Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1956
1
Nr 145
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1955 Vid dess sjunde ordinarie
möte fattade beslut; given Stockholms slott den 23
mars 1956.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om
riksdagens yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av
Europarådets rådgivande församling år 1955 vid dess sjunde ordinarie möte
fattade beslut.
GUSTAF ADOLF
Östen Undén
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen lämnas en redogörelse för de viktigaste av rådgivande församlingens
rekommendationer och resolutioner. I likhet med vad som varit
fallet föregående år, har det befunnits lämpligt och önskvärt, att Kungl.
Maj :t genom proposition underställer riksdagen rekommendationerna och
resolutionerna för yttrande.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 145
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,
Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför ministern
för utrikes ärendena följande.
Det sjunde ordinarie mötet med Europarådets rådgivande församling ägde
rum i Strasbourg den 5—9 juli och 14—27 oktober 1955. Vid mötet antog
församlingen nedan uppräknade tjugo rekommendationer, av vilka nio
(nr 72—80) hänför sig till mötets första del och elva (nr 84—91) till andra
delen.
Rekommendation 72 om europeisk integration
73 om dubbelarbete mellan europeiska organisationer
74 om upprättande av en Europarådets kulturfond
75 om rapporten från Europarådets särskilde representant
för nationella flyktingar och överbefolkning
76 om åtgärder för att göra det möjligt för de lokala
myndigheterna att påtaga sig de nya uppgifter, som
upprättandet av Kol- och stålunionen givit upphov till
77 om Västeuropas ekonomiska integration
.78 om förbindelserna mellan Europarådet och OEEC:s
avdelning för livsmedel och jordbruk
79 om förslaget till europeisk konvention för fredlig lösning
av tvister
80 om framställningar från internationella icke statliga
organisationer för erhållande av konsultativ status
81 om möjligheterna att uppmuntra medborgare i rådets
medlemsstater att resa i övriga medlemsstater
82 om reduktion av tulltariffer
83 om klagomål från enskilda jämlikt konventionen om
de mänskliga rättigheterna
84 om förenkling av gränsformaliteter för resenärer
85 om förenkling av formaliteterna vid flygplatser
Kungl. Maj. ts proposition nr 155 dr 1956
3
86 om underlättande av flyktingars resor
87 om statslöshet
88 om Europarådets emblem
89 om framställningar från internationella icke statliga
organisationer för erhållande av konsultativ status
90 om Europarådets budget
91 om Sydeuropas ekonomiska utveckling
Bland ovan uppräknade rekommendationer torde följande kunna anses
vara av den vikt, att de lämpligen bör göras till föremål för sedvanlig redogörelse
till riksdagen, nämligen nr 75, 77—79, 82—87 och 91.
I samband med behandlingen av vissa rekommendationer har ansetts
lämpligt att äx''en redovisa de resolutioner församlingen antagit i samma
eller närbesläktade ämnen. Sålunda har i samband med rekommendation
75 (om Europarådets flyktingrepresentant) en redogörelse lämnats för församlingens
resolution 82 med svar på den fjärde rapporten om FN:s flyktingkommissaries
verksamhet. I anslutning till rekommendation 77 (om
Västeuropas ekonomiska integration) har behandlats församlingens resolutioner
89 om en europeisk atomenergiorganisation och 90 om upprättande
av en allmän gemensam marknad. Tillsammans med rekommendationerna
78 (om Europarådet och OEECrs arbete på jordbruksområdet) och 91 (om
Sydeuropas ekonomiska utveckling) har redovisats resolution 72 med svar
på OEEC:s sjätte årsrapport. Såväl rekommendationerna som resolutionen
behandlar olika aspekter av samarbetet mellan Europarådet och OEEC.
Vidare har en redogörelse lämnats för ytterligare två resolutioner, som
synes vara av särskilt intresse, nämligen resolution 70 om åtgärder för att
omsätta i praktiken resolution 61/1954 om föi’bindelserna mellan rådgivande
församlingen och de nationella parlamenten samt 87 om en gemensam
europeisk politik vid kommande öst-västkonferenser.
Dessutom redogöres för den mera allmänt hållna delen av resolution 69
med svar på ILO:s fjärde rapport, vari församlingen framlägger sin syn på
principerna för samarbetet mellan Europarådet och ILO.
Texterna till ifrågavarande rekommendationer och resolutioner torde i
svensk översättning få såsom bilagor A—R fogas till statsrådsprotokollet i
detta ärende.
Rekommendation 75 om rapporten från Europarådets särskilde representant
för nationella flyktingar och överbefolkning samt resolution 82 med svar på
den fjärde rapporten om Förenta Nationernas flyktiitgkommissaries
verksamhet
Under hänvisning till det allvarliga flyktingproblemet i Europa och till
det förhållandet, att överbefolkningsfrågan icke täcktes av redan existerande
organisationer beslöt Europarådets ministerkommitté den 7 maj 1953 att
för eu tid av ett år utse en framstående europé med uppgift att ägna sig åt
europeiska flykting- och överbefolkningsproblem. Vid sitt möte i december
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
1953 uppdrog ministerkommittén åt förutvarande hälsovårdsministern och
presidenten i franska nationalförsamlingen Pierre Schneiter att i egenskap
av »Europarådets särskilde representant för flykting- och överbefolkningsfrågor»
under ett år, räknat från den 1 februari 1954, studera flykting- och
överbefolkningsproblemen i Europa samt underställa ministerkommittén
förslag till lösningar.
I december 1954 uppdrog ministerkommittén åt flyktingrepresentanten att
på grundval av en av honom tidigare framlagd rapport presentera detaljerade
förslag i synnerhet beträffande en av honom föreslagen fond, från vilken
lån skulle beviljas för att möjliggöra för de hjälpbehövande att etablera
sig i eller utanför Europa. Denna resolution antogs med samtliga röster
utom Sveriges, vars representant nedlade sin röst med motiveringen att resolutionen
skulle medföra förpliktelser, som man på svensk sida icke vore
beredd påtaga sig.
Dessa förslag förelåg vid ministerkommitténs möte i juli 1955 och på
grundvai därav beslöt ministerkommittén den 5 juli 1955 att förlänga flyktingrepresentantens
mandat utan tidsbegränsning. Samtidigt ombads regeringarna
att uppta hans förslag till omsorgsfullt och välvilligt studium. Åt
flyktingrepresentanten uppdrogs att vid ministerkommitténs nästa möte
framlägga en utredning angående möjligheterna till samordning på området
med särskilt angivande av de finansiella åtaganden från medlemsstaternas
sida, som en lösning av dessa problem skulle förutsätta.
I sin rekommendation 75, som antogs den 7 juli 1955 med 85 röster mot 3
och fyra nedlagda, däribland hr Dickson (h), uppmanar församlingen ministerkommittén
att utan dröjsmål vidtaga åtgärder för att bl. a. få till
stånd en hjälpfond av den typ flyktingrepresentanten föreslagit samt föreslår,
att flyktingsrepresentantens mandat skall förlängas.
Frågan var på nytt uppe i ministerkommittén vid dess möte i december
1955. Man beslöt därvid ånyo förlänga flyktingrepresentantens uppdrag på
obestämd tid. Han skall biträdas av en kommitté bestående av en representant
för varje intresserad medlemsstat och organisation. Den föreslagna
hjälpfonden upprättas på grundval av ett partiellt avtal, och ställföreträdarna
för de medlemsstater, som beslutar deltaga i fonden, skall före den
1 april 1956 i samarbete med hr Schneiter utarbeta förslag till stadga för
denna fond. Åt ställföreträdarekommittén i dess helhet uppdrages att före
nyssnämnda datum utarbeta mandat för flyktingrepresentanten och modaliteterna
för hans samverkan med andra organisationer på området.
I resolution 82 rekommenderas medlemsregeringarna att följa Nederländernas
exempel och insamla medel till den av Förenta Nationernas flyktingkommissarie
bedrivna verksamheten genom att vädja till humanitära organisationer
och till enskilda.
Resolutionen har av ministerkommittén överlämnats till medlemsregeringarna
för kännedom.
Kungl. Maj:ts proposition nr lh5 år 1956
5
Rekommendation 77 om Västeuropas ekonomiska integration, resolution 89
om en europeisk atomenergiorganisation och resolution 90 om upprättande
av en allmän gemensam marknad
Ifrågavarande rekommendation och resolutioner antogs av församlingen
mot bakgrunden av en ekonomisk debatt, under vilken bl. a. den belgiske
utrikesministern Spaak höll ett längre anförande. I detta lämnade han en
utförlig redogörelse för det till Bryssel förlagda utredningsarbetet avseende
bl. a. samarbete på atomenergiområdet och upprättande av en gemensam
marknad, varom beslut fattats vid den konferens, vilken utrikesministrarna
i de i Kol- och stålunionen deltagande sex staterna i början av juni 1955
höll i Messina. En redogörelse för debatten lämnas i den av utrikesdepartementet
utgivna blåboken rörande Europarådets verksamhet under 1955 (Ny
serie I: B: 5), s. 38—39.
I rekommendation 77 ombedes ministerkommittén uppmana Europarådets
och OEEC:s medlemsregeringar att med förnyad kraft fortsätta en politik
syftande till att i Västeuropa uppnå en högre grad av ekonomiskt samarbete,
ömsesidig hjälp och integration. Därvid borde särskilt beaktas problem
i samband med konvertibilitetens införande (full sysselsättning, betalningsbalans
och liberalisering av handeln) samt nödvändigheten att avskaffa
dubbel prissättning vid råvaruexport samt dumping och exportsubventioner.
Medlemsstaterna borde vidare undersöka möjligheterna att på
förhand utarbeta gemensamma arbetsprogram för att motverka ekonomiska
svårigheter. Särskild uppmärksamhet borde slutligen ägnas samarbetet i
vad avser jordbruk och transporter samt fredlig användning av atomenergi.
Ett närmare samarbete mellan Europarådet och OEEC förordas också i rekommendationen:
en representant för församlingen (närmast avses ordföranden
i ekonomiska utskottet) borde erhålla möjlighet närvara, då
OEEC:s ministerråd sammanträdde, samt en representant för Europarådets
sekretariat övervara OEEC-rådets sammanträden på tjänstemannaplanet.
Resolution nr 89 förordar bl. a. upprättande av en europeisk atomenergiorganisation.
Församlingen förklarar, att åtgärder omedelbart måste vidtagas
för att påbörja upprättandet av en gemensam forskningscentral samt
av europeiska anläggningar för produktion av atombränsle. Vidare bör upprättas
en europeisk atomenergiorganisation med uppgift att definiera och
verka för en gemensam politik i fråga om atomforskningens och atomindustrins
utveckling. Slutligen bör ett lämpligt organ skapas för utövande av
parlamentarisk kontroll.
Enligt resolution nr 90 står inga oövervinneliga tekniska svårigheter i vägen
för upprättandet av eu gemensam europeisk marknad. De sex i Brysselarbetet
deltagande regeringarna uppmanas i resolutionen att hålla Europarådets
övriga medlemsstater informerade om resultatet av sina ansträngningar
på detta område. Dessa senare anmodas i sin tur att ta kontakt med
de sex regeringarna i syfte att deltaga i detta arbete.
6
Kangl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
Rekommendation 77 har av ministerkommittén överlämnats till OEEC
för yttrande. Beträffande resolutionerna 89 och 90 gäller, att ministerkommittén
anser sig böra avvakta resultaten av det i Bryssel pågående utredningsarbetet,
innan den tar ställning till de däri framförda tankegångarna.
Rekommendation 78 om förbindelserna mellan Europarådet och OEEC:s
avdelning för livsmedel och jordbruk, rekommendation 91 om Sydeuropas
ekonomiska utveckling och resolution 72 med svar på
OEEC:s sjätte årsrapport
Rekommendationerna 78 och 91 samt resolution 72 har på ena eller andra
sättet avseende på samarbetet mellan Europarådet och OEEC. I rekommendation
78 föreslår församlingen sålunda, att ministerkommittén måtte vidtaga
åtgärder, för att Europarådet skall bli associerat med arbetet i OEEC:s
jordbruksministerkommitté och dess ställföreträdarekommitté. Vidare borde
rådets genralsekreterare uppmanas att överenskomma med OEEC:s generalsekreterare
om att låta en sekretariatstjänsteman kontinuerligt följa arbetet
på OEEC:s avdelning för livsmedel och jordbruk.
I rekommendation 91, som antogs med 70 röster och 2 nedlagda, däribland
hr Wistrand (h), uttalar församlingen sitt gillande av OEEC:s beslut
att godkänna den italienska ekonomiska tioårsplanen samt föreslår
ministerkommittén att anmoda medlemsstaterna att snarast möjligt ange, i
vilken utsträckning de kan lämna den i OEEC:s resolution begärda hjälpen.
Vidare föreslås, att regeringarna i Grekland och Turkiet skall uppmanas
underställa OEEC program för ekonomisk utveckling samt att övriga medlemsstater
skall uppmanas vidtaga vissa åtgärder till förmån för de nämnda
länderna. Bl. a. skulle regeringarna, innan de planerar sina insatser på
området för tekniskt bistånd, rådföra sig med grekiska och turkiska regeringarna.
Avslutningsvis anmodas församlingens medlemmar att i sina
nationella parlament fästa uppmärksamheten på denna rekommendation.
I resolution 72 slutligen uttalar församlingen sin tillfredsställese med de
ekonomiska framsteg, som gjorts i Europa, men varnar samtidigt för överdriven
optimism, som kunde leda till avslappning i ansträngningarna. Förbättringen
berodde till icke ringa del på de extraordinära utgifter, som
Förenta Staterna hade i Västeuropa. Vidare konime konvertibilitetens införande
att avslöja omfattningen av det dollarunderskott, som hittills dolts
genom diskriminerande ågärder mot dollarimporten. ökningen i den industriella
produktiviteten i Europa vore dessutom, relativt sett, ännu ej tillfredsställande.
En kraftansträngning borde göras för att bli kvitt kvarvarande kvantitativa
importrestrikitoner. För att detta skulle lyckas måste dock samtidigt
andra hinder för handelutbytet bortskaffas. OEEC borde undersöka, i vilken
utsträckning åtgärder såsom dubbel prissättning, duinping och exportsubventioner
i sig själva vore upphov till handelshinder. Vidare borde det ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1956 7
redas, vilken effekt skiljaktigheterna mellan olika skatte- och socialvårdssvstem
hade på liberaliseringsarbetet. OEEC borde slutligen snarast vidtaga
åtgärder i syfte att hjälpa de otillräckligt utvecklade områdena i södra
Europa.
Rekommendation 78 har av ministerkommittén överlämnats till OEEC för
yttrande. Rekommendation 91 är under behandling i kommittén. Resolution
72 har ej behandlats av ministerkommittén.
Rekommendation 79 om förslaget till europeisk konvention för
fredlig lösning av tvister
I november 1950 antog församlingen en rekommendation (nr 56) om upprättande
av en permanent organisation för biläggande av tvister mellan
Europarådets medlemsstater. I denna föreslogs bl. a., att medlemsregeringarna
skulle inleda förhandlingar för utarbetande av en konvention i ämnet.
Den expertkommitté, som för detta ändamål tillsattes av ministerkommittén,
framlade i början av år 1953 ett förslag till en sådan konvention,
bestående av fyra kapitel innehållande föreskrifter om obligatoriskt domstolsförfarande
i tvister av rättslig natur, obligatoriskt förlikningsförfarande
i tvister av icke-rättslig natur och obligatorisk skiljedom i tvister av ickerättslig
natur samt allmänna bestämmelser. Konventionsförslaget togs upp
till behandling i ministerkommittén vid dess möte i december 1953. Därvid
diskuterades även ett från svensk sida i expertkommittén framlagt förslag
till ändring av kapitlet om obligatorisk skiljedom i icke-rättsliga tvister.
Det svenska förslagets syfte var att utsträcka skiljedomsförpliktelsen enligt
konventionen.
Ministerkommitténs beslut blev, att den av experterna föreslagna texten
godkändes i sitt ursprungliga skick. d. v. s. utan de svenska ändringsförslagen.
Kommittén beslöt emellertid samtidigt överlämna texten till rådgivande
församlingen för yttrande.
I den av församlingens juridiska utskott gjorda — och av församlingen
med rekommendation 79 godkända — omarbetningen av den av ministerkommittén
antagna konventionstexten har de svenska förslagen i väsentlig
grad beaktats. Enligt denna omarbetade text skall visserligen en part
kunna resa invändningen, att en intressetvist skall vara undandragen skiljedomsförpliktelsen
såsom gällande ett livsviktigt intresse. Men det skall tillkomma
ministerkommittén att avgöra, om invändningen är befogad eller
icke. — I övrigt göres följande allmänna deklarationer i rekommendation 79.
Församlingen uttrycker på nytt sin övertygelse, att långtgående åtaganden
av Europarådets medlemsstater i vad avser fredlig lösning av tvister skulle
stärka den europeiska enigheten och den internationella säkerheten. Det av
ministerkommittén framlagda konventionsförslaget välkomnas som ett steg
framåt i denna riktning men samtidigt konstateras, att församlingens ut
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
skott för juridiska och administraitva frågor ansett sig böra föreslå ett antal
ändringar, av vilka inånga är av betydande vikt. Detta har skett efter
förnyat studium av konventionsförslaget under särskilt hänsynstagande till
de kommentarer, som gjorts av svenska regeringen och de svenska ombuden
i församlingen. Med godkännande av de ändringar utskottet föreslagit
rekommenderar församlingen, att utskottets rapport i frågan underställes de
regeringsexperter, som utarbetat konventionsförslaget, för slutgiltig översyn
av texten. Församlingen uttrycker till sist förhoppningen, att konventionen
skall undertecknas och träda i kraft i en nära framtid och utgöra ytterligare
eu etapp på vägen mot ett förenat Europa.
Ministerkommittén har överlämnat konventionsförslaget till den i rekommendationen
omnämnda expertkommittén. Denna verkställde den anbefallda
översynen av texten vid ett sammanträde i februari innevarande år.
Rekommendation 82 om reduktion av tulltariffer
Denna rekommendation syftar till en gradvis reduktion av de av medlemsstaterna
sinsemellan tillämpade tulltarifferna. Ministerkommittén rekommenderas
uppmana medlemsstaterna att i största möjliga utsträckningutnyttja
de möjligheter, en allmän tullkonferens inom ramen för GATT
kunde erbjuda att få till stånd effektiva reduktioner i de tullar, som för
närvarande belastar det intereuropeiska varuutbytet. Vid förhandlingarna
borde regeringarna låta sig inspireras av de metoder, som återfunnes i
Europarådets projekt om en »lågtariffklubb» och GATT:s plan för harmonisering
av de europeiska tullnivåerna. De skulle vidare överväga att ta
kontakt med GATT för att förhandla om upprättande av en frihandelszon,
inom vilken man genom systematiska och årliga tullsänkningar så småningom
skulle kunna nå fram till en europeisk tullunion.
Ministerkommittén har ännu ej tagit ställning till denna rekommendation,
men den har av kommittén översänts till den inom GATT:s ram anordnade
tullsänkningskonferens, som sedan januari månad innevarande år
pågår i Geneve. I missivskrivelsen motiverades denna åtgärd med att vissa
delegationer (däribland den svenska) ansett det önskvärt att — ehuru ministerkommittén
ännu ej haft tillfälle uttala sig om rekommendationen —
GATT redan nu informerades om församlingens inställning till tullsänkningsspörsmålen.
Rekommendation 83 om klagomål från enskilda jämlikt konventionen
om de mänskliga rättigheterna
Denna rekommendations syfte är att utvidga den i art. 25 av Europarådets
konvention för de mänskliga rättigheterna stadgade petitionsrätten för
enskilda personer. I rekommendationen föreslås, att en petition från en en
-
Knngl. Maj:is proposition nr 145 år 1956
9
skild person, vilken riktar sig mot eu regering, som icke erkänt den individuella
petitionsrätten och vilken icke skulle ha avvisats jämlikt art. 27 i
konventionen ( på grund av anonymitet m. in.) skall kunna hänskjutas till
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna icke blott — som
hittillls — av en regering utan även av en grupp av regeringar. I det
senare fallet skall petitionen överlämnas till ministerkommitténs ordförande.
Denne associerar med sig två andra medlemmar av miniserkommittén,
och dessa tre avgör, huruvida de i petitionen relaterade omständigheterna
skall bringas till kommissionens kännedom genom en kollektiv framställning
från de tre regeringarna.
Rekommendationen är under behandling i ministerkommittén.
Beträffande möjligheten för den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna att för närvarande mottaga framställningar från enskilda
personer gäller, att kommissionens behörighet i detta avseende hittills erkänts
av sju stater, nämligen — förutom Sverige — Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken
Tyskland, Irland, Island och Norge.
Rekommendation 84 om förenkling av gränsformaliteter för resenärer, 85 om
förenkling av formaliteterna vid flygplatser och 86 om underlättande
av flyktingars resor I
I dessa tre rekommendationer föreslår församlingen vissa åtgärder för
förenkling av olika slags gränsformaliteter.
I rekommendation 84 gör församlingen sålunda följande förslag. Beträffande
pass: de stater, som visat beredvillighet att uppmjuka sina passbestämmelser,
nämligen Beneluxländerna samt Frankrike, Italien, Tyskland
och Saar, bör inleda såväl bilaterala som multilaterala förhandlingar i detta
syfte. Dessa stater bör också överväga att unilateralt vidtaga åtgärder i sådant
syfte även gentemot stater, som står utanför denna krets. — Beträffande
visa: medlemsstaterna bör överväga möjligheterna att helt avskaffa
visumtvånget. De stater, som ännu ej avskaffat visumtvånget i förhållande
till Finland, Portugal, Spanien och Jugoslavien, bör utan dröjsmål pröva
möjligheten att göra detta utan att nödvändigtvis kräva reciprocitet. Medlemsregeringarna
bör vidare överväga möjligheterna att avskaffa visumtvånget
i förhållande till övriga medlemsstater och så många utomeuropeiska
stater som möjligt, ävensom undersöka, huruvida överenskommelser
skulle kunna träffas med central- och östeuropeiska stater om ett frikostigare
beviljande av turistviseringar än hittills. — Beträffande bestämmelser
om motorfordon: här hänvisas till det system, som tillämpas mellan de
skandinaviska staterna inbördes beträffande tillfällig införsel av motorfordon,
nämligen att inga tullhandlingar fordras och att kontrollen inskränkes
till stickprovsgranskning av registreringsdokument och körkort. Det föreslås,
att de stater, som har betänkligheter mot ett sådant arrangemang, skall
pröva det under eu försöksperiod om ett halvt till ett år. — Beträffande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1956
granskning av resedokument: under hänvisning till den interskandinaviska
passfriheten föreslås, att granskningen av identitetshandlingar tillhörande
turister från andra medlemsstater skall inskränkas till stickprovskontroll.
I rekommendation 85 föreslås, att alla medlemsregeringar skall utan
dröjsmål börja tillämpa de rekommendationer, som antogs vid ICAO-lconferensen
i Strasbourg i april—maj 1954 angående bl. a. förenklingar i fråga
om tull- och passformaliteter vid flygplatser. Vidare påtalas de passageraravgifter,
som uttages på brittiska och franska flygplatser, och föreslås,
att de antingen avskaffas eller inkluderas i biljettpriset.
Enligt rekommendation 86 bör de medlemsstater, som är parter i 1951 års
Genévekonvention om flyktingars rättsliga ställning, uppmanas att snarast
möjligt utfärda resedokument för flyktingar överensstämmande med det
mönsterdokument, som utarbetats av FN:s flyktingskommissarie.1 Medlemsstaterna
bör vidare uppmanas att avskaffa visumtvånget för flyktingar med
hemvist i andra medlemsstater på sätt skett mellan Beneluxländerna. De
medlemsstater, som ej är beredda härtill, bör söka tillse, att viseringsformaliteterna
blir mindre tidskrävande samt reducera kostnaderna till ett
minimum.
Dessa tre rekommendationer är under behandling i ministerkommittén.
De i rekommendation 85 åsyftade av ICAO-konferensen föreslagna förenklingarna
i fråga om tull- och passformaliteter vid flygplatser har till
största delen genomförts för Sveriges vidkommande.
Rekommendation 87 om statslöshet
Enligt denna rekommendation bör ministerkommittén uppmana medlemsstaterna
att underteckna och ratificera 1954 års konvention om statslösa
personers rättsliga ställning samt snarast möjligt ge sitt samtycke till sammankallande
av den i FN:s genralförsamlings resolution 896 (IX) föreslagna
konferensen för utarbetande av en överenskommelse om avskaffande av
framtida statslöshet.
I anledning av denna rekommendation har ministerkommittén beslutat
rikta en uppmaning till de medlemsregeringar, som ännu ej undertecknat
1954 års konvention, att meddela Europarådets sekretariat, när de beräknar
kunna underteckna konventionen. Då svaren föreligger, skall ministerkommitténs
behandling av frågan återupptas.
Sverige undertecknade konventionen den 28 september 1954; den har hittills
ratificerats av endast en stat, nämligen Danmark. — Vad beträffar den
föreslagna konferensen, har svenska regeringen i skrivelse till Förenta Nationernas
generalsekreterare den 17 juni 1955 förklarat sig beredd deltaga i
en sådan. 1
1 Härmed avses det vid 1951 års Genévekonterens utarbetade mönsterdokument, som bifogades
konventionstexten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 195C>
11
Resolution 69 med svar på ILO:s fjärde rapport
I denna resolution märkes särskilt en redogörelse för vilka principer församlingen
anser böra ligga till grund för samarbetet mellan Europarådet
och ILO.
Församlingen förklarar sig sålunda dela det av ILO uttryckta önskemålet,
att samarbete mellan internationella organisationer, som har att behandla
sociala frågor, skall grundas på vederbörlig samordning av arbetsinsatserna
åstadkommen såvitt möjligt är genom hänsynstagande till de berörda
organisationernas behörighetsområden. Församligen förklarar sig också vara
ense med ILO om nödvändigheten av att de regionala sociala problemen tas
upp till behandling i sitt sammanhang bland de xärldsomfattande sociala
problemen. Härtill fogar församlingen emellertid ett uttalande om värdet avregionala
institutioner. Åtgärder av begränsad omfattning, som vidtoges
inom ramen för en regional organisation hade större utsikter att ge resultat
än försök att finna en lösning av samma problem på en världsomfattande
basis. Ju mera den ekonomiska och sociala strukturen i en grupp av
länder stämde överens, desto lättare vore det att finna gemensamma lösningar
på dessa länders sociala problem.
I resolutionen vill församlingen även fästa ILO:s uppmärksamhet på att
Europarådet bär betraktas som ramen för europeisk politik, inklusive socialpolitik.
Alla åtgärder i samband med europeisk integration ävensom all
europeisk mellanstatlig verksamhet, utom försvarsfrågor, fölle inom dess behörighetsområde.
Vad beträffar församlingens roll i det mellanstatliga arbetet,
så vore den icke endast att avge rekommendationer utan även att övervaka
dessas tillämpning. Denna dubbla roll gjorde Europarådet till en internationell
organisation helt olika de mellanstatliga organisationerna.
Resolutionen har av ministerkommittén överämnats till ILO under angivande
av att kommitténs uppfattning om Europarådets roll på det sociala
området i vissa hänseenden avviker från den, som kommit till uttryck i församlingens
resolution.
Resolution 70 om åtgärder för att omsätta i praktiken resolution 61/1954 om
förbindelserna mellan rådgivande församlingen och de
nationella parlamenten I
I resolution 61/1954 riktar församlingen en uppmaning till medlemsländernas
ombud att i sina respektive parlament ta initiativ till diskussioner
om församlingens rekommendationer, resolutioner och yttranden samt anmodar
sin president att regelbundet tillställa parlamenten texterna till församlingens
beslut.
I den nu antagna resolution 70 anges närmare, hur man tänkt sig att
detta skall gå till i praktiken. Sålunda uppmanas ombuden från varje med
-
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1956
lemsstat att närhelst så är lämpligt söka få till stånd debatter i sina respektive
parlament om sådana rekommendationer, i vilka församlingen hemställer,
att ministerkommittén eller de nationella parlamenten skall ta ståndpunkt
till någon bestämd fråga. De bör vidare fästa vederbörande parlaments
uppmärksamhet på de beslut, församlingen fattat i en viss fråga, då
denna fråga är under behandling i parlamentet, samt tillse att vederbörande
parlament efter varje möte, församlingen hållit, erhåller en rapport härom.
En av vederbörande lands ombud utsedd person bör tillse, att ovannämnda
åtgärder vidtas.
Resolution 87 om en gemensam europeisk politik vid
kommande öst-västkonferenser
Inför de då stundande förhandlingarna i Geneve mellan Förenta Staterna,
Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen ansågs det i församlingen, att
man borde låta en samlad europeisk parlamentarisk opinion komma till uttryck
rörande de spörsmål, som på nytt skulle avhandlas mellan öst och
väst.
Som avslutning på denna debatt antog församlingen den 26 oktober resolution
87, vari anges de principer, på vilka en gemensam europeisk politik
vid kommande öst-västkonferenser bör grunda sig. En redogörelse för debatten
lämnas i den av utrikesdepartementet utgivna blåboken rörande Europarådets
verksamhet under 1955 (Ny serie I: B: 5), s. 34—36.
I resolutionen välkomnar församlingen de instundande förhandlingarna i
Geneve och anser det lyckligt, att ett tillfälle sålunda erbjudes att gå fram
mot en verklig avspänning. Europas nuvarande delning kunde ej erbjuda
någon grundval för en uppgörelse innebärande säkerhet för alla. För att nå
detta mål måste de demokratiska staterna ovillkorligen intaga en gemensam
hållning, präglad av försonlighet men tillika av fasthet och vaksamhet.
Därest avspänningen kunde stödjas på en stärkt europeisk solidaritet, öppnade
den ljusa perspektiv; uppnåddes den däremot till priset av försvagad
europeisk solidaritet, riskerade den att leda till en förvärrad situation.
Kapprustningen utgjorde resultatet av misstro och politisk spänning. Ansträngningarna
att minska denna spänning borde drivas parallellt med arbetet
i Förenta Nationernas nedrustningskommission och syfta mot allmän,
samtidig och kontrollerad nedrustning, Ariliken ej borde inskränkas till vissa
vapen eller vissa geografiska områden. Församlingen understryker, att avgörande
betydelse bör tillmätas det planerade kontrollorganets befogenheter.
Församlingen insisterar på nödvändigheten av att snabbt nå fram till
Tysklands återförening på grundval av fria val och betecknar varje avtal
med Sovjetunionen om Europa, vilket ej omfattar Tysklands återförening,
såsom otillräckligt och farligt. Ett avtal måste vidare skänka samma säkerhet
åt väst som åt öst. Ett återförenat Tyskland bör åtnjuta samma rättigheter
som andra stater. Det bör ej vara skyldigt ansluta sig till ett militär
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 155 år 1956
13
förbund och bör fritt få besluta om metoderna för sitt deltagande i det europeiska
och internationella samarbetet.
Upprättandet av ett enat Europa betecknas såsom nödvändigare än någonsin,
ej minst med hänsyn till det europeiska samarbetets karaktär av fredsgaranti.
Församlingen påminner om att väst ej kan acceptera såsom definitiv ett
stort antal central- och östeuropeiska folks förlust av nationellt oberoende
och politisk frihet.
Slutligen uttalar församlingen som sin åsikt att ett avtal mellan de tre i
förhandlingarna deltagande västmakterna och Sovjetunionen förutsätter föregående
rådplägning mellan de förstnämnda och övriga intresserade stater.
Resolutionen antogs med 65 röster, däribland hrr Elmgren och Sundström
(s), Wistrand (h) samt fröken Olsson (s). Fyra delegater nedlade
rösten däribland hrr Bengtsson och Andersson (s).
Församlingens resolution behandlades av ministerkommittén vid dess
möte i december 1955. På grundval av de av församlingen gjorda uttalandena
antog ministrarna därvid utan omröstning en resolution, som tar fasta
på kärnpunkten i församlingsresolutionen, nämligen frågan om Tysklands
återförening. I sin resolution välkomnar ministerkommittén de ansträngningar,
som gjorts av rådgivande församlingen för att en gemensam europeisk
vilja skall göra sig gällande i förhållande till öststaterna. Kommittén
understryker, att säkerhet för alla icke kan åstadkommas på grundvalen
av Europas nuvarande delning, att Tysklands återförening på grundvalen
av fria val är nödvändig, att varje nytt arrangemang med Sovjetunionen rörande
Europas säkerhet, som icke innefattar Tysklands återförening, är
otillräckligt och farligt samt att det fortfarande är oundgängligen nödvändigt
att upprätta ett enat Europa. Slutligen uppmanar ministerkommittén
församlingen att fortsätta sina ansträngningar för att öst-västproblemen
skall behandlas och diskuteras ur europeisk synvinkel.
I samband med resolutionens godkännande förklarade den svenske delegaten
i ministerkommittén, ambassadören Westman, att man genom att
rösta för resolutionen från svensk sida ville understryka vikten av att en
återförening av Tyskland ägde rum och att detta skedde på grundvalen av
fria val samt att svenska delegationen icke i övrigt önskade ta ställning till
villkoren för en återförening.
Departementschefen
Vad angår rekommendationen 75 om flykting- och överbefolkningsproblemen,
har från svensk sida ansetts att dessa tvenne problem icke borde
behandlas i ett sammanhang utan var för sig. Svenska regeringen har icke
velat ställa i utsikt deltagande i eu hjälpfond, avsedd för åtgärder varigenom
olägenheterna av överbefolkningen i vissa länder kunde mildras. Vid rekommendationens
behandling i ministerkommittén har också räknats med
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 14-5 år 1956
att ett blivande avtal i amnet icke kominer att biträdas av samtliga medlemsstater.
I rekommendationen 82 innefattas en välkommen förnyad vädjan till förmån
för en gradvis reduktion av medlemsstaternas tulltariffer. Ministerkommittén
har dock hittills ej kunnat enas om någon annan åtgärd i frågan
än rekommendationens översändande för kännedom till den inom
GATT:s ram anordnade tullsänkningskonferensen.
Genom resolutionen 69 har församlingen velat precisera sitt förhållande
till Internationella arbetsorganisationen. Därvid har församlingen icke blott
--understrukit värdet i vissa fall av regionala överenskommelser i sociala
ämnen utan dessutom gjort gällande att Europarådet bör generellt sett utgöra
ramen för europeisk politik, inklusive socialpolitik. Det är givet att
sådana vittgående anspråk skall leda till kompetenskonflikter med ILO.
Ministerkommittén har därför med allt fog gjort en reservation vid rekommendationens
överlämnande till ILO för kännedom.
Resolutionen 87 om en gemensam eurapeisk politik vid kommande östvästkonferenser
blev av ministerkommittén omredigerad, bl. a. därför att de
behandlade frågorna kommit i ett nytt läge efter församlingens möte. Ministerkommitténs
resolution begränsar sig till ett uttalande i Tysklandsfrågan.
Såsom ovan anmärkts, gjordes från svensk sida en reservation, varigenom
framhölls att den svenska delegationen ville understryka vikten av att
en återförening av Tyskland ägde rum på grundvalen av fria val men att
delegationen icke i övrigt önskade ta ställning till villkoren för en återförening.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmäldn
, av Europarådets rådgivande församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Pousette
Kungl. Maj. ts proposition nr 1\5 år 1956
15
Rekommendation 75
om rapporten från Europarådets särskilde representant för
flykting- och överbefolkningsfrågor
Församlingen,
som studerat den av hr Pierre Schneiter, Europarådets särskilde representant
för flykting- och överbefolkningsfrågor, framlagda rapporten;
som uttrycker sin uppskattning av hr Schneiters ansträngningar att i enlighet
med församlingens ofta uttryckta önskan utarbeta enkla och effektiva
metoder för att utan dröjsmål lösa ett allvarligt europeiskt problem;
som anser, att de av flyktingrepresentanten vidtagna åtgärderna kan fullföljas
på ett verksamt sätt endast om hans mandat förlänges,
rekommenderar ministerkommittén:
1. att utan dröjsmål inrätta en fond, bestående av bidrag från medlemsstaterna
avsedda att återbetalas, vars tillgångar skulle användas till att genom
beviljande av lån täcka kostnaderna för att få flyktingar och överbefolkning
placerade;
2. att förlänga flyktingrepresentantens mandat;
3. att antaga den plan för upprättande av ett samordningsorgan, som hr
Pierre Schneiter framlagt.
Rekommendation 77
om Västeuropas ekonomiska integration
Församlingen,
som uppmärksammat de fortsatta framsteg, som gjorts mot Europas politiska
och ekonomiska konsolidering genom upprättandet av Västeuropeiska
unionen, genom de beslut Kol- och stålunionens ministerråd fattat vid Messinakonferensen
den 3 juni 1955 och genom den liberalisering och förstärkning
av Västeuropas ekonomi, som skildrats i OEECrs sjätte årsrapport.
1. välkomnar och fäster medlemsregeringarnas och parlamentens uppmärksamhet
på den av utredningsavdelningen inom Europarådets sekretariat
utarbetade rapporten »Den ekonomiska integrationens nuvarande läge
i Västeuropa»;
som anser det önskvärt att utnyttja rådande gynnsamma ekonomiska förhållanden
i Europa för att främja ekonomisk integration som en varaktig
grundval för Europas politiska konsolidering;
som vidare anser att samordning av de västeuropeiska staternas ekonomiska
och finansiella politik på grundval av ömsesidig hjälp med särskild
tonvikt på bistånd till de minst utvecklade medlemsstaterna är oundgänglig
för alt man skall kunna eliminera alla konstgjorda hinder och tillgodogöra
sig fördelarna av eu gemensam marknad.
2. rekommenderar ministerkommittén att uppmana Europarådets och
OEEC:s medlemsregeringar att med förnyad kraft föra eu akliv politik syftande
till att i Västeuropa få till stånd en högre grad av ekonomiskt samarbete,
ömsesidig hjälp och integration under särskilt beaktande av följande
omständigheter:
16
Knngl. Maj. ts proposition nr Ilo år 1956
(a) Önskvärdheten av att åstadkomma förhållanden, som skulle gynna
konvertibiliteten, och nödvändigheten av att planera och göra sig beredd för
de problem, som konvertibiliteten kan ge upphov till med avseende på full
sysselsättning, betalningsbalans och liberalisering av handeln;
(b) Målsättningen att under strävandena mot liberalisering av handeln
och sänkning av tullarna avskaffa sådana företeelser inom handeln som
dubbel prissättning vid råvaruexport, dumping av färdigvaror och exportsubventioner,
vilka ofta ger anledning till motåtgärder;
(c) Införande av en frivillig procedur, enligt vilken medlemsstaterna
i särskilda fall skulle uppmanas ta sin handelspolitik och sina skyddsåtgärder
under övervägande i syfte att bistå andra medlemsstater, som har svårigheter
med sin arbetslöshet eller sin betalningsbalans;
(d) Utarbetande av planer för gemensamma åtgärder mot eventuella ekonomiska
svårigheter förorsakade av inflationistiskt eller deflationistiskt
tryck;
(e) Utvecklande och utnyttjande av atomkraften och andra energikällor
för fredliga ändamål genom samarbete mellan medlemsstaterna och en undersökning
av de återverkningar på ekonomi och industri, som atomkraftens
användning i industri och transportväsen kan få;
(f) Nödvändigheten av att mera rationellt utnyttja Europas tillgångar på
jordbruksområdet genom förbättrade produktionsmetoder och ökad lokal
specialisering i förening med förbättrade metoder och samordning i fråga
om internationell distribution och försäljning;
(g) Samordning inom transportväsendet, särskilt i fråga om investeringar
och internationella taxor;
(h) Den trängande nödvändigheten av att — med hänsyn till mångfalden
och den heterogena uppbyggnaden av de många internationella organisationer,
som behandlar likartade sidor av Västeuropas ekonomi -— sammanföra
dessa organisationers arbete, i den mån det har avseende på Västeuropa,
inom ramen för Europarådet och OEEC;
(i) Upprättande av närmare samarbete mellan Europarådet och OEEC,
varvid åtgärder i synnerhet bör vidtagas för att möjliggöra:
(I) att en representant för församlingen får vara närvarande, då OEEC:s
ministerråd sammanträder;
(II) att en representant för Europarådets sekretariat får övervara OEECrådets
sammanträden på tjänstemannaplanet.
3. rekommenderar vidare ministerkommittén att mot bakgrunden av den
ovan nämnda rapporten om den ekonomiska integrationens nuvarande läge
i Västeuropa rikta en uppmaning till var och en av Europarådets medlemsstater
att i samråd med OEEC utarbeta ett program innefattande åtgärder
ägnade att gradvis bringa vederbörande stats ekonomi i samklang med Europas
ekonomiska intressen betraktade som en helhet och sålunda jämna vägen
för en sant europeisk ekonomi.
Rekommendation 78
om förbindelserna mellan Europarådet och OEEC:s avdelning för
livsmedel och jordbruk
Församlingen,
som i sin rekommendation 67 begärt att på det politiska och administrativa
planet bli så nära associerad som möjligt med den inom OEEC:s ram
inrättade jordbruksininisterkommittén,
17
Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1956
konstaterar med beklagande att denna rekommendation ej föranlett någon
åtgärd och att församlingen ej ens informerades om de diskussioner
rörande europeiska jordbruksproblem, som nyligen ägt rum;
anser att denna inställning, som troligen kommer att ta sig nya uttryck,
på grund av sin systematiska karaktär är ägnad att skada både idén om
europeiskt samarbete och principen om internationella organs harmoniska
utveckling och samarbete;
bevittnar med oro, hurusom OEEC uppenbarligen är beslutet att undvika
all kontakt med parlamentariska instanser, och skulle vilja understryka,
att en sådan inställning på grund av den atmosfär den framkallar i jordbrukskretsar
tenderar att begränsa, om ej helt förhindra, alla ansträngningar
att åstadkomma ett fullständigare samarbete;
protesterar kraftigt mot en politik, som i längden måste leda till likgiltighet
bland allmänheten och inkräkta på rådgivande församlingen tillkommande
väsentliga prerogativ;
rekommenderar ministerkommittén:
att vidta erforderliga åtgärder för att Europarådet skall bli associerat
med arbetet i OEECrs jordbruksministerkommitté och dess ställföreträdarekommitté;
att
uppmana Europarådets generalsekreterare att träffa överenskommelse
med OEEC:s generalsekreterare om att låta en sekretariatstjänsteman fortlöpande
följa arbetet på OEEC:s avdelning för livsmedel och jordbruk för
åstadkommande av reciprocitet i fråga om informationer och beslut.
Rekommendation 79
om förslaget till europeisk konvention för
fredlig lösning av tvister
Församlingen,
som konsulterats av ministerkommittén rörande texten till ett förslag till
en europeisk konvention för fredlig lösning av tvister (dok. 271), som utarbetats
i ljuset av församlingens rekommendationer 56 (1950) och 36
(1952);
som på nytt uttrycker sin övertygelse, att långtgående åtaganden från
Europarådets medlemsstaters sida i vad avser fredlig lösning av tvister kommer
att stärka den europeiska enigheten och den internationella säkerheten;
välkomnar
det av ministerkommittén framlagda konventionsförslaget som
ett steg framåt i denna riktning, alldenstund det föreskriver att alla stater,
som undertecknar konventionen, därefter skall erkänna skyldigheten
att låta de tvister, som uppräknas i art. 3, paragraf 2 av Internationella
domstolens stadga, gå till skiljedom;
konstaterar emellertid att utskottet för juridiska och administrativa frågor,
som gjort konventionsförslaget till föremål för förnyat studium under
särskilt hänsynstagande till de kommentarer, som gjorts av svenska regeringen
och de svenska ombuden i församlingen, ansett det nödvändigt att
föreslå ett antal ändringar, av vilka många är av betydande vikt;
godkänner de av utskottet för juridiska och administrativa frågor föreslagna
ändringarna,
rekommenderar att bifogade rapport från utskottet för juridiska och administrativa
frågor av ministerkommittén underställes de regeringsexperter,
som haft ansvaret för konventionens utarbetande, för verkställande av
2 II i haag till riksdagens protokoll 1956. t samt. Nr 145
18
Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1956
en slutgiltig översyn av texten, och uttrycker förhoppningen att konventionens
undertecknande och ikraftträdande skall äga rum i en nära framtid
och utgöra ytterligare en etapp på vägen mot ett förenat Europa.
Rekommendation 82
om reduktion av tulltariffer
Församlingen,
1. som noterar att den lag rörande förlängning av handelsavtal, som undertecknades
av Förenta Staternas president den 21 juni 1955, bemyndigar
presidenten att under en treårsperiod sänka de amerikanska tulltarifferna
ined 15 procent och att reducera till 50 procent av varans värde de tullsatser,
som f. n. överstiger denna procentsats;
2. som tar i beaktande att regeringarna i ett stort antal av Europarådets
medlemsstater under senare år klargjort, att de kunde tänka sig en ytterligare
sänkning av sina tulltariffer endast under förutsättning att Förenta
Staterna gjorde sammalunda;
3. som vidare tar i beaktande att i OEEC ett antal av denna organisations
medlemsstater förklarat sig vara ur stånd att fortsättningsvis bedriva en
politik syftande till att avlägsna kvantitativa restriktioner, om ej nya ansträngningar
gjordes på tullområdet,
rekommenderar ministerkommittén att uppmana medlemsstaterna:
(a) att i största möjliga utsträckning utnyttja de möjligheter en allmän
tullkonferens inom ramen för GATT kunde erbjuda att få till stånd effektiva
reduktioner i de tullar, som belastar det europeiska varuutbytet;
(b) att föra sina förhandlingar på grundvalen av de metoder, som återfinnes
i projektet om en »lågtariffklubb» och i GATT-planen för en harmonisering
av de europeiska tullnivåerna;
(c) att överväga att ta kontakt med GA3T för att förhandla om upprättande
av en frihandelszon, inom vilken man genom systematiska och årliga
sänkningar på exempelvis 10 eller t. o. in. 5 procent av tullsatserna mellan
Europarådets medlemsstater så småningom skulle kunna nå fram till
en europeisk tullunion.
Rekommendation 83
om klagomål från enskilda jämlikt konventionen om
de mänskliga rättigheterna
Församlingen,
som är medveten om att ett viktigt steg framåt tagits genom att det i konventionen
fastställda minimiantalet stater tillerkänt den europeiska kommissionen
för de mänskliga rättigheterna behörighet att mottaga framställningar
från enskilda;
som emellertid konstaterar att flera medlemsstater ännu ej gjort nagon
dylik förklaring, så att kommissionen saknar befogenhet att fullgöra sina
åligganden med avseende å skyddet av de mänskliga rättigheterna i förhållande
till dessa stater, såvida icke framställningar härom hänskjutes till
den av andra parter i konventionen;
som anser det vara fara värt, att en enskild regering kan hysa betänkligheter
mot att ta ansvaret för vad som skulle kunna framstå som en ovän
ö
-
19
Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1956
lig handling, vilket skulle ha till följd att konventionen om de mänskliga
rättigheterna för många stater skulle förbli en död bokstav;
som tar till utgångspunkt den procedur, som år 1920 antogs av Nationernas
Förbunds råd i syfte att övervinna liknande svårigheter,
rekommenderar ministerkommittén att ge sitt samtycke till följande resolutioner:
1.
Icke blott en enskild regering utan även en grupp av regeringar kan
jämlikt konventionen om de mänskliga rättigheterna till kommissionen hänskjuta
klagomål från en enskild person.
2. I detta syfte skall en petition, som en enskild person riktat till den
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna eller till Europarådets
generalsekreterare men som ej kan upptagas av kommissionen, enär
den är riktad mot en stat, som ej erkänt kommissionens behörighet i detta
avseende, vidarebefordras till ministerkommitténs ordförande för att undersökas
av en tremannakommitté tillsatt på nedan angivet sätt. En första
förutsättning är emellertid, att petitionen ej skulle ha avvisats jämlikt art.
27 i konventionen. Om ministerkommitténs ordförande är medborgare i den
stat, mot vilken petitionen är riktad eller under vars jurisdiktion klaganden
befinner sig, skall petitionen överlämnas till den av ministerkommitténs
tidigare ordförande, beträffande vilken detta icke gäller.
3. Samma procedur kan tillämpas av varje part i konventionen med avseende
på liknande petitioner, som den ej önskar på egen hand hänskjuta till
kommissionen.
4. Ordföranden i ministerkommittén eller den person, som ersätter honom,
skall ex officio vara medlem av den kommitté, som tillsättes för att
undersöka den i paragraf 1 åsyftade petitionen. Han skall bland sina kolleger
i ministerkommittén genom lottning utse ytterligare två medlemmar
och därvid utesluta dem, som är medborgare antingen i den stat, mot vilken
petitionen är riktad, eller den stat, i vilken klaganden är medborgare.
ö. Tremannakommitten skall avgöra, huruvida de i petitionen relaterade
omständigheterna måste bringas till kommissionens kännedom genom en
kollektiv framställning från de tre regeringarna. Innan kommittén fattar
ett sådant beslut, kan den översända det mottagna dokumentet till den re«enng,
mot vilken petitionen är riktad, för att bereda den möjlighet att yttra
sig däröver. J
Rekommendation 84
om förenkling av gränsformaliteter för resenärer
Församlingen,
som behandlat ministerkommitténs meddelande om förenkling av «ränsiormahteter
(dok. 346) och bifogade rapport från utskottet för juridiska
och administrativa frågor, ''
. anser att ministrarnas ställföreträdare genom att blott konsultera sina
hemmamyndigheter och återge dessas ofta negativa argument förbisett de
politiska fordelar, som de av församlingen föreslagna åtgärderna skulle innebara
for Europa såsom helhet, samt icke till fullo utnyttjat alla möjligheter
att omsätta dessa förslag i praktiken eller att, där så skulle visa si»
lämpligt, inga partiella avtal;
anser att det skulle vara (ill fördel för alla berörda parter, om ulrikesimnistrarna
sjalva ville diskutera församlingens förslag med hänsyn lagen
(ill dessas allmänna önskvärdhet ur politisk synvinkel samt ge stäilföreträ
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1956
darna direktiv i enlighet härmed och därigenom möjliggöra en grundligare
och mera hoppingivande undersökning av de föreslagna reformerna;
understryker ännu en gång att det är en stark opinion i medlemsländerna
till förmån för lättnader i reseformaliteterna och att tiden sedan länge tillhaka
är inne för en allmän översyn av dessa;
påminner ministerkommittén om hur framgångsrikt Förbundsrepubliken
Tysklands initiativ blev att ensidigt upphäva visumtvånget, vilket raskt följdes
av motsvarande åtgärder från alla andra medlemsstaters sida; församlingen
uttrycker sin fasta förvissning att de bästa metoderna och de, som
är mest ägnade att leda till snabba resultat, är att de stater, som är beredda
att införa lättnader i reseformaliteterna, icke betraktar reciprocitet som en
absolut nödvändig förutsättning för sådana åtgärder;
uppmanar ministerkommittén att utan dröjsmål vidtaga åtgärder i anledning
av följande rekommendationer och hemställer att snarast möjligt
och senast vid nästa vårmöte bli informerad om dessa åtgärder och därigenom
vunna resultat.
DEL A
Pass
Församlingen,
som vidhåller sin övertygelse att Europarådets slutmål måste vara att helt
avskaffa pass för resor mellan rådets medlemsstater;
som särskilt erinrar om att möjligheten att nå detta mål bevisats genom
förefintligheten av de regionala passunioner, som upprättats av de skandinaviska
staterna samt av Irland och Storbritannien, vilka båda haft fullständig
framgång;
som informerats om att speciella arrangemang är i kraft mellan Beneluxländerna,
mellan Belgien, Luxemburg, Frankrike och Schweiz samt mellan
Belgien, Luxemburg, Frankrike och Saar, enligt vilka pass icke erfordras,
utan identitetskort eller ogiltiga pass betraktas som tillfredsställande identifieringsbevis,
samt att dessa speciella arrangemang är helt tillfredsställande;
som
beaktat meddelandet om att Förbundsrepubliken Tysklands regering
på förslag av vederbörande underutskott av förbundsdagens utrikesutskott
beslutat att — om erforderligt genom ett unilateralt beslut — avstå från
kravet på pass i fråga om medborgarna i vissa andra medlemsstater, under
förutsättning att de har ett giltigt identitetskort;
som beaktat att regeringarna i Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och
Saar förklarat sig beredda undersöka möjligheten av att vidtaga liknande
åtgärder under förutsättning av reciprocitet,
uttrycker åsikten att den gynnsamma inställning dessa länder visat utgör
en tillfredsställande grundval för underhandlingar åtminstone mellan vissa
till varandra gränsande länder;
rekommenderar ministerkommittén att vidtaga erforderliga åtgärder för
att:
1. de stater eller grupper av stater, som visat beredvillighet att medverka
till en ansträngning att modifiera gällande passfordringar i förhållande till
medborgare i andra medlemsstater, d. v. s. Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken
Tyskland, Italien, Luxemburg och Saar, skall utan dröjsmål inleda
bilaterala eller multilaterala förhandlingar under ministerkommitténs
överinseende i syfte att omsätta dessa förslag i praktiken;
2. de stater, som nämnes i paragraf 1 även skall utan dröjsmål undersöka
möjligheten av att vidtaga unilaterala åtgärder icke blott i förhållande
Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1956
21
till medborgarna i de andra däri omnämnda staterna utan även i förhållande
till medborgarna i Europarådets alla övriga medlemsstater;
3. andra medlemsstater än de, som nämnes i paragraf 1, skall utan dröjsmål
ta sin inställning till denna fråga under förnyat övervägande. De bör
erhålla fullständiga upplysningar om hur tillfredsställande de arrangemang
fungerar, som omnämnes i tredje paragrafen i inledningen till denna del av
rekommendationen, och bör, om de så önskar, inbjudas att såsom observatörer
närvara vid bilaterala förhandlingar mellan intresserade parter;
DEL B
Visa
Församlingen,
som med tillfredsställelse noterat att viseringar för affärs- eller turistbesök,
som icke varar längre än tre eller i några fall två månader, nu avskaffats
mellan Europarådets medlemsstater utom för resor mellan Grekland
och Irland, Turkiet och Irland samt Turkiet och Saar, vilka torde avskaffas
före den 1 januari 1956;
som informerats om att Förbundsrepubliken Tyskland ämnar avskaffa
viseringar helt och hållet, oberoende av hur länge besökaren avser att vistas
i landet, och att det följaktligen icke längre blir nödvändigt att pass — i
de fall dylika erfordras — stämplas eller granskas vid inresa i Förbundsrepubliken
Tyskland;
som beaktat att vanliga viseringar för resor mellan å ena sidan samtliga
medlemsstater, å andra sidan Schweiz och Österrike, även ha avskaffats i
praktiken,
rekommenderar ministerkommittén att vidtaga erforderliga åtgärder för
att:
1. de medlemsstater, som ännu ej gjort så, skall helt avskaffa visumtvånget,
i den mån viseringar ännu erfordras för besök av medborgare från
andra medlemsstater av längre varaktighet än två eller tre månader;
2. de medlemsstater, som ännu ej avskaffat visumtvånget i förhållande
till Finland, Jugoslavien, Portugal och Spanien skall utan dröjsmål överväga
möjligheten att göra så utan att nödvändigtvis insistera på reciprocitet;
3. man på ett aktivt sätt skall överväga möjligheten att avskaffa visumtvånget
— utan att nödvändigtvis insistera på reciprocitet — vid resor mellan
medlemsstaterna och så många utomeuropeiska stater som möjligt, med
vilka medlemsstaterna har vänskapliga förbindelser;
4. möjligheten skall undersökas att få till stånd arrangemang med de central-
och östeuropeiska staterna, varigenom turistviseringar skulle kunna
beviljas mera frikostigt än hittills av alla regeringar; detta skulle kunna bidraga
till att skapa bättre förståelse mellan öst och väst och skulle utgöra
det första steget mot det slutliga avskaffandet av viseringar i förhållande
till dessa länder;
DEL C
Motorfordon
Församlingen,
som hänvisar till de yttranden, som avgivits av medlemsregeringarna över
rekommendation 59 om förenkling av gränsformaliteterna för motorfordon,
beklagar att ministerkommittén på ett så ytligt sätt behandlat en fråga,
som på grund av den ständiga ökningen av den internationella motortrafiken
i Europa är av den yttersta vikt och kräver konstruktiva åtgärder, samt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1956
att fyra regeringar, nämligen Frankrikes, Italiens, Luxemburgs och Turkiets,
icke ens lär ha uttalat sig om församlingens förslag;
som erhållit kategoriska försäkringar att den ordning, som för över ett år
sedan infördes i Danmark och Sverige och enligt vilken tullhandlingar ej
längre erfordras för tillfällig införsel av privata motorfordon från andra
skandinaviska stater och formaliteterna vid gränserna reducerats till stickprovsgranskning
av nationella registreringsdokument och körkort, blivit en
fullständig framgång,
uppmanar ministerkommittén att till en noggrann och omsorgsfull granskning
upptaga del C i rekommendation 59, vilken församlingen fortfarande
ger sin fulla anslutning, samt utan ytterligare dröjsmål sammankalla den
expertkommitté, som där förutses;
hemställer att därest vissa regeringar — trots de bevis om motsatsen,
som tillhandahållits av de skandinaviska staterna — verkligen anser, att
församlingens förslag kan ge upphov till allvarliga bedrägerier, de bör pröva
de nya anordningarna under en försöksperiod om ett halvt till ett år som
ett tillfälligt medgivande;
uttalar på nytt sin önskan om att möjligheten att vidtaga unilaterala åtgärder
alltid beaktas;
DEL D
Granskning av resedokument
Församlingen,
som hänvisar till den ordning, som nyligen med framgång införts i de
skandinaviska staterna, där det icke är någon som helst identitetskontroll
för skandinaver vid gränserna mellan de skandinaviska länderna;
som anser att i avvaktan på att liknande åtgärder vidtas i andra europeiska
stater den starka ökningen av turisttrafiken kräver, att ett system med
stickprovsgranskning — varmed avses att endast en liten del av bona fide
turister, exempelvis 5 %, skulle anmodas visa sina identitetshandlingar —
tillämpas i så många medlemsstater som möjligt och särskilt på de ställen
vid gränserna, där trafiken är livligast, exempelvis Kehl;
som understryker att det icke är fråga om någon minskning av vederbörande
tjänstemäns nuvarande lagenliga befogenheter och att de föreslagna
medgivandena kan återtagas när som helst i fall av trängande nödvändighet,
rekommenderar ministerkommittén att vidtaga erforderliga åtgärder för
att medlemsstaterna — i avvaktan på att identitetskontrollen skall kunna
avskaffas åtminstone mellan angränsande stater — skall införa lättnader i
kontrollen vid landgränserna av identitetshandlingar för turister från andra
medlemsstater och införa ett system med stickprovskontroll samt att detta
skall göras utan dröjsmål mellan angränsande stater i fråga om medborgarna
i dessa stater.
Rekommendation 85
om förenkling av formaliteterna vid flygplatser
Församlingen,
som granskat rapporten från utskottet för juridiska och administrativa
frågor om förenkling av formaliteterna vid flygplatser (dok. 437),
hemställer att ministerkommittén måtte utan dröjsmål ta upp till be -
Kungl. Maj. ts proposilion nr 145 år 1956
23
handling nedanstående rekommendationer och avge rapport senast vid vårmötet
1956 om de åtgärder, som vidtagits för att verkställa dem. Denna
rapport bör icke endast vara en redogörelse för rådande förhållanden och
härav föranledda svårigheter utan bör även lämna besked om vad som gjorts
för att förbättra situationen;
Formaliteter vid flygplatser
Församlingen, som anser att de tekniska och administrativa formaliteter
och åtgärder, som erfordras mellan den tidpunkt, då passagerarna skall infinna
sig vid flygplatsen och flygplanets avgångstid, ger upphov till onödiga
och ansenliga olägenheter samt tidsförlust för passagerarna;
som anser att den bristande proportionen mellan den tid, som tillbringas
i luften, och den tid, som användes för att färdas till och från flygplatserna
och där genomgå formaliteter, ger anledning till invändningar i särskilt hög
grad, då det är fråga om korta resor, exempelvis från London till Paris,
välkomnar de rekommendationer rörande lättnader, som antagits vid den
ICAO-konferens, som på Europarådets initiativ hölls i Strasbourg från den
21 april till den 8 maj 1954;
konstaterar emellertid att många av dessa rekommendationer ännu icke
omsatts i praktiken vare sig helt eller delvis och att ett antal deltagande regeringar
icke underrättat ICAO:s generalsekreterare om huruvida de är beredda
att sätta dem i verket och, i nekande fall, skälen härför;
rekommenderar ministerkommittén:
1. att alla medlemsregeringar som ett första steg mot en väsentlig förenkling
av formaliteterna vid flygplatser bör utan ytterligare dröjsmål godkänna
och tillämpa rekommendationerna från ICAO:s konferens i Strasbourg
under tiden 21 april—8 maj 1954;
2. att de med särskild kraft bör bedriva den undersökning, som föreslagits
i ICAO:s rekommendation 24 (vilken återges i bifogade rapport från
utskottet för juridiska och administrativa frågor), i syfte att göra det lika
enkelt att gå ombord på ett flygplan som att stiga på ett tåg på en järnvägsstation,
samt att de bör informera församlingen om resultaten av dessa
undersökningar;
Passageraravgifter
Församlingen,
som hänvisar till att en avgift om fem shilling sedan den 1 maj 1952 uttages
vid brittiska statens flygplatser av passagerare med utländska destinationsorter;
som
hänvisar till att jämlikt förordningar utfärdade i oktober 1954 och
ändrade i december 1954 liknande avgifter uttages vid vissa franska flygplatser
med belopp från 300 till 1 200 francs beroende på avreseorten, biljettpriset
och destinationsorten;
som hänvisar till att, ehuru dessa avgifter lägges på de företag, som driver
den internationella flygtrafiken, de ändå tas ut av deras passagerare;
som anser alt andra länder än Frankrike, Storbritannien, Polen, Portugal
och Spanien, där sådana avgifter nu uttages, kan bli föranledda att införa
liknande avgifter,
finner att bruket att uttaga sådana avgifter oberoende av det officiella
biljettpriset slår i strid med flygtrafikens verkliga intressen, eftersom det
medför irriterande förseningar och olägenheter för passagerarna;
24
Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1956
rekommenderar ministerkommittén, att Frankrike och Storbritannien
utan dröjsmål skall vidtaga de åtgärder, som erfordras för att flygbolagen
skall inkludera dessa passagerareavgifter i det officiella biljettpriset, om regeringarna
i dessa stater icke är i stånd att avskaffa sådana avgifter helt
och hållet.
Rekommendation 86
om underlättande av flyktingars resor
Församlingen,
som granskat och godkänt bifogade rapport från utskottet för juridiska
och administrativa frågor om svårigheterna för flyktingar att erhålla nödvändiga
dokument för utlandsresor,
rekommenderar ministerkommittén att följande åtgärder omedelbart vidtas
för att underlätta flyktingars resor samt att de stater, som icke är i
tillfälle att tillämpa dessa rekommendationer, utan dröjsmål redogör för
skälen härtill;
Resedokument
Församlingen,
som anser att det är ytterst önskvärt att uppnå största möjliga enhetlighet
i fråga om de för flyktingar i Europa utställda resedokumenten såsom
ett första steg mot ernående av fullständig standardisering på en världsomfattande
grundval;
som anser att de resedokument, som utfärdas av signatärmakterna till
1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, icke endast bör
överensstämma med texten till föreskrifterna i denna konvention utan även
vara enhetliga till utseendet,
rekommenderar ministerkommittén:
1. att de medlemsstater, som är anslutna till 1951 års Genévekonvention,
skall snarast möjligt utfärda resedokument överensstämmande med det
mönsterdokument, som utarbetats av Förenta Nationernas flyktingkommissarie
och av honom underställts signatärmakterna;
2. att de medlemsstater, som icke är anslutna till 1951 års Genévekonvention
eller till 1946 års Londonöverenskommelse om resedokument för
flyktingar — d. v. s. Irland, Island, Saar och Turkiet — skall överväga möjligheten
av att ansluta sig till Londonöverenskommelsen, om de icke är i
tillfälle att ansluta sig till Genévekonventionen. Om även detta är omöjligt,
bör de för flyktingar utfärda resedokument av passtyp, som överensstämmer
med föreskrifterna i endera av dessa överenskommelser;
Visa
Församlingen,
som erinrar om att visumtvånget för resor mellan medlemsstaterna i
praktiken nästan fullständigt avskaffats i vad avser medlemsstaternas medborgare
och att medlemsregeringarna åtagit sig att före 1 januari 1956 avskaffa
ännu bestående visumtvång;
som anser att förmånen av detta medgivande, i de fall så är möjligt, även
bör gälla flyktingar med lagligt hemvist i medlemsländerna,
välkomnar de mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna nyligen
träffade överenskommelserna, varigenom flyktingar med lagligt hemvist i
Kungl. Maj:is proposition nr H5 år 1956
25
ett av dessa länder befrias från förpliktelsen att skaffa sig visering för resa
till annan Benelux-stat, förutsatt att de innehar ett giltigt resedokument
för flyktingar, som utfärdats i det land, där de har hemvist, i överensstämmelse
med föreskrifterna i 1946 års års Londonöverenskommelse eller 1951
års Genévekonvention;
rekommenderar ministerkommittén:
3. att alla medlemsstater, som utfärdar resedokument för flyktingar i
överensstämmelse med 1946 års Londonöverenskommelse eller 1951 års
Genévekonvention, omedelbart skall vidta åtgärder för att utsträcka tilllämpligheten
av de ovannämnda Benelux-arrangemangen och därigenom avskaffa
visumtvånget i vad avser flyktingar, som har lagligt hemvist i andra
medlemsstater och är i besittning av resedokument, utfärdade i överensstämmelse
med Londonöverenskommelsen eller Genévekonventionen;
4. att medlemsstater, som icke för närvarande är beredda att undantaga
flyktingar från visumtvånget skall utan dröjsmål ta under övervägande de
i "bifogade rapport från utskottet för juridiska och administrativa frågor
framlagda förslagen med syfte dels att påskynda proceduren för utfärdande
av viseringar, dels att för flyktingarnas del reducera viseringsavgiften till
ett symboliskt belopp med möjlighet att, då detta är motiverat, helt efterskänka
avgiften.
Rekommendation 87
om statslöshet
Församlingen,
som behandlat bifogade rapport från utskottet för juridiska och administrativa
frågor;
som beaktat att Förenta Nationerna sammankallat en konferens rörande
statslösa personers rättsliga ställning, vilken ägde rum i New York i september
1954, med syfte att utarbeta en konvention om nuvarande fall av
statslöshet;
som med tillfredsställelse noterat att denna konferens resulterade i avslutandet
av en »konvention om statslösa personers rättsliga ställning», som
antogs den 28 september 1954 och är öppen för undertecknande i Förenta
Nationernas högkvarter i New York;
som beaktat att denna konvention redan undertecknats av vissa, men icke
alla, av Europarådets medlemsstater och att den ännu icke ratificerats;
som dessutom beaktat att Förenta Nationernas generalförsamling antagit
en resolution (896, IX) om sammankallande av en »internationell konferens
av befullmäktigade ombud med syfte att avsluta en konvention för att reducera
eller avskaffa framtida statslöshet, så snart minst tjugo stater underrättat
generalsekreteraren om sin beredvillighet att deltaga i en sådan konferens»
;
som beaktat att endast några av Europarådets medlemsstater givit sitt
samtycke till sammankallandet av ovannämnda konferens;
som anser att det är av den största betydelse, att konventionen om statslösa
personers rättsliga ställning undertecknas och ratificeras utan dröjsmål
och att den internationella konferensen av befullmäktigade ombud äger
rum snarast möjligt,
rekommenderar ministerkommittén att uppmana regeringarna i Europarådets
medlemsstater:
26
Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1956
1. att utan dröjsmål underteckna och ratificera den konvention om statslösa
personers rättsliga ställning, som den 28 september 1954 antogs av
Förenta Nationernas konferens i New York;
2. att snarast möjligt — i överensstämmelse med Förenta Nationernas
generalförsamlings resolution (896, IX) — ge sitt samtycke till sammankallandet
av den internationella konferensen av befullmäktigade ombud
med syfte att avsluta en konvention för att reducera eller avskaffa framtida
statslöshet;
3. att underrätta församlingen i början av dess nästa möte om de åtgärder,
som i detta avseende vidtagits av regeringarna.
Rekommendation 91
om Sydeuropas ekonomiska utveckling
Församlingen,
som beaktat föreskrifterna i artikel 1 av Europarådets stadga;
som beaktat det i paragraf 28 av ministerkommitténs särskilda budskap
den 20 maj 1954 (dok. 238) framlagda förslaget, och erinrar om det av
rådgivande församlingen den 29 maj 1954 antagna direktivet 57, vilket ger
utskottet för ekonomiska frågor i uppdrag att studera lämpliga mått och
steg för att främja Greklands, Italiens och Turkiets ekonomiska utveckling;
som tagit del av den italienska regeringens tioårsplan för Italiens ekonomiska
utveckling;
som tagit del av OEEC:s ministerråds resolutioner den 14 januari och 10
juni 1955 angående den italienska planen;
som beaktat de åsikter, som framförts av den av utskottet för ekonomiska
frågor — på grundval av hr MacBrides rapport den 15 oktober 1955 (dok.
428) — tillsatta arbetsgruppen;
som beaktat att i Italiens fall programmet för dess ekonomiska utveckling
nått det stadium, då det kan sättas i verket;
som väntar på att detaljerade planer för Greklands och Turkiets ekonomiska
utveckling skall fullbordas och att de skall studeras av OEEC;
som i synnerhet beaktat att medlemmar av den tyska förbundsdagen har
för avsikt att framlägga en motion, som går ut på att använda från Marshallhjälpen
härrörande motvärdesfonder för att bistå ifrågavarande länder,
anser att det för Europas välfärd är oundgängligt att tillse, att alla åtgärder
som är möjliga, vidtas för att trygga förbättringen av de ekonomiska
villkoren i Sydeuropa;
uttalar sitt fulla gillande av OEEC:s ministerråds beslut den 10 juni 1955
angående den italienska planen;
rekommenderar ministerkommittén att använda alla till buds stående medel
för att ånyo fästa medlemsregeringarnas uppmärksamhet på de rekommendationer,
som återfinnes i OEEC:s nämnda resolution, och att anmoda
medlemsstaternas regeringar att snarast möjligt ange, i vilken utsträckning
och på vad sätt var och en av dem kan lämna den i sagda resolution begärda
hjälpen och på annat sätt bistå Italien med att realisera dess program
för ekonomisk utveckling;
rekommenderar ministerkommittén:
(a) att uppmana Greklands och Turkiets regeringar att för skyndsamt studium
och verkställande underställa OEEC program för ekonomisk utveckling;
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1956
(b) att uppmana medlemsregeringarna att, innan de utformar sina program
för tekniskt bistånd till mindre utvecklade länder — vare sig program
av nationell karaktär eller internationella program, vari medlemsregeringarna
deltar — rådgöra med Greklands och Turkiets regeringar och ge hog
prioritet åt lämpliga projekt, som fordrar tekniskt bistånd till dessa länder,
samt . _ ....
(c) att uppmana medlemsregeringarna att främja åtgärder, som ar agna
de
att öka handeln mellan Grekland och Turkiet å ena sidan och Europarådets
andra medlemsstater å den andra för att i synnerhet stimulera exporten
från Grekland och Turkiet; ...
anmodar församlingens medlemmar att i sina nationella parlament fasta
uppmärksamheten på föreliggande rekommendation.
Resolution 69
med svar på ILO:s fjärde rapport
I sitt preliminära svar sistlidna september på ILO:s fjärde rapport om sin
verksamhet välkomnade rådgivande församlingen de ändringar, som ILO
gjort i sin årsrapport. Dessa syntes i stor utsträckning utgöra ett erkännande
av Europarådets växande andel i lösandet av de sociala problem, som äi
gemensamma för alla dess medlemmar.
Det är ett tilltagande behov av samarbete mellan ILO och Europarådet,
och ILO:s försök att klargöra de principer, som bör vara vägledande för ett
sådant samarbete, kommer vid en lämplig tidpunkt.
Församlingens kommentarer kommer följaktligen att avse icke blott ILO:s
ställning i förhållande till frågor, som berör båda organisationerna, utan
även de principer, på vilka förhållandet dem emellan bör grundas. II.
II. PRINCIPER SOM RÖR VARA VÄGLEDANDE FÖR SAMARBETET
MELLAN EUROPARÅDET OCH ILO
Församlingen delar till fullo det av ILO:s styrelse uttryckta önskemålet,
att samarbetet mellan de internationella organisationer, som svarar för handläggningen
av sociala frågor, skall grundas på »vederbörlig samordning av
arbetet, åstadkommen i största möjliga utsträckning genom hänsynstagance
till behörighetsområdena». Tillämpningen av denna princip på samarbetet
mellan ILO och Europarådet behöver utredas.
ILO:s styrelse anser, att ILO:s behörighet i fråga om europeiska sociala
frågor härledes från följande tre principer:
— nödvändigheten av att utnyttja de tekniska hjälpmedel, som ILO torfogar
över, för att lösa internationella sociala problem;
__ nödvändigheten av att få representanterna för regeringar, arbetsgivare
och arbetare att vid sina möten fatta principbeslut rörande dessa problem;
_ nödvändigheten av att studera sådana problem i det världsomfattande
sammanhang, där de med nödvändighet hör hemma.
Församlingen anser sig å andra sidan böra fästa styrelsens uppmärksamhet
på vissa principer, som ger Europarådet och i synnerhet rådgivande
församlingen dess existensberättigande.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1956
(a) Fördelarna med regionala institutioner
Samtidigt som det är nödvändigt att se sociala problem av en regional karaktär
i deras världsomfattande sammanhang, förhåller det sig dock så, att
åtgärder av begränsad omfattning, som vidtages inom ramen för en regional
organisation, har större utsikter att krönas med framgång än försök att finna
lösningar på en världsomfattande basis. Ju mera den ekonomiska och
sociala strukturen stämmer överens i en grupp av länder, som erbjuder
en serie problem på det sociala området, desto lättare är det att finna en
gemensam lösning. Detta gäller för alla områden och utgör alla regionala
organisationers raison d’étre. Det säger sig självt, att sådana organisationer
kan fylla sin uppgift på ett tillbörligt sätt endast under förutsättning alt
regionsindelningen skett på grundval av lämpliga kriterier. Det förhållandet
att en region till synes bildar en geografisk enhet behöver inte betyda, att
den också utgör en homogen social enhet. De sociala problemen på den amerikanska
kontinenten har flera drag gemensamma med motsvarande problem
i Västeuropa än dessa senare har med de sociala problemen i Östeuropa.
I detta avseende bildar de västeuropeiska nationerna en jämförelsevis homogen
enhet i fråga om sin sociala struktur, även om levnadsstandarden är
olika, och de kan sålunda ur social synvinkel sägas bilda en lämplig regional
gruppbildning. Det är denna gruppbildning, som församlingens utskott
för sociala frågor skulle vilja lägga till grund för sammansättningen av den
regionala trepartskonferensen,1 och jämlikt art. 3 (2) i överenskommelsen
mellan Europarådet och ILO skulle församlingen vilja underställa trepartskonferensen
det förslag till europeisk social stadga, som inom kort skall utarbetas
av rådet.
(b) Europarådet som ram för europeisk politik,
inklusive socialpolitik
Den andra fråga, som församlingen önskar fästa styrelsens uppmärksamhet
på, är att Europarådet bör betraktas som ramen för europeisk politik,
inklusive socialpolitik. Allt arbete, som utföres i fråga om europeisk integration
ävensom all mellanstatlig europeisk verksamhet, utom försvarsfrågor,
faller inom dess behörighet. I ministerkommitténs särskilda budskap,
varmed Europarådets handlingsprogram översändes till församlingens sjätte
möte, förklaras:
»På det område, som anges i art. 1 (b) av stadgan, är rådet berättigat att
befatta sig med varje problem, även av teknisk natur, vars lösning är "ägnad
att främja enheten bland dess medlemmar».
Rådet kan sålunda ta kännedom om varje åtgärd, som syftar till att samordna
den industriella lagstiftningen eller att höja den sociala standarden
till samma nivå i alla dess medlemsstater. Det måste emellertid framhållas,
att denna uppfattning på intet vis minskar giltigheten av ILO:s krav att på
grundval av de tre grundsatser, som återgivits av ILO:s styrelse, deltaga i
Europarådets undersökning av varje socialt problem. På samma sätt kan
det uppenbarligen aldrig bli tal om att Europarådet skulle utföra några undersökningar
på detta område utan att rådet först tagit del av de liknande
undersökningar, som ILO må ha företagit, eller utan fullständig kontakt
mellan de båda organisationerna.
1 Avser ILO:s i resolutionens tidigare, här ej återgivna del omnämnda europeiska regionala
konferens.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr Ho år 1956
(c) Rådgivande församlingens roll i samband med åtgärder, som vidtages av
medlemsstaterna för att förverkliga Europarådets syften
Församlingen noterar uttalandet i ILO:s rapport, att det särskilda budskapet
skall bringas till styrelsens kännedom, som där kommer att finna en
analys av frågan om samordning av Europarådets arbete med den verksamhet,
som bedrives av andra organisationer, exempelvis ILO. Församlingen
anser sig emellertid böra komplettera denna del av budskapet genom att
precisera församlingens speciella behörighet inom ramen för Europarådets
allmänna behörighet och sålunda fastställa den tredje regel, som enligt dess
mening bör vara vägledande för all samverkan med de internationella organisationerna.
Rådgivande församlingen har alltid sett som sin uppgift i det
europeiska mellanstatliga arbetet icke blott att avge rekommendationer
utan även att övervaka dessas tillämpning. Det är denna dubbla roll, och i
synnerhet den sistnämnda aspekten, som förlänar Europarådet som ett internationellt
organ en karaktär helt olika de mellanstatliga organisationernas.
I paragraf 16 av sitt särskilda budskap erkänner ministerkommittén
församlingens rätt att ta varje initiativ, som kan åstadkomma större enhet
mellan dess medlemmar, oberoende av om ett sådant initiativ är under behandling
i någon annan internationell organisation:
»Nästan alla andra internationella organisationer har ett ministeriellt organ;
mycket få har ett parlamentariskt. Det är vanligtvis icke önskvärt, att
vår kommitté (d. v. s. ministerkommittén) studerar ett problem på samma
gång som det ministeriella organet i en annan internationell organisation,
men det kan ofta vara till nytta, att församlingen gör det, emedan den ser
på frågorna ur en annan synvinkel».
Det återstår för församlingen att här understryka sin ledande och följaktligen
sin övervakande roll i fråga om europeisk inellanstatlig verksamhet
och vidare att framhålla att, eftersom denna verksamhet ofta ej blir föremål
för debatt i de nationella parlamenten, den med fördel kan och bör diskuteras
i församlingen. Det är i detta syfte som församlingen ber att få
hållas fullständigt informerad om ILO:s verksamhet i Europa, icke för att
kontrollera denna organisations handlingar, vilket sker med tillämpning av
andra konstitutionella tillvägagångssätt, utan för att hålla sig själv i fullständig
kontakt med den hållning, som intagits av Europarådsländernas regeringar
i förhållande till lLO:s konventioner och rekommendationer både
i fråga om deras utarbetande, deras ratificering och deras tillämpning. Det
är här fråga om en tillämpning, som är av alltför stor vikt för att man med
tystnad skulle kunnat förbigå den underliggande principen.
I ovanstående paragrafer har ett försök gjorts att fastställa vissa regler,
som både ILO och Europarådet bör respektera, om de skall kunna åstadkomma
det fullständiga samarbete i sitt sökande efter lösningar på de olika
europeiska sociala problemen, som de båda vill uppnå och som de är på väg
att realisera. ,. :
Resolution 70
om åtgärder för att omsätta i praktiken resolution 61/1954 om förbindelserna
mellan rådgivande församlingen och de nationella parlamenten
Församlingen,
som anser att regelbundna förbindelser bör upprättas mellan rådgivande
församlingen och de nationella parlamenten för alt ge effektiv tillämpning
åt resolution 61,
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
A. uppmanar ombuden från varje medlemsstat:
1. att göra sitt yttersta — genom att tillsätta en särskild kommitté för
frågor rörande Europarådet, genom inlägg i allmänna debatter, genom att
lramställa muntliga och skriftliga frågor och interpellationer, genom att
framlägga lagförslag etc. — för att närhelst så är lämpligt få till stånd en
debatt i sina respektive parlament om sådana rekommendationer, i vilka
församlingen hemställer att ministerkommittén eller de nationella parlamenten
skall ta ståndpunkt till någon bestämd fråga;
2. att tillse att texter, som godkänts av rådgivande församlingen i en viss
fråga, bringas till parlamentets kännedom, då denna fråga är under behandling
där;
3. att tillställa parlamentet en rapport om rådgivande församlingens arbete
efter varje möte eller del av ett möte;
4. att göra erforderliga förberedelser, så att dessa åtgärder vidtas i god
tid; i detta syfte skulle ombuden från varje medlemsstat kunna utse en eller
flera representanter, sotm med hjälp av eu ständig sekreterare och i samarbete
med församlingens greffier skulle svara för att ovan föreslagna åtgärder
vidtoges;
B. uppmanar rådgivande församlingens president att med vederbörliga
kommentarer tillställa de nationella parlamenten de av församlingen antagna
texter, som det enligt presidiets åsikt skulle vara särskilt värdefullt att
informera de nationella parlamentens medlemmar om;
C. instruerar församlingens greffier att vidta alla åtgärder, som erfordras
för denna resolutions tillämpning och i synnerhet att förse ombuden med:
(a) de texter, som skall sändas till de nationella parlamenten jämlikt avdelning
A, paragraferna 1 och 2;
(b) de uppgifter som behövs för att utarbeta de rapporter, som avses i
avdelning A, paragraf 3.
Resolution 72
med svar på OEEC:s sjätte årsrapport
1. Europarådets rådgivande församling tackar OEEC för dess sjätte årsrapport
och den belgiske utrikeshandelsministern hr Larock för hans presentation
av rapporten.
2. Församlingen uppskattar även det samarbete, som ägt rum mellan OEEC
och u Iskottet för ekonomiska frågor, liksom även andra av Europarådets
organ.
3. Församlingen noterar med tillfredsställelse den förbättring i Västeuropas
ekonomi, som skildras i rapporten, men varnar för överdriven optimism,
som skulle kunna leda till en avslappning i regeringarnas ansträngningar
på området för ekonomisk integration. Församlingen fäster i synnerhet uppmärksamheten
på följande på rapporten grundade konstateranden:
(a) att törbättringen i betalningsbalansen i fråga om dollar i viss utsträckning
beror på Förenta Staternas extraordinära utgifter i Västeuropa och att
en leduktion av dessa utgifter kan vålla ett avbrott i denna gynnsamma utveckling.
Man bör vidare ha klart för sig, att införande av konvertibilitet
skulle avslöja omfattningen av det dollarunderskott, som hittills dolts genom
förekomsten av diskriminerande åtgärder mot dollarimporten.
ökningen i den industriella produktiviteten i Europa, även om den
ar tillfredsställande, dock är långt mindre än motsvarande ökning i Förenta
Staterna under samma tid; det bör även märkas, att medan konsumtio
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1956
31
nen per huvud från 1938 till 1954 steg med 12 % i Europa, konsumtionen
i Förenta Staterna under samma period ökade med 45 %.
(c) att medan de framsteg, som gjorts i fråga om en gradvis reduktion
av kvantitativa restriktioner är tillfredsställande i och för sig, eu kraftansträngning
nu bör göras med avseende på återstoden av sådana restriktioner,
vilka är starkt koncentrerade till jordbruksprodukter. I detta sammanhang
betonar församlingen vikten av att samtidigt ta itu med andra handelshinder
som en förutsättning för vidare framsteg i fråga om handelns
frigörande och föreslår att man gör en undersökning av existerande handefsmetoder
för att konstatera, i vilken utsträckning dubbel prissättning,
dumping och exportsubventioner i sig själva ger upphov till upprättande eller
bibehållande av handelshinder.
(d) Behovet av extraordinära och omedelbara åtgärder för att bistå de
mindre utvecklade områdena i Sydeuropa.
(e) Önskvärdheten av att utreda, vilken effekt skiljaktigheterna i skatteoch
socialvårdssystem har på strävandena att frigöra den internationella
handeln.
4. Församlingen fäster OEEC:s uppmärksamhet på de förslag, som framlagts
i församlingens rekommendation (nr 77) angående Västeuropas ekonomiska
integration.
Resolution 82
med svar på den fjärde rapporten om Förenta Nationernas
flyktingkommissaries verksamhet
Rådgivande församlingen har med intresse tagit del av den till Europarådet
överlämnade rapporten från Förenta Nationernas flyktingkommissarie
och tackar honom för densamma.
1. Församlingen uppskattar i hög grad allt, som gjorts för att definitivt
lösa problemet med 300 000 internationella flyktingar i Europa, vilkas assimilering
hittills icke varit möjlig.
Församlingen anser, att en särskild ansträngning bör göras för att söka
åstadkomma definitiva lösningar på problemen rörande de internationella
flyktingarna genom att hjälpa dem att assimileras i vistelseländerna eller att
bosätta sig i andra europeiska länder. Dessa lösningar är nämligen de snabbaste
och minst kostsamma. Församlingen hoppas därför, att de berörda regeringarna
i anledning av flyktingkommissariens vädjan skall bereda denna
flyktingkategori vidsträckta möjligheter.
2. För att i överensstämmelse med resolution 43 den 20 september 1953
underlätta och påskynda en politik syftande till assimilation i vistelselandet
uttrycker församlingen förhoppningen, att tillräckliga medel skall ställas
till flyktingkommissariens förfogande för att sätta honom i tillfälle att
inom en nära framtid lösa det oroande problemet med internationella flyktingar
i enlighet med de av Förenta Nationernas generalförsamling godkända
planerna.
3. Förefintligheten av nära 15 000 »svåra fall» understryker behovet av
eu positiv internationell aktion. Församlingen uppmanar därför medlemsstater
med erforderliga resurser att göra ett allvarligt försök att la emot sjuka
eller vanföra flyktingar och ge dem sjukhusvård.
4. Församlingen noterar med tillfredsställelse, att Förenta Nationernas generalförsamling
bemyndigat flyktingkommissarien att begära bidrag från
privat håll.
32
Kungl. Ma''j:ts proposition nr H5 år 1956
5. Församlingen rekommenderar enträget medlemsregeringarna att följa
Nederländernas exempel att insamla betydande medel genom upprop till enskilda
och välgörenhetsorganisationer, enär insamlingar av detta sia» är
agnade att utveckla en anda av ömsesidig hjälp och internationell solidaritet.
6. Församlingen hoppas, att flyktingkommissarien — i syfte att bättre
samordna arbetet för flyktingarna i Europa — skall underhandla direkt med
Europarådets särskilde representant i vad avser samordningen av deras
verksamhet på detta område. Församlingen uttrycker också förhoppningen,
att de olika internationella myndigheter, som är verksamma på flyktingomradet,
vid små ansträngningar att insamla medel skall beakta önskvärdhe
hela
problemet med dess olika aspekter underställes de regeringar
till vilka de hänvänder sig. ’
Resolution 87
om en gemensam europeisk politik vid kommande
öst-västkonferenser
Församlingen,
som avslutat den vid juli- och oktobermötena förda debatten om en gemensam
europeisk politik vid kommande öst-västkonferenser,
anser att denna politik bör grunda sig på följande principer:
. „ '' F°rsaiyuingen ser med hopp fram emot de förestående förhandlingarna
i Geneve och välkomnar dem som ett tillfälle att gå fram mot en verklig avspänning
Säkerhet för alla kan icke uppnås på grundval av Europas nuvarande
delning. Om den skall ernås, måste de demokratiska staterna ovillkorligen
intaga en gemensam hållning, präglad av försonlighet men tillika
av lasthet och vaksamhet. Denna vaksamhet måste ta sig uttryck i att den
europeiska solidariteten ständigt förstärkes. Med denna solidaritet som
grundval kan avspänningen mycket väl öppna gynnsamma framtidsutsikier''0.
m. den varemot uppnås till priset av en försvagad europeisk solidaritet
f.r ,Jara vart att avspänningen blir kortvarig och ytterst resulterar i att
laget forvarras.
2. Kapprustningen är resultatet av misstro och politisk spänning. Ansträngningarna
att minska spänningen bör drivas parallellt med arbetet i
horenta Nationernas nedrustningskommission på grundval av allmän, samtidig
och omsesuhgt kontrollerad nedrustning, vilken ej bör inskränkas vare
sig till vissa vapen eller till vissa områden.
Församlingen noterar med tillfredsställelse, att det engelsk-franska förslaget
från juni 19o4 lett till en sammanjämkning av åsikterna, vilket i svnnerhet
belyses av skriftväxlingen mellan marskalk Bulganin och president
Eisenhower. Församlingen understryker den avgörande betydelse, som bör
tiilmatas de befogenheter, varmed kontrollorganet skall utrustas,
rp 2 3‘ ,Fol?ai"lln§.en insisterar på nödvändigheten av att snabbt nå fram till
lysklands återförening på grundval av fria val och understryker otillräckligheten
och faran av varje avtal med Sovjetunionen om Europa, vilket ej omtattar
en sadan återförening. Det intima ömsesidiga beroende, i vilket dessa
bada problem star till varandra, har skapat ett samband mellan Tysklands
återförening och ett europeiskt säkerhetssystem, vilket nödvändiggör parallella
framsteg mot en lösning av vart och ett av dessa problem
En reglering av dessa frågor kommer att underlättas av främstes i riktning
mot ett avtal om allmän nedrustning.
Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1956
33
Varje avtal om Europa måste skänka samma säkerhet åt väst som åt öst.
Med tanke på den livsviktiga nödvändigheten av att åstadkomma en lösning
av det tyska problemet uppmanar församlingen enträget regeringarna att
ta under övervägande varje förslag, som tillgodoser det för båda parter
gemensamma säkerhetsintresset.
Ett återförenat Tyskland bör åtnjuta samma rättigheter som andra stater.
Det bör icke vara skyldigt att ansluta sig till ett militärförbund och bör
fritt få bestämma om metoderna för sitt deltagande i det europeiska och
internationella samarbetet.
Församlingen anser, att upprättandet av ett enat Europa är nödvändigare
än någonsin, icke endast emedan det kommer att möjliggöra en fredlig reglering
av alla interna konflikter, utan även emedan den defensiva karaktären
av dess allianser och kontrollen av dess rustningar kommer att utgöra
en garanti för allmän fred.
4. Församlingen erinrar om att väst icke kan såsom slutgiltigt acceptera
undertryckandet av nationellt oberoende och politisk frihet för ett stort antal
folk i Central- och Östeuropa.
5. Församlingen anser att, innan de tre västmakterna träffar någon överenskommelse
med Sovjetunionen, de bör i förväg rådpläga med de andra
berörda länderna. Därest en provisorisk överenskommelse träffas rörande
de allmänna principerna, bör dess slutgiltiga godkännande och sättet för
dess tillämpning fastställas med alla berörda länders samtycke.
Resolution 89
om en europeisk atomenergiorganisation
Församlingen,
som hänvisar till sin debatt om det försatta europeiska integrationsarbetet
och till det anförande, som därunder hölls av ordföranden i den av Messinakonferensen
tillsatta mellanstatliga kommittén, hr Spaak, och som avvaktar
sagda kommittés allmänna rapport liksom även resultaten av de utredningar
rörande »klassisk» energi och atomenergi, som bedrives av OEEC;
som med tillfredsställelse noterar det framgångsrika fortskridandet av
den mellanstatliga kommitténs arbete, i synnerhet i vad avser planerna på
en allmän gemensam marknad och en europeisk atomenergiorganisation;
som hoppas att de utredningar rörande en allmän gemensam marknad,
som bedrives efter de nya riktlinjer, hr Spak redogjort för, skall leda till
gynnsamma resultat, enär dessa skulle vara av den största vikt för fortskridandet
av det europeiska integrationsarbetet;
som tror, att Europa endast genom gemensamma åtgärder kan trygga eu
maximal ekonomisk expansion under de kommande åren och eu oberoende
ställning i fråga om energiförsörjning samt att alla europeiska länder endast
på så sätt kommer att bli i tillfälle alt dra nytta av atomenergin för
industriella ändamål;
som anser det angeläget att ett beslut fattas om alt för detta ändamål
upprätta eu europeisk atomenergiorganisation,
anser det nödvändigt att åtgärder omedelbart vidtas:
1. för att påbörja upprättandet av eu gemensam grundforsknings- och
industriforskningscentral och uppförandet av europeiska anläggningar för
produktion av atombränsle (isotopseparation av uran och extraktion av plutonium
genom behandling av bestrålat uran);
2. för att upprätta eu europeisk atomenergiorganisation med uppgift att
it llilumij till riksdagens protokoll 1111)0. I saml. Nr Ilo
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1956
definiera och verka för en gemensam politik i fråga om atomforskningens
och atomindustrins utveckling. Församlingen anser, att organisationen för
detta ändamål bör utrustas med de reella befogenheter, som är nödvändiga
för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter;
3. för att så många som möjligt av Europarådets medlemsstater skall
medverka i dessa planer;
4. för att skapa ett organ för europeisk parlamentarisk kontroll i en för
de planerade institutionerna lämpad form. Församlingen understryker den
utomordentliga betydelsen av europeiskt parlamentariskt inflytande på
atomenergins livsviktiga område.
5. för att det i Bryssel pågående utredningsarbetet skall fortsätta utan avbrott,
tills de av Messina-konferensen förutsedda mellanstatliga konferenserna
sammankallats, vilket församlingen hoppas skall ske inom en nära
framtid.
Resolution 90
om upprättande av en allmän gemensam marknad
Församlingen,
som med livligt intresse tagit del av den rapport, som den belgiske utrikesministern
hr Spaak avgivit inför församlingen angående den av Messinakonferensen
tillsatta mellanstatliga kommitténs arbete;
som ånyo uttalar sin övertygelse, att Västeuropas länder kan bibehålla sin
ställning i världen endast genom att förena sina mänskliga och materiella
resurser i gemensamma ansträngningar;
som erinrar om sin den 9 juli 1955 antagna rekommendation 77 om Västeuropas
ekonomiska integration,
ansluter sig till den av hr Spaak uttryckta åsikten att, om den politiska
viljan finnes, inga oövervinneliga tekniska hinder står i vägen för Europas
ekonomiska integration;
uppmanar enträget de sex ländernas regeringar att på allt sätt söka bringa
Brysselkonferensens arbete till ett framgångsrikt slut och i synnerhet att
med all kraft eftersträva upprättandet av en allmän gemensam marknad;
understryker de betydelsefulla sociala problem, som upprättandet och
förekomsten av en gemensam marknad ger upphov till. Dessa inbegriper icke
blott åtgärder till förmån för personer, som förorsakas olägenheter genom
den gemensamma marknadens upprättande, utan är även nära förknippade
med syftet med en sådan marknads skapande, nämligen att höja hela befolkningens
levnadsstandard; i det sammanhanget bör man beakta de erfarenheter,
som vunnits genom förekomsten av den gemensamma kol- och
stålmarknaden och som för varje dag allt klarare visar behovet av arbetarnas
medverkan vid utarbetandet och förverkligandet av alla planer rörande
europeisk integration på det ekonomiska och sociala området;
uppmanar de sex i Messina-konferensen deltagande ländernas regeringar
att hålla regeringarna i de medlemsstater, som icke deltog i konferensen,
underrättade om resultaten av den mellanstatliga kommitténs arbete och att
inbjuda dem att medverka vid utförandet av de planerade uppgifterna;
uppmanar de icke-deltagande regeringarna att vända sig till de sex vid
Messina-konferensen representerade staterna i syfte att deltaga i deras arbete.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
500590