Kungl. Maj.ts proposition nr li8 år 1956

Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953 (nr
603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.; given Stockholms
slott den 23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås —- i anslutning till det samtidigt för riksdagen
(proposition nr 147) framlagda förslaget om en ny allmän prisregleringslag
— viss lagstiftning i syfte att utvidga statens konkurrensbefrämjande
verksamhet.

Sålunda föreslås att lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, enligt vilken förhandling
inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning
nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kartell
eller monopol eller vad därmed jämställes, ändras så att näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet får befogenhet att ingripa mot skadlig
verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare föreslås att lagen,
som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför näl
ingsfrihetsrådet, kompletteras med rätt för Kungl. Maj :t att, då den skadliga
verkan av en konkurrensbegränsning innebär att visst pris är uppcn 1

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

bart för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på
hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av
högst ett år.

Förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
framlägges. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregleringslagen
föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres permanent
och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensförhållanden
som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registrering
av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överensstämmelse
med dem som nu upptages i 1946 års lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Förelag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

Härigenom förordnas, att 1, 5, 6, 21,
ber 1953 om motverkande i vissa fal
ringslivet skola erhålla ändrad lydelse

(Gällande lydelse)

I syfte att i vissa fall motverka
konkurrensbegränsning inom näringslivet
skall, på sätt nedan stadgas,
dels gälla förbud mot vissa arter
av konkurrensbegränsning, dels ankomma
på näringsfrihetsrådet att i
fråga om konkurrensbegränsning,
som bringas under dess bedömning,
genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan därav.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sätt påverkar
prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller
försvårar eller hindrar annans näring
sutövning.

Förhandling, varom i 1 § stadgas,
må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och
3 §§ består däri att

1) mellan företagare slutits kartcllavtal
eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd
tillämpas gemensamt förfarande,
som berör pris-, produktions-, omsättnings-
eller transportförhållanden
eller

2) inom viss näringsgren en företagare
eller en grupp av företagare,

25, 26 och 29 §§ lagen den 25 septemi
av konkurrensbegränsning inom näpå
sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

I syfte att främja en ur allmän
synpunkt önskvärd konkurrens inom
näringslivet skall, på sätt nedan
stadgas, dels gälla förbud mot vissa
arter av konkurrensbegränsning, dels
ankomma på näringsfrihetsrådet att
genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning,
som bringas under dess
bedömning.

§•

Förhandling, varom i 1 § stadgas,
må äga rum, då konkurrensbegränsning
i andra fall än som avses i 2 och
3 §§ finnes medföra skadlig verkan.

Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning
förstås, att konkurrensbegränsningen
på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vilken sammanhålles av gemensamma
ägarintressen i företagen, svarar
för en väsentlig del av företagsamheten
i landet eller del av landet.

Förhandling må ej, med mindre
Konungen lämnat tillstånd, gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning.
Tillstånd må meddelas endast
i den mån det påkallas av hänsyn
till överenskommelse med främmande
makt.

6 §.

Vid förhandling, varom i 1 § stad- Förhandling må ej, med mindre
gas, skall särskilt eftersträvas att Konungen lämnat tillstånd, gälla verliindra
kan utom riket av konkurrensbe 1)

att företagare, på sätt i 5 § 1) grånsning. Tillstånd må meddelas ensägs,
samverka eller tillämpa gemen- dast i den mån det påkallas av hänsamt
förfarande rörande prissättning syn till överenskommelse med främeller
uppdelning av marknad, dår mande makt.

samarbetet är ägnat att väsentligt påverka
prisbildningen;

2) att samverkan eller gemensamt
förfarande, som avses i 5 § 1), föranleder
missgynnande av viss eller vissa
företagare; samt

3) att företagare eller grupp av
företagare, som avses i 5 § 2), i sin
verksamhet missgynnar viss eller vissa
företagare.

21 §.

Har förhandling-------till Konungen.

Innebår den skadliga verkan att
visst pris med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter är uppenbart
för högt och finnes saken vara
av allmän betydelse, må Konungen
på hemställan av rådet förordna
om visst högsta pris, vilket icke må
av företagare överskridas utan tillstånd
av rådet. Förordnandet skall
avse viss tid, högst ett år.

25 §.

Ombudsmannen för näringsfrihets- Ombudsmannen för näringsfrifrågor
liksom ock näringsfrihetsrå- hetsfrågor liksom ock näringsfrihetsdet
äger av övervakningsmyndighet, rådet äger av myndighet, som avses
som avses i lagen den 29 juni 19b6 i lagen om uppgiftskyldighet röranom
övervakning av konkurrensbe- de pris- och konkurrensförhållanden,
grånsning inom näringslivet, påkalla påkalla biträde för utredning i fråga,

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

(Gällande lydelse)

biträde för utredning i fråga, som
kan vara av betydelse för förhandling
enligt denna lag.

Med företagare förstås i denna lag
envar som yrkesmässigt

säljer viss förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss
tjänst åt annan,

utövar rörelse, avseende in- eller
utlåning av penningar eller handel
med in- eller utländskt mynt eller
med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet
av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förförnödenhet
eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare -—---—--av

Den som bryter mot vad i 2 eller
3 § är stadgat straffes med dagsböter
eller, där omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i
högst ett år.

(Föreslagen lydelse)

som kan vara av betydelse för förhandling
enligt denna lag.

§•

Med företagare förstås i denna lag
envar som yrkesmässigt

tillverkar, köper eller säljer viss
förnödenhet,

driver rörelse för utförande av viss
tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse,
avseende in- eller utlåning av
penningar eller handel med in- eller
utländskt mynt eller med värdepapper,

överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet
av immateriell art,

upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet
eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse,
för vilken fordras myndighets
tillstånd,
företagare.

§•

Den som nppsåtligen bryter mot
vad i 2 eller 3 § är stadgat straffes
med dagsböter eller, om brottet är
grovt, med fängelse i högst ett år
eller dagsböter.

Den som, i fall då förordnande enligt
21 § andra stycket gäller i fråga
om priset på förnödenhet eller annat,
vid tillhandahållande därav uppsåtligen
eller av oaktsamhet, som ej år
ringa, begär eller mottager högre
pris än som angives i förordnandet
eller särskilt av näring sfr ihet srådet
meddelat tillstånd, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till
fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon förövat gärning, som är
belagd med straff enligt andra stycket,
skall han, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, förpliktas
att till kronan utgiva värdet
av avtalat eller uppburet vederlag eller,
om synnerliga skäl giva anledning
därtill, viss del av vederlaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^8 år 1956

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Husbonde ansvarar för sådant i
andra stycket omförmålt brott, som
begås av hans husfolk eller i hans
arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, dår
brottet skett med hans vetskap och
vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj:ts proposition nr ik8 år 1956

Förslag

till

Lag

om uppgiftsskyldighet rörande pris» och konkurrensförhållanden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Företagare är skyldig att i enlighet med vad i denna lag stadgas lämna
de uppgifter som erfordras för att främja allmän kännedom om pris- och
konkurrensförhållanden inom näringslivet.

Där på grund av särskilda förhållanden så är nödigt för kontroll eller
fullständigande av uppgift som skall lämnas av företagare, är jämväl annan
skyldig lämna uppgifter på sätt och i den utsträckning som stadgas för
företagare.

2 §.

Med företagare förstås i denna lag envar som yrkesmässigt
tillverkar, köper eller säljer viss förnödenhet,
driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan,

utövar försäkringsrörelse eller rörelse, avseende in- eller utlåning av penningar
eller handel med in- eller utländskt mynt eller med värdepapper,
överlåter eller upplåter förmögenhetsrättighet av immateriell art,
upplåter nyttjanderätt till viss förnödenhet eller

utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras myndighets
tillstånd.

Med företagare likställes sammanslutning av företagare.

3 §•

Företagare åligger att till myndighet som Konungen bestämmer efter anmaning
lämna uppgift om sådan i anmaningen närmare angiven konkurrensbegränsning,
som berör hans verksamhet och har avseende på pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket, samt i övrigt
om priser, intäkter, kostnader, vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att inverka på prisbildningen.

4 §■

Uppgiftsskyldighet enligt denna lag innebär icke skyldighet att röja yrkeshemlighet
av teknisk natur.

5 §•

Närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens omfattning samt om sättet
och tiden för dess fullgörande meddelas av myndigheten.

Myndigheten må därvid förelägga företagare att enligt meddelade anvisningar
tillhandahålla konkurrensbegränsande avtal, handelsböcker, korres -

Kungi. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

pondens och andra handlingar. Uppgiftsskyldig må jämväl kallas att inställa
sig inför myndigheten.

Myndigheten skall iakttaga att företagare icke onödigt betungas vid fullgörandet
av uppgiftsskyldigheten.

6 §.

Efterkommes icke anmaning att lämna uppgift, må myndigheten förelägga
den försumlige lämpligt vite.

Vite må ock utsättas vid meddelande av föreläggande eller kallelse enligt
5 §.

7 §•

Den som efter kallelse enligt 5 § inställer sig inför myndigheten, äger
därför uppbära ersättning enligt grunder som fastställas av Konungen.

8 §•

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, om vilka uppgift lämnas
eller myndigheten eljest erhåller kännedom, skall föras register (kartellregister).

Om beslut att registrera överenskommelse skall myndigheten ofördröj ligen
underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen.

Med överenskommelse jämställas stadgar, antagna av sammanslutning av
företagare, samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser
eller föreskrifter.

9 §•

Vad någon i eller för tjänst eller uppdrag hos myndigheten erfarit rörande
drift- eller affärsförhållande inom näringslivet må icke yppas i vidare
mån än som är erforderligt för tjänstens eller uppdragets fullgörande.

10 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, underlåter att
inom förelagd tid lämna uppgift enligt denna lag eller vid uppgiftsskyldighetens
fullgörande lämnar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11 §•

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad i 9 § är stadgat
eller olovligen utnyttjar vad han enligt nämnda paragraf är pliktig att hemlighålla,
dömes, där han ej för brottet är underkastad ansvar enligt allmän
strafflag, till dagsböter eller fängelse.

Brott, som här sägs, må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande
angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad
där stadgas i fråga om rätt till åtal.

12 §.

Förekommer vid domstol mål om utdömande av vite, som utsatts enligt
6 §, eller om brott, varom förmäles i 10 eller 11 §, och finnes målets offentliga
handläggning kunna för någon medföra skada genom yppande av affärs*
eller driftförhållande, må domstolen förordna, att målet skall handläggas
inom stängda dörrar.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 dr 1956

13 §.

Talan mot myndighets beslut enligt denna lag föres hos Konungen.

14 §.

Denna lag äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.

15 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning
av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphäves lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Handling som inkommit till övervakningsmyndighet,
varom förmåles
i lagen om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
eller till näringsfrihetsrådet eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor
må, i den mån handlingen innehåller
upplysningar om yrkesutövares
affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande kan lända honom
till men, icke i andra fall än
Konungen bestämmer utlämnas förrän
tjugu år förflutit från handlingens
datum. Vad nu sagts gälle ock hos
myndigheten upprättad handling,
dock ej kartellregister.

1 Senaste lydelse av 20 §, se SFS 1953: 604.

Handling som inkommit till myndighet,
som avses i lagen om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden,
eller till näringsfrihetsrådet
eller ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor må, i
den mån handlingen innehåller upplysningar
om viss företagares affärseller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande
kan lända honom till men,
icke i andra fall än Konungen bestämmer
utlämnas förrän tjugu år
förflutit från handlingens datum.
Vad nu sagts gälle ock hos myndigheten
upprättad handling, dock ej
kartellregister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

(Gällande lydelse)

På framställning av vederbörande
yrkesutövare eller övervakningsmyndighet,
som avses i första stycket,
äger Konungen, om särskilda skäl
därtill äro, förordna, att kartellregister,
såvitt angår däri intagna
uppgifter rörande viss överenskommelse,
icke må utlämnas tidigare än
tjugu år efter det anteckning om
överenskommelsen gjorts i registret.
Har framställning om sådant förordnande
gjorts, må, innan ärendet blivit
av Konungen avgjort, kartellregister
i den del framställningen avser
icke utlämnas. Vad nu sagts gälle
ock handlingarna i ärendet; om utlämnande
av sådan handling efter
ärendets avgörande äge vad i första
stycket stadgats motsvarande tilllämpning.

(Föreslagen lydelse)

På framställning av vederbörande
företagare eller myndighet, som i
nyssnämnda lag avses, äger Konungen,
om särskilda skäl därtill äro, förordna,
att kartellregister, såvitt angår
däri intagna uppgifter rörande viss
överenskommelse, icke må utlämnas
tidigare än tjugu år efter det anteckning
om överenskommelsen gjorts i
registret. Har framställning om sådant
förordnande gjorts, må, innan
ärendet blivit av Konungen avgjort,
kartellregister i den del framställningen
avser icke utlämnas. Vad nu
sagts gälle ock handlingarna i ärendet;
om utlämnande av sådan handling
efter ärendets avgörande äge vad
i första stycket stadgats motsvarande
tillämpning.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj.ts proposition nr ik8 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1956.

Nä rv arand e:>

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,

Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ändringar i lagstiftningen
rörande konkurrensbegränsningar m. m. samt anför därvid följande.

Hos Kungl. Maj:t hemställde 1954 års riksdag, att behovet av fortsatt
statlig priskontroll och grunderna för den priskontrollerande verksamhet,
som kan finnas erforderlig, gjordes till föremål för en förutsättningslös
utredning. I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj :t den 17 december

1954 tillkallade min företrädare i ämbetet den 21 december 1954 särskilda
sakkunniga för att verkställa en sådan utredning. Utredningen, som antagit
benämningen 1954 års priskontrollutredning, avlämnade den 3 december

1955 betänkande, benämnt »Konkurrens och priser», med förslag i ämnet
(SOU 1955: 45).1 Vid betänkandet är fogade förslag till allmän prisregleringslag,
lag angående ändring av lagen den 25 september 1953 (nr 603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, lag
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden samt lag
angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet
innehåller vidare förslag rörande den organisatoriska uppbyggnaden av de
statliga organ som skall syssla med åtgärder mot konkurrensbegränsning.

över betänkandet med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av Svea hovrätt, socialstyrelsen, statens hyresråd, statskontoret,
statistiska centralbyrån, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, lorsäkringsinspektionen, statens priskontrollnämnd,
näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorr 1

Betänkandet är undertecknat av ordföranden i näringsfrihetsrådet, f. d. lagmannen Alfred
Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall, ekonomen i svenska metallindustriarbetareförbundet
fil. lic. Hans Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren
Fridolf Jansson, sekreteraren i tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne Nilstein, ledamoten
av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren, direktören Holger Ohlin, ledamoten
av riksdagens första kammare distriktsöverläraren Dagmar Ranmark, direktören Ragnar
Sachs, ordföranden och chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra
kammare Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn Erik Strandh.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

lands samt Norrbottens län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
— som bifogat ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund samt
Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet yttrande — Sveriges
industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
lantbruksförbund, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen
-— som endast instämmer i det av Sveriges industriförbund
avgivna yttrandet — svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
inköpscentralernas aktiebolag ICA, kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters
förening, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens
tolk, svensk industriförening, svenska företagares riksförbund, svenska försäljnings-
och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Kommerskollegium
har vid sitt yttrande fogat yttranden från Stockholms handelskammare,
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge
handelskammare, Skånes handelskammare, Västergötlands och norra
Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag anmält utredningens
förslag till allmän prisregleringslag. Han har därvid, liksom utredningen,
förordat att en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär antages,
som ger Kungl. Maj:t möjlighet att tillgripa prisreglering vid extraordinära
tillfällen, medan sådan möjlighet icke skall föreligga i normala tider. Såsom
en förutsättning för sitt ställningstagande har chefen för finansdepartementet
angivit att lagstiftning även i övrigt sker i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag, som i dessa delar innebär en viss utökning
av samhällets konkurrensbefrämjande verksamhet samt en reglering
av näringslivets skyldighet att lämna uppgifter angående de förhållanden
som inverkar på prisbildningen.

Jag anhåller nu att få upptaga utredningsförslaget i dessa delar. I.

I. Ändringar i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet skall det dels vara förbjudet att
utan tillstånd tillämpa s. k. fast bruttopris eller anbudskartell och dels
ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

skadlig verkan av konkurrensbegränsning, som bringas under rådets bedömande
(1 § första stycket samt 2 och 3 §§).

Med skadlig verkan förstås enligt lagen, att konkurrensbegränsningen på
ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar
verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans
näringsutövning (1 § andra stycket). För att förhandling skall kunna äga
rum måste alltså rådet först konstatera att skadlig verkan enligt denna bestämmelse
föreligger.

Förhandling kan emellertid ej äga rum vid vilken typ av konkurrensbegränsning
som helst utan endast i två fall. Det första av dessa är
det s. k. kartellfallet, varmed avses att mellan företagare slutits kartellavtal
eller annan liknande överenskommelse eller eljest i samförstånd tilllämpas
gemensamt förfarande, som berör pris-, produktions-, omsättningseller
transportförhållanden. Det andra fallet är då monopol föreligger. Detta
är enligt lagen förhållandet när inom viss näringsgren en företagare eller
en grupp av företagare, vilken sammanhålles av gemensamma ägarintressen
i företagen, svarar för en väsentlig del av företagsamheten i landet eller
del av landet (5 §).

Vid förhandling skall enligt lagen särskilt eftersträvas att förhindra vissa
konkurrensbegränsande åtgärder. Denna föreskrift avser kartell eller därmed
jämställd överenskommelse rörande prissättning eller uppdelning av
marknad, om den är ägnad att väsentligt påverka prisbildningen, samt missgynnande
av viss eller vissa företagare i såväl kartell- som monopolfallet
(6 §).

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses
av Kungl. Maj:t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna
skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och
tre skall vara representanter för konsument- och löntagarintressen (7—

9 §§)•

Framställning om förhandling inför rådet göres av den av Kungl. Maj :t
förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen
i viss fråga beslutar att icke göra sådan framställning, kan framställning
göras av företagare, som beröres av den ifrågavarande konkurrensbegränsningen,
eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare (14 och
16 §§).

Har förhandling påkallats, skall först sammanträde hållas för avgörande
av frågan om föreskrivna betingelser för förhandling föreligger. Vid detta
sammanträde skall parterna å ömse sidor lämnas tillfälle att framlägga
sina synpunkter på denna fråga. Ombudsmannen skall kallas till sammanträdet
även om han ej är sökande. Är det uppenbart att framställning ej
förtjänar avseende, kan den avslås utan sammanträde (18 §).

Finner rådet på grund av vad som förekommit vid dylikt sammanträde
ntl stadgade betingelser för förhandling föreligger, skall rådet besluta om
förhandling (It) §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

Förhandling skall äga rum vid sammanträde inför rådet eller i vissa fall
dess ordförande (20 §).

I princip är sammanträdena enligt lagen offentliga. Sammanträde inför
lyckta dörrar kan hållas endast om det kan antagas att till följd av offentligheten
yrkeshemlighet skulle röjas eller förhandlingsarbetet försvåras

(23 §).

Leder förhandling icke till att den skadliga verkan av den förevarande
konkurrensbegränsningen undanröjes, åligger det näringsfrihetsrådet att anmäla
detta till Kungl. Maj:t, försåvitt saken anses vara av större vikt (21 §).
Annan befogenhet än förhandling och anmälan till Kungl. Maj:t stadgas
icke. Lagen innehåller ej regler om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t
i fråga om ingripande mot konkurrensbegränsning.

Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan ej överklagas (24 §).

Med företagare förstås enligt lagen envar som yrkesmässigt driver rörelse,
avseende försäljning av förnödenhet, utförande av tjänst, in- eller utlåning
av penningar, handel med mynt eller värdepapper, överlåtande eller upplåtande
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, upplåtande av nyttjanderätt
till förnödenhet eller ock hotell eller pensionat, för vars drivande
fordras myndighets tillstånd (26 §).

Sammanslutning av företagare likställes med företagare och stadgar för
sammanslutning av företagare liksom även bestämmelser eller föreskrifter
som utfärdats av sådan sammanslutning jämställes i tillämpliga delar med
överenskommelse (26 och 27 §§).

Lagen äger icke tillämpning å överenskommelse mellan arbetsgivare och
arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor (28 §).

Härutöver innehåller lagen föreskrifter om behörighet att vara ledamot
i rådet (11 §), om jäv, i vilket avseende reglerna om domarjäv äger tilllämpning
(13 §), om rådets beslutförhet (12 §), om formen för ansökan
(17 §), om vitesföreläggande vid inställelse (22 §) in. m.

Här må erinras, att varudistributionsutredningen i sitt i maj 1955 avgivna
betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) även
berörde frågan om statens verksamhet i syfte att motverka konkurrensbegränsning.
Nämnda utredning ansåg att man under normala förhållanden
icke borde tänka sig några statliga befogenheter till ingrepp i prissättningen
utom på sådana områden, där konkurrensbegränsningar förekommer.
Enligt varudistributionsutredningen är det vidare angeläget att näringsfrihetsrådets
befogenheter utsträckes så att även den situation som uppkommer
då ett fåtal ledande företag dominerar en viss varumarknad utan att
ha ingått några prisöverenskommelser kan bli föremål för förhandling enligt
1953 års lag. Utredningen hade nämligen funnit att denna situation,
den s. k. oligopolsituationen, gärna ledde till anpassning mellan de dominerande
företagens prissättning och till prisledarskap gentemot de mindre
företagen inom branschen.

Betänkandet har remissbehandlats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Utredningen

Utredningen anser att det gentemot 1953 års lag kan anmärkas, att dess
effektivitet är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den övervakande
myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogenhet
men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täcker
alla typer av konkurrensbegränsningar.

Rörande frågan om lagen bör utvidgas till att avse
andra typer av konkurrensbegränsning än kartell och
monopol uttalar utredningen, att det vid första påseende kan förefalla,
som om många betydelsefulla konkurrensbegränsningsfall skulle falla utom
lagens räckvidd. Så är emellertid icke fallet. Flertalet konkurrensbegränsningar
av större betydelse kan i grunden hänföras till någon av de nämnda
två grupperna, sådana dessa definierats i lagtexten. Det förekommer dock
konkurrensbegränsningar, som icke kan bli föremål för förhandling enligt
lagen.

Utredningen lämnar en översikt av de vanligaste arterna av konkurrensbegränsningar
och undersöker därvid närmare, hur en utvidgning av lagen
kommer att verka i jämförelse med den nu gällande.

Utredningen anser det ådagalagt, att kartellavtal och liknande överenskommelser
förekommer i ganska stor omfattning inom näringslivet. De faller
generellt under lagens bestämmelser. Den omständigheten, att lagen
uppställer förekomsten av avtal eller samförstånd mellan företagarna som
en förutsättning för ingripande, kan emellertid medföra vissa bevisningssvårigheter.
Lagens avfattning kan således i vissa fall tänkas lägga hinder
i vägen för ingripanden som är påkallade ur allmän synpunkt. I denna del
kommer en utvidgning av lagen till alla typer av konkurrensbegränsningar
att medföra en förbättring.

Av rent monopolistiska företag nämner utredningen främst de rättsliga
monopol, som tillskapats genom lagstiftningen om handel med sprit och
tobak. Vidare nämnes de rättsliga eller faktiska monopol, som sammanhänger
med att staten till övervägande del handhar de viktigaste kommunikationsmedlen,
nämligen järnvägs-, post-, telegraf- och telefonväsendet,
och med att staten bedriver nyetableringskontroll på viktiga områden,
t. ex. beträffande den yrkesmässiga biltrafiken. Dylika monopol är visserligen
tillkomna i direkt syfte att tjäna allmänna intressen men kan otvivelaktigt,
om ensamrätten icke handhaves på avsett sätt, också få en ur allmän
synpunkt skadlig verkan. Med avseende å flertalet av de fall, då en
enda företagare behärskar en så stor del av marknaden inom en bransch
eller beträffande en viss vara, att man kan tala om en faktisk monopolställning
för honom, föreligger enligt vad utredningen fortsättningsvis framhåller
en så kraftig konkurrens från utlandet, att man måste tveka att beteckna
företeelsen som monopolistisk. Utredningen finner att den nuvarande
lagstiftningen kan betecknas som effektiv vad angår de egentliga monopolen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

En typ av monopolistiska företeelser, som utredningen också nämner i
detta sammanhang, är de, som tillskapats genom lagstiftningen om patent
samt om skydd för mönster och modeller. Även lagstiftningen om skydd
för litterär och konstnärlig äganderätt och om rätt till fotografiska bilder
namnes. Av ännu större betydelse är de monopolliknande företeelser, som
uppkommit på grund av märkesvarusystemet och i viktiga avseenden åtnjuter
rättsligt skydd genom varumärkeslagstiftningen. Från de egentliga
monopolen skiljer sig märkesmonopolen därutinnan, att varken något rättsligt
eller faktiskt hinder föreligger att föra i handeln varor med likartade
eller t. o. in. exakt samma egenskaper som märkesvaran men att varumärket
likväl särpräglar varan på ett sätt, som kan försvåra effektiv konkurrens.

Märkesmonopolen omfattas enligt utredningen i princip icke av 1953 års
lag i dess nuvarande lydelse. Utvidgas lagen till att avse alla slags konkurrensbegränsningar
skulle de däremot komma att inbegripas under den. Härvid
är dock att märka, att ingripande i fråga om märkesmonopolen — liksom
beträffande de rättsliga monopolen — givetvis icke kan ske enbart av den
anledningen, att vederbörande utnyttjar sin av rättsordningen givna ensamrätt.
Däremot är ett ingripande möjligt, om han går utöver denna ram och
utnyttjar monopolställningen t. ex. till att framtvinga eller understödja annan
konkurrensbegränsning.

Utredningen behandlar vidare oligopolen. Med oligopol avses den situation,
som uppstår, då verksamheten inom en bransch eller ett varuområde
kommit att till övervägande del ligga i händerna på ett fåtal större företagare.
Faran med ett oligopol ligger — förutom i att det med lätthet utvecklar
sig till en öppen eller förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags
dominans helt allmänt medför risk för att konkurrensen försvagas. Särskilt
är detta fallet, när oligopolet förenas med andra konkurrensbegränsande
företeelser, t. ex. en vidsträckt användning av märkesvarusystemet.
Vanligen torde verkningarna framträda i en stelhet i fråga om prisbildningen,
vartill motsvarighet saknas i ett läge med mera effektiv konkurrens.
Ofta är konkurrensen inriktad på andra omständigheter än pris och
kvalitet, t. ex. på reklam, varornas yttre utstyrsel, servicedetaljer etc. Vanligt
är också, att företagen inom ett oligopol tillämpar strängt exklusiva försäljningsmetoder,
faktisk marknadsuppdelning eller andra åtgärder, som är ägnade
att ytterligare begränsa konkurrensen utöver vad oligopolsituationen
i och för sig behöver innebära. Utredningen vill icke uttala någon bestämd
uppfattning i frågan, huruvida de skadliga verkningar, som oligopolen kan
medföra, hittills varit särskilt framträdande här i landet. Ett försök att
närmare klarlägga hithörande förhållanden skulle ta betydande tid i anspråk
samt fordra avsevärda personella och materiella resurser. En dylik
utredning framstår dessutom som överflödig, eftersom man på teoretisk
väg kan fastslå, att oligopolsituationen kan medföra de nämnda verkningarna,
och lagen — på sätt närmare beröres i det följande —- föreslås begränsad
till de fall, då skadlig verkan kan konstateras. Verkningarna av

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 är 1956

ett oligopol är för övrigt till stor del av sådan art, att spörsmålet om deras
omfattning och betydelse ytterst måste förbli en omdömesfråga.

1 sin nuvarande utformning ger 1953 års lag icke någon möjlighet att
inskrida mot gruppbildningar inom näringslivet av förevarande art under
andra förutsättningar än att i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande
kan påvisas eller presumeras förekomma mellan företagarna. Föres oligopolen
in under lagen innebär detta alltså en påtaglig utvidgning av lagens
tillämpningsområde.

Utredningen erinrar fortsättningsvis om att det vid sidan av de nu nämnda
arterna av konkurrensbegränsningar, vilka i allt väsentligt verkar horisontellt,
d.v.s. berör blott företagare i samma produktions- eller distributionsled,
tidigare förekommit ett system, vilket gått ut på att en fabrikant
eller grossist för sina varor bestämt ett visst fast bruttopris att tillämpas
rid återförsäljningen och därigenom förhindrat priskonkurrens mellan detaljisterna.
Särskilt vanligt har detta varit i fråga om märkesvaror. Sedan
systemet i princip förbjudits genom 1953 års lag, har man på de håll, där
bruttopriser tidigare varit vanliga, i stor utsträckning övergått till en annan
form av vertikal prissättning, nämligen genom riktpriser, som anges av
fabrikanter. Central prissättning i form av riktprislistor förekommer även
horisontellt genom branschorganisationerna.

De nuvarande reglerna i 1953 års lag innebär, att möjlighet finnes att
inskrida mot sådana företeelser, som beror på tillämpning av horisontella
riktpriser, om de medför skadlig verkan t. ex. i form av utpräglad prisstelhet.
Däremot är det icke möjligt att med stöd av denna lag ingripa mot
verkningarna av vertikala riktpriser i andra fall än sådana, där detta system
tillämpas av en företagare, som kan betecknas som monopolist, eller
bedrivs i samförstånd med andra företagare på sådant sätt, som lagen jämställer
med en kartellbildning. En lagändring på förut antytt sätt skulle
medföra möjlighet till ingripande även i fråga om en vertikal riktprissättning,
så snart denna medför ur samhällets synpunkt skadliga verkningar.
Framhållas bör, att detta givetvis ej alltid är fallet utan att en tillämpning
av riktprissystemet ofta kan betecknas som direkt förmånlig ur allmän
synpunkt.

En annan form av konkurrensbegränsning, som otvivelaktigt förekommer
i viss utsträckning, är att näringsidkare eller sammanslutningar av sådana
vidtager direkt repressiva åtgärder mot den som bedriver en ur deras synpunkt
obekväm konkurrens. Erfarenheterna tyder dock knappast på att sådana
åtgärder är särskilt vanliga. De fall av repressalier, som är kända, har
mestadels bestått i åtgärder för att hindra varuleveranser till fronderande
näringsidkare. En leveransvägran behöver icke i och för sig anses såsom
någon särskilt anmärkningsvärd företeelse. En sådan kan t. ex. bero på misstro
till köparens solvens eller helt enkelt på den omständigheten, att säljaren
icke kan tillgodose alla köpare och därför måste träffa ett val dem
emellan, över huvud bör det i princip anses stå en säljare fritt att själv
•välja sina försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kund 2

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

krets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt.
Selektiv försäljning kan därför icke i och för sig bedömas såsom skadlig,
utan den måste liksom andra former av konkurrensbegränsningar bedömas
efter sina verkningar i det särskilda fallet. Härvid är uppenbarligen det fallet
förtjänt av särskild uppmärksamhet, då en återförsäljare eller en grupp
av sådana i en eller annan form övar påtryckning på sina leverantörer för
att förmå dem att inställa leveranserna till en annan återförsäljare.

Under alla förhållanden anser utredningen det klart, att den selektiva försäljningen
hör till de företeelser, som det ur allmän synpunkt är skäl att
uppmärksamma vid en lagstiftning om sådana företeelser inom näringslivet,
vilka begränsar den fria konkurrensen.

För närvarande faller repressaliefall under 1953 års lag blott då monopol
eller kartell föreligger. Däremot kan ingripande i allmänhet icke ske mot
en åtgärd, som vidtagits på föranstaltande av någon enstaka konkurrent.
Det är därför jämförelsevis lätt att kringgå lagstiftningen på denna punkt.
Upphäves regeln att lagens tillämpning är inskränkt till monopol- och kartellfallen,
kommer i princip alla fall av repressalier att kunna föranleda
ingripande genom ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, oavsett huruvida
samförstånd om åtgärden kan påvisas eller icke.

Prisdifferentiering innebär automatiskt, att köpare som får olika prisvillkor
kan komma i olika konkurrensläge. Detta är klart motiverat, om prisdifferentieringen
anknyter till de kostnadsskillnader, som köpare förorsakar
säljare genom sina skiftande inköpsvanor, t. ex. genom olika orderstorlek,
tidpunkt för ordergivning m. m. I själva verket är en sådan prisdifferentiering
en förutsättning för att konkurrensen automatiskt skall kunna
anses åstadkomma en rationell struktur. En prisdifferentiering går emellertid
ofta utöver kostnadsskillnaderna. Den får då karaktären av prisdiskriminering,
d. v. s. ett gynnande eller missgynnande av en enskild köpare i
förhållande till andra, utan att detta kan motiveras med de olika prestationer
som utföres. En sådan prisdiskriminering kan få konkurrensbegränsande
karaktär, och enligt nuvarande lag kan den göras till föremål för
undersökning och förhandling endast om den utövas av monopolföretag eller
företag i kartellsamverkan. Prisdiskrimineringen kan emellertid även
tänkas vara skadlig i andra fall, där de nämnda förutsättningarna för lagens
tillämpning icke föreligger, vilket motiverar en utvidgning av lagen
i detta avseende. Här är emellertid fråga om en särskilt svårbedömd företeelse.
Det måste nämligen uppmärksammas, att åtgärder mot prisdiskriminering
i sig själva kan få en konkurrensbegränsande verkan, eftersom det
ofta är just i kampen om de stora kunderna med stark maktställning som
priskonkurrensen kommer i gång. Därest man utvidgar 1953 års lag till att
omfatta all prisdiskriminering, oavsett vem som utövar den, synes därför,
om icke särskilda skäl till ett annat bedömande finnes i ett visst fall, ingripande
mot prisdiskriminering endast böra äga rum i de fall, då den bidrar
till att verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.

Kungl. Maj:ts proposition nr li8 år 1956

Utredningen, som tillägger att den gjorda uppräkningen av särskilda slag
av konkurrensbegränsningar icke gör anspråk på att vara fullständig men
att den torde omfatta alla fall av mera väsentlig betydelse, i vilka ett behov
av ingripande kan antagas bli aktuellt, menar, att de från lagens nuvarande
tillämpningsområde uteslutna förhållandena kan verka konkurrensbegränsande
— ehuru de icke behöver vara det —- och att denna konkurrensbegränsning
kan vara samhällsskadlig — ehuru den icke behöver vara
det. På detta område har man för närvarande prisreglering såsom ett instrument
att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av
1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa prisregleringsinstrumentet.
Den korta tilläinpningstiden för 1953 års lag utgör
enligt utredningens mening icke något argument mot en effektivisering av
den. Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen,
att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda
företagare. Utredningen föreslår på grund av det anförda att 1953 års lag
ändras så att den kommer att omfatta alla former av konkurrensbegränsningar.

Utredningen påpekar att lagen icke innehåller någon uttrycklig definition
av begreppet konkurrensbegränsning. Med konkurrensbegränsning i
vidaste bemärkelse torde man böra förstå varje omständighet, som innebär
eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohämmad.
Givetvis är avsikten ej, att ingripande skall ske, så snart en konkurrensbegränsning
i denna mening föreligger. Utredningen finner det knappast
vara möjligt att redan genom den begreppsbildning, varå lagen grundar
sig, utesluta de fall av ofullständig konkurrens, mot vilka samhället icke
har någon anledning att ingripa, d. v. s. då ofullständigheten i konkurrensen
icke lett eller kan befaras leda till att de ur samhällets synpunkt gynnsamma
verkningarna av konkurrensen uteblir eller väsentligt försvagas. Det
kan. fortsätter utredningen, måhända mot utredningens förslag invändas,
att det allmännas intresse icke påkallar ingripande i mer än en bråkdel av
de fall, som formellt kommer att falla under bestämmelserna i lagen, och
att tillämplighetsområdet därför borde kunna bestämmas snävare än vad
förslaget innebär, önskemålet om en närmare avgränsning av de fall, som
kan tagas under behandling av ombudsmannaämbete! för näringsfrihetsfrågor
och näringsfrihetsrådet, är emellertid tillgodosett genom det i 1953
års lag förekommande stadgandet att förhandling blott kan äga rum angående
sådana konkurrensbegränsningar, som i det givna fallet medför skadlig
verkan. Härigenom och genom den i lagen givna definitionen av begreppet
skadlig verkan har i själva verket alla de fall, då det allmänna intresset
icke kräver inskridande från myndigheternas sida, blivit undantagna
från lagens tillämplighetsområde.

En avsevärd inskränkning ligger i regeln att konkurrensbegränsningens
verkningar skall framträda på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt. Sådana
företeelser, som i annat sammanhang skyddas av lagstiftningen, t. ex..

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

patenträttigheter, kan på grund härav i allmänhet icke bli föremål för ingripande.
Härutöver torde inskränkningen innebära, att lagen icke bör komma
till användning för inskridanden mot andra företeelser än sådana, vilkas
verkan är så pas-s vittgående, att frågan överhuvud kan sägas utgöra ett
allmänt intresse. Härigenom bortfaller bl. a. sådana spörsmål, som icke har
någon avsevärd ekonomisk betydelse i det särskilda fallet eller är av större
vikt ur principiell synpunkt. Den uppställda inskränkningen är av betydelse
icke blott med hänsyn till de tillämpande myndigheternas arbetsbörda
utan även för de enskilda näringsidkarna, vilka har ett befogat intresse av
att icke bli utsatta för ingripanden beträffande andra frågor än sådana av
någorlunda stor betydelse.

En annan och viktigare inskränkning i lagens tillämpningsområde ligger
däri, att man såsom skadlig betecknat blott sådan verkan av en konkurrensbegränsning,
som består antingen i påverkan på prisbildningen eller i hämmande
av näringslivets verkningsförmåga eller i hinder för annans näringsutövning.
Lagen har alltså positivt genom uppräkning angivit de fall, då
det ur allmän synpunkt kan anses påkallat, att ingripande äger rum. Det
torde icke med fog kunna göras gällande, att uppräkningen är onödigt omfattande.
Däremot kan måhända sägas, att de i lagen brukade uttrycken
medger en ganska fri tillämpning med hänsyn till omständigheterna i skilda
fall. Detta är emellertid snarast att anse som en fördel och torde för övrigt
på grund av ämnets natur vara ofrånkomligt.

Ytterligare framhåller utredningen att lagen icke går så långt som till att
förklara de konkurrensbegränsande företeelser, vilka avses i uppräkningen,
såsom otillåtliga, utan blott anger förutsättningarna för att en näringsidkare
skall vara skyldig att inlåta sig i förhandling om bästa sättet för undanröjande
av deras skadliga verkningar. Vidare har man genom sammansättningen
av den myndighet — näringsfrihetsrådet — på vilken lagtilllämpningen
i sista hand ankommer, sökt skapa garantier för att prövningen
sker på ett i allo objektivt sätt.

Utredningen anser för sin del, att lagstiftningens tillämplighetsområde är
på ett lämpligt sätt avgränsat genom de nu åberopade bestämmelserna. Den
av utredningen förordade lagreformen synes sålunda icke böra medföra
någon saklig ändring i dessa.

Utredningen finner att det moment i rådets verksamhet, som består i avgörandet
av frågan om stadgade betingelser för förhandling föreligger, genom
den föreslagna lagändringen kommer att bli av avsevärt större betydelse
än förut, eftersom alla konkurrensbegränsningar skall kunna upptagas
vid förhandling under den enda förutsättningen, att de har en ur allmän
synpunkt skadlig verkan. Man kan t. o. m. förutse, att det kommer att bli
en av rådets huvuduppgifter att avgöra, när sådan verkan skall anses föreligga,
och att på detta område söka skapa en praxis, som i erforderlig mån
kompletterar lagreglerna.

Vidare framhåller utredningen att förhandlingarna har till ändamål att
åstadkomma en uppgörelse, med vilken man på ömse sidor kan åtnöjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

Innehållet i den uppgörelse, till vilken en förhandling inför näringsfrihetsrådet
leder, kommer givetvis att variera efter förhållandena i varje särskilt
fall. Det bör framhållas, att man från det allmännas sida icke nödvändigtvis
behöver eftersträva, att en förefintlig konkurrensbegränsning helt avlägsnas.
En konkurrensbegränsning kan ingalunda alltid sägas medföra
skadliga verkningar ur det allmännas synpunkt; tvärtom fullföljer många
sådana ett syfte, som även ur denna synpunkt är beaktansvärt. Vad man
åsyftar är blott att undanröja de ur allmän synpunkt skadliga verkningarna
av en konkurrensbegränsande företeelse.

Utredningen finner att vissa svårigheter kan förutses möta, då det gäller
att förhandlingsvägen komma till rätta med sådana konkurrensbegränsningar,
som icke består i vissa konkreta åtgärder från näringsidkarnas sida
utan hänför sig till ofullkomligheter i näringslivets struktur, t. ex. monopol
och oligopol. I dylika fall kan ju förhandlingen icke gärna tänkas gå ut på att
undanröja själva konkurrensbegränsningen, d. v. s. monopolet eller oligopolet.
Däremot är det väl tänkbart att genom förhandling undanröja eller
begränsa sådana skadliga följdföreteelser av konkurrensbegränsningen, som
består i exempelvis olämplig prispolitik, alltför exklusiva försäljningsmetoder,
outsiderbekämpning in. in. I sådana fall, där man kan säga sig, att den
bristande konkurrensen lett till att effektiviteten inom näringsgrenen är
mindre än den kunde och borde vara, kan det givetvis vara svårare att nå
en lösning förhandlingsvägen. Eftersom företagarna i allmänhet är positivt
inställda till rationaliseringar, är det emellertid icke otänkbart, att man
genom förhandling kan nå överenskommelse t. ex. om att göra försök med
syfte att utröna lönsamheten ur företagarnas och det allmännas synpunkter
av sådana rationaliseringar på viss eller vissa punkter, som anses särskilt
önskvärda, och att man på detta sätt kan bidraga till att utvecklingen
trots den ofullständiga konkurrensen får ett ur samhällets synpunkt godtagbart
förlopp.

Såsom förut nämnts anser utredningen att det gentemot 1953 års lag
kan anmärkas att dess effektivitet är försvagad även i det avseendet att den
ger näringsfrihetsrådet enbart förhandlande befogenhet men icke möjlighet
att genom direkt föreläggande ingripa mot samhällsskadlig
verkan av konkurrensbegränsning. Utredningen finner att lagen
verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida denna
svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför
med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande
avseende. Undantaget gäller det tänkbara fallet, att en konkurrensbegränsning
medför skadlig verkan, bestående i alltför hög prissättning, och att
rättelse icke kan vinnas förhandlingsvägen. I prissättningsfrågor är företagarnas
ekonomiska intresse mera direkt engagerat än vad fallet är beträffande
sådana konkurrensbegränsningar, som tagit sig uttryck på annat
sätt än i priset. Frånvaron av varje maktmedel kan enligt utredningens mening
i dylika fall göra det svårt alt nå en godtagbar uppgörelse enbart ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

nom förhandling. Dessa svårigheter kan förväntas bli framträdande, om
möjligheten att tillgripa direkt prisreglering reserveras för vissa särskilda
förhållanden. För det fall att konkurrens icke kan åstadkommas förhandlingsvägen,
bör därför möjlighet fortfarande finnas att fastställa ett högsta
pris för förnödenheten eller tjänsten i fråga. Med hänsyn till vanskligheten
att avgöra, vad som är ett skäligt pris bör detta dock icke ske i andra fall
än när ett pris är uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister
i konkurrensen.

Av det anförda anser utredningen framgå, att behovet av ett stadgande,
som ger möjlighet att i nu avsedda fall ingripa med förordnande om högsta
pris, är permanent. Å andra sidan har man anledning förmoda, att blotta
förhandenvaron av ett dylikt stadgande så avsevärt underlättar möjligheterna
till uppgörelse förhandlingsvägen, att det endast sällan behöver tilllämpas.
Något hinder möter icke mot att denna undantagskaraktär kommer
till synes genom att stadgandet får en formulering, som utesluter att
det kan komma till användning i oträngt mål. Såsom utgörande en del av
den permanenta näringslagstiftningen har en dylik regel sin rätta plats i
1953 års lag.

Med beaktande av de nu anförda synpunkterna föreslår utredningen, att
i lagen införes en bestämmelse som möjliggör fastställande av högsta pris,
då det av en företagare tillämpade priset står i uppenbart missförhållande
till kostnaderna. En förutsättning bör dessutom vara, att prissättningen
först upptagits till förhandling inför näringsfrihetsrådet utan att överenskommelse
kunnat uppnås.

En fråga för sig är, huruvida befogenheten att förordna om högsta pris
skall läggas i näringsfrihetsrådets hand. Denna lösning vill utredningen för
sin del icke förorda. I syfte närmast att betona stadgandets undantagskaraktär
föreslår utredningen, att fastställandet av högsta pris i nu avsett fall
skall ankomma på Kungl. Maj :t efter framställning av näringsfrihetsrådet.
Däremot kan åt rådet lämpligen uppdragas att vid behov medge undantag
från eller jämkningar i ett meddelat förordnande om högsta pris.

Om ett högsta pris åsättes enligt de nu skisserade reglerna, bör detta icke
betyda, att saken för framtiden får därvid bero. Tvärtom bör frågan om den
konkurrensbegränsning, som föranlett åtgärden, vid första lägliga tillfälle
upptagas på nytt och möjligheterna till uppgörelse därvid omprövas. Med
hänsyn härtill synes ej erforderligt och knappast heller lämpligt, att ett förordnande
om högsta pris får gälla under obegränsad tid. Utredningen föreslår,
att giltighetstiden begränsas till ett år från den dag, då förordnandet
meddelades. Detta utesluter givetvis icke, att nytt förordnande bör kunna
meddelas efter utgången av denna tid, om förutsättningar därför föreligger.

Utredningen erinrar om att under förarbetena till 1953 års lag ett flertal
överläggningar angående lagens utformning hölls mellan delegerade, utsedda
av chefen för handelsdepartementet, samt representanter för Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

Vid överläggningarna nåddes i allt väsentligt enighet om den utformning,
som lagen senare fick. Enär det möjligen kan göras gällande, att ett genomförande
av de utav utredningen förordade ändringarna i konkurrensbegränsningslagen
innebär ett ensidigt frångående från statsmakternas sida
av vad som förutsattes eller kan anses överenskommet vid nyssnämnda
överläggningar, har utredningen funnit lämpligt att inhämta yttiande från
organisationerna. Från dessa har därvid lämnats det beskedet, att de icke
ämnar åberopa 1953 års »överenskommelse» såsom hinder mot den förordade
utsträckningen av konkurrensbegränsningslagen, under förutsättning att
utredningens förslag blir enhälligt och att detsamma icke skärpes.

Yttrandena

Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter
en utvidgning av 1953 års lag delas av landsorganisationen i
Sverige, som uttalar, att avskaffande av prisregleringen under mera normala
förhållanden självfallet förutsätter att samhällets övervakning av och ingrepp
mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar sker med snabbhet
och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för närvarande ej vara
fallet. Även överståthållarämbetet finner de föreslagna åtgärderna motiverade
som ett led i den nuvarande prisregleringens avskaffande.

Sveriges grossistförbund anser däremot, att något reellt samband mellan
ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot
konkurrensbegränsningen i själva verket ej finns, och Sveriges industriförbund
vill starkt ifrågasätta huruvida en utvidgning av 1953 års lag är en
nödvändig förutsättning för prisregleringens släppande. Priskontrollnämnden
har visserligen enligt tidigare gällande direktiv haft att särskilt uppmärksamma
sådan prissättning, som sammanhängt med konkurrensbegränsande
företeelser. I och med att 1953 års lag trädde i kraft den 1 januari
1954 har emellertid denna bestämmelse utgått ur direktiven. Under
de två senaste åren har priskontrollnämnden alltsa icke haft nagot åläggande
att vaka över konkurrensbegränsningar och har veterligt icke heller
varit verksam i sådant avseende i nämnvärd utsträckning. Det har emellertid
icke försports — och icke heller av utredningen gjorts gällande —
att detta förhållande lett till några olägenheter ur allmän synpunkt. Med
hänsyn härtill har förbundet svårt att inse, att priskontrollnämndens avveckling
i och för sig skulle nödvändiggöra en utvidgning av 1953 års lag.

Förslaget om utvidgning av näringsfrihetsrådets förhandlingsbehörighet
enligt 1953 års lag godtages av de flesta av
de myndigheter, som yttrat sig i frågan. Direkt avstyrkande är endast länsstyrelsen
i Älvsborgs län. Kritiska synpunkter uttalas särskilt av kommerskollegium
men även av länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads och Västernorrlands
län. De flesta av företagarnas organisationer ställer sig mera
avvisande till förslaget, ehuru blott svenska företagares riksförbund, sven -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H8 år 1956

ska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges hotell- och restaurantförbund
samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund och Sveriges färghandlares
riksförbund direkt avstyrker. Även handelskamrarna ställer sig avvisande,
men det är blott Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt Västergötlands och norra Hallands handelskammare som uttryckligen
avstyrker. Löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget liksom
övriga ej förut nämnda remissinstanser utom Sveriges lantbruksförbund.

Till stöd för sitt avstyrkande av förslaget åberopar länsstyrelsen i Älvsborgs
län att länsstyrelsen anser ändringen överflödig.

Sveriges färghandlares riksförbund samt Sveriges speceri- & lanthandlareförbund
anför att det med hänsyn till att lagen varit i kraft så kort tid
är opåkallat att skärpa den, innan verkningarna av den kunnat närmare
överblickas. Förbunden befarar att utvidgningen skall få olyckliga och
svårbedömda konsekvenser. Det skulle icke finnas någon bestämd inriktning
och klar avgränsning för en verksamhet, där det är svårt att på ett
tidigt stadium avgöra vad som skall betraktas som nödvändigt och lämpligt
att angripa. Förbunden är icke motståndare till att verkligt samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar undanröjes. Den nuvarande lagstiftningen
ger emellertid möjlighet därtill. — Delvis liknande synpunkter anföres av
svenska företagares riksförbund samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet, som i princip ej vill motsätta
sig en utvidgning av lagen så att myndigheterna får möjlighet att ingripa
mot varje fall av skadlig konkurrensbegränsning, hävdar att man
genom att ensidigt inrikta sig mot vissa befarade negativa drag i olika försäljningsmetoder
riskerar att upphäva deras kanske helt dominerande positiva
verkningar. Våra kunskaper om det komplicerade samspel, som kännetecknar
de moderna försäljningsemetoderna, är enligt förbundets mening
begränsade. Förbundet anser det därför i princip riktigast att avstyrka ingrepp
i form av konkurrenslagstiftning till dess det frågekomplex, som
modern försäljning utgör, närmare analyserats och verkningarna av olika
åtgärder klarlagts.

Kommerskollegium uttalar att det visserligen är en olägenhet att den nuvarande
lagstiftningen fått ett alltför begränsat tillämplighetsområde men
finner att ett genomförande av utredningens förslag lätt skulle få ej
önskvärda följder. Utredningens förslag innebär enligt kollegium i själva
verket, att teoretiskt varje åtgärd som vidtagits eller underlåtits av en företagare
kan bli föremål för förhandling. Utredningen avser nämligen med
konkurrensbegränsning i vidaste bemärkelse varje omständighet, som innebär
eller har till följd att konkurrensen icke är fullkomligt fri och ohämmad.
Ett förhandlingsförfarande skulle således kunna inledas i anledning
av en konkurrensbegränsning, som ej är beroende av vederbörande
företagares beteende utan är en omedelbar följd av omständigheter över
vilka han icke råder, t. ex. varubrist, lagstiftning, eller statliga reglering -

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

ar. Detta antyder huru vansklig lagtillämpningen måste bli, om utredningens
utvidgningsförslag godtages; mycket stora krav finge ställas på
förmågan och omdömet hos de myndigheter som handlägger hithörande
frågor. Vidare skulle förslaget medföra svårigheter för den enskilde företagaren
att i förväg avgöra, om ett visst beteende sedermera kan komma
att bedömas som samhällsskadligt. Kollegium hyser sålunda farhågor för
att en så obegränsad utvidgning av lagen som utredningen föreslagit skulle
kunna skapa osäkerhet och misstro inom näringslivet ävensom leda till
missförstånd, allt till men för framåtskridandet. Även om den omständigheten,
att lagen icke inrymmer en mera vidsträckt befogenhet för myndigheterna
än att förhandla om konkurrensbegränsningar, är ägnad att minska
betänkligheterna, kan kollegium icke finna att den är avgörande för frågans
lösning. Lagens verkliga innebörd kan missförstås av mången näringsutövare.
Fruktan att hans beteende kan bli bedömt som åtminstone moraliskt
förkastligt kan hämma honom i hans verksamhet genom att han avstår
från att ingå överenskommelser som rent av kan vara konkurrensbefrämjande
eller eljest ägnade att höja effektiviteten inom näringslivet.
Kommerskollegium anser det önskvärt att man närmare angiver i vilka
fall av konkurrensbegränsning förhandling får äga rum. Det är dock möjligt
att en sådan precisering är praktiskt ogörlig. Tänkbart vore också att
närmare angiva eller begränsa förhandlingsmålen. Kollegium finner det icke
tillfredsställande att lagstiftningen skall bygga huvudsakligen på att vad i
förarbetena uttalats också skall följas vid tillämpningen.

Oklarheten i de föreslagna lagreglerna påtalas även av länsstyrelsen i
Kronobergs län, som anser en omarbetning av dem böra företagas, och av
länsstyrelsen i Kristianstads län, som ifrågasätter huruvida icke prövningen
av lagförslaget bör anstå till dess erfarenheter vunnits om hur prisförhållandena
utvecklas efter prisregleringens avskaffande.

Även Stockholms handelskammare anmärker att lagstiftningen skulle
komma att omfatta så gott som varje företeelse i det moderna samhället
av icke blott civil- och immaterialrättslig utan även familjerättslig natur,
som kan tänkas medföra att konkurrensen icke är fullständigt fri och ohämmad.
En sådan utvidgning av lagstiftningen måste inge betänkligheter, särskilt
som det icke kan påvisas några missförhållanden inom näringslivet,
som kan motivera utvidgningen. Kammaren anser jämväl starka praktiska
skäl tala mot förslaget. Även om lagstiftningen tillämpas med omdöme
går det icke att bortse från att den kan tjäna som underlag för trakasserier
av olika slag. Vid snart sagt varje form av exempelvis diskriminerande
prissättning eller försäljningsvägran skulle finnas möjlighet för den part
som känner sig förfördelad att anmäla saken till näringsfrihetsombudsmannen,
som knappast kan underlåta att utreda frågan. Genom den publicitet
en sådan anmälan kan få, kan många gånger skadliga följder uppkomma
för de anmälda företagen, även om anmälan ej föranleder någon åtgärd.
Kammaren anser att en uttrycklig förutsättning för förslagets genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

förande är att sådana fall av konkurrensbegränsningar uteslutes, som icke
är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att
hindra eller försvåra annans näringsutövning. Kammaren tillägger att sådana
konkurrensbegränsningar som oligopol, selektiv försäljning och liknande
knappast lämpar sig för en förhandling, vilken torde ha sin största
betydelse då det gäller kartellavtal och dylika överenskommelser. Kammaren
anser sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.
Till stöd för denna ståndpunkt åberopar kammaren ytterligare att näringsfrihetsrådet
enligt sin instruktion redan har möjlighet att i den utsträckning
det prövas lämpligt genom överläggningar med näringsorganisationer
■och företagare söka främja fri konkurrens inom näringslivet. Rådet kan
således uppta överläggningar även om konkurrensbegränsningar som ej
faller under 1953 års lag. Någon skyldighet för näringsidkare att ingå på
sådana förhandlingar finns visserligen ej, men kammaren kan svårligen
föreställa sig att någon skulle undandra sig begärda förhandlingar. Kammaren
ifrågasätter om ej dylika förhandlingar skulle vara ägnade att skapa
förtroende mellan näringsliv och myndighet och sålunda att främja lagstiftningens
syfte. Ett sådant förfaringssätt har den obestridliga fördelen att
det icke kan utnyttjas i trakasserande syfte.

Sveriges industriförbund har i princip icke något att invända mot en
utformning av 1953 års lag, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa
mot skadlig konkurrensbegränsning överhuvudtaget. Något praktiskt behov
av en utvidgning av lagen i nuvarande läge har emellertid icke påvisats.
Ej heller har räckvidden av en sådan utvidgning — t. ex. beträffande
oligopolen —- i någon mån belysts av utredningen. En utvidgning i enlighet
med utredningens förslag är enligt förbundets uppfattning desto
mindre påkallad som vissa av de företeelser, som skulle omfattas därav,
ännu under förarbetena till gällande lag uttryckligen förklarades icke böra
föranleda något samhälleligt ingripande. Innan en skärpning av lagen eventuellt
genomföres, anser förbundet verkningarna av den nuvarande lagstiftningen
böra ytterligare någon tid avvaktas. Förbundet kan av dessa skäl
icke tillstyrka utredningens förslag om utvidgning av 1953 års lag.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation finner av liknande skäl
att det icke är tillfredsställande att utan föregående noggranna utredningar
utvidga lagen. Även Sveriges grossistförbund framför snarlika synpunkter.
Därest en utvidgning av lagen sker, bör enligt förbundets mening i varje
fall en rimlig begränsning genomföras. Då detta svårligen torde kunna ske
genom att i lagen uppräkna de fall, som lagen skall omfatta, bör i motiven
klart utsägas, att i dess tillämpning alla sådana fall skall uteslutas, som
icke är av allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av sådan beskaffenhet
att de väsentligt hindrar eller försvårar annans näringsutövning.
Jämväl Sveriges lantbruksförbund, som anser sig icke kunna tillstyrka
den föreslagna utvidgningen, uttalar att en utvidgning i varje fall
bör ta sikte på vissa preciserade typer av konkurrensbegränsning. Riksförbundet
landsbygdens folk, som däremot ej vill ställa sig avvisande till

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

en utvidgning av 1953 års lag om en sådan åtgärd förknippas med avskaffande
av den nuvarande prisregleringen, anser likaså en precisering av
förslagets innebörd nödvändig i de fortsatta förarbetena. Eljest kan den för
en fortsatt snabb framstegstakt inom näringslivet erforderliga villigheten
till risktagande äventyras på grund av ovisshet om statsmakternas inställning
till vidtagna dispositioner. Förbundet förklarar att dess tillstyrkan av
förslaget är förknippad med förutsättningen att en sådan precisering kommer
till stånd.

Sveriges köpmannaförbund finner att de motiv utredningen framlägger
lör utvidgningen av lagen icke är bärande. Förbundet beklagar att det ej
varit möjligt att i denna för näringslivet betydelsefulla lag eller i varje fall
i motiven mera exakt ange de fall där ingripande skall förekomma. Förbundet
anger icke uttryckligen sin principiella inställning till förslaget men
av yttrandet synes kunna utläsas att förbundet ej ställer sig helt avvisande
till eu utvidgning av lagen.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser, med hänsyn
dels till att behovet av en utvidgning av lagen är relativt obetydligt och
dels till att den tillämpats så kort tid, att det i varje fall är rimligt att
avvakta med lagens utvidgning till dess en bedömning av behovet därav
kan ske. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län finner med hänsyn till
lagens korta verkningstid tveksamt om dess tillämpningsområde nu bör
utvidgas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare yttrar att den föreslagna
utvidgningen inger betänkligheter. Eftersom man på detta komplicerade
område ej kan på förhand fastslå var gränsen går mellan samhällsnyttigt
och samhällsskadligt, synes det kammaren som om enda möjligheten
vore att näringsfrihetsrådet utbildar en praxis som ej blott avser att
avskaffa missbruk där sådana finns utan också anger riktlinjer för den
konkurrensvilliga och expansiva företagsamheten. Kammaren anser att man
bör räkna med att rådets avgöranden blir i hög grad prejudicerande för
verksamheten inom berörda områden under lång tid framåt. Det är därför
enligt kammarens mening mycket viktigt att man går ytterligt varligt fram
och under den första tiden hellre »friar än fäller». Man måste nämligen
komma ihåg att åtskilliga av de företeelser som kan verka konkurrensbegränsande
också kan ha en klart effektivitetshöjande verkan ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Såsom skäl för sitt tillstyrkande av förslaget om förhandlingsmöjligheternas
utsträckning till konkurrensbegränsningar av alla slag anför näringsfrihetsrådet
att statsmakterna måste vidtaga särskilda åtgärder för att
främja konkurrensen. Trots det inskränkande villkoret att konkurrensbegränsningen
skall medföra skadlig verkan, kan utvidgningen visserligen
tänkas leda till olägenheter på grund av svårigheten för den enskilde företagaren
att i förväg avgöra, huruvida ett visst handlingssätt sedermera kan
komma att bedömas såsom otillbörligt. Men med nämnda utgångspunkt
framstår det som eu olägenhet att den nuvarande lagstiftningen icke med -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

ger rätt till förhandling i alla de fall, där en skadlig verkan av en konkurrensbegränsning
föreligger. Enligt rådets uppfattning är denna olägenhet
så påtaglig, att de anförda betänkligheterna icke bör få hindra en utvidgning
av lagens tillämplighetsområde. Rådet har emellertid funnit sig böra
pröva huruvida en så oinskränkt utvidgning som utredningen förordat är
erforderlig. Sålunda vore det önskvärt att i själva lagtexten angiva i vilka
fall förhandling bör kunna äga rum. Vid sin prövning av detta spörsmål har
emellertid rådet fått klart för sig, att denna väg icke är praktiskt framkomlig.
Det torde vara ogörligt att så noggrant beskriva de olika konkurrensbegränsningarna,
att icke misstolkningar kan ske och därmed osäkerhet fortfarande
vara för handen. Härtill kommer att en uppräkning i lagen av
bestämda konkurrensbegränsningar aldrig kan göras uttömmande, varför
det skulle bli nödvändigt att ändra lagen så snart en ej tidigare beaktad
form av konkurrensbegränsning anmäler sig. På grund härav har rådet
nödgats övergiva tanken på en mera ingående utformning av lagtexten.
Rådet har härvid även beaktat, att här är fråga endast om förhandlingar
och icke förelägganden. Rådet uttalar emellertid att rådet finner förslaget
böra tolkas så att det ej är meningen att förhandling skall komma till
stånd i samband med en konkurrensbegränsning, som är oberoende av
de närmast berörda företagarnas handlande och som alltså är en omedelbar
följd av exempelvis en naturlig varuknapphet eller en statlig reglering.
Förliandlingsförfarandet skall inskränkas till sådana fall, där konkurrensbegränsningen
hänför sig till ett beteende från företagares sida. Övriga
fall fä föranleda en hänvändelse till de statliga myndigheter som genom
handels- eller näringspolitiska åtgärder kan påverka varutillgången och
konkurrensförhållandena. Utnyttjar den enskilde begränsningen på ett ur
allmän synpunkt otillbörligt sätt, finner rådet att förhandling bör kunna
äga rum. — Landsorganisationen i Sverige och ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor tillstyrker förslaget på i stort sett samma skäl. Landsorganisationen
tillägger bl. a. att i vissa fall olika konkurrensbegränsningar
är invävda i varandra. Det är, även ur praktiska synpunkter, otillfredsställande
om dessa ej skulle kunna granskas i ett sammanhang. Vidare framhåller
landsorganisationen att det bör kunna godtagas att näringsfrihetsrådet i
sin praktiska verksamhet gör lämpliga gränsdragningar mellan områden och
företeelser som må och icke må behandlas. Det väsentliga är enligt landsorganisationens
mening att kriterierna på vad som skall bedömas såsom samhällsskadlig
verkan enligt nuvarande lag även gäller för de områden som
genom utvidgningen kan bli föremål för bedömning.

Kooperativa förbundet anser utvidgningen av näringsfrihetsrådets behörighet
till sådan konkurrensbegränsning, som nu ej täcks av lagen, vara av
stor betydelse. Förbundet påpekar emellertid att om en sammanslagning
av företag i större enheter med åtföljande tryck på den mindre företagaren
skulle komma att anses som otillbörlig genom att försvåra eller hindra
dennes näringsutövning, skulle otvivelaktigt paragrafen kunna verka konkurrenshämmande
i stället för konkurrensfrämjande. En lagstiftning eller
lagtillämpning i denna anda förbiser, att en effektiv konkurrens också kan

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

resultera i utrensning av icke konkurrensdugliga företag. Förbundet håller
visserligen ej för troligt, att lagen i praktiken kominer att tolkas på detta
sätt, men har dock anledning att befara, att den anförda formuleringen kan
komma att ge upphov till framställningar till näringsfrihetsrådet, vilka kan
bidra till en onödig ökning av dess arbetsbelastning och därigenom försvåra
dess handhavande av sina centrala arbetsuppgifter.

Enligt inköpscentralernas aktiebolag ICA kan det måhända göras gällande
att man i fråga om oligopolen rör sig på ett område där förhållandena är
oklara och att man bör avstå från att öppna möjlighet till ingripanden till
dess närmare utredning om dessa företeelser föreligger. Med hänsyn till den
av bolaget hyllade principen om den fria konkurrensens avgörande betydelse
för prisbildningen vill bolaget icke motsätta sig förslaget i denna del.
Jämväl svensk industriförening, som uttalar att en lagstiftning med syfte
att motverka kartellbildningar och monopol är ett av de viktigaste och nödvändigaste
komplementen till samhällets garantier för näringsfrihet, godkänner
att 1953 års lag utvidgas på föreslaget sätt. Ej heller statens priskontrollnämnd
har något att erinra mot förslaget.

Synpunkter på de olika former av konkurrensbegränsning
som enligt förslaget skulle falla under lagen anföres i en del yttranden.

Sålunda anser kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening att
märkesvarusystemet ej bör inbegripas i de konkurrensbegränsningar, som
omfattas av lagen. Märkesvarorna är enligt föreningens uppfattning ägnade
att möjliggöra en ur konsumenternas synpunkt värdefull konkurrens,
icke minst i kvalitetshänseende. Redan nu är de branscher, inom vilka märkesvarusystemet
framför allt tillämpas, undantagna från direkt prisreglering
utan att några olägenheter torde ha uppkommit därav. Ä andra sidan
framhåller tjänstemännens centralorganisation att det i den marknadstyp,
som nu dominerar, är av värde att även märkesmonopolen, under förutsättning
att skadlig verkan bedömes föreligga, skall kunna falla under lagstiftningen.

Oligopolen är enligt näringsfrihetsrådet vanligen en naturlig följd av fri
konkurrens. Genom rationella metoder och lägre priser har ett fåtal företag
undanträngt flertalet konkurrenter. Konkurrensen torde i flertalet fall
avhålla från missbruk av oligopolställning. Visserligen förekommer oligopol
inom ett förhållandevis stort antal branscher i vårt land. Konkurrensen
från utlandet spelar emellertid en betydande roll. Konkurrens förekommer
även från andra varor, som är mera eller mindre utbytbara mot oligopolets
vara. Rådet vill ej förneka att oligopol kan medföra skadliga verkningar,
oliuru dessa i det enskilda fallet kan vara svåra att klarlägga. Rådet anser
dock sannolikheten för att en oligopolsituation medför skadlig verkan vara
ringa, framför allt när sinsemellan konkurrerande block eller företagsformer
uppträder på marknaden eller då konkurrens förekommer på nyss
nämnda sätt. Erfarenheterna visar dock enligt rådets åsikt att missförhållanden
på grund av förekomsten av märkesvaror har lättare att uppkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

i en oligopolsituation. Rådet uttalar att det mången gång måste bli vanskligt
att bedöma oligopolfallet rätt och framhåller att i detta fall särskilt
stora krav ställes på varsamhet och omdöme vid prövningen och vid valet
av förhandlingsmål eller andra åtgärder inom den föreslagna lagstiftningens
ram. Vidare yttrar rådet att en sammanslagning av flera företag till en
större företagsenhet ej i och för sig får utgöra skäl till förhandling. Rådet
utgår från att det icke kommer att ingå i dess befogenheter att förhandla
om uppdelning av företag i mindre enheter.

Sveriges industriförbund åberopar sitt yttrande över varudistributionsutredningens
betänkande och anför, att vissa uttalanden däri i allt väsentligt
äger tillämpning även på det nu förevarande förslaget. I nämnda yttrande
anförde förbundet bl. a. att en oligopolsituation kunde vara en direkt följd
av hård konkurrens och att de företag som överlevt vore de mest effektiva
i branschen. Konkurrensen mellan de större företagen, som i regel gjorde
de största insatserna när det gällde att föra utvecklingen inom branschen
framåt, toge sig ofta uttryck i strävanden att tillverka bättre kvaliteter och
nya varor. Tillämpning av 1953 års lag å oligopol komme att inbegripa praktiskt
taget alla grenar av livsmedelsindustrin och den kemisk-tekniska industrin,
stora delar av textil- och konfektionsindustrierna samt den ojämförligt
viktigaste delen av tillverkningen och importen av s. k. varaktiga
konsumtionsvaror ävensom den största delen av tillverkningarna inom den
mekaniska verkstadsindustrin. Det vore enligt förbundets mening uteslutet
att påföljden av ett i lagens mening skadligt oligopol skulle bli att ett
företag skulle upplösas i mindre enheter. Förbundet ställde frågan om företagen
skulle förmås sänka sina priser eller hur man eljest skulle komma
till rätta med skadlig prissättning. Förbundet hade funnit det sannolikt att
man här skulle hamna i en sorts direkt priskontroll. Stockholms handelskammare
samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening delar
uppfattningen att konkurrensen inom ett oligopol vanligen är effektiv. Föreningen
för vidare på tal frågan om formen för ingripande mot oligopol
och finner en uppdelning av företag näppeligen kunna ifrågakomma. Föreningen
anser det oklart hur andra åtgärder skulle kunna få till följd att
konkurrensen inom ett av oligopol behärskat område skulle komma att
öka. Utredningens resonemang om oligopolen är enligt föreningen mycket
lösliga.

Kooperativa förbundet betraktar däremot utredningens behandling av
oligopolen som klarläggande och dess anvisningar om tillämpningen av lagen
i detta avseende som tillfredsställande. Förbundet påpekar, att oligopolssituationen
ofta är följden av utpräglad konkurrens på vissa områden
där konsumentkooperationen med egna företag kraftigt bidragit till att upprätthålla
priskonkurrens och marknadsfrihet. Exempel härpå är kvarn-,
växtolje-, margarin- och glödlampsindustrierna. Inom dylika områden men
även inom andra branscher än de av den kooperativa verksamheten berörda,
särskilt där import av större omfattning förekommer, karakteriseras enligt
förbundet situationen ofta av konkurrerande maktgrupper, som företräder

Kungl. Maj.ts proposition nr Ii8 år 1956

skilda intressen, med det resultatet att oligopolsituationen i sig själv ej leder
till någon markerad konkurrensbegränsning.

Utvidgningen av 1953 års lag att avse även de vertikala riktpriserna bedöms
enligt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening i och för
sig ej ge anledning till olägenheter. Konkurrensen mellan de företag som
meddelar riktpriser och mellan deras återförsäljare är dock enligt föreningens
åsikt en tillräcklig prisregulator. Prissättningen har på senare tid blivit
alltmera differentierad. Och Sveriges köpmannaförbund framhåller att
riktprissystemet i de flesta fall kan betecknas som en ren service från organisationernas
sida, vilket i branscher med stort sortiment kan antagas göra
varan billigare än vad som skulle blivit fallet med individuell kalkylering.
Förbundet medger dock att systemet under vissa omständigheter kan leda
till prisstelhet. Denna motverkas av flera omständigheter. Beträffande en
mängd varor, såsom exempelvis färskvaror, förekommer knappast riktpriser.
I många fall tillämpas rabatter vid s. k. hemköp och kvantitetsköp eller
vid köp vissa veckodagar. Detaljister i närheten av varandra som anlitar
olika leverantörer, kan konkurrera effektivt även ur prissynpunkt genom
att tillämpa olika riktprissystem. En skenbar prisstelhet kan vara följden
av att konkurrensen drivits till sin yttersta konsekvens så att ytterligare
prissänkningar skulle medföra ren förlust. Förbundet framhåller vidare att
konsumentkooperationens enhetliga prissättning, till exempel inom samtliga
dess affärer i Stockholm, icke nås av lagen, medan det samarbete, som
i alldeles samma syfte bedrives av den enskilda handelns långa rad av enmansföretag,
drabbas därav. Mot tillkomsten av ett sådant tillstånd, vilket
strider mot principen om allas likhet inför lagen, protesterar förbundet
bestämt. Vidare må nämnas, att enligt svenska försäljnings- och reklamförbundets
mening riktpriserna bidragit till att underlätta uppkomsten av nya
distributionsformer, som medger friare kombination av pris, kvalitet och service.
Förbundet anser att fördelarna med den ökade rörlighet och konkurrens
som riktpriserna givit möjlighet till är så stora att det icke utan mycket
vägande skäl kan komma i fråga att lagstiftningsvägen inskrida däremot.
Några sådana skäl har enligt förbundets uppfattning ej framförts.

Rörande repressiva åtgärder framhåller kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters
förening att det i praktiken måste bli svårt att avgöra när exempelvis
avbrytandet av en affärsförbindelse med en leverantör har karaktär
av repressalieåtgärd och icke beror av rent affärsmässiga avgöranden.
Ur leverantörens synpunkt blir den faktiska konsekvensen densamma.

Selektiv försäljning behöver, yttrar näringsfrihetsrådet, i och för sig icke
innebära skadlig konkurrensbegränsning, desto mindre som den ofta tillämpas
av en företagare för att i konkurrensen med andra möjliggöra en billigare
distribution och därmed lägre priser. Samtidigt finner rådet det
obestridligt att eu sådan försäljningsmetod kan ha ogynnsamma verkningar.
Faran för skadlig verkan är störst när metoden användes av monopolist, företagare
i oligopolsituation eller i samförstånd mellan olika företagare. Selektiv
försäljning som tillgripes mot underskridande av riktpriser kan mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1956

verka bruttoprisförbudet. I sådant fall kan enligt rådets mening skadlig
verkan ej sällan förekomma, även om konkurrensen skulle vara effektiv i
tillverkningsledet. Enligt Stockholms handelskammares uppfattning tillhör
selektiv försäljning den typ av konkurrensbegränsande åtgärder som i regel
är rationaliseringsfrämjande och som skapar förutsättningar för skärpt
konkurrens. Skånes handelskammare ger uttryck för samma mening.
Även om konkurrensen i distributionsledet är begränsad beträffande de varor
som härrör från viss fabrikant, säljes varorna i fråga merendels i full
konkurrens med liknande varor från andra fabrikanter. Denna konkurrens
finner kammaren tillfyllest ur konsumenternas synpunkt. Däremot hävdar
kooperativa förbundet att selektiv försäljning kan missbrukas såväl för att
utöva repressalier mot misshagliga återförsäljare som för att i praktiken
upprätthålla riktpriser som bundna bruttopriser och ingå faktiska exklusivavtal.
Förbundet ansluter sig till tanken att möjliggöra ingrepp mot repressalieförfaranden
även när sådana förfaranden praktiseras annat än i
samverkan.

Näringsfrihetsrådet anser att prisdifferentiering kan såväl vara ett led
i effektiv konkurrens som utgöra en skadlig konkurrensbegränsning. Rådet
anser prisdifferentieringen vara en särskilt svårbedömbar företeelse som
kommer att kräva den största omsorg vid lagens tillämpning. Utredningens
uttalande att lagen bör tillämpas å prisdifferentiering i stort sett endast då
verkningsförmågan inom näringslivet hämmas, innebär, fortsätter rådet, i
själva verket ej att utredningen frångått grundsatsen att förhandling skall
kunna ske även om någon på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt hindras
i sin näring. Det torde enligt rådet nämligen förhålla sig så att i detta fall,
där fråga är om det viktigaste vapnet i konkurrensen, d. v. s. prissättningen,
den enskilde måste kunna åberopa särskilda skäl för att förfarandet skall
kunna betraktas såsom otillbörligt ur allmän synpunkt. Rådet understryker
angelägenheten av att enskilda köpare ej avskräckes från att genom vanlig
köpslagan pressa säljarnas priser, även om detta åtminstone för en tid innebär
att större skillnader uppstår än som svarar mot skillnader i säljarens
kostnader. Å andra sidan kan det enligt rådets uppfattning vara ur allmän
synpunkt otillbörligt att sådana diskriminerande skillnader i inköpspris
blir bestående mellan små och stora köpare eller på ett konventionellt sätt
tillämpas mellan olika nominella typer av kunder alldeles oavsett försäljningskostnader
eller andra objektivt påvisbara marknadsförhållanden. Vanligen
torde kunna hävdas att en sådan typ av prisdiskriminering hämmar
näringslivets verkningsförmåga, därför att företagarna ej kan konkurrera
på »lika villkor». Det kan även komma i fråga att taga upp fall då prisdiskriminering
uppenbarligen är avsedd att ersätta obefogad leveransvägran.
I övrigt torde enligt rådet fall som allvarligt försvårar annans näringsutövning
böra upptagas med största återhållsamhet, eftersom prisdiskriminering
kan förekomma som led i sund konkurrens.

Sveriges köpmannaförbund anser att utredningens uttalande om prisdiskriminering
är för vagt. Förbundets uppfattning är att ingripande skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

ske i alla fall av prisdiskriminering. Härmed avses icke att ingripande bör
komma i fråga i alla fall då olika pris tillämpas mot olika köpare. En stor
köpare, som köper på för säljaren speciellt förmånliga villkor, kan få lägre
pris än en mindre köpare som betingar sig småleveranser i oekonomiska
enheter. Diskriminering inträder enligt förbundets mening först när den
mindre köparen får högre priser, trots att han köper på samma betingelser
för leverantören som den större köparen. Jämväl kemisk-tekniska och livsniedelsfabrikcinters
förening vänder sig mot utredningens uttalande att prisdiskriminering
i regel bör föranleda ingripande endast i de fall då prisdiskrimineringen
bidrar till alt verkningsförmågan inom näringslivet hämmas.
Föreningen hänvisar bl. a. till att i samband med införandet av 1953
års lag anförts att diskriminering i regel innebär att annans näringsutövning
försvåras eller hindras. Föreningen tillägger att mot den enskilda nyetableringskontrollen
åberopas särskilt att den medför svårigheter och hinder
för den enskildes näringsverksamhet.

Ej heller Stockholms handelskammare kan dela den uppfattning som
kommit till uttryck i utredningens angivna uttalande. Kammaren anser
för övrigt att en sådan uppfattning strider mot förslagets regler om vad
som skall avses med skadlig verkan.

Även kooperativa förbundet påpekar att prisdifferentiering kan i olika
fall taga sig uttryck antingen som konkurrensbegränsning eller som ett
normalt konkurrensmoment. En negativ inställning från övervakningsmyndighetens
sida mot prisdifferentiering av sist angivet slag skulle enligt förbundets
mening givetvis icke gagna priskonkurrensen men däremot kunna
medföra skadlig verkan för konsument- och allmänintresset. En sådan tolkning
anser förbundet dock icke vara att befara.

Innebörden av begreppet effektiv konkurrens skärskådas
närmare i några yttranden. Sålunda anser Sveriges industriförbund att detta
begrepp av utredningen definieras så snävt, att eu sådan konkurrens som
utredningen synes åsyfta knappast existerar på många varuområden och
icke heller kan anses eftersträvansvärd i det moderna samhället. Utredningens
bestämningar kännetecknar enligt förbundets åsikt snarast den fria konkurrensen
enligt den ekonomiska liberalismens teori men kan icke utan vidare
identifieras med vedertagna krav på effektiv konkurrens i nutidens
ekonomiska samhälle. Avvikelser från den fria konkurrensen behöver sålunda
icke innebära att konkurrensen ej fyller rimliga krav på effektivitet.
Liknande synpunkter framföres av Sveriges köpmannaförbund, svenska försäljnings-
och reklamförbundet och Stockholms handelskammare samt av
kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening som tillägger att ett
visst mått av samverkan — med den effekt på konkurrensen som denna
samverkan måste få — ofta varit till nytta för det ekonomiska framåtskridandet.
Det har nämligen möjliggjort samlade insatser och rationaliseringsåtgärder
av största betydelse.

Förslaget att i 1953 års lag införa en möjlighet till fastställande
av högsta pris tillstyrkes eller godtages av de flesta remiss3
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 14S

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

instanserna. Direkt avstyrkande är blott länsstyrelsen i Älvsborgs län, svensk
industriförening samt Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Kommerskollegium framhåller att förslaget synes åsyfta endast fall som
är besläktade med prisocker. Enligt kollegii mening har ett stadgande med
sådan innebörd knappast sin plats i en lagstiftning av förevarande natur.
För övrigt anser kollegium att det kan förutses att fallen blir tämligen sällsynta.
Det torde enligt kollegii uppfattning vara vanligare att priset visserligen
icke är orimligt i förhållande till kostnaderna men att dessa är högre
än som i och för sig är påkallat. Såvitt kollegium finner sig kunna bedöma,
skulle näringslivet kunna godtaga stadgandet även om utredningen åsyftat
att fastställande av högsta pris skulle kunna ske jämväl för det fall att visst
pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter.
Ingen torde väl ha anledning av försvara ett så påtagligt slöseri med
våra tillgångar. Stadgandets innehåll i övrigt borgar för att missbruk ej behöver
befaras. Bestämmelsen blir ej tillämplig med mindre både ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor och rådet finner att priset är orimligt
högt. Innan ärendet hänskjutes till rådet bör samtliga på saken inverkande
förhållanden ha ingående och allsidigt belysts. Tillämpning kan ske
blott då den höga prissättningen är föranledd av konkurrensbegränsning
och ärendet kan ej hänskjutas till Kungl. Maj :t förrän förhandlingsförfarandet
misslyckats. Kollegium framhåller vidare alt saken dessutom måste
vara av allmän betydelse för att pris skall kunna fastställas samt att Kungl.
Maj :t kan utöva sin befogenhet endast på föranledande av rådet. Måttstocken
vid prövningen av kostnaderna bör enligt kollegium vara ett företag
som nått en rimlig grad av rationalisering och sålunda icke ett företag som
hunnit allra längst i detta avseende. Näringsfrihetsrådet utgår ifrån att bestämmelsen
avser att komma till rätta icke endast med konkurrensbegränsningar
som medför orimligt höga skillnader mellan pris och kostnader utan
även sådana där visst pris är orimligt högt med hänsyn till kostnaderna och
övriga föreliggande omständigheter, såsom olikhet i riskersättning och avskrivningsbehov.
Eftersom företagarna i regel torde sträva efter att genom
rationaliseringar nedbringa sina kostnader, anser rådet anledning i vanliga
fall saknas för att i detta hänseende rikta invändningar mot företagarna.
Redan härav följer att en regel av nämnda innebörd icke behöver befaras
leda till obefogade inskränkningar i företagarnas rörelsefrihet. I fråga om
bedömningen av kostnaderna hyser rådet samma uppfattning som kommerskollegium.
Är fråga om monopol där direkta jämförelseobjekt saknas,
bör försiktighet iakttagas när det gäller att bedöma vilken rationaliseringsgrad
som är rimlig. Socialdemokratiska kvinnoförbundet yttrar att förbundet
gärna sett att man funnit någon möjlighet att ingripa mot oskäliga kostnader.

Även landsorganisationen i Sverige är inne på samma tankegångar. Landsorganisationen
tillstyrker i princip förslaget om ingrepp genom förordnande
av högsta pris i de fall då godtagbar uppgörelse ej kan uppnås genom
förhandling inför näringsfrihetsrådet. Det kan enligt landsorganisationens

Kungl. Maj:ts proposition nr th8 år 1956

åsikt självfallet ej anses tillfredsställande att en fri prisbildning tillätes på
ett område, där priserna på grund av konkurrensbegränsningar, som man
ej lyckats undanröja genom förhandlingar, upprätthålles på en alltför hög
nivå. Denna möjlighet till prisreglerande ingrepp anser landsorganisationen
vara helt i linje med organisationens uppfattning att en obunden priskonkurrens
i en stabil ekonomi på längre sikt leder till en effektivare användning
av tillgängliga produktionsresurser än prisreglering, som kan
medföra prisstelhet och snedvridning av produktionsinriktningen. Landsorganisationen
hävdar emellertid att man vid bedömningen av frågan om
visst pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna måste klargöra
med vilka kostnader priset bör jämföras. Landsorganisationen anser det
i flertalet fall icke rimligt att utgå från de faktiska kostnaderna, eftersom
dessa kan ha blivit för höga just på grund av den aktuella konkurrensbegränsningen.
De prisreglerande ingreppen bör enligt landsorganisationens
uppfattning göras på sådant sätt att företagen tvingas till rationaliseringar
och kostnadssänkningar, ett resultat som normalt borde åstadkommas av
priskonkurrens mellan företagen.

En sådan tolkning av förslaget möter däremot gensaga från Sveriges industriförbund,
som förklarar sig i princip icke ha något att erinra mot den
av utredningen föreslagna bestämmelsen, men som understryker att prövningen
av priset måste avse prisets förhållande till de faktiska kostnaderna.
Det får enligt förbundets uppfattning icke göras en jämförelse mellan
det tillämpade priset och de kostnader som enligt en eller annan grund
kan befinnas skäliga. Vid en dylik prövning skulle, uttalar förbundet, stadgandets
räckvidd bli alltför obestämd. Förbundet anser nämligen att bedömandet
av olika kostnaders skälighet måste bli i hög grad beroende av
subjektiva faktorer. Förbundet tillägger att utom kostnaderna även övriga
förhållanden som normalt brukar influera på prissättningen måste beaktas.
Förbundet anser det sålunda uppenbart att marginalen mellan pris och
kostnader måste röna inverkan av den ifrågavarande tillverkningens eller
försäljningens mer eller mindre riskfyllda natur och att en nyhet, som introduceras
på marknaden, ofta bör motivera en relativt bättre marginal än redan
inarbetade varor.

Även länsstyrelsen i Västemorrlands län, som tillstyrker förslaget, förklarar
sig därvid utgå från att bestämmelsen är avsedd att tillämpas endast
i situationer som närmast kan rubriceras som ockerfall. Samma inställning
intar också Västemorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som tilllägger
att kammaren bestämt tar avstånd från förslaget om det skall ges så
vid tolkning att man först skall kunna vägra att godkänna vissa kostnader
som faktiskt nedlagts och därefter fastslå ett missförhållande mellan pris
och återstående kostnader.

Kooperativa förbundet betonar att ingripande enligt det föreslagna stadgandet
har karaktär av en extrem åtgärd och alt bestämmelsen ej är avsedd
att användas för eu allmän pris- och kostnadsprövning, vilken kunde leda
till återinförande av en mera utbredd statlig prisreglering. Under dessa för -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr t48 år 1956

utsättningar anser sig förbundet böra tillstyrka förslaget om bestämmande
av högsta pris.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar jämväl beträffande utredningens
nu förevarande förslag att det kan ifrågasättas huruvida icke med prövningen
därav kan anstå till dess man vunnit erfarenhet av följderna av prisregleringens
avskaffande och kemisk-tekniska och livsmcdelsfabrikanters
förening anser att behovet av den föreslagna lagändringen icke verifierats. De
i och för sig begränsade erfarenheterna av näringsfrihetsrådets mycket kortvariga
verksamhet tyder enligt föreningens åsikt närmast på att förhandlingarna
inför detta och möjligheterna att meddela rekommendationer medför
att lagstiftningen blir effektiv. Föreningen finner därför skäl att ifrågasätta
om lagändringen är av behovet påkallad.

Svensk industriförening motsätter sig bestämt att 1953 års lag utvidgas
så att lagen kan verka i rent prisreglerande syfte. Denna lags mening är ju
att effektivt hindra prisregleringar av olika slag, som i form av karteller,
monopol etc. kan hildas inom de olika näringarna. Det synes därför föreningen
inkonsekvent att samma lag skall kunna användas som ett instrument
just för prisregleringsingripanden. Dessutom anser föreningen det
otroligt att någon företagare skulle tvinga näringsfrihetsrådet att till Kungl.
Maj :t anmäla att en förhandling misslyckats, något som ju skulle innebära
att man riskerade skärpt lagstiftning på området. Östergötlands och Södermanlands
handelskammare uttalar att ett införande i 1953 års lag av möjlighet
att tillgripa tvångsmedel innebär en verkligt radikal förändring av
lagens natur. Lagen är en förhandlingslag. Kammaren avstyrker att man
frångår denna princip. Av samma skäl finner sig Skånes handelskammare
icke kunna förorda förslaget.

Förhållandet mellan ändringarna i 1953 års lag
samt jordbruks regleringen behandlas av de båda jordbruksorganisationerna.
Sveriges lantbruksförbund anser det nödvändigt med ett uttalande
från statsmakternas sida av innebörd att sådana interna åtgärder
inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse, som har till syfte att uppehålla
priserna på jordbruksprodukter inom landet, icke skall anses stridande
mot 1953 års lag, så länge partipriserna ligger mellan prisgränserna enligt
de av 1955 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida utformningen
av prissättningen på jordbruksprodukter. Även riksförbundet landsbygdens
folk understryker önskvärdheten av ett klargörande i nämnda riktning.

Svensk industriförening anser däremot att det är nödvändigt med ett
kraftfullt ingripande från ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
gentemot bl. a. förekommande konkurrensbegränsningar inom jordbruksområdet
så att icke respekten för lag och rätt skall uppmjukas bland företagarna
inom handel, industri och hantverk, därför att de finner att något
som liknar mannamån förekommer vid konkurrensbegränsningslagstiftningens
tillämpande.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

Departementschefen

Chefen för finansdepartementet har förut denna dag i anslutning till ett
av 1954 års priskontrollutredning framlagt förslag förordat övergång till en
ordning, som innebär att direkt prisreglering ej skall tillämpas under normala
förhållanden utan att man då skall lita främst till konkurrensen som
prisregulator. I enlighet härmed har chefen för finansdepartementet framlagt
föi-slag till en ny prisregleringslag av beredskapskaraktär. Detta förslag
bygger på att man samtidigt genomför vissa av utredningen förordade lagstiftningsåtgärder,
som syftar till att ge samhället ökade möjligheter att
motverka konkurrensbegränsningar inom näringslivet.

En av dessa åtgärder innebär en utvidgning av tillämpningsområdet
för 1953 års lag om motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen
äger nu — om man bortser från dess allmänna förbud mot bruttopris och anbudskarteller
— tillämpning endast på konkurrensbegränsning som består
i monopol eller kartellavtal, vartill hänföres liknande överenskommelse och
eljest i samförstånd tillämpat gemensamt förfarande. Utredningens förslag
innebär att tillämpningsområdet för lagen skall utsträckas att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar som medför skadlig verkan.

Den omständigheten att 1953 års lag nu kan tillämpas endast i kartelloch
monopolfallen innebär bestämda olägenheter. Det är visserligen möjligt
att största delen av de samhällsskadliga verkningar som förorsakas av konkurrensbegränsningar
kan hänföras till kartell- och monopolfallen och sålunda
kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet. Emellertid
är det uppenbart, att även andra former av konkurrensbegänsande företeelser
kan medföra samhällsskadlig verkan. Ett sådant fall är det s. k. oligopolfallet,
då marknaden inom ett visst område, ehuru kartell eller monopol
ej föreligger, behärskas av ett fåtal företag. Vidare kan olika konkurrensbegränsande
metoder, som väl vanligast användes vid monopol eller kartellavtal,
begagnas även då sådant ej föreligger. Såsom ett exempel härpå kan
erinras om det på varumärkesrätten grundade monopolliknande märkesvarusystemet.
Ett annat exempel är riktprissystemet, som i det fall att riktpriser
bestämmes av en företagare för företagare i senare distributionsled, s. k.
vertikal riktprissättning, icke nödvändigtvis förutsätter kartell eller monopol.
Ytterligare ett fall är missgynnande av viss eller vissa företagare, exempelvis
genom försäljnings- eller köpvägran eller tillämpning av olika pris
för skilda kunder.

Beträffande alla dessa fall kan visserligen helt allmänt sägas att de kan
vara och ofta är fullt godtagbara eller till och med förmånliga för samhället.
1 oligopolfallet torde sålunda ofta mycket stark konkurrens råda.
Märkesvarusystemet kan underlätta distributionen och riktprissystemet kan
minska återförsäljarnas omkostnader. Principiellt måste det stå en företagare
fritt att av rent affärsmässiga skäl välja sina kontrahenter. Prisdiffc -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

rentiering kan gynna sådana inköpsformer som kan förbilliga distributionen,
exempelvis köp i större mängder. Å andra sidan synes det i oligopolfallet
ligga nära till hands att företagen tillämpar en faktisk uppdelning av
marknaden eller att intet av dem vill ta initiativet till möjliga prissänkningar
som skulle skärpa konkurrensen i branschen och tvinga till rationaliseringar.
Och det kvasiinonopol som varumärkesrätten medför kan utnyttjas
för att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning. Riktprissystemet
kan medföra utpräglad prisstelhet. Vägran att sälja till viss
företagare kan användas som repressalieåtgärd mot obekväma konkurrenter
och detsamma gäller vägran att köpa av viss företagare. Även olika
prissättning i förhållande till olika köpare kan ta sig formen av ren diskriminering.
Alla dessa former av konkurrensbegränsningar kan alltså tänkas
i särskilda fall medföra samhällsskadlig verkan. Bärande skäl synes ej kunna
anföras för att samhällets möjligheter att ingripa mot dylik samhällsskadlig
verkan skall vara beroende av om den konkurrensbegränsning, som i
det aktuella fallet förorsakar den, kan hänföras till kartell eller monopol.
Det måste anses omotiverat att samhället endast i dessa fall skall kunna
ingripa mot eu åtgärd som medför skadlig verkan, medan enahanda åtgärd
i andra fall skall gå helt fri från ingripande även om den är aldrig så samhällsskadlig.
Icke minst tydligt är detta om olika former av konkurrensbegränsningar
är sammanvävda med varandra eller om det är fråga om
gränsfall av kartellsamverkan, som icke kan göras till föremål för förhandling.

Den olägenhet, som sålunda är förknippad med den nuvarande inskränkningen
av lagens tillämpningsområde, blir särskilt framträdande, då möjligheten
att ingripa med prisreglering begränsas enligt föreliggande förslag.
Det är nämligen tydligt att samhället i prisregleringen har ett maktmedel
som kan användas även för att undanröja skadliga verkningar av sådana
konkurrensbegränsningar som icke kan dragas inför näringsfrihetsrådet. I
och med att prisregleringen inskränkes till extraordinära situationer föreligger
därför mycket starka skäl för att utvidga 1953 års lag till att avse alla
slag av konkurrensbegränsningar. Det är visserligen, som Sveriges industriförbund
anfört, rikligt att direktiven för den prisreglerande verksamheten
ändrades i samband med tillkomsten av 1953 års lag så att föreskriften för
priskontrollnämnden, att särskilt uppmärksamma sådan prissättning som
sammanhängde med konkurrensbegränsande företeelser, upphörde. Detta
synes mig dock vara av mindre betydelse för frågans avgörande. Det väsentliga
är att samhället nu genom att avstå från prisreglering i normala tider
frånsäger sig en verksam möjlighet att ingripa. Denna omständighet gör också
att det från flera håll mot den ifrågasatta utvidgningen åberopade skälet,
att 1953 års lagstiftning varit i tillämpning så kort tid, icke kan anses bärande.
Genom prisregleringens upphörande uppkommer nämligen ett helt
nytt läge. Ej heller kan det, såsom från en remissinstans gjorts gällande,
anses tillräckligt att lita till möjligheten för näringsfrihetsrådet att i enlighet
med sin instruktion genom överläggningar med organisationer och företa -

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

gare söka fräinja fri konkurrens utan att ha det stöd som en i lag förskriven
skyldighet för dem att ingå i förhandling innebär. En sådan ordning äger
ej erforderlig stadga för att säkerställa önskvärda resultat. I likhet med utredningen
finner "jag sålunda en utvidgning av tillämpningsområdet för
1953 års lag erforderlig.

Då det gäller att bestämma den nya gränsen för lagens tillämpningsområde
möter vissa svårigheter. Självfallet är det i och för sig önskvärt att erhålla
en klar och tydlig avgränsning så att osäkerhet ej uppstår om vissa förfaranden
faller under lagen eller ej. En väg att uppnå detta vore att i lagen
inskriva en närmare bestämning av begreppet konkurrensbegränsning. Lagen
innehåller icke nu någon sådan bestämning. Frågan uppmärksammades vid
lagens tillkomst men man fann att förhållandena är alltför skiftande för
att en definition av begreppet skall kunna utformas pa ett sätt som ger
nämnvärd ledning. Den närmare begreppsbestämningen överlämnades då åt
rättstillämpningen. I detta avseende har någon ändring sedan dess ej inträtt
och jag finner därför att den antydda utvägen ej är framkomlig.

En annan tänkbar utväg vore att i lagen uppräkna de olika former av
konkurrensbegränsningar som förekommer. Denna metod har dock tydliga
nackdelar. Det torde sålunda vara så gott som omöjligt att formulera sådana
definitioner att de ger ledning i tvivelaktiga fall utan att utelämna
företeelser som vållar samhällsskada. Med denna metod kan man också befara
att tolkningssvårigheter uppkommer med osäkerhet som följd. Ej
heller kan den risken uteslutas att lagen tid efter annan måste ändras därför
att konkurrensbegränsningar, som ej kan föras till någon i lagen angiven
form, befinnes vålla samhällsskada. Jag anser därför att uppräkningsmetoden
ej bör begagnas. Lagen ger i sin nuvarande utformning anvisning
på vissa former av konkurrensbegränsningar som särskilt bör motverkas.
En sådan anvisning blir emellertid helt naturligt inskränkt till vissa flagranta
former men ger icke någon nämnvärd ledning beträffande mera tveksamma
fall. Den kan dessutom vara ägnad att avvända uppmärksamheten
från andra fall, som kan vara lika samhällsskadliga. Jag finner därför ej
heller denna metod lämplig.

Även om man sålunda enligt min uppfattning nödgas avstå från att i
lagen närmare avgränsa begreppet konkurrensbegränsning, bör detta icke
innebära större vanskligheter. Konkurrensbegränsningen bör nämligen liksom
hittills föranleda ingripande enligt lagen endast i det fall att den har
samhällsskadlig verkan. Härmed förstås enligt uttryckligt stadgande i lagen
att företeelsen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen,
hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar
eller hindrar annans näringsutövning. Och häri föreslås ej ändring. Väl ger
nämnda uttryck visst utrymme för subjektiva värderingar. I det övervägande
antalet fall torde emellertid företagarna icke behöva hysa tvekan om en
aktuell begränsning av konkurrensen kan anses medföra samhällsskadlig
verkan eller ej. Det är sålunda tydligt att samhällsskadlighet icke kan anses
föreligga i sådana av kommcrskollegium och näringsfrihetsrådet påtalade

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

fall då ofullständighet i konkurrensen är en omedelbar följd av naturlig
varuknapphet, lagstiftning eller statlig reglering. Detta gäller självfallet
också verksamheten inom jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse i den
mån den följer de riktlinjer som dragits upp av statsmakterna i samband
med jordbruksregleringen. Förhållanden som nu nämnts kan dock komma
under näringsfrihetsrådets bedömning enligt lagen, såvida de utnyttjas
på ett ur samhällets synpunkt otillbörligt sätt. Men även i de allra flesta
andra fall måste uttrycket anses ge tillräcklig ledning. I ordet otillbörlig
ligger tydligen ett krav på verklig samhällsskadlighet.

De betänkligheter, som möjligen kan återstå med hänsyn till att man ej
kan i lagen angiva innebörden av begreppet konkurrensbegränsning och
att bestämningen av skadlig verkan ej är alldeles entydig, bör enligt min
uppfattning vika då man betänker hur ingripandet sker. Om man bortser
från bruttopris och anbudskarteller, finns icke några generella förbud och ej
heller stadganden om straff eller ogiltigförklaring av åtgärden. Jag kominer
\issei
fastställa högsta pris. Detta skall emellertid förekomma blott i undantagsfall.
Och frånsett detta fall ingriper samhället blott genom att undersöka åtgärdens
samhällsskadlighet och genom att medelst förhandling söka undanröja
de skadliga verkningarna därav. Härtill kommer att förhandlingsförfarandet
har en rättegångsliknande karaktär och sker i offentlighetens fulla
ljus inför eu myndighet, näringsfrihetsrådet, vari både domare, företagare
och löntagare-konsumenter ingår som ledamöter.

I Ossa yttranden har man ansett risken stor att en utvidgning av lagen
i enlighet med vad jag i det föregående förordat skall medföra trakasserier
mot lojala företagare genom att konkurrenter, som anser sig illa behandlade,
gör obefogade anmälningar till myndigheterna. Även faran för skador till
följd av den publicitet som dylika anmälningar kan få har framhållits. Dessa
risker föreligger helt naturligt redan nu utan att några större olägenheter
därav försports. Fn viss ökning av risken för dylika olägenheter kan väl
tänkas såsom en följd av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Riskerna
bör dock enligt min mening ej överdrivas. .lag vill framhålla att såväl
näringsfrihetsombudsmannen som rådet har möjlighet att utan mera
ingående utredning avvisa framställningar som ej förtjänar avseende. Och
rådet kan göra detta utan att upptaga saken på sammanträde.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningens förslag om utvidgning
av 1953 års lag så att förhandling kan ske för undanröjande av samhällsskadliga
verkningar av alla slag av konkurrensbegränsningar. Tydligt
är att den föreslagna utvidgningen av lagen kommer att ställa än större
krav på de myndigheter, som tillämpar den, än vad som redan nu är fallet.
Eftersom likartade åtgärder i ett fall kan vara samhällsnyttiga och i ett
annat samhällsskadliga, kan del bli fråga om svåra avvägningar, som kräver
giundliga utredningar och stor omdömesgillhet från myndigheternas sida.
Näringsfrihetsrådets intima kontakt med såväl företagar- som konsument -

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

och löntagargrupperna gör att man enligt min mening med fullt förtroende
kan till rådet överlämna de krävande uppgifter det här är fråga om.

I detta sammanhang torde böra beaktas att det vid bedömningen av vad
som i ett särskilt fall skall anses som samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning
är av stor vikt att en åtgärd icke bedömes blott med hänsyn
till sina direkta verkningar utan sättes in i vidare sammanhang. Först
om verkan kan anses otillbörlig ur allmän synpunkt får förhandling äga
rum. Härvid måste hållas i minnet att verksamheten icke syftar till den
klassiska nationalekonomiska teorins fria konkurrens utan till den ur samhällets
synpunkt mest effektiva konkurrensen, d. v. s. en konkurrens soni
driver utvecklingen i den riktning, som på längre sikt kan förmodas innebära
det bästa utnyttjandet av samhällets resurser. Vissa begränsningar av
konkurrensen är otvivelaktigt icke blott godtagbara utan förmånliga och rent
av nödvändiga ur samhällets synpunkt. Några närmare riktlinjer för bedömningen
synes icke kunna uppdragas. Detsamma är förhållandet i fråga
om förhandlingsmålen. I allt väsentligt kan jag i dessa frågor instämma
i näringsfrihetsrådets uttalanden i dess yttrande över betänkandet. Jag vill
särskilt framhålla utredningens av flera remissinstanser understrukna uttalande
att förhandling i monopol- eller oligopolfallen ej skall gå ut på att undanröja
själva ofullkomligheten i näringslivets struktur. Näringsfrihetsrådet
får sålunda exempelvis icke förhandla om uppdelning av ett företag i
flera.

En annan av utredningen föreslagen ändring i 1953 års lag innebär, som
redan antytts, att möjlighet att fastställa högsta pris skall
införas i lagen. För det fall att förhandlingen ej ger önskvärt resultat innehåller
lagen nu ej andra regler än att rådet skall anmäla förhållandet till
Kungl. Maj :t, om saken finnes vara av större vikt. Utredningen föreslår att
Kungl. Maj :t skall äga att på hemställan av rådet fastställa högsta pris, då
konkurrensbegränsning medför skadlig verkan genom att visst pris står i
uppenbart missförhållande till kostnaderna.

Detta förslag tillstyrkes eller godtages i allmänhet av remissinstanserna.
Man ifrågasätter dock i vissa fall om behov av lagändringen föreligger. I
några yttranden anföres tillika principiella invändningar av innebörd att lagen,
som nu icke medger annan åtgärd än förhandling, radikalt förändrar karaktär
om däri införes en möjlighet att begagna tvångsmedel samt att det
skulle strida mot lagens anda, som är att motverka bl. a. reglering av priser,
att göra den till ett prisregleringsinstrument. Även om sistnämnda invändningar
icke helt saknar teoretiskt berättigande, bör de dock enligt min mening
stå tillbaka för det praktiska behovet av den föreslagna bestämmelsen.
Svårigheten att uppnå det åsyftade resultatet, d. v. s. att undanröja
skadlig verkan av en konkurrensbegränsning, torde nämligen vara särskilt
stor då denna verkan består i att priset är för högt. Denna svårighet har
emellertid hittills icke varit av större betydelse, eftersom man haft möjligheten
att genom direkt prisreglering bestämma ett skäligt pris. Men då
samhället avhänder sig denna möjlighet, blir behovet av den föreslagna be -

Kungt. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

stämnielsen uppenbarligen mera framträdande. Jag finner alltså att även en
ändring av lagen i den föreslagna riktningen är en nödvändig följd av att
prisregleringen reserveras för extraordinära förhållanden.

I yttrandena har förslaget i denna del tolkats på två olika sätt. Å ena
sidan har man utgått från att avsikten är att bestämmelsen skall träffa
blott vad som närmast kan betecknas som ett ockerfall, d. v. s. att bedömningen
om priset är oskäligt skall ske med utgångspunkt från de faktiska
kostnaderna i det föreliggande fallet. Å andra sidan har den meningen uttalats
att man vid bedömningen av prisets skälighet icke kan underlåta att
bedöma även kostnadernas skälighet. Den förstnämnda åsikten hävdas särskilt
från företagarhåll, medan den senare företrädes av kommerskollegium,
näringsfrihetsrådet och landsorganisationen i Sverige.

I anledning härav vill jag framhålla att den i regeln innefattade jämförelsen
i första hand bör avse förhållandet mellan priset och de faktiska kostnaderna
för framställningen av den vara det gäller hos de av den aktuella
konkurrensbegränsningen berörda företagarna. Ofta nog lärer kostnadsnivån
vara ungefärligen densamma hos alla företagarna. Men läget kan också
vara det att betydande skillnader i kostnadsläget föreligger de olika företagarna
emellan. Att i ett sådant fall städse taga kostnadsläget hos företagaren
med de högsta kostnaderna till utgångspunkt för bedömningen kan
enligt min mening ej vara riktigt. Den omständigheten att en företagare
som medverkar i en konkurrensbegränsning har en hög kostnadsnivå, t. ex.
till följd av underlåtenhet att vidtaga rationaliseringsåtgärder i en omfattning
som måste anses normal, kan icke rimligen motivera, att samhället vid
avgörandet, huruvida priset på en av konkurrensbegränsningen omfattad
vara är för högt, skall nödgas utgå från nämnda företagares faktiska kostnader.
Detta skulle innebära ett slöseri med de gemensamma resurserna,
som lagen just syftar till att motverka. Likartade synpunkter kan också
göra sig gällande i det fall att kostnadsnivån är ungefärligen densamma,
t. ex. om i ett oligopolfall alla berörda företagare underlåtit att, kanske just
till följd av den föreliggande konkurrensbegränsningen, vidta sådana rationaliseringsåtgärder
som framstår som naturliga. Även i monopolfallet kan
sådana förhållanden tänkas föreligga. Fall finns sålunda där det är motiverat
att jämföra priset med ett lägre belopp än de verkliga kostnaderna.

Å andra sidan kan det såsom Sveriges industriförbund anfört finnas skäl
för att vid jämförelsen taga hänsyn även till andra omständigheter än kostnaderna.
Införandet av en ny vara eller genomförandet av en ny tillverkningsmetod
innebär ofta nog ett betydligt risktagande. Ibland medför åtgärden endast
förlust medan den i andra fall kan ge ett avsevärt ekonomiskt utbyte.
Uppenbarligen är det ett samhällsintresse att risktagande av denna art sker
och av betydelse härför är självfallet den vinst som kan uppkomma. Det
måste alltså anses motiverat ur samhällets synpunkt att man vid jämförelsen
mellan pris och kostnader tar hänsyn till dylika och liknande omständigheter,
bland vilka även må nämnas avsättningsbehov för rationaliseringseller
forskningsändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Utredningens förslag, att högsta pris skall kunna fastställas då missförhållande
föreligger mellan pris och kostnader synes mot bakgrunden av det
anförda kunna tolkas alltför snävt och kunna leda såväl till att ett alltför
högt pris godtages som till att ett godtagbart pris anses för högt. Lämpligare
torde vara att ange att priset skall vara för högt med hänsyn till kostnaderna
och övriga omständigheter.

Såsom utredningen föreslagit bör en bestämmelse om fastställande av
högsta pris komma till användning endast i undantagsfall. Den skall icke
tillgripas för att genomföra en mera allmän prisreglering i situationer då
den allmänna prisregleringslagen icke kan sättas i kraft. Syftet med föreskriften
är endast att ge samhället en möjlighet att ingripa i sådana fall då
priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart
för högt. I anslutning härtill må ock erinras om att den primära förutsättningen
för att fastställande av högsta pris skall ifrågakomma är att konkurrensbegränsningen
innebär skadlig verkan i lagens mening, d. v. s. på ett ur
samhällets synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen eller de övriga
i lagen särskilt angivna omständigheterna. Med dessa inskränkningar synes
befogade anmärkningar icke kunna riktas mot förslaget.

Befogenheten att fastställa högsta pris torde, såsom utredningen föreslagit,
böra förbehållas Kungl. Maj :t. Det synes lämpligt att beslut om högsta
pris får fattas endast efter hemställan av näringsfrihetsrådet. Ingripandet
kommer då att föregås av en genom grundliga utredningar förberedd offentlig
förhandling inför rådet. Denna utformning av förfarandet ger företagaren
goda möjligheter att undanröja den samhällsskadliga verkan av konkurrensbegränsningen
och därigenom förhindra att bestämmande av högsta pris
kan ske. Det synes ock lämpligt att priset fastställes för högst ett år i
taget och att näringsfrihetsrådet får rätt att medge överskridande av det
högsta priset.

Jag finner mig alltså kunna tillstyrka att 1953 års lag kompletteras med
en möjlighet för Kungl. Maj :t att på framställning av näringsfrihetsrådet
fastställa högsta pris därest konkurrensbegränsning befinnes medföra skadliga
verkningar i form av uppenbart för högt pris på en vara. Jag finner ej
anledning att i detta sammanhang upptaga frågan huruvida behov i övrigt
föreligger att i lagen införa möjligheter att förelägga företagare att undanröja
konkurrensbegränsning eller verkningar därav. Denna fråga torde i
vart fall icke kunna bedömas förrän man har ytterligare några års erfarenhet
av lagens tillämpning.

DETALJUTFORMNINGEN

Såsom utredningen föreslagit torde utvidgningen av lagen till att avse alla
konkurrensbegränsningar genomföras genom att 5 § första stycket, vari den
nu gällande inskränkningen till monopol- och kartellfallen stadgas, samt
6 §, som innehåller bestämmelserna om vad som särskilt bör motverkas,

Kungl. Maj. ts proposition nr 148 år 1956

i lagens nu gällande lydelse bortfaller. För att ersätta de bortfallna stadgandena
kan lämpligen definitionen å samhällsskadlig verkan, som nu återfinnes
i 1 § andra stycket, överföras till det avsnitt i lagen, som rör förhandling
för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning,
och bilda en ny 5 §. Såsom en ny 6 § synes böra upptagas den nuvarande
bestämmelsen i 5 § andra stycket om att förhandling inför näringsfrihetsrådet
icke, med mindre Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, får gälla verkan
utom riket av konkurrensbegränsning, samt om förutsättningarna för att
sådant tillstånd skall kunna meddelas.

Reglerna om högsta priset synes i enlighet med utredningens förslag kunna
infogas såsom ett andra stycke i 21 §, vilken paragraf innehåller regeln
om näringsfrihetsrådets åtgärd, då förhandling inför rådet avslutas
utan att skadlig verkan av konkurrensbegränsning kunnat undanröjas. Bestämmelser
om straff och annan påföljd för den, som åsidosätter ett meddelat
förordnande om högsta pris, bör inarbetas bland lagens övriga ansvarsbestämmelser,
lämpligen i form av ett tillägg till nuvarande 29 §.

1 §•

Lagen anger för närvarande sitt syfte vara att i vissa fall motverka konkurrensbegränsning
inom näringslivet. I överensstämmelse med grunderna
för de föreslagna lagändringarna synes syftet nu böra anges vara att främja
en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. I övrigt torde paragrafen böra
utformas på samma sätt som 1 § första stycket i den gällande lydelsen med
allenast en mindre redaktionell ändring.

5 §.

Utredningen föreslår att den nu i 1 § andra stycket intagna definitionen å
samhällsskadlig verkan vid överförandet till 5 § underkastas blott den redaktionella
ändringen att bestämmelsen utformas som en betingelse för förhandling.

Yttrandena innehåller — utöver de tidigare refererade önskemålen om
närmare precisering av de former av konkurrensbegränsningar som skall
falla under lagen och om förtydligande av ordalagen — endast ett fåtal
uttalanden rörande paragrafens närmare utformning.

Näringsfrihetsrådet framhåller att för den enskilde näringsutövaren kan
en konkurrensbegränsning som försvårar hans näringsutövning lätt komma
att framstå som otillbörlig. Det kan ej rimligen begäras av den enskilde att
han alltid skall inse att det måste vara fråga om en ur allmän synpunkt
skadlig verkan. Rådet befarar därför att lagen efter utvidgningen kan komma
att åberopas i ej avsett syfte. För att minska denna fara synes det lämpligt
att något förtydliga lagens ordalag i detta hänseende, exempelvis genom
att inskjuta ordet »allvarligt» framför ordet »försvårar» i definitionen på
skadlig verkan. I anslutning härtill föreslår rådet den formella ändringen
att ordet »hindrar» sättes först.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare anför liknande
synpunkter. Förbundet förordar texten »hindrar eller avsevärt försvårar»,
och kammaren anser som förut omtalats att fall som icke är av
allmän betydelse och som icke uppenbarligen är av beskaffenhet att hindra
eller försvåra annans näringsutövning bör uteslutas från lagens tillämplighetsområde.

Departementschefen

Utöver vad jag i den allmänna motiveringen anfört vill jag framhålla, att
jag icke kan finna att en ändring av definitionen på samhällsskadlig verkan
på sätt näringsfrihetsrådet m. fl. föreslagit är påkallad. Ett sådant tillägg
kan befaras förhindra att lagen tillämpas å fall av principiell vikt, där skadan
för den utsatte företagaren i det aktuella fallet är av mindre betydenhet.
Däremot förefaller det föga ägnat att avhålla någon, som anser sig otillbörligt
behandlad eller vars avsikt är att trakassera en konkurrent, från att
göra anmälan. De fall, som man vill utesluta genom det föreslagna tillägget,
är enligt min mening uteslutna redan genom kravet att verkan skall vara
otillbörlig ur allmän synpunkt.

21 §.

Utredningen erinrar om att det enligt gällande lydelse av 21 §, då förhandling
ej lett till önskvärt resultat, åligger näringsfrihetsrådet att göra
anmälan därom till Kungl. Maj:t, därest saken finnes vara av större vikt.
Möjligheten att förordna om högsta pris bör enligt utredningen anknytas till
denna bestämmelse så att rådet, om förutsättningarna för åsättande av
högsta pris föreligger, kan vid sin anmälan foga framställning därom. Paragrafen
bör därjämte stadga befogenhet för Kungl. Maj :t att efter sådan
framställning fastställa högsta pris, varjämte den bör innehålla övriga regler
om högsta priset, nämligen att det ej får överskridas utan tillstånd av rådet
och att det gäller under högst ett år.

Enligt förslaget skall högsta pris kunna fastställas endast då saken finnes
vara av allmän betydelse. Härmed avses att det bör vara fråga om en
prissättning, vars praktiska verkningar är märkbara för den köpande allmänheten.
Detta innebär en skillnad i förhållande till bestämmelsen i första
stycket, enligt vilken anmälan till Kungl. Maj:t även bör ske i exempelvis
det fallet, att uppgörelse icke kunnat åstadkommas i en ren principfråga av
större vikt.

Statens priskontrollnämnd framhåller att det finns många varu- och tjänsteområden
där prissättningen är så oenhetlig att en prisreglering icke lämpligen
kan ske genom högstpris. Dylika områden har av nämnden prisreglerats
med stöd av föreskrifterna om prisstopp. Nämnden finner det därför
av praktiska skäl angeläget att Kungl. Maj :t även skall ha rätt att utfärda
bestämmelser som innebär prisstopp, d. v. s. går ut på att det högsta pris
som får uttagas är det som en var företagare tillämpade vid viss tidpunkt.
En sådan anordning kan stundom vara fördelaktigare än högstpris även

Iiungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

därför att ett sådant enligt nämndens åsikt i vissa lägen kan locka till en
kostnadsmässigt icke motiverad höjning av priset upp till den högsta nivån.

Försäkringsinspektionen anför att behov av möjlighet att förordna om
högsta pris ej föreligger då det är fråga om försäkringspremier. Lagen om
försäkringsrörelse ger fullt tillräckliga möjligheter att komma till rätta med
de fall, i vilka det kan föreligga uppenbart missförhållande mellan försäkringsbolags
premier och dess skade- och förvaltningskostnader. Med hänsyn
härtill anser inspektionen att bestämmelsen om förordnande av högsta pris
bör göra undantag för försäkringspremie.

Departementschefen

Jag får hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Därutöver
vill jag framhålla, att jag tillstyrker förslaget att högsta pris skall kunna
fastställas endast då den tillämpade prissättningen har allmän betydelse
på det sätt att dess praktiska verkningar är märkbara för allmänheten. Befogenheten
att fastställa högsta pris bör otvivelaktigt innebära rätt för
Kungl. Maj: att fastställa högsta priset i form av stoppris. Innebörden av
begreppet högsta pris är alltså ett annat än den nya prisregleringslagens
högstpris. Även i övrigt tillstyrker jag de föreslagna reglerna. Det synes ej
erforderligt att stadga undantag för försäkringspremier.

25 §.

Ändringen i denna paragraf föranledes enbart av det förslag att 1946 års
lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall upphöra
och ersättas av en ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
som jag i det följande vill förorda.

26 §.

Utredningen framhåller att enligt paragrafens nu gällande lydelse har definitionen
av begreppet »företagare» utformats så, att därunder inbegripes
bl. a. den som säljer viss förnödenhet. Däremot har icke uttryckligen angivits,
att under begreppet faller även den som bedriver tillverknings- eller
inköpsverksamhet. Vid tillkomsten av lagen åberopades bl. a. önskvärdheten
att vinna överensstämmelse med 1946 års lag. Vidare framhölls, att med
lormuleringen ej avsågs att utmärka, att lagstiftningen uteslutande skulle
röra sådana konkurrensbegränsningar, som sammanhängde med vederbörandes
försäljningsverksamhet, utan att även sådan konkurrensbegränsning,
som berörde vederbörande företagares inköpsverksamhet, omfattades avlagstiftningen.

Utredningen, som anser att den nuvarande formuleringen kan leda till
tveksamhet om stadgandets rätta innebörd, har i samband med att 1946 års
lag föreslås utbytt mot ny lagstiftning ansett lämpligt att på denna punkt
intöra ett förtydligande både i den nämnda lagstiftningen och i konkurrensbegränsningslagen.
Utredningen föreslår i sådant syfte en formulering, som
tydhgt utmärker, att båda lagarna är tillämpliga även på den som tillverkar

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

eller köper viss förnödenhet. Ett liknande förtydligande har också gjorts i
det hänseendet, att under förslaget uttryckligen inbegripits den som driver
försäkringsrörelse.

Departementschefen

Mot den föreslagna utformningen av företagarbegreppet, vilken icke mött
erinringar under remissbehandlingen, har jag intet att invända.

29 §•

Straffansvar synes böra stadgas för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej är ringa, bryter mot förordnande om högsta pris. Straffet
torde normalt böra vara dagsböter. Det synes dock påkallat med en särskild
straffskala för grova brott. Denna torde böra upptaga fängelse i högst ett
år eller dagsböter. Därjämte torde regler om förverkande och husbondeansvar
vara erforderliga.

Uppdelningen av brotten mot regeln om högsta i pris i grova brott och
andra torde böra medföra en motsvarande uppdelning av de nu i paragrafen
upptagna brotten mot förbuden i fråga om fast bruttopris och anbudskartell.

Ikraftträdandebestämmelsen

I likhet med vad chefen för finansdepartementet föreslagit i fråga om den
nya prisregleringslagen bör även dessa lagändringar träda i kraft den 1
januari 1957. II.

II. Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden m. m.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER
Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1946 om övervakning av konkurrensbegränsning inom
näringslivet anger inledningsvis som sitt syfte att förebygga skadlig verkan
av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Delta sker dels genom registrering
av konkurrensbegränsande överenskommelser och dels genom särskild
undersökning, övervakning utövas av övervakningsmyndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer (1 §). övervakningsmyndighet är kommerskollegium,

inom vilket verk en särskild byrå, monopolutredningsbyrån, inrättats för ändamålet.
Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet övervakas dock
av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.

I fråga om registreringen stadgas att yrkesutövare är skyldig att efter
anmaning av övervakningsmyndighet anmäla av honom ingånget eller eljest
biträtt kartellavtal eller annan liknande överenskommelse, som berör pris-,
produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden i riket (2 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i8 år 1956

Anmaning kan även avse överenskommelse som föreligger vid viss framtida
tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under viss tidsperiod (3 §).
Vid anmälan skall fogas handlingar rörande överenskommelsens innehåll
eller, om den är helt eller delvis muntlig, fullständig redogörelse för innehållet
(4 §).

Över konkurrensbegränsande överenskommelser, som anmälts eller vid
särskild undersökning kommit till övervakningsmyndighetens kännedom,
föres kartellregister (5 §).

Särskild undersökning kan av övervakningsmyndigheten beslutas, därest
myndigheten finner anledning befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom viss verksamhet eller eljest särskilda skäl föreligger därtill. Undersökningen
avser förekomsten av konkurrensbegränsning och därav föranledd
skadlig inverkan på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden
i riket (6 §).

För uttörande av sådan undersökning tillerkänner lagen övervakningsmyndigheten
särskilda befogenheter. Yrkesutövare kan således föreläggas
att hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar
av betydelse samt att i övrigt meddela erforderliga uppgifter. Uppgiftsskyldig
kan kallas att personligen inställa sig inför myndigheten (7 §). Om det
på grund av särskilda omständigheter är erforderligt för undersökningen,
kan även annan än den uppgiftsskyldige föreläggas att lämna uppgifter
(8 §).

Straff stadgas för den som underlåter att inom förelagd tid anmäla överenskommelse
samt för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift vid undersökning. Straffet är dagsböter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Samma straff föreskrives för den som har eller haft att taga befattning
med undersökning, om han i vidare mån än som kan anses erforderligt för
uppdragets fullgörande yppar affärs- eller driftförhållande, varom han erhållit
kännedom under sin verksamhet i eller för uppdraget, eller om han
begagnar sig av sådan kännedom för att bereda sig eller annan fördel eller
för att göra skada (10 §).

Vidare innehåller lagen regler om vite (9, 11, 12 §§), ersättning vid personlig
inställelse (13 §), besvär (14 §) in. m.

Enligt 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar må handling som inkommit till övervakningsmyndighet
enligt den förut återgivna lagen, i den mån handlingen innehåller
upplysningar om yrkesutövares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande
kan lända honom till men, icke i andra fall än Kungl. Maj:t
bestämmer utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum. Detsamma
gäller även beträffande handling som upprättats hos myndigheten.

Vad sålunda stadgas gäller dock ej kartellregister. Sådant register är i
princip offentligt. Kungl. Maj :t kan dock förordna att kartellregister, såvitt
rör viss överenskommelse, icke må utlämnas förrän tjugu år efter det anteckning
om överenskommelsen gjordes i registret.

Kungl. Maj:ts proposition nr HS år 1956

I 10 § prisregleringslagen den 30 juni 1947 stadgas att myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer äger föreskriva skyldighet för den, som yrkesmässigt
köper eller säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt utför viss tjänst,
att på anfordran lämna de uppgifter som finnes erforderliga för utövning
av priskontrollerande verksamhet samt att för kontroll av lämnade uppgifter
eller tillämpade priser förete handelsböcker och affärshandlingar. Vite
kan föreläggas den som försummar att fullgöra honom ålagd skyldighet.

Straff stadgas för den som vid lämnande av uppgift söker vilseleda myndigheten
(12 §).

Utredningen

Vissa ändringar i gällande lagregler om uppgiftsskyldighet finner
utredningen påkallade. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar
måste ge samhället möjligheter icke blott att ingripa mot samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar utan även att uppspåra konkurrensbegränsningar
och bedöma deras effekt. Utredningen framhåller att 1946 års lag ger samhället
möjlighet att undersöka varje typ av konkurrensbegränsning. Den
formella möjligheten att verkställa alla erforderliga utredningar finns sålunda
redan. Utredningen föreslår att samhället dessutom får möjlighet att
tölja utvecklingen inom näringslivet dels genom inhämtande av uppgifter
om priser, marginaler, kostnader m. m., dels genom specialutredningar även
i prisfrågor. Samtidigt med att utredningsapparaten utbygges så att den
medger en ökad insyn i prisbildningen, skapar man även underlag för en
målmedveten upplysning av konsumenterna i syfte att öka deras priskännedom
och prismedvetande, vilket utredningen anser erforderligt.

Utredningen framhåller att för en verksamhet av den karaktär utredningen
förordat är den i 1946 års lag stadgade uppgiftsskyldigheten icke
tillräcklig. Den måste i varje fall utbyggas med föreskrifter om skyldighet
för yrkesutövaren att lämna uppgifter om tillämpade priser samt om förhållanden,
som kan inverka på bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter,
kostnader och vinster i rörelsen. Vidare anser utredningen att också
prisfrågorna bör kunna göras till föremål för särskild undersökning på
samma sätt som fallet är med frågor angående konkurrensbegränsningar.
Bestämmelsen om skyldighet att förete handelsböcker m. m. samt att lämna
uppgifter, som erfordras för undersökningen, bör därför få en sådan avfattning,
att den otvetydigt avser även undersökning av frågor, som endast rör
prisbildningen.

Mot ett stadgande av nu antytt innehåll kan, anför utredningen, möjligen
riktas den invändningen, att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående
och relativt obestämd till sin omfattning. En uppgiftsskyldighet av liknande
karaktär och omfattning är emellertid redan nu stadgad i 10 § prisregleringslagen.
De nya bestämmelserna innebär i stort sett blott, att dessa
redan gällande stadganden överföres till ett annat område av lagstiftningen.
Givetvis förutsattes, att bestämmelserna handhas med urskillning.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 148

Kungl. Maj:ts proposition nr ?48 år 1956

Utredningen föreslår därför, att 1946 års lag utbytes mot en ny lag benämnd
lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden,
vilken i princip bör behandla blott frågan om uppgiftsskyldighet för
näringsidkare och de spörsmål, som står i direkt samband därmed. De nu
i 1946 års lag intagna närmare reglerna om myndighetens arbetssätt bör i
stället inflyta i en särskild instruktion för myndigheten.

För övervakningsverksamheten föreslår utredningen inrättande av en ny
myndighet. Bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet skall dock
som hittills övervakas av bank- och fondinspektionen respektive försäkringsinspektionen.

Utredningen behandlar även frågan med vilken sekretess de uppgifter,
som inkommer från näringsidkare och andra, bör kringgärdas. Denna
fråga aktualiseras särskilt genom utredningens förslag att undersökningsmyndigheten
skall bedriva en för allmänheten avsedd publiceringsverksamhet.

Ur de synpunkter, som förestavat utredningens ställningstagande, finner
utredningen det önskvärt, att gränsen för vad som får publiceras icke dragés
för snävt. Med hänsyn till näringsidkarnas befogade intressen — och
indirekt även ur allmän synpunkt — är det emellertid också nödvändigt att
skapa garantier för att sådana upplysningar om enskildas affärs- och driftförhållanden,
vilkas yppande kan lända vederbörande till men, icke i onödan
utlämnas till offentligheten.

Mot offentliggörande av prisuppgifter, vilket är en del av den konsuinentupplysande
verksamheten, har enligt utredningen den lojala företagsamheten
ej anledning att reagera.

Vad angår frågan om konsumentupplysning bör kunna meddelas även
rörande marginalsättningen och prestationerna i olika försäljningsled, intäkter,
kostnader, vinster m. fl. förhållanden, som kan inverka på prisbildningen,
framhåller utredningen att prisbildningsfrågor och vad därmed sammanhänger
av gammalt betraktats såsom affärshemligheter. Utredningen
förklarar sig icke vilja bryta med denna uppfattning på det sättet, att principerna
för de enskilda företagens prissättning göres till allmän egendom.
Ä andra sidan anser utredningen emellertid, att man på företagarhåll ofta
överskattar betydelsen av att upprätthålla sekretess i prissättningsfrågor.

Som en allmän princip finner utredningen kunna fastslås, att några betänkligheter
i stort sett icke behöver möta mot att publicera uppgifter om
kalkyleringsmetoder, intäkter, kostnader, vinster m. m. för en näringsgren
eller en grupp av företagare, vare sig uppgifterna avser förhållandena i allmänhet
inom gruppen eller rör prisbildningen beträffande någon viss vara.
Däremot bör största försiktighet iakttagas, när det gäller att publicera uppgifter,
som kan hänföras till viss företagare. Publicering av uppgiftsmaterialet
bör ske i bearbetad form, och primärmaterialet bör normalt icke
offentliggöras. Sekretessfrågan kommer med hänsyn härtill i allmänhet att
aktualiseras endast i samband med framläggandet av sådana redogörelser,
som utarbetas i speciellt syfte att bringas till allmänhetens kännedom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Vilken form och vilket innehåll som bör givas åt dessa redogörelser, är i
sista hand en omdömesfråga, för vars avgörande några exakta lagregler
icke kan utformas.

Utredningen anser att det icke är möjligt att tänka sig en sådan ordning,
att Kungl. Maj :t i varje särskilt fall prövar vad som skall offentliggöras.
Denna uppgift måste av praktiska skäl anförtros undersökningsmyndigheten.
Genom formuleringen av föreskrifterna om sekretessen bör emellertid
tydligt anges, att inkomna uppgifter i princip är sekretesskyddade och
att sekretessen icke får brytas godtyckligt utan blott i den mån detta är påkallat
för att myndigheten skall kunna fullgöra de uppgifter, som åvilar
densamma. Dessa kan lämpligen anges genom hänvisning till den instruktion,
som Kungl. Maj:t torde komma att utfärda för myndigheten. Utredningen
föreslår att 20 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar ändras i enlighet härmed.

Vid sidan av de sekretessregler, som utredningen sålunda föreslår i fråga
om handlingar, som inkommer till eller upprättas hos undersökningsmyndigheten,
bör finnas en särskild bestämmelse om tystnadsplikt för myndighetens
tjänstemän. Denna tystnadsplikt bör i princip omfatta alla sådana
affärs- och driftförhållanden, om vilka vederbörande fått kännedom genom
sin verksamhet hos myndigheten. Offentliggörande av upplysningar om
dessa förhållanden bör med andra ord endast få ske i den form, som anvisas
genom det förut berörda stadgandet i 1937 års lag.

Yttrandena

Förslaget till lag om uppgiftsskyldighet göres i regel icke till
föremål för mera allmänna uttalanden. De flesta remissinstanserna tillstyrker
grunderna för förslaget eller lämnar dem utan erinran. Direkt avstyrkande
är blott inköpscentralernas aktiebolag ICA, Sveriges hotell- och restaurantförbund,
Stockholms handelskammare samt Östergötlands och Södermanlands
handelskammare. Av dessa anför endast Sveriges hotell- och
restaurantförbund mera principiella synpunkter. Förbundet befarar att den
föreslagna uppgiftsskyldigheten utgör inkörsporten till andra mera långtgående
åtgärder. Redan förslaget innebär emellertid enligt förbundets uppfattning
ett stort steg från de principiella grunder, på vilka ett fritt näringsliv
bör vila. Sett i samband med de föreslagna ändringarna i 1953 års lag
pekar det enligt förbundets uppfattning klart emot den situation, där näringslivet
endast nominellt och till det yttre kan sägas vara fritt men reellt
och till det inre helt influeras av kollektivet, staten. Förbundet understryker
vidare att uppgiftsskyldigheten blir ganska vittgående och obestämd till
sin karaktär. Näringslivet betungas redan av en sådan mångfald vid sidan
av dess egentliga verksamhet liggande uppgifter och skyldigheter att ett lättande
av denna börda förvisso vore motiverat. När nu tvärtom eu ytterligare
utvidgning av dessa skyldigheter ifrågasättes, bör man enligt förbundets
åsikt ha rätt att fordra tungt vägande skäl härför. Förbundet anser

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

inga sådana skäl föreligga. Förbundet har svårt att förstå att den föreslagna
konsumentupplysningen nödvändiggör en så långtgående uppgiftsskyldighet
som förslaget innebär. Den omständigheten att motsvarande skyldighet
finnes införd i gällande prisregleringslag finner förbundet icke kunna tillmätas
någon betydelse. Prisregleringslagen är enligt sin lydelse och lagstiftarens
ursprungliga avsikt endast till för extraordinära förhållanden. Den
av utredningen föreslagna uppgiftsskyldigheten avser emellertid normala
förhållanden. — Behovet av den föreslagna uppgiftsskyldigheten i den mån
den icke redan stadgas i 1946 års lag bestrides även av Östergötlands och
Södermanlands handelskammare samt av inköpscentralernas aktiebolag
ICA, som jämväl instämmer i uppfattningen att det icke ter sig naturligt
att överföra bestämmelser från prisregleringslagen till en för normala förhållanden
avsedd lag.

Även svenska bankföreningen framhåller att företagarna redan är alltför
betungade med att sammanställa och avlämna uppgifter av skilda slag till
olika myndigheter och institutioner. Föreningen anser det därför böra närmare
undersökas om icke en tillräckligt effektiv prisövervakning kan åstadkommas
med hjälp av redan tillgängliga statistiska källor.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation förklarar sig däremot i
och för sig icke ha några erinringar mot en allmän uppgiftsskyldighet.

Grundtanken i förslaget tillstyrkes av kommerskollegium, som finner det
uppenbart, att den ifrågasatta prisregistrerings-, prisanalys- och konsumentupplysningsverksamheten
ej kan bedrivas med mindre det organ som skall
handlägga dessa frågor har laglig möjlighet att hos berörda näringsidkare
inhämta kunskap om alla för verksamheten betydelsefulla omständigheter.
Även kommerskollegium påpekar emellertid, att uppgiftsskyldigheten enligt
förslaget blir ganska vittgående och obestämd till sin omfattning och
finner mot det av utredningen åberopade huvudskälet, nämligen att liknande
bestämmelser finns i gällande prisregleringslag, kunna invändas att
prisregleringslagen är avsedd att tillämpas under utomordentliga förhållanden,
då den enskilde i samhällsnyttans intresse får finna sig i långtgående
statliga ingripanden, medan den nu föreslagna lagen kommer att
gälla även under normala förhållanden. Det kan därför enligt kollegii mening
starkt ifrågasättas om det är lämpligt att i sådant läge på en underordnad
myndighet delegera denna ömtåliga uppgift, som kan komma att
avse en hel bransch. Kollegium anser det kunna göras gällande att Kungl.
Maj :t bör ha beslutanderätten i dessa frågor. Kollegium understryker angelägenheten
av att de statliga myndigheterna handlägger frågorna med omdöme
så att näringslivet icke onödigtvis störes.

Uppfattningen att den föreslagna uppgiftsskyldigheten är nödvändig för
ifrågavarande verksamhet delas av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som,
liksom ock näringsfrihetsråidet och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
tillstyrker förslagets huvudlinjer.

Bank- och fondinspektionen samt försåkringsinspektionen har intet att
erinra mot att jämväl i fortsättningen handha de ifrågavarande övervak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

ningsuppgifterna såvitt avser bank- och fondväsendet respektive försäkringsväsendet.
Försäkringsinspektionen föreslår dock att försäkringsväsendet
skall undantagas från tillämpningen av den nya lagen samt att motsvarande
uppgiftsskyldighet för försäkringsrörelse skall grundas på 1948 års lag
om försäkringsrörelse och 1950 års lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt
att driva försäkringsrörelse här i riket. Alla de slag av uppgifter
rörande priser, intäkter, kostnader och vinster m. m. som omfattas av den
nu föreslagna uppgiftsskyldigheten är försäkringsbolagen redan skyldiga att
lämna enligt försäkringslagstiftningen. Inspektionen måste därjämte anses
ha möjlighet att med stöd av stadgande i nämnda lagstiftning infordra uppgifter
jämväl om överenskommelser och åtgärder som är ägnade att begränsa
konkurrensen. Och det kan icke vara lämpligt att infordrande av
samma uppgifter kan ske med stöd av två olika lagar. Olämpligheten härav
framstår särskilt skarpt mot bakgrunden av att straffbestämmelserna
och bestämmelserna om tystnadsplikt är olika utformade i uppgiftsskyldighetslagen
och försäkringslagarna samt att enligt sekretesslagen andra regler
gäller för handlingar, som införskaffats eller upprättats med stöd av 1946
års lag, än i fråga om handlingar som har avseende på försäkringsrörelse.

Utredningens uttalande rörande sekretessen och dess förslag till
lagregler i denna fråga föranleder — förutom att statens priskontrollnämnd
förklarar sig icke ha något att erinra mot de av utredningen i denna del
uppdragna riktlinjerna och att kommerskollegium uttalar att det är synnerligen
betydelsefullt att uppgifterna icke begagnas på sådant sätt att affärshemligheter
yppas — icke annat yttrande än att Svea hovrätt framhåller
att det med den föreslagna utformningen av sekretessbestämmelserna
synes möta svårigheter för eu företagare att på förhand bedöma i vad mån
av honom lämnade uppgifter kommer att åtnjuta sekretess. Hovrätten anser
detta medföra risk för att företagarna söker undvika att lämna uppgifter
om förhållanden som av dem betraktas som interna. Därigenom kan
syftet med lagen komma att motverkas. Hovrätten finner därför att begränsningen
av sekretesskyddet kommer att gå alltför långt.

•v

Departementschefen

Den föreslagna ordningen med prisreglering endast i extraordinära situationer
och konkurrensen som främsta prisregulator under normala tider
förutsätter, såsom också framgår av vad chefen för finansdepartementet anfört
vid anmälan av förslaget till ny prisregleringslag, alt samhället bär möjlighet
att följa näringslivets utveckling för att kunna utröna huruvida konkurrensen
har erforderlig effektivitet. Det är icke tillräckligt att samhället
kan — på sätt närmare angivits i föregående avsnitt — ingripa mot konkurrensbegränsningar
med stöd av 1953 års lag. Därutöver kräves att förutsättningar
finns för samhället att uppdaga dylika begränsningar och utforska
deras verkan. En betingelse härför är att det allmänna har insyn i de faktorer
som påverkar prisbildningen, såsom i fråga om priser, intäkter, kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

der, vinster m. in. Av betydelse i detta sammanhang är också att från samhällets
sida bedrives saklig konsumentupplysning i pris- och prisbildningsfrågor.
Härigenom kan man häva eller i varje fall minska sådana brister i
konsumenternas kunskap om priser och prisbildning, som försvagar konkurrensens
effektivitet.

För att samhällsorganen skall erhålla den kunskap om priser och prisbildning,
som är förutsättningen för en statlig prisregistrerande, prisanalyserande
och konsumentupplysande verksamhet av den art jag nu skisserat,
erfordras en allmän uppgiftsskyldighet för i första hand näringsidkarna,
men i vissa fall även andra. En sådan uppgiftsskyldighet, som
utöver uppgiftsplikt rörande konkurrensbegränsningar måste avse icke blott
priser utan alla omständigheter som kan påverka prisbildningen, har utredningen
också föreslagit. Företagarnas organisationer har i regel ej motsatt
sig förslaget vid remissbehandlingen. Den i ett yttrande framförda farhågan
att den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle vara inkörsporten till mera
långtgående åtgärder av beskaffenhet att i realiteten betaga näringslivet dess
frihet är helt ogrundad. Syftet med verksamheten är i stället att främja konkurrensen
inom näringslivet och därmed vidmakthålla själva grundvalen för
dess frihet.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten medför otvivelaktigt en del besvär
och kostnader för företagarna. Inhämtandet av uppgifterna skall dock självfallet
ske så att de betungas så litet som möjligt. I görligaste mån bör dessutom
andra statistiska källor begagnas. Men helt kan de nämnda olägenheterna
icke undvikas. Det är emellertid ett så betydande allmänt intresse att
konkurrensens effektivitet främjas, att dessa olägenheter icke kan få hindra
att nödig uppgiftsskyldighet ålägges företagarna.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag en uppgiftsskyldighet av
föreslagen omfattning. Det må i detta sammanhang framhållas, att detta
icke innebär någon principiell nyhet. Enligt prisregleringslagen kan nämligen
näringsidkare åläggas att lämna de uppgifter som erfordras för den
priskontrollerande verksamheten. Och 1946 års lag innehåller — utom stadgande
om skyldighet att anmäla kartellavtal och liknande överenskommelser
— föreskrift av innehåll att myndighet kan undersöka näringsverksamhet
med avseende å förekomsten av konkurrensbegränsning och dennas inverkan
på prisförhållanden in. in. En sådan undersökning är förenad med
en vidsträckt uppgiftsskyldighet för de berörda yrkesutövarna. I det läge som
nu föreligger synes det lämpligast att i en särskild lag sammanföra bestämmelserna
om uppgiftsskyldighet och därvid också göra reglerna därom, vilka
nu har delvis olika utformning, mera enhetliga. I anslutning härtill torde
ock böra framhållas, att någon reglering i lagen av den utav kommerskollegium
väckta frågan huruvida icke mera omfattande undersökningar bör beslutas
av Kungl. Maj :t och ej av underordnad myndighet, icke synes lämplig.
Spörsmålet torde få närmare övervägas vid utfärdandet av instruktion
för den myndighet, som skall handha verksamheten, eller annan administrativ
författning.

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

Regler om uppgiftsskyldighet av liknande art som det här gäller förekommer
i lagstiftningen rörande särskilda näringsgrenar. Så är fallet t. ex. i lagstiftningen
om försäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har försäkringsinspektionen,
som nu är övervakningsmyndighet enligt 1946 års lag med avseende
å försäkringsväsendet, hemställt att detta måtte undantagas från den nu
ifrågasatta lagens tillämpning. För egen del är jag ej beredd förorda att av
anledning varom nu är fråga från lagens tillämpningsområde undantaga
viss näringsgren. Större olägenheter lärer knappast uppkomma även om bestämmelser
finnes på mer än ett håll och dessa har något olika innehåll i
fråga om t. ex. straff, tystnadsplikt och sekretess. De olägenheter, som med
hänsyn till det anförda dock kan finnas, kan väsentligen undvikas genom
att myndigheten — vilken såvitt avser exempelvis försäkringsväsendet även
framdeles lärer bli försäkringsinspektionen — vid inhämtande av uppgift
anger den lag, på vilken myndigheten därvid stöder sig.

De av utredningen uppdragna riktlinjerna för sekretessen i fråga om
handlingar, som i denna verksamhet inkommer till eller upprättas av myndigheten,
har icke mött gensaga från näringslivets sida.

Den konsumentupplysande verksamheten förutsätter att inhämtade uppgifter
i viss utsträckning publiceras. Detta gäller i första hand rena prisuppgifter.
Befogade invändningar torde i och för sig icke kunna resas mot offentliggörande
av sådana uppgifter, i varje fall ej så länge det är fråga om
priser vid försäljning till konsumenter. Ett dylikt offentliggörande kan icke
anses lända företagaren till men och torde alltså vara tillåtet redan enligt
gällande lag. Försiktighet synes dock böra iakttagas i fråga om namngivande
av företagare i samband med publicering av prisuppgifter. Mera tveksamt
förhåller det sig i fråga om uppgifter rörande marginalsättning, kostnader
— dit ofta försäljningspriser från tillverkare eller mellanliggande försäljningsled
torde få räknas — vinster och andra förhållanden av beskaffenhet
att påverka prisbildningen. Enligt min mening är det emellertid ett så betydande
allmänt intresse att främja allmän kännedom om dessa förhållanden
att företagarna i regel icke bör kunna motsätta sig att uppgifter rörande dylika
omständigheter publiceras rörande en hel bransch eller eljest rörande
en grupp av företagare. Uppgifterna bör givetvis offentliggöras i så bearbetat
skick att exakt upplysning icke vinnes om någon enstaka företagares
förhållanden. Ej heller ett dylikt offentliggörande av mera allmänna uppgifter
kan anses lända någon företagare till men på sådant sätt att den icke
är tillåten enligt gällande lag. Den omständigheten att en publicering av
exempelvis marginalsättningen inom en viss bransch kan förväntas utlösa
köpmotstånd och därmed svårigheter för branschen bör enligt min åsikt ej
betraktas som men enligt sekretesslagen. Däremot bör endast undantagsvis
publicering ske av dylika uppgifter rörande viss angiven företagare eller så
att det framgår vilken företagare som avses. Det synes ej lämpligt att till
underordnad myndighet generellt överlåta avgörandet av den ömtåliga
frågan när dylik publicering skall ske. Den nuvarande regeln i 20 § sekretesslagen
innebär i detta hänseende att avgörandet ankommer på Kungl.

Kungl. Maj. ts proposition nr 158 år 1956

Maj :t. Kungl. Maj:ts beslutanderätt kan därvid utövas på det sättet att
Kungl. Maj :t meddelar allmänna bestämmelser, vilka skall av myndigheten
tillämpas i det särskilda fallet. Denna ordning synes lämplig även i fortsättningen.
Tillika bör såsom utredningen föreslagit i lag stadgas motsvarande
tystnadsplikt för de tjänstemän som har att taga befattning med uppgifterna.

DETALJUTFORMNINGEN

Lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden

Utredningens förslag till lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
synes böra underkastas en viss, huvudsakligen redaktionell
överarbetning.

1 §•

Utredningen föreslår att i lagen skall anges att syftet med uppgiftsskyldigheten
är att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet. Uppgiftsplikten bör icke vara begränsad enbart
till lämnande av vissa mera rutinmässiga uppgifter utan föreslås liksom
enligt gällande lagstiftning kunna få en vidare innebörd i samband med
särskild undersökning. Enligt förslaget skall uppgiftsskyldigheten i första
hand åvila företagare. Vid särskild undersökning bör dock, vilket redan nu
är fallet i fråga om konkurrensbegränsning, även annan än vederbörande
företagare kunna höras. Det torde ligga i sakens natur att så bör ske endast
då särskilda skäl föranleder därtill. Att, såsom skett i 1946 års lag, direkt
utsäga detta anser utredningen dock ej vara erforderligt.

Kommerskollegium förklarar sig icke kunna biträda förslaget att uppmjuka
det nuvarande stadgandet om skyldighet för annan än vederbörande
företagare att tillhandagå myndigheten vid undersökning. Enligt gällande
lag fordras särskilda omständigheter för att utomståendes medverkan skall
kunna krävas. Dessutom ger den gällande lagen närmast vid handen att en
utomstående icke kan förpliktas att tillhandahålla sina handelsböcker m. m.
I varje fall har kommerskollegium icke vid något tillfälle tillämpat lagen
som om dylik skyldighet skulle finnas. Enligt kollegii mening är förslaget
alltför ingripande i enskild rätt för att kunna godtagas i en lag, som är avsedd
för fredsförliållanden. Verkligt behov av att granska någons handelsböcker
torde, tillägger kollegium, väl knappast föreligga i andra fall än där
denne är omedelbart berörd av undersökningen. Stockholms handelskammare
anför i huvudsak likartade synpunkter.

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit torde syftet med uppgiftsskyldigheten böra
anges i lagtexten. Härigenom begränsas skyldigheten så att lagen icke kan
användas för inhämtande av uppgifter för annat ändamål än det avsedda.

Kungl. Maj.ts proposition nr lk8 är 1956

Den av utredningen föreslagna beskrivningen av syftet anser jag lämplig.
Uppgiftsskyldigheten bör i främsta rummet gälla för utövare av yrkesmässig
verksamhet, d. v. s. företagare.

Vid inhämtande av uppgift från viss företagare kan det tydligen ibland
uppkomma behov att höra även andra. Oftast torde erforderlig komplettering
av uppgifterna i så fall kunna ske genom hänvändelse till annan företagare.
Härför erfordras icke några särskilda regler. Den andra företagaren
är redan på grund av sin allmänna uppgiftsskyldighet pliktig lämna behövliga
uppgifter. Anledning torde icke finnas att uppgiftsskyldigheten i dessa
fall skall vara mera begränsad i fråga om rätten att ta del av affärshandlingar
än eljest. Undantagsvis torde det emellertid också kunna bli nödvändigt att
höra den som icke är företagare. Om företagaren icke kan förmås lämna uppgift
eller om lämnad uppgift är ofullständig eller behöver kontrolleras, torde
detta stundom icke kunna ske på annat sätt än genom hörande av en kund.
Även den som icke är företagare, bör därför, om särskilda omständigheter
föreligger, vara skyldig lämna uppgifter i samma omfattning som företagare.

2 §•

Utredningen föreslår att kretsen av uppgiftspliktiga företagare i stort sett
skall bestämmas som i 2 § 1946 års lag och 10 § prisregleringslagen. Sedan
vissa tillägg i förtydligande syfte föreslagits i 26 § 1953 års lag är definitionerna
av »företagare» i sistnämnda lag och den föreslagna uppgiftsskyldighetslagen
likalydande. Uppgiftsskyldigheten bör liksom enligt gällande
ordning vara knuten till yrkesmässig verksamhet. Utredningen anser icke något
praktiskt behov av uppgiftsplikt föreligga med avseende på »upplåtelse av
rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat,
som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning». Vid en
eventuell tillämpning av den nya prisregleringslagen torde i angivna avseende
erforderliga uppgifter utan större svårigheter kunna införskaffas,
ehuru uppgiftsskyldighet ej är stadgad. Möjlighet till uppgiftsinsamling
lärer för övrigt i viss utsträckning erbjuda sig genom skyldigheten för annan
än företagare att lämna uppgift.

Svea hovrätt anser det kunna antagas att det allmännas intresse av att
följa utvecklingen av priserna på exempelvis upplåtelse av rätt att avverka
skog och taga torv i en krissituation, då prisregleringslagen trätt i tillämpning,
kan bli betydande. Det är därför en brist i förslaget att uppgiftsskyldigheten
icke föreslås täcka de fall då prisreglering kan äga rum. Enligt
hovrättens förmenande bör — därest hinder av teknisk natur ej möter vid
en påkallad begränsning utav kretsen av uppgiftsskyldiga — uppgiftsskyldigheten
genom ett tillägg utvidgas till att omfatta jämväl den som upplåter
avverkningsrätt eller därmed jämförlig rätt att tillgodogöra sig nyttighet
av fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^8 år 1956
Departementschefen

Företagarbegreppet torde böra bestämmas på sätt utredningen föreslagit.
I fråga om möjligheten att inhämta uppgift om upplåtelse av avverkningsrätt
o. dyl. ansluter jag mig till utredningens förslag. De fall, då uppgifter
icke skulle kunna inhämtas rörande dylika upplåtelser, därför att förvärvaren
ej är företagare i lagens mening, torde förekomma i så pass begränsad
omfattning att behov icke föreligger av vidsträcktare uppgiftsskyldighet än
som kan föreskrivas i administrativ ordning.

3 §■

Utredningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna om uppgiftsskyldighetens
omfattning uppdelas på två paragrafer, av vilka den ena innehåller
de föreskrifter, som erfordras för att möjliggöra insamlandet av
alla mera rutinmässiga uppgifter, och den andra reglerar den mera vidsträckta
uppgiftsskyldighet, som bör föreligga i samband med att pris- eller
konkurrensförhållanden göres till föremål för särskild undersökning. I förstnämnda
avseende föreslås att det skall åligga företagare att lämna uppgifter
om priser, intäkter, kostnader, vinster och förhållanden i övrigt av beskaffenhet
att inverka på prisbildningen samt att anmäla av honom ingånget
eller biträtt kartellavtal eller annan överenskommelse eller åtgärd,
som är ägnad att begränsa konkurrensen och berör pris-, produktions-, omsättnings-
eller transportförhållanden i riket. Uppgiftsskyldighet föreslås
alltså även beträffande konkurrensbegränsning, varom formlig överenskommelse
ej föreligger. Då det synes ogörligt att i lagen fixera, vilka uppgifter
som skall infordras, föreslår utredningen att det skall få ankomma på vederbörande
myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter förhållandena
inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande uppgiftsplikten.
Utredningen framhåller att anmaning att anmäla konkurrensbegränsning
enligt 3 § 1946 års lag må avse jämväl överenskommelse som
föreligger vid viss framtida tidpunkt eller som träffas eller tillämpas under
viss tidsperiod samt att 4 § samma lag innehåller föreskrifter om vilka
handlingar eller redogörelser som skall fogas vid anmälan. Motsvarande bör
naturligen även härefter gälla, men då myndigheten enligt förslaget får utfärda
närmare föreskrifter om uppgiftspliktens omfattning och sättet för
dess fullgörande, har det synts överflödigt att särskilt ange detta. Av samma
skäl anser utredningen att det ej heller behöver utsägas, att med överenskommelse
jämställes stadgar, antagna av sammanslutning av företagare,
samt av sådan sammanslutning eljest utfärdade bestämmelser eller föreskrifter.

I fråga om den mera vidsträckta uppgiftsskyldigheten föreslår utredningen
att vederbörande myndighet skall äga förelägga företagare och annan att
lämna för undersökningens utförande nödiga uppgifter samt att enligt meddelade
anvisningar tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och övriga
handlingar som kan vara av betydelse för undersökningen.

Kommerskollegium finner att förslaget att anmälningsskyldigheten skall

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

avse överenskommelse eller åtgärd, som är ägnad att begränsa konkurrensen,
innebär en avsevärd utvidgning i förhållande till gällande rätt. Enligt kollegii
mening är ordalagen alltför vaga och obestämda för att kunna godtagas.
Gränserna är flytande och det kan göras gällande att snart sagt allt handlande
från en företagares sida är anmälningspliktigt. Kollegium ifrågasätter
om en så vidsträckt anmälningsskyldighet har någon uppgift att fylla vid
sidan om uppgiftsskyldigheten och skyldigheten att underkasta sig undersökningar.
För att få en skälig begränsning av stadgandets räckvidd föreslår
kollegium att det skall inskränkas till kartellavtal eller annan överenskommelse
som begränsar konkurrensen. Liknande synpunkter anföres av
näringsfrihetsrådet, Sveriges köpmannaförbund ävensom av Sveriges industriförbund,
svenska bankföreningen samt kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters
förening, vilka avstyrker att anmälningsplikten utvidgas utöver
vad nu gäller. — Handelskammaren i Gefle uttalar att förslaget präglas av
en brist på precision i utformningen, som torde komma att skapa osäkerhet.
Kammaren finner därför klarare riktlinjer genom begränsningar och närmare
preciseringar oundgängligen erforderliga. Den starka utvidgningen av monopolbyråns
verksamhet kan eljest komma att förorsaka byrån onödigt arbete,
varjämte företagare lätt kan utsättas för trakasserier från konkurrenter,
som tror sig illa behandlade i pris- eller konditionsavseende.

Kommerskollegium framhåller vidare att av de föreslagna ordalagen det
missförståndet lätt kan uppkomma att uppgiftsskyldighet föreligger omedelbart
på grund av lagens bestämmelse. Kollegium föreslår därför att lagtexten
kompletteras så att det tydligt framgår att nämnda skyldighet ej föreligger
förrän efter anmaning. För fullständighetens skull anser sig kollegium böra
framhålla, att då fråga är om ett krigsfall, personlig anmaning icke torde
krävas. Kollegium anser att det då räcker med t. ex. ett meddelande i pressen
eller radio. Åsikten att paragrafen uttryckligen bör stadga att uppgiftsskyldigheten,
eller i varje fall anmälningsskyldigheten, föreligger först efter
anmaning delas av ett flertal remissinstanser, av vilka exempelvis Sveriges
industriförbund och Sveriges lantbruksförbund synes utgå från att förslaget
föreskriver uppgiftssskyldighet utan anmaning.

Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser
att stadgar för sammanslutning av företagare skall jämställas
med överenskommelse. Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men
med hänsyn till att motsvarande regler intagits i 27 § i 1953 års lag föreligger
enligt kollegii mening risk för missuppfattning.

Departementschefen

Uppgiftsskyldigheten avser som utredningen framhåller såväl anmälan av
kartellavtal och liknande överenskommelser för registrering och avgivande
av de mera rutinmässiga uppgifter, vilka erfordras iör den prisregistrerande
verksamheten, som lämnande av det mera omfattande biträde som kan behöva
påfordras vid särskilda undersökningar rörande konkurrensbegränsande
företeelsers verkan och i fråga om prisbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr U8 år 1956

Någon bestämd artskillnad mellan uppgiftsskyldigheten i det ena och det
andra fallet synes icke föreligga. Vid nyssnämnda särskilda undersökningar
kan uppgiflsplikten måhända bli mera betungande för företagaren men skyldigheten
bör tydligen i båda fallen kunna avse alla de uppgifter som eriordias
för att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden
inom näringslivet. Anledning synes med hänsyn härtill ej finnas
att göra åtskillnad i fråga om företagarnas uppgiftsskyldighet vid särskild
undersökning och i andra fall. Ej heller kan det vara rationellt att begränsa
möjligheten att ta del av affärshandlingar till undersökningsfallet. För företagaren
saknar det betydelse om föreläggande att tillhandahålla handelsböcker
föregås av beslut om särskild undersökning eller ej och för myndigheten
är det allenast en onödig omgång att behöva formellt fatta ett dyiikt
beslut för att kunna kontrollera en uppgift i en handelsbok. Allmän uppgiftsskyldighet
bör, som nyss sagts, föreligga även rörande konkurrensbegränsningar.
Anledning synes därför ej föreligga att bibehålla den särskilda
formen för lämnande av uppgift om dylika företeelser som i 1946 års lag
kallas anmälan. Det torde alltså vara tillräckligt att stadga att det skall
åligga företagare att lämna uppgift om konkurrensbegränsning, som berör
hans verksamhet och har avseende på pris-, produktions-, omsättnings- eller
transportförhållanden i riket, samt i övrigt om priser, intäkter, kostnader,
vinster och andra förhållanden av beskaffenhet att inverka på prisbildningen.

Det är uppenbarligen icke möjligt att i lagen mera exakt ange vilka olika
uppgifter som skall lämnas i de särskilda fallen. Därför bör ej lagen få den
utformningen att skyldigheten att lämna uppgifter föreligger omedelbart på
grund av lagen. I stället torde liksom nu böra föreskrivas en ram inom
vilken vederbörande är skyldig att på anfordran av myndighet lämna uppgifter
enligt de närmare anvisningar som myndigheten meddelar. Någon osäkerhet
om vad uppgiftsskyldigheten i det aktuella fallet omfattar kommer då
ej att behöva råda. För att förebygga missförstånd synes i lagen böra uttryckligen
anges att uppgiftsskyldighet föreligger först efter anmaning av
myndigheten.

Uttrycket konkurrensbegränsning avses här ha samma vidsträckta innebörd
som i 1953 års lag och sålunda omfatta ej blott uttryckliga avtal eller
överenskommelser utan även t. ex. samverkan utan uttrycklig överenskommelse
samt sadana faktiska förhållanden som exempelvis monopol och oligopol.
Med den sålunda föreslagna utformningen är det uppenbart att stadgar
för sammanslutning av företagare o. dyl. kan utgöra en form av konkurrensbegränsning.
Till frågan om en särskild regel härom i lagen är påkallad återkommer
jag i samband med behandlingen av kartellregistret. Uppgiftsskyldighet
föreligger oavsett om konkurrensbegränsningen har skadlig verkan
eller ej. Då uppgift infordras beträffande konkurrensbegränsning, torde
med hänsyn till den vida omfattningen av begreppet böra gälla att i anmaningen
närmare anges vad slag av konkurrensbegränsning som avses.
Tillräckligt bör dock vara att det anges t. ex. att det är fråga om kartell

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1956

eller annan liknande konkurrensbegränsande överenskommelse eller att viss
konkurrensbegränsande metod åsyftas.

4 §.

Motsvarande bestämmelse finnes intagen i 7 § 1946 års lag.

5 §.

Utredningen föreslår, som nyss nämnts, att det skall få ankomma på
vederbörande myndighet att inom den i lagen angivna ramen allt efter förhållandena
inom olika branscher lämna nödiga anvisningar rörande omfattningen
av uppgiftsskyldigheten och sättet för dess fullgörande, vartill även
torde få räknas tiden för uppgifts avgivande. Vidare föreslås, som jag också
nyss antytt, att företagare efter föreläggande av myndighet och i enlighet
med meddelade anvisningar skall vara skyldig att tillhandahålla handelsböcker
och andra affärshandlingar. Denna föreskrift bör så förstås, att om
myndigheten det begär och så utan större olägenhet kan ske, handlingarna
skall insändas till myndigheten. Uppgiftsskyldig skall enligt förslaget liksom
nu kunna kallas att personligen inställa sig inför myndigheten.

Stockholms handelskammare föreslår att uttrycket »tillhandahålla» handelsböcker
och andra handlingar, vilket enligt kammaren innebär att handlingarna
på begäran skall insändas till myndigheten, bör utbytas mot det i
1946 års lag begagnade, mindre vittgående uttrycket »hålla tillgängliga». Det
ligger enligt kammarens uppfattning i sakens natur att skyldighet att tillställa
myndigheten handlingarna kan, särskilt för företag ute i landet, medföra
svårigheter. Kommerskollegium erinrar i anledning härav om att uttrycket
»tillhandahålla» har sin motsvarighet i 27 § allmänna förfogandelagen
och 20 § allmänna ransoneringslagen. Kollegium hyser icke någon betänklighet
mot att ansluta sig till utredningen i denna del.

D e partem en t schef en

Bestämmelserna om ordningen för uppgiftsskyldighetens fullgörande synes
lämpligen kunna sammanföras till en paragraf, i vilken i huvudsaklig
överensstämmelse med förslaget regleras vilka befogenheter myndigheten
har att meddela anvisningar härom. Myndigheten bör kunna i varje särskilt
fall inom lagens ram bestämma omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Vidare
måste myndigheten kunna utfärda anvisningar om sättet och tiden för
uppgiftsskyldighetens fullgörande. Denna befogenhet bör innefatta möjlighet
att föreskriva icke blott att uppgift om visst förhållande skall lämnas
inom angiven tid utan också exempelvis att uppgifter skall lämnas vid bestämda
tidpunkter under en viss tidsperiod eller då viss omständighet, t. ex.
ändring av priset på angiven vara, inträffar. Uppgift bör jämväl kunna inhämtas
vid personligt besök hos den uppgiftsskyldige av tjänsteman hos
myndigheten. Liksom nu är fallet torde myndigheten även böra ha rätt att
infordra skriftlig redogörelse för innehållet i en muntlig överenskommelse,
som är konkurrensbegränsande.

Kungl. Maj. ts proposition nr H8 år 1956

Befogenhet att ta del av handelsböcker och andra affärshandlingar bör
ock tillerkännas myndigheten. Dylik befogenhet bör föreligga främst då
särskild undersökning skall verkställas, men även eljest kan det vara nödvändigt
att för kontroll av en lämnad uppgift ta del av ett kontrakt eller
dylikt. Skyldigheten att tillhandahålla handlingar torde böra omfatta skyldighet
att insända handlingarna till myndigheten. Insändande av handlingar
bör dock påfordras endast då företagaren utan större olägenhet kan avvara
dem under den tid myndigheten behöver disponera dem. Ett annat sätt
att tillhandahålla handlingar är självfallet att insända bestyrkta avskrifter
av dem. Detta bör myndigheten, liksom nu är fallet, kunna påfordra i fråga
om konkurrensbegränsande avtal som skall registreras. Även personlig inställelse
inför myndigheten av den uppgiftsskyldige bör kunna påfordras.

Som en allmän regel för myndighetens anvisningar rörande ordningen för
uppgiftsskyldighetens fullgörande bör naturligtvis gälla att den uppgiftsskyldige
icke skall onödigt betungas.

6 §.

Uppgiftsskyldigheten synes böra kunna sanktioneras med vitesföreläggande.
Lämpligt torde vara att vite utsättes först sedan en anmaning att lämna
uppgift icke alls eller icke fullständigt efterkommits. Då fråga är om föreläggande
att tillhandahålla affärshandlingar eller kallelse till personlig inställelse
bör uppenbarligen möjlighet finnas att omedelbart utsätta vite. 7 8

7 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1946 års lag.

Såsom utredningen uttalat bör ersättning utgå endast då myndigheten
funnit nödvändigt att förordna om personlig inställelse men ej då vederbörande
inställt sig av eget initiativ eller efter överenskommelse med myndigheten.

8 §•

Utredningen föreslår att bestämmelsen om kartellregister skall innehålla
att register skall föras över konkurrensbegränsande överenskommelser.

Kommerskollegium anför att den nuvarande bestämmelsen i 1946 års lag,
enligt vilken registrering skall ske av kartellavtal eller annan liknande
konkurrensbegränsande överenskommelse, av kollegium tolkats så att därmed
avses överenskommelse som innehåller uttrycklig bestämmelse, syftande
till att konkurrensen skall begränsas. Saknas sådan bestämmelse, anses
sålunda registreringsplikt ej föreligga. Ett köpeavtal innebärande att en
företagare övertar en annans rörelse, kan registreras om säljaren förbinder
sig att icke driva rörelse i samma bransch, på samma ort eller dylikt. Innehåller
avtalet icke något utöver sedvanliga köpevillkor, registreras det ej,
oavsett att konkurrensen faktiskt begränsas genom att antalet företagare i
branschen minskar. Denna klara gränsdragning medför enligt kollegii åsikt
att de enskilda näringsidkarna icke behöver sväva i tvivelsmål om när en

Kungl. Maj.ts proposition nr H8 år 1956

överenskommelse kan komma att registreras, varjämte den hindrar att kartellregistret
belastas med oväsentligheter. Enligt förslaget kommer registreringsplikten
att anknytas till de beträffande anmälningsskyldigheten begagnade
ordalagen »överenskommelse som är ägnad att begränsa konkurrensen».
Registrering skulle alltså i stort sett kunna ske av varje mellan företagare
ingånget avtal. Detta anser kollegium icke lämpligt, varför kollegium
föreslår att registreringsplikten som i 1946 års lag uttryckligen angives avse
kartellavtal och liknande konkurrensbegränsande överenskommelser. Samma
ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet och Sveriges industriförbund.

Departementschefen

Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt torde icke böra ske
i fråga om de avtal som skall införas i kartellregister. Kommerskollegii
praxis i detta avseende, sådan den kommit till uttryck i kollegii yttrande,
synes välgrundad. Det nu använda uttrycket kartellavtal eller andra liknande
konkurrensbegränsande överenskommelser för emellertid närmast
tanken till avtal mellan företagare i samma produktionsled, s. k. horisontella
avtal. Även vertikala avtal kan dock registreras. Detta synes böra komma
till uttryck i lagtexten genom att registreringen anges omfatta konkurrensbegränsande
överenskommelse.

Enligt 1946 års lag skall konkurrensbegränsande överenskommelse särskilt
anmälas och i regel sker registreringen efter en sådan anmälan, vilken
enligt vad företagaren måste inse syftar till överenskommelsens offentliggörande
i kartellregistret. Genom att den särskilda anmälningsformen slopats
förlorar förfarandet i viss mån den stadga det nu äger. Införandet i
registret skall i regel följa på en vanlig anmaning att lämna uppgift. Det
synes därför lämpligt att i lagen intaga föreskrift att myndigheten ofördröjligen
skall underrätta dem som slutit eller biträtt överenskommelsen om beslut
att den skall registreras. Härigenom tryggas att vederbörande företagare
får tillfälle bevaka sina möjligheter att överklaga beslutet om registreringen.

För att förebygga det missförstånd, som med hänsyn till stadgandet i 27 §
1953 års lag måhända eljest skulle kunna uppkomma, synes lämpligt särskilt
angiva att med överenskommelse jämställes stadgar för sammanslutning av
företagare samt av sådan sammanslutning utfärdade bestämmelser och föreskrifter.

9 §.

Såsom jag tidigare anfört bör tystnadsplikten för myndighetens tjänstemän
ha samma omfattning som sekretessen beträffande handlingar som inkommit
till eller upprättats av myndigheten för ifrågavarande verksamhet.
Detta synes kunna uttryckas så att vunnen kännedom om drift- eller affärsförhållanden
icke må yppas i vidare mån än som är erforderligt för fullgörande
av vederbörandes tjänst eller uppdrag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

10 §.

Utredningen föreslår för brott mot uppgiftsskyldigheten en straffbestämmelse
som utformats efter mönster av 10 § första stycket 1946 års lag. Enligt
förslaget skall emellertid även den som av oaktsamhet, även om den ej
är grov, lämnar oriktig uppgift kunna straffas. Den sålunda föreslagna utvidgningen
är främst föranledd därav att ett omsorgsfullt fullgörande av
ifrågavarande uppgiftsskyldighet får anses vara av största vikt, icke minst
vid en tillämpning av den nya prisregleringslagen. Oaktsamhetsrekvisitet
lärer vidare vara av visst värde genom att möjliggöra straffrättsligt ingripande
i nödig utsträckning även mot den för ett företag ansvarige, ehuru
denne icke själv lämnat den oriktiga uppgiften.

Kommerskollegium har intet att invända mot att även gärningar, begångna
av oaktsamhet, göres straffbara. Kollegium anser dock, att liksom i
ransonerings- och förfogandelagarna, undantag från straffbarheten bör gälla
för oaktsamhet som är ringa. Näringsfrihetsrådet och Sveriges köpmannaförbund
delar denna åsikt. Sveriges industriförbund finner, med hänsyn
till att utredningen icke angivit att den nuvarande straffbestämmelsen visat
sig otillräcklig och då man rimligen icke bör ställa större krav på en
företagare i nu ifrågavarande hänseende än exempelvis på skattskyldiga vid
självdeklaration, att straffbestämmelsen bör begränsas till fall av grov oaktsamhet.
Ringa oaktsamhet bör i varje fall ej föranleda ansvar. Även länsstyrelsen
i Västernorrlands län finner att utvidgningen av straffbestämmelsen
i fråga om oaktsamhet knappast är motiverad. Stockholms handelskammare
delar industriförbundets uppfattning att endast grov oaktsamhet bör
vara straffbar. Icke minst den obestämda innebörd uppgiftskyldigheten erhållit
enligt förslaget motiverar enligt kammarens mening särskild försiktighet
då det gäller utkrävande av ansvar. Samma åsikt uttalas av handelskammaren
i Gefle samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Departementschefen

I likhet med vad som i motsvarande hänseende gäller enligt allmänna
förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen torde underlåtande att
lämna uppgift och lämnande av oriktig uppgift böra vara straffbart, om det
skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa. Straffet synes böra
vara dagsböter. Emellertid bör också upptagas en bestämmelse att om brottet
är grovt den felande skall dömas till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

11 §•

Bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt synes kunna utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande regler i 38 och 42 §§
allmänna förfogandelagen. Även olovligt utnyttjande av vad som skall hemlighållas
bör omfattas av straffbestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 148 år 1956

12 §.

Till denna paragraf föreslås överförd den nu i 11 § 1946 års lag intagna
bestämmelsen om möjlighet att inför lyckta dörrar handlägga mål rörande
brott eller utdömande av vite enligt ifrågavarande lag.

13 §.

Denna paragraf motsvarar stadgandet i 14 § 1946 års lag.

14 §.

Kommerskollegium föreslår att lagen kompletteras med uttryckliga bestämmelser
att lagen icke skall äga tillämpning å överenskommelse mellan
arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och andra arbetsvillkor.
Detta anser kollegium visserligen gälla ändå, men med hänsyn till att motsvarande
regler intagits i 28 § 1953 års lag föreligger risk för missuppfattning.

Departementschefen

Vad kommerskollegium förordat finner jag böra iakttagas genom att en
bestämmelse, motsvarande 28 § 1953 års lag, införes i denna paragraf.

15 §.

Erforderliga tillämpningsföreskrifter torde liksom nu är fallet enligt 1946
års lag få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Ikraftträdandebestämmelserna

Lagen bör träda i kraft samtidigt som ändringarna i 1953 års lag, d. v. s.
den 1 januari 1957.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Förslaget innebär en anpassning av paragrafens ordalydelse till den föreslagna
lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.
Därutöver föreslås i överensstämmelse med vad jag anfört i det allmänna
avsnittet icke annat än en jämkning i syfte att utmärka att det endast
är då handlingen lämnar uppgift om en viss företagares förhållanden
som den icke får utlämnas.

Även denna lagändring bör självfallet träda i kraft den 1 januari 1957. I * * * 5

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom handelsdepartemen tet

upprätta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om mot verkande

i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet;

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 148

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

2) lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och
2) anmärkta lagförslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Bo Gejrot

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre jämkning av redaktionell natur är likalydande med de
vid propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

j a o.

Kungl. Maj.ts proposition nr HS dr 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 15 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredraits
av tingsdomaren R. Hermansson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj.ts proposition nr 148 år 1956

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund, Hjälmar Nilson,

Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 22 mars
1956 avgivna utlåtande över de den 23 februari 1956 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; samt

2) lag om uppgiftsskgldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.

Under förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer
föredraganden, att lagförslagen, det förstnämnda sedan i detsamma vidtagits
en mindre jämkning av redaktionell natur, samt det vid protokollet för
den 23 februari 1956 fogade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bo Gejrot

560103 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag