taxeringen av jordbruksfastigheter. Jämväl i fråga
om annan fastighet samt beträffande värdesättning av skogsmark och
växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxeringen.

2 mom. Skulle för åstadkommande av en jämn och likformig taxering
i stad länsstyrelsen finna lämpligt, att sammanträde inför landskamreraren
hålles med ordförande och ledamöter av stadens fastighetstaxeringsnämnder,
må sådant sammanträde äga rum före taxeringsarbetets påbörjande.
Därvid skola stadgandena i 1 mom. hava motsvarande tillämpning.

3 mom. Landskamreraren har att, sedan sammanträden enligt första
och andra momenten hållits, upprätta och senast den 25 augusti året näst
före taxeringsåret till riksskattenämnden insända förslag till anvisningar
för fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvisningar.
Riksskattenämnden skall senast den 15 september året näst
före taxeringsåret till landskamreraren återställa förslaget jämte de erinringar
mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Landskamreraren
har att förelägga fastighetsprövningsnämnden omförmälda förslag
och erinringar. Fastighetsprövningsnämnden skall på grundval av
nämnda handlingar fastställa lokala skogstaxeringsanvisningar och övriga
anvisningar till ledning för fastighetstaxeringen, vilka senast den 30 september
året näst före taxeringsåret skola tillställas ordförandena i beredningsnämnderna
och fastighetstaxeringsnämnderna samt samtidigt översändas
till riksskattenämnden.

145 §.

Sedan de av fastighetsprövningsnämnden fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna
och övriga anvisningar för fastighetstaxeringen kommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna
tillhanda och innan beredningsnämnderna börja det egentliga arbetet, skall
å landet ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden, efter samråd med taxeringsintendenten
i länet angående tid och plats, sammankalla de av länsstyrelsen
och landstingskommunens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna
i fastighetstaxeringsnämnden ävensom samtliga ordförande i de till
fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsnämnderna till överläggningar
rörande det förestående taxeringsarbetet. Vid överläggningarna bör
uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av likformig taxering
inom fastighetstaxeringsdistriktets olika delar samt åt spörsmål, som kunna
förväntas vålla beredningsnämnderna svårigheter.

146 §.

1 mom. Sedan länsstyrelsen ombesörjt, dels att de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering tillgängliga jordregisterutdragen blivit fullständigade
med de anteckningar, som efter utdragens upprättande tillkommit
i jordregistret, dels att utdrag verkställts av jordregistret i de delar, som
upplagts under samma tidrymd, skall länsstyrelsen senast den 15 september
året näst före taxeringsåret till ordföranden i vederbörande beredningsnämnd
översända omförmälda utdrag ävensom de vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering och därefter avgivna, hos länsstyrelsen förvarade
fastighetsdeklarationer och andra uppgifter rörande fastigheter inom
beredningsdistriktet.

1 den ordning, Kungl. Maj :t bestämmer, skall beredningsnämndens ordförande
därjämte erhålla tillgång till de vid närmast föregående allmänna
fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna, såvitt beredningsdistriktet
angår.

2 mom. Samtidigt med översändande av de av fastighetsprövningsnämnden
fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna och övriga anvisningar
för taxeringen på sätt i 144 § 3 mom. sägs har länsstyrelsen att till ordföranden
i den beredningsnämnd å landet eller fastighetstaxeringsnämnd
i stad, som i varje särskilt fall vederbör, översända de i 139 § omförmälda
uppgifterna.

IV. Om beredningsnämndernas verksamhet
147 §.

Beredningsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

1) att tillhandahålla deklarationsblanketter samt meddela den som därom
framställer begäran erforderliga upplysningar om honom åliggande deklarationsskyldighet
och sättet för dess fullgörande,

2) mottaga, ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956 63

3) vidtaga åtgärder för felande deklarationers och andra uppgifters införskaffande,

4) tillse att anmälda eller eljest kända förändringar i avseende å äganderättsförhållandena
bliva iakttagna och införda i fastighetslängden,

5) kalla nämndens ledamöter till sammanträde, leda nämndens arbete
samt vid sammanträdena föra ordet och vara föredragande,

6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder samt övriga
göromål av expeditionell art, samt

7) avgiva yttranden i besvärsmål.

Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande åtnjuta
biträde av personal, som för sådant ändamål kan anvisas.

148 g.

1 mom. Beredningsnämndens sammanträden hållas å tid och plats, som
ordföranden bestämmer efter samråd med ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden.
Möter för ledamot hinder att tillstädeskomma, skall han i
sitt ställe kalla sin suppleant och tillika härom underrätta ordföranden i
beredningsnämnden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

2 mom. Sammanträde med beredningsnämnd skall hållas inom slutna
dörrar. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är dock berättigad
att företräda inför beredningsnämnd för att meddela upplysningar
till ledning vid taxering av fastigheten.

3 mom. Taxeringsintendenten i länet eller av honom beordrad tjänsteman
äger närvara vid sammanträde med beredningsnämnd till fullgörande
av vad honom åligger enligt 172 §, jämförd med 59 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd äger närvara vid sådant sammanträde
och därunder deltaga i överläggningen men ej i besluten.

149 §.

Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden, innan
taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse ej mindre
rörande av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och övriga
värderingsgrunder, såvitt distriktet berör, än även rörande de köp av jordbruksfastighet
inom distriktet, som förekommit under tiden efter senaste
allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser beträffande fastigheternas
allmänna saluvärde i orten, som enligt ordförandens mening kunna dragas
av de vid dessa köp tillämpade priser. Finnas inom distriktet fastigheter
med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas upplysning rörande det virkesförråd,
som i medeltal per hektar finnes inom länet eller vederbörlig del
därav, och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förekommande fall, trädslag ävensom rörande innehållet i övrigt av de
lokala skogstaxeringsanvisningarna.

150 §.

1 mom. Beredningsnämnden har att föreslå värden för fastigheterna i
distriktet.

2 mom. Beredningsnämndens förslag till taxering skola upptagas i taxeringslängd
(fastighetslängd). Närmare föreskrifter angående längdens förande
meddelas av Kungl. Maj :t. Fastighetslängden underskrives av beredningsnämndens
ordförande och de ledamöter, som utsetts att justera nämndens
protokoll.

3 mom. De av beredningsnämnden följda grunderna för taxeringen,
såvitt angår jordbruksfastighet, skola för varje fastighet upptagas i en
särskild längd enligt fastställt formulär. Denna längd skall med lämpliga
mellanrum under beredningsarbetet framläggas för nämnden, som i händelse
av ojämnhet i taxeringen har att verkställa erforderlig jämkning.
Då nämndens förslag till taxering föreligger färdigt, skall längden i justerat
skick fogas vid protokollet. Senast den 20 december skall ordföranden
översända sammandrag av längden till landskamreraren i länet.

151 §.

Vad i 62 och 64 §§ är stadgat om jäv och omröstning i taxeringsnämnd
skall äga motsvarande tillämpning beträffande beredningsnämnd.

Beslut må icke fattas av beredningsnämnd, såvida icke ordföranden och
minst två ledamöter äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att
ledamot av nämnden har att avträda vid behandling av viss taxering, icke
utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.

Ordföranden har att i fastighetslängden angiva det värde, han ansett
böra föreslås, i de fall, då beredningsnämndens beslut utfallit på
annat sätt.

Annan ledamot i beredningsnämnd, som deltagit i nämndens beslut, äger
anföra reservation mot beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet
avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och
avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars
handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.

152 §.

Beredningsnämndens förslag skall föreligga färdigt senast den 10 december
året näst före taxeringsåret.

Beredningsnämndens ordförande skall senast den 15 i nämnda månad
med allmänna posten tillsända sådan ägare eller därmed likställd innehavare
av skattepliktig fastighet, vilkens namn och postadress äro för ordföranden
kända, underrättelse om det för fastigheten föreslagna taxerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

värdet. Underrättelse som nu sagts skall även innehålla upplysning, att ägaren
eller innehavaren av fastigheten äger senast den 5 påföljande januari
till beredningsnämndens ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget.

Beredningsnämndens förslag skall under tio dagar viss angiven tid på
dagen hållas tillgängligt inom kommunen hos beredningsnämndens ordförande
eller någon dess ledamot, med rätt för ägare eller därmed likställd
innehavare av fastighet inom distriktet att på sätt och inorii tid, som i nästföregående
stycke stadgas, avgiva erinringar mot förslaget, åliggande det
ordföranden att sådant i vederbörlig ordning kungöra.

Därest erinran mot förslaget avgivits eller känt blivit, att beträffande i
fastighetslängden uppförd fastighet före årsskiftet inträffat sådan omständighet,
som föranleder, att fastigheten skall uppdelas i flera taxeringsenheter,
skall ordföranden senast den 20 januari hålla sammanträde med
beredningsnämnden, som har att yttra sig över inkommen erinran samt i
förekommande fall avgiva nytt förslag till taxering. Dylika yttranden och
förslag upptagas i protokollet.

Senast den 25 januari skall beredningsnämndens ordförande till ordföranden
i fastighetstaxeringsnämnden överlämna de upprättade fastighetslängderna,
behörigen summerade, ävensom nämndens protokoll, de deklarationer
och andra skriftliga uppgifter och upplysningar, som avlämnats till
ledning vid taxeringen, samt de enligt 146 § beredningsnämndens ordförande
tillhandakomna handlingarna.

V. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet
153 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd å landet skall huvudsakligen

1) för vinnande av jämnhet och likformighet i taxeringen följa arbetet
i beredningsnämnderna inom fastighetstaxeringsdistriktet samt i erforderlig
utsträckning lämna anvisningar för arbetets bedrivande,

2) före fastighetstaxeringsnämndens sammanträde granska de från beredningsnämndernas
ordförande inkomna längderna och övriga handlingar
och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna tillämpat de
enhetsvärden och de värderingsgrunder i övrigt, som av fastighetsprövningsnämnden
fastställts, ävensom huru beredningsnämndernas uppskattning
av virkesförrådet och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper
samt, i förekommande fall, trädslag överensstämmer med uppgifterna
härom i de för taxeringen fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna,

3) vidtaga åtgärder för införskaffande av de uppgifter och upplysningar,
som ytterligare må finnas erforderliga för taxeringen,

5 — B i han g till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

4) kalla fastighetstaxeringsnämndens ledamöter till sammanträden och
om utsatt tid och ställe härför i god tid underrätta länsstyrelsen,

5) leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

6) ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder, samt övriga
göromål av expeditionell art, ävensom

7) avgiva yttranden i besvärsmål.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad har enahanda åligganden
som i 147 § stadgas för ordförande i beredningsnämnd. Det åligger honom
att i god tid underrätta länsstyrelsen om utsatt tid och plats för fastighetstaxeringsnämndens
sammanträden.

Vid fullgörande av honom åliggande uppgifter må ordförande i fastighetstaxeringsnämnd
åtnjuta biträde av personal, som för sådant ändamål
kan anvisas.

154 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd å landet hållas
å tid och plats, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot hinder att
tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd suppleant och
tillika härom underrätta ordföranden. Föredragande i nämnden är vederbörande
beredningsnämnds ordförande beträffande de fastigheter, som
tillhöra hans beredningsdistrikt.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.

Angående rätt för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
att företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten
i länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde
med fastighetstaxeringsnämnd å landet skola bestämmelserna i 148 § 2
och 3 mom. äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Innan fastighetstaxeringsnämnd å landet börjar det egentliga
arbetet, skall ordföranden, efter samråd med taxeringsintendenten i länet
angående tid och plats, kalla de av länsstyrelsen och landstingskommunens
förvaltningsutskott utsedda ledamöterna ävensom samtliga ordförande i
beredningsnämnderna i de till fastighetstaxeringsdistriktet hörande beredningsdistrikten
till ett förberedande sammanträde. Vid detta har ordföranden,
med erforderligt biträde av beredningsnämndernas ordförande,
att avgiva noggrann redogörelse för de värderingsgrunder, efter vilka varje
beredningsnämnd upprättat sitt förslag, ävensom för sin egen mening,
huruvida och i vad mån dessa värderingsgrunder kunna anses överensstämma
med av fastighetsprövningsnämnden fastställda enhetsvärden och
anvisningar i övrigt eller eljest med de priser, som erhållits vid fastighetsförsäljningar
i orten. På grundval av dessa redogörelser skola de vid sammanträdet
närvarande taga under övervägande och för anteckning till
protokollet uttala sin mening, vilka allmänna jämkningar av berednings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nämndernas förslag finnas erforderliga för en jämn och likformig taxering
i hela fastighetstaxeringsdistriktet.

Avskrift av protokollet skall inom tio dagar efter sammanträdet av ordföranden
översändas till landskamreraren, som har att, efter därav tagen
del, till finansdepartementet insända de inkomna protokollsavskrifterna
ävensom de i 150 § 3 mom. angivna sammandragen.

3 mom. Sedan det i 2 mom. omförmälda sammanträdet hållits, tager
taxeringsarbetet sin början med de kommuner, där vid nämnda sammanträde
beredningsnämndernas förslag ansetts tillfredsställande, samt fortgår
kommun efter kommun och fastighet efter fastighet. Föredraganden
har att i varje fall meddela såväl beredningsnämndens förslag som ock sin
egen mening ävensom redogöra för inkomna erinringar och de ändringar,
som beredningsnämnden funnit sig böra föreslå. Nämnden beslutar därefter
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet.

Nämndens sålunda fattade beslut skola, där de skilja sig från beredningsnämndens
förslag, antecknas i fastighetslängderna.

Fastighetslängderna underskrivas av nämndens ordförande och vederbörande
beredningsnämndsordförande samt en av nämnden utsedd ledamot.

155 §.

1 mom. Sammanträden med fastighetstaxeringsnämnd i stad hållas inom
staden å tid och ställe, som ordföranden bestämmer. Möter för ledamot
hinder att tillstädeskomma, skall han i sitt ställe kalla för honom utsedd
suppleant och tillika härom underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet
justeras av två av nämnden utsedda ledamöter.

Sammanträde med nämnden skall hållas inom slutna dörrar.

Angående rätt för ägare och därmed likställd innehavare av fastighet att
företräda inför nämnden samt om befogenhet för taxeringsintendenten i
länet eller av honom beordrad tjänsteman att närvara vid sammanträde med
fastighetstaxeringsnämnd i stad skola bestämmelserna i 148 § 2 och 3 mom.
äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Är stad indelad i två eller flera fastighetstaxeringsdistrikt och
har sådant sammanträde, som i 144 § 2 mom. omförmäles, icke funnits
erforderligt, skall länsstyrelsen uppdraga åt ordföranden i en av fastighetstaxeringsnämnderna
att före taxeringsarbetets påbörjande kalla övriga
ordförande och ledamöter till sammanträde för förberedande överläggningar
rörande de allmänna grunder, som böra i stadens skilda delar komma i
tillämpning vid taxeringen; och äger länsstyrelsen på framställning av
den sammankallande ordföranden medgiva, att han må till detta sammanträde
kalla jämväl andra personer, vilka på grund av sin verksamhet eller
eljest kunna antagas äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom
staden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

3 mom. Fastighetstaxeringsnämnd i stad företager fastighetstaxeringen
i den ordning, som finnes bäst lämpad för vinnande av jämnhet och likformighet
mellan taxeringsvärdena i stadens olika delar. Nämnden beslutar,
med vilket belopp taxeringsvärde skall åsättas varje fastighet. Nämnden
bör i den omfattning, som befinnes lämplig, dessförinnan bereda ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet tillfälle att inom viss angiven tid
yttra sig över av nämnden ifrågasatt värde å fastigheten.

Då ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet beredes tillfälle
att yttra sig över det av nämnden ifrågasatta värdet å fastigheten, skall han
samtidigt underrättas därom att särskild underrättelse om fastighetstaxeringsnämndens
beslut icke kommer att tillsändas honom, därest erinringar
icke riktats mot det ifrågasatta värdet och detta av nämnden fastställes
såsom taxeringsvärde. Därjämte skall meddelandet innehålla upplysning om
vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut rörande taxeringen.

Fastighetstaxeringsnämndens beslut om taxering skola antecknas i fastighetslängd,
och skola i fråga om denna längd stadgandena i 150 § 2 mom.
hava motsvarande tillämpning. De av nämnden följda grunderna för taxeringen,
såvitt angår jordbruksfastighet, skola upptagas i en särskild längd.
I fråga om denna längd skall i tillämpliga delar gälla vad i 150 § 3 mom.
sägs, dock att sammandrag av längden icke skall översändas till landskamreraren
i länet.

156 §.

Vad i 62 och 64 §§ är stadgat rörande jäv och omröstning i taxeringsnämnd
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fastighetstaxeringsnämnd.

Beslut må icke fattas av fastighetstaxeringsnämnd å landet, såvida icke
ordföranden, föredraganden samt en av landstingskommunens förvaltningsutskott
vald och en kommunvald ledamot äro tillstädes, samt av fastighetstaxeringsnämnd
i stad, såvida icke ordföranden och minst två ledamöter
äro tillstädes. Dock skall den omständigheten, att ledamot av fastighetstaxeringsnämnd
har att avträda vid behandling av viss taxering icke
utgöra hinder mot att beslut fattas rörande ifrågavarande taxering.

Ordföranden skall i händelse av avvikande mening låta densamma antecknas
till protokollet. Motsvarande skyldighet har föredragande i fastighetstaxeringsnämnd
å landet.

Annan ledamot i fastighetstaxeringsnämnd, som deltagit i nämndens
beslut, äger anföra reservation mot beslut. Reservation skall anmälas innan
sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen
och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Av nämnden anlitad sakkunnig äger att beträffande taxering, vid vars
handläggning han biträtt, anteckna särskild mening till protokollet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
157 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör taga sin början å landet
senast den 5 februari under taxeringsåret och i stad senast den 1 oktober
året dessförinnan, dock att vad nu sagts icke har avseende å Stockholm.
Arbetet skall vara avslutat i länen senast den 25 mars och i Stockholm
senast den 15 juni under taxeringsåret.

2 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet å landet
avgivit erinringar mot beredningsnämndens förslag eller har fastighetstaxeringsnämnden,
utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat
taxeringsvärde än det av beredningsnämnden föreslagna eller eljest beslutat
frångå beredningsnämndens förslag, åligger det fastighetstaxeringsnämndens
ordförande att tillsända ägaren eller innehavaren, därest dennes namn
och postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,
som av fastighetstaxeringsnämnden beslutats.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd i stad åligger att tillsända sådan
ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, vilkens namn och
postadress äro för ordföranden kända, underrättelse om det taxeringsvärde,
som av nämnden beslutats. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om meddelande
rörande ifrågasatt taxeringsvärde tillsänts ägaren eller innehavaren
och taxeringsvärde åsatts fastigheten på sätt i meddelandet angivits.

Underrättelse, som i detta moment avses, skall innehålla upplysning om
vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut.

3 mom. Senast den 31 mars eller vad angår Stockholm den 21 juni skall
fastighetstaxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen insända fastighetsdeklarationerna
och övriga handlingar ävensom berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas
protokoll. Fastighetslängderna skola avlämnas å
den tid och i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver.

4 mom. Fastighetslängderna, i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, skola
vara att tillgå för landskamreraren, taxeringsintendent och fastighetsprövningsnämnden
samt i den ordning, Kungl. Maj :t föreskriver, utom vad angår
Stockholm, offentligen framläggas inom vederbörande kommun under minst
fjorton dagar före den 15 maj under taxeringsåret.

VI. Om fastighetsprövningsnämndernas verksamhet

158 §.

Sedan fastighetslängderna med tillhörande handlingar inkommit till
länsstyrelsen, skola längderna ävensom de hos berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna
förda protokollen granskas, varvid taxeringsintendent
har att hos fastighetsprövningsnämnden göra framställningar om de åtgär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

der, som erfordras för åstadkommande av en med skatteförfattningarna
överensstämmande, jämn och likformig fastighetstaxering.

Länsstyrelsen äger, där så anses erforderligt, kalla ordförande eller ledamot
i fastighetstaxeringsnämnd i länet eller andra i fastighetsvärdering
kunniga och erfarna personer att under granskningsarbetet infinna sig
för upplysningars meddelande.

159 §.

Kungl. Maj :t äger förordna, att med ledning av de i 154 § 2 mom. andra
stycket omförmälda handlingarna undersökning skall verkställas till utrönande,
huruvida vid taxeringen av jordbruksfastigheter å landsbygden
jämnhet och likformighet de olika länen emellan blivit uppnådd. Verkställes
sådan undersökning, skall resultatet därav meddelas landskamrerarna
och taxeringsintendenterna senast den 30 april under taxeringsåret.

Ovannämnda handlingar skola tillhandahållas kammarrätten senast den
1 oktober under taxeringsåret.

160 §.

1 mom. Fastighetsprövningsnämnds arbete skall vara avslutat senast
den 30 september under taxeringsåret, i Stockholm den 31 oktober.

2 mom. Fastighetsprövningsnämnd eller dess ordförande äger, där så
anses erforderligt, kalla ordförande eller ledamot i fastighetstaxeringsnämnd
i länet eller andra i fastighetsvärdering kunniga och erfarna personer
att infinna sig vid sammanträde med fastighetsprövningsnämnden eller hos
dess ordförande för att meddela upplysningar.

161 §.

Genom prövningsnämndens kansli skola införskaffas erforderliga yttranden
över hos fastighetsprövningsnämnden anförda besvär och gjorda framställningar;
där yttrandena därtill föranleda, skola påminnelser infordras
från vederbörande. Taxeringsintendent har att åvägabringa för besvärens
och framställningarnas prövning eljest erforderlig utredning.

162 §.

Beträffande fastighetsprövningsnämnds verksamhet skall i övrigt vad
som stadgas om prövningsnämnd i 78—88, 90—92 och 94 §§ gälla i tilllämpliga
delar, därvid vad som stadgas angående besvär av taxeringsintendent
skall tillämpas jämväl å framställning enligt 158 § samt vad som avser
skattskyldig skall gälla ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
och annan, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst.

Åtgärder, som avses i 91 §, skola, sedan fastighetsprövningsnämndens arbete
avslutats, företagas av prövningsnämnden i länet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

VII. Om fullföljd av talan

163 §.

1 mom. Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos
fastighetsprövningsnämnden

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer,

2) av vederbörande kommun.

Besvären skola avfattas skriftligen samt ingivas eller insändas till prövningsnämndens
kansli,

i länen senast den 15 maj under taxeringsåret och

1 Stockholm senast den 10 augusti under taxeringsåret.

2 mom. Taxeringsintendent äger att genom framställning, som i 158 §
sägs, yrka ändring i fastighetstaxeringsnämnds beslut.

164 §.

1 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, så ock
kommun må hos kammarrätten anföra besvär över fastighetsprövningsnämnds
beslut rörande viss fastighet

1) om klaganden besvärat sig hos fastighetsprövningsnämnden över fastighetstaxeringsnämndens
beslut men hans talan icke bifallits,

2) om fastighetsprövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan
att sådan ändring påyrkats av honom.

2 mom. Taxeringsintendent må hos kammarrätten anföra besvär, om fastighetsprövningsnämnden
icke bifallit av honom gjord framställning ellei
fastighetsprövningsnämnden efter besvär ändrat fastighetstaxeringsnämnds
beslut.

3 mom. Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt
eller delvis av yrkande, som klaganden framställt hos fastighetsprövningsnämnden.
Har denna ändrat fastighetstaxeringsnämnds beslut utan att
yrkande därom framställts av klaganden, må besvären till kammarrätten
icke innefatta längre gående yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet
med fastighetstaxeringsnämndens beslut.

4 mom. Vad i 96 och 97 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
beträffande besvär över allmän fastighetstaxering, dock att besvärsakt skall,
där ej särskilda omständigheter föreligga, översändas till kammarrätten
inom fyra månader efter det att besvären inkommit till prövningsnämndens
kansli.

Vid besvär över fastighetsprövningsnämnds beslut i fråga om fastighetstaxering
skall, utöver i 97 § angivna handlingar, fogas utdrag av taxeringslängd
beträffande närmast föregående taxering av fastigheten.

I förteckning över anförda besvär skola besvär över allmän fastighetstaxering
upptagas för sig utan sammanblandning med övriga besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
165 §.

1 mom. Vid handläggning i kammarrätten av mål angående allmän fastighetstaxering
skola deltaga tre av rättens ledamöter, därav minst två ordinarie,
av vilka sistnämnda en efter Kungl. Maj :ts förordnande skall föra
ordet, samt två av de särskilda ledamöter, om vilka i 2 mom. förmäles; dock
må utevaro av en av de särskilda ledamöterna icke hindra måls avgörande,
därest tre av kammarrättens ledamöter äro om slutet ense.

Utan hinder av vad i första stycket sägs äger Kungl. Maj :t beträffande
vissa grupper av ifrågavarande mål föreskriva, att bestämmelsen om särskilda
ledamöters deltagande i målens handläggning ej skall äga tilllämpning.

2 mom. Kungl. Maj :t förordnar för högst fem år i sänder minst nio,
högst tjugu i praktiska värv förfarna män med god kännedom om fastighetsförhållandena
i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter
i kammarrätten vid handläggning av mål, som i 1 mom. avses. Av dessa
personer skola minst tre äga sakkunskap beträffande värdering av skogsmark
och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet,
minst två beträffande värdering av jordbruksfastighet i övrigt
och minst två beträffande värdering av annan fastighet i övrigt. Avgår
sådan person under den tid, för vilken han blivit utsedd, förordnar Kungl.
Maj :t annan person i hans ställe.

Ledamot som här sägs skall vara svensk medborgare. Ej må sådant
uppdrag utövas av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

3 mom. Kungl. Maj :t äger meddela närmare föreskrifter angående inkallande
av de i 2 mom. nämnda ledamöter till tjänstgöring i kammarrätten
samt angående ordnandet av kammarrättens arbete med handläggning
av mål angående allmän fastighetstaxering och därmed sammanhängande
frågor.

166 §.

1 mom. Besvär över allmän fastighetstaxering må hos prövningsnämnden
i länet anföras i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare
av fastighet.

1) om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen
från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt
4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall,
där taxering av fastigheten icke bort äga rum,

3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende blivit felaktigt taxerad, samt

4) om underrättelse, som avses i 152 § andra stycket, 155 § 3 mom. första
och andra styckena eller 157 § 2 inom., haft felaktigt innehåll.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Har taxeringen prövats av kammarrätten eller av fastighetsprövningsnämnd,
skola dock besvären anföras hos kammarrätten.

Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra
upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare handläggas
av i första stycket avsedd prövningsnämnd.

2 mom. I fall som i 1 mom. sägs må besvär anföras jämväl av taxeringsintendent.

3 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola vara inkomna före utgången
av femte året efter taxeringsåret.

i mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd skall vad
i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

167 §.

Över kammarrättens utslag i mål angående allmän fastighetstaxering,
såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,
må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående allmän
fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger
hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna till
finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av
kammarrättens utslag.

168 §.

Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall
upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt
avtal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren
eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.

Vad i 107 samt 110—112 §§ är stadgat rörande besvär över taxering för
inkomst eller förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
besvär över allmän fastighetstaxering.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj :t beträffande allmän fastighetstaxering
skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämnds beslut,
för kännedom tillställas, förutom klaganden, den som vid taxeringsårets
ingång ägt fastigheten eller varit skyldig att erlägga skatt för garantibelopp
för densamma, den kommun, där fastigheten är belägen, taxeringsintendenten
i det län, där fastigheten är belägen, så ock där fastighetens ägare eller
därmed likställd innehavare vid ingången av taxeringsåret hade sin hemortskommun
i annat län, taxeringsintendenten i det länet.

Vid sådant utslag eller beslut beträffande allmän fastighetstaxering, som
i 102 § första stycket sägs, skall fogas underrättelse till den skattskyldige

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

om rätt för honom att anföra besvär enligt nämnda paragraf och om vad
han därvid har att iakttaga.

169 §.

Om vid prövning av besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj :t rörande
allmän fastighetstaxering befinnes, att taxeringen verkställts å orätt ort
eller å rätt ort underlåtits, må, efter vederbörandes hörande, vidtagas erforderlig
rättelse å ort som vederbör; dock må taxeringen icke höjas utöver
vad tidigare bestämts, därest besvären icke innefatta yrkande om sådan
höjning.

Beträffande prövningsnämnds befogenhet att vidtaga åtgärd som avses i
första stycket skola bestämmelserna i 105 § 2 mom. gälla i tillämpliga delar.

VIII. Om straff

170 §.

Vad i 117 § första, tredje och fjärde styckena samt 122 § första stycket
stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om allmän fastighetstaxering.

171 §.

1 mom. Den som i allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 136
§ 2 mom. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift,
ägnad att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med
straff i strafflagen, dömas till dagsböter.

2 mom. Fullgör någon ej behörigen uppgiftsskyldighet enligt 139 §, gäller
vad i 120 § och 122 § andra stycket är för där avsedda fall stadgat.

IX. Gemensamma bestämmelser
172 §.

Utöver vad som ovan angivits skola följande bestämmelser rörande taxering
för inkomst och förmögenhet äga motsvarande tillämpning eller hava
avseende jämväl å allmän fastighetstaxering:

1) 13—15 §§, 16 § 1 mom. 4) samt 2—4 mom. ävensom 17—19 §§ med
för taxeringsnämnder och prövningsnämnder gemensamma bestämmelser
samt med föreskrifter om riksskattenämnden m. m.,

2) 46 § angående uppgifter från statlig och kommunal myndighet in. in.,

3) 47—50 §§ angående gemensamma bestämmelser rörande deklarationer
och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av vederbörande
beskattningsnämnd, så ock konsulent för taxering av vattenfallsfastighet
äga deltaga i granskningen av deklarationer och uppgifter, som avlämnats
till ledning vid allmän fastighetstaxering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

4) 59 och 72 §§ angående taxeringsnämndernas verksamhet,

5) 123—125 §§ angående viten, samt

6) 126—128 §§ med särskilda föreskrifter.

173 §.

1 mom. Bestämmelserna i 129 § skola äga motsvarande tillämpning beträffande
kostnader för allmän fastighetstaxering, varvid följande skall
iakttagas.

1) Vad i 129 § 1 mom. vid 1) stadgas skall hava avseende å ersättning till
ordförandena i beredningsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna
samt å de av länsstyrelsen förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämnderna
och konsulenterna för taxering av vattenfallsfastighet.

2) Vad i 129 § 5 mom. stadgas skall hava avseende å

de personer, som jämlikt 143 § 2 mom. inkallats av länsstyrelsen för meddelande
av upplysningar,

de personer, som till sammanträde enligt 144 § 1 eller 2 mom. särskilt
inkallats av länsstyrelsen eller till sammanträde enligt 155 § 2 mom. inkallats
efter länsstyrelsens medgivande,

de ordförande i beredningsnämnd och i fastighetstaxeringsnämnd, som
på vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles
i 144 § 1 mom.,

de ordförande och ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd i stad, som på
vederbörlig kallelse inställt sig till sådant sammanträde, varom förmäles i
144 § 2 mom., samt

de personer, som inställt sig på vederbörlig kallelse enligt 158 § andra
stycket.

3) Vad i 129 § 8 mom. stadgas skall hava avseende å ledamot i fastighetsprövningsnämnd.

2 mom. I 165 § 2 mom. omförmäld ledamot av kammarrätten åtnjuter
för tid, varunder han varit inkallad till tjänstgöring, ersättning av statsmedel
enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj :t.

Angående gottgörelse av statsmedel för verkställande av undersökning,
varom i 159 § förmäles, förordnar Kungl. Maj :t.

3 mom. Vad i 130 § första stycket stadgas skall äga motsvarande tilllämpning
å kommunvald ledamot i beredningsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd.

För inställelse vid fastighetstaxeringsnämnds sammanträden ävensom
för inställelse vid sammanträden, som omförmälas i 144 § 1 inom., 145 §
och 154 § 2 inom., äger av landstingskommuns förvaltningsutskott utsedd
ledamot av sådan nämnd åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning
av landstingskommunens medel efter de för landstingsmän stadgade
grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

FJÄRDE AVDELNINGEN

Särskild fastighetstaxering
174 §.

Särskild fastighetstaxering verkställes inom vax-je lokalt taxeringsdistrikt
av distriktets lokala taxeringsnämnd. Dock må länsstyrelsen vid uppdelning
av kommun i lokala taxeringsdistrikt förordna, att vid särskild fastighetstaxering
annan indelning skall tillämpas än som föreskrives för årlig
taxering i övrigt.

Vad i denna förordning är stadgat rörande taxeringsnämndernas och
prövningsnämndernas verksamhet beträffande taxeringen för inkomst och
förmögenhet, så ock för sådan taxering meddelade gemensamma bestämmelser
rörande deklarationer och andra uppgifter ävensom föreskrifterna
om riksskattenämnden, de särskilda föreskrifterna i 126—128 §§ samt bestämmelserna
om viten i 123—125 §§ och om kostnader för taxeringsarbetet
i 129 och 130 §§ skola äga motsvarande tillämpning med avseende å handhavandet
av särskild fastighetstaxering, i den mån icke här nedan annorlunda
stadgas.

175 §.

1 mom. Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger
rum, beträffande viss fastighet förhållande förelegat av beskaffenhet att
böra jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen föranleda åsättande av
nytt taxeringsvärde, är fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare
skyldig att utan anmaning till ledning för fastighetens taxering det
året avgiva deklaration (särskild fastighetsdeklaration).

Har fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighetstaxering
behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera
ägare eller innehavare, skola dylika deklarationer avgivas av samtliga ägare
eller innehavare, av envar beträffande hans del av taxeringsenheten.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas å blankett enligt fastställt
formulär och innehålla upplysning om det förhållande, som skall föranleda
åsättande av nytt taxeringsvärde; och skall i övrigt om sådan deklaration
i tillämpliga delar gälla vad om allmän fastighetsdeklaration är stadgat.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av
fastighet, även om han förmenar, att sådant förhållande, som enligt 1 mom.
föranleder deklarationsskyldighet, icke förelegat, skyldig avgiva särskild
fastighetsdeklaration rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet är efter
anmaning skyldig att till ledning vid fastighetens taxering avgiva uppgift
jämväl angående andra förhållanden än dem, som angivas i deklarationsformuläret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956 77

4 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som skall avgivas utan anmaning,
skall avlämnas senast den 15 februari.

Om plats för avlämnande av särskild fastighetsdeklaration samt om anmaning
rörande deklaration eller uppgift till ledning vid särskild fastighetstaxering
ävensom om delgivning skola bestämmelserna i 34 § 4 mom.,
35 och 36 §§ samt 51—55 §§ äga motsvarande tillämpning.

176 §.

Brandförsäkringsanstalt är efter anmaning skyldig att till ledning vid
särskild fastighetstaxering avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet å
byggnader, som äro hos anstalten försäkrade mot brandskada.

177 §.

1 mom. Under de år, då särskild fastighetstaxering skall äga rum, har
taxeringsnämnden att, så fort ske kan, företaga sådan taxering. Nämnden
har därvid att för varje fastighet, å vilken jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen
nytt taxeringsvärde skall sättas, besluta till vilket belopp det
nya värdet skall upptagas. För övriga taxering underkastade fastigheter
skola nästföregående års taxeringsvärden oförändrade upptagas.

Taxeringsnämnden har jämväl att pröva hos nämnden gjorda framställningar
om sådant särskilt angivande av värden å olika i taxeringsenhet ingående
fastigheter eller delar av fastigheter, varom i 8 g sista stycket kommunalskattelagen
förmäles.

2 mom. För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt beslår
av mer än en kommun, för varje kommun skall föras en längd över taxeringen
av fastigheter (fastighetslängd). De beslutade taxeringarna skola
upptagas i längden. För varje fastighet, som taxeras, angivas taxeringens
belopp och namnet å den som vid taxeringsårets ingång varit ägare till fastigheten.

3 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller
jämlikt 8 § sista stycket kommunalskattelagen, med avvikelse från vad
som under nästföregående taxeringsår varit gällande, fördelat taxeringsvärde
å olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter
eller har taxeringsnämnden avslagit framställning om vidtagande av nu
omförmäld taxeringsåtgärd, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut
sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare ävensom,
därest annan än ägaren eller innehavaren är skyldig att erlägga skatt
för garantibelopp för fastigheten, till denne.

Om sådan underrättelse skola bestämmelserna i 69 § 4 mom. äga motsvarande
tillämpning.

4 mom. Samtliga ledamöter av taxeringsnämnd må deltaga i granskningen
av särskild fastighetsdeklaration.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

178 §.

1 mom. Taxering, som till följd av prövningsnämnds beslut tillkommit
eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas
i vederbörlig fastighetslängd.

2 mom. Bestämmelserna i 92 § om underrättelse angående prövningsnämnds
beslut i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet skola
äga motsvarande tillämpning å sådan nämnds beslut rörande särskild fastighetstaxering,
därvid vad som avser skattskyldig skall gälla ägare eller
därmed likställd innehavare av fastighet och annan, för vilken garantibelopp
för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.

179 §.

1 mom. över beslut av taxeringsnämnd rörande särskild fastighetstaxering
må besvär anföras hos prövningsnämnden i länet

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt fastigheten
rörer,

2) av vederbörande kommun, samt

3) av taxeringsintendent.

2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 75 och 76 §§
är stadgat rörande besvär i fråga om taxering för inkomst och förmögenhet
äga motsvarande tillämpning.

180 §.

1 mom. Besvär över prövningsnämnds beslut rörande särskild fastighetstaxering
må anföras hos kammarrätten av part som i 179 § sägs

1) om han anfört besvär hos prövningsnämnden men hans talan icke bifallits,

2) om prövningsnämnden ändrat fastighetens taxering utan att sådan
ändring påyrkats av honom.

Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller
delvis av yrkande, som klaganden framställt hos prövningsnämnden. Har
denna ändrat taxeringsnämnds beslut utan att yrkande därom framställts
av klaganden, må besvären till kammarrätten icke innefatta längre gående
yrkande än taxeringens bestämmande i enlighet med taxeringsnämndens
beslut.

2 mom. Beträffande besvär enligt denna paragraf skall vad i 96 och 97 §§
är stadgat rörande besvär till kammarrätten i fråga om taxering för inkomst
och förmögenhet äga motsvarande tillämpning. I förteckning över
anförda besvär skola besvär över särskild fastighetstaxering upptagas för
sig utan sammanblandning med övriga besvär.

3 mom. I fråga om kammarrättens handläggning av mål angående särskild
fastighetstaxering skall vad i 165 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

181 §.

1 mom. Vad i 99 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om ägare
eller därmed likställd innehavare av fastighet icke erhållit i 177 § 3 mom.
föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret.

2 mom. Besvär i fråga om särskild fastighetstaxering må jämväl anföras
i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet 1)

om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen
från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt
4 § tredje stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

2) om fastighet taxerats å mer än en ort eller eljest taxerats i fall, där
taxering av fastigheten icke bort äga rum, samt

3) om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende blivit felaktigt taxerad.

Besvär som nu sagts prövas av prövningsnämnden i länet. Har taxeringen
prövats av prövningsnämnden eller kammarrätten, ankommer det dock på
kammarrätten att pröva målet.

Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnes
böra upptagas till prövning, förordna att målet skall upptagas och vidare
handläggas av prövningsnämnden.

3 mom. I fall som i 2 mom. sägs må besvär jämväl anföras av taxeringsintendent.

4 mom. Besvär, som i denna paragraf avses, skola för att kunna upptagas
till prövning vara inkomna före utgången av femte året efter taxeringsåret.

5 mom. Anföras besvär i särskild ordning hos prövningsnämnd, skall
vad i 75 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad
som stadgas i 96 § första stycket och 97 §.

182 §.

Över kammarrättens utslag i mål angående särskild fastighetstaxering,
såvitt rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskattelagen,
må klagan icke föras.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål angående särskild
fastighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs,
äger hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, som skola vara inkomna
till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del
av kammarrättens utslag.

183 §.

Besvärsrätt liksom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet
tillkommer jämväl annan för vilken garantibelopp för fastigheten skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, vilken jämlikt avtal,
ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren
eller innehavaren har att ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.

Vad i 107, 108 samt 110—113 §§ är stadgat rörande besvär över taxering
för inkomst och förmögenhet skall i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
besvär över särskild fastighetstaxering.

Vad i 168 § tredje och fjärde styckena och 169 § stadgas skall äga motsvarande
tillämpning beträffande särskild fastighetstaxering.

184 §.

Därest efter taxeringsårets utgång fastighets taxeringsvärde i anledning
av anförda besvär ändras eller taxeringsvärde åsättes fastighet, som icke
blivit taxerad, har prövningsnämnden att efter anmälan av taxeringsintendent
vidtaga däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxeringsperioden,
där ej beträffande fastigheten sådant förhållande inträffat,
som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen bör föranleda åsättande av
nytt taxeringsvärde.

Sådan anmälan hos prövningsnämnden må jämväl göras av fastighetens
ägare eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan
än ägaren eller innehavaren, av denne.

185 §.

186 §.

Den som i särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift som i 175 § 3 mom.
sägs uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad
att leda till för låg taxering, skall, där ej gärningen är belagd med straff
i strafflagen, dömas till dagsböter.

Övergångsbestämmelser

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958, dock att förordningens
bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder,
som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

I samband med ikraftträdandet skall följande iakttagas.

1. Genom förordningen upphävas taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande
mot den nya förordningens bestämmelser.

2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

3. I fråga om taxeringar, som verkställts eller bort verkställas i första
instans år 1957 eller tidigare år, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla
med följande undantag:

a) Besvär till kammarrätten och Kungl. Maj:t, som anföras efter den
31 december 1957, skola beredas och vidare handläggas enligt denna förordning.

b) I fråga om rätt att anföra besvär i särskild ordning skola denna förordnings
bestämmelser äga tillämpning, om besvären inkomma efter den
31 december 1957. Vad nu sagts skall dock icke gälla sådana besvär, som
avses i 99 § och 181 § 1 mom. denna förordning.

c) Besvär, som efter den 31 december 1957 anföras i särskild ordning, skola
beredas och vidare handläggas enligt denna förordning.

d) På prövningsnämnd efter den 31 december 1957 ankommande uppgifter
skola fullgöras av prövningsnämnd, utsedd enligt bestämmelserna
i denna förordning.

e) Fråga om eftertaxering, som väckes efter den 31 december 1957, skall
handläggas och prövas enligt bestämmelserna i denna förordning.

4. Vad i 4 § fjärde stycket denna förordning stadgas skall, intill dess
taxeringsassistent förordnats för där angivet särskilt taxeringsdistrikt, icke
gälla, länsstyrelsen obetaget att inrätta sådant taxeringsdistrikt utan att
förordna taxeringsassistent för distriktet.

5. Intill dess indelning av länet i särskilda taxeringsdistrikt, som avses
i 4 § fjärde stycket denna förordning, blivit för länet i dess helhet genomförd,
må länsstyrelsen i samband med indelningen i lokala taxeringsdistrikt
i erforderlig omfattning förordna taxeringskonsulenter för sådana
distrikt.

Har taxeringskonsulent förordnats, åligger honom att granska självdeklarationer
och andra uppgifter, avgivna av fysiska personer, oskifta
dödsbon eller familjestiftelser, vilka äro rörelseidkare eller sådana idkare
av jordbruk eller skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper. Han har
därjämte att granska andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad
beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning.

Taxeringskonsulenten äger, då fråga är om deklaration eller annan uppgift
som av honom granskats, deltaga i taxeringsnämndens överläggningar
men icke i dess beslut.

Han äger vidare utfärda anmaning, som avses i 51 § första stycket denna
förordning, i den mån så erfordras för fullgörande av honom åvilande
granskning av deklaration eller annan uppgift, dock att han icke äger anmana
skattskyldig att avlämna deklaration.

I fråga om ersättning åt taxeringskonsulent skall i tillämpliga delar gälla
vad i 129 g denna förordning stadgas om ersättning åt ordförande i taxeringsnämnd.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

6. Erfordras utöver vad ovan stadgas särskilda bestämmelser i avseende
å denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj :t meddela sådana
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 samt punkt 3 av anvisningarna till 32 § samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt---avsedda utgifter.

Förmånen av-----befattningshavare gällande.

Såsom intäkt upptages ej heller förmån av mindre värde, som utgått i annat
än penningar, därest förmånen kan antagas icke vara avsedd att utgöra
direkt vederlag för utfört arbete.

Anvisningar

till 32 §.

3. Såsom intäkt---—- här nedan).

Angående värdesättningen--— därmed minskas.

Förmån som avses i 32 § 3 mom. tredje stycket kan bestå i t. ex. rabatter
vid inköp av varor i arbetsgivarens rörelse, förfriskningar som utan ersättning
tillhandahållas i samband med arbetet, måltider som genom arbetsgivarens
försorg ei’hållas till ett lägre pris än i öppna marknaden eller nyttjanderätt
till fastighet för vilken vederlaget bestämts till obetydligt lägre
belopp än i orten gällande hyrespris. Vid bedömande av om förmånen skall
upptagas såsom intäkt skall hänsyn tagas till det sammanlagda värdet av de
förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige åtnjutit från samme
arbetsgivare. Hänsyn skall därvid ock tagas till den besparing i normala
levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för den skattskyldige. För
att förmånen icke skall upptagas såsom intäkt gäller vidare den förutsättningen
att förmånen icke framstår som ett med lön eller pension jämförbart
vederlag utan som en åtgärd för att bereda trivsel i arbetet el. likn. eller ock
utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet varom
fråga är. Äger den skattskyldige mot avstående av förmånen erhålla ersättning
i penningar, bör förmånen i regel betraktas såsom avsedd alt utgöra
direkt vederlag för utfört arbete.

1 Senaste lydelse av 32 § 3 mom. se 1954:252 samt av punkt 3 av anvisningarna till 32 § se
1940:87(1.

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen
icke skall äga tillämpning beträffande 1956 års taxering eller beträffande
eftertaxering för år 1956 eller tidigare år.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)

Härigenom förordnas, att 33 § 1 och 2 inom., 37 § 1 mom. samt 52 § taxeringsförordningen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

33 §

1 mom. Till ledning--- — följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kommunal
myndighet,

b) aktiebolag, ekonomisk
förening, fond,
stiftelse och annan juridisk
person än dödsbo,

c) fysisk person och
dödsbo, som bedrivit
rörelse eller jordbruk,
däri inbegripet skogsbruk,
i fråga om förmåner,
som utgått från
sådan förvärvskälla,
samt

d) fysisk person och
dödsbo, som innehaft
annan fastighet, i fråga
om förmåner, som utgått
från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som hos den
uppgiftsskyldige innehaft
anställning eller
uppdrag eller utfört
tillfälligt arbete eller
som av den uppgiftsskyldige
åtnjutit pension,
livränta eller periodiskt
utgående ersättning,
ävensom den
som åtnjutit förmån
från personalstiftelse
eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, annan
ersättning eller förmån, oavsett
huruvida denna utgått
kontant eller såsom naturaförmån
samt oavsett om densamma
utgör ersättning för
kostnader, som mottagaren
haft att bestrida. Har mottagaren
haft att erlägga vederlag
för åtnjuten naturaförmån,
skall uppgift om förmånen
och vederlaget lämnas.

Undantag:

a) folkpension,

b) ersättning och förmån
i anledning av tillfälligt arbete,
om det som mottagaren
sammanlagt åtnjutit haft ett
lägre värde än 100 kronor
för hela året,

c) ersättning och förmån
till någon i anledning av tillfälligt
arbete å annan fastighet
än jordbruksfastighet,
om vad som sammanlagt utgivits
har lägre värde än 500
kronor för hela året och det
icke utgör avdragsgill omkostnad
i förvärvskällan rörelse,

d) utbetalning till rörelseidkare,
som enligt lag varit

Senaste lydelse se 1955:356.

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Uppgiftsskyldig

2. Fysisk person —

--enligt uppbörds förordningen.

3. Försäkringsanstalt
och understödsförening.

4. Den som —- — —
mönster o. dyl.

5. Den som —--

därom förordnat.

6. Den som —--

därom förordnat.

7. Den som---

därom förordnat.

Vem uppgiften skall avse

Den å---skatte avdrag

verkställts.

Den som---be loppet

föreligger.

Den till--- — av giften

utbetalts.

Den från---in köp

skett.

Den som---ägt

rum.

Den som---för sålt

egendom.

Vad uppgiften skall avse

bokföringsskyldig, av ersättning
för tillfälligt arbete, om
ersättningen utgör intäkt av
rörelse för mottagaren,

e) av statlig myndighet utgiven
förmån, som icke utgör
skattepliktig intäkt för mottagaren,

g) ersättning för resa i
tjänsten, motsvarande gjorda
utlägg som sammanlagt icke
överstiga 500 kronor, traktamentsersättning
vid vistelse
i tjänsten utom tjänstgöringsorten
med sammanlagt högst
500 kronor och representationsersättning,
motsvarande
gjorda utlägg, sammanlagt
icke överstigande 500 kronor,
samt

h) förmån från stiftelse,
om vad som utgivits uppenbarligen
icke utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren.

Om uppgiftens--- —

1. sägs.

Utgivet belopp.

Det utbetalda beloppet.

Utgivet vederlag — — —
eller annat.

Undantag: vederlag — —
—- bokföringsskyldig rörelseidkare.

Vederlag som---av tal

träffats.

Ersättning eller — — —
finnes tillgänglig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

2 mom. Vid avlämnande---iakttagas följande.

Avser sådan----förmånen utgått.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans
efterlevandes pensionering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön
och vad som avdragits.

Har arbetsgivare---sålunda uppburits.

I kontrolluppgift---— preliminär A-skatt.

Särskild uppgiftshandling----före taxeringsåret.

Uppgift skall---lämpad blankett.

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, så ock uppgift enligt
33 eller 34 § skall avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen eller
uppgiften är avsedd att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län,
den lokala skattemyndigheten eller, där staden icke har egen uppbördsforvaltning,
magistraten eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen
i det landsfiskalsdistrikt, där taxeringen skall äga rum. Uppgifter,
som avses i 33 § 1 mom. punkterna 5—7, skola dock avlämnas till länsstyrelsen
i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. I fall, som avses i 33 g
3 inom., skall därjämte iakttagas, att uppgifterna jämte därtill hörande
sammandrag städse skola avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivarens
allmänna självdeklaration må avlämnas.

Vad i---äga rum.

Uppgifter enligt-----uppgifter avser.

För taxering----eller överförmyndare.

Vad nu---till envar.

Är handling,---utan bilall.

Efter ansökan---tredje styckena.

Befattningshavare vid riksskattenämnden äger, i den mån nämndens
ordförande förordnar därom, i fråga om handlingar och uppgifter som avses
i denna paragraf, samma befogenhet som taxeringsintendent.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

37 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändrad taxeringsorganisation
m. m. samt anför följande.

I. Inledning

I skrivelse den 13 maj 1950, nr 219, anhöll riksdagen med anledning
av vissa motioner, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet
anfört i sitt betänkande nr 46 till samma riksdag, låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen. Utskottet angav i nämnda betänkande
såsom viktigaste mål för en sådan reform att nå ökad effektivitet i taxeringsarbetet
men tillika ökade garantier för rättssäkerheten.

Under erinran om riksdagens hemställan uppdrog min företrädare i
ämbetet åt 1950 års skattelagssakkunniga att verkställa en översyn av
taxeringsförordningens bestämmelser.

Skattelagssakkunniga avgav hösten 1954 betänkande med förslag till
effektivare taxering (SOU 1954:24). Som ett komplement till nämnda
förslag överlämnades vidare från skattelagssakkunniga en promemoria med
förslag till föreskrifter i taxeringsförordningen rörande fastighetstaxering
(stencilerad). Förslagen innebar bl. a. väsentligt ökade skyldigheter att
lämna uppgifter till ledning vid egen och annans taxering samt vidgade
befogenheter för taxeringsmyndigheterna i deras kontrollerande verksamhet.
Vidare förordades betydelsefulla ändringar i fråga om organisationen
av taxeringsorganen och förfarandet hos dessa.

Sedan skattelagssakkunnigas förslag remissbehandlats, anmäldes de i
statsrådet den It mars 1955. Härvid uttalade min företrädare, att åtskilligt
av vad som föreslagits på området för främjande av ett riktigare fullgörande
av deklarationsplikten och i syfte att vidga möjligheterna till en
effektiv taxeringskontroll syntes vara av beskaffenhet att kunna läggas
till grund för ett förslag till riksdagen om ändrad lagstiftning. Andra

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

åter av de förslag som skattelagssakkunniga framfört måste ytterligare
utredas, innan de kunde anmälas för slutligt ställningstagande. Vad angick
den synnerligen betydelsefulla frågan om själva taxeringsorganisationen
och vad därmed sammanhänger syntes denna vara av beskaffenhet
att böra göras till föremål för ytterligare utredning genom särskilda sakkunniga,
innan förslag i ämnet kunde underställas riksdagen.

Med avseende på utredningen i organisationsfrågorna uttalade dåvarande
departementschefen bl. a., att en lösning av spörsmålet om organisationen
i första instans uppenbarligen måste sökas efter den linjen, att det egentliga
utrednings- och kontrollarbetet utföres av heltidsanställda tjänstemän.
Bland övriga frågor, som borde prövas vid utredningen, nämndes prövningsnämndernas
ställning och arbetsformer, taxeringssektionernas organisation
och verksamhet samt besvärsförfarandet. Om det vid fortsatta överväganden
skulle framstå som ändamålsenligt med ett centralt överordnat
organ, borde det tillika prövas, om detta organ kunde överta vissa andra
centralt handlagda frågor på hithörande områden. Slutligen anmärktes
att en fortsatt teknisk revision av taxeringsförordningens bestämmelser
borde verkställas inom finansdepartementet parallellt med organisationsutredningen.

I enlighet med det anförda beslöt Kungl. Maj:t att genom proposition
till 1955 års riksdag, nr 160, framlägga förslag till ändringar i taxeringsförordningen
in. fl. författningar. Förslagen innebar betydelsefulla ändringar
i taxeringsförordningens bestämmelser om uppgifter till ledning vid egen
och annans taxering, om granskning av handelsböcker och annan s. k.
taxeringsrevision samt om eftertaxering. De nya bestämmelserna avsåg att
ge taxeringsmyndigheterna vidgade befogenheter och ökade möjligheter
till kontroll. Förslagen syftade emellertid samtidigt till att, med avseende
på de frågor som upptogs till behandling, tillgodose enskildas krav på
rättssäkerhet samt befogade anspråk på sekretesskydd. Ytterligare föreslogs
vissa jämkningar i reglerna för fastighetstaxering, varmed avsågs att
ge ökad tid åt arbetet med åsättande av taxeringsvärdena samt alt på
bättre sätt än tidigare meddela de skattskyldiga upplysning om beslutade
taxeringsvärden.

De genom propositionen framlagda förslagen bifölls med smärre jämkningar
av riksdagen. I sitt i ämnet avgivna betänkande, nr 46, erinrade
bevillningsutskottet om alt förslagen var att betrakta som en första etapp
i en fullständig omarbetning av taxeringsförordningen. Utskottet underströk,
att behovet av reformer inom taxeringsväsendet länge varit påtagligt.
Beträffande de föreliggande förslagen framhöll utskottet, att dessas
genomförande borde möjliggöra ett förbättrat taxeringsresultat redan år
1956. Utskottet fann det emellertid ligga i sakens natur, att verkningarna
av de då föreslagna reformerna skulle framträda fullt ut först senare, när
de tillämnade förstärkningarna inom taxeringsorganisationen genomförts.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Sammanfattningsvis konstaterade utskottet att propositionen — såvitt
angick däri behandlade ämnen — väl tillgodosåg de önskemål om effektivitet
i taxeringsarbetet och rättsskydd för den enskilde som framfördes
av 1950 års riksdag. Utskottet förutsatte såsom självklart, att rättssäkerhetsfrågorna
skulle vinna tillbörligt beaktande även vid den fortsatta utredningen
i organisationsfrågorna och i samband därmed stående processuella
spörsmål samt vid utformningen av den nya taxeringsförordning,
i vilken de nu föreslagna bestämmelserna och organisationsutredningens
resultat var avsedda att inarbetas.

I enlighet med Kungl. Maj :ts den 11 mars 1955 lämnade bemyndigande
tillkallades numera chefen för finansdepartementets rättsavdelning G. T.
Hedborg, tillika ordförande, chefen för inrikesdepartementets landsstatsavdelning
N. A. Hedfors, länsassessorn S. V. Svensson och numera landskamreraren
S. Ph. A. Wilkens att såsom sakkunniga verkställa en översyn
av taxeringsorganisationen och därmed sammanhängande spörsmål.
Såsom experter att biträda de sakkunniga tillkallades byrådirektören i statens
organisationsnämnd E. Norberg och byråchefen i finansdepartementet
S. S. Walberg.

Kommittén, som antog namnet 1955 års taxeringssakkunniga, avgav med
skrivelse den 17 december 1955 förslag till ändrad taxeringsorganisation
(SOU 1955: 51). Såsom ett gemensamt resultat av de sakkunnigas arbete
och den inom finansdepartementets rättsavdelning utförda lagtekniska
revisionen av de nuvarande bestämmelserna på området fogades vid betänkandet
förslag till ny taxeringsförordning.

Taxeringssakkunniga har i enlighet med sina direktiv framlagt förslag
till en ny organisation för taxeringsarbetet i första instans, i vilken beslutanderätten
utövas av taxeringsnämnder med ungefär samma sammansättning
som nu men med gransknings-, kontroll- och expeditionsarbetet
överfört på heltidsanställda taxeringsassistenter och biträden till dessa. Vidare
föreslås förstärkningar och rationaliseringar inom länsstyrelsernas
taxeringssektioner för att möjliggöra en effektivare taxeringskontroll. Prövningsnämnderna
skall enligt förslaget ombildas till renodlade besvärsinstanser,
inför vilka det allmännas representanter och de skattskyldiga
skall processa som likaberättigade parter. Den nuvarande riksskattenämnden
föreslås förstärkt med några befattningshavare för taxeringskontroll.
Samtidigt förordas, att med nämnden sammanslås centrala uppbördsnämnden
och kupongskattenämnden till ett gemensamt centralt organ,
kallat riksskattestyrelsen. Därutöver föreslås betydelsefulla ändringar i
besvärsreglerna och förfarandet i övrigt med syfte att främja effektiviteten
i taxeringsarbetet och att förstärka rättsskyddet för de skattskyldiga.

Över taxeringssakkunnigas betänkande har efter remiss yttranden avgivits
av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens organisationsnämnd, riksskattenämnden, centrala

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

uppbördsnämnden, kupongskattenämnden, generalpoststyrelsen, statistiska
centralbyrån, besvärssakkunniga, utredningen av frågan om begränsning
av fullföljdsrätten i taxeringsmål, statens lönenämnd, riksarkivet, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
advokatsamfund, Svensk industriförening, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Föreningen Sveriges
landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer, Föreningen Sveriges landskanslister, Sveriges
häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund åberopar
ett av delegerade för industriförbundet och vissa andra institutioner upprättat
gemensamt yttrande. Detta yttrande betecknas i fortsättningen såsom avgivet
av näringslivets skattedelegation. Sveriges akademikers centralorganisation
bifogar och åberopar i vissa delar ett yttrande från Sveriges juristförbund.

Ytterligare yttranden och skrifter har inkommit från vissa organ, bl. a.
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges redareförening och Skånes handelskammare,
varjämte åtskilliga av de hörda myndigheterna bifogat av
dem infordrade utlåtanden.

Yttrandena ger allmänt uttryck för den meningen att det pågående
reformarbetet inom taxeringsväsendet i riktning mot ökad effektivitet och
ökad rättssäkerhet bör fullföljas. Även om delade meningar framträtt rörande
vissa av taxeringssakkunniga behandlade, till sin natur starkt kontroversiella
frågor, ger yttrandena vid handen, att förslaget är ägnat att läggas
till grund för ett ståndpunktstagande av statsmakterna.

Med skrivelse den 9 december 1955 har riksskattenämnden meddelat,
att nämnden utfärdat anvisningar för taxeringsmyndigheterna angående
kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § gällande taxeringsförordning.
Under framhållande av att nämnden inte anser frågan om arbetsgivares
uppgiftsskyldighet jämlikt nämnda författningsrum slutgiltigt löst
genom dessa anvisningar bar nämnden anmält ärendet för den utredning
samt de vidare åtgärder vartill må finnas anledning.

Jag avser nu att anmäla de förut nämnda frågorna och skall till en
början lämna eu redogörelse för huvudinnehållet i taxeringssakkunnigas
förslag och för de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts
under remissbehandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande innehållet i gällande taxeringsförordning får jag i huvudsak
hänvisa till de redogörelser som lämnats i skattelagssakkunnigas betänkande
(s. 64—83) och i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag
(s. 34—46).

I taxeringssakkunnigas betänkande återges (s. 11—64) huvuddragen i
skattelagssakkunnigas förslag i organisationsfrågorna och de däröver avgivna
yttrandena. Även till dessa redogörelser torde här få hänvisas.

II. Allmänna synpunkter
Översikt över taxeringssakkunnigas förslag

De sakkunniga konstaterar att taxeringsorganisationen i första instans är
otidsenlig och bör effektiviseras. Arbetet i taxeringsnämnderna präglas av
den brådska, varunder arbetet bedrives; nämnderna har kort tid till förfogande
för utförande av sitt arbete, och detta bedrives regelmässigt av
vederbörande såsom en bisyssla. Sådana taxeringsnämnderna är organiserade
och verkar blir ej heller alltid rättssäkerhetssynpunkterna tillgodosedda.
Dessa skäl har övertygat de sakkunniga om att taxeringsarbetet i
första instans bör handhas av heltidsanställda tjänstemän. Härmed avses
emellertid inte annat än att utredning, granskning och föredragning skall
utföras av tjänstemän, medan däremot beslutanderätten alltjämt skall förbehållas
taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter och med ordförande
utsedd i huvudsak enligt nu tillämpade principer. Eu tjänstemannataxering
i denna bemärkelse är enligt de sakkunniga ägnad att snarare öka
än minska de förtroendevalda ledamöternas inflytande.

För det kvalificerade utredningsarbetet m. m. i första instans har med
ledning av arbetsmaterialets omfattning det erforderliga antalet tjänstemän
uppskattats till 500, vartill kommer häremot svarande biträden för sortering,
längdföring och liknande rutinuppgifter. Nu nämnda tjänstemän, benämnda
taxeringsassistenter, placeras i avlöningshänseende, huvudparten i 13—19
lönegraden och ett antal i 27 lönegraden (förste taxeringsassistenter). Taxeringsassistenterna
skall enligt förslaget i organisatoriskt hänseende lyda
under taxeringsintendenten och utom sin uppgift att biträda taxeringsnämnderna
jämväl ha att lämna allmänheten upplysningar i taxeringsfrågor.

De nya taxeringstjänstemännen och deras biträden skall till övervägande
del placeras hos de lokala skattemyndigheterna. Endast förste taxeringsassistenterna
och deras biträden placeras hos länsstyrelsen. Genom en sådan
anordning finner de sakkunniga därjämte möjligt att avhjälpa vissa sedan
länge uppmärksammade olägenheter med att de lokala skattemyndigheternas
arbete är ojämnt fördelat över året. I början av taxeringsperioden, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

arbetsbördan för de lokala skattemyndigheterna är relativt liten, kan för
taxeringsarbete utnyttjas utom de nu föreslagna taxeringsbiträdena jämväl
personal ur de lokala skattemyndigheternas nuvarande biträdeskår medan
i slutet av taxeringsperioden, då uppgifterna för biträdena inom taxeringsarbetet
minskar, taxeringsbiträdena kan användas för uppgifter, som åvilar
de lokala skattemyndigheterna, främst debiteringsarbete.

Ledningen och övervakningen av arbetet i första instans skall enligt taxeringssakkunnigas
förslag åvila taxeringsintendenten, som härtill avses
kunna förordna en eller flera taxeringsinspektörer eller — i fråga om
förste taxeringsassistenterna — länsrevisorn.

Den nya organisationen avses skola genomföras successivt under en tid
av fem år med början taxeringsåret 1958. Detta innebär bl. a. att i genomsnitt
fyra taxeringsassistenter nyanställes vid varje länsstyrelse under
uppbyggnadsåren.

Taxeringsarbetet i första instans, som nu avslutas i maj resp. juni, föreslås
skola få pågå till utgången av september månad. Förlängningen blir
möjlig endast om taxeringsnämnderna successivt fattar beslut om de olika
taxeringarna och i samband därmed meddelar de skattskyldiga besked om
avvikelser. Den normala besvärstiden kan då —• som de sakkunniga föreslår
— bestämmas till kalendermånaden efter den, då underrättelse om
avvikelse utsänts. Då sålunda definitiva beslut föreligger, kan debiteringsarbetet
påbörjas allteftersom taxeringsarbetet fortgår. Även prövningsnämndens
arbete kan igångsättas tidigare än nu.

Beträffande arbetsgången i första instans har de sakkunniga genomgått
och sökt uppdela de med taxeringen förbundna arbetsuppgifterna på taxeringsassistenter
och biträden. För taxeringsnämndens ordförande kvarstår i
huvudsak att leda sammanträdena samt tillse att ifrågasatta avvikelser
från deklarationerna noggrant prövas på grundval av tillfredsställande utredning.
Det förutsättes därjämte att ordföranden före sammanträdena genomgått
åtminstone de mera svårbedömda taxeringarna.

Under tid då taxeringsarbete i första instans inte pågår skall enligt förslaget
förste taxeringsassistenterna utnyttjas för taxeringsrevision och taxeringsassistenterna
för biträde med annat taxeringsarbete enligt taxeringsintendentens
bestämmande ävensom med uppgifter, som ankommer på
häradsskrivare, t. ex. mantalsskrivning.

Under uppbyggnadstiden avses taxeringsarbetet i sådana taxeringsdistrikt,
som ännu kvarstår på den gamla ordningen, i huvudsak skola bedrivas på
samma sätt som nu sker.

De sakkunniga har funnit övervägande skäl tala för att bibehålla den
nuvarande organisationen med taxeringssektionerna inom landskontoren.
Vissa åtgärder — bl. a. avsevärt utökade möjligheter att till underordnad
personal delegera arbetsuppgifter för självständig handläggning — har
föreslagits för att lätta arbetsbördan för taxeringsintendenten. Härjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

har förordats att revisionspersonalen skall bilda en skarpare än hittills
avgränsad detalj inom taxeringssektionerna under ledning av länsrevisorn
och i samband härmed att länsrevisorstjänsterna skall uppflyttas i lönegraden
Ca 33.

Prövningsnämnderna skall enligt de sakkunnigas förslag omvandlas till
rena besvärsinstanser. I samband härmed föreslås, att prövningsnämnd
normalt skall bestå av landskamreraren och fyra ledamöter; endast för
det fall, att nämnden skall arbeta på två avdelningar, skall antalet ledamöter
kunna uppgå till åtta. Ledamot av taxeringsnämnd får enligt förslaget
inte samtidigt vara ledamot av prövningsnämnd.

För att få till stånd en skillnad mellan prövningsnämndens och taxeringssektionernas
verksamhet, vilket framstått såsom särskilt påkallat då prövningsnämnden
anordnats som en rent dömande instans, föreslås ett särskilt
prövningsnämndskansli, anknutet till kameralsektionen inom landskontoret
och med uppgift att genom infordrande av yttranden eller eljest
bereda handläggningen av prövningsnämndsmål ävensom att ombesörja
förandet av prövningsnämndens protokoll in. m.

Prövningsnämndens inrättande som besvärsinstans har föranlett åtskilliga
förslag om ändringar i förfarandet, varvid i huvudsak de vid skattedomstolarna
tillämpade principerna följts. I och med att förfarandet i rättssäkerhetens
intresse givits en mera domstolsmässig karaktär har de sakkunniga
funnit betydelsefullt att prövningsnämnden inte upptages av andra
än verkligt tvistiga frågor. På grund härav har föreslagits att ordföranden
ensam skall äga avgöra mål, i vilka någon meningsskiljaktighet ej föreligger
mellan parterna, ävensom mål, som avser rättelse av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende.

Processen i prövningsnämnden skall enligt de sakkunnigas förslag alltjämt
normalt vara skriftlig. En viss utvidgning av möjligheterna till muntlig
förhandling föreslås dock. Initiativ härtill skall utom av parterna kunna
tagas av pövningsnämnden. Ersättning såsom till vittne föreslås kunna
utgå av statsmedel till personer som utan att vara parter kallats till muntlig
förhandling för att lämna upplysningar. Såsom hittills skall enligt förslaget
handläggningen av mål inför prövningsnämnden ske inom stängda
dörrar. Därest skattskyldig så begär skall likväl muntlig förhandling vara
offentlig.

Beträffande den mellankommunala prövningsnämnden, som de sakkunniga
inte ansett böra undvaras, förordas att organisation och sammansättning
i huvudsak skall vara densamma som för prövningsnämnderna i länen.

Riksskattenämnden föreslås i viss omfattning utbyggd. Den verksamhet,
som hittills utövats av centrala uppbördsnämnden samt kupongskattenämnden
och kupongskattekontoret, lägges därvid under det centrala taxeringsorganet.
Detta — efter omorganisationen benämnt riksskattestyrelsen
— organiseras som ett verk med tre byråer, varav en i huvudsak motsvarar

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den nuvarande riksskattenämndens kansli. Den andra byrån, till vilken
chefstjänstemannen hämtas från det nuvarande kansliet, skall huvudsakligen
syssla med frågor avseende taxeringskontrollen, medan den tredje
skall omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet vissa internordiska indrivningsärenden.
Till riksskattestyrelsen skall enligt förslaget finnas knuten
en nämnd, riksskattestyrelsens nämnd, vilken skall besluta i ärenden
angående förhandsbesked ävensom övertaga de på centrala uppbördsnämnden
och kupongskattenämnden nu ankommande avgörandena. I nämnden
föreslås riksskattestyrelsens chef bli ordförande.

Förslaget att inrätta prövningsnämnderna som besvärsinstanser föranleder
vissa ändringar beträffande besvärsreglerna.

Med hänsyn till den effektivisering av taxeringsarbetet, som anses kunna
vinnas om förslagen genomföres, har de sakkunniga vidare förordat, att
de skattskyldiga inte längre skall förlora sin rätt att anföra besvär hos
skattedomstolarna på grund av att de deklarerat för sent eller gjort sig
skyldiga till liknande försummelse.

För att stärka rättsskyddet för de skattskyldiga föreslås utvidgningar i
möjligheterna att efter den vanliga besvärstidens utgång erhålla rättelse i
materiellt sett för höga taxeringar. Sålunda skall talan härom få väckas
under fem år efter taxeringsåret och förutsättningarna för sådan talan
föreslås även i övrigt utvidgade.

Bestämmelserna om straff och viten har överarbetats och de senare —
med hänsyn till den ökade användning i taxeringsförfarandet som föreläggande
av viten kan beräknas få — fullständigats.

Med hänsyn till utbyggnadstiden på fem år kommer de kostnadsökningar,
som föranledes av de framlagda förslagen, inte i sin helhet att omedelbart
bli aktuella. Första året beräknas kostnaderna bli 2,2 miljoner kronor högre
än de nuvarande. Den slutliga merkostnaden har — med bortseende från
vissa kostnader av delvis engångsnatur — beräknats till inemot fem miljoner
kronor.

Remissyttrandena

I nära nog samtliga avgivna yttranden vitsordas, direkt eller indirekt,
behovet av reformer i riktning mot ökad effektivitet i taxeringsarbetet och
ökat rättsskydd för de skattskyldiga.

De av taxeringssakkunniga framlagda förslagen har på viktiga punkter
—- här må nämnas taxeringssektionerna inom länsstyrelsen, prövningsnämnderna
och besvärsförfarandet — i huvudsak godtagits av flertalet
remissinstanser.

I andra frågor, främst taxeringsorganisationen i första instans och den
föreslagna riksskattestyrelsen, har meningarna varit mera delade. Att hel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

tidsanstalld personal ställes till förfogande för taxeringsarbetet i första
instans samt att den nuvarande riksskattenämnden i viss män utbygges
har emellertid förordats i nästan alla yttrandena.

Från de uttalanden av mera allmängiltig innebörd som gjorts vid remissbehandlingen
torde här få återges följande.

Kammarrätten konstaterar med tillfredsställelse, att de sakkunniga i stor
utsträckning beaktat kravet på ökade möjligheter för de skattskyldiga att
bevaka sin rätt gentemot det fiskaliska intresset. Kammarrätten uttalar vidare,
att den lösning av de organisatoriska problemen, som framlagts i förslaget,
torde som helhet betraktad i förening med redan genomförda
åtgärder för förbättring av deklarationskontrollen garantera en effektivisering
av taxeringsarbetet, under förutsättning av att personalfrågan kan lösas
på ett tillfredsställande sätt.

Besvärssakkunniga har med tillfredsställelse iakttagit, att de erinringar,
som de i yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare taxering
framställt, i stor utsträckning blivit beaktade i taxeringssakkunnigas
förslag. I huvudsak kan besvärssakkunniga ansluta sig till de principer,
som lagts till grund för förslaget. I vad detta angår taxeringsförfarandet
synes förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Att den
åsyftade reformen förutsätter en förbättrad taxeringsorganisation av den
art som taxeringssakkunniga föreslår och en central ledning synes besvärssakkunniga
också tydligt. På samma gång som besvärssakkunniga vill ge
uttryck för sin uppskattning av det förtjänstfulla arbete, som taxeringssakkunniga
på mycket kort tid genomfört, vill de starkt framhålla, att en
revision av taxeringsförordningen av det genomgripande slag, som taxeringssakkunnigas
förslag åsyftar, kräver noggranna överväganden och måste
byggas på ingående undersökningar. Uppenbarligen på grund av att så
kort tid stått till taxeringssakkunnigas förfogande, har dessa varit hänvisade
till att vid författningsförslagets utarbetande i stort sett tillämpa
den nu gällande taxeringsförordningens erkänt bristfälliga disposition —
bär bortses från omläggningen beträffande reglerna om fastighetstaxering.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner, att förslaget i sina huvuddrag väl tillgodoser
det allmännas intresse av en ökad taxeringskontroll och ett effektivare
taxeringsarbete. I åtskilliga detaljer har länsstyrelsen emellertid en
mot de sakkunniga avvikande mening. Med särskild tillfredsställelse hälsar
länsstyrelsen de försök som gjorts att bereda ett större rättsskydd åt de
skattskyldiga än som hittills förekommit. Också härutinnan finner emellertid
länsstyrelsen vissa andra åtgärder böra vidtagas än vad de sakkunniga
föreslagit.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller som ett allmänt omdöme
om förslaget, att länsstyrelsen i princip ansluter sig till de huvudlinjer,
efter vilka de sakkunniga anser att ifrågavarande organisationsfrågor kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lösas, om än länsstyrelsen i vissa avseenden —- och även i viktiga sådana
— anser sig böra intaga en annan ståndpunkt än de sakkunniga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar bl. a. följande.

Det förslag till effektivare taxering, som 1950 års skattelagssakkunniga
framlade år 1954, var behäftat med allvarliga brister ur rättssäkerhetssynpunkt.
Det är därför glädjande att kunna konstatera att den överarbetning,
som taxeringssakkunniga verkställt av nämnda sakkunnigas förslag,
särskilt tagit sikte på kravet på skydd för de skattskyldiga och på rättssäkerhetsfrågorna
överhuvudtaget.

I en väsentlig punkt innebär tyvärr de sakkunnigas förslag en missräkning.
1 sitt yttrande över skattelagssakkunnigas förslag till effektivare
taxering framhöll länsstyrelsen som sin bestämda uppfattning, att en utökning
av bokgranskningspersonalens antal tillhörde en av de väsentligaste
åtgärderna för höjande av effektiviteten i taxeringen. Det måste konstateras,
att den av taxeringssakkunniga föreslagna personalförstärkningen, i
och för sig omfattande, icke i tillräcklig grad tillgodoser kravet på effektiv
utökning av bokgranskningspersonalen.

I många andra avseenden är emellertid det nu framlagda betänkandet
förtjänt av ett högt vitsord och länsstyrelsen vill tillstyrka att innehållet i
betänkandet — dock först efter den överarbetning som påkallas av att
erinringar likväl på åtskilliga punkter måste riktas mot detsamma ■—- lägges
som grund till en proposition med förslag till utbyggnad av taxeringsväsendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar taxeringssakkunnigas uppfattning att
taxeringsförfarandet måste omgestaltas så att såväl det fiskaliska intresset
som rättssäkerhetskravet blir bättre tillgodosett än hittills. En effektiv taxering
torde dessutom enligt länsstyrelsen på längre sikt gagna syftet att
uppnå skattesänkning.

I yttrandet från länsstyrelsen i Hallands län understrykes, att på lång
sikt huvudvikten av en reform måste läggas vid första instans. De där beslutade
taxeringarna blir i regel beståndande och länsstyrelsen finner därför
viktigt att ett riktigt resultat där åstadkommes. Därvid anmäler sig som
en väsentlig faktor i första hand kontrollen av näringsidkares (rörelseidkares
och jordbrukares) deklarationer. Detta och den alltmer framträdande
kompliceringen i skattelagstiftningen kräver enligt länsstyrelsens
uppfattning ett tjänstemannainslag av kvalificerad art i taxeringsarbetet.
Vidare föreligger ett starkt behov av mindre kvalificerad biträdeshjälp, åt
vilken kan uppdragas uppgifter av mera rutinartad beskaffenhet. Vad de
sakkunniga anfört kan länsstyrelsen i stort sett godtaga som en lösning av
ifrågavarande spörsmål. Länsstyrelsen vill dock förorda vissa undantag och
ändringar.

Enligt vad länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, har det i olika
sammanhang omvittnats, att taxeringsnämndernas förmåga att kritiskt bedöma
det föreliggande uppgiftsmaterialet alltsomoftast givit rum för berättigade
anmärkningar. De har, uttalar länsstyrelsen, mången gång givit prov
på bristande insikt i skatteförfattningarna. Då utvecklingen drivit det där 7—Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

hän, att blott en ringa bråkdel av det i taxeringsnämnderna handlagda
deklarationsmaterialet kan underkastas förnyad granskning å taxeringsavdelningarna,
finner länsstyrelsen, att tyngdpunkten i en taxeringsorganisation,
som icke radikalt tar sikte på taxeringsarbetets överlämnande åt
för ändamålet inrättade skatteverk, måste läggas på en effektivisering av
taxeringsarbetet i första instans.

Sveriges lantbruksförbund uttalar, att oaktat bland de sakkunniga inte ingått
någon representant för de enskilda intressena, måste som ett allmänt
omdöme om det nu framlagda förslaget framhållas, att målsättningen vid
förslagets utformning tydligtvis varit att icke allenast tillgodose de fiskala
intressena utan framför allt rättssäkerhetsintressena för de skattskyldiga.
Det framlagda förslaget måste sålunda enligt förbundets mening i sina
huvuddrag anses innebära en lösning av taxeringsprocessen, som i stort
måste hälsas med tillfredsställelse av den lojale skattskyldige.

Riksförbundet landsbygdens folk uttalar, att det framlagda förslaget synes
väl ägnat att bli föremål för lagstiftning.

I det av Sveriges juristförbund avgivna yttrandet, vilket Sveriges akademikers
centralorganisation förklarat sig stödja i förevarande del, anföres
följande.

Förbundet kan livligt instämma i taxeringssakkunnigas konstaterande att
»organisation och förfarande måste anordnas så, att såväl det fiskaliska intresset
som rättssäkerhetskraven blir bättre tillgodosedda än hittills». Bristerna
i det nuvarande taxeringsförfarandet är flera och allvarliga. En av
dessa är avsaknaden av enhetlighet vid avgörandet av taxeringsärenden i
första instans. Detta är kanske förklarligt med tanke på att ordförandeuppdragen
i taxeringsnämnderna handhavas som bisysslor av personer, som
icke alltid ha tid och möjlighet att sätta sig in i den alltmera svårbemästrade
skattelagstiftningen. En annan brist, som kanske i än högre grad är ägnad
att medföra rubbat förtroende för taxeringsmyndigheterna, ligger i det förhållandet,
att skönsmässiga taxeringar i stor omfattning åsättas utan tillräcklig
utredning och utan att den skattskyldige alltid får tillfälle att framlägga
sina synpunkter hos nämnden. Anledningen till detta missförhållande
är framför allt att söka i själva grunden till den nuvarande organisationen.
Genom den tidsnöd som karakteriserar taxeringsarbetet är det helt
enkelt omöjligt att medhinna någon mera ingående utredning med skriftväxling
eller personliga besök av de skattskyldiga.

I det framlagda förslaget har accepterats tanken på ett tvåpartsförhållande.
Detta är en av förslagets största förtjänster.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför bl. a.

Genom remissbehandlingen av 1954 års betänkande och den nu gjorda
överarbetningen hava problemställningarna ytterligare klarlagts och diskussionen
kring ämnet fördjupats. Målet är att få fram rättvisa taxeringar.
Enighet råder om att taxeringsorganisationen måste stärkas för att detta
syfte skall nås. Det synes även klart, att huvudvikten vid en reform måste
läggas så att taxeringen i första instans skall bedrivas effektivt och under
betryggande former. Vad som göres eller icke göres i taxeringsnämnden blir
mestadels bestående. Detta betyder bl. a., att den första instansen måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

förses med arbetshjälp. Arbetshjälpen bör vara tillräcklig och lämpad för
uppgiften. Att kunna förvärva och utbilda tillräckliga och lämpliga arbetskrafter
är emellertid i nuvarande arbetsmarknadsläge en vansklig uppgift,
som icke löses med ett trollslag. Det är därför viktigt att man utan dröjsmål
tar itu med uppgiften och planlägger för den kommande utvecklingen så
att rekrytering av den erforderliga nya personalen kan börja och utbildningen
kan organiseras. Att sammankoppla frågan med en framtida prövning
av hålkortsredovisningens lämplighet inom uppbördsväsendet skulle
innebära ett ytterligare uppskov med taxeringsreformen. Vidare må understrykas,
att den nya taxeringsorganisationen bör växa fram i etapper.

Föreningen Sveriges landskamrerare delar helt uppfattningen att åtgärder
erfordras för att göra taxeringen effektivare. Särskilt beträffande andra
grupper än löntagare framträder enligt föreningen behovet av en förbättrad
taxeringskontroll med tydlighet.

På grund av de brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans och
då en eventuell reform av uppbördsväsendet synes komma att dröja avsevärd
tid, vill Tjänstemännens centralorganisation inte motsätta sig, att en
ny taxeringsorganisation, i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag,
successivt uppbygges. Detta bör dock ske så att debiterings- och uppbördsverksamheten
icke störs utan i stället i möjligaste mån underlättas. Taxeringsorganisationen
finnes dock böra bli föremål för ny översyn i samband
med den omorganisation av uppbördsväsendet, som senare kan komma
i fråga. Vad som i första hand bör eftersträvas är enligt organisationens
mening ökad likställighet i fråga om skattebördornas fördelning, innebärande
en effektivare kontroll av de grupper, i fråga om vilka denna hittills
varit bristfällig. Den underdeklaration som förekommer torde icke i nämnvärd
utsträckning kunna uppdagas genom en intensifierad deklarationsgranskning
utan torde kunna spåras endast genom granskning av bokföringen
eller därmed jämförliga åtgärder. Organisationen vill därför ge
uttryck för den uppfattningen, att förstärkningen av revisionspersonalen i
utredningens förslag synes alltför blygsam i jämförelse med utbyggnaden
av taxeringsorganisationen i första instans.

Liknande synpunkter anföres av Landsorganisationen, som dock ger uttryck
för en mera kritisk inställning. I yttrandet erinras om att landsorganisationen
på senare år upprepade gånger påtalat den upprörande ojämnhet
i skattebördornas fördelning, som den bristfälliga skattekontrollen medför.
Landsorganisationen anför vidare.

Att dessa brister missgynnar löntagarna har bekräftats av ett antal statliga
utredningar. LO bär följaktligen med ett betydande intresse och stora
förväntningar motsett resultatet av 1955 års taxeringssakkunnigas arbete.

Det bör inte förnekas, att delta resultat inte till fullo infriar de förväntningar,
som man hyst på löntagarhåll. Den av de sakkunniga föreslagna
förstärkningen av taxeringsväsendet är nämligen så obetydlig och grundtanken
att endast eu skärpt kontroll av rörelseidkarnas och de juridiska personernas
deklarationer kan ge det allmänna mera väsentliga inkomsttill -

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skott, har varit i så ringa grad vägledande för de sakkunnigas arbete, att
det från löntagarsynpunkt kan synas tveksamt, huruvida förslaget överhuvudtaget
innebär något egentligt framsteg. LO har den bestämda uppfattningen,
att mycket litet står att vinna genom en intensivare granskning
av löntagarnas deklarationer, utan att kontrollens tyngdpunkt måste förläggas
till en granskning av rörelseidkarnas och företagens deklarationer.
På denna avgörande punkt måste de sakkunnigas förslag betecknas som otillfredsställande.

Riksskattenämnden erinrar om att man mot skattelagssakkunnigas
förslag till effektivare taxering från skilda håll gjort den erinringen att
detsamma icke tillräckligt sörjde för de beslutande myndigheternas självständighet
gentemot de kontrollerande organen. Det huvudintryck, det nu
framlagda förslaget ger, är, framhåller riksskattenämnden, att avvägningen
i förevarande hänseende blivit mera tillfredsställande än i det tidigare förslaget.
Enligt riksskattenämndens mening har man dock särskilt i fråga
om organisationen av den första taxeringsinstansen likväl icke uppnått en
tillfredsställande lösning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner, att man inte bör överskatta effekten
av en utbyggd och förbättrad taxeringsorganisation. Länsstyrelsen anser,
att behovet av en så kostnadskrävande organisation som den föreslagna
måste vägas mot den med tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkterna
riktigare och effektivare taxering, som genom den föreslagna organisationen
skulle vara att förvänta.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen inte kan tillstyrka
att det framlagda förslaget till taxeringsförordning utan ingående
överarbetning lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län delar helt de sakkunnigas uppfattning
om nödvändigheten av att uppnå bättre taxeringsresultat men är ej övertygad
om, att målet bäst nås genom nu föreslagna åtgärder.

En genomgång av det föreliggande förslaget ger enligt överståthållarämbetet
vid handen att de sakkunniga icke synes ha beaktat de speciella
förhållandena beträffande Stockholm. För ett ställningstagande till de
problem, som för Stockholms del uppkommer när det gäller att taga ställning
till de sakkunnigas organisationsförslag, finner ämbetet en närmare
utredning vara erforderlig. På grund härav nödgas ämbetet avstyrka det
framlagda förslaget till ändrad taxeringsorganisation såvitt angår Stockholm
och hemställa att taxeringsorganisationen i huvudstaden göres till föremål
för särskild utredning.

Svenska landskommunernas förbund yttrar.

Syftet att åstadkomma en effektivare taxering med beaktande av medborgarnas
krav på rättssäkerhet är angeläget. Samtidigt bör man emellertid,
såsom i betänkandet också anmärkts, hålla i minne, att organisationsproblemet
till en avsevärd del utgör en avvägningsfråga, där det gäller att
väga vad som genom en förbättrad organisation kan ernås i form av ökade
skatteintäkter samt riktigare och jämnare taxeringar mot en mer omfat -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tande och kostnadskrävande administration, ökade kostnader för en ny
taxeringsorganisation, som tillgodoser detta syfte, böra alltså icke få verka
avskräckande om de äro av behovet påkallade och icke kunna genom ändamålsenligare
åtgärder undvikas. Styrelsen har emellertid icke kunnat helt
övertygas om behovet av en utbyggnad av taxeringsorganisationen av den
omfattning, som ett realiserande av de sakkunnigas förslag skulle innebära,
såväl i fråga om den lokala taxeringsorganisationen som beträffande
topporganisationen.

Näringslivets skattedelegation gör vissa kritiska uttalanden under påpekande
bland annat, att de sakkunniga inte redovisat några överläggningar
med representanter för de skattskyldiga. De föreliggande problemen är
enligt delegationens uppfattning ingalunda av sådan beskaffenhet, att de
bör behandlas som om de huvudsakligen var av intresse för de till taxeringsväsendet
fast knutna tjänstemännen. Det är, säger delegationen, för
de skattskyldiga, som dessa problem främst är av intresse.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund, som dock
framhåller, att det av de sakkunniga framlagda förslaget har vissa förtjänster,
och att förbundet på flera punkter ansluter sig till detsamma. I
vissa frågor, delvis av principiell natur, kan förbundet emellertid icke biträda
det resultat, till vilket de sakkunniga kommit.

I samma riktning uttalar sig Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, vilken sistnämnda organisation understryker,
att förslaget innefattar mycket av värde från rättssäkerhetssynpunkt
men också uppvisar allvarliga brister beträffande taxeringsarbetets
bedrivande i första instans och på taxeringssektionerna.

Departementschefen

Vid 1955 års riksdag genomfördes betydelsefulla ändringar i taxeringsförordningen.
Denna lagstiftning innebar en första etapp i arbetet på en större
taxeringsreform. Initiativet till reformarbetet har tagits av 1950 års
riksdag genom en skrivelse till Kungl. Maj :t. En första utredning har
verkställts av 1950 års skattelagssakkunniga, och deras förslag låg till
grund för fjolårets riksdagsbeslut. Utredningsarbetet har sedermera fullföljts
av taxeringssakkunniga, främst i fråga om organisationen samt förfarandet
hos taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna.

Behovet av reformer inom taxeringsväsendet blev ingående belyst i samband
med fjolårets riksdagsbeslut. Det konstaterades därvid att taxeringsorganisationen
och taxeringsförfarandet i viktiga hänseenden är föråldrade
och inte motsvarar de krav som nu måste ställas.

Brister har i första hand framträtt i fråga om taxeringskontrollen. Stora
belopp undandras årligen taxering, och ett betydande antal skattskyldiga
har år efter år opåtalt kunnat undgå att betala skatt för sin verkliga in -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

komst och förmögenhet. För dem som fullt ut erlagt skatt för sina inkomster,
främst de stora löntagargrupperna, har detta känts som en orättvisa.
Att en effektivare taxeringsorganisation åstadkommes är således inte bara
ett ekonomiskt intresse för stat och kommun utan även ett rättvisekrav
från stora medborgargrupper. Det står också klart, att möjligheterna att
företaga skattesänkningar är i hög grad beroende av att förefintligt skatteunderlag
kan utnyttjas.

Men även frågan om rättsskyddet för den enskilde kräver uppmärksamhet
i detta sammanhang. Taxeringsförfarandet berör snart sagt varje medborgare,
och skattetvisterna rör sig ofta om avsevärda belopp, bedömt rent
faktiskt eller i förhållande till den enskildes ekonomiska ställning. Taxeringsförordningen
har blivit en av våra viktigaste processuella författningar.
Det är då också ett självklart krav att skattetvisterna kan avgöras så
säkert och snabbt som möjligt är, samt under former, som skapar förtroende
hos allmänheten. Det står numera klart att taxeringsförfarandet
inte i allo motsvarar dessa krav.

Vid diskussioner kring taxeringsförfarandet har önskemålen om effektivitet
i taxeringsarbetet och kraven på rättsskydd för de skattskyldiga ofta
behandlats som mot varandra stridande intressen. I propositionen nr 160
till 1955 års riksdag belystes denna fråga närmare. Vad därvid uttalades
kan sammanfattas så, att effektivitet och rättssäkerhet ingalunda är oförenliga
begrepp, även om det i vissa hänseenden, t. ex. vid avgränsningen av
taxeringsmyndigheternas utredningsbefogenheter, kan bli nödvändigt att
göra en avvägning mellan olika intressen. Att önskemålen om en effektivare
taxering i sig innesluter ett viktigt rättvisekrav har nyss antytts. På det hela
taget sammanfaller intressena av effektivitet och rättssäkerhet. Det gäller
ytterst att åstadkomma rättvisa inte bara för den enskilde skattskyldige
utan även de skattskyldiga emellan.

Genom de 1955 beslutade reformerna har taxeringsmyndigheterna fått
ett mera omfattande material än tidigare till sitt förfogande för taxeringskontroll
och deras undersökningsbefogenheter har vidgats. Uppgiften är
nu att skapa en organisation, som har bättre möjligheter att utnyttja de
ökade kontrollmöjligheterna, samt att utforma organisationen och förfarandet
på sådant sätt att rättssäkerhetssynpunkterna blir bättre tillgodosedda
än hittills.

De förslag som framlagts av taxeringssakkunniga visar, att det är möjligt
att åstadkomma en taxeringsorganisation och ett taxeringsförfarande
som på en gång innebär ökad effektivitet och en förstärkning av rättsskyddet.
En oundgänglig förutsättning härför är emellertid att taxeringsväsendet
tillföres större personalresurser. Det tekniska arbetet, inte minst taxeringskontrollen,
kräver i ökad omfattning insatser av väl skolad personal
som kan ägna erforderlig tid åt arbetet. Detta kan ske utan att man rubbar

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

den för vårt taxeringsväsende grundläggande principen att beslutanderätten
om taxeringarna i första hand skall utövas av nämnder, vilkas ledamöter är
förtroendevalda eller eljest kan sägas företräda de skattskyldiga. Men det
torde vara en oundgänglig förutsättning för att nämndernas dömande verksamhet
skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt att tekniskt biträde
lämnas dem i större utsträckning än hittills.

Om de principiella utgångspunkter som här angivits torde numera i huvudsak
råda enighet. Detta hindrar emellertid inte att man kan hysa delade
meningar om hur de organisatoriska frågorna bäst skall lösas.

Taxeringssakkunnigas förslag har i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande,
och åtskilliga av deras förslag har fått starkt stöd vid remissbehandlingen.
I flera yttranden riktas emellertid mot förslaget den allmänna invändningen
att det inte i tillräcklig grad tillgodoser önskemålen om en effektivare
granskning av de svårkontrollerade inkomsttagarna. Enligt min mening
kan denna invändning inte frånkännas visst fog. De sakkunnigas förslag
om en fullt utbyggd tjänstemannaorganisation i första instans är visserligen
principiellt tilltalande, och sett på längre sikt torde en sådan organisation
måhända få övervägas. Den utbyggnadsplan som framlagts i betänkandet
ger emellertid först efter flera år en tillfredsställande granskning
av hela området för de svårkontrollerade deklarationerna. Behovet av
förbättringar på detta område är så starkt framträdande, att det enligt min
uppfattning bör tillerkännas prioritet. Detta ställningstagande föranleder,
såsom närmare skall utvecklas i det följande, vissa ändringar i de sakkunnigas
förslag.

I några yttranden har uttalats farhågor för att en tjänstemannaorganisation
enligt de i sakkunnigförslaget uppdragna riktlinjerna skulle kunna
innebära ett tillbakaträngande av lekmännens inflytande. Jag kan inte dela
denna uppfattning. De sakkunniga har starkt understrukit, att beslutanderätten
alltjämt skall tillkomma nämndernas ledamöter och att tjänstemännens
uppgift enbart blir att biträda nämnderna. Jag anser emellertid att lekmännens
medverkan är så betydelsefull, att några missförstånd på denna
punkt inte bör få uppstå. I det följande kommer jag därför att förorda vissa
jämkningar i sakkunnigförslaget med syfte att starkare framhäva lekmannaledamöternas
ansvar.

Med de ändringar som här antytts är jag beredd att i huvudsak tillstyrka
taxeringssakkunnigas organisationsförslag samt att förorda att det vid betänkandet
fogade förslaget till ny taxeringsförordning lägges till grund för
lagstiftning. Jag vill tillägga, att om vad jag i det följande avser att förorda
blir godtaget, åtskilliga spörsmål om lönegradsplaceringar in. in. dylikt
kommer att aktualiseras. Härtill är jag inte beredd att nu taga slutlig
ställning. Hithörande frågor torde få anmälas vid ett senare tillfälle, lämpligen
i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1957/58.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

III. Taxeringsarbetet i första instans

Taxeringssakkunniga

Allmänna synpunkter

Under rubriken allmänna synpunkter har de sakkunniga till en början
behandlat den vid remissbehandlingen av skattelagssakkunnigas förslag av
åtskilliga remissinstanser uppdragna frågan om inte en taxeringsreform
borde uppskjutas med tanke på de försök, som pågår i statens organisationsnämnds
regi att utnyttja hålkortsmaskiner för längdföring och debitering.

Enligt inhämtade upplysningar avser den pågående undersökningen att
utröna möjligheterna att införa hålkortssystem såväl inom folkbokföringsväsendet
som inom uppbördsväsendet. I förra avseendet skall hålkortsregistren
omfatta kyrkobokförda personer, sådana fysiska personer som beskattas
i annan kommun än hemortskommunen, sådana juridiska personer
som skall beskattas samt fastigheter. Dessa register avses skola ersätta de
nuvarande tryckande registren. Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet
skall bygga på folkbokföringens hålkortsregister. Med hjälp av för olika
arbetsuppgifter framställda hålkort eller av hålkort, tillhörande folkbokföringsväsendet,
skall åtskilliga arbetsuppgifter, avseende uträkning, debitering
och redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande skatt kunna
utföras maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder avses skola framställas
maskinellt på grundval av hålkorten.

Försöksverksamhet pågår f. n. inom ett fögderi. Förslag rörande spörsmålets
tekniska lösning kan väntas föreligga i slutet av 1956. Enligt de sakkunniga
torde därefter frågan om införande av hålkortssystem få bli föremål
för utredning genom särskilda sakkunniga varför det överslagsvis kan
beräknas att den planerade ändringen kan komma till stånd först i början
av 1960-talet. En sammankoppling av frågan om taxeringsorganisationen
härmed skulle medföra att den avsedda utbyggnaden av denna skulle
kunna ta sin början först vid nämnda tid. Då emellertid på grund av allvarliga
brister en genomgripande omorganisation av taxeringsväsendet omedelbart
syntes aktuell och det av de hittills utförda undersökningarna ännu inte
kunde avgöras om hålkortssystemet kunde komma till stånd, har de sakkunniga
inte ansett det föreligga skäl att med hänsyn till de berörda planerna
underlåta att vidtaga den omorganisation av taxeringsväsendet, som ur
andra synpunkter kan vara önskvärd. Skulle planerna på hålkortssystem för
uppbördsväsendet komma att genomföras, är det inte uteslutet att taxeringsorganisationen
bör bli föremål för ny översyn i samband med den omorganisation
av uppbördsväsendet, som då kan komma i fråga.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga har vidare anfört att de vid fullgörande av sitt uppdrag
sökt taga hänsyn till det sammanhang som råder mellan taxering och uppbörd
så att debiterings- och uppbördsverksamheten inte skall störas utan
tvärtom i möjligaste mån underlättas.

De riktlinjer efter vilka arbetet bedrivits framgår av följande uttalanden
i betänkandet.

De brister, som vidlåder taxeringsarbetet i första instans, visar sig som
skattelagssakkunniga framhållit framför allt däri att stora inkomst- och
förmögenhetsbelopp undgår taxering och att statens fiskaliska intressen
sålunda inte behörigen tillvaratages. Det bör emellertid betonas, att bristerna
även är till förfång för de skattskyldiga. Hit hör t. ex. omotiverade
skönstaxeringar, avvikelser från självdeklarationer utan tillräcklig utredning
m. m. Sådana brister vållar onödig irritation och medför besvär och
kostnader för den skattskyldige, som tvingas överklaga taxeringen. Vad nu
sagts ger vid handen att organisation och förfarande måste anordnas så
att såväl det fiskaliska intresset som rättssäkerhetskravet blir bättre tillgodosedda
än hittills.

Skattelagssakkunniga har vidare visat att en betydande underdeklaration
förekommer. Erfarenheten visar, att effektivt arbetande taxeringsmän kan
framtaga stora odeklarerade belopp. Redan tillvaron av en effektiv organisation
bör vara ägnad att förbättra deklarationsuppgifterna. Denna indirekta
verkan är inte den minst viktiga. Att åter åstadkomma en organisation
av sådan kvalitet och omfattning att underdeklaration skulle på det
hela taget försvinna torde vara utsiktslöst. Man torde kunna utgå från att
ju mer marginalen för underdeklaration inskränkes genom en effektivare
organisation desto svårare och dyrbarare blir det att ytterligare inskränka
på det utrymme för underdeklaration, som alltjämt kvarstår. Både statens
ekonomiska intresse och den enskildes krav på rättssäkerhet medför emellertid
att man icke bör alltför mycket tveka inför de ökade kostnader en ny
taxeringsorganisation kan komma att medföra. Samtidigt bör emellertid
hållas i minne att organisationsproblemet till en avsevärd del utgör en
avvägningsfråga, där det gäller att väga vad som genom en förbättrad organisation
lcan ernås i form av ökade skatteintäkter samt riktigare och jämnare
taxeringar mot en mer omfattande och kostnadskrävande administration.

Taxeringsorganisationen i första instans

Till frågan om s. k. tjänstemannataxering har framhållits att enighet
råder om behovet av en förstärkning av taxeringsorganisationen i första
instans. Skattelagssakkunniga hade också — under hänvisning till att
grundläggande svagheter i det nuvarande systemet var att arbetet i första
instans konstruerats som en bisyssla och att denna bisyssla i betydande
omfattning måst anförtros personer utan tillräcklig utbildning för uppgiften
— föreslagit att arbetet skulle överflyttas på eu kår av heltidsanställda
tjänstemän.

En stor majoritet bland remissinstanserna hade tillstyrkt förslaget härutinnan
eller lämnat det utan erinran, medan eu grupp förordat att den

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nuvarande organisationen skulle bibehållas med den förstärkningen att till
underlättande av ordförandenas och kronoombudens arbete skulle tillhandahållas
biträdeshjälp för rutinarbete och kvalificerad hjälp för granskning
av mer invecklade taxeringsfall.

Taxeringssakkunniga — som i detta sammanhang hänvisat till att föredragande
departementschefen i direktiven givit ett mycket klart uttryck för
den uppfattningen, att lösningen av frågan om en förbättrad taxeringsorganisation
i första instans måste vinnas genom någon form av tjänstemannataxering
— har även för sin del funnit övervägande skäl tala härför. De
sakkunniga anför.

Det ekonomiska livets och skattelagstiftningens tilltagande komplicering
är sådan, att granskningsuppgifterna och det tekniska arbete, som fordras
för taxeringen, icke längre torde tillfredsställande kunna behärskas av personer,
som — ofta utan särskild utbildning — sysslar härmed endast en
kortare tid av året. Bristande kunskap och träning medför förluster för det
allmänna och icke sällan rättsförluster för de skattskyldiga. Enbart en förlängning
av tiden för taxeringsarbetet synes icke tillräcklig för att bota de
här anmärkta bristerna; en sådan åtgärd kan knappast ersätta vad som
brister i kunskap och teknisk rutin.

Den biträdeshjälp för rutinarbeten, som, därest den nuvarande organisationen
skulle bibehållas, behöver tillhandahållas ordförandena, synes förutsätta
inrättande av en särskild kår av heltidsanställda biträden. De göromål
det här är fråga om, t. ex. längdföring, är av sådan art att de fordrar en
insikt och träning, som knappast kan föreligga hos tillfälligt anställd personal.
Kvalificerad hjälp för svårare taxeringsfall är redan nu avsedd att
lämnas av de nuvarande taxeringskonsulenterna. Trots detta förekommer
de av skattelagssakkunniga påtalade bristerna i taxeringsarbetet. Det kan
därför ifrågasättas om inte ett bibehållande av den nuvarande organisationen
förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare taxeringsfallen.
Om man emellertid även med bibehållande av den nuvarande organisationen
skulle tvingas anställa tjänstemän för såväl rutinarbete som granskningsuppgifter
synes det mest rationellt att på en gång ta steget fullt ut och
införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening.

En omständighet som särskilt talar för anställande av tjänstemän för
både gransknings- och rutinuppgifter är ordförandens ställning i den nuvarande
organisationen. Välbekant torde vara att kronoombudsinstitutionen
icke fungerar på sätt ursprungligen avsetts. I själva verket torde kronoombudet
regelmässigt endast intaga ställningen av biträde åt ordföranden. Ordföranden
uppbär sålunda även de funktioner, som avsetts skola tillkomma
kronoombudet bl. a. den att tillvarataga det allmännas intresse. Detta jämte
den omständigheten att ordföranden merendels själv utför undersökningsoch
kontrollarbetet torde i viss omfattning ha medfört att allmänhetens tilltro
till ordförandens och nämndens opartiskhet på ett betänkligt sätt rubbats
och en radikal förändring av ordförandens ställning synes därför nödvändig.

Om en förlängning av tiden för taxeringsarbetet skall kunna ske, måste
iakttagas att prövningsnämndens arbete inte förhindras eller fördröjes. Vid
en förlängning av tiden får man utgå från att arbetet med samma års taxering
skall fortgå samtidigt i båda instanserna. För att detta skall bliva möj -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ligt fordras en noggrann ordning och reda i fråga om det expeditionella i
första instans och vidare är det nödvändigt, att en ganska stark central
ledning av taxeringsarbetet inom länet kan göra sig gällande. Detta torde
endast kunna uppnås om tjänstemannataxering införes.

Under de senare åren har allmänt framhållits svårigheterna att rekrytera
ordföranden och kronoombud. Även om den nuvarande organisationen förstärkes
med biträden och viss kvalificerad hjälp ställes till förfogande synes
uppdragen fortfarande komma att vara tyngande, besvärliga och framför
allt på grund av ordförandens dubbelställning obehagliga. Man synes därför
kunna förutsätta, att rekryteringssvårigheterna alltjämt skulle bestå.

I detta sammanhang har starkt betonats att med tjänstemannataxering
inte avses annat än att utredning och expeditionellt arbete skall utföras av
tjänstemän. Beslutanderätten bör alltjämt ligga hos taxeringsnämnder med
förtroendevalda ledamöter. De sakkunniga anser att en tjänstemannataxering
i denna bemärkelse är ägnad att snarare öka än minska dessa ledamöters
inflytande.

I taxeringsnämndernas organisation och sammansättning har inte föreslagits
andra ändringar än sådana som följer av förslaget om införande av
tjänstemannataxering. Då den tjänsteman, som skall biträda taxeringsnämnden,
bl. a. får till uppgift att bevaka det allmännas intresse, skall uppdragen
som kronoombud falla bort liksom också de nuvarande uppdragen
som taxeringskonsulenter. I fråga om ordföranden anföres.

Ordförande i taxeringsnämnden bör utses på samma sätt och efter samma
grunder som hittills. Då i taxeringsnämndens arbete kommer att deltaga
en taxeringsintendenten underställd befattningshavare synes det knappast
lämpligt att till ordförande utse annan vid länsstyrelsens taxeringssektion
anställd tjänsteman. Detta kunde nämligen ge sken av att taxeringen fastställdes
av dessa båda tjänstemän och kanske också i realiteten verka minskande
på nämndens inflytande. Principen bör med andra ord vara att till
ordförande utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad person,
som inte har att i sin ordinarie verksamhet syssla med taxeringsarbete. Att
vi inte velat direkt inskriva en regel härom i taxeringsförordningen sammanhänger
med att undantagsvis och alldeles särskilt under ett övergångsskede
länsstyrelserna bör ha möjlighet att mera fritt utse ordförande i
taxeringsnämnd.

Då — som nedan framhålles — ordförandens uppgifter kommer att reduceras
högst väsentligt, bör det för uppdraget utgående arvodet avvägas med
hänsyn härtill. Den nuvarande synnerligen invecklade och arbetskrävande
metoden att fastställa arvodena hör avskaffas. Arvodena föreslås skola utgå
med för varje distrikt av länsstyrelsen för perioder om fem år fastställt
belopp.

Då arbetsuppgifterna, som avses för de föreslagna tjänstemännen, omfattar
både enkla rutinuppgifter och högt kvalificerade uppgifter, har föreslagits
att organisationen skall omfatta dels mera kvalificerade tjänster,
taxeringsassistenter och förste taxeringsassistenter, dels biträden åt dessa.

Taxeringsassistenterna, i löneställning likställda med icke-ordinarie lands -

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kanslister, skall huvudsakligen inom de lokala taxeringsnämnderna handha
gransknings- och utredningsarbetet ävensom föredragningen av ärendena,
medan motsvarande uppgifter inom de särskilda taxeringsnämnderna för
taxering av juridiska personer skall uppdragas åt förste taxeringsassistenter
i 27 lönegraden. Dessa tjänstemän skall biträda taxeringsnämnderna och
såtillvida vara underställda dem som de — där ordföranden eller nämnden
finner ytterligare utredning eller åtgärder i visst taxeringsärende nödvändiga
— i princip skall vara skyldiga att införskaffa den ytterligare utredningen
eller vidtaga de ifrågasatta åtgärderna. Däremot avses icke att dessa
tjänstemän skall vara ledamöter av nämnderna. De skall i organisatoriskt
hänseende som länsstyrelsetjänstemän närmast sortera under taxeringsintendenterna
och bör därför rimligen inte få deltaga i besluten om taxering.
I samma riktning verkar det av skattelagssakkunniga framhållna skälet
att härigenom undvikes att de personer, som verkställer utredningar,
också skulle ha att slutligt bedöma dem. Däremot skall de tilläggas rätt
och skyldighet att i sådana fall, då av dem framlagda förslag till taxering
inte följts, i nämndens protokoll anteckna detta.

Taxeringsassistenterna, förste taxeringsassistenterna och de biträden,
som skall tillhandagå de senare, skall alltså som länsstyrelsetjänstemän
närmast sortera under taxeringsintendenten.

De biträden däremot, som skall tillhandagå taxeringsassistenterna, har
ansetts böra tillhöra de lokala skattemyndigheternas biträdespersonal.
Denna anordning har — utom på den lokala placeringen av taxeringsorganisationen
i första instans, för vilken i det följande skall närmare redogöras
— grundats på följande överväganden.

Anda sedan den nya fögderiindelningen tillkom år 1946 har ett av de
svårare problemen då det gällt att beräkna behovet av arbetskraft för de
lokala skattemyndigheterna varit att dessa myndigheters arbetsbörda varit
mycket ojämnt fördelad över året. Efter en betydande anhopning av göromål
under senare halvåret, som varar till dess preliminärdebetsedlarna
expedierats i slutet av februari, inträder på häradsskrivarkontoren i mars
en period, kännetecknad av relativt liten arbetsbörda. Först i slutet av
maj, då de nya taxeringslängderna inkommer från taxeringsnämndsordförandena,
stegras arbetsbördan ånyo. Härtill har hänsyn tagits vid bestämmandet
av antalet biträdestjänster på varje fögderi. Antalet har helt
naturligt inte kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under de perioder
arbetsbördan är störst, ty detta skulle medfört överorganisation under
de tider arbetsbördan är mindre, men å andra sidan har antalet heller icke
kunnat bestämmas efter arbetskraftsbehovet under den relativt korta del av
året då detta varit fallet. Följden har blivit att under perioden mars—maj
föreligger en viss arbetskraftsreserv å fögderierna medan ett behov av tillfällig
arbetskraft yppar sig framför allt under senare halvåret. Förhållandet
har observerats av landskamreraren Alarik Wigert i hans den 17 de -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

cember 1952 avlämnade promemoria angående fögderiindelningen och
häradsskrivarkontorens organisation. I promemorian framkastades att denna
arbetskraftsreserv skulle — till fördel för såväl häradsskrivarorganisationen
som taxeringsväsendet —- kunna under vårmånaderna utnyttjas för
rutinuppgifter i taxeringsår!]etet.

Även med den konstruktion av taxeringsorganisationen i första instans,
som av taxeringssakkunniga förordas, bör rimligen de hos häradsskrivarna
redan anställda biträdena tas i anspråk för taxeringsarbetet i den mån så
kan ske. Det förhåller sig också så att den kvantitet av biträdesarbete, som
måste utföras innan deklarationerna kan övertagas av taxeringsassistenten
för granskning, är väl så stor som den som återstår sedan taxeringen fastställts.
Vidare är det ytterst viktigt att det förberedande biträdesarbetet
utföres så snabbt som möjligt så att det egentliga granskningsarbetet kan
komma igång. Behovet av arbetskraft i biträdesställning torde därför vara
störst i början av taxeringsperioden. Under den senare delen av taxeringsperioden
— som av det följande framgår föreslås en förlängning av denna
till den 1 oktober — minskar efter hand behovet av sådan arbetskraft.
Efter den 1 oktober kommer biträdena att behöva anlitas endast i ganska
ringa utsträckning för efterarbete.

Häradsskrivarorganisationen bör alltså förstärkas med det antal biträden
som motsvarar behovet för taxeringsarbetet. Samtidigt skulle häradsskrivaren
åläggas att tillhandahålla taxeringsassistenten behövligt antal
biträden för taxeringsarbetet. Under den tid dessa biträden sysslar med
sådant arbete skulle de stå under ledning av vederbörande taxeringsassistent.
På detta sätt kommer de nyanställda biträdena in i en redan existerande
biträdeskår med normala befordringsmöjligheter. Även om de arbetsuppgifter,
som avses skola tillkomma taxeringsbiträdena, i regel är
ganska enkla förekommer likväl däribland sådana av högre kvalitet. Genom
anslutningen till den större organisationen möter inte något hinder att för
sådana uppgifter avdela biträden av högre grad än kontorsbiträden.

De sakkunniga har uttalat att vissa möjligheter till konflikter rymmes
inom en sådan organisation. Det framhålles emellertid samtidigt, att eftersom
både häradsskrivare och taxeringsassistenter ytterst lyder under länsstyrelsen
och de båda tjänstemännen var för sig ur sina särskilda synpunkter
har intresse av att taxeringsarbetet bedrives snabbt och riktigt,
skall konfliktsituationer endast undantagsvis behöva uppkomma. Något
allvarligt hinder mot anordningen anses inte möta på denna grund.

Orsakerna till alt de sakkunniga icke velat underställa taxeringsassistenterna
häradsskrivarna har redovisats på följande sätt.

Anledningen härtill är alt det måste anses vara av största vikt alt taxeringsassistenterna
sorterar under taxeringssektionen och står under taxeringsintendentens
ledning. Taxeringsassistenterna måste av taxeringsinten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

denten kunna åläggas att i sitt gransknings- och utredningsarbete följa
intendentens direktiv. Detta är en ofrånkomlig förutsättning för enhetlighet
och effektivitet; taxeringsintendenten är ju även den som, under landshövdingen,
har att svara för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande
inom länet. Härtill kommer följande. Häradsskrivare sorterar närmast
under uppbördssektionen och därigenom under landskamreraren. Med hänsyn
till angelägenheten av att fastlägga prövningsnämndens ställning såsom
en verklig prövningsinstans med en objektivitet, som inte av de skattskyldiga
kan ifrågasättas, vore det föga önskvärt med en ordning enligt,
vilken taxeringsassistenterna i sin utredande verksamhet ytterst sorterade
under prövningsnämndens ordförande.

Det bör vidare uppmärksammas att den organisation för taxeringsarbetets
som nu föreslås, skall gälla jämväl för städerna med egen uppbördsförvaltning.
I dessa städer har hittills åtskilligt av det arbete, som nu avses skola
ombesörjas av biträden, verkställts av personal vid uppbördsverken. Den.
omfattning, vari detta sker, varierar för de olika städerna. Vi tillåter oss
i detta hänseende hänvisa till vad landskamreraren Harald Whitefield anfört
i sin den 31 januari 1949 avlämnade utredning med förslag angående
rätt för kommun att träffa särskilda anstalter för taxeringsarbetet (stencilerad,
s. 53 ff). Det synes oklokt att rubba på denna redan existerande
biträdesorganisation. Å andra sidan bör även i dessa städer de granskande
tjänstemännen — taxeringsassistenterna — vara statstjänstemän; detta ligger
också i linje med att kostnaderna för ersättningar åt taxeringsnämndsordförande
och kronoombud även i de berörda städerna hittills bestritts av
statsverket.

Vid överväganden om var taxeringsassistenterna skall placeras — vid
länsstyrelserna eller de lokala skattemyndigheterna — har de sakkunniga,
som framgår av det förut sagda, funnit övervägande skäl tala för att huvuddelen
av organisationen knytes till de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga
har sålunda föreslagit att taxeringsassistenterna och deras biträden
skall placeras vid dessa myndigheter och förste taxeringsassistenterna
och deras biträden vid länsstyrelserna.

För en placering hos de lokala skattemyndigheterna talar enligt de sakkunniga
huvudsakligen följande skäl. I granskningsarbetet blir den nya
personalen beroende eller betjänt av tillgång till mantals- och taxeringslängder,
som finnes tillgängliga såväl på länsstyrelsen som hos de lokala
skattemyndigheterna, men dessutom av deklarationer för preliminär taxering,
arbetsgivarregister, lagfartsfbeteckningar, debiteringslängder, jordregisterutdrag
m. fl. handlingar, vilka endast finnes hos den lokala skattemyndigheten.
Tidsödande resor till och från sammanträden behöver inte
förekomma, därest assistenten är placerad vid den lokala skattemyndigheten
och har sin bostad i orten. Man torde kunna utgå från att sammanträdena

i vart fall såvitt det gäller södra och mellersta Sverige — regelmässigt
kan hållas på den lokala skattemyndighetens kontor.

En placering i orten medför därjämte att kommunikationen med de skatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skyldiga i hög grad underlättas. Detta är till förmån såväl för taxeringsassistenten
som —- i måhända ännu högre grad — för de skattskyldiga.
De sakkunniga uttalar, att ett lyckligt genomförande av en ny taxeringsorganisation
förutsätter en decentralisering.

Ytterligare skäl talar enligt de sakkunniga för en placering hos de lokala
skattemyndigheterna.

Taxeringsassistentens utredningsarbete måste i hög grad underlättas då
han lättare kommer att ha tillgång till de vanliga upplysningskällorna såsom
arbetsgivare och indrivningsmyndigheter. Vidare kan han utan svårighet
förvärva den orts- och personkännedom, som åtminstone i landsbygdsdistrikt
är en förutsättning för en riktig taxering. Genom placeringen hos
en redan i ortens förhållanden insatt tjänsteman kan man förvänta att taxeringsassistenten
icke ens i början av sin tjänstgöring behöver stå främmande
för dessa.

Placeringen vid de lokala skattemyndigheterna torde därjämte enligt de
sakkunnigas uppfattning medföra att lokalfrågan lättare kan lösas. I många
fall torde de lokala skattemyndigheterna redan disponera över utrymmen,
som medger inplacering av det antal tjänstemän varom här är fråga. Där
så inte är fallet får ökat utrymme tillföras de lokala skattemyndigheterna;
detta torde vara mindre svårt än att genomföra den mycket väsentliga
ökning av länsstyrelsernas lokalutrymmen, som det andra alternativet förutsätter.
De sakkunniga erinrar om att den övergångstid, under vilken organisationen
är avsedd att genomföras, medför att hela lokalfrågan inte omedelbart
måste lösas.

Införes metoden att debitera skatt med hålkortsmaskin, räknar de sakkunniga
med att de lokala skattemyndigheterna alltjämt blir behövliga.
De sakkunniga påpekar att dessa myndigheter därigenom skulle befrias
från en mycket stor del av sina nuvarande uppgifter. Fråga kan därför
uppkomma om att tillägga dem nya arbetsuppgifter. Även mot denna bakgrund
anser de sakkunniga den föreslagna placeringen särskilt motiverad.

De skäl som anförts för en placering av taxeringsassistenterna vid de
lokala skattemyndigheterna har enligt de sakkunniga — då det gäller förste
taxeringsassistenterna, vilka huvudsakligen skall sysselsättas med taxering
av juridiska personer — inte samma betydelse. Härom anföres.

Orts- och personkännedomen har härvid icke samma värde; inte heller
de i det föregående omnämnda handlingarna angående preliminärskatten
m. in. Däremot finnes på länsstyrelsen tillgång till t. ex. föreningsregistret.
Ofta förhåller det sig så att huvudparten av bolagen har sitt säte i residensstaden
och eu placering där av de tjänstemän som sysslar med taxering
i första instans av bolag ter sig ur den synpunkten naturlig. Vidare uppkommer
härvid ej sällan problem, för vilkas lösning den vid taxeringssektionen
förefintliga sakkunskapen kan behöva anlitas. Vid länsstyrelserna
förvaras också de juridiska personernas deklarationer för tidigare år. Det

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

förekommer t. ex. i samband med avskrivningsfrågor att deklarationer för
åtskilliga år tillbaka måste genomgås.

Det behövliga antalet taxeringsassistenter har av de sakkunniga endast
överslagsvis kunnat heräknas. Till utgångspunkt har därvid tagits att en
taxeringsassistent genomsnittligt borde kunna medhinna granskning av

8—10 000 deklarationer. Härvid förutsätter de sakkunniga att en månad
av taxeringsperioden kan komma att bortfalla på grund av semester och
sjukdom samt att taxeringsdistrikten, som i storlek varierar ganska avsevärt,
kommer att omfatta 2—3 000 deklarationer och endast i undantagsfall
göres mindre.

Under dessa förutsättningar och med hänsyn till att antalet självdeklarationer
rör sig omkring 4 250 000 beräknas 500 taxeringsassistenter erfordras.
Härav skulle 30 vara förste taxeringsassistenter.

Med hänsyn till de omfattande uppgifter som enligt förslaget skall åvila
biträdena har de sakkunniga inte ansett sig kunna räkna med mindre antal
än 500 d. v. s. ett biträde per assistent.

Ledningen och övervakningen av tjänstemännen i första instans skall
enligt förslaget åvila taxeringsintendenten, som härvid skall äga uppdraga
den omedelbara övervakningen åt taxeringsinspektörer — såvitt avser
taxeringsassistenterna — och länsrevisorn — såvitt avser förste taxeringsassistenterna.
För att fullfölja sina uppgifter härutinnan och för taxeringsnämndernas
information t. ex. i fråga om ny skattelagstiftning skall
taxeringsintendenten eller av honom förordnade tjänstemän äga rätt att
närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden.

Då det knappast synes möjligt att på en gång rekrytera hela antalet
taxeringsassistenter föreslås i betänkandet att organisationen skall utbyggas
under en tid av fem år med början taxeringsåret 1958. I ett medelstort
län skulle då behöva anställas 2—3 taxeringsassistenter årligen. Om
u^byggnaden anför de sakkunniga vidare.

Utbildning av den årgång taxeringsassistenter som skall träda i funktion
taxeringsåret 1958 synes kunna påbörjas på hösten 1957. Möjligt är dock
att rekryteringen till en början får ske ur redan utbildad personal, landskanslister,
andra befattningshavare vid länsstyrelserna eller häradsskrivarkontoren
och där så kan finnas möjligt bland de nuvarande taxeringsnämndsordförandena
och kronoombuden.

De först tillsatta taxeringsassistenterna bör placeras på relativt enkla
distrikt för att där prövas. Längre fram och i samband med att en ny årgång
tillkommer bör de tidigare anställda flyttas till något svårare distrikt,
varvid de nytillkomna får övertaga de enklare distrikten o. s. v.

Att den törsta, något erfarna argången insättes på enklare distrikt är
motiverat av att de ifrågavarande tjänstemännen kommer att utföra ett
nydaningsarbete, då den nya ordningen första gången genomföres. Där -

113

Kangl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

jämte vinnes att de minst rutinerade av de nuvarande ordförandena, som
regelmässigt innehar uppdrag i de enklare distrikten, först kommer in
under den nya ordningen. Genomföres principen konsekvent så att det
femte året assistenter "tillsättes i de besvärligaste distrikten blir följden
också att de kunnigaste taxeringsmännen inom den nuvarande organisationen
kommer att längst bibehållas vid sina uppdrag. För de alldeles nyutbildade
taxeringsassistenterna vinnes slutligen att de kan förvärva erfarenhet
i de enklare distrikten först för att därefter successivt övergå till
allt svårare uppgifter.

Det betonas att mycken uppmärksamhet måste ägnas organisationen
under utbyggnadstiden. Bl. a. anföres.

Framför allt är det nödvändigt att på ett så tidigt stadium som möjligt
söka bedöma, huruvida en nyanställd taxeringsassistent besitter de egenskaper
som krävs av en taxeringsfunktionär. Det bör starkt understrykas
att den aspiranttid den nyanställde taxeringsassistenten har att genomgå
verkligen blir en prövotid, under vilken olämpliga personer skall entledigas.
De uppgifter, som skall ankomma på dessa befattningshavare, är alltför
grannlaga och viktiga för att någon eftergift av kravet på lämplighet skall
kunna medges.

Samtidigt som den första årgången taxeringsassistenter anställes på hösten
1957, skall också den andra årgången anställas och dess utbildning
påbörjas; hösten 1958 anställes de som skall träda i funktion 1960 etc.

Av olika skäl förutser de sakkunniga att den nuvarande organisationen
undantagsvis kan komma att bestå i något taxeringsdistrikt ytterligare
något år.

Det skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma i vilken ordning utbyggnaden
skall ske.

I fråga om förste taxeringsassistenterna anför de sakkunniga.

I princip skall beträffande förste taxeringsassistenterna gälla detsamma
som för taxeringsassistenterna. Då på de flesta länsstyrelser endast en skall
anställas och då denne bör rekryteras ur den förefintliga revisionspersonalen
föreligger icke något hinder att redan hösten 1957 tillsätta dessa tjänster.
Det synes emellertidlämpligt att lämna länsstyrelserna frihet att när som
helst under de fem uppbyggnadsåren anställa förste taxeringsassistent.

Biträdestjänsterna föreslås skola tillsättas jämsides med taxeringsassistent-
och förste taxeringsassistenttjänsterna.

Beträffande rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. in. av
biträdestjänsterna, vilka skall ingå i länsstyrelsens, häradsskrivarnas och
uppbördsverkens personal, synes — enligt de sakkunniga — några svårigheter
knappast behöva uppstå.

Taxeringsassistenterna föreslås, som förut omnämnts, i lönehänseende
skola jämställas med icke-ordinarie landskanslister, för vilka enligt Kungl.
brev den 12 december 1952 gäller följande befordringsgång: Cf 13 under
8 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ett och ett halvt år, Ce 15 under ett och ett halvt år, Ce 17 under ett år
med slutlig placering i Ce 19.

De sakkunniga finner det ofrånkomligt att för dessa tjänstemän skapa
rimliga befordringsmöjligheter, då det inte kan anses förenligt med det
allmännas intresse att inrätta en stor kår av tjänstemän i de lägre mellanlönegraderna
utan att sörja därför. Taxeringsassistenterna föreslås skola
kunna befordras till landskanslister (Ca 21), förste landskanslister (Ca 25)
och häradsskrivare (Ca 27, 29). De sakkunniga framhåller emellertid, att
dessa befordringsmöjligheter får anses förhållandevis små, samt anför
vidare.

Anledning finns därför att överväga, huruvida inte några av taxeringsassistenttjänsterna
skulle kunna placeras i något högre lönegrad, förslagsvis
i Ca 21. Med hänsyn till skillnaden i kvalitet på arbetsuppgifter synes
det inte oriktigt att placera taxeringsassistenter med tjänstgöring i särskilda
distrikt eller i andra distrikt av motsvarande svårighetsgrad i denna lönegrad.
Med tanke på den långa utbyggnadstiden är det knappast nödvändigt
att i detta sammanhang ta ställning till frågan. Vi har också avstått från
att framlägga något förslag men förordar att frågan upptages till prövning,
då organisationen utbyggts. Det kan antagas att man då lättare och säkrare
kan överväga behovet av sådana tjänster.

Förste taxeringsassistenterna föreslås skola placeras i lönegraden Ca 27
och rekryteras ur länsstyrelsernas revisionspersonal för att kunna befordras
till förste taxeringsrevisor i lönegraden Ca 29 eller högre tjänster inom
taxeringssektionerna. Med hänsyn till de viktiga uppgifter, som skall åvila
dessa tjänstemän, föreslås, att som kompetenskrav skall uppställas dels
examen vid handelshögskola dels minst tre års tjänstgöring vid taxeringssektion.

Då den erfarenhet som kan vinnas genom taxeringsarbete i första instans
måste anses synnerligen värdefull för arbetet inom taxeringssektion, förordas
härjämte att som kompetenskrav för tjänster som förste taxeringsrevisor
i lönegraden Ca 29 och länsrevisor uppställes ett års tjänstgöring
såsom förste taxeringsassistent. Genom tjänstebyten mellan förste taxeringsrevisorer
och förste taxeringsassistenter skulle förvärvet av sådan
kompetens kunna underlättas. Alternativt kunde i stället för att inrätta
tjänster som förste taxeringsassistenter antalet förste taxeringsrevisorer i
lönegraden Ca 27 utökas och som ett tjänsteåliggande uppdras åt sådana
befattningshavare att fungera som förste taxeringsassistenter.

De sakkunniga omnämner slutligen i detta sammanhang att titeln taxeringsassistent
f. n. är tjänstetitel för den personal inom den reglerade
befordringsgången för taxeringsrevisorer, som icke uppnått slutlönegraden.
Det föreslås att denna tjänstetitel utbytes mot titeln taxeringsrevisor.

Tiden för taxeringsarbetet

Taxeringssakkunniga finner i likhet med skattelagssakkunniga ofrånkomligt
att förlänga taxeringsperioden. Härom anföres.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Som förut framhållits, är enbart den omständigheten att taxeringen föreslås
skola ombesörjas av heltidsanställda tjänstemän tillräckligt skäl för
att föreslå förlängning av taxeringsperioden. Under förutsättning att taxeringsarbetet
får fortgå till den 1 oktober har antalet taxeringsassistenter,
som behöver anställas, beräknats till 500. Skulle den nuvarande taxeringsperioden
bibehållas, innebure detta att mer än dubbla antalet skulle behövas.
Antalet biträden måste jämväl uppräknas i motsvarande mån. En
sådan organisation synes otänkbar i synnerhet som svårlösta problem skulle
uppstå då det gäller att sysselsätta personalen under övrig tid av året.

Då någon förändring av tidpunkten för avgivande av självdeklarationer
inte kan ifrågasättas, återstår enligt taxeringssakkunniga inte annat än
att som skattelagssakkunniga föreslagit förlänga taxeringsperioden framåt
i tiden. Däremot har taxeringssakkunniga inte funnit sig kunna förorda en
uppdelning av taxeringstiden i två perioder — såsom skattelagssakkunniga
föreslagit — med rätt för taxeringsnämnden att under den senare perioden
till behandling upptaga taxering som under den första antingen inte hunnit
tillräckligt utredas eller av annan anledning anses böra ändras. Som skäl
för sin ståndpunkt anför taxeringssakkunniga.

Anordningen med preliminära beslut medför att åtskilliga taxeringar,
som införts i längderna, senare kommer att ändras. Ofta skulle ändringen
komma så sent att den lokala skattemyndigheten redan påbörjat arbetet
med debiteringen och sålunda utfört ett arbete, som redan från början
varit utan mening. Man kan också vänta att antalet ändringar i taxeringslängderna
(eventuellt ändringslängder) kan bli så stort att situationen
skulle bli förvirrande för debiteringsmyndigheterna och utgöra en ytterligare
källa till fel och misstag.

Det ligger i den skattskyldiges intresse att så snart som möjligt få besked
om sin taxering. En uppdelning på preliminär och slutlig behandling skulle
medföra att åtskilliga skattskyldiga, som haft den uppfattningen att deras
taxeringar varit godkända, får dessa omprövade. Ett alldeles nytt irritationsmoment
skulle härigenom skapas.

Den av skattelagssakkunniga förordade ordningen skulle vidare medföra
en sammanblandning av taxeringsnämndens och prövningsnämndens arbetsuppgifter.

Vid sina överväganden om en förlängning av taxeringsperioden har de
sakkunniga i första hand funnit det nödvändigt att ta hänsyn till sambandet
mellan taxering och uppbörd. Tiden torde, uttalar de sakkunniga, inte
kunna utsträckas längre än att hänsyn till taxeringarna kan tagas vid
utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt. Eftersom tidpunkten för expedition
av dessa debetsedlar — den 15 december — framför allt med hänsyn
till de skattskyldigas anspråk på att inom rimlig tid erhålla redovisning
för inbetald preliminärskatt inte kunde skjutas framåt i tiden, måste tidpunkten
för taxeringsarbetets avslutande fastställas så att debiteringsarbetet
kan avslutas inom föreskriven tid.

De sakkunniga föreslår att liden för taxeringsarbetets avslutande skall
fastställas till den 50 september samt att besluten om taxering skall fattas

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

successivt, varvid längdföring och underrättelse om eventuella avvikelser
likaledes verkställes undan för undan. I samband härmed föreslås att den
nuvarande fasta besvärstiden ersättes med en rörlig sådan.

Frågan om att fastställa taxeringarna successivt hade tidigare övervägts
av beskattningsorganisationssakkunniga (SOU 1942: 49 s. 186), som inte
ansett sig kunna förorda denna ordning. Härvid hade åberopats att taxeringsnämnden
inte skulle kunna korrigera taxeringar, som beslutats i början
av taxeringsperioden, med hänsyn till senare inkomna uppgifter eller
upplysningar, samt att prövningsnämnden, som med den ifrågasatta ordningen
kunde antagas få börja sitt arbete tidigare, inte heller skulle kunna
ändra ett fattat beslut, oaktat så kunde finnas påkallat.

Härtill anför taxeringssakkunniga.

Invändningen att taxeringsnämnden inte i slutet av taxeringsperioden
skulle kunna ändra ett tidigare beslut torde inte vara avgörande då ändring
kan ske i prövningsnämnden. Flertalet av dessa ändringsfall torde hänföra
sig till sådana från andra taxeringsnämnder erhållna uppgifter, som beskattningsorganisationssakkunniga
omnämner. Än mindre betydelse torde invändningen
böra tillmätas då — som nedan i avsnittet om prövningsnämnden
föreslås — landskamreraren tillägges rätt att å prövningsnämndens
vägnar ensam besluta i enklare fall. Det synes också kunna förväntas att
underrättelseverksamheten taxeringsnämnderna emellan skall gå snabbare
och smidigare då den omhänderhas av tjänstemän än vad nu är fallet. Antalet
ändringsfall torde redan på denna grund komma att nedgå.

Vad den andra invändningen beträffar synes inte heller den vara av sådan
art att den bör hindra en omläggning. Prövningsnämndsarbetet pågår
för närvarande från i huvudsak augusti ena året till juli andra året. Det kan
därför inte heller undvikas att fall förekommer då en redan prövad taxering
senare finnes ha bort fastställas på annat sätt än prövningsnämnden
gjort.

Taxeringssakkunniga framhåller att en sådan ordning skulle medföra fördelar
för åtskilliga skattskyldiga, som skulle erhålla besked om sin taxering
tidigare än nu och för prövningsnämnderna — däri inbegripet mellankommunala
prövningsnämnden — som skulle kunna påbörja arbetet tidigare.

Härefter tar de sakkunniga upp sambandet mellan taxering och debitering
till behandling. Efter en beskrivning av debiteringsrutinen, vartill här må
hänvisas (s. 91 i betänkandet), anför de sakkunniga.

Om taxeringsperioden skall förlängas till den 1 oktober måste ändringar
och förskjutningar företagas i den angivna rutinen. Taxeringslängderna,
som tidigare avlämnats i maj—juni, kommer efter den nya ordningen att
föreligga i motsvarande skick först i början av oktober. Att från denna tid
till mitten av december medhinna debiteringsarbetet torde icke vara möjligt.
Det synes därför nödvändigt att vissa av de ovan angivna arbetsmomenten
för debitering företages under löpande taxeringsperiod. Eftersom längdföringen
skall ske hos den lokala skattemyndigheten möter det inte något
hinder att disponera längderna även för debiteringsarbete. Detta bör i den
mån så kan ske verkställas successivt allteftersom längdföringen fortskrider.
Ett liknande förfarande har enligt inhämtade upplysningar redan till -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

lämpats vid häradsskrivarkontor, där häradsskrivaren varit taxeringsordförande
och därför disponerat över längderna under taxeringsperioden.

Av de i debiteringsrutinen ingående åtgärderna kan — enligt de sakkunniga
— de som vidtages före debetsedelsutskrivningen verkställas successivt.
Denna och följande åtgärder ävensom sådana summerings- och avstämningsarbeten,
soin kan företagas först sedan alla taxeringar införts i
längderna, skulle kvarstå till efter taxeringsperiodens utgång. De sakkunniga
anför.

Även om debiteringsarbetet i möjligaste mån bedrives successivt kommer
sålunda en avsevärd del att kvarstå till efter taxeringsperioden och medföra
en viss arbetsanhopning för lokala skattemyndigheterna. Emellertid kan —
någon tid efter taxeringsperiodens utgång — de till taxeringsarbetet anlitade
biträdena i stor utsträckning utnyttjas för debiteringsarbetet. Även taxeringsassistenterna
torde som tidigare framhållits under någon tid kunna
utnyttjas; speciellt lämpligt torde det vara att genom dessa tjänstemän från
häradsskrivarna avlasta arbete med mantalsskrivningen, som infaller samtidigt
med det mest pressande debiteringsarbetet.

Samordnandet av arbetet inom de särskilda nämnderna för taxering av
juridiska personer och de lokala skattemyndigheternas arbete erbjuder särskilda
problem, varom de sakkunniga anför.

Längdföringsarbetet i dessa nämnder avses skola ske vid länsstyrelserna
och längderna skulle därigenom inte disponeras av de lokala skattemyndigheterna.
Ett successivt genomfört debiteringsarbete torde i regel knappast
kunna komina i fråga. I förhållande till hela antalet skattskyldiga utgör de
juridiska personerna en ringa del. För de lokala skattemyndigheterna i allmänhet
bör det därför icke vara av någon större betydelse om debiteringsarbetet
beträffande dessa skattskyldiga helt förlägges till tiden efter taxeringsperiodens
utgång.

De sakkunniga har för den händelse vad sålunda föreslagits skulle befinnas
alltför pressande föreslagit följande alternativ.

För att de lokala skattemyndigheterna skall bliva i stånd att under löpande
taxeringsperiod summera och avstämma en del av taxeringarna upprättas
två taxeringslängder. I den ena, vilken liksom hittills framställes genom
tryck, skall samtliga skattskyldiga upptagas. I denna, som föreslås skola
avlämnas den 1 juni (junilängden), skall införas alla de taxeringar, som då
fastställts, bl. a. de som i andra instans skall handläggas av mellankommunala
prövningsnämnden. Beträffande återstående skattskyldiga göres —
lämpligen med stämpel — hänvisning till den andra taxeringslängden. Denna,
som skall upprättas manuellt och avlämnas den 1 oktober (oktoberlängden),
kommer att upptaga alla taxeringar som fastställes under tiden
juni—september och utgör, sedan den sammanbundits med junilängden, i
princip en bilaga till eller en del av denna.

Genom en sådan anordning skulle det bli möjligt alt helt genomföra debiteringsrutinen
beträffande de taxeringar — de till antalet flesta — vilka
upptagits i junilängden.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1950

De sakkunniga framhåller att en förlängning av taxeringsperioden kommer
att medföra vissa problem då det gäller att tillgodose det behov av
kunskap om taxeringsutfallet som föreligger för det kommunala och statliga
budgetarbetet in. in. Härom hänvisas till betänkandet s. 94.

Arbetsgången i första instans

Under denna rubrik har de sakkunniga till en början redovisat vissa förslag
rörande förfarandet i första instans.

I fråga om omröstning erinras om stadgandet i 112 § taxeringsförordningen,
enligt vilket vid lika röstetal den mening skall gälla, som länder
till den skatlskyldiges förmån. Därest denna grund inte kan tillämpas
har ordföranden utslagsröst. De sakkunniga anför.

Bestämmelsen synes föga rationell. I vissa fall kan det vara svårt att
avgöra vilken mening, som är för den skattskyldige fördelaktigast. I tillspetsade
lägen synes bestämmelsen kunna föranleda upprepade omröstningar
i samma ärende, nämligen först i sakfrågan, vilken utfaller med
lika röstetal, vidare om den ifrågavarande grunden kan tillämpas och slutligen
om vilken mening, som verkligen är fördelaktigast.

Då genom den föreslagna omorganisationen taxeringsnämndsordföranden
kommer att intaga ställningen som opartisk ledamot och följaktligen
har som enda uppgift att pröva i taxeringsärende förebragt material och utredning,
synes den berörda bestämmelsen böra förenklas till en föreskrift
att ordföranden i taxeringsnämnd skall ha utslagsröst. Detsamma bör gälla
beträffande ordföranden i prövningsnämnd. Ur rättssäkerhetssynpunkt
torde häremot knappast något kunna invändas, då i båda fallen ordföranden
får antagas vara den inom nämnden, som besitter den grundligaste kunskapen
och erfarenheten i beskattningsfrågor.

Bestämmelserna angående plats för avlämnande av självdeklaration
m. m. har enligt de sakkunniga befunnits svårtolkade. Som en förenkling
i de skattskyldigas intresse föreslås att sådana handlingar skall få avlämnas
till överståthållarämbetet, länsstyrelse eller lokal skattemyndighet utan hänsyn
till om taxering skall verkställas inom myndighetens område eller ej
och vidare inom kommun å plats, som bestämts på föranstaltande av eller
i samråd med länsstyrelsen ävensom till taxeringsnämndens ordförande.
Om möjligheterna att avlämna deklarationer och andra handlingar på detta
sätt utökas, finner de sakkunniga, att landsfiskaler, magistrater och kommunalborgmästare
inte längre behöver anlitas som mottagare.

Om påföljden enligt 39 § taxeringsförordningen av förlust av rätten att
anföra besvär till kammarrätten och regeringsrätten, som inträder vid försummelse
att behörigen avlämna självdeklaration, uttalar de sakkunniga
att åtskilliga skäl talar för att den avskaffas. Hit hör bl. a. att påföljden
för att få någon verkan förutsätter att den skattskyldige skulle ha skäl att
antaga att prövningsnämnden medvetet skulle utnyttja hans rättslöshet till

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

att åsätta för hög taxering, något som enligt de sakkunniga torde falla på
sin egen orimlighet. Påföljden vei-kar enligt de sakkunniga också ojämnt
beroende på arten av den inkomst den skattskyldige uppburit. Slutligen
erinras om att besvärssakkunniga i sitt principbetänkande angående administrativt
rättsskydd (SOU 1955: 19 s. 80) förklarat att förbud mot överklagande
av förvaltningsmyndighets beslut icke borde uppställas eller upprätthållas
i andra fall än då det av praktiska skäl var påkallat och betänkligheter
ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunde anses möta. Särskilt tveksamma
hade besvärssakkunniga ställt sig då ett fullföljdsförbud innebar
ett avskärande av möjligheten att få rättsfrågor prövade av förvaltningsdomstol.

På grund av dessa skäl föreslår de sakkunniga att påföljden avskaffas
och ersättes med böter, högst 300 kr. I detta sammanhang anföres.

Straffet torde i regel komma att utdömas genom strafföreläggande. För att
garantera att straffpåföljden icke onödigtvis ådömes torde stadgandets tilllämpning
böra göras beroende av angivelse från taxeringsintendenten. Detta
och en riktig tillämpning av föreskrifterna om åtalseftergift bör medföra
att de fall där försummelsen kan anses ursäktlig inte behöver föranleda
någon påföljd för den skattskyldige. Utan att i övrigt gå in på när deklarationsförsummelse
skall anses ursäktlig förutsätter vi att bötesstraffet regelmässigt
icke skall tillämpas i sådana fall då skattskyldig, ehuru deklarationspliktig,
likväl inte påföres taxerad inkomst, och inte heller då inkomsten
består enbart eller huvudsakligen av folkpension. Det bör ankomma
på taxeringsassistenten att underrätta taxeringsintendenten i vilka
fall angivelse till åtal kan ske. Att den föreslagna ändringen skulle medföra
någon nämnvärd ökning av antalet besvär till kammarrätten och regeringsrätten
synes knappast behöva befaras.

Enligt gällande bestämmelser skall anmaning att avgiva självdeklaration
eller annan för taxering avsedd uppgift eller upplysning tillställas den
uppgiftsskyldige i rekommenderat brev genom allmänna posten. Där så
finnes nödigt kan för anmaningens delgivande anlitas polismyndighet
(55 § 2 mom. TF). Efter en anmaning som icke hörsammas kan deklarationspliktig
ådömas dagsböter och delta är också fallet med en icke deklarationspliktig,
som icke hörsammar två anmaningar (141 § 2 mom. TF).
För att framtvinga deklaration kan vidare hos länsstyrelsen begäras vitesföreläggande.

De sakkunniga framhåller, att de nuvarande bestämmelserna om delgivning
av anmaningar erbjuder möjligheter för illojala deklarationspliktiga
att förhala taxeringsarbetet. Den som erhåller en avi om en rekommenderad
försändelse är inte pliktig att lösa ut den. Gör han inte det blir försändelsen
liggande på postanstalten i 14 dagar innan den returneras. Först
på detta stadium, då dyrbar tid redan gått förlorad, tillgrips vitesföreläggande.
Hittills har vitesföreläggande emellertid förekommit i mycket ringa
omfattning därför att förfarandet vållar eu viss omgång. Det är nämligen

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

länsstyrelsen som har att besluta om och verkställa vitesföreläggandet.
Ny delgivning, i regel genom polismyndighet, erfordras och ytterligare tid
förlöper.

Under hänvisning till bestämmelserna i den nya rättegångsbalken om
vite som tvångsmedel för att framtvinga inställelse vid domstol och om
möjlighet att delgiva vitesförelägganden genom posten uttalar de sakkunniga
att en liknande ordning synes kunna komma till användning inom
taxeringsväsendet då det gäller anmaningar att avgiva självdeklarationer
eller att fullständiga sådana. De sakkunniga anför.

Det är emellertid opraktiskt och skulle föranleda alltför mycket arbete
att omedelbart tillgripa postdelgivning som normal anmaningsform. I stället
bör, sedan det konstaterats vilka skattskyldiga som försummat avgiva
deklaration, dessa i vanligt lösbrev på formulär tillhållas att fullgöra sin
skyldighet. Dessa brev kan uppsättas av biträdespersonal och skall underskrivas
av taxeringsassistenten.

Det kan antagas att huvudparten av de skattskyldiga efterkommer uppmaningen
att deklarera. I detta sammanhang bör den tidigare omnämnda
anmälan till taxeringsintendenten om deklarationsförsummelse göras. Sammankopplingen
med anmälan för eventuell angivelse till åtal bör för övrigt
inom inte alltför lång tid bidraga till att antalet försumliga sjunker.

Först om den skattskyldige inte låter sig avhöra bör delgivning av egentlig
anmaning äga rum. För att detta skall kunna ske i den ovan angivna
ordningen erfordras emellertid dels att taxeringsnämnderna berättigas att
delgiva anmaningarna genom posten och vidare att de tillägges rätt att
för ändamålet utsätta viten. Något hinder mot att taxeringsnämnderna berättigas
anlita posten förefaller inte behöva föreligga i all synnerhet som
antalet delgivningsfall inte torde bli särskilt stort. Rätten att delgiva genom
polismyndighet måste därjämte bibehållas, då delgivning genom posten
inte kan ske överallt.

De sakkunniga betonar, att frågor om vites utdömande alltjämt avses
skola handläggas av länsstyrelsen.

Om arbetet i första instans framhålles allmänt att det skall vara taxeringsassistentens
skyldighet att gentemot taxeringsintendenten och länsstyrelsen
svara för att detta i de honom anförtrodda distrikten behörigen
fortskrider. De sakkunniga anför vidare.

Han skall i förhållande till de biträden, som tilldelats honom, fungera
som arbetsledare och förman. Det ankommer därför på honom att tillse att
de arbetsuppgifter, som enligt vad nedan angives, bör tilldelas biträde, blir
tillfredsställande utförda. I sista hand faller därför även ansvaret för de
olika biträdesuppgifterna — här torde särskilt böra framhållas längdföringen
— på honom. Visar det sig omöjligt för biträde att medhinna
arbetsuppgifterna skall det åligga taxeringsassistenten att själv ingripa,
om detta med hänsyn till de honom direkt åvilande uppgifterna kan ske,
eller eljest att i vederbörlig ordning påkalla ytterligare biträdeshjälp.

De sakkunniga övergår härefter att närmare behandla gången av arbetet
i första instans.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fråga om sorteringen framhålles att denna skall ske hos de lokala skattemyndigheterna
under ledning av taxeringsassistenterna var och en för
sitt distrikt. Sorteringen utgjorde ett omfattande och kostnadskrävande
arbetsmoment — med ledning av en av landskamreraren H. Whitefield
för taxeringsåret 1948 verkställd utredning kunde de nuvarande kostnaderna
för sorteringen inom fögderikommunerna uppskattas till 1,2 milj.
kronor — och det torde anses uteslutet att den skulle kunna bemästras av
den fast anställda personalen. Tillfällig hjälp måste därför anlitas.

Av olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att all
sortering — således även i distrikt där tjänstemän inte anställts — omedelbart
övertogs av biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren. I dessa
distrikt skulle sorteringen alltjämt verkställas på samma sätt som hittills.

Efter sorteringen skall biträden numrera deklarationerna och i taxeringslängden
markera vilka deklarationer som inkommit ävensom vara taxeringsassistenten
behjälplig att konstatera vilka skattskyldiga, som skall
anmanas avge självdeklaration. Till biträdesarbetet hörde jämväl utskrift
och expedition av uppmaningar och anmaningar att deklarera.

Nästa steg i arbetsgången blir enligt de sakkunniga den förberedande
granskningen. I betänkandet anföres i denna del.

Härmed förstås sådana åtgärder — mestadels av rutinmässig karaktär —
som i huvudsak bör åvila biträdespersonal och som bör vidtagas innan den
egentliga sakgranskningen påbörjar. Hit hör
kontrollsummering;

avprickning av löneuppgifter och andra kontrolluppgifter, varvid oöverensstämmelser
anmärkes i deklarationerna;

kontroll mot fastighetslängden att rätta taxeringsvärden uppförts i deklarationerna
samt att garantibeloppen rätt uträknats;

kontroll av skatteavdrag och avdrag för pensionsavgifter mot debiteringslängd; kollationering

av överföringen till sammanställningarna;
uppsättning av förfrågningar enligt formulär, t. ex. beträffande bristande
överensstämmelse mellan löneuppgift och deklaration;

uppsättning av olika meddelanden till annan taxeringsnämnd, t. ex. om
taxering till kommunal inkomstskatt i annat distrikt (form. nr 16), om
avdrag för insättning på skogskonto, om periodiskt understöd m. in. (form.
nr 17);

anteckningar på deklarationer om förhållanden, som enligt vad biträdet
känner till eller observerat bör föranleda närmare undersökning;

expedition av meddelanden och underrättelser, sedan de underskrivits av
taxeringsassistenten.

De nu redovisade arbetsuppgifterna är mycket omfattande men inte svårare
än att de bör kunna utföras av biträdespersonal. Uppgifterna är tänjbara;
ett erfaret och kunnigt biträde kan naturligen sträcka sin granskande
verksamhet längre in mot det område, där den slutliga granskningen tar
vid, än ett mindre erfaret. Det skall — som förut framhållits — åligga
taxeringsassistenten att övervaka och leda biträdenas arbete. Det kan också
antagas att assistenten vid behov måste hjälpa till med den förberedande

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

granskningen. Detta synes regelmässigt böra bli fallet i början av taxeringsperioden,
innan biträdet hunnit så långt, att assistenten har något att
fingranska.

De sakkunniga räknar med att detta arbete delvis kommer att bedrivas
jämsides med den slutliga granskningen. Det måste också bedrivas parallellt
i de olika taxeringsdistrikt som taxeringsassistenten har att granska.

Den slutliga granskningen och utredningen skall i huvudsak åvila taxeringsassistenten.

I detta hänseende har taxeringsassistenten sålunda bland annat att
kollationera i erforderlig omfattning den av biträdet utförda förberedande
granskningen;

bedöma den redovisade inkomsten med hänsyn till verkställd kontantberäkning
och till gängse bruttovinstprocent;

bedöma och utreda i deklarationerna framställda yrkanden av olika slag;
bedöma skäligheten av i deklarationerna angivna värden å naturaförmåner
och förmögenhetstillgångar in. in.;

självständigt infordra kompletterande upplysningar från uppgiftspliktiga
ävensom införskaffa annan utredning, som kan vara behövlig;

avfatta andra meddelanden till taxeringsmyndigheter än sådana, som
utsänts under det förberedande granskningsarbetet;

lämna sådana skattskyldiga, vilkas deklarationsuppgifter inte utan vidare
kan godtagas, tillfälle att yttra sig och att pröva i anledning härav inkomna
invändningar mot ifrågasatt avvikelse;

bestämma ortsavdrag och göra anteckning härom å deklarationerna;
uppgöra förslag till underrättelser om avvikelser från självdeklarationer
i sådana fall, där det kan förväntas att den ifrågasatta avvikelsen godtages
av taxeringsnämnden;

verkställa anteckningar till ledning för längdföring å deklarationerna
från sådana skattskyldiga, vilkas taxering icke kan förväntas bli föremål
för diskussion;

i övrigt vidtaga alla de åtgärder, som erfordras för att ett motiverat förslag
till taxering skall kunna framläggas.

Det framhålles att i dessa arbetsmoment ligger de måhända viktigaste,
svåraste och mest grannlaga uppgifterna. Framför allt betonas nödvändigheten
av att skattskyldig höres över ifrågasatt avvikelse från självdeklaration.
Taxeringsassistenten skall utrustas med samma befogenheter att infordra
utredning som för närvarande tillkommer taxeringsnämndens ordförande,
dock att utfärdande av anmaningar med vitesföreläggande bör ankomma
på taxeringsnämndens ordförande. I detta sammanhang anför de
sakkunniga.

Till undvikande av missförstånd synes här böra betonas, att vad i uppräkningen
av taxeringsassistentens arbetsuppgifter sagts om upprättande
av förslag till underrättelser om avvikelser och om anteckningar för längdföring
icke skall innebära ett överflyttande av besluten om taxering till

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

honom. Åtskilliga — kanske de flesta — taxeringar och avvikelser är emellertid
så enkla och självklara, att de här avsedda åtgärderna med fördel
kan vidtagas omedelbart. Det bör emellertid hållas i minne att det ankommer
på nämnden att fatta beslut och att den omständigheten att taxeringsassistenten
på grund av taxeringens eller avvikelsens enklare beskaffenhet
anser sig kunna förutse detta inte får hindra att nämnden erhåller tillfälle
att taga ställning till assistentens förslag.

Granskningen av deklarationer i distrikt, där tjänstemannataxering ännu
ej införts, skall bedrivas efter samma grunder som hittills. Dock borde jämväl
ordföranden i sådant distrikt tilläggas samma befogenhet att förelägga
viten.

Sedan tillräckligt antal deklarationer granskats, skall assistenten anmäla
detta för ordföranden, framhålla sådana taxeringar, som tett sig svårbedömliga,
och föreslå sammanträdesdag.

Ordföranden, som härefter hade att utsätta tid och plats för sammanträde,
förutsättes — åtminstone i sådana distrikt som inte enbart omfattar löntagardeklaration
— före sammanträdet genomgå de granskade deklarationerna.
De sakkunniga finner, att en sådan genomgång i vart fall under
organisationens första år är oundgänglig. Finner ordföranden brister föreligga
i utredningen, skall han kunna ålägga assistenten att fullständiga
denna.

Sammanträdena med taxeringsnämnden har föreslagits skola i huvudsak
tillgå som hittills med möjlighet för den skattskyldige att företräda
inför nämnden och motivera sina yrkanden. Med någon nämnvärd minskning
av tiden för sammanträdena räknar de sakkunniga inte. En sådan
minskning fick inte heller eftersträvas i den mån nämnden härigenom
skulle tvingas att nöja sig med en så summarisk genomgång av materialet
att möjligheterna till en allsidig bedömning av taxeringarna krympte.

Om utredningen i något ärende befinnes bristfällig, skulle nämnden kunna
uppdraga åt assistenten att fullständiga densamma.

Taxeringsnämndens protokoll, som med hänsyn till konstruktionen med
successiva beslut måste justeras efter varje sammanträde, föreslås skola
föras av assistenten och justeras av ordföranden. Denne skall ha att därest
ledamot anmäler reservation — låta anstå med justeringen under högst
fem dagar för att bereda ledamoten rådrum att inkomma med skriftlig reservation.
Att taxeringsassistenten skall ha rätt att till protokollet anteckna
de fall då hans förslag ej följts har förut nämnts. Ordföranden, som enligt
nu gällande bestämmelser har att i taxeringslängden anteckna de fall, då
hans mening inte blivit följd, föreslås i avseende å reservationer skola jämställas
med övriga ledamöter.

Efter sammanträdet skall assistenten dels avfatta återstående underrättelser
om avvikelser dels färdigställa deklarationerna så att biträdet kan
verkställa längdföring.

De sakkunniga har funnit nyssnämnda underrättelser vara av sådan vikt

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

— de förmedlar till den skattskyldige kunskaper om nämndens beslut och
utgör underlaget för eventuella besvär — att de bör undertecknas av ordföranden
med kontrasignation av assistenten. Att så sker har befunnits
motiverat jämväl för att ordföranden skall kontrollera att taxeringsnämndens
beslut rätt genomförts.

Längdföringen avses skola ske successivt efter varje sammanträde. Av
olika skäl har de sakkunniga inte ansett sig kunna föreslå att längdföringen
i distrikt, som kvarstår på den gamla ordningen, under utbyggnadstiden
övertages av biträdespersonal vid de lokala skattemyndigheterna.

Sedan det egentliga taxeringsarbetet slutförts återstår ett ganska omfattande
efterarbete. Av detta bör — enligt förslaget — bl. a. följande kunna
utföras av biträden, nämligen

upprättande av förteckningar av olika slag, t. ex. över personer, som gjort
sig skyldiga till förfarande som kan föranleda åtal, över skattskyldiga,
beträffande vilka anteckning skall göras i liggaren över avdrag för värdeminskning
av skog;

underrättelser till andra taxeringsmyndigheter om verkställd taxering
(form. nr 18);

statistiska uppgifter rörande skattskyldiga;

uppgifter om taxeringsarbetets omfattning;

protokollsutdrag beträffande investeringsfonder, skattebefrielser för dödsbo
in. in.;

expeditionsarbete.

Frågan om deklarationsmaterialets förvaring bör enligt de sakkunniga
lösas så att vid länsstyrelsen förvaras de deklarationer, som handlagts
inom särskild nämnd för taxering av juridiska personer, medan övriga behålles
hos den lokala skattemyndigheten. Om skyldigheten att verkställa
fullständig genomgång av materialet i andra instans avskaffas, finner de
sakkunniga att det inte föreligger samma behov för att förvara allt deklarationsmaterial
på länsstyrelsen som nu. Även om materialet förvarades
hos lokala skattemyndigheterna skulle det självfallet stå taxeringsintendenten
fritt att rekvirera in deklarationer för enstaka skattskyldiga, kategorier
av skattskyldiga eller deklarationerna inom hela distrikt. En ordning
som den föreslagna medför enligt de sakkunniga fördelar för de lokala
skattemyndigheterna och för taxeringsassistenten, då de skattskyldiga vänder
sig till honom med klagomål över taxeringen. Dessutom skulle den befria
länsstyrelsen från besväret att årligen skicka ut en och ta emot två deklarationsårgångar.
Visserligen måste med en sådan ordning kompletteringen
av prövningsnämndsbesvär med taxeringslängdsutdrag och deklarationer
verkställas av tjänstemännen i första instans. De sakkunniga påpekar emellertid,
att så ändå under alla förhållanden måste ske beträffande de besvär
som inkommer innan taxeringsarbetet i första instans avslutats.

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Om taxeringsassistenternas sysselsättning under tiden mellan taxeringsperioderna
anföres.

Under tiden slutet av oktober—den 15 februari kommer taxeringsassistenterna
icke att vara sysselsatta med taxeringsarbete i första instans. Assistenten
bör under denna tid bl. a. tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar
under deklarationsarbetet och besvara frågor som kan föranledas
av debetsedlarna å slutlig skatt. Som tidigare framhållits bör denna period
emellertid också kunna utnyttjas för vidareutbildning i särskilt anordnade
kurser. Hinder möter inte heller att assistenterna under denna tid tages in
på länsstyrelsen för att biträda med arbetet å taxeringssektionen.

Assistenterna kan vidare — med bibehållen placering — utnyttjas till
eftergranskning med bestämt utlagda och avgränsade uppgifter ävensom
till att uppsätta taxeringsintendentsbesvär i enklare mål. Med taxeringsintendentens
medgivande bör de också av länsstyrelsen kunna användas som
förstärkning åt eller vikarier för häradsskrivaren.

Under denna period torde härjämte böra uttagas de kompensationsledigheter
för övertid, som taxeringsassistenterna kan ha att utfå. Sådana ledigheter
kan uppstå i ganska stor utsträckning, då taxeringsnämndssammanträdena
i åtskilliga distrikt liksom för närvarande torde komma att hållas
på kvällarna.

Förste taxeringsassistent torde under den ifrågavarande perioden lämpligen
böra utnyttjas för taxeringsrevision.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att taxeringsarbetet i de distrikt, där
tjänstemannataxering ännu ej införts, i huvudsak bör utföras på samma
sätt som nu. De sakkunniga uttalar.

Tidigare har anförts att sortering och längdföring av olika skäl, framför
allt de svårigheter för de lokala skattemyndigheterna som skulle uppstå,
inte anses böra överflyttas på biträden vid dessa myndigheter. I annat sammanhang
har betydelsen av att debiteringsarbetet till viss del kan ske i samband
med längdföringen framhållits. Utan att så sker kan — med en förlängd
taxeringsperiod — debiteringsarbetet knappast medhinnas inom föreskriven
tid. Då längdföringen inom de distrikt varom här är fråga inte skall
verkställas hos den lokala skattemyndigheten, kan inte heller något successivt
debiteringsarbete verkställas. Det blir därför inte möjligt att förlänga
taxeringsperioden i dessa distrikt under utbyggnadstiden.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Huvudparten av remissinstanserna lämnar utan erinran av de sakkunniga
anförda synpunkter i anslutning till den pågående undersökningen om
användning av hålkortssystem inom folkbokförings-, taxerings- och uppbördsväsendet.
I några yttranden framhålles uttryckligen att dessa försök
inte bör föranleda uppskov med en väl behövlig reform av taxeringsarbetet
i första instans. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda bl. a.
följande.

Länsstyrelsen är härom ense med de sakkunniga. En upprustning av
taxeringsväsendet tål icke längre något uppskov. Oavsett en blivande ratio -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nalisering och ytterligare mekanisering av längdförings- och debiteringsarbetet
är behovet även i fortsättningen av lokala skattemyndigheter ute i
orterna med länsstyrelserna som ledande och sammanhållande organ så
uppenbart, att en utbyggnad av taxeringsväsendet med utnyttjande av dessa
myndigheter redan nu mycket väl kan ske.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Norrbottens län och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Vissa remissinstanser — riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge och Älvsborgs län, kronokamreraren
i Uppsala och Svenska stadsförbundet — uttalar att de pågående
försöken utgör anledning att iakttaga försiktighet när det gäller
att genomföra en upprustning av taxeringsväsendet med tjänstemän i den
omfattning de sakkunniga föreslagit, då inom ej alltför avlägsen framtid
personal inom uppbördsväsendet kan komma att frigöras i ganska stor omfattning.
Därför anser dessa remissinstanser, att man nu endast bör provisoriskt
förstärka den nuvarande organisationen eller ock att man bör
inrikta sig på att genomföra omorganisationen under längre tid än som
föreslagits.

Statens organisationsnämnd anför sålunda.

Såvitt nämnden kan finna föreligger emellertid intet hinder att redan nu
fatta principbeslut om taxeringsväsendets organisation, i vart fall vad gäller
personalorganisationen, och att påbörja rekrytering och utbildning av
personal. Med hänsyn till de svårigheter som föreligga att nu bedöma utfallet
av en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den
föreslagna, vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall
vara genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre
sikt än fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en
tjänstemannataxering i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art
att granskning av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig
särskilt påkallad och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först
sedan härigenom erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genomförandet
av organisationen fullföljas. Vidare finnas skäl, som tala för att
låta frågan om organisationens lokala anknytning tills vidare stå öppen
även om andra skäl — åtminstone för närvarande — peka på en placering
vid lokala skattemyndigheten såsom den lämpligaste. Till dess att detta
spörsmål bleve prövat i samband med frågan om uppbördsväsendets organisation,
finge det stå länsstyrelserna fritt att ordna härmed på sätt i varje
särskilt fall kunde te sig lämpligast. Genom ett sådant provisorium skulle en
senare prövning av de ifrågavarande organisationsproblemen bliva
obunden.

Slutligen har en mindre grupp bland remissinstanserna förordat eller
ifrågasatt uppskov med den egentliga omorganisationen i avvaktan på utgången
av de pågående försöken med hålkortssystem.

Hit hör Föreningen Sveriges landskanslister, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund och näringslivets skattedelegation.

Näringslivets skattedelegation anför.

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Ett genomförande av detta system kommer således, enligt vad ock de
sakkunniga framhålla, att i mycket hög grad påverka såväl länsstyrelsernas
som de lokala skattemyndigheternas och taxeringsmyndigheternas arbetsuppgifter
samt medföra en omorganisation av uppbördsväsendet. Det
ligger i öppen dag, att inom skatteväsendet sysselsatt arbetskraft i olika
grader genom en dylik rationaliseringsåtgärd kommer att frigöras. Det
upplyses vidare i betänkandet, att förslag rörande frågans tekniska lösning
väntas föreligga i slutet av innevarande år. Att statsmakterna utan avvaktande
av resultatet av dessa undersökningar — t. o. in. såsom i betänkandet
förutsättes redan vid innevarande års riksdag — skulle binda sig
för en utökning av de inom taxeringsväsendet heltidsanställda tjänstemännen
med icke mindre än 500 befattningshavare förutom kanslipersonal
bör icke rimligen komma i fråga.

Vad de sakkunniga anfört om vikten av att taxeringsorganisationen anordnas
så att det allmännas fiskaliska intresse och de skattskyldigas krav
på rättssäkerhet tillgodoses bättre än hittills och om orsakerna till bristerna
i taxeringsarbetet i första instans har ej mött någon erinran.

Till frågan om avvägningen mellan å ena sidan vad som kan ernås genom
en förbättrad organisation i form av ökade skatteintäkter samt riktigare
och jämnare taxeringar och å den andra de ökade kostnader, som härav
måste följa har Svenska landstingsförbundet anfört att organisationen bör
få växa fram successivt och att några av sparsamhetsskäl betingade synpunkter
beträffande lämpligt antal tjänstemän härvid inte bör anläggas.

Taxeringsorganisationen i första instans

Enighet synes råda om behovet av förstärkning av taxeringsorganisationen
i första instans.

Mot att heltidsanställda tjänstemän anlitas för arbetet i första instans
har remissinstanserna regelmässigt inte uttalat principiella invändningar
utan tvärtom i åtskilliga fall uttalat sin anslutning till en sådan ordning.
Där invändningar förekommer avser de det föreliggande förslaget eller
detaljer däri, lämpligheten och nödvändigheten av att nu genomföra en
omorganisation el. likn.

Förslaget att inrätta taxeringsassistenttjänster biträdes
eller lämnas utan principiell erinran av statskontoret, kammarrätten, centrala
uppbördsnämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västernorrlands
och Norrbottens län, besvärssakkunniga, statens organisationsnämnd,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges ländskamrerare,
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Svenska landstingsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Biksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges advokat -

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

samfund och Svenska företagares riksförbund. Till denna grupp av remissinstanser
synes också kunna hänföras Landsorganisationen i Sverige.

Åtskilliga av dessa remissinstanser framställer emellertid ändringsförslag
i olika avseenden. Dessa förslag motiveras i regel med att de sakkunniga
inte i tillräcklig mån inriktat organisationen på granskning av svårkontrollerade
deklarationer. Samma mening hävdas i allmänhet av de
remissinstanser, som intar en avvisande hållning till förslaget.

Tveksamma om de sakkunnigas förslag bör genomföras är justitiekanslersämbetet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Förslaget avstyrkes helt eller i väsentliga delar av riksräkenskapsverket,
riksskattenämnden, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens
län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattedelegation,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund. Överståthållarämbetet
avstyrker förslaget i vad angår Stockholm.

Huvudinvändningen från de hörda myndigheternas sida mot förslaget är
som nyss antytts att förstärkningen i första hand bort inriktas på att möjliggöra
en grundligare granskning av deklarationer från andra skattskyldiga
än löntagare. Vissa av remissinstanserna ifrågasätter därvid om inte en
mindre utbyggnad av tjänstemannaorganisationen kunnat vara tillräcklig.

Ur yttrandena från den grupp av myndigheter och sammanslutningar
som i princip ställt sig positiva till förslaget må här återges följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför.

Kontrollen av deklarationer från jordbrukare, rörelseidkare, fria företagare
och andra »affärsmän» ställer mycket större krav på taxeringsmannen
än kontrollen av löntagarnas deklarationer. De sakkunniga uttala
också att det kan ifrågasättas om icke ett bibehållande av den nuvarande
organisationen förutsätter heltidsanställda konsulenter för de svårare fallen.
Denna fråga bör enligt länsstyrelsens mening besvaras jakande; härtill
kan läggas att inrättandet av en för kvalificerad deklarationsgranskning
utbildad kår av heltidsanställda konsulenter i förening med utsträckt tid
för taxeringsarbetet och biträdeshjälp för rutinarbetet synes ägnat att avhjälpa
de väsentligaste bristerna inom taxeringskontrollen. De sakkunniga
göra emellertid gällande att det synes mest rationellt att på en gång
ta steget fullt ut och införa tjänstemannataxering i nyss antydd mening
beträffande alla deklarationer. Detta kanske låter sig säga men att märka
är att sakkunnigförslaget icke innefattar ett omedelbart inrättande av tillräckligt
antal kvalificerade befattningshavare för kontroll av de i skattehänseende
mer svårbedömda grupper av inkomsttagare (rörelseidkare, jordbrukare
m. fl.). Enligt länsstyrelsens mening är det angelägnare att omedelbart
förstärka organisationen med arbetskrafter med kompetens att kontrollera
de mer svårbedömda deklarationerna än att inrätta den stora
assistentkåren för de enklare uppgifterna. Om biträdeshjälp organiseras
enligt sakkunnigförslaget, skulle sannolikt kontrollen av de enklare dekla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1056

129

rationerna med fördel alltjämt kunna drivas i nuvarande ordning. Länsstyrelsen
skulle sålunda helst se att tillräckligt antal kvalificerade befattningar
omedelbart inrättades för det svårare arbetet. Att införa tjänstemannataxering
beträffande löntagardeklarationer synes icke vara så brådskande.
För en partiell reform på antytt sätt talar också den omständigheten
att förslaget om en stor assistentkår skulle kunna bedömas bättre
beträffande själva organisationen i samband med den väntade debiteringsreformen.
Länsstyrelsen vill emellertid icke motsätta sig förslaget om
assistenterna men har icke ansett sig kunna underlåta att peka på angelägenhetsgraden
av reformerna.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att det kan bli nödvändigt med
en viss kategoriuppdelning av deklarationer. Härigenom kan de mer svårbedömliga
uttagas och granskas av särskilt kvalificerade tjänstemän. I
detta sammanhang rekommenderar länsstyrelsen inrättande av särskilda
distrikt för taxering av juridiska personer, rörelseidkare, jordbrukare med
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder ävensom vissa löntagare såsom
handelsresande in. fl.

Även länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län rekommenderar en
kategoriuppdelning av materialet men inte bara genom inrättande av ytterligare
särskilda taxeringsdistrikt utan jämväl genom en uppdelning på
olika granskare inom de lokala taxeringsdistrikten. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anför.

I fråga om taxeringen av rörelseidkarna synes förslaget icke innebära
någon förbättring i förhållande till vad nu gäller. För detta läns vidkommande
har föreslagits inrättande av endast en tjänst som förste taxeringsassistent.
För närvarande taxeras inom länet cirka 3 000 skattskyldiga inom
särskilt inrättade taxeringsdistrikt för rörelseidkare. Det kommer icke att
bli möjligt för en befattningshavare att förutom granskning av de juridiska
personernas inom länet deklarationer medhinna granskningen av
3 000 rörelseidkares deklarationer. De sakkunnigas förslag att låta taxering
i de särskilt inrättade rörelsedistrikten handhavas av taxeringsassistenter
kommer att innebära ett försvagande i förhållande till vad som nu gäller.
För att sålunda inte en direkt försämring av granskningen av dessa rörelseidkares
deklarationer skall inträda, om förslaget genomföres, erfordras för
detta län mer än en förste taxeringsassistent. Med hänsyn till önskvärdheten
att i större utsträckning än som skett kunna sammanföra taxeringen
av rörelseidkare till särskilt inrättade taxeringsdistrikt, ifrågasättes för
detta län inrättande av tre befattningar som förste taxeringsassistent.

Även i de vanliga taxeringsdistrikten för taxering av jordbrukare, rörelseidkare
och andra inkomsttagare förekomma vissa deklarationer av svårare
art än övriga. Dessa deklarationer ha hittills granskats av taxeringskonsulenter
med höga kvalifikationer och lång erfarenhet. Förslaget synes förutsätta
att hela utredningsarbetet inom ett taxeringsdistrikt anförtros åt
en och samma taxeringsassistent, vilken alltså har att handlägga deklarationer
både av enklare och svårare beskaffenhet. Emellertid måste förutsättas
alt vid varje tidpunkt eu del taxeringsassistenter hava kortare
anställningstid och besitta mindre erfarenhet än övriga. För att inle eu
9 — - llihang till riksdagens protokoll 1056. 1 sand. Nr 150

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

försämring av taxeringen av de skattskyldiga med mer invecklade skatteförhållanden
skall inträda, förtjänar övervägas, om en annan fördelning
av arbetsmaterialet mellan taxeringsassistenterna i fögderiet än den strängt
geografiska och till taxeringsdistrikten knutna uppdelningen kan tänkas.
De till ett taxeringsdistrikt hörande deklarationerna skola behandlas av
taxeringsnämnden efter granskning och utredning av taxeringsassistent
men, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, synas hinder icke föreligga varken
av principiell eller praktisk natur att låta olika taxeringsassistenter behandla
skilda grupper av skattskyldiga inom samma taxeringsdistrikt,
därvid givetvis de besvärligaste deklarationerna skulle behandlas av den
erfarnare taxeringsassistenten. Någon uppdelning av taxeringarna å olika
längder skulle därvid icke behöva förekomma, men protokollet måste givetvis
utmärka, vilka deklarationer, som granskats av den ene eller andre
taxeringsassistenten. Detta särskiljande i protokollet torde liksom motsvarande
särskiljande av de taxeringar, som behandlats under olika sammanträden
med taxeringsnämnden, lättast kunna göras genom hänvisning
i protokollet till bokstavs- eller siffermarkeringar i kanten på taxeringslängden.
Länsstyrelsen vill alltså ifrågasätta, att åt länsstyrelserna medgives
rätt att på lämpligt sätt fördela gransknings- och utredningsarbetet
beträffande taxeringarna inom ett taxeringsdistrikt mellan olika taxeringsassistenter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län utför samma tanke på följande sätt.

En annan brist i de sakkunnigas uppläggning synes vara att behovet av
ett ökat antal särskilda distrikt på landsbygden icke starkare framhävts.
Om en sådan utvidgning företages — vilket länsstyrelsen finner ytterst önskvärt
— ligger det närmast till hands att hänföra den till fögderiindelningen,
dvs. tillskapa minst ett nytt särskilt distrikt per fögderi för granskning av
deklarationer, avgivna av rörelseidkare, fria yrkesutövare, handelsresande
m. fl. Om så sker, förordar länsstyrelsen att den assistent, som närmast skall
ha ansvaret för det särskilda distriktet inom fögderiet, får en förmansställning
i förhållande till övriga assistenter. Anordningen innebär att assistenterna
fögderivis bildar en granskningsgrupp, som kan disponeras inom fögderiets
alla distrikt. Både granskningsarbetet och bevakningen vid sammanträdena
lär på detta sätt kunna fullgöras bättre och smidigare, t. ex. vid
sjukdomsfall och arbetstoppar, än om granskningsmän på förhand skall
avdelas distriktsvis, redan innan materialet avgivits eller bearbetats. Säkerligen
skulle betydande besparingar härigenom kunna uppnås, beroende på
möjligheten att utnyttja tillfällig personal för enklare granskningsuppgifter.
På liknande sätt bör även granskningsarbetet på uppbördsverken lämpligen
organiseras. Länsstyrelsen tänker sig sålunda en granskningsorganisation
uppbyggd enligt i huvudsak följande riktlinjer. Länet indelas i 3 områden,
vartdera om ca 200 000 invånare, varav Malmö omfattar ett, övriga städer
med egen uppbördsförvaltning ett och fögderierna ett. Varje område bildar
i organisatoriskt hänseende som i Stockholm ett taxeringskontor, vars chef
utgöres av en taxeringsintendent, som sålunda närmast ålägges ansvaret
för taxeringsarbetets bedrivande inom de till respektive kontor hörande
taxeringsnämnderna. Till sin hjälp bör vederbörande chef ha erforderligt
antal taxeringsinspektörer samt fögderivis resp. uppbördsverksvis en granskningsgrupp
(taxeringsassistenter).

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

131

Länsstyrelsen i Örebro län finner den nuvarande konsulentorganisationen
böra bibehållas och utbyggas med heltidsanställda tjänstemän. Härvid anför
länsstyrelsen.

Enligt de sakkunnigas förslag förutsattes taxeringen av juridiska personer
skola handläggas av förste taxeringsassistenter. Förslaget härom liksom
förslaget angående dessa assistenters rekrytering synes länsstyrelsen
ändamålsenligt. De sakkunniga har också framhållit, att antalet juridiska
personer i flertalet län är så begränsat, att assistenterna även borde kunna
medhinna annan kvalificerad taxering t. ex. i särskilda rörelsedistrikt. Ehuru
detta nog kan låta sig göra, måste dock länsstyrelsen framhålla, att förste
assistenten — endast en förutsattes skola finnas i Örebro län — endast kan
tänkas medhinna taxering i två ä tre rörelsedistrikt utöver distrikten för
juridiska personer. Fråga är då åt vilka personer uppgiften att handlägga
taxeringsarbetet i övriga rörelsedistrikt skal! anförtros. Det synes länsstyrelsen
uppenbart, att de lokalt placerade taxeringsassistenterna i lönegrad
Cf 13—Ce 19 i allmänhet icke är kvalificerade granska dylika deklarationer
liksom för övrigt ej heller deklarationer avgivna av jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning. I själva verket kan rimligen åt nämnda tjänstemän
endast anförtros granskning av deklarationer avgivna av löntagare,
jordbrukare med kontantredovisning samt möjligen rörelscidkare med
mindre omfattande rörelser med s. k. enkel bokföring. För granskning av
övriga skattskyldigas deklarationer kräves medverkan av mera kvalificerad
personal med erforderliga kunskaper i bokföring. Länsstyrelsen anser därför
att den nuvarande konsulentorganisationen ej helt bör slopas. Svårbedömliga
deklarationer av den art som ovan nämnts bör taxeringsassistenten
insända till vederbörande konsulent, som förutsättes vara placerad hos länsstyrelsen.
Denne skall efter granskning av dessa deklarationer själv föredraga
dem vid taxeringsnämndens sammanträde på samma sätt som för närvarande
sker. I själva verket tillämpas vid länsstyrelsen i viss utsträckning
redan nu att uppdrag som taxeringskonsulent med gott resultat fullgöres
som tjänsteuppdrag av vissa taxeringsinspektörer och landskanslister. Taxeringskonsulenterna
bör ha högre löneställning än taxeringsassistenterna.
Åtskilliga av de mera meriterade landskanslisterna är väl lämpade för dylika
arbetsuppgifter. Förutom uppdrag som konsulent åt de lokala taxeringsnämnderna
bör dessa tjänstemän fullgöra uppdrag som taxeringsassistent
i de särskilda rörelseidkardistrikten i den mån detta arbete ej kan medhinnas
av förste taxeringsassistenten. Av särskild vikt är att i rörelseidkardistrikten
taxeras ej blott rörelscidkare utan — som för närvarande i regel sker —
även tjänsteläkare och handelsresande. Dessa kategorier skattskyldigas deklarationer
är nämligen i regel komplicerade.

En med länsstyrelsen i Örebro län nära överensstämmande ståndpunkt
intas av Landsorganisationen i Sverige, som starkt understryker vikten av
att kontrollen främst inriktas på andra än löntagardcklarationer, och anför.

LO är medveten om att cn snabb rekrytering av kvalificerad granskningspersonal
skulle stöta på betydande svårigheter. Under sådana förhållanden
torde det knappast vara välbetänkt alt avveckla systemet med taxeringskonsulenter,
som biträder taxeringsnämnderna med handläggning av mera
komplicerade taxeringar. LO vill sålunda förorda, all rulingranskningen av
deklarationerna sker genom taxeringsassistenter till erforderligt antal, men
alt det mera kvalificerade granskningsarbetet utförs av tjänstemän i avse -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956

värt högre tjänsteställning. Under uppbyggnadstiden bör de nuvarande taxeringskonsulenternas
sakkunskap tas i anspråk i form av arvodesuppdrag,
varvid man dock bör sikta till att knyta konsulenterna mera permanent till
taxeringsorganisationen.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län rekommenderar inrättande av särskilda
taxeringsdistrikt på landsbygden och anför.

En avsevärd vinst för taxeringsarbetets effektivitet vore om möjlighet bereddes
länsstyrelsen att även beträffande landsbygden inrätta speciella taxeringsdistrikt
för rörelseidkares m. fl. taxering på sätt nu sker i vissa städer.
Sådana distrikt borde avse rörelseidkare samt läkare, tandläkare och andra
fria ykesutövare, större jordbrukare och särskilt jordbrukare med bokföringsmässig
redovisning men icke hantverkare och andra mindre yrkesutövare.
Till distriktet, lämpligen omfattande landsbygden i ett fögderi, skulle
således hänföras skattskyldiga beträffande vilkas taxering den närmare
personkännedomen inom taxeringsnämnden vore av mindre betydelse. Anordningen
underlättas av att central längdföring för fögderi genomföres. I
dylikt distrikt kunde taxeringsnämnden lämpligen biträdas av taxeringstjänsteman
i Ca 25, en tjänst som länsstyrelsen på annan plats i detta yttrande
ifrågasatt som befordringstjänst för taxeringsassistenterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån finner av liknande skäl anledning föreligga
att inrätta en tjänst i Ca 25 i varje fögderi.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån vill för sin del indela deklarationsmaterialet,
frånsett aktiebolagsdeklarationer och motsvarande, i tre huvudgrupper,
dels deklarationer för löntagare, pensionärer och motsvarande,
vilka deklarationer samtliga är enkla att granska, dels deklarationer för
skattskyldiga rörelseidkare och andra, för vilka inkomstredovisningen sker
med ledning av en mera omfattande bokföring och där deklarationsgranskningen
kräver speciell sakkunskap i bokföring och därmed sammanhängande
skattemässiga frågor, och dels en mellangrupp, bestående av deklarationer
för jordbrukare (utan bokföringsmässig inkomstredovisning), hantverkare
och andra rörelseidkare med enklare bokföring, handelsresande och andra,
vilka deklarationer kan vara mer eller mindre besvärliga att granska utan
att granskningsmannen för den skull behöver vara sakkunnig bokföringsman.
Härtill anföres.

Med det system, som föreslagits av de sakkunniga, finner länsstyrelsen
det ofrånkomligt, att en allvarlig försämring kommer att inträda i kvalitén
på det arbete, som i dag icke utan skäl anses som det viktigaste och tillika
svåraste av taxeringsnämndernas göromål. Uppdelningen av granskningsarbetet
bör därför icke ske geografiskt efter taxeringsdistrikt på så sätt, att
en person ålägges granska samtliga icke-löntagardeklarationer i ett distrikt,
oavsett deklarationernas art. En nödvändig specialisering bör eftersträvas
utan att därför taxeringsarbetet, såsom 1950 års skattelagssakkunniga föreslogo,
centraliseras till residensstaden. Kompetenskraven på dessa tjänstemän
förutsätta en löneplacering, motsvarande befattningshavarnas i taxeringsrevisorskarriären.
Då dessa skulle rekryteras samtidigt med att länsstyrelsens
bokgranskningspersonal utökas, befarar länsstyrelsen, att behovet
av kvalificerad personal icke inom överskådlig tid kommer att kunna täckas.

133

K ungt. Maj.ts proposition nr 150 dr 1056

I denna situation torde annan utväg icke stå öppen än att konsulentinstitutet
tillsvidare helt eller delvis bibehålies och att avvecklingen sker i den takt
nya tjänstemän hinna anställas och utbildas. Då allenast ett fåtal taxeringskonsulenter
i detta län gått att uppbringa utöver länsstyrelsens egna befattningshavare,
bör hinder icke möta för dessa senare befattningshavare att
även i fortsättningen inneha konsulentförordnande som extrauppdrag. I särskilda
fall böra därjämte mera svårbedömda deklarationer kunna insändas
till länsstyrelsens taxeringssektion för granskning och utredning. Beträffande
den sista av de ovannämnda deklarationsgrupperna, mellangruppen, bör
granskningen utföras av personer med landskanslistkompetens. Såväl inom
denna grupp som inom konsulentgruppen bör viss specialisering ske med
hänsyn till den specialutbildning, som olika befattningshavare kunna ha.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan befattningshavarna hos den lokala
skattemyndigheten samt särskiljandet av konsulentdeklarationerna bör göras
av myndighetens chef (häradsskrivaren respektive kronokamreraren).

Sveriges häradsskrivarförening anser sig böra starkt framhålla behovet
av att en förbättrad taxeringskontroll införes huvudsakligen vidkommande
skattskyldiga, som icke är löntagare, och att åtgärder snarast möjligt vidtages
för att effektivisera taxeringen.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges landslcamrerare och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, därvid den sistnämnda föreningen
särskilt betonar vikten av att biträdesorganisationen snarast genomföres.

Jämväl de remissinstanser, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas
förslag, har fäst stort avseende vid att organisationen utformas så att granskningen
av de mera svårkontrollerade deklarationerna blir effektiv.

Riksräkenskapsverket anser en effektivisering av taxeringsväsendet kunna
uppnås inom den nuvarande organisationen genom att upprusta länsstyrelsernas
taxeringsrevisioner och att genomföra den föreslagna bilrädesorganisationen.
Ämbetsverket yttrar.

I olika sammanhang vitsordas, att förekommande underdeklaration i stort
sett är att finna inom förvärvskällan rörelse och bland kategorien fria yrkesutövare.
För en effektivare taxering med avseende å detta mindre antal skattskyldiga
erfordras främst en förstärkning av länsstyrelsernas taxeringsrevision.
Riksräkenskapsverket anser sig däremot inte kunna tillstyrka förslaget
att tillskapa en stor, relativt lågt avlönad tjänstemannakår, som skall
göra det väsentliga taxeringsarbetet. Rekryteringssvårigheterna torde vara
uppenbara med hänsyn till såväl bristen på arbetskraft som de ovissa befordringsutsikter
förslaget innebär. Mot organisationsförslaget talar dock
kanske främst de mindre önskvärda verkningar, som införandet av en assistenttaxering
torde komma att medföra i fråga om taxeringsnämndsordförandenas
materiella kvalifikationer och nämndarbetets innebörd. De sakkunniga
ha själva uttalat att vad som vid taxeringsnämndens sammanträden
nu åligger ordföranden, kronoombudet och taxeringskonsulenten skall ankomma
på taxeringsassistenten med undantag av att ordföranden skall föra
ordet och leda förhandlingarna. Det synes berättigat att antaga, att en ordförande
med så formella uppgifter icke i längden kommer att uppehålla den
nära kontakt med taxcringsproblemen, som nuvarande system föranleder.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Ovan anförda synpunkter ha gjort, att riksräkenskapsverket icke känner
sig övertygat om att en övergång till tjänstemannataxering enligt de sakkunnigas
förslag skulle medföra övervägande fördelar.

Liknande synpunkter uttalas av riksskattenämnden, som anför.

Riksskattenämnden vill i stället ifrågasätta om man icke bör utbygga
den nuvarande konsulentorganisationen så att ett antal heltidsanställda
konsulenter anställes vid länsstyrelserna med uppgift att tillhandagå taxeringsnämndsordförandena
med utredning i mera invecklade eller svårbedömda
taxeringsfall. Dessa konsulenter, som till antalet skulle bliva betydligt
färre än de av taxeringssakkunniga föreslagna assistenterna, skulle
hava högre löneställning än de sistnämnda och som regel hava sådan utbildning
att de kunna befordras till högre tjänster inom landskontoren. Genom
en sådan organisation vinnes att de mera svårbedömda deklarationerna —
främst då från rörelseidkare men givetvis även från andra skattskyldiga,
i den mån anledning därtill föreligger — bli föremål för expertgranskning.
För deklarationer av lättare beskaffenhet finnes icke samma behov av dylik
granskning.

Riksskattenämnden är emellertid medveten om att den organisation, som
av nämnden ovan skisserats, med en kår av skrivbiträden vid de lokala
skattemyndigheterna och ett antal heltidsanställda konsulenter vid länsstyrelserna,
icke kan helt avhjälpa de brister som vidlåda den nuvarande
organisationen med avseende på förhindrande av skatteflykt och åstadkommande
av likformighet vid taxeringen. Det är givetvis önskvärt att
dessa krav tillgodoses redan i första instans, då ett tillrättande av bristerna
härvidlag, såsom erfarenheterna från den nuvarande organisationen visar,
icke kan i godtagbar omfattning åstadkommas så sent som i andra instans.

En liknande ståndpunkt intages av vissa länsstyrelser ävensom av
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, näringslivets skattedelegation, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation.

Överståthållarämbetet hävdar att så speciella förhållanden råder i Stockholm
att vid en omdaning av taxeringsväsendet i riket synes den ordning,
som i Stockholm för närvarande gäller beträffande den kvalificerade taxeringen
i princip böra lämnas oförändrad. Ämbetet anför.

I Stockholm utgör frågan om tjänstemannataxering ett problem för sig.
Ämbetet vill erinra att i Stockholm taxeringsorganisationen avviker från
den för landet i övrigt gällande därutinnan, att befattningshavare vid ämbetets
skatteavdelning ha att i sin tjänst fullgöra uppdrag såsom kronoombud
i särskilda och speciella taxeringsnämnder till vilka senare anförtros
icke blott deklarationer, som avlämnats av rörelseidkare utan även deklarationer
avseende övriga skattskyldiga därest deklarationerna anses vara av
mera krävande art. En under medverkan av tjänstemän bedriven taxering
är sålunda redan delvis införd i Stockholm nämligen beträffande den kvalificerade
taxeringen. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag beträffande
sådan taxering, som nu handlägges i speciell taxeringsnämnd i Stockholm
— innebärande att densamma skulle komma att överflyttas till de
lokala taxeringsnämnderna och handläggas av mindre kvalificerade befattningshavare
— skulle otvivelaktigt medföra en betydande försämring av

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

taxeringsresultatet; det skulle innebära att man toge ett steg tillbaka i
utvecklingen. En sådan anordning måste därför hos den för taxeringen i
huvudstaden ansvariga myndigheten uppväcka oro.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som hänvisar till de speciella fölhållandena
inom länet, intar i organisationsfrågan en ståndpunkt, som nara
anknyter till riksskattenämndens.

För sin del anser länsstyrelsen, att det icke återstår annat än att söka
förbättra den nu gällande'' organisationen. Detta synes kunna ske genom
att ställa till taxeringsnämndernas förfogande dels kvalificerade biträden
för granskning av svårare deklarationer och särskild hjälp för sortering
av deklarationsmaterialet och andra rutinmässiga arbetsuppgifter samt
vidare genom att utsträcka tiden för taxeringsarbetets avslutande till den
1 juli.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
understryker starkt behovet av kontroll av deklarationer, som
avges av rörelseidkare. Den förstnämnda föreningen, som framhåller önskvärdheten
av att specialdistrikt inrättas i större utsträckning än hittills
såväl i städerna som på landet, hävdar att vissa åtgärder till förstärkning
av taxeringsorganisationen omedelbart bör vidtagas. I anslutning härtill anföres
följande.

Enligt föreningen bör såsom tidigare anförts den slutliga prövningen av
taxeringsorganisationen uppskjutas i avbidan på angivna lämpligare tidpunkt.
Med hänsyn till påtalade brister i nuvarande taxeringsorganisation
anser föreningen det emellertid böra vidtagas vissa omedelbara åtgärder,
vilka utan att föregripa en slutlig prövning av organisationen äro ägnade
att tillgodose det väsentliga syftet med förslaget. Sålunda bör enligt föreningens
uppfattning taxeringsrevisionen avsevärt förstärkas. Vidare böra
taxeringsnämnderna befrias från allt sorterings- och därmed sammanhängande
arbete ävensom längdföring. Detta torde i varje fall i flertalet städer
med egna uppbördsverk redan vara förhållandet men bör, främst genom
lämplig förstärkning av häradsskrivarekontorens personal, genomföras generellt.
Arbetet i de lokala taxeringsnämnderna bedrives i övrigt enligt nu
gällande ordning. För svårare fall ställas taxeringskonsulenter till fÖl fogande.
Särskilda taxeringsnämnder inrättas i vidgad omfattning. I dessa
nämnder, där kronoombuden elimineras och ersättas med tast anställd
personal, taxeringsassistenter, granskas deklarationerna av såväl taxeiingsnämndens
ordförande som taxeringsassistenten. Taxeringsassistenterna
böra äga sådan kompetens, att de under tid då arbetet i första instans ej
pågår kunna tagas i anspråk för bl. a. taxeringsrevision. Slutligen böra
taxeringsperioderna förlängas, dock icke utöver juni månad.

Kooperativa förbundet, som befarar en överdimensionering av granskningsapparaten
såvitt gäller löntagarna om förslaget genomföres och en
försvagning såvitt gäller rörelseidkarna, föreslår följande.

De nuvarande ordförandena bör tillhandahållas hjälp med rena rutinuppgifter.
De invändningar, som de sakkunniga i detta sammanhang riktat
mot möjligheten att vid den lokala taxeringsmyndigheten anställa biträdespersonal
att tillhandagå taxeringsnämnderna, finner förbundet inte vägande.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det bör vara möjligt för häradsskrivaren eller annan tjänsteman vid den
lokala skattemyndigheten att ge erforderlig ledning och hjälp åt biträdespersonalen.

För övriga skattskyldiga, sålunda aktiebolag, ekonomiska föreningar och
andra rörelseidkare, torde det vara lämpligt med en tjänstemannataxering,
ungefärligen i den form som de sakkunniga tänkt sig. För aktiebolag och
ekonomiska föreningar finnes redan nu särskilda taxeringsdistrikt och där
bör det egentliga granskningsarbetet kunna ombesörjas av en särskild
tjänsteman. För övriga rörelseidkare bör liksom nu är fallet i viss utsträckning
rörelseidkaredistrikt inrättas på sådana orter, där antalet rörelseidkare
är tillräckligt stort och även här bör en särskild tjänsteman kunna
tillsättas. För andra taxeringsdistrikt åter, där antalet rörelseidkare eller
andra svårare deklarationer ej är så stort, bör det vara möjligt att låta
taxeringsnäinndsordföranden överlämna sådana deklarationer till en särskild,
för flera distrikt gemensam tjänsteman. Det skulle med andra ord
bli ungefärligen samma ordning, som för närvarande gäller beträffande
taxeringskonsulenter. Fn översyn och förstärkning av denna organisation
torde emellertid vara tillrådlig. Om möjligt bör man undvika en förlängning
av taxeringsperioden, men om detta visar sig vara oundgängligen
nödvändigt, bör detta göras med högst någon månad och gälla enbart sådana
skattskyldiga, vars taxering är mer invecklad än en vanlig löntagares.

I fråga om taxeringsnämndernas organisation och
sammansättning innehåller endast ett fåtal yttranden några invändningar
mot vad som föreslagits.

Länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län
ävensom Föreningen Sveriges landskamrerare hävdar att taxeringsassistenten
bör vara ledamot av nämnden, varvid förstnämnda länsstyrelse och
föreningen utgår från att han skall fungera som det allmännas representant,
medan länsstyrelsen i Gävleborgs län anför.

Då det därjämte, såsom länsstyrelsen ovan velat framhålla, enligt länsstyrelsens
mening icke är lämpligt eller riktigt, att föredraganden i taxeringsnämnd
är underordnad taxeringsintendenten, vill länsstyrelsen i stället
föreslå, att han under pågående arbete i taxeringsnämnd skall stå till ordförandens
förfogande för detta arbete, därvid ordförande i händelse av
meningsskiljaktighet har att helt bestämma omfattningen av utredningar
o. d. Någon angiven fiskalisk ställning anser länsstyrelsen icke böra tillkomma
taxeringsassistent. Med hänsyn till den position, föredraganden får
inom nämnden, bör han enligt länsstyrelsens mening också vara ledamot
av nämnden och med dess övriga ledamöter dela ansvaret för nämndens
beslut.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om ej möjlighet borde
skapas för speciell sammansättning av taxeringsnämnderna i visst fall och
anför.

För att icke få för små taxeringsdistrikt — ett taxeringsdistrikt synes
lämpligen böra omfatta 2 000—3 000 skattskyldiga och åtskilliga storkommuner
ha betydligt färre än 2 000 skattskyldiga — men ändå få en
välbehövlig person- och ortskännedom representerad i taxeringsnämnden

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ifrågasätter länsstyrelsen om icke då så finnes lämpligt i nämnden kunde
ingå, utom ordföranden, en av varje i distriktet ingående storkommun —
i regel två — utsedd »ständig» ledamot och därutöver två eller flera av
resp. storkommun utsedda ledamöter, vilka tjänstgjorde i nämnden, när
taxeringen rörande ledamotens hemortskommun eller kanske församling
behandlades.

De sakkunnigas uttalande att till taxeringsnämndsordförande i princip
inte borde utses tjänsteman å taxeringssektionen har rönt gensagor i åtskilliga
yttranden. Elva länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
framhåller sålunda att ett förbud i denna riktning skulle verka
försvårande på rekryteringen till taxeringssektionerna och även göra det
svårare att finna lämpliga taxeringsnämndsordförande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför sålunda.

Länsstyrelsen ifrågasätter om ett sådant förbud kan anses motiverat. Det
kan dock rimligen här icke uppfattas som en tjänstemannataxering i egentlig
mening, eftersom taxeringsassistenternas uppgifter ju endast skall omfatta
utredningar och expeditionellt arbete. Enär taxeringsassistenterna sålunda
icke skulle utöva någon beslutanderätt vid fastställande av taxering,
bör enligt länsstyrelsens mening hinder icke föreligga att då så erfordras
för att erhålla fullt kompetent ordförande förordna tjänsteman vid taxeringssektionen
till nämndsordförande. Enligt vad länsstyrelsen funnit, hava
dess tjänstemän väl utfört dem tilldelade taxeringsuppdrag, och ett uteslutande
av dem skulle till skada för taxeringsarbetet begränsa antalet därför
lämpliga personer.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att en betydande lönelyftning för
befattningshavarna på taxeringssektionen skulle vara erforderlig för att
dessa inte skulle söka sig från sektionen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Enligt länsstyrelsens mening torde man härutinnan svårligen kunna göra
någon skillnad mellan tjänstemän å taxeringssektionen och länsstyrelsen i
övrigt. Utifrån sett tagas säkerligen alla länsstyrelsetjänstemän som en enhet.
Mindre viktigt är måhända att tjänstemännen på taxeringssektionen skulle
få en missgynnad ställning i förhållande till övriga tjänstemän på länsstyrelsen
därigenom att deras möjlighet till biinkomster skulle på ett speciellt
sätt beskäras. Genomförandet av en sådan ordning skulle dock säkerligen
försvåra rekryteringen på taxeringssektionen. då det är givet att exempelvis
eu förste länsnotarietjänst, med enligt de sakkunniga ganska självklar möjlighet
till ordförandeskap i taxeringsnämnd som biinkomst, verkar mera
lockande än en förste taxeringsinspektör stjänst i samma lönegrad utan
sådan möjlighet till biinkomst.

Även om länsstyrelsen, som sagt, delar de sakkunnigas uppfattning, att
tjänstemän vid taxeringssektionen i princip icke böra vara ordförande i
taxeringsnämnd, torde det dock vara praktiskt omöjligt att helt utesluta
dem och tjänstemän i övrigt vid länsstyrelsen från ordförandeuppdrag. Uppdraget
som ordförande i taxeringsnämnd är av stort värde ur utbildningssynpunkt.

Det ifrågasatta förbudet skulle enligt vad länsstyrelsen i Skaraborgs län

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 15U dr 1956

framhåller verka försämrande på taxeringsresultatet i distrikt för taxering
av juridiska personer och rörelseidkare, där speciell sakkunskap hos ordföranden
är påkallad.

I samma fråga framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen förstår väl de bevekelsegrunder som varit avgörande för
detta ställningstagande. Likväl anser länsstyrelsen det knappast välbetänkt
att sätta taxeringstjänstemännen i denna särställning. Länsstyrelsen betvivlar
att det kunnat påvisas något fall, då en taxeringstjänsteman på grund
av denna sin ställning utfört uppdraget på ett olämpligt sätt. Tvärtom lärer
det med fog kunna göras gällande, att taxeringstjänsteinännens kunnighet
på detta område varit till stor nytta för arbetet i taxeringsnämnden. Därtill
kommer att arbetet i första instansen är en mycket god skola för taxeringstjänstemän,
som därigenom få inblick i arbetslivets olika förhållanden,
vilket är av största värde för att förhindra en ensidig inriktning av arbetet
i tjänsten. Ett förbud för taxeringstjänstemännen att emottaga dylika uppdrag
skulle dessutom för länsstyrelsen i hög grad försvåra rekryteringen till
denna yrkesgrupp. Vidare måste erinras om svårigheten att skaffa lämpliga
ordförande i taxeringsnämnderna. Även av dessa skäl anser länsstyrelsen
att man icke bör i nuvarande läge vidtaga åtgärder, som ökar dessa
svårigheter.

Motsatt ståndpunkt i fråga om länsstyrelsetjänstemännens behörighet att
mottaga uppdrag som ordförande intages av Sveriges advokatsamfund, som
anför.

Beträffande kravet alt ordföranden ej skall få utses bland dem som till
ordinarie arbete ha att syssla med taxeringar, lia de sakkunniga anfört att
man ej velat direkt inskriva en regel härom i förordningen, då länsstyrelserna
undantagsvis och alldeles särskilt under en övergångstid borde ha möjlighet
att mera fritt utse ordförande. Styrelsen kan ej dela denna uppfattning.
Det är mycket angeläget att det göres en skarp åtskillnad mellan de
hos länsstyrelserna anställda tjänstemännen och ordförande och ledamöter
i taxeringsnämnd. Det är därför av vikt att ordföranden ej får utses ur den
förstnämnda gruppen. Om man emellertid befarar att det under en övergångsperiod
skulle bliva svårt att finna lämpliga personer för ordförandeposterna,
bör erforderligt undantag för viss kortare tid stadgas i övergångsbestämmelserna.
Styrelsen anser det vara av vikt att den av de sakkunniga
förordade regeln införes som en tvingande regel i förordningen. Erfarenheten
har visat att vid en lagstiftnings tillkomst framförda önskemål, som
ej reglerats i lagen, lätt komma att i praktiken helt åsidosättas.

En liknande ståndpunkt intas av besvärssakkunniga, som i likhet med
advokatsamfundet anser att uttryckligt stadgande bör intagas i taxeringsförordningen.
Besvärssakkunniga fortsätter.

Anses länsstyrelserna under övergångsskedet böra ha möjlighet att mera
fritt utse ordförande, såsom taxeringssakkunniga göra gällande, torde särskilt
undantag kunna stadgas i övergångsbestämmelserna. Enligt besvärssakkunnigas
mening skulle det vara av värde om i lagen även inskreves de
positiva habilitetskrav, som taxeringssakkunniga angiva i motiven, nämligen
att till ordförande skall utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad
person.

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 150 dr 1956

139

Förslaget att arvodena åt taxeringsnämndsordföranden
a skall fastställas för en period av fem år anses av tolv länsstyrelser
och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter mindre lämpligt dels därför
att arvodet av olika skäl — penningvärdesförsämring, ändring i distriktets
eller arbetsbördans omfattning in. in. — kan behöva justeras dels därför att
man härigenom konnne att avhända sig möjligheten att särskilt premiera
ordförandena efter det mått av arbete, som nedlägges på uppdraget.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar.

I likhet med de sakkunniga anser föreningen, att man efter reformens
genomförande skall kunna nedskära nu utgående arvoden till ordförandena.
Föreningen tror dock icke att det är möjligt eller lämpligt att fastställa
arvodena åt ordförandena för någon längre tid. Arbetsbelastningen inom
de olika distrikten växlar från tid till annan. Dyrtidskompensation måste
givas. Ersättningarna måste anpassas i förhållande till den kraft och skicklighet,
som ordförandena utveckla. Härtill kommer ytterligare en viktig
omständighet. Arvodena till ordförandena torde i den nya organisationen
böra bedömas även med hänsyn till kvaliteten hos den arbetshjälp som står
till taxeringsnämndernas förfogande för granskning och biträdesuppgifter.
För att vaka över att arbetet i taxeringsnämnderna bedrives så ekonomiskt
som möjligt blir det troligen nödvändigt att i framtiden göra budgetberäkningar
på vad taxeringsarbetet i olika taxeringsnämnder -— eventuellt inom
olika fögderier eller städer — bör kosta. Avvägningen av ordförandearvodet
kan därför komma att sammankopplas med vad taxeringsarbetet i
första instans i övrigt kostar. Man bör av dessa skäl räkna med en viss
rörlighet i systemet och icke låsa fast ordförandearvodets storlek på ett
olämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår att tre fjärdedelar av
föregående års arvode betraktas som grundarvode samt att frågan om tilllägg
till grundarvodet prövas efter taxeringsarbetets avslutande.

Länsstyrelserna i Hallands och Göteborgs och Bohus län uttalar sig för
en utvidgning av möjligheterna för kommunvalda ledamöter att granska
deklarationerna, därvid förstnämnda länsstyrelse anför.

Möjligheterna för kommunalvalda ledamöter att granska deklarationerna
bör utvidgas. Dock icke så att mera än eu .sådan ledamot bör få ta del av
samma deklaration. Utvidgningen bör i stället ordnas så att granskningsuppgiften
enligt taxeringsnämndens beslut uppdelas på nämndens ledamöter
exempelvis enligt geografisk grund.

Vad i betänkandet anförts rörande t axe ring sassistentens
ställning i förhållande till taxeringsnämnden har ingående diskuterats
i åtskilliga av remissvaren. Framför allt har därvid framhållits, att om
ordföranden inte ges närmare angivna uppgifter i fråga om granskning,
föredragning in. in., det kunde befaras att hans ställning blev för svag och
att härigenom det fiskala intresset, representerat av taxeringsassistenten,

140

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

skulle komma att dominera. Olika lösningar har föreslagits för att hindra
en sådan utveckling.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner det nödvändigt att ordförandens uppgifter
närmare anges.

Riksskattenämnden, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Kopparbergs län, Svenska landstingsförbundet
samt näringslivets skattedelegation finner att ordföranden bör vara
föredragande eller ha rätt att efter eget bestämmande föredraga ärenden i
taxeringsnämnden. Den av nämnda remissinstanser i detta hänseende intagna
ståndpunkten uttryckes av riksskattenämnden på följande sätt.

Det är angeläget, att lekmannainflytandet i betydande omfattning bibehålies
för att organisationen skall kunna förvärva och bibehålla allmänhetens
förtroende. Så länge de nuvarande taxeringsnämndsordförandena
kvarstå i sina uppdrag, är det troligt att nämndernas ordförande komma
att genom sin kunnighet och erfarenhet rörande skattefrågor vara i stånd
att hävda sig mot assistenterna. Man måste emellertid befara att nytillkomna
ordförande, om de icke vidare skola själva utreda och framför allt
om de icke vidare skola föredraga ärenden i nämnden, icke komma att
förvärva tillräcklig kännedom om skatteförfattningar m. m. för att kunna
hävda lekmannainflytandet och att assistenten därför så småningom, ehuru
icke ansvarig för besluten, dock blir dominerande i nämnden. Detta vore
särskilt betänkligt med tanke på att den tid som står till huds icke kommer
att medge annat än en mycket knapphändig föredragning av deklarationerna.
Om taxeringsnämndsordföranden själv föredrager deklarationerna,
kommer däremot assistentens ställning inom nämnden icke att bliva
lika framträdande och hans egenskap av en taxeringsintendenten underställd
tjänsteman behöver icke i allmänhetens ögon i lika hög grad innebära
risk för att taxeringsnämndens verksamhet är ensidigt fiskalisk. En
sådan anordning, som innebär att man mera bestämt skiljer mellan den
kontrollerande och den beslutande verksamheten, medför emellertid ett
avsevärt dubbelarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför.

Med den uppgift taxeringsassistenterna skola ha enligt förslaget, nämligen
bland annat att uppsätta besvär åt taxeringsintendenten i enklare
mål, där alltså partställning inträder i prövningsnänmden, synes det icke
heller lämpligt att över huvud låta honom vara föredragande i taxeringsnämnd.
Länsstyrelsen fäster stort avseende just vid nämnda förhållande,
att utgången av ett taxeringsärende är i hög grad beroende på det sätt, på
vilket detsamma föredrages. Även om taxeringsassistenten icke är ledamot
i taxeringsnämnden, måste han likväl, såsom förut påpekats, komma att
utöva ett faktiskt inflytande på nämndens beslut.------

En god kår av taxeringsnämndsordförande kan icke upprätthållas, utan
att föredragningsskyldighet för ordföranden föreligger. Därigenom tvingas
han att sätta sig in i ärendets olika detaljer och taga den ståndpunkt, som
han med hänsyn till gällande skattelagstiftning anser vara riktig. Detta är
emellertid enligt länsstyrelsens förmenande en mycket viktig synpunkt,
vartill de största hänsyn bör tagas, bland annat med hänsyn till rekryteringen
av ledamöter i prövningsnämnden, vilken rekrytering i framtiden
huvudsakligen torde komma att ske från f. d. ordförande i taxeringsnämn -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

derna. En praktisk tillämpning av skatteförfattningarna, sådan som endast
en penetrering utav taxeringsärendena kan giva, är enligt länsstyrelsens
mening en förutsättning för lämpligheten såsom ledamot i prövningsnämnd,
där det teoretiska kunnandet visserligen har sitt värde men givetvis
blir störst, då det förenas med erfarenhet ifrån det praktiska taxeringsarbetet.

Näringslivets skattedelegation anför i fråga om föredragningen.

En grundläggande princip för tillgodoseende av rimlig rättssäkerhet måste
dock vara, att föredragningen inom nämnden och framläggandet av förslag
till taxering — särskilt med hänsyn till den i allmänhet summariska behandling,
som enligt sakens natur icke kan undvikas — sker av en person,
som icke har till uppgift att under tjänstemannaansvar och enligt anvisningar
av överordnad partsrepresentant bevaka den ena partens intresse.
Förslaget innebär ett uppenbart åsidosättande av denna princip.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,
Västmanlands och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter och Sveriges juristförbund rekommenderar att
ordförandena skall genomgå och granska deklarationerna, varvid ej sällan
framhålles behovet av kontroll över assistenten men också faran för ett försämrat
taxeringsresultat.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.

Men länsstyrelsen vill framhålla att det icke bör höra till undantagsfallen,
att ordföranden granskar deklarationsmaterialet före sammanträde. Viktigt
är att ordföranden i princip behåller ledningen jämväl över assistentens arbete
och att taxeringsnämnden klart bibehålies vid ansvaret för taxeringsbeslutet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar.

Länsstyrelsen anser att en ordförande bör ha viss alagd skyldighet att
förhandsgranska det taxeringsmaterial, som förelägges taxeringsnämnden.
Det måste nämligen vara ofrånkomligt för en ordförande, som skall deltaga
i ansvaret för taxeringsnämndens beslut, att i förväg överväga och taga
ställning, åtminstone till omtvistliga taxeringsfall. Han måste också göra sig
förtrogen med gällande författning och meddelade prejudikat. I annat fall
blir ju förhållandet mycket lätt det att taxeringsnämnden helt kommer att
särskilt i svårare frågor kritiklöst följa taxeringstjänstemannens förslag. En
sådan utveckling torde icke de sakkunniga ha velat främja att döma av deras
allmänna uttalanden om lekmännens inflytande på taxeringen.

Länsstyrelsen föreslår alltså att i taxeringsförordningen intages skyldighet
för taxeringsnämndens ordförande att granska det föreliggande taxeringsmaterialet
och även att låta föranstalta om ytterligare utredning, därest han
finner sådan erforderlig.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund uttalar farhågor för att
tjänstemannainflytandet på taxeringarna skulle genom assistentens ställning
som föredragande ökas i så hög grad att tjänstemannataxering i delta ords

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

vanliga mening blev ett faktum. I fråga om ordförandens skyldigheter anför
föreningen följande.

Det synes förbundet helt naturligt, att en ansvarsmedveten ordförande ej
vilt deltaga i taxeringsbeslut utan att dessförinnan ha salt sig in i materialet.
På grund härav bör enligt förbundets mening skyldighet föreskrivas för ordföranden
att göra detta och arvodets storlek bör bestämmas med hänsyn härtill,
enär eljest rekryteringen av dugliga och energiska taxeringsnämndsordförande
kommer att försvåras.

Föreningen Sveriges taxeringsiniendenter upphåller sig särskilt vid faran
för en försämring av taxeringsresultatet.

Även om många av de nuvarande taxeringsnämndsordförandena icke äro
lämpliga för sina uppdrag och ännu fler ha otillräckliga kunskaper om de
snabbt växlande taxeringsföreskrifterna, så kan man dock icke bortse från
att flertalet ordförande bestå av kloka och erfarna män, som åtnjuta allmänt
förtroende. Skulle dessa ordförande visserligen stå kvar som taxeringsnämndsordförande
i den föreslagna organisationen men utan skyldighet att
granska deklarationerna, bleve följden att deras erfarenhet otillräckligt eller
icke alls utnyttjades. I detta sammanhang bör påpekas, att ett materiellt
riktigt bedömande av deklarationernas vederhäftighet och de skattskyldigas
inkomster och levnadskostnader mera torde vara beroende av erfarenhet och
omdöme samt blick för livets ekonomiska realiteter än av kännedom om
diverse detalj föreskrifter. Man har därför anledning räkna med en försämring
av det materiella taxeringsresultatet i många distrikt.

\ ad föreningen nu anfört manar till försiktighet inför övergången till ett
nytt system. Emellertid måste i detta sammanhang allvarligt beaktas de ständigt
ökade svårigheterna att på alla orter finna personer, som äro lämpliga
och villiga att taga på sig den svåra och grannlaga uppgiften att sköta taxeringsarbetet.
När de frivilliga — och goda — krafterna icke längre stå till
förfogande, måste något annat sättas i stället, som är minst lika gott. Även
om ordföranden hädanefter icke kommer alt i samma utsträckning som nu
tyngas med rutinarbete, torde de berörda rekryteringssvårigheterna icke
härigenom komma att försvinna. Ett tjänstemannainslag synes här vara den
enda lösningen. Härtill kommer att taxeringsarbetets tilltagande komplicering
beträffande vissa grupper av skattskyldiga till synes driver mot en specialisering,
som är såpass långt gående, att granskningsarbetet lämpligen till
sist bör anförtros åt tjänstemän. En tjänstemannagranskning i mening av
biträdesgranskning bör vidare med fördel kunna genomföras beträffande
det stora flertalet löntagare. Dessutom måste det betecknas såsom ett angeläget
önskemål att tjänstemannainslaget i taxeringsarbetet ökar så att det
allmänna genom sin representant kan utöva en effektiv ledning av arbetet
och därigenom säkra intresset av rättvisa vid beskattningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Västmanlands och
Gävleborgs län, besvärssakkunniga, Föreningen Sveriges landskamrerare
och näringslivets skattedelegation hävdar att taxeringsassistenterna bör
vara länsstyrelsens — icke taxeringsintendentens — underordnade, som
skall stå till taxeringsnämndernas förfogande under taxeringsarbetet, samt
att ordföranden utan ingripande från taxeringsintendenten skal! kunna dirigera
utredningsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 143

Utförligast uppehåller sig bcsvärssakkunniga vid frågan. De sakkunniga
anför.

Taxeringssakkunnigas förslag rörande taxeringsassistentens ställning väcker
vidare farhågor för att taxeringsintendenten avses indirekt skola kunna
påverka taxeringarna i första instans och i viss mån göra taxeringsnämndernas
beslutanderätt illusorisk. Taxeringssakkunniga förorda nämligen att
taxeringsassistenterna skola vara icke blott biträden åt taxeringsnämnderna
utan även representanter för taxeringsintendenten.

Såvitt besvärssakkunniga kunna förstå kan den föreslagna ordningen
leda till att taxeringsarbetet i första instans kommer att domineras av taxeringsintendenten.
Detta är direkt olämpligt med hänsyn till taxeringsintendentens
ställning som partsorgan för det allmänna och torde äventyra taxeringsnämndernas
anseende för opartiskhet. Skola taxeringsnämnderna bära
ansvaret för taxeringarna i första instans, böra de rimligen ha full frihet
att verkställa de utredningar och den granskning, som enligt deras uppfattning
erfordras. Att taxeringsnämnderna därvid ha att beakta de allmänna
direktiv och anvisningar som givits för taxeringsarbetet är självklart.

Taxeringsassistenten bör med utgångspunkt från dessa överväganden
givas en annan, mera entydig ställning än den taxeringssakkunniga förordat.
Taxeringsassistenten bör sortera under taxeringsnämnden och vara skyldig
att följa dennas direktiv. Allmänna anvisningar o. d. rörande taxeringsarbetet
böra riktas till taxeringsnämnderna, ej till taxeringsassistenterna.
Anser taxeringsassistenten, att nämnden ställer krav på honom, vilkas iakttagande
skulle hindra honom från att fullgöra vad som enligt allmänna anvisningar
åligger honom, bör han hänvända sig till länsstyrelsen.

Mot den av de sakkunniga föreslagna biträdesorganisationen
för rutinarbeten har i princip ingenting invänts. I åtskilliga yttranden uttalas
— som av det föregående framgår — önskemål att biträdeshjälp bör
tillhandahållas ordförandena även om taxeringsassistenttjänsterna ej inrättas.

De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna skall direkt sortera
under taxeringsintendenten och icke underordnas häradsskrivaren
möter invändningar i huvudparten av yttrandena. Allmänt anses att den
lokala skattemyndigheten bör ges ställning av överordnad i förhållande
till assistenterna. Denna ståndpunkt intas av sjutton länsstyrelser, statens
organisationsnämnd, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, landskommunernas förbund och Svensk industriförening.

I denna fråga anför länsstyrelsen i Stockholms län följande.

Länsstyrelsen förmenar att assistenterna bör vara länsstyrelsens och icke
taxeringsintendentens tjänstemän men stå till nämndernas förfogande då
taxeringsarbetet pågår. Alt de skola förläggas i orterna i anslutning till de
lokala skattemyndigheterna får länsstyrelsen tillstyrka. Beträffande samordnandet
mellan den lokala skattemyndigheten och assistenter måste läns -

144

Kuiigl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

styrelsen finna att de sakkunniga visat alltför stor försiktighet. Motiveringen
för de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende synes icke bindande och är
i allt fall helt knuten till tanken att assistenterna skola vara direkt underställda
taxeringsintendenten. Behandlas assistenterna såsom länsstyrelsens
tjänstemän synes hinder icke möta för att underställa dem den lokala skattemyndigheten.
Man torde ha rätt att utgå från att våra kronokamrerare och
häradsskrivare, som på ett förtjänstfull! sätt kunnat leda den stora uppbördsreformen
i hamn, även skulle visa sig kunna med ansvar och skicklighet
fullgöra en betydelsefull uppgift inom taxeringsväsendet. I allmänhet äro
nämnda befattningshavare redan nu goda taxeringsmän. Skulle något eftersättande
av arbetsuppgifter visa sig förekomma på ett eller annat håll kan
säkerligen snar rättelse vinnas genom ett påpekande eller ett tillrättaläggande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län hävdar bestämt, att den enda möjligheten
att lösa spörsmålet är att låta häradsskrivaren få ansvar även för
taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen anser en lämplig lösning vara att häradsskrivaren göres ansvarig
för och får leda arbetet även i vad det gäller biträde åt taxeringsnämnderna.
Taxeringsassistenternas ställning kan då icke bli så självständig
gentemot häradsskrivaren som de sakkunniga tänkt sig, då det blir nödvändigt
att även taxeringsassistenterna underordnas häradsskrivaren och att
denne får ett visst överinseende över deras arbete. Hur omfattande häradsskrivarens
tillsyn bör vara kan vara tveksamt. Att denna tillsyn bör i första
hand avse det löpande arbetet med mottagning och ordnande av taxeringsmaterial,
upprättande av längder och annat skrivarbete, torde vara tydligt.
Mera tveksamt måste vara, huruvida häradsskrivaren därutöver bör tilldelas
några uppgifter, såsom i fråga om tillsyn över utredningsarbetet, granskningen
av taxeringsmaterialet och andra uppgifter, som åvila taxeringsassistent
i och för föredragningen i taxeringsnämnd. Med hänsyn till att måhända
icke alla häradsskrivare sysslat med taxering såsom ordförande eller
konsulent och kanske icke heller är lämpliga för sådana uppgifter, synes
det dock bäst att icke utsträcka häradsskrivarens allmänna skyldigheter till
detta område. Däremot kan det vara lämpligt att häradsskrivare inom sitt
fögderi får uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd eller som konsulent
i den mån han härtill befinnes lämplig och villig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller utom andra skäl följande.

I detta sammanhang må ock kunna påpekas att en organisation, där häradsskrivaren
i viss mån framstår som övervakare av taxeringsarbetet i
första instans, i allmänhetens ögon kan anses mer tilltalande än en taxering,
som verkställes med biträde av taxeringsintendenten direkt underordnade
tjänstemän, i synnerhet som denne senare enligt de sakkunnigas förslag
kommer att i taxeringsprocessen intaga en mer accentuerad partställning
än tidigare.

Av länsstyrelsen i Våsternorrlands län göres bl. a. följande uttalande.

Till skillnad mot vad de sakkunniga synas utgå ifrån, nämligen att häradsskrivarna
icke skola ta del i eller öva inflytande på taxeringsarbetet, vill
länsstyrelsen som sin bestämda åsikt uttala, att häradsskrivarna genom sin
övriga verksamhet synas särskilt lämpade att biträda taxeringsintendenten
genom att handleda och övervaka personal jämväl i arbetsuppgifter på taxe -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ringsväsendets område. Det bör ankomma på häradsskrivaren att ansvara
för att deklarationsmaterialet snabbt uppsorteras och kontrollräknas, att felande
deklarationer införskaffas, att deklarationerna efter svårighetsgrad
fördelas bland härför avsedda befattningshavare för granskning och utredning,
att i förekommande fall påkalla hjälp från taxeringssektionen med
granskning och utredning, att tillse att granskningen fortskrider snabbt och
jämnt fördelat på de olika taxeringsdistrikten så att samtliga taxeringsnämndsordförande
inom fögderiet någorlunda kontinuerligt förses med färdiggranskat
materiel, att samråda med taxeringsnämndsordförandena beträffande
tidpunkterna för taxeringsnämndssammanträdena, så att dessa
icke kollidera med varandra, samt att slutligen tillse att det egentliga taxeringsarbetet
och allt efterarbete med längdföring in. in. avslutas i behörig
tid.

På samma sätt böra i städer med egen uppbördsförvaltning kronokamrerarna
utnyttjas, såvida ej — såsom ovan antytts — i de större av dessa städer
särskilda taxeringssektioner inrättas.

Sveriges häradsskrivarförening pekar på det naturliga sambandet mellan
folkbokföring, taxering och uppbörd och anför i detta sammanhang.

Erfarenheten visar att sambandet mellan folkbokföring, taxering och uppbörd
för varje år blir allt intimare, och det förefaller därför naturligare, om
organisationen byggde på samordning av all tillgänglig kvalificerad arbetskraft
för att ernå effektivare taxering. De sakkunniga hava uttalat, att den
föreslagna organisationen å häradsskrivarkontoren har föranletts av strävan
att taga största möjliga hänsyn till att debiterings- och uppbördsverksamheten
icke skall störas, utan tvärtom i möjligaste mån underlättas. Gränserna
mellan uppbörds- och taxeringsarbetet i de lokala skattemyndigheternas
verksamhet äro emellertid ofta så diffusa att en i administrativ ordning verkställd
uppspaltning skulle motverka det angivna syftet. De inom landsstaten
lokalt placerade tjänstemännen, såsom häradsskrivare och landsfiskaler,
äro underställda länsstyrelsen och icke viss sektion inom länsstyrelsen och
hava således att fullgöra de uppgifter som anbefallas dem, oberoende av
vilken sektion som förordnat om dess utförande. Det kan därför varken anses
nödvändigt eller lämpligt att speciellt beträffande taxeringsdetaljen införa
nya regler i den bestående ordningen.

Föreningen summerar häradsskrivarnas roll i taxeringsarbetet på följande
sätt.

Den betydande erfarenhet, kunskap och rutin i fråga om taxering och
organisation, som häradsskrivarna besitter synes böra tillvaratagas då fråga
gäller att effektivisera taxeringsväsendet. Att häradsskrivarna icke skall taga
del i och öva inflytande på själva taxeringsarbetet torde få anses naturligt,
men däremot bör det ankomma på de lokala skattemyndigheterna att ansvara
för att alla organisatoriska åtgöranden behörigen fullgöras samt att
taxeringsassistenterna erhålla biträdeshjälp i erforderlig utsträckning för
sina arbetsuppgifter. Om taxeringsassistenterna och biträdespersonalen stå
under ledning av gemensam chef får organisationen fasthet och befarade
konfliktsituationer inom häradsskrivarkontoren kunna undvikas och laxeringsassistenterna
kunna odelat ägna sig åt granskningsarbetet.

Det bör vidare omnämnas att länsstyrelsen i Göteborgs och Holms lön förordar
att med taxeringsväsendets omorganisation i städer med egen
10 — Ililmng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

146

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

uppbör (^förvaltning t. v. får anstå samt att särskild utredning
härom verkställes.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför beträffande organisationen i
dessa städer.

Beträffande den lokala skattemyndigheten i stad med eget uppbördsverk
föreslå de sakkunniga ett system liknande det för fögderierna på så sätt att
den enklare biträdeshjälpen avses skola lämnas av uppbördsverkens personal
under det att »de granskande tjänstemännen — taxeringsassistenterna»
skola vara statstjänstemän. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget
i sistnämnda avseende. Liksom i fögderierna synas befattningshavare i olika
lönestälining böra tillhandagå taxeringsnämnderna med mer eller mindre
sakkunnig biträdeshjälp. Befattningshavarna böra, liksom för närvarande
uppbördsverkens personal i övrigt, vara kommunala tjänstemän. Samtliga
med taxeringsgöromål sysselsatta befattningshavare skola självfallet följa
av taxeringsintendenten lämnade anvisningar och direktiv. I de större städerna
med eget uppbördsverk synes sannolikt det mest rationella vara att
under kronokamreraren inrätta en särskild sektion för taxeringsgöromål
med särskild tjänsteman som souschef och närmast ansvarig för sektionens
verksamhet. För de ökade kostnader, som städerna åsamkas i samband med
denna utökning av uppbördsverkens arbetsuppgifter, böra städerna uppbära
ersättning av statsverket.

Taxeringsorganisationens lokala placering

Huvudparten av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran
vad de sakkunniga föreslagit om taxeringsorganisationens lokala placering.
Hit hör kammarrätten, centrala uppbördsnämnden, statens organisationsnämnd,
sexton länsstyrelser, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen
Sveriges landskamrerare, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges juristförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Svenska företagares riksförbund.

Speciell vikt vid placeringsfrågan fäster Sveriges lantbruksförbund, Svenska
landstingsförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och Svenska
landskommunernas förbund. Ur det sistnämnda förbundets yttrande må
följande återges.

Då styrelsen sålunda anser sig kunna godtaga en lösning, som innebär
att taxeringsnämnderna tillföras ytterligare arbetskraft i form av biträden
för rutinarbete och taxeringsassistenter för granskning av dekiarationsmaterialet
med reservation för att en sådan granskning får vara förbehållen deklarationer,
beträffande vilka ett behov härav kan anses föreligga, har styrelsen
förutsatt, att personalen ifråga blir knuten till den lokala skattemyndigheten
och därmed underställd denna. En för styrelsen väsentlig anmärkning
riktades i dess yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas betänkande
mot en föreslagen centralisering av taxeringsarbetet i första instans till
länsstyrelserna. Styrelsen förordade en decentralisering av detta arbete till
de lokala skattemyndigheterna såsom av olika skäl önskvärd. I fråga om

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

placeringen av den föreslagna taxeringsorganisationen har dessa synpunkter
med visst undantag beaktats.

Statens organisationsnämnd anser sig böra tillstyrka förslaget om placering
hos de lokala skattemyndigheterna som ett provisorium intill dess
frågan om användningen av hålkort inom taxerings- och uppbördsväsendet
slutgiltigt lösts.

Länsstgrelsen i Jönköpings län framhåller att även med en decentralisering
av organisationen lokalfrågan kan bli svår att lösa och föreslår att
denna göres till föremål för en skyndsam utredning.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

Föreningen ifrågasätter om man icke — i varje fall såvitt angår de fögderier,
vilkas häradsskrivarkontor äro förlagda till residensstaden eller dess
grannskap — med fördel skulle kunna sammanföra assistent- och taxeringsarbete
under ett hos länsstyrelsen förlagt taxeringskontor. En liknande koncentration
av arbetet till någon större stad torde även i andra fall kunna
övervägas. Föreningen förutsätter emellertid, att taxeringskontoren i de
normala fallen komma att förläggas hos lokal skattemyndighet.

När i betänkandet anföres att lokalfrågan lättare kan lösas, om taxeringskontoren
placeras hos de lokala skattemyndigheterna, måste dock riktas
invändningar häremot. Taxeringskontoren måste vara tillräckligt rymliga
— rum skola finnas för assistenter och för nya biträden; dessutom måste
finnas sammanträdesrum och arkivlokaler. Att lokalsvårigheterna icke få
underskattas må i detta sammanhang understrykas.

Mot en placering vid de lokala skattemyndigheterna vänder sig länsstyrelserna
i Kronobergs, Blekinge och Västerbottens län samt Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation. De remissinstanser, som förordar en
förstärkning av taxeringsorganisationen genom tillsättande av heltidsanställda
konsulenter och biträden för rutinuppgifter, utgår regelmässigt från
att konsulenterna placeras vid länsstyrelserna och biträdesorganisationen
hos de lokala skattemyndigheterna.

Antalet tjänstemän

Ett allmänt omdöme är att det av de sakkunniga angivna antalet taxeringsassistenter
är för lågt beräknat. Denna ståndpunkt intas av riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, sjutton länsstyrelser, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter och Kooperativa förbundet.

I denna fråga anför länsstgrelsen i Jämtlands län, att det inom varje fögderi
i riket torde vara erforderligt att ha minst tre å fyra taxeringsassistenter.
Länsstyrelsen yttrar vidare.

Vid beräkning av antalet taxeringsassistenter hava de sakkunniga utgått
från att varje assistent skulle medhinna granskning av i genomsnitt 8 000—
10 000 deklarationer. Länsstyrelsen är av den uppfattningen att denna beräkningsgrund
icke är hållbar, i varje fall icke för Jämtlands län med huvudparten
av skattskyldiga inom landsbygdsdistrikt. Av länets 75 000 skattskyldiga
återfinnas cirka Öl 000 inom landsbygdsdistrikten och av dessa äro

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mer än 40 % jordbrukare eller rörelseidkare. Kontrollarbetet måste på grund
härav bli tidsödande och kan enligt länsstyrelsens mening icke medge
granskning av mer än 5 000 å 6 000 deklarationer per assistent eller 40 å 50
deklarationer per arbetsdag. Härvid förutsattes att granskningen kan fördelas
jämt över hela den tidsperiod, som står till förfogande. Denna tid antages,
sedan en månad frånräknats för semester och annan ledighet, uppgå
till 6 månader, vilket motsvarar 150 arbetsdagar. Härav måste dock beräknas
åtgå minst 30 dagar till resor och sammanträden och för den egentliga deklarationskontrollen
återstår då endast 120 arbetsdagar. Skulle emellertid,
såsom de sakkunniga synas förutsätta, huvudparten av taxeringsarbetet avslutas
före den 1 juni, kan uppenbarligen icke ens det här ovan skisserade
arbetsprogrammet genomföras. Om en effektiv taxering skall kunna åstadkommas
torde varje taxeringsassistent icke kunna tilldelas mer än högst
5 000 skattskyldiga i landsbygdsdistrikt och 6 000 ä 7 000 skattskyldiga i
stad. Länsstyrelsen anser med denna utgångspunkt att för detta län erfordras
minst 14 taxeringsassistenter utöver den förste taxeringsassistenten samt
därjämte ett biträde per assistent.

Länsstyrelsen i Hallands län, som uppskattar det behövliga antalet taxeringsassistenter
i länet till 3 å 4 mer än vad de sakkunniga synes ha antagit,
framhåller följande.

De sakkunniga anför, att det behövliga antalet taxeringsassistenter endast
överslagsvis kunnat beräknas. En viss risk finnes uppenbarligen för att en
dylik beräkning skall bliva snäv. Å andra sidan är det helt otänkbart att
göra en beräkning som kan göra anspråk på någon exakthet. Problemet är
beroende av så många skiftande omständigheter. Många frågor stå ännu i
princip öppna. Det synes därför erforderligt, att ytterligare utredning om
personalbehovet göres, sedan principfrågorna och ordningen för reformens
genomförande klarlagts.

Länsstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att man knappast kan beräkna
att på en assistent skall ankomma mer än högst 8 000 deklarationer.
Till stöd härför kan länsstyrelsen åberopa följande.

Länsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning att de lokala taxeringsdistrikten
visserligen inte får göras för små men å andra sidan ej heller så
stora att orts- och personkännedomen försvagas. Om man skulle följa de
sakkunnigas rekommendation att taxeringsdistrikt endast i undantagsfall
skall omfatta mindre än 2 000 deklarationer skulle här i länet nära nog
samtliga taxeringsdistrikt å landsbygden komma att omfatta två kommuner.

Länsstyrelsen vill anse, att regelmässigt varje landskommun bör utgöra
ett särskilt taxeringsdistrikt. Detta förhållande medför otvivelaktigt en ökad
arbetsbörda för taxeringsassistenten.

Länsstyrelsen har vidare bibringats den uppfattningen, att de sakkunniga
vid sina beräkningar om antalet behövliga assistenter utgått bl. a. från antalet
allmänna självdeklarationer. I vart fall inom Hallands län utgör emellertid
de särskilda självdeklarationerna en icke föraktlig del av taxeringsnämndernas
arbetsbörda.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Göteborgs
och Bohus län, Landsorganisationen i Sverige och Kooperativa förbundet
påpekar särskilt, att antalet förste taxeringsassistenter uppskattats
för lågt.

149

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Vissa remissinstanser finner det inte nödvändigt att nu binda sig vid ett
visst antal tjänstemän. Behovet anses kunna säkrare avgöras efter hand
som utbyggnaden av den nya organisationen sker. Denna ståndpunkt intas
av statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge och Göteborgs och Bohus län
samt Svenska landstingsförbundet. Ur förbundets yttrande må anföras.

Vidkommande de sakkunnigas förslag att fastställa antalet assistenter till
500 får styrelsen som sin mening uttala, att uppbyggandet av denna tjänstemannakader
icke lämpligen bör till sin storlek bindas vid ett visst slutmål.
Det torde, i brist på varje praktisk erfarenhet av den föreslagna organisationen,
vara omöjligt att ens ungefärligt fastslå hur många tjänstemän denna
i färdigutbyggt skick tarvar. Under sådana förhållanden synes det riktigast,
att den successivt får växa fram och att hänsyn tages, icke till en fixerad
slutsiffra, men till det faktiska personalbehovet vid en given tidpunkt. Några
av sparsamhetsskäl betingade synpunkter beträffande lämpligt antal tjänstemän
böra härvid icke anläggas.

De sakkunnigas uttalande att taxerings distrikten endast i undantagsfall
bör omfatta mindre än 2 000 deklarationer har, utöver vad som
framgår av det nyss återgivna yttrandet av länsstyrelsen i Hallands län,
väckt kritik på flera håll.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

De sakkunnigas beräkning av antalet behövliga tjänstemän i taxeringsarbetet
i första instans vilar på förutsättningen att taxeringsdistrikten skola
omfatta 2 000—3 000 deklarationer. Visserligen ha de sakkunniga tänkt sig
undantag för särskilda distrikt och distrikt med stort antal jordbrukare.
Länsstyrelsen anser dock, att någon allmän utvidgning av taxeringsdistrikten
på landsbygden åtminstone för detta läns vidkommande icke bör ske.
Skälen härtill äro två, nämligen dels att länsstyrelsen velat ställa kraven
på ordförandens genomgång av deklarationerna högre än de sakkunniga, dels
behovet av att behålla den nödvändiga orts- och personkännedomen i nämnderna.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelsen i Jönköpings län och
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Om det behövliga antalet biträdestjänster har i yttrandena regelmässigt
endast allmänna uttalanden gjorts. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län framhåller emellertid följande.

I fråga om biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren ha de sakkunniga
tänkt sig en förstärkning med allenast i medeltal två kontorsbiträden å varje
fögderi och därutöver tillfällig personal i mindre utsträckning. Detta kan på
intet sätt vara tillräckligt, vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Hur stor
förstärkningen bör vara är icke utrett och med tanke på blivande omläggning
av arbetet med förande av längder av olika slag och debiteringsarbetet
bör naturligtvis försiktighet iakttagas vid inrättande av nya tjänster. Möjligen
bör därför antalet fasta tjänster i varje fögderi begränsas till i medeltal
det av de sakkunniga angivna — anslaget för tillfällig personal bör i
stället beräknas avsevärt högre än vad de sakkunniga föreslagit — men både
med hänsyn till vikten att erhålla biträden, kompetenta att biträda vid åt -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

minstone den enklare deklarationsgranskningen, och ur befordringssynpunkt
är det angeläget att åtminstone någon av de föreslagna tjänsterna
placeras i högre lönegrad, i flertalet fögderier förslagsvis en kansliskrivartjänst
i lönegrad Ca 15.

Den nya organisationens genomförande

Åtskilliga yttranden ger uttryck för åsikten att det inte torde vara möjligt
att utbygga den föreslagna organisationen på en så jämförelsevis begränsad
tid som fem år.

Föreningen Sveriges taxering sintendenter uppehåller sig utförligast vid
denna fråga.

Föreningen har tidigare understrukit vikten av att den nya arbetsmetoden
sättes i kraft i den takt personal står till förfogande och att man under övergångstiden
i lämplig utsträckning nyttiggör den frivilliga arbetshjälp som
för närvarande finnes att tillgå.

Som aspiranter å taxeringsassistent-tjänsterna torde man i första hand
få tänka sig unga studenter, helst med viss handelsutbildning, eller personer
i liknande ställning och ålder. Man torde emellertid få utgå från att denna
personal icke på flera år kan anförtros självständigt arbete som taxeringsassistenter.
Innan de nått tillräcklig mognad härför synas de med fördel
kunna användas å taxeringssektionen. Genom att de unga aspiranternas förordnande
å taxeringsassistenttjänst på detta sätt fördröjes kommer emellertid
hela uppbyggnaden av organisationen att förskjutas framåt i tiden. Man
har därför anledning antaga att utbyggnadstiden kommer att överstiga de
i betänkandet angivna fem åren. Länsstyrelserna böra emellertid lämnas
tämligen fria händer att bestämma takten för organisationens utbyggnad allt
efter de växlande förhållandena inom varje län.

I fråga om biträdeshjälpen vill föreningen här på nytt understryka betydelsen
av att denna bygges ut så snart som möjligt. Även de taxeringsnämnder,
som arbeta enligt den gamla ordningen, torde med det snaraste
böra förses med ifrågavarande fasta biträdeshjälp.

Statens organisationsnämnd, som inte heller anser att organisationen bör
genomföras på så kort tid som föreslagits, anför.

Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att nu bedöma utfallet av
en organisation av taxeringsarbetet i första instans sådan som den föreslagna,
vill nämnden emellertid förorda att tidpunkten, då den skall vara
genomförd, icke fixeras, att genomförandet ses på betydligt längre sikt än
fem år samt att man i första hand inriktar sig på att anordna en tjänstemannataxering
i distrikt, där deklarationsmaterialet är av den art att granskning
av speciellt för ändamålet utbildade tjänstemän ter sig särskilt påkallad
och möjligen i ytterligare ett eller annat distrikt. Först sedan härigenom
erfarenhet vunnits bör, i förekommande fall, genomförandet av organisationen
fullföljas.

Enligt nämnden är det givetvis en fördel att de nyanställda taxeringsassistenterna
till en början får pröva sina krafter på jämförelsevis enkla
distrikt. Anordningen har emellertid även bestämda olägenheter till följd.
Sålunda kommer den lokalkännedom, som kan förvärvas under första året

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att bli av intet värde under de fem första åren. Vidare kommer -— åtminstone
i viss utsträckning — assistenterna att få underkasta sig förflyttningar mellan
fögderierna, vilket särskilt i nuvarande tid vållar olägenhet och obehag
och måhända kan komma att försvåra rekryteringen. Även för taxeringsnämnderna
skulle det te sig mindre tilltalande att, låt vara för en begränsad
period, ideligen byta föredragande.

Organisationsnämnden anvisar följande lösning av spörsmålet.

Därest organisationen skall genomföras på i princip 5 år, vilket dock
nämnden avstyrker, kan en lösning vara, att låta assistent, som avses för
de svårare distrikten, undergå eu grundligare utbildning och under viss del
av utbildningsperioden — både för att prövas och utbildas samt skaffa sig
lokalkännedom — fungera som kronoombud i de taxeringsnämnder, däi
han efter fullbordad utbildning skall placeras som assistent. Om än ett
fullständigt genomförande av organisationen härigenom något kan fördröjas,
vinnas fördelar — förutom de förut antydda — i form av bättre utbildning
och därigenom ökad effektivitet med större förutsättningar att
redan från början ingiva förtroende för den nya organisationen, som
kunna tala för att den här antydda ordningen är att föredraga.

I första hand bör — enligt länsstyrelsen i Stockholms län — anställas
den personal som skall svara för granskningen av andra än löntagardeklarationer;
assistenter åt de lokala taxeringsnämnderna finner länsstyrelsen
vara av lägre angelägenhetsgrad.

Liknande synpunkter anlägger länsstyrelserna i Malmöhus, Kopparbergs
och Örebro län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhåller att om tillsättningen
sker på detta sätt man skulle kunna undvika att flytta på taxeringsassistenterna.
Länsstyrelsen som förordar inrättande av taxeringsassistenttjänster
i 25 lönegraden utvecklar sin tankegång på följande sätt.

Ännu viktigare är emellertid att denna jämkning möjliggör en önskvärd
omkastning ifråga om tempot för organisationens genomförande. Antalet
obefordrade, men redan taxeringsutbildade landskanslister är nämligen
åtminstone här — mycket stort. De utnyttjas redan nu för taxeringskontroll
som taxeringskonsulenter, men skulle sannolikt ha intresse för nya assistenttjänster
i 25 :e lönegraden eller förordnanden därå. Om detta är slutmålet,
saknas anledning att följa de sakkunnigas plan att börja rekryteringen i de
enklare lokala distrikten. Riktigare synes vara att redan i början av femårsperioden
använda konsulentarvodena till löneförstärkningar för lämpliga
landskanslister, soin vill bli assistenter i särskilda distrikt. Härigenom tillgodoses
bättre än enligt de sakkunnigas förslag den nya organisationens
huvudsyfte med avseende å taxeringskontrollens inriktning.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig för att samtliga taxeringsnämnder
snarast möjligt beredes hjälp med rutingöromål som sortering och iängdföring.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför.

Mot de sakkunnigas förslag, att den nya organisationen skall genomföras
under en femårsperiod med början vid taxeringen 1958 har länsstyrelsen
icke annan erinran än att det biträdesarbete, såsom sortering, summering,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

längdföring m. in., som avses skola utföras hos de lokala skattemyndigheterna
lämpligen bör utföras där från och med 1957 års taxering och
avse alla taxeringsdistrikt. Likaså bör även i de s. k. gamla distrikten
tiden för arbetets utförande förlängas till den 1 oktober. Dessa åtgärder
skulle otvivelaktigt medföra redan från och med 1957 års taxering en tillförlitligare
granskning och utredning av taxeringsärendena i första instans, till
fördel för såväl det allmänna som de skattskyldiga.

De lokala skattemyndigheterna torde med sin nuvarande rutinerade biträdespersonal,
utökad med behövlig tillfällig arbetskraft, säkert kunna ombesörja
nämnda sorteringsarbete in. m.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom
av Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter.

Rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. m.

Vad de sakkunniga uttalat angående behovet av ytterligare b e f o r dringstjänster
för biträdespersonalen å häradsskrivarkontoren
understrykes av länsstyrelserna i Hallands och Västernorrlands län.

Förslaget om taxeringsassistenternas löneställning
godtages av statskontoret. Den övervägande delen av remissinstanserna uttalar
emellertid att den föreslagna löneställningen måste anses för låg. Följande
må här återges.

Justitiekanslersämbetet framhåller att dess tvekan, huruvida det kan vara
möjligt att med de tilltänkta taxeringsassistenterna vinna en lämplig form
för taxeringsarbetet i första instans, framför allt hänför sig till den låga
löneställningen och fortsätter.

De skola under de fyra första åren hänföras till 13, 15 och 17 lönegraderna
och slutligt placeras i 19 lönegraden. Man frågar sig, om det är möjligt att
förvärva och behålla dugande krafter med en så pass låg lön och utan bestämda
utsikter till goda avancemang. Assistenterna skola ju icke blott vara
kunniga och omdömesgilla, de böra helst också ha förmåga att uppträda
med en viss auktoritet. Det synes ock berättigat spörja, om lönen står i riktig
relation till det kvalificerade och grannlaga arbete, som fordras av en
taxeringsassistent, till betydelsen ur allmänt medborgerlig synpunkt av hans
syssla samt till den i viss mån utsatta ställning han intager. Duktigt folk
synes icke kunna förutsättas vilja åtaga sig ett så pass ansvarsfyllt och
krävande arbete som det förevarande för denna ringa lön. Komma åter tjänsterna
att rekryteras av mindre dugande personer, måste befaras, att det blir
klent beställt både med effektiviteten i arbetet och tillvaratagandet av de
enskildas rätt.

Liknande synpunkter framhålles av riksskattenämnden, som yttrar.

Om en tjänstemannataxering i enlighet med de sakkunnigas förslag trots
det anförda likväl skulle anses ofrånkomlig — en uppfattning som riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

153

skattenämnden emellertid icke är benägen att dela — är det nödvändigt att
assistenterna erhålla sådan löneställning och sådana befordringsutsikter att
möjlighet finnes att till dessa tjänster förvärva och behålla personer med
tillräckliga kvalifikationer för de uppgifter som skola åvila dem. Det är riksskattenämndens
uppfattning att detta icke är möjligt med den löneställning,
högst Ce 19, som föreslagits, och med de förhållandevis fåtaliga befordringstjänster
som finnas. Det förhållandet att den föreslagna organisationen avses
skola utbyggas under en tid av fem år, kan icke ändra denna nämndens
åsikt. Riksskattenämnden befarar, att man med den föreslagna organisationen
i realiteten får en renodlad tjänstemannataxering och en tjänstemannataxering
som icke är kvalitativt högtstående.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Det torde icke vara möjligt att under sådana förhållanden förvärva personer,
som besitta tillräcklig insikt i allmänna ekonomiska frågor och den
mognad i omdömet, som äro nödvändiga förutsättningar för ett riktigt handhavande
av de grannlaga och viktiga uppgifter, som äro dem anförtrodda.
Man torde även få räkna med, att dessa befattningshavare efter genomgångna
utbildningskurser komma att söka sig över till det fria näringslivet
eller andra arbetsfält, där bättre utkomstmöjligheter kunna erbjudas.

Av flera länsstyrelser föreslås att taxeringsassistenterna lägst placeras i
21 lönegraden samt att befordringstjänster i 25 lönegraden inrättas. Länsstyrelsen
i Jämtlands län anför.

Med hänsyn till de kvalifikationer, som enligt vad länsstyrelsen här ovan
framhållit bör erfordras för erhållande av taxeringsassistenttjänst, anser
länsstyrelsen att taxeringsassistenterna icke rimligtvis böra erhålla lägre
löneställning än ordinarie landskanslister eller 21 lönegraden (Ca 21). Emellertid
torde det kunna ifrågasättas om en sådan lönesättning är tillräcklig
för besättande av taxeringsassistenttjänsterna med dugliga befattningshavare.
Visserligen bör en taxeringsassistent kunna få befordran till förste
landskanslist å landskontor i lönegrad Ca 25, men det begränsade antalet av
dessa tjänster och konkurrensen från landskanslisternas sida gör möjligheten
till sådan befordran begränsad. För att skapa rimliga befordringsmöjligheter
för taxeringsassistenterna anser länsstyrelsen därför, att av taxeringsassistenttjänsterna
skall en tjänst i varje fögderi vara inrättad i lönegrad
Ca 25. Denna grupp av tjänstemän bör därvid lämpligen benämnas
förste taxeringsassistenter. Innehavaren av denna befattning bör utöva viss
ledning av taxeringsarbetet.

Liknande ståndpunkter i fråga om den föreslagna löneplaceringen intas
av åtskilliga av de hörda sammanslutningarna såsom Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Föreningen Sveriges landskamrerare, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
och näringslivets skattedelegation.

Frågan om inrättande av befordringstjänster anses i många
yttranden inte kunna anstå. Merendels föreslås att sådana tjänster inrättas
i 21 och 25 lönegraden. Utförligast uppehåller sig Tjänstemännens centralorganisation
vid denna fråga. Under hänvisning till att de sakkunniga med

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

hänsyn till den långa utbyggnadstiden inte funnit nödvändigt att föreslå inrättande
av befordringstjänster anför organisationen.

Så länge så ej skett, skulle alltså taxeringsassistenterna i fråga om befordringar
konkurrera med övriga extra-ordinarie landskanslister, vilkas
befordringsstandard redan nu är förhållandevis låg. Den standardhöjning,
som genomfördes i samband med länsstyrelsereformen och tjänsteförteckningsrevisionen
var otvivelaktigt mycket betydelsefull, men vid förhandlingarna
i dessa frågor räknade man med att det skulle bli behövligt med
ytterligare förbättringar av befordringsmöjligheterna för denna personal.
Som riktpunkt för befordringsstandarden uppställdes normerna inom likartade
studentkarriärer i andra grenar av statsförvaltningen, inom vilka befordran
till 21 lönegraden förutsattes kunna ske inom en tid av 8—9 år.
Förhållandena torde sedan dess ha ändrats, och man finner vid en jämförelse
med andra studentkarriärer, att iandskanslisterna har en förhållandevis
låg befordringsstandard. Framför allt är antalet tjänster i 21 lönegraden
otillräckligt. Mot denna bakgrund synes det orimligt att successivt anställa
400—500 tjänstemän på rekryteringsstadiet och låta dessa konkurrera om
de redan nu alltför få befordringstjänsterna. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas,
om taxeringsarbetets effektivitet skulle vinna på, att assistenttjänsterna
blev genomgångstjänster för tjänstemän, som sökte vinna befordran
till andra arbetsuppgifter inom landskanslistkarriären.

TCO har den uppfattningen att det utan tillfredsställande befordringsmöjligheter
inte kommer att gå att till taxeringsassistenttjänsterna förvärva
och behålla dugliga befattningshavare. Vid en bedömning av lönegradsplaceringen
för taxeringsassistenterna bör beaktas att den ställning dessa
förutsättes få, både gentemot taxeringsnämnder och i övrigt synes komma
att ställa stora krav på vederbörande. Alldeles särskilda kvalifikationer
måste erfordras av dem, som skall ha att granska rörelsedeklarationerna och
de fria yrkesutövarnas deklarationer. En befordringsgång som den föreslagna
torde kunna accepteras under förutsättning av att härutöver så stort antal
tjänster i högre lönegrader inrättas, att nuvarande befordringsstandard för
landskanslistkåren under inga förhållanden försämras. Deklarationsmaterialets
skiftande beskaffenhet motiverar en distriktsindelning som bl. a.
innebär att inom varje fögderi inrättas särskilda rörelsedistrikt, till vilka
de besvärligaste deklarationerna hänföres. För assistenter i sådana distrikt
är en speciell lönegradsplacering väl motiverad. Motsvarande granskning (i
särskilda distrikt) handhas f. n. av konsulenter och inspektörer i lönegraderna
25 och 27.

En sådan personalorganisation bör från början genomföras, alt i första
omgången av utbyggnaden nuvarande landskanslister, vilka såsom ordförande
eller kronoombud har lång erfarenhet av taxeringsarbete, kan påräknas
söka tjänster som taxeringsassistenter. Detta skulle kunna bli fallet med
den uppläggning som TCO ovan antytt. Med hänsyn till att taxeringsarbetets
effektivisering i första hand bör syfta till att skärpa kontrollen över de
kategorier, vilka hittills undandragit det allmänna medel för beskattning,
kan TCO inte godta de sakkunnigas förslag, att omorganisationen av de besvärligaste
distrikten skall komma i efterhand.

Från länsstyrelsehåll framhålles att inrättande av befordringstjänster i
tillräckligt antal framför allt är av vikt för att möjliggöra en tillfredsställande
rekrytering. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför sålunda.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

På taxeringsassistenierna kommer enligt förslaget att vila ett stort och
ansvarsfullt arbete. Det blir av största betydelse att till dessa tjänster erhålla
personer med särskilda förutsättningar och med god utbildning. Länsstyrelsen
håller före att man för att få en god rekrytering måste erbjuda
bättre lönevillkor än de föreslagna. I första hand bör öppnas möjlighet till
befordran till någon ordinarie placering, t. ex. i Ca 21, och ett antal sådana
tjänster inrättas i lämplig proportion till antalet icke-ordinarie tjänster.

Ytterligare en fråga bör i detta sammanhang beröras. Såvitt länsstyrelsen
kunnat finna, ha de sakkunniga avsett att taxeringsassistent skall ha kompetens
att bedöma taxeringsfrågor av allehanda slag i de lokala taxeringsnämnderna,
således även de mest invecklade taxeringstall för jordbrukare
och andra näringsidkare. Det förutsättes härvid att taxeringsselctionens
personal skall vara beredd att biträda. Huruvida denna anordning kan bli
tillräckligt effektiv, kan ifrågasättas. Det torde i så fall krävas utökning
även av antalet taxeringsinspektörer. En annan utväg vore att för detta
fältarbete inom fögderiförvaltningen inrätta ett antal tjänster, som skulle
kunna vara befordringstjänster för taxeringsassistenterna. De borde i så
fall placeras i lönegrad Ca 25. Under övergångstiden till den nya organisationen
torde den nuvarande konsulentinstitutionen böra bibehållas, till en
början även där taxeringsassistenter finnas, innan dessa vuxit sig in i sina
uppgifter.

Liknande uttalanden göres av ytterligare tio länsstyrelser.

Föreningen Sveriges landskamrerare ifrågasätter, huruvida det icke vore
välbetänkt att redan från början räkna med ett skäligt antal befordringstjänster.
All erfarenhet visar att tjänstemän, som saknar eller har dåliga
befordringsutsikter, icke i längden kan prestera önskvärda arbetsresultat.

Tiden för taxeringsarbetet

Av yttrandena framgår att enighet i det närmaste råder om behovet av en
förlängning av taxeringsperioden.

En förlängning enligt de sakkunnigas förslag t. o. m. utgången av september
månad under taxeringsåret tillstyrkes av fjorton länsstyrelser
och sju andra remissinstanser. Vissa av länsstyrelserna förordar därvid olika
system för längdföring av taxeringarna.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

Föreningen förordar, att taxeringsarbetet i första instans skall vara slutfört
den 1 oktober. Även de taxeringsnämnder, som arbeta enligt den gamla
ordningen, torde böra givas sådan utsträckt tid. Emellertid torde det bliva
både lämpligt och nödvändigt att nämnderna slutföra huvudparten av taxeringsarbetet
redan under våren. Tiden för sommarlängdens upprättande bör
såvitt möjligt bestämmas senare än som angivits i betänkandet, exempelvis
till den 1 eller helst den 15 juli. Bland annat med hänsyn till intresset av att
skatteunderlaget på betryggande sätt fixeras torde samtliga deklarationer
böra längdföras i sommarlängden. De deklarationer som på sommaren icke
behandlats i taxeringsnämnden längdföras i sommarlängden enligt vad
deklarationen visar. Oktoberlängden blir härigenom en ändringslängd.

Riksskattenämnden och kammarrätten är tveksamma om den föreslagna

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förlängningen har den betydelse, som de sakkunniga tillagt den. Kammarrätten
anför.

En förlängning av tiden för taxeringsarbetet torde vara nödvändig, om
utredningsarbetet skall utföras av heltidsanställd personal. Om den lösning
de sakkunniga härutinnan föreslagit är den lämpligaste bar kammarrätten
svårt att bedöma. Kammarrätten vill endast erinra om att den nu gällande
tiden för taxeringsarbetets bedrivande vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i realiteten icke kommer att förlängas med mycket mera än en
månad. Under juli och augusti månader torde man nämligen som regel
kunna räkna med minskad effektivitet i taxeringsarbetet på grund av svårigheter
att kommunicera med allmänheten under dessa månader, då semestrar
normalt tagas ut.

Övriga remissinstanser som uttalat sig i denna fråga föreslår andra
slutdagar, den 30 juni (sex), den 31 juli (en), den 31 augusti (tre),
den 31 oktober eller 30 november (en). Två remissinstanser har utan att angiva
särskild slutdag uttalat sig för en kortare förlängning än som föreslagits
och en för en längre. En länsstyrelse förordar att deklarationstiden skall
förkortas till den 10 respektive den 28 februari och att möjlighet att medge
anstånd till den 1 juli med taxeringsarbetets avslutande skall skapas. Två
länsstyrelser föreslår skilda slutdagar för arbetet i lokala taxeringsdistrikt
— den 31 maj respektive den 30 juni — och särskilda taxeringsdistrikt —-den 30 juni respektive den 30 september.

De myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig för en taxeringsperiod
till utgången av juni månad har understrukit att en sådan förlängning
inte behöver föranleda särskilda svårigheter för debiteringsförrättare
eller för de kommunala och de statistiska myndigheterna. Föreningen Sveriges
taxering srevisor er, som förordar den 30 juni som slutdag, anför.

Den föreslagna utsträckningen i tiden för taxeringsarbetet torde ha ett
mera begränsat värde än de sakkunniga förutsatt. Under månaderna juli
och augusti, då de mera komplicerade deklarationerna skulle granskas, är
det enligt vad erfarenheten utvisar oftast förenat med stora svårigheter att
vinna kontakt med de skattskyldiga och deras medhjälpare. Det kommer
dessutom att bli mycket svårt att samla taxeringsnämndsledamöterna under
dessa månader.

Betydande olägenheter följa också med den föreslagna utsträckningen i
tiden. Många skattskyldiga få finna sig i att deras taxeringar bliva slutgiltigt
fastställda först lång tid efter det att deklarationen avgivits. Man måste
nämligen räkna med att ett mycket stort antal deklarationer kommer att
bli behandlade först efter den 1 juni. Det statliga och kommunala budgetarbetet
försvåras genom att tillförlitliga inkomstuppgifter icke komma att
bli tillgängliga i tid. Härtill kommer, att ett omfattande manuellt längdföringsarbete
blir nödvändigt beträffande alla taxeringar, som fastställas
efter den 1 juni.

Näringslivets skattedelegation, som förordar den 31 augusti såsom slutdag,
uttalar.

I fråga om den önskvärda förlängningen av tiden för taxeringsarbetet i

157

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

första instans synas de sakkunniga ha funnit en god lösning, om de ock enligt
vår mening skjutit något över målet. Med hänsyn till de skattskyldigas
berättigade intresse av att inom rimlig tid erhålla kännedom om den åsatta
taxeringen bör tidsfristen icke utsträckas längre än som erfordras för att
vinna ett tillfredsställande taxeringsresultat. Om tiden utsträckes till den 1
september, skulle detta innebära den radikala förbättringen i förhållande
till vad som för närvarande gäller, att tiden för det egentliga taxer ingsarbetets
utförande fördubblades. En sådan väsentlig förlängning bör enligt vår
mening vara tillräcklig. Genom att bestämma nämnda dag som slutdag vinner
man även, att den av de taxeringssakkunniga föreslagna tiden för debiteringsarbetet
ökas med en månad, varigenom de lokala skattemyndigheternas
behov av biträde av taxeringsassistenter blir mindre framträdande eller
bortfaller. Vi förorda sålunda, att taxeringsnämndernas arbete skall vara
avslutat senast den 1 september under taxeringsåret.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är yttrandena från de remissinstanser
som särskilt berörs av den föreslagna förlängningen.

Statistiska centralbyrån framhåller att om den föreslagna ändringen beslutas,
en viss försening kommer att ske beträffande flertalet av de statistikgrenar,
som grundar sig på eller står i nära samband med deklarations- och
taxeringsmaterialet. Därjämte vill centralbyrån förorda, att innan beslut
fattas, en provundersökning måtte företagas för att utröna, huruvida de
preliminära uppgifter om taxeringsutfallet, som enligt förslaget skulle insamlas,
kan anses fylla måttet för budgetberäkningarna.

Riksråkenskapsverket anför.

Med hänsyn till budgetplaneringens samhällsekonomiska betydelse kan
riksråkenskapsverket för sin del icke godtaga de sakkunnigas uttalande att
det vid en omorganisation av taxeringsväsendet måste framstå som ett sekundärt
mål att tillhandahålla grundmaterial för nämnda arbete så snart
som möjligt. För riksräkenskapsverkets inkomstberäkningar är det icke
tillfyllest med preliminära uppgifter, grundade på summering av i deklarationer
uppgivna siffror eller dylikt. Riksråkenskapsverket måste under alla
förhållanden förutsätta, att materialet i bearbetat skick finnes tillgängligt
för verket senast den 15 november. Detta torde i sin tur kräva att uppgiften
lämnas till statistiska centralbyrån senast den 15 oktober från de lokala
skattemyndigheterna i stället för såsom nu den 31 augusti. Riksräkenskapsverket
vill emellertid särskilt understryka, att även om debiteringsarbetet
skett fortlöpande på grundval av successivt färdigställt taxeringsmaterial,
tiden för arbetets avslutande samt för summering och avstämning förefaller
alltför snävt tilltagen.

Vad så beträffar den förhandskalkyl, som riksråkenskapsverket under
senare år brukat avlämna till finansdepartementet redan i början av oktober
och som tjänat till ledning för budgetarbetet, är det uppenbart att denna,
om den skall bibehållas, måste grundas på preliminärt eller i vart fall ofullständigt
grundmaterial, därest taxeringsperioden förlänges på sätt de sakkunniga
tänkt sig. För ett mera måttligt utsträckande av taxeringstiden,
exempelvis till utgången av juni månad, kunna givetvis även andra skäl
åberopas, exempelvis risk för ojämnhet i taxeringen vid en alltför långt utdragen
taxeringsperiod, vissa olägenheter av att taxeringsnämnd och prövningsnämnd
arbetar parallellt, semesterhänsyn o. s. v.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Centrala uppbördsniimnden, som ställer sig tveksam till förslaget, uttalar
beträffande de sakkunnigas huvudalternativ med endast en längd att debetsedelsskrivningen
och de följande arbetsmomenten utgör kvantitativt en så
ansenlig del av debiteringsarbetet i dess helhet, att det — även om taxeringsassistenterna
och taxeringsbiträdena är helt frikopplade från taxeringsarbetet
— icke synes möjligt att medhinna dem på två månader. I vart fall
torde risken, att dessa arbetsmoment icke skall medhinnas, vara så stor
att den icke bör tagas.

Härefter anför nämnden.

Det av de sakkunniga som en nödfallsutväg föreslagna alternativet med
två taxeringslängder medför även olägenheter. Det erbjuder emellertid möjlighet
att före den 1 oktober medhinna debetsedelsskrivning in. m. på grundval
av junilängden och torde därför vara att föredraga. I stället för att manuellt
upprätta en särskild längd för taxeringarna efter den 1 juni synes
emellertid böra övervägas förfarandet att i den tilltryckta längden införa
nämnda taxeringar med röd skrift samt för varje uppslag i längden summera
taxeringarna före den 1 juni för sig och de därefter åsatta taxeringarna
för sig.

Sveriges häradsskrivarförening förklarar att taxeringsarbetet måste avslutas
tidigare än som föreslagits för att debiteringsarbetet och återbetalningen
av överskjutande preliminär skatt skall inom föreskriven tid kunna
fullgöras tillfredsställande och för att undvika att utmätningsmannen skall
komma i tidsnöd vid undersökning för kvittning in. m., vilket kan leda
till förluster för statsverket.

Föreningen Sveriges kronokamrerare, som framhåller att en förlängning
av taxeringsperioden över sommaren till den 1 oktober skulle till icke obetydlig
del bli skenbar på grund av semestrar m. m., anför.

Vid fixerande av denna tidpunkt för arbetets avslutande har uppenbarligen
stor betydelse måst tillmätas den omständigheten, att varje reducering
av den föreslagna tiden omedelbart påverkar personalvolymen, d. v. s.
behovet av erforderlig personal för taxeringsarbetets fullgörande. Föreningen,
som icke delar de sakkunnigas uppfattning att beslut bör omedelbart
fattas om tjänstemannataxering över hela fältet, finner anledning särskilt
understryka de svårigheter en förlängning av nuvarande taxeringsperioder
måste komma att få för det taxeringsarbetet efterföljande debiteringsarbetet.
Ur denna synpunkt är varje förlängning till olägenhet. Föreningen, som är
medveten om att nuvarande taxeringsperioder kunna föranleda ett eftersättande
av såväl det fiskaliska intresset som kanske än mera rättssäkerheten
genom den summariska behandling av åtskilliga taxeringar, som tidsnöden
i vissa fall framtvingar, vill emellertid icke motsätta sig att en viss
förlängning av taxeringsperioderna sker, förslagsvis dock längst intill utgången
av juni månad. Med hänsyn till att arbetsgivarna äro skyldiga att
inlämna sina kontrolluppgifter redan under januari månad vore det kanske
icke alldeles uteslutet att till exempelvis den 5—10 februari framflytta tidpunkten
för avgivande av flertalet deklarationer.

Svenska landskommunernas förbund förklarar att en förlängning av tiden

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

för taxeringsarbetet är ofrånkomlig för åstadkommande av en rättvis och
effektiv taxering, men att en lösning samtidigt måste utfinnas som tillgodoser
behovet för det kommunala budgetarbetet av besked om taxeringsutfallet.
De sakkunniga hade föreslagit att de tidigare beskeden härom skulle
ersättas av preliminära uppgifter, därvid de förutsatt att uppgifterna skulle
grundas på en summering av de i deklarationerna angivna siffrorna. Ett så
beskaffat uppgiftsmaterial tillgodoser enligt förbundets uppfattning dock
icke det avsedda ändamålet, då detsamma endast skulle redovisa den taxerade
inkomsten. För budgetberäkningsändamål var icke den taxerade
inkomsten utan den beskattningsbara av intresse.

Av liknande skäl förordar Svenska stadsförbundet en förlängning av
taxeringsperioden till den 15 juni eller möjligen den 1 juli, varigenom kommunerna
fortfarande skulle kunna få tillförlitliga uppgifter om skatteunderlaget
vid ungefärligen samma tidpunkt som nu.

Arbetsgången i första instans

Vad de sakkunniga anfört rörande taxeringsnämndens befogenhet
lämnas i de flesta yttrandena utan erinran. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar
emellertid att ärenden avseende tillämpning av förordningen om
ackumulerad inkomst ävensom ärenden angående fastställande av uppskattningsvärde
å fastighet skall kunna avgöras av taxeringsnämnd. Ärendena
skulle härigenom kunna prövas snabbare än nu.

Förslaget att ordföranden i taxeringsnämnden skall
ha utslagsröst avstyrkes av kammarrätten och besvärssakkunniga.
Besvärssakkunniga anför.

Sedan år 1841 har för omröstning i beskattningsmål gällt att vid lika röstetal
den mening skall gälla som länder till den skattskyldiges förmån. Taxeringssakkunniga
föreslå nu ändring av denna hävdvunna regel under åberopande
av att den synes föga rationell. Såvitt besvärssakkunniga ha sig bekant
ha några allvarliga olägenheter av den hittillsvarande regeln icke försports.
Den torde icke vara svårare att tillämpa än den regel med samma
innebörd, som finnes intagen i 29 kap. 3 § rättegångsbalken och gäller för
omröstning i brottmål. Regeln bör icke utan vägande skäl uppgivas för beskattningsmålens
del. Vidare bör uppmärksammas, att kammarrätten och
regeringsrätten tillämpa andra omröstningsregler än de här föreslagna. Att
för de båda lägre instanserna införa eu specialreglering, som avviker från
den i högre instanser tillämpade ordningen, synes icke böra ifrågakomma.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande plats för avlämnande
av självdeklarationer lämnas i allmänhet utan erinran. Överståthållarämbetet
anför emellertid såsom ett exempel på den särställning
Stockholm i olika avseenden intar alt ett sådant förslag inte i allmänhet
torde medföra något nämnvärt merarbele för myndigheterna utom just i
Stockholm och forisätter.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Betänker man att i huvudstaden finnes ett mycket stort antal arbetsgivare
och andra uppgiftsskyldiga med inkomsttagare över hela riket inses att den
enligt förslaget ämbetet tillkommande uppgiften med grovsortering av allt
avlämnat material — innebärande bl. a. efterforskning av vederbörandes
hemlän — kan få enorma proportioner och att följaktligen, om förslaget
genomföres, en särskild organisation måste tillskapas härför. För närvarande
saknar överståthållarämbetet alldeles personella resurser för utförande
av en dylik uppgift.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avlämning inte längre bör få ske till
ordföranden då sorteringsarbetet härigenom kan komma att fördröjas.

Vad som föreslagits i fråga om anmaningsförfarandet tillstyrkes
eller lämnas i regel utan erinran.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påtalar emellertid det mindre lämpliga
i att skilja mellan anmaningar och förfrågningar och anför.

Det måste anses mindre lämpligt att skilja på anmaningar och förfrågningar.
Oavsett hur en förfrågan utformas, kommer denna alltid att för den
stora massan skattskyldiga betraktas som en anmaning, vilket den ju också
i verkligheten är. Länsstyrelsen vill här erinra om ett uttalande av justitieombudsmannen
rörande påstått felaktigt förfarande av taxeringsintendent
genom anhållan till tandläkare att för granskning ställa patientregister till
taxeringsmyndighets förfogande (JO:s ämbetsberättelse 1947 sid. 87 o. ff.).
Vederbörande taxeringsintendent hade uppgivit att han endast anhållit att
patientregistren skulle ställas till förfogande för granskning och alltså icke
avsett att ge ett föreläggande i saken. Justitieombudsmannen anförde härom:
»För den skattskyldige framstår såväl en anhållan som en begäran om
patientkorts utlämnande såsom en anmaning, varom förmäles i 32 § 3 mom.
taxeringsförordningen.»

Alla förfrågningar till de skattskyldiga från taxeringsmyndigheternas
sida böra såväl formellt som reellt betecknas som anmaningar. Rätt att utfärda
anmaningar bör tillkomma dels taxeringsnämndens ordförande (och
sålunda icke, som de sakkunniga föreslagit, taxeringsnämnden), dels de
befattningshavare hos den lokala skattemyndigheten, som biträda taxeringsnämnden
i dess arbete, dels taxeringsintendent, dels befattningshavare å
taxeringssektionen, som biträda taxeringsintendent i utredningsarbetet, dels
ock befattningshavare som verkställer taxeringsrevision, dock med den begränsningen
att endast taxeringsnämndsordföranden och taxeringsintendenten
skola äga anmana skattskyldig deklarera och förelägga vite. Motsvarande
bör gälla infordrande av uppgifter till ledning vid annans taxering. Anmaningar
och förfrågningar från taxeringsnämndens och taxeringsintendentens
medhjälpare höra angivas gjorda »enligt uppdrag».

Besvärssakkunniga anför i samma fråga.

Med anmaning förstås enligt gällande terminologi hänvändelser av olika
slag till skattskyldiga med uppmaning att avgiva eller fullständiga deklaration,
att lämna upplysningar etc. Det synes oklart vilken innebörd taxeringssakkunniga
i sitt förslag vilja förläna ifrågavarande term. Av uttalanden i
motiven erhålles närmast den uppfattningen att taxeringssakkunniga laborera
dels med hänvändelser innehållande anmodanden o. d., dels med
»egentliga» anmaningar (se s. 102). Vari den sakliga skillnaden skall bestå

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

angives icke. Ett klarläggande på denna punkt är nödvändigt icke minst
med hänsyn till den betydelse spörsmålet har för frågan om taxeringsassistentens
utredningsbefogenheter. Taxeringsassistent förutsättes nämligen
kunna rikta hänvändelser av olika slag till de skattskyldiga med begäran
om uppgifter men skall enligt 29 § icke kunna utfärda anmaning.

Remissinstansernas uttalanden angående de föreslagna reglerna om v itesförelägganden
återges senare i avsnittet om straff och viten.

Vad som föreslagits i fråga om sortering lämnas regelmässigt utan
erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i Västernorrlands län hävdar emellertid
att möjligheten att verkställa sorteringen i kommunal regi bör bibehållas
inte bara under uppbyggnadstiden utan jämväl senare. Länsstyrelserna i
Jönköpings och Västerbottens län förordar att sorteringen skall ombesörjas
och bekostas av kommunerna. Den sistnämnda länsstyrelsen anför.

Vad beträffar arbetet med sortering av deklarationsmaterialet synes denna
detalj i taxeringsarbetet böra utföras av vederbörande kommuner. Såvitt
länsstyrelsen kan finna skulle sorteringsarbetet, om det förlädes till respektive
kommunalkontor och — eventuellt under överinseende av vederbörande
taxeringsnämndsordförande — utfördes av därstädes anställd personal, som
väl i regel får antagas besitta stor orts- och personkännedom, härigenom bli
bäst utfört. Kostnaderna härför synes kommunerna böra själva bära, då de
åtnjuta förmånen av att få uppbära den kommunala skatten oavkortad.

Olika åsikter har yppats i frågan om vem som bör underteckna underrättelserna
om avvikelse från självdeklaration. Länsstyrelsen i Värmlands
lån föreslår att detta skall ankomma på ordföranden medan länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens lån hävdar att det bör
vara assistentens åliggande.

För att underlätta längdföringen i synnerhet i särskilda distrikt föreslås
av länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge, Malmöhus och Hallands län olika
metoder för längdföringen. Som förut berörts har åtskilliga remissinstanser
föreslagit att längdföringen i olika taxeringsdistrikt snarast möjligt
skall omhändertas av personal vid de lokala skattemyndigheterna.

Till frågan om taxeringsnämndernas möjligheter till sj älvrättelse
anför justitiekanslersämbetet att i den mån möjlighet till förenkling för vinnande
av rättelse av uppenbara fel föreligger, bör den tillvaratagas, och taxeringsnämnd
lär därför böra kunna anförtros befogenhet att rätta klara fel
i samma utsträckning som de allmänna domstolarna.

Tre länsstyrelser, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter förordar jämväl att utrymme beredes för
självrättelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför.

11—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 150

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Länsstyrelsen anser för sin del att det skulle vara beklagligt om alla rättelser
i ett beslut av taxeringsnämnden måste företagas i prövningsnämnden,
detta framför allt med hänsyn till det merarbete för de lokala skattemyndigheterna,
som därav följer. En rättelse i taxeringslängden är så avsevärt
mycket enklare att genomföra att det måste vara till fördel om så kan ske.
Länsstyrelsen anser därför att denna fråga bör ånyo övervägas. Det kan
tänkas ett förfarande så utformat, att alla dylika rättelser sker genom överstrykning
i taxeringslängden av de förut utförda beloppen och införande av
de justerade siffrorna med rött bläck för att ändringen skall markeras för
debiteringen. Rättelse skulle dock icke få ske mer än en gång för samma
skattskyldig. Meddelande om rättelsen skulle alltid tillställas skattskyldig.

Såvitt länsstyrelsen kan se skulle en sådan ordning vara till fördel för
debiteringsarbetet. Betänkligheter uppkommer givetvis med hänsyn till
prövningsnämndcns arbete. Det har anförts såsom nödvändigt att taxeringsnämnden
icke företager ändring av beslut, som samtidigt besvärsvägen förts
under prövningsnämndens bedömande. Risken för kollisioner vid dylika fall
får väl ändå anses relativt obetydlig. Besvären till prövningsnämnden skall
ju regelmässigt kompletteras hos taxeringsassistenten, och i dylikt fall
måste ju även frågan om rättelse anmälas för prövningsnämnden för iakttagande
i samband med besvärsfrågan.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som förordar att längdföringen
i junilängden skall avse alla deklarationer, således även sådana som ännu
ej varit föremål för slutligt beslut, anför.

Möjlighet till självrättelse bör finnas i viss utsträckning. Intill dess sommarlängden
avslutats torde självrättelse till den skattskyldiges förmån böra
tillåtas beträffande deklarationer, där avvikelse gått ut; detta överensstämmer
även med vad som på många håll för närvarande tillämpas. Under hösten
upptagas till behandling de deklarationer, vilka icke medhunnits före
sommarlängdens avslutande. Då dessa deklarationer redan längdförts kan
höstbehandlingen sägas innebära en form av självrättelse. Häremot bör
dock knappast invändning kunna resas, eftersom vederbörande skattskyldig
i dessa fall icke erhållit del av något beslut från taxeringsnämnd om att
hans deklaration icke godkänts. Av diskretionshänsyn är det måhända icke
lämpligt att i sommarlängden utmärka om taxeringen är definitiv eller ej.
Detta synes ej heller nödvändigt. Höständringar torde kunna tillåtas i alla
fall, då avvikelse icke expedierats till den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar att taxeringslängderna fortfarande
skall underskrivas av samtliga ledamöter i taxeringsnämnden.

Beträffande deklarations materialets förvaring uttalar
riksarkivet att de lokala skattemyndigheternas arkivutrymmen är otidsenliga
och otillräckliga. Häradsskrivararkiven bör därför utökas och förbättras, så
att de blir tillräckliga, brandsäkra och fuktfria.

Landsarkivarien i Härnösand anför.

För ett genomsnittligt häradsskrivarekontor i Norrland uppgår ett års
deklarationsmaterial till 8—9 hyllmeter, alltså för en sjuårsperiod till ca
60 hyllmeter. Om därtill i framtiden vissa årgångar av detta material undan -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

tagas från gallring, såsom skett med materialet till 1928 års allmänna fastighetsdeklarering
(jämlikt SFS 977/1937), kommer beståndet att ytterligare
ökas med flera hm. Redan nu ha de flesta häradsskrivarekontoren svårt
att härbärgera sina arkivalier, sedan källskattematerialet börjat flöda, och
detta trots att lands- och länsarkiven mottagit förtidsleveranser fram till
1917, i många fall till 1935. Av en undersökning om häradsskrivarnas arkivutrymmen,
som landsarkivet lät göra för 5 år sedan, framgick att omkring
hälften hade otillräckliga utrymmen vid denna tidpunkt. Vid ett förverkligande
av betänkandets förslag om deklarationsmaterialets kommande förvaring
måste således arkivlokalerna avsevärt utökas. Även vid en minskning
av antalet deklarationsårgångar till två jämte det löpande årets kommer
arkivutrymmet hos många häradsskrivare att vara otillräckligt.

Liknande synpunkter framhålles av sex länsstyrelser och Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter. Dessa remissinstanser föreslår att hos den
lokala skattemyndigheten skall förvaras det löpande årets och näst föregående
års deklarationer.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar.

Beträffande samtliga häradsskrivarekontor gäller, att tillräckligt arkivutrymme
icke föreligger för att kunna förvara fem års deklarationsmaterial
för fögderiet. Arkiven, i den mån sådana finnas, äro icke brandsäkra. Såsom
en utväg vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att endast det löpande årets
och näst föregående års deklarationer får förvaras hos häradsskrivarna, medan
de tidigare årens alltjämt skola inrymmas i länsstyrelsernas arkivlokaler.
Ett ökat arkivutrymme hos länsstyrelserna kommer att finnas genom
den nu tillåtna gallringen av prövningsnämndshandlingarna. Några större
olägenheter torde heller icke uppkomma med en sådan anordning, då det
icke erbjuder några svårigheter att till vederbörande häradsskrivare översända
sådana äldre deklarationer, som kunna behövas vid det löpande årets
taxering.

I allmänhet torde ett års deklarationer inom ett fögderi upptaga omkring
10 hyllmeter. Med två års deklarationer förvarade hos häradsskrivarna torde
krävas ett utrymme, som icke är större än en sedvanlig vägg, mot vilken
arkivhyllorna kunna uppställas. Inkomstlängderna torde draga ungefär 2
hyllmeter och fastighetslängderna omkring en meter.

Beträffande taxeringsassistenternas sysselsättning
under tiden mellan taxerings perioder na uttalar Föreningen
Sveriges taxeringsintendenter att det är tveksamt om de bör utnyttjas för
uppgifter, som ankommer på de lokala skattemyndigheterna, och länsstyrelsen
i Hallands län att de bör sysselsättas uteslutande med taxeringsarbete.

De sakkunnigas uttalande att taxeringsassistenterna bör tillhandagå allmänheten
med råd och upplysningar möter gensaga från två länsstyrelser,
Sveriges håradsskrivarförening och Svensk industriförening. Dessa remissinstansers
synpunkter på frågan framgår i huvudsak av vad sistnämnda
förening yttrar.

De sakkunniga föreslår att taxeringsassistenterna skall ha att lämna allmänheten
upplysningar i taxeringsfrågor, något som föreningen anser att
dessa till följd av sin ställning icke är lämpade till. Det är uppenbart, alt

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den enskilde, när hans taxering prövas och avgöres, redan i första instans
utgör en part med utomordentligt svag position. Hans ekonomiska ställning
är starkt beroende av att han taxeras rätt och rättvist redan i första instans
— något som har avgörande betydelse framförallt för mängden av småföretagare,
mot vilka s. k. skönsmässig taxering alltför ofta tillämpas — men
han äger icke rätt att, om han så önskar, personligen söka vederlägga de
påståenden och uppställningar, som hans motpart, representanten för det
allmänna kommer med. Denna representant kommer enligt de sakkunnigas
förslag att bli taxeringsassistenten, som sålunda på grund av nyssnämnda förhållande
redan a priori kommer i motsatsställning till den enskilde. Taxeringsassistenterna
torde knappast bli mäktiga den personlighetsklyvning,
som skulle erfordras för att nyssnämnda motsatsförhållande plötsligt skall
kunna omvandlas till det förtroende, som den enskilde medborgaren måste
kunna hysa till den person, som skall hjälpa och vägleda honom i den alltmera
olycksbådande skatteförfattningsdjungeln. En helt neutral och av
själva taxeringsarbetet oberoende myndighetsperson måste stå till allmänhetens
förfogande för denna viktiga uppgift och enligt föreningens mening
torde häradsskrivarna uppfylla de nödiga förutsättningarna härvidlag.

Departementschefen

De sakkunniga har i nära anslutning till de för dem meddelade direktiven
föreslagit en organisation, som innebär att kontroll, utredningar och
expeditionelit arbete i alla taxeringsdistrikt övertages av tjänstemän. Den
hävdvunna ordningen, enligt vilken beslutanderätten i första instans utövas
av taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter, rubbas emellertid
inte. Fastmera anser de sakkunniga att de förtroendevalda ledamöternas
inflytande ökas, om besluten kan grundas på ett bättre material
än tidigare, förelagt nämnden av en dess befattningshavare som själv ej
äger delta i besluten. Förslaget uppbäres av syftet att på en gång bättre än
hittills tillgodose den enskildes krav på rättssäkerhet och det allmännas
intresse av en effektivare taxering.

Förslaget, som i princip accepterats av många remissinstanser, har även
enligt min mening påtagliga förtjänster.

Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar i princip anordningen
med en tjänstemannataxering av den innebörd, som de sakkunniga
föreslår. En huvudinvändning mot förslaget är emellertid att en generellt
genomförd tjänstemannataxering, med hänsyn till nödvändigheten att iakttaga
de begränsningar som betingas av tillgång till personal och även av
kostnadshänsyn, i allt för liten grad kommer att främja det grundläggande
syftet med en taxeringsreform, nämligen att nå en skärpt kontroll av
rörelseidkare och andra svårkontrollerade skattskyldiga. På grund härav
förordas i remissyttrandena att man, i allt fall i ett inledande skede, ger
reformen en till angivet syfte begränsad inriktning men samtidigt också,
genom förbättrad lönesättning och liknande, skapar starkare garantier för

165

Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956

en verkligt effektiv organisation i denna del. Beträffande det stora antalet
taxeringsnämnder, d. v. s. de taxeringsdistrikt inom vilka främst löntagare
taxeras, skulle man däremot i huvudsak behålla den nuvarande ordningen.

Såsom närmare skall utvecklas i det följande har jag funnit att dessa
invändningar bör i allt väsentligt beaktas. När jag ansett mig böra intaga
denna ståndpunkt, har detta emellertid skett i fullt medvetande om att
man därmed får avstå från åtskilliga fördelar. Vissa av sakkunnigförslagets
mest tilltalande sidor sammanhänger nämligen med att enligt detta
tjänstemän skulle överta taxeringsarbetet i alla distrikt. Jag vill inte utan vidare
förbigå de i och för sig starka skäl som talar härför.

Till en början bör framhållas, att önskemålen om en väsentlig förlängning
av taxeringsperioden knappast kan tillgodoses om inte tjänstemän
anställes för arbetet i alla taxeringsdistrikt. Vid en sådan förlängning måste
nämligen arbetet med ett års taxering åtminstone delvis fortgå samtidigt
i första och andra instans. Detta förutsätter en ordning och reda i fråga
om de expeditionella göromålen i första instans, som endast kan uppnås
inom en tjänstemannaorganisation. Förlängningen nödvändiggör vidare en
koordination mellan taxerings- och debiteringsarbetet, som måste förutsätta
tjänstemäns medverkan. Att på längre sikt tänka sig en anordning
med en avsevärd förlängning av taxeringsperioden för vissa taxeringsnämnder
men inte för andra måste av flera skäl avvisas.

Det är vidare ett betydelsefullt önskemål, främst med tanke på allmänhetens
förtroende för taxeringsnämnderna, att ordföranden får inta en
markerat opartisk ställning. Den nuvarande ordningen är inte invändningsfri
på denna punkt. Förvisso talar starka skäl, såsom de sakkunniga
påpekat, för en ordning enligt vilken ordföranden befrias från skyldigheten
att gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och utredande
för att därefter själv ta del i och leda bedömandet av granskningsoch
utredningsresultatet.

Ytterligare en anledning att genomföra tjänstemannataxering över hela
linjen ligger i svårigheterna att rekrytera villiga och lämpliga ordförande.
Dessa svårigheter skulle i väsentlig mån undanröjas, om ordföranden befriades
från granskning och expeditionelit arbete och i huvudsak fick
leda nämndens arbete i vad detta avser fastställande av taxeringarna.

Man kan vidare anta, att — om tjänstemannataxering införes beträffande
alla skattskyldiga — antalet taxeringsnämnder skulle kunna nedbringas
utan att den behövliga person- och ortskännedomen gick förlorad.
Härigenom skulle vinnas större jämnhet och enhetlighet i taxeringarna.

Med en organisation, som innefattar tjänstemannataxering över hela
linjen, har man slutligen bättre möjligheter att förverkliga det i och för
sig självklara önskemålet att ett kvalificerat taxeringsarbete sker redan i
första instans. Även om stora ansträngningar göres att genom efterföljande
kontroll åvägabringa rättelser av felaktigheter, blir likväl kvaliteten på

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

arbetet i taxeringsnämnderna av väsentlig betydelse för taxeringsresultatet
i stort.

Att jag, oaktat de skäl som kan åberopas för sakkunnigförslaget, likväl
nu anser mig böra förorda en utbyggnad av taxeringsorganisationen endast
i den mer begränsade omfattning, som flertalet remissinstanser förordat,
sammanhänger -— som framgår av det förut sagda -— med angelägenheten
av att tillgodose det enligt min mening för dagen mest angelägna, nämligen
en verklig effektivisering av granskningen utav de svårkontrollerade deklarationerna.
Det är knappast görligt att vinna detta väsentliga mål samtidigt
med en över hela linjen utbyggd tjänstemannataxering.

Det må tilläggas, att till förmån för en mera begränsad utbyggnad av
taxeringsorganisationen även kan åberopas, att en framtida övergång till
hålkortsmaskiner för folkbokföring och debitering kan komma att leda till
friställande av personal, som är lämpad för taxeringsarbete, och att man
därför inte nu bör nyanställa en stor kår av relativt lågavlönade tjänstemän.

Med denna uppfattning uppkommer frågan hur en reform i angivet syfte
bör utformas.

Åtskilliga remissinstanser rekommenderar att de sakkunnigas förslag
genomföres på så sätt modifierat att i varje fögderi inrättas en högre tjänst,
merendels föreslagen i 25 lönegraden, för granskning av de komplicerade
deklarationerna. På flera håll förordas därvid inrättande av särskilda
distrikt för rörelseidkare, i vilka dessa mer kvalificerade taxeringsassistenter
skulle tjänstgöra.

Andra remissinstanser föreslår, att man inom varje fögderi bildar något
som skulle kunna kallas taxeringskontor med assistenter i olika lönegrader
— 19, 21 och 25 — för granskning av olika slag av deklarationer. Härvid
synes man utgå ifrån att taxeringsassistenterna inte skulle knytas till
något speciellt taxeringsdistrikt. De skulle ha att sins emellan och efter
svårighetsgrad fördela de olika distriktens deklarationer och därefter bereda
och i nämnderna föredraga på dem ankommande deklarationer. Med
denna organisation skulle man i varje taxeringsnämnd ha ett flertal föredragande.

Slutligen förordas i en tredje grupp remissyttranden att frågan löses
genom en förstärkning av den nuvarande taxeringskonsulentorganisationen.
Man tänker sig härvid närmast att tillsätta heltidsanställda taxeringskonsulenter
som skulle av taxeringsnämndsordförandena anmodas biträda i
mera svårbedömda fall.

Då det gäller att ta ställning till vilken av de ifrågakommande organisationslinjerna
som bör väljas, må först beröras alternativet med heltidsanställda
taxeringskonsulenter såsom närmast anknytande till nu gällande ordning.
Systemet med taxeringskonsulenter infördes 1943 och innebär att länsstyrelsen
ställer en eller flera konsulenter till de lokala taxeringsnämnder -

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nas förfogande för biträde med granskning av rörelseidkaredeklarationer
och andra mer svårbedömda deklarationer. Konsulentuppdragen är anordnade
som bisysslor.

Självfallet har denna anordning varit av visst värde. Men den torde
också ha visat sig behäftad med påtagliga svagheter, ingalunda hänförliga
endast till det förhållandet att fråga är om bisysslor. Dessa svagheter
kan sammanfattas med följande.

Taxeringskonsulenten för ett visst distrikt är ofta nog bosatt utanför
distriktet — merendels är det en länsstyrelsetjänsteman — och saknar
följaktligen inte sällan den lokalkännedom, som inte minst när det gäller
mindre rörelseidkare och liknande skattskyldiga är av betydande värde.
— Ordföranden tillställer konsulenten de deklarationer beträffande vilka
dennes hjälp med granskningen påfordras. Så småningom återsändes deklarationen
med en av konsulenten upprättad promemoria; inte alltid är
det möjligt — på sina håll lär detta höra till undantagen — för konsulenten
att, såsom avsett är, personligen inställa sig i nämnden och där föredraga
ärendet. Svårigheter föreligger med andra ord att samordna konsulentens
fackmannamässiga erfarenhet med nämndens kännedom om de
lokala förhållandena. — Konsulenten har att betjäna ett flertal nämnder,
självfallet i varierande omfattning, och måste på den grund — om den
personliga inställelse skall iakttagas som torde vara en förutsättning för
att anordningen skall bli av egentligt värde — företaga resor i en omfattning
som åsamkar alltför stor tidsutdräkt. — En uppenbar brist i systemet
är vidare att konsulenten kommer att utnyttjas mycket ojämnt även av
den anledningen att hans medverkan ytterst blir beroende av ordförandens
bedömande huruvida en deklaration bör konsulentgranskas eller ej. —
Beträffande de deklarationer som granskas mot taxeringsperiodens slut —
fråga blir här främst om rörelseidkare som utnyttjat anståndstiden för
deklarationens avlämnande eller ofta just de besvärligaste fallen medhinnes
ofta nog ingen konsulentgranskning.

Även om vissa av de nyss antydda svagheterna kan övervinnas genom
heltidsanställda taxeringskonsulenter, kommer likväl så betydande invändningar
att kvarstå att jag inte anser konsulentlinjen erbjuda en tillfredsställande
lösning av frågan om taxeringsorganisationens effektivisering.

De övriga vid remissbehandlingen framförda organisationslinjerna ansluter
sig till sakkunnigförslaget därutinnan att tjänstemännen skulle placeras
ute i orterna, nämligen hos de lokala skattemyndigheterna. Jag finner
bärande skäl tala för en sådan placering.

Ett av dessa alternativ går, som förut nämnts, ut på att inrätta särskilda
taxeringsnämnder för taxering av mera svårbedömliga deklarationer inom
varje fögderi och att till dessa nämnder knyta heltidsanställda taxeringsassistenter.
För en sådan anordning talar åtskilliga skäl. Utom de rent
tekniska fördelarna med alt sammanföra materialet i ett distrikt, var -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

igenom t. ex. jämförelser mellan inkomsttagare i samma bransch underlättas,
blir det med denna organisationsform möjligt att genomföra en
specialisering av själva taxeringsnämnden. Till ledamöter kan sålunda utses
personer med särskilda förutsättningar att bedöma de spörsmål som
uppkommer vid taxering av rörelseidkare m. fl. Observeras bör vidare att
då denna nämnd så gott som uteslutande kommer att syssla med taxering
av sådana inkomsttagare de enskilda ledamöterna inom nämnden får tillfälle
att förvärva betydligt mer omfattande kunskaper och erfarenheter
av rörelsetaxering än som kan bli fallet i en vanlig lokal taxeringsnämnd.
Det bör även tilläggas att den nu diskuterade ordningen ger en fasthet i
organisationen, som inte vinnes med något av övriga framförda förslag.

Alternativet med taxeringskontor, som framförts i några yttranden, förutsätter
att deklarationsmaterialet skall uppdelas på flera taxeringsassistenter
med olika kvalifikationer. Även detta förslag är förenat med vissa fördelar.
Måhända kan det visa sig lämpligt att välja denna organisationsform,
om man i framtiden beslutar att övergå till en fullständig tjänstemannaorganisation
i första instans. I ett läge, där man emellertid begränsar sig till
ett partiellt genomförande av tjänstemannataxering, synes anordningen
knappast ändamålsenlig.

Jag har därför funnit mig böra förorda alternativet med särskilda taxeringsnämnder,
till vilka assistenter, placerade hos de lokala skattemyndigheterna,
anknytes för granskning, utredning och expeditionellt arbete.

Jag vill tillägga, att även om man väljer denna utväg vissa förbättringar
synes möjliga beträffande övriga taxeringsnämnder. Ordförandena i dessa
bör sålunda befrias från rutingöromål såsom sortering och längdföring.
För dessa uppgifter och för att tillhandagå assistenter i särskilda taxeringsnämnder
jämväl med vissa andra rutingöromål bör inrättas, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit, biträdestjänster vid
de lokala skattemyndigheterna. Organisationen av de lokala taxeringsnämnderna
bör emellertid i övrigt t. v. lämnas orubbad, varvid dock den nuvarande
anordningen med taxeringskonsulenter bör kunna successivt avvecklas,
allteftersom de nyss förordade särskilda nämnderna med taxeringsassistenter
bygges upp.

I fråga om de särskilda taxeringsnämnderna för taxering av juridiska
personer — i vilka taxeringsarbetet redan nu utföres på ett tillfredsställande
sätt — förordar jag ingen annan ändring än att biträdeshjälp med
rutinarbete skall beredas jämväl ordföranden i sådan nämnd. Min ståndpunkt
här bygger på det förhållandet att i dessa nämnder redan nu tjänstgör
de mest kvalificerade krafter, som är för länsstyrelserna tillgängliga.

Då på sätt nu angivits omorganisationen endast blir så att säga partiell,
finner jag mig, med hänsyn till önskemålet att undvika risken att debiteringsarbetet
fördröjes, inte böra förorda den av de sakkunniga föreslagna
förlängningen av taxeringsperioden till den 1 oktober. I det ändrade läget

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

talar även vissa andra skäl mot en sådan utsträckning av perioden. En något
mindre förlängning eller till den 1 juli synes emellertid inte behöva möta
betänkligheter och kan därför förordas. Denna åtgärd innebär, i förening
med att ordföranden befrias från det betungande arbetet med sortering
och längdföring, att möjligheterna till granskning och kontroll blir avsevärt
utökade även i sådana nämnder som inte kommer att åtnjuta biträde
av assistent.

Den nu förordade organisationen kommer att i sina huvuddrag ganska
nära ansluta till den organisation som gäller i Stockholm, där i betydande
omfattning vid överståthållarämbetets skatteavdelning anställd personal
tjänstgör såsom kronoombud i de mera kvalificerade taxeringsnämnderna.
Under sådana förhållanden och då taxeringsväsendet i Stockholm i åtskilliga
hänseenden skiljer sig från taxeringsväsendet i landet i övrigt vill jag
inte för närvarande förorda att några ändringar genomföres beträffande
taxeringsorganisationen i första instans i Stockholm. Fortsatta undersökningar
bör emellertid äga rum i syfte att i Stockholm ernå en ordning, som
helt sammanfaller med den för landet i övrigt gällande.

De lokala nämnderna och de särskilda nämnderna för taxering av juridiska
personer bör ha oförändrad sammansättning. I de nyss förordade
särskilda nämnderna för taxering av rörelseidkare, som är fysiska personer,
m. fl., alltså de nämnder där taxeringsassistent skall finnas, synes
emellertid som de sakkunniga föreslagit kronoombud inte längre böra
ingå. Jag finner inte skäl förorda att taxeringsassistenten, såsom i vissa
remissyttranden föreslås, skall vara ledamot av taxeringsnämnden.

Ledamöterna i de särskilda nämnderna för fögderierna eller i städer
med egen uppbördsförvaltning torde i princip höra utses på samma sätt
som ledamöterna i de lokala nämnderna, d. v. s. av stads- eller kommunalfullmäktige.
Detta möter ingen svårighet då distriktet omfattar stad eller
del av stad. I fögderierna ställer sig emellertid frågan något annorlunda.
Antalet kommuner i fögderierna varierar nämligen mellan en och elva.

Ehuru arbetet inom en taxeringsnämnd med många ledamöter otvivelaktigt
måste bli tyngre än inom en mindre nämnd, finner jag mig med hänsyn
till vikten av att inom nämnden bevara det lokala inflytandet och tillgodose
kravet på ortskännedom böra förorda att minst en ledamot skall utses av
varje i distriktet ingående kommun. På grund härav förordar jag att det
nuvarande maximiantalet ledamöter, såvitt angår dessa nämnder, höjes
från åtta till tolv.

I betänkandet föreslås förhud för tjänsteman vid länsstyrelses taxeringsseklion
att inneha uppdrag som ordförande eller kronoombud.

Detta förslag, för vilket i och för sig beaktansvärda skäl kan anföras, synes,
därest endast en partiell reform av organisationen i första instans ifråga -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kommer, inte böra upptagas. Jag vill för övrigt erinra om mitt förut framförda
förslag att de särskilda taxeringsnämnderna för aktiebolag m. fl. skall
bibehållas enligt nuvarande ordning, nämligen med hänsyn till att taxeringen
där omhänderhaves av högkvalificerade befattningshavare. Dessa består
till mycket stor del just av taxeringssektionens ordinarie personal, som
utför arbetet som en bisyssla; det kan med den intagna ståndpunkten alltså
inte ifrågakomma att utfärda det med de sakkunnigas uppläggning väl motiverade
förbudet mot rätt för denna personal att inneha taxeringsuppdrag.
Mer tveksam synes man enligt min mening kunna vara inför frågan huruvida
de avsedda nya taxeringsassistenterna bör kunna inneha uppdrag som
ordförande eller kronoombud. Vissa principiella invändningar kan anföras
häremot, och jag finner övervägande skäl tala för att assistenterna regelmässigt
inte erhåller sådana uppdrag. Något uttryckligt stadgande i ämnet
torde emellertid inte vara erforderligt.

I detta sammanhang vill jag något beröra en annan fråga, som under senaste
tiden aktualiserats från kommunalt håll, nämligen spörsmålet huruvida
stadsfiskal eller annan liknande befattningshavare vid åklagarväsendet
bör kunna erhålla taxeringsuppdrag såsom bisyssla. Såsom taxeringsnämndsordförande
skulle han få en omedelbar insyn i deklarationsmaterialet
och man har ifrågasatt lämpligheten av att han på denna väg skulle erhålla
upplysningar av betydelse för hans verksamhet såsom åklagare. Tvekan
har yppats om statsmakterna ansett en sådan ordning godtagbar, och
man har sett anledning till vissa konfliktsituationer kunna uppkomma.

Min avsikt är inte att här närmare ingå på detta ämne. Jag vill blott
nämna, att det inte kommit till min kännedom att i de fall, då åklagare hitintills
förordnats som befattningshavare i taxeringsnämnd, detta skulle
väckt gensaga. Läget torde i och för sig inte heller på denna punkt ändras,
därest den av mig i det föregående förordade taxeringsreformen genomföres.
Även om möjligen vissa skäl av principiell natur kan anföras mot taxeringsuppdrag
för åklagare, torde det likväl inte finnas anledning att här taga
någon bestämd ståndpunkt. Frågan torde liksom hittills i varje särskilt fall
få prövas av länsstyrelserna.

I sakkunnigbetänkandet förordas en förenkling vid fastställandet av
taxeringsarvodena. Jag anser detta i hög grad önskvärt. Bestämmelser
i detta ämne torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela i administrativ
väg. Därvid får även övervägas för vilken tid fastställda arvoden
skall gälla.

Vad de sakkunniga anfört om taxeringsassistentens ställning
i förhållande till taxeringsnämnden och dess ordförande har, som
den föregående redogörelsen utvisar, väckt viss kritik. Därvid har uttalats
att assistenten givits en alltför dominerande roll och att taxeringsnämndens
inflytande på taxeringarna skulle bli illusoriskt. Indirekt skulle, framhålles

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 171

det, taxeringsintendenten härigenom komma att dominera förfarandet i
första instans.

Dessa farhågor är enligt min mening väsentligt överdrivna. Att de sakkunniga
inte ansett sig kunna föreslå att taxeringsnämnden eller dess ordförande
utan inskränkning skulle kunna ge taxeringsassistenten direktiv
och pålägga honom arbetsuppgifter sammanhänger med att assistenten normalt
skulle ha att biträda flera taxeringsnämnder. Med en sådan anordning
kunde det befaras att någon av dessa, till men för arbetet i de övriga nämnderna,
skulle belasta assistenten i inte godtagbar omfattning. Sådana konkurrenssituationer
uppkommer emellertid inte med den organisation som
av mig förordats, eftersom assistenten skall biträda endast en taxeringsnämnd.
Under sådana omständigheter finner jag mig kunna tillmötesgå de
i yttrandena uttalade önskemålen att taxeringsassistenten skall utan särskild
begränsning vara skyldig att i sitt utredande arbete efterkomma anvisningar
från taxeringsnämndens ordförande.

Det sist sagda torde i och för sig ge ett klart uttryck för att taxeringsassistentens
uppgift är strikt begränsad till införskaffande av all tillgänglig
och för ärendets avgörande erforderlig utredning, därvid det tillkommer
inte intendenten utan nämnden eller dess ordförande att i förekommande
fall beordra en kompletterande utredning. Jag är likväl beredd att medverka
till ytterligare åtgärder i syfte att vinna garantier för att taxeringsnämnden
och inte dess assistent blir den som i realiteten fastställer taxeringarna. En
uttrycklig föreskrift bör sålunda införas därom att det skall åligga ordföranden
att själv genomgå taxeringsmaterialet i den omfattning som erfordras
för en noggrann och tillförlitlig taxering. En absolut föreskrift om genomgång
av allt material skulle å andra sidan framtvinga ett mången gång lika
tidsödande som meningslöst dubbelarbete. Tilläggas må att då avvikelse från
deklaration skall ske eller av assistenten påkallas det ofrånkomligen bör ankomma
på ordföranden att själv ta del av handlingarna.

Vad angår föredragningen i nämnden innebär de sakkunnigas förslag att
denna skall ankomma på taxeringsassistenten. Detta torde även vara den
naturligaste ordningen. Bestämmelserna synes dock böra så utformas att hinder
ej möter för ordföranden att själv överta föredragningen i den omfattning
han finner lämpligt. Därmed vinnes ytterligare garantier för att de
taxeringsnämnder, som kommer att åtnjuta biträde av taxeringsassistent,
bibehålies vid ett avgörande inflytande.

Det må tillfogas, att med den ökade arbetsbelastning i förhållande till de
sakkunnigas förslag, som med de nu angivna reglerna faller på taxeringsnämndens
ordförande, några mer väsentliga kostnadsbesparingar i avseende
å ordförandearvodena knappast ifrågakommer.

Spörsmålet om taxe ringsassistentens ställning i övrigt
inom den statliga administrationen bar även till -

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

vunnit sig större uppmärksamhet i yttrandena. Det gäller här närmast frågan
om taxeringsassistenten skall vara underställd länsstyrelsen eller taxeringsintendenten
och vidare spörsmålet om han i organisatoriskt hänseende
bör underordnas den lokala skattemyndigheten.

Vad i yttrandena anförts rörande det sistnämnda spörsmålet synes utgöra
vägande skäl för att låta de lokala skattemyndigheterna inta ställning såsom
överordnade taxeringsassistenterna i administrativt hänseende. Härmed
uppkommer emellertid åtskilliga problem.

Till en början uppställer sig frågan om taxeringsassistenternas anställningsförhållanden
i städer med egen uppbördsförvaltning. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle även dessa assistenter ha ställning såsom länsstyrelsetjänstemän.
Intar man alltjämt denna ståndpunkt skulle taxeringsorganisationen
i dessa städer komma att bestå av en kommunalt anställd
chef d. v. s. kronokamreraren, en eller flera statstjänstemän nämligen taxeringsassistenterna
och kommunalt anställda biträden. En organisation av
detta slag synes inte invändningsfri. Vissa skäl kan onekligen anföras till
förmån för den av länsstyrelsen i Västernorrlands län anvisade utvägen att
anställa taxeringsassistenterna i dessa städer som kommunala tjänstemän.
Härigenom skulle vinnas en större organisatorisk enhetlighet och vidare
torde rekryteringen komma att underlättas då för uppdragen kvalificerade
assistenter inom uppbördsverken skulle kunna tillträda tjänst som taxeringsassistent
utan att behöva övergå från kommunal anställning till statlig.

Liksom de sakkunniga anser jag att kostnaden för den utökade taxeringsorganisationen
bör bestridas av statsmedel. Därest taxeringsassistenterna
anställes som kommunala tjänstemän, bör städerna således erhålla full ersättning
härför, varför från denna synpunkt erinringar ej behöver möta.
Även med en sådan organisation följer emellertid vissa olägenheter. Man
kan peka på svårigheter att t. ex. vid sjukdom under taxeringsperioden erhålla
vikarier. Vidare kan problem uppkomma om staden av någon anledning
önskar utnyttja taxeringsassistenten för andra uppgifter, under eller
mellan taxeringsperioderna. Fråga uppkommer även om länsstyrelsens eventuella
inflytande vid tillsättandet av assistenttjänsterna. Slutligen kan erinras
om taxeringsassistenternas avsedda sysslande med taxeringsrevision under
taxeringsintendentens mera direkta ledning under tid mellan taxeringsperioderna.

Som förut framhållits bör kostnaden under alla förhållanden stanna på
statsverket. I övrigt torde vara erforderligt med närmare överväganden angående
de båda alternativen, innan slutlig ställning går att taga. Då detta
kan ske vid senare tillfälle, måhända lämpligen i samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1957/58, torde förevarande spörsmål tills vidare
få lämnas öppet.

Ett andra problem blir att närmare fixera den lokala skattemyndighetens
uppgifter inom taxeringsväsendet. Det torde av flera skäl inte böra ifråga -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komma att åt dessa uppdraga uppgifter inom det egentliga granskningsarbetet.
Då å andra sidan nu föreslås att sortering och längdföring för alla taxeringsdistrikt,
med undantag för särskilda taxeringsdistrikt för taxering av
juridiska personer, skall över tas av personal hos den lokala skattemyndigheten
utan att samtidigt taxeringsassistenter anställes för samtliga distrikt,
synes uppenbart att ansvaret för dessa uppgifter måste åläggas den lokala
skattemyndigheten.

Därest, i enlighet med vad nyss förordats, häradsskrivaren och kronokamreraren
i administrativt och organisatoriskt hänseende erhåller en förmansställning
i förhållande till taxeringsassistenterna, torde de invändningar
mot de sakkunnigas förslag ha tillgodosetts som innebär att med detta konfliktsituationer
lätt skulle kunna uppkomma. Taxeringsassistenterna blir
nämligen härigenom skyldiga underkasta sig vad lokal skattemyndighet i
ordnings- och därmed jämställda hänseenden föreskriver.

Å andra sidan måste det ofrånkomligen också bli så att taxeringsassistenterna
har att iakttaga de mera allmänna anvisningar och direktiv, som det
åligger taxeringsintendenten att lämna till fullföljande av den honom åvilande
uppgiften att övervaka att taxeringsarbetet i länet bedrives ändamålsenligt
och effektivt. Här må även erinras att taxeringsassistenterna avses
skola mellan taxeringsperioderna biträda med taxeringsrevision och liknande
arbetsuppgifter, i första hand vad gäller skattskyldiga inom vederbörande
lokala skattemyndighets verksamhetsområde. I detta sitt arbete
måste assistenterna sortera omedelbart under intendenterna. Detta hindrar
inte att jämväl under nu avsedd tid av året assistenterna ordningsmässigt
har häradsskrivaren eller kronokamreraren som sin närmaste överordnade.

Som i det följande närmare kommer att utvecklas avses att de särskilda
taxeringsnämnderna för taxering av andra än aktiebolag och liknande skall
handlägga i första hand taxeringar av rörelseidkare och jordbrukare med
bokföringsmässig redovisning av inkomsten. Organisationen bör tilltagas så,
att sådana inkomsttagare alltid kan taxeras inom dessa nämnder. Härutöver
bör i en utsträckning, som främst får bero på vad taxeringsassistenten visar
sig medhinna i fråga om granskning, vissa andra grupper av skattskyldiga
med mera svårkontrollerade deklarationer taxeras inom dessa nämnder. Om
som en allmän regel antages att en taxeringsassistent kan medhinna 1 200
rörelsedeklarationer och om det inom ett fögderi finns t. ex. 1 600 sådana
deklarationer, bör normalt två särskilda nämnder inrättas. Men eftersom
rörelsedeklarationerna i detta fall inte motsvarar full arbetsbörda för två
assistenter, får denna utfyllas med mer svårbedömda deklarationer av annan
art. Vissa åtgärder erfordras för att skilja ut de deklarationer som skall
granskas av särskilda nämnder. I fråga om rörelseidkare och jordbrukare
med bokföringsmässig inkomstredovisning möter detta ingen större svårighet
och kan ske i samband med sorteringen; i fråga om övriga inkomsttagare,
som bör granskas inom den särskilda taxeringsnämnden — det blir

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

här fråga t. ex. om löntagare med mer komplicerade inkomstförhållanden
eller större jordbrukare med redovisning enligt kontantprincipen — måste
ett urval ske efter andra grunder än rent rutinmässiga. Detta urval bör, efter
de anvisningar som ankommer på taxeringsintendenten i länet att meddela,
verkställas av den lokala skattemyndigheten. Det bör vidare ankomma på
ordförandena i de lokala taxeringsnämnderna att till den lokala skattemyndigheten
anmäla sådana fall, i vilka enligt deras mening taxeringen bör
handläggas av särskild nämnd.

Sammanfattningsvis bör på den lokala skattemyndigheten i huvudsak
ankomma

att övervaka taxeringsassistenterna i ordnings- och därmed jämställda
hänseenden;

att svara för att sortering, längdföring ävensom — i de taxeringsdistrikt
där taxeringsassistent tillsatts — övrigt rutinarbete utföres av biträden som
tillhandahålles av den lokala skattemyndigheten; samt

att efter taxeringsintendentens anvisningar verkställa urvalet av de skattskyldiga,
vilkas taxeringar skall handläggas av sådan särskild taxeringsnämnd
inom vilken taxeringsassistent är verksam.

Det bör framhållas att enligt min mening de på häradsskrivarkontoren
stationerade taxeringsassistenterna bör vara länsstyrelsetjänstemän oaktat
de i vissa hänseenden sorterar under häradsskrivarna. Taxeringsassistenterna
inordnas alltså inte i häradsskrivarorganisationen. I stället blir det
fastmer så att häradsskrivarna, med bibehållande i övrigt av sina nuvarande
åligganden, får vissa uppgifter inom taxeringsväsendet. Då dessa uppgifter
i huvudsak faller inom ramen för länsstyrelsens allmänna åliggande att
tillse att taxeringsarbetet i länet bedrives på ett ändamålsenligt sätt och
ansvaret för detta länsstyrelsens åliggande under landshövdingen vilar på
taxeringsintendenten, följer härav att häradsskrivaren i förevarande hänseenden
närmast får att göra med taxeringsintendenten. Såväl taxeringsassistenterna
som häradsskrivarna får alltså vid fullgörande av sina uppgifter
inom taxeringsväsendet beakta de allmänna direktiv för taxeringsarbetets
bedrivande som taxeringsintendenten lämnar. Vad angår taxeringsassistenternas
sysslande med taxeringsrevision o. dyl. mellan taxeringsperioderna
ligger det i sakens natur att de därvid har att följa taxeringsintendentens
direktiv.

Jag vill tillägga, att om den nu förordade organisationen tillskapas, man
måste räkna med att denna inte kan tänkas på en gång bli fullt färdig utan
får antas komma att efter hand som erfarenhet vinnes bli föremål för ändringar
och kompletteringar.

Vad angår taxeringsassistenterna i städer med egen uppbördsförvaltning
viH jag erinra om mitt uttalande tidigare att deras ställning i olika hänseenden
måste göras till föremål för ytterligare undersökningar innan ett
avgörande kan ske.

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Den mera begränsade och på en skärpt granskning av svårkontrollerade
skattskyldiga inriktade omorganisationen, som nu förordas, förutsätter nya
beräkningar av personalbehovet.

I de särskilda distrikten för taxering av inkomsttagare av nyss antytt slag
bör, som förut framhållits, i första hand taxering ske av rörelseidkare, fria
näringsutövare och jordbrukare med redovisning efter bokföringsmässiga
grunder. Härutöver bör på sådana nämnder ankomma taxering av handelsresande
och andra inkomsttagare med mer invecklade eller svårbedömda
inkomstförhållanden ävensom jordbrukare med redovisning enligt kontantprincipen
om jordbrukens omfattning eller andra erfarenhetsmässigt
kända förhållanden därtill föranleder. Vanliga kontrollsynpunkter förutsätter
att med sådana inkomsttagare sammanlevande äkta makar också
taxeras av de särskilda nämnderna. Sammanfattningsvis kan det sägas att
de taxeringar, som nu på sina håll granskas inom s. k. speciella taxeringsnämnder
eller av taxeringskonsulenter, i fortsättningen normalt skall handläggas
av de här ifrågavarande nämnderna.

I princip skall inom varje fögderi eller stad med egen uppbördsförvaltning
inrättas minst en särskild nämnd av detta slag, vilket också innebär
minst en tjänst som taxeringsassistent. Då det gäller att avgöra, huruvida
ytterligare sådana distrikt och tjänster bör inrättas, torde man i första hand
få inrikta sig på att tillse att organisationen får sådan omfattning att rörelseidkarna
och jordbrukarna med bokföringsmässig redovisning av inkomster
kan bli föremål för den avsedda kvalificerade granskningen. För ett normalfögderi
om cirka 30 000 invånare torde i allmänhet ett distrikt vara tillfyllest.
I åtskilliga fall understiger emellertid invånarantalet i fögderierna
avsevärt 30 000. Detta torde regelmässigt medföra att inom det särskilda
distriktet kan handläggas större del av övriga här förut nämnda skattskyldigas
deklarationer, nämligen främst löntagares med invecklade inkomstförhållanden
och jordbrukares med redovisning enligt kontantprincipen, än
som kan ske inom de något större fögderierna. Vissa av städerna med egen
uppbördsförvaltning är även av den storleksordningen att det kan antagas
att en taxeringsassistent kan medhinna granskning av inte bara deklarationerna
från de i första hand avsedda grupperna av skattskyldiga utan eventuellt
också ytterligare deklarationer. Det bör då inte möta något hinder att
under sådana omständigheter utjämna taxeringsassistentens arbetsbörda
med t. ex. skyldighet att granska deklarationer från sådana skattskyldiga,
vilkas förmögenheter överstiger ett visst högre belopp. Om man förutsätter
att en taxeringsassistent skall medhinna granskning av 1 200 rörelsedeklarationer,
torde — beroende på fögderiets eller stadens struktur — den
gräns där ytterligare ett särskilt distrikt bör inrättas, i många fall uppnås
vid ett invånarantal av omkring 40 000. I fögderier eller städer omedelbart
över denna gräns, där sålunda två särskilda taxeringsdistrikt inrättats, bör
nämndernas och taxeringsassistenternas arbetsbörda utjämnas på sätt nyss
angivits för de minsta städerna och fögderierna.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I fråga om de största städerna bör inte enbart antalet rörelseidkare vara
avgörande för hur många särskilda taxeringsdistrikt med genomförd tjänstemannataxering,
som bör inrättas. Här bör jämväl antalet inkomsttagare av
tjänst med invecklade eller svårbedömda inkomstförhållanden kunna mera
direkt inverka.

Det behövliga antalet taxeringsassistenttjänster kan för närvarande inte
exakt anges. Inom finansdepartementet gjorda beräkningar ger vid handen
att omkring 240 skulle vara behövliga. Det är emellertid klart att hänsyn
kan behöva tas till olika lokala förhållanden, som inte framgår av det tillgängliga
statistiska materialet. Då den här föreslagna organisationen inte
skall träda i funktion förrän taxeringsåret 1958 och det dessutom får antagas
förgå en ganska avsevärd tid, innan den helt uppbyggts, är i och för
sig inte heller erforderligt att nu binda sig för ett exakt antal tjänster. För ett
ställningstagande till den ifrågasatta taxeringsreformen torde vara tillräckligt
med en uppgift att antalet assistenter i allt fall inte kommer att
överstiga 300 och troligen stannar vid ca 240.

Vad de sakkunniga anfört om minskning av antalet taxeringsdistrikt
torde, då förslaget om en helt genomförd tjänstemannataxering inte upptagits,
i huvudsak förlora aktualitet. Emellertid bör en given följd av de
nyinrättade nämnderna bli att på vissa håll antalet lokala nämnder kan
nedbringas. I vad mån detta lämpligen kan ske får ankomma på länsstyrelserna
att undersöka.

Frågan om antalet biträdestjänster kommer vid den förordade
begränsade omorganisationen i annat läge än enligt de sakkunnigas
förslag. Enligt detta skulle taxeringsassistenterna i största möjliga utsträckning
befrias från rutinuppgifter. På biträdena skulle i huvudsak ankomma
sortering, förberedande granskning — innefattande bl. a. kontrollsummering,
avprickning av olika uppgifter och annan rutinkontroll — längdföring
och allt rent expeditionelit arbete.

Det är angeläget att taxeringsassistenterna i största möjliga utsträckning
får syssla med kvalificerade uppgifter. Dessa tjänstemän bör därför tillhandahållas
biträdeshjälp i den utsträckning de sakkunniga föreslagit.

I fråga om de taxeringsnämnder, i vilka granskningsarbetet i sin helhet
fortfarande avses skola utföras av ordförande och kronoombud, synes
någon större svårighet att tillhandahålla biträdeshjälp med sortering och
längdföring inte föreligga om — som här föreslås — de lokala skattemyndigheterna
uttryckligen tillägges vissa uppgifter inom taxeringsvänsendet.
Annorlunda förhåller det sig emellertid med övriga uppgifter, som enligt
de sakkunniga skulle ankomma på biträden. De sakkunnigas förslag förutsätter
i fråga om dessa uppgifter en kontinuerlig handledning från taxeringsassistentens
sida eller i allt fall att denne samtidigt som biträdet
kan ha tillgång till deklarationsmaterialet. Om, som inte sällan händer,
taxeringsnämndsordföranden är bosatt på annan ort än häradsskrivarens

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

stationeringsort, är det i regel knappast praktiskt möjligt att utan risk
för försening av taxeringsarbetet bereda denne hjälp i form av förberedande
granskning eller expeditionellt arbete. Under sådana omständigheter
har jag inte funnit mig böra föreslå att biträdeshjälp i här ifrågavarande
taxeringsnämnder regelmässigt lämnas för annat än sortering eller längdföring.
Emellertid kan t. ex. inom städer med egen uppbördsförvaltning
eller där ordföranden är bosatt å häradsskrivarens stationeringsort eller
eljest i undantagsfall möjlighet föreligga att på ett smidigt sätt tillhandahålla
biträdeshjälp i full utsträckning eller i varje fall beträffande flera
uppgifter än sortering och längdföring. Jag vill därför föreslå att det skall
ankomma på länsstyrelsen att förordna härom. Det synes mig klart att om
så sker, hänsyn härtill skall tas vid bestämmandet av arvoden. I fråga om
de särskilda taxeringsnämnder för taxering av juridiska personer, där ordföranden
är länsstyrelsetjänsteman eller bosatt i residensstaden, torde
biträdeshjälpen böra lämnas av vid länsstyrelsen anställda biträden.

Sorteringsarbetet torde som de sakkunniga föreslagit i ganska stor utsträckning
böra ombesörjas av tillfällig personal. Detsamma gäller i viss
utsträckning längdföringen. Då på grund av vad förut anförts det inte kan
avgöras i vad mån biträdeshjälp i vidare mån än vad avser sortering och
längdföring kan komma att tillhandahållas i de distrikt, som inte omorganiseras,
torde behovet av nya biträdestjänster tills vidare kunna beräknas
till ca 240 eller samma antal som assistenttjänsterna för närvarande kan
antagas komma att uppgå till.

I övrigt synes man åtminstone till en början få lita till tillfälligt anställda.
Även i fråga om biträdesorganisationen gäller att erfarenheterna under
utbyggnadstiden bör få bli avgörande för ett fixerande av det slutliga behovet
av tjänster.

Av biträdestjänsterna faller på städer med egen uppbördsförvaltning
ett visst antal. Då man får förutsätta att biträdet under senare halvåret
skall vara taxeringsassistenten behjälplig med upprättande av bokgranskningspromemorior
och liknande torde hela kostnaden även för den ökade
biträdespersonalen i städerna böra falla på statsverket.

I frågan om kompetenskraven för taxeringsassistenterna vill
jag här inskränka mig till att framhålla följande. Från både efektivitets-
och rättssäkerhetssynpunkter måste det kravet upprätthållas att assistenttjänsterna
kan rekryteras med personer, som har erforderliga kunskaper
och förutsättningar i övrigt för de arbetsuppgifter varom blir fråga.
Vilka formella kompetenskrav som kan finnas lämpligt att uppställa torde
få prövas senare. I viss utsträckning synes för assistcntljänsterna lämpade
personer redan från början vara att tillgå. Å andra sidan får anses uppenbart
att samtliga nu ifrågavarande tjänster inte omedelbart kan besättas
12 — Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. AV 150

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

med kompetenta innehavare. För att bästa möjliga personval skall kunna
ske bör länsstyrelserna beredas tillräcklig tid för organisationens slutliga utbyggnad.
Med hänsyn även till de skiftande lokala förutsättningarna synes
inte böra ifrågakomma att uttryckligen ange, när denna utbyggnad skall
vara slutförd. Självfallet får länstyrelserna inte onödigtvis dröja härmed,
vilket i sin tur torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bevaka.

Det må tilläggas att frågan om befordringsmöjligheterna för taxeringsassistenterna,
vilken fråga tilldragit sig uppmärksamhet i åtskilliga remissyttranden,
äger ett nära samband med assistenternas lönegradsplacering.
Även detta spörsmål torde därför få närmare behandlas i ett senare sammanhang.

Som jag förut framhållit torde det av olika skäl inte böra komma i fråga
att förlänga tiden för taxeringsarbetet i den utsträckning
de sakkunniga föreslagit; detta deras förslag är nämligen att se mot bakgrunden
av vad de förordat om tjänstemannataxeringens mera fullständiga
genomförande. Jag föreslår emellertid att tidpunkten, då taxeringsarbetet
skall vara avslutat, bestämmes till den 30 juni. Underrättelser om
avvikelser från självdeklaration torde därvid böra tillställas de skattskyldiga
senast den 15 juli.

Tiden för debiteringsarbetet kommer genom den förlängning, som här
föreslås, att minskas med något mer än en månad. Genom att längdföringsarbetet
genomgående överföres på den lokala skattemyndigheten kan
å andra sidan förutsättas att ett successivt verkställande av detta arbete
kommer att ske och att följaktligen de nackdelar, som genom taxeringsperiodens
förlängning kan uppstå, i viss mån neutraliseras genom att åtgärder
inom debiteringsrutinen kan vidtagas redan under taxeringsperioden.
Underrättelserna om taxeringsutfallet till kommuner m. fl. torde kunna
lämnas i samma ordning som för närvarande med mindre justeringar i
fråga om de tider, då avskrifter av längder, sammandrag m. m. skall
översändas.

Vad de sakkunniga anfört om överlämnande till mellankommunala
prövningsnämnden av deklarationer m. in. torde, oavsett att den av dem
föreslagna förlängningen av taxeringsperioden inte genomföres, likväl
kunna tillstyrkas. Hithörande deklarationer synes nästan uteslutande komma
att behandlas i de särskilda taxeringsnämnderna, i vilka om man bortser
från nämnderna för taxering av juridiska personer tjänstemannataxeringen
genomförts. Då på detta sätt materialet kan komma mellankommunala
prövningsnämnden tidigare tillhanda och då taxeringssektionerna härigenom
befrias från bestyret synes förslaget böra genomföras.

För de sakkunnigas förslag om en viss ändring av omröstningsreglerna
i taxeringsförordningen därhän att ordföranden skulle
få utslagsröst talar främst praktiska hänsyn. Då emellertid vissa erin -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ringar av principiell art framställts mot förslaget och angelägenheten av en
reform är ganska ringa, förordar jag att nuvarande bestämmelser bibehålies.

Till vad länsstyrelsen i Västernorrlands län och besvärssakkunniga anfört
rörande an in aningar synes följande böra framhållas. Det är
riktigt att gällande taxeringsförordning i allt fall inte formellt ger den,
som har att verkställa deklarationsgranskning, rätt att framställa förfrågningar
annat än i form av anmaningar. Beträffande sådana gäller bl. a.
enligt 55 § 2 mom. taxeringsförordningen att de skall tillställas den skattskyldige
genom rekommenderat brev eller eventuellt delgivas genom polismyndighet.
Ett starkt behov av en mera formlös utredningsmöjlighet har
emellertid efter hand framträtt. Det torde numera också vara så att anmaning
att avgiva självdeklaration väl i regel sker genom rekommenderat
brev, medan däremot förfrågningar i allmänhet tillställes de skattskyldiga
i vanliga lösbrev. Inte sällan inhämtas också upplysningar från den skattskyldige
genom telefonsamtal eller vid personliga sammanträffanden. Mot
en sådan utveckling synes ingenting vara att invända. Med hänsyn härtill
bör en jämkning vidtagas i den föreslagna författningstexten.

Som de sakkunniga framhållit är sorteringen ett mycket omfattande
arbetsmoment. Jag har tidigare också uttalat mig för att detta
arbete skall utföras av de lokala skattemyndigheterna. Sorteringen torde
redan från och med taxeringsåret 1958 böra övertagas av de lokala skattemyndigheterna
i samtliga taxeringsdistrikt, varvid som förut påpekats i
allmänhet torde få anlitas tillfällig personal. Då det kan möta svårigheter
att verkställa sorteringen i sin helhet på häradsskrivarkontoren,
torde länsstyrelserna böra lämnas en viss frihet att organisera arbetet.
Hinder bör således inte möta att, där överenskommelse därom kan träffas,
sorteringen mot vederbörlig gottgörelse anförtros kommunala myndigheter
etc.

Längdföringen, som från och med taxeringsåret 1958 bör åvila den lokala
skattemyndigheten, erbjuder, då särskilda taxeringsdistrikt inrättas, vissa
svårigheter. Genom att all längdföring, utom såvitt angår bolagsnämnderna,
centraliseras till den lokala skattemyndigheten torde likväl kunna undvikas
att speciella taxeringslängder upprättas för dessa distrikt. I samband
med att de deklarationer utskiljes, som skall handläggas av särskild
nämnd, kan i taxeringslängdens stomme genom stämpel utmärkas att
så skett. Av taxeringslängden, som alltså är gemensam för den särskilda
och den vanliga lokala nämnden, framgår då av vilken nämnd taxeringarna
handlagts. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga
bestämmelser härom.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om underskrift av tax eringslängder
finner jag mig i princip böra tillstyrka. För att markera

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsnämndens ansvar för taxeringen torde emellertid längden böra
undertecknas av ordföranden och de ledamöter, som utsetts att justera
protokollet. I de distrikt där tjänstemannataxering införts torde längden
härjämte böra kontrasigneras av taxeringsassistenten.

Vad angår den av vissa remissinstanser upptagna frågan om rätt för
taxeringsnämnden till s. k. självrättelse hänvisar jag till vad jag
senare kommer att anföra i avsnittet om besvärsreglerna. Där upptas även
till behandling de sakkunnigas förslag att besvärsrättens förlust
vid deklarations försummelse utbytes mot andra sanktioner.
— I specialmotiveringen behandlas spörsmålet om var självdeklarationerna
må avlämnas.

Vid den begränsade förlängning av taxeringsperioden som nu föreslås
och då tjänstemannataxering endast kommer att införas i ett mindre antal
taxeringsdistrikt än vad de sakkunniga räknat med bortfaller de huvudsakliga
skälen för att förvara deklarationsmaterialet hos de
lokala skattemyndigheterna. Då det emellertid av olika anledningar kan
finnas önskvärt att hos de lokala skattemyndigheterna förvara t. ex. det löpande
årets wch nästföregående års deklarationer föreslås att länsstyrelserna
erhåller befogenhet att förordna härom. Där sådant förordnande meddelas
torde jämväl de lokala skattemyndigheterna åläggas att omhänderha
komplettering av besvär till prövningsnämnden med deklarationer och taxeringslängdsutdrag.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande fördelningen av arbetsuppgifter
mellan biträde och taxeringsassistent m. m. finner jag mig kunna
tillstyrka med de avvikelser som följer av vad förut uttalats rörande ordförandens
granskningsskyldighet in. m. I taxeringsdistrikt där assistent ej
anställts kommer arbetet att i huvudsak bedrivas som hittills.

Som tidigare framhållits skall taxeringsassistenterna under tiden mellan
taxeringsperioderna sysselsättas med taxeringsrevision och annat liknande
arbete, i första hand inom den stad eller det fögderi där de är anställda.
På detta sätt kommer de att utgöra en avsevärd förstärkning av revisionspersonalen
på taxeringssektionen. Deras utbildning får anses vara tillräcklig
för att genomföra taxeringsrevision hos de flesta enskilda näringsidkare.
De större eller mer invecklade granskningarna bör å andra sidan
förbehållas den högre kvalificerade personalen vid revisionsdetaljen, eventuellt
med biträde av taxeringsassistenten. Genom att taxeringsassistenterna
i denna sin verksamhet får tillfälle att koncentrera sig på beståndet av
rörelseidkare inom det fögderi eller den stad, där de är placerade, bör det
ställa sig lättare att systematisera denna verksamhet så att varje bokföringspliktig
näringsidkare med vissa års mellanrum blir föremål för
granskning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

181

IV. Taxeringssektionema inom landskontoren

T axer ingssakkunniga

De sakkunniga har lämnat ingående redogörelser för den nuvarande organisationen
(s. 114), arbetsuppgifterna för taxeringssektionens personal (s.
114—119) och taxeringsintendentens ställning (s. 119—123) i förhållande
till landskamrerare och länsstyrelse. Till dessa redogörelser torde här få
hänvisas.

Till särskild behandling har de sakkunniga upptagit frågan om
taxeringssektionema bör ombildas till fristående
taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna eller om de i princip
bör behållas i sin nuvarande form som sektioner inom landskontoret. De
sakkunniga har ansett det ligga utanför sitt uppdrag att framlägga förslag
om att utbryta taxerings- och uppbördssektionerna samt häradsskrivarorganisationen
ur länsförvaltningen och låta dem bilda särskilda skatteverk.
De sakkunniga har inte heller ansett sig böra närmare ingå på möjligheten
att från länsstyrelsens taxeringssektion skilja taxeringsintendenten
och viss honom underställd personal.

När 1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att en särskild taxeringsavdelning
skulle inrättas inom länsstyrelsen, fristående från landskontoret,
hade detta motiverats med att det skulle möjliggöra en rationell organisation
av taxeringsarbetet i första instans och av taxeringskontrollen.
Vidare hade som grund för förslaget åberopats skillnaden i arbetsuppgifter
mellan taxeringssektionen och landskontoret i övrigt ävensom de med den
nuvarande organisationen oundvikliga olägenheterna. Omorganisation hade
också ansetts påkallad med hänsyn till samordningen med det centrala organ
för taxeringsväsendet som de sakkunniga hade föreslagit skola inrättas.

Taxeringssakkunniga framhåller att den av dem föreslagna organisationen
av första instans i och för sig inte fordrar att taxeringssektionen utbrytes
utan tvärtom — för samordnandet av taxeringsorganisationens arbete
med de lokala skattemyndigheternas — förutsätter tillhörighet till samma
verk.

Uttalandet att en självständig taxeringsavdelning skulle vara en förutsättning
för en rationellt anordnad taxeringskontroll synes enligt taxeringssakkunniga
sammanhänga med skattelagssakkunnigas åsikt att landskamrerarens
chefskap över taxeringsintendenten medfört att arbetet med besvären
i prövningsnämnden fått gå i första rummet, varigenom bl. a. eftergranskning
och taxeringskontroll blivit eftersatta. Härtill anför taxeringssakkunniga.

Arbetsbördan på taxeringssektionen hänför sig huvudsakligen till de skattskyldigas
besvär och till taxeringsintendentsyrkanden om ändring i taxeringar.
Båda slagen av ärenden måste av prövningsnämnden avgöras före

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

utgången av juni månad året efter taxeringsåret och det åligger taxeringsintendenten
att sörja för utredningen. Över antalet besvär av skattskyldiga
kan taxeringsintendenten självfallet inte råda; däremot kan den av dessa
besvär föranledda arbetsbördan påverka möjligheterna till eftergranskning
och annan taxeringskontroll. Den närmast till hands liggande förklaringen
till att revisionspersonal utnyttjats till andra uppgifter än bokgranskning
synes därför vara den, att antalet besvär stigit så att eftergranskning och
taxeringskontroll måst med hänsyn till personalresurserna eftersättas.

Vad skattelagssakkunniga anfört i fråga om eftergranskning och taxeringskontroll
synes enligt taxeringssakkunnigas uppfattning därför närmast
vara att föra tillbaka på brister, som bör botas genom förstärkning av arbetskrafterna
å taxeringssektionerna.

Skillnaden i arbetsuppgifter mellan taxeringssektionen och landskontoret
i övrigt syntes i och för sig knappast motivera ett utbrytande av taxeringssektionen.
I så fall skulle även andra av länsstyrelsens sektioner av liknande
skäl böra bilda särskilda avdelningar.

De sakkunniga finner vidare att samordningen med ett centralt taxeringsorgan
inte behöver förutsätta en fristående taxeringsavdelning och detta i
vart fall inte då — som nu föreslås — det centrala organet inte skall erhålla
någon direktivrätt gentemot taxeringsmyndigheterna.

Skattelagssakkunnigas uttalanden om de övriga olägenheter som är oundvikliga
med den nuvarande organisationen får enligt taxeringssakkunniga
föras tillbaka på landskamrerarens förmansställning i vissa hänseenden till
taxeringsintendenten. Hit hörde vad som anförts rörande landskamrerarens
inflytande på anslagsfrågor och hans rätt att disponera över personal å taxeringssektionen
ävensom spörsmålet om den inverkan på taxeringsintendentens
självständighet som landskamrerarens inflytande på hans befordran
ansetts kunna innebära.

De sakkunniga anför härutinnan.

I fråga om dispositionen av personalen torde böra anmärkas, att det endast
mycket sällan torde ha förekommit att personal å taxeringssektion disponerats
för andra uppgifter än sådana som avsett taxering eller beskattning.
Det bör observeras att — såsom ovan visats — landskamreraren inte ensam
kan företaga sådana åtgärder med personalen; detta fordrar beslut av
länsstyrelsen. Härvidlag bortses från att landskanslister på taxeringssektionerna
förordnats som vikarier på häradsskrivartjänst. Detta är emellertid
en företeelse som — om man till denna sektion önskar rekrytera eller där
behålla dugliga landskanslister — sannolikt skulle komma att kvarstå även
om taxeringssektionerna utbröts. Däremot torde det i stor utsträckning
förekomma att landskamreraren tillfälligt eller mera stadigvarande uppdragit
åt personal på andra sektioner att fullgöra uppgifter vid taxeringssektionen.

Vad av skattelagssakkunniga anförts om landskamrerarens möjligheter
att påverka taxeringsintendentens befordran och den inverkan detta kunde
ha på den senares självständighet, synes taxeringssakkunniga överdrivet
och icke böra tillmätas större hetvdelse i detta sammanhang.

V O

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

För att bibehålla den nuvarande organisationen talar enligt taxeringssakkunniga
till eu början, att den visat sig funktionsduglig och vunnit en
viss hävd. De sakkunniga anför vidare.

När det gäller att bedöma värdet av organisationen bör man främst se till
under vilka villkor den fått fungera. Det bör då beaktas att tiden från dess
tillkomst år 1943 utmärkts av en utomordentlig livaktighet på beskattningsväsendets
område. Nya uppgifter, tillfälliga och mera bestående, har snart
sagt varje år tillkommit. Hit hör t. ex. arbetet med kngskonjunkturskatt,
konjunkturskatt, investeringsskatt, investeringsavgifter och fondskatt. Vidare
kan erinras om de talrika ändringarna i den permanenta skattelagstitt Samtidigt

som arbetet komplicerats och ändrats genom ny lagstiftning har
av andra orsaker arbetsbördan visat en stark ansvällning. I detta hänseende
torde det vara tillräckligt att hänvisa till att antalet allmänna självdeklarationer
år 1940 uppgick till 2 831 489, medan det år 1953 utgjorde 4 148 130,
vilket innebär en ökning med 1 316 641. År 1955 utgjorde antalet 4 250 018,
vilket jämfört med 1940 utgör en ökning med 1 418 529. ^

Den organisation, som tillkom genom 1943 ars reform, måste under sadana
omständigheter sägas ha utsatts för en stark påfrestning. Att vissa
brister därvid uppenbarats är otvivelaktigt; dessa torde emellertid i huvudsak
vara att hänföra till att organisationen i förhållande till arbetsuppgifterna
är för knappt tilltagen samt att — i någon utsträckning — brister
förekommer i den principiella uppbyggnaden av organisationen.

Andra skäl att bibehålla den nuvarande organisationen ligger enligt de
sakkunniga i de uppenbara fördelar som följer med möjligheterna att
kunna tillfälligt förstärka personalen på en sektion med personal ur en
annan. De sakkunniga påpekar vidare, att sambandet mellan taxering och
uppbörd är sådant att en utbrytning av enbart taxeringssektionen skulle bil
till nackdel för de båda verksamhetsgrenarna.

De sakkunniga gör härefter vissa uttalanden i utbildningsfrågan.

Inom taxeringsväsendet finns behov av såväl jurister — i huvudsak för
bedömande av vissa rättsliga frågor — som tjänstemän med examen vid
handelshögskola — i huvudsak för gransknings- och utredningsarbete. De
sistnämnda anställes vid taxeringssektionerna och tillbringar regelmässigt
sin tjänstetid där. Då de i allmänhet utnyttjas för bokföringsgranskningar
och utredningar av taxeringar avseende rörelseidkare, blir resultatet ime
sällan att deras erfarenhet blir begränsad till vissa sidor av taxeringsarbetef.
Som länsstyrelsen i Stockholms län framhållit kommer de i stor utsträckning
att sakna allmän administrativ erfarenhet. För att råda hot på deda
vore det önskvärt att de någon tid finge tjänstgöra vid de Övriga sektionerna,
något som knappast vore möjligt om taxeringssektionen utbröts ur landskontoret.

Allvarligare än detta utbildningsproblem finner de sakkunniga emellertid
juristernas vara. Eu jurist börjar efter tingstjänstgöring nästan undantagslöst
som aspirant å tjänst som länsnotarie vid kameral- eller uppbördssektionen
för att efter några år övergå till taxeringssektionen som taxeringsinspektör.
Han passerar härefter en befordringsgång på tjänster å kameral -

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

sektionen, uppbördssektionen och taxeringssektionen för att så småningom,
om han därtill visar sig lämpad, bli taxeringsintendent och landskamrerare.
Under tider, då han inte är anställd å taxeringssektionen, har han genom
taxeringsuppdrag eller genom tillfälliga förordnanden å denna sektion möjlighet
att i viss utsträckning hålla sig å jour med utvecklingen i fråga om
taxering. Som en utbildning för de högsta posterna inom landskontoret,
taxeringsintendent och landskamrerare, torde denna »saxande» befordringsgång
— ursprungligen rekommenderad av beskattningsorganisationssakkunniga
vara ytterst värdefull, dels därför att den tillåter vederbörande
vinna erfarenhet inom hela det ämnesområde, som landskontorets arbetsuPP§Hler
omfattar — något som med hänsyn till bl. a. det intima sambandet
mellan folkbokföring, taxering och uppbörd torde vara i hög grad
önskvärt — dels därför att den allmänt administrativa skolning, som härigenom
erhalles, på ett värdefullt sätt kompletterar de erfarenheter, som
vinnes vid tjänstgöringen på taxeringssektionen.

Före omorganisationen år 1943 hade de yngre juristerna automatiskt erhållit
utbildning på alla landskontorets arbetsområden, eftersom någon
egentlig uppdelning av dessa ännu ej genomförts. Hittills utnämnda landskamrerare
har därför undantagslöst erhållit sin grundläggande utbildning
inom det gamla odelade landskontoret. Genom tillkomsten av taxeringsavdelningen
1944 och uppbördsavdelningen 1946 har emellertid genomförts
den uppdelning av landskontoret som sedan genom sektionssystemets införande
1953 blivit konfirmerad. Under senare delen av 1940-talet och under
1950-talet har svårigheterna att bereda de yngre juristerna en utbildning,
som kunde tjäna som underlag för en befordran till landskamrerare, visserligen
varit större än tidigare på grund av landskontorets uppdelning, men
likväl kunnat övervinnas genom den s. k. saxningen.

De sakkunniga finner, att om man utbryter taxeringssektionen ur landskontoret
torde denna befordringsgång ännu mer försvåras, t. o. m. omöjliggöras.
I detta hänseende hänvisas till att något utbyte av tjänstemän
mellan landskansli och landskontor icke förekommer, ehuru ett sådant åtminstone
i vissa avseenden skulle vara till förmån för båda avdelningarna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar de sakkunniga att
taxeringssektionens nuvarande organisation bibehålies.

I avseende å åtgärder i syfte att förstärka taxering sintendentens
ställning anföres i betänkandet bl. a. följande.

Taxeringssakkunniga erinrar, att den till taxeringsintendenten koncentrerade
arbetsbelastningen berörts av både 1950 års skattelagssakkunniga och
i de däröver avgivna remissyttrandena. Därvid framkom bl. a. följande.

I skatteförfattningarna uppdelas de arbetsuppgifter som taxeringen i andra
instans för med sig mellan länsstyrelsen, landskamreraren samt taxeringsintendenten.
På taxeringsintendenten faller såväl svåra och arbetskrävande
uPPgifter, främst att bevaka det allmännas rätt i skattemål, som en mängd

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

detalj uppgifter. Åtskilligt av vad som åligger honom kan han fördela på
underlydande personal men måste likväl själv taga ställning till varje
ärende om man undantar sådana som överlåtits på biträdande taxeringsintendent
för självständig handläggning.

1950 års skattelagssakkunniga hade föreslagit att av de nuvarande arbetsuppgifterna
skulle endast de som sammanhängde med chefskapet för taxeringsavdelningen
förbehållas taxeringsintendenten, som huvudsakligen
skulle ha att ägna sig åt att samordna och leda arbetet på taxeringsavdelningen.

Samma behov att helt frigöra taxeringsintendenten för chefsuppgiften
torde -— enligt taxeringssakkunniga — inte föreligga, om taxeringssektionen
kvarstår inom landskontoret. Han borde alltjämt fungera som högste
bevakare av det allmännas intresse i skattemål inom länet. Delegation borde
emellertid få förekomma i betydligt större omfattning än hittills varit
möjligt.

Om — som föreslagits — ett särskilt prövningsnämndskansli, knutet till
landskontorets kameralsektion, inrättas och taxeringssektionen därigenom
befrias från en icke oväsentlig arbetsbörda anser de sakkunniga möjligt att
utnyttja andra tjänstemän -— främst taxeringsinspektörer —- för uppgifter,
formellt åvilande taxeringsintendenten och då framför allt såsom allmänt
ombud i taxeringsmål. För dessa uppgifter borde utom biträdande taxeringsintendenter
främst taxeringsinspektörer med juridisk utbildning utnyttjas.
Då det var av vikt att revisionspersonalen ostört fick ägna sig åt revisionsuppgifter,
låg det i linje härmed att skatteprocesserna -—• även i de
fall då utredning verkställts av revisionspersonal —- fördes av den juridiskt
skolade personalen.

På taxeringsintendenten själv skulle huvudsakligen falla dels de viktigare
skattemålen, däri inbegripna sådana som han funnit anledning övertaga från
underordnade allmänna ombud, dels de länsstyrelseärenden, som genom arbetsordning
uppdragits åt honom, dels ledningen och övervakningen av arbetet
i första instans och på taxeringssektionen.

Enligt gällande bestämmelser åligger det taxeringsintendenterna att närmast
under landshövdingen vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives
på ändamålsenligt sätt. Frågan om att befria landshövdingen från
det formella ansvaret för detta arbete hade diskuterats vid utfärdandet av
den nya länsstyrelseinstruktionen år 1953 men ej föranlett någon ändring.
De sakkunniga framför ej heller något förslag i sådan riktning.

I avseende å personaldispositionen å taxeringssektionen anföres.

Det är viktigt att personalen på taxeringssektionen hålles intakt för de
arbetsuppgifter, vartill den är avsedd. Det bör icke råda någon tvekan om
att det är taxeringsintendenten, som i princip skall disponera personalen
på sektionen. Föreskriften i 14 § 2 mom. länsstyrelseinstruktionen betager
också landskamreraren möjligheten att genom tillfälliga ändringar av arbetsordningen
disponera över personalen. Emellertid har landskamreraren

186

Kungl. Maj:ts proposition nr i50 år 1956

— som ovan framhållits — dels som föredragande i sådana länsstyrelseärenden,
som avser taxerings- och beskattningsfrågor, dels för fullföljande
av arbetsuppgifter, som direkt ålagts honom enligt skatte- och taxeringsförfattningarna,
rätt att anlita tjänstemän vid taxeringssektionen. I och med
att särskilt kansli för prövningsnämndsärenden inrättas vid kaineralsektionen
torde vissa av de landskamreraren direkt åvilande uppgifterna kunna
beredas av befattningshavare vid dessa. I andra fall åter — exempelvis vid
allmän fastighetstaxering — torde medverkan av personal vid taxeringssektionen
fortfarande vara nödvändig. Klart torde det däremot vara att landskamreraren
icke för andra på honom ankommande uppgifter skall äga
anlita personal på taxeringssektionen. För att så skall få ske erfordras
beslut av länsstyrelsen.

De sakkunniga finner inte skäl att förorda att landskamreraren fråntages
all dispositionsrätt över personalen på taxeringssektionen. Ett sådant förbud
skulle vara svårt att upprätthålla och vålla en i och för sig onödig omgång
i sådana fall, där samarbetet hittills gått smidigt. Det föreslås emellertid att
taxeringsintendenten skall befrias från den omedelbara skyldigheten att biträda
landskamreraren i dennes uppgifter enligt skatte- och taxeringsförfattningarna.
En sådan skyldighet skulle endast kunna åläggas honom av
länsstyrelsen.

De sakkunniga anför vidare.

Föreskrifterna i 28 § länsstyrelseinstruktionen om skyldighet för befattningshavare
att handlägga ärenden inom annan sektion av avdelningen eller
att tillfälligtvis utföra göromål på den andra avdelningen torde jämväl
kunna vara av en viss betydelse för taxeringsintendentens ställning. Endast
i enstaka undantagsfall torde föreligga något behov av att på detta sätt
utnyttja taxeringsintendenten på annan sektion eller på den andra avdelningen.
Denne torde därför utan nackdel kunna undantagas, varigenom
vinnes att taxeringsintendenten inte utan beslut av Kungl. Maj :t kan belastas
med andra göromål än sådana som handlägges å taxeringssektionen.

Däremot har de sakkunniga inte funnit anledning att föreslå att anslagsposter
till icke-ordinarie personal skall särskilt beräknas och utgå för taxeringssektionen
och särskilt för landskontoret i övrigt. 1950 års skattelagssakkunniga
hade för sin del funnit det önskvärt. En sådan ordning hade,
framhåller taxeringssakkunniga, tidigare tillämpats men vissa invändningar
kunde riktas mot en återgång och frågan syntes dessutom vara av relativt
underordnad betydelse.

De sakkunniga föreslår vidare ändring i länsstyrelseinstruktionen av innebörd
att därest landskamrerare och taxeringsintendent vid handläggning av
ärende, som föredrages för den förstnämnde (avdelningschefsärende), stannar
i olika meningar, ärendet skall underställas landshövdingen för avgörande.

I fråga om det inflytande på taxeringsintendentens självständighet, som
landskamrerarens möjlighet att påverka intendentens befordran kunde innebära,
anför taxeringssakkunniga följande.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Dessa farhågor har synts oss överdrivna. Med hänsyn till det avseende,
som bl. a. de på området verksamma personalföreningarna fäst vid förhållandet,
har vi emellertid övervägt en åtgärd av innebörd att i befordringsärenden
införa visst inflytande från annat håll.

Inrättas det centrala organ som nedan föreslås — riksskattestyrelsen —
torde ganska snart inom denna styrelse samlas avsevärda erfarenheter
rörande ifrågavarande befattningshavares skicklighet och lämplighet för befordran
till landskamrerare. Det synes önskvärt att utnyttja denna erfarenhet
och vi vill därför föreslå att riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig
vid tillsättning av landskamreraretjänster. Någon ändring av länsstyrelseinstruktionen
synes inte erforderlig. Däremot torde böra övervägas att i
instruktionen för riksskattestyrelsen ange att styrelsen har att på anfordran
inkomma med yttrande i dessa befordringsärenden. Det må tilläggas att
sådant yttrande enligt vår mening bör ankomma på styrelsen utan medverkan
av den dit anknutna nämnden.

De sakkunniga anför vidare att taxeringsintendentens huvudsakliga arbetsuppgifter
är sådana som sammanhänger med hans skyldighet att företräda
det allmänna i skattemål. Han intar i dessa ärenden en ställning som
principiellt är oberoende av landskamreraren och länsstyrelsen. Det synes
därför enligt de sakkunnigas mening också riktigt att taxeringsintendenten
själv skall ha att bestämma om fördelningen av dessa arbetsuppgifter. Detta
blir så mycket angelägnare som flera allmänna ombud —- enligt de sakkunnigas
förslag taxeringsintendent, biträdande taxeringsintendent och taxeringsinspektörer
— skall kunna fungera vid varje prövningsnämnd. Det
kunde då tänkas inträffa att omfördelning av arbetsuppgifter inte alltför
sällan kunde behöva göras eller att en generellt bestämd arbetsfördelning i
enstaka fall behövde frångås, t. ex. därför att visst mål, som skulle omhänderhafts
av taxeringsinspektör, visat sig vara av sådan art att det borde
övertagas av biträdande taxeringsintendent.

Vad nu sagts innebär icke att taxeringsintendenten ensam skulle handha
all arbetsfördelning inom taxeringssektionen. I fråga om de ärenden, som
enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar länsstyrelsen, skulle självfallet
föredragningsskyldigheten liksom hittills fördelas och fastställas genom
arbetsordning.

Den fördelning av uppgifter som allmänt ombud vilken taxeringsintendenlen
avses skola verkställa torde, framhåller de sakkunniga, med hänsyn till
framför allt ansvarsfrågan böra ges en generell och otvetydig form, varvid
uppdelningen kan ske efter målens art, efter geografisk eller annan grund.
Vad sålunda föreslås medför ändring i 18 § länsstyrelseinstruktionen. Det
förutsattes att som legitimation i överinstanserna skall vara tillräckligt att
vederbörande kan åberopa av taxeringsintendenten utfärdat förordnande.

Enligt de sakkunniga medför av dem framlagda förslag inte sådan förändring
av taxeringsintendentens ställning att revidering av den 1953 prövade
löneställningen behöver ske.

De sakkunniga anför vidare.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Inte heller titelfrågan skulle för taxeringsintendenternas del under sådana
omständigheter ha någon aktualitet. Emellertid har från olika håll framförts
önskemål att titeln biträdande taxeringsintendent om möjligt borde
ändras. Efter övervägande av olika alternativ får vi föreslå att titeln taxeringsintendent
i länen utbytes mot förste taxeringsintendent och titeln biträdande
taxeringsintendent mot taxeringsintendent. I Stockholm, där tjänster
som biträdande taxeringsintendenter icke finnes och förste taxeringsintendent
utgör en till lönegraden högre tjänst än taxeringsintendentstjänsterna
i länen, skulle den nuvarande titulaturen bibehållas. Att titlarna kommer
att beteckna tjänster i olika lönegrader i Stockholm och i länen synes
vara av mindre betydelse. Sakligt sett nås genom den föreslagna ändringen
överensstämmelse mellan titulaturen i Stockholm och i länen.

I fråga om övriga tjänstemän och deras arbetsuppgifter uttalar de sakkunniga
till en början att på de biträdande taxeringsintendenterna kommer
att falla huvudparten av arbetsbördan i fråga om viktigare skattemål. Åt
biträdande taxeringsintendent borde liksom nu kunna uppdragas alla de
uPP»ifter, som i skatte- och taxeringsförfattningarna ålåg taxeringsintendent.
Den enda inskränkningen härutinnan, som borde gälla, är att han
icke skulle ha befogenhet att förordna om taxeringsrevision.

Taxeringsinspektörerna — häri inbegripet förste taxeringsinspektörer —-hade hittills i huvudsak utnyttjats till att verkställa utredningar i andra
mål än sådana där utredningen gått ut på bokföringsgranskning, att avfatta
taxeringsintendentsyttranden i besvärsmål och att uppsätta yrkanden. För
dessa tjänstemän skulle tillkomma två nya arbetsuppgifter, nämligen dels
uppgifter i samband med ledningen och övervakningen av taxeringsorganisationen
i första instans, dels uppgiften att i tjänsten företräda det allmänna
i skattemål i enlighet med vad taxeringsintendenten härom bestämde.

Den senare uppgiften innebär att taxeringsinspektörerna själva i viss utsträckning
kommer att få ta ansvaret för vad de tidigare utfört åt taxeringsintendenten.
De sakkunniga finner självfallet att taxeringsintendenten
vid fördelningen av hithörande uppgifter har att ta hänsyn till vederbörandes
kvalifikationer och förmåga. I regel borde sålunda en förste taxeringsinspektör
i Ca 29 erhålla högre kvalificerade uppgifter än en i Ca 27 etc. Det
förutsättes som normalt att den taxeringsinspektör, som handhaft målet i
prövningsnämnden, skall ha att självständigt föra processen i högre instans.
Dock torde alltid åt taxeringsintendenten böra förbehållas rätten att besluta
om fullföljd till kammarrätten och regeringsrätten. En sådan regel skulle
innebära att taxeringsinspektör, som finner besvär böra anföras, skall underställa
taxeringsintendenten denna fråga. Beslutar taxeringsintendenten att
besvär skall anföras, och finner han icke sådana särskilda skäl föreligga att
han själv bör övertaga målet, skall taxeringsinspektören anföra besvär och
i vanlig ordning vidare förfara med målet.

De sakkunniga anser inte otänkbart att antalet taxeringsinspektörer kan
behöva utökas på grund av de båda nya arbetsuppgifterna. Förslaget om

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

189

inrättande av ett särskilt prövningsnämndskansli kunde emellertid beräknas
komma att medföra en viss lättnad. Framför allt kom härigenom att
frigöras biträdes- och landskanslistpersonal men också i någon utsträckning
taxeringsinspektörer. Den förstärkning som härigenom uppkom på taxcringssektionen
torde enligt de sakkunniga helt kunna utnyttjas för de uppgifter
som avses skola åvila biträdande taxeringsintendenter och taxeringsinspektörer.
Först när den föreslagna ordningen fungerat någon tid torde
frågan om ytterligare förstärkning böra upptagas.

För landskanslists- och biträdespersonal föreslås ingen ändring i avseende
å ställning och arbetsuppgifter med undantag för att några befattningshavare,
framför allt sådana som sysslar med utskriftsarbete, kan behöva
överföras till det föreslagna prövningsnämndskansliet.

I fråga om revisionspersonalen framhåller de sakkunniga att
mot skattelagssakkunnigas förslag att låta denna personal bilda en särskild
avdelning inom taxeringssektionen under ledning av länsrevisorn har vid remissbehandlingen
icke riktats någon egentlig kritik. En sådan organisation
torde redan vara genomförd på åtskilliga länsstyrelser. I själva verket torde
det, uttalar taxeringssakkunniga, vara en dylik ordning som åsyftas då i 21 §
länsstyrelseinstruktionen om länsrevisorn föreskrives att det åligger honom
»att enligt av länsstyrelsen meddelade föreskrifter och taxeringsintendentens
närmare anvisningar leda och fördela arbetet bland revisionspersonalen».

De sakkunniga fortsätter.

Det kan synas tveksamt huruvida härutöver bör givas en bestämmelse
som definitivt avgränsar revisionspersonalen från övrig personal på taxeringssektionen;
härigenom skulle komma att bildas en sektion inom sektionen.
I och för sig synes en sådan åtgärd vara ägnad att låsa fast den inre
organisationen av taxeringssektionen, något som under vissa förhållanden
kan vara till nackdel. Å andra sidan torde genom en fixerad uppdelning
av personalen på detta sätt revisionsdetaljen erhålla en effektivitet, som
den skulle sakna vid en lösligare organisation. Det skulle härigenom bli
lättare att tillse att denna personal verkligen sysslar med de uppgifter, vartill
den är avsedd, nämligen bokföringsgranskningar och annat utredningsarbete
beträffande taxeringen av jordbrukare, som deklarerar efter bokföringsmässiga
grunder, rörelseidkare och huvudparten av de juridiska personerna.
Erhåller revisionsdetaljen en sådan fastare organisation är därmed
klarare markerat att hithörande tjänstemän ej bör engageras för andra
uppgifter.

Slutligen skulle en sådan organisation på ett annat sätt än hittills möjliggöra
för taxeringsintendentcn att avlasta arbetsuppgifter å länsrevisorn och
därför ligga i linje med vad som föreslagits till underlättande av taxeringsintendentens
arbetsbörda. På grund av det anförda får vi föreslå att en särskild
revisionsdetalj, förslagsvis benämnd taxeringsrevisionen, med där fast
placerade tjänstemän anordnas inom taxeringssektionen.

Vidare framhålles, att under utredningens gång såsom önskemål uttalats,
att befattningshavare inom taxeringsrevisionen, som utfört granskning, jäm -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

väl skulle äga att som allmänt ombud föra ett eventuellt mål om den ifrågavarande
taxeringen i prövningsnämnden och skattedomstolarna. Som skäl
härför hade åberopats att det fick anses rationellt att den tjänsteman som
var insatt i målet också i fortsättningen fick handlägga det.

Motiveringen har emellertid inte synts de sakkunniga helt hållbar. Till
en början torde i åtskilliga fall någon större svårighet att, sedan vederbörlig
utredning i form av taxeringsrevision skett och redovisats, sätta sig in i
målen knappast föreligga. Detta var merendels fallet då som mycket ofta
händer den egentliga svårigheten ligger i bevisningen. I övriga fall — då
målets svårighetsgrad beror av mer eller mindre invecklade rättsliga bedömanden
— torde det enligt de sakkunnigas mening knappast kunna förnekas,
att en dubbel genomgång av målen i regel är till fördel. En sådan
ordning var ägnad att tillgodose de krav på rättssäkerhet, som de skattskyldiga
med fog kunde ställa. Då denna ordning dessutom innebar att de
olika personalkategorierna kom att utnyttjas på det efter deras särskilda
utbildning lämpligaste sättet, syntes endast rent undantagsvis och då särskilda
skäl därtill föranledde böra förekomma att åt revisionspersonal uppdrogs
att processa i skattemål.

Länsrevisorn skulle vara föreståndare för taxeringsrevisionen och som
sådan leda och fördela revisionspersonalens arbete, fungera som sambandsman
i förhållande till den föreslagna riksskattestyrelsens byrå för taxeringskontroll
ävensom uppgöra och för taxeringsintendenten framlägga plan
över bokgranskningsarbetets bedrivande.

Däremot finner sig de sakkunniga inte kunna föreslå att åt länsrevisorn
uppdrages att själv besluta om taxeringsrevision. Härutinnan anföres.

Man bör hålla i minnet att vad taxeringsrevisionen skall utföra är ett
viktigt led i taxeringsintendentens arbetsuppgifter. Det är taxeringsintendentens
uppgift att verkställa utredning i skattemål och att undersöka, huruvida
åsatta taxeringar överensstämmer med skattelagstiftningen. Håller
man detta klart, torde vara uppenbart att det inte ens från organisatorisk
synpunkt kan vara lämpligt att tillägga länsrevisorn befogenhet att själv
besluta om taxeringsrevision. Att sådant beslut bör fattas av taxeringsintendenten
i länet och att denne därvid bör göra valet av granskningsman med
största urskillning underströks starkt av riksdagen i samband med 1955
års ändringar i gällande taxeringsförordning.

Med hänsyn till bl. a. de nya arbetsuppgifter som tilldelas länsrevisorn
och hans ställning som en föreståndare för en skarpare än hittills avgränsad
detalj föreslås att tjänsterna som länsrevisorer, nu placerade i Ca 32 (tre
län) och Ca 31, uppflyttas i Ca 33. Samtidigt förordas, att det för taxeringsintendent
och biträdande taxeringsintendent gällande förbudet att inneha
uppdrag vid taxeringen i första instans utvidgas att gälla jämväl länsrevisorer.

De sakkunniga föreslår en viss förstärkning av revisionspersonalen. Som
skäl härtill framhålles att den förekommande underdeklarationen i jämfö -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

relsevis stor utsträckning hänför sig till förvärvskällan rörelse. Såväl det
rent ekonomiska utbytet som den omständigheten att de i allmänhetens ögon
mest stötande exemplen på skatteflykt regelmässigt uppdagas genom bokföringsgranskningar
motiverar enligt de sakkunniga en sådan förstärkning.

Till frågan om vilka kategorier av tjänstemän en förstärkning bör omfatta
anföres följande.

Granskningsuppgifterna är av mycket skiftande slag. Vissa granskningar
torde inte kräva så kvalificerad personal som taxeringsrevisorer. Granskningen
av större företag, där redovisningen inte sällan sker genom hålkortssystem
och med tillämpning av komplicerade kontoplaner, kräver emellertid
merendels högskoleutbildad personal, som helt behärskar bokföringstekniken.
Emellertid avser många granskningsuppdrag skattskyldiga med
i allmänhet ganska enkel bokföring. Vid flera länsstyrelser har också med
gott resultat därtill lämpade landskanslister anlitats för granskningar av
enklare eller medelsvår art. Det synes därför föreligga anledning att pröva
en sammansättning av revisionspersonalen, som innefattar även sådana
tjänstemän.

Under utredningens gång har önskemål uttalats därom att i stället för
landskanslisttjänster borde inrättas tjänster, vilkas innehavare skulle benämnas
taxeringskontrollanter och för vilka särskild befordringsgång skulle
anordnas. Som kompetenskrav för dessa tjänster har föreslagits examen
vid handelsgymnasium eller likvärdig teoretisk utbildning. Lämpligheten av
att för mellantjänster av det slag, som här avses, föreskriva särskilda
kompetenskrav torde emellertid enligt vår mening starkt kunna ifrågasättas.
För de ifrågavarande uppgifterna torde i själva verket de landskanslister,
som efter tjänstgöring på länsstyrelse genomgått s. k. häradsskrivarkurs
och därvid erhållit undervisning i såväl taxering som bokföring, mången
gång kunna vara väl lämpade. Att genom en kompetensföreskrift som den
ifrågasatta utestänga dessa tjänstemän synes icke böra ske. Vi förordar
därför inrättande av landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen.

De sakkunniga framhåller härjämte att anställande av ytterligare högskoleutbildad
personal jämväl är motiverat med hänsyn till att de skattskyldiga
i allt högre grad börjat anlita personal med sådan utbildning och
till att även tekniskt sett enklare granskningar kan vara av så grannlaga
natur, att de kräver särskilt kvalificerad personal.

Ett lämpligt antal biträdestjänster för rutinuppgifter föreslås därjämte
för att befria den högre personalen från rutinuppgifter, som lämpligen kan
anförtros åt biträden.

Sitt förslag om förstärkning av revisionspersonalen redovisar de sakkunniga
i särskild tablå.

I fråga om avvägningen av förstärkningens storlek anföres.

En viss försiktighet torde vara av nöden vid avvägningen av den förstärkning
som hör vidtagas. Den påvisade storleksordningen av den förekommande
underdeklarationen gör det troligt att den gräns, där lönsamheten
för det allmänna att tillsätta ytterligare granskningspersonal upphör, torde
vara avlägsen. Trots detta är det — i avvaktan på den verkan den föreslagna
organisationen i första instans kan ha och på vad genom riksskatte -

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

styrelsens verksamhet kan ernås — tillrådligt att beträffande storleken av
förstärkningen pröva sig fram genom var för sig jämförelsevis små upprepade
utbyggnader av organisationen. Genomföres den jämförelsevis begränsade
förstärkning som här nedan föreslås kan genom fortlöpande statistiska
undersökningar, förslagsvis utförda genom riksskattestyrelsens för -

Län	Län srevisorer Ca 33	Taxeringsrevisorer Ca 29	T axeringsrevisorer Ca 27	T axeringsrevisorer Cf 19—Ce 25	Landskanslister Ca 21	Landskanslister Cf 13—Ce 19	Kanslibiträden Ca 11	Kontorsbiträden Cf 4—Ca 8	Summa
Grupp I
Stockholms......	1	1	2	3		1	1	2	11
Malmöhus.......	1	1	4	4	1	1	1	4	17
Göteborgs o. Bohus	1	1	4	4	1	2	1	4	18
Grupp II
Älvsborgs.......	1	1	2	3		1	1	2	11
Västernorrlands. .	1	1	2	2		1	1	1	9
Grupp III A
Östergötlands.. . .	1		2	3		1	1	1	9
Kristianstads....	1		1	3		1	1	1	8
Värmlands.......	1		1	3		1	1	1	8
Kopparbergs.....	1		1	3		1	1	1	8
Gävleborgs......	1		1	3		1	1	1	8
Grupp III B
Västerbottens. ...	1		1	3		1	1	1	8
Norrbottens.....	1		1	3		1	1	1	8
Grupp III C
Jönköpings......	1		1	3		1	1	1	8
Kalmar.........	1		1	3		1	1	1	8
Skaraborgs......	1		1	3		1	1	1	8
Örebro..........	1		1	3		1	1	1	8
Grupp IIID
Södermanlands.. .	1		1	3		1	1	1	8
Västmanlands . ..	1		1	3			1	1	7
Jämtlands.......	1		1	3			1	1	7
Grupp IV
Uppsala.........	1		1	3			1	1	7
Kronobergs......	1		1	3			1	1	7
Blekinge........	1		1	3			1	1	7
Hallands........	1		1	3			1	1	7
Grupp V
Gotlands........	1			1			1		3
	24	5	33	71	2	18	24	31	208
Nuvarande tjäns-
ter (bortsett fr.
länsrevisorernas
löneställning)....	24	5	31	48	15	20	143
Ökning	0	0	2	23	5	35	65

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

193

sorg, erhållas god ledning vid ett bedömande av om ytterligare utbyggnad
bör ske och i vilken omfattning. Som utgångspunkt kan härvid tagas de
av 1950 års skattelagssakkunniga och av oss infordrade uppgifterna angående
bokgranskningsverksamhetens omfattning och resultat. Ytterligare
anledningar att tills vidare föreslå endast en relativt måttlig utökning av
revisionspersonalen ligger i de rådande svårigheterna att anskaffa lokaler
och lämplig arbetskraft.

Slutligen redovisar de sakkunniga vissa överväganden rörande taxeringsrevisorernas
och förste taxeringsrevisorernas löneställning.

Frågan hade bragts på tal av skattelagssakkunniga, som motiverat en
upp flyttning av dessa tjänster i lönegrad med att en sådan vore nödvändig
för att förhindra att revisionspersonalen på grund av sina tjänsters lägre
löneplacering lockades att söka över på tjänster av annan karaktär — särskilt
taxeringsinspektörstjänster — där deras speciella erfarenhet och utbildning
inte kunde utnyttjas.

Den av skattelagssakkunniga påtalade utvecklingen anser taxeringssakkunniga
knappast kunna hejdas genom att t. ex. ett antal förste taxeringsrevisorstjänster
i lönegraden Ca 29 inrättas, motsvarande det nuvarande antalet
förste taxeringsinspektörstjänster i samma lönegrad. Så länge som
examen vid handelshögskola berättigade till erhållande av förste taxeringsinspektörstjänst
torde alltid inträffa fall då revisionspersonal lockades att
söka sådan tjänst. För att förhindra detta skulle ett radikalt medel kunna
vara att förbehålla nyssnämnda tjänster åt personal med juridisk utbildning.
Åtminstone för närvarande finner emellertid de sakkunniga inte anledning
att framlägga förslag i denna riktning.

Remissyttrandena

De sakkunnigas uttalande atttaxeringssektionerna alltjämt
bör ingå som sektioner inom landskontoren biträdes av huvudparten
av de remissinstanser som yttrat sig i frågan, nämligen riksskattenämnden,
statens organisationsnämnd, nitton länsstyrelser, Sveriges
juristförbund och Föreningen Sveriges landskamrerare. Utbrytning av taxeringssektionerna
till särskilda avdelningar förordas av en länsstyrelse,
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,
Svensk industriförening och — mera tveksamt -—■ Kooperativa
förbundet.

Argumenteringen i frågan göres huvudsakligen efter ungefärligen samma
linjer som i yttrandena över 1950 års skattelagssakkunnigas förslag till
effektivare taxering. Från de nu avgivna yttrandena i denna del återges här
allenast följande.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anför.

13 •—■ Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Föreningen vill hävda, att de skäl som tala för en utbrytning äro bärande.
Föreningen vill till att börja med betona att den s. k. saxande befordringsgången,
vilken i betänkandet bedömes såsom värdefull, bör kunna säkras,
även om taxeringsavdelningen utbrytes. Utsäges det att befordran och utnämning
normalt skall ske i följande ordning: länsnotarie — taxeringsinspektör
— länsassessor — biträdande taxeringsintendent — taxeringsintendent
— landskamrerare, kan något hinder för denna befordrings- och
utnämningsgångs genomförande knappast ligga i att taxeringsavdelningen
göres till en särskild avdelning. Föreningen ser icke något hinder för att
taxeringsintendenten, ehuru han är avdelningschef, må kunna övergå till
annan avdelning — chefstjänst — i detta fall landskamrerartjänst i samma
löneställning. Genom en utbrytning säkerställes taxeringssektionens anspråk
på särskilda anslag till löner åt extra personal och till expenser. Del
är en icke så betydelselös fråga, som de sakkunniga förmena, att t. ex. löneanslaget
för personal, som skall arbeta med taxering, verkligen användes
för detta sitt ändamål. Men framför allt må understrykas, att en utbrytning
av taxeringssektionerna till särskilda avdelningar är det enda rationella
om man verkligen vill giva taxeringsintendenten ställning såsom ledare för
en effektivt arbetande tjänstemannastab.

För övrigt torde det icke vara förmätet uttala att utvecklingen måste gå
mot ett system, där uppbördsärenden och taxeringsärenden sammanföras
under gemensam ledning — detta må nu ske i den formen att särskilda
skatteverk, helt fristående från länsstyrelsen, bildas eller så att taxeringssektionen
och uppbördssektionen sammanföras till en gemensam avdelning
inom länsstyrelsen. Som en förberedelse härför synes föreningen taxeringssektionernas
utbrytande från landskontoren vara en ändamålsenlig åtgärd.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer yttrar bl. a.

När det gäller utbildning av goda taxeringsmän är det nödvändigt, att
dessa genom lång kontinuerlig tjänstgöring inom taxeringsväsendet erhålla
tillräckliga kunskaper och erfarenheter av praktiskt taxeringsarbete. Den
saxande befordringsgången leder icke fram till ett godtagbart utbildningsresultat.
Även ett kortare avbrott i utbildningen genom tjänstgöring på annan
sektion medför, att tjänstemannen förlorar kontakten med det praktiska
taxeringsarbetet och att hans duglighet som taxeringsman avtager i betydande
grad. Den erfarenhet han erhåller genom arbete på andra sektioner
uppväger icke detta.

De svårigheter beträffande juristernas utbildning, som de sakkunniga påvisa
äro helt beroende av att man sätter utbildningen av landskamrerare i
förgrunden samt att man låter befordringsgången till denna befattning gå
över taxeringsintendent stjänsten.

Om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoren, bör taxeringsintendentstjänsten
normalt bli slutljänst. För en sådan ordning tala tungt vägande
skäl. Det kan icke vara lämpligt, att landskamreraren tillträder sin
befattning såsom föredragande och opartisk ordförande i prövningsnämnden
omedelbart efter en som regel mångårig tjänst som taxeringsintendent.
Denne har närmast en åklagares ställning inför prövningsnämnden. De sakkunniga
ha också i sitt betänkande understrukit, att ett partsförhållande
verkligen föreligger. Den till landskamrerare utnämnde taxeringsintendenten
kommer att få svårt att frigöra sig från sin tidigare fiskaliska inställning.
Ett sådant förhållande är oförenligt med de skattskyldigas krav på
rättssäkerhet.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande den nuvarande organisationens allmänna ändamålsenlighet
framhåller föreningen.

Den nuvarande organisationen är icke ändamålsenlig. Detta beror framför
allt på att landskamreraren är såväl prövningsnämndens ordförande som
taxeringsintendentens närmaste överordnade. Detta förhållande medför allvarliga
olägenheter. En taxeringsintendent, som för sin befordran är beroende
av landskamreraren, kan icke uppträda så självständigt, som man
måste kräva av en person i hans ställning. De sakkunniga ha bagatelliserat
detta. Bland annat ha de framhållit, att liknande förhållanden förekomma
inom andra delar av statsförvaltningen utan att förorsaka större olägenheter.
Förhållandena inom taxeringsväsendet äro emellertid så speciella, att man
icke kan göra jämförelser med statsförvaltningen i övrigt. Förslaget att
riksskattestyrelsen skall ha att yttra sig vid tillsättande av landskamrerare,
torde vara utan större värde. Vidare synes det olämpligt, att landskamreraren
är personalchef och därigenom äger bestämma över taxeringsintendenten
underställd personal.

Vid sist berörda förhållande uppehåller sig utförligt länsstyrelsen i Uppsala
län.

Till rätta proportioner ha de sakkunniga reducerat det tidigare mycket
diskuterade spörsmålet om taxeringsintendentens osjälvständighet främst i
förhållande till landskamreraren. De ha nämligen konstaterat, att taxeringsintendenten
i fråga om sina huvudsakliga arbetsuppgifter intar en i förhållande
till länsstyrelsen och landskamreraren oberoende ställning samt att
han i fråga om personaldispositionen intar en särställning jämfört med övriga
sektionschefer men att han likväl icke är helt oberoende av landskamreraren.
Denna av landskamreraren beroende ställning anses ha sin grund i
följande förhållanden. Tillsättning av befattningshavare å taxeringssektionen
sker på landskamrerarens föredragning och anställande av tillfällig
personal beslutas av landskamreraren. Landskamreraren anses inverka på
taxeringsintendentens befordran till landskamrerare. Härtill kommer, att
landskamreraren i viss omfattning anlitar taxeringssektionens personal.
Sålunda är förste taxeringsinspektören föredragande inför landskamreraren
— såvitt angår detta län — i ärenden rörande bevis enligt arvskatteförordningen,
taxeringsarvoden, vitesförelägganden och de mycket sällan förekommande
övriga taxeringsärenden, varmed länsstyrelsen har att taga befattning.
Taxeringsintendenten deltager i handläggningen av de ärenden, som
avse taxeringsarvoden, och utseende av taxeringsnämndsordförande.

Ifråga om tillsättning av personal har landskamreraren icke annan ställning
än som föredragande inför landshövdingen och taxeringsintendenten
deltager i handläggningen av dessa ärenden. Några kontroverser härvidlag
mellan landskamreraren och taxeringsintendenten har icke förekommit. Beträffande
anställande av tillfällig personal är det lika mycket i landskamrerarens
som taxeringsintendentens intresse alt taxeringssektionen tillföres
behövliga arbetskrafter för arbetets utförande i föreskriven tid och ordning.
Ej heller härvidlag har några meningsskiljaktigheter rått. I fråga om taxeringsarvodena
och utseende av taxeringsnämndsordförande ha taxeringsintendentens
förslag legat till grund vid ärendenas avgörande. Övriga taxeringssektionsärcnden
ha icke varit av den omfattning eller det antal, att
det egentliga taxeringsarbetet kan anses ha blivit lidande på att taxeringsinspektör
berett dessa ärenden åt landskamreraren.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Huruvida landskamrerare utan skäl menligt inverkat på taxeringsintendents
befordran till landskamrerare är icke för länsstyrelsen känt. För övrigt
tillsättes ju landskamrerartjänst av Kungl. Maj :t efter förslag av landshövdingen.

Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens
ställning har utökningen av möjligheterna till delegation
av arbetsuppgifter till lägre personal inte mött någon principiell
invändning. I en del detaljer har emellertid vissa påpekanden gjorts
och skiftande uppfattningar uttalats.

Statskontoret förutsätter, att en dylik delegering icke skall medföra, att
vederbörande kommer i åtnjutande av särskild gottgörelse i form av vikariatsersättning
eller vikariatslön.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hävdar i följande uttalande en motsatt
uppfattning.

Den av de sakkunniga förordade decentraliseringen av nu på taxeringsintendenten
ankommande uppgifter till befattningshavare i lägre grad är i
och för sig av omständigheterna framtvingad. Länsstyrelsen ifrågasätter
emellertid om denna rimligen kan ske utan att löneställningen för härav
berörda upptages till förnyad omprövning. Skulle de sakkunnigas förslag
om förbud att utnyttja taxeringspersonal i taxeringsuppdrag å fritid genomföras,
äventyras taxeringssektionernas rekrytering och personalens fortbildning
i sådan grad, att för befattningshavarnas bibehållande inom sektionen
kan komma att krävas betydande lönelyftning.

En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Uppsala län.

Riksskattenämnden och sex länsstyrelser ifrågasätter förstärkning av antalet
taxeringsinspektörstjänster på grund av de nya uppgifter — tillsynen
av arbetet i första instans och övertagandet av vissa taxeringsintendentsuppgifter
— som skall åläggas dessa tjänstemän. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Skaraborgs och Jämtlands län yrkar att tjänster som biträdande taxeringsintendenter
inrättas i dessa län.

Justitiekanslersämbetct framhåller följande.

Med anledning av förslaget, att taxeringsintendent skall kunna fördela
uppgifter som allmänt ombud å underordnade, synes kunna framhållas vikten
av att vid utformningen av bestämmelserna härom i den utsträckning
så kan ske tillses, att de svårare och betydelsefullare målen alltjämt bibehållas
hos intendenten. I den mån bestämmelserna lägga i intendentens hand
att verkställa fördelningen, skulle möjligen någon form av kontroll häröver
vara önskvärd, så att befogenheten i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt
sätt både ur det allmännas och de underordnade befattningshavarnas
synpunkt. Tillräcklig kännedom, hur fördelningen sker, vinnes
emellertid måhända vid prövningsnämndens handläggning av taxeringsmålen.

Olika meningar råder om de sakkunnigas uttalande att delegation av uppgifter,
ankommande på taxeringsintendenten, främst bör ske till biträdande

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsintendenter och till taxeringsinspektörer med juridisk utbildning.

Uttalandet biträdes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Gävleborgs län, Föreningen Sveriges
landskamrerare, Sveriges juristförbund och Skånes handelskammare.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att länsrevisorer och
förste taxeringsinspektörer hittills fått vid sidan av sin ordinarie tjänst
fungera som biträdande taxeringsintendenter mot särskild vikariatsersättning,
samt anför vidare.

Genom de sakkunnigas förslag beträffande taxeringsrevisionens konsolidering
och länsrevisorns höjda löneställning samt delegation av taxeringsintendents
uppgifter torde det vara sörjt för att förordnanden av dylikt slag
med åtföljande splittring i arbetsuppgifterna icke vidare skall förekomma
beträffande länsrevisor. I övrigt kan nog sägas, att taxeringsinspektörs arbete
som biträdande taxeringsintendent varit nära sammanfallande med
tjänstens normala uppgifter. Om delegation bör lämpligen äga rum till den
ena eller andra arbetskraften — jurist eller civilekonom — kan näppeligen
avgöras generellt utan hellre böra bero på reglering från fall till fall enligt
grunder, som av länsstyrelsen bestämmes.

Sveriges juristförbund vill till mönster ta förhållandena vid de allmänna
domstolarna.

Genom den principiellt betydelsefulla ändring av nuvarande organisation,
som omdanandet av den nuvarande prövningsnämnden till en skattedomstol
innebär bör följden bli, att även principerna för utövandet av de fiskaliska
funktionerna hos prövningsnämnden omprövas. Den ordning som gäller
vid våra allmänna domstolar bör därvid vara vägledande. En avgränsning
bör i möjligaste mån göras mellan införskaffandet av utredningen i skattemålen
samt bedömningen av utredningen och bevisningen. Utredningen bör
väsentligen företagas av taxeringsassistenterna och taxeringsrevisionen.
Förbundet delar de sakkunnigas uppfattning att revisionspersonalen bör
bilda en särskild arbetsenhet med huvudsaklig uppgift att handhava räkenskapsgranskningar.
Å andra sidan bör skatteprocesserna uteslutande ombesörjas
av personal som bar särskild utbildning för hithörande uppgifter.
Då de sakkunnigas förslag i väsentlig mån tillgodoser dessa synpunkter får
förbundet tillstyrka förslaget i denna del.

Skånes handelskammare finner tanken att uppgiften att företräda det allmänna
i skattemål främst bör anförtros taxeringsinspektörer med juridisk
utbildning obetingat riktig. För dylika uppgifter anses tingsmeriterade jurister
företrädesvis böra anlitas.

Vissa av remissinstanserna intar i den förevarande frågan en ståndpunkt
som endast obetydligt skiljer sig från vad de sakkunniga uttalat. Ett exempel
härpå utgör länsstyrelsen i Hallands län, som anför följande.

De sakkunniga utgå ifrån, att revisionspersonalen uteslutande skall ägna
sig åt taxeringsrevision. Länsstyrelsen delar i princip denna uppfattning
och anser, alt revisionspersonalen i första band skall ägna sig åt (len viktiga
uppgiften alt utföra räkenskapsgranskningar. Men detta får icke utgöra

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

hinder för att en därför lämpad revisor tillfälligtvis får i uppdrag att föra
talan i skattemål. Länsstyrelsen tänker därvid närmast på länsrevisorn.
Det är icke betydelselöst, att han såsom ledare för revisionsarbetet kan få
inblick i skatteprocessen och komma i kontakt med ärendenas handläggning
i prövningsnämnden. Det kan dessutom verka stimulerande för hans arbete.
Därtill kommer att han skall kunna vinna befordran till taxeringsintendent.

En liknande ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner det lämpligt att, såsom på många håll
lärer förekomma, taxeringsrevisionen, åtminstone då det gäller mål av
större och vidlyftigare beskaffenhet, jämväl får biträda med uppsättande av
taxeringsintendentens yttrande eller besvär, vilka av taxeringsintendenten
sedan genomgås och av honom undertecknas. Att draga upp en strikt gränslinje
mellan revisionen och den övriga delen av taxeringssektionen anser
länsstyrelsen icke vara lämpligt. Det bör tvärtom där råda ett sådant samarbete,
som möjliggör för det allmänna att på bästa sätt tillvarataga sina
intressen i taxeringsprocessen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län intar en mindre deciderad hållning och
yttrar.

De sakkunniga torde, fastän detta ej utsagts i förslaget, ha utgått från
att inspektörerna äro juridiskt utbildade och därför mera skolade än ekonomerna
att processa i skattemål. Till taxeringsinspektörer utnämnas emellertid
i tillsynes ökad omfattning civilekonomer eller därmed jämställda. Vid
denna länsstyrelse äro exempelvis inspektörerna i såväl 29 :e som 27 :e
lönegraden icke jurister. Det kan ifrågasättas om ej en civilekonom å revisionsdetaljen
har samma förutsättningar att företräda det allmänna i skattemål
som en tjänsteman med samma eller lägre examen med inspektörstjänst.
Denna åsikt, som enligt länsstyrelsens mening ej saknar fog, har från företrädare
för revisionspersonalen framförts till länsstyrelsen, varför länsstyrelsen
ansett sig böra omnämna densamma i detta yttrande.

Taxeringsintendenten i Kopparbergs län framhåller i ett vid länsstyrelsens
yttrande fogat särskilt uttalande att ehuru åtskilliga av inspektörerna icke
äger juridisk utbildning, delegationsrätten torde böra omfatta även sådana
befattningshavare. Eljest skulle den föreslagna möjligheten för taxeringsintendenten
att vinna lättnad i arbetsbördan i vissa län bli mer eller mindre
illusorisk.

Följande remissinstanser uttalar mera bestämt att rätten att delegera
uppgiften att som allmänna ombud föra process i skattemål bör omfatta
jämväl revisionspersonal, nämligen riksskattenämnden, länsstyrelserna i
Uppsala, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Av dessa yttranden torde få återges följande.

Riksskattenämnden anför.

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga synas i fråga om uppdelningen av arbetsuppgifterna inom
taxeringssektionerna mellan processförande och utredande personal ha
fäst alltför stort avseende vid att processföringen skall anförtros endast åt
personer, som avlagt juridisk examen, medan civilekonomer föreslås icke
skola kunna erhålla dylika uppgifter. Erfarenheten torde dock visa, att det
avgörande härvidlag icke är allenast om vederbörande är jurist eller civilekonom
utan att mycket beror på de personliga kvalifikationerna. Icke sällan
torde det sålunda vara lämpligt att lägga processföringen i visst mål på
den befattningshavare som ombesörjt bokföringsgranskning i detsamma.
Det må vidare framhållas att man av en skicklig bokföringsgranskare bör
kräva att han är eu rutinerad taxeringsman och äger god erfarenhet av hur
en skatteprocess föres. Vid tillsättning av tjänst som taxeringsintendent,
vartill såväl jurister som civilekonomer äro formellt behöriga, bör därför
vederbörandes lämplighet för uppgiften vara avgörande, oavsett om meriterna
förvärvats genom tjänstgöring inom taxeringsrevisionen eller på
annat sätt.

Liknande synpunkter framhålles av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,
Jämtlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar följande.

De sakkunniga ha gjort vissa uttalanden, vilka ge vid handen att de ej
anse det lämpligt att personer med taxeringsrevisors kompetens kunna erhålla
taxeringsinspektörs- och taxeringsintendentsbefattning. Länsstyrelsen
anser det fördelaktigt att nu gällande behörighetsvillkor gör det möjligt att
bland jurister och civilekonomer välja de för ledande poster bäst lämpade,
när nämnda tjänster skola besättas. Förefintliga befordringsmöjligheter äro
även av stort värde, när det gäller att förvärva och behålla dugliga civilekonomer
i taxeringsarbetet. Ett klarläggande uttalande i kompetensfrågan
synes vara påkallat.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, som anser att de sakkunniga
gått för långt i sina uttalanden i detta ämne, yttrar.

Vid bedömandet av denna fråga måste hållas i minnet att taxeringssektionerna
äro hårt trängda av arbete. Det gäller att ekonomisera med personalresurserna
på bästa sätt. Den som är bäst lämpad för en uppgift bör användas
för denna. Det är icke utan vidare givet att en man med examen
från handelshögskola och lång erfarenhet om taxering och bokgranskning
skulle vara mindre skickad att föra processer i skattemål än en jurist, som
efter tingsutbildning skaffat sig taxeringsmeriter. Visserligen bör revisionspersonalen
i första hand utnyttjas i den för det allmänna så viktiga bokgranskningsverksamheten.
Men detta bör icke hindra att en revisor, om
han är därtill lämplig, tilldelas uppdrag att föra talan i skattemål. Detta
överensstämmer även med att länsrevisor instruktionsmässigt skall kunna
vinna befordran till taxeringsintendentbefattning. Liksom hittills torde en
balans böra hållas mellan juristernas och civilekonomernas befordringsanspråk
och hänsyn tagas till att ett tillräckligt antal jurister böra befordras
till taxeringsintendenter för att sedermera kunna övergå till landskamreraret
jänst.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer anför.

Bortsett från de taxeringsinspektörer, som tidigare sysslat med revisionsarbete,
har taxeringsinspektörerna i regel aldrig på egen band utfört eu

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsrevision eller andra mera omfattande utredningar avseende näringsidkares
taxeringar. De sakna för övrigt i allmänhet kompetens att utföra
dylika. Hittills ha sålunda taxeringsinspektörerna huvudsakligen varit
sysselsatta med mål utanför företagsbeskattningens område. Det framstår
därför ur rättssäkerhetssynpunkt som synnerligen vådligt, att dessa befattningshavare
regelmässigt skola tilldelas uppdrag som allmänt ombud på
områden, där de sakna kunskaper och erfarenheter.

Som de sakkunniga framhållit har en alltmer tydlig tendens visat sig hos
de skattskyldiga att såsom ombud anlita auktoriserade revisorer eller personer
med motsvarande fackkunskap. Det är därför viktigt, att det allmännas
ombud besitter samma kvalifikationer. Under avsevärd tid har också
ett stort antal befattningshavare med taxeringsrevisors kompetens innehaft
förordnande att som biträdande taxeringsintendenter föra talan i taxeringsmål\De.
ha fullgj°rt dessa åligganden på ett tillfredsställande sätt. Det finnes
därför icke anledning att nu frångå den praxis som hittills varit gällande.
EU genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del skulle för övrigt
innebära en icke motiverad ändring av de av riksdagen fastställda kompetenskraven.

Liknande synpunkter framhålles av Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation.

Till vad de sakkunniga anfört rörande landshövdingens ansvar
för taxeringsarbetets bedrivande har länsstyrelsen i Uppsala
län anfört att med den självständiga ställning taxeringsintendenten har
och även i fortsättningen avses skola få i fråga om taxeringsarbetets ordnande
och bedrivande, det inte förefaller nödvändigt, att landshövdingen
har kvar det formella ansvaret för denna del av taxeringsintendentens
arbete.

Förslaget att det centrala taxeringsorganet skall höras vid tillsättning av
landskamrerartjänster mötes av delade meningar, speciellt på länsstyrelsehåll.
Redogörelse för vad som yttrats i denna del torde få lämnas i anslutning
till de sakkunnigas förslag om ett centralt organ för taxeringsväsendet.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar om förslaget alt taxeringsintendenten
skall undantagas från den övriga befattningshavare å länsstyrelsen ålagda
skyldigheten att handlägga ärenden tillhörande annan sektion inom avdelningen
eller tillfälligtvis utföra göromål å den andra avdelningen, att
detta förslag synes vara opraktiskt och onödigt. Denna skyldighet tages icke
i anspråk utan särskilt tvingande skäl och det torde enligt länsstyrelsens
uppfattning vara förutseende att behålla den även beträffande taxeringsintendenten.
Vid krigstillstånd eller under andra extraordinära förhållanden
bör nämligen taxeringsintendenten kunna omedelbart tagas i anspråk
för andra än hans vanliga arbetsuppgifter.

I frågan om ändrad titel för taxeringsintendenter na
anför överståthållarämbetet.

Med föranledande av vad de sakkunniga anfört angående ändrad titel för

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

201

de nuvarande taxeringsintendenterna i länen vill överståthållarämbetet
slutligen anmärka att förslaget härom, ehuru i sig av underordnad betydelse,
icke innebär en rättvisande bedömning av intendenternas vid överståthållarämbetet
uppgifter och ställning. Förslaget kan ock få en icke avsedd
verkan, nämligen om detsamma tages till utgångspunkt för en omprövning
av löneställningen för de förordade förste taxeringsintendenterna
och taxeringsintendenterna. Uppkommer en sådan situation kunna taxeringsintendenterna
vid ämbetets skatteavdelning tänkas bli försatta i ett
försämrat löneläge. Ämbetet vill i detta sammanhang erinra om det uttalande
i frågan, som gjordes av vederbörande departementschef i propositionen
angående omorganisation av överståthållarämbetet (nr 192/1947,
sid. 63). I enlighet med angivna uttalande torde taxeringsintendenterna vid
ämbetets skatteavdelning böra i lönehänseende alltjämt jämställas med de
föreslagna förste taxeringsintendenterna i länen.

Statens lönenåmnd finner ej tillräckliga skäl föreligga för att tillstyrka
den föreslagna förändringen i tjänstebenämningen.

F rågan om möjlighet att till taxeringsinspektörer delegera
uppgifter ankommande på taxeringsintendenten ävensom
behovet av ytterligare personal har förut berörts. I anslutning till nämnda
fråga har riksskattenämnden och flera länsstyrelser framhållit, att den lättnad
som kan bli en följd av att ett kansli för prövningsnämnden inrättas
inte kan väntas bli sådan att den uppväger merbelastningen genom de nya
uppgifter, som skall åläggas taxeringsinspektörerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Enligt de sakkunniga bör biträdande taxeringsintendent liksom nu kunna
fullgöra alla de uppgifter, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna
åligger taxeringsintendent, dock med den inskränkningen att biträdande
taxeringsintendent icke bör ha befogenhet att förordna om taxeringsrevision.
Länsstyrelsen finner praktiska skäl tala för en sådan uppmjukning
i vad som föreslagits, att taxeringsintendent må kunna åt biträdande taxeringsintendent
eller länsrevisor delegera rätten att förordna om taxeringsrevision
och att i samband härmed utse granskningsman. Härigenom begränsas
inte taxeringsintendentens möjligheter att fortlöpande följa arbetet
å revisionsdetaljen.

De sakkunnigas förslag att skarpare än hittills avgränsa revisionsdetaljen
möter kritik i några yttranden.

Länsstyrelserna i Kalmar och Våsternorrlands län påpekar att det visserligen
kan vara riktigt att hålla revisorerna samlade i en grupp under
länsrevisorerna men knappast rationellt att instruktionsmässigt begränsa
möjligheterna till fritt utnyttjande av taxeringspersonalen inom sektionens
hela arbetsfält.

Beträffande arbetsuppgifterna på taxeringsrevisionen framhåller Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer bl. a. följande.

Erfarenheten från vissa länsstyrelser visar, att taxeringsintendent låtit
meddela beslut om taxeringsrevision utan att underrätta vederbörande läns -

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

revisor. Härigenom har arbetet på taxeringsrevisionen icke kunnat bedrivas
enligt på förhand uppgjorda planer.

För att åstadkomma en effektivt arbetande taxeringsrevision är det därför
nödvändigt, att trygghet skapas för att beslut om taxeringsrevision endast
får meddelas efter samråd med länsrevisorn. Verkställigheten härav
och valet av granskningsman bör hänskjutas till länsrevisorn. En sådan
lösning kan icke motverka det syfte som riksdagen velat tillgodose med det
av de sakkunniga å sidan 138 åberopade uttalandet. Länsrevisorn är nämligen
den befattningshavare som genom sin ställning och erfarenhet torde
ha de bästa förutsättningarna att i varje särskilt fall bedöma arbetets svårighetsgrad
och olika revisorers kvalifikationer. Taxeringsintendenterna vid
flertalet länsstyrelser torde aldrig själva ha utfört någon taxeringsrevision
och ha icke heller möjlighet att på samma sätt som länsrevisorerna på nära
håll följa revisionspersonalens arbete.

En annan viktig arbetsuppgift för revisorerna är värdering av icke börsnoterade
aktier. Med hänsyn till arten av detta arbete är denna personal
mest lämplig härför. Enligt fastställda arbetsordningar för länsstyrelserna
är länsrevisorn i regel föredragande i ärende rörande aktievärdering. Det
framstår därför som anmärkningsvärt, att rätten att infordra uppgifter till
ledning vid värdesättning av aktier endast tillkommer taxeringsintendenten.
Föreningen hemställer, att åtminstone länsrevisorn tillägges sådan rätt.

Upp flyttningen av länsrevisorstjänsterna i lönegrad
33 tillstyrkes eller lämnas utan erinran i länsstyrelsernas yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför emellertid följande.

Vad angår förslaget att avskilja taxeringsrevisionspersonalen till en särskild
arbetsdetalj under länsrevisorn har väl denna fråga icke någon större
betydelse, då taxeringsrevisionen i allt fall skall vara underordnad taxeringsintendenten.
Förslaget att uppflytta länsrevisorn till lönegrad Ca 33 är
däremot ägnat att inge vissa betänkligheter med hänsyn till löneställningen
för länsstyrelsernas sektionschefer, som äro placerade i Ca 32. Det torde
komma att göras vägande invändningar emot att placera en detaljföreståndare
högre än en sektionschef och en sådan uppflyttning skulle med säkerhet
föra med sig krav på uppflyttning från andra håll. Om det befinnes
nödvändigt för att kunna rekrytera revisionspersonalen att bereda länsrevisorn
bättre lön — vilket icke av länsstyrelsen bestrides då rekryteringssvårigheterna
av kända skäl äro stora — bör detta ske på annat sätt (genom
särskilt arvode eller dylikt).

Länsstyrelsen i Värmlands lån anlägger liknande synpunkter men anser
sig i och för sig intet att ha erinra mot att länsrevisorn hänföres till lönegrad
Ca 33. Vid bifall härtill förutsätter länsstyrelsen, att frågan om biträdande
taxeringsintendenters och länsassessorers lönegradsplacering upptages
till omprövning.

Föreningen Sveriges ta.reringsrevisorer anför.

De sakkunniga ha framhållit nödvändigheten av att skattemyndigheterna
ha tillgång till personal, som i utbildningshänseende är jämbördig med de
ombud — auktoriserade revisorer och personer med motsvarande fackkunskap
— som anlitas av de skattskyldiga. Nu utgående löner — med den

203

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

jämkning, som föreslagits beträffande länsrevisorn — äro icke tillräckliga
för att rekrytera och behålla dugande civilekonomer för det viktiga arbetet
inom revisionsavdelningarna. Befordringsförhållandena skulle också avgjort
bli sämre för revisionspersonalen än för den övriga kvalificerade personalen
å länsstyrelsernas taxeringssektioner.

Föreningen hävdar vidare att möjligheterna till extrainkomster genom
taxeringsuppdrag hittills möjliggjort en viss rekrytering, vilken nu fick antas
bli omöjlig, samtidigt som många av de nuvarande revisorerna skulle
komma att söka andra anställningar. Det måste —- enligt föreningen — konstateras,
att revisorerna fortfarande är för lågt placerade. För närvarande
är tjänster med annat, mindre fordrande arbete ofta placerade i högre lönegrad
än de mera krävande tjänsterna på revisionsavdelningarna.

Föreningen yrkar, att chefen för revisionsavdelningen, vars arbetsuppgifter
är desamma som åvilar revisionsintendenten vid överståthållarämbetet,
placeras i samma lönegrad som denne eller Ca 37. Under inga förhållanden
får enligt föreningen chefen för revisionsavdelningen placeras i lägre lönegrad
än den vari biträdande taxeringsintendent kan komma att bli placerad.

Statskontoret och statens lönenämnd har ej funnit bärande skäl anförda
för den föreslagna lönegradsuppflyttningen.

Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av taxeringsrevisionen
anses av huvudparten av länsstyrelserna för snävt
tilltagen. Åtskilliga av länsstyrelserna hemställer om ytterligare förstärkning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Mot förslaget att omdana taxeringsrevisionen till en särskild revisionsdetalj
framställer länsstyrelsen icke någon erinran. Enligt förslaget skulle
revisionspersonalen vid härvarande länsstyrelse utökas med en taxeringsrevisor
i Cf 19—Ce 25. Samtidigt förutsättes emellertid, att utgående bidrag
till lön åt kommunalt anställda taxeringsrevisorer icke längre skulle vara
behövligt. Detta torde emellertid kunna ifrågasättas. Sedan några år tillbaka
har Eskilstuna stad en sådan revisor anställd i sin tjänst, en anordning,
som befunnits särskilt lämplig med hänsyn till det stora antalet
rörelseidkare i staden. Därest bidraget från staten indrages, kan det tänkas
att tjänstemannen ifråga avdelas till andra uppgifter och således icke
längre sysselsättes med taxering, vilket skulle vara till skada. Det skulle
för Södermanlands län innebära, att antalet granskare icke utökades.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar en liknande åsikt beträffande den
för detta län angivna förstärkningen.

Beträffande de kategorier av tjänstemän förstärkningen avser och deras
löneställning anför Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer följande.

Tjänsterna i den reglerade befordringsgången vid länsstyrelsernas taxeringsrevisioner,
som föreslagits utökade till 71, stå icke i rimlig proportion
till antalet befordringstjänster, som inklusive de föreslagna tjänsterna som
förste taxeringsassistent uppgå till 88. Detta innebär, att befordringstjäns -

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

terna för revisionspersonalen utgöra endast 45 procent. För övriga grupper
av kvalificerade tjänstemän äro förhållandena betydligt förmånligare. Föreningen
kan därför icke tillstyrka, att de av de sakkunniga föreslagna 23
nya tjänsterna som taxeringsrevisorer skola placeras i den reglerade befordringsgången.

Beträffande de föreslagna landskanslisttjänsterna yttrar länsstyrelsen i
Örebro län.

De sakkunniga gör gällande, att landskanslister, som genomgått häradsskrivarkurs
och därvid bibringats vissa kunskaper i bokföring, skulle vara
lämpliga som bokföringsgranskare. Därvid synes de sakkunniga utgått från
att de kunskaper i bokföring landskanslisterna bibringats på sådan kurs
vore likvärdiga med de kunskaper, som förvärvats av landskanslist, som
genomgått handelsgymnasium. Detta är emellertid enligt länsstyrelsens erfarenhet
icke riktigt. Landskanslister, som avlagt väl vitsordad examen från
handelsgymnasium, har visat sig synnerligen användbara för bokgranskningsuppdrag
även av invecklad art, medan övriga landskanslister i regel
icke kan anförtros självständiga granskningsuppgifter. Det synes länsstyrelsen
angeläget att organisationen på taxeringssektionen upplägges så att
den möjliggör att de mera meriterade landskanslisternas speciella kvalifikationer
tages i anspråk för svårare uppgifter såsom taxeringsrevisioner. Om
så ej sker, kan ej denna personal för framtiden bibehållas som bokföringsgranskare
utan kommer att inrikta sig på häradsskrivarekarriären.

Liknande synpunkter anlägges av Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer,
som föreslår att landskanslisttjänsterna skall utgå och ersättas av taxeringskonsulenter
med handelshögskoleutbildning och avsedda för tjänstgöring
i första instans och på taxeringsrevisionen.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför i samma fråga.

Den ekonomiska skolning de landskanslister, vilka skall handha denna
granskning, har undergått är kanske blott en s. k. häradsskrivarkurs, vid
vilken de erhållit viss mycket elementär undervisning i taxerings- och
bokföringsfrågor. Denna teoretiska utbildning kan uppenbarligen icke vara
tillräcklig. Granskningen av mindre företag kommer emellertid att skötas
av dessa tjänstemän. Detta kommer med säkerhet att medföra otillfredsställande
taxeringsåtgärder i form av felaktiga skönstaxeringar, felbedömningar
av rörelsernas räntabilitet på grund av bristande ekonomiskt omdöme
etc. Just för bedömningen av dessa kategorier skattskyldiga krävs
ofta en mycket stor erfarenhet och ett mycket gott omdöme av vederbörande
granskare. Kvalifikationskravet på dessa granskare kan och får ej
ställas lägre än på den personal, som handhar övrigt granskningsarbete.
Organisationen vill således bestämt påyrka, att granskning av mindre företags
bokföring handhaves av lika kvalificerad personal som betr. övriga
företags bokföring.

Föreningen Sveriges landskanslister hävdar däremot att landskanslistpersonal
bör ytterligare utnyttjas inom taxeringsrevisionen och yttrar.

Fn särskild fråga, som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet, är
— enligt föreningens mening — landskanslisternas insatser i det krävande
arbetet å taxeringssektionerna, icke minst inom revisionsavdelningarna därstädes.
Redan nu anlitas landskanslister i stor utsträckning för speciellt ar -

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

bete inom dessa sektioner. Föreningen vågar påstå, att det arbete, som härvid
utförts —- även sådant av mera komplicerad art — varit tillfredsställande.
För föreningen framstår det helt naturligt att landskanslisterna utnyttjas
även för taxeringsarbetet inom länsstyrelserna och vill härvid erinra
om att dessa befattningshavare byggt på sin grundläggande utbildning
med specialutbildning i bl. a. taxeringsfrågor, enär de i allmänhet deltagit
i s. k. häradsskrivarkurser. Föreningen vill därför föreslå, att tillgänglig
taxeringsexpertis inom landskanslistkåren ytterligare utnyttjas inom taxeringssektionerna.

Tjänstemännens centralorganisation är inne på en liknande tankegång,
då organisationen anför.

1950 års skattelagssakkunniga har påtalat den utvecklingen, att revisionspersonalen
på grund av sina tjänsters låga löneplacering lockas att söka
tjänster av annan karaktär —- särskilt taxeringsinspektörstjänster. För att
hämma denna utveckling måste enligt TCO:s mening befordringsmöjligheterna
inom taxeringsrevisionen ökas. I syfte att nå en ökad rekrytering till
taxeringsrevisionen bör man därjämte överväga att låta revisionspersonalen
innefatta även landskanslistpersonal. Det vitsordas att, vid flera länsstyrelser
därtill lämpade landskanslister med gott resultat anlitats för
granskning även av mer kvalificerad art. Det torde även vara möjligt att
uppmjuka kompetensbestämmelserna beträffande förste taxeringsrevisorstjänsten
i 27 lönegraden, så att för uppgifterna särskilt väl lämpade landskanslister
beredes möjlighet att vinna befordran inom revisionsarbetet.

Frågan om inrättande av tjänster i 29 lönegraden för taxeringsrevisorer
beröres av åtskilliga länsstyrelser, som förordar antingen att föreslagna nya
tjänster inrättas i denna lönegrad eller att sådana tjänster därutöver inrättas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför sålunda följande.

De sakkunniga beröra avslutningsvis i föreliggande avsnitt taxeringsrevisorernas
placering i lönegrader. Vad de sakkunniga här anfört föranleder
ej erinran från länsstyrelsens sida så till vida, att förslaget i och lör
sig icke motiverar ändrad lönesättning för taxeringsrevisorerna jämfört med
taxeringsinspektörerna. Med hänsyn till det stora antalet taxeringsrevisorstjänster,
som kommer att inrättas sedan organisationen byggts ut, är det
emellertid av vikt att redan från början befordringsförhållandena göras
tillfredsställande. Det måste ur rekryteringssynpunkt anses oförsvarligt att
inrätta ett stort antal taxeringsrevisorstjänster i befordringsgången utan att
skäligt antal befordringstjänster inrättas. Enligt länsstyrelsens mening bör
antalet tjänster i befordringsgången icke vara större än vad som med normal
avgång erfordras för rekrytering av tjänster i lönegrad Ca 27 och högre
lönegrader.

Departementschefen

Vad de sakkunniga anfört under detta avsnitt finner jag mig i huvudsak
kunna biträda. Som jag förut framhållit bör emellertid frågor rörande
lönegradsplaceringar och vad därmed sammanhänger inte prövas nu utan
först i ett senare sammanhang.

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Jag ansluter mig sålunda liksom flertalet remissinstanser till vad som
uttalats om taxeringssektionernas bibehållande inom landskontoren. Att
den med gällande ordning avsedda eftergranskning av deklarationsmaterialet
på flertalet håll inte kunnat utföras i åsyftad omfattning synes mig
otvivelaktigt sammanhänga med den ansvällning, arbetsbördan undergått
under senare år. En utbrytning av taxeringssektionen torde härvidlag i
och för sig inte kunna medföra någon ändring. Däremot synes den förstärkning,
som tidigare föreslagits i avseende å organisationen i första instans,
ävensom de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna för stärkande
av taxeringsintendentens ställning och förstärkning av revisionspersonalen
liksom förslaget att inrätta ett prövningsnämndskansli vara ägnade att
åvägabringa en avgjord förbättring i detta avseende.

Av de åtgärder som föreslagits till stärkande av taxeringsintendentens
ställning torde den viktigaste vara att taxeringsintendenten i betydande
omfattning skall ha möjlighet att åt underordnad personal uppdraga göromål
som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna åvilar honom. Häremot
har rests invändningar endast i vissa detaljer.

Ehuru de sakkunniga ingenting anfört därom, torde man få utgå från
att skyldighet att mottaga sådan delegation avsetts skola ingå i taxeringsinspektörernas
tjänsteåligganden och att sålunda vikariatsersättning regelmässigt
inte skall utgå då delegation sker. Häremot har jag intet att erinra.
Utredningen och avfattandet av taxeringsintendentens yttrande i de skattemål,
som taxeringsinspektörerna enligt förslaget skulle överta för självständig
handläggning, torde nämligen för närvarande till mycket stor del
handhas av dessa tjänstemän. I ett stort antal fall torde taxeringsintendentens
genomgång av målen endast inskränka sig till en jämförelsevis
summarisk granskning av taxeringsinspektörernas arbete. Å andra sidan
kan man inte bortse från att enligt den nuvarande ordningen åtskilliga
taxeringsinspektörer, efter tillstånd av Kungl. Maj:t, brukar tillfälligt —
ibland dock för ganska lång tid — förordnas att utföra på taxeringsintendenten
ankommande göromål och därvid erhålla vikariatsersättning. Uppdrages
nu åt dessa befattningshavare som ett tjänsteåliggande att utföra
sådana göromål, innebär detta att en löneförmån, som nu utgår, bortfaller.

Att medge vikariatsersättning i vanlig ordning torde emellertid vara uteslutet.
Det skulle förutsätta att man för varje ifrågakommande befattningshavare
finge halla reda på hur stor del av arbetstiden som åtgått för taxeringsintendentsgöromål,
vilket får antas vålla åtskilliga svårigheter. Vidare
bör bemärkas att de mål eller andra uppgifter, som avses skola överlåtas, åtminstone
i regel skall vara av mindre invecklad natur och anpassade efter
vederbörandes kunskaper och förmåga. Under sådana omständigheter torde
användning av vikariatsersättning för utmätande av ersättning knappast
vara tillfredsställande. Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

föreslå att de uppgifter, varom här är fråga, ålägges taxeringsinspektörerna
som ett tjänsteåliggande.

De sakkunniga har föreslagit att fördelningen på underordnade befattningshavare
av de göromål, som författningsenligt åvilar taxeringsintendent,
skall ankomma på denne. Häremot har justitiekanslersämbetet invänt
att någon form av kontroll häröver kunde vara önskvärd, så att befogenheten
i fråga handhades på ett fullt anmärkningsfritt sätt både från
det allmännas och de underordnade befattningshavarnas synpunkt. Jag har
ingenting att erinra mot att en sådan kontroll anordnas. Fördelningen av
dessa arbetsuppgifter får sägas vara en uppgift som i vart fall till typen
ganska mycket närmar sig länsstyrelsens uppgift att tillse att taxeringsarbetet
ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt. För den skull får
jag föreslå att det skall åligga länsstyrelsen att fastställa generella föreskrifter
om fördelningen samt att sådant ärende skall handläggas i samma
ordning som ärenden om taxeringsarbetets ändamålsenliga ordnande. På
detta sätt kommer inte landskamreraren att deltaga i dessa avgöranden. Att
taxeringsintendenten bör ha befogenhet att där så erfordras göra vissa
avsteg från de generella föreskrifterna synes mig självklart.

I olika sammanhang har framhållits att revisionspersonalen utnyttjats
för annat än taxeringsrevision och att härigenom dessa uppgifter blivit
eftersatta. För att motverka detta har de sakkunniga föreslagit att revisionsdetaljen
skall bilda en skarpare avgränsad enhet inom taxeringssektionen.
Härtill återkommer jag närmare i det följande. De sakkunnigas
uttalande, att uppdrag att företräda det allmänna i skatteprocesser främst
borde uppdragas åt den juridiskt skolade personalen och att revisionspersonalen
endast undantagsvis borde anlitas härför sammanhänger klart
med denna fråga. På detta sätt skulle nämligen revisionspersonalen kunna
hållas intakt för de viktiga bokgranskningsuppgifterna, inte minst de av
mer offensiv karaktär beträffande vilka med nuvarande ordning ett icke
godtagbart eftersättande ägt rum.

Uttalandet att annan än revisionspersonalen i första hand borde utnyttjas
för processföringen biträdes av åtskilliga remissinstanser men har hos andra
väckt gensagor. På grund härav och då vissa uttalanden av de sakkunniga
ansetts kunna ge vid handen, att de ej funnit det lämpligt att personer med
taxeringsrevisors kompetens erhöll taxeringsinspektörs- och taxeringsintendenlsbefattning,
har ett klarläggande uttalande i denna kompetensfråga
efterlysts.

Såvitt jag kunnat finna torde inte ur betänkandet kunna utläsas något,
som kan tolkas därhän, att de sakkunniga velat rubba de gällande kompetensföreskrifterna.
Något förslag i den riktningen har inte heller framlagts.
Enligt min mening har de sakkunniga endast eftersträvat att så
långt detta är möjligt den kvalificerade personalen skall bli utnyttjad i

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

den allmänna riktning som de olika befattningshavarnas utbildning i första
hand gör dem lämpade för.

I princip kan jag biträda de sakkunnigas ståndpunkt. Det synes mig självklart
att befattningshavarna bör utnyttjas så alt deras utbildning kommer
till sin rätt. Det kan uppenbarligen inte vara ändamålsenligt att för utförande
av taxeringsrevision anställa personal med särskild utbildning härför och
sedan utnyttja den för ändamål, beträffande vilka annan personal allmänt
sett måste antagas ha bättre utbildning. I vad de sakkunniga anfört rörande
utnyttjande av revisionspersonalen för revisionsuppgifter kan jag därför
inte annat än instämma. Med denna uppfattning följer att de processuella
uPP§ifterna i allmänhet, i den mån de skall delegeras, bör anförtros åt
taxeringsinspektörer. I den mån personal med handelshögskoleutbildning
innehar tjänst som taxeringsinspektörer, bör emellertid enligt min mening
sådana uppgifter kunna anförtros också dem. Vad jag nyss anfört om revisionspersonalens
utnyttjande för revisionsuppgifter får i princip gälla hela
denna personal, således även länsrevisorn. Det skall ingalunda bortses från
att enligt gällande kompetensföreskrifter befattningshavare med examen vid
handelshögskola kan utnämnas å taxeringsintendenttjänst. Härutinnan har
jag inte för avsikt att föreslå någon ändring. Detta vore för övrigt inte heller
lämpligt med tanke på att denna befordringsmöjlighet har sin givna betydelse
när det gäller en god rekrytering till läns- och taxeringsrevisorstjänsterna.
En avvägning måste emellertid ske och denna synes lämpligen
böra resultera i att taxeringsintendenten, där särskilda skäl föreligger, skall
äga uppdraga åt länsrevisorn, undantagsvis möjligen även åt taxeringsrevisor,
att utföra det allmännas talan i taxeringsmål. Att därvid i huvudsak
ifrågakommer mål, däri taxeringsrevision ägt rum, ligger i sakens natur.

Åtminstone f. n. torde taxeringsväsendet vara i behov av allt det stöd,
som kan vinnas därigenom att landshövdingen har att deltaga i beslut om
taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande. På denna grund finner jag
mig, i likhet med de sakkunniga, inte böra föreslå någon ändring härutinnan.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i avseende å taxeringsintendentens
ställning torde vara av den art att härigenom endast föranledes ändringar
i länsstyrelseinstruktionen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att fatta beslut härutinnan.

Mot vad statens lönenämnd anfört torde inte förslaget om ändring av
taxeringsintendents och biträdande taxeringsintendents tjänstebenämning
böra upptagas.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om biträdande taxeringsintendenter
och taxeringsinspektörer anser jag mig kunna godtaga. Eftersom tjänste -

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mannaorganisationen i första instans i huvudsak kominer att inriktas på
taxering av rörelseidkare bör emellertid den omedelbara ledningen och tillsynen
av arbetet i första instans i dessa distrikt i viss omfattning även kunna
uppdragas åt länsrevisorn. Med anledning av vad länsstyrelsen i Älvsborgs
län anfört angående delegation till biträdande taxeringsintendent eller länsrevisor
av befogenhet att förordna om taxeringsrevision får jag framhålla,
att med hänsyn till vad riksdagen uttalat i samband med behandlingen av
1955 års ändringar i taxeringsförordningen det inte torde böra ifrågakomma
med sådan delegation.

De sakkunnigas förslag i fråga om taxeringsrevisionen finner jag mig
jämväl i övrigt kunna i huvudsak biträda.

Till vad några länsstyrelser anfört om vådan av att instruktionsmässigt
begränsa möjlighetei-na till fritt utnyttjande av revisionspersonalen inom
sektionens hela arbetsfält vill jag framhålla, att även om denna personal
får bilda en särskild detalj under ledning av länsrevisorn, möjligheterna alltjämt
bör kvarstå att utnyttja personalen för andra ändamål än taxeringsrevision
där förhållandena så oundgängligen kräver. Arbetet med taxeringsrevisioner
är emellertid av sådan vikt och har för uppdagande av försök till
skatteflykt sådan betydelse, att hänsyn härtill bör tagas vid den inre organisationen
av taxeringssektionen. Om revisionspersonalen får bilda en enhet,
bestående av såväl kvalificerade tjänstemän som biträden, inom vilken
allt hithörande arbete kan utföras, torde det finnas större anledning att anta
att personalen verkligen kommer att utnyttjas för sitt ändamål. Detta hindrar
självfallet inte att taxeringsintendenten alltjämt skall ha befogenhet att
där så behövs tillfälligt anvisa denna personal andra arbetsuppgifter. Det
finns inte skäl att anta att revisionspersonalen — även om man medräknar
den förstärkning de sakkunniga föreslagit — skulle komma att lida brist
på arbetsuppgifter inom sitt område. Tvärtom hävdas från många håll att
den föreslagna förstärkningen tilltagits för snävt. Fäster man i likhet med
mig det största avseende vid att bokgranskningsarbetet bedrives i tillräcklig
omfattning, så ges merendels knappast något utrymme för att utnyttja revisionspersonalen
för andra uppgifter inom taxeringssektionen. Visar det sig
föreligga ett mera permanent behov härför så innebär detta närmast underorganisation
i fråga om övrig personal.

Vad Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer föreslagit rörande befogenhet
för länsrevisor att utse granskningsman m. m. finner jag mig inte kunna
förorda av samma skäl som föranlett mig att inte biträda hemställan om rätt
för annan än taxeringsintendenten att besluta om taxeringsrevision.

Vad de sakkunniga föreslagit i avseende å förstärkning av revisionspersonalen
har från några håll rönt kritik såväl i avseende å förstärkningens omfattning,
vilken ansetts vara för ringa, som i fråga om däri ingående personal.

Genom den nu föreslagna organisationen i första instans, som innebär att
14 — Bihnng till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

taxeringsassistenter anställes för granskning just av de mer svårkontrollerade
deklarationerna samt dessa assistenter under tiden mellan taxeringsperioderna
eller sålunda mer än halva året kommer att utnyttjas för taxeringsrevision
och liknande uppgifter, har frågan om förstärkning av länsstyrelsernas
revisionspersonal emellertid kommit i ett annat läge. Med hänsyn
härtill bör man, vad gäller den direkt till länsstyrelsen knutna revisionspersonalen,
godta en förstärkning i den av de sakkunniga angivna omfattningen.

Vad de sakkunniga uttalat om att det centrala taxeringsorganet genom
fortlöpande statistiska undersökningar bör söka bedöma det aktuella behovet
av revisionspersonal finner jag mig också böra biträda. Med anledning
av vad några länsstyrelser anfört om den försvagning av taxeringsväsendet
som skulle inträda därest kommunalt anställda taxeringsrevisorer — sådana
finnes i vissa städer med egen uppbördsförvaltning — avskaffades, får jag
framhålla att, oaktat de sakkunniga uttalat att behov av statsbidrag till de
kommunala taxeringsrevisorerna efter omorganisationen inte längre torde
föreligga, i förslaget till lagtext likväl upptagits en bestämmelse som möjliggör
sådant bidrag. Utbyggnaden av organisationen i första instans sådan den
här föreslagits måste som jag förut framhållit ta en avsevärd tid i anspråk.
Vid sådant förhållande bör de kommunala taxeringsrevisorerna bibehållas
åtminstone övergångsvis. Jag vill därför förorda att statsbidrag till deras
avlöning fortfarande skall kunna utgå.

Den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen omfattar 25 taxeringsrevisorer,
varav en i vartdera av Malmöhus och Östergötlands län i lönegraden
Ca 27 och de övriga med avlöning enligt den reglerade befordringsgången
(Cf 19—Ce 25). De sakkunniga har inte ansett sig böra föreslå någon
ändring av taxeringsrevisorernas lönegradsplacering. I och för sig har inte
efter den sista löneregleringen någonting inträffat som motiverar en sådan
ändring. Inrättas emellertid som föreslagits ytterligare taxeringsrevisorstjänster,
kan det emellertid vara motiverat att ett större antal tjänster än för
närvarande blir befordringstjänster, då eljest tjänsterna i befordringsgången
skulle bli för många för att möjliggöra normala befordringsförhållanden.

I detta sammanhang inskränker jag mig till att förorda att 25 nya tjänster
av nu antytt slag inrättas. Frågan om och i vilken utsträckning dessa
tjänster skall bli befordringstjänster synes böra prövas senare.

Med anledning av vad vissa remissinstanser anfört angående särskilda
kompetensföreskrifter för landskanslisttjänster inom taxeringsrevisionen
får jag uttala att enligt min mening särskilda formella föreskrifter härom inte
bör uppställas. I den mån fråga är om ordinarie landskanslisttjänster skall
de allmänna kompetensföreskrifterna för sådana tjänster gälla; i fråga om
icke-ordinarie landskanslisttjänster bör det ankomma på länsstyrelserna att
tillse att personal som antages på sådana tjänster är i besittning av tillfredsställande
kunskaper, framför allt i bokföring.

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det är känt — och åtskilliga exempel härpå kan anföras — att tjänstemän,
som inte genomgått särskild utbildning, likväl på grund av särskild
fallenhet för revisionsarbete visat stor duglighet och kunnat avancera till
mycket höga poster inom taxeringsväsendet. Detta har möjliggjorts genom
personliga dispenser. För att bredda rekryteringen till taxeringsrevisionerna
och för att bereda för dessa uppgifter särskilt väl lämpade landskanslister
möjlighet att vinna ytterligare befordran kan ifrågasättas, såsom Tjänstemännens
centralorganisation också gjort, att ändra kompetensföreskrifterna
så att jämväl annan utbildning än examen vid handelshögskola berättigar
till innehav av tjänster inom taxeringsrevisionen. Då emellertid från andra
synpunkter invändningar kan framställas häremot samt ordningen med
personliga dispenser synes ha fungerat tillfredsställande, förordar jag ingen
ändring i gällande regler.

V. Prövningsnämndema

Taxeringssakkunniga

De sakkunniga föreslår, att prövningsnämndens ställning
ändras därhän, att nämnden blir en renodlad besvärsinstans. Härvid erinras
till en början om den i skattelagssakkunnigas betänkande antydda möjligheten
att prövningsnämndema — om taxeringsarbetet i första instans utvecklades
på ett tillfredsställande sätt — skulle i en framtid kunna undvaras
såsom mellaninstans i taxeringsmål, varigenom antalet instanser skulle
nedbringas från nuvarande fyra till tre. Taxeringssakkunniga anför härom
bl. a.

Man kan ställa sig frågande inför denna tanke. Av prövningsnämndema
handlagda ärenden uppgick år 1954 till omkring 125 000. Även om taxeringsarbetet
i första instans utbygges och förbättras så långt detta rimligen kan
ske, är det troligt att denna stora mängd av ärenden inte kan nedbringas på
ett sådant sätt, att ärendena skulle kunna sammanföras centralt hos en
skattedomstol. En lokalt inrättad mellaninstans av prövningsnämndernas
typ lär därför knappast kunna undvaras.

Enligt taxeringssakkunnigas uppfattning kan det emellertid knappast bestridas
att den nuvarande ordningen med fyra instanser i taxeringsmål kan
te sig i viss mån överdimensionerad och att skäl kan anföras för en begränsning
i någon form. Ett steg på väg mot en reform av sådan innebörd
skulle vara att — i samband med en förbättring av det grundläggande arbetet
bos taxeringsnämnderna — prövningsnämndema ges en starkare ställning
och inrättas som i verklig mening dömande instanser. Därigenom uppnås
nämligen att man redan i andra instans får en sådan besvärsprövning, som
måhända framstår som en förutsättning för en begränsning i vissa fall av

212

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

rätten att fullfölja talan till högsta instans. De sakkunniga erinrar om att
frågan om eu sådan begränsning är föremål för särskild utredning.

I detta sammanhang ingår taxeringssakkunniga på den kritik, som emellanåt
riktats mot prövningsnämnderna i deras nuvarande funktioner. Till
viss del utgör prövningsnämndens verksamhet, framhåller de sakkunniga,
en fortsättning av det arbete som utförts hos taxeringsnämnderna. Arbetet
har inte ansetts avslutat i och med att taxeringarna fastställts av taxeringsnämnderna.
En eftergranskning på prövningsnämndsstadiet är förutsatt och
när det gällt mera invecklade frågor, som taxeringsnämnderna på grund av
tidsnöd inte kunnat lösa, har det hänt att frågorna fått skjutas över till
prövningsnämnden för slutlig behandling där. Prövningsnämnderna har härigenom
en dubbelställning av på en gång granskande och dömande organ.
I allmänhetens ögon har detta föranlett den uppfattningen att prövningsnämnderna
är så nära knutna till taxeringsnämnderna att man inte där kan
vänta sig ett opartiskt bedömande av taxeringsnämndernas beslut. De sakkunniga
understryker, att även om en sådan uppfattning saknar grund,
den redan genom sin förekomst är ägnad att menligt påverka allmänhetens
förtroende för prövningsnämnderna såsom besvärsprövande instanser. I betänkandet
anföres vidare.

Det är inte endast prövningsnämndernas granskningsverksamhet —
markerad av initiativrätten vid bedömningen av taxeringsfrågorna — som
kan ge anledning till en kritik av detta slag. En iögonenfallande omständighet
är också taxeringsintendentens närvaro vid nämndens sammanträden.
För allmänheten måste taxeringsintendenten framstå som en motpart
i taxeringsprocessen. Att han är närvarande vid prövningsnämndens handläggning
av ärendena och har tillfälle att i den skattskyldiges frånvaro påverka
nämnden genom muntlig utveckling av sin talan måste för de skattskyldiga
te sig som ett obehörigt gynnande av det allmännas representant.
En annan omständighet som kan inverka menligt på förtroendet till prövningsnämndernas
självständighet är att nämnden till viss del utgöres av
personer som samtidigt är ledamöter av taxeringsnämnd. Slutligen kan
sägas att mängden av ärenden hos prövningsnämnden kan medföra eller i
varje fall inge den uppfattningen att handläggningen där alltid måste bli
tämligen summarisk. Ur denna synpunkt kan ifrågasättas om icke enklare
ärenden — där en summarisk handläggning verkligen är på sin plats —
borde behandlas i enklare ordning än genom formell föredragning inför
nämnden.

I anslutning härtill hänvisas till den principdiskussion som fördes i anledning
av skattelagssakkunnigas betänkande. Skattelagssakkunniga hade
gjort gällande, att det skulle saknas grund för att i princip konstruera taxeringsförfarandet
som ett förfarande för avgörande av tvister mellan två
parter med motstridiga intressen. I propositionen nr 160 till 1955 års riksdag
hade emellertid departementschefen, i vad angår prövningsnämnderna,
inte godtagit skattelagssakkunnigas ståndpunkt utan framhållit, att förfarandet
i prövningsnämnden i allt väsentligt, om än med vissa modifikationer,

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

är och för framtiden bör vara gestaltat som ett förfarande för avgörande av
tvister mellan parter. Taxeringssakkunniga finner, att även detta principuttalande
synes ge fog för att man nu söker renodla prövningsnämndens
ställning som dömande instans och i samband därmed utrensar de moment
i dess verksamhet som inte överensstämmer med ett partsförhållande av
förevarande slag.

Taxeringssakkunniga framhåller vidare, att en dylik omläggning också
väl ansluter sig till den utveckling prövningsnämnderna efterhand undergått.
Genom 1943 års taxeringsreform togs ett första steg i riktning mot
att göra prövningsnämnderna till en domstolsinstans i taxeringsprocessen.
Att tanken då inte kunde fullföljas berodde närmast på att verksamheten
hos taxeringsnämnderna, även med de förbättringar som genomfördes, alltjämt
ansågs behäftad med sådana brister att man inte fann sig kunna avstå
från den efterföljande granskningen hos prövningsnämnderna. De sakkunniga
konstaterar emellertid att den självständiga initiativrätt beträffande
taxeringarna, som på grund härav bibehölls för prövningsnämnden och dess
ledamöter, alltmera mist i betydelse.

Den föreslagna omläggningen av taxeringsarbetet i första instans bör enligt
de sakkunniga ge förutsättningar för att slopa prövningsnämndernas
självständiga granskningsrätt.

Det tillfogas emellertid, att förslaget inte innebär någon ändring i den för
speciella fall, bl. a. vid tillämpningen av reglerna om ackumulerad inkomst,
föreskrivna ordningen att prövningsnämnden tjänstgör som första instans.

De sakkunniga påpekar, att förslaget att konstruera prövningsnämnderna
som besvärsinstanser bl. a. innebär, att prövningsnämnden har att vid sina
avgöranden hålla sig inom ramen för partsyrkandena eller m. a. o. alt
prövningsnämndens initiativrätt liksom rätten för enskilda ledamöter av
nämnden att ställa yrkanden bortfaller.

Beträffande nämndens sammansättning torde här få erinras
om att nämnden för närvarande består av landskamreraren såsom ordförande
samt minst fyra och högst åtta ledamöter jämte suppleanter för
dem, en för varje ledamot. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj :t
för en lid av fyra år.

Taxeringssakkunniga föreslår — i likhet med skattelagssakkunniga — att
antalet ledamöter skall minskas. Nämnden skall sålunda utgöras av landskamreraren
som ordförande samt fyra andra ledamöter. Taxeringssakkunniga
anför.

En vidlyftigare sammansättning synes icke lämplig, när nämnden övergår
från beskattningsnämnd till enbart besvärsinstans. För att tillgodose
särskilda behov, som kan uppkomma i vissa prövningsdistrikt, bör emellertid
Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen ha möjlighet att utöka
antalet ledamöter till åtta, varvid dock såsom villkor bör gälla att arbetet
bedrives på två avdelningar, vardera bestående av landskamreraren såsom

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 dr 1956

ordförande och fyra ledamöter. Någon indelning av länet i flera prövningsdistrikt
skulle däremot inte ifrågakomma. Det skulle alltjämt vara fråga
om endast en prövningsnämnd. Den nuvarande bestämmelsen i 97 § sista
stycket taxeringsförordningen, om att i särskilda fall ärende skall kunna
hänskjutas till nämnden i dess helhet, torde härvid böra bibehållas. Som
exempel på dylikt ärende kan nämnas fastställandet av länsanvisningarna
för den årliga taxeringen.

Då det i vissa fall visat sig svårt att med nuvarande antal suppleanter
åstadkomma fulltalig prövningsnämnd, torde vidare antalet suppleanter
böra ökas till två för varje ledamot. Uttryckligen bör dock gälla att suppleant
icke får inkallas annat än vid förfall för ledamot. Suppleanterna torde
inte behöva vara personliga.

I fråga om valbarheten förordas i överensstämmelse med skattelagssakkunnigas
förslag att ledamot eller suppleant i prövningsnämnd inte samtidigt
får vara medlem i taxeringsnämnd. I betänkandet erinras om att detta
kan medföra vissa svårigheter i en del fall att i prövningsnämndsarbetet
få med de för uppdraget lämpligaste personerna. För den ändrade ställning,
som prövningsnämnden nu avses skola få, finnes dock detta villkor vara
så betydelsefullt, att det får anses väga mer än de invändningar som här
kan möta.

Med tanke på jäv eller annat oförmodat hinder förordar de sakkunniga,
att nämnden skall vara beslutför när ordföranden och tre ledamöter eller
suppleanter är närvarande.

I fråga om förfarandet när vid omröstning inom nämnden rösterna utfaller
så att majoritetsbeslut ej erhålles föreslås att ordföranden skall ha
utslagsröst.

De sakkunniga förordar, att ett särskilt prövningsnämndens
kansli inrättas inom länsstyrelsen. I denna fråga anföres följande.

Arbetet med beredning av besvären hos prövningsnämnden, uppsättning
av föredragningspromemorior, protokoll m. m. utföres för närvarande mestadels
inom taxeringssektionerna. Det har ansetts praktiskt och arbetsbesparande
att en kortfattad redogörelse för ärendet upprättas samtidigt med
taxeringsintendentens yttrande samt att den därigenom erhållna promemorian
användes vid föredragningen hos prövningsnämnden och sedermera i
oförändrad form, med tillägg för prövningsnämndens beslut, begagnas som
protokoll.

Förhållandet har ur olika synpunkter givit anledning till kritik. Det har
gjorts gällande att förberedandet av besvären hos prövningsnämnden på
ett obehörigt sätt inkräktar på taxeringssektionernas egentliga arbetsuppgifter,
vilka närmast bör bestå i ledning och understödjande av taxeringsarbetet
i första instans samt eftergranskning och taxeringskontroll. Vidare
har — främst ur de skattskyldigas synpunkt — påtalats det samröre som
här föreligger mellan prövningsnämndens och taxeringssektionens verksamhet.
I princip har ansetts olämpligt att det förberedande arbetet hos den
dömande instansen utföres under taxeringsintendentens — den ena partens
— överinseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 215

Taxeringssakkunniga har funnit denna fråga vara av särskild betydelse
samt anför.

Det är av vikt att här få till stånd en åtskillnad mellan prövningsnämndernas
och taxeringssektionernas verksamhet. Vi är medvetna om att den
nuvarande arbetsgången ur praktisk synpunkt har mycket som talar för
sig och att man på länsstyrelsehåll kan finna det mindre rationellt att frångå
det nu tillämpade och invanda systemet. För att taxeringssektionerna
skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter i den framtida taxeringsorganisationen
och för att prövningsnämnderna skall kunna erhålla den renodlade
ställning av besvärsinstanser som åsyftas är det dock ett villkor att en omläggning
sker, varigenom det förberedande och expeditionella arbetet hos
prövningsnämnden överföres till ett nämndens kansli, friställt från taxeringssektionen.
En sådan omläggning synes också kunna genomföras utan
att den ur praktisk synpunkt skall behöva vålla alltför stora olägenheter i
form av dubbelarbete o. dyl.

Prövningsnämndens kansli skall enligt förslaget förläggas till landskontorets
kameralsektion. Kansliet kommer då att lyda under vederbörande
sektionschef, länsassessorn å kameralsektionen. I de fem län, där på kameralsektionen
dessutom finnes anställd en länsassessor i lönegraden 31, skall
dock denne närmast handha chefskapet för prövningsnämndens kansli. De
sakkunniga anmärker, att personalbehovet i övrigt inom prövningsnämndens
kansli kommer att variera efter arbetsbördan inom de olika länen. För
arbetet med referat av besvären erfordras biträde av personal i landskanslists
ställning. Dessutom skall kansliet vara utrustat med biträden för diarieföring,
skrivarbete m. m. Den förstärkning av arbetskraften inom kameralsektionerna,
som härvid kan erfordras, torde i någon utsträckning få tillgodoses
genom överflyttning av arbetskrafter från de nuvarande taxeringssektionerna.
De sakkunniga understryker emellertid att taxeringssektionerna
inte bör försvagas genom en sådan överflyttning, utan att samtidigt
en utfyllnad där sker så att de bibehålies i stort sett vid nuvarande kapacitet.

Arbetsuppgifterna för prövningsnämndens kansli skulle i huvudsak bli
följande: diarieföring av besvär till prövningsnämnden; åtgärder för besvärens
komplettering med deklaration och utdrag av taxeringslängd; uppsättning
av kortfattade referat av besvären, vilka referat sedermera skall
ingå i de promemorior som tillställes prövningsnämndens ledamöter samt
i nämndens protokoll; utremittering av besvärsakterna för yttrande avvederbörande
taxeringsassistent; överlämnande av besvären till taxeringssektionen
för yttrande av vederbörande taxeringsintendent; ordnande avmaterialet
för prövningsnämndens handläggning samt utskrift av föredragningspromemorior;
uppsättning, utskrift och expedition av prövningsnämndens
protokoll; utredningsarbete åt prövningsnämnden exempelvis vid förberedelserna
för länsanvisningarna; diarieföring och expedition av besvär
till kammarrätten och regeringsrätten.

Beträffande den i anslutning till skattelagssakkunnigas betänkande diskuterade
frågan om förenklingar i föredragningspromemoriorna och proto -

216 Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1956

kollen hos prövningsnämnderna betonar taxeringssakkunniga, att det finns
anledning att iaktta varsamhet när det gäller förenklingssträvanden på detta
område. Före 1943 års taxeringsreform var prövningsnämndernas protokoll
ofta mycket knapphändiga. På grund av den — ingalunda obefogade — kritik
som riktades häremot har de numera gjorts utförligare. Detta har legat
i linje med 1943 års taxeringsreform och får enligt taxeringssakkunnigas
uppfattning anses som en klar vinning, särskilt ur de skattskyldigas synpunkt.
Självfallet hör dock inte protokollet — liksom ej heller föredragningspromemoriorna
hos prövningsnämnden — göras vidlyftigare än som
fordras för att ge en klar bild av vad ärendet gäller.

Taxeringssakkunniga yttrar vidare.

De system, som användes på länsstyrelserna för att bygga upp prövningsnämndsakterna
och prövningsnämndens protokoll, är något varierande.
Olika praktiska synpunkter har här kunnat göra sig gällande. Utan att
direkt vilja fastlåsa förfarandet vid någon viss metod har vi funnit det
önskvärt att större likformighet här kommer till stånd. Det torde bli en
uPPgift för det blivande centrala organet inom taxeringsväsendet att närmare
studera förhållandena på detta område och verka härför. För att
belysa de nu avhandlade frågorna skall dock i huvuddrag anges hur vi
tänkt oss gången av arbetet med besvärens iordningställande för föredragning
och protokollföring. Sedan besvären diarieförts hos prövningsnämndens
kansli översändes de av kansliet till vederbörande lokala skattemyndighet,
som har att komplettera dem med deklarationshandlingar och utdrag av
taxeringslängd. Utdraget införes på framsidan av en aktkappa, där utrymmen
även bör finnas för besvärsreferat samt yttranden. I samband härmed
infordras yttrande från taxeringsassistenten. Yttrandet tecknas på aktkappans
framsida. Akten insändes därefter till prövningsnämndens kansli,
som på detta stadium gör ett referat av besvärens innehåll. I allmänhet
kommer referatet endast att i koncentrerad form innehålla uppgift om i
vilket eller vilka avseenden taxeringsnämnden frångått klagandens deklaration
samt om klagandens yrkanden. Referatet utskrives med maskin på
aktkappan. Akten överlämnas därefter — utan formlig remiss — till taxeringssektionen
för yttrande av vederbörande taxeringsintendent (taxeringsinspektör).
Även intendentens yttrande tecknas på aktkappans framsida
(eventuellt, om utrymmet där inte förslår, med fortsättning på kappans
andra sida). Härefter går akten åter till prövningsnämndens kansli. De
ärenden som, enligt vad i det följande föreslås, skall kunna avgöras av landskamreraren
på prövningsnämndens vägnar, uttages nu för handläggning i
sådan ordning. Beträffande övriga ärenden — som skall föredragas i prövningsnämnden
— uppsättes föredragningspromemorior genom kansliets försorg.
I dessa intages från aktkapporna taxeringslängdsutdraget, referatet och
i mån av behov innehållet i taxeringsintendentens yttrande. Promemoriorna
utskrives med genomskrift i så många exemplar att man samtidigt erhåller
ett exemplar för stomme till prövningsnämndens protokoll samt exemplar
för expedition av protokollsutdrag. De exemplar, som skall användas som
föredragningspromemorior i prövningsnämnden, häftas och tillställes nämndens
ledamöter. Sedan prövningsnämnden avgjort ärendena kompletteras
protokollsexemplaren med nämndens beslut, varefter protokollet justeras
och utdragen expedieras.

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga förordar även, att ändringslängderna slopas. Debiteringsmyndigheten
föreslås i stället skola få underrättelse om prövningsnämndens
beslut genom protokollsutdrag. Motsvarande bör gälla fastighetstaxeringen.

Taxeringssakkunniga framhåller, att prövningsnämndernas ombildning
till besvärsinstanser aktualiserar åtskilliga frågor rörande förfarandet
hos nämnderna.

Enligt 97 § fjärde stycket taxeringsförordningen har taxeringsintendenten
för närvarande icke endast rätt utan även skyldighet att övervara prövningsnämndens
sammanträden. Föreskriften rimmar enligt de sakkunnigas
uppfattning illa med det partsförhållande, som får anses föreligga mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövningsnämndsstadiet.
De sakkunniga finner angeläget att partsförhållandet erkännes och får
sitt tydliga uttryck i processen. Taxeringsintendenten bör därför inte vara
närvarande vid prövningsnämndens sammanträden annat än i sådana fall
då jämväl den andra parten kallats att närvara. Vid dylika tillfällen bör
å andra sidan intendentens närvaro vara obligatorisk.

I enlighet härmed föreslås en utformning av bestämmelserna, som innebär
att taxeringsintendenten icke äger övervara prövningsnämndens
sammanträden under annan förutsättning än att den skattskyldige kallats
till muntlig förhandling. I praktiken torde, framhåller de sakkunniga, en
sådan ordning inte behöva medföra komplikationer för prövningsnämndens
arbete. Möjligen kunde invändas att intendentens skriftliga yttranden i
målen, som hittills kunnat kompletteras muntligen, nu ibland får göras
något fylligare, vilket skulle innebära ett merarbete. Utan att vilja förringa
en sådan invändning anser de sakkunniga dock denna punkt i förslaget
vara av så väsentlig betydelse att den inte kan frånfallas av dylik grund.
Principen föreslås genomförd fullt ut att gälla även vid fastighetstaxering.
Förslaget hindrar dock inte att intendenten tillkallas av prövningsnämnden
i ärenden där något utbildat partsförhållande inte föreligger,
exempelvis vid fastställande av länsanvisningarna för taxeringen.

Med det nu avhandlade förhållandet bör enligt de sakkunniga även följa
att taxeringsintendenten i författningstexten innefattas under benämningen
part och att hans yrkanden om påförande eller ändring av taxeringar framgent
får karaktär av besvär. För att inte arbetet med yrkandenas uppsättning
respektive uppsättningen av protokollen i dessa ärenden skall behöva onödigt
tyngas genom en sådan omläggning finnes dock intendentens anförande av
besvär kunna ske i tämligen enkel form. De sakkunniga anmärker, att något
hinder inte synes föreligga för att detta sker på sätt som hittills varit brukligt
vid hans framställningar till prövningsnämnden, genom signering av
en utskrift som samtidigt genom mångfaldigande begagnas för kommunikation
med den skattskyldige och sedermera för uppsättning samt utskrift
av protokoll. Beträffande föredragningen av ärendena i prövningsnämnden

218

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

föreslås icke någon ändring i vad som nu gäller. De sakkunniga anmärker
emellertid, att deras — i det följande återgivna — förslag om förenklad
handläggning av vissa mål medför minskning av antalet promemorior.

Huruvida den förgranskning av besvärsakterna, som nu i allmänhet utföres
av nämndens ledamöter efter fördelning mellan dem, bör bibehållas
finner de sakkunniga tveksamt. Förfarandet saknar motsvarighet i annan
process. Den muntliga föredragningen inför nämnden med stöd av promemoriorna
bör också enligt de sakkunnigas uppfattning i och för sig vara
tillräcklig. De sakkunniga förordar emellertid att det nu tillämpade förfarandet
bibehålies, åtminstone såsom en möjlighet för nämndens ordförande
att förordna därom i den mån han så finner lämpligt. Emellertid framhålles,
att en dylik inläsning av handlingarna på förhand inte får ersätta den muntliga
föredragning som skall vara nämndens arbetsform.

De sakkunniga anför vidare.

Utredningen i målen hos prövningsnämnden bör liksom hittills normalt
förebringas i samband med de yttranden som skall avges. Det blir i första
hand taxeringsassistenten och därefter taxeringsintendenten, som får anledning
att klarlägga ärendena för att kunna yttra sig däri på ett tillräckligt
uttömmande sätt. Att yttrande därutöver regelmässigt skulle infordras
från taxeringsnämndens ordförande är icke tänkt. I åtskilliga fall
kan det dock finnas anledning för taxeringsassistenten att samråda med
ordföranden när yttrande skall avges. Det är givet att såväl taxeringsassistenten
som taxeringsintendenten skall genom direkt kommunikation med den
skattskyldige kunna inhämta kompletterande uppgifter och eljest verka
för infordrande av all den utredning som kan bidraga till att målet klarlägges.
Intendentens yttrande över besvär av den skattskyldige bör sålunda
översändas till denne i den mån en sådan åtgärd inte framstår som överflödig.
Man torde få räkna med att på detta sätt målen är så utredda, när
de av taxeringsintendenten återredovisas till prövningsnämndens kansli,
att en föredragning i regel kan ske på det föreliggande materialet.

Från prövningsnämndens sida bör emellertid utövas en aktiv processledning.
Främst kommer detta att vara en uppgift för nämndens ordförande.
Häri ligger att nämnden har att tillse att utredningen i målen är tillfredsställande
och, om brister härutinnan anses föreligga, sörja för dessas
avhjälpande. I sådant avseende kan ifrågakomma inhämtande av upplysningar
i vissa angivna punkter, kommunikation av yttranden och inlagor
med parterna, föranstaltande om muntlig förhandling o. s. v. I denna verksamhet,
som bör äga rum genom prövningsnämndens kansli, bör ordföranden
ha befogenhet att handla på nämndens vägnar. Givetvis skall detta icke
utesluta att prövningsnämnden som sådan, när den så finner erforderligt,
kan bordlägga ett ärende och besluta om infordrande av ytterligare utredning
i en eller annan form.

Det är dock att märka att prövningsnämnden, sedan dess självständiga
granskningsrätt bortfallit, kommer att i sitt dömande vara begränsad avparternas
yrkanden. Den aktiva processledningen kommer därför att röra
sig inom en ram, som i huvudsak uppdrages av dessa yrkanden. Prövningsnämnderna
bör i detta avseende följa samma praxis som skattedomstolarna.

Med prövningsnämndens ändrade ställning följer även att parternas dis -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

positionsrätt över processen blir fullständigare än tidigare. Även i detta avseende
torde de vid skattedomstolarna tillämpade principerna böra följas.

De sakkunniga påpekar, att prövningsnämndens nuvarande granskningsoch
initiativrätt innebär, att nämnden, ehuru de skattskyldigas besvärsrätt
går till ända den 31 juli, likväl är skyldig att taga hänsyn till därefter inkommande
besvärsskrivelser under förutsättning att besvären inkommit
senast den 31 december under taxeringsåret. Denna ordning — som på sätt
och vis inneburit en förlängd besvärstid för de skattskyldiga — kommer i
och med granskningsrättens bortfall att försvinna. Den ordinarie besvärstiden,
som enligt förslaget kommer att för de skattskyldiga anknytas till
dagtecknandet av taxeringsnämndernas beslut, blir ensamt gällande.

De sakkunnigas förslag upptar även en möjlighet för ordföranden
att ensam avgöra vissa mål.

I betänkandet framhålles, att ett betydande antal ärenden avser rättelser
av misstag och förbiseenden hos taxeringsnämnderna samt att dessa ärenden,
även om behandlingen kan göras summarisk, genom sitt antal medför
en belastning av prövningsnämnden. Enligt de sakkunnigas uppfattning
blir det, i och med att prövningsnämnderna ges en mera domstolsmässig
karaktär, angeläget att deras tid inte upptages av andra frågor än sådana
som verkligen är tvistiga.

Taxeringssakkunniga finner —- i motsats till skattelagssakkunniga —
inte lämpligt att, med tanke på de fall varom nu är fråga, införa en befogenhet
för taxeringsnämnderna att själva rätta ett en gång fattat beslut, detta
med hänsyn till det samröre mellan taxeringsnämndens och prövningsnämndens
verksamhet och befogenheter som skulle följa därav. Emellertid anser
taxeringssakkunniga då än mera angeläget att man som ersättning inrättar
en möjlighet till enklare handläggning hos prövningsnämnden av rättelser,
som eljest skulle kunnat ske hos taxeringsnämnden på ett tämligen formlöst
sätt. En annan av skattelagssakkunniga anvisad utväg — att landskamreraren
ges befogenhet att avgöra dylika ärenden på prövningsnämndens
vägnar — finnes härvid vara den mest lämpliga. De sakkunniga yttrar vidare.

I fråga om avgränsningen av de mål, som skulle kunna behandlas i dylik
enklare ordning, har olika alternativ övervägts. En möjlighet är att välja
den av skattelagssakkunniga angivna bestämningen: besvär av den skattskyldige
som avser rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jämförlig
ändring i taxering. Vi har emellertid ansett gruppen böra vidgas något
så att den kommer att omfatta över huvud taget mål av icke tvistig natur,
d. v. s. i allmänhet sådana i vilka den skattskyldige, taxeringsintendenten
och, i förekommande fall, kommunen är ense.

De sakkunniga påpekar, att landskamreraren alltid, när han med hänsyn
till ett måls betydelse finner det påkallat, kan hänskjuta det till nämndens
avgörande. Ytterligare anföres.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

En komplettering av den nu uppställda regeln blir dock erforderlig.
Manga av dessa mål kommer att utgöras av besvär, anförda av taxeringsintendenten,
beträffande rättelser mot vilka den skattskyldige rimligen
inte kan ha någon erinran. Så är förhållandet när besvären avser en formell
ändring till den skattskyldiges förmån; någon kommunikation med
denne behöver då inte äga rum. Men det kan även förekomma rättelser
till den skattskyldiges nackdel, exempelvis av ett för högt ortsavdrag, beträffande
vilka meningsmotsättningar inte kan råda. Om man begränsar
sig till den nyss angivna kategorien skulle det vara nödvändigt att infordra
ett formellt godkännande av den skattskyldige för att målet skulle
kunna handläggas som enmansärende. Ett sådant förfarande skulle innebara
onödig omgång och te sig svårförståeligt för den skattskyldige, som
i allmänhet torde anse sig ha godkänt taxeringsintendentens besvärsyrkande
redan genom att han underlåtit att inkomma med bemötande. För
att undvika detta och likväl få in mål av detta slag under den enklare formen
av handläggning föreslår vi den kompletteringen att besvär, som innebär
endast yrkande om rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende, alltid skall kunna handläggas i sådan ordning.

Den sovring av besvären, som måste ske genom att vissa av dem skall
behandlas i enklare form, föreslås ordnad på följande sätt. Beträffande
besvär av skattskyldiga sker sovringen genom prövningsnämndens kansli,
sedan besvären återkommit från taxeringsintendenten, i samband med upprättandet
av föredragningspromemoriorna. Några dylika promemorior göres
inte i de mål, beträffande vilka förutsättning för den enklare handläggningen
föreligger, utan dessa uttages och överlämnas till landskamreraren
för avgörande. Målen skall dock redovisas i prövningsnämndens protokoll,
a ilket i allmänhet bör kunna ske i samlingsparagrafer. Någon expedition av
protokollsutdrag till den skattskyldige skulle inte förekomma; i sådant avseende
bör vara tillräckligt att han i ett brev enligt tryckt formulär erhåller
underrättelse, i allmänhet av innehåll att hans besvär bifallits.

Beträffande besvär av taxeringsintendenten torde sovringen enligt de
sakkunniga kunna ske redan i och med att besvären inkommer till prövningsnämndens
kansli. Även här torde i ärenden, som handlagts av landskamreraren
ensam, den skattskyldige kunna underrättas om prövningsnämndens
beslut i brev enligt tryckt formulär.

Slutligen erimas om att den nu avhandlade möjligheten för landskamreraren
att träffa avgöranden för prövningsnämnden avses skola omfatta även
åtgärder av processuell natur, såsom infordrande av yttranden och andra
åtgärder för komplettering av utredningen i målen, utsättande av mål till
muntlig förhandling o. dyl.

Taxeringssakkunniga finner det motiverat att icke blott bibehålla det inslag
av in u n 11 i g h e t som nu finnes i prövningsnämndsförfarandet utan
även främja användningen av muntliga förhandlingar i mål där sådana kan
vara påkallade. Om prövningsnämnderna blir renodlade besvärsinstanser

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

221

och särskilda kanslier inrättas för dem, skapas enligt de sakkunniga naturliga
förutsättningar härför.

I betänkandet framhålles, att förfarandet inför prövningsnämnderna
även i fortsättningen regelmässigt måste vara skriftligt. Den skriftliga utredningen
torde också vara tillfyllest i flertalet mål. Vidare är det tydligt att
en övergång mera allmänt till muntligt förfarande skulle medföra starkt
ökade kostnader såväl för det allmänna som för de skattskyldiga.

Taxeringssakkunniga finner emellertid — liksom åtskilliga av de myndigheter
och organisationer som yttrat sig över skattelagssakkunnigas betänkande
— att den muntliga handläggningen utgör ett för alla parter
värdefullt inslag i prövningsnämndernas arbete. Det torde numera vara erkänt,
yttrar taxeringssakkunniga, att ett muntligt förfarande — vid vilket
framkomna uppgifter omedelbart kan bli bemötta eller närmare belysta och
materialet kan kompletteras med frågor direkt till parterna — i allmänhet
ger ett långt säkrare underlag för tvistefrågors bedömande än ett skriftligt
sådant. Härvidlag erinras om erfarenheterna från rättegångsreformen vid de
allmänna domstolarna. Inom olika delar av förvaltningsprocessen konstateras
en tydlig tendens att bereda utrymme för ett ökat mått av muntlighet.
Att möjligheter finnes till muntlig förhandling torde enligt de sakkunniga
med skäl uppfattas som en rättssäkerhetsgaranti.

De sakkunniga anför vidare.

De nuvarande bestämmelserna om muntliga förhandlingar är mycket
knapphändiga. A andra sidan är det uppenbarligen varken nödvändigt eller
ens lämpligt att tillskapa ett regelsystem av tillnärmelsevis den omfattning
som upptas i rättegångsbalken beträffande förhandling inför allmän
domstol. Vad som behövs torde vara att ge prövningsnämnderna och inför
dem agerande parter vägledning i sådana procedurfrågor som normalt kan
förväntas uppstå. Härvid ifrågakommer — utom regler om rätt att påkalla
muntlig förhandling — bestämmelser om skyldighet för part eller annan att
inställa sig, om kallelser och tvångsmedel, om offentlighet vid förhandlingar,
protokollföring samt i vissa kostnadsfrågor.

Reglerna om rätt att ta initiativ till muntlig förhandling föreslås bli tämligen
lika de nuvarande. Den skattskyldige och kommun, som anfört besvär,
skall enligt förslaget liksom nu kunna begära att få muntligen utveckla sin
talan inför nämnden. Även taxeringsintendenten föreslås få befogenhet att
ta initiativ till muntliga förhandlingar. Var och en som uppträder som part
inför nämnden skall sålunda äga påkalla förhandling. Vidare skall, i överensstämmelse
med vad nu gäller, nämnden även utan yrkande kunna förordna
om sådan förhandling.

Rätten att påkalla muntlig förhandling göres emellertid inte ovillkorlig.
Inom ramen för den prövningsnämnden tillkommande processledningen
skall nämnden både kunna ta initiativ till sådan förhandling och avvisa en
framställning därom. De sakkunniga yttrar.

222

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 150 ur 1956

Om det exempelvis står klart att en part begärt muntlig förhandling enbart
för att styrka en omständighet, som är utan betydelse för målets avgörande,
bör nämnden kunna vägra att anordna muntlig förhandling. Det
bör även tillses att det råder rimlig proportion mellan kostnaderna för muntlig
förhandling och processföremålets värde (jfr 50 kap. 21 § rättegångsbalken).
På grund härav föreslås en regel av innebörd att parts framställning
om muntlig förhandling skall kunna lämnas utan bifall, om sådan förhandling
uppenbarligen skulle vara utan gagn eller av andra skäl framstår
såsom opåkallad. Av bestämmelsens formulering torde framgå, att en begäran
från skattskyldig om muntlig förhandling i allmänhet inte bör avslås.

Till muntlig förhandling skall enligt förslaget i första hand kallas vederbörande
taxeringsintendent och den skattskyldige. Har målet anhängiggjorts
genom besvär av kommunen, skall jämväl denna få kallelse. Den skattskyldige
skall äga anlita ombud eller rättegångsbiträde. Då de uppgifter som
den skattskyldige kan lämna ofta utgör den viktigaste delen av utredningsmaterialet,
föreslås att den skattskyldige i allmänhet skall kallas att inställa
sig personligen.

De föreslagna bestämmelserna har vidare utformats så att parterna är
oförhindrade att medta sakkunniga och vittnen. Att prövningsnämnden
inom ramen för sin processledning äger avvisa utredning, som uppenbarligen
saknar betydelse för målets avgörande (jfr 35 kap. 7 § rättegångsbalken),
finnes uppenbart. Särskilt stadgande härom har inte ansetts behövligt.

De sakkunniga föreslår även en möjlighet för prövningsnämnden att i
viss utsträckning ålägga annan än den skattskyldige att komma tillstädes
för att lämna upplysningar. Härom anför de sakkunniga bl. a. följande.

Att utredningen i allmänhet förebringas av parterna utesluter inte behov
av att prövningsnämnden själv inom ramen för sin processledande funktion
sörjer för att materialet fullständigas. Vidare är att beakta, att parterna i
allmänhet — här bortses från tjänstemän och sakkunniga som anlitas av
taxeringsintendenten — är beroende av att sakkunniga och vittnen, som de
önskar åberopa, frivilligt ställer sig till förfogande. En möjlighet för prövningsnämnden
att ålägga person, som icke är part, att inställa sig för att
höras inför nämnden synes därför böra införas. Det vore givetvis tänkbart
att, liksom i rättegång vid allmän domstol, stadga en allmän vittnesplikt inför
prövningsnämnd. Detta torde emellertid vara att gå för långt.

Det kunde också ifrågasättas att efter mönster av vissa sociala lagar
låta prövningsnämnden förordna om vittnesförhör vid domstol. Vi anser oss
emellertid inte böra förorda regler med sådan innebörd. Anordningen skulle
bli skäligen komplicerad och endast kunna användas i extrema undantagsfall.

Frågan synes kunna lösas efter följande riktlinjer. En skyldighet bör
införas att inställa sig för att höras inför prövningsnämnd i mål om annans
taxering, men den bör endast gälla den som är pliktig att, efter anmaning
eller utan att sådan föregått, lämna uppgifter till ledning vid den
ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt för part att få tillgodosett
sitt anspråk på att sådan person inkallas synes inte böra stadgas. Det
bör i stället ankomma på prövningsnämnden att i varje särskilt fall pröva,

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

huruvida vederbörande bör höras. Nämnden bör härvid vara obunden av
om förhöret begärts av part eller ej.

När skattskyldig kallas att inställa sig personligen, skall enligt förslaget,
i överensstämmelse med vad som gäller huvudförhandling vid allmän domstol,
vara huvudregel, att vite förelägges. Inkallas annan uppgiftsskyldig för
att höras upplysningsvis, skall jämväl vite kunna användas.

Ytterligare föreslås att nämnden, i likhet med vad nu gäller, skall äga att
utan hinder av skattskyldigs eller annans utevaro avgöra målet på förhandenvarande
skäl. En sådan regel innebär enligt de sakkunniga en ytterligare
garanti för att de skattskyldiga inte uteblir.

Beslut om muntlig förhandling, kallelser, viten m. m. meddelas enligt
förslaget av prövningsnämndens ordförande.

De muntliga förhandlingarna föreslås liksom nu i allmänhet skola hållas
inom stängda dörrar. Utom nämnden och dess tjänstemän skall endast parterna
och övriga till förhandlingen kallade personer, ombud för eller biträde
åt den skattskyldige och av parterna anmodade sakkunniga äga rätt att
vara närvarande. Därutöver föreslås emellertid att prövningsnämnden skall
kunna tillåta även annan person att övervara förhandlingen, exempelvis
någon som av part medtagits för att höras upplysningsvis.

Förslaget innebär emellertid, att den skattskyldige skall kunna begära,
att muntlig förhandling skall vara offentlig. De sakkunniga erinrar om att
den slutna handläggningen främst är ett den skattskyldiges intresse. Situationen
kan emellertid vara den att den skattskyldige avstår från denna
förmån och önskar att behandlingen av hans skattefråga blir föremål för
allmänhetens insyn. Att så kan ske bör, framhåller de sakkunniga, rimligtvis
även vara till fördel från myndigheternas synpunkt.

Protokoll över muntliga förhandlingar skall enligt förslaget liksom nu
kunna intas i prövningsnämndens ordinarie protokoll. Särskilt protokoll
skall emellertid också kunna upprättas och inläggas i akten, varvid hänvisning
göres i det ordinarie protokollet.

Beträffande protokollet anför de sakkunniga vidare.

Protokollen över muntliga förhandlingar bör inte göras vidlyftigare än
nödvändigt. Det torde kunna förutsättas att grunderna för parternas talan
anges under skriftväxlingen. Därför bör liksom vid huvudförhandling inför
allmän domstol gälla, att parts utveckling av talan i allmänhet inte skall
protokolleras. Anteckning bör endast ske, när part gör ändring, komplettering
eller förtydligande i fråga om grunderna.

I viss mån annorlunda ställer sig saken beträffande anteckning av sakuppgifter,
som vid muntlig förhandling lämnas av den skattskyldige, sakkunnig
eller person som höres upplysningsvis, med andra ord utsagor som
har karaktär av muntlig bevisning. Att åtminstone det huvudsakliga innehållet
i sålunda lämnade uppgifter blir antecknat torde vara ofrånkomligt.
Vi föreslår skyldighet för prövningsnämnden att låta föra anteckningar
härom. Det bör emellertid framhållas, att någon motsvarighet till de fullständiga
anteckningar som sker exempelvis vid vittnesmål inför allmän

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

domstol inte är avsedd. Överensstämmer lämnade uppgifter med innehållet
i självdeklaration eller annan skriftlig handling torde det räcka med en
hänvisning, eventuellt kompletterad med väsentligare nya eller ändrade
uppgifter, som lämnas vid förhandlingen.

Prövningsnämndens protokoll är liksom besvärsskrifter o. dyl. offentliga.
Däremot får den skattskyldiges självdeklaration och inkomna kontrolluppgifter
inte utlämnas till allmänheten. De uppgifter, som vid muntlig
förhandling framkommer från den skattskyldige eller annan uppgiftsskyldig
skulle, om de direkt infördes i protokollet, bli offentliga. Beträffande
dessa uppgifter synes emellertid samma skäl för sekretesskydd föreligga
som i fråga om deklarationer och kontrolluppgifter. Det synes därför önskvärt
att sådant skydd införes för protokollsanteckningarna över vid muntlig
förhandling lämnade uppgifter. Skapas ett sådant skydd, skulle detta kunna
bidraga till att förhören kan hållas i friare former än eljest varit möjligt.
Nu angivna önskemål torde kunna tillgodoses så, att prövningsnänmden vad
angår uppteckningar från muntliga förhandlingar äger på framställning av
part förordna att protokollet i sådan del skall vara hemligt.

De sakkunniga erinrar om att det torde ligga utanför deras uppdrag att
behandla frågan om rättegångskostnad i taxeringsmål. Någon ändring föreslås
alltså inte i hittills tillämpade grundsatser, enligt vilka parterna var för
sig får svara för sina kostnader. Med tanke på förslaget att annan än den
skattskyldige skall kunna inkallas för att höras inför prövningsnämnd, förordas
emellertid att denne kan få ersättning för sin inställelse. Det föreslås
— i överensstämmelse med vad som gäller bl. a. enligt 30 § lagen om nykterhetsvård
— att bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittnen
göres tillämpliga i nu nämnda fall. Kostnaden föreslås skola stanna på statsverket.
Ersättningen skall bestämmas av prövningsnämnden men utbetalas
av länsstyrelsen.

Ersättningsrätten anknytes i förslaget till det förhållandet att vederbörande
i egenskap av uppgiftsskyldig rörande annans taxering inkallas
av prövningsnämnden. Detta kan, såsom framgår av det föregående, bli fallet
hl. a. med person som åberopas av den skattskyldige. Enligt de sakkunniga
bör viss återhållsamhet iakttagas härvidlag. Möjligheten att inkalla
en uppgiftsskyldig bör, framhåller de sakkunniga, inte användas enbart
i syfte att bespara den skattskyldige kostnaden för den uppgiftsskyldiges
inställelse.

Taxeringssakkunniga förordar att den in e 11 a n k o m in u n a 1 a prövningsnämnden
bibehålies. De sakkunniga finner, i likhet med åtskilliga instanser
som yttrat sig över förslaget till effektivare taxering, att denna
nämnd svårligen kan undvaras. Härvid erinras bl. a. om det värde som visat
sig ligga i att de mellankommunala företagen varit sammanförda hos en och
samma prövningsnämnd, där speciell kunskap om deras förhållanden varit
representerad.

Det förordas vidare, att området för den mellankommunala prövningsnämndens
verksamhet lämnas i huvudsak oförändrat.

Kungl. Maj ds proposition nr 150 är 1956

225

Vad angår frågan om hur denna nämnd skall infogas i den föreslagna
organisationen anför de sakkunniga bl. a.

Vid taxering av mellankommunala företag kommer den egentliga deklarationsgranskningen
att utföras hos taxeringsnämnden i företagets hemortskommun.
Företaget har där lämnat allmän självdeklaration och det
ligger i sakens natur att det blir på grundval av denna som dess taxering
bedömes. Det kan inte vara praktiskt att mera ingående undersökningar
igångsättes även i andra kommuner, där viss del av företagets inkomst skall
taxeras med ledning av särskilda självdeklarationer. Taxeringsnämnden i
annan kommun än hemortskommunen torde därför vanligen nöja sig med
att avvakta underrättelse om hur taxeringen utfallit i hemortskommunen
och sedan besluta i enlighet därmed, varvid det egentliga intresset knyter
sig till den kommunala taxeringens fördelning.

Det visar sig emellertid att det underrättelsesystem, på vilket taxeringen
av de mellankommunala företagen i första instans bygger, ingalunda fungerar
perfekt. Av detta och andra skäl är det inte ovanligt att de mellankommunala
företagens taxeringar i olika kommuner visar ojämnheter. När
materialet samlas hos mellankommunala prövningsnämnden sker en genomgång
i detta hänseende, varvid rättelser av huvudsakligen formell natur
sammanföres i förteckningar, vilka fogas som bilagor till mellankommunala
prövningsnämndens protokoll. Detta sker på ett så tidigt stadium att rättelserna
kan iakttagas vid utskrift av debetsedlarna å slutlig skatt. Enligt
vad som inhämtats har man hos mellankommunala prövningsnämnden
gjort den erfarenheten att det vidlyftiga underrättelseförfarandet mellan
taxeringsnämnderna, när det gäller större mellankommunala företag, har
ringa värde och väl skulle kunna ersättas med den sammanjämkning av
taxeringarna som sker hos nämnden.

Om tiden för taxeringsarbetet förlänges till den 1 oktober är det emellertid
fara värt att de mellankommunala företagens taxeringar kommer att
förskjutas på ett sådant sätt att mellankommunala prövningsnämnden inte
skulle kunna påbörja sitt arbete förrän vid en betydligt senare tidpunkt än
för närvarande.

De sakkunniga har övervägt att till undanröjande av nämnda olägenheter
föreslå en mellankommunal taxeringsnämnd men har avvisat denna
tanke. Den utväg som förordas är i stället följande.

Mellankommunala prövningsnämndens kansli tillställer i början av taxeringsperioden
— förslagsvis under mars månad — länsstyrelserna fögderivis
uppställda förteckningar över skattskyldiga inom myndigheternas verksamhetsområden,
som föregående år tillhört den mellankommunala kategorien.
Efter det taxering skelt översändes med ledning av dessa förteckningar
i samband med längdföringen ifrågavarande deklarationer jämte
taxeringslängdsutdrag till mellankommunala prövningsnämndens kansli.
Om ändrade förhållanden föranleder därtill göres tillägg eller strykningar i
förteckningarna. Arbetet med den sammanjämkning av taxeringarna inom
olika kommuner, som kan vara erforderlig, ombesörjes av mellankommunala
prövningsnämndens kansli. Några underrättelser mellan de olika taxeringsnämnderna
synes då ej vara erforderliga såvitt rör mellankommunala
skattskyldiga. Under sådana förhållanden torde de särskilda självdcklarationerna,
där taxcringsfrågan väsentligen inskränker sig till eu fördelnings 15

— llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

fråga, kunna översändas till kansliet redan på ett tidigt stadium, i de flesta
fall före utgången av maj.

Under nu angivna förutsättningar bör materialet kunna samlas hos mellankommunala
prövningsnämndens kansli i sådan tid, att det bör vara
möjligt att åstadkomma den erforderliga sammanjämkningen innan debetsedlar
å slutlig skatt utfärdas. Ändringarna skulle i den mån de är av formell
eller eljest enklare natur inte behöva föredragas i mellankommunala
prövningsnämnden utan, i enlighet med vad vi föreslagit, kunna avgöras av
ordföranden på nämndens vägnar.

Beträffande mellankommunala prövningsnämndens organisation i övrigt
föreslås att i fråga om antal ledamöter, processförfarande o. s. v. samma bestämmelser
skall gälla som för länsprövningsnämnderna. I ett avseende
skulle emellertid nämnden komma att intaga en särställning, nämligen däruti
att dess kansli — liksom för närvarande — kommer att lyda under allmänna
ombudet hos nämnden. Även om invändningar av principiell natur
kan riktas mot ett sådant arrangemang finnes detta dock vara det i praktiken
lämpligaste när det gäller en fristående institution av detta speciella
slag.

Remissyttrandena

Nämndens ställning som besvärsinstans

I de yttranden, som ingår på frågan om prövningsnämnderna bör bibehållas
som mellaninstans i skattemål, har man allmänt anslutit sig till
de sakkunnigas ståndpunkt att behov alltjämt finnes av denna instans.

Sveriges lantbruksförbund yttrar.

Om prövningsnämndens granskningsrätt på sätt nu föreslagits skall upphöra,
synes det icke i och för sig vara erforderligt med ett bibehållande av
prövningsnämnden som allenast besvärsinstans utan besvär från taxeringsnämnden
skulle kunna anföras direkt till kammarrätten. Det torde emellertid
måhända i vart fall för närvarande vara ogörligt att uppbygga kammarrätten
så att den skulle kunna mottaga och avgöra samtliga de besvär, som
anförs till prövningsnämnderna. Om prövningsnämnderna skulle slopas,
komme säkerligen att uppstå ett behov av flera skattedomstolar av kammarrättens
karaktär på samma sätt som fallet är med hovrätterna, utbyggda
för att möta den ökning av arbetsbördan och ändring av arbetsförhållandena
som föranledes av ett — på sätt föreslagits beträffande prövningsnämnderna
— muntligt förfarande. Huruvida någon större vinst genom en
sådan omorganisation skulle uppstå, kan vara synnerligen tveksamt.

Sveriges juristförbund påpekar, att redan mängden av besvärsärenden
nödvändiggör bibehållandet av prövningsnämnderna. Härtill kommer emellertid
även andra synpunkter. Den lokala anknytningen till länet gör det
möjligt, att på ett helt annat sätt åvägabringa utredning än vad som är fallet
vid koncentration av besvärsförfarandet till centrala skattedomstolar.
Taxeringsrevisionen kan sättas in i omedelbar anslutning till besvären och

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

227

i nära kontakt med de skattskyldiga. Besiktningar i mål rörande exempelvis
byggnadsunderhåll kan med lätthet anordnas. Personlig inställelse och
muntlig process torde, framhåller förbundet vidare, av praktiska skäl icke
kunna anordnas annat än hos prövningsnämnden.

Taxeringssakkunnigas förslag att konstruera prövningsnämnderna som
besvärsinstanser har biträtts i flertalet yttranden, däribland dem
som avgivits av kammarrätten, de sakkunniga för utredning av frågan om
begränsning av fullföljdsrätten i taxeringsmål, besvärssakkunniga, riksskattenämnden,
överståthållarämbetet, fjorton länsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, näringslivets skattedelegation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, Sveriges juristförbund och Sveriges
advokatsamfund.

Riksskattenämnden finner det önskvärt, att förfarandet i prövningsnämnden
blir helt kontradiktoriskt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att prövningsnämnden under de
senare åren alltmer utvecklats till att enbart vara besvärsinstans, där taxeringsintendenten
i allmänhetens ögon framstått som motpart till de skattskyldiga.
Den eftergranskning av taxeringsnämndernas beslut, som enligt
taxeringsförordningen åvilar prövningsnämnden, har av olika skäl icke kunnat
komma till utförande. Ett av skälen härtill har varit att taxeringsintendenten
i mån av tid och personaltillgång i viss omfattning företagit eftergranskningen,
ett annat att ökningen av antalet besvärsmål i prövningsnämnderna
omöjliggjort för nämnden att verkställa sådan granskning. Då
föreslagen omläggning av taxeringsarbetet i första instans onödiggör en
eftergranskning i prövningsnämnden, anser länsstyrelsen tiden vara inne
att i princip konstruera prövningsnämnden som instans för avgörande av
tvister mellan parterna i taxeringsmål. Skall prövningsnämnden vara skattedomstol
synes det länsstyrelsen att den bör befrias, icke endast från nyssnämnda
eftergranskningsverksamhet, utan även från fastställande av anvisningar
för värdesättningar och avdrag vid taxeringen i första instans och
för fastighetstaxeringen.

I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet uttalas
följande.

Taxeringssakkunniga ha anfört att i allmänhetens ögon prövningsnämndernas
opartiskhet kunnat ifrågasättas. Styrelsen kan vitsorda att detta i
stor utsträckning är fallet. Till det förhållandet har bidragit icke endast
nämndens sammansättning och taxeringsintendentens närvaro vid sammanträdena
m. in. utan även det ofta förekommande förhållandet att nämnden
vid avfattande av beslut i fråga, där tvist råder mellan den skattskyldige
och taxeringsintendenten, vid bifall till intendentens talan icke lämnar
någon egen motivering för sitt beslut utan endast blankt beslutar i enlighet
med taxeringsintendentens yrkande, även om motiven för detsamma

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kunna vara oklara eller knapphändiga. Taxeringssakkunnigas förslag att
prövningsnämnderna skola bliva verkligt dömande, opartiska instanser är
att hälsa med tillfredsställelse.

Även länsstyrelsen i Kalmar län finner att prövningsnämndens dubbelställning
av på en gång granskande och dömande organ föranlett den uppfattningen,
att prövningsnämnderna är så knutna till taxeringsnämnderna
att man inte hos prövningsnämnderna kan vänta sig ett opartiskt bedömande
av taxeringsnämndernas beslut.

Näringslivets skattedelegation konstaterar med tillfredsställelse, att dess
kritik mot den nuvarande ordningen och dess önskemål rörande prövningsnämndernas
organisation och verksamhet i huvudsak blivit beaktade.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller såsom förtjänstfullt, att de
sakkunniga uppenbarligen strävat efter att åt den enskilde skattskyldige
skapa en mera jämbördig ställning i skatteprocessen.

Sveriges lantbruksförbund finner, att den känsla av bristande objektivitet
i bedömningen av taxeringarna icke endast på taxeringsnämndsstadiet utan
jämväl på prövningsnämndsstadiet som ofta förefunnits med nuvarande förfarande
kan förväntas försvinna genom förslaget att göra prövningsnämnderna
till från taxeringsorganisationen i övrigt fristående nämnder av närmast
domstolskaraktär. Förbundet yttrar vidare.

Processen i prövningsnämnden är under nuvarande förhållanden en typiskt
administrativ process, där fiscus’ representant samtidigt handhar all
utredning i målet och följaktligen helt kan dirigera utredningen i viss riktning
och därigenom även i viss mån påverka bedömningen i prövningsnämnden.
Denna fiskala påverkan kommer att elimineras. Taxeringsintendenten
blir helt jämställd med den skattskyldige i processen i prövningsnämnden.
Han företräder det allmänna men får icke tillfälle att — utan att
den skattskyldige samtidigt är närvarande — med sin närvaro dirigera prövningsnämndens
arbete och beslut. Visserligen kan sägas, att den omständigheten,
att taxeringsintendenten och prövningsnämndens kansli arbetar inom
samma lokaler, i viss mån kanske kan medgiva ett influerande från taxeringsintendenten
på prövningsnämndsarbetet men sannolika skäl talar för
att farhågorna härför icke behöver överdrivas.

Sveriges juristförbund uttalar att prövningsnämndernas ställning bör förstärkas
samt att nämnderna bör utbyggas till verkliga skattedomstolar där
kontradiktoriska principer ges största möjliga utrymme och där muntlig
process inte hör till undantagen. Då de sakkunnigas förslag i väsentliga
avseenden tillgodoser dessa synpunkter, tillstyrkes det av förbundet.

I flera av de förut nämnda yttrandena förordas, att prövningsnämnden
såtillvida skall behålla sin initiativrätt att nämnden skall äga sänka en taxering,
även om detta inte yrkats av part. Sålunda framhåller länsstyrelsen
i Malmöhus län, att de skattskyldigas yrkanden ofta inte är siffermässigt
fixerade och att en skattskyldig, som är obevandrad i skattelagstiftningen,
inte förmår överblicka konsekvenserna av sitt yrkande. Det

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

påpekas också, att en skattskyldig stundom avsiktligt önskar en högre taxering
än den riktiga. Som ytterligare stöd för en befogenhet för prövningsnämnderna
att sänka taxeringar av eget initiativ åberopas att nämnderna
skall avsluta sin verksamhet inom bestämd tid och att man därför inte på
prövningsnämndsstadiet automatiskt kan tillämpa en regel, som förutsätter
att ett överlämnat mål är fullt utrett före avgörandet.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Kalmar, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Kopparbergs och Västerbottens län samt Sveriges köpmannaförbund.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län förordar, att en enhällig
prövningsnämnd bör kunna erhålla befogenhet att sänka en taxering utöver
vad i besvären yrkats.

Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår ytterligare, att initiativrätten kvarstår
i nuvarande form vid fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förordar, att initiativrätten bibehålies
helt, även om prövningsnämnden konstrueras som besvärsinstans. Därvid
anför länsstyrelsen bl. a.

Det är ägnat att inge tillfredsställelse, att de sakkunniga — i motsats till
1950 års skattelagssakkunniga — godtagit principen att ett verkligt partsförhållande
föreligger i andra instans mellan företrädaren för statens fiskaliska
intresse och den enskilde skattskyldige. Den organisation, som de sakkunniga
med tillämpning av nämnda princip byggt upp, kommer därigenom
att vila på en fastare grundval, som bör kunna utgöra en stark garanti för
den enskilda rättssäkerheten.

Länsstyrelsen erinrar emellertid, i likhet med länsstyrelsen i Malmöhus
län, om svårigheterna för den enskilde att rätt bemästra taxeringsmaterialet
samt fortsätter.

Genom den hittillsvarande initiativrätten d. v. s. rätten för ledamot av
prövningsnämnden att ställa yrkande har detta förhållande haft mindre
betydelse. På yrkande av ledamot av prövningsnämnden i mål, där klaganden
saknat förutsättningar att framställa ett riktigt yrkande, har nämligen
materiell rättvisa ändock kunnat skipas. Även andra fall kunna påvisas, där
initiativrätten haft stor betydelse t. ex. när det gällt att verkställa särskilda
utredningar i syfte att fullständiga processmaterialet. Skulle man i sådana
och liknande fall vara hänvisad att hålla sig inom ramen för parternas yrkanden,
vore detta till förfång för den enskildes rättssäkerhet. Däremot är
det riktigt som de sakkunniga påstå, att initiativrätten mist sin betydelse i
vad det gäller ren granskningsverksamhet.

Med hänsyn sålunda till de särskilda förhållanden, som äro rådande på
beskattningsväsendets område, synas starka skäl tala för ett bibehållande
av initiativrätten.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att initiativrätten bör
bibehållas. Därvid vänder sig länsstyrelsen mot de sakkunnigas jämförelser
med processen vid de allmänna domstolarna samt anför.

Nödvändigheten att snabbt avgöra den stora massan av ärenden utan sakligt
oväsentliga formalistiska hinder är en sak. Eu annan är det faktum, att

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

civilprocessen rör sig med helt olika innehåll och mindre storleksordning å
processföremålet än vad skatteprocessen gör. Att staten påverkar processen
genom att för undantagsfall skapa möjlighet till prövning av en taxeringsfråga,
därest intendenten av något skäl icke skulle vilja taga initiativ till
ändringsyrkande beträffande en taxering, anser länsstyrelsen vara enbart
en säkerhetsventil, som normalt icke skall behöva begagnas men dock bör
finnas där såsom en möjlighet, närmast med psykologisk verkan.

En mera tveksam hållning inför förslaget att ombilda prövningsnämnderna
till besvärsinstanser intar justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms och Örebro län, Kooperativa förbundet, Svenska landstingsförbundet
och Föreningen Sveriges landskainrerare.

Justitiekanslersämbetet yttrar, att ämbetet har svårt att taga ställning
till detta förslag. Från de mera teoretiska utgångspunkter ämbetet bedömer
betänkandet anser sig ämbetet dock böra ifrågasätta, om tiden är inne för
en så pass vittgående reform. Ämbetet finner mindre tilltalande, att prövningsnämnden
skulle vara förhindrad att vid upptäckande av fel rätta
dessa. Enligt ämbetets uppfattning synes den frågan kunna ställas om inte
de sakkunniga gått för långt i sin strävan att likställa prövningsnämnden
med en verklig domstol.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner att förslaget principiellt ter sig
mycket tilltalande, och länsstyrelsen vill gärna betyga att de sakkunniga på
ett skickligt sätt angivit lösningen av de problem, som skulle föranledas av
en sådan omläggning. Emellertid synes det länsstyrelsen mycket tveksamt,
huruvida det är lämpligt att redan nu vidtaga en så genomgripande reform.
Länsstyrelsen anför vidare bl. a.

Om prövningsnämnden bleve en ren besvärsinstans, skulle nämligen prövningsnämnden
icke på sätt nu sker i största tänkbara utsträckning kunna
verka för att materiell rättvisa skipas. De skattskyldiga är själva ofta okunniga
om hur talan bäst skall föras och föga förfarna överhuvud taget beträffande
skattereglerna. En besvärsskrift innehåller icke sällan endast
några uttryck för missnöje med den höga skatten och begäran om »omprövning».
Prövningsnämnden låter för närvarande utreda alla sådana besvär
och tillser alt rättelse sker då så befinnes påkallat.

Det vore icke tillfredsställande om reformen skulle medföra att de många,
i processande oförfarna skattskyldiga, som nu hjälpas till rätta av prövningsnämnden,
skulle komma i ett sämre läge än nu. Kanske vore det mest
tilltalande om viss befattningshavare vid varje länsstyrelse hade att meddela
avgiftsfri rättshjälp åt medellösa skattskyldiga i skattefrågor. Att en
eventuell reform bör kombineras med åtgärder, som möjliggöra för de
skattskyldiga att i samma utsträckning som hittills få sin rätt prövad på
statens bekostnad synes tydligt. Kan detta ej ske, synes den nuvarande ordningen
tills vidare böra bibehållas.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges landskainrerare.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län har det hittills visat sig lämpligt, att
ledamöterna i prövningsnämnden och då framförallt ordföranden haft möjlighet
till initiativ. Härigenom har på taxeringsintendenten utövats en

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mången gång värdefull press. Det kan nämligen, framhåller länsstyrelsen,
icke för en taxeringsintendent anses lämpligt, att prövningsnämnden intar
en strängare hållning än han själv.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig i princip till de sakkunnigas
förslag och finner det utifrån allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser nödvändigt
att prövningsnämndens initiativrätt bortfaller. Förbundet är å
andra sidan icke helt övertygat om att tiden ännu är inne för ett förverkligande
av förslaget om prövningsnämndernas ändrade funktioner. De vägande
principiella synpunkter som talar för förslagets realiserande hindrar
enligt förbundets mening icke, att skäl kan anföras för att med en slutgiltig
utformning av reglerna om prövningsnämndernas verksamhet bör
anstå, till dess säker erfarenhet vunnits av den föreslagna taxeringsorganisationen
i första instans.

I det av Kooperativa förbundet avgivna yttrandet framhålles att de sakkunniga
anfört övertygande argument för sitt förslag att ombilda prövningsnämnderna
till enbart dömande organ. Förslaget finnes dock i vissa
avseenden kunna ge anledning till betänkligheter. Sålunda befarar förbundet
att taxeringsintendentens inställning kan bli väl fiskalisk. I anslutning
därtill framhålles, att det i framtiden främst torde komma att åvila prövningsnämndens
ordförande att tillvarata de skattskyldigas intressen.

I huvudsakligen avstyrkande riktning uttalar sig fem länsstyrelser,
Svenska landskommunernas förbund och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län är sålunda nuvarande ordning bättre,
inte minst ur de skattskyldigas synpunkt. Länsstyrelsen finner den möjlighet
till efterföljande granskning hos prövningsnämnden som nu föreligger vara
av sådan betydelse för rättssäkerheten att den bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bygger förslaget i nu berörda delar i
alltför hög grad på en fiktion nämligen det förmenta motsatsförhållandet
mellan taxeringsintendenten och den skattskyldige. Härav har skapats konstruktioner,
som — såvitt länsstyrelsen kan finna — icke innebära någon
förbättring av nu tillämpat förfarande. Länsstyrelsen vill jämväl ifrågasätta
om det främsta syftet — en likformig och rättvis taxering — därigenom
främjas.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att mycket visserligen torde tala
för att man i en kanske ej alltför avlägsen framtid kommer därhän att inrättandet
av en länsskattedomstol är påkallat, men tiden synes länsstyrelsen
ännu icke mogen därför.

I det av länsstyrelsen i Jönköpings län avgivna yttrandet framhålles, att
prövningsnämndens karaktär av på samma gång taxeringsorgan och besvärsinstans
har föranlett berättigade erinringar. Dessa har, säger länsstyrelsen,
ytterligare accentuerats genom prövningsnämndens nära anknyt -

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ning till länsstyrelsen. I yttrandet påpekas emellertid också att de sakkunniga
inte konsekvent följt den inslagna linjen att lösgöra prövningsnämnden
från sambandet med länsstyrelsen och att renodla dess arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen anför vidare.

Hopkopplingen med länsstyrelsen kvarstår med landskamrerarens ordförandeskap
i domstolen och det särskilda honom underställda prövningsnämndskansliet.
Invändningarna mot gällande system, bl. a. ur synpunkten
av rättssäkerheten, synes sålunda med fog kunna åberopas jämväl mot den
av de sakkunniga föreslagna anordningen. En i alla avseenden tillfredsställande
ordning torde icke kunna vinnas med mindre än att från länsstyrelserna
helt fristående skattedomstolar upprättas, länsvis eller för större
distrikt.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del talar tillika den omständigheten,
att man därmed icke råder bot på det skeva förhållande, som nu karaktäriserar
taxeringssektionens ställning i länsstyrelsen och som synes bli än
mer framträdande, om förslaget genomföres.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att förslaget att göra prövningsnämnderna
till endast besvärsinstanser knappast synes vara ägnat att
bidraga till att rättssäkerheten ökas.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter yttrar.

Föreningen finner det i och för sig riktigt, att taxeringsfrågorna redan på
länsstadiet skola kunna bli föremål för ett bedömande i domstolsmässiga
former. Emellertid måste ifrågasättas, om tiden ännu är mogen för en så
långt gående reform, som de sakkunniga åsyfta. Skall ett domstolsliknande
förfarande införas, bör detta avse prövning av vad en underordnad nämnd
beslutat. Många frågor — och stundom betydelsefulla sådana — väckas nu
direkt hos prövningsnämnden. Den som väcker en beskattningsfråga behöver
icke sällan samråda med opartiska nämndsrepresentanter, innan slutlig
ställning kan tagas till hur långt beskattningsanspråket skall drivas. Till
den nuvarande ordningens förtjänst må även räknas, att prövningsnämnden
helt allmänt kan utöva en lämplig kontroll på taxeringsintendentens verksamhet
i prövningsnämnden.

Att taxeringsintendenten snarare är en det allmännas förtroendeman än
en åklagare hos prövningsnämnden betyder, att arbetet i nämnden kan bedrivas
i praktiska men samtidigt ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande former.
Kravet på rättssäkerhet innefattar även ett krav på att statens och
kommunernas beskattningsanspråk i tillbörlig mån skall tillgodoses. Vid ett
domstolsmässigt förfarande kan företrädaren för det allmänna frestas att
icke driva ett yrkande tillräckligt långt, emedan han är osäker på om detta
kan vinna bifall vid den domstolsmässiga prövningen. Detta är naturligen
icke tillfredsställande. Lika otillfredsställande vore den motsatta utvecklingen
att yrkanden, och då främst sådana som anginge uppskattningsfrågor,
skulle tagas till i överkant för att därefter godkännas vid den domstolsmässiga
prövningen, emedan motparten icke förmått visa, att bedömningen
eller uppskattningen vore oriktig. Taxeringsintendenten lämnar i
sin dagliga gärning råd och upplysningar till allmänheten i skattearigelägenheter.
Denna rådgivning är i stor utsträckning icke fiskaliskt präglad. Därest
taxeringsintendentens partsställning renodlas, kan ifrågasättas om denna
betydelsefulla serviceverksamhet kan fortgå.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

Det är föreningens mening att frågan om prövningsnämndens omvandling
till ren förvaltningsdomstol icke bör upptagas till övervägande, förrän taxeringsförfarandet
i första instans vuxit i styrka. Även den på utredning beroende
frågan om begränsning av fullföljdsrätten träder här i blickpunkten.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar, att den föreslagna ändringen i prövningsnämndens
verksamhet också kommer till uttryck i benämningen på
prövningsnämnden. Länsstyrelsen har stannat för att föreslå benämningen
»länsskatterätt».

Samma förslag göres av Sveriges juristförbund.

Nämndens sammansättning

De sakkunnigas förslag att minska antalet ledamöter i prövningsnämnden
har biträtts av länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs
och Bohus län ävensom av näringslivets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att förslaget motsvarar
vad erfarenheten inom länsstyrelsen visat vara behövligt och önskvärt. Länsstyrelsen
finner emellertid, att prövningsnämndens ordförande bör äga
möjlighet att kalla suppleant, även om hinder inte föreligger för ledamot
att närvara. Suppleantens närvaro kan nämligen vara önskvärd med tanke
på hans sakkunskap beträffande visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Riksskattenämnden, som inte biträder förslaget i vad angår inkallande av
suppleanter, yttrar bl. a. följande.

Med hänsyn till att prövningsnämnderna i många län sammanträda ofta,
på sina håll regelbundet en gång i veckan, måste svårigheter föreligga att
förvärva kvalificerade, inom näringslivet verksamma ledamöter, som kunna
disponera sin tid så, att de ha tillfälle att regelbundet deltaga i sammanträdena.
Suppleant för ledamot bör därför kunna inkallas ej endast då,
såsom föreslagits, hinder möter för ledamot att deltaga, utan även i andra
fall för att bereda ledamöter lättnad i arbetsbördan. Vidare torde möjlighet
även böra öppnas för ordföranden att kalla suppleant, då så finnes påkallat
med hänsyn till målens art eller för att erhålla tillgång till särskild ortskännedom.

Länsstyrelsen i Hallands län finner tveksamt om antalet ledamöter bör
nedskäras. Länsstyrelsen anser inte oviktigt att tämligen stor lokalkännedom
blir företrädd i nämnden.

Några länsstyrelser förordar en något mindre nedskärning av ledamotsantalet
än de sakkunniga föreslagit.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner, alt det bl. a. med hänsyn till länets
långsträckta form skulle vara önskvärt att länet hade två prövningsdistrikt.
I varje fall bör enligt länsstyrelsens mening möjlighet föreligga att sammanträda
på annan ort än residensstaden. Enligt länsstyrelsens uppfattning
torde den av kommittén föreslagna sammansättningen med ordförande
och fyra ledamöter i flertalet fall vara tillräcklig. Med hänsyn till de svårigheter
som föreligger att bedöma skönsmässiga taxeringar finner läns -

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 ur 1956

styrelsen emellertid angeläget att söka få garantier för att dessa taxeringar
varken blir för höga eller för låga. Tanken ledes härvidlag, yttrar länsstyrelsen,
in på frågan om kvalificerad majoritet för åsättande av sådana taxeringar.
För att möjliggöra ett sådant majoritetsbeslut borde prövningsnämnden
bestå av ordförande och fem ledamöter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar att ledamöterna utom ordföranden
skall vara sex. Härvid framhålles bl. a. betydelsen av att ledamöterna
äger kännedom om de levnadsförhållanden in. in. som råder i olika delar
av ett län med sådan storlek och utsträckning som Kopparbergs län.

Ett likartat förslag framföres av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Flertalet länsstyrelser samt Föreningen Sveriges landskamrerare avstyrker
emellertid den föreslagna minskningen av ledamotsantalet, varvid man
i allmänhet dock inte ingår på frågan om ordningen för inkallande av suppleanter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner sig böra avstyrka förslaget med
hänsyn till vikten av att prövningsnämnden erhåller en sådan sammansättning
att däri ingår representanter för skilda delar av länet och olika
yrkesgrupper. Därjämte vill länsstyrelsen framhålla betydelsen av ett starkt
lekmannaelement jämväl i andra instans.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Skaraborgs och Örebro län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att det beträffande prövningsnämndens
sammansättning synes helt obefogat att vinna likformighet med
hovrätter och kammarrätt. Enligt länsstyrelsens uppfattning utvisar erfarenheten
att den nuvarande lekmannarepresentationen — åtta ledamöter
— är lämpligt avvägd för att särskilt i uppskattningsfrågor få partsyrkandena
så allsidigt belysta som möjligt. Länsstyrelsen finner, att den föreslagna
begränsningen måste antagas bli till nackdel för rättssäkerheten.

I det av länsstyrelsen i Älvsborgs län avgivna yttrandet framhålles, att
det inte synes riktigt att fastlåsa antalet ledamöter i prövningsnämnden
vid en bestämd siffra. Länsstyrelsen anser vidare angeläget att det inslag
av lekmän som nu finnes i prövningsnämnden inte begränsas. Emellertid
konstaterar länsstyrelsen med tillfredsställelse att de sakkunniga förordar
bibehållande av nu föreliggande möjlighet till plenarsammanträden i län,
där prövningsnämnden sammanträder på två avdelningar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget av i huvudsak
samma skäl som förut återgivits. I länsstyrelsens yttrande anföres ytterligare.

Anledning att utöka antalet suppleanter till två för varje ledamot synes
icke föreligga. Icke heller kan länsstyrelsen tillstyrka förslaget, att suppleanterna
icke skola behöva vara personliga. Har emellertid såväl ledamot
som dennes suppleant anmält förfall, vilket icke sällan förekommer, bör
länsstyrelsen dock vara oförhindrad inkalla annan suppleant.

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1950

Mot förslaget att suppleant ieke skall få inkallas annat än vid förfall för
någon ledamot finnes däremot enligt länsstyrelsens mening intet att erinra.

Föreningen Sveriges landskamrerare anför.

Att inskränka antalet ledamöter i nämnden synes icke tillrådligt. Om
lämpliga, intresserade lekmän skola tå tid att syssla med ifrågavarande uppdrag
böra de icke tilldelas alltför stort antal mål för inläsning. I regel deltaga
prövningsnämndsledamöterna livligt i länets och ortens kommunala
angelägenheter och den tid de kunna disponera för prövningsnämndsarbetet
får utmätas med hänsyn härtill. Sättes antalet ledamöter för lågt riskeras
att de lämpligaste — som också på grund av allmän lämplighet inneha
många andra förtroendeuppdrag — nödgas avböja ledamotskap i prövningsnämnden.

Det i betänkandet föreslagna förbudet för ledamot i prövningsnämnd att
vara ledamot av taxeringsnämnd har endast behandlats i ett
fåtal yttranden.

Förslaget tillstyrkes av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Kristianstads
län samt näringslivets skattedelegation.

Justitiekanslersämbetet yttrar att den föreslagna grundsatsen, ehuru till
synes i princip riktig, kanske likväl bör få vidkännas inskränkningar, om så
av praktiska skäl förefaller önskvärt samt någon verklig och således ej
blott teoretisk olägenhet skäligen icke skulle kunna anses förenad därmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar, att förslaget väcker gensaga
med tanke på önskvärdheten av att allsidig sakkunskap inom prövningsnämnden
bör säkras.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres.

Taxeringssakkunniga ha — trots den kritik som riktades mot detsamma

__ tagit upp skattelagssakkunnigas förslag om förbud för ledamot eller

suppleant i prövningsnämnd att samtidigt vara ledamot i taxeringsnämnd.
Av taxeringssakkunniga anförda skäl härför äro icke bärande. Särskilt
gäller detta det av taxeringssakkunniga anförda exemplet att i något mål
tillämpning kan förekomma av en principfråga, i vilken en prövningsnäinndsledamot
tidigare som taxeringsnämndsledamot intagit viss ståndpunkt.
Nämnda situation kan väl också uppkomma, om prövningsnämndsledamoten
tidigare varit ledamot i taxeringsnämnd men lämnat nämnda
uppdrag. Avsevärda svårigheter måste uppkomma att som prövningsnämndsledamöter
förvärva i taxering erfarna och kunniga personer om förslaget
genomföres. Under erinran tillika att tidigare ett av beskattningsorganisationssakkunniga
framlagt förslag av samma innehåll icke godtagits (se
prop. 345/1943 sid. 123—124), avstyrker länsstyrelsen ändring av nu gällande
bestämmelser på denna punkt.

Även länsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands län avstyrker förslaget
i förevarande del.

1 några yttranden framföres tanken att förstärka prövningsnämnderna
med ytterligare en lagfaren ledamot.

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga för utredning av frågan om begränsning av fullföljdsrätten
i taxeringsmål yttrar.

Det förefaller tveksamt, om länsprövningsnämnderna i den föreslagna
sammansättningen av fyra förordnade ledamöter med landskamreraren såsom
självskriven femte ledamot, tillika ordförande, komma att inom sig
rymma tillräcklig insikt och erfarenhet för att de skola motsvara anspråken
på ett prövningsorgan, vilket skall fungera såsom en domstolsinstans. En
förstärkning av det juridiskt bildade elementet i dessa nämnder synes oss
önskvärd, antingen på det sättet att en av de fyra förordnade ledamöterna
ersättes med en tjänsteman hos länsstyrelsen med juridisk examen eller så,
att minst en av dessa ledamöter skall besitta erfarenhet i domarvärv. En
dylik förstärkning av prövningsnämndernas kompetens att bedöma juridiska
spörsmål torde vara ägnad att stärka tilltron till nämndernas förmåga
att döma i skattemål och förebygga farhågor för att nämnderna komma att
fungera huvudsakligen såsom lekmannaorgan utan förmåga att hävda sig
mot taxeringsintendenten med dennes förmenta större insikt i skatterättsliga
frågor.

Samma förslag framföres av besvärssakkunniga.

Sveriges juristförbund förordar, att ordförandeskapet i de mål, som föreslagits
skola avgöras av ordföranden ensam, överflyttas från landskamreraren
till annan tjänsteman. Enligt förbundets mening skulle en sådan ordning
utan olägenheter kunna genomföras i vart fall i de län där taxeringsassessor
nu finnes.

I detta sammanhang må nämnas att Sveriges advokatsamfund vänder sig
emot att landskamreraren förutsättes alltjämt skola vara ordförande i prövningsnämnden.
Samfundets styrelse påpekar att taxeringsintendenten i vissa
hänseenden är underställd landskamreraren samt anför vidare.

Ehuru taxeringsintendenten ej skall få vara tillstädes vid prövningsnämndens
sammanträden, har man anledning att antaga att överläggningar
komma att hållas mellan landskamreraren och den honom underställde taxeringsintendenten.
Då prövningsnämndernas hittills gällande åliggande att
oberoende av besvär pröva taxeringar skall upphöra och de bliva rena besvärsinstanser,
bortfaller den tidigare föreliggande särskilda anledningen
att såsom ordförande i nämnden ha chefen för landskontoret.

Styrelsen får erinra om de muntliga förhandlingar, eventuellt med vittnesförhör,
som förutsättas skola komma att äga rum. Om prövningsnämndens
funktion som domstol skall bliva tillfredsställande, är det nödvändigt
att den som skall leda förhandlingarna är fullt kompetent härtill. Vidare
måste man kräva att prövningsnämnder och skattedomstolar giva fullständiga
och klara motiveringar för sina beslut.

De krav som måste ställas på ordförande i prövningsnämnd göra att härtill
måste utses person med stor erfarenhet som domare vid allmän domstol.
Beträffande de nuvarande landskamrerarna har styrelsen funnit att i de
fall, där över huvud teoretisk utbildning för domarbefattningar föreligger,
den erforderliga erfarenheten i domarvärv torde saknas. Om de till ordförandena
utgående arvodena sättas till rimliga belopp, torde det ej möta
svårigheter att till ordförande erhålla skickliga och erfarna domare, vilket

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 237

för övrigt skulle höja prövningsnämndernas anseende som dömande instanser.

Under hänvisning till det sagda vill styrelsen föreslå att ordförande i
länsprövningsnämnd liksom i mellankommunala prövningsnämnden förordnas
av Kungl. Maj :t och att till ordförande skall utses endast den som
i domarämbete må nyttjas och i sådant värv ådagalagt skicklighet och erfarenhet.
Till ordförande skall ej få utses tjänsteman vid länsstyrelse.

Prövningsnämndens kansli

Taxeringssakkunnigas förslag att inrätta ett särskilt prövningsnämndens
kansli inom länsstyrelsen har i princip godtagits i flertalet yttranden, däribland
dem som avgivits av riksskattenämnden, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet, tolv länsstyrelser och näringslivets skattedelegation.
I åtskilliga av dessa yttranden understrykes angelägenheten av att dubbelarbete
undvikes. Det framhålles också, att viss personalförstärkning blir
erforderlig. Utöver den personal som föreslagits av de sakkunniga anser
flera instanser erforderligt att kansliet tillföres en kvalificerad jurist, assessor
eller förste länsnotarie.

Fem länsstyrelser ger uttryck för tveksamhet inför förslaget.

I avstyrkande riktning uttalar sig statskontoret, fyra länsstyrelser samt
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Riksskattenämnden yttrar.

I och för sig är det enligt riksskattenämndens mening önskvärt att förfarandet
i prövningsnämnden blir helt kontradiktoriskt.

Det dubbelarbete, som blir följden av att två organ — ett mera fiskaliskt
och ett opartiskt beslutande — skola behandla ärendena, kommer emellertid
att framtvinga en personalökning. De sakkunniga föreslå också en sådan.
Den personal, som skall finnas vid de tilltänkta kanslierna hos prövningsnämnderna,
föreslås sålunda till stor del skola nyanställas. Enligt riksskattenämndens
mening torde kansliet emellertid komma att kräva mera kvalificerad
arbetskraft för förberedandet och föredragningen av målen än som
föreslagits av de sakkunniga. Det torde sålunda bliva erforderligt att anställa
juridiskt utbildad arbetskraft åtminstone vid de stora och medelstora
länens prövningsnämndskanslier, medan förslaget anger att förutom skiivbiträden
endast landskanslistpersonal är erforderlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att de sakkunnigas förslag
ansluter sig till vid länsstyrelsen redan gjorda försök att upprätta ett
prövningsnämndens kansli. Därtill bär, framhåller länsstyrelsen, måst användas
arbetskrafter, som eljest varit välbehövliga på taxeringssektionen.
Om för andra län anvisas tjänster härtill, finner länsstyrelsen angeläget att
så sker även beträffande Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar.

Länsstyrelsen anser, att de sakkunniga anfört mycket starka skäl för inrättande
av ett prövningsnämndens kansli, friställt från taxeringssektionen.
Visserligen måste man räkna med, att det smidiga arbetssätt, som nu tilllämpas
vid taxeringssektionens handläggning av prövningsnämndsärendena,

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

icke går att genomföra hos prövningsnämndens kansli, men olägenheterna
bliva säkert icke större än att de uppvägas av de fördelar, som uppkomma
för taxeringssektionen, därigenom att dess personal då helt kan sysselsättas
med egentligt taxeringsarbete.

Då, åtminstone i detta län, länsassessorn redan nu har fullt tillräckliga
arbetsuppgifter, torde man icke kunna räkna med några större arbetsinsatser
från hans sida i prövningsnämndens kansli.

I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att referat av besvär bör
kunna uppsättas av landskanslister. Vilken personal, som skall upprätta
föredragningspromemorior och avfatta prövningsnämndens protokoll, nämnes
icke i betänkandet. Skall man i fråga om utformning och innehåll kunna
godtaga promemoriorna och protokollet, är det nödvändigt, att för arbetet
därmed i stor utsträckning anlitas befattningshavare med bättre kvalifikationer
för uppgiften än den landskanslisterna ha. För detta läns vidkommande
torde därför inrättande av en ny tjänst i länsnotariegraden bliva
ofrånkomlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget men framhåller, att
de sakkunniga synes ha betänkligt underskattat behovet av befattningshavare
å ett sådant kansli. Särskilt i de större länen, där antalet prövningsnämndsbesvär
är stort, måste man enligt länsstyrelsens mening räkna med
att juridiskt utbildad arbetskraft erfordras å kansliet.

I yttrandet från länsstyrelsen i Östergötlands län uttalas tillfredsställelse
med förslaget. Emellertid torde — med den arbetsbelastning som redan nu
åvilar länsassessorn å kameralsektionen — denne icke kunna medhinna
detta arbete. Länsstyrelsen finner det därför ofrånkomligt att för ifrågavarande
ändamål en särskild tjänst inrättas, avsedd att besättas med en
väl kvalificerad jurist.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att förslaget är att se som
ett led i strävandena att åt den dömande myndigheten skapa en fri och oberoende
ställning. Förslaget tillstyrkes därför i princip, även om dess genomförande
medför åtskilliga praktiska nackdelar i form av dubbelarbete och
ökade kostnader. Länsstyrelsen motsätter si^ emellertid att personalen till
kansliet tages från taxeringssektionen.

Överståthållarämbetet yttrar.

Att ett kansli för prövningsnämndsarbetet inrättas torde i princip vara
riktigt. En sådan anordning synes dock medföra dubbelarbete i viss utsträckning
och vad särskilt Stockholm angår bli mycket personalkrävande med
hänsyn till det stora antalet prövningsnämndsmål (13—15 000 mål årligen).
Tiden har icke medgivit en närmare beräkning av personalbehovet; för att
kanslierna skola kunna fullgöra sina omfattande och viktiga arbetsuppgifter
är det av betydelse att personalbehovet icke utmätes för knappt. För överståthållarämbetets
vidkommande synes det i vart fall erforderligt att inrätta
en ny juristtjänst i assessors lönegrad såsom chef för kansliet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län, som i princip stöder förslaget, meddelar
att ett enligt de sakkunnigas uppläggning inrättat kansli torde i länet
kräva en förste länsnotarie i Ca 27 för den omedelbara ledningen av kansliets

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

arbetsuppgifter samt tre landskanslister. Länsstyrelsen anser emellertid
att försiktighet bör iakttagas med användning av landskanslistpersonal. Därför
kan länsstyrelsen tillstyrka inrättandet av ett prövningsnämndens kansli
endast under den förutsättningen att till kansliet icke förlägges mer arbete
än nödvändigt för personal i landskanslists ställning och att arbetet med
uppsättande av referat över besvären och uträknandet av taxeringarna vid
taxeringsintendentens förslag till ändring därav i varje fall icke obligatoriskt
förlägges till kansliet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar, att genom det föreslagna kansliet
skapas en naturlig motvikt mot det fiskaliska intresset. Med hänsyn till
kansliets tilltänkta uppgifter måste emellertid enligt länsstyrelsens mening
en länsassessor eller i varje fall en länsnotarie placeras på denna detalj.
Denne tjänsteman bör ha en kvalificerad medhjälpare i förste landskanslists
ställning. Slutligen understryker länsstyrelsen, att dubbelarbete måste
till varje pris förhindras, varvid det främst gäller att inte vid någon viss
metod fastlåsa förfarandet för uppläggning av prövningsnämndsakterna och
protokollet.

Statens organisationsnämnd tillstyrker förslaget i vad gäller organisatoriska
och liknande frågor. Även i detta yttrande understrykes att dubbelarbete
bör undvikas. Tillika framhålles att arbetsgången inte bör skilja sig
från den ena länsstyrelsen till den andra. Gemensamma blanketter och ensartad
kontorsutrustning bör kunna användas.

Av de länsstyrelser, som ställer sig tveksamma till förslaget yttrar länsstyrelsen
i Hallands län, att den ur principiell synpunkt delar de sakkunnigas
uppfattning om att det kan vara av en viss vikt att få till stånd en
åtskillnad mellan prövningsnämndens och taxeringssektionens verksamhet.
Många praktiska skäl talar emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning föi
det nu tillämpade systemet. Genomföres förslaget erfordras i Hallands län
för kansliet en jurist — eller i varje tall en förste landskanslist samt två
landskanslister, ett kanslibiträde samt minst tre kontorsbiträden. Länsstyrelsen
finner icke hållbart att, som de sakkunniga föreslagit, till tre femtedelar
rekrytera personalen för kansliet från taxeringssektionen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län är tveksam inför förslaget med hänsyn
till det mer- och dubbelarbete, bl. a. i fråga om diarieföringen, som länsstyrelsen
befarar.

Av samma skäl avstyrkes förslaget av Föreningen Sveriges taxeringsintcndentcr.

Statskontoret finner sig svårligen kunna stödja förslaget om särskilda
kanslier med hänsyn till de betydande merutgifter som synes vara förenade
med förslagets realiserande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om inrättandet av ett prövningsnämndens
kansli är alldeles nödvändigt, även om de sakkunnigas

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

motivering för ett dylikt arrangemang kan tyckas bestickande. Länsstyrelsen
vill i detta sammanhang framhålla att i beskrivningen på de arbetsmoment,
som ingår i ett ärendes behandling i prövningsnämnden, icke
nämns något om det tidsödande arbetet att vid ändringar uträkna den taxerade
inkomsten. För att icke försinka utsändandet av prövningsnämndens
protokoll inom de fastställda expeditionstiderna bör detta arbete i huvudsak
vara klart redan före prövningsnämndens sammanträde. Då taxeringsintendenten
bereder ett ärende, som skall föreläggas prövningsnämnden, är
det redan ur processuell synpunkt önskvärt att han siffermässigt fixerar sin
talan. Detta kan uppnås genom ordförandens processledning. Det är emellertid
ur arbetssynpunkt så viktigt att uträkningen även i fortsättningen sker
redan före sammanträdet att en bestämmelse häroin enligt länsstyrelsens
uppfattning bör intagas i taxeringsförordningen. Härvidlag torde taxeringsassistenterna
kunna medverka. Om det däremot förutsättes att prövningsnämndens
kansli skall medhinna uträkningsarbetet i andra fall än då
nämnden avviker från intendentens yrkande, finner länsstyrelsen att dubbelarbete
blir det normala, varigenom ytterst stora merkostnader utan egentlig
nytta kan förväntas uppkomma.

Enligt länsstyrelsen i Örebro län kan inrättandet av ett prövningsnämndens
kansli icke medföra annat än en komplicering av arbetet. Nuvarande
ordning har, yttrar länsstyrelsen, vunnit hävd och visat sig ändamålsenlig.
Att göra ändring häri synes helt omotiverat och innebär slöseri med dyrbar
arbetskraft. Endast om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoret och
göres till en självständig avdelning finner länsstyrelsen en dylik anordning
rimligen kunna bliva aktuell.

Förfarandet i prövningsnämnden

I fråga om förfarandet har det i betänkandet föreslagna förbudet för
taxeringsintendenten att vara närvarande vid nämndens slutna
handläggning av besvärsmål tilldragit sig den största uppmärksamheten.

Detta förslag har i princip biträtts i flertalet yttranden. Riksskattenämnden,
länsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län, näringslivets skattedelegation,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges juristförbund och Sveriges köpmannaförbund
ansluter sig helt till förslaget.

Riksskattenämnden yttrar.

I fråga om taxeringsintendenten innebär den nuvarande ordningen, att
taxeringsintendenten, trots att han ostridigt i den hos prövningsnämnden
anhängiggjorda processen är den skattskyldiges motpart, tillåtes att i dennes
frånvaro vara närvarande vid sammanträdena och agera inför prövningsnämnden.
Detta missförhållande blir än påtagligare, eftersom prövningsnämnderna
enligt förslaget skola ges starkare ställning och inrättas
som i verklig mening dömande instanser. Riksskattenämnden finner en
dylik ordning stridande mot de grundläggande principerna för det processuella
förfarandet i ett rättssamhälle och kan icke förorda densamma. Den

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nuvarande ordningen har vid upprepade tillfällen föranlett befogad kritik
och torde vara den främsta anledningen till att allmänhetens tilltro till
prövningsnämnderna såsom opartiska instanser icke vunnit önskvärd styrka.

Att taxeringsintendenten jämväl har till uppgift att verka för att taxeringarna
bli likformiga och rättvisa utgör enligt riksskattenämndens mening
intet försvar för att tillåta denne att i sin egenskap av den skattskyldiges
motpart i efter besvär anhängiggjorda mål få plädera och utveckla sin talan
i den andra partens frånvaro. Riksskattenämnden hyser visserligen den uppfattningen,
att det är av värde, att taxeringsintendenten liksom hittills blir
i tillfälle att rådgöra med erfarna lekmän, men detta bör kunna ske utan
att man därför åsidosätter grundläggande processuella principer.

Liknande synpunkter anföres av näringslivets skattedelegation.

Länsstgrelsen i Uppsala län framhåller, att den nuvarande ordningen har
för allmänheten framstått som egendomlig och att den har varit ägnad
att skapa misstro mot prövningsnämndens opartiskhet. Vidare påpekas, att
intendentens förslag till taxering till minst 95 procent följes av prövningsnämnden.
Därav torde, yttrar länsstyrelsen, kunna inses, vilken stor och
onödig tidsspillan taxeringsintendentens närvaro i prövningsnämnden
innebär.

Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län kan visserligen ifrågasättas huruvida
icke den nuvarande ordningen av praktiska skäl bör bibehållas. Länsstyrelsen
anser sig emellertid av principiella skäl böra tillstyrka de sakkunnigas
förslag.

Sveriges köpmannaförbund påpekar att för de skattskyldiga framstår
taxeringsintendenten enbart som representant för de fiskala intressena. Under
sådana förhållanden finner förbundet det riktigt, att han icke bör få
övervara nämndens sammanträden annat än då den skattskyldige kallats
till muntlig förhandling.

Åtskilliga länsstyrelser, som i huvudsak biträder förslaget, förordar den
jämkningen att prövningsnämnden skall äga tillkalla taxeringsintendenten
för att lämna upplysningar. Yrkanden av sådan innebörd framföres av länsstyrelserna
i Östergötlands, Kalmar, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands,
Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, efter att ha framhållit att den nuvarande
ordningen visserligen inte varit till nackdel för den skattskyldige,
följande.

Tvärtom kunna många fall påvisas där taxeringsintendentens närvaro
varit till fördel för denne i det att taxeringsintendenten — efter att ha tagit
del av upplysningar som lämnats inom prövningsnämnden — ansett sig
böra ändra sitt yrkande i eu för den skattskyldige fördelaktig riktning. Med
hänsyn till den kritik, som framkommit mot nuvarande anordning från
de skattskyldiga — för vilka taxeringsintendentens närvaro tett sig som ett
obehörigt gynnande av det allmännas representant — och då i förslaget nu
gjorts en markerad skillnad mellan statens dömande och fiskaliska funktion,
vill länsstyrelsen emellertid tillstyrka, att bestämmelse meddelas där 16

— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

om att taxeringsintendenten icke skall äga rätt att närvara vid prövningsnämndens
sammanträden i sådana fall där motparten icke är representerad.
Däremot bör hinder icke möta att i enstaka fall taxeringsintendenten
tillkallas av prövningsnämnden för meddelande av upplysningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län finner att den nuvarande föreskriften på området
illa rimmar med det partsförhållande, som får anses föreligga mellan
den skattskyldige och taxeringsintendenten redan på prövningsnämndsstadiet.
Av praktiska skäl förordar emellertid länsstyrelsen en rätt för prövningsnämnden
att inkalla taxeringsintendenten, då behov föreligger av en
upplysning om något faktiskt förhållande.

Uttalanden med samma innebörd göres av länsstyrelserna i Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län.

I några yttranden förordas, att prövningsnämnden skall erhålla större
frihet att avgöra om taxeringsintendenten bör få vara närvarande.

En minoritet inom riksskattenämnden anför.

Man synes här som eljest i liknande frågor böra väga de principiella skälen
mot de praktiska synpunkterna. En konsekvens av att taxeringsintendenten
eller representant för denne icke vidare skulle få närvara vid prövningsnänmdens
sammanträden skulle bli, att intendenten icke på samma
enkla sätt som för närvarande skulle få del av prövningsnämndsledamöternas
synpunkter och av deras lokalkännedom. Det har otvivelaktigt varit av
värde för strävandena att nå en riktig taxering att taxeringsintendenten på
sätt hittills varit fallet haft tillfälle att rådgöra med ledamöterna. Då intendenten,
om förslaget genomföres, icke kommer i tillfälle att på dylikt sätt
rådgöra med prövningsnämndens ledamöter, är det att befara att han kommer
att i uppskattningsfrågor, för att vara på säkra sidan, taga till sina yrkanden
i överkant och att utgången i prövningsnämnden till följd härav
mången gång kan bliva ofördelaktigare för den skattskyldige än fallet skulle
varit om intendenten ägt vara närvarande i prövningsnämnden.

Det anförda gör att vi äro tveksamma, om det verkligen är klokt att
generellt förbjuda intendenten att närvara vid prövningsnämndens sammanträden.
Det kan sålunda ifrågasättas om man icke borde inskränka sig till
att föreskriva dels att intendenten icke får vara närvarande vid överläggning
i mål, där muntlig förhandling ägt rum — och där alltså den enskilda
parten har att avträda före överläggningens påbörjande — och dels att intendenten
i övrigt skall avträda då prövningsnämnden vill överlägga enskilt.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar under åberopande av likartade skäl att
taxeringsintendenten även framdeles bör få vara närvarande vid prövningsnämndens
sammanträden. I vart fall bör han enligt länsstyrelsens mening
kunna inkallas för att lämna upplysningar.

Överståthållarämbetet förklarar att ämbetet med hänsyn till de praktiska
konsekvenserna sätter ett frågetecken till de sakkunnigas förslag att förbjuda
taxeringsintendenten att vara närvarande vid prövningsnämndens
överläggningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det onödigt och verklig -

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

hetsfrämmande att, på sätt de sakkunniga gjort, betona principiella hinder.
Det har enligt länsstyrelsens uppfattning stor praktisk betydelse för föredragningens
fortgång att intendenten, som ofta förhandlat med skattskyldiga
vid personligt besök, kan komplettera därifrån gjorda anteckningar
med någon upplysning för att tillrättalägga sammanhangen. Länsstyrelsen
föreslår, att denna praktiska arbetsdetalj ordnas utan att föreslaget förbud
stadgas mot intendentens närvaro.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser betänkligheterna emot intendentens
närvaro överdrivna, över huvud taget bör det enligt länsstyrelsens uppfattning
anses önskvärt att partsställningen mellan taxeringsintendenten
och de skattskyldiga icke onödigtvis accentueras.

Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker de sakkunnigas förslag på förevarande
punkt, då detta enligt länsstyrelsens uppfattning endast kommer att
medföra ett mera tungrott förfarande än hittills.

Samma ståndpunkt intar länsstyrelserna i Västmanlands, Norrbottens och
Blekinge län. Sistnämnda länsstyrelse anser dock att förslaget bör bifallas
såtillvida, att efter muntlig förhandling taxeringsintendenten liksom den
skattskyldige skall avträda, innan prövningsnämnden beslutar i målet.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter framhåller att den i betänkandet
föreslagna regeln kan medföra rättsförlust för de skattskyldiga. Härom
anföres.

Det förekommer icke sällan att taxeringsintendent i samband med föredragningen
låter förstå, att han i ett mål visserligen ansett sig tvungen intaga
viss restriktiv ståndpunkt men att det syntes honom böra diskuteras,
om icke prövningsnämndens beslut borde bliva för den skattskyldige mera
tillmötesgående. Detta innebär följaktligen att taxeringsintendentens närvaro
vid prövningsnämndens sammanträden långt ifrån enbart utövar en
fiskalisk påverkan på nämndens ledamöter.

Beträffande förfarandet i övrigt har i några yttranden upptagits de sakkunnigas
uttalanden rörande den förgranskning av målen genom
nämndens ledamöter som nu är föreskriven. I dessa yttranden hävdas i allmänhet,
att en skyldighet att utlämna målen till sådan granskning alltjämt
bör vara föreskriven.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att det ur rättssäkerhetssynpunkt lärer
få anses utgöra en trygghet, att någon ledamot tager del av akten, men att
alla ledamöter naturligtvis måste få saken framlagd för sig fullständigt vid
nämndens sammanträde, om förgranskningen ej sker av alla. Enligt justitiekanslersämbetets
mening skulle det vara en fördel, om förgranskningen
bibehölles oförändrad.

Överståthållarämbetet yttrar.

Mot det av de sakkunniga föreslagna förfarandet hos prövningsnämnden
bör måhända icke riktas någon principiell erinran. Vid genomförandet i
praktiken av förslaget uppkommer emellertid med hänsyn till den stora
mängd mål, som handlägges i Stockholms stads prövningsnämnd — årligen

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

omkring 8 000 besvär av kvalificerad beskaffenhet — åtskilliga frågor, vilka
kräva särskild uppmärksamhet. Sålunda må framhållas att därest i enlighet
med förslaget muntlig föredragning införes i prövningsnämnden nämndens
sammanträdestider komma att högst väsentligt öka, även om — vilket överståthållarämbetet
förutsätter såsom ofrånkomligt — ledamöterna förgranska
besvärsakterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att aktiv medverkan av lekmän
är synnerligen värdefull även i prövningsnämndsarbetet, icke minst
därför att förtroendet för prövningsnämndens arbete på så sätt stärkes. Sådan
medverkan uppnås, yttrar länsstyrelsen, bäst, om varje ledamot självständigt
får genomgå ett avdelat antal mål. Den personliga insatsen kommer
då till sin rätt på helt annat sätt än genom åhörande av föredragning.

I det av länsstyrelsen i Västernorrlands län avgivna yttrandet anföres.

Värdet av att prövningsnämndsakterna förgranskas av ledamöterna är
stort. Även med en utförlig muntlig föredragning, vilket system uppenbarligen
jämväl i fortsättningen liksom hittills bör, såsom de sakkunniga uttrycka
det, vara prövningsnämndens arbetsform, kan full säkerhet icke vinnas
att alla i målen relevanta förhållanden komma till samtliga ledamöters
kännedom. Det synes angeläget att vidmakthålla den garanti — särskilt
för de skattskyldiga — för målens rätta avgörande som ligger i att prövningsnämndsakterna
före sammanträdena varit fördelade bland prövningsnämndens
ledamöter för kontrolläsning. Enligt taxeringssakkunnigas förslag
skall möjlighet föreligga för prövningsnämndens ordförande att förordna
om kontrolläsning av akterna. Länsstyrelsen anser i stället att nu
gällande system bör bibehållas, d. v. s. kontrolläsning bör vara huvudregeln
och undantag härifrån bör gälla allenast enklare mål.

I samma riktning uttalar sig Föreningen Sveriges landskamrerare.

Å andra sidan finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att verklig
föredragning inom nämnden i detta län har ansetts vara av större vikt än
att dela upp materialet mellan nämndens medlemmar till läsning — med
större eller mindre omsorg.

Beträffande förfarandet i prövningsnämnden har ytterligare några frågor
upptagits i enstaka yttranden.

Sålunda framhåller besvärssakkunniga, att ordföranden inte bör vara
föredragande i nämnden.

Besvärssakkunniga ävensom länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands
län vänder sig emot de sakkunnigas förslag att yttrande över besvär skall
avges av taxeringsassistenten. I stället förordas, att yttrandet skall inhämtas
från taxeringsnämndens ordförande, som vid yttrandets utformning bör
kunna erhålla hjälp av assistenten. Vidare påpekas, att ett yttrande från
taxeringsnämndens ordförande kan vara värdefullt även i mål, vari besvär
anförts av taxeringsintendenten.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar vidare, att taxeringsintendenten
inte själv bör få äga infordra yttranden utan att detta skall ombesörjas av
prövningsnämndens kansli eller landskamreraren.

Kungi. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

245

Länsstyrelsen i Kalmar lån framför tanken att prövningsnämnderna
skulle meddela utslag i besvärsmålen i stället för att upptaga sina beslut i
protokollet och giva parterna del därav genom protokollsutdrag. Härigenom
kunde protokollet förenklas. Länsstyrelsen uttalar vidare, att den tillstyrker
de sakkunnigas förslag att avskaffa ändringslängderna.

Möjlighet för ordföranden att avgöra vissa mål

Den i betänkandet föreslagna möjligheten för ordföranden att ensam avgöra
vissa mål har överlag tillstyrkts vid remissbehandlingen.

I avstyrkande riktning uttalar sig endast länsstyrelsen i Malmöhus län,
som yttrar.

Det kan ifrågasättas om man vinner någon fördel genom förslaget att
enkla mål får avgöras av ordföranden ensam. Redan för närvarande kan
dylika rättelser ske i enkla former, till och med av lokal skattemyndighet,
och sanktioneras i efterhand av prövningsnämnden efter en anmälan. Viktigare
synes vara att finna en enklare form än hittills för behandling av de
s. k. extraordinära besvärsmålen. En möjlighet härtill är att införa den ordning,
som för närvarande tillämpas vid häradsrätterna i fråga om handläggning
av bagatellmål. Särskild ordförande bör kunna förordnas för
handläggning av enklare ärenden även i prövningsnämnden, i vilka fall det
synes tillräckligt att endast ordförande och fyra övriga ledamöter deltager.

Länsstyrelsen i Blekinge lån kan tillstyrka förslaget endast i vad det avser
rättelse av uppenbar felaktighet eller därmed jämförlig ändring i taxering på
besvär av skattskyldig och jämväl efter yrkande av taxeringsintendenten,
när skattskyldig ej framställt erinran mot yrkandet. Ordföranden bör vidare
enligt denna länsstyrelse ensam få besluta i alla mål, som gäller rättelse av
felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende, även om skattskyldig
ej hörts över yrkande om sådan rättelse. I övrigt avstyrkes förslaget,
då länsstyrelsen förutsätter att prövningsnämnden alltjämt skall äga att
pröva taxeringsfråga utan att vara helt beroende av i målet framställda
yrkanden.

I huvudsak samma ståndpunkt intas av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Å andra sidan ifrågasätter kammarrätten om icke gruppen av mål, som
skall behandlas i enklare ordning, kunde utvidgas. Sålunda torde till exempel
ärenden av fullt likartad beskaffenhet med av prövningsnämnden tidigare
avgjorda lämpligen kunna avgöras av ordföranden ensam, om icke ny utredning
förebringas eller anmäles.

Muntlighet i prövningsnämnden

Vad de sakkunniga föreslagit om muntliga förhandlingar i prövningsnämnden
har i allmänhet biträtts i yttrandena.

Sveriges lantbruksförbund hälsar med synnerlig tillfredsställelse, att den
föreslagna muntliga handläggningen verkligen blir en processuell hand -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

läggning i egentlig mening, där den skattskyldige icke endast får framträda
för att svara på frågor, utan framlägga sina synpunkter och plädera för
desamma. Icke minst rätten att anlita ombud finner förbundet vara synnerligen
betydelsefull.

En i huvudsak avvisande hållning intas däremot av länsstyrelserna i Blekinge
och Örebro län.

Några särskilda frågor har upptagits under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att psykologiska skäl talar emot
införande av bestämmelser om att parts begäran om muntliga förhandlingar
skall kunna avvisas.

I anslutning härtill må nämnas, att länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter,
huruvida inte besvärsrätt bör tillerkännas part i avseende å beslut varigenom
begäran om muntlig förhandling avvisats.

Justitiekanslersämbetet finner det osäkert, om det är nödvändigt att regelmässigt
förelägga vite, när skattskyldig kallas att inställa sig personligen
inför prövningsnämnd. Uteslutet är väl icke, framhåller ämbetet, att en
dylik åtgärd i mångas ögon ter sig brysk, och den torde icke bidraga till att
skapa en gynnsam inställning från allmänhetens sida gent emot nämnden.
En kallelse kommer väl i allmänhet att föregås av överläggning med den
skattskyldige om lämplig tid för inställelse, och därvid lärer vanligen
kunna bedömas, om anledning finnes att befara, att den skattskyldige ej
kommer tillstädes. En jämförelse med de allmänna domstolarna finner ämbetet
icke helt bärande, eftersom den olägenhet som vållas av kallades utevaro
där regelmässigt är vida större.

Inte heller länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att vite regelmässigt
bör föreläggas den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, att det i skatteprocess
inte torde vara nödvändigt eller lämpligt att förelägga skattskyldig vite vid
kallelse till muntlig förhandling. En processuell påföljd synes länsstyrelsen
riktigare.

Uttalanden i samma riktning göres av länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads
län samt näringslivets skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund.

Sveriges advokatsamfund föreslår att den skattskyldige skall kallas personligen
endast om det kan antagas att hans närvaro kan vara av betydelse
för målets avgörande.

I några yttranden hävdas, att prövningsnämnden bör ha möjlighet att tillerkänna
även den skattskyldige ersättning av allmänna medel för personlig
inställelse inför prövningsnämnden. Sålunda anför besvärssakkunniga, att
det måhända förtjänar övervägas att införa en regel att, då synnerliga skäl
föreligger, ersättning även skall kunna utbetalas till skattskyldig, som inkallats
till muntligt förhör i anledning av besvär av taxeringsintendenten,
om prövningsnämnden ogillat besvären.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 247

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt
Kalmar län.

Sistnämnda länsstyrelse samt Sveriges köpmannaförbund, Svensk industriförening
och Sveriges företagares riksförbund framför tanken att ersättning
för rättegångskostnad skall kunna utgå till skattskyldig även i andra fall.
Utredning i ämnet förordas.

I detta sammanhang må även nämnas, att besvärssakkunniga uttalat att
frågan om en allmän vittnesplikt i skattemål bör övervägas. Länsstyrelsen i
Uppsala län ifrågasätter huruvida inte »vittne» eller sakkunnig bör avgiva
sanningsförsäkran, innan han höres av prövningsnämnden.

De sakkunnigas uttalanden om protokollföringen vid muntliga förhandlingar
har berörts i några yttranden. Sålunda förordar länsstyrelsen i Uppsala
län en uppmjukning av den föreslagna bestämmelsen att parts utveckling
av talan endast skall protokollföras, då part gör ändring, komplettering
eller förtydligande i fråga om grunderna för sin talan. Enligt länsstyrelsens
uppfattning skulle en sådan regel för part, som inte har förmåga eller tillfälle
att skriftligen utföra sin talan, kunna lända till men vid målets prövning
i högre rätt.

Betydelsen av att fullständiga protokollsanteckningar upptas har även
understrukits av länsstyrelsen i Örebro län och riksarkivet.

Beträffande det föreslagna sekretesskyddet för protokollsanteckningar
rörande utsagor uttalar justitiekanslersämbetet att detta skydd inte torde,
åtminstone formellt sett, vara lika starkt som det som gäller för deklarationer
m. m. Det kommer nämligen an på prövningsnämnden att besluta, om
protokollet i sådan del skall vara hemligt, och vederbörande råder icke principiellt
över sekretessen. Enligt ämbetets mening bör det möjligen på något
sätt komma till uttryck, att protokollet skall vara hemligt i ifrågavarande
del, om den som har intresse av sekretess så önskar.

Sveriges advokatsamfund uttalar, att sådana anteckningar inte bör få
offentliggöras utan den skattskyldiges medgivande.

Mellankommunala prövningsnämnden

Även de sakkunnigas förslag beträffande mellankommunala prövningsnämnden
har allmänt tillstyrkts i yttrandena.

Kammarrätten uttalar sin tillfredsställelse över att de sakkunniga lyckats
inpassa mellankommunala prövningsnämnden i organisationen.

Besvärssakkunniga yttrar, att det synes principiellt oriktigt att mellankommunala
prövningsnämndens kansli skall stå under ledning av allmänna
ombudet, som är part i målen hos denna nämnd.

Även kammarrätten framhåller, att invändningar av principiell natur kan
riktas mot att prövningsnämndens kansli även i fortsättningen kommer att
lyda under allmänna ombudet. Enligt kammarrättens mening är emellertid
denna anordning icke ägnad att medföra några olägenheter.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Sveriges advokatsamfund finner i likhet med kammarrätten, på grund av
de särskilda förhållanden som råder med avseende å taxeringar vilka faller
under mellankommunala nämnden, att det föreslagna arrangemanget synes
kunna accepteras.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att den redogörelse för svårigheterna
att inpassa den mellankommunala prövningsnämnden i den
föreslagna organisationen som taxeringssakkunniga lämnat ger stöd för
länsstyrelsens tidigare uttalade uppfattning att en mellankommunal taxeringsnämnd
erbjuder den mest rationella lösningen av svårigheterna. Den
behövliga orts- och personkännedomen bör enligt länsstyrelsens uppfattning
kunna tillgodoses genom skriftväxling med länsstyrelsernas taxeringssektioner.

Departementschefen

Prövningsnämnderna är för närvarande på en gång besvärsprövande instanser
och beskattningsnämnder av samma typ som taxeringsnämnderna.
Skattskyldiga och kommuner anför hos prövningsnämnden besvär över taxeringsnämndernas
beslut. Taxeringsintendenten som det allmännas företrädare
tar initiativ till en omprövning hos prövningsnämnden av taxeringsnämndens
beslut genom att ställa ett yrkande; detta betecknas inte såsom
besvär. Prövningsnämnden skall, åtminstone formellt, granska samtliga
taxeringar inom länet och kan på eget initiativ företa ändringar i såväl
höjande som sänkande riktning och detta även i det fall, då varken den
skattskyldige, taxeringsintendenten eller vederbörande kommun haft något
att erinra mot den av taxeringsnämnden åsatta taxeringen. I ett tidigare
skede spelade prövningsnämndens självständiga granskningsrätt en större
roll än nu. Deklarationsmaterialet var då mindre omfattande, och antalet
skattskyldiga som anförde besvär var lägre, varigenom helt andra möjligheter
fanns för en successiv genomgång och omprövning i andra instans
av de utav taxeringsnämnderna beslutade taxeringarna.

Utvecklingen efter 1943 har gått i den riktningen att prövningsnämndernas
granskningsskyldighet och initiativrätt alltmera sjunkit i betydelse.
Namnderna har väsentligen blivit dömande organ, som har att taga ställning
till besvär från skattskyldiga och kommuner samt yrkanden från taxeringsintendenten.

Taxeringssakkunniga har dragit konsekvenserna av denna utveckling och
föreslår, att prövningsnämnderna skall bli renodlade besvärsinstanser, inför
vilka taxeringsintendenten och den skattskyldige skall processa såsom
likaberättigade parter. Härav skulle följa, att nämndernas granskningsskyldighet
och initiativrätt skulle bortfalla. Även de övriga förslag som de sakkunniga
framlägger beträffande prövningsnämnderna är i huvudsak till -

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komna för att ge förfarandet en mera domstolsmässig karaktär. De sakkunniga
framhåller, att allmänhetens förtroende för den rättsprövning,
som äger rum inom nämnderna, härigenom kan förväntas öka. Bättre förutsättningar
skapas också enligt de sakkunniga för att i vissa fall begränsa
rätten att fullfölja talan till högsta instans, en fråga som funnits angelägen
att pröva och som numera är hänskjuten till utredning genom särskilda
sakkunniga.

Förslagen har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen.
Många remissinstanser ger uttryck för tillfredsställelse över
förslagen och framhåller, att deras genomförande skulle innefatta väsentliga
förbättringar i rättsskyddet för de skattskyldiga.

På några håll ställer man sig emellertid mera tveksam. Därvid varnas
för åtgärder, som accentuerar partsförhållandet mellan den skattskyldige
och taxeringsintendenten. Det har också hävdats, att det nuvarande förfarandet
i prövningsnämnderna tillgodoser alla rimliga anspråk på rättssäkerhet
och att ett strängt åtskiljande av den dömande och den fiskaliska
verksamheten i vissa fall skulle kunna vara till nackdel för de skattskyldiga.

Häremot vill jag framhålla, att det inte kan vara likgiltigt under vilka
former avgörandena i prövningsnämnderna träffas. I första hand är det av
vikt att formerna är sådana att verksamheten omfattas med förtroende
av allmänheten. Det kan —- flera yttranden bekräftar detta — inte bortses
från att avgörandena i prövningsnämnderna på vissa håll mötes av en,
i och för sig säkerligen i huvudsak oberättigad, misstro. Men även för det
dömande organet självt är formerna av betydelse, inte minst som ett uttryck
för de anspråk som samhället ställer på verksamheten.

I anslutning till varningarna för att accentuera taxeringsintendentens
partsställning kan framhållas att intendenten redan nu, enligt vad som understrukits
i flera yttranden, i allmänhetens ögon framstår som motpart
till den skattskyldige. Förslaget innebär emellertid inte att taxeringsintendenterna
skall upphöra med den verksamhet till förmån för de skattskyldiga
som de nu utövar. Även om tyngdpunkten i deras verksamhet i huvudsak
ligger och för framtiden kommer att ligga på att tillvarata det allmännas
intressen, skall detta liksom hittills ske med sikte på att i möjligaste måtto
främja en rättvis och likformig taxering. Det kan i detta sammanhang
också nämnas, att förslaget upptar regler, varigenom på ett klarare sätt
än hittills framhäves, att det understundom är en plikt för intendenterna
att anföra besvär till den skattskyldiges förmån.

Jag finner således att de sakkunniga förebragt goda skäl för sin ståndpunkt.
Deras förslag innebär i nu förevarande hänseende huvudsakligen endast
att man uttryckligen accepterar en utveckling som redan ägt rum.
Från ett förfarande, som i huvudsak består i att avgöra skattetvister, utrensas
olika från ett äldre skede härrörande moment, som kunnat fram -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kalla tvivel om det dömande organets ställning och ge allmänheten anledning
att ifrågasätta dess objektivitet.

Jag vill i anledning av ett uttalande i något remissyttrande framhålla,
att om prövningsnämnderna i det väsentliga anordnas såsom renodlade
besvärsinstanser, detta enligt min mening inte är oförenligt med den nuvarande
ordningen enligt vilken varje läns prövningsnämnd fastställer vägledande
anvisningar för värderingen i taxeringsnämnderna av naturaförmåner
m. m. Dessa icke bindande anvisningar är ej ett utflöde av en fiskalisk
verksamhet utan åsyftar att uppnå ett enhetligt bedömande inom länet
redan i första instans. Man skulle svårligen kunna avstå från dessa anvisningar.

I enlighet med dessa principiella överväganden förordar jag de sakkunnigas
förslag att prövningsnämndernas granskningsskyldighet
och initiativrätt skall bortfalla. Detta innebär, att prövningsnämnderna
inte skall ta befattning med andra mål än som av skattskyldig, taxeringsintendenten
eller vederbörande kommun dras inför nämndens prövning.
Vidare blir nämnden förhindrad att höja en taxering utöver vad som
yrkats och att företa höjning i anledning av besvär, i vilka den skattskyldige
yrkat sänkt taxering.

En mindre jämkning av förslaget synes dock vara påkallad. Det torde,
som i vissa remissyttranden understrukits, få räknas med att åtskilliga
skattskyldiga är oförmögna att på rätt sätt tillvarata sina intressen i nämnden.
Även om man i likhet med de sakkunniga kan utgå från att taxeringsintendenten
i flertalet nu avsedda fall tar erforderliga initiativ, skulle
det enligt min mening innebära en ytterligare rättssäkerhetsgaranti om
prövningsnämnden i sådana fall utan att stödja sig på ett direkt yrkande
ägde åsätta den lägre riktigare taxeringen. Jag förordar därför att bestämmelserna
utformas så, att nämnden även utan yrkande kan ändra en taxering
till den skattskyldiges förmån.

I övrigt skulle nämnden bli bunden av den ram som uppdrages av parternas
yrkanden. Till undvikande av missförstånd bör, i anslutning till vad
som anförts i några remissyttranden, framhållas att de föreslagna reglerna
icke innebär någon egentlig dispositionsrätt för parterna. Även om taxeringsintendenten
och den skattskyldige är ense om en ändring i taxeringsnämndens
beslut, skall nämnden pröva om ändringen är befogad. Nämnden
är därvid självfallet oförhindrad att fastställa det överklagade beslutet.

För den i betänkandet föreslagna begränsningen av antalet ledamöter
talar vissa skäl, bl. a. intresset av att ge prövningsnämnderna en
fastare struktur och samtliga nämnder en likartad sammansättning. Förslaget
har emellertid mött motstånd i ett flertal yttranden, däribland åtskilliga
avgivna av länsstyrelser, varvid man framhållit att ett större antal

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lekinannaledamöter än fyra kan vara erforderligt för att erhålla en allsidig
representation från länets olika delar och för att säkerställa lekmannaelementets
inflytande. Vidare har åberopats den ökade arbetsbörda som
skulle föranledas för det reducerade antalet lekinannaledamöter. Oaktat
goda skäl kan åberopas för sakkunnigförslaget, finner jag att vad som anförts
till stöd för att nuvarande bestämmelser på området bibehålies bör
vara avgörande.

Däremot har de sakkunnigas förslag om förbud mot att tillkalla suppleant
annat än vid förfall för ledamot endast föranlett erinringar i ett fåtal
yttranden. Då förslaget synes ägnat att tillgodose önskemålet om koncentration
i prövningsnämndsarbetet, tillstyrker jag detsamma.

Det föreslagna förbudet att förena uppdrag som ledamot i prövningsnämnd
med sådant uppdrag i taxeringsnämnd har väckt kritik i några yttranden,
i vilka framhållits att förbudet kunde leda till svårigheter att rekrytera
nämnderna med lämpliga personer. Enligt min uppfattning är dessa
farhågor väsentligt överdrivna. Då det nu praktiserade förfarandet att i
betydande utsträckning till ledamöter i prövningsnämnderna utse ordförande
och ledamöter i taxeringsnämnder inte är förenligt med på jämförbara
områden godtagna principer och då förfarandet är ägnat att inverka
menligt på förtroendet för prövningsnämndernas obundenhet i sin dömande
verksamhet, anser jag mig böra förorda de sakkunnigas förslag.

Vid remissbehandlingen har framkommit ytterligare förslag till ändrade
regler rörande nämndens sammansättning. Sålunda har i några yttranden
framförts tanken att tillföra nämnden ytterligare en lagfaren ledamot.
Advokatsamfundet anser för sin del, att ordförandeskapet i nämnden bör
uppdragas åt domare vid allmän domstol.

Tanken att tillföra prövningsnämnderna ytterligare kvalificerad juridisk
arbetskraft är självfallet värd att pröva. Fördelen med anordningen skulle
vara ökad säkerhet för ett juridiskt riktigt bedömande av den många gånger
invecklade skattelagstiftningens innebörd i det särskilda fallet. Å andra
sidan kan mot anordningen invändas, att densamma vore ägnad att försvaga
lekmannaelementets inflytande. Vid de allmänna domstolarna är det
vidare en genomgående princip, att endast en lagfaren domare har säte i
rätten, när nämnd medverkar. Det synes även möjligt att på ett annat och
närmare till hands liggande sätt tillgodose syftet med förslaget. Jag återkommer
till denna fråga i samband med de sakkunnigas förslag att inrätta
särskilda kanslier för prövningsnämnderna.

Vad härefter angår frågan om ordförandeskapet i prövningsnämnden och
dettas ifrågasatta överförande från landskamreraren till domare vid allmän
domstol inskränker jag mig här till att erinra om den mycket ingående
diskussion i detta ämne som ägde rum i samband med 1943 års taxeringsreform.
Det torde inte ha förekommit något sedan det tillfället, som motiverar
ett ändrat ställningstagande.

252 Kungl. Maj.ts proposition nr i50 år 1956

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit i hithörande delar kan jag godtaga.

Förslaget om prövningsnämndskanslier uppbäres främst av
intresset att göra en åtskillnad mellan den dömande och den fiskaliska
verksamheten. Genom den föreslagna anordningen vill emellertid de sakkunniga
även tillgodose ett viktigt effektivitetsintresse, nämligen det att
taxeringssektionernas personal inte skall kunna tagas i anspråk för annat
än sina egentliga uppgifter, d. v. s. att utöva taxeringskontroll och bevaka
det allmännas intressen i skattemål.

Förslaget har i princip godtagits i flertalet yttranden. Beträffande de
praktiska konsekvenserna har dock uttalats att visst dubbelarbete torde
bli följden därav samt att personalförstärkningar erfordras i större omfattning
än de sakkunniga räknat med. Därvid har särskilt framhållits att
en kvalificerad juristbefattning måste inrättas för ledningen av kansliets
arbete. De sakkunnigas tanke att härför anlita assessorn på kameralsektionen
anses inte kunna realiseras med tanke på denne befattningshavares
övriga arbetsuppgifter.

För egen del finner jag, att den nuvarande ordningen, ehuru vissa arbetstekniska
fördelar kan vara förenade därmed, i längden synes kunna
bli till förfång för både den dömande och den fiskaliska verksamheten.
För prövningsnämndens ställning som dömande organ måste det framstå
som mindre lämpligt att kansligöromålen ombesörjes av den ena partens
personal. Vad angår den fiskaliska verksamheten vill det synas som om
denna på sina håll fått stå tillbaka för arbetet med att biträda prövningsnämnden.
Härpå tyder bl. a. den synnerligen ojämna frekvensen av s. k.
offensiva bokföringsgranskningar. Förslaget innebär indirekt en förstärkning
av taxeringssektionerna.

Att den föreslagna ändringen kan medföra dubblering av enstaka arbetsdetaljer
torde i och för sig vara ofrånkomligt. Genom en rationell arbetsordning
synes emellertid dubbelarbete i allt väsentligt kunna undvikas.
Frågan om diarieföringen av inkommande mål — en arbetsuppgift
som man särskilt pekat på i detta sammanhang — torde exempelvis kunna
lösas på det sättet att diarierna föres på lösblad med genomslagskopior.
Beträffande övriga göromål synes den i betänkandet angivna arbetsgången
i huvudsak vara lämplig. Enhetlighet bör eftersträvas i den mån detta kan
ske, t. ex. i fråga om blanketter, kontorsutrustning o. dyl. Jag vill tillägga,
att, eftersom det tilltänkta kansliet och taxeringssektionen ytterst tillhör
samma verk, särskilda förutsättningar bör finnas för att arbetsfördelningen
skall kunna lösas på ett smidigt sätt utan att de med reformen förenade
fördelarna går förlorade. Inom åtminstone en länsstyrelse har man f. ö.
redan inom ramen för nuvarande organisation med framgång praktiserat
ett system av den typ de sakkunniga föreslagit.

253

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Av nu anförda skäl tillstyrker jag, att särskilda kanslier inrättas för
prövningsnämnderna. Kanslierna bör i enlighet med vad som förutsatts
i betänkandet organisatoriskt tillhöra kameralsektionerna.

I de län, där särskild taxeringsassessor finnes anställd, bör denne, såsom
de sakkunniga föreslagit, kunna under landskamreraren handha ledningen
av kansliets arbete. Däremot synes man, med hänsyn till vad som anförts
i yttrandena, inte kunna räkna med att i flertalet övriga län kameralassessorn
skall hinna med att utöva ledningen av kansliet vid sidan av övriga
arbetsuppgifter. Därför bör i dessa län en särskild juristtjänst inrättas för
prövningsnämndsarbetet. Därmed tillgodoses även det förut nämnda önskemålet
att tillförsäkra prövningsnämnderna juridiskt skolad arbetskraft vid
sidan av landskamrerarna. Frågan om de län som bör tillföras den antydda
förstärkningen ävensom spörsmålet om de ifrågavarande befattningshavarnas
tjänsteställning torde få närmare bedömas i samband med prövningen
av länsstyrelsernas anslagsäskanden för budgetåret 1957/58. Ytterligare synes,
såsom överståthållarämbetet framhållit, en kvalificerad juristtjänst
böra inrättas för Stockholms vidkommande.

Övrig personal på prövningsnämndskanslierna — befattningshavare i
landskanslists ställning och biträden — synes, i enlighet med vad de sakkunniga
förordat, till viss del kunna hämtas från taxeringssektionerna.
Härvid får emellertid inte släppas ur sikte att åtgärden indirekt skall innebära
en förstärkning av taxeringssektionerna. Nyanställning av personal
synes därför i viss utsträckning oundviklig. Hur stor denna bör vara är
beroende av olika faktorer. Intresset av att erhålla en tillfredsställande
personaluppsättning både på prövningsnämndskanslierna och taxeringssektionerna
får vägas mot såväl kostnadssynpunkterna som den begränsade
tillgången på personal, särskilt sådan i landskanslists ställning. Med tanke
på att sistnämnda personalkategori i hög grad kommer att tas i anspråk
vid utbyggnaden av taxeringsorganisationen bör länsstyrelserna åtminstone
de första åren erhålla relativt stor frihet att fördela personalen. I detta
sammanhang förtjänar anmärkas, att bland de arbetsuppgifter, som tillkommer
prövningsnämndskanslierna och taxeringssektionerna, finnes ett
ganska stort gränsskikt, som utan olägenhet kan läggas på det ena eller det
andra organet, t. ex. uppsättning av referat samt uträkning av skatt i fall
där taxeringsintendent yrkat ändring eller biträtt besvär av den skattskyldige.
Med hänsyn härtill kan, där så finnes påkallat, en successiv uppbyggnad
av kanslierna äga rum.

Det torde inte böra ifrågakomma att här ta slutlig ställning till omfattningen
av den nu senast omnämnda personalförstärkningen. Även denna
fråga svnes lämpligen kunna prövas i samband med anslagsberäkningarna
för budgetåret 1957/58.

Enligt beräkningar, som verkställts inom finansdepartementet, skulle
inrättandet av prövningsnämndskanslierna och därav följande förstärkning

254 Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

av taxeringssektionerna kunna antas medföra nyanställning av inemot 40
tjänstemän i landskanslistkarriären och omkring 35 befattningshavare i biträdesställing.
Frågorna om lönegradsplaceringen torde emellertid närmare
få prövas i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret 1957/58.

De sakkunnigas förslag att taxeringsintendenten inte skali
äga närvara vid prövningsnämndens överläggningar i besvärsmål har i princip
biträtts i de flesta yttrandena. Vissa remissinstanser, däribland flera
länsstyrelser, intar emellertid en avvisande hållning och åberopar bl. a. att
intendentens närvaro vid överläggningarna innebär en praktisk form för
samarbetet mellan prövningsnämnden och denne befattningshavare samt att
den nuvarande ordningen ofta visat sig vara till fördel för de skattskyldiga.

Denna fråga äger enligt min uppfattning särskild betydelse för allmänhetens
uppfattning om prövningsnämndernas ställning som opartiska dömande
organ. Mot den nuvarande ordningen har inte utan fog framhållits
att intendenten, som av den skattskyldige regelmässigt uppfattas som motpart,
har möjlighet att vid överläggningarna göra ytterligare uttalanden
vilka kan påverka nämnden utan att det därvid anförda kan bemötas från
den skattskyldiges sida. Olägenheterna med intendentens närvaro i nämnden
framträder särskilt i de fall då muntlig förhandling ägt rum. I flera
yttranden, där man i huvudsak ställer sig avvisande till förslaget, förordas
också att intendenten i sådana fall skall avträda. Man skulle då slippa det
stötande förhållandet, att när båda parter närvarit vid förhandlingarna
och enskild överläggning vidtar, den ena men inte den andra parten avträder.
Men tager man detta steg, finner jag konsekvensen bjuda, att man
genomför principen även i andra fall. Det måste nämligen te sig egendomligt
om intendentens rätt att närvara under överläggningarna skulle vara beroende
av om motparten utvecklat sin talan muntligen eller skriftligen. Vad
som vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan vinnas i form av
ökat förtroende för prövningsnämnderna synes mer än väl uppväga de fördelar
som den nuvarande ordningen på en del håll anses innebära. Emellertid
synes en viss eftergift kunna övervägas. Jag åsyftar det förhållandet
att taxeringsintendenten kan ha att lämna en viss faktisk uppgift, som
handlingarna i ärendet inte upptar. Det kan då synas vara en onödig omgång
att bordlägga ärendet för inhämtande genom prövningsnämndens kansli av
uppgiften i fråga. Jag anser mig därför kunna förorda att taxeringsintendenten
må för sådant fall kallas att infinna sig. Undantagsbestämmelsen bör
emellertid givas en påtagligt restriktiv utformning och inte lämna möjlighet
för intendentens närvaro under målets föredragning i dess helhet och
än mindre under prövningsnämndens direkta överläggningar.

Som av det anförda framgår förordar jag att de sakkunnigas förslag
genomföres med nyss angivna modifikation.

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande förfarandet i övrigt har i åtskilliga yttranden hävdats, att
den förgranskning av besvärsakterna som utföres av lekmannaledamöterna
är av särskild betydelse för dessa ledamöters inflytande och
känsla av ansvar för besluten. I dessa uttalanden kan jag i och för sig instämma.
Då jag förordat att antalet ledamöter i princip skall bibehållas
oförändrat, bör också förutsättningar finnas för att förgranskning regelmässigt
skall kunna ske i fortsättningen.

När de sakkunniga förordat att förgranskning inte skall vara obligatorisk,
har emellertid syftet varit att vinna garanti för att en verklig föredragning
av målen äger rum i nämnden. Att så sker är även enligt min
mening angeläget. Eljest skulle ju förhållandet bli det, att det reella avgörandet
träffades av ordföranden och den ledamot som läst målet. En sådan
ordning, som ingalunda kan vara ägnad att befrämja lekmannaledamöternas
inflytande, synes inte godtagbar. Regeln bör vara att i möjligaste
mån såväl föredragning som förgranskning äger rum. Jag vill tillägga, att
i prövningsnämnder med stor arbetsbörda, denna, i vad angår ledamöterna,
kan lättas genom att nämnden sammanträder på avdelningar, ett förfarande
som lämpligen synes kunna användas i större utsträckning än hittills.

De sakkunnigas övriga förslag i fråga om förfarandet kan jag — till
den del de inte berörts tidigare — i huvudsak biträda. Vad angår yttranden
i besvärsmål bör dessa liksom hittills avges av taxeringsnämndens ordförande.
I de taxeringsnämnder, som åtnjuter biträde av taxeringsassistent,
bör denna utarbeta och till ordföranden överlämna förslag till yttrande.

Den i betänkandet föreslagna möjligheten för ordföranden att e n s a in
avgöra vissa mål har allmänt tillstyrkts vid remissbehandlingen. Då förslaget
synes väl avvägt kan jag förorda detsamma. Det kan mahända förtjäna
påpekas, att den förenklade handläggningsformen endast bör användas,
när ordföranden finner sig kunna helt bifalla ändringsyrkandet. I annat
fall bör målet avgöras i nämnden. Särskilt stadgande härom torde emellertid
inte vara erforderligt.

De föreslagna reglerna om muntliga förhandlingar i de fall,
då sådana ifrågakommer, synes ägnade att ge förfarandet ökad stadga utan
att likväl tynga detsamma med detaljföreskrifter. Jag kan därför i likhet
med flertalet remissinstanser i huvudsak tillstyrka detsamma.

En jämkning synes emellertid böra företas såtillvida, att det inte bör
vara regel att vite förelägges den skattskyldige, när han kallas till förhandling.
Det bör vara tillräckligt att en möjlighet till vitesföreläggande
finnes. Jag vill också i likhet med några remissinstanser förorda, att den
skattskyldige alltid skall ha rätt att kräva alt uppteckningar av muntliga
utsagor skall hållas hemliga.

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Från något hall har gjorts gällande, att protokollen över muntliga förhandlingar
borde göras fullständigare än de sakkunniga förutsatt. Enligt
min mening bör emellertid viss återhållsamhet iakttagas vid protokollföringen
för att denna inte skall bli alltför betungande. De föreslagna bestämmelserna
innebär, att protokollet göres så utförligt som erfordras för att
det skall kunna ligga till grund för målets prövning i skattedomstolarna.
För detta ändamål erfordras inte att man refererar parternas utveckling
av talan eller plädering, i den mån denna överensstämmer med vad handlingarna
innehåller. Detsamma gäller i stor utsträckning utsagor av part.
En hänvisning till handlingarna torde i många fall vara tillräcklig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang med några ord beröra det vid
remissbehandlingen framförda förslaget att ersättning av allmänna medel
i vissa fall skulle kunna utgå till skattskyldig, som kallats till muntlig
förhandling. Detta spörsmål synes, som de sakkunniga framhållit, inte
kunna lösas annat än i sammanhang med övriga kostnadsfrågor i skattemålen.
Härvid skulle möta ett flertal svårbemästrade problem. Någon möjlighet
att nu pröva dessa frågor föreligger inte. En ytterligare förutsättning
torde f. ö. vara att motsvarande frågor på jämförbara rättsområden
blir mera klarlagda än vad nu är fallet.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den mellankommunala
prövningsnämnden bör bibehållas. Det sätt på vilket de sakkunniga
inpassat nämnden i den nya organisationen synes godtagbart. Att
kansligöromålen hos nämnden utföres under ledning av det allmänna ombudet
kan förefalla oegentligt från principiell synpunkt. Anordningen betingas
emellertid av särskilda förhållanden och bör därför kunna godtagas.
Jag biträder således de sakkunnigas förslag i denna del.

VI. Centralt organ för taxeringsväsendet
Nuvarande förhållanden m.m.

När riksskattenämnden tillkom den 1 juli 1951 var detta resultatet av
en länge förd diskussion om att inrätta ett centralt organ för taxeringsväsendet.
Frågan härom hade förts på tal redan i slutet av 1800-talet och däreftei
ventilerats i samband med olika utredningar om taxeringsorganisationen
samt i riksdagsmotioner.

Vad man från början önskade vinna med ett dylikt centralt organ var
en större enhetlighet vid taxeringen. Den centrala myndigheten borde
verka för mera likformiga normer vid uppskattningen av naturaförmåner,
vid fastställande av värdeminskningsavdrag, vid värdesättningen av vissa
förmögenhetsobjekt o. s. v. samt befrämja en likformig tillämpning av beskattningsreglerna.

257

Kungl. Maj:Is proposition nr 150 ur 1956

Det blev vidare en allt tydligare brist att skattelagstiftningen inte kände
något institut, som gav den enskilde möjlighet att på förhand med säkerhet
bedöma de skatterättsliga konsekvenserna av affärstransaktioner o. dyl.
Behovet av att i särskilda fall kunna erhålla bindande förhandsbesked i
taxeringsfrågor kunde lämpligen inte tillgodoses annorledes än genom ett
centralt organ.

Genom kravet på en förbättrad taxeringskontroll blev även en centralisering
på beskattningsområdet aktuell från fiskalisk synpunkt.

Vid diskussionen rörande ett centralorgan för beskattningen har, såvitt
angår annan organets verksamhet än meddelande i vissa fall åt de skattskyldiga
av föx-handsbesked, såsom en grundprincip fasthållits att den lokala
självbestämmanderätt, som är utmärkande för det svenska skattesystemet,
inte borde inskränkas.

Riksskattenämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter.
Av dessa är en förordnad att vara vice ordförande. Ordföranden skall vara
lagfaren. Av de övriga sex ledamöterna skall hälften vara jurister eller civilekonomer
samt erfarna i domarvärv eller administrativ verksamhet. Den
andra hälften skall företräda kännedom om förhållandena inom olika områden
av förvärvslivet.

För ordföranden och de tre ledamöter, som skall vara jurister eller
civilekonomer, finnes fyra suppleanter. För de tre ledamöterna från förvärvslivet
finnes sex suppleanter, vilka inkallas enligt ordförandens bestämmande.

Ordförande, övriga ledamöter samt suppleanterna utses av Kungl. Maj :t
för fyra år i sänder.

Varken ordföranden eller någon av ledamöterna är heltidstjänstgörande.
För beredning, föredragning och expeditionsgöromål är till nämnden knutet
ett kansli, som förestås av en byråchef i lönegraden Cr 13 och där i
övrigt tjänstgör en bokföringssakkunnig i lönegraden Cg 33 samt, mot särskilt
arvode, ytterligare en person med högre kvalifikationer, f. n. en kammarrättsassessor.
Vidare består kansliet av två assistenter i lönegraden
Ce 25 (huvudsakligen för arbetet med källskattetabellerna samt med ärenden
enligt handräckningsavtalen med de nordiska länderna), två kanslibiträden
i lönegraden 11 samt två kontorsbiträden i lönegraden 8. I män
av behov anlitas därutöver tillfällig arbetskraft och biträdande sakkunniga.

En av nämndens huvuduppgifter enligt dess instruktion är att genom
rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig
taxering. En form av dylik verksamhet — som i vissa fall kunnat vara att
föredraga framför direkta anvisningar — har varit att man från de olika
länen samlat in uppgifter om praxis i vissa avseenden och sedan framlagt
detta material i lämplig sammanställning för taxeringsmyndigheterna
med någon kommentar.

17 — Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

258

Kungi. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

I allmänhet har dock riksskattenämndens rådgivande verksamhet haft
formen av direkta anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.
Anvisningarna har vanligen gällt frågor om tillämpning av författningsbestämmelser,
främst ny lagstiftning.

Inom nämndens rådgivande verksamhet har också fallit dess skyldighet
att på framställning av landskamrerare eller taxeringsintendent avge utlåtanden
i taxeringsfrågor.

Riksskattenämndens kontakt med taxeringsmyndigheterna i länen har i
övrigt uppehållits genom — i allmänhet en gång om året — anordnade
möten med landskamrerarna, taxeringsintendenterna m. fl. Kanslipersonalen
har i viss utsträckning besökt länsstyrelserna.

Även i förhållande till andra statliga myndigheter har riksskattenämnden
tillhandagått med upplysningar och lämnat sin medverkan till lösningen
av skattespörsmål inom myndigheternas verksamhetsområden. Det har
här kunnat gälla skattefrågor, som uppkommit genom ny eller påtänkt
civillagstiftning eller blivit aktuella ur beredskapssynpunkt, liksom även
mera rutinmässiga spörsmål om skyldigheten att lämna löneuppgifter
för taxering o. s. v. På samma sätt har nämnden, när det gällt framställningar
från privata organisationer, sammanslutningar inom näringslivet
m. fl. i skattefrågor av mera omfattande eller principiell natur, funnit det
ligga inom sin uppgift att lämna vederbörligt bistånd. I en del fall har dylika
framställningar resulterat i anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna.

En viss begränsning av den allmänt konsulterande verksamheten har
dock legat däri att nämnden i princip haft att lämna utlåtanden i taxeringsfrågor
till enskilda skattskyldiga endast i den lagligt reglerade formen av
förhandsbesked.

En avsevärd del av nämndens verksamhet har bestått i meddelande av
sådana förhandsbesked. Antalet ansökningar om dylika besked har varit
betydande (228 under år 1953, 295 under år 1954, 187 under första halvåret
1955). Besvärsfrekvensen över meddelade förhandsbesked har varit omkring
10 procent.

Riksskattenämnden har vidare enligt författningsföreskrifter haft att
handlägga dispensansökningar av olika slag, ofta i anslutning till ny lagstiftning,
exempelvis lagstiftningen om konjunkturskatt, om beskattningen
av familj ebolag samt om fondskatt.

Av uppgifter som författningsenligt åligger nämnden kan vidare nämnas
fastställande årligen av värden å djur och inventarier i jordbruk i och för
taxering av jordbruksinkomst enligt bokföringsmässiga grunder.

Nämnden har i stor utsträckning tagits i anspråk som remissinstans i
frågor rörande ny skattelagstiftning.

I enlighet med vad som förutsattes vid riksskattenämndens tillkomst har
dess verksamhet efter hand utökats med nya uppgifter. Sålunda har nämn -

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

den från finansdepartementet övertagit en del arbetsuppgifter, till största
delen rutinmässiga men dock tämligen omfattande. Sålunda ankommer
det numera på nämnden att fastställa de årliga källskattetabellerna med
däri angivna värden på naturaförmåner samt vidare alla formulär till självdeklarationer,
meddelanden, längder, debetsedlar m. m. som användes för
taxeringen och skatteuppbörden. Likaså bär till nämnden och dess kansli
överförts sådana ärenden enligt dubbelbeskattnings- och handräckningsavtalen
med de nordiska länderna som tidigare handlagts inom finansdepartementet.
Det rör sig i dessa fall om ett betydande antal ärenden, i fråga om
handräckningsavtalen omkring 5 000 om året.

Nämndens anvisningar liksom dess uttalanden och beslut i ärenden av
mera principiell art har fortlöpande offentliggjorts i skriftserien »Meddelanden
från riksskattenämnden».

För taxeringskontrollen har riksskattenämnden tillagts mycket begränsade
befogenheter och resurser. Nämnden har också varit bunden av vissa
aktuella större uppgifter. Den har emellertid utövat viss service gentemot
länsstyrelserna genom att tillhandahålla centralt insamlat kontrollmaterial
m. m.

I sitt förslag till effektivare taxering uttalade 1950 års skattelagssakkunniga
den meningen att taxeringsverksamheten endast i ringa mån kunde
främjas enbart genom en central myndighets rådgivning och vägledning
av mera allmän art. För att taxeringsarbetet skulle kunna tillräckligt effektiviseras
borde enligt deras uppfattning det centrala organet överta ledningen
och samordningen av taxeringsavdelningarnas arbete. Härvid utgick
de sakkunniga från att länsstyrelsernas taxeringssektioner skulle ombildas
till självständiga, från landskontoren fristående taxeringsavdelningar
inom länsstyrelserna.

Skattelagssakkunniga föreslog, att riksskattenämndens kansli skulle ombildas
och utbyggas till en taxeringsstyrelse. Riksskattenämnden skulle därvid
bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhandsbesked,
anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämpning, fastställande av
deklarationsblanketter o. d. Den verksamhet, som nämnden och dess tjänstemän
förutsatts skola utöva genom rådgivning åt taxeringsavdelningarna
o. d., skulle däremot övertagas av taxeringsstyrelsen. Denna skulle ombesörja
riksskattenämndens kansligöromål.

Förslaget tillstyrktes i några yttranden, bl. a. av Landsorganisationen och
Tjänstemännens centralorganisation. På många håll, inte minst från riksskattenämndens
sida, anfördes emellertid kritik mot förslaget, varvid man
i allmänhet förordade en mindre långt gående utbyggnad.

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

T axeringssakkunniga

De sakkunniga liar, som tidigare nämnts, avböjt tanken att ombilda taxeringssektionerna
till fristående taxeringsavdelningar inom länsstyrelsen.
Härav bör enligt de sakkunniga också följa att sektionerna icke kan vara
direkt underordnade det centrala organet på det sätt att detta organ skulle
ha att utfärda bindande direktiv eller ha inspektionsrätt i förhållande till
dem. De sakkunniga är icke heller övertygade om behovet av en dylik
centralisering.

Taxeringssaklcunniga är av den uppfattningen att ett auktoritativt centralt
organ, även om det icke intar en formellt överordnad ställning till lokalorganen
och även om dess anvisningar icke är bindande för dessa, har tillräckliga
möjligheter att följa och påverka utvecklingen inom taxeringsväsendet.
över huvud taget har, enligt vad de sakkunniga kunnat finna,
den hittills praktiserade metoden för central verksamhet, nämligen genom
anvisningar av vägledande och rådgivande art, visat sig väl lämpad för sitt
ändamål. När det gäller tillämpning av skatteförfattningar och rättsfrågor
lär enligt de sakkunniga någon annan metod knappast komma i fråga med
hänsyn till intresset av beskattningsnämndernas och skattedomstolarnas
obundna prövningsrätt.

Beträffande taxeringskontrollen finner taxeringssakkunniga, att bokgranskningsarbetet
liksom annan taxeringskontroll i allt väsentligt måste
ledas och handhavas lokalt, under taxeringsintendenternas överinseende.
Den erfarenhet, som finns på länsstyrelserna om hur bokgranskningsarbetet
i länet bör läggas upp och bedrivas, måste alltid bilda grunden för denna
verksamhet och bör icke ersättas av central dirigering. Vad som kan och
bör tillhandahållas centralt blir enligt de sakkunniga en kompletterande
medverkan, dels i form av tillhandahållande av kontrollmaterial, eventuellt
biträde av viss kvalificerad personal, och dels i form av planläggning och
samordning av speciella bokgranskningsaktioner.

Taxeringssakkunniga avvisar den av skattelagssakkunniga framförda
tanken om en centralt bedriven upplysningsverksamhet i förhållande till
allmänheten. Sådan verksamhet bör, framhåller taxeringssakkunniga, bedrivas
lokalt av de föreslagna taxeringsassistenterna samt av länsstyrelsernas
taxeringssek tioner.

Däremot finner taxeringssakkunniga, såsom även uttalats i deras direktiv,
att med det centrala organet borde kunna förenas annan central verksamhet
inom beskattningsväsendet som nu bedrives av särskilda organ, bl. a.
centrala uppbördsnämnden.

I fråga om det centrala organets struktur uttalar taxeringssakkunniga,
att man bör gå fram på den väg som anvisats i yttrandena över skattelagssaldtunnigas
förslag, nämligen att utbygga riksskattenämndens kansli,
främst i syfte att vidga kontrollverksamheten. Närmast till hands ligger

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

enligt de sakkunniga att inrätta en särskild byrå inom riksskattenämndens
kansli och därigenom utvidga den verksamhet på taxeringskontrollens område
som hittills, ehuru i mindre omfattning, bedrivits av kansliet i samråd
med nämndens ordförande. Inom denna byrå skulle även anställas ett
antal granskningsmän, som genomgick centralt tillgängligt granskningsmaterial
för att vidarebefordra detta till de ifrågakommande länen in. in.
och som även vid behov kunde skickas ut för särskilda granskningsuppgifter
i länen.

Med en sådan utvidgning följer emellertid, framhåller taxeringssakkunniga,
att nämndens uppgifter inom det centrala organet måste på visst sätt
avgränsas. En kontrollverksamhet av detta slag finnes icke förenlig med
de uppgifter som åligger nämnden såsom sådan. Denna verksamhet bör
såsom en fiskalisk uppgift inte åligga nämnden. Även ur andra synpunkter
anser de sakkunniga emellertid nödvändigt att begränsa nämndens bestämmanderätt.
Härutinnan påpekas bl. a. att det redan bland verkets nuvarande
uppgifter finnes åtskilligt — exempelvis fastställande av blankettformulär,
upprättande av källskattetabeller, avgöranden av dubbelbeskattningsärenden
m. in. — som med fördel bör kunna avlyftas från nämnden
och handläggas som tjänsteärenden. Den tyngre och kostsamma beslutandeformen
inför nämnden bör enligt de sakkunniga reserveras för de områden
där en domstolsmässig handläggning är påkallad. I denna del anföres
vidare.

Något hinder för att på detta sätt avgränsa nämndens uppgifter torde
inte föreligga. Riksskattenämnden har också i sitt nyssnämnda yttrande
ansett detta vara möjligt. Den fråga som då närmast inställer sig är om
denna av nämnden oberoende verksamhet skall kunna — liksom hittills
i viss omfattning förekommit — utföras av kansliet i samråd med nämndens
ordförande. Med den omfattning som göromålen kommer att få lär
detta inte vara tänkbart. Redan under nuvarande förhållanden har — enligt
vad vi erfarit — ordförandeskapet i nämnden krävt en arbetsinsats
vida utöver vad som normalt kan räknas som en bisyssla. Om nu det centrala
organet tillföres nya uppgifter, inte bara inom kontrollverksamheten
utan också genom övertagande av uppgifter från andra organ och genom
en mera intensifierad insats på taxeringsområdet, kan ordförandeskapet
inte längre bibehållas som ett deltidsarbete. En förutsättning för den av
oss föreslagna utbyggnaden är därför att ordförandeskapet i riksskattenämnden
göres om till en heltidsanställning. Det kan t. ö. erinras om att
redan i det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för riksdagsbeslutet
om riksskattenämndens tillskapande, förutsatts en heltidsanställd ordförande,
oavsett i sagda betänkande nämndens verksamhet skulle ha den nu
gällande begränsade omfattningen. Anordningen med ordförandeskapet
som en deltidssyssla valdes såsom er. försöksanordning i avvaktan på vidare
erfarenheter.

Summerar man de olika uppgifter som enligt vad förut sagts skall tillkomma
det centrala organet är det vidare tydligt att riksskattenämndens
kansli måste utvidgas och omgestaltas. Huvuddelen av det nuvarande
kansliet bör inrättas som eu byrå inom organet. Härtill kommer den nyss -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

nämnda byrån för kontrollverksamheten samt — närmast såsom en följd
av centrala uppbördsnämndens införlivning med organet — en byrå för
uppbördsärenden. Den organisation som då framträder är ett centralt verk
med tre byråer och en till verket hörande nämnd. En dylik organisationsform
är inte främmande för svensk administration. För ifrågavarande ändamål
torde den vara väl lämpad. Vi förutsätter emellertid att chefen för
verket tillika skall vara ordförande i nämnden. Detta är enligt vår mening
ett villkor för att verksamhetsformen i detta fall skall fungera tillfredsställande.

Om vid en sådan utformning verket såsom sådant eller den till verket
hörande nämnden kommer att utgöra det huvudsakliga inslaget i det centrala
organet blir beroende av hur nämndens uppgifter avgränsas. Sker
denna avgränsning relativt snävt så att nämnden tages i anspråk endast
för vissa ärenden, särskilt lämpade för dylik handläggning, är det knappast
längre riktigt att säga att det nya centrala organet vuxit fram genom en
utbyggnad av riksskattenämndens kansli. Vad som skett är då snarare att
man omhildat riksskattenämndens kansli till ett centralt verk, vari den nuvarande
nämnden inbyggts. Frågan har egentligen betydelse endast för
det nya organets benämning. Om detta i stor utsträckning skall fungera
utan nämndens medverkan kan det synas mest lämpligt att beteckningen
ändras till riksskattestyrelsen. Benämningen riksskattenämnden skulle då
inte längre behållas, eftersom fråga endast är om ett statligt organ. Någon
särskild beteckning för nämnden erfordras emellertid inte; utåt kommer
verket att framträda endast som riksskattestyrelsen och dess beslut — sålunda
även de som fattats under medverkan av riksskattestyrelsens nämnd
— kommer att meddelas i styrelsens namn. Vi har stannat för den nu
angivna benämningen, vilken synes bäst överensstämma med den uppläggning
av organets verksamhet, som föreslås och som närmare redovisas
i det följande.

Bland de nya uppgifter som skulle tillkomma det centrala organet —
enligt det nyss återgivna kallat riksskattestyrelsen — nämnes i första hand
att mera än hittills följa utvecklingen av taxeringsarbetet på olika håll
i landet. De sakkunniga finner angeläget, om en tjänstemannaorganisation
inom taxeringsväsendet nu bygges upp, att det centrala organet håller sig
underrättat om hur denna uppbyggnad sker och fungerar i de olika länen.
Organet bör vidare ha tillgång till aktuell statistik från taxeringssektionerna
rörande arbetsbelastning, resultat av granskningsverksamheten in. in.
Härom yttrar de sakkunniga vidare.

För att vinna dessa syften bör det centrala organet dels från tid till annan
infordra och sammanställa uppgifter från taxeringssektionerna och dels
genom sina tjänstemän besöka länsstyrelserna. Om härvid brister anses
föreligga eller förbättringar anses kunna åstadkommas genom omläggning
av arbetsmetoder o. dyl. bör sådana frågor tagas upp till diskussion med
vederbörande. I vissa fall torde härav kunna föranledas centrala anvisningar
från organet rörande någon viss organisationsdetalj. Det är emellertid
att märka att verksamheten nu liksom tidigare skall utgöra en del av
det centrala organets vägledande och rådgivande verksamhet, vilken härigenom
i högre grad än tidigare kommer att inriktas även på organisatoriska
spörsmål.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

De sakkunniga erinrar vidare om sitt i annat sammanhang återgivna
förslag att riksskattestyrelsen skall yttra sig i frågor om utnämning av
landskamrerare.

Beträffande det centrala organets vidgade uppgifter i fråga om taxeringskontrollen
anför de sakkunniga.

Vad som då avses är främst att organet skall göra de aktiva insatser
inom bokgranskningskontrollen, varom ofta talats i detta sammanhang.
Det finns anledning att pröva om inte centralt planlagda kategorigranskningar
och andra kontrollaktioner skulle utgöra ett värdefullt komplement
till den taxeringskontroll som eljest utövas. Det är emellertid därvid av vikt
— såsom också tidigare påpekats — att taxeringssektionerna är utrustade
med tillräcklig personal för att kunna genomföra de centralt väckta förslagen.
Om detta villkor uppfylles bör även denna verksamhet kunna
komma till stånd i samförstånd med taxeringsintendenterna och utan att
inkräkta på deras självständighet som sektionschefer.

Det centrala organet skulle vidare bidraga till en effektiv taxeringskontroll
bl. a. genom" att insamla och distribuera kontrollmaterial, genom att
tillhandahålla statistiskt material, genom att besöka länsstyrelsernas bokgranskningsdetaljer
för jämförelse av deras organisation och effektivitet
samt genom att utarbeta blankettformulär. I detta sammanhang kan erinras
om de upplysningar för taxeringskontrollen, som kan erhållas hos valutakontoret,
statens sakrevision in. fl. myndigheter. Endast genom ett centralt
organ med erforderliga fullmakter torde dylika upplysningar kunna utvinnas
och vidarebefordras till de lokala taxeringsmyndigheterna.

Inom den byrå hos det centrala organet, som handhar taxeringskontiollen,
bör vidare finnas anställd granskningspersonal som kan tas i anspråk
dels för uppgifterna inom byrån och dels för arbetsuppgifter ute hos de
olika taxeringssektionerna. Denna personal bör — såsom skattelagssakkunniga
föreslagit — under vissa perioder tjänstgöra på taxeringssektionerna
och därvid förmedla erfarenheter av betydelse för taxeringskontrollen.
Den kan även begagnas för att utföra granskningar, som kräver
särskild erfarenhet eller som, exempelvis av diskretionsskäl, fordrar speciell
handläggning.

Såsom tidigare antytts föreslår de sakkunniga, att det nya centrala organet
skall överta de uppgifter som nu handlägges av centrala uppbördsnämnden.
I denna del yttrar de sakkunniga följande.

Denna nämnd har alt efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet,
arbetsgivare eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest
uppkommer meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för
uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag.
Nämnden har vidare att yttra sig och lämna anvisningar i frågor rörande
uppbörden samt att, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj .t avgiva
förslag till tillämpningsföreskrifter rörande skatteuppbörden.

Centrala uppbördsnäinnden består av ordförande och fyra ledamöter, av
vilka en förordnas till vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, allmänna eller administrativa,
eller eljest väl kvalificerade för sin uppgift. Av övriga ledamöter skall
en äga särskild insikt och erfarenhet i upphördsfragor och två vara ci farna
och kunniga i arbetsförhållanden. Av de två sistnämnda förordnas en

264

Kangl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

efter förslag av Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en
efter förslag av Landsorganisationen i Sverige.

Någon heltidsanställd personal finnes inte hos centrala uppbördsnämnden.
Dess kansligöromål ombesörjes av en sekreterare såsom bisyssla.
Nämndens arbete har varit tämligen omfattande, särskilt under tider då
ny lagstiftning på skatteuppbördens område trätt i tillämpning. Antalet
sammanträden har varit omkring 20 per år. Antalet diarieförda ärenden
var 118 år 1953 och 172 år 1954. Utanför nämndssammanträdena har nämndens
sekreterare haft att i förhållande till de lokala skattemyndigheterna
och allmänheten besvara frågor i stor utsträckning.

Frågor om verkställande av skatteavdrag är ofta beroende av huruvida
skattskyldighet för den ifrågavarande inkomsten föreligger eller icke.
Centrala uppbördsnämndens uttalanden kan dock endast gälla inkomstens
behandling i uppbördshänseende medan frågan om skattskyldigheten, alltså
den efterföljande taxeringen av inkomsten, närmast tillhör riksskattenämndens
ämnesområde. Det finns därför i många fall ett nära sammanhang
mellan de båda nämndernas verksamhet. Detta sammanhang markeras ytieiligare
av alt riksskattenämnden har att fastställa källskattetabellerna
med däri meddelade anvisningar samt formulär till debetsedlar och andra
lormulär som begagnas för skatteuppbörden.

Även kupongskattekontoret och kupongskattenämnden föreslås överförda
till det centrala organet. De sakkunniga anför.

Kupongskattekontoret är ett under överståthållarämbetet lydande organ
(Öl äienden lörande kupongskatt, å kontoret finnes anställda en föreståndare
i lönegraden Ca 32 samt omkring 14 kontorsbilräden. Beslutanderätten
i ärenden rörande kupongskatt utövas av kupongskattenämnden, som består
av ordförande och två ledamöter. Verksamheten för kontoret och
nämnden är reglerad i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.
Kupongskattekontorets arbete är till största delen av rutinmässig
natur. Nämndens • verksamhet består huvudsakligen i prövning av ansökningar
om restitution av kupongskatt. Antalet sammanträden brukar
vara omkring 20 om året. Då verksamhetsområdet är av speciell art och
tämligen avgränsat från taxeringen och skatteuppbörden i övrigt, kan det
synas ganska betydelselösi om kontoret — med nämnden — bibehålies under
öyertåthållarämbetet eller överföres till det nya centrala organet. Ett
överförande torde inte behöva medföra någon större merbelastning för
detta organ. Kupongskattekontoret kan därvid bibehållas med den organisation
och inrymt i den lokal som kontoret nu har. I stort sett skulle en införlivning
inskränka sig till att kontorets personal överfördes på det centrala
organets stat samt att kupongskattenämnden uppginge i det centrala organeCs
nämnd. Då det kan ha vissa fördelar ur organisatorisk synpunkt att
förlägga även ärendena rörande kupongskatt under det centrala organet och
då det överhuvud måste anses önskvärt med ett sammanförande i största
omfattning å ett håll av centralt handlagda beskattningsärenden, har vi
funnit oss böra föreslå detta. Vi får härvid erinra om att detta förslag möjliggör
vissa besparingar.

Innan de sakkunniga går närmare in på organisationen av den föreslagna
riksskattestyrelsen, upptas frågan om vilka ärenden som bör avgöras under
med\erkan av riksskattestyrelsens nämnd och vilka ärenden som anses

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kunna behandlas utan sådan medverkan. De sakkunnigas uppfattning är,
att endast ärenden, som kräver en domstolsmässig eller kollegial handläggning,
bör hänskjutas till nämnden. Hit hör ansökningar om förhandsbesked
samt dispensansökningar. Vidare torde nämnden regelmässigt böra
deltaga i de remissyttranden som verket har att avgiva.

De sakkunniga föreslår i enlighet härmed, att ärenden rörande förhandsbesked,
dispenser och remissyttranden regelmässigt avgöres i nämnden medan
i övrigt det skall ankomma på styrelsens chef att förordna om nämndens
medverkan. Sådan medverkan torde i allmänhet inte bli erforderlig i
ärenden angående fastställande av källskattetabeller, formulär för blanketter,
värden på djur och inventarier i jordbruk, utarbetande av handledning
för taxeringsarbetet eller i ärenden rörande tillämpningen av dubbelbeskattnings-
och handräckningsavtal. Riksskattestyrelsens granskning av landskamrerarnas
förslag till länsanvisningar för taxeringen torde enligt de
sakkunniga ej heller fordra nämndens medverkan annat än i särskilda frågor,
vari styrelsens chef kan finna lämpligt inhämta nämndens mening.
I riksskattestyrelsens medverkan vid taxeringskontrollen, vid det praktiska
taxeringsarbetet, vid utnämningsfrågor o. s. v. skall nämnden inte
engageras.

Enligt förslaget skall de anvisningar, som nu utfärdas av centrala uppbördsnämnden,
i det följande komma att utfärdas av riksskattestyrelsen.
I många fall förutsättes dessa ärenden bli hänslcjutna till riksskattestyrelsens
nämnd. De sakkunniga finner inte erforderligt att riksskattestyrelsens
nämnd — i varje fall inte i sin helhet — tages i anspråk för sådana
ärenden som hittills handlagts av kupongskattenämnden.

Med hänsyn till de anspråk som måste ställas på riksskattestyrelsens
chef — vilken tillika skall vara ordförande i dess nämnd — föreslås att
denne inte får lägre ställning än generaldirektörs. Detta finnes motiverat
främst av uppgiftens utomordentligt kvalificerade art och angelägenheten
av att kunna förvärva för uppdraget väl lämpad person. De sakkunniga
erinrar om att i den utredning, som låg till grund för riksskattenämndens
inrättande, förordats att nämndens ordförande skulle ha samma ställning
som ordföranden i arbetsdomstolen.

I fråga om nämndens sammansättning föreslås detsamma som för närvarande
gäller om riksskattenämnden. Till vice ordförande i nämnden skall
eu av dess lagfarna ledamöter vara förordnad; det är alltså inte meningen
att vid förfall för ordföranden någon av riksskattestyrelsens byråchefer
skall inträda i hans ställe. Antalet suppleanter för de ledamöter — ordföranden,
vice ordföranden och två ytterligare ledamöter — vilka skall vara
lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, skall enligt förslaget
ökas från nuvarande fyra till åtta, detta bl. a. med hänsyn till de nya uppgifter,
som avses skola överföras till riksskattestyrelsen från centrala uppbördsnämnden
och kupongskattenämnden. För nämndens återstående tre

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

ledamöter, vilka representerar olika områden av förvärvslivet, finns redan
nu hos riksskattenämnden dubbelt antal suppleanter.

Förslaget innebär vidare, att vid förfall för generaldirektören den, som
upprätthåller tjänsten såsom chef för riksskattestyrelsen, i regel någon av
byråcheferna, träffar avgöranden rörande vilka ärenden som skall handläggas
av nämnden.

Av de tre byråerna inom riksskattestyrelsen skall enligt förslaget den
första övertaga huvudparten av de ärenden som för närvarande handlägges
inom riksskattenämndens kansli, främst ärenden rörande verket och dess
organisation, ärenden rörande förhandsbesked samt ärenden i allmänhet
rörande taxeringen, däri inbegripet även fastställande av formulär för taxeringsväsendet.
Även ärenden rörande tillämpning av dubbelbeskattningsavtal
skall handläggas här. Byråchefen skall — liksom riksskattenämndens
nuvarande byråchef — vara placerad i lönegraden Cr 13. Denna löneplacering
motiveras främst av angelägenheten att för befattningen kunna förvärva
en taxeringsinlendent eller ett kammarrättsråd. På byrån skall —
lämpligen som arvodist — finnas anställd en kammarrättsassessor eller annan
med likvärdig utbildning. Vidare skall finnas en registrator samt erforderlig
skrivhjälp.

Den andra byrån avses skola ombesörja riksskattestyrelsens uppgifter
beträffande taxeringskontrollen. Byrån kommer även att ha till uppgift
att tillhandahålla riksskattestyrelsens nämnd den bokföringsexpertis, som
kan erfordras vid handläggning av ärenden rörande förhandsbesked in. m.
Chef för verksamheten föreslås bli en byråchef i lönegraden 37. Antalet
granskningsmän, som enligt vad tidigare sagts skall vara anställda på byrån
och bl. a. kunna skickas ut till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar,
beräknas till fyra eller fem. De föreslås bli placerade i samma lönegrad
som länsrevisor, d. v. s. Ca 33. På byrån skall vidare finnas erforderlig
skrivhjälp.

Den tredje byrån slutligen avses skola handhava ärenden rörande skatteuppbörden.
Hit hör bl. a. på centrala uppbördsnämndens sekreterare nu
vilande uppgifter samt vidare arbetet med källskattetabellerna och med
fastställande av blanketter, debetsedlar m. in. för uppbördsväsendet. Till
denna byrå skall även hänföras den av handräckningsavtalen med de nordiska
länderna beroende verksamheten samt ärenden rörande kupongskatt.
Byrån bör enligt de sakkunniga förestås av en byråchef i lönegraden 37.
På byrån bör vidare finnas anställda en föreståndare för kupongskattekontoret
i lönegraden 27 samt därutöver två byråsekreterare i lönegraden
25 (motsvarande de hos riksskattenämnden nu anställda assistenterna i
samma lönegrad) ävensom biträden för diarieföring av handräckningsärendena,
för skrivgöromål m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

267

Remissyttrandena

I yttrandena tillstyrkes allmänt att en särskild byrå för taxeringskontroll
skapas inom riksskattenämnden eller den i betänkandet föreslagna riksskattestyrelsen.

De sakkunnigas förslag att med den nuvarande riksskattenämnden förena
centrala uppbördsnämnden, kupongskattenämnden och kupongskattekontoret
samt att i samband därmed ombilda riksskattenämnden till en riksskattestyrelse
har tillstyrkts eller lämnats utan principiell erinran av statskontoret,
statens organisationsnämnd, fem länsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund,
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter, Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer, Sveriges advokatsamfund och Svensk industriförening.

Kammarrätten, justitiekanslersämbetet, sex länsstyrelser, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation och Kooperativa
förbundet ger uttryck för tvekan inför förslaget i denna del.

I huvudsakligen avstyrkande riktning uttalar sig riksskattenämnden, överståthållarämbetet,
tio länsstyrelser, Föreningen Sveriges landskamrerare,
Svenska landskommunernas förbund, näringslivets skattedelegation, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden avstyrker var för
sig att de införlivas med den tilltänkta riksskattestyrelsen.

Statens organisationsnämnd förklarar, att nämnden biträder de sakkunnigas
förslag i vad det gäller organisatoriska och liknande frågor.

Statskontoret framhåller, att om väsentligt bättre möjligheter skapas för
den lokala skattekontrollen, detta givetvis är ägnat att minska behovet av
ett centralt kontrollorgan. Å andra sidan finner statskontoret skäl tala för
att ett auktoritativt centralt organ upprättas med större förutsättningar än
de nu förefintliga att — utan centraldirigering av länsstyrelsernas taxeringsarbete
— verka för en effektivisering av taxeringskontrollen samt för en
samordning av utvecklingen på beskattningsområdet. Med hänsyn härtill
och då förslaget om att inlemma centrala uppbördsnämnden och kupongskattekontoret
i det nya verket framstår som en rationaliseringsåtgärd, vill
statskontoret inte motsätta sig inrättandet av det tilltänkta centralorganet
inom beskattningsväsendet. Statskontoret finner emellertid, att den nuvarande
benämningen, riksskattenämnden, är lämpligare.

Vidare förordar statskontoret vissa nedskärningar i lönesättningen för
tjänstemännen i det föreslagna centrala organet. Sålunda bör enligt statskontorets
mening den tilltänkta tredje byrån för ärenden angående skatteuppbörden
m. m. utan olägenhet kunna ingå som en avdelning under någon
av de två övriga byråerna med en byrådirektör i Öl lönegraden som chef.
Vidare förordas att verkschefen placeras som överdirektör i Cp 17. Vid eu
jämförelse med löneställningen för cheferna för centrala ämbetsverk kan
statskontoret nämligen icke finna, att de å nu ifrågavarande verkschef be -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

löpande göroinålen kan anses mera maktpåliggande och krävande än dem
som åvilar verkschefer med ställning som överdirektörer i 17 lönegraden å
löneplan nr 2, såsom cheferna för fångvårdsstyrelsen och kontrollstyrelsen.
En högre lönesättning framstår som så mycket mindre påkallad, därest
verket i enlighet med statskontorets förslag organiseras på två byråer. Beträffande
revisor stjänsterna på andra byrån kan statskontoret, som inte
anser sig kunna bedöma behovet av antalet sådana tjänster, ej tillstyrka,
att de hänföres till högre lönegrad än den 32 :a. Den i 27 lönegraden placerade
byråsekreterartjänsten bör enligt statskontorets mening åsättas beteckningen
förste byråsekreterare. Ytterligare framhålles, att en av de två
tjänsterna som byråsekreterare i Ca 23 bör ersättas med befattning inom
den för amanuenspersonalen gällande reglerade befordringsgången. Den för
registratorsgöromålen föreslagna kansliskrivartjänsten i Ca 15 bör enligt
statskontorets åsikt uppföras som kontoristtjänst i 13 lönegraden. Statskontoret
förordar även, att den icke-ordinarie anställningsformen bör komma
till användning. Beträffande kontorsbiträdestjänsterna finnes ordinariesättning
endast böra ifrågakomma, därest dessa befattningar enligt för denna
personalkategori tillämpade befordringsgrunder skall upptas i Ca 8.

Statskontoret upptager i sitt yttrande jämväl de sakkunnigas förslag beträffande
chefskapets utövande under tid, då verkschefen åtnjuter ledighet
eller då chefstjänsten är vakant. Härom anföres följande.

Enligt utredningsmännen borde verkschefen tillika vara ordförande i
den till styrelsen knutna nämnden. Häremot finnes intet att erinra. De sakkunniga
ha emellertid ansett, att vid förfall för ordföranden (verkschefen)
särskild nämndsledamot — vice ordföranden — borde tjänstgöra som ordförande
i nämnden. Uttryckligen bär angivits, att avsikten icke vore, att
någon av riksskattestyrelsens byråchefer skulle inträda såsom ordförande
i hans ställe. Av de sakkunnigas uttalanden under förevarande avsnitt i betänkandet
framgår vidare, att meningen jämväl varit, att annan befattningshavare,
i regel någon av byråcheferna, vid ledigheter m. in. för verkschefen
skulle upprätthålla chefstjänsten. Under dessa tider kommer således
den situationen att inträda, att i verket ingår såväl en t. f. ordförande
(vice ordföranden) som en t. f. generaldirektör (enligt statskontorets förslag
överdirektör), av vilka den sistnämnde icke synes komma att deltaga
i avgörandet av nämndärendena. Statskontoret måste finna starka betänkligheter
möta mot en dylik ordning, enligt vilken den tillförordnade generaldirektören
(överdirektören) icke skulle ha något ansvar för i nämnden
fattade beslut. Ämbetsverket kan för sin del icke finna hinder möta mot
att den tillförordnade verkschefen — oavsett om denne är någon av byråcheferna
inom centralorganet eller annan befattningshavare, exempelvis
inom landsstaten — övertager samtliga de arbetsuppgifter, som ankomma
på verkschefen och således även ordförandeskapet i nämnden. Någon särskild
arvodespost för vice ordföranden skulle i så fall icke erfordras.

Statens lönenämnd, som icke tagit ställning till den av utredningen föreslagna
organisationen med en uppdelning på tre relativt små byråer, ifrågasätter,
om tillräckliga skäl föreligger att placera en av de föreslagna byrå -

2C9

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1056

chefstjänsterna å löneplan nr 2. Ifrågavarande tjänst skulle för övrigt komma
att placeras på den i fråga om personaluppsättning minsta byrån. Beträffande
de föreslagna revisor stjänsterna på andra byrån uttalar lönenämnden,
att högre placering än 31 lönegraden (byrådirektör) icke synes böra
komma i fråga för dessa tjänster. De av utredningen förordade kontorsbiträdestjänsterna
bör enligt nämndens mening inrättas såsom skriv- och
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Nämnden ifrågasätter, om icke
tjänstebenämningen assistent borde bibehållas för de två tjänster i 25 lönegraden,
som enligt utredningens förslag skulle överföras till byråsekreterartjänster
på tredje byrån. Storleken av de till vice ordföranden och fem ledamöter
i nämnden utgående årsarvodena bör enligt nämnden bli beroende
av det beräknade antalet sammanträden per år. I avsaknad av uppgifter
härom kan lönenämnden icke taga ställning till utredningens förslag på
denna punkt.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön finner den föreslagna organisationen
väl avvägd och tillstyrker de sakkunnigas förslag.

I yttrandet från länsstyrelsen i Jönköpings län anföres.

Det nu föreslagna verket, riksskattestyreisen, som skulle upptaga även
den ämbetsbefattning, som utövas av centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden
med kupongskattekontoret, är icke av samma betydande
omfattning, som den tidigare föreslagna taxeringsstyrelsen. Det nya verket
torde närmast avses att vara en sådan utbyggnad av riksskattenämndens
kansli, som av länsstyrelsen bland andra remissinstanser föreslogs i stället
för taxeringsstyrelsen. Genom sammanförandet med förut angivna myndigheter
har verket emellertid utbyggts så mycket, att detsamma kan befaras
överskugga riksskattenämnden. I betraktande av den goodwill, som denna
nämnd lyckats förvärva synes det vara av vikt, att nämnden kan få fortbestå
med bibehållet namn och hög grad av självständighet i organisationen
i förhållande till ämbetsverket. Under sådan förutsättning synes de sakkunnigas
förslag kunna tillstyrkas.

Sveriges lantbruksförbund yttrar.

Den av de sakkunniga nu föreslagna utbyggnaden av riksskattenämnden
till en riksskattestyrelse synes såvitt förbundet kan bedöma vara ändamålsenlig.
Som utformningen har blivit av dels riksskattestyrelsens organisation
och" dels dess förhållande till taxeringsmyndigheterna ute i landet synes
berättigad anledning föreligga till den förhoppningen, att därigenom erhålles
såväl ett effektivt instrument för en mera enhetlig ledning av och översyn
över taxeringsarbetet i landet som fortblivande lokal självständighet för
taxeringsorganen ute i landet. Efter tillkomsten av det nya uppbördsförfarandet
(prel. skatten) har behovet av en samverkan mellan taxerings- och
uppbördsmyndighcter uppstått. Med hänsyn härtill synes förslaget att låta
de arbetsuppgifter, som numera handlägges av centrala uppbördsnämnden,
ingå i den nya riksskattestyrelsens verksamhet böra tillstyrkas. Mot överförande
av jämväl kupongskattenämndens verksamhet till den nya riksskattestyreisen
torde icke heller vara någon erinran att göra. Förbundet anser
sig därför kunna dela de sakkunnigas inställning till behovet utav ett
centralt taxcringsorgan ävensom kunna förorda en lösning i enlighet med
de riktlinjer, som de sakkunniga föreslagit.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Landsorganisationen konstaterar med tillfredsställelse, att taxeringssakkunniga
inte ansluter sig till skattelagssakkunnigas uppfattning, att det
centrala organet bör ägna sig åt upplysningsverksamhet i förhållande till
allmänheten. Dylik verksamhet bör i stället bedrivas lokalt. Landsorganisationen
ifrågasätter emellertid lämpligheten av att överföra den centrala
uppbördsnämnden till en blivande riksskattestyrelse. Nämnden har enligt
samstämmiga uppgifter fungerat väl och endast dragit mycket obetydliga
kostnader. Genom arbetsmarknadsorganisationernas representation i nämnden
har frågorna kunnat få en allsidig och sakkunnig bedömning. Enär organisationerna
knappast torde kunna beredas motsvarande representation i
riksskattestyrelsen kan det befaras, att arbetsmarknadsparternas speciella
sakkunskap inte i full utsträckning kan göra sig gällande vid behandling
av dylika ärenden. Enligt landsorganisationens uppfattning borde den centrala
uppbördsnämnden utan olägenhet kunna bestå i sin hittillsvarande
självständiga form.

Kammarrätten kan icke uttala någon bestämd mening om behovet av
att inrätta den av de sakkunniga föreslagna riksskattestyrelsen. Kammarrätten
fäster dock särskilt avseende vid den fördel, som riksskattenämnden
erbjuder ur synpunkten av allmänhetens förtroende. Bestämmelsen att riksskattestyrelsens
chef skall vara ordförande i nämnden och att nämnden skall
inordnas under ett organ med i huvudsak fiskaliska uppgifter torde enligt
kammarrättens mening komma att menligt inverka på detta förtroende.
Vidare anföres följande.

Med hänsyn till den omfattning göromålen torde komma att få finna de
sakkunniga icke tänkbart, att den av nämnden oberoende taxeringskontrollen
skall kunna utföras av kansliet i samråd med riksskattenämndens ordförande.
Detta torde måhända i och för sig vara riktigt, men kammarrätten
ifrågasätter om det är ett tillräckligt skäl för införande av den föreslagna
riksskattestyrelsen. Det synes nämligen kammarrätten som om frågan borde
kunna lösas genom en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan
nämnden och en särskild byrå eller en särskild avdelning inom riksskattenämnden.
Nämnden skulle därvid bevaras med bibehållande i huvudsak
av sin nuvarande karaktär med arbetsuppgifterna begränsade till att meddela
förhandsbesked i taxeringsfrågor och anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
i frågor om tillämpning av författningsbestämmelser.
Övriga uppgifter, som åvila eller komma att åvila riksskattenämnden, skulle
ankomma å den nya byrån eller avdelningen under självständig ledning av
byråchef eller överdirektör i samråd med riksskattenämndens ordförande.
Om ordförandens arbetsbörda på detta sätt begränsades synas förutsättningar
finnas för att posten som ordförande i riksskattenämnden även i
fortsättningen skulle kunna besättas med innehavare av annan befattning.

Förslaget att sammanföra riksskattenämnden med centrala uppbördsnämnden
möter i och för sig ingen erinran från kammarrättens sida utan
kammarrätten anser, att det är en fullt riktig princip att sammanföra arbetsuppgifter,
som har intimt samband med varandra. Såvitt kammarrätten

271

Kiingl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

har sig bekant har den nuvarande anordningen emellertid fungerat tillfredsställande
och några olägenheter av sådan art, att en snar ändring därav är
påkallad, har icke försports.

Justitiekanslersåmbetet framhåller, att den åtskillnad, som de sakkunniga
varit angelägna att upprätthålla mellan befattningshavare, vilka har
att utöva dömande funktioner, och dem, som främst är satta att tillvarataga
statens skatteanspråk, icke synes ha mera strängt upprätthållits beträffande
den föreslagna riksskattestyrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ställer sig i viss mån tveksam till förslaget
om en riksskattestyrelse. Enligt denna länsstyrelse kan det diskuteras, huruvida
icke uppgifterna att följa utvecklingen av taxeringsarbetet och att bidraga
till ökad taxeringskontroll bör bedrivas inom en vidgad ram för
riksskattenämnden. Vad som där behövs finner länsstyrelsen framför allt
vara en utökning av personalbeståndet, så att riksskattenämnden blir bättre
rustad att taga itu med sådana uppgifter. I fråga om övertagandet av de
uppgifter, som hittills handhafts av den centrala uppbördsnämnden och
kupongskattekontoret, ifrågasättes, huruvida ett sådant överförande av uppgifterna
är lämpligt. Länsstyrelsen erinrar om att centrala uppbördsnämnden
innehåller representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer.
En sådan representation i riksskattestyx-elsen finner länsstyrelsen
knappast lämplig. Om emellertid arbetsmarknadens parter skall inrymmas
i riksskattestyrelsen, måste antalet ledamöter utökas.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads,
Västmanlands och Kopparbergs län.

Kooperativa förbundet ifrågasätter, om det icke är tillräckligt att göra
ordförandetjänsten i riksskattenämnden till heltidstjänst och att förse riksskattenämnden
med ett kansli, som skulle omhänderha de utvidgade uppgifterna
för riksskattenämnden, speciellt taxeringskontrollen. Beträffande
övriga i förslaget nämnda centrala organ borde däremot den nuvarande ordningen
bibehållas.

Riksskattenämnden återger till en början, i likhet med flera andra remissinstanser,
följande uttalande av den kommitté, på vars förslag nämnden
tillskapades (SOU 1949: 62 s. 47).

Frågan om vilken av dessa former för centralorganets organisation som
bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter, som skola anförtros
organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska synpunkterna att
skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största möjliga likformighet
i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkommes, skulle
möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig organisation. Anses
däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av effektiviteten
och likformigheten, liedrives främst i syfte att ernå materiell rättvisa
under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medborgerliga erfarenheten,
synes alternativet med en nämnd vara att föredraga.

Mot ett verk av nu föreslagen konstruktion måste enligt riksskattenämn -

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

dens mening riktas den invändningen att verkets chef kommer att intaga en
dubbelställning som av principiella skäl om möjligt bör undvikas. Å ena
sidan är han såsom ordförande i verkets nämnd opartisk domare i ärenden
angående förhandsbesked m. m. Å andra sidan är han chef för skattekontrollen
i riket och har att i denna sin egenskap tillgodose fiskaliska intressen.
Invändningen finnes vara analog med den kritik som taxeringssakkunniga
riktat exempelvis mot taxeringsintendentens närvaro vid prövningsnämndens
sammanträden; samtidigt är situationen mera tillspetsad,
eftersom generaldirektörens mening måste antagas väga tungt i nämnden.

Riksskattenämnden anser det angeläget att ett centralt organ för taxeringskontrollen
tillskapas samt att detta organ anknytes till nämnden. I
denna del anföres ytterligare.

Därvid bör dock beaktas den redan anförda invändningen att åt nämnden
eller dess ordförande icke bör givas sken av att företräda ensidigt fiskaliska
intressen. Detta synes vara möjligt om vid sidan av riksskattenämndens
nuvarande kansli inrättas en kontrollbyrå, vars byråchef intager en relativt
självständig ställning i förhållande till riksskattenämnden och dennas ordförande,
så att den sistnämnde endast i personalfrågor och dylikt har chefskapet
över kontrollbyråns byråchef och denne underställd personal. Vidare
skulle byråchefen eventuellt kunna åläggas skyldighet att, innan åtgärder
för taxeringskontroll av större omfattning vidtages, anmäla frågan för riksskattenämnden
eller dess ordförande. Däremot synes det inte vara möjligt
att om ett centralt verk inrättas, giva byråchefen vid kontrollbyrån en motsvarande
självständig ställning i förhållande till generaldirektören.

I yttrandet framhålles vidare, att en del av de frågor, som centrala uppbördsnämnden
har att handlägga, har nära samband med spörsmålet huruvida
skattskyldighet föreligger i visst fall eller ej, men att den större delen
av uppbördsnämndens uppgifter avser rent praktiska problem rörande källskatten,
vilka icke har närmare anknytning till riksskattenämndens verksamhet.
Några egentliga olägenheter av att centrala uppbördsnämnden varit
ett fristående organ bär enligt riksskattenämndens uppfattning icke förmärkts.
Samarbete mellan nämndernas kanslier förekommer givetvis när så
är påkallat.

Beträffande kupongskattekontoret instämmer riksskattenämnden i de
sakkunnigas uttalande, att det synes ganska betydelselöst om kontoret bibehålies
under överståthållarämbetet eller överföres till ett centralt organ.
Snarast anser riksskattenämnden att kontorets säsongmässigt växlande personalbehov
bäst tillgodoses genom den nuvarande anknytningen till överståthållarämbetet
med dess större personalresurser.

Det mest vägande av de av de sakkunniga anförda skälen för tillskapande
av en riksskattestyrelse finner riksskattenämnden vara, att ordförandeskapet
i nämnden är en mycket arbetskrävande bisyssla och att det på längre
sikt kan bli svårt att finna lämpliga personer, som har möjlighet att påtaga
sig uppdraget. Å andra sidan anser nämnden detta dock icke vara helt
omöjligt.

Kung!. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 273

De skäl, som talar mot inrättande av en riksskattestyrelse, är enligt riksskattenämndens
mening så vägande, att nämnden icke är beredd att förorda
förslaget.

Liknande synpunkter anföres av länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands
län, näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund och
Sveriges grossistförbund.

Överståthållarämbetet anser att bärande skäl inte förebragts för en utbyggnad
och omvandling av den nuvarande riksskattenämnden till en riksskattestyrelse.
Förslaget att med den föreslagna riksskattestyrelsen förena
kupongskattekontoret och kupongskattenämnden avstyrkes av ämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar — i likhet med vad som skedde i
yttrande över skattelagssakkunnigas förslag — om att riksskattenämnden
nyligen inrättats för åtgärder i syfte att förbättra taxeringskontrollen och
effektivisera taxeringsväsendet. Den omständigheten att riksskattenämnden
hittills på grund av andra göromål icke kunnat ägna så stor uppmärksamhet
åt dessa frågor som från början avsetts, synes icke i och för sig utgöra
något skäl för tillskapande av ett nytt organ för dessa ärenden. Närmast
till hands ligger enligt länsstyrelsens mening att ställa erforderliga arbetskrafter
till riksskattenämndens förfogande för de ifrågavarande göromålen,
eventuellt också att ändra nämndens instruktion därhän att nämnden tillerkännes
ökade befogenheter gentemot de lokala myndigheterna beträffande
kontrollverksamheten. Först om det skulle visa sig att denna väg, som ur
kostnadssynpunkt måste ställa sig gynnsammare, icke skulle medföra
önskat resultat, finner länsstyrelsen frågan om andra åtgärder för att nå
det åsyftade ändamålet böra upptagas till prövning. Länsstyrelsen finner
vidare att den nya delen i förslaget, inrättande av en särskild byrå för uppbörds-
och kupongskatteärenden m. in., synes komma att medföra väsentligt
ökade kostnader i jämförelse med vad nu gäller. Några motsvarande fördelar
genom centralisering synes icke kunna vinnas.

Uttalanden med likartad innebörd göres av länsstyrelsen i Skaraborgs
län och Föreningen Sveriges landskamrerare.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län är tiden ännu inte mogen för
inrättande av en riksskattestyrelse, utan länsstyrelsen anser en utbyggnad
av riksskattenämnden vara att föredraga. Länsstyrelsen finner, att under
det fåtal år nämnden fungerat har dess verksamhet visat sig framgångsrik
samt att nämnden fortfarande bör inta samma framskjutna ställning som
hittills.

Ett ämbetsverk av föreslagen art utan direktivrätt mot underordnade
myndigheter förefaller länsstyrelsen i Örebro län oformligt. Däremot anser
länsstyrelsen, att riksskattenämndens kansli bör utbyggas för att kunna
bidraga till en effektivare taxeringskontroll än hittills varit möjlig.

Länsstyrelsen i Vusternorrlands län framhåller, att om pensionsutredningens
förslag föranleder lagstiftning, kan denna komma att medföra upp18
— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

komsten av nya speciella frågor rörande arbetsgivar- och arbetstagarförhållanden
i samband med uppbörden ävensom eljest angående avgiftsuppbörden,
för vilkas lösande centrala uppbördsnämnden med dess redan vunna
erfarenheter synes böra komma i fråga. Länsstyrelsen avstyrker bestämt
taxeringssakkunnigas förslag att låta riksskattenämnden övertaga centrala
uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Det synes i stället finnas anledning
övervaga att från riksskattenämnden till centrala uppbördsnämnden överföra
de arbetsuppgifter med fastställande av källskattetabeller samt blanketter
och formulär i uppbördsfrågor m. m., vilka för närvarande ombesörjes
av riksskattenämnden.

Centrala uppbördsnämnden erinrar om att nämnden fått en för sin verksamhet
speciellt anpassad sammansättning, där de tre partsintressena i
uppbördsförfarandet, nämligen det allmännas intresse av en effektiv uppbörd,
arbetsgivarintresset och arbetstagarintresset, är företrädda med var
sin representant. I praktiken har denna sammansättning enligt nämndens
uppfattning visat sig vara mycket värdefull. Den har möjliggjort den snabba
och smidiga handläggning av ärendena som är nödvändig på uppbördsområdet.
Därtill har också medverkat att antalet ledamöter begränsats till
fem och att ledamöterna är bosatta i Stockholm eller dess närhet. Sammanträdena
med nämnden har sålunda kunnat utsättas med kort varsel. Nämndens
sammansättning och ringa antal ledamöter har vidare, uttalar nämnden,
varit till fördel vid de många överläggningar i speciella uppbördsfrågor,
som hållits med arbetsmarknadens parter. I nämndens yttrande anföres
ytterligare bl. a. följande.

För överförandet till riksskattestyrelsen av centrala uppbördsnämndens
arbetsuppgifter måste enligt nämndens mening uppställas såsom förutsättning,
att uppbörds-, arbetsgivar- och arbetstagarintressena erhålla var sin
representant i riksskattestyrelsens nämnd, när nämnden har att behandla
uppbördsärenden. Fråga är emellertid, om detta lämpligen låter sig göra
med den konstruktion av nämnden som föreslagits. Med hänsyn till att
nämndens huvuduppgift kommer att ligga inom riksskattenämndens ämnesområde,
torde — såsom de sakkunniga även synas ha förutsatt — de tre
ledamöterna i riksskattestyrelsens nämnd, som icke behöva vara lagfarna
eller ha avlagt examen vid handelshögskola, komma att utses för denna
huvuduppgift. Uppbörds-, arbetsgivar- och arbetstagarintressenas representanter
synas sålunda endast kunna bli suppleanter i nämnden. Dessa representanter
behöva ha var sin suppleant, som vid förfall för huvudrepresentanten
kan inträda i nämnden. För ifrågavarande representanter skulle således
krävas sex suppleantplatser eller samtliga som stå till buds enligt de
sakkunnigas förslag.

Skola nämndens uppgifter överföras till den föreslagna riksskattestyrelsen,
måste det anses vara mera ändamålsenligt att förse styrelsen med
två nämnder, nämligen en för beskattningsfrågor och en för uppbördsfrågor.
Därvid bör nämnden för uppbördsfrågor göras lika stor och få samma
sammansättning som centrala uppbördsnämnden.

Centrala uppbördsnämnden finner emellertid, att tungt vägande skäl talar

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

emot att överföra nämndens arbetsuppgifter till den föreslagna riksskattestyrelsen.
Härvid åberopar nämnden i stort sett samma argument som
riksskattenämnden. Centrala uppbördsnämnden tillägger.

Såsom ytterligare ett skäl för den föreslagna överföringen skulle kunna
åberopas att det för allmänhetens del skulle vara enklare om man endast
hade en nämnd att vända sig till i beskattnings- och uppbördsfrågor. Gentemot
detta må erinras att centrala uppbördsnämnden varit verksam i närmare
10 år och att allmänheten vant sig vid att i uppbördsfrågor vända sig
till centrala uppbördsnämnden. Ej heller detta skäl synes därför vägande.

Kupongskattenämnden lämnar i sitt yttrande en redogörelse för kupongskattekontorets
arbetsuppgifter och organisation samt anför därefter bl. a.
följande.

Kupongskattenämnden har i realiteten enahanda funktion som en beskattningsnämnd;
dess beslut innefattar avgörande huruvida kupongskatt
skall utgöras eller icke (6 §, 11 § 3 st., 12 § resp. 13 § förordningen om
kupongskatt). Kupongskattenämnden synes därför på samma skäl som de
sakkunniga uttalat i fråga om mellankommunala prövningsnämnden och
gemensamma nämnden principiellt icke böra ingå i det föreslagna nya
centrala organet, överföres beslutanderätten angående kupongskatt till den
föreslagna riksskattestyrelsens nämnd synes nämligen denna komma att
fungera såsom en beskattningsnämnd och därtill en beskattningsnämnd i
första instans.

Ett överförande av kupongskattenämnden och kupongskattekontoret till
det nya centrala organet måste föranleda nya regler om besvärsrätt. Sådana
omnämnas icke i förslaget. De nuvarande besvärsreglerna rörande kupongskatt
överensstämma icke med förslagets besvärsförfarande.

Förslaget, att taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet alltjämt
skulle bevaka det allmännas rätt, synes administrativt oegentligt, när nämnden
icke längre anknytes till överståthållarämbetet. Principiellt borde nämnda
uppgift tillkomma taxeringsintendenten i vederbörande län. En sådan
konsekvens av förslaget synes dock synnerligen opraktisk, då den skulle
föranleda en omständlig apparat med infordrande av förklaringar i kammarrättsmål
rörande kupongskatt från olika taxeringsintendenter samt delgivning
av alla beslut med olika taxeringsintendenter.

En annan konsekvens av förslaget, som ej berörts av de sakkunniga, gäller
frågan om medelsförvaltningen och återbetalning av för mycket erlagd
kupongskatt. Sådan återbetalning verkställes nu inom överståthållarämbetets
skatteavdelnings allmänna avdelning. Antalet utbetalningsposter uppgick
1954 till 7 880 och 1955 till 6 591.

Om kupongskattekontoret överföres till det centrala organet bör i följd
härav jämväl återbetalning av kupongskatt verkställas av detta organ. Att
allt fortfarande låta överståthållarämbetet verkställa återbetalning synes
administrativt oegentligt. Att på detta sätt ålägga det centrala organet, som
i övrigt icke ansetts skola ha någon kassarörclse, medelsförvaltning och utbetalningsverksamhet
förefaller icke lämpligt.

De sakkunnigas förslag att yttrande skulle inhämtas från den tillämnade
riksskattestyrelsen vid utnämningar av lands kamrer are har upptagits
i några yttranden.

276

Kungi. Maj.ts proposition nr ISO år 1956

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför.

Uppenbarligen måste en blivande landskamrerare besitta mycket god
kännedom om vår skattelagstiftning och dess tillämpning i rättspraxis. Lika
självfallet är emellertid, att detta enbart icke är tillräckligt. I själva verket
är det jämväl en mångfald andra personliga kvalifikationer som konstituera
skickligheten till ett chefskap — i stor utsträckning som länschefens ställföreträdare
— för en avdelning inom länsstyrelsen med ett stort antal befattningshavare
i olika grader och med mycket skiftande arbetsuppgifter.

Det saknas, enligt länsstyrelsens uppfattning, anledning att göra någon
ändring i hittillsvarande ordning.

Liknande uttalanden göres av länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Kronobergs,
Hallands, Våsternorrlands och Jämtlands län.

Även länsstyrelsen i Stockholms län anför liknande synpunkter men uttalar
att det synes önskvärt att de påpekade omständigheterna understrykes,
om de sakkunnigas förslag upptages. Samma ståndpunkt intas av
Föreningen Sveriges landskamrerare.

Statskontoret uttalar, under åberopande av likartade skäl, att mycket
starka skäl måste föreligga för att en så exceptionell åtgärd skall tillgripas
i och för ett objektivt bedömande av sökandenas skicklighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det ofta torde vara en ren
slump, om riksskattenämnden haft tillfälle bilda sig en uppfattning huruvida
viss sökande lämpligen bör befordras till landskamrerare.

I yttrandet från länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalas, att det synes som
om kammarrätten hade större anledning yttra sig i befordringsärenden avseende
taxeringsintendenterna än den föreslagna riksskattestyrelsen.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter,
som finner att intresset av att rekrytering av landskamreraretjänsterna
regelmässigt sker från taxeringsintendentkåren härigenom får antas
bli i önskvärd grad beaktat.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag om en utbyggnad av riksskattenämnden och om
ett sammanförande där av vissa centralt handlagda uppgifter, i samband
varmed det centrala organet givits formen av en riksskattestyrelse, har till
synes blivit föremål för en stark kritik vid remissbehandlingen. Den kritik
som riktats mot förslaget får emellertid inte undanskymma att fullständig
enighet råder på den viktigaste punkten, nämligen i fråga om tillskapandet
av en central byrå för taxeringskontroll. Av de kostnadsökningar, som ett
genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, föranledes omkring
tre fjärdedelar av denna byrå. Enighet råder också om att kontrollbyrån
i en eller annan form bör anknytas till den nuvarande riksskattenämndens
kansli.

Vad diskussionen närmast gäller är vilka konsekvenser kontrollbyråns

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

inrättande bör få i fråga om ställningen för riksskattenämndens ordförande
samt de organisatoriska förändringar i övrigt som kan vara lämpliga.
Ur kostnadssynpunkt är dessa frågor av förhållandevis ringa storleksordning.
De kostnadsökningar, som skulle föranledas av de sakkunnigas
förslag i denna del, rör sig omkring 50 000 kronor årligen och motväges
delvis av besparingar på andra håll. Denna merkostnad skulle möjliggöra
en fastare organisation och ledning av verksamheten.

De sakkunniga har konstaterat — och detta har inte bestritts från något
håll -— att ordföranden i riksskattenämnden i denna sin egenskap redan för
närvarande har en arbetsbörda som går vida utöver vad som kan anses
normalt för en bisyssla. Lägges härtill de nya uppgifter, som följer med
kontrollbyråns inrättande, har de sakkunniga för sin del funnit att anordningen
med deltidsanställd ordförande knappast kan bibehållas. I och med
att ordföranden göres heltidsanställd, aktualiseras ett redan tidigare framfört
önskemål att i rationaliserande syfte sammanföra riksskattenämndens
arbetsuppgifter med de uppgifter som nu omhänderhaves av centrala uppbördsnämnden,
kupongskattenämnden och kupongskattekontoret. Då åtskilliga
av de ärenden, som efter eu sådan utbyggnad och omorganisation
skulle tillkomma det centrala organet, knappast lämpar sig för handläggning
inom en nämnd, har de sakkunniga föreslagit, att det centrala organet
ombildas till en riksskattestyrelse med en därtill knuten nämnd, vilken
skulle utöva beslutanderätten i dömande och därmed jämförliga uppgifter.

Invändningarna mot förslaget kan sammanfattas så, att centrala uppbördsnämnden,
kupongskattenämnden och kupongskattekontoret dragit
små kostnader, att de löst sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt samt
att någon kostnadsbesparing inte anses uppkomma genom att införliva dessa
organ med riksskattenämnden. Man har vidare ansett att den centrala verksamheten
på taxeringsväsendets område alltjämt lämpligen bör handhavas
av en nämnd. Slutligen har man framhållit att den föreslagna styrelsens
chef skulle få en dubbelställning såsom ordförande i ett dömande organ
och målsman för den fiskaliska verksamheten och att denna dubbelställning
inte är invändningsfri från principiella utgångspunkter.

Jag vill till en början uppehålla mig något vid den sist återgivna synpunkten.
Redan nu har riksskattenämnden vissa uppgifter på taxeringskontrollens
område — principiellt av samma karaktär som de föreslagna
uppgifterna — låt vara alt de hittills av olika skäl inte kunnat utföras
i avsedd omfattning. Anordningen har inte mött någon kritik. Inrättas
den föreslagna byrån för taxeringskontroll, kommer ordförandens befattning
med dylika uppgifter alt öka. Jag finner nämligen uteslutet att, såsom
antytts i några yttranden, byrån skulle kunna i huvudsak helt självständigt
handlägga på den ankommande frågor. Dessa är nämligen till stor del
nya och delvis av så utomordentligt ömtålig art, att eu kvalificerad ledning
och övervakning är nödvändig. För egen del skulle jag inte finna

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

olämpligt om ledningen och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna
på en verkschef med väsentligen dömande funktioner. En sådan
ordning skulle kunna sägas ligga i linje med strävandena på olika rättsområden
att ställa användningen av utredningsmedel under domstolsmässig
kontroll. Jag vill understryka att dessa problem i huvudsak blir
desamma, vare sig man bibehåller riksskattenämnden i nuvarande form
eller i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bygger in nämnden
i en riksskattestyrelse.

Frågan om centrala uppbördsnämnden, kupongskattekontoret och kupongskattenämnden
bör förenas med riksskattenämnden blir enligt min
uppfattning väsentligen beroende av huru man löser spörsmålet om riksskattenämndens
ordförande. Bibehålies anordningen med en deltidsanställd
ordförande måste tanken på en införlivning förfalla. Göres åter ordföranden
heltidsanställd, synes lämpligt att utnyttja hans kapacitet för de uppgifter
som nu tillkommer centrala uppbördsnämndens och kupongskattenämndens
ordförande. Härför talar också att det måste anses rationellt och att
det åtminstone på längre sikt bör medföra besparingar att så långt möjligt
sammanföra centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets område
hos ett organ. Om man vid eu sådan omorganisation bör låta verksamheten
drivas i riksskattenämndens namn eller ge organet karaktär av ämbetsverk
med därtill knuten nämnd är, som de sakkunniga framhållit, i mycket en
namnfråga.

För de sakkunnigas ståndpunkt att göra riksskattenämndens ordförande
heltidsanställd kan åtskilliga skäl anföras. Redan vid den utredning, som
föregick riksskattenämndens inrättande, förutsattes för övrigt, att ordföranden
skulle vara heltidsanställd. Vid frågans vidare behandling ansågs
emellertid möjligt att pröva ordningen med ordförandeskapet som en deltidssyssla.
Erfarenheten har visat att arbetsuppgifterna ingalunda blivit
mindre än beräknat. De nya uppgifter som följer med inrättandet av en
kontrollbyrå kommer att ställa ökade krav på ordföranden, och det är ett
viktigt samhällsintresse att dessa uppgifter fylles på ett tillfredsställande
sätt. På längre sikt är det därför sannolikt ofrånkomligt att den centrala
verksamheten på taxeringsväsendets område ledes av en heltidsanställd befattningshavare
och att en omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigförslaget företages.

Det synes emellertid inte nödvändigt att nu ta slutlig ståndpunkt i frågan.
Bland remissinstanserna är det en ganska allmän uppfattning att med
ett genomförande av de sakkunnigas förslag i denna del bör tills vidare
anstå i avvaktan på erfarenhet av riksskattenämndens utbyggnad. Jag anser
mig kunna ansluta mig till denna uppfattning och har härvid fäst särskilt
avseende vid att riksskattenämnden uttalat att verksamheten även
efter kontrollbyråns inrättande, i allt fall under vissa förutsättningar, bör
kunna ledas av en deltidsanställd ordförande.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det sagda innebär, att jag förordar att en byrå för taxeringskontroll inrättas
inom riksskattenämndens kansli, medan den slutliga prövningen
av de sakkunnigas övriga förslag på förevarande område får anstå tills
vidare. Därmed förfaller också tanken på att regelmässigt utnyttja det
centrala organet som remissinstans i frågor om utnämning av landskamrerare,
vilket självfallet å andra sidan inte behöver innebära att man i dessa
viktiga utnämningsfrågor avstår från att hos det centrala organet i en eller
annan form inhämta tillgängliga upplysningar om sökandenas kvalifikationer.

Kontrollbyrån bör i enlighet med de sakkunnigas förslag förestås av en
byråchef i Ca 37, vilken träder i stället för riksskattenämndens nuvarande
bokföringssakkunnige. Vidare bör där finnas anställda fyra revisorer, beträffande
vilkas lönestälining ståndpunkt torde få tas i ett senare sammanhang.

Den erforderliga förstärkningen av biträdespersonalen kan beräknas till
tre befattningshavare, varjämte det torde bli erforderligt att inrätta en tjänst
såsom expeditionsvakt. Även i dessa fall torde lönegradsplaceringarna få
övervägas senare.

Av olika skäl bör byrån för taxeringskontroll vara underställd riksskattenämndens
ordförande, däremot inte nämnden såsom sådan. Detta torde
få regleras i instruktionen för riksskattenämnden.

Frågan om en höjning av arvodet för nämndens ordförande, för närvarande
6 000 kronor, i anledning av de nytillkomna uppgifterna torde få
prövas i samband med övriga anslagsfrågor för budgetåret 1957/58.

Vad jag här förordat beträffande riksskattenämndens utbyggnad torde
böra tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1957.

VII. Taxeringsbesvär

Gällande bestämmelser

överinstanser i taxeringsfrågor är prövningsnämnderna, kammarrätten
och regeringsrätten. Hos prövningsnämnderna kan de skattskyldiga och
kommunerna anföra besvär över taxeringsnämndernas beslut. Prövningsnämnderna
äger emellertid också upptaga taxeringsfrågor på eget eller
någon dess ledamots initiativ eller efter framställning av taxeringsintendent.
Formellt behandlar prövningsnämnderna samtliga taxeringar, var och en
inom sitt prövningsdistrikt. Däremot kommer taxeringsfrågorna under kammarrättens
bedömande endast i den mån taxeringsintendent, kommun eller
skattskyldig överklagar prövningsnämnds beslut. Kammarrättens utslag
får genom besvär bringas under regeringsrättens prövning.

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Taxeringar, som beslutats i taxeringsnämnd eller i högre instans och
som inte överklagats, vinner i princip rättskraft. Den skattskyldige kan
emellertid i vissa fall anföra besvär i extraordinär ordning. Det allmännas
intresse av att skatt uttas på inkomst- och förmögenhetsbelopp, som blir
kända först i efterhand, tillgodoses genom bestämmelser om eftertaxering.

Beträffande målens anhängiggörande i prövningsnämnderna
gäller följande.

Skattskyldiga och kommuner äger enligt 118 § taxeringsförordningen
anföra besvär över taxeringsnämnds beslut hos vederbörande prövningsnämnd.
Besvären inges till länsstyrelsen i det län, där den överklagade
taxeringsåtgärden vidtagits, eller, om mellankommunala prövningsnämnden
är behörig, till denna nämnd. Besvär till mellankommunala prövningsnämnden
får även inges till länsstyrelsen i något av de län, där den skattskyldige
taxerats eller bort taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig
förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd, till två eller flera prövningsdistrikt
hörande förvärvskälla är att hänföra.

Skattskyldigs besvär skall ingivas senast den 31 juli under taxeringsåret.
För kommunerna utgår besvärstiden den 15 augusti samma år.

För att de skattskyldiga skall kunna bevaka sina intressen genom att
anföra besvär föreskrives i 90 § taxeringsförordningen skyldighet för taxeringsnämndens
ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev underrätta
de skattskyldiga om avvikelser från självdeklaration och beslut av
därmed jämförlig innebörd. I detta sammanhang torde även få erinras om
att taxeringsnämnds arbete enligt 88 § taxeringsförordningen i allmänhet
skall vara avslutat den 15 maj under taxeringsåret. Vissa nämnder kan få
längre tid till sitt förfogande. Den yttersta tidsgränsen är den 15 juni. Underrättelser
om beslut som fattats under nämndernas sista sammanträden
torde regelmässigt komma de skattskyldiga tillhanda senast under slutet
av juni manad. Åtskilliga skattskyldiga får emellertid sina underrättelser
redan i maj. Har den skattskyldige inte mottagit underrättelse om avvikelse
senast den 30 juni under taxeringsåret, äger han enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen
anföra besvär i extraordinär ordning.

Vill taxeringsintendent framställa yrkande hos prövningsnämnden, skall
han enligt 97 a § taxeringsförordningen göra detta före taxeringsårets utgång.
Yrkandet får göras reservationsvis och kan senare närmare preciseras.
Samma regler gäller, om medlem av prövningsnämnden vill framställa
yrkande. Har skattskyldig eller kommun anfört besvär hos prövningsnämnden,
avklippes emellertid rätten för intendenten och nämndens ledamöter
att framställa yrkanden i och med att nämnden avgör besvären. Intendenten
måste sålunda, innan han överlämnar besvärsmålet till avgörande, ta ställning
till frågan om han själv skall framställa yrkande rörande den ifrågavarande
taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

281

Besvär över prövningsnämnds beslut får enligt 121 § 2 mom. taxeringsförordningen
anföras hos kammarrätten av taxeringsintendenlen,
den skattskyldige eller kommunen. Klaganden är härvid bunden av den
ståndpunkt som han intagit i prövningsnämnden. Av 122 § framgår att
besvären skall inges inom sextip dagar — av kommun inom nittio dagar —
vilka för den skattskyldiges vidkommande räknas från det han erhållit del
av det överklagade beslutet samt för intendenten och kommunen från det
beslutet justerades. Besvären skall inges till länsstyrelsen resp. den mellankommunala
prövningsnämnden men kan också insändas direkt till
kammarrätten. Beredningen av målen genom skriftväxling o. dyl. handhaves
av länsstyrelsen, resp. den mellankommunala prövningsnämnden.
Handlingarna skall överlämnas till kammarrätten inom sex månader efter
det besvären inkommit.

Besvär till regeringsrätten skall enligt 127 § taxeringsförordningen
inges till finansdepartementet inom sextio dagar efter den då klaganden
erhållit del av kammarrättens utslag.

Enligt 39 § taxeringsförordningen förlorar den skattskyldige sin rätt
att anföra besvär hos kammarrätten och regeringsrätten, om han inte inkommer
med självdeklaration inom rätt tid eller om han gör sig skyldig till
därmed jämförlig försummelse.

Enligt 123 § taxeringsförordningen i dess ursprungliga lydelse fick besvär
i extraordinär ordning anföras av skattskyldig, om denne inte
fått underrättelse om avvikelse. Vidare kunde vissa felaktigheter av mera
kvalificerad art rättas genom extraordinära besvär. Så var fallet om taxering
skett i strid med bestämmelserna om objektiv skatteplikt och subjektiv
skattskyldighet eller om rätt beskattningsort samt när taxering blivit
felaktig genom felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
Taxeringsförordningen medgav ytterligare att överinstanserna vid prövning
av besvärsmål i enstaka starkt begränsade fall företog rättelse i annan taxering
än den som var föremål för prövning. Detta kunde ifrågakomma, när
taxering skett å orätt ort eller å rätt ort underlåtits. Ävenledes kunde, om
någon av regeringsrätten eller kammarrätten befriats från taxering på den
grund att annan person i stället bort taxeras, regeringsrätten eller kammarrätten
överflytta taxeringen på denne. — Vad nu sagts gäller alltjämt, varjämte,
såsom av det följande framgår, bestämmelserna i vissa hänseenden
utbyggts.

Reglerna om extraordinära besvär har inte ansetts betaga regeringsrätten
möjlighet att på ansökan bevilja resning eller återställa försutten tid.

Möjligheterna till eftertaxering var tidigare snävt begränsade. Sådan
taxering fick endast åsättas för att rätta fel, som visades ha direkt
föranletts av oriktiga uppgifter från den skattskyldiges sida. I enlighet härmed
har eftertaxering inte betraktats som ett rättsmedel. Reglerna om

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

eftertaxering inskrevs inte heller i taxeringsförordningen utan i kommunalskattelagen
och övriga skatteförfattningar.

Förutsättningarna för extraordinära besvär samt eftertaxering har tid
efter annan jämkats och delvis avsevärt utvidgats. Förhållandevis tidigt
skapades möjlighet att anföra besvär i extraordinär ordning, om fastighets
taxeringsvärde legat till grund för taxering av inkomst eller förmögenhet
och taxeringsvärdet ändrats genom utslag av regeringsrätten eller kammarrätten
eller i vissa fall genom beslut av prövningsnämnd.

Ännu större betydelse har emellertid två författningsändringar från senare
år.

Den ena, tillkommen år 1950, avsåg att möjliggöra rättelse av väsentligt
för höga taxeringar, som åsatts när den skattskyldige inte avgivit självdeklaration
eller av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift. I dessa
fall är den skattskyldige ofta på grund av sin försummelse avskuren från
vanlig besvärsrätt hos skattedomstolarna. Enligt de år 1950 införda reglerna
får han emellertid anföra besvär hos prövningsnämnden i extraordinär ordning.
Tiden för dessa besvär är, efter en av 1955 års riksdag beslutad ändring,
två år från det den skattskyldige erhållit debetsedel å slutlig skatt på
grund av den ifrågavarande taxeringen. Någon ovillkorlig rätt att få besvären
prövade föreligger inte. Det ankommer på prövningsnämnden att
överväga skäligheten av att taxeringen upptas på nytt. Besvären får endast
prövas, när det med hänsyn till de omständigheter som föranlett underlåtenheten
eller den oriktiga uppgiften skulle vara obilligt att besvären inte
upptogs. Prövningsnämndens bedömning av denna fråga får inte överklagas.
Extraordinära besvär får inte heller anföras, om den ursprungliga taxeringen
är eller varit föremål för prövning hos kammarrätten.

Vidare skedde vid 1955 års riksdag en översyn av reglerna om eftertaxering.
Möjligheterna till eftertaxering blev härvid utvidgade. Även om eftertaxering
alltjämt i huvudsak skall användas för att rätta direkt påvisbara
fel, föreligger nu under vissa omständigheter möjlighet att ompröva den
ursprungliga taxeringen i dess helhet. Detta får ske, om det konstateras
att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift, som föranlett att taxeringen
blivit väsentligt för låg, och det tillika på grund av vad sålunda och i övrigt
förekommit kan antagas att av den skattskyldige lämnade uppgifter inte
varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering. Även
i övrigt har bestämmelserna jämkats, bl. a. på det sätt att kravet på
orsakssammanhang mellan den skattskyldiges oriktiga uppgift och det felaktiga
taxeringsresultatet gjorts något mindre strängt än tidigare. Tiden,
inom vilken eftertaxering får åsättas, är i princip densamma som förut
eller i allmänhet fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort av beskattningsnämnd
i första instans verkställas.

I 131—135 §§ nuvarande taxeringsförordning upptas slutligen vissa ge -

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

mensamma bestämmelser rörande besvär. Vad angår inkomst- och förmögenhetstaxeringen
avser dessa bestämmelser bl. a. rätt att kostnadsfritt
erhålla utdrag av taxeringslängd och protokoll, skyldighet för ordförande i
taxeringsnämnd att avge yttrande i besvärsmål, befogenhet att återförvisa
mål till prövningsnämnd samt expedition av skattedomstols utslag för
ändring i debitering. Därjämte anges att församling och annan samfällighet
med beskattningsrätt är likställd med kommun i fråga om rätt att
anföra besvär.

Taxeringssakkunniga

De sakkunniga anför till en början vissa allmänna synpunkter rörande
besvärsreglerna samt yttrar därvid.

Taxeringsprocessen kan sägas i viss mån inta en mellanställning mellan
processen vid de allmänna domstolarna och den egentliga förvaltningsprocessen.
Det torde emellertid vara ett allmänt omfattat önskemål att införa
ett ökat mått av domstolsmässighet i förfarandet. En reform i denna riktning
har ansetts påkallad främst från rättssäkerhetssynpunkt.

De för taxeringsprocessen gällande bestämmelserna får ses mot bakgrunden
av den stora mängd ärenden som årligen måste behandlas och
den speciella, i sina särdrag historiskt betingade organisation som byggts
upp för att behandla dessa. Vårt uppdrag omfattar i första hand att framlägga
förslag till reformer inom taxeringsorganisationen. Tydligt är emellertid,
att varje mera betydande ändring i fråga om organisationen måste
få återverkningar på bestämmelserna om överinstansernas befattning med
taxeringsfrågor. Å andra sidan måste man självfallet utforma taxeringsorganisationen
så, att besvärsfrågorna, vilka utgör ett viktigt led i taxeringsförfarandet,
kan handläggas på ett tillfredsställande sätt. Vi har därför
redan i tidigare sammanhang måst ta ställning till några frågor av grundläggande
betydelse för besvärsförfarandet.

Sålunda har vi bl. a. föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas
till renodlade besvärsinstanser. Härav följer att dessa nämnder och deras
ledamöter mister sin hittillsvarande initiativrätt. Taxeringarna skall, bortsett
från vissa specialfrågor, upptas till prövning, endast i den mån taxeringsnämndens
beslut överklagas av taxeringsintendent, kommun eller
skattskyldig, och prövningsnämnden skall inte kunna gå utanför de i besvären
framställda yrkandena. Förfarandet gestaltas kontradiktoriskt såsom
redan nu är fallet i kammarrätten och regeringsrätten liksom vid de
allmänna domstolarna.

Taxeringsförordningen reglerar endast i vissa hänseenden taxeringsprocessen
i kammarrätten och regeringsrätten. Den anger i vilka fall besvär
får anföras hos dessa instanser. Därjämte meddelas bestämmelser om skriftväxlingen
i kammarrättsmål. I det förslag till ny taxeringsförordning som
bilägges vårt betänkande har samma begränsning iakttagits. Även om det
från vissa synpunkter kunde vara önskvärt att förfarandet i skattedomstolarna
blev närmare reglerat i en ny taxeringsförordning och möjligen i några
avseenden reviderat, torde det få anses falla utom ramen för vårt uppdrag
alt närmare ingå på denna fråga. Vi får även erinra om alt särskilda sakkunniga
tillsatts för att utreda frågan om begränsningar i rätten att full -

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

följa skattemål till regeringsrätten. Först sedan ställning tagits till detta
spörsmål och erfarenheter vunnits av den förestående omorganisationen
av de lägre instanserna, torde för övrigt böra ifrågakomma att ta upp skatteprocessen
i kammarrätten och regeringsrätten till omprövning.

Beträffande fullföljd av talan till prövningsnämnderna erinrar
de sakkunniga om sitt förslag att förlänga taxeringsnämndernas arbetsperiod
till utgången av september månad under taxeringsåret samt om det
därmed sammanhängande förslaget att besvär över taxeringsnämndernas
beslut skall anföras, allteftersom taxeringsnämnderna avarbetar sitt material.
De sakkunniga framhåller, att en sådan ordning förutsätter att besvärstiderna
för skattskyldiga och kommuner beräknas på annat sätt än
hittills. De måste i en eller annan form anknytas till tidpunkten för taxeringsnämndens
beslut. Härvid får, understryker de sakkunniga, även
tillses att de skattskyldiga erhåller kännedom om besluten, så att de kan
begagna sin besvärsrätt.

De sakkunniga har i första hand övervägt möjligheten att använda samma
system som vid besvär över prövningsnämnds beslut. Besvärstiden för skattskyldig
skulle börja löpa, när han fått del av vad taxeringsnämnden beslutat.
De sakkunniga påpekar emellertid, att denna metod skulle förutsätta att
taxeringsnämndernas underrättelser till de skattskyldiga om avvikelse från
självdeklaration utsändes i annan form än hittills. De sakkunniga yttrar.

Om besvärstiden skulle räknas från den dag då den skattskyldige erhållit
del av beslutet, fordras i varje särskilt fall bevis om dagen för delfåendet.
Vanliga rekommenderade brev skulle därför inte längre kunna användas.
Underrättelserna om avvikelse fick i stället utsändas i rekommenderat brev
med mottagningsbevis eller delgivas på samma sätt som vid domstolsdelgivning
enligt rättegångsbalken. Härigenom skulle emellertid taxeringsnämnderna
åsamkas ett merarbete av mycket stor omfattning.

De sakkunniga förordar i stället, att på underrättelserna om avvikelse
anges den dag då de expedieras samt att besvärstiden räknas från nämnda
dag. Underrättelserna utsändes i övrigt som hittills, d. v. s. i rekommenderat
brev och snarast möjligt efter det taxeringsnämnden meddelat sitt beslut.

Besvärstiden bör enligt de sakkunniga vara förhållandevis lång men likväl
inte hindra att besvären behandlas och prövas tämligen snart efter det
taxeringsnämnden meddelat sitt beslut. Den bör därjämte beräknas så, att
både myndigheterna och den skattskyldige lätt kan se, när den går ut. Dessa
olika intressen kan, framhåller de sakkunniga, lämpligen tillgodoses på det
sättet, att besvärstiden löper under hela kalendermånaden efter den då avvikelsen
expedierats. Räknar man med att högst en vecka kan åtgå för postbehandlingen,
får den skattskyldige under alla förhållanden drygt tre veckor
på sig att anföra besvär. Inom förvaltningsförfarandet tillämpas i allmänhet
besvärstider om tre veckor, och den nu ifrågasatta tiden skulle i
praktiken bli obetydligt kortare än den tid av en månad från delfåendet som

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956 285

den skattskyldige minst skall ha till sitt förfogande enligt gällande taxeringsförordning.

De sakkunniga föreslår i enlighet härmed, att besvärstiden skall löpa
till och med utgången av kalendermånaden efter den, under vilken underrättelse
om avvikelse expedierats. I anslutning härtill anföres bl. a. följande.

Kommer försändelsen inte den skattskyldige tillhanda —- vilket visar
sig genom att den återkommer som obeställbar — kan i enlighet med vad
förut antytts ett förnyat utsändande äga rum med utsättande av ny expeditionsdag.
För dylika fall torde det vara lämpligt att man väljer annan
form för försändelsen än vanligt rekommenderat brev. Vi har i annat sammanhang
förordat att taxeringsnämnderna skall äga delgiva anmaningar
genom posten eller genom polismyndighet. Då det i nu aktuella, förhållandevis
fåtaliga fall oftast är av intresse att adressaten sökes på effektivast
möjliga sätt och att formligt bevis om delgivning erhålles, föreslås att
sådan delgivning skall användas i dessa fall.

Kan föreskriven underrättelse om avvikelse inte nå den skattskyldige,
bör han liksom hittills äga extraordinär besvärsrätt. Detsamma bör gälla om
han väl mottagit underrättelsen men så sent att han inte fått skäligt rådrum
före den ordinarie besvärstidens utgång. Vi har i det föregående räknat
med att de skattskyldiga bör kunna få underrättelserna minst tre veckor,
innan tiden utlöper. I enlighet härmed synes böra stadgas att extraordinär
besvärsrätt skall föreligga, om den skattskyldige mottagit underrättelse om
avvikelse senare än tre veckor före besvärstidens utgång.

Beträffande besvärstiden för kommunerna framhåller de sakkunniga,
att expeditionsdagen för underrättelse till den skattskyldige inte kan tas till
utgångspunkt. Kommunerna anses emellertid inte såsom de skattskyldiga beroende
av att få särskild underrättelse om taxeringsnämndens beslut. I gällande
taxeringsförordning är visserligen besvärstiden beräknad så, att kommunerna
får en avskrift av taxeringslängden en månad före besvärstidens utgång.
Den granskning av taxeringarna som kan äga rum på grundval av längden
torde emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning inte ha någon större
betydelse. Kommunernas intressen vid taxeringarna tillvaratas huvudsakligen
av de kommunvalda ledamöterna i taxeringsnämnden. Dessa kan,
påpekar de sakkunniga, fortlöpande följa taxeringarna och anmäla för
vederbörande kommunala instans, om något taxeringsnämndens beslut
påkallar kommunens uppmärksamhet.

De sakkunniga föreslår, att besvärstiden för kommunerna i stället skall
beräknas med utgångspunkt från dagen för taxeringsnämndens beslut.
Under erinran om att kommunerna i princip bör erhålla något längre rådrum
än enskilda personer men att någon tidsåtgång för utskrivning av avvikelser
samt för postbefordran inte behöver beräknas, föreslår de sakkunniga,
att kommunernas besvär skall anföras under kalendermånaden efter
den, under vilken den överklagade taxeringen beslutats. Har taxering ej
åsatts, kan det, påpekar de sakkunniga, stundom vara oklart när taxeringsnämndens
beslut kan anses fattat. För dessa fall förordas, att kommu -

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

nerna skall äga anföra besvär till och med utgången av oktober månad
under taxeringsåret.

Förslaget att göra prövningsnämnderna till renodlade besvärsinstanser
bör enligt de sakkunniga föranleda att taxeringsintendenten, liksom den
skattskyldige, får söka ändring i taxeringsnämndens beslut genom besvär.

Detta innebär bl. a. att intendenten anger sina yrkanden och grunderna
för dessa i skriftlig form. I betänkandet anmärkes, att taxeringsintendenten
härvid — som på sina håll praktiseras — bör kunna ange sina yrkanden i
ett oavslutat, av intendenten signerat prövningnämndsprotokoll, vilket
mångfaldigas och användes bl. a. till delgivning med den skattskyldige.

Beträffande taxeringsintendentens besvärstid yttrar de sakkunniga.

Taxeringsintendenten kan inte iaktta samma besvärstider som de skattskyldiga
och kommunerna. De planmässigt utförda undersökningar rörande
olika branscher eller olika grupper av skattskyldiga, som ingår och i
ökad omfattning kommer att ingå i taxeringssektionernas kontrollarbete,
omöjliggör att intendenten på någon månad kan ta ställning till om viss
taxering skall överklagas eller ej. Snarast föreligger, såsom skattelagssakkunniga
funnit, anledning att något förlänga den tid som för närvarande
står till förfogade. Å andra sidan äger den skattskyldige ett berättigat
intresse av att inte alltför länge behöva sväva i okunnighet om intendenten
tänker överklaga hans taxering eller ej. Vi föreslår att tidsfristen för intendenten
utsträckes med fyra månader eller till och med utgången av april
månad året efter taxeringsåret. Men skälig hänsyn till den skattskyldige
kräver enligt vår mening att den nuvarande rätten för intendenten att anföra
besvär reservationsvis samtidigt blir avskaffad. Intendentens yrkanden
skall sålunda enligt vårt förslag ha preciserats och grunderna för dessa ha
angivits senast den 30 april.

Enligt förslaget skall vidare, i överensstämmelse med nuvarande bestämmelser,
gälla, att om prövningsnämnden avgjort besvär över viss skattskyldigs
taxering, får intendenten inte därefter föra talan hos nämnden
rörande samma taxering. Besvärsrätten avklippes sålunda i realiteten då
intendenten avger yttrande över den skattskyldiges besvär och överlämnar
målet till prövning.

De sakkunniga har även upptagit frågan om skyldighet bör föreligga
för taxeringsintendenten att anföra besvär till den skattskyldiges förmån.
I denna del yttrar de sakkunniga.

Det ligger i sakens natur att intendenten i sitt arbete främst måste tillvarata
det allmännas intressen. Han är emellertid samtidigt ansvarig för
att taxeringarna överhuvudtaget blir så riktiga som möjligt. Även om
taxeringsförordningen inte innehåller uttrycklig föreskrift om att intendenten
är behörig att framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån
torde det vara allmänt erkänt att sådan behörighet föreligger. I vilken utsträckning
han även kan anses skyldig att göra detta, torde inte vara helt
klart. Det måste givetvis i första hand ankomma på den skattskyldige att
själv tillvarata sina intressen. Situationen kan emellertid stundom vara
sådan att ett initiativ från intendentens sida är påkallat. Den skattsky’dige
kan vara okunnig om att ett fel begåtts eller av olika skäl — t. ex. att på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

287

förda skatter inte kan indrivas hos honom — sakna intresse för att få rättelse.
I sist antydda fall kan det även inträffa, att vederbörande kommun,
som ju uppbär kommunalskatten av statsverket, skulle bli obehörigt gynnad
på statens bekostnad om besvär inte anfördes. Att ett uteblivet initiativ
från intendentens sida stundom kan leda till stötande resultat är uppenbart
och bekräftas av erfarenheten.

Det torde inte vara möjligt att i en författningstext angiva i vilka fall
intendenten bör framställa yrkanden till den skattskyldiges förmån. Att en
sådan skyldighet stundom föreligger kan emellertid markeras genom en uttrycklig
bestämmelse att intendenten äger anföra besvär även till den skattskyldiges
förmån. I detta sammanhang kan erinras om att de allmänna
åklagarna i nya rättegångsbalken tillagts en formlig befogenhet att i högre
rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Att åklagaren stundom
är skyldig använda denna befogenhet torde inte vara föremål för
delade meningar.

I fråga om förfarandet vid anförande av besvär förordas i betänkandet,
att besvärsinlagorna, som nu i allmänhet skall tillställas länsstyrelsen, i
fortsättningen inges eller insändes direkt till kansliet hos den prövningsnämnd
som skall pröva besvären. Om besvären skall avgöras av mellankommunala
prövningsnämnden, får de för närvarande inges till någon av
de länsstyrelser, som har med den skattskyldiges taxering att göra. En
liknande möjlighet bör enligt de sakkunniga finnas även i fortsättningen.
Goda skäl talar emellertid enligt de sakkunnigas mening för att man på
samma sätt även i andra fall förebygger att rättsförluster uppstår på grund
av okunnighet om vilken prövningsnämnd som är behörig. För att erhålla
en enkel och för alla lättförståelig regel föreslås, att besvär alltid skall
kunna inges eller insändas till någon prövningsnämnd, som har att upptaga
besvär rörande den skattskyldiges taxering. Detta innebär bl. a. att
besvär alltid kan tillställas prövningsnämnden i det län, där den skattskyldige
taxerats till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Om
olika prövningsnämnder är behöriga, förutsättes att särskilda besvärsskrifter
upprättas. Den besvärsskrift, som skall behandlas i annat län, översändes
till den behöriga prövningsnämnden. Det kan emellertid också inträffa
att den skattskyldige inte förstått att han skall besvära sig hos olika
prövningsnämnder utan upprättat gemensam besvärsskrift, som ingivits till
någon behörig prövningsnämnd. Även i detta fall föreslås, att besvären skall
anses behörigen ingivna också i vad de avser taxeringsfråga som skall prövas
av annan prövningsnämnd. I sådant fall skall det ankomma på myndigheterna
att översända avskrift av besvären.

I fråga om besvär till k a m m arrätten och regeringsrätten
har de sakkunniga, som tidigare nämnts, förordat, att rätten att anföra
besvär till dessa instanser inle längre skall förloras genom deklarationsförsummelse.

Såvitt angår besvärstiderna föreslås, alt dessa skall anges omfatta två
månader i stället för som för närvarande sextio dagar. Därjämte innebär

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

förslaget, att den tid som är stadgad för kommuns besvär till kammarrätten
skall bli densamma som för taxeringsintendenten, d. v. s. två månader
från det prövningsnämndens beslut justerats.

Ytterligare förordas vissa ändringar beträffande besvär till kammarrätten.

Sålunda skall enligt förslaget beredningen av kammarrättsmålen ombesörjas
av de föreslagna prövningsnämndskanslierna.

De sakkunniga påpekar, att den tid av ett halvt år, som står till förfogande
för skriftväxlingen i kammarrättsmålen, inte alltid iakttages. Vid vissa länsstyrelser
har denna tid enligt de sakkunniga avsevärt överskridits. I betänkandet
anföres vidare.

Även om förhållandena bättrats under senare år, är de på sina håll inte
tillfredsställande. I sin mån medverkar detta till den avsevärda tidsutdräkt,
som är förenad med processen i skattedomstolarna. Kan man uppnå att
den föreskrivna halvårsfristen allmänt iakttas, skulle den genomsnittliga
väntetiden på kammarrättsutslagen — och indirekt även väntetiden på utslag
av regeringsrätten — kunna på längre sikt inte obetydligt nedbringas.

Genom den av oss i annat sammanhang förordade förstärkningen av taxeringssektionerna
erhålles emellertid bättre möjligheter att sköta dessa åligganden
än tidigare. Eftersom de nuvarande bristerna, såvitt på myndigheterna
ankommer, främst är att tillskriva de otillräckliga personalresurserna
på taxeringssektionerna, finns det därför anledning anta att den här
nämnda frågan i stor utsträckning löses av sig själv.

Vad som hittills förekommit gör det dock önskvärt att förhållandena
bringas under viss kontroll. Samtidigt bör det hållas i minne, att omständigheterna
i enstaka fall — med hänsyn till målens storlek eller pågående utredningar
— kan göra ett uppskov med taxeringsintendentens — eller den
skattskyldiges — ställningstagande motiverat. Den nuvarande, efter ordalagen
ovillkorliga tidsbestämmelsen synes med tanke härpå mindre rationell.

Av dessa skäl föreslås att bestämmelsen ges den innebörden att halvårsfristen
får överskridas, när särskilda omständigheter föreligger, men att
den föreslagna riksskattestyrelsen skall hållas underrättad om de mål,
beträffande vilka tiden överskridits. I vilken form och omfattning uppgifter
härom skall lämnas synes lämpligen böra bestämmas av riksskattestyrelsen.

Beträffande kammarrättsmålens förberedande förordas ytterligare, att
avskrift av inkomna förklaringar alltid skall översändas till klaganden.

Slutligen påpekar de sakkunniga, att det även beträffande beslut av prövningsnämnden
stundom torde vara påkallat att taxeringsintendenten fullföljer
talan till den skattskyldiges förmån, exempelvis om han får kännedom
om nya fakta och den skattskyldige inte kunnat eller haft intresse
för att på tillfredsställande sätt framlägga sin sak inför prövningsnämnden.

I fråga om eftertaxering uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna
i ämnet torde, i vad angår förutsättningarna för åsättande av sådan
taxering, få anses ha fått en ändamålsenlig utformning genom 1955
års riksdagsbeslut. En mindre jämkning i förtydligande syfte finnes dock
påkallad.

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Även i övrigt lämnas bestämmelserna om eftertaxering i stort sett oförändrade.
Eftertaxering skulle sålunda alltjämt ha karaktär av en särskild
taxering, som innefattar tillägg till den ursprungligen åsatta. Emellertid
har, framhåller de sakkunniga, förutsättningarna för eftertaxering blivit
avsevärt utvidgade bl. a. så, att en eftertaxering i vissa fall kan i själva
verket komma att innebära en fullständig omprövning av grunderna för
den skattskyldiges taxering. Den prövning som äger rum vid en sådan
eftertaxering kan enligt de sakkunnigas uppfattning i vissa hänseenden
sägas vara jämförbar med den prövning som sker, när en taxering omprövas
i anledning av extraordinära besvär. Med tanke härpå förordas, att
eftertaxering inte skall få beslutas av taxeringsnämnd utan av en besvärsinstans.
Beslutet bör enligt de sakkunniga därjämte föregås av ett processuellt
förfarande, jämförbart med ett besvärsförfarande. I enlighet härmed
föreslås, att prövningsnämnden skall vara första instans beträffande eftertaxering
samt att fråga om sådan taxering skall anhängiggöras av taxeringsintendent.
Härvid förutsättes att taxeringsassistenten i förekommande
fall gör anmälan till taxeringsintendenten. De sakkunniga anmärker, att i
praktiken torde flertalet eftertaxeringar redan nu åsältas av prövningsnämnderna.

Ytterligare förordas den ändringen, att beloppet av den statliga inkomstskatt
och förmögenhetsskatt som skall utgå på grund av eftertaxeringar
inte längre skall behöva anges i beslutet om eftertaxering.

I anslutning till dessa ändringar föreslås, att eftertaxeringsbestämmelserna
flyttas från de särskilda skatteförfattningarna till den nya taxeringsförordningen.

I fråga om bestämmelserna rörande extraordinära besvär finner
de sakkunniga mera genomgripande ändringar vara erforderliga. Härom
uttalas följande.

Det torde vara allmänt erkänt, att dessa bestämmelser är alltför snäva.
Från flera håll har uttalats, att den år 1950 tillskapade möjligheten att i
efterhand få alltför höga taxeringar nedsatta borde utbyggas och bilda
en motsvarighet till eftertaxering, och dessa önskemål har stöd av uttalanden
i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag. Även i övrigt har kritik
anförts mot de år 1950 införda reglerna. Man har därvid särskilt vänt
sig emot att prövningsnämndens bedömning av frågan om besvären bör
upptas till prövning inte kan underställas skattedomstol. Att möjligheterna
till rättelse genom sådana besvär bortfaller, om taxeringen i något hänseende
är eller varit föremål för kammarrättens prövning, har även ansetts
otillfredsställande.

Enligt vår mening är denna kritik berättigad. Mot de år 1950 införda
reglerna kan ytterligare anföras, att de i viss mån gynnar sådana skattskyldiga
som gjort sig skyldiga till underlåtenhet att avlämna deklaration
eller till liknande försummelse. Även för andra skattskyldigas vidkommande
kan situationer uppkomma, där en rättelse i efterhand av en materiellt
sett för hög taxering framstår såsom befogad.

19 — llihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

En inte helt tilltalande konsekvens av den nuvarande lagstiftningen har
ansetts vara att det allmänna under fem år efter taxeringsåret genom eftertaxering
kan åvägabringa rättelse i för låga taxeringar, medan den skattskyldige,
för att få en oriktig taxering undanröjd eller en för hög taxering
sänkt, måste väcka denna fråga inom ett eller — i de fall som avses med
1950 års lagstiftning — två år från det han fått debetsedel å slutlig skatt i
anledning av den ifrågavarande taxeringen. Självfallet kan man inte utan
vidare jämföra den extraordinära besvärsrätten med rätten att åsätta eftertaxering.
Tillgripes eftertaxering, föreligger alltid en försummelse från den
skattskyldiges sida, låt vara att den kan vara helt ursäktlig. Skälighetshänsyn
talar emellertid för att fristen för extraordinära besvär förlänges.

De sakkunniga föreslår i enlighet med det anförda vissa utvidgningar
av möjligheterna att anföra extraordinära besvär. Härvid framhålles, att
de fall där sådan rätt nu kan ifrågakomma — bortsett från den besvärsrätt
som grundas på att underrättelse om avvikelse från självdeklaration
inte erhållits — i huvudsak är sådana i vilka fel av mera speciell beskaffenhet
har uppkommit. Taxering har beslutats i strid med reglerna om
objektiv skatteplikt eller subjektiv skattskyldighet, den skattskyldige har
taxerats för en och samma inkomst på mer än en ort, eller också har felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende förelupit. Genom
de år 1950 införda reglerna har tillkommit en möjlighet att åberopa fel av
delvis annan beskaffenhet, nämligen sådana där en taxering blivit oriktig
genom att den grundats på bristfälligt eller felaktigt material. Den skattskyldige
kan här i vissa fall få ändring, om han åberopar omständigheter och
bevis som inte varit kända vid taxeringen. Det är i sistnämnda hänseende
som de sakkunniga finner en utvidgning av förutsättningarna för extraordinära
besvär i främsta rummet påkallad. Vid en sådan utvidgning synes
enligt de sakkunniga viss vägledning kunna hämtas från rättegångsbalkens
regler om resning, låt vara att förutsättningarna bör vara mindre stränga
och att hänsyn även i övrigt måste tas till de särskilda förhållandena inom
taxeringsväsendet. Reglerna finnes böra utformas så att en prövning i efterhand
kan ske, om en taxering blivit väsentligt för hög och omständigheterna
i övrigt är sådana att en rättelse synes skälig.

Såsom en gemensam förutsättning för rätten att anföra extraordinära
besvär i nu avsedda fall kan enligt de sakkunniga tagas att den för höga
taxeringen grundats på ett bristfälligt eller felaktigt material. Detta är
fallet om deklaration eller annan uppgift inte avgivits eller om felaktighet
förekommit i deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige.
Dessa fall omfattas av de 1950 införda reglerna. Med dem bör enligt förslaget
jämställas att fel förekommit i handling som legat till grund för
deklaration eller annan uppgift från den skattskyldige, t. ex. i handelsbok.
Detsamma skall gälla om man i efterhand konstaterar felaktighet i sådan
kontrolluppgift, som av myndigheterna följts vid taxeringen, eller i handling
som legat till grund för dylik kontrolluppgift. Även annan omständighet
eller annat bevis, som bort föranleda väsentligt lägre taxering, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956 291

få åberopas. Detta innebär en avsevärd utvidgning. Den avser emellertid,
enligt vad de sakkunniga framhåller, i huvudsak endast fall där en förnyad
prövning kan motiveras med att nya omständigheter eller bevis tillkommit.
Däremot rubbas inte principen att avgöranden i uppskattningsfrågor eller
rättsfrågor, som inte påverkas av nytillkommen bevisning, bör vara slutgiltiga.

De sakkunniga finner uppenbart, att extraordinär besvärsrätt inte bör
föreligga, så snart en felaktighet av nu nämnt slag kan konstateras. Vissa
begränsningar måste uppställas. En sådan ligger däri att felet skall ha
föranlett att taxeringen blivit väsentligt för hög, d. v. s. det skall röra
sig om ett skattebelopp, som absolut sett inte är ringa och som inte heller
framstår såsom mindre betydelsefullt i förhållande till den skattskyldiges
samlade skattebörda. Därjämte föreslås — i viss anslutning till bestämmelserna
om resning i rättegångsbalken —- att extraordinära besvär inte
skall få anföras med mindre de kan grundas på omständighet eller bevis
som inte varit känt vid den överklagade taxeringen och den skattskyldiges
underlåtenhet att åberopa omständigheten framstår som ursäktlig.
Alltför stora krav bör enligt de sakkunniga inte ställas i sistnämnda hänseende.
Det anmärkes, att i det valda uttryckssättet torde ligga att det
inte skall behöva visas »giltig» ursäkt (jfr 39 § taxeringsförordningen och
58 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken).

Däremot bör enligt de sakkunnigas mening den skattskyldige utan sådana
inskränkningar vara berättigad att erhålla rättelse av taxering, som
strider mot reglerna om objektiv skatteplikt och subjektiv skattskyldighet,
samt av dubbeltaxering. Detsamma bör gälla, när felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende förelupit hos taxeringsmyndigheterna.
I betänkandet framhålles att såsom uppenbart förbiseende bör bl. a. räknas
det fält att taxering påförts med ledning av kontrolluppgift som avser
annan person.

Vidare föreslås — alltjämt bortses från det fall att besvärsrätten grundas
på att underrättelse om avvikelse ej erhållits -— en förlängning av den
tid som står till förfogande för att anföra besvär i extraordinär ordning.
Det är enligt de sakkunnigas mening skäligt alt denna tid i princip blir
densamma som den, inom vilken eftertaxering kan ske. Det föreslås därför
att besvären skall få anföras inom fem år efter taxeringsåret.

De sakkunniga påpekar, att förslaget inte innebär någon ändring i fråga
om regeringsrättens befogenhet att efter ansökan bevilja resning eller återställa
försutten lid. Behovet av sådana åtgärder kan emellertid enligt de
sakkunniga förväntas minska efter genomförandet av de nya reglerna om
extraordinär besvärsrätt.

Av instansordningens princip anser de sakkunniga följa, att rättelse
genom extraordinära besvär liksom nu bör sökas hos högre instans än den
som meddelat det överklagade beslutet eller — om detta tillkommit i den

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

högsta instansen — hos regeringsrätten. Har sålunda taxeringen en gång
behandlats av prövningsnämnden, bör dess beslut inte få omprövas av
nämnden själv, utan frågan bör gå till kammarrätten, vare sig nämndens
beslut vunnit laga kraft eller är föremål för prövning i kammarrätten. Det
nuvarande förbudet i vissa fall mot att anföra extraordinära besvär, om
den ifrågavarande taxeringen prövats av kammarrätten, föreslås avskaffat.
I stället förordas, att det skall ankomma på regeringsrätten att avgöx-a, om
ett mål som en gång avgjorts av kammarrätten eller av regeringsrätten
skall få prövas på nytt.

Det föreslås vidare att beslut, som prövningsnämnd eller kammarrätten
meddelat i mål om extraordinära besvär, skall få överklagas i vanlig ordning.
Det nuvarande förbudet för skattskyldig att föra talan mot beslut,
varigenom prövningsnämnd avvisat extraordinära besvär enligt de år
1950 införda reglerna, föreslås sålunda bli avskaffat.

För att kammarrätten och regeringsrätten inte skall behöva såsom första
instans pröva de frågor om uppskattning, bokföringstransaktioner m. in.
som kan uppkomma i samband med extraordinära besvär, föreslås att
skattedomstolarna, om besvären finnes böra tagas upp till sakprövning,
skall kunna förordna att målet skall upptagas och vidare behandlas av
vederbörande prövningsnämnd. Skattedomstolens beslut innebär då, liksom
ett resningsbeslut, endast att den en gång laga kraftvunna taxeringen skall
prövas på nytt. Något hinder för att skattedomstolen själv vidtager den rättelse
som finnes påkallad skall emellertid inte föreligga (jfr 58 kap. 7 §
första stycket rättegångsbalken).

Extraordinära besvär till den skattskyldiges förmån bör enligt de sakkunniga
få anföras såväl av den skattskyldige själv som av taxeringsintendenten.
De sakkunniga framhåller att det stundom bör vara en skyldighet
för taxeringsintendenten att anföra extraordinära besvär till den skattskyldiges
förmån. Har exempelvis ett väsentligt fel begåtts utan den skattskyldiges
förvållande, bör initiativ till rättelse tas av taxeringsintendenten
utan avbidan på att den skattskyldige själv klagar.

Liksom hittills skall enligt förslaget gälla, att taxeringsintendenten skall
kunna genom extraordinära besvär åvägabringa rättelse av misskrivning,
felräkning eller annat uppenbart förbiseende, även om resultatet skulle
bli till nackdel för den skattskyldige.

Taxeringssakkunniga erinrar om att skattelagssakkunniga förordat avsevärda
utvidgningar i de nuvarande möjligheterna att vid prövning av besvär
göra ändring i annan taxering än den som avses med besvären. Taxeringssakkunniga
förordar emellertid, att reglerna i ämnet får oförändrat
innehåll, varvid de sakkunniga yttrar.

Vissa praktiska fördelar skulle utan tvivel kunna vinnas, om skattelagssakkunnigas
förslag genomföres. Mot dessa fördelar måste emellertid vägas
de invändningar som bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

293

förslaget. Det må erinras om att de av skattelagssakkunniga föreslagna
reglerna innebär att prövningsnämnderna och skattedoinstolarna i stor
utsträckning skulle ex officio upptaga och ändra redan laga kraftvunna
taxeringar. För vår del har vi funnit dessa betänkligheter avgörande. I förslaget
till laxeringsförordning har därför nuvarande regler upptagits med
oförändrat innehåll.

De sakkunniga föreslog vidare ett förfarande, varigenom en ändring i
fastighets taxeringsvärde skulle bli omedelbart tillämpat i fråga om redan
åsatt taxering för inkomst och förmögenhet.

Vad skattelagssakkunniga sålunda föreslagit innebär att rättelse i ett
stort antal fall ex officio skulle företas i redan laga kraftvunna taxeringar.
Både av principiella och praktiska skäl synes de nuvarande reglerna, vilka
förutsätter ett initiativ från part, vara att föredra. Vi förordar därför att
dessa regler bibehålls med smärre jämkningar.

De i 131—135 §§ taxeringsförordningen upptagna särskilda bestämmelserna
rörande besvär har med i huvudsak oförändrat innehåll upptagits
i förslaget.

Vad angår bestämmelsen i 134 § andra stycket om återförvisning till prövningsnämnd
påpekar de sakkunniga att vad däri utsäges i och för sig
torde gälla utan särskilt stadgande. Bestämmelsen får emellertid enligt
de sakkunniga betydelse på det sätt att därav indirekt framgår att återförvisning
till taxeringsnämnd inte får äga rum. Vidare innefattar stadgandet
en erinran om att beslut av prövningsnämnd skall kunna undanröjas
på grund av rättegångsfel. Att införa uttryckliga bestämmelser i sistnämnda
ämne anser de sakkunniga å andra sidan onödigt. Bestämmelserna härom
i rättegångsbalken torde enligt de sakkunniga kunna tillämpas analogt.

De sakkunniga föreslår vidare några nya föreskrifter.

Sålunda förordas en uttrycklig bestämmelse om att skattskyldig i besvärsskrifter
och övriga inlagor skall lämna fullständig uppgift om sin postadress.
Därjämte bör enligt de sakkunniga stadgas, att klagande må föreläggas att
fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande eller grunderna för besvärstalan
eller i annat hänseende. Efterkommes ej föreläggande och är besvärsskriften
så ofullständig, att den inte innehåller bestämt yrkande eller grunderna
för besvärstalan ej är tydligt angivna, eller föreligger eljest så väsentlig
brist att skriften är otjänlig som grund för prövning av målet, bör
enligt förslaget gälla att besvären skall avvisas (jfr 52 kap. 6 § rättegångsbalken).
Föreläggandet avses kunna göras av varje myndighet som infordrar
yttrande i besvärsmål. Däremot skall ett eventuellt avvisningsbeslut
meddelas av den instans som har att pröva besvären. Avvisningsbeslutet kan
självfallet överklagas.

Ytterligare har upptagits ett av skattelagssakkunniga framlagt förslag om
anslutningsbesvär, d. v. s. om rätt för part som själv inte besvärat sig
inom föreskriven tid att yrka ändring i prövningsnämnds beslut eller kammarrättens
ulslag, när han avger yttrande över besvär från motparten. Det
föreslås, i viss anslutning till vad som gäller anslutningsvad enligt rätte -

294 Kiingl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

gångsbalken, att anslutningsbesvär skall anföras inom en månad efter det
talan senast skolat fullföljas av motparlen. Någon tvekan om när tiden utgår
behöver enligt de sakkunniga i så fall inte råda. Det kan visserligen invändas,
att en part som vill begagna rätten till anslutningsbesvär inte alltid
före tidens utgång blir underrättad om att motparten fullföljt talan. Att
så kan bli fallet, bör emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning inte
väcka betänkligheter. Av en part, som överväger att anföra anslutningsbesvär,
bör man nämligen äga fordra att han själv håller reda på om motparten
fullföljt.

Enligt rättegångsbalken förfaller talan, som anförts genom anslutningsvad,
om motpartens vadetalan återkallas eller eljest förfaller. Motsvarande
regel föreslås gälla anslutningsbesvär i taxeringsmål.

I samband med nu ifrågavarande bestämmelser upptas även motsvarighet
till stadgandet i 93 § sista stycket taxeringsförordningen, enligt vilket taxeringsintendenterna
bör samråda för att åvägabringa likformig taxering i sådana
fall då skattskyldig skall taxeras till statlig inkomstskatt i ett län och
till kommunal inkomstskatt i ett annat utan att likväl taxeringarna skall
prövas av mellankommunala prövningsnämnden.

Slutligen föreslås att den nuvarande skyldigheten för länsstyrelserna och
mellankommunala prövningsnämnden att insända besvärsförteckningar till
kammarrätten avskaffas. Enligt förslaget kommer taxeringsnämnderna och
prövningsnämnderna att avarbeta sitt material successivt, och deras arbetsperioder
kommer åtminstone delvis att sammanfalla. Genomföres detta
förslag, torde de nuvarande anhopningarna av prövningsnämndsbeslut i
november och vid arbetsperiodens slut komma att försvinna. De sakkunniga
finner på grund härav, att besvärsförteckningarna i fox-tsättningen inte
skulle få nämnvärd praktisk betydelse.

Remissyttrandena

Vad först angår besvär, som av skattskyldig anföres hos prövningsnämnden,
har de sakkunnigas förslag i allmänhet tillstyrkts. Några
remissinstanser, däribland riksskattenämnden, generalpoststyrelsen, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, näringslivets
skattedelegation och Sveriges köpmannaförbund, har emellertid förordat en
förlängning av den föreslagna besvärstiden. Därvid föreslås i allmänhet, att
besvär skall få anföras under de två kalendermånader som infaller närmast
efter det underrättelse om avvikelse expedierats. Kooperativa förbundet och
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer uttalar sig för att den nuvarande
ordningen med en gemensam besvärstid för samtliga skattskyldiga bibehålies.

Besvärssakkunniga, som i princip tillstyrker de sakkunnigas förslag,
framhåller att en särskild bestämmelse om besvärstid erfordras med tanke
på det fall att en skattskyldig önskar överklaga en taxering, som skett i en -

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lighet med hans deklaration. Besvärssakkunniga avstyrker förslaget att besvären
skall tillställas prövningsnämndens kansli. I stället förordas att besvären
liksom nu skall ingivas eller insändas till länsstyrelsen.

I sist angivna del intager länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samma
ståndpunkt som besvärssakkunniga.

Kammarrätten uttalar å andra sidan, att de föreslagna bestämmelserna
om till vilken myndighet skattskyldig skall ingiva sina besvär innebär en
förbättring. De nuvarande bestämmelserna har, yttrar kammarrätten, ofta
medfört rättsförlust för den skattskyldige.

De sakkunnigas förslag att införa en rörlig besvärstid även för kommunernas
vidkommande har väckt gensagor från besvärssakkunniga, nio länsstyrelser
och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter. Härvid vänder man
sig i allmänhet emot de sakkunnigas uttalanden att de kommunvalda ledamöterna
i taxeringsnämnden kunde till vederbörande kommunala instanser
lämna uppgift om taxeringar, som kunde påkalla intresse från kommunens
sida. Man pekar därvid på den tystnadsplikt som åvilar taxeringsnämndens
ledamöter. I stället förordas, att besvärstiden anknytes till den tidpunkt då
kommunerna erhåller del av taxeringslängden.

Förslaget att utsträcka taxeringsintendentens besvärstid till utgången
av april månad året efter taxeringsåret samt att slopa intendentens rätt att
anföra besvär reservationsvis har i allmänhet godtagits i yttrandena. Länsstyrelserna
i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Älvsborgs
län förordar emellertid att besvärstiden skall utgå först den 31 maj
året efter taxeringsåret, medan länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att
intendenten skall äga anföra besvär t. o. m. den 15 juni samma år. Riksskattenämnden
föreslår, att taxeringsintendenten skall äga längre klagotid
än de sakkunniga föreslagit i fråga om taxeringarna för sådana skattskyldiga
som själva anfört besvär men vilkas besvär inte hunnit behandlas vid
den föreslagna tidens utgång.

I några yttranden kritiseras de sakkunnigas uttalande att taxeringsintendenten
före den föreslagna besvärstidens utgång skall ha preciserat sina
yrkanden och angivit grunderna för dessa.

Justitiekansler sämbetet uttalar, att ehuru ämbetet icke vet, om några
olägenheter är förenade med ett sådant stadgande, säger erfarenheten från
andra rättsområden, att en dylik absolut regel åtminstone i undantagssituationer
kan vara till förfång. Måhända bör därför någon jämkning vidtagas
i förslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar, att de sakkunnigas uttalande
på denna punkt icke kommit till uttryck i författningsförslaget och
att motsvarande uttalande icke heller göres beträffande skattskyldigs eller
kommuns besvär. Länsstyrelsen yttrar vidare.

296

Kungl. Maj :ts proposition nr 150 år 1956

I praxis förekommer mycket ofta att skattskyldig före besvärstidens utgång
anför besvär utan varje precisering av sin" talan men med hemställan
att besvären senare måtte få fullföljas. Länsstyrelsen finner det icke motiverat
att för taxeringsintendent skulle gälla strängare regler än för annan
part i taxeringsprocessen. I frånvaro av uttrycklig författningsföreskrift
härom torde för övrigt de sakkunnigas uttalande icke vara bindande. Tillräckligt
korrektiv mot att genom missbruk av angivna förfarande besvärstiden
i realiteten utsträckes torde länsstyrelsen ha i det förhållandet, att
part kan åläggas att inom viss kortare tid fullfölja sin talan vid äventyr
att besvären avgöras i befintligt skick eller avvisas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför liknande synpunkter, varvid länsstyrelsen
framhåller, att vid talans fullföljd till skattedomstolarna parterna
inte är bundna annat än av yrkandets beloppsmässiga ram. Angående taxeringsintendents
besvär finner länsstyrelsen därför, att det endast bör stadgas
skyldighet att angiva hur stor ändring som yrkas i åsatt taxering. Däremot
bör enligt länsstyrelsens uppfattning stadgas, att avskrift av besvär, som
taxeringsintendent anför, omedelbart skall tillställas därav berörd skattskyldig
för kännedom.

Ett uttalande i samma riktning göres av Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Kammari ätten yttrar å andra sidan, att taxeringsintendentens nuvarande
möjlighet att anföra reservationsbesvär, enligt vad kammarrättens erfarenhet
visar, är ägnad att inge de skattskyldiga en känsla av rättsosäkerhet.
Ur denna synpunkt finner kammarrätten förslaget att avskaffa denna möjlighet
välbetänkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att taxeringsintendentens besvärstid
skall utgå den 30 april men att han till och med maj månad skall äga
fullständiga besvären.

I detta sammanhang må nämnas, att Sveriges advokatsamfund förklarar
sig inte kunna godtaga det av de sakkunniga rekommenderade förfarandet
att taxeringsintendenten angiver sina yrkande i ett oavslutat, av honom
signerat prövningsnämndsprotokoll.

I flera yttranden förordas, att taxeringsnämnden skall äga befogenhet till
självrättelse.

Riksskattenämnden finner det ur praktisk synpunkt lämpligt att taxeringsnämnd,
efter det underrättelse om avvikelse utsänts, kan rätta upptäckta
felaktigheter.

Även justitiekansler sämbetet uttalar att taxeringsnämnderna bör kunna
anförtros befogenhet att rätta klara fel i samma utsträckning som de allmänna
domstolarna.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands
län.

Såvitt angår fullföljd av talan till kammarrätten och r e g e -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

297

rings rätten har remissinstanserna främst uppehållit sig vid de sakkunnigas
förslag att rätten till sådan fullföljd inte längre skall förloras
genom underlåtenhet att avge självdeklaration eller genom annan därmed
jämförlig försummelse.

Förslaget har tillstyrkts av riksskattenämnden, de sakkunniga för utredning
av frågan om begränsning av fullföljdsrätten i taxeringsmål, riksräkenskapsverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Norrbottens län,
näringslivets skattedelegation, Kooperativa förbundet och Sveriges advokatsamfund.
Åtskilliga andra remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Här må ytterligare erinras om att i flera över skattelagssakkunnigas betänkande
avgivna yttranden, bl. a. från besvärssakkunniga, framställts yrkanden
om att besvärsrättens förlust inte skulle utgöra sanktion mot deklarationsförsummelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och en minoritet inom riksskattenämnden
ställer sig tveksamma till taxeringssakkunnigas förslag i denna del.

I avstyrkande riktning uttalar sig kammarrätten, överståthållarämbetet,
tio länsstyrelser och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

De sakkunniga för utredning av frågan om begränsning av fullföljdsrätten
i taxeringsmål har med tillfredsställelse antecknat att taxeringssakkunniga
funnit sig kunna borttaga den hittills gällande påföljden för deklarationsförsummelser,
vilken påföljd otvivelaktigt i åtskilliga fall verkat
obillig.

Riksskattenämnden omtalar att nämnden har kännedom om fall där
mycket ringa förseelser i fråga om tiden för avlämnandet av deklaration lett
till betydande materiella rättsförluster för de skattskyldiga. Nämnden anför
vidare.

Likväl har tveksamhet uttalats om det lämpliga i att borttaga ifrågavarande
bestämmelse. Den har nämligen ansetts vara av avsevärd vikt när
det gäller att få in deklarationerna från de kategorier skattskyldiga, som
ha svårbedömbara deklarationer och som därför genom sin underlåtenhet att
deklarera i rätt tid förorsaka särskilda besvärligheter vid taxeringsarbetet.
Det har gjorts gällande, att en sådan skattskyldig, som vill ha uppskov med
sin deklaration utan att äga laga anledning härtill, utan större betänkligheter
komme att taga risken av det förhållandevis obetydliga bötesbelopp han
eventuellt ådrager sig genom att icke deklarera i tid. Innan vite hunne föreläggas
och tiden för utdömandet av detta utgått, komme avsevärd tid att förflyta,
varför även ett vitesföreläggande ofta bleve verkningslöst.

Riksskattenämnden finner de sålunda uttalade farhågorna för en ökning
av antalet för sent avlämnade deklarationer överdrivna. Bötespåföljden och
möjligheten att få eif vitesföreläggande å avsevärt belopp kommer säkerligen
att utgöra verksamma påtryckningsmedel. De olägenheter för taxeringsarbetet
som framdeles uppkomme, om vissa av de såsom svårbedömda
betecknade deklarationerna icke skulle avlämnas förrän efter anmaning,
måste under alla förhållanden bli vida mindre framträdande än vad för
närvarande är fallet. De svårbedömbara deklarationerna äro till övervägande
del sådana som avlämnas av bokföringspliktiga rörelseidkare och

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

dessa äga åtnjuta anstånd med avlämnandet till den 31 mars under taxeringsåret.
Eftersom särskild taxeringsnämnd i länet för närvarande skall
ha avslutat sitt arbete senast den 31 maj (efter särskild ansökning senast
den 15 juni) eller sålunda två månader därefter är det uppenbart, att taxeringsarbetet
allvarligt förryckes, om ett flertal dylika deklarationer icke
kunna framtvingas förrän t. ex. i slutet av april, då endast en månad återstår
för taxeringsarbetets avslutande. Men om detta arbete i enlighet med
de sakkunnigas förslag får fortgå till den 30 september eller sålunda under
ytterligare fyra månader, ligger det i öppen dag, att situationen i förevarande
avseende helt förändras.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att skattskyldiga, som år efter år
försummar sig i förevarande avseende eller av särskild anledning kan antagas
undandraga sig deklarationsskyldigheten, strax efter deklarationstidens
utgång kan genom högt vite förmås att lämna deklaration.

I yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens län uttalas att de av taxeringssakkunniga
anförda skälen är bärande. Länsstyrelsen framhåller emellertid,
att antalet åtalsfall inom länet kan bli stort. Det förutsättes, att
åklagarna, i varje fall under de första åren, i betydande omfattning meddelar
åtalseftergift.

Riksräkenskapsverket finner inte förslaget om bötesstraff helt tilltalande
utan ifrågasätter om inte vitesföreläggande är att föredraga.

En minoritet inom riksskattenämnden uttalar följande.

Det kan icke bestridas alt fall förekommit, där mycket ringa förseelser
i fråga om tiden för avlämnandet av deklaration lett till betydande materiella
rättsförluster för de skattskyldiga. Bestämmelsen bör därför icke bibehållas
i sin nuvarande lydelse. Ehuru densamma icke har någon betydelse
för den stora allmänhetens sätt att fullgöra sin deklarationsplilct är den emellertid
av avsevärd vikt när det gäller att få in deklarationer från de kategorier
skattskyldiga som ha svårbedömbara deklarationer och som därför
genom sin underlåtenhet att deklarera i rätt tid förorsaka särskilda besvärligheter
i taxeringsarbetet.

Vi äro därför tveksamma om det lämpliga i att helt borttaga bestämmelsen
om förlust av klagorätt till kammarrätten vid underlåtenhet att deklarera
i rätt tid. För att icke obilliga materiella rättsförluster skola uppstå är det
dock nödvändigt att uppmjuka bestämmelsen så att ett mål skall, trots
desertationsinvändning från taxeringsintendenten, upptagas till prövning
ehuru deklaration icke avgivits i rätt tid, om försummelsen är ringa eller
om prövning eljest finnes böra komma till stånd med hänsyn till att billighetsskäl
tala därför. Därest bestämmelsen bibehålies i sålunda jämkat skick,
skulle man vinna betydande praktiska fördelar samtidigt som man skulle
vinna tillräcklig garanti för att obilliga rättsförluster icke skulle uppstå.

I detta sammanhang bör vidare beaktas, att ett slopande av ifrågavarande
bestämmelse kan medföra en sådan ökning av antalet strafförelägganden
och vitesutdömanden att administrativ olägenhet härav blir följden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Även om man ser saken i samband med det föreslagna nya sättet för
vitesföreläggande, ställer sig länsstyrelsen tveksam till lämpligheten att
borttaga nu stadgad påföljd för deklarationsförsummelse. Påföljden inträ -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

der ju icke om den skattskyldige haft skälig anledning för underlåtenheten
och beaktas av skattedoinstolarna endast om taxeringsintendenten, som har
att verka för rättvis taxering, framställer direkt yrkande om desertation.
Normalt är det alltså endast besvär vilka, om de prövades, icke skulle föranleda
ändring i överklagade beslutet, som stoppas genom detta stadgande.

Slopas stadgandet kommer arbetsbelastningen att öka för skattedomstolarna.
Skattskyldiga som underlåtit att avlämna deklaration äga vidsträckt
möjlighet, som nu föreslås ytterligare utökad, att genom besvär i särskild
ordning få taxeringen sakligt prövad av länsprövningsnämnden och högre
instanser. Förslaget synes ej ur rättssäkerhetssynpunkt vara av behovet
påkallat.

Kammarrätten vill ifrågasätta, om de sakkunnigas förslag i förevarande
del är lämpligt och praktiskt, samt anför bl. a.

1950 års skattelagssakkunniga uppgiva, att under 1953 års taxeringsarbete
utfärdades omkring 425 000 anmaningar att deklarera till skattskyldiga,
som varit skyldiga att avgiva självdeklaration utan anmaning. Vidare
beräknades, att beskattningsnämnderna nödgades årligen åsätta taxeringar
utan tillgång till deklaration beträffande 100 000 å 200 000 skattskyldiga.
Sammanlagt utsändes omkring 900 000 anmaningar att deklarera eller att
fullständiga självdeklaration.

Med dessa siffror för ögonen synes det förklarligt, att förslaget att ersätta
förlusten av besvärsrätt såsom påföljd vid deklarationsförsummelse
med bötesstraff, kan ingiva betänkligheter. Det torde i första hand kunna
ifrågasättas om böter till så relativt ringa belopp, som det här närmast kan
bli fråga om, hava avsedd effekt, men även om medvetandet om att ett
bötesstraff kan riskeras, kan vara tillräckligt för det stora flertalet skattskyldiga
att behörigen fullgöra sin deklarationsskyldighet, förefaller det
sannolikt, att taxeringsintendenten måste i ett mycket stort antal tall taga
ställning till om anmälan till åtal skall ske eller ej. Om taxeringsintendenten
därvid finner sig böra göra anmälningar i större omfattning, kommer detta
att medföra en avsevärd belastning för åklagare och domstol. Om taxeringsintendenten
däremot anser sig böra anmäla endast grava fall, synes detta i
sin tur medföra, att sanktionen åtminstone efter hand kommer att förlora i
effektivitet. För taxeringsintendenten torde anordningen under alla förhållanden
medföra ett betydande merarbete, åtminstone om han i varje särskilt
fall skall ingå i närmare prövning, huruvida anmälan till åtal bör ske.

Kammarrätten förordar i likhet med vad som skett i det nyss återgivna
minoritetsuttalandet från riksskattenämnden, att de nuvarande bestämmelserna
bibehålies med vissa uppmjukningar.

Överståthållarämbetet påpekar, att det av de sakkunniga förordade systemet
med straff och vite vid den årliga taxeringen måste — förutom att det
är ägnat att uppväcka ovilja bos de skattskyldiga och misskreditera hela
beskattningsväsendet — i synnerlig grad tynga ej blott taxeringsmyndigheterna
utan även polis- och åklagarmyndigheterna samt länsstyrelserna
och domstolarna, överståthållarämbetet förordar att den nu inträdande förlusten
av besvärsrätt såsom påföljd vid försummelse att i tid avlämna
deklarationer och andra uppgifter alltjämt bibehålies.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser visserligen att principiella skal

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

kan tala för de sakkunnigas förslag men finner risk föreligga, att antalet
skattskyldiga — särskilt sådana med svårkontrollerade deklarationer —
som inte i tid avlämnar deklaration skulle komma att väsentligt öka. Länsstyrelsen
förordar därför att nuvarande bestämmelser på området får gälla.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län anför liknande synpunkter samt
håller före, att antalet besvär till skattedomstolarna och antalet fall, då dit
anförda besvär skulle prövas i sak, kommer att icke oväsentligt ökas vid
den föreslagna ändringen av besvärsreglerna. Även med beaktande av de
principiella skäl mot förbud att överklaga förvaltningsmyndighets beslut,
vilka anförts av besvärssakkunniga och åberopas av taxeringssakkunniga,
finner länsstyrelsen så starka praktiska skäl tala mot det framlagda förslaget
att länsstyrelsen anser sig böra bestämt avstyrka detta.

Synpunkter av samma art framföres av länsstyrelserna i Gotlands, Hallands,
Älvsborgs, Örebro och Västerbottens län samt Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner under åberopande av likartade skäl,
att en något uppmjukad regel om förlust av besvärsrätt torde vara att föredraga
framför de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att den nuvarande påföljden för deklarationsförsummelser
har en betydligt starkare effekt än det system med
vitesföreläggande som föreslagits av de sakkunniga.

Enligt besvärssakkunniga har tillräckliga skäl ej förebragts för att vid
besvär till kammarrätten eller regeringsrätten bibehålla längre besvärstid
än som eljest numera gäller inom förvaltningen, d. v. s. tre veckor för parter
i allmänhet samt fem veckor för menighet, allt räknat från delgivningsdagen.
Besvärssakkunniga finner det synnerligen önskvärt, att de allmänna
besvärstiderna kan bringas i tillämpning på ett så centralt förvaltningsområde
som beskattningsväsendet.

De sakkunnigas förslag att den tillämnade riksskattestyrelsen skulle utöva
kontroll över att besvär till kammarrätten i tid expedieras från länsstyrelserna
kritiseras av länsstyrelsen i Våsternorrlands län, som finner att förslaget
i denna del saknar samband med styrelsens övriga arbetsuppgifter.
Enligt länsstyrelsens uppfattning får den övervakning av gällande reglers
tillämpning, som utövas av länsstyrelsen och justitiekanslern, anses tillfyllest.

Länsstyrelsen i Kristianstads län vill fästa uppmärksamheten vid att orsaken
till att den föreskrivna tidsfristen överskrides ofta är den att akten
behövs hos prövningsnämnden för att belysa följande års taxering, som är
föremål för besvär hos nämnden.

I vissa yttranden förordas att prövningsnämnden skall äga företa självrättelse
såvitt angår uppenbara felaktigheter. Uttalanden i sådan riktning
göres av länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmän -

301

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 150 år 1956

tands, Västernorrlands och Jämtlands län samt Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

I detta sammanhang anmärker länsstyrelsen i Malmöhus län, att av allmänna
regler om instansordning följer att prövningsnämnd icke kan på
besvär av kommun till prövning upptaga taxering, som redan varit föremål
för prövningsnämnds beslut. I förtydligande syfte kunde måhända detta
uttryckligen lagfästas.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om eftertaxering, besvär
i extraordinär ordning samt särskilda taxeringsåtgärder
i samband med prövning av besvär har över lag
godtagits vid remissbehandlingen.

Sålunda tillstyrkes allmänt, att bestämmelserna om eftertaxering flyttas
från kommunalskattelagen och övriga slcatteförfattningar till taxeringsförordningen.

Kammarrätten framhåller att i den föreslagna bestämmelsen att eftertaxering
skall prövas av prövningsnämnd framhäves bättre än i nuvarande
taxeringsförordnings 115 §, att frågan om eftertaxering alltid skall väckas
hos prövningsnämnden och icke hos kammarrätten eller regeringsrätten.
Förslaget att beloppet av den statliga inkomstskatt och förmögenhetsskatt,
som skall utgå på grund av eftertaxering, icke längre skall anges i beslut
om eftertaxering, innebär enligt kammarrättens mening en icke oväsentlig
lättnad i de beslutande myndigheternas arbete. Då de nu föreslagna bestämmelserna
måste anses innebära en skärpning av eftertaxeringsinstitutet,
finner emellertid kammarrätten att de icke såsom föreslagits bör erhålla
retroaktiv tillämpning. Kammarrätten förordar därför införande av bestämmelser
av innebörd, att tidigare för eftertaxering gällande bestämmelser
skall tillämpas i fråga om eftertaxeringar för år 1957 och tidigare år.

I motsats till kammarrätten ifrågasätter länsstyrelsen i Kristianstads län
behovet av en ändring i den nuvarande bestämmelsen att beloppet av den
statliga inkomstskatt och den statliga förmögenhetsskatt, som skall utgå på
grund av eftertaxering, skall anges i beslut om sådan taxering. Länsstyrelsen
påpekar, att den beslutande myndigheten, om förslaget genomföres, i
stället måste lämna nödiga uppgifter till ledning för den lokala skattemyndighet
som skall uträkna skatten.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Hohus län ävensom Föreningen
Sveriges taxeringsrevisorer förordar, att taxeringsnämnd i likhet
med vad hittills gällt skall äga uppta fråga om eftertaxering. Härvid erinrar
länsstyrelsen i Malmöhus län om att eftertaxering numera kan komma att
innebära en fullständig omprövning av grunderna för den skattskyldiges
taxering, d. v. s. åsättande av en helt ny taxering. Länsstyrelsen anför vidare.

Med hänsyn härtill synes förslaget knappast förenligt med principen att
taxeringarna skall i första instans handläggas av en lekmannanämnd med

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lokal- och personkännedom så konstruerad att ett partsförhållande icke
uppkommer mellan den skattskyldige och det allmänna. Härtill kommer
att den pågående utredningen om begränsning av skattemåls fullföljande
till regeringsrätten kanske får till följd att vissa eftertaxeringar skulle kunna
överklagas allenast hos en instans, nämligen kammarrätten. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är ett dylikt resultat icke tillfredsställande. Visserligen torde
kunna framhållas att taxeringsnämnderna hittills visat en viss obenägenhet
att åsätta eftertaxeringar. Detta har nog till största delen haft sin grund i
de svårigheter, som är förknippade med de uträkningar av skattebeloppen,
som hittills skolat ske. Härvidlag har ju nu ändring skett. Härtiil kommer
att den tjänstemannakår, som skall stå nämnderna till buds, torde utgöra
garanti för att försummelse härvidlag icke är att befara. Även om länsstyrelsen
i och för sig icke har något att invända mot de sakkunnigas motivering
för sitt ställningstagande anser den dock övervägande skäl tala för bibehållande
av hittillsvarande ordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag att eftertaxeringar skall, på yrkande av taxeringsintendent,
upptagas och beslutas av prövningsnämnd.

Besvärssakkunniga vill ifrågasätta, om tiden icke nu är inne att radikalt
omskapa eftertaxeringsinstitutet till ett rättsmedelsinstitut av samma karaktär
som extraordinära besvär.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter förordar den jämkningen i den
år 1955 antagna tidsbestämmelsen att yrkande om eftertaxering skall prövas
om det väckts och delgivits den skattskyldige inom fem år efter taxeringsåret.
Samma förslag göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

I fråga om den extraordinära besvärsrätt, som skall tillkomma skattskyldig
vilken inte alls eller inte i tid erhållit underrättelse om avvikelse
förordar länsstyrelsen i Malmöhus län att besvärstiden i dylika fall begränsas
t. ex. till utgången av månaden efter den som eljest gäller.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att om den skattskyldige erhåller
underrättelse om avvikelse senare än tre veckor före den vanliga besvärstidens
utgång, bör besvär få anföras under kalendermånaden efter den då
underrättelsen erhållits.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar endast en mindre jämkning
i den av de sakkunniga föreslagna tidsbestämmelsen, vilken överensstämmer
med den nu gällande. Härom anför länsstyrelsen.

Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelse har icke sällan tvekan
uppkommit huruvida besvär anförts inom ettårsfristen eller kort efter dess
utgång. Detta gäller det icke obetydliga antal fall då besvär över ett års
taxering anföras under december månad året därefter. Ofta torde dessa
besvär vara föranledda av att skattskyldig vid jämförelse med sin senast
mottagna debetsedel å slutlig skatt funnit, att hans året innan mottagna
debetsedel utvisar att den först åsatta taxeringen är oriktig. Om de bägge
debetsedlarna mottagits vid samma tidpunkt respektive år blir vid en strikt
tolkning av reglerna om besvärstiden resultatet att besvären äro för sent
anförda. Till undvikande i möjligaste mån härav förordar länsstyrelsen,

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att besvärstiden i 92 § bestämmes till utgången av året efter taxeringsåret,
dock att om skattskyldig visar eller gör sannolikt att debetsedeln mottagits
efter taxeringsårets utgång besvär må anföras inom ett år efter det debetsedeln
mottagits.

Beträffande möjligheterna i andra fall att föra besvärstalan i extraordinär
ordning uttalar kammarrätten att de i betänkandet föreslagna utvidgningarna
torde vara av beskaffenhet att tillgodose rimliga anspråk på att
få rättelse i en för hög taxering. Därest kammarrättens förslag om bibehållande
av gällande bestämmelser om påföljd vid deklarationsförsummelse
följes, finner kammarrätten dock en viss omarbetning av bestämmelserna
böra ske. Härom anföres.

Det synes önskvärt bland annat, att i 93 § införes en vidgad möjlighet
till rättelse, då deklarationsförsummelse föranlett en orimligt hög taxering.

I sådana fall synes icke böra fordras att vid taxeringen kännedom saknats
om de av klaganden åberopade omständigheterna. Det kan vara fråga om
en mindre rörelseidkare, som underlåtit att föra räkenskaper och som icke
kan åberopa något annat skäl än att taxeringen med hänsyn till rörelsens
omfattning är uppenbart för hög. Ej heller synes det böra fordras, att
underlåtenheten att tidigare åberopa den ifrågavarande omständigheten
framstår såsom ursäktlig. Påföljden bör ändock icke bliva oskälig. Det bör
vidare beaktas att förlust av besvärsrätt kan inträda även i fall då den
skattskyldige ingivit självdeklaration i vederbörlig ordning, men deklarationen
sedermera förkommit.

Förslaget att klagan skall få ske över prövningsnämndens beslut i de
fall som avses i 123 § 3 mom. gällande taxeringsförordning finner kammarrätten
välbefogat. Vidare anser kammarrätten tillfredsställande, att rätt
att anföra extraordinära besvär föreslås införd även i sådana fall, då taxeringen
är eller varit föremål för kammarrättens prövning. Kammarrätten
kan även vitsorda behovet av den besvärsgrund, som angives i den föreslagna
93 § 7).

Besvärssakkunniga yttrar.

Därest i enlighet med förslaget i taxeringsförordningen bestämmelser intagas
om besvär i särskild ordning hos regeringsrätten över kammarrättens
och regeringsrättens utslag i vissa fall, är innebörden härav den, att vissa
av de i regeringsformen § 19 avsedda situationerna, i vilka särskilda rättsmedel
kunna komma till användning inom förvaltningen, bli föremål för
laglig reglering. Om en sådan lagstiftnings värde är det vanskligt att säkert
uttala sig. Måhända blir det enklare för en skattskyldig i ett givet
fall att anföra besvär i särskild ordning enligt taxeringsförordningen än
alt eljest ansöka om resning eller om återställande av försutten tid. I och
för sig utgör regeringsformen intet hinder mot att i en särskild författning
intaga en specialreglering av ifrågavarande natur. En sådan har sedan länge
funnits för rättegångsmålens del, numera intagen i 58—59 kap. rättegångsbalken.
Denna är emellertid uttömmande. Eu specialreglering av det slag,
som taxeringssakkunniga föreslå, bör utformas så, alt därav tydligt framgår
dels att den avser ett grundlagsbestämt område, dels ock att den ej uttömmande
behandlar de situationer, då rättelse i laxeringsmål kan sökas hos
regeringsrätten i särskild ordning.

304

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1956

Den i betänkandet föreslagna utsträckningen av tiden för extraordinära
besvär i förevarande fall till fem år efter taxeringsåret har föranlett gensagor
från länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge, Västernorrlands
och Jämtlands län. Dessa förordar att tiden begränsas till två
år efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner att längre besvärstid än två år i regel
inte torde vara behövlig. Skulle emellertid fall uppkomma, där rättelse av
taxering efter denna tid påkallas av särskilda förhållanden, finner länsstyrelsen
sådan rättelse kunna ske resningsvägen. Resningsinstitutet borde
för övrigt, uttalar länsstyrelsen, överses med tanke på att detsamma bör
vara fullt användbart även i taxeringsmål.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det stötande, om den, som utan
skäl underlåter att avgiva självdeklaration, skulle äga åtnjuta längre besvärstid
än två år efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter riktigheten av att i flertalet
fall av extraordinär besvärsrätt utsträcka besvärstiden så långt som
fem år. Parallellen med tiden för eftertaxering finnes föga bärande med
hänsyn till att förutsättningarna för eftertaxering är väsentligt strängare
än vad som fordras för att extraordinär besvärsrätt skall föreligga. Enligt
länsstyrelsens mening måste all skälig hänsyn till de skattskyldigas intressen
anses iakttagen om besvärstiden för de fall, som avses i 93 § av förslaget
till taxeringsförordning, fastställes till två år efter utgången av det år, då
taxeringen fastställdes i första instans.

I det av länsstyrelsen i Blekinge län avgivna yttrandet anföres kritik såväl
mot den föreslagna tidsbestämmelsen som mot de föreslagna utvidgningarna
i övrigt av möjligheterna till extraordinära besvär. Länsstyrelsen yttrar.

Anledning att sammankoppla frågan om extra ordinär besvärsrätt med
bestämmelserna om eftertaxering synes icke föreligga.

Författningsförslagets 93 § punkterna 6 och 7 synas ha givits sådan formulering
att den extraordinära besvärsrätten blir onödigt omfattande. Att
motsvarande besvärsrätt nu är begränsad till de fall, då självdeklaration
ej avgivits eller då i deklaration lämnats oriktig uppgift, torde bero på
att det i efterhand är förenat med mycket stora svårigheter att fastslå om
och i vad mån en självdeklaration verkligen redovisat för stor inkomst
eller förmögenhet på grund av brister i det bakomliggande materialet. Det
förekommer att skattskyldig med otillförlitliga räkenskaper söker få fram
en kassaavstämning eller ett rimligt resultat av rörelsen genom att i inkomsthöjande
riktning verkställa felräkningar eller införingar av fiktiva
intäkter eller genom att utelämna kostnadsposter av olika slag. Att i efterhand
klarlägga de verkliga förhållandena är många gånger svårt eller omöjligt.
I den mån det kan anses tillrådligt att över huvud taget i detta sammanhang
beakta underlaget för deklaration torde bestämmelserna få utformas
så, att det otvetydigt framgår att en bevisskyldighet här åvilar den
skattskyldige, samt att giltig ursäkt finnes för uraktlåtenheten att tidigare
åberopa till stöd för besvären anförda omständigheter. En besvärstid av
två år efter taxeringsåret torde i allmänhet vara fullt tillräcklig. En ut -

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

sträckning av denna besvärstid torde dock böra stadgas av innebörd att
som besvärstid för skattskyldig, som icke inom två år efter taxeringsåret
avkrävts på taxeringen belöpande skatt, bör gälla två år efter den tidpunkt,
då vederbörande avfordrats skatten. Sådana skattskyldiga som sjömän
torde eljest komma att lida rättsförluster eller få hänvisas till att
söka återställande av försutten besvärstid.

Mot förslaget att i flertalet fall utsträcka den extraordinära besvärstiden
till fem år har Föreningen Sveriges taxeringsintendenter intet att erinra.
Däremot vill föreningen framföra betänkligheter beträffande utvidgningen
av besvärsrätten i de fall, som regleras av 123 § 3 mom. taxeringsförordningen
i nu gällande lydelse. Härom anför föreningen.

Redan tillämpningen av de genom 1950 års lagstiftning tillkomna reglerna
ha inneburit betydande svårigheter. Dessa regler torde emellertid
medgiva prövning av besvär i de fall, då skattskyldig kan anses ha befogade
anspråk härpå. Den av de sakkunniga föreslagna författningstexten
torde komma alt bli svårtillämpad och kan möjligen antagas komma att
medföra åtskilliga obefogade besvär. Med hänsyn till de alltjämt mycket
snäva reglerna för eftertaxering finner föreningen den av de sakkunniga
åberopade parallellen med eftertaxeringsreglerna icke böra föranleda
till annan ändring av hittills gällande regler i 123 § 3 mom. taxeringsförordningen
än att besvärstiden förlänges. I övrigt avstyrker föreningen förslaget
i denna del. Däremot är intet att erinra mot att beslut av prövningsnämnd
att icke upptaga till prövning besvär av ifrågavarande slag må överklagas
hos kammarrätten.

Länsstyrelsen i Örebro lån har inte något emot att väsentligt utsträcka
den tid, inom vilken skattskyldig kan anföra extraordinära besvär, men
finner att de nya bestämmelserna inte bör få gälla taxeringar, påförda
före det taxeringsår under vilket bestämmelserna träder i kraft.

Besvärssakkunniga, näringslivets skattedelegation, Sveriges köpmannaförbund
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation motsätter sig
att taxeringsintendenten inom fem år från taxeringsåret skall genom extraordinära
besvär kunna påkalla rättelse till den skattskyldiges nackdel av
misskrivning, felräkning eller annat uppenbart förbiseende. Besvärssakkunniga
finner inte tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att intendenten
skall kunna göra framställning härom under så lång tid. Hänsynen
till den skattskyldiges trygghet kräver, uttalar besvärssakkunniga, att ett
beslut, som vunnit laga kraft, icke skall kunna rivas upp på talan av motpart
utan att mycket starka skäl föreligger. Taxeringsintendentens möjlighet
att yrka rättelse till skattskyldigs nackdel finnes icke så stötande för
närvarande, då besvärstiden är blott två år, men en bestämmelse av sådant
innehåll kan icke tillstyrkas, om besvärstiden förlänges.

Näringslivets skattedelegation anför, att i de fall, då taxeringen på grund
av fel från taxeringsmyndigheternas sida blivit för låg, är det ofta obilligt
mot den skattskyldige och kan bringa denne i likviditetssvårigheter, om
taxeringsintendenten fem år efter taxeringens åsättande äger framställa
20 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

306 Kung!. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

yx-kande om höjning. Besvärstiden finnes i dylika fall böra bestämmas till
högst ett år efter det, då taxeringen beslutats i första instans.

I några yttranden förordas, att möjligheterna till särskilda taxeringsåtgärder
i samband med prövning av besvär utvidgas.

Kammarrätten, som i motsats till de sakkunniga finner en viss utvidgning
av överinstansernas möjlighet att i vissa fall vid prövning av besvär
göra ändring i annan taxering än den, som avses med besvären, motiverad,
vill dock icke avstyrka förslaget att bibehålla de nuvarande bestämmelserna
oförändrade.

Justitiekanslersåmbetet anser sig böra ifrågasätta ett fortsatt övervägande
av de skattelagssakkunnigas förslag om utvidgning av möjligheterna
att vid prövning av besvär göra ändring i annan taxering än den som avses
med besvären. Det borde, uttalar ämbetet, vara möjligt att vidtaga åtgärd
i angivna syfte utan att den i förevarande betänkande åberopade rättssäkerhetssynpunkten
trädes för nära. Ämbetet föreställer sig, att i praktiken
många fall uppkommer, där det framstår såsom onödigt formellt att
vara förhindrad att på ett enkelt sätt göra ändring i annans taxering.

Riksskattenämnden finner, att om den skattskyldige yrkar nedsättning
av den överklagade taxeringen på grund av att viss inkomst hänför sig
till annat beskattningsår än det varom fråga är, synes rättssäkerhetsskäl
knappast tala emot ett överflyttande av inkomsten till rätt år. Det förhållandet
att möjlighet härtill nu icke finnes har för övrigt, tillfogar nämnden,
missbrukats på så sätt att den skattskyldige först i högsta instans
gjort invändning beträffande beskattningsåret och därigenom obehörigen
undgått beskattning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser sig i rättssäkerhetens intresse böra
tillstyrka de skattelagssakkunnigas förslag om ökad rätt för överinstans
att vid prövning av besvär verkställa ändring av annan taxering än den,
som avses med besvären. Länsstyrelsen anför.

Ur det allmännas synpunkt är det av intresse att hindra att skatteflykt
sker på sådant sätt att skattskyldig genom bevisning, som förebringas på
så sent stadium av skatteprocessen att eftertaxering ej kan ske, hänför
inkomst till annat beskattningsår eller till annan honom närstående person.
För de skattskyldiga åter är det ofta mycket svårt att i skattemål, som
gälla periodiska understöd och dylika frågor, bevaka inblandade parters
rätt.

På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Jämtlands län, som även påpekar
olägenheterna av att taxeringsintendenterna med nuvarande ordning
ser sig nödsakade att anföra reservationsbesvär för att täcka alla tänkbara
fall, som kan uppkomma därest det ursprungliga besvärsmålet får den
ena eller andra utgången i högre instans, och fullfölja dessa reservationsbesvär
om så erfordras genom alla instanserna.

Även länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län samt För -

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 307

eningen Sveriges taxeringsintendenter förordar skattelagssakkunnigas förslag
i denna del.

Näringslivets skattedelegation finner det vara ett berättigat önskemål
från de skattskyldigas sida att vederbörande prövningsnämnd, även om
besvär icke anförts över inkomsttaxeringen eller förmögenhetstaxeringen,
ålägges att efter anmälan av den skattskyldige vidtaga den ändring i taxeringarna,
som kan föranledas av att fastighets taxeringsvärde nedsatts. Då
dylika ärenden regelmässigt torde komma att behandlas i den ordning som
föreskrives i 68 § andra stycket torde, uttalar delegationen, förfarandet bli
föga betungande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån biträder däremot taxeringssakkunnigas
förslag att bibehålla gällande bestämmelser i denna del.

De föreslagna bestämmelserna om anslutningsbesvär har upptagits
i några yttranden.

Kammarrätten uttalar att det knappast föreligger tillräckliga skäl att
i taxeringsprocessen införa detta institut, som i olika avseenden kan missbrukas.

I det av länsstyrelsen i Uppsala län avgivna yttrandet framhålles, att
taxeringsintendents rätt till anslutningsbesvär synes utgöra en onödig press
på de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån tillstyrker däremot de sakkunnigas
förslag på denna punkt.

Besvärssakkunniga finner det vara lika påkallat med rätt till anslutningsbesvär
vid klagan hos prövningsnämnd som vid klagan hos högre instanser.
Behov av anslutningsbesvär föreligger enligt besvärssakkunniga vid
besvär hos prövningsnämnd för skaltskyldig, då taxeringsintendent eller
kommun klagar, samt för taxeringsintendent, då skattskyldig klagar i fall
som avses i 92 §. Besvärssakkunniga yttrar vidare.

Det synes icke rationellt att bestämma tiden för anslutningsbesvärs anförande
till en månad efter utgången av den tid, inom vilken de först anförda
besvären skola anföras. Det är dels en alltför lång tid, dels en mindre
lämplig beräkningsgrund. Till utgångspunkt för tidens beräkning bör i
stället tagas dagen för besvärens delgivning. Detta förutsätter visserligen,
att delgivningen sker på sådant sätt, att bevis finnes om delgivningsdagen,
men sådant bevis torde kunna skaffas utan större svårigheter. Tiden
för anslutningsbesvärens anförande bör på sin höjd vara lika lång som
besvärstiden, d. v. s. enligt besvärssakkunnigas förslag vid talan mot beslut
av besvärsinstans högst tre veckor för annan än menighet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att den i betänkandet
föreslagna tidsfristen för anförande av anslutningsbesvär är för knapp.
Länsstyrelsen föreslår förlängning av denna tid till tre månader.

Justitiekanslersämbetet yttrar.

Den ståndpunkt de sakkunniga intagit att låta rätten till anslutningsbesvär
avse jämväl kammarrättens utslag synes i och för sig ej böra föran -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

leda erinran. Så länge den frågan emellertid står öppen, om i samband med
berörda utredning en eventuellt nyinförd rätt till anslutningsbesvär i fråga
om kammarrättens utslag kommer att borttagas, vill det synas lämpligast,
att utgången av berörda utredning avvaktas, innan anslutningsbesvär medgivas
i fråga om kammarrättens utslag. Detta förefaller betingat av önskvärdheten
att upprätthålla stabilitet i lagstiftningen och vikten av att
rättsförluster för parterna i skatteprocessen förekommas.

Riksskattenämnden finner att bestämmelsen om anslutningsbesvär synes
böra kompletteras med avseende å det fall att huvudklaganden endast
anför reservationsbesvär eller eljest yrkar att sedermera få närmare precisera
sin talan. Nämnden anför.

I dessa fall kan det nämligen vara svårt för motparten att inom den angivna
tiden av en månad taga definitiv ställning till frågan om han skall
anföra anslutningsbesvär. Vidare synes böra stadgas, att tid för anförande
av anslutningsbesvär skall räknas från den dag, då parten erhållit del av
huvudklagandens besvär. Det förhållandet att besvär över en prövningsnämnds
beslut kan ingivas direkt till kammarrätten kan eljest medföra,
att tiden för anförande av anslutningsbesvär icke kan iakttagas på grund
av att motparten icke i tid får kännedom om att huvudklaganden anfört
besvär.

I taxeringsförordningen torde böra uttryckligen stadgas, att anslutningsbesvär
ofördröjligen skola delges motparten. Motsvarande gäller med avseende
å intendents besvär i andra fall.

Sveriges köpmannaförbund föreslår, att skattskyldig skall äga anföra
anslutningsbesvär inom en månad från det han erhållit del av motpartens
besvär.

Kammarrätten yrkar bestämt att bestämmelser om b e s v ä r s f 5 r teckningar
motsvarande de nu gällande införes i den nya taxeringsförordningen.
Kammarrätten finner, att besvärsförteckningarna är en förutsättning
för att arbetet å kammarrättens aktuariekontor skall kunna löpa
friktionsfritt och smidigt. Vad de sakkunniga nu anfört ändrar icke kammarrättens
ståndpunkt, särskilt som de av de sakkunniga anförda omständigheterna
icke minskar behovet av de i 122 § 2 mom. första stycket sista
meningen angivna månadsrapporterna. De synpunkter som talar för att
besvärsförteckningarna bibehålies vid inkomsttaxeringen gör sig enligt kammarrättens
uppfattning i förstärkt grad gällande vid fastighetstaxeringen.
Härom anföres.

I syfte att så långt möjligt iaktta kravet på jämnhet och likformighet
i fastighetstaxeringen sammanföras redan innan fastighetstaxeringsdivisionens
session tager sin början för beredning och föredragning av olika ledamöter
av divisionen fastighetstaxeringsmålen i grupper med hänsyn till
fastigheternas art (jordbruksfastigheter, skogsfastigheter, hyresfastigheter,
villafastigheter o. s. v.) och till deras geografiska belägenhet. En sådan sammanföring
på ett tidigt stadium av fastighetstaxeringsdivisionens arbetsmaterial
på olika grupper av mål med hänsyn till dessas art är även av betydelse
med hänsyn till att de tidsperioder under vilka medverkan av de

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

olika särskilda ledamöter, varom förmäles i 158 § 2 mom. av förslaget,
påkallas, måste fastställas i mycket god tid. Vid en så tidig tidpunkt brukar
emellertid, enligt vad erfarenheten visat, en betydande del av besvärsmålen
icke vara till kammarrätten inkomna. Av sådan anledning har förenämnda
sammanföring av målen med hänsyn till deras art måst verkställas med
ledning av besvärsförteckningarna. Kammarrätten finner det därför synnerligen
angeläget, att den nu gällande ordningen i fråga om insändande
av besvärsförteckningar över fastighetstaxeringsmål bibehålies. Ur nu antydda
synpunkter kunde det vara av värde, att den länsstyrelserna sålunda
ålagda uppgiftsskyldigheten tvärtom vidgades i så måtto, att i besvärsförteckningarna
beträffande varje mål rörande fastighetstaxering angavs,
vilket slag av fastighet besvären i huvudsak avse. För den händelse
tidsfristen för länsstyrelsernas redovisning till kammarrätten av mål rörande
fastighetstaxering komme att utsträckas, på sätt föreslagits, skulle
behovet av en sådan komplettering av uppgifterna i besvärsförteckning ökas.

Länsstyrelsen i Våsternorrlands län tillstyrker däremot de sakkunnigas
förslag men tillfogar, att besvärsförteckningarna möjligen kunde ersättas
med att kammarrätten efter utgången av varje kvartal eller månad erhåller
uppgift om antalet anförda besvär.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån ställer sig åtminstone för prövningsnämndens
del tveksam till förslaget att besvärstalan i vissa fall skall kunna
avvisas på grund av brister i besvärsinlagan. Länsstyrelsen anför
härom.

Ur rättsskyddets synpunkt torde även en tämligen svagt manifesterad
viljeyttring, som kan tydas såsom besvär över taxering, böra föranleda en
saklig omprövning av taxeringen. Man har anledning att slå vakt om det
förtroende, som kan finnas hos de skattskyldiga, att hos prövningsnämnden
själva och utan bistånd av medhjälpare framlägga sina bekymmer för
att där få dem prövade. Erfarenheten visar att understundom även ett mycket
dunkelt framlagt besvärsyrkande vid närmare efterforskande kan vara
uttryck för en riktig tanke att taxeringen i något avseende bör omprövas.
Därest förslaget om avvisande av besvär över huvud taget skall genomföras,
anser länsstyrelsen att förfarandet i varje fall endast undantagsvis bör
komma till användning.

Departementschefen

De ändringar i besvärsreglerna, som föreslås av de sakkunniga, är till en
del att se som ett led i strävandena att åstadkomma förbättringar i rättsskyddet
för den enskilda medborgaren. Viktigast härvidlag är förslaget att
deklarationsförsummelse inte längre skall föranleda förlust av besvärsrätt
samt de utvidgningar som föreslås i fråga om möjligheterna att efter den
vanliga besvärstidens utgång vinna rättelse i materiellt sett för höga taxeringar.

1 andra hänseenden innebär de framlagda förslagen närmast en följd av
den tillämnade omläggningen beträffande förfarandet i taxeringsnämnderna
och prövningsnämnderna.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

När de sakkunniga föreslår, att de nuvarande fasta tiderna för skattskyldigas
och kommuners besvär över beslut av taxeringsnämnd skall
ersättas med ett system av rörliga besvärstider, anknutna till tidpunkten för
taxeringsnämndens beslut, är detta sålunda huvudsakligen en konsekvens
av den i betänkandet förordade avsevärda förlängningen av taxeringsperioden
i första instans. Såsom framgår av det förut anförda har jag inte ansett
mig kunna, åtminstone för närvarande, biträda de sakkunnigas förslag i
denna del. I stället har jag förordat en mera begränsad förlängning eller till
utgången av juni månad under taxeringsåret. Härav följer inte utan vidare
att de sakkunnigas förslag om rörliga besvärstider behöver frångås. Detta
förslag, som i huvudsak vunnit anslutning vid remissbehandlingen, är förenat
med åtskilliga fördelar. Bl. a. skulle man slippa en eljest oundviklig
försening av prövningsnämndsarbetet. Vissa förutsättningar skulle t. o. m.
iinnas för att prövningsnämndernas arbete skulle kunna påbörjas något
tidigare än nu och att ett ökat antal mål sålunda skulle bli färdiga i så god
tid att besluten kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Till förmån för
det nuvarande systemet med fasta tider talar emellertid att detta är invant
och mycket enkelt i tillämpningen. En omläggning av tiderna torde alltid
vara förenad med viss risk för rättsförluster, innan de nya bestämmelserna
blivit allmänt kända. Dessa skäl bör enligt min mening överväga i ett läge,
där reformerna av arbetsordningen i första instans begränsas i förhållande
till sakkunnigförslaget på sätt jag i det föregående förordat.

Jag föreslår alltså att fasta besvärstider alltjämt skall gälla för skattskyldiga
och kommuner vid överklagande av taxeringsnämndernas beslut. Förskjutningen
av tidpunkten för avslutandet av arbetet i första instans föranleder
emellertid en motsvarande förlängning av besvärstiderna. De skattskyldiga
bör i enlighet härmed anföra besvär senast den 15 augusti under
taxeringsåret. För kommunerna bör tiden utgå den 31 i samma månad.
Ytterligare bör gälla, att skattskyldig skall äga extraordinär besvärsrätt, om
han inte fått föreskriven underrättelse om avvikelse från självdeklaration
senast den 15 juli under taxeringsåret.

Såsom de sakkunniga föreslagit bör taxeringsintendentens yrkanden om
ändring i taxeringsnämnds beslut få formen av besvär.

De sakkunniga föreslår vidare att den tid, inom vilken intendenten äger
överklaga beslut av taxeringsnämnd, skall förlängas till utgången av april
månad året efter taxeringsåret. I gengäld skulle intendentens nuvarande befogenhet
att framställa yrkanden reservationsvis bortfalla.

Dessa förslag har i allmänhet godtagits. I flera yttranden har man emellertid
vänt sig mot de sakkunnigas uttalande att intendenten inom den angivna
tiden skulle precisera sina yrkanden och ange grunderna för dessa.
De sakkunnigas uttalande går, såsom jämväl påpekats, längre än vad den
föreslagna författningstexten ger vid handen. I och för sig torde av denna
endast följa att den beloppsmässiga ramen för intendentens talan skall an -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

givas. Att jämväl grunderna för besvärstalan redovisas bör dock enligt min
mening eftersträvas. Detta får i allmänhet anses höra till god ordning och
kan även vara en förutsättning för att prövningsnämnden skall få erforderlig
tid till förfogande för målens prövning. Men jag anser i likhet med de
sakkunniga, att någon förbindande bestämmelse härom ej bör meddelas.

Några remissinstanser förordar en ytterligare förlängning av intendentens
besvärstid. För arbetsgången på taxeringssektionerna kan detta måhända
synas önskvärt. Mot intressen av sådan art måste emellertid vägas skäliga
anspråk från de skattskyldiga att i rimlig tid erhålla kännedom om de
skattekrav som framställes från företrädaren för det allmänna. Härtill
kommer intresset av att undvika anhopningar av mål mot slutet av prövningsnämndens
arbetsperiod. De sakkunnigas förslag innebär enligt min
mening en lämplig avvägning mellan dessa olika intressen.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag de i betänkandet föreslagna bestämmelserna
om taxeringsintendentsbesvär hos prövningsnämnden. Jag
vill i samband därmed understryka de sakkunnigas uttalande att det stundom
bör vara en plikt för taxeringsintendenten att anföra besvär till den
skattskyldiges förmån. Behov av sådana initiativ kommer att föreligga
även om prövningsnämnden själv, såsom jag tidigare förordat, får befogenhet
att i där anhängiga mål utan yrkande göra ändring till förmån för den
skattskyldige.

Enligt nuvarande regler skall besvärsskrifterna inges till länsstyrelsen.
De sakkunniga har förordat att skrifterna i stället skall adresseras till de
nyinrättade prövningsnämndskanslierna. Anordningen har väckt kritik på
några håll. Då densamma emellertid på ett åskådligt sätt ger uttryck för
den avsedda åtskillnaden mellan den dömande och den fiskaliska verksamheten
på länsplanet, vill jag även i denna del följa de sakkunniga. Härvid
förutsätter jag, att om besvärsskrifter likväl adresseras till länsstyrelsen,
skrifterna genast överlämnas till prövningsnämndens kansli så att rättsförluster
inte skall behöva uppkomma. Att så sker står i god samklang med
de regler, som förordats av de sakkunniga i syfte att undvika att den skattskyldige
blir lidande genom att han misstagit sig i fråga om vilken prövningsnämnd
som är behörig att pröva hans taxering.

I flera yttranden har föreslagits att en möjlighet till självrättelse skulle
införas för taxeringsnämnderna. Denna fråga har kommit i ett ändrat läge
i och med att den i betänkandet avsedda successiva, delvis parallella prövningen
i de båda lägre instanserna inte kommer till stånd. Det kan alltså
förutsättas att taxeringsnämndernas beslut och utsändandet av underrättelser
om avvikelser liksom hittills förlägges till eu senare del av taxeringsperioden
och alt inkomna kontrolluppgifter och underrättelser från andra
taxeringsnämnder regelmässigt skall kunna beaktas dessförinnan. Felaktigheter
som upptäckes i samband med längdföringen torde också i allmänhet
kunna rättas till. Uppenbara fel, som konstateras senare, kan, såsom de

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

sakkunniga påpekat, korrigeras på ett enkelt sätt av prövningsnämndens
ordförande. Jag finner därför inte erforderligt att införa bestämmelser i
ämnet.

Vad de sakkunniga i övrigt förordat rörande besvär hos prövningsnämnden
kan jag biträda.

Den nuvarande bestämmelsen att rätten till besvär hos kammarrätten
och regeringsrätten skall förloras, om den skattskyldige inte i
tid inkommer med självdeklaration eller gör sig skyldig till liknande försummelse,
har länge varit föremål för befogad kritik från rättssäkerhetssynpunkt.
Redan i direktiven för skattelagssakkunniga framhölls att man borde
ompröva huruvida förlust av besvärsrätt är någon lämplig sanktion för försummelser
av detta slag. Ett uttalande av liknande innebörd gjordes i propositionen
nr 160 till 1955 års riksdag, och riksdagen tog fasta på detta uttalande.
I betänkandet föreslås också att bestämmelserna om förlust av
besvärsrätt skall upphävas. Intresset av att självdeklarationerna inkommer
i tid vill de sakkunniga i stället tillgodose genom effektiviserade bestämmelser
om böter och viten.

De sakkunniga har enligt min mening på ett övertygande sätt klarlagt
olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna på området. I många fall
har dessa bestämmelser, såsom också vitsordats under remissbehandlingen,
kunnat leda till stötande resultat. Å andra sidan kan det fastslås, att sanktionen
i fråga, såvitt angår det stora flertalet skattskyldiga, är tämligen ineffektiv.
Den vilar, som de sakkunniga påpekat, på den orimliga förutsättningen
att taxeringsnämnden och prövningsnämnden medvetet skulle begagna
sig av den skattskyldiges situation till att åsätta honom en för hög
taxering.

I några av de yttranden, där de sakkunnigas förslag i förevarande del blivit
föremål för kritik, har förordats att den nuvarande sanktionen bibehålies i
uppmjukad form. Man har härvid närmast tänkt sig att öppna ökade möjligheter
att taga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet samt att i
särskild ordning undanröja orimligt höga taxeringar, som på grund av besvärsrättens
förlust inte kunnat överklagas i vanlig ordning. Genom dylika
åtgärder skulle utan tvivel de mest stötande resultaten av de nuvarande
bestämmelserna kunna undvikas. Kvar står emellertid att skattedomstolarna
varje gång frågan blir aktuell måste avgöra, om den skattskyldiges talan
skall tagas upp till fullständig prövning eller helt avvisas. Något mellanting
mellan dessa båda ytterligheter torde inte vara tänkbart. Med en uppmjukning
av leglerna skulle man vidare sta inför möjligheten att försummelser
av samma svårighetsgrad i ett fall skulle kunna leda till förlust av besvärsrätt
men i ett annat — där större ekonomiska värden står på spel — skulle
lämnas utan varje påföljd. De invändningar om rättsosäkerhet som med fog
kan anföras mot den nuvarande ordningen skulle enligt min mening med
icke mindre skärpa kunna riktas mot en på antytt sätt uppmjukad regel om
förlust av besvärsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 är 1956

313

Jag kan därför inte förorda en sådan lösning. Valet måste enligt min mening
stå mellan att följa de sakkunnigas förslag och att bibehålla de nuvarande
bestämmelserna oförändrade.

Mot sakkunnigförslaget har invänts att detta skulle leda till att böter
kunde komma att ådömas ett synnerligen stort antal skattskyldiga utan att
likväl det förordade systemet med böter och viten skulle ha nödig effekt i
fall där effektiva sanktioner framstår som önskvärda.

I fråga om den förstnämnda invändningen må framhållas, att deklarationsförseelserna
i förslaget undantagits från allmänt åtal. Avsikten härmed
är att en sovring skall ske hos taxeringsmyndigheterna. Härvid bör i första
hand avskiljas de fall i vilka skäl skulle finnas för påföljdseftergift enligt
den föreslagna straffbestämmelsen, d. v. s. när den skattskyldiges försummelse
finnes ursäktlig eller eljest ringa. Detta får i regel anses vara förhållandet,
när deklaration inkommit blott någon eller några dagar för sent eller
när det kan antagas att den skattskyldiges försummelse beror av okunnighet
eller oförmåga eller att svårigheter förelegat att fullgöra deklarationsplikten.
Hänsyn kan också tas till den större eller mindre olägenhet som åsamkas
taxeringsarbetet genom försummelsen. Är omständigheterna vidare sådana
att den skattskyldige lever under synnerligen små inkomstförhållanden och
med hänsyn härtill utgått från att någon skatt ej skall uttagas på hans inkomst,
kan merendels saken få bero. Åberopar den skattskyldige en ursäkt,
som förefaller rimlig, bör detta också i regel kunna vara tillräckligt skäl för
att underlåta åtalsanmälan.

Sovringen av de fall som skall lämnas till åklagaren bör enligt min mening
i första hand ske hos taxeringsnämnderna. Prövningen får ankomma på ordföranden
eller, i distrikt med taxeringsassistent, på ordföranden med assistentens
medverkan. Till taxeringsintendenten bör sålunda endast rapporteras
sådana fall som ordföranden ansett böra beivras. Taxeringsintendenten
har härefter att företa den ytterligare sovring som kan vara påkallad.
Som de sakkunniga framhållit, kommer en ytterligare prövning att ske hos
åklagaren eller, om åtal väckes vid domstol, av denna.

Med hänsyn till det anförda synes man kunna räkna med att böter kommer
att ådömas endast i ett förhållandevis ringa antal fall samt att de nya
reglernas tillämpning inte kommer att betunga taxeringsintendenterna,
åklagarna och domstolarna i större omfattning än som får anses acceptabelt
med hänsyn till angelägenheten att undslippa den nuvarande sanktionen
mot deklarationsförsuinmelse.

I de fall åter där eif snabbt och effektivt ingripande finnes påkallat erbjuder
förslaget goda möjligheter härtill. Detta gäller främst skattskyldiga,
som år efter år underlåter att avge deklaration eller som endast med svårighet
kan förmås därtill, och framför allt sådana, som kan misstänkas för att
vilja spekulera i möjligheten av att bli åsatta en skönstaxering som är för
låg i förhållande till deras verkliga inkomster. Dessa skattskyldiga bör omedelbart
efter sorteringsarbetets avslutande tillställas anmaning med ett

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 ur 1956

efter omständigheterna anpassat, inte alltför lågt vite. Genom den föreslagna
och av mig förordade anordningen med postdelgivning blir sörjt för att anmaningen
snabbt kommer den skattskyldige tillhanda och att taxeringsnämnden
inom några dagar får bevis om mottagandet. Samtidigt bör deklarationsförsummelsen
rapporteras till taxeringsintendenten för åtalsanmälan.
Det i betänkandet föreslagna systemet med böter och viten synes sålunda
kunna verka mer effektivt än den nuvarande påföljden för deklarationsförsummelse.
Det skulle möjligen kunna göras gällande att arbetet med vitesföreläggande
och åtalsanmälan kommer att onödigt inkräkta på den tid,
som står till förfogande för det egentliga taxeringsarbetet. Jag vill då erinra
om den väsentliga arbetsbesparing för ordföranden, som åsyftas med förslaget
att sorterings- och längdföringsarbetet in. m. dylikt överföres på biträdespersonal.

Såsom ytterligare skäl mot sakkunnigförslaget har åberopats att dettas
genomförande skulle kunna medföra en ökning av antalet besvär till skattedomstolarna.
Denna invändning finner jag inte bärande. Att de nuvarande
bestämmelserna kan innebära en återhållande faktor på besvärsfrekvensen
är en indirekt och ofta stötande konsekvens av att man använt förlust av
besvärsrätt som påföljd för deklarationsförsummelse. Vill man försöka begränsa
skattedomstolarnas arbetsbörda, bör detta ske på andra vägar.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag de sakkunnigas förslag i
förevarande del.

I fråga om sättet för fullföljd av talan till skattedomstolarna föreslår de
sakkunniga vissa jämkningar av huvudsakligen teknisk natur. Dessa förslag
kan jag biträda.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att det med hänsyn till arbetsförhållandena
på länsstyrelsernas taxeringssektioner inte torde vara praktiskt genomförbart
att — såsom besvärssakkunniga påyrkat — nedbringa den för
taxeringsintendenten gällande tiden för anförande av besvär hos skattedomstolarna.
Härav bör även följa att i princip lika lång tid får gälla för de
skattskyldiga och kommunerna.

En i sak mera angelägen reform i samma riktning är enligt min mening
att tillse att tiden för kammarrättsmålens beredning i länsstyrelserna inte
utan tvingande skäl överskrides. Genom de förestående förstärkningarna av
taxeringssektionerna torde emellertid denna fråga, som de sakkunniga framhållit,
i huvudsak lösa sig av sig själv. En viss garanti mot obehöriga förseningar
ligger f. ö. däri att skriftväxlingen i kammarrättsmålen kommer att
stå under ledning av prövningsnämndernas kanslier, för vilkas verksamhet
landskamrerarna ytterst blir ansvariga. Jag vill framhålla att besvärsprövningen
i kammarrätten utgör ett viktigt led i åtgärderna för erhållande avriktiga
taxeringar samt att vad som sammanhänger med denna besvärsprövning
inte bör få stå tillbaka för övriga arbetsuppgifter. Med tanke härpå

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kunde den särskilda kontroll över tidsfristens iakttagande som de sakkunniga
velat tillägga den föreslagna riksskattestyrelsen i och för sig synas önskvärd.
Då jag emellertid inte ansett mig kunna förorda den av de sakkunniga
förordade utbyggnaden av riksskattenämnden, synes den föreslagna kontrollverksamheten
inte kunna genomföras.

I detta sammanhang torde slutligen få upptagas de önskemål om befogenhet
för prövningsnämnderna att företaga självrättelse, som framförts i några
yttranden. Dessa önskemål vinner enligt min mening starkt stöd i det förhållandet
att besvärsförfarandet i kammarrätten är förenat med avsevärd
tidsutdräkt. Jag förordar därför att en möjlighet till självrättelse införes
för prövningsnämndernas vidkommande. Sådan rättelse bör kunna komma
i fråga beträffande felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
Därvid bör i överensstämmelse med 17 kap. 15 § rättegångsbalken
föreskrivas alt parterna skall erhålla tillfälle att yttra sig innan beslutet
om rättelse meddelas.

Beträffande efter taxering föreslår de sakkunniga vissa ändringar
av innebörd bl. a. att bestämmelserna i ämnet flyttas från kommunalskattelagen
och övriga skatteförfattningar till den nya taxeringsförordningen. Vidare
förordas, att frågor om eftertaxering skall väckas i prövningsnämnd
och att förfarandet utformas i anslutning till besvärsförfarandet. Dessa förslag,
som endast mött få erinringar, kan jag tillstyrka. Den av besvärssakkunniga
väckta tanken att sammanarbeta eftertaxering och extraordinära besvär
till ett enhetligt extraordinärt rättsmedel kan i och för sig synas tilltalande.
De i betänkandet föreslagna reglerna innebär också att instituten
i fråga, som båda reglerar möjligheterna att i efterhand vinna rättelse i laga
kraftvunna taxeringar, närmas till varandra. Att helt sammanarbeta de nu
ifrågavarande bestämmelserna synes dock ej böra ske.

I kammarrättens yttrande har framhållits att de föreslagna bestämmelserna
måste anses innebära en skärpning av eftertaxeringsinstitutet samt
att de därför inte bör erhålla retroaktiv tillämpning. Denna mening kan jag
inte biträda. Oavsett huruvida förslaget kan anses innebära någon skärpning,
bör hållas i minne att eftertaxeringsbestämmelserna i sak är av processrättslig
natur. De reglerar, som nyss antytts, möjligheterna för det allmänna
att i särskild ordning vinna rättelse i taxeringar, som blivit oriktiga,
därför att de grundats på felaktiga uppgifter från den skattskyldige
eller på ett material, som eljest genom åtgöranden eller underlåtenhet från
hans sida blivit oriktigt eller ofullständigt. Av allmänna rättsgrundsatser
torde följa, att ny processlagstiftning skall äga tillämpning även på förhållanden
som i tiden ligger före lagstiftningens ikraftträdande. Undantag
från denna regel föreskrives i allmänhet endast på grund av processtekniska
eller därmed jämförliga skäl. Jag får i detta sammanhang erinra om att

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

lagen den 27 juni 1939 om särskilda rättsmedel gjordes tillämplig även på
domar och beslut, som meddelats före denna lags ikraftträdande, och alltså
även till den del lagen öppnade ökade möjligheter att få till stånd en prövning
i efterhand av domar och beslut som vunnit laga kraft. Motsvarande
är fallet med de ändringar i eftertaxeringsinstitutet som beslöts vid 1955
års riksdag.

De föreslagna utvidgningarna i de skattskyldigas möjligheter att anföra
extraordinära besvär har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse.
För egen del finner jag betydelsefullt — inte minst med tanke på att
många skattskyldiga har bristfällig kännedom om bestämmelserna och därför
inte kan bevaka sin rätt på tillfredsställande sätt — att regler skapas,
som möjliggör rättelse efter den vanliga besvärstidens utgång i fall där
detta med hänsyn till omständigheterna framstår som befogat. Det är visserligen
sannolikt att man, såsom taxeringsintendentsföreningen påpekat,
får räkna med att åtskilliga svårbedömda gränsfall skall uppkomma, men
denna olägenhet får vägas mot de fördelar som kan uppnås i materiellt
avseende. Vad föreningen i övrigt anfört föranleder mig till det påpekandet
att det givetvis bör ankomma på den skattskyldige att visa, att förutsättningar
för extraordinär besvärsprövning föreligger. Inte heller utsträckningen
av tidsfristen till fem år synes böra väcka allvarligare betänkligheter.
Som de sakkunniga påpekat föreligger här inte de särskilda skäl till
återhållsamhet som kan ligga däri att den skattskyldige inte alltför länge
skall behöva sväva i ovisshet om vad han har att betala i skatt för visst år.

Under åberopande av argument, likartade med de sist antydda, har några
remissinstanser motsatt sig att taxeringsintendenten under så lång tid
som fem år efter taxeringsåret skall kunna till den skattskyldiges nackdel
påkalla rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende.
Jag finner inte anledning att på denna punkt frångå de sakkunnigas
förslag. Detta är att se som en konsekvens av den föreslagna förlängningen
till fem år av den tid som står till den skattskyldiges förfogande
för extraordinära besvär. Vidare bör ihågkommas att taxeringsintendentens
ifrågavarande besvär skall avse rättelse av uppenbara fel. Att sådan rättelse
kan åstadkommas även under tämligen lång tid synes inte behöva inge betänkligheter.

Som de sakkunniga påpekat, innebär förslaget inte någon ändring i fråga
om regeringsrättens i regeringsformen inskrivna befogenhet att efter ansökan
bevilja resning eller återställa försutten tid. Att, såsom besvärssakkunniga
förordat, särskilt markera att de nya reglerna delvis berör ett
grundlagsbestämt område synes, då dessa regler i och för sig är väl förenliga
med grundlagens bestämmelser, knappast vara erforderligt.

I fråga om den rätt för skattskyldig att anföra extraordinära besvär,
som grundas på att föreskriven underrättelse om avvikelse ej erhållits eller

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

att sådan mottagits för sent, föreslår länsstyrelsen i Västernorrlands län
den jämkningen att besvärstiden inte i något fall skall gå till ända förrän
med utgången av året efter taxeringsåret. Då detta förslag synes ägnat att
förebygga rättsförluster samt även är förenat med vissa praktiska fördelar,
tillstyrker jag detsamma.

Med sist angivna jämkning biträder jag vad de sakkunniga föreslagit
i fråga om extraordinära besvär.

I likhet med de sakkunniga finner jag mig böra förorda, att nuvarande
bestämmelser om befogenhet för överinstanserna att vid besvärsprövning
ändra annan taxering än den besvären angår, bibehålies i princip
oförändrade. Även om vissa skäl kan tala för alt i anslutning till skattelagssakkunnigas
förslag avsevärt vidga dessa befogenheter, skulle sådana utvidgningar
kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser. På en punkt
synes dock så starka skäl kunna anföras för en utvidgning att de här antydda
betänkligheterna bör få vika. Jag åsyftar det fall, att man vid prövning
av besvär över ett års taxering finner att en inkomst- eller avdragspost
är att hänföra till annat beskattningsår än det besvären avser. Om taxeringen
för det andra året vunnit laga kraft, skulle den situationen kunna
uppkomma, att den skatlskyldige fick betala dubbel skatt för inkomstbeloppet
i fråga eller helt undgick att skatta för detsamma. Motsvarande
skulle kunna förekomma beträffande en avdragspost. Jag vill därför förorda
att bestämmelserna kompletteras så att en överflyttning till rätt beskattningsår
kan äga rum.

De skäl som anförts för att öppna möjlighet till anslutningsbesvär
finner jag bärande. Såsom de sakkunniga föreslagit bör emellertid
sådana besvär endast få anföras hos skattedomstolarna. I fråga om
prövningsnämnderna föreligger nämligen knappast något behov av detta
institut. Taxeringsintendentens besvärstid är så utmätt att han alltid bör
ha möjlighet att anföra besvär i vanlig ordning, när han har att taga ställning
till besvär från den skattskyldige. Vad den sistnämnde angår synes
prövningsnämndens befogenhet att av eget initiativ göra ändring till den
skattskyldiges förmån innebära tillräcklig garanti för att hans intressen
inte blir åsidosatta. Beträffande anslutningsbesvär hos regeringsrätten kan
det visserligen, såsom justitiekanslersämbetet framhållit, synas tveksamt,
om inte denna fråga kunde anstå i avbidan på resultatet av den pågående
utredningen om inskränkningar i fullföljdsrätten till nämnda instans.
Framhållas bör emellertid att ett väsentligt syfte med förslaget om anslutningsbesvär
är att förebygga att besvärstalan anhängiggöres enbart därtör
att eu part befarar att motparten skall besvära sig. Förslaget kan således i
viss man sägas ligga i linje med strävandena att nedbringa fullföljden till
den högsta instansen. På grund härav och då de sakkunniga, som verkstäl -

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

ler utredning i denna fråga, inte haft någon erinran mot taxeringssakkunnigas
förslag, anser jag mig böra förorda att anslutningsbesvär får anföras
även i regeringsrätten.

Tiden för anslutningsbesvär utgår enligt sakkunnigförslaget en månad
efter den ordinarie besvärstiden. I några yttranden har förordats att tiden
i stället skulle räknas från det de först anförda besvären kommit motparten
tillhanda. Detta skulle emellertid förutsätta att bevis om dagen härför
regelmässigt skulle behöva upptagas. Vidare skulle följden kunna bli, att
om vederbörande inte kan anträffas, denne utan tidsbegränsning skulle
kunna påkalla prövning av anslutningsbesvär. Jag finner under sådana omständigheter,
att den i betänkandet föreslagna regeln är att föredraga.

De sakkunnigas förslag att parterna skall kunna föreläggas att fullständiga
besvärsskrifter har i allmänhet godtagits och jag kan tillstyrka
detsamma. I anslutning till vad som anförts i något yttrande torde
få framhållas att den föreslagna bestämmelsen bör begagnas med urskillning
och i huvudsak bör betraktas som en yttersta utväg att komma till
rätta med parter, som inte kan förmås att, där detta är av betydelse för
målets avgörande, precisera sin ståndpunkt. Däremot bör bestämmelsen
självfallet inte tillämpas så att prövningsnämnderna underlåter att vidtaga
en befogad ändring i taxeringen därför att den skattskyldige saknat förmåga
att mera klargörande precisera sina yrkanden.

Frågan om besvärsförteckningar har kommit i ett ändrat läge
genom att den i betänkandet åsyftade successiva och delvis samtidiga prövningen
i olika instanser inte kommer till stånd. Jag förordar därför att besvärsförteckningar
alltjämt skall lämnas till kammarrätten. I vad angår
fastighetstaxeringsmål kan vara av värde att förteckningarna kompletteras
på sätt kammarrätten ifrågasatt. Någon uttrycklig föreskrift i en ordningsfråga
av denna typ synes dock inte böra intagas i taxeringsförordningen.

Vad de sakkunniga i övrigt förordat på hithörande områden föranleder
ingen erinran från min sida.

VIII. Om straff och viten

Taxeringssakkunniga

I förslaget återfinnes med vissa jämkningar de i 140 § och 141 § 1, 3 och 4
mom. gällande taxeringsförordning meddelade bestämmelserna om straff för
brott mot tystnadsplikt och för vissa falskdeklaration och vårdslös deklaration
närstående förfaranden. Smärre jämkningar föreslås även i 143 § såvitt
angår taxeringsmyndigheternas befattning med fall av falskdeklaration och
vårdslös deklaration.

Beträffande påföljderna för underlåtenhet att i tid avge självdeklaration
innebär förslaget, att förlust av besvärsrätt inte längre skall inträda som

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

påföljd för sådan försummelse. Den som gör sig skyldig till dylik försummelse
skall i stället kunna dömas till böter, högst 300 kronor. Denna påföljd
skall, i analogi med vad numera gäller enligt 39 § taxeringsförordningen,
även kunna inträda, om självdeklaration har så bristfälligt innehåll att
den uppenbarligen inte är ägnad att ligga till grund för taxering. För att
böter inte skall ådömas i ursäktliga fall förordas att allmänt åtal får äga
rum endast efter anmälan av taxeringsintendent. Därjämte föreslås, att om
den skattskyldiges försummelse finnes ursäktlig eller eljest ringa, skall
domstolen äga fria honom från straff. Denna befogenhet kan begagnas t. ex.
om rätten skulle finna att taxeringsintendenten bort medge den skattskyldige
sökt uppskov med deklarationens avgivande. Betydelsen av ett sådant
stadgande torde emellertid, enligt vad de sakkunniga framhåller, främst
ligga däri att åklagarna inte kommer att väcka åtal i de fall där bötesstraff
skäligen inte bör ådömas.

Enligt förslaget skall vite regelmässigt föreläggas i anmaningar att avge
självdeklaration. Därvid kan det nuvarande dagsbotsstraffet i 141 § 2 mom.
för underlåtenhet att efterkomma sådan anmaning bortfalla. De sakkunniga
påpekar, att enligt numera vedertagna principer böter och vite inte bör kunna
ifrågakomma samtidigt (jfr 9 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken).
Ett val mellan de båda sanktionsformerna bör alltså ske. Härvid har de
sakkunniga funnit vitet vara att föredraga, icke minst från effektivitetssynpunkt.

De principer som föreslagits i fråga om deklarationsförsummelser förordas
även beträffande uraktlåtenhet att avge kontrolluppgifter till ledning vid
annans taxering. Vid försummelse att inkomma med kontrolluppgift, som
skall lämnas utan anmaning, skall, i överensstämmelse med vad redan nu
gäller enligt 142 § taxeringsförordningen, böter om högst 300 kronor kunna
ådömas. Allmänt åtal för sådan förseelse göres beroende av anmälan från
taxeringsintendent, och domstolen kan fria från straff i ursäktliga eller
helt bagatellartade fall. År det däremot fråga om uppgifter som skall lämnas
först efter anmaning bör enligt de sakkunnigas mening endast vite ifrågakomma
som sanktion. Detsamma bör vara fallet om den, som försummat
att avge kontrolluppgift utan anmaning, därefter anmanats att fullgöra
denna sin skyldighet.

De nuvarande bestämmelserna i 138 och 139 §§ taxeringsförordningen om
straff för vissa försummelser av ordförande i taxeringsnämnd m. fl. föreslås
avskaffade.

För närvarande gäller enligt 144 § 2 mom. att försuttet vite utdömes av
länsstyrelsen. Av 3 mom. framgår att talan mot sådant länsstyrelsens beslut
kan föras hos kammarrätten och vidare till regeringsrätten. Ett vitesföreläggande
som sådant kan inte överklagas, men vid prövning av besvär över
utdömande av vite må jämväl fråga, huruvida vitet bort föreläggas, komma
under bedömande.

I dessa regler föreslås smärre jämkningar. Med hänsyn till vitesfrågornas

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

vanligen brådskande natur förordas sålunda att besvärstiderna överlag begiänsas
till tre veckor. Att ett vitesföreläggande inte kan överklagas torde
enligt de sakkunniga vara välgrundat. Det ligger i sakens natur, uttalar de
sakkunniga, att vitesföreläggandena som regel skall lända till skyndsam
efterrättelse. Om den som mottar föreläggandet önskar göra gällande att
föreläggandet är obefogat, bör han vara hänvisad till att på egen risk underlåta
att efterkomma detsamma samt att hävda sin uppfattning i samband
med vitets utdömande.

I 9 kap. 8 § rättegångsbalken stadgas, att vite enligt nämnda balk ej må
bestämmas under fem eller över 5 000 kronor. Har vite utdömts och förelägges
nytt vite, får vitet bestämmas till högre belopp dock ej över 10 000
kronor. Vite får inte föreläggas kronan.

Motsvarande bestämmelser har upptagits i förslaget till ny taxeringsförordning
med den jämkningen, att lägre vite än 100 kronor ej må bestämmas.
Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen, varom ofta är fråga, bör
enligt de sakkunniga ytterligare tillses att vitena inte blir för låga. Sålunda
böi viten mellan 5 000 och 10 000 kronor kunna föreläggas oavsett om vite
tidigare förelagts. Kommun, landsting och annan myndighet samt tjänstemän
i tjänsteutövning föreslås undantagna från dem som kan få vitesföreläggande.

Vissa ytterligare bestämmelser föreslås om förfarandet vid utdömande av
viten. Sålunda föreslås, att anmälan om uttagande av vite skall göras av
taxeringsintendent. Denne kan härigenom företa en preliminär sovring, så
att utdömande av vite inte påkallas annat än när det framstår som befogat.

De sakkunniga finner uppenbart, att länsstyrelsens prövning inte bör
inskränkas till att konstatera, huruvida förelagt vite försuttits. Länsstyrelsen
bör kunna pröva huruvida vitet bort föreläggas och vilket vitesbelopp
som kan vara skäligt. Den skall sålunda kunna nedsätta vitet eller helt avstå
fiån att utdöma detsamma. Detta torde enligt de sakkunniga följa redan av
allmänna regler men bör i tydlighetens intresse komma till uttryck i författningstexten.
I enlighet härmed föreslås, att länsstyrelsen — liksom
skattedomstolarna — vid prövning av anmälan om uttagande av vite får
ta under bedömande huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas.
\ tteiligare förordas, att taxeringsintendenten skall äga anföra besvär över
länsstyrelsens beslut.

Enligt 9 kap. 8 § rättegångsbalken gäller, att vite ej må utdömas, om
det, då fråga uppkommer om uttagande av vitet, finnes att ändamålet med
detsamma har förfallit. Ett stadgande av samma innebörd föreslås upptagen
i den nya taxeringsförordningen.

Remissy tf rand ena

För vad som yttrats i anledning av de sakkunnigas förslag att förlust av
besvärsrätt inte längre skall inträda som påföljd för deklarationsförsum -

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

melser har redogörelse lämnats i samband med besvärsreglerna. Likaså har
där behandlats det system av böter och viten som enligt de sakkunnigas
förslag skall användas för att förmå de skattskyldiga att avlämna deklarationer
och andra uppgifter i rätt tid.

De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande straff och viten har endast
föranlett erinringar i ett fåtal yttranden.

Kammarrätten kan inte godtaga de sakkunnigas förslag att vid fortsatt
underlåtenhet att avge deklaration endast vite skall få begagnas. Kammarrätten
anför.

Den nuvarande valfriheten mellan utdömande av förelagt vite och dagsböter,
synes vara både effektivare och mera praktisk än det av de sakkunniga
föreslagna vitesförfarandet. Effektiviteten av vitesföreläggande kan
för övrigt starkt ifrågasättas. Att det så sällan för närvarande tillämpas i
taxeringsprocessen, tyder på att förfarandet anses föga praktiskt och av
ringa effektivitet. Man torde för närvarande kunna räkna med, att besvär
angående utdömande av vite i taxeringsmål kunna bliva slutligen avdömda
inom ett å två år från anhängiggörandet. Om antalet dylika besvär skulle
komma att ökas mera avsevärt, vilket torde bliva en följd av ett genomförande
av de sakkunnigas förslag, synes man få räkna med längre tid för
målens avgörande.

Vidare anser kammarrätten att bestämmelserna om straff och viten för
underlåtenhet att avgiva uppgift till ledning för annans taxering kräver särskild
uppmärksamhet. Kammarrätten finner nämligen varken rimligt eller
praktiskt att medelst vite försöka framtvinga fullgörande av skyldighet att
lämna kontrolluppgifter. Det kan förhålla sig så, att den skattskyldige
försatt sig i en sådan situation, att han omöjligen kan fullgöra nämnda
skyldigheter. I ett dylikt fall, oavsett om det skett uppsåtligen eller inte, är
ett vitesföreläggande verkningslöst. För övrigt kan dessa bestämmelser i
vissa fall innefatta en skyldighet att uppträda som angivare, vilket torde
betraktas med stor ovilja. Enligt kammarrättens mening synes vid sådant
förhållande straff vara den riktiga påföljden.

Kammarrätten är även tveksam om lämpligheten av att åt taxeringsnämnd
anförtro uppgiften att förelägga viten.

Besvärssakkunniga har intet att erinra mot att taxeringsnämnd gives befogenhet
att förelägga vite. Det förekommer allmänt att kommunala nämnder
äger besluta härom. En förutsättning för att taxeringsnämnd skall kunna
tillerkännas denna befogenhet är emellertid, enligt besvärssakkunniga,
att vitesföreläggandena blir överklagbara. Det är, framhåller besvärssakkunniga,
ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillfyllest att den enskilde kan få vitesföreläggandet
omprövat i ett mål om vitets utdömande genom att underlåta
att ställa sig föreläggandet till efterrättelse. Om möjlighet öppnas att klaga
hos prövningsnämnden får rättssäkerhetskraven anses vara tillgodosedda.
Ett överklagande behöver då icke heller, om klagotiden göres kort, nämnvärt
fördröja taxeringsarbetet. För den händelse taxeringsnämnds vitesföre21—Bihang
till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150

322 Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

lägganden anses icke kunna bliva överklagbara, måste besvärssakkunniga
avstyrka, att taxeringsnämnd gives befogenhet att stadga vite. — Taxeringsintendenten
bör enligt besvärssakkunnigas mening icke erhålla rätt att meddela
vitesföreläggande. Visserligen har åklagare i brottmål vissa tvångsmedel
till sitt förfogande. Att märka är emellertid, framhåller besvärssakkunniga,
att de mera kvalificerade tvångsmedel, som står till buds i straffprocessen,
skall beslutas av domstol. På samma sätt bör enligt besvärssakkunnigas
mening taxeringsintendent, som finner att behov föreligger av vite för framtvingande
av en deklaration, komplettering av en deklaration, en uppgift
eller ett tillhandahållande av böcker vid taxeringsrevision etc., hänvända
sig till prövningsnämnden och hemställa om vitesföreläggande.

Besvärssakkunniga anser sålunda, att befogenhet att förelägga vite bör tillkomma
prövningsnämnden icke vid kallelse till muntlig förhandling utan
även i sådana situationer då enligt taxeringssakkunnigas förslag taxeringsintendenten
skall kunna utsätta vite. Även vid utredning, som prövningsnämnden
företager på eget initiativ, bör nämnden kunna bruka vite
som tvångsmedel. Med hänsyn till prövningsnämndens kvalifikationer och
de garantier dessa erbjuder för en grundlig och objektiv handläggning finnes
möjlighet till överklagande av dess beslut i vitesärende kunna undvaras.
— Beträffande tjänsteman, som skall verkställa taxeringsrevision, bör enligt
besvärssakkunniga gälla att han liksom taxeringsintendenten vid behov av
vitesföreläggande skall ha att hänvända sig till prövningsnämnden.

Besvärssakkunniga uttalar vidare, att rätt bör tillkomma prövningsnämnd
och annan myndighet att göra anmälan hos länsstyrelsen om försuttna
viten, som förelagts av myndigheten. Ytterligare anmärkes — om
de föreslagna bestämmelserna att vite ej må utdömas om ändamålet med
vitet förfallit samt att vid prövning av fråga om utdömande av vite jämväl
må bedömas huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas — att
dessa bestämmelser berör allmänna icke alldeles lättlösta spörsmål om vite.
Det synes enligt besvärssakkunniga icke föreligga anledning att giva dessa
frågor en författningsmässig reglering just i detta begränsade sammanhang.
De bör i stället bedömas med ledning av allmänna regler.

Även riksskattenämnden är inne på frågan om möjlighet att överklaga
vitesföreläggande. Nämnden yttrar.

Det synes önskvärt, att någon anordning träffas för förhindrande av att
rätten till vitesföreläggande missbrukas. Utvägen att medgiva besvärsrätt
över beslut, varigenom vite förelagts, torde dock icke vara framkomlig.

Det syfte man med vitesbestämmelserna vill tillgodose synes emellertid
icke äventyras om länsstyrelsen berättigades att, efter framställning från
den som erhållit vitesföreläggandet eller eljest, upphäva ett vitesföreläggande,
om detta framstår såsom uppenbart oskäligt eller eljest särskilda
skäl för föreläggandets hävande finnas föreligga.

Näringslivets skattedelegation framför samma förslag, varvid delegationen
yttrar.

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Det är enligt vår mening nödvändigt, att någon anordning träffas för förhindrande
av att rätten till vitesföreläggande missbrukas, ehuruväl utvägen
att medgiva besvärsrätt över beslut, varigenom vite förelagts, av praktiska
och måhända även av principiella skäl icke torde vara framkomlig. Situationer
kunna eljest uppkomma, som icke minst i taxeringsmyndigheternas
eget intresse böra undvikas, såsom exempelvis att en åldring eller en skattskyldig,
som drabbats av allvarlig sjukdom, tilläventyrs utan att ha fått del
av något föregående krav från taxeringsmyndigheternas sida erhåller ett
vitesföreläggande, avseende ett för honom mycket betydande belopp. Att ett
under dylika förhållanden meddelat vitesföreläggande icke omedelbart kan
hävas utan först i samband med prövningen av vitets utdömande är uppenbart
otillfredsställande.

Delegationen framhåller vidare att det beträffande de belopp, till vilka
vite må bestämmas, synes föreligga desto mindre anledning att gå utöver de
i 9 kap. 8 § rättegångsbalken meddelade bestämmelserna som den rätt till
vitesföreläggande, varom här är fråga, kommer att utövas av myndigheter
med mycket skiftande kvalifikationer.

Sveriges advokatsamfund har inte något att erinra mot taxeringssakkunnigas
förslag om rätt för taxeringsnämnderna att utsätta vite i samband
med anmaning att inkomma med självdeklaration. Inte heller har samfundet
någon erinran emot att taxeringsintendenten i vissa fall skall äga förelägga
vite.

Länsstgrelsen i Våsternorrlands lön påpekar, att vite, som förelagts av
prövningsnämnd, bör utdömas efter anmälan från nämnden och inte på
talan av taxeringsintendent. — Länsstyrelsen anser vidare, att taxeringsintendent
bör åläggas att till åtal anmäla sådana fall som avses i 117 § förslaget
till taxeringsförordning.

Länsstgrelsen i Uppsala län förordar, att vitesföreläggande till belopp intill
100 kronor bör få utfärdas av taxeringsassistenten. Då högre vitesbelopp
kan ifrågakomma, finnes däremot saken böra hänskjutas till länsstyrelsens
avgörande.

Länsstgrelsen i Kristianstads län uttalar, att de föreslagna reglerna om
straff och viten vid deklarationsförsummelse måhända är påkallade och
ändamålsenliga. Länsstyrelsen vill dock uttala farhågor för att förfarandet
blir omständligt och tyngande.

Länsstgrelsen i Blekinge län kan ej helt dela de sakkunnigas uppfattning
om vitet som en särskilt effektiv sanktionsform. Med de undersökningar,
som måste verkställas av länsstyrelsen, innan vite utdömes, tar det ofta så
lång tid mellan föreläggande av vite och dettas utdömande att vitets verkan
blir ringa eller ingen. Vitesföreläggande torde vidare ej bliva av åsyftad
verkan på grund av överklagande •— kanske i rent förhalningssyfte — av de
senare meddelade besluten om vitens utdömande. Anses emellertid beskattningsnämnderna
böra tillerkännas rätt att förelägga vite, finner länsstyrelsen,
att denna rätt i fråga om taxeringsnämnderna bör förbehållas nämnd,
som biträdes av taxeringsassistent.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Departementschefen

I samband med besvär sreglerna har jag tagit ställning till de sakkunnigas
förslag att förlust av besvärsrätt inte längre skall inträda som påföljd
för deklarationsförsummelse. Detta förslag har jag biträtt, och jag
har därvid även förklarat mig kunna godtaga det system av vites- och bötespåföljder
som de sakkunniga förordat för att tillgodose kravet på att självdeklarationer
och andra uppgifter från de skattskyldiga avges i vederbörlig
ordning.

Detta system förutsätter att taxeringsnämnderna erhåller befogenhet att
förelägga viten. Häremot har i allmänhet inte riktats någon invändning vid
remissbehandlingen. Beslutanderätten bör som de sakkunniga föreslagit
utövas av ordföranden. Det ligger i sakens natur, att ordföranden, där han
så finner vara av värde, före fattande av beslut angående vite tar kontakt
med nämndens övriga ledamöter för att utnyttja förefintlig personkännedom.

I flertalet yttranden konstateras vidare, att om vitesbestämmelserna inte
skall bli helt ineffektiva, möjlighet att överklaga föreläggandena inte kan
införas. Detta är också enligt min mening uppenbart. Om ett föreläggande
att avge självdeklaration skulle kunna överklagas, skulle detta — särskilt
med tanke på att taxeringsperioden enligt vad jag förordat skall avslutas
redan den 30 juni — innebära, att den skattskyldige hade möjlighet att
förhala saken så länge att förfarandet blev meningslöst. Den olägenhet
som kan ligga i att föreläggandena inte kan överklagas uppväges mer än
väl av att anordningen möjliggör att förlust av besvärsrätt inte längre skall
inträda som påföljd för deklarationsförsummelser.

Samma invändning måste enligt min uppfattning riktas mot det i några
yttranden framförda förslaget att länsstyrelsen skulle tillerkännas en befogenhet
att på särskild framställning undanröja ett vitesföreläggande.
Denna anordning torde nämligen i regel förutsätta, att om framställningen
avslagits av länsstyrelsen, den skattskyldige måste få ny tid för att ställa
sig föreläggandet till efterrättelse.

Vad som åsyftats i nämnda yttranden synes emellertid i allt väsentligt
kunna tillgodoses inom ramen för det i betänkandet föreslagna förfarandet.
Den som mottagit ett föreläggande, som han inte anser sig kunna
iakttaga, kan givetvis vända sig till taxeringsnämndens ordförande och,
där så finnes befogat, få föreläggandet upphävt eller jämkat. I regel torde
en för båda parter tillfredsställande lösning kunna vinnas på detta sätt.
Skulle så inte bli fallet, kan taxeringsintendenten inkopplas på saken. En
särskild garanti mot obilliga resultat ligger i den föreslagna anordningen
att det skall ankomma på intendenten att avgöra, om framställning skall
ske rörande utdömande av försuttet vite. Dessa framställningar skall sedan
prövas av länsstyrelsen som, när omständigheterna ger anledning därtill,

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

kan nedsätta vitet eller förordna att vitet inte skall uttagas. Länsstyrelsens
beslut om uttagande av vite kan, liksom nu är fallet, överklagas hos kammarrätten
och därifrån hos regeringsrätten.

Att taxeringsintendenterna får befogenhet att förelägga viten är starkt
motiverat från effektivitetssynpunkt. Med hänsyn till de höga kvalifikationer,
som dessa befattningshavare måste antagas besitta, bör förslaget i
denna del inte heller ge utrymme för berättigade invändningar.

Prövningsnämnderna bör, som besvärssakkunniga påpekat, erhålla befogenhet
att förelägga vite även i andra fall än vid kallelse till muntlig
förhandling.

I och för sig kunde det vara tänkbart att, i enlighet med vad några
remissinstanser påyrkat, låta prövningsnämnderna själva utdöma viten
eller göra anmälan om vites utdömande. De sakkunnigas förslag, som innebär
att samtliga frågor om utdömande av vite anhängiggöres hos länsstyrelsen
av taxeringsintendenten, synes emellertid på lämpligt sätt tillgodose
intresset av enhetlighet och enkelhet i förfarandet.

Som de sakkunniga påpekat är det numera en vedertagen princip att en
och samma förseelse inte skall vara belagd med såväl böter som vitespåföljd.
Jag kan därför inte biträda kammarrättens uppfattning att valfriheten
mellan de båda påföljderna bör bibehållas. I anledning av vad kammarrätten
anfört får jag vidare erinra om att vitesföreläggande beträffande
kontrolluppgifter redan nu kan äga rum enligt 40 § taxeringsförordningen.
Att vite såväl från effektivitetssynpunkt som från andra synpunkter
är ett lämpligare medel än böter för att i ett särskilt fall framtvinga
fullgörandet av en skyldighet, är en uppfattning som står i överensstämmelse
med de bedömanden som gjorts inom andra lagstiftningsområden.

Då de sakkunnigas förslag i övrigt inte blivit föremål för någon väsentlig
erinran, får jag med förut angiven jämkning tillstyrka detsamma.

IX. Vissa med inkomst av tjänst sammanhängande frågor

Såsom inledningsvis omtalats, har riksskattenämnden meddelat vissa anvisningar
i anslutning till det av nämnden fastställda formuläret för
kontrolluppgifter från arbetsgivare enligt 33 § 1 mom. punkt 1 taxeringsförordningen.
Nämnden har tillika anfört, att den inte ansett frågan om uppgiftsskyldighetens
omfattning slutgiltigt löst genom dessa anvisningar, varför
nämnden anmält ärendet för den utredning och de vidare åtgärder, vartill
kunde finnas anledning.

Jag har förut haft anledning att något ingå på hithörande frågor, nämligen
i samband med ett den 23 november 1055 i andra kammaren lämnat
svar på interpellation av herr Strandh. Jag skall nu närmare behandla dessa
spörsmål.

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Gällande bestämmelser m.m.

Nuvarande bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att avlämna
kontrolluppgifter har tillkommit efter beslut av 1955 års riksdag. Enligt
33 § 1 mom. punkterna 1 och 2 taxeringsförordningen i dess då antagna lydelse
åligger uppgiftsskyldighet statlig och kommunal myndighet, aktiebolag,
ekonomisk förening, fond, stiftelse och annan juridisk person än
dödsbo. Uppgift skall vidare lämnas av fysiska personer och dödsbon, i den
mån de bedrivit rörelse, jordbruk eller skogsbruk eller innehaft annan fastighet.
Uppgiftsskyldighet har också särskilt föreskrivits för fysiska personer
som varit skyldiga att verkställa skatteavdrag enligt uppbördsförordningen.
Uppgift skall lämnas angående var och en som hos den uppgiftsskyldige
innehaft anställning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller
som av den uppgiftsskyldige åtnjutit pension, livränta eller periodiskt utgående
ersättning. Vidare skall uppgift lämnas om den som åtnjutit förmån
från personalstiftelse eller annan stiftelse. Den, som är uppgiftsskyldig på
den grund att han varit skyldig verkställa skatteavdrag, skall lämna uppgift
om den å vars inkomst skatteavdrag verkställts.

Beträffande uppgifternas innehåll föreskrives, att de skall avse avlöning,
arvode eller annan ersättning, oavsett huruvida denna utgått kontant eller
såsom naturaförmån samt oavsett om den utgjort ersättning för kostnader,
som mottagaren haft att bestrida. Har mottagaren haft att erlägga vederlag
för naturaförmån, skall uppgift lämnas såväl om förmånen som om vederlaget.

Från den sålunda föreskrivna uppgiftsskyldigheten gäller vissa undantag.
Uppgift skall inte lämnas om folkpension, inte heller om utbetalningar
till rörelseidkare, som enligt lag varit bokföringsskyldiga, av ersättning för
tillfälligt arbete. Undantag gäller vidare för sådan av statlig myndighet utgiven
förmån, som icke utgör skattepliktig intäkt för mottagaren. Slutligen
är vissa gränser uppställda med hänsyn till värdet av de förmåner
som en arbetsgivare utgivit till en och samme arbetstagare. Beträffande
ersättning och förmån för tillfälligt arbete skall sålunda uppgift inte lämnas,
om det som mottagaren sammanlagt åtnjutit haft lägre värde än 100
kronor för hela året. En ännu högre värdegräns gäller för innehavare av annan
fastighet, som utgivit ersättning eller förmån till någon för tillfälligt
arbete å fastigheten, i den mån vad som utgivits inte utgör avdragsgill omkostnad
i rörelse. I sist angivna fall behöver uppgift inte lämnas om ersättningen
haft lägre värde än 500 kronor.

Enligt 33 § 2 mom. skall, om utgiven förmån avser endast en del av året,
upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått. Vidare
föreskrives, att om särskild resekostnads- och traktamentsersättning utgått
från annan arbetsgivare än statlig myndighet, skall i kontrolluppgiften anges
beloppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

jämte antalet dagar, för vilka sistnämnda ersättning utgått. Därest vid avlönings
utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans efterlevandes
pensionering, skall i kontrolluppgiften upptas bruttolön, vad som avdragits
och efter avdraget återstående belopp. Har arbetsgivare uppburit den anställde
tillkommande ersättning på grund av försäkring i allmän sjukkassa,
skall jämväl det sålunda uppburna beloppet anges. Slutligen skall i kontrolluppgiften
särskilt anges skatteavdrag, som skett för uttagande av preliminär
A-skatt.

De av riksskattenämnden meddelade anvisningarna rörande kontrolluppgifterna
innehåller följande.

Vad angår naturaförmåner bör, för att obligatorisk uppgiftsskyldighet
skall anses föreligga, krävas

1) att förmånen icke är bagatellartad.

Vidare bör i allmänhet krävas

2) att förmånen kan anses innebära att mottagaren besparas en kostnad,
som eljest skulle uppstått för honom (jfr dock nedan).

Till förtydligande av det sagda må anföras. De angivna villkoren innebära
att en förmån, som allenast består däri att arbetsgivaren hyresfritt ställer
lokal till förfogande för servering av lunch, som den anställde själv betalar,
icke behöver redovisas å kontrolluppgift. Ej heller behöver redovisning ske
av sådan förmån, som endast innebär att den anställde hos arbetsgivaren
erhåller lunch till dennes självkostnadspris eller för ett pris, som endast
med ett mindre belopp (50 å 75 öre för dag) understiger det värde för fri
lunch, som fastställts i vederbörande prövningsnämnds anvisningar till ledning
för 1956 års taxering. Redovisning behöver icke heller ske av sådan
förmån, t. ex. en kopp te eller kaffe på eftermiddagen, som i huvudsak har
karaktären av en uppmuntran i arbetet och som sålunda icke innebär en
besparad levnadskostnad för den anställde. Förmånen att hos arbetsgivaren
köpa av denne saluförda varor till billigare pris än som eljest av arbetsgivaren
tillämpas behöver ej heller redovisas å kontrolluppgift, därest fråga är
allenast om anställd sedvanligen tillkommande rabatt.

Emellertid bör förmån av större ekonomiskt värde redovisas i kontrolluppgift
och detta även om det kan göras gällande, att mottagaren icke därigenom
besparats en kostnad, t. ex. av det skälet att han överhuvud icke
skulle ha förskaffat sig förmånen om han icke erhållit den kostnadsfritt
eller till nedsatt pris från arbetsgivaren. Beskattningsmyndigheterna böra
generellt beredas tillfälle att pröva, efter vilket värde dylik förmån skall beskattas.
Typiska exempel på nu åsyftade förmåner äro t. ex. semesteriesor,
som arbetsgivaren bekostar, bilar som de anställda få köpa till reducerat
pris, förmånen att få använda företagets bil för privata resor o. s. v.

Ersättning för representationskostnader har tidigare skolat uppges tillsammans
med övriga löneförmåner i en klumpsumma men skall numera
redovisas särskilt för sig. Uppgift behöver emellertid icke lämnas om sådana
till den anställde gjorda utbetalningar för representation utom hemmet vid
ett eller annat enstaka tillfälle, som exakt motsvara av den anställde gjorda
utlägg för representation och som enligt vedertaget affärsbruk bokföras å
arbetsgivarens omkostnadskonto.

Beträffande resekostnadsersätlning bör, för att obligatorisk uppgiftsskyl -

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

dighet skall anses föreligga, krävas att fråga är om belopp som icke äro
bagatellartade. I kontrolluppgift behöver sålunda icke redovisas uppburen
resekostnadsersättning i t. ex. det fall, att den anställde i sin tjänst företagit
resor inom tjänstgöringsorten eller dess omgivningar medelst buss,
taxibil eller liknande och sedermera av arbetsgivaren erhållit ersättning härför
med belopp motsvarande de faktiska resekostnaderna.

Resekostnader, som betalats direkt av arbetsgivaren, såsom då arbetsgivaren
tillhandahållit färdbiljett för resan, skola överhuvud icke upptagas i
kontrolluppgift; här är det nämligen icke fråga om en till den anställde
utbetalad ersättning för resekostnader.

Med hänsyn till att den ifrågavarande förordningen om ändring i taxeringsförordningen
utkommit relativt sent under beskattningsåret 1955 kan
det för vissa större arbetsgivare med hänsyn till bokföringens uppläggning
vara förenat med synnerliga svårigheter att redan för beskattningsåret 1955
lämna uppgifter enligt de nya bestämmelserna. I dylika fall bör vederbörande
taxeringsintendent på begäran av arbetsgivaren lämna de anvisningar angående
sättet för uppgiftsskyldighetens fullgörande, som med hänsyn till
förhållandena må finnas påkallade. Sålunda torde kunna ifrågakomma att
låta arbetsgivaren, i stället för att specifikt ifylla varje kontrolluppgift, allenast
på varje uppgift medelst tilltryck eller på annat sätt lämna en redogörelse
för de principer, efter vilka resp. förmåner eller ersättningar utgå
inom företaget ifråga.

Skyldigheten enligt nyss återgivna bestämmelser i taxeringsförordningen
att lämna kontrolluppgifter rörande arbetstagare, pensionärer in. fl. har
utformats på grundval av kommunalskattelagens stadganden om vad som
vid taxeringen skall upptas som intäkt av tjänst.

Enligt 32 § 1 mom. nämnda lag hänföres till intäkt av tjänst avlöning,
arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar, bostad eller
annat som utgått för tjänsten. Vidare hänföres hit pensioner, livräntor, undantagsförmåner
och periodiska understöd ävensom vissa andra på grund
av försäkring uppburna belopp än de förut nämnda.

I 3 mom. av samma paragraf stadgas bl. a. att vad staten anvisat till bestridande
av särskilda med vissa tjänster förenade kostnader inte skall upptagas
såsom intäkt av tjänst. Hit hör t. ex. resekostnads- och traktamentsersättningar.
Vidare undantas i princip från skatteplikt förmån av fri sjukvård
eller fri tandvård.

Av 33 § framgår, att den skattskyldige äger åtnjuta avdrag för kostnader
för intäkternas förvärvande. Hit hör bl. a. kostnader för resor i tjänsten,
där ej, vad angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad.

Ytterligare bestämmelser är
dessa bestämmelser må här återges följande. Enligt punkten 2 gäller, att
som skattepliktig intäkt räknas bl. a. beklädnadsförmån eller ersättning
därför. I punkten 3 angives, att hyresvärdet av bostad, som kan vara anvisad
åt den anställde, skall upptagas såsom intäkt av tjänst. Vidare skall
såsom intäkt upptagas värdet av andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner,
därest han icke skulle varit berättigad åtnjuta avdrag för utgifterna

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

329

för förmånernas förvärvande för den händelse, att han själv förskaffat sig
dem. Såsom intäkt skall således, under nyss angivna förutsättning, upptagas
exempelvis värdet av fri kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter
o. dyl., som arbetsgivaren betalat för den anställde. Dock gäller
enligt punkten 8, att om någon på grund av anställning eller särskilt uppdrag
åtnjutit förmån av fria resor, denna förmån skall, försåvitt den ej är att
anse som ersättning för kontant avlöning, icke utgöra skattepliktig intäkt.

Av punkten 6 av anvisningarna framgår, att värnpliktig personal tillkommande
naturaförmåner in. m. inte skall upptas som skattepliktig intäkt.

I fråga om den skattemässiga bedömningen av naturaförmåner och liknande
föreligger åtskilliga avgöranden i regeringsrätten. Nämnas kan bl. a.,
att förmån av fri telefon, som tillkommit befattningshavare vid telegrafverket,
har beskattats, då det fick antagas, att den skattskyldige, om förmånen
ej utgått, skulle ha abonnerat på telefon (R. 1947: ref. 4). Däremot har
dylik förmån inte beskattats i fall, då det ej kunde antagas, att den skattskyldige
frivilligt skulle ha hållit sig med telefon (R. 1947: not. 123, 124 och
127). Skillnaden mellan hyresvärdet enligt ortens pris å tjänstebostad och av
befattningshavare erlagd hyra för bostaden har i regel ansetts utgöra skattepliktig
intäkt. I vissa fall har taxering av mellanskillnaden ägt rum, oaktat
denna uppgått till ett. allenast obetydligt belopp (R. 1949: not. 451). Vidare
har som intäkt i visst fall taxerats förmån av rabatt å varuinköp från arbetsgivare
(R. 1947: not. 1353). Å andra sidan har förmån av s. k. dagdricka,
som tillkommit arbetare vid ett bryggeri, ansetts ej utgöra skattepliktig inkomst
(R. 1946: ref. 19).

Remissyttrandena

Ifrågavarande spörsmål har även upptagits i vissa yttranden över taxeringssakkunnigas
förslag till ny taxeringsförordning, i vilket de år 1955
antagna reglerna om uppgiftsskyldighet för arbetsgivare m. fl., såvitt nu är
i fråga, upptagits med oförändrad lydelse.

Riksskattenämnden erinrar om sin förut omtalade skrivelse, vari nämnden
anmält behov av ändringar i bestämmelserna på området, samt anför i
anslutning härtill följande.

Eventuellt bör detta ske i samband med en översyn av de materiella skattepliktsreglerna
i kommunalskattelagen. Svårigheter ha även befunnits föreligga
i fråga om tolkningen av bestämmelserna om stiftelses uppgiftsskyldighet,
i det att ovisshet råder huruvida stiftelse skall uppgiva samtliga i
enlighet med sitt ändamål beviljade förmåner eller om endast skattepliktiga
sådana skola uppgivas samt i det senare fallet huru det skall förfaras när,
såsom ofta är förhållandet, svårighet föreligger att avgöra, om eu förmån
från stiftelse är för mottagaren skattepliktig inkomst eller ej. Även på denna
punkt torde författningstexten lämpligen böra överses.

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

Näringslivets skattedelegation yttrar.

Vi förutsätta att förslag till ändring av ifrågavarande författningsrum,
trots att detta oförändrat framlägges i föreliggande betänkande, snarast
kommer att underställas riksdagen. Enligt vår mening torde frågan icke
kunna vinna en tillfredsställande lösning med mindre än att jämväl vissa
bestämmelser i kommunalskattelagen rörande beskattning av naturaförmåner
m. m. bli föremål för omarbetning. I frågans nuvarande läge vilja
vi allenast framhålla de ändringar rörande ifrågavarande uppgiftsskyldighet,
som enligt vår mening i främsta rummet äro påkallade. Uppburen ersättning
för biljettkostnader för tjänsteresor böra icke upptagas i kontrolluppgiften
och ej heller ersättning för de utlägg en tjänsteman kan ha haft för
representation i tjänsten. För den händelse det på grund av intressegemenskap
mellan arbetsgivaren och den anställde eller av andra skäl finnes anledning
att i visst fall undersöka karaktären av dylika utgifter, bör uppgift
därom infordras genom anmaning. Vi motsätta oss sådana bestämmelser,
varigenom skyldighet ålägges arbetsgivarna att lämna uppgifter, som icke
äro direkt erforderliga för taxeringskontrollen. Det föreskrives att, därest
vid avlöningens utbetalande avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes
pensionering, i kontrolluppgiften skall upptagas bruttolön, vad
som avdragits och efter avdraget återstående belopp. Vi hemställa, att denna
bestämmelse måtte utgå. Den synes lämpligen kunna ersättas med det före
1955 års författningsändring gällande stadgandet: »Därest vid avlönings
utbetalande avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes pensionering,
skall i uppgiften upptagas endast den återstående avlöningen men upplysning
lämnas om att sådant avdrag skett.» Additioner och subtraktioner
böra ankomma på den skattskyldige, icke på arbetsgivaren. Föreskriften att
i kontrolluppgift särskilt för sig skall upptagas sådant skatteavdrag, som
skett för uttagande av preliminär A-skatt, bör utgå. Taxeringsmyndigheterna
ha andra möjligheter att erhålla uppgift härom.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om inte bestämmelserna
bör förtydligas så, att även utgivet understöd omfattas av uppgiftsskyldighet
utan anmaning.

Departementschefen

De ändringar i taxeringsförordningen som beslöts vid 1955 års riksdag
avsåg i främsta rummet att skapa ökade möjligheter till kontroll av inkomstlagargrupper,
som tidigare var bristfälligt kontrollerade, t. ex. rörelseidkare
och s. k. fria näringsutövare. Ett flertal betydelsefulla åtgärder beslöts
i detta syfte. Det må här allenast erinras om de befogenheter som tilllades
taxeringsmyndigheterna att granska skriftligt material hos myndigheter
och enskilda samt att infordra uppgifter rörande köp, försäljningar
och andra affärstransaktioner.

Samtidigt genomfördes vissa ändringar beträffande de löneuppgifter som
arbetsgivare m. fl. har att lämna till taxeringsmyndigheterna. Dessa ändringar
var i och för sig föga genomgripande. Uppgift skall numera lämnas
i några fall där detta inte skett tidigare, t. ex. beträffande utbetalningar från

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

331

fonder och stiftelser samt om ersättningar till vicevärdar, portvakter och
— under vissa förutsättningar — till i hushåll anställda. I andra fall, där
uppgift skolat avges redan förut, har bestämmelserna ändrats i syfte att
erhålla en tillförlitligare redovisning av sådana ekonomiskt betydelsefulla
naturaförmåner som fri bil och liknande, vilka förut ofta undandragits
taxering.

De ökade kontrollmöjligheter som sålunda skapats även på området för
inkomst av tjänst har föranletts av erfarenheter från taxeringsarbetet och
torde i och för sig vara väl motiverade. Att utbetalningar från stiftelser och
sådana naturaförmåner som rätt att nyttja arbetsgivarens bil för privatbruk
blir vederbörligen beskattade, är — därom torde inte mer än en mening
råda — i hög grad önskvärt.

Under de diskussioner som förts i anledning av riksskattenämndens formulär
till arbetsgivaruppgifter har emellertid framkommit viss kritik mot
de nya bestämmelserna. Denna kritik har i många fall skjutit över målet
och har bl. a. riktat sig mot bestämmelser, som varit gällande under en lång
följd av år utan att större olägenheter framträtt. Det synes å andra sidan
inte kunna bestridas, att arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, därest ett rigoröst
och i alla detaljer fullständigt iakttagande av densamma påkallas, blir
betungande. Det kan också tagas för visst, att den i huvudsak tekniska omredigeringen
1955 av nu ifrågavarande stadgande i taxeringsförordningen
inte skedde i syfte att ändra den praxis som tidigare utbildat sig, nämligen
att uppgiftsskyldigheten ej ansågs behöva iakttagas beträffande mer bagatellartade
naturaförmåner och liknande. Detta antagande stödes av de många
skattereformer under senare år, som — med avstående från en taxering
efter millimeterrättvisan som mall — gått ut på mer schabloniserade beräkningsgrunder.
Självfallet blir verkan i praktiken av taxeringsförordningens
bestämmelser emellertid till icke ringa del beroende av hur det för ändamålet
fastställda formuläret utformas. I ett interpellationssvar i andra kammaren
hösten 1955 gav jag uttryck för den meningen att formuläret i fråga
fått en mindre lyckosam utformning. Genom anvisningar, som riksskattenämnden
därefter utfärdade, klargjordes sedermera att uppgifter inte behövde
lämnas rörande bagatellartade förmåner. Det finns emellertid enligt
min mening — inte minst med tanke på de olika uppfattningar som framkommit
rörande de nuvarande bestämmelsernas innebörd — anledning att
gå ett steg längre och överväga om inte den i taxeringsförordningen föreskrivna
uppgiftsskyldigheten lämpligen kan uttryckligen inskränkas.

Under senare år har, som nyss framhållits, en markerad strävan från
statsmakternas sida varit att i görligaste mån förenkla skattereglerna för de
stora grupperna av inkomsttagare, främst löntagare. Härvidlag kan hänvisas
till de förenklingar i beskattningsreglerna som beslöts vid 1955 års riksdag
på grundval av propositionen nr 59 och som innebär alt vissa omkostnader
för dessa inkomsttagare skall beräknas efter schablonmässiga grunder. Den

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

tidigare införda schablontaxeringen av egna hem och bostadsrättslägenheter
verkar i samma riktning. I linje härmed bör ligga, att smärre förmåner i
natura och liknande inte skall behöva rapporteras till taxeringsmyndigheterna,
vilka inte heller bör ägna sin uppmärksamhet åt detaljer av detta
slag. Överhuvudtaget bör det vara en målsättning för taxeringsarbetet att i
mindre mån än vad hitintills varit fallet ägna uppmärksamhet åt bagatellfrågor
berörande löntagardeklarationer, för att i stället inrikta ansträngningarna
på kontrollen av de deklarationer, där de stora odeklarerade inkomstbeloppen
erfarenhetsmässigt i vida större omfattning återfinnes.

För att nå det här antydda syftet är det inte tillräckligt att vidtaga ändringar
i 33 § taxeringsförordningen. Omfattningen av arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet
har ett klart samband med hur de materiella reglerna om
beskattning av inkomst av tjänst är utformade. Med ett bibehållande av nuvarande
regler i detta hänseende och med en inskränkning av uppgiftsskyldigheten
enligt taxeringsförordningen, skulle följden blott bli att taxeringsnämnderna
skulle anse sig förpliktade att i annan ordning inhämta
upplysningar om förmåner utgått som i princip är av beskattningsbar natur.
Om något skall vara att vinna genom att inskränka arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet,
är alltså ofrånkomligt att parallellt härmed ändra de materiella
reglerna.

Det möter emellertid åtskilliga svårigheter att på ett lämpligt sätt avväga
de materiella bestämmelserna i ämnet, så att den önskade förenklingen
erhålles. Dessa bestämmelser, som i huvudsak återfinnes i 32 § kommunalskattelagen
och anvisningarna till nämnda paragraf, bygger på den i och
för sig riktiga tanken, att värdet av alla förmåner som utgår i tjänsten,
oavsett deras beskaffenhet, skall upptas som intäkt. Det ligger också i sakens
natur att lika stora löneförmåner bör drabbas av lika hög skatt, vare sig de
i sin helhet utgår i pengar eller delvis i pengar och delvis i form av naturaförmåner.

Redan de nuvarande bestämmelserna innefattar dock vissa undantag från
denna huvudregel. Kost och logi för värnpliktiga skall sålunda inte upptas
som intäkt. Förmåner av fri sjukvård och fri tandvård är vidare i princip
undantagna från skatteplikt. Ytterligare må nämnas, att vissa förmåner,
som betingas av särskilda förhållanden på arbetsplatsen, på denna grund
eller på grund av förmånernas ringa värde i praxis har ansetts ej böra beskattas.
Exempel på sådana förmåner är fria bad, fria tvättmedel, fri hårvård
in. in. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har vidare
den bryggeriarbetare tillkommande förmånen av s. k. dagdricka ansetts inte
böra tas till beskattning. Detsamma är fallet med fri telefon, när det kunnat
antas att den skattskyldige inte skulle ha skaffat sig telefon på egen bekostnad.
Inte heller beskattas förmån av fria resor som tillkommer medlemmar
av järnvägsmäns familjer. I övrigt upprätthålles emellertid huvudregeln
ganska strängt. Om hyran för tjänstebostad understiger det vanliga hyres -

333

Kungl. Maj:is proposition nr 150 år 1956

priset på orten, skall mellanskillnaden upptas till beskattning, även om
denna skillnad uppgår till obetydligt belopp. Till beskattning har också i
särskilda fall upptagits varurabatter, som överstigit vad som beviljas andra
kunder. Tillhandahåller arbetsgivaren kost till nedsatt pris, torde värdet
härav i princip böra beskattas, i varje fall om de anställda därigenom inbesparar
levnadskostnader.

Det ligger i sakens natur, att mera väsentliga avsteg rimligen inte kan
göras från principen om naturaförmåners likställighet med lön i pengar. Om
naturaförmåner i större utsträckning undantogs från beskattning, skulle
detta leda till uppenbara orättvisor. Man behöver här bara tänka på företaget,
som håller sin chef eller annan med fri bostad, eller hembiträdet med
fritt vivre. Vidare kan inte bortses från risken att regler av sådan innebörd
skulle framkalla en benägenhet att låta arbetslöner i ökad utsträckning utgå
i form av naturaförmåner. Avsevärda inkomstbelopp skulle på denna väg
undandragas beskattning samtidigt som en markerad orättvisa skulle uppkomma
mellan anställda i olika företag.

Vissa förenklingar synes emellertid likväl möjliga. En naturlig utgångspunkt
erbjuder härvid de fall i vilka praxis inte ansett skatteplikt föreligga.
Gemensamt för dessa fall torde vara att fråga är om förmåner, som i själva
verket inte, eller i vart fall inte i första hand, är avsedda att utgöra ersättning
för utfört arbete. De har fastmera karaktär av åtgärder, som arbetsgivaren
vidtar för att skapa trivsel i arbetet, eller också kan det röra sig om
förmåner som utgår på grund av sedvana inom yrket eller liknande. Förmånerna
har i regel varit av ganska ringa ekonomiskt värde eller har i varje
fall inte inneburit någon nämnvärd besparing av levnadskostnader för mottagaren.

Det bör enligt min mening inte väcka betänkligheter att genom uttryckliga
föreskrifter från beskattning undanta förmåner av nu angivet och därmed
likartat slag. Fasthåller man vid att det skall röra sig om förmåner som
inte kan antagas vara avsedda att utgöra direkt vederlag för utfört arbete,
synes cn godtagbar spärr erhållas mot försök att undandra skatt genom
att ersätta kontant lön med naturaförmåner. För att ytterligare motverka
försök i sådan riktning synes böra gälla, att förmånen skall vara av mindre
värde.

Med så utformade regler göres till en början ingen ändring i de fall då
praxis nu medger skattefrihet. Men därjämte erhålles en inte obetydlig utvidgning
av det skattefria området. Därunder kommer att inbegripas åtskilliga
fall i vilka den anställde har att erlägga ett vederlag som något understiger
det motsvarande marknadspriset. Exempel härpå är subventionerade
luncher o. d., varurabatter som är något större än för andra kunder,
tjänstebostäder med en hyra något understigande hyrespriset i orten
samt rätt att privat använda arbetsgivaren tillhörig bil för en ersättning
som endast är obetydligt lägre än de verkliga kostnaderna. Det blir också

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

klarlagt, att skatt inte skall utgå för värdet av förfriskningar o. d., som utan
ersättning tillhandahålles i samband med arbetet.

Det må tilläggas att en reglering av skatteplikten efter nyss antydda
linjer, oaktat något bättre alternativ inte synes stå till buds, självfallet inte
är invändningsfri. En rad gränsfall uppkommer och tvistiga frågor måste
emotses innan en fast praxis utvecklats. Detta är emellertid det oundvikliga
priset för frågans lösning. Det torde få ankomma på riksskattenämnden att
med vägledande uttalanden verka för en enhetlig tillämpning.

Jag förordar alltså, att regler av nyss angiven innebörd upptas i 32 §
3 mom. kommunalskattelagen.

För att underlätta tillämpningen av de föreslagna reglerna förordar jag
vidare, att innebörden av dessa närmare belyses genom ett tillägg till anvisningarna
till nämnda paragraf. Härvid bör i första hand anges exempel
på de förmåner som avses. Vidare bör det närmare utvecklas vad som
åsyftas, när det kräves att förmånerna är av mindre värde och att det skall
kunna antagas att förmånen icke är avsedd att utgöra direkt vederlag för
utfört arbete. Beträffande värdet bör anges, att hänsyn skall tas till det sammanlagda
värdet av de förmåner av ifrågavarande slag som den skattskyldige
åtnjutit från arbetsgivaren. Frågan huruvida förmånens värde kan
anses utgöra skattepliktig intäkt bör bedömas jämväl med hänsyn till den
besparing i normala levnadskostnader som förmånen kan ha inneburit för
den skattskyldige. En jämförelsevis värdefull förmån, t. ex. fri telefon, bör
liksom enligt nuvarande praxis kunna vara skattefri, om det kan antas att
den skattskyldige inte skulle ha skaffat sig telefon på egen bekostnad. I anslutning
till kravet på att förmånen inte skall framstå som en direkt ersättning
för utfört arbete bör bl. a. påpekas, att förmånen i regel bör beskattas,
om den skattskyldige kan få ersättning i pengar mot avstående av förmånen.

De här diskuterade spörsmålen blir främst aktuella i fråga om egentliga
tjänsteförhållanden, men bestämmelserna bör utformas så att de blir tilllämpliga
även när det gäller pensionstagare och dem som utför tillfälligt
arbete.

Godtages vad jag här förordat, möjliggöres att arbetsgivarnas uppgiftsplikt
enligt nuvarande 33 § taxeringsförordningen kan i fråga om naturaförmåner
väsentligt inskränkas. Jag förordar att uppgift inte skall behöva lämnas om
förmåner i annat än pengar, när det som mottagaren i sådant hänseende
sammanlagt åtnjutit, efter avdrag för vederlag från mottagaren, uppenbarligen
haft ett lägre värde än 400 kronor för helt år räknat. Det förtjänar understrykas
att det nu angivna beloppet är valt med tanke på vad som enligt
de nya bestämmelserna i kommunalskattelagen i åtskilliga fall kan tänkas
bli bedömt som skattefritt. Å andra sidan bör framhållas att detta belopp
i och för sig inte innebär någon norm för värdet på de intäkter som genom
de föreslagna bestämmelserna i kommunalskattelagen undantages
från beskattning. Vad som är att anse som skattefritt enligt de nya reglerna

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

bör förbehållas praxis att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet. Understundom kan förmåner med sammanlagt lägre värde
än 400 kronor helt eller delvis böra beskattas. I andra fall är det tänkbart
att förmåner med ett sammanlagt högre värde än 400 kronor kan bedömas
såsom icke skattepliktiga.

Ytterligare bör påpekas, att befrielsen från uppgiftsskyldighet endast avser
fall där det är uppenbart att nettovärdet av samtliga nu ifrågavarande naturaförmåner
understiger 400 kronor för hela året. Föreligger anledning till
tvekan därutinnan, är arbetsgivaren skyldig att lämna uppgift om förmånerna.
Har en anställning endast pågått en del av året, innebär den föreslagna
regeln, att arbetsgivaren skall överslagsvis beräkna vad den anställde
skulle ha åtnjutit om han varit i arbetsgivarens tjänst hela året. Uppgår det
sålunda framkomna beloppet till 400 kronor eller därutöver, skall uppgift
lämnas om naturaförmånerna.

Från arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet synes vidare kunna undantas vissa
smärre, från beskattningssynpunkt i regel betydelselösa reseersättningar,
traktamenten och ersättningar för representationskostnader. Härvid bör
emellertid fordras, att det beträffande rese- och representationsersättningar
inte skall vara fråga om annat än ersättningar för gjorda utlägg samt, i vad
angår traktamenten, att dessa utgått vid vistelse i tjänsten utom den vanliga
tjänstgöringsorten. Under nu angivna förutsättningar förordar jag, att uppgift
inte skall behöva lämnas om resekostnader, som sammanlagt inte överstiger
500 kronor. Motsvarande bör gälla traktaments- resp. representationsersättningar.
Att utgifter av ifrågavarande slag överhuvudtaget inte föranleder
uppgiftsskyldighet, om kostnaderna kan sägas hava betalats av arbetsgivaren
direkt, har redan klarlagts genom riksskattenämndens anvisningar.

I anslutning härtill synes vissa ytterligare mindre jämkningar i förenklande
syfte böra företas i bestämmelserna om arbetsgivares uppgiftsskyldighet.

De här förordade reglerna bör tillämpas fr. o. m. 1957 års taxering.

X. Kostnadsberäkningar
Taxeringssakkunniga

Statsverkets totala årliga kostnader för taxeringsväsendet hade av skattelagssakkunniga
-—- med bortseende från lokalkostnader och kostnader för
postförsändelser — angivits till något över 20 milj. kronor. Taxeringssakkunniga
har icke ansett erforderligt att verkställa någon motsvarande beräkning
utan inskränkt sig till att söka beräkna den kostnadsökning för
statsverket, som skulle bli en följd av de utav dem framlagda förslagen.

Den största kostnadsökningen skulle helt naturligt falla på omorganisationen
av taxeringsväsendet i första instans. Den föreslagna
successiva utbyggnaden under en tid av fem år av organisationen

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

skulle emellertid medföra att den slutliga merkostnaden för taxeringsväsendet
i första instans inte omedelbart blev aktuell. Överslagsvis beräknades
merkostnaden för första utbyggnadsåret till en femtedel av den slutliga
merkostnaden; för andra utbyggnadsåret till två femtedelar o. s. v.

Taxeringssakkunniga har inte haft möjlighet att vid beräkningen av merkostnaderna
ta hänsyn till vissa kostnader av delvis engångsnatur såsom för
utrustning, lokaler in. m.

Kostnaderna för taxeringsarbetet i första instans under taxeringsåret
1955 hade i de avseenden som berördes av förslagen varit i avrundade tal
följande.

kronor

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud .......... 7 806 000

Arvoden åt taxeringskonsulenter ................................ 535 000

Gottgörelse åt städer med egen uppbördsförvaltning för längdföring

m. m......................................................... 691 000

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande och kronoombud i Stockholms

stad .......................................................... 768 000

Bidrag av staten till kostnader, som kommun åtagit sig för särskilda

anstalter för taxeringsarbetet1 .................................. 166 000

9 966 000

Härtill torde få läggas av Stockholms stad begärd gottgörelse för vissa
sekreterargöromål, som av stadens tjänstemän utförts åt taxeringsnämnderna
(framställningen är föremål för Kungl. Maj :ts prövning) 206 000

10 172 000

Efter genomförd omorganisation skulle i stället framkomma följande
ungefärliga kostnader.

Avlöningar till: kronor kronor

30 förste taxeringsassistenter; Ca 27: 27 ................ 552 000

470 taxeringsassistenter; Ce 19:19 ..................... 5 550 000

325 taxeringsbiträden; Ca 8: 8 ......................... 2 481 000 8 583 000

tillfällig personal, huvudsakligen för sortering.................... 450 000

Förhöjda avlöningskostnader med anledning av ökat antal befordrings tjänster

för biträden inom häradsskrivarorganisationen............ 176 000

Arvoden åt taxeringsnämndsordförande .......................... 3 000 000

Gottgörelse till städer med egen uppbördsförvaltning:

för avlöningar till 175 biträden som under 8 månader tillhanda hålles

taxeringsnämnderna................................... 930 000

för kostnader för tillfällig personal, huvudsakligen för sortering . . 235 000

Kostnader för delgivning genom postverket ........................ 100 000

13 474 000

1 Häri ingår 90 600 kronor, utgörande ersättning till Göteborgs stad för sekreterargöromål,
som utförts åt taxeringsnämnderna av stadens tjänstemän.

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Beträffande det belopp å 206 000 kronor som upptagits som gottgörelse
till Stockholms stad för vissa sekreterargöromål hävdades av staden att
detta skulle utgöra en direkt motsvarighet till det belopp å 90 600 kronor
som tillerkänts Göteborgs stad. Bidraget för särskilda anstalter för taxeringsväsendet
å 166 000 kronor utgick för kommunalt anställda taxeringsrevisorer
och ansågs av de sakkunniga efter den förstärkning av revisionspersonalen,
som föreslagits, inte längre vara behövligt.

Av taxeringsbiträdena skulle 30 vara anställda å länsstyrelserna; av de
återstående 470 hade — efter förhållandet mellan antalet allmänna självdeklarationer
i fögderikommuner och i städer med egen uppbördsförvaltning
-— 295 beräknats komma att anställas å häradsskrivarkontor och övriga
å uppbördsverken. De senare hade icke ansetts komma att bli sysselsatta
med taxeringsgöromål under mer än åtta månader av året. Även om
förarbetena till taxeringen kom att ta sin början omkring den 1 februari
och efterarbetena kunde pågå till omkring den 1 november, syntes man
kunna utgå från att dessa biträden under framför allt senare delen av taxeringsperioden
kunde i så stor utsträckning tas i anspråk för debiteringsarbete
att den årliga effektiva arbetstiden för taxeringsuppgifter ej kunde
antagas uppgå till mer än åtta månader.

Frågan om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot
staten är för närvarande föremål för utredning genom särskilda sakkunniga.
Då de sakkunniga icke avsett att genom de framlagda förslagen ålägga
städerna någon skyldighet utan däremot svarande motprestation av staten,
förutsättes att till grund för en kommande prövning av statens och städernas
ekonomiska och rättsliga mellanhavanden med varandra lägges förhållandena
före genomförandet av de föreslagna ändringarna.

Trots att genom omorganisationen av taxeringsväsendet i första instans
ordförandena föreslås befriade från det betungande arbetet med ordnande
och detaljgranskning av deklarationerna ävensom från föredragningsskyldigheten
i taxeringsnämnden har med hänsyn till angelägenheten av att för
dessa uppdrag kunna påräkna dugande och kunniga personer kostnaderna
för arvoden åt ordförandena inte ansetts böra beräknas till lägre belopp än
3 000 000 kronor.

Särskilda kostnader för staten har icke beräknats uppkomma genom att
den kommunala förvaltningsapparaten föreslagits skola tas i anspråk för
mottagande av deklarationer. Det var här fråga om en kommunernas serviceåtgärd
gentemot de enskilda kommunmedlemmarna.

Merkostnaderna i lönehänseende för taxeringsarbetet i första instans
skulle sålunda vid en fullt utbyggd organisation uppgå till 13 474 000 —■
10 172 000 eller i runt tal 3 302 000 kronor.

22 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 150

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Den föreslagna förstärkningen av taxeringsrevisionerna
på länsstyrelserna syntes enligt de sakkunniga föranleda följande
kostnader.

kronor kronor

2 taxeringsrevisorer; Ca 27: 27 .......................... 36 792

23 taxeringsrevisorer; Cf 19:19 .......................... 271 584 308 376

2 landskanslister; Ca 21:21 ............................ 26 184

3 landskanslister; Ce 19:19 ............................ 35 424 61 608

24 kanslibiträden; Ca 11:11 .............................. 210 240

11 kontorsbiträden; Ce 6:6 .............................. 75108 285 348

655 332

Utbyggnaden av taxeringsrevisionerna förutsattes kunna verkställas på
en gång redan under år 1958. Beräkningen hänför sig därför till detta år.

Den föreslagna utökningen av revisionspersonalen avser endast länen.
Detta sammanhänger bl. a. med att organisationen i Stockholm syntes ha
vunnit en viss stadga och en effektivitet, som ännu icke i allmänhet uppnåtts
inom länen. De sakkunniga anser emellertid inte uteslutet att förstärkning
kan vara behövlig också i Stockholm. Det anses enligt de sakkunniga böra få
ankomma på överståthållarämbetet att i samråd med riksskattestyrelsen
uppmärksamma denna fråga samt ta vederbörliga initiativ.

Merkostnaderna i anledning av den föreslagna förstärkningen kalkyleras,
om man räknar med visst behov av tillfällig personal, till 670 000 kronor
eller — om härtill jämväl lägges kostnaderna för den föreslagna uppflyttningen
i lönegraden 33 av länsrevisorerna — till 710 000 kronor.

Prövningsnämndernas kanslier som anses skola sammansättas
av förste landskanslister — i Stockholm och i de fem största länen —•
ävensom av icke-ordinarie landskanslister, kanslibiträden och kontorsbiträden,
synes enligt de sakkunniga till inemot tre femtedelar kunna rekryteras
ur personal från taxeringssektionerna utan att den indirekt som en förstärkning
verkande effekten på dessa sektioner av att vissa arbetsuppgifter
överflyttas till kanslierna uteblir.

Då det med hänsyn bl. a. till den överflyttning som sålunda skulle ske
mötte avsevärda svårigheter att detaljerat angiva de merkostnader som sålunda
uppkommer har de sakkunniga endast överslagsvis beräknat dessa
och därvid uppskattat dem till 550 000 kronor.

Kostnaderna för utbyggnaden av riksskattenämnden till en rik sskattestyrelse
redovisas på följande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

339

	kronor	kronor
1 generaldirektör; Cp 19 ...........................	. 39180
1 vice ordförande .................................	4 000
5 ledamöter .........................................	. .. 15 000	58 180
Första byrån
1 byråchef; Cr 13 ...................................	. . . 31 884
1 kansliskrivare (registrator); Ca 15:15 ...............	... 10 968
2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................	. . . 16 608	59 460
Andra byrån
1 byråchef; Ca 37: 37 ...............................	. . . 28 836
4 revisorer; Ca 33: 33 ............................	. . . 102 144
1 kanslibiträde; Ca 11:11 ...........................	9 516
2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................	. .. 16 608	157 104
Tredje byrån
1 byråchef; Ca 37: 37 .................................	. . . 28 836
1 byråsekreterare, föreståndare för kupongskattekontoret;	Ca
27:27 ..........................................	... 19 740
2 byråsekreterare; Ca 25: 25 .........................	. . . 35 568
1 kanslibiträde; Ca 11: 11 ...........................	9 516
2 kontorsbiträden; Ca 8: 8 ...........................	. .. 16 608	110 268
1 expeditionsvakt; Ca 10 ..............................		9 108

394 120

Genom den föreslagna omorganisationen av det centrala organet syntes
följande häremot svarande kostnader böra avräknas.

Kostnader för riksskattenämnden

Arvode åt ordföranden ..................

Arvode åt vice ordföranden ............

Arvoden åt 5 ledamöter ..................

Avlöning åt 1 byråchef; Cr 13 ............

Arvode åt 1 bokföringssakkunnig; Cg 33: 33

Avlöning åt 2 assistenter; Ce 25: 25 ........

Avlöning åt 2 kanslibiträden; Ce 11:11
Avlöning åt 2 kontorsbiträden; Ce 8: 8
Kostnader för tillfälliga biträden ..........

Kostnader för centrala uppbördsnämnden

Arvoden ................................

Resor ..................................

Skrivhjälp m. m..........................

kronor kronor
6 000
3 000
10 000
31 884
25 536
35 568
19 032
16 608

10 000 157 628

11 400
400

400 12 200

Kostnader för kupongskattenämnden och kupongskattekontoret

Arvoden ................................................ 1 800

Avlöning åt 1 föreståndare; Ca 32: 32 ...................... 24 720 26 520

196 348

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Första byrån inom den föreslagna riksskattestyrelsen motsvarar i huvudsak
riksskattenämndens nuvarande kansli med undantag av att tjänsten
som bokföringssakkunnig överförts till tjänst på andra byrån som byråchef
i 37 lönegraden samt att två assistenttjänster i lönegraden Ce 25 överförts
till tjänster som byråsekreterare i samma lönegrad på tredje byrån.
Det förutsättes att inom första byrån skulle mot arvode finnas anställd
en kammarrättsassessor eller befattningshavare med liknande kompetens
såsom nu är fallet inom riksskattenämndens kansli samt att sakkunniga
skulle kunna anlitas i ungefär samma utsträckning som f. n.

Såsom kostnader för centrala uppbördsnämnden har i avrundade tal
upptagits vad som åtgått under budgetåret 1954/55.

I den inre organisationen av kupongskattekontoret föreslås den ändringen
att befattningen som föreståndare, vilken skulle erhålla en mindre
självständig ställning än hittills, placeras i lönegraden 27 i stället för i
lönegraden 32. Biträdeskostnaderna blev desamma som för närvarande och
kunde därför utelämnas i denna beräkning.

Merkostnaden för det centrala organet beräknas med ledning av vad nu
anförts till 198 000 kronor.

Av övriga kostnader antages kostnaden för resor som skall företagas
för taxeringsrevision m. m. av länsstyrelsernas och riksskattestyrelsens
personal komma att stiga, ökningen i medelsbehov uppskattas till
100 000 kronor. Kostnaderna för utbildning av taxeringsassistenter beräknas
under ett vart av de fyra första åren till 60 000 kronor.

Vissa besparingar, ehuru med mindre belopp, antages uppkomma genom
den föreslagna begränsningen av antalet ledamöter i prövningsnämnderna.
Likaså förväntas en viss besparing i avseende å avlöningar åt tillfällig personal
å häradsskrivarkontoren.

Under förutsättning att avlöningskostnaderna för taxeringsrevisionerna,
prövningsnämndskanslierna och riksskattestyrelsen skulle stiga med i genomsnitt
30 000 kronor om året under de första fem åren på grund av i
huvudsak lönegrads- men också löneklassuppflyttningar kunde merkostnaderna
under denna tid schematiskt och ungefärligt anges på följande sätt.

Merkostnader varje år i förhållande till läget före taxeringsreformen

för	under
l:a året	2:a året	3:e året	4:e året	5:e året
taxeringsorganisationen i första instans	660 400	1 320 800	1 981 200	2 641 600	3 302 000
taxeringsrevisionerna................	710 000	710 000	710 000	710 000	710 000
prövningsnämndskanslierna..........	550 000	550 000	550 000	550 000	550 000
riksskattestyrelsen..................	198 000	198 000	198 000	198 000	198 000
resor ..............................	100 000	100 000	100 000	100 000	100 000
kurser.............................	60 000	60 000	60 000	60 000	—
lönegrads- och löneklassuppflyttningar	—	30 000	60 000	90 000	120 000
Summa	2 278 400	2 968 800	3 659 200	4 349 600	4 980 000

341

Knncjl. Maj.ts proposition nr 150 år 1056

Remissyttrandena

De remissinstanser, som särskilt yttrat sig rörande kostnadsberäkningarna,
har i allmänhet framhållit att de sakkunniga synes ha uppskattat kostnaderna
för lågt. Antalet taxeringsassistenter anses därvid vara för lågt
beräknat, varjämte krav på högre lönegradsplacering framföres. I anslutning
härtill erinras om de sakkunnigas uttalande att beräkning av kostnader
för lokaler och vissa kostnader av engångsnatur ej verkställts varjämte
påpekas att hänsyn till pensioneringskostnader inte tagits.

Statskontoret yttrar bl. a.

Vid den i ärendet gjorda kostnadsjämförelsen må vidare uppmärksammas,
att hänsyn jämväl bör tagas till pensioneringskostnaderna för nyinrättade
pensionsgrundande tjänster, vilka motsvaras av arvodesbefattningar i
gällande organisationsform. Dessa utgifter torde kunna uppskattas till
lägst cirka 20 procent av lönekostnaderna för de nya tjänsterna.

Statskontoret vill även understryka de sakkunnigas uttalande, att till
grund för städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot staten,
vilka frågor för närvarande utredes av tillkallade sakkunniga, bör läggas
förhållandena före genomförandet av den föreslagna omorganisationen av
taxeringsväsendet.

I anslutning till kostnadsberäkningarna kommer även Svenska stadsförbundet
in på frågan om fördelningen av kostnaderna mellan staten och
städerna.

När det gäller frågan om fördelningen av kostnaderna för taxeringsväsendet
mellan staten och kommunerna har de sakkunniga utgått från att den
nuvarande ordningen icke bör rubbas. I anslutning därtill har föreslagits, att
gottgörelse skall lämnas uppbördsstäderna för det biträde som lämnas vid
taxeringsarbetet i första instans inom staden. Om kommun åtagit sig särskilda
anstalter för taxeringsarbetet kan bidrag till kostnaderna lämnas av
statsmedel därest dessa anstalter finnes äga särskilt värde för det allmänna.
Såsom styrelsen framhöll i sitt yttrande över 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag bör med begreppet gottgörelse förstås full täckning för de kommunala
kostnaderna. Emellertid bör, såsom styrelsen då framhöll, ersättning
av statsmedel utgå för all den medverkan som från kommunalt håll de facto
lämnas vid taxeringsarbetet. Jämlikt de föreslagna bestämmelserna skulle
det åligga länsstyrelsen att enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t
utfärdar meddela beslut om de ersättningar och bidrag som skall utgå till
kommunerna. Styrelsen önskar nu liksom tidigare understryka vikten av att
skälig ersättning för kommunernas taxeringsarbete säkerställes. Det är således
angeläget att de bestämmelser som kommer att utfärdas utformas så
att detta syfte verkligen nås.

Departementschefen

Som framgår av vad jag tidigare anfört torde det inte vara möjligt att
i alla hänseenden exakt ange den nu föreslagna organisationens slutliga
omfattning. Man får nämligen utgå från att de erfarenheter, som göres

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

under utbyggnadstiden, kan komma att inverka på antalet taxeringsassistenter,
biträden hos de lokala skattemyndigheterna m. m. dyl. Vidare erinras,
att ställning ej tagits till vissa lönegradsfrågor, som inverkar på kostnaderna
för taxeringsreformen.

Härav följer att en detaljerad kostnadsberäkning inte kan för närvarande
framläggas. Den ungefärliga storleksordningen av de årliga merkostnaderna
kan emellertid anges, och detta torde få anses utgöra tillräcklig
grund för ett ställningstagande. Jag vill här erinra om det av flera
remissinstanser gjorda uttalandet, att kostnaderna för en taxeringsreform
inte i och för sig får betraktas soin en i första hand avgörande faktor. Mitt
instämmande i detta uttalande är inte enbart betingat av att omorganisationen
får antagas komma att medföra en sådan ökning av skatteintäkterna
att merutgifterna måste te sig som oväsentliga. I lika hög grad fäster jag
nämligen avseende vid att den enskilde skattskyldige kommer att beredas
ett avsevärt bättre rättsskydd än hittills. Detta sker inte bara genom de
ändringar som föreslagits i fråga om prövningsnämndens arbetssätt och
skatteprocessen utan också genom förstärkningen av taxeringsorganisationen
i första instans, varigenom en grundligare prövning av taxeringarna
där kan komma till stånd.

I remissyttrandena har anmärkts att de sakkunniga beräknat kostnaderna
för omorganisationen väl lågt, varvid särskilt framhållits, att den
av dem föreslagna förstärkningen av organisationen i första instans och
av personalen på taxeringssektionerna i fråga om tjänstemännens antal och
löneställning måste anses otillräcklig. Kritik har vidare riktats mot att
kalkyler rörande kostnader för utökade lokaler o. likn. ej framlagts, och
mot att hänsyn till pensioneringskostnader ej tagits vid personalkostnadsberäkningarna.

Den framförda kritiken riktar sig alltså huvudsakligen mot de sakkunnigas
beräkningar av antalet erforderliga taxeringsassistenttjänster samt
mot den föreslagna lönesättningen för dessa. Godtages vad jag i det föregående
förordat i detta hänseende saknas anledning att nu ytterligare ingå
på kritiken i denna del. I övrigt kommer jag att något beröra de gjorda invändningarna
till den del anledning härtill föreligger. Jag vill emellertid
först meddela följande.

Inom finansdepartementet har verkställts vissa överslagsberäkningar rörande
de årliga merkostnader, som skulle uppkomma, om vad jag i det
föregående föreslagit genomföres. Ej heller härvid har emellertid hänsyn
kunnat tagas till lokalkostnader o. likn. Med reservation tillika för de ändrade
beräkningar, som ett slutligt ställningstagande till de ännu öppna lönegradsfrågorna
samt erfarenheterna under utbyggnadstiden för den nya organisationen
kan föranleda, har merkostnaderna i förhållande till kostnaderna
för nuvarande organisation i runt tal kalkylerats till 10 milj. kronor. Här -

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

av belöper på organisationen i första instans drygt 7,5 milj. kronor, på taxeringssektionerna
inemot en milj. kronor, på prövningsnämndskanslierna
ca 1,2 milj. kronor och på riksskattenämnden 0,15 milj. kronor. Beräkningarna
är grundade på den lönenivå som föreslagits skola gälla fr. o. m.
1956.

I det angivna beloppet ingår inte pensioneringskostnader, som kan uppskattas
till omkring 1,7 milj. kronor, och inte heller lokalkostnader m. m.
vilka överhuvud inte låter sig för närvarande beräknas. Med den av mig
föreslagna, partiella omorganisationen av taxeringsväsendet i första instans
kommer de ökade lokalkostnaderna emellertid att bli av relativt begränsad
storleksordning. Den jämförelsevis långsamma takt, i vilken omorganisationen
måste äga rum, medför också att dessa kostnader inte blir på en
gång aktuella. Vid vissa häradsskrivarkontor och uppbördsverk torde för
övrigt arbetsplats kunna utan nämnvärd kostnad beredas det fåtal nya
tjänstemän, som skall placeras där.

De förslag, som i det föregående framlagts, skiljer sig från de sakkunnigas
framför allt därutinnan att organisationen i högre grad inriktats
på granskning av de svårkontrollerade deklarationerna. Detta medför att
genomsnittligt sett mer kvalificerade tjänstemän måste anställas; organisationen
ställer sig därigenom dyrare. Vidare kunde de sakkunniga med sitt
förslag om förlängning av taxeringsperioden överföra huvudparten av arbetet
i första instans på heltidsanställda tjänstemän. Vad jag föreslagit
innebär att det stora antalet taxeringsnämnder kommer att bedriva sitt
arbete som hittills, d. v. s. arbetet utföres av ordförande och kronoombud
såsom bisyssla. Häri ligger i förhållande till sakkunnigförslaget en relativt
sett avsevärd fördyring, då arbete som utföres som bisyssla under kvällar
och söndagar självfallet måste ställa sig betydligt dyrare än arbete, som utföres
av heltidsanställd personal. Beträffande merkostnaden för organisationen
i första instans bör också vid en jämförelse mellan det av de sakkunniga
angivna beloppet, ca 3,3 milj. kronor, och det inom finansdepartementet
framräknade, d. v. s. drygt 7,5 milj. kronor, uppmärksammas att
taxeringsassistenterna och de fast anställda taxeringsbiträdena enligt det
överarbetade förslaget under ungefär halva året avses skola sysselsättas
med taxeringsrevision, vilket inte var fallet i den av de sakkunniga föreslagna
organisationen. Härigenom uppnås en förstärkning av länsstyrelsernas
taxeringsrevisioner utöver den de sakkunniga föreslagit, ehuru kostnaderna
i den gjorda kalkylen kommer att belasta taxeringsorganisationen i första
instans.

Då jag i fråga om det centrala taxeringsorganet inskränkt mig till att
föreslå en utbyggnad av riksskattenämnden med en byrå för taxeringskontroll
kommer kostnaderna härför att ställa sig omkring 50 000 kronor lägre
än vad de sakkunniga beräknat för den av dem föreslagna riksskattestyrelsen.

344

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

För utbildning av taxeringsassistenter avses de s. k. häradsskrivarkurserna
skola utnyttjas. Även om någon utvidgning av kursverksamheten kan
behöva företagas synes inte längre samma skäl föreligga att hänföra kurskostnaderna
till kostnader för taxeringsväsendet, som varit fallet om på
sätt de sakkunniga föreslagit särskilda kurser skulle ha anordnats för att
utbilda sådana assistenter. I de inom finansdepartementet verkställda kostnadsberäkningarna
ingår därför inte kostnader för kursverksamhet.

XI. Speciella frågor

Taxeringssakkunniga

Det förslag till ny taxeringsförordning som bilägges betänkandet innehåller
i huvudsak inte andra egentliga nyheter än som angivits i det föregående.
Förslaget innefattar i övrigt närmast en teknisk revision av den
nuvarande taxeringsförordningen, sådan denna föreligger efter de av 1955
års riksdag beslutade ändringarna i densamma. I vissa hänseenden, särskilt
i fråga om dispositionen, har vid revisionen 1950 års skattelagssakkunnigas
förslag varit till vägledning.

Ett särskilt problem vid författningsförslagets utformning har varit i
vilken utsträckning de principer, som föreslås beträffande taxeringen för
inkomst och förmögenhet, bör genomföras i fråga om fastighetstaxering.
Härom anföres följande:

Bestämmelserna om särskild fastighetstaxering har ansetts, såsom tidigare,
i huvudsak böra följa reglerna för inkomst- och förmögenhetstaxeringen.
Beträffande allmän fastighetstaxering har vi i huvudsak byggt på
nuvarande regler. En mera radikal ändring av organisationen för taxeringsarbetet
i denna del har synts oss böra anstå i avvaktan på erfarenheter av
den av oss förordade organisationsreformen beträffande det övriga taxeringsarbetet.
Beträffande förfarandet i överinstanserna har vi emellertid funnit
oss böra i viss utsträckning föreslå ändrade regler. Sålunda förordas att
fastighetsprövningsnämnderna skall bli enbart besvärsinstanser. De skall
sålunda inte ta befattning med taxeringarna annat än efter initiativ av
taxeringsintendent, skattskyldig eller annan part. De nuvarande gemensamma
tiderna för besvär till fastighetsprövningsnämnden, liksom även
förfarandet med utläggning av fastighetslängderna har bibehållits i förslaget.
Av praktiska skäl synes oss böra gälla, att taxeringsintendenten inte
ålägges att formligen anföra besvär då han anser att beslut av fastighetstaxeringsnämnd
bör ändras; han bör liksom nu kunna ta initiativ till ändring
genom en formlös framställning, vilken i förekommande fall bör kunna
avse flera fastigheter eller grupper av fastigheter samtidigt. Däremot bör
han, såsom redan framhållits i kapitlet om prövningsnämnderna, inte äga
vara närvarande vid fastighetsprövningsnämnds slutna handläggning av
besvärsmål eller mål som anhängiggjorts av intendenten genom framställning.
Även i övrigt bör vad som föreslagits rörande prövningsnämndernas
verksamhet, bl. a. i fråga om muntliga förhandlingar, i stort sett kunna

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 är 1956

tillämpas på allmän fastighetstaxering. Ytterligare bör vad som föreslagits
beträffande plats för avlämnande av deklarationer, vitesförelägganden
in. m. kunna genomföras i fråga om allmän fastighetstaxering.

Den föreslagna nya taxeringsförordningen upptar särskilda avdelningar
för taxering för inkomst och förmögenhet, för allmän fastighetstaxering och
för särskild fastighetstaxering. Även om denna metod föranleder att hänvisningar
i viss utsträckning får göras från den ena avdelningen till den
andra samt att antalet paragrafer ökar, har den likväl synts de sakkunniga
innefatta en mer överskådlig disposition, ägnad att väsentligt underlätta
användningen av en ny förordning.

Vid förslaget har fogats förslag till särskild promulgationsförordning. Enligt
sistnämnda förslag skall de nya bestämmelserna i princip träda i kraft
den 1 januari 1958.

Vad angår frågan i vilken utsträckning taxeringar, som före ikraftträdandet
beslutats i första instans, skall följa de nya reglerna anför de sakkunniga
följande.

Ikraftträdandet kommer enligt förslaget att ske, medan prövningsnämnderna
håller på med att behandla 1957 års taxeringar för inkomst och förmögenhet.
Med tanke härpå synes det knappast kunna komma i fråga att
låta de nya reglerna bli tillämpliga på prövningsnämndens behandling av
nämnda års taxeringar. Däremot bör den nya förordningen kunna tilllämpas
på besvär till kammarrätten och regeringsrätten, i den mån besvären
anföres efter den 1 januari 1958. Likaså talar övervägande skäl för att
de föreslagna nya bestämmelserna om extraordinära besvär, vilka är avsevärt
fördelaktigare för de skattskyldiga än de hittillsvarande, tillämpas
på sådana besvär, i den mån de anföres efter ikraftträdandet. Detta står i
överensstämmelse med vad som föreskrevs vid den provisoriska utvidgning
av möjligheterna till extraordinära besvär enligt 123 § 3 mom. taxeringsförordningen,
som beslöts vid 1955 års riksdag.

Den föreslagna promulgationsförordningen upptar även särskilda regler
om vad som bör gälla beträffande taxeringsnämnder, som står kvar på den
gamla ordningen under den period då taxeringsorganisationen i första instans
utbygges. Dessa regler innebär bl. a. att taxeringskontrollen samt sortering
och längdföring utföres på samma sätt som nu. Även tiden för taxeringsarbetet
skulle bli densamma som hittills. I övrigt skulle emellertid den nya
förordningens bestämmelser i stort sett göras tillämpliga även på dessa
taxeringsnämnder.

Förslag till följdförfattningar har inte utarbetats men de sakkunniga har
erinrat om att åtskilliga sådana författningar blir erforderliga.

Departementschefen

Såsom tidigare framhållits har jag — i likhet med åtskilliga remissinstanser
som uttalat sig i frågan — funnit alt de sakkunnigas förslag till
ny taxeringsförordning är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

346

Knngl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Därmed blir det möjligt att realisera ett sedan länge uttalat önskemål om
en lagteknisk revision av den nuvarande, efter talrika ändringar alltmera
ohanterliga förordningen.

Vad jag i det föregående förordat medför, att vissa ändringar måste företas
i de sakkunnigas förslag. Härvidlag må särskilt framhållas, att medan
de sakkunniga kunnat utforma sitt förslag med sikte på att taxeringsassistent
skulle finnas i alla taxeringsnämnder, det nu blir nödvändigt att i
själva förordningen införa bestämmelser såväl för nämnder med assistent
som för nämnder med nuvarande organisation. Å andra sidan kan övergångsbestämmelserna
göras avsevärt mindre omfattande än i sakkunnigförslaget.

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att uppta särskilda avdelningar
för taxering av inkomst och förmögenhet, för allmän fastighetstaxering
och för särskild fastighetstaxering. Vissa mindre jämkningar
bör, delvis i anslutning till påpekanden från besvärssakkunniga, vidtagas i
dispositionen av den förstnämnda avdelningen.

Beträffande de nya principernas genomförande på området för fastighetstaxering
finner jag mig i huvudsak kunna godta de sakkunnigas förslag.

Likasa biträder jag vad de sakkunniga föreslagit om den nya förordningens
ikraftträdande — den 1 januari 1958 — och om förordningens tillämplighet
på taxeringar, som beslutats dessförinnan.

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet utarbetats förslag
till ny taxeringsförordning. Till detta ansluter sig ett förslag till ändring
i kommunalskattelagen, upptagande de ändrade regler om skattskyldighet
för naturaförmåner, som föreslagits i det föregående, samt ett därav
föranlett förslag till ändringar i den nuvarande taxeringsförordningen.

Förslag till sådana följdförfattningar som kräver riksdagens medverkan
torde få underställas 1957 års riksdag.

Beträffande motiveringen för de nu framlagda författningsförslagen kan
i huvudsak hänvisas till det förut anförda och till den i betänkandet upptagna
specialmotiveringen. Vissa jämkningar i förslaget till taxeringsförordning
har föranletts av påpekanden i olika remissyttranden, främst dem
som avgivits av kammarrätten, besvärssakkunniga och länsstyrelsen i Västernox-rlands
län.

Rörande de föreslagna bestämmelserna torde ytterligare få anmärkas
följande.

Förslaget till taxeringsförordning
6 §•

De sakkunnigas förslag om fyraåriga mandatperioder för vald ledamot
av taxeringsnämnd har mött erinringar i en del yttranden, varvid bl. a.
framhållits att indelningen i taxeringsdistrikt sker varje år. Med hänsyn

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 dr 1956

härtill och då den nuvarande ordningen, enligt vilken ledamöterna väljes
för ett år i sänder, inte synes vara förenad med nämnvärd olägenhet, förordar
jag att denna ordning bibehålies.

18 §.

I 107 § 2 mom. gällande taxeringsförordning stadgas, att då så finnes
lämpligt, möten med landskamrerarna eller med taxeringsintendenterna må,
på kallelse av riksskattenämnden, avhållas för överläggningar rörande taxeringsarbetet.
Till möte med taxeringsintendenterna må jämväl taxeringsrevisorerna
kallas att närvara. Riksskattenämnden har i sitt yttrande hemställt
att denna bestämmelse, som inte återfinnes i de sakkunnigas förslag,
måtte bibehållas. Jag vill härtill framhålla, att riksskattenämnden självfallet
skall även fortsättningsvis äga rätt att kalla till sådana möten. De
sakkunnigas mening torde även ha varit att bestämmelser om befogenheten
i fråga skulle meddelas men i en i administrativ ordning utfärdad författning.
Så synes ock böra ske.

35 §.

De sakkunnigas förslag i fråga om plats för avlämnande av självdeklarationer
och arbetsgivarnas kontrolluppgifter innebär att dessa handlingar
skulle få lämnas eller insändas till vilken länsstyrelse eller lokal skattemyndighet
som helst.

Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena, i vad angår taxeringsarbetet
i första instans, har detta förslag i allmänhet lämnats utan erinran.
Från överståthållarämbetets sida har emellertid framförts betänkligheter
varvid framhållits att myndigheterna i Stockholm skulle få mottaga
och vidaresända en stor mängd deklarationer och kontrolluppgifter som
skall behandlas ute i länen.

Ehuru de sakkunnigas förslag skulle medföra en i och för sig önskvärd
lättnad för de skattskyldiga och arbetsgivarna, finner jag mig böra beakta
vad ämbetet anfört. Jag förordar därför en sådan utformning av bestämmelserna
att deklarationer och arbetsgivaruppgifter skall lämnas till länsstyrelsen
eller någon lokal skattemyndighet i det län där taxering varom
fråga är skall äga rum. Ä andra sidan vill jag föreslå, att självdeklarationer
och arbetsgivaruppgifter skall få lämnas till landsfiskal inom länet. Av
dessa ändringar föranledes även att man bibehåller den nuvarande regeln
att enskilda arbetsgivare med mindre än 25 arbetstagare skall lämna löneuppgifter
och därtill hörande sammandrag till någon myndighet som är behörig
att mottaga hans egen deklaration.

Såsom de sakkunniga förordat bör självdeklarationer kunna avlämnas
även hos vederbörande taxeringsnämndsordförande. Kommunerna skall
också som en serviceåtgärd mot sina medlemmar kunna i samråd med länsstyrelsen
vidta särskilda anordningar för mottagande av deklarationer.

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956
39 §.

Ett förtydligande har gjorts i 1 mom. första punkten. Därjämte har, på
hemställan av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, punkten 7 i samma
moment kompletterats, så att därav framgår, att uppgift kan genom anmaning
infordras om verkställda likvider i där avsedda fall.

50 §.

Denna paragraf, som motsvarar 56 § i gällande förordning, innehåller
bestämmelser om sekretesskydd för deklarationer och andra taxeringshandlingar.

I några yttranden har upptagits frågan i vilken utsträckning deklarationer
och andra sekretesskyddade taxeringshandlingar bör få tillhandahållas
annan myndighet än taxeringsmyndighet. Härom stadgas såväl i den
nu gällande som i den föreslagna bestämmelsen att deklarationer och därmed
ur sekretessynpunkt jämställda handlingar skall tillhandahållas de
myndigheter, vilka i och för sin befattning bör erhålla del därav. Detta
stadgande kompletteras av en föreskrift av innebörd att, utöver de fall som
angives i paragrafen, handlingarna i fråga inte får vara tillgängliga för
någon utan medgivande från den skattskyldige. I riksskattenämndens yttrande
hemställes, att innebörden av nämnda bestämmelser måtte belysas
genom ett klarläggande uttalande. Från besvärssakkunnigas sida har förordats,
att frågan blir föremål för närmare reglering. Även länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser bestämmelser i ämnet påkallade, varvid särskilt
framhållits indrivningsmyndigheternas behov av att få ta del av ifrågavarande
handlingar.

Såsom framhölls i propositionen nr 160 till 1955 års riksdag torde, i fråga
om myndighets rätt att få ta del av hemliga handlingar hos annan myndighet,
såsom en huvudregel gälla att den myndighet, som innehar sådan
handling, skall äga från fall till fall pröva i vad mån ett tillhandahållande
till annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset. De
nyss återgivna bestämmelserna i taxeringsförordningen står i överensstämmelse
med denna huvudregel. Att närmare än där skett angiva i vilken utsträckning
deklarationer och därmed i sekretesshänseende jämställda handlingar
bör tillhandahållas annan myndighet skulle vara förenat med särskilda
problem. Det synes nämligen knappast kunna komma i fråga att
uppställa så snäva begränsningar som exempelvis gäller allmänna straffregistret.
Det är förutsatt att självdeklarationer skall kunna utlämnas till
polismyndigheter och åklagare, i varje fall såvitt angår fall av falskdeklaration
eller vårdslös deklaration. Domstolarna äger en ovillkorlig rätt att förordna
att hemliga taxeringshandlingar skall företes i rättegång. I två under
senare år meddelade utslag av regeringsrätten har — såsom jämväl påpekats
av länsstyrelsen i Västernorrlands län — indrivningsmyndighet
tillerkänts rätt att erhålla upplysningar ur självdeklarationer. Man torde

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

även i vissa andra fall kunna räkna med att en avvägning mellan å ena
sidan det sekretesskyddade intresset samt å andra sidan angelägenheten
av ett utlämnande kan leda till att ett utlämnande finnes kunna äga rum.
Det bör emellertid hållas i minne att taxeringsmyndigheterna tillagts förhållandevis
stora befogenheter att erhålla insyn i eljest sekretesskyddade
förhållanden och att därför en tämligen restriktiv hållning från taxeringsmyndigheternas
sida torde vara motiverad. Enligt min mening bör det åtminstone
till vidare liksom hittills överlämnas åt praxis att träffa avgöranden
i hithörande frågor utifrån de allmänna principer, som framgår av
det föregående, och även med ledning av omständigheterna i de särskilda
fallen.

56 §.

Bestämmelserna om taxeringsrevision har på förslag av riksskattenämnden
i förtydligande syfte kompletterats med en föreskrift att kassainventering
må äga rum vid sådan revision hos bokföringspliktig skattskyldig i
och för kontroll av dennes bokföring.

73 §.

I denna paragrafs tredje stycke har, på hemställan av allmänna ombudet
hos mellankommunala prövningsnämnden, vidtagits en jämkning i syfte
att utmärka att ombudet äger taga initiativ till prövning av de där avsedda
frågorna.

100 §.

Avfattningen av förevarande paragraf innebär viss jämkning av motsvarande
bestämmelse i de sakkunnigas förslag (93 §). Av den ändrade
lydelsen torde något klarare framgå att avgörande för om extraordinär
besvärsrätt enligt 6) eller 7) skall anses föreligga i första hand är, om den
myndighet, som inom ramen för det vanliga taxerings- eller besvärsförfarandet
senast haft att taga ställning till den aktuella taxeringsfrågan, saknat
kännedom om de nya omständigheter som åberopas i de extraordinära
besvären. I detta sammanhang får jag, med föranledande av vad som anförts
i ett yttrande, såsom min mening uttala följande. Beror den skattskyldiges
underlåtenhet att i den ordinära taxeringsprocessen framlägga
en omständighet eller bevis på att han inte varit insatt i gällande skatterättsliga
bestämmelser, kan detta stundom framstå som ursäktligt, och en
prövning av extraordinära besvär, vari omständigheten eller beviset åberopas,
bör alltså kunna ske. Det låter sig emellertid knappast göra att uppställa
några generella grundsatser i detta hänseende, utan en prövning
får ske från fall till fall. Härvid är det naturligt att viss hänsyn även tages
till vilka krav som skäligen kan ställas på den skattskyldige i fråga om
förmåga att tillvarata sina intressen i en skatteprocess.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956
105 §.

I förslaget saknas motsvarighet till 124 a § 2 mom. gällande taxeringsförordning.
Enligt detta stadgande bör besvär enligt paragrafen — dessä
besvär avser rättelse av inkomsttaxering i anslutning till ändrad fastighetstaxering
i vissa fall — i allmänhet inte anföras av taxeringsintendent med
mindre besvären avser rättelse av avsevärt missförhållande, orsakat av den
ändrade fastighetstaxeringen. Bestämmelsen synes föga rationell med tanke
på att någon motsvarande inskränkning inte är eller bör vara föreskriven för
skattskyldiga och kommuner. Den bör därför kunna utgå. Någon ändring
i sak är emellertid i och för sig inte åsyftad därmed. Att taxeringsintendenten
icke bör använda ifrågavarande möjlighet för att i efterhand få till stånd
rättelser som avser allenast mindre belopp torde vara klart utan att särskilt
stadgande härom upptas i taxeringsförordningen.

114 §.

I bestämmelserna om eftertaxering har företagits några jämkningar av
redaktionell natur, delvis föranledda av påpekanden från kammarrätten.

16G §.

I paragrafen, som avser extraordinära besvär över fastighetstaxering, har
upptagits två nya fall i vilka sådana besvär må anföras.

Sålunda föreskrives, i enlighet med ett i kammarrättens yttrande väckt
förslag, att extraordinära besvär får anföras, om taxering ägt rum av annan
egendom än som skall taxeras som fastighet. Motsvarande bestämmelse
har införts i 181 § 2 mom. såvitt angår särskild fastighetstaxering.

Vidare har på förslag av riksskattenämnden öppnats möjlighet att anföra
extraordinära besvär, om någon mottagit felaktigt skriftligt besked om
ifrågasatt eller beslutat taxeringsvärde. Dessa besked är visserligen inte
avsedda att innebära annat än en serviceåtgärd från myndigheternas sida.
Om emellertid en skattskyldig kan åberopa att han fått ett besked med felaktigt
innehåll — och sålunda hade kunnat bli vilseledd genom en åtgärd
lrån myndigheternas sida — synes det skäligt att han kan tillvarataga sin
rätt genom extraordinära besvär. Däremot finner jag inte skäl att, såsom
jämväl föreslagits av riksskattenämnden, införa sådan rätt för den händelse
nu avsett besked inte kommit den skattskyldige tillhanda. Har den
skattskyldige inte mottagit något besked bör han liksom enligt tidigare
gällande ordning begagna möjligheten att taga del av de utlagda taxeringslängderna.

Förslaget till ändring i den nuvarande taxeringsförordningen

Genom de föreslagna ändringarna kommer, såsom tidigare nämnts, de
inskränkningar i arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet, som förordats i det
föregående, att tillämpas redan vid 1957 års taxering.

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956

Vidare upptas, i överensstämmelse med 37 § förslaget till ny taxeringsförordning,
en föreskrift av innebörd att kontrolluppgifter från uppköpare
av jordbruks- och skogsprodukter samt från artistförmedlingar skall avlämnas
till länsstyrelsen i det län där uppgiftslämnaren är bosatt.

Det föreslagna tillägget till 52 § i gällande taxeringsförordning är föranlett
därav att kontrollbyrån inom riksskattenämndens kansli är avsedd att
träda i verksamhet redan under 1957.

XII. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och med framhållande att
det inte torde vara något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas
senare än under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) taxeringsförordning;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

dels ock godkänna de riktlinjer för en ändrad taxeringsorganisation som
förordats i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harald Häggquist

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 150 år 1956

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag..................................................... 4

Förslag till taxeringsförordning.................................... 4

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370).................................................... 83

Förslag till förordning om ändring i iaxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379)................................................ 85

I. Inledning........................................................ 88

II. Allmänna synpunkter............................................. 92

översikt över taxeringssakkunnigas förslag...................... 92

Remissyttrandena............................................ 95

Departementschefen.......................................... 101

III. Taxeringsarbetet i första instans..................................... 104

Taxeringssakkunniga............................................ 104

Allmänna synpunkter......................................... 104

Taxeringsorganisationen i första instans......................... 105

Tiden för taxeringsarbetet..................................... 114

Arbetsgången i första instans................................... 118

Remissyttrandena............................................... 125

Allmänna synpunkter......................................... 125

Taxeringsorganisationen i första instans......................... 127

Taxeringsorganisationens lokala placering........................ 146

Antalet tjänstemän........................................... 147

Den nya organisationens genomförande.......................... 150

Rekrytering, utbildning, löneplacering, befordran m. m............. 152

Tiden för taxeringsarbetet..................................... 155

Arbetsgången i första instans................................... 159

Departementschefen............................................. 164

IV. Taxeringssektionerna inom landskontoren............................ 181

Taxeringssakkunniga.......................................... 181

Remissyttrandena............................................ 193

Departementschefen.......................................... 205

V. Prövningsnämnderna.............................................. 211

Taxeringssakkunniga............................................ 211

Remissyttrandena............................................... 226

Nämndens ställning som besvärsinstans.......................... 226

Nämndens sammansättning.................................... 233

Prövningsnämndens kansli..................................... 237

Förfarandet i prövningsnämnden............................... 240

Möjlighet för ordföranden att avgöra vissa mål.................... 245

Muntlighet i prövningsnämnden................................ 245

Mellankommunala prövningsnämnden........................... 247

Departementschefen............................................. 248

Kungl. Maj:ts proposition nr 150 år 1956 353

VI. Centralt organ för taxeringsväsendet................................. 256

Nuvarande förhållanden m. m.................................. 256

Taxeringssakkunniga.......................................... 260

Remissyttrandena............................................ 267

Departementschefen.......................................... 276

VII. Taxeringsbesvär.................................................. 279

Gällande bestämmelser........................................ 279

Taxeringssakkunniga.......................................... 283

Remissyttrandena............................................ 294

Departementschefen.......................................... 309

VIII. Om straff och viten............................................... 318

Taxeringssakkunniga.......................................... 318

Remissyttrandena............................................ 320

Departementschefen.......................................... 324

IX. Vissa med inkomst av tjänst sammanhängande frågor.................. 325

Gällande bestämmelser m. m................................... 326

Remissyttrandena............................................ 329

Departementschefen.......................................... 330

X. Kostnadsberäkningar.............................................. 335

Taxeringssakkunniga.......................................... 335

Remissyttrandena............................................ 341

Departementschefen.......................................... 341

XI. Speciella frågor................................................... 344

Taxeringssakkunn ig a............................................ 344

Departementschefen............................................. 345

Förslaget till taxeringsförordning............................... 346

Förslaget till ändring i den nuvarande taxeringsförordningen....... 350

XII. Departementschefens hemställan.................................... 351

23 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 150