Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1956
1
Nr 141
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen rörande ratifikation av
en konvention mellan Sverige och Italien rörande social
trygghet; given Stockholms slott den 16 mars
1956.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialårenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att godkänna,
att Sverige ratificerar en den 25 maj 1955 undertecknad konvention
mellan Sverige och Italien rörande social trygghet.
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner ratifikation av en den
25 maj 1955 undertecknad konvention mellan Sverige och Italien avseende
ömsesidigt utgivande av förmåner från ålders-, invalid- och efterlevandepensioneringen
samt sjuk-, yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna
ävensom av arbetslöshetshjälp, moderskapsförmåner och barnbidrag.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 111
2
Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ratifikation
av en konvention mellan Sverige och Italien rörande social trygghet samt
anför.
Sedan italienska regeringen inbjudit svenska regeringen till förhandlingar
för avslutande av en konvention mellan Sverige och Italien om social
trygghet, har sådana förhandlingar ägt rum i Stockholm i oktober—november
1953 och i Rom i oktober 1954. Jämsides härmed har förhandlingar bedrivits
mellan Danmark och Italien samt mellan Norge och Italien för avslutande
av motsvarande konventioner.
över ett förslag till svensk-italiensk konvention som uppgjordes under
förhandlingarna i Stockholm har, såvitt angår vårt land, yttranden inhämtats
från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige. I dessa yttranden framställda erinringar har vid utarbetandet
av den slutliga konventionen blivit i allt väsentligt beaktade.
Konventionen jämte slutprotokoll har den 25 maj 1955 undertecknats i
Rom. Konventionen innehåller bestämmelser om att den skall ratificeras.
Den träder inte i kraft förrän första dagen i andra månaden efter den då
ratifikationsinstrumenten utväxlats. Konventionen och slutprotokollet har
upprättats på svenska och italienska språken. Den svenska texten torde få
såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Konventionsförhandlingarna mellan de nordiska länderna och Italien har
ingått som ett led i det arbete, som pågår inom Europarådets ram för att
medelst bilaterala och multilaterala konventioner sammanlänka de till rådet
anslutna ländernas sociala välfärdssystem. Därigenom åsyftar man att
tillförsäkra dessa länders medborgare rätt att i annat sådant land åtnjuta de
sociala förmåner som utgår enligt detta lands lagstiftning. Att detta är
syftet även med den svensk-italienska konventionen har kommit till uttryck
i inledningen till densamma.
Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
3
Konventionen innehåller tre delar. I första delen upptages allmänna bestämmelser
avseende bl. a. konventionens omfattning i materiellt hänseende
och rörande frågan vilket lands lagstiftning som skall tillämpas i konventionsfallen,
varjämte fastslås likställighetsprincipen. Den andra delen
innehåller de särskilda bestämmelser som skall gälla för de olika förmånsgrenarna.
I den tredje finns intagna vissa gemensamma bestämmelser samt
regler av teknisk natur.
Konventionens omfattning i materiellt hänseende
framgår av första delen artikel 1. Enligt 1 mom. blir konventionen för Sveriges
del tillämplig på såväl lagstiftningen om de egentliga socialförsäkringarna,
nämligen folkpensioneringen, den allmänna sjukförsäkringen med
moderskapshjälpen, yrkesskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen,
som lagstiftningen om vissa närstående socialförmåner, nämligen bidragen
till änkor och änklingar med barn, de allmänna och särskilda barnbidragen
samt mödrahjälpen och arbetslöshetshjälpen. Vad åter angår Italien omfattar
konventionen den lagstiftning, som närmast motsvarar den angivna
svenska, nämligen lagstiftningen om obligatorisk invaliditets-, ålders- och
efterlevandeförsäkring, obligatorisk sjukförsäkring och obligatorisk tuberkulosförsäkring,
försäkringsmässiga natura- och penningförmåner åt arbetande
mödrar, familjebidrag, obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbete
och yrkessjukdomar, obligatorisk försäkring mot ofrivillig arbetslöshet
innefattande föreskrifter om särskilda bidrag vid arbetslöshet, fakultativ
invaliditets-, ålders-, efterlevande- och tuberkulosförsäkring ävensom särskilda
försäkringsformer för vissa persongrupper, i den mån sådan försäkring
avser risker som täckes av nyss angiven lagstiftning. Vissa uppgifter
rörande innehållet i den italienska lagstiftningen skall lämnas i det följande
i samband med att de speciella bestämmelserna för de olika förmånsgrenarna
berörs.
Konventionen skall enligt mom. 2 även äga tillämpning på ändringar och
kompletteringar av nämnda lagstiftning. Vad nu sagts skall dock inte gälla
i fråga om lagstiftning, som avser en ny gren av social trygghet, med mindre
de berörda länderna träffar särskild överenskommelse därom. Ej heller
skall konventionen avse lagstiftning, som utvidgar tillämpningsområdet för
gällande lagstiftning till att omfatta nya persongrupper, därest vederbörande
lands regering meddelar regeringen i det andra landet inom tre månader
efter offentliggörandet av den nya lagstiftningen, att det inte är avsett
att konventionen skall tillämpas därå.
Den personkrets, å vilken konventionen äger t i 1 1-i ä in p n i n g, omfattar svenska och italienska medborgare, vilket framgår
av bl. a. artikel 2.
Denna artikel innehåller även en huvudregel beträffande frågan om v i 1-ket lands lagstiftning, som skall tillämpas i konventionsfallen.
Om inte annat stadgas i konventionen, skall svensk medborgare
i Italien omfattas av den italienska lagstiftning, som konventionen av
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1956
ser, samt italiensk medborgare i Sverige av motsvarande svenska lagstiftning.
Därvid fastslås även likställighetsprincipen, dvs. att medborgare
i Sverige respektive medborgare i Italien skall vara likställda med
det andra landets medborgare i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt
sistnämnda lands ifrågavarande lagstiftning, något som även avser rätten
att uppbära förmåner utanför detta land.
I artikel 3 stadgas vissa undantag från den i artikel 2 givna huvudregeln
om tillämplig lagstiftning. Enligt den under a) i artikel 3 upptagna undantagsbestämmelsen
gäller sålunda, att i det ena landet bosatt person i tjänst
hos företag med säte i samma land skall, om han av detta företag utsändes
för arbete i det andra landet, under de första tolv månaderna av vistelsen
där alltjämt omfattas av lagstiftningen i det förra landet. Om arbetet blir
av längre varaktighet, blir vederbörande omfattad av vistelselandets lagstiftning.
Möjlighet öppnas dock för vederbörande myndigheter i detta land
att medge förlängning av nyssnämnda tolvmånadersperiod.
Vid järnvägs- eller vägtrafikföretag anställd resande personal med arbete
i båda länderna skall enligt punkt b) i artikel 3 omfattas av lagstiftningen
i det land där företaget har sitt säte. Om vederbörande är bosatt i det andra
landet skall dock sistnämnda lands lagstiftning tillämpas. För personal vid
lufttrafikföretag med verksamhet i båda länderna har andra regler befunnits
erforderliga, vilka återfinnes under punkt c). Beträffande flygande
personal gäller lagstiftningen i det land, där företaget har sitt säte; är vederbörande
medborgare i det andra landet och bosatt där, skall dock detta
lands lagstiftning tillämpas. Vad angår annan vid sådant företag anställd
personal, som är utsänd för tillfälligt arbete i det andra landet, skall oavsett
om vederbörande är medborgare i detta eller det andra landet gälla
lagstiftningen i det land, där företaget har sitt säte. I övriga fall skall i
fråga om sådan personal tillämpas huvudregeln enligt artikel 2.
Enligt de under punkt d) i artikel 3 upptagna specialreglerna skall för
besättning på fartyg som är hemmahörande i ettdera landet gälla lagstiftningen
i det land fartyget tillhör. Om för lastning, lossning, reparationsarbete
eller vakttjänst ombord å fartyg hemmahörande i ena landet under
fartygets uppehåll i det andra landet antagits arbetare från det land där
uppehållet sker, skall dessa arbetare omfattas av lagstiftningen i sistnämnda
land.
För personal vid diplomatiska eller konsulära representationer samt hos
sådan personal i personlig tjänst anställda personer skall enligt punkt e)
i artikel 3 gälla lagstiftningen i det land representationen tillhör, om vederbörande
är medborgare i detta land. Nu avsedda personer — dock ej de som
utsänts från det land representationen tillhör — kan emellertid enligt en
i slutprotokollet under punkt 1 intagen bestämmelse begära, att lagstiftningen
i det land där de är sysselsatta skall bli tillämplig på dem i fråga om
en eller flera av de grenar av social trygghet som konventionen avser; vid
prövningen av sådan begäran skall största möjliga hänsyn tagas till vederbörandes
önskemål. De nu angivna specialreglerna äger enligt punkt e)
Kangl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956 5
i artikel 3 inte tillämpning på olönad konsul eller av honom avlönad arbetstagare.
Dessa undantag från huvudregeln om tillämplig lagstiftning kan enligt
artikel 4 kompletteras med ytterligare undantag eller modifieras genom
överenskommelse mellan de båda ländernas högsta förvaltningsmyndigheter.
Andra delen av konventionen, som innehåller särskilda bestämmelser rörande
de olika grenarna av social trygghet, är indelad i fem kapitel, av
vilka kapitel I handlar om förmåner vid ålderdom och invaliditet
samt åt efterlevande. Beträffande dessa förmåner föreligger
stora skiljaktigheter mellan de båda ländernas lagstiftning. Rörande
den italienska invaliditets-, ålders- och efterlevandeförsäkringen må nämnas,
att den är obligatorisk för alla arbetstagare i enskild tjänst i Italien
oavsett nationalitet samt att möjlighet till frivillig försäkring finnes för bl. a.
den, som tidigare varit men inte längre är obligatoriskt försäkrad, och för
självständiga företagare med lägre inkomster. Pensionsåldern är 60 år för
män och 55 år för kvinnor. För rätt till ålderspension kräves minst 15 års
försäkring ävensom att avgifter till försäkringen erlagts eller — vid sjukdom
eller barnsbörd -— gottskrivits för minst 15 år. Pensionen beräknas i
princip i förhållande till summan av erlagda avgifter men förhöjes med ca
en tiondel för varje år, som vederbörande väntar utöver pensionsåldern med
att börja uppbära pension. Invalidpensionen beräknas efter i huvudsak
samma normer som ålderspensionen, dock att för rätt till invalidpension
fordras minst fem års försäkring samt att avgifter erlagts eller gottskrivits
för minst fem år. Efterlevandepension utgår till efterlevande make och barn
samt i vissa fall även till föräldrar. Vissa barntillägg utgår till ifrågavarande
pensioner. Försäkringen finansieras genom arbetsgivarbidrag, avgifter från
de försäkrade och bidrag från italienska staten. Avgifterna täcker ungefär
en fjärdedel av kostnaderna.
Med hänsyn till att 15 års försäkringstid kräves för rätt till ålderspension
från den italienska försäkringen har i artikel 5 beträffande italiensk medborgares
rätt till allmän ålderspension jämte tilläggsförmåner enligt lagen
den 29 juni 1946 om folkpensionering uppställts krav på att vederbörande
efter 18 års ålder varit bosatt och mantalsskriven i Sverige under sammanlagt
minst 15 år, därav minst fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan
om pension. Vad åter angår invalidpension och sjukbidrag enligt folkpensioneringslagen
samt bidrag till änkor och änklingar med barn enligt
lagen den 26 juli 1947 uppställes däremot — såsom framgår av det följande
— i vissa fall kortare tidsvillkor. Om italiensk medborgare vid uppnåendet
av den svenska folkpensionsåldern 67 år redan uppbär sådan förmån, skall
ban äga rätt att omedelbart erhålla ålderspension. Därigenom undvikes, att
lian för en tid blir utan folkpensionsförmån om han vid nämnda ålder ej
uppfyller 15-årsvillkoret.
För att italiensk medborgare skall bli berättigad till invalidpension eller
sjukbidrag jämte tilläggsförmåner kräves enligt artikel 6, alt han varit bosatt
och mantalsskriven i Sverige sammanlagt minst fem år och efter sista
6 Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1956
ankomsten till Sverige under minst ett år varit i stånd att utöva normal förvärvsverksamhet.
Avlider italiensk medborgare, är den efterlevande maken enligt artikel 7
berättigad till änkepension eller änke- och änklingsbidrag, om den avlidne
efter det han fyllt 18 år varit bosatt och mantalsskriven i Sverige under
sammanlagt minst 15 år, därav minst fem år i oavbruten följd omedelbart
före dödsfallet, allt under förutsättning att den efterlevande maken vid
dödsfallet var bosatt och mantalsskriven i Sverige. Samma förmåner äger
den efterlevande uppbära, om han själv varit bosatt och mantalsskriven i
Sverige under minst 15 år, därav minst fem i oavbruten följd omedelbart
före ansökningen.
Vad angår de i artiklarna 5—7 avsedda fallen gäller vidare, att italiensk
medborgare endast äger uppbära ifrågavarande förmåner så länge han är
bosatt och mantalsskriven i Sverige. Därjämte kräves, att han uppfyller
samtliga de villkor som beträffande svensk medborgare uppställes för rätt
till förmån. Vid bedömningen av de tidsvillkor, som angivits i nämnda artiklar,
skall bortses från tillfällig bortovaro från Sverige. Härom stadgas i
artikel 10, där uttrycket tillfällig bortovaro definieras. Under punkt 2 i
slutprotokollet har anmärkts, att den svenska regeringen åtager sig att verka
för att de kommunala bostadstilläggen till folkpension även skall komma
italienska medborgare till del.
Italiensk medborgare ålägges genom artikel 2 samma skyldighet som
svensk medborgare att erlägga pensionsavgift till folkpensioneringen. I analogi
med vad som skett i den mellan Sverige och Schweiz avslutade konventionen
rörande socialförsäkring (se prop. 1955:48) har i förevarande konvention
upptagits bestämmelser om rätt för italiensk medborgare att i vissa
fall återfå erlagda avgifter. I artikel 8 mom. 1 stadgas sålunda, att italiensk
medborgare, som ej uppfyller förutsättningarna för rätt till förmån varom
nu är fråga, ävensom hans efterlevande skall äga rätt att återbekonnna erlagda
avgifter, när vederbörande lämnar Sverige med avsikt att ej mer återvända.
Av administrativa skäl har återbetalning blott medgivits av pensionsavgifter,
å vilka vederbörliga kvitton företes. Sedan återbetalning skett, äger
vederbörande inte göra anspråk på ifrågavarande förmån förrän han ånyo
uppfyllt villkoren härför.
Enligt artikel 8 mom. 2 skall det ankomma på vederbörande italienska
myndigheter att utfärda erforderliga bestämmelser rörande rätt för italiensk
medborgare att inbetala sålunda återbekommet belopp såsom avgifter till
den italienska försäkringen.
Vad beträffar svensk medborgares rätt till motsvarande italienska förmåner
finnes intet stadgande i kapitel I, enär därutinnan inte uppställts
några särskilda villkor utöver dem som gäller för italienska medborgare.
Att svensk medborgare är likaberättigad med dem framgår redan av
artikel 2. Emellertid har svensk medborgare i artikel 9 tillerkänts rätt att
i vissa fall återfå av honom erlagda avgifter till den italienska försäkringen.
Denna rätt, som även tillkommer hans efterlevande, föreligger när ve
-
7
Kungl. Mcij. ts proposition nr IM år 1956
derbörande, innan han blivit berättigad till förmån från nämnda försäkring,
lämnar Italien med avsikt att ej mer återvända. Om sådan återbetalning skett
blir vederbörande inte berättigad till förmån, förrän villkoren härför ånyo
uppfyllts.
I kapitel II upptages bestämmelser om försäkring mot sjukdom,
tuberkulos och moderskap. För Sveriges del omfattar konventionen
i denna del den allmänna sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari
1947, moderskapshjälp enligt lagen den 21 maj 1954 och mödrahjälp enligt
förordningen den 11 juni 1937. Beträffande dessa förmånsgrenar jämställes
redan enligt artikel 2 italiensk medborgare med svensk medborgare, varför
någon särbestämmelse i kapitel II icke ansetts erforderlig. Denna likställighet
medför bl. a., att det krav på mantalsskrivning här i riket, som i 5 §
sjukförsäkringslagen uppställes för att andra än svenska medborgare skall
bli sjukförsäkrade, bortfaller beträffande italienska medborgare. Däremot
kvarstår givetvis för dem det även för svenska medborgare gällande bosättningskravet.
Svensk medborgare är enligt artikel 2 i Italien likställd med italiensk
medborgare i fråga om nu ifrågavarande italienska försäkringar. Härvid
må nämnas, att sjukförsäkringen i Italien är obligatorisk för arbetstagare och
vissa egna företagare inom jordbruket. Frivillig anslutning till försäkringen
för enskild person är inte utesluten men i praktiken medges sådan anslutning
blott för särskilda grupper, vanligen avseende visst yrke, varvid försäkringsvillkoren
fastställes av försäkringsgivaren, s. k. fakultativ försäkring.
För rätt till förmån från sjukförsäkringen kräves att minst ett års avgifter
erlagts under den sistförflutna femårsperioden. Sjukförsäkringen omfattar
inte tuberkulos. För denna sjukdom finnes en särskild försäkring, som är
obligatorisk för samma befolkningsgrupper som invalid-, ålders- och efterlevandeförsäkringen.
För rätt till förmån fordras minst två års försäkring
och minst ett års premier under de sista fem åren före försäkringsfallet.
Vid recidiv behöver dessa villkor inte ånyo uppfyllas. Vid sidan av tuberkulosförsäkringen
finnes olika former av kommunalt organiserad tuberkuloshjälp.
I artikel 11 första stycket medges svensk eller italiensk medborgare, som
flyttar från Sverige till Italien och där blir ansluten till ifrågavarande italienska
försäkring, rätt att för uppfyllande av förutnämnda villkor få tillgodoräkna
tid, varunder han varit medlem i allmän sjukkassa i Sverige.
Andra stycket innehåller en bestämmelse för fall då svensk eller italiensk
medborgare, som tidigare varit ansluten till den italienska obligatoriska försäkringen
mot tuberkulos men utträtt ur denna, flyttar från Sverige till Italien.
Vid återkomsten skall han då äga frivilligt fortsätta den tidigare försäkringen
och därvid för uppfyllande av förutnämnda italienska försäkringsvillkor
få tillgodoräkna tid, varunder han varit medlem i allmän sjukkassa
i Sverige.
I de i artikel 11 avsedda fallen skall enligt artikel 12 förmån vid sjukdom
och tuberkulos från den italienska försäkringen endast utgå, om sjukdomen
8
Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1956
eller tuberkulosen yppats efter det vederbörande blivit ansluten till försäkringen
respektive — i fall som avses i artikel 11 andra stycket — fortsatt
försäkringen efter återkomsten till Italien. Stadgandet i artikel 12 avser —
enligt vad närmare utvecklas under punkt 4 i slutprotokollet — blott fall
då vederbörande för att erhålla förmån måste tillgodoräkna annan försäkringstid
än som fullgjorts i försäkringslandet. Den som eu gång varit ansluten
till den italienska tuberkulosförsäkringen och fullgjort de i det
föregående angivna villkoren för rätt till förmån behåller sedan denna rätt
även om han under viss tid mellan villkorets fullgörande och försäkringsfallet
inte tillhört försäkringen, t. ex. under vistelse i annat land. I punkt 4
uttalas, att svensk eller italiensk medborgare i enlighet härmed skall vid
återkomsten till Italien äga rätt till förmån vid tuberkulos även om han
skulle ha underlåtit att innan denna sjukdom yppades åter ansluta sig till
försäkringen eller oaktat sådan anslutning skett först efter sjukdomens
yppande.
Ytterligare två anteckningar i slutprotokollet berör de i kapitel II avsedda
italienska försäkringarna. Enligt punkt 3 åtager sig italienska regeringen
att verka för att svenska medborgare i Italien, som ej omfattas av
den italienska obligatoriska försäkringen mot sjukdom, tuberkulos och
moderskap, likväl skall bli berättigade till naturaförmåner från försäkringen
på de villkor och enligt de regler, som avtalas mellan den svenska diplomatiska
representationen i Italien och vederbörande italienska försäkringsinstitution.
Vidare åtager sig den italienska regeringen enligt punkt 5 att verka
för att svenska medborgare bosatta i Italien skall bli delaktiga av den
Jokalt organiserade tuberkuloshjälpen på samma villkor som italienska
medborgare, under förutsättning att italienska medborgare bosatta i Sverige
i detta hänseende tillförsäkras samma behandling som svenska medborgare.
Kapitel III innehåller bestämmelser om barnbidrag. Det har befunnits
erforderligt att göra vissa avsteg från likställighetsprincipen när det
gäller att utge svenska barnbidrag för barn, som själv är eller vars fader
eller moder är italiensk medborgare. Enligt lagen den 26 juli 1947 om allmänna
barnbidrag utgår sådant barnbidrag till barn, som är bosatt i Sverige.
För barn, som inte är svensk medborgare, kräves dessutom, att det
fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket. Detta krav, från
vilket lagen ej medger dispens, upprätthålles i fråga om italienska medborgare
genom bestämmelse härom i artikel 13.
Vad åter angår särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn
enligt lagen den 26 juli 1947 anges i artikel 13, att sådant bidrag skall utges
för ifrågavarande barn, därest fadern, styvfadern eller modern är berättigad
till svensk folkpension eller änke- och änklingsbidrag. I övriga fall
fordras för rätt till särskilt barnbidrag för nämnda barn, att barnet varit
bosatt och mantalsskrivet i Sverige oavbrutet minst fem år omedelbart innan
ansökan om bidrag göres. Härvid skall bortses från tillfällig bortovaro
från Sverige på sätt stadgats i artikel 10.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
Rörande den italienska invalid-, ålders- och efterlevandeförsäkringens
barntillägg och efterlevandepensioner till barn gäller för svenska medborgare
i Italien likställighetsprincipen enligt artikel 2.
I kapitel IV behandlas yrkesskadeförsäkring. För Sveriges del
avses försäkringen enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring.
Likställighetsprincipen skall här gälla, vilket markeras genom bestämmelserna
i artikel 14. Enligt mom. 1 skall salunda förmaner från det ena
landets ifrågavarande försäkring utges oavkortade till medborgare från det
andra landet utan hinder av förekommande inskränkande bestämmelser för
utländska medborgare. För svenska och italienska medborgare skall enligt
mom. 2 inte heller gälla sådana i det ena landets lagstiftning förefintliga
bestämmelser, som begränsar rätten till förmån vid bosättning i det andra
landet. Enligt 1 och 3 mom. skall vad nu sagts även gälla beträffande förhöjningar
av och tillägg till ifrågavarande förmåner.
Det må nämnas, att den svenska yrkesskadeförsäkringslagen i 30 § gör
skillnad i vissa avseenden mellan svenska medborgare och utlänningar.
Dessa undantag från likställighetsprincipen, vilka gällde redan enligt 1916
års olycksfallsförsäkringslag, har dock genom internationella överenskommelser
förklarats inte skola äga tillämpning beträffande medborgare i ett
flertal länder, bland dem Italien. Härom hänvisas till kungörelse den 4 november
1921, nr 668.
Artikel 15 innehåller ytterligare bestämmelser rörande yrkesskadeförsäkringen.
I mom. 1 stadgas, att vid bestämmande av rätten till ersättning och
graden av arbetsoförmåga enligt det ena landets lagstiftning jämväl skall
beaktas tidigare inträffad skada, som omfattas av det andra landets lagstiftning.
Mom. 2 upptager vissa regler om yrkessjukdom. Eftersom termen yrkessjukdom
inte förekommer i gällande svenska yrkesskadeförsäkringslag
har ansetts, att termen borde definieras för svensk del, vilket skett i slutprotokollet
under punkt 6 genom hänvisning till 6 § litt. b) och c) i nämnda
lag. Enligt mom. 2 av artikel 15 skall, om yrkessjukdom yppas efter det
den sjuke i båda länderna varit sysselsatt i verksamhet, vari fara för sjukdomen
förelegat, ersättning utgå från försäkringen i det land, där verksamheten
senast utförts. Har yrkessjukdom föranlett ersättning från försäkringen
i det ena landet, skall samma försäkring svara även för försämring av
sjukdomen som inträffat i det andra landet, dock ej om försämringen är att
hänföra till arbete i detta land i verksamhet, vari fara för sådan sjukdom
föreligger. I mom. 3 stadgas slutligen förbud mot att ålägga företag, som
har säte i ena landet men bedriver verksamhet som omfattas av det andra
landets yrkesskadeförsäkring, högre avgifter till denna försäkring på den
grund att företaget saknar säte i detta land.
I kapitel V regleras arbetslös hetsförmåner.
Den italienska arbetslöshetsförsäkringen är obligatorisk för arbetstagare,
dock med vissa betydelsefulla undantag, exempelvis för jordbruksarbetare.
För rätt till ersättning krävs minst två års försäkring ävensom att minst ett
10
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1956
ärs avgifter erlagts eller gottskrivits för de två sistförflutna åren. Från italiensk
sida har i artikel 16 mom. 1 utfästs, att svensk och italiensk medborgare,
som flyttar från Sverige till Italien och där tar ett arbete varigenom
han blir omfattad av nämnda försäkring, skall få tillgodoräkna tid,
varunder han varit ansluten till arbetslöshetsförsäkringen i Sverige, för uppfyllande
av försäkringstidsvillkoret i den italienska försäkringen.
Vad beträffar arbetslöshetsförsäkringen i Sverige gäller, att avtal, som de
svenska statsmakterna ingår med annat land för att reglera frågor om motsvarande
tillgodoräknande inom den svenska försäkringen av försäkringsoch
avgiftsperioder i det andra landet, inte blir gällande mot de erkända arbetslöshetskassorna
med mindre de själva enligt vad som stadgas i 21 § 2
mom. förordningen den 15 juni 1934 om erkända arbetslöshetskassor åtagit
sig att följa avtalet samt arbetsmarknadsstyrelsen lämnat godkännande därtill.
Detta förhållande har lett till att mom. 2 ej kunnat givas absolut karaktär.
I stället stadgas, att efter överenskommelse mellan berörda svenska
arbetslöshetskassa och vederbörande italienska försäkringsinrättning och
enligt de närmare regler, som därvid uppställes, svensk eller italiensk medborgare,
som flyttat från Italien till Sverige, skall för rätt till förmån från
den svenska arbetslöshetsförsäkringen äga tillgodoräkna tid, varunder han
varit ansluten till den italienska försäkringen.
Vad slutligen angår den svenska arbetslöshetshjälpen enligt kungörelsen
den 27 maj 1949 angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid
arbetslöshet har i mom. 3 intagits en bestämmelse, att italiensk medborgare,
som minst ett år haft stadigvarande anställning inom det svenska näringslivet,
skall på samma villkor som svensk medborgare äga åtnjuta sådan
hjälp.
Det bör anmärkas, att den proposition med förslag till ny förordning om
erkända arbetslöshetskassor m. in., som Kungl. Maj :t förut denna dag beslutat
avlåta till riksdagen, i här angivna hänseenden inte innebär någon
saklig ändring i vad nu gäller.
De i tredje delen av konventionen upptagna bestämmelserna är huvudsakligen
av teknisk natur och överensstämmer i allt väsentligt med vad konventioner
av detta slag vanligen innehåller i berörda ämnen. Här må blott nämnas,
att enligt artikel 17 de högsta förvaltningsmyndigheterna äger överenskomma
om erforderliga tillämpningsföreskrifter till konventionen. Med de
högsta förvaltningsmyndigheterna avses därvid, enligt artikel 26, för Sveriges
del Konungen eller den myndighet Konungen förordnar och för Italiens
del den minister, under vilken vederbörande socialförsäkringsgren sorterar.
Enligt artikel 28 skall konventionen äga tillämpning även på fall, som
inträttat före konventionens ikraftträdande, oavsett tidigare avgörande i
ärendet. Vad nu sagts gäller dock inte i fråga om förmåner från den svenska
yrkesskadetörsäkringen. Detta undantag sammanhänger med svårigheterna
att nu utreda omständigheterna i för länge sedan inträffade yrkesskadefall,
vilka tidigare ej kunnat föranleda ersättning och därför inte heller blivit
föremål för utredning.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
Förmån skall enligt artikel 28 inte utgå för tid före konventionens ikraftträdande.
Om förmån sökes inom viss tid därefter, föreligger rätt till förmån
från ikraftträdandet i fall som inträffat dessförinnan. Denna lid är
i fråga om svensk folkpension tre månader och i övrigt ett år. Göres ansökan
senare utgår förmånen från och med första dagen i månaden näst efter
ansökningsdagen. Vidare skall vid tillämpning av konventionen hänsyn
tagas till försäkrings- och vistelsetid före ikraftträdandet.
Enligt artikel 29 slutes konventionen på ett år med förlängning på ett år
i sänder, om ej uppsägning sker. Har uppsägning skett skall redan förvärvade
förmåner alltjämt gälla utan hinder av förekommande inskränkande
bestämmelser i ländernas lagstiftning för fall då vederbörande ej är medborgare
i landet eller vistas i annat land. Rörande sadan rätt till blivande
förmån, som må ha förvärvats före utgången av konventionens giltighetstid,
skall bestämmelserna i konventionen och därtill anslutande överenskommelser
äga fortsatt tillämpning enligt de närmare regler, som fastställes genom
särskild överenskommelse.
Slutprotokollets innehåll har redan behandlats i det föregående.
En ratifikation av förevarande konvention synes inte förutsätta att någon
ändring vidtages i hithörande svenska lagstiftning.
Slutligen må nämnas, att i samband med förhandlingarna rörande de bilaterala
konventionerna mellan Italien, å ena, och ettvart av de tre nordiska
länderna, å andra sidan, även upptagits frågan om att genom ett multilateralt
avtal samordna de bilaterala konventionerna. Arbetet med detta avtal
är emellertid ännu inte slutfört. Därest arbetet skulle resultera i ett avtal,
som faller inom området för de Kungl. Maj :t i hithörande lagstiftning lämnade
fullmakterna att träffa överenskommelse med främmande stat, torde
det icke vara erforderligt att förelägga riksdagen avtalet för godkännande
av ratifikation.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna, att Sverige ratificerar ifrågavarande, den
25 maj 1955 undertecknade konvention mellan Sverige och
Italien rörande social trygghet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. Börje Carlsson
12
Knngl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
Bilaga
Konvention
mellan
Konungariket Sverige och Italienska Republiken rörande social trygghet.
HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV SVERIGE och PRESIDENTEN I ITALIENSKA
REPUBLIKEN, vilka önska tillförsäkra svenska och italienska
medborgare de sociala förmåner, som utgå enligt de båda ländernas lagstiftning,
hava överenskommit att sluta en konvention härom och hava för detta
ändamål till sina fullmäktige utsett:
HANS MAJESTÄT KONUNGEN AV SVERIGE:
Friherre JOHAN BECK-FRIIS, Hans Majestät Konungens av Sverige
Utomordentliga Sändebud och Befullmäktigade Minister i Rom
PRESIDENTEN I ITALIENSKA REPUBLIKEN:
Understatssekreteraren i utrikesministeriet FRANCESCO MARIA DOMINEDö.
De befullmäktigade ombuden hava efter utväxling av sina fullmakter,
vilka befunnits vara i god och behörig form, överenskommit om följande
bestämmelser:
FÖRSTA DELEN.
Allmänna bestämmelser.
Artikel 1.
Mom. 1. Denna konvention är tillämplig på följande lagstiftning:
1) i Sverige rörande ö
a) folkpensionering (ålders-, invaliditets- och efterlevandepensionering);
b) bidrag till änkor och änklingar med barn;
c) allmän sjukförsäkring;
d) moderskapshjälp;
el mödrahjälp;
f) allmänna barnbidrag;
g) särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn;
h) yrkesskadeförsäkring;
i) understöd från erkända arbetslöshetskassor;
j) vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet.
2) i Italien rörande
a) den obligatoriska invaliditets-, ålders- och efterlevandeförsäkringen;
b) den obligatoriska sjukförsäkringen;
c) den obligatoriska tuberkulosförsäkringen;
d) försäkringsmässiga natura- och penningförmåner åt arbetande mödrar;
e)
familjebidrag;
f) den obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbete och yrkessjukdomar; -
13
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1956
g) den obligatoriska försäkringen mot ofrivillig arbetslöshet innefattande
föreskrifterna om särskilda bidrag vid arbetslöshet;
h) de fakultativa invaliditets-, ålders-, efterlevande- och tuberkulosförsäkringarna;
i)
särskilda försäkringsformer för vissa persongrupper, i den mån försäkringen
avser risker som täckas av ovan angiven lagstiftning.
Mom. 2. Konventionen äger jämväl tillämpning på lagar eller författningar,
som ändra eller komplettera den lagstiftning, som angives i mom. 1.
Konventionen skall dock icke tillämpas:
a) å lagar och författningar, vilka avse en ny gren av social trygghet, med
mindre överenskommelse därom träffas mellan de fördragsslutande länderna;
b)
å lagar och författningar, vilka utvidga tillämpningsområdet för gällande
lagstiftning till nya persongrupper, därest inom tre månader efter lagens
eller författningens offentliggörande det berörda landets regering meddelar
det andra landets regering, att en motsvarande utvidgning av konventionen
icke är avsedd.
Artikel 2.
Svenska medborgare i Italien och italienska medborgare i Sverige omfattas
av den italienska resp. svenska lagstiftning, som angives i artikel 1,
samt äro därvid likställda med vederbörande lands egna medborgare i fråga
om rättigheter och skyldigheter, såvida ej annat stadgas i denna konvention.
Motsvarande gäller i fråga om rätten till förmåner utomlands.
Artikel 3.
Från regeln i artikel 2 beträffande tillämplig lagstiftning gälla följande
undantag:
a) För den, som är bosatt i det ena fördragsslutande landet och i tjänst
hos företag med säte i detta land samt av företaget utsändes för arbete i det
andra landet, skall förstnämnda lands lagstiftning fortsätta att gälla under
de första tolv månaderna av vistelsen i det andra landet, överskrider arbetet
i det andra landet denna tid, må nämnda lagstiftning efter medgivande av
vederbörande högsta förvaltningsmyndighet i det andra landet alltjämt gälla.
b) Vid järnvägs- eller vägtrafikföretag anställd resande personal med arbete
i båda de fördragsslutande länderna omfattas av lagen i det land, där
företaget har sitt säte. Är vederbörande bosatt i det andra landet, skall dock
lagen i det landet tillämpas.
c) För flygande personal vid lufttrafikföretag med verksamhet i båda
fördragsslutande länderna gäller lagen i det land, där företaget har sitt säte,
såvida ej vederbörande är medborgare i det andra landet och bosatt där. För
annan personal vid sådant företag gäller oavsett medborgarskap lagen i det
land, där företaget har sitt säte, om vederbörande är utsänd för tillfälligt
arbete inom det andra landet.
d) För besättningen på fartyg under svensk eller italiensk flagg gäller
lagen i det land fartyget tillhör. Har för lastning, lossning, reparationsarbete
eller vakttjänst ombord å ett i det ena landet hemmahörande fartyg
under dess uppehåll i det andra landet antagits arbetare från det land, där
uppehållet sker, skall i fråga om denne gälla lagen i sistnämnda land.
e) För personal vid diplomatiska eller konsulära representationer ävensom
för arbetstagare i personlig tjänst hos sådan personal gäller lagen i det
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
land representationen tillhör, såvida vederbörande är medborgare i detta
land. Vad nu sagts gäller ej olönad konsul eller av denne avlönad arbetstagare.
Artikel 4.
De högsta förvaltningsmyndigheterna i de båda fördragsslutande länderna
kunna överenskomma om ytterligare undantag från huvudregeln i artikel 2.
De kunna likaledes träffa överenskommelse om att undantag, som angives i
artikel 3, i visst fall icke skall gälla.
ANDRA DELEN.
Särskilda bestämmelser.
Kapitel I.
Förmåner vid ålderdom och invaliditet samt åt efterlevande.
Artikel 5.
Italiensk medborgare äger, så länge han är bosatt och mantalsskriven i
Sverige, rätt att på samma villkor och med samma tilläggsförmåner som
svensk medborgare erhålla allmän ålderspension,
om han efter det han fyllt 18 år varit bosatt och mantalsskriven i Sverige
under sammanlagt minst 15 år, därav minst fem år i oavbruten följd omedelbart
före ansökan om pension, eller
om han vid uppnåendet av 67 års ålder redan blivit och då alltjämt var
berättigad till invalidpension, sjukbidrag, änkepension eller bidrag till änkor
och änklingar med barn.
Artikel 6.
Italiensk medborgare äger, så länge han är bosatt och mantalsskriven i
Sverige, rätt att på samma villkor och med samma tilläggsförmåner som
svensk medborgare erhålla invalidpension eller sjukbidrag, om han varit
bosatt och mantalsskriven i Sverige sammanlagt minst fem år och efter sista
ankomsten till Sverige under minst ett år varit i stånd att utöva normal förvärvsverksamhet.
Artikel 7.
Avlider italiensk medborgare, är den efterlevande maken, så länge denne
är bosatt och mantalsskriven i Sverige, på samma villkor och med samma
tilläggsförmåner som svensk medborgare berättigad till änkepension och
bidrag till änkor och änklingar med barn,
om den avlidne efter det han fyllt 18 år varit bosatt och mantalsskriven i
Sverige under sammanlagt minst 15 år, därav minst fem år i oavbruten följd
omedelbart före dödsfallet, allt under förutsättning att den efterlevande vid
dödsfallet var bosatt och mantalsskriven i Sverige, eller
om den efterlevande maken varit bosatt och mantalsskriven i Sverige under
minst 15 år, därav minst fem år i oavbruten följd omedelbart innan ansökan
om förmån göres.
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1956
15
Artikel 8.
Mom. 1. Italiensk medborgare, som ej uppfyller förutsättningarna för rätt
till någon av de förmåner som avses i artiklarna 5—7, ävensom hans efterlevande
äga, om vederbörande lämnar Sverige med avsikt att ej mer återvända,
rätt till återbetalning av de till folkpensioneringen erlagda pensionsavgifter,
å vilka vederbörliga kvitton företes.
Italiensk medborgare, för vilken återbetalning skett, äger därefter ej göra
anspråk på förmån, som avses i artiklarna 5—7, förrän han ånyo uppfyllt
däri uppställda villkor.
Mom. 2. De högsta förvaltningsmyndigheterna i Italien utfärda erforderliga
bestämmelser rörande villkoren för och omfattningen av rätten för
italienska medborgare, vilka återfått avgifter som avses i mom. 1, att inbetala
det återbetalade beloppet till den obligatoriska invaliditets-, åldersoch
efterlevandeförsäkringen i Italien eller till den fakultativa invaliditetsoch
åldersförsäkringen för erhållande eller bibehållande av pensionsrätt
samt beträffande pensionens storlek.
Artikel 9.
Svensk medborgare, som ej uppfyller förutsättningarna för rätt till förmån
från den italienska invaliditets-, ålders- och efterlevandeförsäkringen, ävensom
hans efterlevande äga, om vederbörande lämnar Italien med avsikt att
ej mer återvända, rätt till återbetalning av de av honom erlagda premierna.
Har återbetalning skett, föreligger ej rätt till förmån, förrän villkoren härför
ånyo uppfyllts.
Artikel 10.
Vid tillämpningen av artiklarna 5—7 skall bortses från tillfällig bortovaro
från Sverige. Sådan tillfällig bortovaro anses föreligga, om bortovaron ej
sträcker sig över fyra månader. Dock kan även bortovaro av längre varaktighet
betraktas som tillfällig, om särskilda skäl tala därför. Sålunda kan
hänsyn tagas till den sammanlagda vistelsen i landet och anledningen till
bortovaron.
Kapitel II.
Försäkring mot sjukdom, tuberkulos och moderskap.
Artikel 11.
För rätt till förmån från den obligatoriska eller fakultativa försäkringen
i Italien mot sjukdom, tuberkulos och moderskap äger svensk eller italiensk
medborgare, som efter flyttning från Sverige till Italien blivit ansluten till
sådan försäkring, tillgodoräkna tid, varunder han omfattats av den allmänna
sjukförsäkringen i Sverige.
Svensk eller italiensk medborgare, som flyttar från Sverige till Italien och
som tidigare varit ansluten till den italienska obligatoriska försäkringen mot
tuberkulos, äger, även om denna anslutning ägt rum före flyttningen till Italien,
frivilligt fortsätta sådan försäkring och äger därvid tillgodoräkna tid,
varunder han omfattats av den allmänna sjukförsäkringen i Sverige.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1956
Artikel 12.
I fall som avses i artikel 11 utgår förmån för sjukdom eller tuberkulos endast
om sjukdomen eller tuberkulosen yppats efter sådan anslutning till
eller fortsättning av försäkring, som avses i nämnda artikel.
Kapitel III.
Barnbidrag.
Artikel 13.
För barn, som själv är eller vars fader eller moder är italiensk medborgare,
utgives i Sverige enligt samma villkor, som gälla för svenska medborgare,
allmänt barnbidrag, om barnet är bosatt i Sverige och fostras av någon,
som är bosatt och mantalsskriven därstädes;
särskilt barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, om barnet varit
bosatt och mantalsskrivet i Sverige oavbrutet minst fem år omedelbart innan
ansökan om bidrag göres, eller om barnets fader, styvfader eller moder
är berättigad till svensk folkpension eller bidrag till änkor och änklingar
med barn. Härvid bortses från tillfällig bortovaro från Sverige på sätt stadgats
i artikel 10.
Kapitel IV.
Yrkesskadeförsäkring.
Artikel 14.
Mom. 1. Förmåner från yrkesskadeförsäkringen innefattande även förhöjningar
och tillägg utgivas oavkortade till medborgare i de fördragsslutande
länderna oavsett eventuella inskränkande bestämmelser för utländska
medborgare.
Mom. 2. För svenska och italienska medborgare gälla icke sådana i det
ena fördragsslutande landet gällande bestämmelser om yrkesskadeförsäkringen,
som begränsa förmånsrätten vid bosättning i det andra landet.
Mom. 3. Förhöjningar och tillägg till förmåner från yrkesskadeförsäkringen
utgivas till personer, som avses i mom. 2, även vid bosättning i det
andra landet.
Artikel 15.
Mom. 1. Vid bestämmandet av rätten till ersättning och graden av arbetsoförmåga
enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring i ena fördragsslutande
landet skall jämväl tidigare inträffad skada, som omfattas av det
andra landets yrkesskadeförsäkring, beaktas.
Mom. 2. Yppas yrkessjukdom efter det den sjuke i båda fördragsslutande
länderna varit sysselsatt i verksamhet, vari fara för sjukdomen förelegat,
skall ersättning utgå från försäkringen i det land, där sådan verksamhet senast
utförts.
Om yrkessjukdom föranlett ersättning från försäkringen i det ena landet,
skall samma försäkring svara även för försämring av sjukdomen, som in
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1956
träffar i det andra landet, dock ej om försämringen är att hänföra till arbete
i sistnämnda land i verksamhet, vari fara för sådan sjukdom föreligger.
Mom. 3. Bedriver företag med säte i ena fördragsslutande landet verksamhet,
som omfattas av yrkeskadeförsäkringen i det andra landet, må företaget
icke på den grund att det saknar säte i sistnämnda land åläggas högre
avgifter till nämnda försäkring.
Kapitel V.
Arbetslöshetsförmåner.
Artikel 16.
Mom. 1. För rätt till förmån från den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen
i Italien äger svensk eller italiensk medborgare, vilken efter flyttning
från Sverige till Italien utfört arbete som omfattas av denna försäkring, tillgodoräkna
tid, varunder han varit ansluten till arbetslöshetsförsäkringen i
Sverige.
Mom. 2. Efter överenskommelse mellan berörda svenska arbetslöshetskassa
och vederbörande italienska försäkringsinrättning och enligt de närmare
regler, som därvid uppställas, äger svensk eller italiensk medborgare,
som flyttat från Italien till Sverige, för rätt till förmån från den svenska arbetslöshetsförsäkringen
tillgodoräkna tid, varunder han varit ansluten till
den italienska försäkringen.
Mom. 3. Italiensk medborgare, som minst ett år haft stadigvarande anställning
inom det svenska näringslivet, äger på samma villkor som svensk
medborgare åtnjuta den hjälp vid arbetslöshet, som avses i artikel 1, mom.
1,1) j.
TREDJE DELEN.
Övriga bestämmelser.
Artikel 17.
De högsta förvaltningsmyndigheterna äga överenskomma om erforderliga
tillämpningsbestämmelser till denna konvention. De skola särskilt träffa
överenskommelse om utseende av erforderliga förbindelseorgan i vartdera
landet för underlättande av konventionens tillämpning. Vidare skola de
högsta förvaltningsmyndigheterna reglera kontrollen i medicinskt och administrativt
hänseende över personer, som uppbära förmåner enligt denna
konvention, ävensom utgivandet i förekommande fall av förmån i annat land
än det, varifrån förmånen utgår.
Artikel 18.
Mom. 1. Vid tillämpningen av denna konvention skola myndigheter och
organ i de båda fördragsslutande länderna lämna varandra bistånd i samma
utsträckning som vid tillämpningen av det egna landets lagstiftning. Sådant
bistånd lämnas utan vederlag, dock att ersättning skall utgå för åtgärder,
som ej falla inom myndighetens eller organets sedvanliga verksamhet.
2 Mhang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt Nr 141
18
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1956
Mom. 2. Vederbörande myndigheter och organ äga skriftväxla direkt med
varandra och med enskild person. De kunna även om så är nödvändigt hänvända
sig till myndighet i det andra landet genom detta lands diplomatiska
och konsulära representationer.
Mom. 3. De diplomatiska och konsulära representationerna äga direkt
hänvända sig till myndigheter och organ i det andra landet för att erhålla
erforderliga upplysningar för tillvaratagande av egna medborgares intressen
och äga därvid företräda dem utan särskild fullmakt.
Artikel 19.
De högsta förvaltningsmyndigheterna i de båda länderna skola snarast
möjligt underrätta varandra om alla ändringar i den lagstiftning, som angives
i artikel 1.
Artikel 20.
De högsta förvaltningsmyndigheterna i de båda länderna skola hålla varandra
underrättade om de åtgärder, som vidtagas inom det egna landet för
tillämpningen av konventionen.
Artikel 21.
I det ena fördragsslutande landet medgiven befrielse från stämpel- och
andra avgifter på handlingar och bevis, som skola företes för myndigheter
och organ i nämnda land, skall även gälla för handlingar och bevis, som vid
tillämpningen av denna konvention skola företes för myndigheter och organ
i det andra landet. Handlingar och bevis, som skola företes i ärenden enligt
denna konvention, behöva ej legaliseras genom diplomatisk eller konsulär
myndighet.
Artikel 22.
Besvär, som inom viss tid skola ingivas till behörig myndighet i ett av de
båda fördragsslutande länderna, skola anses hava inkommit i rätt tid, om de
inom fastställd tid ingivits till motsvarande myndighet i det andra landet.
Därvid skall sistnämnda myndighet omedelbart vidarebefordra besvären till
behörig myndighet i det andra landet.
Artikel 23.
Handling, som vid tillämpningen av denna konvention tillställes vederbörande
myndigheter eller organ i det andra fördragsslutande landet, må ej
avvisas allenast på den grund att handlingen är avfattad på det andra
landets officiella språk.
Artikel 2i.
Utbetalning enligt denna konvention må med befriande verkan göras i
det egna landets valuta.
Därest valutarestriktioner införas i något av de fördragsslutande länderna,
skola dessa länders regeringar omedelbart i samförstånd vidtaga åtgärder
för att säkerställa erforderlig överföring mellan de båda länderna av
belopp enligt denna konvention.
19
Kungl. Maj:is proposition nr til år 1956
Artikel 25.
Tvist, som uppkommer vid tillämpningen av denna konvention, skall
lösas i samförstånd av de högsta förvaltningsmyndigheterna i de fördragsslutande
länderna.
Kommer uppgörelse därvid icke till stånd, skall tvisten avgöras genom
skiljedomsförfarande, som regleras genom överenskommelse mellan de
högsta förvaltningsmyndigheterna i de båda länderna. Skiljedomen skall
grundas på denna konventions anda och mening.
Artikel 26.
Med de högsta förvaltningsmyndigheterna avses i denna konvention:
1) i Sverige Konungen eller den myndighet han förordnar;
2) i Italien, den minister, under vilken de i artikel 1, mom. 1, 2) angivna
socialförsäkringsgrenarna sortera.
Artikel 27.
Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skola utväxlas
i Stockholm.
Konventionen träder i kraft första dagen i andra månaden efter den då
ratifikationsinstrumenten utväxlades.
Artikel 28.
Mom. 1. Bestämmelserna i denna konvention äga tillämpning även på
fall, som inträffat före konventionens ikraftträdande, oavsett tidigare avgörande
i ärendet.
Mom. 2. Vid tillämpning av konventionen tages hänsyn jämväl till försäkrings-
eller vistelsetid före ikraftträdandet.
Mom. 3. I fall som avses i mom. 1 föreligger rätt till förmån från ikraftträdandet,
om ansökan göres inom ett år därefter. Denna tid nedsättes
till tre månader, när det gäller svensk folkpension. Göres ansökan senare
utgår förmånen från och med första dagen i månaden näst efter ansökningen.
Mom. 4. Vad i mom. 1 stadgats gäller icke förmåner från den svenska
yrkesskadeförsäkringen.
Artikel 29.
Mom. 1. Denna konvention slutes för ett år. Giltighetstiden anses förlängd
för ett år i sänder, om konventionen icke uppsäges av det ena fördragsslutande
landet senast tre månader före utgången av giltighetstiden.
Mom. 2. Uppsäges konventionen skola dess bestämmelser äga fortsatt
giltighet å redan förvärvad förmån utan hinder av vad som må hava stadgats
i de båda ländernas lagstiftning rörande begränsningar i rätten till förmån
vid medborgarskap eller vistelse i annat land.
Mom. 3. Rörande sådan rätt till blivande förmån, som må hava förvärvats
före utgången av konventionens giltighetstid, skola bestämmelserna
i konventionen och därtill anslutande överenskommelser äga fortsatt tilllämpning
enligt de närmare regler, som fastställas genom särskild överenskommelse.
Som bevis härför hava de befullmäktigade ombuden undertecknat denna
konvention och försett den med sina sigill.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1956
Som skedde i Rom den 25 maj 1955 i fyra exemplar, två på svenska språket
och två på italienska språket, vilka texter äga lika vitsord.
Slutprotokoll till konventionen mellan Konungariket Sverige och Italienska
Republiken rörande social trygghet.
I samband med undertecknandet denna dag av konventionen mellan Konungariket
Sverige och Italienska Republiken rörande social trygghet hava
de befullmäktigade ombuden för de fördragsslutande länderna överenskommit
om följande:
1. Personer, som avses i artikel 3 litt. e) i konventionen, med undantag
av dem som utsänts från det land representationen tillhör, kunna begära,
att lagstiftningen i det land, där de äro sysselsatta, skall gälla i fråga om en
eller flera av de grenar av social trygghet, som angivas i artikel 1. Vid
prövningen av sådan ansökan skall största möjliga hänsyn tagas till vederbörandes
önskemål.
2. Svenska regeringen åtager sig att verka för att de kommunala bostadstilläggen
till folkpension även skola komma italienska medborgare i Sverige
till del.
3. Italienska regeringen åtager sig att verka för att svenska medborgare
i Italien, som ej omfattas av obligatorisk försäkring mot sjukdom, tuberkulos
och moderskap, bli berättigade till naturaförmåner från sådan försäkring
på de villkor och enligt de regler, som avtalas mellan den svenska
diplomatiska representationen i Italien och vederbörande italienska försäkringsinstitution.
4. Artikel 12 i konventionen avser fall då vederbörande för rätt till förmån
i det ena av de båda länderna äger tillgodoräkna försäkringstid i det andra
landet. Om vederbörande tidigare varit ansluten till den italienska försäkringen
mot tuberkulos och begär förmån från denna försäkring, efter det
han en tid varit ansluten till den svenska sjukförsäkringen, samt den italienska
lagstiftningens förutsättningar uppfyllts i förevarande fall utan att
svensk försäkringstid tages i beräkning, utgår förmån även om han icke
begärt anslutning till den frivilliga italienska försäkringen eller oavsett om
sjukdomen yppats innan han medgivits sådan anslutning.
5. Italienska regeringen åtager sig att verka för att svenska medborgare
bosatta i Italien bliva delaktiga av den lokalt organiserade tuberkuloshjälpen
på samma villkor som italienska medborgare, under förutsättning att
italienska medborgare bosatta i Sverige i detta hänseende tillförsäkras samma
behandling som svenska medborgare.
6. Vad angår Sverige förstås med yrkessjukdom i denna konvention sådan
yrkesskada, som avses i 6 § litt. b) och c) lagen den 14 maj 1954 om
yrkesskadeförsäkring.
Som bevis härför hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta
slutprotokoll och försett det med sina sigill.
Som skedde i Rom den 25 maj 1955 i fyra exemplar, två på svenska språket
och två på italienska språket, vilka texter äga lika vitsord.
För Konungariket Sverige: För Italienska Republiken:
För Konungariket Sverige:
För Italienska Republiken:
DOMINEDÖ
JOHAN BECK-FRIIS
JOHAN BECK-FRIIS
DOMINEDÖ
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
543213