Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

1

Nr 14?

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till allmän
prisregleringslag, m. m.; given Stockholms slott den
23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) allmän prisregleringslag; och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag att den nuvarande tidsbegränsade prisregleringslagen
skall ersättas av en permanent beredskapslagstiftning med
syfte att i vissa extraordinära situationer möjliggöra åtgärder, som finnes
nödvändiga för att motverka prisstegringar. Den nya prisregleringslagen
har, efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna,
utformats såsom en fullmaktslag.

Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser
skils mellan tre olika fall. Kommer riket i krig träder bestämmelserna
automatiskt i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl.
Maj :t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer
denna rätt Kungl. Maj :t även i ett läge, där av annan orsak än krig
eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande om
prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens
prövning.

I övrigt utgör den föreslagna lagen en överarbetning av nuvarande prisregleringslag
och företer till sina huvuddrag inga större skiljaktigheter från

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

2

Kungi. Maj.ts proposition nr lb7 år 1956

denna. Den ordning i vilken prislåsning sker har emellertid förenklats, och
den nya lagen upptager endast två former för prisingripanden, nämligen
högstpris, som motsvarar det nuvarande normalpriset, och stoppris. Såsom
en nyhet har införts möjlighet för Kungl. Maj:t att, när så erfordras
för genomförande av prisreglering, förordna om varustandardisering, varmed
avses föreskrifter att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst
utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt.

En förutsättning för att den nuvarande prisregleringen skall kunna slopas
angives vara att statens nuvarande möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsningar
inom näringslivet och att eljest främja konkurrensen
mellan företagarna utvidgas. Förslag härom framlägges för riksdagen
i särskild proposition efter anmälan av chefen för handelsdepartementet.

Den föreslagna beredskapslagen skall enligt förslaget träda i kraft den
1 januari 1957. Med hänsyn härtill föreslås, att den nuvarande prisregleringslagens
giltighetstid, vilken utgår vid halvårsskiftet 1956, förlänges till
årets slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr li7 år 1956

3

Förslag

till

Allmän prisregleringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är
detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen
upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall
äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Om prisreglering

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.

Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför
tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger bestämma
på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss
tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten,
vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då
icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den
angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag
senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen
överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som
i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av
rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.
Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myndighet
det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopppriset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och finnes
priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Sådan
föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som tillhandahåller
förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är
gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myndighet
som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras
eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten
eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast
viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära
eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tilllämpade
priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till
självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning
å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6 §■

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande
annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder
sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna
lag uppställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa
eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket
under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av handeln
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållandena
och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,
äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut
i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning
av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss
beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt
eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar
märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.

9 §.

Erfordras för genomförande av prisreglering, utöver vad i 8 § sägs, föreskrift
att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till viss
myckenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att
förordna därom.

Om straff m. m.

10 §.

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen begär
eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i föreskrift
eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för förnödenhet eller
tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller
som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag överlåta till annan,
uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant högre pris, dömes
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §
eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.

11 §•

Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes
till dagsböter.

12 §.

Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller
till straffarbete i högst två år.

6

Kungl, Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om
gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig art.

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, döines till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14 §.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som meddelats
jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till sådant
i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den som
tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas underkastad
ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han uppsåtligen
förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning
å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller villkor som avses i
7 §.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,
skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att
till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om synnerliga
skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast
efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller
eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst
anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras
myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att
å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som
icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla
även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

7

Kungl. Maj. ts proposition nr li7 år 1956

20 §.

Över beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8 § må talan föras
hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till vederbörande statsdepartement.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

21 §.

Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2—9 §§ skola
tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser upphört att äga
tillämpning.

22 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—4 och 7—9 §§ så ock i övrigt
meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Där i lag eller författning hänvisas till bestämmelse i prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) skall hänvisningen i stället avse motsvarande
stadgande i denna lag.

Förslag

till

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)

* • . i l*>i! i * d />’-• i •

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 19471, vilken
jämlikt lag den 15 april 1955 (nr 161) gäller till och med den 30 juni 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1956.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1948: 408.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 februari 1956.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten
Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson,
Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lange, Lindholm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny prisregleringslagstiftning
m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Offentlig priskontroll har tillämpats alltsedan slutet av år 1939 och utövas
för närvarande med stöd av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Mot
bakgrunden av de senaste årens utveckling på det ekonomiska området och
de därigenom förändrade betingelserna för den statliga priskontrollen bemyndigade
Kungl. Maj :t i beslut den 17 december 1954 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva
förslag i fråga om behovet av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna
för den prisreglerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig. I
enlighet härmed tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, såsom utredningsmän ordföranden i näringsfrihetsrådet,
f. d. lagmannen Alfred Bexelius, ordförande, byråchefen Gustav Cederwall,
ekonomen i Svenska metallindustriarbetareförbundet fil. lic. Hans
Hagnell, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren Fridolf
Jansson, sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisation fil. lic. Arne
Nilstein, ledamoten av riksdagens andra kammare direktören Erik Nygren,
direktören Holger Ohlin, ledamoten av riksdagens första kammare distriktsöverläraren
Dagmar Ranmark, direktören Ragnar Sachs, ordföranden och
chefen för statens priskontrollnämnd ledamoten av riksdagens andra kammare
Erik Severin samt ledamoten av riksdagens andra kammare revisorn
Erik Strandh.

De sakkunniga, vilka antog benämningen 1954 års priskontrollutredning,
av§a'' den 3 december 1955 betänkande »Konkurrens och priser» (SOU
1955: 45) med förslag till allmän prisregleringslag, vissa ändringar i lagstiftningen
till motverkande av konkurrensbegränsningen inom näringslivet
in. m.

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Utredningens betänkande är enhälligt. Vid detsamma har dock fogats
särskilda yttranden dels av ledamoten Nygren, dels ock av ledamöterna Hagnell
och Nilstein, i vilka yttranden dessa tre ledamöter närmare angivit skälen
för sitt biträdande av utredningens förslag.

Över betänkandet har efter remiss yttranden inkommit från Svea hovrätt,
socialstyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbete!
för näringsfrihetsfrågor, statens priskontrollnämnd,
statens hyresråd, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen,
lantbruksstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Kristianstads, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen
-— som endast instämmer i det av Sveriges industriförbund avgivna
yttrandet — Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Inköpscentralernas aktiebolag ICA, Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrilcanternas
förening, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens
folk, Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäljnings-
och reklamförbundet, Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Sveriges hotell- och restaurantförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund
samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från nio handelskammare, nämligen
Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren
för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Gefle,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Norrbottens och
Västerbottens läns handelskammare.

Vid priskontrollnämndens yttrande har fogats utlåtanden av Civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund och Sveriges priskontorsföreståndares
förening. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har vid sitt yttrande fogat utlåtande
av föreståndaren för priskontoret i Älvsborgs län.

Sveriges köpmannaförbund har närslutit ett av Sveriges speceri- & lanthandlareförbund
samt Sveriges färghandlares riksförbund gemensamt avgivet
yttrande.

Såsom redan antytts innefattar utredningens betänkande, förutom lagförslag
angående prisreglering, jämväl förslag till lag angående ändring av
lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Härtill ansluter sig förslag dels till
ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
dels ock till viss ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Betänkandet innehåller
härjämte förslag av organisatorisk art. Vad beträffar lagstiftningen till
motverkande av konkurrensbegränsning jämte därmed sammanhörande

10

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

förslag samt rörande organisationsfrågan kommer chefen för handelsdepartementet
senare denna dag att anmäla förslag härom. I det följande kommer
jag därför att beröra dessa spörsmål endast i den mån så erfordras för
bedömande av frågan om den nya prisregleringslagstiftningen.

I skrivelse den 3 februari 1956 har statens priskontrollnämnd — för den
händelse ny prisregleringslagstiftning icke kommer att träda i kraft den 1
juli 1956 -— hemställt om förlängd giltighetstid för gällande prisregleringslag
intill dess annan lagstiftning om den framtida priskontrollen blir gällande.
Nämndens framställning kommer att behandlas i samband med att
ställning tages till frågan om ny lagstiftning på området.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet om ny prisregleringslagstiftning
till behandling.

II. Prisregleringslagen och dess tillämpning

Nu gällande allmänna bestämmelser om prisreglering innefattas i prisregleringslagen
den 30 juni 19i7 (nr 303J. Lagen gällde ursprungligen endast
för ett år men har därefter successivt förlängts, senast till och med den 30
juni 1956. Genom lag den 30 juni 1948, nr 408, har prisregleringslagen undergått
viss ändring.

Prisregleringslagens nuvarande innehåll är i huvudsak följande.

För att lagen skall träda i tillämpning fordras ett särskilt förordnande.
Dylikt förordnande kan meddelas vid krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnandet
meddelas av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke. Om riksdagen
ej är samlad, kan under vissa villkor provisoriskt förordnande meddelas
av Kungl. Maj:t (1 §).

Vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av
tjänst skall, om Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet så bestämt,
gälla visst normalpris, som ej får överskridas utan tillstånd av myndigheten
(3 §). Med tjänst avses i lagen sådan tjänst, som någon yrkesmässigt
eller eljest som företagare utför åt annan. Med utförande av tjänst
jämställes dels utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar
minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, dels upplåtelse
av rätt att nyttja förnödenhet. Med försäljning av förnödenhet jämställes
dels överlåtelse och upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet, dels
upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller att där taga torv,
ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga
avkastning (2 §).

Sådana priser, som någon till offentlig myndighet utfäst sig att högst
tillämpa vid försäljning av förnödenhet eller utövande av tjänst, får icke
överskridas utan myndighetens tillstånd. Detsamma gäller beträffande utfästelse
om den ordning, i vilken försäljning skall ske eller tjänsten utföras
(4 §).

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Kungl. Maj :t kan besluta om tvångskartellering och nyetableringsspärr
eller annan begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenhet
eller utföra tjänst (5 §).

Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t utsedd myndighet kan införa prisstopp
för högst sex månader och kan därefter förlänga detta med högst
sex månader åt gången. Skulle ett sålunda tillkommet stoppris befinnas
vara högre än som kan anses skäligt, kan stoppriset sänkas antingen för en
viss grupp av säljare eller företagare eller för en enskild dylik. Tillstånd kan
också meddelas att i vissa fall eller generellt överskrida stoppriset (6 §).

Föreskrift kan meddelas om att viss förnödenhet eller viss tjänst icke får
tillhandahållas, innan priset för densamma godkänts av prismyndigheten.
Sådant godkänt pris får icke utan tillstånd överskridas och kan under vissa
förutsättningar bli föremål för sänkning (7 §).

Lagen innehåller vidare ett allmänt förbud mot prisocker (8 §) och vissa
bestämmelser om kombinationsavtal (9 §).

Prismyndigheten äger infordra de uppgifter, som erfordras för den priskontrollerande
verksamheten, samt äger för kontroll av lämnade uppgifter
tillgång till företagares handelsböcker och affärshandlingar (10 §).

Prismyndigheten äger meddela föreskrifter om skyldighet för företagare
dels att på försäljningsställe anslå prisuppgifter av viss beskaffenhet, dels
att sälja förnödenhet efter vikt eller mått eller i förpackningar märkta på
visst sätt m. m. (11 §).

Lagen innehåller slutligen straffbestämmelser (12—14 §§) samt processuella
föreskrifter (15—18 §§), varjämte ett allmänt bemyndigande givits
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter (19 §).

Genom kungörelse den 30 juni 1947 (nr 304) med förordnande jämlikt
1 § prisreglering slagen har Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordnat
om tillämpning tills vidare av 3—11 §§ i lagen.

Den prisreglerande verksamheten åvilar sedan 1940 en för ändamålet särskilt
inrättad myndighet, statens priskontrollnämnd (PKN). I instruktion
för nämnden den 21 maj 1948 (nr 282; ändr. nr 735/1953) har närmare bestämmelser
meddelats för dess verksamhet, organisation m. m.

Bland PKN:s åligganden enligt gällande instruktion må här nämnas följande.
Nämnden skall under Kungl. Maj :t handha ledningen av den under
rådande förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutveckligen
inom landet samt vidta eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,
vilka nämnden inom sitt verksamhetsområde finner påkallade. Nämnden
skall tillhandagå verk och myndigheter med av dem äskade upplysningar
och i övrigt — om så är möjligt —- lämna dem det biträde, som erfordras
för deras verksamhet. Det åligger priskontrollnämnden särskilt att, i den
mån sådant ej förbehållits Kungl. Maj: t eller annan myndighet, förhandla
och träffa överenskommelser med näringsorganisationer och företag angående
prissättningen å förnödenheter eller tjänster samt att i fall av prishöjning
av betydelse för den allmänna prisutvecklingen eller eljest för folk -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

hushållningen anmäla ärendet till Kungl. Maj :t. Med avseende å tillämpningen
av de särskilda stadgandena i prisregleringslagen har nämnden ett flertal
åligganden, som uppräknas i instruktionen.

Prispolitiken under 1940-talet kom i stort att präglas av det allmänna
prisstopp, som infördes den 31 oktober 1942 och efterföljdes av en skärpt
prisreglering. Under 1950-talet förändrades betydligt betingelserna för den
prisreglerande verksamheten. Efter hand har prisregleringen hävts för allt
liera varor. I de av Kungl. Maj:t senast utfärdade direktiven för den prisreglerande
verksamheten — fastställda i juni 1953 — anges, att prisstoppet
för viss vara kan hävas även i sådana fall, då en prisstegring kan väntas
inträda, dock endast om särskilda skäl föreligger. Främjandet av prissänkningar
skall vara en central punkt i verksamheten. Prisutvecklingen på områden,
vilka undantagits från prisstoppet, skall enligt direktiven följas. I
vissa fall har följden härav blivit, att prisstopp återinförts. Numera faller
dock endast en ringa del av samtliga varor och tjänster under den direkta
prisregleringen. Om man utgår från de i socialstyrelsens konsumentprisindex
beaktade varugrupperna, vilka i princip återspeglar den totala privata
konsumtionen, var i februari 1956 — om hyresposten frånräknas — endast
omkring 10 procent föremål för direkt prisreglering. För närvarande är följande
varor och tjänster priskontrollerade enligt lagstiftningen, nämligen
mjukt bröd, brännved, radio, grammofonskivor, medicin, frisörarbeten, pensionatvistelse,
buss- och taxiresor, bensin och bildäck. En följd av denna
utveckling är att PKN:s verksamhet numera är huvudsakligen inriktad på
att övervaka prisutvecklingen för sådana varor och tjänster, som ej är föremål
för direkt prisreglerande åtgärder. III.

III. Lagstiftningen om konkurrensbegränsning

Samhällets möjligheter att motverka skadliga konkurrensbegränsningar
inom näringslivet grundas dels på lagen den 29 juni 1946 (nr 448) om övervakning
av konkurrensbegränsning inom näringslivet och dels på lagen den
25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet.

1946 års lag anger inledningsvis såsom sitt syfte att förebygga skadlig
verkan av konkurrensbegränsning inom näringslivet samt stadgar, att för
detta ändamål övervakning skall ske genom registrering av konkurrensbegränsande
överenskommelser och genom särskild undersökning. Denna verksamhet
skall utövas genom en av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Den som
yrkesmässigt säljer förnödenhet eller driver annan rörelse av vissa i lagen
närmare angivna slag, är — dock först efter anmaning av övervakningsmyndigheten
— skyldig att anmäla av honom ingånget eller eljest biträtt kartellavtal
eller annan liknande konkurrensbegränsande åtgärd, som berör
pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden inom riket. I

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

■ett särskilt register, det s. k. kartellregistret, skall uppföras sådana överenskommelser,
som kommit till myndighetens kännedom. Om något fall av
konkurrensbegränsning befaras medföra skadlig verkan, kan myndigheten
utföra särskild undersökning av konkurrensbegränsningen och dess inverkan
på pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållandena inom
riket. Vid undersökningen har myndigheten rätt att granska interna handlingar
utom i vad de avser yrkeshemlighet av teknisk natur.

De i lagen angivna åtgärderna har kommit att åvila en inom kommerskollegium
inrättad byrå, benämnd monopolutredningsbyrån, utom vad beträffar
bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet, för vilka övervakningen
utövas av respektive bank- och fondinspektionen och försäkringsinspektionen.
Verksamheten inom monopolutredningsbyrån skall förutom
de i lagen direkt angivna arbetsuppgifterna även omfatta en allmän,
fortlöpande analys av marknadsförhållandena i syfte att klarlägga de strukturella
förändringarna inom näringslivet och den ofullständiga konkurrensens
roll härvidlag.

I kartellregistret hade fram till den 1 januari 1956 införts uppgifter om
sammanlagt 1 677 konkurrensbegränsande avtal inom näringslivet. Av dessa
avtal hade vid samma tidpunkt 579 upphört att gälla. Uppgifterna om
konkurrensbegränsande avtal har — särskilt under senare år — i regel insamlats
i samband med branschvis verkställda undersökningar. De flesta
branscher har numera berörts av dylika undersökningar.

I 1953 års lag stadgas dels att förbud skall gälla mot vissa arter av konkurrensbegränsning,
dels att det skall ankomma på en särskilt inrättad
myndighet, näringsfrihetsrådet, att i fråga om konkurrensbegränsning, som
bringas under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig
verkan därav. Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare angående löner
och andra arbetsvillkor har dock uttryckligen undantagits från lagens tilllämpningsområde.

De i lagen stadgade förbuden mot vissa arter av konkurrensbegränsning
avser förbud mot fasta bruttopriser och mot vissa slag av anbudskarteller.
Näringsfrihetsrådet äger meddela dispens från dessa bestämmelser, dock
endast under förutsättning att konkurrensbegränsningen kan antagas främja
kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till
godo, eller i övrigt bidrager till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig ordning
eller att eljest särskilda skäl föreligger.

Enligt lagens definition skall skadlig verkan av konkurrensbegränsning
anses föreligga, då konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom
näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Endast
om något av dessa fall föreligger, kan förhandling för undanröjande av den
skadliga verkningen äga rum. Härutöver fordras, att konkurrensbegränsningen
består däri, att

mellan företagare slutits kartellavtal eller annan liknande överenskommelse
eller eljest i samförstånd tillämpas gemensamt förfarande, som berör

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

pris-, produktions-, omsättnings- eller transportförhållanden (kartellfallet)
eller

inom viss näringsgren en företagare eller en grupp av företagare, vilken
sammanhålles av gemensamma ägarintressen i företagen, svarar för en väsentlig
del av företagsamheten i landet eller del av landet (monopolfallet).

Om skadlig verkan föreligger och denna är förorsakad av kartell- eller
monopolförhållanden, ankommer det på ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
att taga initiativ till förhandling inför näringsfrihetsrådet.
Skulle ombudsmannen besluta att icke upptaga ett ärende till behandling
inför rådet, kan förhandling påkallas av enskild part. Näringsfrihetsrådets
uppgift är i första hand att avgöra, om konkurrensbegränsningen är skadlig
eller ej. Därest rådet finner, att skadlig verkan föreligger, skall rådet
genom förhandling söka få konkurrensbegränsningen hävd eller modifierad.
Om detta misslyckas, har rådet icke några exekutiva befogenheter men skall
i fall av större vikt anmäla saken för Kungl. Maj:t.

IV. Tidigare förslag rörande prisregleringslagstiftningen

Frågan om priskontrollens bibehållande var under efterkrigsåren föremål
för starka meningsmotsättningar.

Vid 1946 års riksdag framlades motionsvägen förslag om att den statliga
priskontrollen skulle bestå även sedan mera normala förhållanden inträtt
och därvid framför allt inriktas på monopolistiskt betingad prissättning.
Förslaget ax-visades dock av riksdagen, liksom fallet blev med framställningar
från motionärer vid 1947 års riksdag om utredning av den statliga
priskontrollens framtid och fortsatta organisation. I sitt remissyttrande
över de senare motionerna sade sig priskontrollnämnden vara av den bestämda
övertygelsen, att konkurrensen under normala förhållanden verkade
som hårdare prisregulator och gåve effektivare resultat än vad som vore
möjligt för statlig priskontroll. Nämnden hävdade sålunda, att priskontrollen
borde avvecklas i den mån en rikligare varuförsörjning skapade förutsättningar
för en sådan konkurrens, att avvecklingen kunde ske utan risk
för prisutvecklingen. Andra lagutskottet uttalade i anslutning till samma
motioner, att priskontrollen under rådande akuta inflationsfara borde bestå
och att frågan om priskontrollens eventuella framtida uppgifter därför
vore alltför tidigt väckt.

Vid 1949 års riksdag förekom motioner om avskaffande av den prisreglerande
verksamheten, varvid såsom motiv för yrkandet angavs, att något
behov av en dylik verksamhet icke längre förelåge. Å andra sidan hade dåvarande
chefen för finansdepartementet i den för samma års riksdag framlagda
propositionen om förlängning av prisregleringslagen uttalat att en
av förutsättningarna för återvinnande av den samhällsekonomiska balansen
vore en fortsatt stabilisering av priserna och att en förutsättning härför
vore, att den statliga priskontrollen alltjämt upprättliölles. Vederbörande

15

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1956

riksdagsutskott avstyrkte motionerna under hänvisning till vad departementschefen
sålunda anfört, och motionerna avslogs av riksdagen. Även senare
motioner med samma yrkande har avslagits av riksdagen.

I samband med att 195i års riksdag behandlade frågan om förlängning
av prisregleringslagen diskuterades även behovet av en fortsatt statlig priskontroll.
Andra lagutskottet framhöll bl. a. att den gällande prisregleringslagstiftningen
icke vore avsedd att utgöra grundval för en under normala
förhållanden verkande statlig priskontroll. Därjämte hade bl. a. den ekonomiska
utvecklingen och antagandet av den nya lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet ändrat betingelserna
för den prisreglerande verksamheten. Utskottet förordade därför, att
frågan om behovet av en fortsatt statlig priskontroll samt grunderna för
den priskontrollerande verksamhet, som kunde finnas erforderlig, förutsättningslöst
utreddes. Riksdagen beslöt att hemställa till Kungl. Maj :t om
en dylik utredning. Härmed bifölls även en vid detta års riksdag framlagd
motion om utredning av ovannämnda förhållanden.

Här må ock nämnas, att frågor om priskontroll även behandlats av 1953
års variidistributionsutredning i dess i fjol avgivna betänkande .»Pris och
prestation i handeln» (SOU 1955: 16). Utredningens synpunkter i ämnet
avser emellertid närmast frågan om samhällets möjligheter att bidraga till
rationalisering av handeln, och varudistributionsutredningens förslag i hithörande
delar kommer i enlighet härmed — efter vad jag inhämtat — att
beröras i samband med det förslag till ändringar i lagstiftningen om konkurrensbegränsning,
som enligt vad jag tidigare nämnt kommer att anmälas
av chefen för handelsdepartementet. V.

V. Behovet av fortsatt priskontroll

Utredningen

En huvuduppgift för utredningen har varit att söka klarlägga huruvida
behov föreligger av fortsatt statlig priskontroll. Utredningen har utgått från
att frågan härom bör bedömas främst ur samhällsekonomisk synpunkt med
hänsyn tagen till både kortsiktiga och långsiktiga verkningar av en dylik
kontroll. En väsentlig del av utredningens arbete har följaktligen varit att
väga för- och nackdelar av en statlig priskontroll mot varandra. Utredningen
har framhållit, att det givetvis skulle vara mest tillfredsställande, om alla
bedömningar rörande behovet av priskontroll kunde göras på grundval av en
siffermässig mätning av de olika verkningarnas betydelse, så att man t. ex.
kunde sammanfatta sina slutsatser i en beräkning av nationalinkomstens
storlek under olika förutsättningar. Valet skulle då kunna ske på enbart
objektiva grunder och utan någon subjektivt färgad bedömning. Sådana beräkningar
är emellertid enligt utredningen omöjliga att verkställa. Man

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 \7 år 1956

skulle -visserligen ibland kunna mäta en fördel eller olägenhet av prisreglering
i ett visst begränsat avseende, om man verkställde synnerligen ingående
utredningar, men den sammanfattande slutsatsen skulle ändå i så hög
grad få baseras på subjektiva bedömningar, att de gjorda mätningarna måste
tillmätas ringa betydelse.

Vid sin bedömning av frågan om det framtida behovet av priskontroll har
utredningen utgått från den grundinställningen, att en effektiv konkurrens
utgör den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Utredningen
sammanfattar de resonemang, som ligger bakom denna slutsats, sålunda.

Med utgångspunkt från sina inkomstförhållanden, prisrelationerna mellan
olika nyttigheter och sin privata värderingsskala bestämmer varje konsument
vad och hur mycket han skall köpa. Alla de enskilda uppfattningarna
sammansmältes till en total efterfrågan. Om denna vid rådande pris visar
sig vara större än utbudet, stiger priset, vilket stimulerar produktionen. Redan
förefintliga producenter finner det då lönande att producera mera, och
nya producenter lockas fram av vinstmöjligheterna. Om efterfrågan vid
gällande pris blir mindre än utbudet, uppkommer motsatt reaktion.

Den fria konkurrensens teori kan alltså sägas vara en teori för produktionens
automatiska anpassning efter efterfrågan. Systemet uppnår aldrig
jämvikt, men genom pris- och produktionsanpassningar synes det föreligga
en ständig strävan mot en dylik.

Om priserna, såsom teorin förutsätter, anpassas efter kostnaderna, kommer
alla val av producenter, distributörer och konsumenter att kunna ske
på mest ekonomiska sätt. Med priser och kostnader som ledning kan producenten
välja de mest ekonomiska produktionsmetoderna och de lämpligaste
distributionsvägarna. Alla inköps- och försäljningstransaktioner kan ske
på det mest ekonomiska sättet med hänsyn tagen till de sammanlagda kostnaderna
för säljare och köpare etc.

När produktionen måste minskas på ett område, faller vidare enligt teorin
först den minst effektiva produktionen bort. Detta frambringar en strävan
hos företagen att pressa ned kostnaderna för att därmed öka chanserna att
motstå konkurrensen från andra företag.

För att teorin om den fria konkurrensens ekonomiska verkningar skall
äga giltighet fordras emellertid, framhåller de sakkunniga, att två huvudförutsättningar
är uppfyllda.

För det första kräves samhällsekonomisk balans. Rubbningar i denna
kan uppstå på olika sätt. Det mest markerade av dessa fall uppkommer
under krigsförhållanden med avspärrning från utlandet, då samhällsekonomin
kännetecknas av en stark varubrist och tvånget att utnyttja den inhemska
produktionsapparaten till en delvis ny produktionsinriktning. Ett
annat typfall utgör de i vissa lägen uppkommande våldsamma internationella
prisstegringarna på strategiskt viktiga råvaror, såsom t. ex. var fallet under
den s. k. Koreakrisen. De internationella prisstegringarna kan därvid förrycka
den samhällsekonomiska balansen inom landet. Denna kan emellertid
även rubbas av orsaker, som är hänförliga till förhållanden inom landet.
En vinst- eller löneinflation eller bådadera kan uppstå under en överkonjunktur
med överfull sysselsättning.

För det andra förutsättes effektiva konkurrensförhållanden.

[17

Kungl. Maj.ts proposition nr 14-7 år 1956

De sakkunniga nämner två huvudgrupper av förekommande avvikelser
från effektiv konkurrens. Till den ena hör sådana avvikelser, som icke är
beroende av några överenskommelser mellan företagare utan som blivit en
följd av den ekonomiska utvecklingen. Den stora differentieringen på varuområdet
medför sålunda, att köparna icke får den överblick, som är nödvändig
för att de skall finna vägen till den säljare, som erbjuder dem de fördelaktigaste
villkoren, och därmed skapa den press på leverantörerna, som
konkurrensen förutsätter. Detta minskar konkurrensens effektivitet. Detsamma
gäller även de ofullständiga kunskaperna såväl på köpar- som på
säljarsidan om kostnadssammanhangen, vilket kan medföra, att produktion
och försäljning icke automatiskt dirigeras i mest ekonomiska riktning,
såsom teorin förutsätter. De fasta kostnadernas allt större tyngd försvårar
slutligen uppkomsten av nya företag.

Den andra huvudgruppen av avvikelser omfattar sådana, som är en följd
av överenskommelser eller samförstånd inom näringslivet eller beror av direkta
konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkare eller sammanslutningar
av sådana.

Utredningen diskuterar ingående de olika fall av avvikelser från effektiva
konkurrensförhållanden, som kan tänkas motivera en statlig priskontroll.
I samband härmed har utredningen sökt bedöma de tänkbara för- och
nackdelar, som en prisreglering kan föra med sig. Vad gäller de fördelar,
som kan hänföras till penningvärdevårdande syften, må hänvisas till den
redovisning, som i det följande lämnas beträffande utredningens ställningstagande
i frågan om prisregleringens roll i extraordinära lägen med rubbad
samhällsekonomisk balans. I övrigt kan de sakkunnigas synpunkter i huvudsak
sammanfattas på följande sätt.

Som möjliga fördelar av en priskontroll nämner utredningen'', att kontrollen
kan tänkas öka priskännedomen och prismedvetandet och därmed
även skapa ökade förutsättningar för en effektiv konkurrens. En sådan
verkan av regleringen synes emellertid utredningen tveksam. Samtidigt som
man fastslår, att priskännedomen uppenbarligen kan1 ökas genom den insyn
i prisbildningen, som prisreglering medför, måste man enligt de sakkunniga
även konstatera, att regleringen kan ha en rakt motsatt effekt vad
beträffar utnyttjandet av kännedomen. Utredningen åsyftar härvid bl. a.
att fastställda priser tenderar till att åstadkomma en enhetlig prissättning
och att ge denna en auktoritativ prägel samt att enligt sakens natur enhetliga
priser medför, att konsumenten automatiskt kopplar bort prisjämförelserna
mellan olika inköpskällor ur sin övervakning.

Utredningen anser det otvivelaktigt att man genom prisreglering kan
åstadkomma en strukturell rationalisering inom näringslivet. De sakkunniga
grundar denna slutsats på tankegången att man ersätter den bristande
priskonkurrensen med en prisnedsättande reglering, som åstadkommer
samma resultat som en priskonkurrens skulle ha gjort. De sakkunniga anlör.

2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. A''; 117

18

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

AU en priskontroll kan ha den nämnda effekten, innebär emellertid icke,
att detta gäller generellt eller att priskontroll i alla situationer är ett lämpligt
instrument för att åstadkomma densamma. Priskontrollens begränsning
ligger däri, att den verkar generellt över hela fältet och att den endast kan
åstadkomma en av de fördelar, som konsumenterna önskar uppnå i sina inköp,
nämligen ett lägre pris. Med en rationell struktur avses emellertid icke
endast en struktur, som i ett visst avseende medför låga kostnader. Priset
måste även vägas mot de prestationer, konsumenterna får i form av kvalitet,
service in. in., och det gäller sålunda att åstadkomma en avvägning.
Denna avvägning måste ge mycket olika resultat för skilda konsumentgrupper,
framför allt vad beträffar konsumenter i olika inkomstklasser. I begreppet
rationell struktur ligger sålunda även en sådan differentiering av priser
och prestationer, att olika konsumentgrupper har möjlighet att välja mellan
olika kombinationer. Vidare måste hänsyn tagas till återverkningar icke
endast inom det led, som drabbas av priskontrollen, utan även i andra led,
främst i produktionen.------------------— -—

Det är i och för sig tänkbart att minska riskerna för en felaktig användning
av priskontrollen genom mycket ingående utredningar-, där man kartlägger
alla förhållanden mellan priser, kostnader och prestationer i olika led,
så att man, när man företar ett prisreglerande ingrepp i strukturpåverkande
syfte, kan förutsätta, att strukturen blir mer rationell än förut. Sådana utredningar
är emellertid normalt synnerligen komplicerade och tidskrävande.
De är därigenom svåra att hantera för en priskontrollerande myndighet, som
skall bevaka större varuområden.

Även om de utredningstekniska svårigheterna kan lösas och man genom
priskontroll i ett visst fall kan uppnå en strukturrationaliserande effekt,
kvarstår dock den begränsningen, att man endast använder ett medel för att
åstadkomma rationalisering. Det är troligt, att man skulle kunna uppnå
ännu bättre resultat efter en allsidig utredning genom att direkt ingripa mot
de företeelser, som man eljest söker indirekt motverka genom priskontroll.
Även denna svaghet kan dock elimineras genom att man kombinerar priskontroll
med andra åtgärder, t. ex. med förhandlingar med berörda företagare
på grundval av allsidiga utredningar. Man har "emellertid därmed kommit
så långt från det huvudsakliga syftet med en priskontroll, att det kan
ifrågasättas, om administrationen härav kan infogas i den organisation, som
i övrigt erfordras för samhällets verksamhet på prisområdet.

Utredningen tar även upp frågan huruvida prisreglering kan befrämja
Iöretagens utvecklingstakt. När en hård och effektiv konkurrens råder, kan
enligt utredningens uppfattning en statlig priskontroll icke fylla någon uppgift
ur denna synpunkt. Om konkurrensen icke är effektiv, kan förhållandet
vara annorlunda, ehuru så icke behöver vara fallet, eftersom företag även i
sådana fall ofta är utsatta för en betydande press. Denna kan uppträda på
tillgångssidan genom importkonkurrens eller konkurrens från substituerbara
produkter. Den kan även uppträda på efterfrågesidan i form av ändringar
av köparnas inköpsinriktning. Det är enligt utredningens uppfattning eu
mycket invecklad sak att avgöra, huruvida förhållandet mellan press och
vinster är det riktiga i ett speciellt fall. Vid bedömningen måste hänsyn även
tagas till den alternativa möjligheten att stimulera konkurrensen och därigenom
undvika svårigheterna att utreda det enskilda fallet.

Utredningen behandlar även spörsmålet om priskontrollen såsom medel

19

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1056

att förhindra oskäliga priser. Enligt utredningens åsikt kan samhället icke
ställa sig passivt till sådana företeelser som att en monopolställning eller en
stark bristsituation utnyttjas för att uttaga uppenbart oskäliga priser, d. v. s.
sådana, som påtagligt avviker från vad som är kostnadsmässigt betingat eller
eljest brukligt. Även om dessa företeelser icke förekommer ofta måste
möjlighet finnas att ingripa mot dem.

Utredningen har även inventerat de olika typer av olägenheter, som kan
tänkas uppstå såsom eu följd av prisreglering. Till grund för de sakkunnigas
bedömanden i denna del har legat bl. a. en av Institutet för distributionsekonomisk
och administrativ forskning vid handelshögskolan i Göteborg
utförd undersökning. Denna har haft formen av en företagsenkät rörande
erfarenheter av olägenheter förenade med priskontroll.

De sakkunnigas överväganden rörande ifrågasatta nackdelar av prisreglering
kan i korthet återges sålunda. Utredningen är av den uppfattningen,
att den samverkan priskontroll framtvingar mellan företagarna i vissa fall
medför risk för fortsatt samverkan i konkurrenshegränsande syfte när kontrollen
upphör. Vidare medför priskontrollen otvetydiga risker för en prisuppehållande
verkan under ett övergångsskede från starkt efterfrågetryck
till normala avsättningsförhållanden.

Utredningen har ställt sig frågan huruvida priskontroll medför snedvridning
av produktion och försäljning genom företagens strävan att inrikta sitt
sortiment mot lönsamma artiklar. De sakkunniga har kommit till den uppfattningen
att sannolikheten av uppställda hypoteser härom jämte det insamlade
materialet klart visar risken för snedvridning i varuförsörjningen
vid priskontroll. Del synes i själva verket omöjligt att utforma en priskontroll
så att snedvridningar undvikes. Dessa utgör enligt utredningen ett
ofrånkomligt pris, som måste betalas för de fördelar, priskontrollen kan
ge. Det finns däremot ingen möjlighet att bedöma den ekonomiska betydelsen
härav. Dock synes utredningen sannolikt, att den ekonomiska betydelsen
är mindre än vad den rikliga förekomsten av exempel kan ge vid handen.

Beträffande priskontrollens inverkan på varukvaliteten anför utredningen
att det syntes av det insamlade materialet som om företagen endast sällan
tillgripit en direkt kvalitetsförsämring, medan man däremot oftare försämrat
servicen i samband med varans leverans. Å andra sidan har framgått,
att företagen ibland förbättrat kvaliteten såsom en följd av priskontrollen.
När de tillåtna priserna medgivit goda vinstmarginaler har man sålunda
ibland uppgivit sig föredra att nedlägga större kostnader på kvaliteten framför
att vid en senare förhandling få sänka priset under hänvisning till goda
vinstmarginaler.

Det är enligt de sakkunniga omöjligt att säga, huruvida priskontrollen som
helhet har haft en kvalitetsförsämrande eller kvalitetshöjande verkan. Utredningen
anser emellertid detta vara oväsentligt, eftersom den egentliga
olägenheten icke ligger i att kvaliteten blir sämre utan däri, att kvaliteten
blir en annan — bättre eller sämre — än vad kunderna skulle ha velat betala
för, om de haft fritt val mellan olika kvalitets- och priskombinationer.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utredningen uttalar vidare, att priskontrollen kan ha verkat till förmån
för utländska konkurrenter i förhållande till svenska företag. Samtidigt konstateras
emellertid att intet sådant fall kunnat exemplifieras konkret.

Företagsenkäten har, anför utredningen, klart visat att det föreligger svårigheter
att genomföra en rationell prisdifferentiering under priskontrolltiden.
Det har lämnats många exempel på att företag icke tillåtits genomföra
en differentiering utan fått vänta, till dess priskontrollen upphört. Utredningen
anser emellertid, att man icke får tillmäta dessa exempel alltför stor
betydelse vid en bedömning av framtida förhållanden. Det ligger visserligen
i priskontrollens natur, att den skapar en viss stelhet i priserna, men detta
behöver i och för sig icke förhindra en smidig övergång till ett differentierat
prissystem. Utredningen påpekar också, att ett priskontrollerande organ —
såsom förekommit ofta även under senare år — kan ta initiativet till en
rationell prisdifferentiering inom en bransch.

Utredningen berör slutligen priskontrollens inverkan på distributionens
struktur och framhåller hur valet mellan olika distributionsvägar (möjligheten
av direktdistribution) kan påverkas av grossistmarginalernas avvägning.
De sakkunniga anser det otvetydigt, att det föreligger risk för snedvridning
men att det är mycket svårt att avgöra, huruvida den kan få någon praktisk
betydelse vid sidan av andra faktorer, som även medför risk för samma
typ av snedvridning i ett läge, där priskontroll fyller någon funktion,
d. v. s. vid stark efterfrågan. Priskontroll kan enligt utredningen även medföra
vissa risker för snedvridning i detaljhandelns struktur, nämligen i förhållandet
mellan olika företagsformer i detaljhandeln.

Vid sin bedömning av frågan i vilka fall av avvikelser från effektiva konkurrensförhållanden,
som behov föreligger av statlig priskontroll, tager utredningen
först upp frågan om priskontrollens penningvärdevårdande betydelse.
De sakkunniga har i sin analys härav och vid de därpå grundade övervägandena
skilj t mellan tre olika fall. I det första belyses de faktorer, som
under krigstider erfarenhetsmässigt leder till knapphet, och vilka åtgärder
som i dylika fall är påkallade för att motverka prisstegringstendenser. I det
andra diskuteras priskontrollen i en situation med rådande internationell
varuknapphet på vissa viktiga produkter, som genom en därav betingad markant
prisstegring via utrikeshandeln hotar att undergräva penningvärdet.
Såsom exempel på en sådan situation kan nämnas förhållandena under Koreakrisen.
I det tredje fallet slutligen behandlas en situation med en av
främst inhemska förhållanden betingad markant uppåtgående löne- och prisspiral.
För korthetens skull har utredningen betecknat de tre fallen som
»krigsfallet», »Koreakrisfallet» och »inflation av inhemska orsaker».

Beträffande »krigsfallet» kommer utredningen till den slutsatsen
att man bör kunna tillgripa priskontroll såsom ett medel vid sidan av generellt
verkande ekonomiskt politiska medel för att i största möjliga utsträckning
bibehålla samhällsekonomisk balans.

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 747 år 1956

21

Utredningen påpekar de prisstegrande faktorer, som inställer sig såväl på
tillgångs- som efterfrågesidan. De sakkunniga anför att bekämpandet av den
inflationistiska prisutvecklingen i stort kan tänkas ske på två sätt; dels kan
samhället vidtaga åtgärder i syfte att påverka de för prisbildningen betydelsefulla
faktorerna, dels kan samhället direkt påverka prisbildningen. De
förra åtgärderna innefattar främst användandet av penning- och finanspolitiska
medel men kan också innebära reglering av investeringsverksamheten,
arbetsmarknaden samt förbrukningen av råvaror och viktiga konsumtionsvaror.
Även subventioner kan i vissa fall visa sig ändamålsenliga. Samhällets
åtgärder att direkt påverka prisbildningen kan knappast tänkas annat
än som ett komplement — om än i vissa lägen ett viktigt sådant — till de
övriga åtgärderna.

Även om man accepterar de generellt verkande medlens grundläggande
betydelse, måste man enligt utredningen konstatera, att de icke räcker till
för att skapa samhällsekonomisk balans under krig eller krigsfara. De prisstegrande
tendenserna är för starka. De sakkunniga anser att prisreglering
i detta fall kan bidraga till en lugnare utveckling och menar att detta kan
bestyrkas redan med en hänvisning till den vunna erfarenheten av priskontroll
under krigsförhållanden. Utredningen anknyter bl. a. följande synpunkter.

Av redogörelsen för de från efterfråge- respektive tillgångssidan prisstegrande
faktorerna har framgått, att prisutvecklingen under krigsförhållanden
i stor utsträckning kommer att sammanfalla med de förväntningar om
den, vilka hyses av såväl säljare som köpare. Genom att tillgripa en effektiv
prisreglerande verksamhet är det möjligt att dämpa förväntningarna om
höjda priser. Eftersom den psykologiska verkan av de prisreglerande ingreppen
är av största betydelse för att motverka föregripande prishöjningar
och överflyttningar av likvida medel till sakvärden, är det nödvändigt, att de
prisreglerande ingreppen sker, innan några nämnvärda prisökningstendenser
gjort sig märkbara. Om köparnas tilltro till priskontrollen är fast, angriper
priskontrollen nämligen ej enbart själva symptomen på inflationen,
d. v. s. prisnivåns utveckling, utan i hög grad även en av dess grundorsaker,
förväntningarna om höjda priser.

Vad som hittills anförts om verkan av en prisreglerande verksamhet på
prisnivån, kan i stort anses vara tillämpligt även på den situation, som uppkommer
i övergången från krigs- till fredshushållning. Den köpkraft, som
under kriget uppdämts genom bl. a. statlig upplåning för försvarsändamål,
kan i förening med de till följd av kriget eftersatta behoven mycket lätt leda
till ett markant efterfrågeöverskott, om prishöjningar väntas. Så länge de
genom krigsförhållandena uppkomna allvarliga rubbningarna i den samhällsekonomiska
balansen cj kunnat elimineras, kan en prisreglerande verksamhet
därför aktivt bidra till en stabilisering av prisnivån.

Även i »koreakrisfallet» anser utredningen alt man i likhet med
vad som gäller krigsfallet bör kunna tillgripa priskontroll såsom ett medel
att bibehålla samhällsekonomisk balans trots inflationspåfrestningarna.

Utredningen belyser det problem för den allmänna ekonomiska politiken
i vårt land som har sin grund i starka internationella prisstegringar, såsom
under Koreakrisen. De sakkunniga analyserar härvid de verkningar på den

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

inhemska prisnivån, som en uppkommande stegring i import- eller exportpriserna
eller i bådadera kan väntas få. I anslutning härtill anföres.

Den företagna analysen av den troliga utvecklingen i samband med en
mera markant höjning av import- eller exportprisnivån har enligt utredningens
åsikt klart påvisat behovet av åtgärder för att i största möjliga utsträckning
bekämpa hotet av en inflationistisk prisutveckling. Utredningen
vill härvid betona inte bara de allmänt samhällsskadliga verkningarna, som
en dylik utveckling kan väntas få för bl. a. produktion, sparande och vissa
befolkningsgruppers försörjning, utan också risken för att kostnadsnivån
inom landet förskjutes så mycket jämfört med andra länders, att det egna
landets konkurrenskraft gentemot utlandet allvarligt försämras med risk
för att den fulla sysselsättningen går förlorad, när prisutvecklingen — såsom
erfarenhetsmässigt händer efter en tid — stabiliseras eller vänder nedåt.

Att en statlig prisreglerande verksamhet i sådant fall kan verksamt bidra
till samhällsekonomisk stabilitet, framgår enligt utredningens uppfattning
klart av främst följande omständigheter.

1. Det är synnerligen svårt att uppnå en gynnsam effekt med allmänna
ekonomisk-politiska åtgärder i en inflatorisk press av typ Koreakris. För
att dessa skall verka dämpande, måste de insättas mycket snabbt och med
en våldsam kraft. I inledningsskedet av en sådan kris är emellertid prisstegringarna
begränsade till vissa varugrupper, vilka, även om de har stor betydelse
i det senare förloppet, endast berör en ringa del av näringslivet. De
allmänna ekonomisk-politiska åtgärderna drabbar emellertid hela näringslivet,
och man löper därför risken att åstadkomma icke avsedda svårigheter
i andra sektorer av näringslivet. Även om de generellt verkande medlen
måste övervägas och användas vid lämpliga tidpunkter, förefaller det därför
icke troligt, att man enbart med dylika medel — även med hänsyn tagen
till alla dess verkningar — kan hindra de internationella prisstegringarna
att slå igenom.

2. I de flesta fall kan efter en tids prishöjningar en tendens till prisfall
väntas. Har man under prisstegringsperioden genom priskontroll kunnat
dämpa den horisontella prisstegringseffekten, d. v. s. de prisstegringar, som
åtminstone till en början är en konsekvens av en stegring i import- eller
exportpriserna på samma eller liknande varor, finns gott hopp om att de
inflationistiska dragen i utvecklingen inte bara fördröjs utan även förhindras
att slå igenom. En fördröjning av prisstegringarna kan nämligen väntas
medföra, att löntagarnas krav på ökade löner som kompensation för
fördyrade levnadskostnader blir mindre än vad som skulle ha varit fallet,
om den horisontella prisstegringseffekten fritt fått göra sig gällande. Av detta
följer, att även den allmänna kostnadsnivån för produktion och konsumtion
får en lugnare utveckling, vilket kan vara av största betydelse för bevarandet
av landets konkurrenskraft gentemot utlandet, särskilt om priserna
där senare börjar falla.

3. En begränsning av prisstegringarna är enligt utredningens åsikt av
största betydelse med hänsyn även till faran för att den kumulativt uppåtgående
pris- och lönespiralen fortsätter även efter det att uppgången i
export- och importpriserna upphört. Som tidigare framhållits, kan det förväntas,
att en återgång till de före den ursprungliga prishöjningen gällande
inkomstrelationerna för olika bransch- och löntagarkategorier kommer att
eftersträvas. Eftersom lönerna är mycket trögrörliga nedåt, kan en dylik
strävan väntas medföra svåra inflationspåfrestningar, om inkomstutvecklingen
under prisstegringsperioden varit olikartad för skilda kategorier.

23

Kungl. Mnj.ts proposition nr H7 år 1956

Vad beträffar »inflation av inhemska orsaker» har utredningen
kommit till den slutsatsen, att prisreglering i regel icke bör tillgripas
i ett sådant fall. Begränsade prisstegringar bör i de flesta fall kunna
bemästras med användande av andra medel än priskontroll. Utredningen
anser sig emellertid icke kunna bortse från möjligheten av att de inflatoriska
krafterna även i ett sådant fall kan tänkas göra sig gällande med en
sådan kraft, att de icke kan behärskas med generellt verkande medel, och
att en statlig priskontroll då skulle kunna bidraga till att återställa den samhällsekonomiska
balansen. Utredningen påpekar särskilt den psykologiska
betydelse, som enbart möjligheten att införa priskontroll kan få på både
företagarnas och löntagarnas handlande. Det kan därför i en dylik situation
bli naturligt för statsmakterna att använda priskontroll såsom ett instrument
i strävandena att skydda penningvärdet.

De sakkunniga anför, att, även utan att krigsfall eller sådana okontrollerbara
förhållanden som Koreakrisfallet förekommer, stor risk kan föreligga
för att den samhällsekonomiska balansen rubbas. Att så kan vara fallet, får
ses mot bakgrunden av den av samhället klart uttalade målsättningen om
bevarandet av den fulla sysselsättningen, vilken tid efter annan visat sig innebära
stora risker för en inflationistisk prisutveckling. Utredningen utvecklar
närmare sin syn på denna inflationsrisk.

I ett samhälle med bestående full sysselsättning har man anledning att
räkna med att en stark benägenhet till ökad efterfrågan på varor och tjänster
gör sig gällande från alla sektorer inom samhällsekonomin. Den allmänt
höga efterfrågan gör det troligt, att varje enskild företagare i största möjliga
utsträckning strävar efter att öka sitt företags produktion, eftersom
han under rådande förhållanden i regel icke behöver riskera att ej finna
avsättning för sina varor. Denna strävan till ökad produktion medför en hög
investeringsbenägenhet och en ökad efterfrågan på material och arbetskraft.
Om en viss arbetslöshet och någon outnyttjad produktionskapacitet finnes,
är det möjligt att till en tid täcka företagens ökade efterfrågan genom att
taga dessa produktionsreserver i anspråk. Redan innan den fulla sysselsättningen
av arbetskraft och produktionskapacitet nåtts, kan dock pa vissa områden
»flaskhalsar» väntas uppkomma i form av brist på bl. a. yrkesutbildad
arbetskraft och visst material. Ökningen av tillgången på varor och
tjänster sker nämligen i regel betydligt saktare än efterfrågeökningen. Härav
följer en viss risk för prishöjningar, samtidigt som de anställda kommer
i ett mycket gott förhandlingsläge vid lönediskussionerna. I det rådande
goda avsättningsläget kommer företagarna helt naturligt att ogärna gå till
kostsamma konflikter i lönefrågor, eftersom de har goda möjligheter att
kompensera kostnadsökningarna genom prishöjningar. Dessa prishöjningar,
vilka kan väntas bli allmänna, då full sysselsättning uppnåtts, leder till ytterligare
lönekrav. På sådant sätt utbildas en inflationistisk löne- och prisspiral.

Utredningen framhåller att de inflationistiska krafterna i vissa situationer
kan bli så starka, att de allmänna ekonomisk-politiska medlen ej blir
tillräckliga för att säkra penningvärdet. Särskilt gäller detta, om den samhällsekonomiska
balansen redan rubbats och ett efterfrågeöverskolt utbildat
sig. Men även utan att den allmänna balansen mera påtagligt rubbats, inne -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr U-7 år 1956

bär den fulla sysselsättningen enligt utredningen, att löntagarorganisationerna
får en stark ställning och möjlighet att genomdriva lönekrav, som
kanske går utöver det förefintliga utrymmet. De sakkunniga anför.

Arbetsgivarnas motstånd är svagare, då kostnaderna för en konflikt på
arbetsmarknaden ter sig avskräckande för företagarna jämfört med de vinster,
de skulle uppnå i ett läge, där man räknar med att kunna ta ut löneökningarna
i form av prisstegringar. Visserligen har man anledning att räkna
med att insikten om de ogynnsamma verkningarna av alltför långtgående
lönestegringar är utbredd och att löntagarorganisationerna är medvetna
om de samhällsekonomiska samband, i vilka lönefrågorna utgör ett
viktigt led. Utvecklingen är emellertid ofta splittrad. Särskilt goda vinster
och betydande lönestegringar på vissa områden tenderar att åstadkomma
krav på lönehöjningar också på andra områden. Även det förhållandet, att
en löntagargrupp anser sig vara en låglönegrupp, kan framkalla betydande
krav på löneökningar. Den dynamik, som därigenom utlöses, kan medföra
sammanlagda lönehöjningar, som måste föranleda prisstegringar, vilka ånyo
leder till krav på höjda löner.

Utredningen har ställt frågan, huruvida priskontroll i sådana fall kan
verksamt bidraga till att återställa den samhällsekonomiska balansen, om
denna rubbats, eller eljest förhindra uppkomsten av en uppdrivning växelvis
av löner och priser på angivet sätt. De sakkunniga anför härvid, att löneökningarna
i vissa fall måste slå igenom i högre priser. Åtgärder måste också
i första hand insättas för att återställa balansen i samhällsekonomin. Utredningen
är emellertid av den uppfattningen att, om det nämnda läget inträffat
och en inflationistisk löne- och prisspiral är under full utveckling,
en priskontroll kan verksamt bidraga till att stabilisera prisnivån. Detta sker
enligt utredningens uppfattning dels genom priskontrollens direkta verkan
på prisnivån, dels genom den psykologiska effekt som priskontrollen får på
lörväntningarna om den framtida prisutvecklingen och därmed både på löntagarnas
och företagarnas handlande.

Utredningen har visserligen konstaterat, att man genom en priskontroll
icke kan hindra lönehöjningarna att slå igenom i form av höjda priser, men
däiemot kan man enligt dess uppfattning hindra en därutöver på kort sikt
ej kostnadsmässigt betingad ytterligare höjning orsakad av en förväntan
om att de höjda lönerna även skall medge en ökad efterfrågan. De sakkunmga
betonar dock, att man här icke kan göra något generellt uttalande.
På många områden har företagarna icke ens möjlighet att kompensera löneökningarna
genom ökade priser, på andra anser man sig kunna kompensera
löneökningarna men ej mera. Det kan även förekomma, att man ökar
sin vinstnivå i samband med de nödvändiga prishöjningarna.

Den trämsta verkan av priskontroll anser utredningen vara av psykologisk
art. Denna verkan kan enligt utredningens åsikt mycket väl tänkas
uppnås redan genom att möjlighet finns att ingripa med priskontroll. Förekomsten
av priskontroll dämpar fruktan för och förväntningarna om fortsatt
prisuppgång. Detta verkar i sin tur dämpande på löntagarorganisationernas
krav, konsumenternas konsumtionsbenägenhet och företagarnas in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

25

vesteringslust. Vad beträffar löntagarna måste enligt de sakkunnigas mening
särskilt beaktas, att löneförhandlingarna sker branschvis och därför
ofta under en längre tidrymd, och att kraven undan för undan kan ökas
som följd av verkningarna på prisnivån av redan tillfredsställda krav.

Utredningen har stannat för att föreslå en prisregleringslagstiftning av
beredskapskaraktär för de tre ovan angivna fallen, vilka betecknas såsom
extraordinära. För normala förhållanden anser utredningen däremot,
att man bör bygga helt på principen om konkurrensen som prisregulator.
Det har emellertid konstaterats, anför de sakkunniga, att konkurrensförhållandena
i många avseenden kan visa sig mindre tillfredsställande
även under normala förhållanden. Utredningen har därför ansett, att ansträngningarna
bör inriktas på att åstadkomma en sådan konkurrens, som
verkar som en effektiv prisregulator, och att direkt priskontroll icke bör
användas i sådana fall.

Uppmärksamheten bör därvid enligt utredningens mening först fästas på
den betydelse det har för konkurrensen, att statsmakterna på alla områden
bedriver en konkurrensbefrämjande politik. Det räcker dock icke härmed,
utan samhället måste även kunna tillgripa åtgärder för att direkt befrämja
konkurrensen inom näringslivet.

De sakkunniga anför, att de konstaterade bristerna i konkurrensen såsom
effektiv prisregulator under normala förhållanden kan hänföras till två orsaker.
För att konkurrensen skall bli effektiv fordras, att en företagare, som
begagnar sig av olika konkurrensmedel, däribland priskonkurrens, lyckas
vinna gensvar hos sina kunder. I händelse en konkurrensåtgärd tillgripes
men icke verkar på kunderna, blir den naturliga följden, att han avstår från
konkurrensen, som alltid medför uppoffringar, antingen i form av kostnadshöjning
för högre kvalitet, reklam etc. eller i form av prissänkning. Det kan
enligt utredningen här konstateras, att det i åtminstone ett viktigt avseende
föreligger stora brister, nämligen vad beträffar konsumenternas priskännedom
och prismedvetande. Denna slutsats gäller, även om det otvivelaktigt
skett en förbättring under senare år. Utredningen påpekar också, att priskännedom
och prismedvetande icke endast är en förutsättning för utan även
en följd av effektiv konkurrens. Ju hårdare priskonkurrensen blir, desto
naturligare blir det för konsumenterna att söka prisskillnader och utnyttja
förmånliga inköpskällor. Bristande priskännedom och prismedvetande kan
dock, anför utredningen, försvaga konkurrensens effektivitet, och en förbättring
av dessa faktorer måste därför eftersträvas.

Den andra orsaken till brister i konkurrensens effektivitet är att söka i av
företagare eller av deras organisationer vidtagna konkurrensbegränsande åtgärder.
Fn lagstiftning mot konkurrensbegränsningar måste ge samhället
möjligheter alt dels uppspåra konkurrensbegränsningar och bedöma deras
effekt, dels ingripa mot sådana konkurrensbegränsningar, som är samhällsskadliga.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Utredningen övergår härefter till att kritiskt granska 1946 och 1953 års
lagar om konkurrensbegränsning i näringslivet. Med hänsyn till att chefen
för handelsdepartementet kommer att upptaga utredningens förslag i förevarande
del, torde det vara tillfyllest att här endast i korthet redovisa de
sakkunnigas synpunkter och innebörden av deras ståndpunktstagande.

Vad först gäller 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
erinrar utredningen om att näringsfrihetsrådets förhandlingsmöjlighet
är begränsad till vissa typer av konkurrensbegränsningar, medan
andra faller utanför lagen.

Det kan gentemot 1953 års lag hävdas, anför de sakkunniga, att dess effektivitet
är försvagad i två avseenden, dels genom att den ger den övervakande
myndigheten, näringsfrihetsrådet, endast förhandlande befogenhet
men icke möjlighet till direkt föreläggande, dels genom att den icke täcker
alla typer av konkurrensbegränsningar.

Vad den första principiella invändningen beträffar, anser utredningen, att
lagen verkat så kort tid, att det är svårt att redan nu avgöra, huruvida denna
svaghet är av någon praktisk betydelse. Utredningen framlägger därför
med ett undantag icke något förslag till vidgade befogenheter i förevarande
avseende.

Den punkt, på vilken utredningen gjort ett undantag, rör det fallet, att
den skadliga verkningen av konkurrensbegränsningen ligger däri, att ett
pris står i uppenbart missförhållande till kostnaderna och rättelse icke kan
nås genom förhandling. Samtidigt som utredningen deklarerat, att det icke
är möjligt att bygga upp ett system av »skäliga priser», anser utredningen,
att man efter ett slopande av den allmänna priskontrollen måste ha kvar
en möjlighet att ingripa i särskilda fall. Medan det icke går att avgöra, vad
som är ett skäligt pris, är det dock fullt möjligt att avgöra, när ett pris är
uppenbart orimligt och innebär ett utnyttjande av brister i konkurrensen.
Kan konkurrens därvid icke åstadkommas förhandlingsvägen, kvarstår som
enda tänkbara åtgärd att fastställa ett högsta pris för förnödenheten eller
tjänsten i fråga.

Vad den andra principiella invändningen beträffar, alltså att lagen icke
medger förhandlingsrätt i fråga om alla konkurrensbegränsningar, som kan
vara samhällsskadliga, anser utredningen däremot, att den korta tillämpningstiden
för 1953 års lag icke utgör något argument mot en effektivisering.
Oavsett hur lång erfarenhet man får av lagen, ändras icke slutsatsen,
att det föreligger möjlighet för att samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
uppstår, utan att näringsfrihetsrådet kan förhandla med berörda företagare.
På detta område har man för närvarande priskontroll såsom ett instrument
att påverka förhållandena. Utredningen anser en utvidgning av
1953 års lag vara en nödvändig förutsättning för att man skall släppa priskontrollinstrumentet.

Utvidgningen av 1953 års lag till att avse alla former av konkurrensbegränsande
företeelser innebär vidgade möjligheter att ingripa mot monopo -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

iistiska företeelser, t. ex. märkesmonopolen. De föreslagna utvidgningarna
medför även möjlighet att ingripa mot den företeelse som betecknas oligopol.
Med oligopol avses den situation, som uppstår, då verksamheten inom
en bransch eller ett varuområde kommit att till övervägande del ligga i händerna
på ett fåtal större företagare. Faran med ett oligopol ligger enligt utredningen
— förutom i att det med lätthet utvecklar sig till en öppen eller
förtäckt kartell — däri, att ett fåtal företags dominans helt allmänt medför
risk för att konkurrensen försvagas.

Riktprissättningen kommer att i ökad omfattning kunna tagas upp till
granskning. Sådan central prissättning förekommer horisontellt genom
branschorganisationerna men även vertikalt, nämligen genom riktpriser,
som anges av fabrikanter. De nuvarande lagreglerna innebär, att möjlighet
finnes att inskrida mot sådana företeelser, som beror på tillämpning av horisontella
riktpriser, om de medför skadlig verkan t. ex. i form av utpräglad
prisstelhet. Däremot är det icke möjligt att med stöd av denna lag ingripa
mot verkningarna av vertikala riktpriser i andra fall än sådana, där detta
system tillämpas av en företagare, som kan betecknas som monopolist, eller
bedrivs i samförstånd med andra företagare på sådant sätt, som lagen jämställer
med en kartellbildning. Den av utredningen förordade lagändringen
innebär, att lagen kompletteras med en möjlighet till ingripande även i fråga
om en vertikal riktprissättning, så snart denna medför ur samhällets synpunkt
skadliga verkningar.

Slutligen kommer enligt utredningsförslaget att under 1953 års lag falla
sådana former av konkurrensbegränsningar som kan betecknas såsom repressiva
åtgärder från näringsidkare eller deras sammanslutningar mot
den, som bedriver en ur deras synpunkt obekväm konkurrens. Sådana åtgärder
kan ha karaktären av leveransvägran (selektiv försäljning) eller ett
missgynnande av vissa köpare beträffande prisvillkoren (prisdiskriminering).

Utredningens förslag innebär vidare, att i 1953 års lag införes en bestämmelse,
som gör det möjligt att ingripa mot otillständig prissättning därigenom
att Kungl. Maj :t på hemställan av näringsfrihetsrådet äger förordna
om visst högsta pris, vilket icke får överskridas utan tillstånd. Denna möjlighet
skall stå till buds även i sådana fall, då förutsättningarna för tillämpning
av beredskapslagstiftningen om prisreglering ej är för handen.

Enligt utredningens mening måste de administrativa resurser, som ställes
till förfogande för motverkandet av skadliga konkurrensbegränsningar
för närvarande anses otillfredsställande, och de sakkunniga finner det uppenbart,
att de blir så i ännu högre grad, när lagens tillämpningsområde ulsträckes.
Utredningen föreslår därför en utökning av dessa resurser.

Vad först angår normala förhållanden anser utredningen, att den med
studierna av pris- och marginalutvecklingen m. in. inom näringslivet förenade
utredningsverksamheten och den därpå baserade konsumentupplysningen
i prisfrågor bör samordnas med den utredningsverksamhet, 1953 års

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

lag förutsätter. Verksamheten skall enligt förslaget förläggas till ett nyinrättat
organ, förslagsvis benämnt statens pris- och kartellbijrå.

Det nya organet skall enligt förslaget ha till uppgift att dels följa och
analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen, dels bedriva
konsumentupplysning i prisfrågor, dels övervaka konkurrensbegränsningar
inom näringslivet genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser
och genom särskilda undersökningar, dels ock utföra sådana
undersökningar, som näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för
näringsfrihetsfrågor finner nödvändiga för sin verksamhet. För att dessa
uPP§ifter skall kunna lösas, fordras bl. a. vissa ändringar i den lagstiftning,
som reglerar uppgiftsskyldigheten för företagare in. m.

Beträffande ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet
föreslås vissa utökningar i personellt avseende.

En följd av utredningens förslag blir, att den verksamhet upphör, som nu
bedrivs inom PKN, inom kommerskollegii monopolutredningsbyrå och inom
avdelningen för analys av pris- och marknadsförhållanden på kommerskollegii
statistiska byrå.

Vad härefter gäller 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
i näringslivet föreslår utredningen, att denna ersättes av en ny lag, förslagsvis
benämnd lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden.
I sak innebär den nya lagstiftningen i huvudsak att de äldre
bestämmelserna ■— med hänsyn till den föreslagna utvidgade tillsyns- och
undersökningsverksamhet som kommer att åvila pris- och kartellbyrån —
utbygges med dels föreskrifter om skyldighet för yrkesutövare att lämna
uppgifter om tillämpade priser samt om förhållanden, som kan inverka på
bedömandet av prissättningen, t. ex. intäkter, kostnader och vinster i rörelsen,
dels ock stadgande om skyldighet att för undersökning av frågor, som
rör prisbildningen, förete handelsböcker m. m. samt att lämna erforderliga
uppgifter.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om prisreglering av bostadsupplåtelser
i hotell- och pensionatrörelse. De sakkunniga, vilka erinrar om
att gällande prisregleringslag är tillämplig på sådan rörelse, som omfattar
minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum, förklarar att de med
hänsyn till de särskilda förhållandena på området icke anser sig kunna förorda
ett frisläppande av prisbildningen i fråga om sådan uthyrning. Det
framhålles, att hotell- och pensionatbranschen företer särdrag bl. a. i det
hänseendet, att konkurrensförhållandena betydligt avviker från motsvarande
förhållanden inom produktionen och handeln. Utredningen anser att vid
ett genomförande av utredningens förslag det därför torde vara ofrånkomligt,
att hyresregleringslagen bringas i tillämpning å dylik uthyrning.

Vad gäller tidpunkten för genomförandet av utredningens förslag har utredningen
tänkt sig ett ikraftträdande den 1 juli 1956.

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

29

Remissyttrandena

Utredningens principiella ståndpunktstagande, nämligen att prisreglering
slopas under normala förhållanden medan statens
verksamhet i förevarande avseende under normala tider skall inriktas på
åtgärder som främjar konkurrensen och motverkar samhällsskadliga konkurrensbegränsningar,
vinner allmän anslutning bland remissinstanserna.
Avstyrkande av förslaget förekommer blott i länsstyrelsens i Älvsborgs
län yttrande. Länsstyrelsen synes dock icke ha något att erinra mot att priskontrollen
slopas under normala förhållanden.

Vissa erinringar framföres emellertid beträffande förslaget att man skall
avstå från prisreglering under normala förhållanden. Sålunda yttrar Landsorganisationen
i Sverige att den icke betraktar den statliga prisregleringen
som behövlig endast under utpräglade krisförhållanden. Prisregleringen
kan tvärtom icke undvaras ens under tider med jämförelsevis stabil
ekonomi. I en ekonomi med utpräglad full sysselsättning och ständiga risker
för en växelvis uppressning av löner och priser, som varit rådande
under olika perioder efter krigets slut, är det enligt landsorganisationens
mening angeläget att statsmakterna har möjlighet att göra ingrepp i prisbildningen
även om prisreglering kan och bör tjäna som enbart ett komplement
till dels penning- och finanspolitiska åtgärder, dels åtgärder mot samhällsskadliga
konkurrensbegränsningar. Under mera normala förhållanden
med full sysselsättning och en tämligen god samhällsekonomisk balans bör,
under förutsättning att statsmakterna för en konsekvent och tillräckligt
hård ekonomisk politik i övrigt samt att övervakningen av och ingreppen
mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar sker med kraft, de prisreglerande
ingreppen kunna bli av ringa omfattning eller helt upphöra och
ersättas med prisövervakning. Landsorganisationen säger sig visserligen ha
svårt att inse varför även möjligheterna till prisreglerande ingrepp skall helt
upphöra. Landsorganisationen ansluter sig dock till den föreslagna lösningen
med hänsyn till de väsentligt förbättrade möjligheterna till kombination
av prisövervakning och övervakning av samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
som också föreslås.

Riksförbundet landsbygdens folk förklarar sig, med det allmänna samhällsekonomiska
synsätt som förbundet representerar, sakna anledning jäva
utredningens grundinställning till prisregleringen, så mycket mera som utredningen
är enig. Men förbundet anser å andra sidan att det finns anledning
ifrågasätta om priskonkurrensen ens efter den effektivisering av konkurrenslagstiftningen
som föreslås utgör ett så effektivt skydd mot ur samhällsekonomisk
synpunkt icke önskvärd prissättning som utredningen föreställer
sig. Tanken att använda pris- och marginalkontrollerande åtgärder
som medel i strukturrationaliseringen inom handeln har avvisats av utredningen,
till synes utan helt övertygande motivering.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund säger sig vara på det klara
med den betydelse som förhandenvaron av cn fri konkurrens har för ett

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i7 år 1956

rationellt och effektivt arbetande näringsliv. Emellertid anser förbundet att
det kan anföras åtskilliga exempel på att konkurrensen väl kan vara fri,
effektiv och hård men ändock icke få till följd lägsta möjliga priser, vilket
för konsumenterna är ett kriterium på att den kan anses tillfredsställande.
Dagens oerhört rika och svåröverskådliga varumarknad ger enligt förbundets
åsikt en företagare möjlighet att konkurrera i många andra former än
genom priskonkurrens, former som i själva verket oftare har en tendens att
driva upp kostnaderna och därmed priserna. Förbundet vill icke dölja sin
uppfattning att det i åtskilliga avseenden vore till fördel att för ingripanden
vid rubbningar i den samhällsekonomiska balansen ha en permanent
samhällelig prisreglering. Erfarenheten icke minst under hösten 1955 pekar
enligt förbundets mening ganska klart i denna riktning. Visar det sig emellertid
att enhälligheten inom utredningen kring förslaget om beredskapslagstiftningen
kommer att få en motsvarighet vid den slutgiltiga behandlingen i
riksdagen, kan förbundet för sin del acceptera detta som en kompromisslösning.

Statens priskontrollnämnd accepterar i princip grundsatsen om den effektiva
konkurrensen som den verksammaste prisregulatorn men betonar att
den direkta prisregleringen kan slopas endast under vissa förutsättningar.
För det första skall från näringslivets sida ådagaläggas en verklig vilja
till effektiv konkurrens. För det andra måste skapas samhälleliga organ
med uppgift att stimulera och underlätta konkurrensen genom att undanröja
hinder för densamma och för det tredje bör verkningarna av konkurrensen
kunna mätas. Dessutom bör möjligheter finnas till ingripanden från
det allmännas sida i prisreglerande syfte då så påkallas av oskälig prissättning.
Nämnden vill icke avvisa utsikterna att förhandlingsvägen nå goda
resultat men kan icke blunda för svårigheterna, att i ett så komplicerat och
genomorganiserat samhälle som vårt åstadkomma effektiva konkurrensförhållanden.

Utredningens uppfattning att effektiv konkurrens är den ur
samhällets synpunkt bästa prisregulatorn understrykes
å andra sidan i flertalet yttranden från företagarhåll och delas även av de
flesta övriga remissinstanserna. Innebörden av begreppet effektiv konkurrens
skärskådas närmare i ett par yttranden.

Sveriges industriförbund anser sålunda att detta begrepp av utredningen
definieras så snävt, att en sådan konkurrens som utredningen synes åsyfta
knappast existerar på många varuområden och icke heller kan anses eftersträvansvärd
i det moderna samhället. Utredningens bestämningar kännetecknar
enligt förbundets åsikt snarast den fria konkurrensen enligt den ekonomiska
liberalismens teori men kan icke utan vidare identifieras med vedertagna
krav på effektiv konkurrens i nutidens ekonomiska samhälle. Avvikelser
från den fria konkurrensen behöver sålunda icke innebära att konkurrensen
ej fyller rimliga krav på effektivitet. Liknande synpunkter framföres
av Sveriges köpmannaförbund samt av Kcmisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters
förening som tillägger att ett visst mått av samverkan — med den

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1956

effekt på konkurrensen som denna samverkan måste få — ofta varit till
nytta för det ekonomiska framåtskridandet. Det har nämligen möjliggjort
samlade insatser och rationaliseringsåtgärder av största betydelse.

Även Svenska försäljnings- och reklamförbundet samt Stockholms handelskammare
framför synpunkter liknande dem som uttalas av Sveriges
industriförbund.

En annan synpunkt på konkurrensen anföres av Smålands och Blekinge
handelskammare, som yttrar att utredningen endast synes beakta vertikal
konkurrens men bortser från den horisontella konkurrensen, som under senare
år trätt i förgrunden. När en fabrikant i dag fastställer priset på en
vara måste han enligt kammarens åsikt försöka bedöma i vad mån andra
icke närbesläktade varor konkurrerar med hans egen. Som exempel på
denna horisontella konkurrens nämner kammaren att motorcyklarna på
sin tid ansågs i hög grad konkurrera med konfektionen. I dag, fortsätter
kammaren, konkurrerar bilar och utlandsresor med en rad andra produkter,
till exempel olika slag av varaktiga konsumtionsvaror. Kammaren anser
att problemen av utredningen betraktas alltför statiskt.

Prisregleringens olägenheter framhäves i några yttranden
från företagarhåll. Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening
understryker sålunda dess prisuppehållande verkan och den snedvridning
i produktion och distribution som en sådan reglering lätt får till följd. Föreningen
vill därjämte starkare än utredningen betona de ogynnsamma konsekvenserna
av att utländska företag som säljer sina produkter på den
svenska marknaden icke träffas av prisregleringen på samma sätt som de
svenska tillverkarna, eftersom de utländska företagens fabrikspriser i regel
accepteras av prismyndigheten ulan granskning. Det är enligt föreningen
tydligt att ju friare varuutbytet blir med utlandet, desto orimligare och
olägligare måste det vara att svenska tillverkare utsättes för kontroll och
ingripanden som icke drabbar deras utländska konkurrenter. — Svensk industriförening
anser att den statliga prisregleringen på lång sikt förorsakar
samhället och konsumenterna utomordentligt stora olägenheter genom
de ogynnsamma verkningar den har på produktionen och konkurrensen.
Föreningen framhåller afl det intima samråd, särskilt i form av gemensam
kalkylering, som prisregleringen framtvingar mellan företagarna lätt
utvecklar sig till ett samarbete av rent konkurrensbegränsande karaktär.
Föreningen tillägger att prisregleringen har medfört att många småföretagare
vant sig av att självständigt kalkylera sina varor. — Svenska företagares
riksförbund anser att de av utredningen redovisade olägenheterna av
prisreglering är i vissa fall uppenbara för var och en. Detta är fallet med
de administrativa kostnaderna, snedvridningen i varuförsörjningen samt
försämringen av kvalitet och service. Andra minst lika viktiga nackdelar är
icke lika påtagliga utan framträder först på längre sikt. Förbundet åsyftar
risken för minskad utvecklingstakt genom att möjligheten till ekonomiskt
fördelaktiga investeringar försvåras samt orättvisan i att svenska företags
varor kommer i eu sämre ställning i konkurrens med importvaror genom

32

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1956

att de svenska men ej de utländska företagens kalkyler blir föremål för
granskning. Vidare framhåller förbundet att de ämbetsmän, som verkar
inom prismyndigheten lätt får för stor makt, och att ärendenas handläggning
kan förlora i objektivitet genom att ett flertal viktiga funktioner — utredande,
förhörsledande, åklagande och dömande — kommer att åvila en
och samma myndighet. Ytterligare anför förbundet att erfarenheten visat
att priskontrollens ingripande mot en viss varugrupp i ett stort sortiment
varor lätt kan skada en hel branschs rykte och därmed sänka dess försäljningssiffror.
Allmänheten uppfattar ej tillräckligt tydligt att ingreppet blott
gäller en viss vara utan tror att priskontrollen ingripit mot hela branschen
och reagerar med köpinotstånd.

Jämväl utredningens uttalanden om behovet av en allmänt
konkurrensbefrämjande politik från statens sida betonas
starkt från företagarhåll. Svenska bankföreningen framhåller att man särskilt
bör undvika att genom regleringar och andra ingripanden av liknande
slag eller genom beskattningens höjd och utformning försvåra startandet av
nya företag och genomförandet av nya idéer. — Sveriges grossistförbund anser
att statsmakterna i detta avseende i hög grad försummat att ta hänsyn
till den fria konkurrensens krav. Om utvecklingshämmande regleringar avskaffas,
ett rimligare skattesystem införes och en med generellt verkande
penningpolitiska och andra medel bedriven ekonomisk politik föres, som
skapar jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, då skapas enligt förbundets
mening också ett ekonomiskt klimat som vida effektivare än någon
lagstiftning framtvingar en produktivitetshöjande konkurrens. —- Länsstyrelsen
i Kronobergs lön anför liknande synpunkter.

Beträffande behovet av prisreglering vid krig eller
krigsfara är remissinstanserna med ett undantag eniga med utredningen.
Undantaget utgöres av länsstyrelsen i Älvsborgs län som avstyrker prisreglering
vid krigsfara. Länsstyrelsen utgår därvid från att prisregleringen
icke avses införd i annat syfte än att söka hindra en inhemsk inflation och
att den ej heller avser åtgärder i syfte att hålla exportpriserna nere. I ett
sådant läge anser länsstyrelsen det troligast att man söker åstadkomma en
prisutjämning genom subventionering av importen, helt eller delvis bekostad
av en avgift på exporten. Härför skulle fordras en lagstiftning som kan
göras avsevärt effektivare och smidigare än de föreslagna stadgandena.

Övriga instanser som yttrat sig i frågan anser prisreglering behövlig icke
blott vid krig utan även vid krigsfara. Ståndpunkten motiveras från företagarsidan,
exempelvis av Sveriges industriförbund, med att det i så fall
är fråga om ett led i en statlig tvångshushållning, där icke blott företagare
utan även andra grupper i samhället får bringa offer i det gemensammas
intresse. Industriförbundet tillägger att en inflationistisk prisutveckling
även i sådant fall bäst bekämpas genom allmänt verkande medel men att
priskontrollen kan utgöra ett betydelsefullt komplement till dylika åtgärder.
Prisregleringen bör dock enligt förbundets åsikt begränsas till att motverka
spekulativa prisstegringar som icke motsvaras av kostnadshöjningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

33

Förslaget om möjlighet att införa priskontroll vid
rubbning i den samhällsekonomiska balansen till
följd av internationella prisstegringar tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Vissa erinringar framföres dock
i några av dessa. Direkt avstyrkande hållning intar länsstyrelsen i Älvsborgs
län och Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening samt
två handelskammare, nämligen Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt handelskammaren i Gefle. Såsom i ett följande avsnitt redovisas,
förordas i flera yttranden, att riksdagens samtycke skall fordras
för att lagens bestämmelser skall kunna tillämpas i förevarande fall.

Kommerskolleginm framhåller, att det av principiella skäl ligger nära till
hands att liksom i fråga om förfogande- och ransoneringslagarna begränsa
prisregleringslagens tillämpning — utom till krigs- och krigsfarefallen —-till det fall att ett knapphetsläge uppstått till följd av en utom riket inträffad
händelse. Även om prisreglering liksom förfogande och ransonering
har till främsta uppgift att tjäna som hjälpmedel när det gäller att i ett
läge med påtaglig brist på förnödenheter motverka de för samhället så allvarliga
följderna härav, har emellertid priskontrollen även andra uppgifter
att fylla. Det principiella önskemålet om likformighet mellan lagarna bör
därför icke vara avgörande. Kommerskollegium finner självklart att statlig
prisreglering skall kunna införas om i fredstid ett sådant knapphetsläge
inträtt att förfogande- och ransoneringslagstiftningen sätts i kraft. Däremot
anser kollegium tvekan kunna råda om lämpligheten av prisreglering i ett
mindre allvarligt läge. Enligt kollegii mening medför statlig prisreglering
i ett sådant läge på längre sikt väsentligt större nackdelar än fördelar. Prisstegring
bör i detta fall bekämpas med allmänt verkande penning- och finanspolitiska
åtgärder. Dylika åtgärder har emellertid, uttalar kollegium,
en benägenhet att bli effektiva först efter någon tid. Det kan därför i undantagsfall
framstå som nödvändigt att i ett plötsligt uppkommande infiationsläge,
när en mera avsevärd allmän prisstegring hotar, tillgripa prisreglering
i viss omfattning för att söka dämpa de första yttringarna av inflationen
och befarad otillbörlig spekulation. Detta bör dock ske endast då
synnerliga skäl talar därför. -— Liknande synpunkter anlägges av näringsfrihetsrådet
samt av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen,
vilka sistnämnda tillägger, att prisregleringen självfallet måste
avvecklas så snart förutsättningen för dess införande icke längre är för
handen. — Länsstyrelsen i Värmlands län finner möjligheten att i fredstid
kunna tillgripa prisreglering mycket litet tilltalande.

Sveriges grossistförbund anser den föreslagna möjligheten att införa
prisreglering på grund av utomlands inträffad prisstegring inge betänkligheter
bl. a. med hänsyn till vanskligheterna att med någon säkerhet bedöma,
när betydande fara för prisstegring uppkommit. Förbundet befarar att
bakom ett konstaterande av fara för prisstegring kan ligga en bedömning
med inslag av de mest skiftande politiska målsättningar. Med hänsyn till
att en liknande bestämmelse — trots att förbundet däremot anförde samma
3 Ililiang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

betänkligheter — intagits i förfogande- och ransoneringslagarna anser förbundet
sig icke kunna motsätta sig förslaget på denna punkt. En förutsättning
är dock att såsom riktlinjer för lagens tillämplighet i motiven uttryckligen
anges att förordnandet får komma till användning först om generellt
verkande medel visar sig icke tillfyllest för att bemästra en inflation samt
att regleringen skall avvecklas så snart förutsättningar för dess införande
icke längre är för handen.

Även Stockholms handelskammare anser sig icke böra motsätta sig förslaget
med hänsyn till att förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen
av många skäl bör vara desamma som beträffande förfogandeoch
ransoneringslagarna

Även Svenska bankföreningen finner förslaget om prisreglering på grund
av internationella prisstegringar tveksamt. Skånes handelskammare, som ej
vill motsätta sig förslaget i denna del, pekar på nödvändigheten att prisregleringen
i ett dylikt läge handhaves med mycket stor varsamhet. För
den händelse priserna genom regleringen hålles tillbaka på den inhemska
marknaden, medan utlandspriserna obehindrat stiger, är det nämligen risk
för att importörerna icke vågar täcka in sina behov på utlandsmarknaderna
utan väntar därmed till den senare tidpunkt, då de är absolut nödsakade
att verkställa sina inköp. I den mån utlandspriserna under mellantiden ytterligare
stigit har prisregleringen indirekt medverkat till att folkhushållet
måst betala ett högre pris för varorna i fråga än som eljest varit fallet,
varjämte den bidragit till att den erforderliga påfyllningen av varulagren
utifrån stoppats, vilket kan bli ytterst olyckligt ur beredskapssynpunkt.

Tjänstemännens centralorganisation anser å andra sidan att det är nödvändigt
att möjlighet finns att sätta lagen i tillämpning i en sådan situation.
Samma ståndpunkt intar, som tidigare torde ha framgått, Landsorganisationen
i Sverige.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför som motivering för sitt avstyrkande
— utom att det torde bli svårt att fastslå när de angivna förutsättningarna
för prisregleringens ikraftsättande föreligger — att internationella kriser
i allmänhet medför mera successiva prisstegringar under en längre tidsperiod,
varvid återverkningarna på den inhemska prisnivån till en början
är relativt små. Också vid Koreakrisen kom den allvarligaste pressen på
den inhemska prisnivån först i samband med att världsprisstegringarna
slog igenom på våra exportvaror, vilket skedde vid en betydligt senare tidpunkt
än prisstegringen för importvarorna. En dylik prisstegring på exportvarorna
är i vissa avseenden ännu farligare än prisstegringar på importvaror,
då exportprisernas höjning medför helt andra möjligheter för lönehöjningar
inom landet och därav följande prisstegringar för inhemska produkter.
Ur inflationssynpunkt kan denna prisstegring vara betydligt farligare
än prisstegringarna på importerade varor eftersom sistnämnda prisstegringar
kan försvinna i samband med sänkta importpriser medan det
är avsevärt svårare att eliminera sådana prishöjningar som skapat förutsättningar
för och även medfört inhemska lönestegringar. Länsstyrelsen fin -

35

Kungl. Maj:ls proposition nr lk7 år 1956

ner att de föreslagna bestämmelserna, som endast åsyftar att motverka
inhemsk inflation, knappast blir aktuella annat än i samband med att också
för vårt land föreligger en påtaglig krigsfara. För sådant fall anser länsstyrelsen,
som jag tidigare nämnt, annan lagstiftning erforderlig.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening anser det, på grund
av svårigheten att fastställa när förutsättningarna för krisfall av detta slag
föreligger, finnas risk att prisregleringen sättes i kraft i en situation som
efter kort tid visar sig vara av mindre ödesdiger beskaffenhet än man räknat
med. Olägenheterna härav befarar föreningen bli desto större som det
ofta visat sig att statsmakterna är mera benägna att införa en reglering än
att upphäva den. Föreningen finner dessutom att erfarenheterna från det
senaste decenniets politik knappast är ägnade att motivera ett odelat förtroende
för centrala statliga instansers förmåga att bedöma ekonomiska
lägen och de lämpliga botemedlen mot de svårigheter som följer av dessa.
Det eventuella behovet av prisregleringen vid internationell prisstegring
bör enligt föreningens åsikt på ett fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodoses
genom en i en sådan situation av regering och riksdag i vanlig ordning
stiftad lag.

Handelskammaren i Gefle anför liknande synpunkter som Kemisk-tekniska
och livsmedelsfabrikanters förening.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför som motivering
till sitt avstyrkande att inflationstendenser av andra orsaker än krig
och krigsfara icke kan göra sig gällande med samma styrka och snabbhet
som kan förekomma vid ett krigsfall. Penningvärdets försämring bör vidare
enligt kammarens uppfattning ej bekämpas med prisreglering, som
enbart angriper symptomen, ej de bakomliggande orsakerna.

Förslaget om möjlighet att införa prisreglering vid inflation
av inhemska orsaker är föremål för stor meningsskiljaktighet.
Förslaget tillstyrkes av bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, priskontrollnämnden, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor
samt överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län, som avstyrker,
ävensom länsstyrelsen i Värmlands län, vars nyss återgivna uttalande att
möjligheten att införa prisreglering i fredstid är mycket litet tilltalande har
avseende även på detta fall. Förslaget tillstyrkes även av löntagarorganisationerna.
Näringsfrihetsrådets majoritet avstyrker förslaget medan tre ledamöter
förklarar sig tillstyrka detta. Pin avvisande hållning till förslaget
intar ävenså samtliga företagarorganisationer utom Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, som i och för sig synes acceptera tanken på att
vid inflationspress av inhemskt ursprung kunna tillgripa prisreglering. De
flesta företagarorganisationerna avstyrker uttryckligen, liksom även Kooperativa
förbundet. Även Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisande
till förslaget att bruka prisreglering som medel mot en inflation av inhemska
orsaker. Förslaget avstyrkes av fem handelskammare. Även flertalet
av de övriga intar en i huvudsak negativ hållning.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 1£7 år 1956

Såsom i ett senare sammanhang skall beröras, göres i åtskilliga yttranden
uttalanden om att riksdagen bör medverka vid förordnande om lagens tilllämpning
i ett läge, där inflation av inhemska orsaker hotar.

Kommers kollegium (generaldirektören och en ledamot), som tillstyrker
förslaget, anser det ej sällan svårt för att ej säga omöjligt att avgöra, huruvida
orsakerna till en allmän prisstegring är att hänföra helt till inhemska
eller utländska förhållanden. Erfarenheterna under det senaste årtiondet
ger enligt kollegium närmast belägg för att den yttersta grunden till en
prisstegring kan vara att finna utomlands, även om den omedelbara anledningen
är att hänföra till inhemska förhållanden. Det synes därför kollegium
föga ändamålsenligt att låta avgörandet av frågan, om lagen skall få
sättas i kraft eller ej, vara beroende på så osäkra bedömanden som om orsaken
till en väntad prisstegring är förhållandena inom landet eller utom
landet. Dessutom känner kollegium sig ej helt övertygat om att inhemska
förhållanden icke bör under sådana omständigheter föranleda prisingripanden
av det slag varom här är fråga. Tillräckliga skäl att i fråga om lagens
tillämplighet skilja mellan prisstegringar av utländska och inhemska orsaker
föreligger därför icke enligt kollegii mening.

Övcrståthållarämbetet förklarar sig icke ha något att erinra mot att prisregleringslagen
skall kunna träda i tillämpning jämväl vid inflationspåfrestningar,
som har sin grund i inhemska förhållanden, men utgår från
att avsikten är att denna möjlighet skall utnyttjas endast i undantagsfall.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser visserligen att frågan, om inflationspåfrestningar
som har sin grund i inhemska förhållanden skall kunna
motivera ett införande av prisreglering, kan förefalla diskutabel. I allmänhet
torde sådana inflationstendenser böra bemästras med generellt verkande
finans- och penningpolitiska medel. Länsstyrelsen ansluter sig dock
till uppfattningen att möjlighet att tillgripa prisreglering bör finnas i de
lägen, då omedelbara åtgärder i prisdämpande syfte är av nöden men man
icke hinner avvakta verkningarna av andra åtgärder. Länsstyrelsen framhåller
särskilt den stora psykologiska betydelse som ligger i möjligheten
att ingripa med prisreglering för att påverka företagarnas och löntagarnas
dispositioner.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig, under åberopande särskilt
av de psykologiska faktorerna, icke ha något att erinra mot förslaget
i denna del.

Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor uttalar att det för konsumenterna
givetvis kan te sig betänkligt att helt avhända statsmakten
möjligheten att utnyttja prisreglering vid sidan av mera generellt verkande
medel för att motverka prisstegringar. När konsumentrepresentanterna i utredningen
helt anslutit sig till tanken att man normalt skall lita till konkurrensen
som verksam prisregulator, synes det därför ämbetet realistiskt
att såsom en återförsäkring i ett handlingsprogram för motverkande av
inflation inrymma även möjlighet att genomföra prisreglering vid fara för
allvarlig stegring av det allmänna prisläget vare sig denna beror av utländska

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\7 år 1956

37

eller av inhemska orsaker. Ställningstagandet på denna punkt anser ämbetet
ytterst bli en politisk bedömningsfråga. Ur de synpunkter ämbetet
har att företräda synes erinran icke böra framföras mot förslaget i denna
del.

Landsorganisationen i Sverige uttalar att en mera generell tillämpning
av prisreglering icke kan ensam annat än på kort sikt förhindra en allmän
tendens till prisstegringar. Om prisreglerande ingrepp företages tillräckligt
snabbt i skeden då mera allvarliga störningar av det allmänna prisläget
ännu icke hunnit inträda men då de inflationistiska krafterna är starka och
trots kraftfulla ekonomiskt politiska åtgärder hotar att medföra icke önskvärda
prisstegringar, kan de emellertid få en icke obetydlig verkan, främst
av psykologisk art. Såväl på företagarsidan som hos löntagarna kan nämligen
sådana ingrepp i prisbildningen medverka till större återhållsamhet
än annars när det gäller prishöjningar respektive krav på lönehöjningar.
Särskilt angeläget är att eventuella prissänkningar på importsidan slår igenom
i prissättningen inom landet. Prisreglerande ingrepp kan medverka till
att en dylik anpassning — i fråga om vilken erfarenheten visar att en betydande
tröghet ofta förekommer — sker snabbare och härvid bidraga till att
stabilisera den allmänna prisnivån samt skärpa priskonkurrensen inom
landet. Redan möjligheten att kunna ingripa med prisreglering kan få
önskvärd effekt. — Två av reservanterna inom näringsfrihetsrådet åberopar
samma skäl som landsorganisationen.

Tjänstemännens centralorganisation betecknar även möjligheten att införa
prisreglering vid inflation av inhemska orsaker som nödvändig.

Riksförbundet landsbygdens folk anser att möjligheten att införa prisreglering
bör betraktas som ett medel vid sidan av flera andra i en allmän
konjunkturpolitisk beredskap, exempelvis då det gäller att bromsa orealistiskt
stora höjningar av nominallönerna och därav framkallade konsekvensprisstegringar.

Såsom skäl för sin avstyrkande ståndpunkt anför näringsfrihetsrådet
att en allmän prisstegring, som ej sammanhänger med krig, krigsfara eller
annan utom riket inträffad utomordentlig händelse, i regel lärer hänföra
sig till förhållanden på efterfrågesidan och mestadels betingas av den inom
landet förda ekonomiska politiken. Vid en redan inträdd starkare rubbning
av den samhällsekonomiska balansen kan det tänkas möjligt att genom
prisreglering — såsom ett komplement till de generellt verkande medlen
—• uppnå en viss dämpning av prisstegringstendenserna. Såvitt rådet
kan bedöma går dock utvecklingen i sådant fall aldrig så snabbt att en särskild
beredskapslag är erforderlig. Om prisreglering anses behövlig, bör det
räcka med lagstiftning i vanlig ordning. Rådet vill icke helt förneka att en
beredskapslag genom sin blotta tillvaro skulle ha psykologisk betydelse genom
att verka dämpande på lönekrav, konsumtionsbenägenhet och investeringslust.
Rådet anser dock att saken icke bör tillmätas så stor vikt som
utredningen synes ha gjort. Verkningarna kan också bli de motsatta. Arbetsmarknadens
parter kan säga sig att de icke behöver iakttaga någon

38

Kungl. Maj.ts proposition nr i il år 1956

återhållsamhet eftersom prisregleringen till sist kommer att skipa rättvisa
dem emellan. Företagarna kan vidare finna med sina intressen förenligt
att hålla en något för hög prisnivå för att ha prutmån, då prisregleringen
träder i tillämpning. Rådet anser vidare att priskontroll i krislägen som
betingas uteslutande av inhemska förhållanden är en på det hela taget lika
ingripande åtgärd som förfogande och ransonering och att sålunda också
principiella skäl kan åberopas mot förslaget att här gå längre än i förfogande-
och ransoneringslagarna. Slutligen anför rådet att statsmakterna
genom att avstå från en beredskapslag på prisregleringsområdet, tillämplig
vid inflationsrisk av inhemska orsaker, kan på det mest otvetydiga sätt ge
uttryck åt sin avsikt att med generellt verkande medel skydda penningvärdet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att utvecklingen under efterkrigstiden
torde visa att man ej får knyta alltför stora förhoppningar till en lagstiftning
om prisreglering vid risker för inflation av inhemska orsaker.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar uppfattningen att prisreglering
är ett så vittgående ingrepp i det ekonomiska livet att det knappast är befogat
behandla den på annat sätt än förfogande och ransonering. Skulle
prisreglering anses nödvändig av orsaker som inträffat inom riket, bör enligt
länsstyrelsens uppfattning det vanliga lagstiftningsförfarandet komma
till användning. Vad utredningen anfört om den psykologiska betydelse
som möjligheten att införa prisreglering skulle kunna få på företagarnas
och löntagarnas handlande är enligt länsstyrelsens uppfattning icke tillräckligt
bärande.

De synpunkter som anförts av de avstyrkande myndigheterna återkommer
i viss utsträckning även i företagarorganisationernas yttranden. Sveriges
grossistförbund anför sålunda bl. a. såsom skäl mot förslaget att det
innebär ett klart avsteg från den för förfogande- och ransoneringslagarna
gällande principen att ingripanden skall ske endast på grund av utrikes
händelse. Förbundet anser vidare att de betänkligheter, som förbundet uttalat
i fråga om prisreglering vid internationella prisstegringar, gör sig gällande
med särskild styrka, när bedömandena måste göras med utgångspunkt
från helt interna svenska förhållanden. Risken för att lagstiftningen
på grund av i sak ovidkommande politiska skäl och utanför den ram utredningen
åsyftat bringas i tillämpning även i ett läge, då en sådan åtgärd
icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig, anser förbundet vara betydande
i detta fall. Frestelsen att vid en befarad rubbning av den samhällsekonomiska
balansen tillgripa prisreglering i stället för penningpolitiska medel
och andra generellt verkande åtgärder kan också ligga alltför nära till hands.
Av dessa skäl anser sig förbundet icke kunna biträda förslaget i denna
del.

Sveriges köpmannaförbund erinrar om att förfogande- och ransoneringslagarna
icke kan sättas i tillämpning på grund av tilldragelser som hänför
sig uteslutande till vårt land, samt att detta vid lagarnas tillkomst motiverades
med att det i sådana fall ofta rörde sig om situationer som vore

39

Kungl. Maj:ts proposition nr l''r7 år 1956

självförvållade i den meningen att de utgjorde följder av exempelvis den
förda ekonomiska politiken, omfattande arbetskonflikter eller dylikt. Sådana
inflationistiska rörelser som har sin orsak enbart inom landet är enligt
förbundets åsikt i än högre grad av självförvållad natur och bottnar i
ett misslyckande av den förda ekonomiska politiken. En sådan inflation
anser förbundet böra bekämpas med allmänna ekonomisk-politiska medel.
Skulle prisreglerande ingrepp i undantagsfall bedömas nödvändiga, bör de
insättas genom lagstiftning i reguljär ordning. Förbundet tillägger att det
icke kan anses helt uteslutet att den psykologiska verkan av prisreglering
blir den omvända mot vad utredningen antagit. I ett inflationsläge skulle
nämligen ett prisstopp kunna leda till att kraven på löneökningar bleve än
våldsammare, då löntagarna kunde få den uppfattningen att prisregleringen
skulle hindra löneökningarna att slå igenom på prissidan. Förbundet kan
på dessa grunder icke dela utredningens uppfattning att lagen bör omfatta
rätt till ingripanden i fall av inflation av enbart inhemska orsaker. I varje
fall bör ingripanden icke komma i fråga förrän andra inflationsbekämpande
medel befunnits otillräckliga. Under alla omständigheter förutsätter förbundet
att ingripanden icke i något fall skall förekomma annat än under
extraordinära omständigheter och att lagstiftningen ej skall användas som
ett medel att nå allmän-politiska mål.

Sveriges industriförbund finner den grund för införande av prisreglering,
som föreslås, så pass obestämd att den redan av detta skäl ej bör inflyta i
lagstiftningen. Behovet av bestämmelsen synes ej heller förbundet särskilt
framträdande. Det är visserligen rikligt att den fulla sysselsättningen hittills
inneburit en permanent prisstegringsrisk. Förbundet anser det dock ej
uteslutet att man i fortsättningen skall lyckas bättre än hittills att med
penning- och finanspolitiska medel bemästra detta centrala problem. I fråga
om den psykologiska effekten av bestämmelsen framhåller förbundet att
om statsmakterna klart ådagalägger sin avsikt att effektivt bekämpa uppkommande
inflationstendenser och för ändamålet anlitar de ekonomisk-politiska
medel, som normalt står dem till buds, torde den psykologiska effekten
bli avsevärd. Härvid torde det knappast få någon nämnvärd betydelse
om dessa åtgärder kan kompletteras med prisreglering eller ej. Prisregleringens
begränsade möjligheter härvidlag anser förbundet vara allmänt
kända. Förbundet påpekar vidare att den psykologiska effekten i detta fall
torde vara mycket svårbedömbar. Man måste räkna med risken att företagarna
höjer sina priser för att komma i ett bättre utgångsläge om prisreglering
skulle införas. Det allvarligaste är dock enligt förbundets mening
att en lättillgänglig möjlighet att tillgripa prisreglering kan minska statsmakternas
benägenhet att med erforderlig kraft anlita andra mera effektiva
men vanligen mindre populära åtgärder i inflationsbekämpande syfte.
Förbundet påyrkar av dessa skäl bestämt alt prisreglering enligt lagen skall
få ifrågakomma endast på grund av händelser som inträffat utom riket.

Svenska bankföreningen framhåller att begynnande inflation bör stävjas
genom lämpliga penning- och finanspolitiska medel. Sedan en inflations -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1956

process väl kommit i gång, är möjligheten att hejda den genom prisreglering
enligt föreningens uppfattning mycket begränsad även om man tar
steget fullt ut och låter regleringen gälla även arbetslönerna.

Svenska sparbanksföreningen hävdar att hittillsvarande erfarenheter ingalunda
ger vid handen att prisreglering vid en av inhemska orsaker betingad
inflationsfara är ett tjänligt medel att skydda penningvärdet. Föreningen
anser att den psykologiska effekten av bestämmelsen kan ifrågasättas.
Föreningen avstyrker förslaget i denna del.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anser att erfarenheten närmast ger vid
handen att en väntad prisreglering utlöser prisstegringar. Bolaget anser
att det ej finns fog att ge prisregleringslagen en vidare tillämpning än förfogande-
och ransoneringslagarna.

Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening framhåller att de
av prisregleringen följande konsekvenserna för svenska företag som konkurrera
med importerade varor blir särskilt påtagliga om prisreglering införes
vid risk för inflation av enbart inhemska orsaker. Föreningen anser
att den psykologiska effekten av den föreslagna bestämmelsen kan beräknas
bli ogynnsam såväl i fråga om företagare och löntagare, varvid föreningen
nämner företagare som använder råvaror med snabbt varierande
priser som med avseende å statsmakterna. Föreningen avstyrker förslaget.

Även Svensk industriförening anser att frestelsen att tillgripa prisreglering
i stället för generellt verkande medel kan bli för stor om möjlighet finns
att sätta lagen i tillämpning vid inflation av enbart inhemska orsaker. Föreningen
yttrar att bittra erfarenheter visar att en införd prisreglering icke
kommer att bli avskaffad i brådrasket. Föreningen motsätter sig förslaget
i denna del.

Sveriges hotell- och restaurantförbund kan icke ansluta sig till förslaget
i denna del. Eftersom den fulla sysselsättningens politik medför en inflationsrisk,
som utredningen anser vara permanent, är det enligt förbundets
mening icke konsekvent att beteckna den situation då fara föreligger för
inflation av inhemska orsaker som extraordinär. Förbundet uttalar farhågor
för att förslaget i denna del innebär att lagens karaktär av beredskapslag
går förlorad.

Stockholms handelskammare, som avstyrker att lagen skall kunna sättas
i kraft vid inflationsfara av inhemska orsaker, uttalar att utredningen förbigått
den principiellt betydelsefulla frågan om priskontrollens oförenlighet
med vedertagna grundsatser om näringsfrihet och avtalsfrihet. Kammaren
anser att prisreglering icke är något tjänligt instrument mot sådana
inflatoriska tendenser som beror på den inom landet förda ekonomiska politiken
och tillägger att den psykologiska betydelse, som möjligheten att
införa prisreglering ansetts ha, tillmätts alltför stor betydelse. Enligt kammarens
uppiattning skulle prisreglering -— om sådan vore sakligt motiverad
i förevarande fall — utan svårighet kunna vidtagas på grund av
en allmän lag, som stiftades då faran för inflation uppkomme. Den före -

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1056

41

slagna ordningen med riksdagens godkännande i efterhand utgör icke tillräcklig
garanti mot missbruk. Kammaren finner det ligga i sakens natur
att ett dylikt godkännande närmast blir formellt. Prisregleringen kan enligt
förslaget införas utan att någon offentlig debatt kommer till stånd om
den rättsliga regleringens innehåll och konsekvenser och utan lagrådets
granskning. Allmänna rättssäkerhetssynpunkter och intresset att icke längre
gående ingrepp vidtages i den enskildes rörelsefrihet än som kan anses
oundgängligen erforderligt blir uppenbarligen tillgodosedda på ett helt annat
sätt då den vanliga lagstiftningsvägen beträdes än då Kungl. Maj :t begagnar
en fullmakt. —- Liknande synpunkter framföres av Västergötlands
och norra Hallands handelskammare, vilken liksom Östergötlands och Södermanlands
handelskammare, Skånes handelskammare, Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare och handelskammaren i Gefle avstyrker
förslaget i förevarande del, samt av handelskammaren i Örebro och Västmanlands
län, som förklarar sig förorda att prisreglerande åtgärder reserveras
för extrema lägen vilka klart orsakas av krig, krigsfara eller liknande, utom
vårt land och vår kontroll liggande omständigheter.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare vill icke bestämt
avstyrka förslaget i denna del. Kammaren förutsätter nämligen att prisreglering
på grund av fara för inflation av inhemska orsaker kommer att
tillgripas endast i rena undantagsfall, sedan generellt verkande medel visat
sig otillräckliga.

Kooperativa förbundet uttalar att förslaget att låta lagen bli tillämplig
även på prisstegringssituationer, vilka uppkommit uteslutande av inre orsaker,
strider mot de väsentliga grundlinjer, som i vårt land numera synes
ha godtagits för en penningvärdesvårdande politik. Sådana situationer som
här åsyftas måste huvudsakligen hänföra sig till den ekonomiska politik,
som förts, och kan knappast tänkas uppträda så plötsligt, att de inte kan
bemästras på annat sätt än genom ikraftsättande av en för utomordentliga
situationer avsedd beredskapslag av fullmaktskaraktär. Enligt förbundets
mening kan möjligheten av ett ingripande medelst prisreglering på intet
sätt tänkas förhindra en prisstegring, som står i samband med en överdriven
lönestegring eller med en ökning av efterfrågevolymen i landet på
andra vägar. Vid en planmässig och ändamålsenlig användning av de generella
medlen, främst penning-, kredit- och finanspolitiken, för penningvärdets
bevarande torde sådana allvarliga krislägen, som enligt utredningens
mening bör berättiga till att införa direkt prisreglering med anlitande av
fullmaktslagen, överhuvud taget inte kunna uppstå. I de fall åter, då misstag
i den ekonomiska politiken har föranlett så allvarliga prisstegringar,
som utredningen i detta sammanhang torde åsyfta och vilka anses motivera
införande av allmän prisreglering, torde en sådan åtgärd enligt förbundets
uppfattning ha synnerligen små utsikter att bli ett verksamt botemedel i
detta kritiska läge. Den kan däremot komma alt bilda inkörsporten till en
skadlig, produktionshämmande tvångshushållning på alla områden av ekonomisk
verksamhet, varigenom läget på tillgångssidan försämras och faran
för fortsatt inflation skärpes. Av anförda skäl avstyrker förbundet bestämt,

42

Kungl. Maj:ts proposition nr tW år 1956

att priskontrollen göres tillämplig i situationer, som uppkommit uteslutande
av inhemska orsaker.

Sveriges lantbruksförbund anser att en sådan vinst- och löneinflation,
som föranledes uteslutande av händelser inom landet, är mindre trolig, enär
den på grund av sambandet med världsmarknaden torde ebba ut redan på
ett tidigt stadium. En sådan självförvållad inflation bör enligt förbundets
mening förebyggas eller bekämpas genom en effektiv och målmedveten ekonomisk
politik och ej genom prisreglering. Det föreligger ej heller anledning
till brådska i sådant fall. Frågan om åtgärder bör därför enligt förbundets
mening behandlas genom att riksdagen får ta ställning i varje särskilt
fall.

Frågan om förhållandet mellan allmän prisreglering
och prisregleringarna på jordbrukets område behandlas
av Sveriges lantbruksförbund, som erinrar om att regleringen av jordbrukspriserna
genom beslut av 1955 års riksdag utformats så att de inhemska
priserna tillätes svänga mellan vissa prisgränser utan att bli föremål
lör statliga ingripanden. En konsekvens härav blir enligt förbundets
mening att prisreglering ej får tillgripas för att hejda en prisstegring som
håller sig under den övre gränsen. De priser förbundet åsyftar är partipriserna.
Prisregleringen i fråga om jordbrukspriserna måste alltså begränsa
sig till förädlings- och handelsmarginalerna i följande led.

Riksförbundet landsbygdens folk framför samma synpunkter.

Åsikten att prisregleringens avskaffande förutsätter
en utvidgning av 1953 års lag godtages med eller utan reservationer
av samtliga hörda myndigheter utom länsstyrelserna i Älvsborgs och
Värmlands län. Förslaget härom tillstyrkes vidare av löntagarorganisationerna,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Inköpscentralernas
aktiebolag ICA, Kooperativa förbundet, Riksförbundet landsbygdens
folk och Svensk industriförening. Från företagarhåll uttalas mer eller
mindre starka betänkligheter mot de föreslagna utvidgningarna av konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Det övervägande antalet företagarorganisationer har intagit en direkt
avstyrkande hållning. Av handelskamrarna har alla utom en förklarat sig
avstyrka utvidgningen. Även Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisande
till utredningens förslag i denna del.

Landsorganisationen i Sverige uttalar att avskaffande av prisregleringen
under mera normala förhållanden självfallet förutsätter att samhällets övervakning
av och ingrepp mot samhällsskadliga konkurrensbegränsningar
sker med snabbhet och effektivitet. Detta anser landsorganisationen för
närvarande ej vara fallet.

Sveriges grossistförbund anser däremot att något reellt samband mellan
ett avskaffande av prisregleringen och en skärpning av lagstiftningen mot
konkurrensbegränsning i själva verket ej finnes.

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Sveriges industriförbund vill starkt ifrågasätta huruvida en utvidgning
av 1953 års lag är en nödvändig förutsättning för prisregleringens släppande.
Priskontrollnämnden har visserligen enligt tidigare gällande direktiv
haft att särskilt uppmärksamma sådan prissättning, som sammanhängt
med konkurrensbegränsande företeelser. I och med att 1953 års lag trädde
i kraft den 1 januari 1954 har emellertid denna bestämmelse utgått ur direktiven.
Under de två senaste åren har priskontrollnämnden alltså icke
haft något åläggande att vaka över konkurrensbegränsningar och har veterligt
icke heller varit verksam i sådant avseende i nämnvärd utsträckning.
Det har emellertid icke försports — och icke heller av utredningen gjorts
gällande — att detta förhållande lett till några olägenheter ur allmän synpunkt.
Med hänsyn härtill är det svårt att inse, att nämndens avveckling
i och för sig skulle nödvändiggöra en utvidgning av 1953 års lag.

Behovet av konsumentupplysning i prisfrågor understrykes
i yttrandena från priskontrollnämnden, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor,
socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Älvsborgs och
Västernorrlands län. Däremot ifrågasättes att sådant behov föreligger av
länsstyrelsen i Kronobergs län, kommerskollegium, Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare. Inköpscentralernas aktiebolag
ICA framför vissa erinringar. Invändningar framföres även av Svenska försäljnings-
och reklamförbundet, som yttrar att det finns risk för att en
ständig ström av informationsmaterial kan verka avtrubbande på konsumenternas
vakenhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det kunna ifrågasättas om upplysningsverksamheten
får någon större betydelse sedan prisregleringen bortfallit.
Vid prisreglering blir priserna i regel enhetliga och får en auktoritativ
prägel. Det ligger enligt länsstyrelsens uppfattning i sakens natur att
enhetliga priser medför att konsumenten kopplar bort prisjämförelserna.
Prisregleringens borttagande och den fria konkurrensen kommer följaktligen
att öka konsumenternas priskännedom och prismedvetande.

Kommerskollegium behandlar frågan i samband med att kollegium upptar
spörsmålet om arten av de upplysningar som konsumentupplysningen
skall omfatta. För upprätthållande av principen om friast möjliga konkurrens
fordras enligt kollegium både prismedvetande och varukännedom hos
konsumenterna. Dessa båda saker anser kollegium hänga mycket nära
samman. Fm aldrig så ingående kunskap om prisförhållanden är för den
enskilde konsumenten tämligen värdelös, om han icke vet något om de
olika varornas egenskaper. Såvitt kollegium kan bedöma är upplysning i
sistnämnda hänseende mera betydelsefull än upplysning i prisfrågor. Den
tekniska och sociala utvecklingen har medfört, att den enskilde konsumenten
ofta ej har möjlighet att bilda sig en säker uppfattning om en varas
allmänna och speciella egenskaper och dess brukbarhet i förhållande till
annan liknande vara. Priset är däremot lätt att få reda på. Mot en sådan

u

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

tankegång anser kollegium kunna invändas att konsumenten visserligen
känner priset men att han icke vet efter vilka grunder detta beräknats och
därför icke heller kan avgöra om priset är skäligt. Enligt kollegii mening
är det dock ej troligt att konsumentupplysningen skulle nämnvärt bidraga
till att för den enskilde konsumenten klargöra de invecklade problemen på
prisområdet. Kommerskollegium vill på grund av det anförda ifrågasätta
behovet av en direkt konsumentupplysning i prisfrågor. Allmänhetens behov
av upplysning kan i stället som nu tillgodoses genom de särskilda undersökningar
som utföres på området.

Sveriges industriförbund vitsordar visserligen att varumarknadens utökning
kan bereda vissa svårigheter för konsumenter att orientera sig om
marknadens möjligheter. Men därför är det enligt förbundets mening ingalunda
säkert att konsumentupplysning i statlig regi skulle vara det enda
eller ens det bästa medlet att hjälpa konsumenterna till bättre prismedvetande.
Konsumenternas eget omdöme och självverksamhet bör icke underskattas,
åtminstone icke när det gäller vanliga varuslag. Förbundet anser
det också kunna betvivlas att konsumenterna mera allmänt skall ha tid
att ta del av upplysningsmaterialet. Prisupplysningarna bör enligt utredningen
kompletteras med uppgift om prestationen. För att bedöma prestationen
måste man, anför förbundet, emellertid merendels veta en rad olika
saker: betalningsvillkor, service, garanti etc. och icke minst kvalitetsegenskaperna
hos den ifrågakommande varan. Upplysningsverksamheten anses
vidare skola omfatta icke blott priser utan även marginalsättningen, intäkter,
kostnader, vinster m. m. Förbundet finner det svårt att inse att dylika
upplysningar skulle vara till någon nämnvärd nytta för allmänheten. Förbundet
anser det osannolikt att allmänheten skulle visa större intresse för
dessa invecklade frågor. Det anförda torde enligt förbundets uppfattning
visa att spörsmålet om konsumentupplysning i prisfrågor är otillräckligt
utrett.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA anför liknande synpunkter och tilllägger
att i den mån företagen utredning på något område ger vid handen
att fri konkurrens ej föreligger, bör enligt bolagets mening upplysning
därom bibringas konsumenterna. Dessutom utvecklar bolaget ytterligare
synpunkter på upplysning om marginaler, intäkter, kostnader, vinster o. d.
Bolaget anser att det i regel torde vara av föga intresse varför en säljare håller
lägre pris än en annan. Det väsentliga torde vara att han gör det. Detta
förhållande lärer säljaren vid fri konkurrens icke underlåta att ge till känna.
Priskännedom och prismedvetande är sålunda en följd av effektiv konkurrens.

Jämväl Stockholms handelskammare anser att upplysningar om marginalsättning,
intäkter, kostnader, vinster o. d. saknar värde för konsumenterna.
Kammaren befarar att lättfattliga kommunikéer om verkställda undersökningar
kan skapa vanföreställningar och alltså vara ägnade att skärpa
i stället för att överbrygga motsättningarna mellan konsumenter och
företagare.

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 är 1956

Smålands och Blekinge handelskammare ställer frågan vilka priser konsumenterna
skall upplysas om. De fasta bruttopriserna är ju förbjudna och
riktpriserna är inga fasta priser.

Svenska bankföreningen finner det osäkert i vad mån det över huvud är
möjligt att med framgång bedriva konsumentupplysning. I vart fall är enligt
föreningens åsikt uppgifter om marginaler och priser därvid av mindre
intresse än undersökningar angående relationer mellan pris och kvalitet
och jämförelser med varupriser i utlandet.

Sambandet mellan priskännedom och varukännedom framhålles även av
socialstyrelsen, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges köpmannaförbund,
Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening, Inköpscentralernas
aktiebolag ICA, Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Stockholms
handelskammare samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
ICA-bolaget och köpmannaförbundet anser även att utredningen icke tillräckligt
klargjort spörsmålet om konsumentupplysningen.

Förslaget rörande inhämtande av uppgifter om priser,
marginaler, kostnader in. m. behandlas tämligen knapphändigt
i yttrandena. Det synes dock icke möta mera allvarligt motstånd. Kommerskollegium
ansluter sig till grundtanken i förslaget och länsstyrelsen i Västernorrlands
län förklarar sig dela utredningens uppfattning i denna del. Sveriges
industriförbund har i princip ingen erinran mot förslaget att ett statligt
organ skall följa och analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen
men anser att verksamheten borde kunna begränsas till att i
första hand omfatta de områden som är föremål för konkurrensbegränsning
i en eller annan form. Länsstyrelsen i Värmlands län ställer sig synnerligen
tveksam till förslaget. Svenska grossistförbundet anser att behov av ifrågavarande
uppgifter förekommer endast då verklig anledning finns att befara
att skadlig prissättning föreligger. Uppgifter bör då inhämtas endast för
att möjliggöra en analys av eventuella konkurrensbegränsningar. Förbundet
citerar vidare vissa uttalanden av grosshandelns utredningsinstitut, i vilka
vanskligheterna vid prisanalyser framhäves. Svenska bankföreningen anser
att frågan fått för stora proportioner och Svensk industriförening hävdar,
att denna s. k. prisövervakning icke tjänar något praktiskt ändamål i en fri
marknad där den fria konkurrensen stimuleras bl. a. genom lagstiftningsåtgärder
och praktiskt taget hela världsmarknaden får utöva sitt tryck på
prisbildningen.

Inköpscentralernas aktiebolag ICA uttalar som sin åsikt att så snart anledning
föreligger till antagande att inom något område av näringslivet fri
konkurrens icke råder, skall utredning företagas om pris- och marknadsförhållanden.
Om det därvid befinnes befogat att verkställa speciella prisanalyser,
bör utredningarna utvidgas till att avse även sådana. Syftet med
åtgärderna bör vara att utröna om några ur allmän synpunkt skadliga verkningar
kan påvisas. För detta erfordras emellertid enligt bolagets åsikt icke
någon allmän och fortlöpande prisregistrering. Det torde vara tillräckligt

46

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

med stickprovsundersökningar. Bolaget anser att sådan prisregistrering ej
heller är påkallad för konsumentupplysningen, vilken enligt bolagets mening
bör taga sikte på varukännedom och upplysning om konkurrensbegränsningar.

Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation synes
utgå från att den i denna del föreslagna verksamheten skall komma till
stånd.

Utredningens uttalanden rörande prisbildningen i fråga om
hotell- och pensionatrum har berörts av statens hyresråd och
Stockholms handelskammare.

Hgresrådet erinrar om att rådet i yttrande över hyresregleringskommitténs
betänkande om hyresregleringens avveckling m. m. tillstyrkt kommitténs
förslag att helt upphäva hyresregleringslagens tillämplighet beträffande bostadsupplåtelse
i hotell- och pensionatrörelse. Rådet framhåller att hyresregleringslagens
bestämmelser om nedsättning av hyra och om uppsägningsskydd
icke är lämpade för tillfälliga upplåtelser till resande i hotell och
pensionat. Enligt 6 § hyresregleringslagen kan nedsättning ske av hyra för
bostad, som uthyres i möblerat skick, under förutsättning att hyran är avsevärt
högre än omständigheterna föranleder. Dylikt beslut ingriper i gällande
hyresavtal men äger ej utan vidare tillämpning å nytt avtal. Visserligen
kan hyresnämnd föreskriva att lägenheten skall vara underkastad den för
omöblerade lägenheter gällande regleringen, men denna är föga ägnad att
tillämpas på hotellrum som uthyres till resande. Uppenbart är vidare att
bestämmelserna om uppsägningsskydd icke kan användas vid tillfällig uthyrning
till resande. Hyresrådet uttalar på grund av det anförda som sin
mening att kontroll på prisbildningen vid uthyrning av rum till resande i
hotell och pensionat icke kan utövas med stöd av hyresregleringslagen.

Stockholms handelskammare finner utredningens ståndpunktstagande i
frågan svårförståeligt. Den brist på hotell- och pensionatrum som föreligger
beror enligt kammarens uppfattning i icke ringa grad på statsmakternas åtgärder
i fråga om pris-, hyres- och byggnadsreglering. Den enda möjligheten
att snabbt ernå en förbättring av läget är att snarast möjligt häva regleringarna
och ge möjlighet för branschen att i frihet anpassa sig efter utvecklingen.
Kammaren tillägger att de prisstegringar som eventuellt kan komma
att inträda på ifrågavarande lokaler om prisregleringen hävs saknar samhällsekonomisk
betydelse. Hänsyn bör tas till att tillgången på dylika rum
i icke ringa utsträckning kompletteras med enskilda uthyrningsrum.

Frågan om tidpunkten för förslagets genomförande
upptages till behandling av kommerskollegium och Landsorganisationen i
Sverige.

Kommerskollegium ifrågasätter om icke genomförandet av den nya ordningen
lämpligen kan uppskjutas ett år. Som skäl hänvisar kollegium till
den korta tid som står till buds, därest frågan skulle underställas vårens

47

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1956

riksdagssession och till de svårlösta och invecklade spörsmål av bade judiciell
och organisatorisk art som anmäler sig i sammanhanget. Ett uppskov
skulle göra det möjligt att närmare överväga och genomtränga de olika
spörsmålen.

Landsorganisationen i Sverige uttalar vissa farhågor med anledning av
förslaget att redan vid mitten av 1956 helt upphäva möjligheterna till prisreglerande
ingrepp. Dels råder för närvarande ett övertryck i ekonomin,
dels måste det ta viss tid att utbygga den nya verksamheten. Dessutom
påkallar enligt landsorganisationens mening det nya systemet för prissättning
på jordbruksprodukter, som skall sättas i kraft under hösten 1956,
ökad verksamhet beträffande förädlingsindustrins och distributionens
marginaler. Även ur denna synpunkt anser landsorganisationen att det är
lämpligt att avvakta utvecklingen och låta anstå med prisregleringens avveckling.
Landsorganisationen finner det i och för sig naturligt om avvecklingen
sker först vid årsskiftet 1956—1957 eller den 1 juli 1957. Organisationen
nämner också möjligheten att låta den nya prisregleringslagen tillfälligt
träda i kraft den 1 juli 1956.

Departementschefen

Statens verksamhet i syfte att påverka prisbildningen på den allmänna
varumarknaden i riket — utöver vad som följer av den allmänna ekonomiska
politiken — sker för närvarande i huvudsak efter två linjer. Dels
ingriper man direkt på prissättningen genom prisreglering och dels vidtar
man åtgärder i syfte att främja konkurrensen mellan företagarna för att
därigenom åstadkomma att priserna hålles på en skälig nivå.

Den prisreglerande verksamheten sker med stöd av prisregleringslagen
den 30 juni 1947. Såsom en följd av den fortskridande förbättringen av varutillgången
har dock prisregleringen i allt högre grad upphört och ersatts
av en, jämväl på prisregleringslagen grundad, övervakning av prisutvecklingen.
Den 1 februari 1956 var sålunda, om hyresposten frånräknas, blott
omkring 10 procent av de varor och tjänster, som ingår i socialstyrelsens
konsumentprisindex, underkastade prisreglering. Prisövervakningen sker genom
insamling av uppgifter om priser och kostnader m. m. samt analys
därav ävensom genom särskilda undersökningar. Möjligheten att tillgripa
direkt prisreglering kvarstår dock.

De statliga åtgärderna för att främja konkurrensen grundas dels på 1953
års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
och dels på 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. 1953 års lag stadgar dels att vissa arter av konkurrensbegränsning,
nämligen bruttoprissättning och anbudskartell, är förbjudna,
därest dispens ej meddelas, och dels att förhandling kan ske för undanröjande
av samhällsskadlig verkan av konkurrensbegränsning som består
i kartell eller monopol. Enligt 1946 års lag kan näringsidkare åläggas
anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser. Sådana överenskom -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

melser registreras i kartellregistret och blir därmed i princip offentliga. Intill
den 1 januari 1956 har 1 617 avtal registrerats, av vilka 579 eller 36 procent
vid samma tidpunkt upphört att gälla. Dessutom kan enligt lagen särskild
undersökning äga rum till utrönande av förekomsten av konkurrensbegränsning
inom viss verksamhet. Vid sådan undersökning är företagaren
skyldig att lämna nödiga uppgifter.

Verksamheten enligt prisregleringslagen handhaves av statens priskonirollnämnd.
Förhandling enligt 1953 års lag sker inför näringsfrihetsrådet,
där talan å det allmännas vägnar föres av ombudsmannen för näringsfrihetslrågor.
Uppgifterna enligt 1946 års lag tillkommer huvudsakligen kommerskollegii
monopolutredningsbyrå.

1947 års prisregleringslag utgör i stort sett endast en överarbetning av den
prisregleringslagstiftning, som gällde under andra världskriget samt de första
åren däretter och som tillkommit i huvudsak för att ge statsmakterna möjlighet
att bemästra de genom krigstidens varuknapphet uppkomna tendenserna
till prisstegringar. Lagen är icke av permanent karaktär. Den gällde
ursprungligen blott ett år och har sedan varje år förlängts för ett år åt
gången, senast till och med den 30 juni 1956. Enligt sin ordalydelse är lagen
avsedd att tillämpas blott vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden. Av det sagda framgår att skäl
föreligger för en omprövning av behovet av bestämmelser på förevarande
område och den lämpliga utformningen av sådana eventuella bestämmelser.
En utredning angående behovet av fortsatt statlig priskontroll och om
grunderna för eventuellt erforderlig priskontrollerande verksamhet har numera
också verkställts av 1954 års priskontrollutredning. Utredningen har
i samband därmed även behandlat frågan om statens verksamhet i syfte att
befrämja konkurrensen inom näringslivet.

Utredningen föreslår, att prisreglering icke skall förekomma under normala
tider utan tillgripas endast i extraordinära situationer, d. v. s. vid krig
och krigsfara samt eljest vid betydande fara för inflatoriska rubbningar i
den samhällsekonomiska balansen. Sådana rubbningar kan vållas av internationella
prisstegringar såsom vid den s. k. Koreakrisen hösten 1950—våren
1952. Vid en dylik kris bör enligt utredningen prisreglering kunna användas
som ett medel vid sidan av generellt verkande åtgärder i syfte att bevara
den samhällsekonomiska balansen. En inflation av inhemska orsaker bör enligt
utredningens mening i första hand bekämpas med andra medel. De inflatoriska
krafterna kan dock tänkas bli så starka att de generella medlen
blir otillräckliga. Med hänsyn särskilt till den psykologiska betydelse som
prisreglering kan få för både företagares och löntagares handlande anser utredningen,
att dylik reglering i ett sådant läge kan bidra till den samhällsekonomiska
balansen. Redan möjligheten att kunna införa prisreglering kan
enligt utredningen vara tillräcklig. Utredningen förordar därför att möjlighet
att tillgripa prisreglering skall finnas även vid fara för inflation av inhemska
orsaker. Utredningen föreslår en allmän prisregleringslag i form av
en beredskapslag, avsedd att sättas i tillämpning då riket kommer i krig eller
bereda möjlighet till prisreglering i övriga nyss angivna fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr I M år 1956

49

För normala förhållanden däremot bör man enligt förslaget helt lita till
konkurrensen som prisregulator. En effektiv konkurrens anser utredningen
vara den ur samhällsekonomisk synpunkt bästa prisregulatorn. Samhällets
ansträngningar bör därför inriktas på att åstadkomma en tillräckligt effektiv
konkurrens. Utredningen betonar i detta sammanhang vikten av att statsmakterna
på alla områden för en konkurrensbefrämjande politik. Detta är
dock ej tillräckligt. Staten måste dessutom vidta direkta åtgärder för att
öka konkurrensens effektivitet.

Utredningen erinrar om de konkurrensbegränsande åtgärder, som kan vidtagas
av företagare eller sammanslutningar av företagare, samt understryker
att samhället måste ha möjligheter att uppspåra dylika begränsningar
och bedöma deras effekt samt eventuellt ingripa häremot. I detta avseende
innebär förslaget att man skall gå vidare på den väg som beträtts genom införandet
av 1953 och 1946 års lagar.

En viss utbyggnad av samhällets verksamhet på dessa områden finner utredningen
befogad. Om prisregleringen avskaffas under normala tider måste
enligt utredningens mening samhällets möjligheter att med stöd av 1953 års
lag ingripa mot konkurrensbegränsningar utökas i två avseenden. Under tider
då prisreglering ej äger rum erfordras en möjlighet att ingripa mot oskäliga
priser. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa vad som är ett skäligt
pris finner utredningen dock denna möjlighet böra inskränkas till sådana
fall då priset är uppenbart orimligt och då detta är följden av en
begränsning av konkurrensen. Rätten till ingripande enligt 1953 års lag bör
i övrigt såsom nu vara begränsad till förhandlingsmöjligheten. Lagen måste
dock utvidgas så att samhället kan ingripa icke blott mot karteller och monopol
utan mot alla slag av konkurrensbegränsningar som befinnes ha samhällsskadliga
verkningar.

En annan orsak till att konkurrensen icke alltid är tillräckligt verksam
som prisregulator är enligt utredningens mening brister i konsumenternas
priskännedom och prismedvetande. Detta beror till stor del på att varumarknaden
till följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen fått en
sådan omfattning och beskaffenhet att köparna icke får tillräcklig överblick
över den. Även de ofullständiga kunskaperna om kostnadssammanhangen
i det moderna näringslivet medverkar i detta avseende. Statliga åtgärder
bör därför vidtagas för att vidga konsumenternas priskännedom och prisinedvetande.
Detta föreslås ske genom en målmedveten konsumentupplysning
i prisfrågor så att konsumenterna sättes i stånd att utnyttja sin köpkraft
på hästa tänkbara sätt.

Vidare anser utredningen att resurserna för inhämtande av uppgifter om
priser, marginaler, kostnader in. in. och för specialundersökningar i prisfrågor
bör utbyggas så att samhället kan få ökad insyn i prisbildningen.
Härigenom skapas jämväl underlag för konsumentupplysningen. En sådan
prisövervakning förutsätter eu motsvarande uppgiftsskyldighet för företagarna.
Utredningen föreslår att denna uppgiftsskyldighet samordnas med
uppgiftsskyldigheten enligt 1946 års lag och upptages i eu ny lag om uppgiftsskyldighet
rörande pris- och konkurrensförhållanden.

4 Mhang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

50

Kungl. Mcij:ts proposition nr 147 år 1956

Slutligen finner utredningen att samhällets administrativa resurser på
området bör samordnas och stärkas. Utredningen, vars förslag innebär att
priskontrollnämndens verksamhet skall upphöra, föreslår därför ett nytt
organ, förslagsvis kallat statens pris- och kartellbyrå, som skall överta
monopolutredningsbyråns hittillsvarande verksamhet samt handha den prisövervakande
och konsumentupplysande verksamheten. Även viss personell
förstärkning av näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
föreslås.

Den nya ordningen föreslås av utredningen träda i kraft den 1 juli 1956.

Förslagets huvudlinje, d. v. s. att prisreglering skall ske blott i extraordinära
lägen och att statens verksamhet under normala förhållanden skall
begränsas till konkurrensbefrämjande åtgärder, godtages av remissinstanserna.
Från löntagarhåll framhålles dock att förslagets genomförande kräver
en intensifiering av den konkurrensbefrämjande verksamheten. Även för
egen del finner jag att avgörande för frågan om samhället kan avstå från
direkt prisreglering under normala tider är samhällets möjligheter att på
annat sätt effektivt verka för sund prisbildning.

En ytterligare förutsättning för att avstå från prisreglering eller möjlighet
därtill under mer normala tider måste anses vara att en beredskapslagstiftning
erbjuder möjlighet till snabba ingripanden när ett tillspetsat läge uppkommit
eller hotar. I detta avseende knyter sig intresset främst till frågan
om förutsättningarna för att prisreglering skall
kunna tillgripas. Full enighet råder om att prisreglering skall få äga
rum om riket kommer i krig, och utredningens förslag om möjlighet att
reglera priserna, då landet råkar i krigsfara, har ej heller mött starkare invändningar.
Erfarenheterna från andra världskriget visar också enligt min
uppfattning klart på nödvändigheten av att lagen avser sådana lägen. Något
kraftigare invändningar reses mot utredningens förslag att prisreglering
skall kunna införas även vid internationella prisstegringar. Man bestrider
dock i allmänhet icke att prisreglering i ett dylikt läge kan vara erforderlig
för att förhindra prisstegringar och spekulation, i varje fall under den första
tiden innan allmänt verkande finans- och penningpolitiska medel hinner nå
sin fulla verkan. Invändningarna går i stället ut på att prisstegringarna icke
sätter in med större snabbhet än att det är möjligt att i varje speciellt fall
genom särskild lagstiftning införa prisreglering. För egen del tvekar jag ej
om att prisreglering även vid inflationsrisk till följd av internationella prisstegringar
kan behövas som en komplettering till de finans- och penningpolitiska
medlen. Vidare är jag mot bakgrunden av erfarenheterna från
efterkrigstiden av den bestämda uppfattningen att man därvid måste ha
möjlighet att med stöd av en beredskapslagstiftning ingripa med den snabbhet,
som den av utredningen förordade lagstiftningen ger.

Utredningens förslag att samma möjlighet skall finnas vid risk för inflation
av inhemska orsaker är däremot föremål för skilda meningar. Medan
löntagarorganisationerna tillstyrker förslaget härom, avstyrkes eller kritiseras
det främst av företagarnas företrädare. De hörda myndigheterna har

Kungl. Maj. ts proposition nr ltf år 1956 51

skilda uppfattningar. De flesta av dem anser dock att förslaget kan godtagas
även i denna del.

Åtskilliga invändningar går ut på att behov av prisreglering ej föreligger
i detta fall. Att man vid full sysselsättning har att räkna med risker för inflatorisk
utveckling kan icke förnekas. Även om en sådan inflation, såsom
uttalas i ett yttrande, måhända kan bli förhållandevis kortvarig på grund
av världsmarknadens dämpande inverkan, måste dock befaras att, om den
ej motverkas, den ger möjlighet till otillbörlig spekulation samt kan medföra
sådana prisstegringar att betydande olägenheter uppkommer. Visserligen
bör prisstegringstendenser av nu angiven anledning ofta kunna bemästras
genom generellt verkande medel av finans- och penningpolitisk karaktär
och jag delar utredningens mening att sådana medel i första hand bör
komma till användning. Jag kan emellertid icke ansluta mig till den av flera
remissinstanser hävdade uppfattningen att prisreglering vid sidan av dessa
skulle vara utan betydelse. Icke minst möjligheten att kunna ingripa snabbt
är härvidlag av vikt. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att kunna
förebygga såväl spekulativa prisstegringar som skärpta lönekrav till följd avfruktan
för kommande prisstegringar. Dessutom anser jag liksom utredningen
att enbart möjligheten att tillgripa prisreglering kan ha en sådan
psykologisk verkan på företagares, löntagares och konsumenters handlande,
att inflationen redan därigenom motverkas. Den i vissa yttranden uttalade
farhagan, att denna möjlighet i stället kan medföra att löntagarna skärper
sina lönekrav i förhoppning att prisregleringen skall förhindra att de höjda
lönerna slår igenom i priserna, finner jag föga verklighetsbelonad med hänsyn
till den insikt i samhällsekonomiska sammanhang som otvivelaktigt
finns inom de stora löntagarorganisationerna. Däremot är det, såsom framhållits
från företagarhåll, möjligt att en väntad prisreglering i vissa fall kan
utlösa prisstegringar. Risken härför torde dock icke böra överdrivas. I den
mån den finns måste den betraktas som en mindre olägenhet än bristen på
möjlighet att snabbt kunna inskrida med prisreglering i de nu avsedda
fallen.

Det har också invänts, att prisreglering är ett så kraftigt ingrepp i den
allmänna närings- och avtalsfriheten alt den hör komma till användning
blott i mycket extrema fall. Man har hänvisat till att de allmänna förfogande-
och ransoneringslagarna kan tillämpas, utom vid krig och krigsfara,
blott vid varuknapphet på grund av utomlands inträffad händelse. Enligt
min uppfattning kan emellertid prisreglering icke anses vara av lika ingripande
natur som förfogande eller ransonering. Förfogande innebär tvång
för den enskilde att till samhället avstå eller upplåta sin egendom och vid
ransonering kan den enskilde förbjudas att förfoga över sin egendom eller
tvingas att därvid ställa sig olika villkor till efterrättelse. Prisreglering avser
i princip blott att den enskilde företagaren i fråga om priset för sin vara
icke har full frihet. Även om också detta är ett tämligen allvarligt ingrepp,
är det dock alls icke av så djupgående art som förfogande eller ransonering.
Jämförelsen med förfogande- och ransoneringslagarna är således enligt

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

min mening ej bärande. Jag anser därför att principiella skäl icke bör hindra
att en beredskapslagstiftning ger möjlighet att föreskriva prisreglering till
skydd för penningvärdet även om hotet mot detta är av rent inhemsk grund.

Av vad jag sålunda anfört framgår att jag anser en förutsättning för
att ej vidare bibehålla prisreglering i normala tider vara införandet av en
prisregleringslag av beredskapskaraktär, som ger möjlighet att reglera priserna
vid krig och krigsfara samt vid risk för inflation vare sig denna beror
av internationella eller inhemska förhållanden. I vissa yttranden uttalade
farhågor för att förslaget skall medföra risk för att prisreglering tillgripes
i onödan eller i stället för mera effektiva, generellt verkande medel
ger mig anledning framhålla att prisreglering självfallet icke skall införas
annat än då så, efter noggranna överväganden, befinnes oundgängligen
nödvändigt. I anslutning till vad Sveriges lantbruksförbund uttalat vill jag
framhålla, att enbart en stegring av jordbrukspriserna i producentledet, som
håller sig inom de gränser, vilka dragits upp av statsmakterna i samband
med jordbruksregleringen, givetvis icke kan åberopas som grund för en
tillämpning av prisregleringslagen.

Såsom förut anförts måste förslaget om prisregleringens slopande för
normala förhållanden bedömas även mot bakgrund av samhällets konkurrensbefrämjande
verksamhet.

Förslaget innebär i denna del till en början att de avvikelser från den
effektiva konkurrensen som har sin grund i bristande priskännedom och
prismedvetande hos konsumenterna skall motverkas genom konsumentupplysning
i prisfrågor från samhällets sida. I vissa remissyttranden
ifrågasättes emellertid värdet av en sådan i statlig regi bedriven
verksamhet.

För egen del anser jag emellertid att eu dylik verksamhet från statens
sida, rätt bedriven, bör kunna bliva av stort värde för konsumenterna. Prisregleringen
kan undvaras endast om konkurrensen blir tillräckligt effektiv.
Som utredningen belyst förutsätter detta bl. a. att konsumenterna sättes i
stånd att utnyttja sin köpkraft på det för dem förmånligaste sättet. Varumarknaden
är emellertid så rikhaltig och svåröverskådlig och prisbildningsfrågorna
så invecklade att detta icke gärna kan ske utan särskilda hjälpmedel.
Med hänsyn till konkurrensens betydelse för den allmänna prisnivån
och för utvecklingen inom samhället är det uppenbarligen en angelägen statlig
uppgift att tillse att dylika hjälpmedel finnes. En viss konsumentupplysning
i statlig regi förekommer redan nu, bl. a. genom priskontrollnämndens
presskommunikéer. Såvitt kan bedömas har denna verksamhet en icke
obetydlig verkan i fråga om allmänhetens priskännedom och prismedvetande.
En utvidgning av den konsumentupplysande verksamheten från statens
sida är därför enligt min mening i hög grad önskvärd.

En förutsättning för att den konsumentupplysande verksamheten skall
kunna bedrivas på önskvärt sätt är att samhällsorganen får tillräckliga möjligheter
följa prisutvecklingen och omständigheterna vid prissättningen.
Detta är också ett villkor för att samhället skall kunna utöva en effektiv
prisövervakning, en verksamhet som nu bedrives av priskontroll -

53

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 147 år 1956

nämnden och som enligt utredningens förslag skall bli en permanent statlig
uppgift. Detta förslag har ej mött allvarligare gensagor under remissbehandlingen.
För egen del vill jag betona att om man vill välja den linjen att prisreglering
skall kunna tillgripas blott i extraordinära fall, det är av särskild
betydelse att samhället under normala tider får tillräcklig insyn i prisbildningen
för att kunna bedöma om konkurrensen har erforderlig effektivitet
som prisregulator. Enligt förslaget skall den statliga verksamheten i detta
hänseende liksom nu bestå i inhämtande av uppgifter om priser, marginaler,
kostnader m. in., analys av prisutvecklingen samt specialundersökningar i
prisfrågor. Detta finner jag ändamålsenligt.

Den konsumentupplysande verksamheten och prisövervakningen förutsätter,
såsom redan antytts, att samhället får tillräcklig insyn beträffande
prissättningen. Därför måste skyldighet föreligga för företagarna att lämna
uppgifter i dessa hänseenden. Utredningen har också utarbetat förslag till
en lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden som
bl. a. tillgodoser detta behov. Chefen för handelsdepartementet kommer, som
jag tidigare nämnt, att senare i dag anmäla denna fråga. Enligt vad jag inhämtat
kommer därvid att framläggas förslag till en lag av i huvudsak samma
innehåll som det av utredningen utarbetade lagförslaget.

Prisregleringens avskaffande för normala förhållanden förutsätter enligt
min mening dessutom att statens möjligheter att ingripa mot samhällsskadliga
verkningar av konkurrensbegränsningar utökas. För närvarande är n äringsfrihetsrådets
behörighet att genom förhandling söka
undanröja dylika verkningar begränsad till sådana som härrör från förekomsten
av kartellavtal eller monopol. Om möjligheten att motverka samhälleliga
skador av andra typer av konkurrensbegränsningar genom att direkt
inverka å priserna blir upphävd, måste näringsfrihetsrådets behörighet
utvidgas till alla slag av dylika begränsningar i den mån de förorsakar skada
ur samhällets synpunkt. Vidare bör möjlighet att direkt ingripa mot orimliga
priser skapas. Särskilt då den skadliga verkan av en konkurrensbegränsning
har avseende å själva priset torde möjligheten att nå resultat enbart
genom förhandling vara begränsad. Utredningen föreslår även ändringar i
1953 års lag i dessa två avseenden. Chefen för handelsdepartementet kommer
enligt vad jag likaledes erfarit att i sin anmälan senare denna dag av
dessa frågor föreslå vissa av nyss angivna synpunkter betingade ändringar i
1953 års lag.

Vid ett genomförande av de i det föregående berörda förslagen om ökade
möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsning, om uppgiftsskyldighet,
om prisövervakning och om konsumentupplysning är det enligt min uppfattning
tillräckligt med en prisregleringslag som kan träda i tillämpning vid
de extraordinära tillfällen som jag förut angivit. .lag förordar därför, att den
nuvarande prisregleringslagen ersättes av en ny sådan lag av beredskapskaraktär
och med den allmänna inriktning som jag tidigare nämnt.

I detta sammanhang må nämnas ett speciellt problem som uppkommer
därest nuvarande prisregleringslag ersättes av den ifrågasatta beredskapslagstiflningen.
Jag avser här frågan om samhällets inflytande i fortsättning -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

en på prissättningen när det gäller upplåtelser av hotell- och pensionatrum.
Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, är för närvarande
prisregleringslagen i viss utsträckning tillämplig på sådana upplåtelser. Utredningen
har förklarat sig icke vara beredd frisläppa prisbildningen i fråga
om den uthyrning, som nu omfattas av prisreglering, och uttalat att hyresregleringslagen
bör bringas i tillämpning å dylik uthyrning vid upphävandet
av prisregleringslagen. Frågan huruvida hyresregleringslagen i fortsättningen
skall omfatta nu ifrågavarande bostadsupplåtelser torde komma att
avgöras i samband med ställningstagandet till hyresregleringskommitténs
förslag om avveckling av hyresregleringen. Oavsett vilken ståndpunkt, som
därvid kan komma att tagas, kan det enligt min mening icke komma i fråga
att för ett så begränsat område som hotell- och pensionatrörelse bibehålla
den nu gällande ordningen för prisreglering.

Godtages vad jag i det föregående förordat angående en prisregleringslag
av beredskapskaraktär m. in., aktualiserar detta vissa frågor av organisatorisk
art. Dessa kommer att senare denna dag anmälas av chefen för handelsdepartementet.
Organisationsändringarna torde, efter vad jag inhämtat,
icke utan betydande svårigheter kunna genomföras vid tidigare tidpunkt än
årsskiftet 1956/57. Med hänsyn härtill bör med den nya lagstiftningens
ikraftträdande anstå till den 1 januari 1957. Detta leder i sin tur till att den
nuvarande prisregleringslagens giltighetstid, vilken som förut nämnts utgår
vid halvårsskiftet 1956, bör förlängas till utgången av innevarande år. VI.

VI. Utformningen av en allmän prisregleringslag

-4* Förutsättningarna för tillämpning av prisregleringslagen
Utredningen

De sakkunniga erinrar om hur man nyligen i allmänna förfogandelagen
den 26 maj 1954 och allmänna ransoneringslagen samma dag gått till väga
när det gällt att närmare angiva de krisförhållanden, under vilka lagstiftningen
bör träda i tillämpning. Enligt 1954 års lagstiftning i dessa ämnen
gäller följande.

a) Kommer riket i krig, träder de särskilda stadgandena i allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen omedelbart i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Kungl. Maj:t senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skall tillämpas, dock att vad nu sagts ej skall gälla om bestämmelserna
alltjämt skall äga tillämpning på grund av förordnande enligt b) eller
c) här nedan.

b) Vid krigsfara, vari riket befinner sig, kan Kungl. Maj :t förordna att
stadgandena i nyssnämnda lagar skall äga tillämpning. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet
upphävas av Kungl. Maj :t senast före nästkommande rilcsdagssessions
avslutande.

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 747 år 1956

c) Har till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen, kan Kungl.
Maj :t med riksdagens samtycke förordna, att de särskilda stadgandena i
nyssberörda två lagar skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje
gång.

Utredningen anför att en beredskapslagstiftning om prisreglering med
hänsyn till det nära sambandet mellan ämnesområdena så nära som möjligt
bör ansluta till motsvarande lagstiftning om förfogande och ransonering.
Detta gäller speciellt de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna
för lagstiftningens tillämpning. Beträffande fallen a) och b) råder med
den ståndpunkt utredningen intagit icke någon tvekan om att behov av en
prisreglerande verksamhet måste antagas vara för handen. Bestämmelserna
om priskontroll kan beträffande dessa fall avfattas i nära överensstämmelse
med nyssnämnda förebilder. Vad däremot angår det under c) anmärkta fallet
finner utredningen att prisregleringslagstiftningen i vissa hänseenden
bör gå längre än lagstiftningen om förfogande och ransonering. Utredningen
förordar, att avgränsning av beredskapsfallet sker genom att såsom förutsättning
för lagens tillämpning angives, att »betydande fara för allvarlig
stegring av allmänna prisläget inom riket» uppkommit. De sakkunniga utvecklar
sina överväganden i denna del sålunda.

Vid tillkomsten av allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen
framhölls uttryckligen, att en sådan lagstiftning mötte allvarliga principiella
betänkligheter och att det därför vore angeläget, att dess tillämpningsområde
icke bleve för vidsträckt samt att dess stadganden bleve så entydiga
som möjligt. Dessa synpunkter tillgodosågs främst genom stadgandet,
att de åt Kungl. Maj :t lämnade fullmakterna förklarades skola få utnyttjas
blott om knapphet eller betydande fara för knapphet uppkommit i fråga
om förnödenhet av visst angivet slag. Genom denna förutsättning angavs,
att lagstiftningen finge tillämpas endast i sådana krislägen på försörjningsområdet,
som det fölle inom lagstiftningens allmänna syfte att avhjälpa och
förebygga. Att låta lagstiftningen träda i funktion även då ett sådant läge ej
förelåg ansågs däremot icke tillrådligt. Härigenom skedde en avsevärd inskränkning
i lagstiftningens tillämpningsområde jämfört med vad som gällde
enligt 1939 års allmänna förfogandelag.

De nu anförda synpunkterna är i viss omfattning tillämpliga även på en
beredskapslagstiftning om prisreglering. Också här bör tillämpningsområdet
lämpligen angivas genom en formel, som uttrycker lagstiftningens allmänna
syfte. På detta område är det emellertid icke tillräckligt att åberopa
endast varuknapphet eller risk för dylik såsom kriterium på att en sådan
situation är för handen, som lagstiftningen avser att träffa. Visserligen förhåller
det sig utan tvivel så, att minskad varutillgång och prisstegringar i
regel följas åt, men därmed är icke sagt att en allmän prisrörelse uppåt alltid
skulie i första hand orsakas av en minskning i varutillgången. Förhållandet
kan också vara det, att efterfrågan ökas och att varuknappheten inträder
först såsom en sekundär företeelse och icke såsom orsak till prishöjningarna.
Man kan därför icke lämpligen angiva den situation, då prisreglering
skall få tillgripas, såsom ett läge då varuknapphet är för handen, eller
eljest genom att uppräkna viss eller vissa orsaker till eu inträdd eller för -

56

Iiungl. Mnj:ts proposition nr H7 år 1956

väntad allmän prishöjning. I stället måste man inrikta sig på att söka närmare
beskriva den omfattning, som den inträdda eller befarade prisstegringen
skall ha, för att beredskapslagstiftningen skall få sättas i tillämpning.

En viss begränsning av lagstiftningens tillämpningsområde kan, utan att
man äventyrar dess effektivitet, uppnås genom att krav uppställes på att
det skall vara fråga om en företeelse, som påverkar det allmänna prisläget.
En bestämmelse med sådant innehåll får den konsekvensen, att beredskapslagstiftningen
icke kan sättas i kraft enbart på grund av en omständighet,
s?.1?1 hlott påverkar prisläget inom en mindre del av marknaden, såvida prishöjningarna
icke kan förmodas komma att sprida sig till övriga delar av
denna.

Emellertid är det icke tillräckligt att begränsa beredskapsfallet endast på
detta sätt. En tendens till prisstegringar bör icke få föranleda, att beredskapslagstiftningen
sättes i tillämpning blott av den anledningen, att prisstegringen
förväntas beröra ett stort område. Hänsyn måste givetvis också
tagas till prishöjningens storlek. Visserligen är det av lätt insedda skäl icke
lämpligt att i lagen angiva något visst procenttal, till vilket prisstegringen
skall uppgå, eller att söka på annat motsvarande sätt ge kravet en matematiskt
exakt utformning. Man torde få nöja sig med att helt allmänt angiva,
att prisstegringen skall vara av sådan storlek, att den även av detta skäl
är att bedöma såsom allvarlig. Mot en sådan avfattning av lagtexten kan
givetvis invändas, att uttrycket är tänjbart och möjligen kan tänkas medgiva
att lagstiftningen sättes i tillämpning även i ett läge, då en sådan åtgärd
icke framstår såsom alldeles ofrånkomlig. I stort sett synes emellertid
uttrycket täcka vad som åsyftas, nämligen att det skall vara fråga om ett
påtagligt krisläge och att en direkt priskontroll sålunda icke är avsedd att
ingå som ett normalt led i statsmakternas ekonomiska politik. Anledning
torde icke föreligga till antagande att Kungl. Maj:t skulle fastslå förhandenvaron
av ett krisläge enbart för att därmed nå ett allmänpolitiskt mål.
Med hänsyn till svårigheterna att i detalj förutse de framtida händelser,
som kan föranleda behov av den tilltänkta lagstiftningen, synes knappast
lämpligt att ge tillämpningsområdet en snävare avgränsning än nu sagts.

I anslutning till detta resonemang framhåller utredningen — under hänvisning
till sin tidigare uttalade uppfattning — att en lagstiftning av förevarande
slag bör kunna sättas i tillämpning även om behovet av priskontroll
är att söka uteslutande i händelse, som inträffat inom riket.

Behovet av att i vissa fall kunna snabbt ingripa mot hotande prishöjningstendenser
bör enligt utredningen medföra, att beredskapslagstiftningen
om prisreglering också i ett annat hänseende får något annan utformning än
förebilderna i nyssnämnda två beredskapslagar. Enligt dessa kan ett ingripande,
som icke föranledes av krig eller krigsfara, ej vidtagas av Kungl.
Maj :t utan riksdagens samtycke. Beträffande ingripanden i prisreglerande
syfte skulle en motsvarande ordning kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål
med de behövliga åtgärderna. De intressen, som talar för att varje prisingripande
blir föremål för kontroll genom riksdagen, torde enligt de sakkunniga
fa anses tillgodosedda, om i den tilltänkta lagen intages en bestämmelse
rörande skyldighet för Kungl. Maj :t att inom viss tid underställa frågan
riksdagens prövning.

Den tilltänkta lagstiftningen bör enligt utredningens mening — liksom all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956 57

männa förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen — ha karaktär av
fullmaktslagstiftning, d. v. s. innefatta ett bemyndigande från riksdagens
sida för Kungl. Maj :t att under förut angivna förhållanden meddela förordnanden
av viss angiven innebörd. Flertalet av de centrala bestämmelserna i
lagen får till ändamål att angiva arten av de förordnanden, som Kungl. Maj :t
förutsättes kunna meddela, och den verkan, som tillkommer förordnanden
av olika slag. Några bestämmelser blir dock av annan art såtillvida, att de
alltid är tillämpliga, om riket kommit i krig eller Kungl. Maj :t av annat i
lagen angivet skäl beslutat införa prisreglering, oavsett arten av de förordnanden
i övrigt, som meddelas med stöd av lagen. Utredningen framhåller
såsom uppenbart, att befogenheten att fastslå förhandenvaron av de förhållanden,
under vilka prisreglering får tillgripas, bör vara förbehållen
Kungl. Maj :t. Uppgiften att handhava detaljerna i den prisreglerande verksamheten
bör däremot med få undantag kunna av Kungl. Maj :t anförtros åt
någon underordnad myndighet.

•

Remissyttrandena

Beträffande de föreslagna förutsättningarna för tillämpning
av beredskapslagstiftningen behandlas i flera yttranden
spörsmålet huruvida icke riksdagens samtycke skall fordras för lagens
försättande i kraft av andra orsaker än krig eller krigsfara, d. v. s. vid »Koreafallet»
och vid inflation av inhemska orsaker eller fara härför.

Priskontrollnämnden tillstyrker förslaget i dess helhet med hänsyn till
att det i sådana fall då prisregleringslagen sättes i kraft måste vara ett för
alla gemensamt intresse att spekulationer i prisstegringar i möjligaste mån
förhindras genom snabba ingripanden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner att en viss tvekan kan uttalas mot
förslaget men anser att sådana lägen torde kunna uppkomma att en befogenhet
för Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande förordna om prisreglering
måste framstå som fullt motiverad.

Landsorganisationen förklarar att organisationen, i enlighet med sin förut
redovisade uppfattning om betydelsen av att möjligheten till prisreglerande
ingrepp finns i lägen då starka inflationistiska krafter är i rörelse och att
ingreppen sker innan en inflation hunnit fullt utvecklas, vill understryka
vikten av att Kungl. Maj :t såsom föreslagits skall äga befogenhet att förordna
om prisregleringslagens ikraftträdande.

Ståndpunkten att riksdagens samtycke skall erfordras för lagens ikraftsättande
vid »Koreafallet» företrädes av kommerskollegium, näringsfrihetsrådet
(två ledamöter är skiljaktiga och ansluter sig till utredningens förslag),
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund
samt Kemislc-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening.
Ståndpunkten motiveras av kommcrskollegium med att införandet av prisreglering
är ett så allvarligt ingripande i samhällslivet att det ej bör kunna
ske utan riksdagens medverkan. På grund av kravet på snabbhet är dock

58

Kungl. Maj.ts proposition nr lk7 år 1956

den sedvanliga ordningen för stiftande av lag alltför tidsödande. Näringsfrihetsrådet
anser det naturligt att formerna för lagens ikraftsättande i detta
fall överensstämmer med reglerna i förfogande- och ransoneringslagarna
för motsvarande fall. Enligt rådets mening behöver några skadeverkningar
knappast befaras, om avgörandet uppskjutes tills riksdagen sagt sitt ord.
Även grossist-, köpmanna- och industriförbunden hänvisar till förfogandeoch
ransoneringslagarna. De anser att det ej kan med fog göras gällande att
ett skyndsamt ingripande är mera påkallat i fråga om prisregleringen än
när det gäller förfogande eller ransonering. Köpmannaförbundet tillägger
att med den föreslagna övervakningen av prisutvecklingen måste möjligheter
föreligga att i god tid upptäcka hotande situationer på prisområdet.

Ståndpunkten att riksdagens samtycke skall erfordras för lagens ikraftsättande
vid »Koreafallet» delas även av Svenska försäljnings- och reklamförbundet
samt Stockholms handelskammare.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation säger sig endast med
största tveksamhet kunna acceptera förslaget om lagens ikraftsättande i
»Koreafallet». Organisationen anser att man kan förutsätta att andra till
buds stående medel användes innan lagen sättes i kraft. Organisationen
avstyrker bestämt förslaget att Kungl. Maj :t skall vid inflation av inhemska
orsaker kunna sätta lagen i kraft utan riksdagens hörande. Det är enligt
organisationens åsikt icke förenligt med grundprinciperna för den svenska
samhällskonstruktionen med dess maktfördelning mellan Kungl. Maj :t och
riksdagen att riksdagens beslutanderätt åsidosättes annat än i extrema undantagsfall.
Sådant fall föreligger ej vid inflationsrisk av inhemska orsaker.
En inhemsk inflationstendens är enligt organisationens uppfattning
en långsamt framväxande företeelse som icke fordrar att lagstiftningen sättes
i kraft »över en natt».

Samma inställning till förslaget om formerna för lagens tillämplighet vid
inflation av inhemska orsaker intages av länsstyrelsen i Kronobergs län,
Svenska sparbanksföreningen och Svensk industriförening. Länsstyrelsen
anför att införande av prisreglering under fredsförhållanden är en så betydelsefull
åtgärd att den bör beslutas av båda statsmakterna. Det föreslagna
nya organet kan vid behov omvandlas till en priskontrollnämnd, varför beslutet
snabbt kan genomföras. Några praktiska hinder för riksdagens medverkan
anser länsstyrelsen knappast behöva uppstå, eftersom riksdagssession
numera pågår under större delen av året.

Priskontrollnämnden behandlar vissa andra spörsmål. Nämnden biträder
förslaget att det skall föreligga fara för stegring av det allmänna prisläget
för att lagen skall få sättas i kraft. Vidare anser nämnden att situationen bör
vara sådan att man kan befara prisstegringar av den storleksordningen att
de kan medföra rubbningar av den samhällsekonomiska balansen. I anledning
av vissa uttalanden i betänkandet framhåller nämnden att det för att
lagen skall kunna sättas i tillämpning icke erfordras att prisstegring redan
skall ha skett. Nämnden förordar att uppgifterna att handha detaljerna i
prisregleringsverksamheten skall i likhet med vad som är fallet enligt gällande
lag kunna delegeras till underordnade myndigheter.

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Kooperativa förbundet finner det, för att generell prisreglering icke skall
införas även i fall där en internationell prisstegring till äventyrs endast omfattar
en begränsad grupp av varor, önskvärt att tillämpligheten av prisregleringen
i motiven begränsas till att avse de varor eller varugrupper, som
direkt påverkas av prisstegringen, därest de ej är av sådan art och betydelse,
att de starkt och omedelbart påverkar prissammanhanget i dess helhet.

Departementschefen

Såsom i det föregående utvecklats bör prisreglering vara ett av de medel,
som Kungl. Maj:t i extraordinära lägen kan tillgripa i inflationsbekämpande
syfte. I första hand skall prisreglering kunna ifrågakomma när riket är i
krig eller befinner sig i krigsfara. Härjämte bör emellertid, som tidigare
nämnts, prisreglering kunna begagnas även vid samhällsekonomiska rubbningar
som beror av andra orsaker vare sig dessa är att hänföra till internationella
eller inhemska förhållanden.

Utredningen har —- i överensstämmelse med 1954 års förfogande- och ransoneringslagstiftning
— utformat prisregleringslagen såsom en fullmaktslag
innefattande bemyndigande för Kungl. Maj:t att under närmare angivna
betingelser meddela förordnande i prisreglerande syfte. Vad gäller fall av
krig och krigsfara överensstämmer den föreslagna lagen i princip
helt med förebilderna. Prisregleringslagens bestämmelser skall sålunda i
krig automatiskt träda i tillämpning. I fall av krigsfara äger Kungl. Maj :t
förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Förordnandets bestånd är
beroende av att detsamma, efter särskilt underställningsförfarande, gillas
av riksdagen. Ingen av remissinstanserna har haft något att erinra mot den
sålunda för krigs- och krigsfarefallen föreslagna ordningen. Också enligt
min mening bör frågan om prisregleringens tillämpning vid dessa fall lösas
på samma sätt som i förfogande- och ransoneringslagstiftningen.

Vad gäller de övriga krissituationer, där enligt utredningens
mening Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att tillgripa prisreglerande åtgärder,
har dessa enligt den föreslagna lagtexten fått sin avgränsning genom kravet
att betydande fara skall ha uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna
prisläget inom riket. Häri skiljer sig den föreslagna lagen från 1954
års lagstiftning, som för motsvarande fall uppställer den förutsättningen att
knapphet på förnödenheter eller betydande fara härför skall föreligga. Sistnämnda
lagstiftning innehåller även —■ till skillnad från förevarande förslag
— den begränsningen att den uppkomna krissituationen skall vara en
1''öljd av krig eller någon utom riket inträffad utomordentlig händelse. I ett
ytterligare avseende går den föreslagna lagen, när det gäller Kungl. Maj:ts
befogenheter, något längre än förfogande- och ransoneringslagarna. Enligt
dessa förutsättes riksdagens samtycke för att Kungl. Maj:t skall få vidtaga
en åtgärd, som icke föranledes av krig eller krigsfara. Utredningens förslag
innebär i detta hänseende att Kungl. Maj :t självständigt äger förordna om
tillämpning av lagens bestämmelse men skall inom viss tid underställa riksdagen
förordnandet för dess prövning.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Att på ett fullt tillfredsställande sätt avgränsa de sistnämnda beredskaps1
allen bjuder betydande svårigheter och det torde vara omöjligt att uppnå
en formulering, om vars tolkning icke olika meningar inom vissa gränser
kan råda. Det naturligaste torde vara att såsom utredningen gjort söka en
formel, som uttrycker lagens allmänna syfte. Att i författningen försöka
närmare angiva de faktorer, t. ex. varuknapphet, vilkas prisstegrande verkan
lagen avser att bryta, lär knappast låta sig göra. I allt fall torde, vilken metod
man än väljer, gränsdragningen för lagens användningsområde bli vansklig.
Mot den formulering, varom de sakkunniga enats, kan alltså visserligen
invändas att dess allmänna ordalag kan tänkas lämna visst utrymme för
olika meningar om när läget är sådant att lagen ger Kungl. Maj:t rätt att
besluta prisreglering. Å andra sidan anser jag att en snävare avgränsning
icke är lämplig. Enligt min mening torde av de sakkunnigas avfattning av
lagtexten det väsentliga tillräckligt tydligt framgå, nämligen att prisreglering
vid sidan av krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett påtagligt krisläge
med otvetydig fara för en inflationistisk prisstegring.

Det torde icke böra ifrågakomma att nu — såsom ifrågasatts av en remissinstans
göra några uttalanden om vilka varor eller varugrupper som
i ett givet fall bör beröras av prisreglering. Självfallet är emellertid, att
prisreglerande åtgärder icke får givas större omfattning eller göras mera
ingripande än som nödvändigtvis betingas av den föreliggande situationen.

Ett flertal remissinstanser har mer eller mindre starkt uttalat sig för att
prisreglering i andra fall än vid krig eller krigsfara icke skall kunna införas
med mindre riksdagen lämnat sitt samtycke. Särskilt har dessa uttalanden
gällt det fall, där prisingripanden finnes nödvändiga i ett krisläge, vars
grund är att söka inom riket.

Jag har redan tidigare framhållit betydelsen av att Kungl. Maj :t i nu ifrågavarande
beredskapsfall kan förfoga över prisreglerande åtgärder, och jag
underströk därvid vikten av att erforderliga prisingripanden kan verkställas
med snabbhet. En ordning, som förutsätter att riksdagens samtycke först
inhämtas innan ingripande kan ske, skulle — såsom ock utredningen anför
— kunna föranleda ett ödesdigert dröjsmål med behövliga åtgärder. En sådan
omgång synes även vara ägnad att minska den psykologiska verkan,
som, enligt vad jag tidigare anfört, kan väntas följa av möjligheten att i vissa
lägen snabbt ingripa med prisreglering. De sakkunnigas förslag att förordnande
om prisreglering inom en månad eller, där riksdagssession icke
pågår, inom en månad från början av nästkommande session skall underställas
riksdagen torde fullt tillfredsställande tillgodose intresset av att riksdagen
får tillfälle att pröva ett meddelat förordnande om prisreglering. Jag
vin tillägga, att om den av utredningen enhälligt förordade anordningen
godtages, detta givetvis inte hindrar Kungl. Maj :t att inhämta riksdagens
medgivande redan innan prisreglerande åtgärder vidtages. Det kan förutsättas,
att så kommer att ske när förhållandena medgiver det. I detta sammanhang
må ännu en gång understrykas, att jag anser prisreglering i freds -

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

61

tid utgöra endast ett komplement till de generella ekonomisk-politiska medlen,
och att prisingripanden av denna art bör ske endast när det finnes oundgängligen
nödvändigt.

B. Prisregleringslagens omfattning

Utredningen

De sakkunniga erinrar om att de nyttigheter som enligt nuvax-ande prisregleringslag
kan underkastas ingripanden i prisreglerande syfte är av två
slag, nämligen förnödenheter och tjänster. Därjämte ges vissa kompletterande
bestämmelser, som något utvidgar dessa begrepp utöver det innehåll,
de torde äga i det allmänna språkbruket. Utredningen föreslår, att de nya
lagbestämmelserna i det väsentliga utformas efter mönster av de nu gällande.

Utredningen diskuterar huruvida icke i lagens tillämpningsområde bör
göras den inskränkningen, att ingripanden i prisreglerande syfte begränsas
till sådana förnödenheter och tjänster, som är av betydelse för befolkningen
eller produktionen. Det kan ju, anför de sakkunniga, knappast sägas vara
något vitalt intresse att förhindra prisförhöjningar å varor och tjänster,
vilka icke föres i marknaden i sådan omfattning, att prissättningen kan sägas
påverka den allmänna prisnivån, och vilka icke heller fyller någon viktigare
funktion i folkhushållet. I ett läge, då brist råder på viktiga varor,
inträffar emellertid ofta förskjutningar i fråga om de olika varugruppernas
inbördes betydelse, och det kan exempelvis hända, att en förut obeaktad
vara får avsevärd betydelse såsom ersättning för en annan mera svåråtkomlig
artikel. I sådana situationer, då den tilltänkta lagstiftningen kan
tänkas träda i funktion, är det därför mycket svårt att draga någon gräns
mellan varor som har och varor som icke har betydelse ur allmän synpunkt.
Vidare kan man enligt utredningen förmoda, att en lagstadgad begränsning
av den prisreglerande verksamheten till att avse blott vissa varugrupper
kan komma att hos både producenter och distributörer öka intresset för
de icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla
varorna, och därigenom leda till en snedvridning av det ekonomiska livet.
Starka skäl talar således mot att befogenheten för Kungl. Maj:t att förordna
om prisreglering begränsas att avse endast mera betydelsefulla varor.
Skälen för att uppställa en dylik begränsning försvagas dessutom av att möjligheten
att införa prisreglering enligt vad nyss föreslagits skall föreligga
blott i vissa klart avgränsade situationer. Utredningen föreslår därför, att
de nuvarande reglerna bibehålies även i detta hänseende.

Remissyttrandena

Förslaget om beredskapslagstiftningens omfattning har under remissbehandlingen
icke föranlett annat yttrande än att Svenska företagares riksförbund
förklarar sig instämma i utredningens uppfattning att lagens till -

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

lämpningsområde ej skall begränsas till tjänster och varor som är av betydelse
för befolkningen eller produktionen. Föreningen framhåller särskilt
den uppenbara risken för intrikata tolknings- och tillämpningsproblem, om
man intar motsatt ståndpunkt.

Försäkringsinspektionen framhåller att försäkringsrörelsen i många avseenden
har en speciell prägel och att försäkringsbolagens prissättning redan
under normala tider är föremål för statlig kontroll. För livförsäkringens
del, anför inspektionen, leder en inflationistisk inkomststegring hos allmänheten
vanligen till högre medelförsäkringssummor i det nytecknade beståndet
och därmed också till ökad tillgång för bolagen på medel för bestridande
av de stigande förvaltningskostnaderna. För det gamla beståndets del
sker icke motsvarande ökning av medel. Inflationen skapar därför ett starkt
tvång till rationalisering. Varje förändring i premiegrunderna skall godkännas
av Kungl. Maj :t eller inspektionen. Uppkommande överskott skall
enligt grunder, som fastställes av Kungl. Maj :t eller inspektionen, återbäras
till de försäkrade. Inspektionen utövar tillsyn över omkostnadernas utveckling.
Med hänsyn till det anförda finner inspektionen det svårt att se hur
för livförsäkringsväsendets del en speciell prisregleringsmakt skulle kunna
ge något nytt av värde. Inom skadeförsäkringen medför vanligen prisstegringen
ökning av premieintäkter och således av medel till bestridande av
ökade förvaltningskostnader. Inspektionen granskar i efterhand premiernas
skälighet utom såvitt angår sjö- och transportförsäkring samt svenska bolags
alfär i utlandet och utländska bolags affär i Sverige. Inspektionen anser det
möjligt att i fråga om skadeförsäkringar en särskild prisregleringsbefogenhet
i extraordinära lägen skulle kunna vara till viss nytta. Detta gäller även
trafikförsäkringen ehuru skälighetskontrollen där är strängare genomförd
än inom övriga försäkringsgrenar. I enlighet härmed förordar inspektionen
att den allmänna prisregleringslagen icke bör göra något undantag för försäkringsverksamhet
i allmänhet men väl för bedrivandet av livförsäkring
och, såsom därmed jämställd, annan personförsäkring, som meddelas för
livstid eller för längre tid än tio år.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag överensstämmer med gällande lagstiftning vad
gäller de nyttigheter, som kan underkastas prisreglering. Beredskapslagen
skall sålunda ha tillämpning på »förnödenheter* och »tjänster». Utredningen
har diskuterat, huruvida icke den inskränkningen i lagens omfattning
borde göras att prisingripanden skall begränsas till sådana förnödenheter
och tjänster, som är av betydelse för befolkningen och produktionen. En sådan
gränsdragning skulle emellertid i praktiken ställa sig utomordentligt
svår. Enligt min mening har utredningen även goda skäl för sin förmodan
att en lagstadgad begränsning av prisregleringen till blott vissa varugrupper
kan komma att i både producent- och handelsledet öka intresset för de
icke prisreglerade, d. v. s. de ur allmän synpunkt mindre betydelsefulla va -

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1!)56

rorna. Detta skulle leda till en snedvridning av det ekonomiska livet. Jag
anser därför, att någon sådan avgränsning av lagens tillämpningsområde ej
bör ifrågakomma.

Från försäkringsinspektionens sida har ifrågasatts, huruvida icke från
prisrcgleringsbestämmelserna undantag borde göras för försäkringsverksamhet
såvitt avser bedrivande av livförsäkring och annan personförsäkring,
som meddelas för livstid eller längre tid än tio år. Såsom inspektionen
framhållit skiljer sig försäkringsverksamheten i viktiga avseenden från det
stora flertalet tjänster, som enligt den föreslagna lagen skall kunna bliva
föremål för prisreglering. Det allmänna har beträffande denna verksamhet
särskild insyn och utövar en kontroll, som för vissa försäkringsformer direkt
tager sikte på premiernas skälighet gentemot försäkringstagarna. Särskilt
i fråga om livförsäkring och därmed jämställda försäkringsformer har
skälighetsprincipen genom 1948 års lag om försäkringsrörelse kommit till
klart uttryck och innebär bl. a. en skyldighet för inspektionen att granska
premiesättningen. Med hänsyn till den kontroll från det allmännas sida,
som utövas mot försäkringsverksamheten särskilt vad gäller bedrivande av
livförsäkring och liknande, finner jag i likhet med försäkringsinspektionen
att prisreglering, i vart fall vad gäller sistnämnda försäkringsformer, icke
har någon egentlig funktion att fylla. Att uttryckligen föreskriva undantag
från lagens tillämpning för dessa kategorier av nyttigheter torde däremot
icke böra ske. Den föreslagna beredskapslagen åsyftar i denna del endast att
angiva de yttersta gränserna för Kungl. Maj:ts befogenheter och det torde
böra vara en uppgift vid tillämpningen av lagen att begränsa användningen
av prisreglerande åtgärder till sådana områden, där behov av prisreglering
gör sig gällande.

C. Prisingripanden och kontrollåtgärder

Utredningen

Beträffande formerna för prisingripanden har utredningen utgått från
nu gällande bestämmelser och i förenklande syfte företagit en översyn av
lagstiftningen. De sakkunnigas förslag innebär att de olika typerna reglerade
priser begränsas till två, nämligen högstpris, som motsvarar den nuvarande
lagstiftningens normalpris, och s t o p p r i s. Utredningen anför.

Gällande prisregleringslag upptager ett flertal former för ingripanden i
prisreglerande syfte. De viktigaste av dessa är normalpris och stoppris. Med
normalpris förstås ett av myndighet fastställt pris, som i allmänhet ej får
överskridas vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande
av viss tjänst. Bestämmelserna om stoppris representerar i jämförelse
därmed en mera smidig form av prisreglering. En föreskrift om stopppris
innebär, att prisnivån låses vid läget en viss angiven dag. Det pris, som
en företagare tillämpade denna dag, utgör företagarens stoppris, vilket i
allmänhet ej får överskridas. Eu annan i lagen upptagen form för prisreglering
representeras av bestämmelserna om utföst pris, vilka avser det fallet,

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

att en företagare hos offentlig myndighet utfäst sig att vid försäljning av
viss förnödenhet eller utförande av viss tjänst icke överskrida visst i utfästelsen
angivet pris. Bestämmelserna om utfäst pris gäller dessutom i det fallet,
att en företagare hos offentlig myndighet utlovat att i annat hänseende
än beträffande priset iakttaga någon viss ordning för försäljning eller utförande
av tjänst, t. ex. beträffande kreditgivning, leveranstid e. d. Vidare
upptager prisregleringslagen bestämmelser, enligt vilka förbud kan meddelas
att försälja eller saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda
viss tjänst med mindre priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på förhand
godkänt. Denna pristyp betecknas i lagen såsom godkänt pris. Ytterligare
varianter kan uppkomma genom att viss företagare får tillstånd att
frångå normalpris, stoppris, utfäst pris eller godkänt pris; för dylika fall kan
man säga att för denne företagare gäller ett särskilt bestämt pris. Med avseende
å stoppris och godkänt pris ges vissa ytterligare bestämmelser, enligt
vilka förordnande om prissänkning kan meddelas under särskilda omständigheter.
Om så sker, kommer i stället för stoppriset eller det godkända priset
att gälla ett av myndighet fastställt pris.

De sakkunniga anför, att de skilda typerna av reglerade priser tillkommit
successivt genom ett flertal lagstiftningsåtgärder under tiden alltsedan 1939,
och att några av de möjligheter lagen sålunda bjuder icke alls eller blott i
enstaka undantagsfall kommit till användning. Utredningen anser emellertid
pristypen normalpris böra bibehållas i den tilltänkta lagstiftningen men
menar, att själva beteckningen »normalpris» ej helt täcker vad som åsyftas
utan föreslår den enligt de sakkunnigas mening mera talande benämningen
»högstpris». Även prislypen stoppris betecknas såsom oundgänglig i en
blivande beredskapslagstiftning. De sakkunniga anför.

Inom många områden är prissättningen så varierande, att det icke eller
endast med svårighet går att där tillämpa en bestämmelse om högstpris.
En och samma förnödenhet eller tjänst kan betinga olika pris inom skilda
orter i riket, och denna prissättning härrör oftast icke blott ur tillfälligheter
utan har sin rot i förhållanden, som kräver det största beaktande vid en
prisreglering. Olikheter i prissättningen kan bero t. ex. på den grad av service,
som löretagaren lämnar sina kunder, eller på att viss förnödenhet eller
tjänst erbjudes i olika antal former eller kvaliteter. De nu anförda exemplen
torde till tullo visa, att det i praktiken är ogörligt att genomföra en prisreglering
enbart genom att fastställa högstpriser på de förnödenheter och
tjänster, som föres i marknaden. Möjlighet måste därjämte finnas att genomföra
regleringen efter mera generella linjer, så att prismyndigheten åtminstone
i någon omfattning befrias från uppgiften att sätta ett särskilt
pris på varje vara eller tjänst. Detta syfte nås för närvarande genom bestämmelserna
om prisstopp, vilka såsom nyss nämnts innebär, att priserna generellt
låses vid läget en viss dag men att prismyndigheten har möjlighet
att medge avvikelser.

Från högstpris och stoppris bör enligt utredningen i särskilda fall kunna
föreskrivas de undantag, som finnes påkallade av särskilda omständigheter.
Vad särskilt angår stoppriset bör vidare — liksom nu — höjningar eller
sänkningar kunna föreskrivas med generell giltighet.

Vad angår pristypen utfäst pris skiljer sig denna från typen normalpris
i sak blott däri, att normalpriset bestämmes av prismyndigheten oavsett
huruvida överenskommelse kunnat träffas med vederbörande näringsidkare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

65

medan det uttasta priset förutsätter något slag av överenskommelse mellan
prismyndigheten och näringsidkarna. Hinder möter emellertid icke för prismyndigheten
att fastställa normalpris även i sådana fall, då full enighet
råder mellan myndigheten och näringsidkarna angående visst pris. För bibehållande
i en blivande lagstiftning av kategorin utfäst pris torde därför
endast kunna åberopas det skälet, att det ur psykologisk synpunkt möjligen
i vissa fall kan vara lämpligt att icke ge prisingripandet formen av ett diktat
från prismyndighetens sida utan genom själva terminologin utmärka, att
en formellt frivillig utfästelse av näringsidkarna föreligger. Detta skäl synes
dock utredningen icke vara tillräckligt för att motivera särskilda bestämmelser
för dylika speciella fall. Även där frågan rör något annat än varans
pris, t. ex. rabatt- eller kreditvillkor e. d., torde de vanliga bestämmelserna
om högstpris i förening med stadganden om uppgiftsskyldighet, tvångskartellering
in. in. vara fullt tillräckliga för prismyndigheten. Vid sådant
förhållande och då det otvivelaktigt är önskvärt att söka så långt möjligt
förenkla lagstiftningen på förevarande område, föreslår utredningen icke
någon motsvarighet till de nuvarande reglerna om utfäst pris.

Det sagda kan enligt de sakkunniga i väsentliga delar åberopas som skäl
för att slopa även de nu gällande bestämmelserna om godkänt pris. Dessa
har närmast till syfte att möjliggöra ingripanden i sådana fall då gällande
föreskrifter om normalpris eller stoppris på en vara kringgås genom produktion
av ersättningsmedel, som eljest icke skulle falla under prisregleringen.
Detta syfte torde emellertid lika väl kunna tillgodoses genom en
lämplig avfattning av bestämmelserna om skyldighet för tillverkare och
distributörer att lämna uppgifter om sin verksamhet till prismyndigheten.
Föreskrives uppgiftsskyldighet för den, som upptager tillverkning eller försäljning
av en ny artikel, får prismyndigheten tillfälle att vid behov bestämma
högstpris för denna och därigenom skaffa sig kontroll över prisbildningen
på varan i fråga. Utredningen — som i annat sammanhang föreslår en
bestämmelse om uppgiftsskyldighet, som kan utnyttjas på angivet sätt —
anser med hänsyn till det anförda, att tillräckliga skäl icke föreligger att i
den tilltänkta beredskapslagen upptaga någon särskild pristyp motsvarande
den nuvarande typen godkänt pris.

Utredningen tillfogar att bestämmelserna om prissättning bör kompletteras
med ett stadgande, som förbjuder, att någon vid tillhandahållande av
prisreglerad förnödenhet eller tjänst fordrar, att även annan förnödenhet
inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

Utredningen föreslår, att i den tilltänkta beredskapslagstiftningen införes
bestämmelser motsvarande de nu gällande stadgandena om tvångs ka rtellering
och nyetableringsspärr, enligt vilka Kungl. Maj:t
bl. a. kan föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet
eller att yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast den som
är medlem av viss sammanslutning eller endast den som före viss dag yrkesmässigt
köpt eller sålt förnödenheten eller yrkesmässigt utfört tjänsten.
De sakkunniga anför.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i7 år 1956

I samband med att bestämmelserna om tvångskartellering och etableringsspärr
år 1942 gjordes till föremål för genomgripande överarbetning och utbyggnad,
uttalade vederbörande departementschef bl. a., att det i då rådande
läge vore av vikt, att onödig, prisfördyrande mellanhandel förhindrades
och att den statliga priskontrollen för att hindra sådan mellanhandel borde
ha tillgång till bestämmelser, med stöd av vilka ett auktorisationsförfarande
skulle kunna genomföras. Av detta och andra uttalanden framgår, att
man ansåg en fortgående prisreglering kunna medföra mindre lämpliga
strukturella förändringar inom näringslivet, som endast kunde förhindras
genom att även rätten att driva näring underkastades statlig reglering. Det
betonades emellertid också kraftigt, att tillskapandet av dylika bestämmelser
utgjorde ett djupgående ingrepp i näringsfriheten och att den i stadgandet
avsedda befogenheten att kräva auktorisation såsom villkor för drivande
av näring icke borde få tagas i anspråk i andra fall än då så vore erforderligt
för att komma till rätta med allvarliga, med krisläget sammanhängande
missförhållanden.

Den omständigheten att man under andra världskrigets krisförhållanden
trots starka betänkligheter ansåg sig nödsakad att införa bestämmelser om
tvångskartellering och etableringsspärr, talar enligt de sakkunnigas mening
för att stadganden i dessa ämnen kan komma att bli behövliga även i ett
framtida krisläge. Utredningen betonar i detta sammanhang kraftigt vad
som vid bestämmelsernas tillkomst uttalades om att dessa i princip är att
anse som mera ingripande än själva priskontrollen och givetvis är avsedda
blott för enstaka trängande undantagsfall. Förhållandet kan enligt utredningen
lämpligen understrykas på det sättet, att befogenheten att meddela
förordnanden av nu avsedd innebörd förbehålles Kungl. Maj :t och att således
någon möjlighet ej införes att delegera befogenheten till någon Kungl.
Maj :t underordnad myndighet.

Förevarande förslag innebär även att i den föreslagna lagstiftningen bibehålies
det nuvarande stadgandet rörande märkning av varor,
förbud mot försäljning annorledes än efter mått och
vikt m. in. enligt vilket prismyndigheten äger meddela föreskrift om
skyldighet för den som bedriver yrkesmässig försäljning av förnödenhet att
å försäljningsstället ha anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt
angående skyldighet att sälja förnödenheten efter vikt eller mått eller, där
förnödenheten försäljes förpackad, i förpackningar märkta på visst sätt, så
ock annan dylik bestämmelse som må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring
eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten.

De sakkunniga erinrar om att stadgandet icke ger prismyndigheten befogenhet
att utfärda föreskrifter rörande kvalitet, format e. d. på de varor
som saluhålles. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att prisregleringslagen
icke innehåller något stadgande, vilket direkt berör möjligheten
att utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra föreskrifter,
som tar sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet bestämma,
hur de förnödenheter och tjänster skall vara beskaffade, som er -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr H7 år 1956

bjudes i marknaden. Utredningen hänvisar till ett uttalande av dåvarande
chefen för finansdepartementet i samband med tillkomsten av 1943 års lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942, vari departementschefen
tog avstånd från tanken på en sådan utvidgning av lagens
ordningsföreskrifter att dessa skulle medföra befogenhet att föreskriva standardisering.
Departementschefen anförde bl. a., att föreskrifter av så ingripande
natur icke torde kunna betecknas som ordningsföreskrifter och
att det syntes lämpligt att, i den mån standardisering av viss tillverkning
vore påkallad av hänsyn till krisläget, föreskrifter därom meddelades av
Kungl. Maj :t i den för ekonomisk lagstiftning gällande ordningen.

Det sålunda anförda utesluter emellertid enligt de sakkunniga icke, att
stadganden i ämnet inflyter i en beredskapslagstiftning av nu förevarande
art. Därest fråga om utfärdande av sådana bestämmelser uppkommer, torde
det — bl. a. med hänsyn till nutida uppfattning i konstitutionella frågor -—
vara lämpligt att till stöd för desamma kunna åberopa icke blott bestämmelserna
i § 89 regeringsformen utan också ett uttryckligt bemyndigande inom
den speciella lagstiftningen på området. De sakkunniga anser en bestämmelse
i ämnet därför väl försvara eu plats i den tilltänkta beredskapslagstiftningen.

Vad angår den närmare utformningen av bestämmelserna finner utredningen
det ej vara möjligt att på förhand avgöra, i vilka hänseenden föreskrifter
kan komma att visa sig behövliga i en krissituation. Bestämmelsen
måste därför taga form av ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj :t att
närmare reglera beskaffenheten av de varor och tjänster, som får tillhandahållas
i yrkesmässig verksamhet. Av det redan anförda framgår, att denna
befogenhet — i motsats till den befogenhet att utfärda ordningsföreskrifter,
vilken omtalats under föregående avsnitt i detta kapitel — enligt utredningens
mening icke bör delegeras till prismyndigheten eller annan myndighet
utan förbehållas Kungl. Maj :t.

Beträffande frågan om uppgiftsskyldighet för näringsidkare
framhåller de sakkunniga, att bestämmelser i detta hänseende uppenbarligen
ej kan avvaras hur beredskapslagstiftningen än konstrueras. De
sakkunniga erinrar emellertid om att deras förslag innebär, att en registrerande
och prisövervakande verksamhet skall bedrivas även när beredskapslagstiftningen
icke tillämpas. För handhavande av denna verksamhet erfordras
också bestämmelser om uppgiftsskyldighet av minst samma omfattning
som prisregleringslagens stadganden i detta ämne. Dessa bör enligt de
sakkunniga intagas i den för normala fall avsedda lagstiftningen, och några
ytterligare stadganden härom i beredskapslagstiftningen föreslås därför icke.

ltemissyttrandena

I fråga om formerna för direkta p r i s i n g r i p a n d e n anser
priskontrollncimnden att normalpris och stoppris icke kan undvaras och att
utbytet av beteckningen normalpris mot högstpris är välbetänkt. Nämnden

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 1A7 år 1956

liar intet att erinra mot borttagandet av bestämmelserna om utfäst pris. Rörande
godkänt pris anför nämnden vissa synpunkter. Genom metoden
godkänt pris, vilket innebär att vederbörande tillverkare är skyldig att
före saluhållande av varorna inhämta godkännande av priset från nämnden,
har enligt vad nämnden upplyser så omfattande och svårbemästrade varuområden
som textil- och konfektionsområdena samt skodon prisreglerats på
ett smidigt sätt. Erfarenhetsmässigt vet nämnden, att prisreglering inom
fabrikantledet på hela beklädnadsområdet måste byggas upp så att priset
bestämmes innan varan kommer ut i marknaden. Behov synes sålunda
nämnden föreligga att behålla bestämmelserna om godkänt pris. Utredningens
uttalande att syftet med godkänt pris lika väl kan tillgodoses genom
en lämplig avfattning av bestämmelserna om skyldighet för tillverkare och
distributörer att lämna uppgifter om sin verksamhet till prismyndigheten
kan nämnden biträda endast under den förutsättningen att prismyndigheten
äger befogenhet att föreskriva skyldighet för tillverkare och distributörer
att viss tid före saluhållande eller försäljning av icke tidigare prissatt vara
eller före erbjudande eller utförande av icke tidigare prissatt tjänst till
myndigheten inkomma med vissa uppgifter. Nämnden gör ej något bestämt
uttalande i frågan men anser det kunna ifrågasättas om det är lämpligt att
borttaga en behövlig prisregleringsform ur sitt rätta sammanhang och återinföra
den via lagen om uppgiftsskyldighet, som väl rätteligen är avsedd att,
åtminstone i första hand, tjäna andra ändamål.

Kommerskollegium tillstyrker förslaget om begränsning av prisregleringsformerna
till högstpris och stoppris. Förslaget synes kollegium praktiskt och
ägnat att underlätta lagens tillämpning.

Frågan om tvångs karteller ing och nyetableringsko ntroll
upptages i några yttranden. Näringsfrilietsrådet anser att dessa företeelser
så klart strider mot eljest vedertagna regler om näringsfrihet, att
det kan starkt ifrågasättas om icke deras användningsområde bör begränsas
till krig eller krigsfara. Under förutsättning att rådets förslag, att lagen
i fredstid skulle kunna sättas i tillämpning endast med riksdagens samtycke,
blir godtaget påyrkar dock rådet icke något stadgande om sådan begränsning.
— Kommerskollegium intar samma ståndpunkt, medan Sveriges grossistförbund
av liknande skäl avstyrker att möjlighet öppnas till tvångskartellering.
— Kooperativa förbundet framhåller faran av att tvångskartellering
o. dyl. leder till uppkomsten av priskarteller som består även sedan den
statliga prisregleringen upphört. Förbundet anser därför påkallat att lagen
inskränker möjligheten att meddela föreskrift om tvångskartellering och nyetableringsspärr
till krig och krigsfara. Behövs dylika bestämmelser i andra
situationer anser förbundet särskild lag böra stiftas därom. — Tjänstemännens
centralorganisation framhåller liknande skäl men vill ej bestämt motsätta
sig att bestämmelserna intas i lagen. Deras nödvändighet synes dock
organisationen diskutabel, eftersom de är avsedda endast för enstaka trängande
undantagsfall. — Sveriges köpmannaförbund utgår från att bestämmelserna
ej skall tillämpas annat än vid krig eller krigsfara.

69

Kungl. Maj.ts proposition nr lt7 år 1956

Kommerskollegium yttrax- beträffande de föreslagna bestämmelserna om
varustandardisering att kollegium förutsätter att de långtgående
befogenheter som därigenom införes icke skall utnyttjas i fredstid.

Departementschefen

Vad beträffar formerna för prisreglering överensstämmer den föreslagna
lagen i princip med nu gällande regler. Prislåsning skall ske genom skilda
typer av fastställda priser och till bestämmelserna härom anknyter stadganden,
som åsyftar att skapa den kontroll över marknaden, som förutsättes för
att effektiva prisingripanden skall kunna göras.

Vad först gäller de direkta prisingripandena innebär de sakkunnigas förslag
i huvudsak en översyn av de nuvarande reglerna. Betydande förenklingar
har uppnåtts. Förslaget upptager sålunda endast två typer av normerat
pris, högstpris och stoppris, mot ett flertal i nu gällande lag. Högstpris avser
att ersätta den nuvarande pristypen normalpris. Stoppriset har direkt
övertagits från gällande lag.

Mot den föreslagna inskränkningen till två pristyper har vid remissbehandlingen
invändning gjorts endast från priskontrollnämnden, som ifrågasätter
huruvida icke pristypen »godkänt pris» borde bibehållas.

För egen del vill jag understryka värdet av att lagstiftningen förenklas.
Ett flertal olika former för prisingripanden medför svårigheter att överskåda
den reglerade prisbundenheten i marknaden och skapar besvärligheter
såväl för den enskilde som för vederbörande myndigheter vid lagens
tillämpning. Det är följaktligen angeläget att icke skapa fler pristyper än
som är av behovet påkallade. 1 detta hänseende tilldrager sig den hittillsvarande
varianten »godkänt pris» särskild uppmärksamhet. Enligt prisregleringslagens
bestämmelser härom kan föi’bud meddelas mot att försälja eller
saluhålla viss förnödenhet eller utföra eller erbjuda viss tjänst med mindre
priset å förnödenheten eller tjänsten blivit på förhand godkänt. Genom
denna form av prisingripande har hittills kunnat hindras att prisregleringen
kringgås på det sätt att vid sidan om varor, för vilka normal- eller stoppris
gäller, ersättningsmedel produceras, för vilka priser ej fastställts. Pristypen
har även kunnat användas för att eljest under prisregleringen fånga in varm-,
som utgör nyheter inom ett i övrigt prisreglerat varuområde. De sakkunniga
har föreslagit att syftet med bestämmelserna om »godkänt pris» i fortsättningen
skall tillgodoses genom att tillverkare och distributörer med stöd
av den tilltänkta lagen om uppgiftsskyldighet rörande bl. a. prisförhållanden
ålades att lämna uppgifter till prismyndigheten om tillverkning och försäljning
av nya artiklar. Föreskreves sådan uppgiftsskyldighet skulle prismyndigheten
få tillfälle att vid behov fastställa högstpris för varan och därigenom
kontrollera prisbildningen. Det råder enligt min mening ingen tvekan om
att reglerna om fastställande av högstpris och stoppris fordrar en kompletterande
bestämmelse, varigenom kan förhindras, att nyheter bland förnödenheter
eller tjänster går vid sidan om prisregleringen. Utredningens för -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

slag att göra ingripanden i syfte att prisreglera nytillkomna varor och tjänster
beroende av att viss föreskriven uppgiftsskyldighet fullgöres kan emellertid
leda till omständlighet och torde även från andra synpunkter vara
mindre tillfredsställande. Enligt min mening behöver härav icke följa att
i beredskapslagen upptages en tredje pristyp av samma karaktär som »godkänt
pris». Det torde vara tillfyllest om i lagen införes stadgande, som ger
den prisreglerande myndigheten befogenhet att föreskriva att viss förnödenhet
icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras eller erbjudas
med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten eller tjänsten.
En bestämmelse av denna utformning torde möjliggöra att effektiv prisreglering
kan utövas även inom varuområden, där sortimentsförändringar är
ofta förekommande. Med det tillägg jag nu förordat synes de sakkunnigas
förslag rörande formerna för prisingripanden erbjuda en god lösning och
jag förordar att lagen utformas i enlighet med vad jag nu anfört. Liksom utredningen
finner jag beredskapslagen böra innehålla stadgande, som förbjuder,
att någon vid tillhandahållande av prisreglerad förnödenhet eller
tjänst fordrar att även annan förnödenhet inköpes eller tjänst tages i anspråk
(s. k. kombinationsavtal).

Utredningen har till sitt förslag överfört bestämmelserna i gällande lagstiftning
om tvångskartellering och nyetableringsspärr. Ifrågavarande
tvångsåtgärder och deras användning diskuterades ingående i samband med
att bestämmelserna härom år 1942 (prop. nr 337) överarbetades, och det
torde icke vara erforderligt att här ånyo redovisa de skäl, som motiverar att
Kungl. Maj :t utrustas med befogenheter i detta avseende. Enligt min uppfattning
är bestämmelser av detta innehåll oundgängliga i en beredskapslagstiftning
som den föreslagna. Såväl tvångskartellering som nyetableringsspärr
utgör för näringslivet — såsom också flera remissinstanser framhållit
—- djupt ingripande åtgärder. Ingrepp av denna art är även ägnade att motverka
samhällets strävanden att upplösa konkurrenshämmande företeelser
i det ekonomiska livet. Icke minst den sistnämnda synpunkten föranleder
till en mycket försiktig tillämpning av bestämmelserna. Ett förfarande av
detta slag bör icke utan synnerliga skäl användas såsom ett självständigt
prisregleringsmedel utan i stället vara ett komplement till redan gjorda prisingripanden.
Under alla förhållanden bör tvångskartellering och nyetableringsspärr
brukas endast i trängande undantagsfall när så finnes nödvändigt
för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden och när andra
utvägar icke står till buds. Jag finner det med hänsyn härtill även riktigt
att någon delegation av Kungl. Maj :ts befogenheter icke skall kunna förekomma.
Jag kan däremot icke biträda den från vissa remissinstanser framförda
meningen att användningsområdet för dessa åtgärder bör begränsas
till krigs- och krigsfarefallen. Även under andra förhållanden kan undantagsvis
sådant läge tänkas uppkomma att de möjligheter till kraftfulla ingripanden
som lagen erbjuder behöver helt utnyttjas.

Såsom en nyhet har i de sakkunnigas förslag upptagits en bestämmelse
om varustandardisering. Stadgandet ger Kungl. Maj:t möjlighet att före -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

skriva att förnödenhet endast får tillhandahållas i visst utförande, till viss
myckenhet, i viss förpackning eller dylikt. Tidigare har sådana föreskrifter
kunnat utfärdas med stöd av den då gällande förfogandelagstiftningen.
Jag är av den meningen, att bestämmelse om standardisering icke kan avvaras
utan att effektiviteten i lagstiftningen eftersättes. Tvång av denna
art kan givetvis medföra allvarliga konsekvenser för berörda delar av näringslivet.
Föreskrifter härom bör därför inskränkas till fall där standardisering
framstår såsom en ofrånkomlig nödvändighet för att prisreglering
skall fungera tillfredsställande. Även beträffande bestämmelserna om varustandardisering
har från remisshåll ifrågasatts huruvida dess tillämpning
skulle inskränkas till fall av krig eller krigsfara. Vad jag tidigare anfört på
tal om tvångskartellering gäller även här och jag anser inte försvarligt att
försvaga lagstiftningens effektivitet i de krissituationer, som ej kan hänföras
till nämnda fall.

Såsom utredningen föreslagit bör i beredskapslagen upptagas stadgande
motsvarande den i gällande lag intagna bestämmelsen rörande ordningsföreskrifter
om märkning av varor, m. in.

D. Prisocker

Utredningen F-f {

De sakkunniga erinrar om att de nuvarande bestämmelserna i detta ämne,
vilka återfinnes i 8 § prisregleringslagen, innebär förbud att vid överlåtelse
av förnödenhet eller utförande av tjänst uppbära, träffa avtal om
eller kräva vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tillämpade
priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens
eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt
tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.
Ej heller får någon .saluföra förnödenheten mot vederlag, som nu sagts, eller
erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag. Överträdelse härav
straffas enligt 12 § samma lag med dagsböter eller fängelse i högst sex månader
eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom
grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Utredningen anser att en allmän bestämmelse om prisocker i ett krisläge
kan ha en ganska viktig uppgift att fylla, och finner sig därför — även om
vissa principiella betänkligheter möter mot en sådan bestämmelse — böra
förorda, att en motsvarighet till det nuvarande stadgandet i detta ämne inflyter
i den nya beredskapslagstiftningen om prisreglering.

Med den nuvarande utformningen av prisregleringslagen har bestämmelsen
om prisocker enligt utredningens mening förlorat i betydelse. Härom
anföres.

Då bestämmelsen infördes, åberopades till stöd för densamma, att en närmare
reglering av priserna i regel måste begränsas till betydelsefullare varu -

72

Kungl. Maj.ts proposition nr It? år 1956

slag. För att icke priserna på vissa utanför prisregleringarna liggande områden
skulle oskäligt drivas i höjden och därvid draga med sig jämväl priserna
på andra varuslag, syntes en allmän prisockerbestämmelse vara av
nöden. En sådan bestämmelse kunde genom sin blotta tillvaro väntas utöva
en icke betydelselös prisåterhållande verkan. Det syntes även vara av värde,
att näringsidkarna inom de prisreglerade områdena kunde räkna med att
näringsidkarna inom de icke reglerade områdena i varje fall icke tilläts
göra oskäliga vinster. Emellertid medgavs att stora svårigheter erbjöd sig
icke blott vid utformningen av en prisockerlagstiftning utan även och framtör
allt vid tillämpningen av densamma. Bestämmelsen måste få en ganska
väg utformning, vilket givetvis måste medföra osäkerhet i tillämpningen.
Da trots detta förslag framlades om en allmän prisockerbestämmelse, var
den avgörande synpunkten omöjligheten att i annan form genomföra en generell
priskontroll.

Av de skäl, som sålunda ligger till grund för stadgandet, har det, vilket
går ut på att stadgandet erfordras såsom komplement till den direkta priskontrollen,
väsentligt förlorat i betydelse genom tillkomsten av reglerna om
stoppris. Dessa sistnämnda regler ger, såsom förut anmärkts, möjlighet att
utan vidlyftiga förberedelser införa generell priskontroll på stora delar av
marknaden. Det är t. o. in., såsom erfarenheten visar, möjligt att lägga hela
marknaden under prisstopp. Däremot kan man med fog ifrågasätta, huruvida
ett stadgande om straff för prisocker är något effektivt medel att hålla
tillbaka väntade prishöjningar. I sakens natur ligger, att ett sådant stadgande
knappast kan tänkas komma till användning annat än i de undantagsvis
då överpriset är betydande och lätt påvisbart. Skall bestämmelsen användas
för att hålla den allmänna prisnivån nere, är det emellertid nödvändigt
att även och kanske i första hand rikta uppmärksamheten på de priser,
som huvudparten av företagarna tillämpar.

I anslutning till dessa synpunkter anför de sakkunniga att den omständigheten,
att bestämmelsens direkta verkan måhända icke är särskilt betydande,
likväl icke hindrar, att den fyller ett visst behov. Stor betydelse torde
böra tillmätas de psykologiska skäl, som ligger till grund för bestämmelsen.
På privaträttens område gäller, att man icke får begagna sig av annans
trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån,
som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken
vederlag icke skall utgå. Sådant förfarande är dessutom straffbelagt i 21
kap. 5 § strattlagen. De nämnda bestämmelserna har med säkerhet en stark
förankring i det allmänna rättsmedvetandet. I ett krisläge, då utpräglad
knapphet råder på ett flertal förnödenheter, kan det icke utan fog göras
gällande, att envar som har behov av en svåranskaffad förnödenhet befinner
sig i trångmål och är beroende av den, som kan anskaffa förnödenheten
i tiåga. Det är då föga märkligt, om opinionen kraftigt reagerar mot eventuella
iörsök att utnyttja situationen till stegring av priset på sådana förnödenheter.
Även om förekomsten av »jobbarvinster» icke alltid behöver ha
någon avsevärd betydelse för prisläget i allmänhet, representerar de dock
otta ett mycket påfallande moment i en fortgående prishöjning och kan därtör
öva en psykologisk verkan, som ej bör underskattas. En kriminalisering
av hela den gärningstyp, som består i uttagande av mera uppenbart överpris,
tjänar att hålla företeelsen inom rimliga gränser och minskar därige -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956 73

nom behovet av att tillgripa det andra alternativet, som innebär en utvidgning
av den direkta prisregleringen till alla de områden, där sådana tendenser
framträtt eller kan förväntas framträda.

Remissyttrandena

Det föreslagna stadgandet om prisocker har i allmänhet icke föranlett
några uttalanden från remissinstanserna. Svenska företagares riksförbund
hemställer dock att stadgandet måtte utgå ur lagen. Förbundet anser att lagstiftning
om ocker är obehövlig utöver de bestämmelser därom som finns i
strafflagen och avtalslagen.

Departementschefen

Ursprungligen saknade prisregleringslagstiftningen bestämmelse, som särskilt
straffbeläde s. k. prisocker. Sådant stadgande inflöt i lagstiftningen
emellertid redan år 1941 och har sedan dess med viss omarbetning bibehållits.
De sakkunniga har föreslagit att i den nya beredskapslagen upptages
stadgande rörande prisocker av samma innehåll som motsvarande bestämmelse
i gällande lag har. Endast en remissinstans har rest invändning häremot
och menat, att särskild ockerbestämmelse vore obehövlig med hänsyn
till strafflagens och avtalslagens stadganden om sådant förfarande.

Enligt 21 kap. 5 § allmänna strafflagen straffas den för ocker, som vid
avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd,
lättsinne eller beroendeställning i förhållande till honom till att bereda sig
förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken
vederlag icke skall utgå. Straffet för ocker enligt detta lagrum är högst
straffarbete i två år och vid grovt brott straffarbete i högst fyra år. Strafflagens
stadgande anknyter nära till avtalslagen och förutsättningarna för
att en gärning skall kunna föranleda straff såsom ocker är desamma som
förutsättningarna för att den genom gärningen tillkomna rättshandlingen
skall kunna förklaras ogiltig enligt 31 § avtalslagen.

När det gäller ockerstadgandet i prisregleringslagstiftningen är det straffbara
området betydligt vidare än i fråga om strafflagens ockerbrott. Straffet
för prisocker är böter eller fängelse högst sex månader. Ockerstadgandels
huvudsakliga betydelse i gällande prisregleringslagstiftning torde vara
att bereda underlag för ingripanden i fall där allmänheten uppskörtas genom
att varor, som icke prisreglerats, säljes till överpriser. Här torde nämligen endast
i undantagsfall strafflagens ockerparagraf kunna åberopas och prisregleringslagens
bestämmelse får därför i förhållande till denna sekundär betydelse
när det gäller att inskrida i fall där oskäligt höga priser uttages. Det
skulle även av psykologiska skäl vara mindre lyckligt att lämna de varuområden,
som ej omfattas av en prisreglering, helt utan skydd mot oblyga
prishöjningar. Jag finner följaktligen att den föreslagna prisregleringslagen
bör innehålla särskild bestämmelse om prisocker.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

I överensstämmelse med vad jag nu anfört såväl vad rör principerna för
en ny lagstiftning som i fråga om dess utformning har inom finansdepartementet
utarbetats förslag till dels allmän prisregleringslag dels ock lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947. Förslagen torde såsom
Bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

VII. Specialmotivering

I det följande avser jag att lämna en redogörelse för detaljutformningen
av det inom departementet upprättade förslaget till allmän prisregleringslag.
Där icke annat utsäges avser paragrafhänvisningarna detta förslag.

1 §•

Såsom i det föregående redogjorts för har paragrafen utformats med motsvarande
stadganden i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen
som förebild. Jag har i det tidigare även redovisat de väsentligaste
avvikelserna från nämnda båda lagar. Här må tillfogas att paragrafen
skiljer sig från motsvarande lagrum i nämnda lagstiftning även såtillvida
som i andra stycket — där bestämmelser gives för det fall att riket råkar i
krigsfara —- icke angivits någon tidsfrist inom vilken ett meddelat förordnande
om tillämpning av beredskapslagstiftningen skall sättas ur kraft,
utan endast utsagts att så skall ske sedan krigsfaran upphört. Olikheten
sammanhänger med att Kungl. Maj :t enligt tredje stycket av förslaget, om
de där angivna förutsättningarna är för handen, kan förlänga förordnandet
med stöd av sistnämnda bestämmelse utan att dessförinnan hänskjuta frågan
till riksdagen.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller de närmare bestämmelserna om högstpris,
ansluter nära till det i 3 § gällande prisregleringslag förekommande
stadgandet om normalpris. Skillnaden består —- förutom i den ändrade benämningen
— blott däri, att det i nuvarande lagtext nyttjade ordet ^företagare»
icke längre begagnas såsom beteckning för den, vilken utför tjänst
åt annan. Jämkningen motiveras av att termen »företagare» nyttjas i annan
bemärkelse i 1953 års lag om konkurrensbegränsning. Benämningen
högstpris anser jag väl vald och bättre än »normalpris» ägnad att uttrycka
prisformens funktion.

3 §.

Utredningen

De i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna om stoppris har med
några mindre redaktionella jämkningar överförts dit från gällande lag.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 747 år 1956

75

Remissyttrandena

Kommerskollegium invänder mot förslaget, att stadgandet att såsom stopppris
i visst fall skall betraktas »det pris som den angivna dagen var att anse
som gängse pris» är för vagt utformat. Mången gång torde det bli svårt för
vederbörande företagare att avgöra, huru högt pris lian egentligen äger uttaga.
Ett misstag kan med de av utredningen föreslagna straffbestämmelserna
medföra straff för honom även om oaktsamheten ej är grov.

Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter huruvida icke stadgandet såvitt
avser överlåtelse av rörelse borde utformas så att ny ägare har att som
stoppris iakttaga »på orten gängse stoppris» eller liknande. Det kan enligt
förbundet många gånger vara svårt eller omöjligt för en ny ägare att få reda
på vilka stoppris, som gällde för den tidigare innehavaren.

Departementschefen

Såsom kommerskollegium anfört kan bestämmelserna om stoppris medföra
svårigheter vid tillämpningen. Vid oenhetlig prissättning inom orten
gör sig vanskligheterna särskilt påminta när det gäller att avgöra vad som
är att anse såsom »gängse pris». Men även eljest kan det — såsom köpmannaförbundets
erinran visar exempel på — vara besvärligt att av bestämmelserna
klart sluta sig till vilket pris som är tillåtet. Det torde emellertid ligga
i sakens natur att en prislåsning av så generell natur som stoppris i vissa
enskilda fall visar sig osmidig att tillämpa. Detta synes vara en olägenhet,
som får tagas för att vinna de prispolitislca fördelar, som åtgärden har.

I tveksamma fall har den enskilde näringsidkaren alltid möjlighet att vända
sig till den lokala eller centrala prismyndigheten för att få besked om de
priser, som han äger tillämpa. Sådana hänvändelser har under den tid prisreglering
förekommit varit ytterst vanliga och, om så även framdeles förfares,
synes den osäkerhet, som bestämmelsernas utformning eljest kan föranleda
till, kunna i praktiken i avsevärd mån undvikas. Vad gäller köpmannaförbundets
synpunkter vill jag tillägga, att frågan om prisstoppsbestämmelsernas
tillämpning på nyetablerade företagare ingående diskuterades när
gällande bestämmelser fick sin utformning (prop. 17/1945 s. 53 ff). Såsom
därav framgår tillkom den nuvarande bestämmelsen för att hindra ett otillbörligt
kringgående av prisstoppet genom överlåtelse av rörelse, i vilket fall
enligt tidigare avfattning av lagrummet den nye ägaren var oförhindrad tilllämpa
gängse pris, som kunde vara icke obetydligt högre än det eljest gällande
stoppriset. Med hänsyn till vad jag nu anfört är jag icke beredd att
vidtaga någon saklig ändring i utformningen av prisstoppsbestämmelserna.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om stoppris överensstämmer därför
i allt väsentligt med motsvarande regler i 6 § gällande prisregleringslag.
Jämkningarna i bestämmelsernas ordalydelse bar i huvudsak till syfte att
åstadkomma viss formell överensstämmelse med straffbestämmelserna i

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

10 § av förslaget. Vidare har, av skäl som anförts vid 2 §, den i nuvarande
lag nyttjade termen »företagare» ersatts med annat uttryck.

4 §•

Såsom jag i det föregående anfört har jag funnit lämpligt, att i den föreslagna
lagen införes stadgande, som ger den prisreglerande myndigheten
befogenhet att föreskriva, att viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas
eller viss tjänst utföras eller erbjudas med mindre priset för förnödenheten
eller tjänsten reglerats. Avsikten är att härigenom kunna förhindra
att artiklar eller tjänster vid sidan om redan tidigare prisreglerade tillhandahålles
utan att priset först kunnat fastställas. Bestämmelsen härom,
vilken utformats i nära överensstämmelse med den motsvarande bestämmelsen
om godkänt pris i nuvarande prisregleringslag, har ansetts böra få sin
plats i anslutning till stadgandena om högstpris och stoppris. Brott mot föreskrift
enligt paragrafen är helagt med straff enligt det allmänna stadgandet

i 10 §.

5 §•

Denna paragraf, som innehåller förbud mot prisocker, avses i sak helt
överensstämma med stadgandet i 8 § gällande prisregleringslag. Med den
i förslaget begagnade formuleringen »tillhandahållande av förnödenhet eller
tjänst» åsyftas icke blott det fall då en förnödenhet sålts eller en tjänst
kommit till utförande mot sådant oskäligt vederlag, som avses i paragrafen,
utan även det fall, då vederbörande hållit förnödenheten till salu eller erbjudit
sig att utföra tjänsten mot dylikt vederlag, utan att något avtal kommit
till stånd.

6 §.

De här angivna föreskrifterna om förbud mot kombinationsavtal är likalydande
med motsvarande föreskrifter i 9 § gällande prisregleringslag.

7 §•

Förebild till den här upptagna bestämmelsen om tvångskartellering in. m.
är 5 § nuvarande prisregleringslag.

Åtgärder, som omnämnes i tredje stycket av förslaget, kan enligt nuvarande
lag komma i fråga allenast i den mån så finnes erforderligt för att
hindra onödig, fördyrande mellanhandel med viss förnödenhet eller eljest
för att undanröja missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i
följd av de i 1 § av lagen angivna utomordentliga förhållandena och medför
onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst. Att, såsom fallet är
i nu gällande prisregleringslag, särskilt framhålla onödig mellanhandel som
en antaglig orsak till prisfördyring i kristider, synes enligt utredningen -—
och jag delar denna uppfattning — mindre lämpligt. I förslaget har därför
skett en sådan omformulering av lagtexten, att det i nuvarande bestämmelser
angivna exemplet bortfaller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

77

8 §•

Vad här sägs om befogenhet för prismyndigheten att utfärda ordningsoch
kontrollföreskrifter överensstämmer med vad som nu gäller enligt It §
prisregleringslagen.

9 §.

Beträffande de skäl, som föranlett förslag att i beredskapslagen intaga en
bestämmelse rörande föreskrifter om varustandardisering m. m., hänvisas
till vad jag i föregående avsnitt anfört. Bestämmelsen syftar på sådana föreskrifter
om varornas beskaffenhet och sättet för deras saluhållande m. in.,
som kan visa sig erforderliga för att i praktiken genomföra en prissättning
medelst högstpris eller stoppris. Frågan om utfärdande av föreskrifter, som
begränsar näringsidkares rätt att saluföra en viss förnödenhet, regleras däremot
i 7 §.

10 §.

I denna paragraf har upptagits de allmänna straffbestämmelserna för prisöverträdelser.
Motsvarande lagrum (12 §) i gällande lag har redaktionellt
omarbetats. Även i sak företer förslaget vissa avvikelser härifrån.

Vad som i första hand straffbelägges är överträdelse av sådan föreskrift
om högstpris eller stoppris, som meddelats med stöd av 2 § eller 3 § 1 mom.
i förslaget. Vidare straffbelägges överträdelse av sådan föreskrift om prissänkning,
som avses i 3 § 2 mom. I överensstämmelse med vad som nu gäller
riktar sig straffhotet främst mot den som säljer eller saluhåller den prisreglerade
förnödenheten eller utför eller erbjuder sig att utföra den prisreglerade
tjänsten. Vad däremot angår den, som förvärvar eller erbjuder
sig att förvärva förnödenheten, träffas han direkt av straffbudet blott om gärningen
skett i syfte att använda förnödenheten i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller att, oavsett yrkesmässighet, överlåta förnödenheten till annan
mot vederlag. Till skillnad mot nuvarande lag gäller samma även den som
betalar eller erbjuder sig att betala överpris för tjänst. Nämnda begränsningar
i köparens straffbarhet hindrar icke, att han i vissa andra fall kan
straffas såsom delaktig i det brott, vartill säljaren eller den som utför
tjänsten gjort sig skyldig. Sistnämnda fråga regleras närmare i 16 § av
förslaget.

Samma straff som för prisöverträdelse är stadgat för den, som bryter
mot föreskrift enligt 4 § om villkorligt försäljningsförbud.

I paragrafen straffbelägges också brott mot de i 5 och 6 §§ av förslaget
givna bestämmelserna om förbud mot prisocker och kombinationsavtal. Dessa
straffbestämmelser innefattar den olikheten i jämförelse med nuvarande
regler i prisregleringslagen, att de riktar sig blott mot den som tillhandahåller
förnödenheten eller tjänsten och ej mot den andra parten i affärstransaktionen.
Köparen eller den som mottager tjänsten kan alltså enligt

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

förslaget icke straffas annat än som delaktig i den andres brott och detta
blott under de förutsättningar som närmare angives i 16 §.

Vidare straffbelägges i denna paragraf överträdelse av sådana föreskrifter
om tvångskartellering m. in. och varustandardisering som meddelats
med stöd av 7 respektive 9 § i förslaget. Eftersom förstnämnda paragraf innefattar
möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna om tvångskartellering icke
blott av sådana företagare som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller
utför viss tjänst utan även av dem som yrkesmässigt inköper viss förnödenhet,
har straffbudet fått en sådan avfattning, att det avser även sistnämnda
fall. Till skillnad från nuvarande regler riktar sig emellertid bestämmelsen
i förslaget blott mot den kartelleringspliktige företagaren och icke mot den
som inlåter sig i handel med honom. Huruvida även denne skall straffas, är
enligt förslaget att bedöma på grundval av delaktighetsreglerna i 16 §.

Med förevarande straffbestämmelse avses endast uppsåtligt brott. Bedömandet
av när uppsåt föreligger förutsättes ske enligt allmänna straffrättsliga
principer. Vad särskilt angår frågan, huruvida bevisning erfordras om
att vederbörande haft kännedom om den föreskrift, som överträtts, hänvisas
till bestämmelsen i 22 § av förslaget, enligt vilken det ankommer på Kungl.
Maj :t att meddela närmare bestämmelser rörande delgivning av bl. a. utfärdade
föreskrifter rörande priser, tvångskartellering etc. Sedan delgivning
ägt rum i sålunda bestämd ordning, torde vederbörande i regel ej kunna till
sitt friande åberopa, att han icke ägt kännedom om föreskriften. Den sålunda
föreslagna regleringen överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen men innefattar
vissa avvikelser från nu gällande prisregleringslag.

Den i paragrafen upptagna strafflatituden överensstämmer med vad som
föreskrivits i närmast motsvarande stadganden i gällande prisregleringslag
samt i allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.

11 §.

Bestämmelsen har tillkommit efter mönster av liknande stadganden i allmänna
förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen. Gällande prisregleringslag
saknar motsvarighet till stadgandet.

12 §.

I likhet med gällande prisregleringslag och i viss formell överensstämmelse
med förfogande- och ransoneringslagstiftningen har i förslaget intagits
en särskild straffbestämmelse för grova brott av beskaffenhet som avses
i 10 §. Bland de omständigheter, som bör särskilt beaktas vid bedömande,
huruvida ett brott är grovt, har i överensstämmelse med nuvarande prisregleringslag
upptagits, att gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig
vinst av betydande storlek. Efter mönster från övriga två här förut angivna
lagar har härjämte tillagts de fall, då gärningsmannen begagnat vilseledande
bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

79

Kungl. Majds proposition nr 147 år 1956

13 §.

Utredningen har föreslagit, att i beredskapslagen införes en bestämmelse,
varigenom gärning enligt 10 § belägges med straff ehuru den förövats av
oaktsamhet. Bestämmelsen, vartill motsvarighet saknas i nuvarande lag, motiveras
av de sakkunniga med de ofta framträdande svårigheterna att förebringa
tillfredsställande utredning, huruvida gärning, som avses i 10 §, förövats
med uppsåt. För att trygga lagstiftningens effektivitet torde det därför
enligt utredningens mening vara nödvändigt, att i lagen upptages en bestämmelse
av föreslaget innehåll och att straffet, vad angår allvarligare fall, icke
sättes alltför lågt. Emellertid bör också beaktas den stötande konsekvens
av en dylik bestämmelse, som består i att åtal kan tänkas äga rum och
straff utmätas för rent tillfälliga förbiseenden av utfärdade föreskrifter och
för bagatellartade överträdelser. I anslutning till stadgandena i 36 § allmänna
förfogandelagen och 32 § allmänna ransoneringslagen föreslår de sakkunniga
därför å ena sidan, att från straffbarhet undantages sådana fall, då
oaktsamheten är ringa, men å andra sidan att en särskild strängare strafflatitud
införes för grovt brott, som begås av oaktsamhet. Vad utredningen
sålunda anfört har icke rönt någon invändning under remissbehandlingen.
För egen del finner jag mig kunna biträda vad de sakkunniga sålunda föreslagit
och departementsförslaget har upprättats i överensstämmelse härmed.

15 §.

Stadgandet, som ej motsvaras av någon bestämmelse i nuvarande lag, är
utformat i enlighet med motsvarande bestämmelser i 39 § allmänna förfogandelagen
och 40 § allmänna ransoneringslagen.

16 §.

Paragrafens regler om ansvar för medverkan till brott som avses i 10—
13 §§ överensstämmer i princip med innehållet i 12 § 2 mom. andra stycket
nuvarande prisregleringslag.

17 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen om skyldighet att
utgiva vederlag ansluter till stadgandet i 12 § 3 mom. gällande prisregleringslag.
Viss jämkning har dock skett i överensstämmelse med de stadganden
om förverkande av egendom, som givits i 40 § allmänna förfogandelagen
och 41 § allmänna ransoneringslagen. Sålunda har förutsättningen för stadgandets
tillämplighet icke knutits till det förhållandet, att vederbörande fälles
till ansvar för brottet, utan till själva den gärning, som i lagen belagts
med straff. Vidare har uttryckligen angivits, att domstolen, om särskilda
förhållanden föranleder därtill, äger underlåta att ådöma sådan påföljd,
som nu avses.

18 §.

Bestämmelsen motsvarar 15 § första stycket gällande lag.

80

Kungl. Maj. ts proposition nr lk7 år 1956

19 §.

Beträffande begreppet tjänst har de sakkunniga föreslagit viss saklig förändring
i förhållande till gällande lag såvitt avser den tilltänkta författningens
tillämplighet å hotell- och pensionatrörelse.

Enligt stadgande i 1 och 6 §§ hyresregleringslagen kan denna, erinrar utredningen,
under vissa förhållanden i princip bli tillämplig bl. a. i fråga om
uthyrning av möblerade rum och lägenheter. Jämlikt 26 § skall lagen dock
ej äga tillämpning på bostadsupplåtelse i hotell- eller pensionatrörelse, i den
mån prisregleringslagen erhållit tillämpning därpå. Enligt sin ursprungliga
lydelse var 1947 års prisregleringslag tillämplig bl. a. i fråga om sådan hotell-
eller pensionatrörelse, som enligt lag fordrade myndighets tillstånd.
Detta innebar att från tillämpning av prisregleringslagen uteslöts sådan
byggnad eller lägenhet, som innehöll högst fyra för gästers härbärgerande
avsedda rum och icke var avsedd för mottagande samtidigt av flera gäster än
åtta, såvida byggnaden ej utgjorde del av hotell eller pensionat av större omfattning.
Genom en år 1948 genomförd lagändring utvidgades emellertid undantaget
så, att prisregleringslagen blev tillämplig på hotell- eller pensionatrörelse,
blott om denna omfattade minst nio för gästers härbärgerande
avsedda rum. Hotell- eller pensionatrörelse, som omfattar högst åtta gästrum,
är alltså f. n. icke underkastad bestämmelserna i prisregleringslagen, men
däremot är hyresregleringslagen tillämplig på rörelsen.

Utredningen har ansett det vara av vikt, att tillämpningsområdet för det
nu förevarande förslaget så nära som möjligt överensstämmer med tillämpningsområdet
för konkurrensbegränsningslagen och den föreslagna lagen
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Konkurrensbegränsningslagen
är i sin nuvarande lydelse tillämplig bl. a. på den som
yrkesmässigt utövar sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras
myndighets tillstånd. Någon olägenhet torde icke behöva möta, om beredskapslagstiftningen
rörande prisreglering får sitt tillämpningsområde bestämt
efter samma princip. Även om lagen får denna vidgade omfattning,
behöver detta icke innebära, att en prisreglering, som genomföres med stöd
av lagen, göres lika omfattande. Lagen anger ju blott den yttersta gränsen
för möjligheten att genomföra en prisreglering.

Av dessa orsaker har utredningen ansett sig böra föreslå en sådan lydelse
av nu förevarande bestämmelse, att prisreglering kan införas beträffande
hotell- och pensionatrörelse av sådan omfattning, att därtill fordras myndighets
tillstånd.

Jag finner i likhet med utredningen att beredskapslagstiftningens tilllämpningsområde
så långt möjligt bör överensstämma med den näraliggande
lagstiftningen om konkurrensbegränsning m. m. Någon olägenhet härav
synes icke behöva förekomma. Jag förordar därför att paragrafen utformas
i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Liksom enligt gällande lag bör med försäljning av förnödenhet jämställas
överlåtelse eller upplåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art
samt upplåtelse av rätt att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler,

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956 81

grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

För tydlighetens skull har såsom ett tredje stycke i förslaget fått inflyta
en bestämmelse motsvarande 12 § 2 mom. första stycket i nuvarande prisregleringslag.

22 §.

En viss motsvarighet till denna bestämmelse återfinnes i 19 § nuvarande
prisregleringslag. De närmare förebilderna till stadgandet är emellertid att
söka i 48 § allmänna förfogandelagen och 46 § allmänna ransoneringslagen.
Beträffande innebörden av stadgandet om delgivning genom kungörelse eller
annorledes av prisföreskrifter m. m. hänvisas till vad som yttrats vid 10 §
i förslaget.

Utredningen

Utredningen tar i anslutning till denna paragraf upp frågan om den ordning
i vilken direktiv för prismyndigheten bör utfärdas. De sakkunniga anför.

Det har inom utredningen framhållits, att de regler, som myndigheten
har att följa vid prissättningen, är endast ofullständigt angivna genom
bestämmelserna i 2 och 3 §§ förslaget och att man av dessa bestämmelser i
själva verket ej kan utläsa mer än vissa allmänna principer, t. ex. att lika
fall bör behandlas lika. Ur rättssäkerhetssynpunkt hade det givetvis varit
önskvärt, att man kunnat åstadkomma en mera ingående reglering i lag
av principerna för avgöranden i prisfrågor och även kunnat anordna någon
form för prövning i judiciell ordning av frågan, huruvida ett träffat avgörande
överensstämmer med dessa principer. Detta torde dock av praktiska
skäl icke vara möjligt. Av desto större betydelse är det då, att de direktiv,
som Kungl. Maj :t med stöd av förevarande bestämmelse utfärdar för den
prisreglerande verksamheten, göres klara och entydiga samt i övrigt fyller
de anspråk, som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på desamma.
I själva verket får direktiven en så central betydelse för näringslivet, att det
kan ifrågasättas, om de icke bör tillkomma i samma form som en allmän
lag. Så långt vill utredningen visserligen icke gå, men utredningen vill framhålla
det som synnerligen önskvärt att direktiven — på sätt redan nu är
brukligt — snarast efter utfärdandet framlägges för riksdagen samt därigenom
göres till föremål för granskning och offentlig kritik på liknande
sätt som fallet är med en allmän författning.

Remissyttrandena

Några remissinstanser, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges industriförbund
samt Smålands och Blekinge handelskammare har tagit upp
tanken att direktiven borde tillkomma i form av allmän lag och uttalat sig
för en sådan ordning.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

Departementschefen

Såsom utredningen föreslagit bör det även i fortsättningen ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda direktiv för den prisreglerande verksamheten. Jag
kan icke biträda den i vissa remissyttranden uttalade meningen, att direktiven
för verksamheten skall meddelas i form av allmän lag. En sådan ordning
skulle förhindra ingripanden med den snabbhet som är åsyftad.

YIII. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över de inom finansdepartementet upprättade förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ake Gustafsson

Kungl. Maj.ts proposition nr l''i7 år 1956

33

Bilaga

Förslag

till

Allmän prisregleringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare
skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke
inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, är
detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet av Konungen
upphävas.

Har av annan orsak uppkommit betydande fara för allvarlig stegring av
allmänna prisläget inom riket, äger Konungen förordna att vad i 2—9 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad från början av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar förordnandet, skall
äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §>§ äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Om prisreglering

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss tjänst.

Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför
tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger bestämma
på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1956

3 §•

1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller frivilligt utför viss
tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten,
vilket han tillämpade å dag som i föreskriften angives, eller, om han då
icke sålde förnödenhet eller utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den
angivna dagen var att anse som gängse pris eller som han före nämnda dag
senast tillämpat (stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen
överlåtelse av rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som
i föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av
rörelsen gälla det pris, som den föregående innehavaren högst ägt uttaga.

Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex månader.
När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst sex månader.
Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på vilken myndighet
det skall ankomma att bevilja tillstånd till överskridande av stopppriset.

2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och finnes
priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset. Sådan
föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som tillhandahåller
förnödenhet eller tjänst.

Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är
gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av myndighet
som Konungen bestämmer.

4 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst utföras
eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för förnödenheten
eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast
viss person som tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.

5 §.

Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst betinga
sig eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet
tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn
till självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning
å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.

6 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas.
må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets
anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande
fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst
tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller förbindelse avgives rörande
annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst varom fråga är.

7 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 ur 1956

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder
sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna
lag upjpställts för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa
eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket
under 2) avses, må meddelas endast när särskilda skäl äro därtill.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av handeln
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna förhållandena
och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet eller tjänst,
äger Konungen meddela föreskrift om begränsning på annat sätt än förut
i denna paragraf är sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig försäljning
av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av viss
beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter, vikt
eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i förpackningar
märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad
att motverka oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller
förbrukning av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla, även i fråga
om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.

9 §•

Erfordras för genomförande av prisreglering föreskrift utöver vad i 8 §
sägs, såsom att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till
viss mvdkenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på Konungen att
förordna därom.

Om straff m. m.

10 §.

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen betingar
sig eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i
föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för förnödenhet
eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot vederlag
överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att betala sådant
högre pris, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes den, som uppsåtligen bryter mot 5 eller 6 §
eller mot föreskrift eller villkor som avses i 4, 7 eller 9 §.

11 §•

Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet
eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse som ringa, dömes
till dagsböter.

12 §.

Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse eller
till straffarbete i högst två år.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr t bl år 1956

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek, om
gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig art.

13 §.

Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej oaktsamheten
att anse som ringa, straffes med dagsböter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

14 §.

Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som meddelats
jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådant i 10—14 §§ omförmält brott, som begås av
hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore brottet begånget
av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och vilja.

16 §.

Köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst må ej straffas för medverkan
till sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller
den som tillhandahållit tjänsten, med mindre han uppsåtligen förlett
denne till brottet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å säljare
och den som tillhandahållit tjänst i fråga om sådant i 10—13 §§ omförinält
brott, som begåtts av köparen eller mottagaren av tjänsten.

17 §.

Har någon förövat gärning, som enligt 10—13 §§ är belagd med straff,
skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förpliktas att
till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet vederlag eller, om svnnerliga
skäl giva anledning därtill, viss del av vederlaget.

18 §.

Brott varom förmäles i 10—13 §§ må av allmän åklagare åtalas allenast
efter anmälan eller medgivande av myndighet som Konungen bestämmer.

Särskilda bestämmelser
19 §.

Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt eller
eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande av tjänst
anses utövande av sådan hotell- eller pensionatrörelse, för vilken fordras
myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt att
å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller annat, som
icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.

Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla
även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i7 år 1956

87

20 §.

Över beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller 8 § må talan föras
hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till vederbörande statsdepartement.
Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

21 §.

Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2—9 §§ skola
tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser upphört att äga
tillämpning.

22 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2—4 och 7—9 §§ så ock i övrigt
meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Där i lag eller författning hänvisas till bestämmelse i prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303) skall hänvisningen i stället avse motsvarande stadgande
i denna lag.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303)

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen den 30 juni 19471, vilken
jämlikt lag den 15 april 1955 (nr 161) gäller till och med den 30 juni 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1956.

* Senaste lydelse av 2 § se 1948: 408.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 22 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 16 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) allmän prisregleringslag; samt

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Borggård.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till allmän prisregleringslag

9 §•

Enligt utredningens motiv avses med förevarande paragraf att Kungl.
Maj :t skall äga utfärda föreskrifter om varustandardisering eller andra föreskrifter
som ta sikte på att med avseende på kvalitet eller kvantitet bestämma
hur de förnödenheter skola vara beskaffade som erbjudas i marknaden.
I paragrafen angives att föreskrifterna kunna avse att förnödenhet må tillhandahållas
endast i visst utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning
»eller dylikt». Av det citerade tillägget framgår att bemyndigandet icke är
begränsat till allenast de särskilt angivna slagen av föreskrifter utan även
omfattar andra likartade standardiseringsföreskrifter. För att uttrycka bemyndigandets
innebörd synes det därför onödigt att inleda uppräkningen
med ordet »såsom», vilket kunde anses medgiva utfärdande av regleringsföreskrifter
även i andra hänseenden än som enligt motiven är avsett. En
jämkning av ordalagen torde fördenskull vara påkallad.

89

Kungl. Maj:ts proposition nr l''r7 dr 1V56
16 §.

Förevarande paragrafs första mening upptager en bestämmelse, enligt vilken
köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst ej må straffas för
medverkan till sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren
eller den som tillhandahållit tjänsten, med mindre han uppsåtligen förlett
denne till brottet. Uppenbarligen avses emellertid icke de fall av dylik medverkan,
för vilka straff uttryckligen stadgats i 10—13 §§, något som bestyrkes
av motiveringen till 10 §. Lagrådet hemställer, att meningens lydelse
jämkas till överensstämmelse med vad sålunda är åsyftat.

Enligt paragrafens andra mening skall vad som enligt första meningen
skall gälla äga motsvarande tillämpning å säljare och den som tillhandahållit
tjänst i fråga om sådant i 10—13 §§ omförmält brott, som begåtts av köparen
eller mottagaren av tjänsten. För det fall att dennes brott bestått däri,
att han betalat eller erbjudit sig att betala sådant otillbörligt pris som avses
i 10 § första stycket, lär emellertid en dylik regel praktiskt taget ej kunna få
någon tillämplighet, och i övrigt finns i 10—13 §§ ej omförmält annat brott
av köpare eller mottagare av tjänst än köpares brott mot föreskrift eller villkor
som avses i 7 §. Med hänsyn till det nu anförda hemställes, att andra
meningen får det innehåll, att vad förut i paragrafen sagts skall äga motsvarande
tillämpning å säljare i fråga om köpares brott mot föreskrift eller
villkor som avses i 7 §.

Förslaget till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

7 Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 147

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1956

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 22 mars
1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitterade
förslagen till

1) allmän prisregleringslag, och

2) lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Med anledning av vad lagrådet anfört har 9 och 16 §§ i förslaget till allmän
prisregleringslag jämkats i överensstämmelse med vad lagrådet förordat.
Härutöver har viss redaktionell ändring vidtagits i 5 och 10 §§. De
berörda lagförslagen torde med nu angivna jämkningar få föreläggas riksdagen
till antagande.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden att
Kungl. Maj:t måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå
riksdagen att antaga ovannämnda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Georg Ringström

560880 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag