Kangl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

1

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29
juni 1945 (nr 420) om semester, m. m.; given Stockholms
slott den 23 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester, samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

GUSTAF ADOLF

John Ericsson

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås, att det stadgande i semesterlagen, som tillerkänner
arbetsgivaren rätt att, om semestertiden överstiger 12 dagar, utan
arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, skall
upphävas. Hela den lagstadgade semestern skall således utgivas i ett sammanhang,
såvida annat ej överenskommes mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
Däremot föreslås, att i de fall, då arbetstagaren enligt avtal med
arbetsgivaren är berättigad till längre semester än 18 dagar, arbetsgivaren,
om annat ej avtalats, skall äga rätt att förlägga semestern till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Enligt förslaget skall semester jämlikt lagen om förlängd semester för
vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete alltjämt kunna, efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen, uppdelas på två skilda perioder, av vilka den
ena icke får understiga visst antal dagar. Denna minsta tid föreslås såsom
en följd av de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen förlängd
från 12 till 18 dagar.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957. 1

1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 136

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Har mellan —- -—- -—- —---lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §,
skola övriga bestämmelser i denna
lag, i de avseenden ej annat överenskommits,
gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen av semestern.

Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §,
skola övriga bestämmelser i denna
lag, i de avseenden ej annat överenskommits,
gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen av semestern.
överstiger semestertiden aderton
dagar må dock, utan hinder av
vad i 12 § är föreskrivet, semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst aderton
dagar.

12 §.

Arbetsgivaren äger--- — — —

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren. Överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för------svensk hamn.

nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1957. 1

1 Senaste lydelse av 12 §, se SFS 1954:661.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande änd -

rade lydelse.

(Gällande lydelse)

3

Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten nämnda lag är föreskrivet
om att semestern må förläggas till
två skilda perioder skall dock icke
gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande som
nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Överstiger semestertiden aderton dagar
må dock, utan hinder av vad i
12 § nämnda lag år föreskrivet, semestern
efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen
förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena utgör
minst aderton dagar. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest
sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags
drift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om ändring i
semesterlagen m. m. samt anför.

Inledning

I skrivelse den 19 april 1955 (nr 197) har riksdagen i anledning av väckta
motioner anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning
om lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Med anledning av riksdagens begäran har inom socialdepartementet upprättats
en promemoria med förslag till ändringar i semesterlagen och lagen
om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Sedan promemorian remissbehandlats, har ärendet varit föremål för förnyade
överväganden inom departementet.

Jag anhåller nu att få anmäla denna lagstiftningsfråga.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 29 juni 19i5 om semester (nr 420; ändr. 336/1946, 639/
1947, 303/1951 och 661/1954) äger arbetstagare på grund av det arbete, som
han under ett år (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt
att av denne erhålla semester med bibehållen lön. Semestern skall utgå
under året näst efter kvalifikationsåret men kan, efter överenskommelse
mellan parterna, helt eller delvis åtnjutas tidigare (3 §).

Semestern utgår med en och en halv dag för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 16 dagar. Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes i

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

vissa fall dag, varunder arbetstagaren under pågående anställning inte deltagit
i arbetet. Uppstår vid beräkningen brutet dagantal, skall semestern
utgå med närmast högre antal dagar (7 §).

En arbetstagare, som har fortlöpande arbete under hela kvalifikationsåret,
har alltså enligt semesterlagen rätt till en årlig semester av 18 dagar.
I syfte att bereda arbetstagarna minst tre veckors ledighet föreskrives i
lagen, att söndagar ej skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri
helgdagar, om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Däremot
medräknas sedvanliga fridagar (8 §).

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå, men
enligt en i lagen intagen rekommendation bör semestern såvitt möjligt förläggas
till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat. Utan arbetstagarens
medgivande får semestern ej förläggas till tid, då arbetstagaren är
arbetsoförmögen på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern börjat,
eller då han av vissa andra härmed likställda orsaker är borta från
arbetet (12 § 1 st.). Dessutom gäller en specialregel för sjömän (12 § 3 st.).

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt inte överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren. Från denna regel göres dock
ett viktigt undantag. Om semestertiden överstiger 12 dagar äger nämligen
arbetsgivaren rätt att utan arbetstagarens samtycke förlägga semestern till
två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar (12 § 2 st.).

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än den lagstadgade, skall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden
ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den överskjutande
delen av semestern (2 § 2 st.).

Lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
hälsofarligt arbete (nr 304) — den s. k. särskilda semesterlagen -— tillförsäkrar
arbetstagare, som i sitt arbete utsättes för röntgenstrålning eller
strålning från radioaktivt ämne, längre semester än som följer av den allmänna
semesterlagen. För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under
vilken en arbetstagare å minst 16 dagar utfört arbete, vari han utsatts för
dylik strålning, utgår nämligen enligt den särskilda lagen semester med tre
dagar (1 § 1 st.). Semestern är alltså i dessa fall dubbelt så lång som den
allmänna treveckorssemestern.

I fråga om semester, som utgår med tillämpning av den särskilda semesterlagen,
gäller i övrigt vad som är föreskrivet i den allmänna semesterlagen.
Från denna regel göres dock vissa undantag. Sålunda stadgas bl. a.,
att vad som i den allmänna semesterlagen är föreskrivet om att semestern
må förläggas till två skilda perioder icke skall gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Sådant medgivande får lämnas, om sammanhängande
semester skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift
(3 §).

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Tidigare behandling av frågan

1938 års semesterlag

Enligt vår första semesterlag av år 1938 utgick semestern med en dag
för varje kalendermånad, varunder arbetstagaren å minst 16 dagar utfört
arbete för arbetsgivarens räkning. Söndagar inräknades inte i semestern
och den sammanlagda ledigheten utgjorde således två veckor för arbetstagare,
som kvalificerat sig till semester för ett helt år. Arbetsgivaren ägde
bestämma, när semestern skulle förläggas, men var skyldig att utge hela
semestern i ett sammanhang, såvida inte överenskommelse om annan ordning
träffades med arbetstagaren. För arbetstagare vid jordbruket jämte
därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för hembiträden i
lanthushåll gällde dock en specialregel, som gav arbetsgivaren rätt att även
utan samtycke av arbetstagaren uppdela semestern i två eller flera perioder.

1945 års semesterlag i dess ursprungliga lydelse

1938 års lag avlöstes av 1945 års semesterlag. I dess ursprungliga lydelse
reglerades frågorna om semesterns längd och förläggning på samma sätt
som i den äldre lagen; dock var det nyss omnämnda undantaget för jordbruksarbetare
m. fl. från regeln om semesterns förläggning i ett sammanhang
begränsat till att endast gälla semestertid utöver sex dagar. Vidare
stadgades, att semestern borde, om inte arbetstagaren annat begärde, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.

1946 års ändringar i semesterlagstiftningen

Vid 1946 års riksdag genomfördes en differentiering av den lagstadgade
semesterns längd. Den allmänna semesterlagen ändrades härvid på så sätt,
att semestern förlängdes till tre veckor om året för arbetstagare under 18 år.
Samtidigt tillerkändes arbetsgivaren rätt att uppdela semestern för dessa
arbetstagare i två perioder, av vilka den ena skulle omfatta minst 12 dagar.
Vidare tillförsäkrades genom särskild lag den 29 juni 1946 (nr 337) arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete förlängd semester,
som för vissa grupper bestämdes till tre veckor och för andra gupper sex
veckor. För dessa arbetstagargrupper fick arbetsgivaren icke ensidigt uppdela
semestern, men arbetarskyddsstyrelsen kunde —- om sammanhängande
semester skulle medföra avsevärda olägenheter för företags drift — medgiva
att semestern förlädes till två skilda perioder, av vilka den ena skulle utgöra
minst 12 dagar.

1951 års lagstiftning om allmän treveckorssemester

Hithörande bestämmelser i semesterlagstiftningen fick sin nuvarande utformning
i samband med att den allmänna treveckorssemestern genomfördes
vid 1951 års riksdag.

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Till grund för 1951 års semesterlagstiftning låg ett av arbetstidsutredningen
avgivet betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32).
Utredningen upptog till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformning
av semestern. Alternativen hade följande innebörd.

Alternativ I: Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas
till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse
föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande
av arbetar skydd sstyrelsen, då sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden
i detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena
skall utgöra minst två veckor.

Alternativ II: Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning
av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en
skall utgöra minst två veckor.

Alternativ III: Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida, att
arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren
— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder, varav en
skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden skall alltså
kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Över de alternativa förslagen hörde arbetstidsutredningen ett stort antal
organisationer. Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda
arbetstagargruppers semestervanor och semesterönskemål. I de yttranden,
som avgavs till utredningen, var man ense om att statlig myndighet ej
borde tillerkännas rätt att förordna om delning av semestern. Med denna
reservation förordade de till Landsorganisationen anslutna fackförbunden
i allmänhet alternativ I. De till Tjänstemännens centralorganisation anslutna
organisationerna tillstyrkte däremot i regel alternativ II under det att arbetsgivarnas
organisaioner i allmänhet anslöt sig till alternativ III.

För egen del förordade utredningen alternativ II såsom den i varje fall
för det dåvarande lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd
semester. I samband härmed framhöll utredningen, att arbetsgivaren icke
mot arbetstagarnas vilja borde uppdela semestrarna annat än då verkliga
skäl förelåge därtill. Utredningen förutsatte att arbetsgivaren överläde med
de anställdas organisation, även om avgörandet dock tillkomme arbetsgivaren.
Förelåge skäl till delning av semestern, borde arbetsgivaren ha full frihet
att förlägga den tredje semesterveckan till annan del av året än sommaren.
Skedde eu delning av semestern, innebure detta nämligen i regel alt
möjligheter icke funnes att förlägga hela semestern till sommaren. Att helt
förlägga en i två perioder delad semester till sommaren torde nämligen icke
annat än i undantagsfall vara en praktiskt framkomlig väg.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Emellertid föreslog utredningen en särbestämmelse för vuxna arbetstagare
inom jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln samt för
vuxna hembiträden i lanthushåll. Till dessa arbetstagare skulle arbetsgivaren
inte vara skyldig att utge längre sammanhängande semester än nio
dagar; återstående semesterdagar skulle av arbetsgivaren kunna fördelas
på sätt han funne lämpligt.

över arbetstidsutredningens förslag inhämtades år 1950 yttranden från
ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Det visade sig härvid,
att meningarna var starkt delade om hur lagstiftningen borde utformas i
fråga om semesterns förläggning.

Av arbetsmarknadens huvudorganisationer ansåg Landsorganisationen
alternativ I vara att föredraga framför de båda övriga alternativen. Landsorganisationen
förklarade sig emellertid ej kunna helt tillstyrka alternativ I
utan förordade en förläggningsregel av innebörd att semestern å tid som
bestämdes av arbetsgivaren skulle utgå i ett sammanhang, såframt överenskommelse
om delning icke träffades med arbetstagaren.

Tjänstemännens centralorganisation fann den av arbetstidsutredningen
förordade ordningen vara den lösning, som vore mest ägnad att tillgodose
såväl rekreations- som produktionstekniska synpunkter. Härvid förutsattes,
att för sådana områden, där en uppdelning av semestern på två perioder ur
löntagarnas synpunkt skulle innebära avsevärda olägenheter, förhandlingar
om sammanhängande semester komme att upptagas.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrade, att de ur näringslivets synpunkt
beklagliga konsekvenserna av en semesterökning skulle kunna väsentligt
mildras, om arbetsgivaren finge rätt att förlägga semesterdagarna på sätt
han funne lämpligast, d. v. s. enligt utredningens alternativ III.

Även beträffande den av arbetstidsutredningen föreslagna undantagsregeln
för arbetstagare vid jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln
samt för hembiträden i lanthushåll var meningarna delade i remissyttrandena.
Här må endast nämnas, att Svenska lantarbetsgivareföreningen
föreslog följande fördelning av semestern för ifrågavarande arbetstagargrupper,
nämligen 6 dagars sammanhängande sommarsemester, 6 dagars sammanhängande
vintersemester och 6 dagars semester efter arbetsgivarens bestämmande
antingen som sammanhängande ledighet eller som enstaka semesterdagar,
medan Svenska lantarbetareförbundet kraftigt underströk, att
samma bestämmelser, som komme att införas för arbetstagare i allmänhet,
också borde gälla för hithörande grupper av arbetstagare.

Förslag till lagstiftning om allmän treveckorssemester framlades genom
propositionen nr 72 till 1951 års riksdag.

I fråga om semesterns förläggning framhöll departementschefen vid
ärendets behandling i statsrådet, att man inte borde alltför mycket understryka
olikheten mellan de tre alternativ, som diskuterats av utredningen.
Departementschefen fortsatte.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Av utredningen i ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en
eventuell delning av semestern i många fall kunna antagas överensstämma.
Från arbetsgivarsidan har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle
komma att utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att
förordna om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier
för delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat
sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,
då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena
inom yrket. Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande
utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern
lämpligen bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke
träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,
att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan
splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av
den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara absolut
nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde en överenskommelse
härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde därför ej
böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att en semester
om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den enskilde arbetstagaren
det största måttet av rekreation, om den utgår i ett sammanhang. Å
andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar av näringslivet ha ett
sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan
till en särskild period. Att helt lita till att detta intresse skall bli
tillgodosett genom frivilliga överenskommelser torde icke låta sig göra. Ej
heller synes det — när fråga är om allmän treveckorssemester — lämpligt
att tilldela någon statlig myndighet rätt alt förordna om delning av semestern
i de fall detta skulle visa sig behövligt. Till detta kommer, att det stora
flertalet arbetstagare i vårt land av naturliga skäl önskar få sin semester
förlagd till sommaren, vilket ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen
och olika slag av semesteranordningar hårt belastade
under denna tid på året, och ett val av alternativ I skulle onekligen vara
ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen. Icke minst ur arbetstagarnas
egen synpunkt skulle en sådan konsekvens av semesterförlängningen vara
olycklig. Såsom utredningen framhållit, bör man därför i början gå fram
med försiktighet, så att semesterreformen, som motses med så stora förväntningar,
icke blir en besvikelse genom att möjligheterna till miljöombyte
och friluftsliv sommartid försämras. Även en annan omständighet bör
beaktas i detta sammanhang. Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att
utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna
i viss utsträckning såge sig nödsakade att förlägga semestern
till annan tid än sommaren. Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon
del av sin semester under den för dem gynnsammaste tiden på året. En
sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel för de anställda än
om de finge två veckors sommarsemester och en veckas semester å annan tid
på året.

Departementschefen fann med hänsyn till det anförda, att alternativ II
åtminstone för det dåvarande innebure den lämpligaste utformningen av
treveckorssemestern. Härvid förutsatte han, att arbetsmarknadens parter
förhandlingsvägen toge upp frågan om semesterns förläggning i syfte att

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

uppnå överensstämmelse om den ordning, som i varje särskilt fall så långt
det vore möjligt tillgodosåge såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade
intressen.

Beträffande behovet av undantagsbestämmelser för jordbruksarbetare
m. fl. yttrade departementschefen.

Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruksarbetarna
även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmelser
i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bibragts
den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i allmänhet
icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens anställda utfå
två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att en sämre ställning
i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar i längden
måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning och därmed också
bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det bör därför ligga
i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att icke bereda sina anställda
sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar. Av nu anförda
skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare inom jordbruk
med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden i lanthushåll
helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i fortsättningen
utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för övriga arbetstagare.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagens kamrar ett antal motioner
(I: 337, 365, 368 och II: 447, 473, 474) av vilka somliga gick ut på att
arbetsgivaren borde få rätt att utan arbetstagarens samtycke förlägga den
nytillkomna semesterveckan till enstaka dagar medan andra gick ut på att
hela semestern borde utges i ett sammanhang, såframt överenskommelse
om annan ordning ej träffades mellan parterna.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna, anslöt
sig i sitt utlåtande, nr 28, till den förläggningsregel, som förordats i propositionen.

Utskottsutlåtandet godkändes av riksdagen.

Frågans behandling i riksdagen efter år 1951

Vid 1953 års riksdag yrkades i två motioner (I: 189 och II: 230),
att semesterlagens regel om rätt för arbetsgivare att uppdela semester, som
överstege 12 dagar, måtte upphävas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden
från Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation. Organisationerna anslöt sig i sina yttranden
till de uppfattningar de tidigare hävdat i sina remissyttranden över arbetstidsutredningens
betänkande rörande tre veckors semester. Utskottets majoritet
avstyrkte motionerna under det att en minoritet inom utskottet hemställde
om bifall till dem (utlåtande nr 20). Riksdagen godkände utskottsmajoritetens
förslag.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Vid 1954 års riksdag togs frågan om semesterns förläggning ånyo
upp i två motioner (I: 13 och II: 16), vari framställdes yrkanden av samma
innebörd som i de vid 1953 års riksdag väckta motionerna.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 44,
anförde häri bl. a.

Treveckorssemestern har i full utsträckning utgått endast från och med
förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför ännu
tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet, att
parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan
om hur semestern lämpligen bör förläggas, överenskommelserna torde vidare
till den alldeles övervägande delen ha inneburit, att semestern skall
utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen för sådana
fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall uttagas.
Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan enligt utskottets
mening tillförlitligen bedömas först efter något längre tids erfarenhet
av utvecklingen på området.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet var emellertid icke heller denna gång enhälligt. I en vid utlåtandet
fogad reservation hemställdes nämligen, att riksdagen måtte antaga
ett i reservationen upptaget lagförslag, genom vilket ur 12 § andra stycket
semesterlagen uteslötes stadgandet att, om semestertiden överstege
tolv dagar, semestern finge förläggas till två skilda perioder.

Första kammaren biföll utskottets hemställan och andra kammaren biföll
reservationen. Den i motionerna väckta frågan hade därmed fallit såvitt
gällde 1954 års riksdag.

Även vid 1955 års riksdag väcktes motioner (I: 1 samt II: 6 och
10) med samma yrkanden, som upptagits i de år 1953 och 1954 väckta
motionerna.

Innan andra lagutskottet utlät sig rörande motionerna inhämtade utskottet
ånyo yttranden från Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation
och Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsorganisationen hänvisade till sina yttranden 1950 och 1953 samt
tilläde, att erfarenheterna från tiden efter sistnämnda yttrande inte gåve
landsorganisationen anledning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt,
varför landsorganisationen tillstyrkte motionerna.

Tjänstemännens centralorganisation förklarade att dittills gjorda erfarenheter
icke gåve organisationen anledning att frånträda den uppfattning,
som organisationen framfört i sina yttranden 1950 och 1953.

Svenska arbetsgivareföreningen avstyrkte den av motionärerna föreslagna
ändringen. I sitt yttrande framhöll föreningen bl. a. att arbetsgivarna i mycket
ringa utsträckning begagnat sig av möjligheten att uppdela semestern
samt att uppdelning av semestern praktiskt taget endast ägde rum, då

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

produktionstekniska skäl gjorde en sådan uppdelning naturlig. För att visa
detta åberopade föreningen en på hösten 1954 gjord undersökning rörande
semesterns förläggning 1953 och 1954. För denna undersökning redogöres
närmare i det följande.

I utlåtande nr 25 i anledning av motionerna erinrade andra lagutskottet
om att utskottet i sitt utlåtande över de vid 1954 års riksdag väckta motionerna
i ämnet framhållit, att erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning
då ännu vore tämligen begränsade, men att utvecklingen dock torde ha
bekräftat antagandet, att parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser
lösa frågan om hur semestern lämpligen borde förläggas, samt
att överenskommelserna till den alldeles övervägande delen torde ha inneburit,
att semestern skulle utgå i ett sammanhang. Utskottet tilläde, att den
mening för vilken utskottet sålunda givit uttryck i väsentliga delar bekräftades
av resultatet av de undersökningar som Svenska arbetsgivareföreningen
under hösten 1954 verkställt beträffande förläggningen av semestrarna
under 1953 och 1954. Av utredningen framginge emellertid också, att
semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens
ensidiga bestämmande.

Utskottet anförde vidare bl. a.

Såsom utskottet i fjol uttalade erfordras för ett tillförlitligt bedömande
av frågan om den nuvarande bestämmelsen om delning av semestern bör
ändras någon tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets
mening har nu sådan tid förflutit, att spörsmålet bör upptagas till omprövning
med ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens
partsorganisationer.

Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller om
det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad semester
kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges till annan
tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets mening
för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två veckors
sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga som måste
lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester bör gälla
även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid ett avgörande av
frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör också närmare uppmärksammas
i vilken utsträckning man kan räkna med att överenskommelser
om en uppdelning av semestern, där detta är betingat av produktionstekniska
intressen, kan väntas bli genomförd under medverkan av arbetstagarorganisationerna.
I motionen II: 10 förutsättes i detta hänseende,
att organisationerna skall medverka till att överenskommelser om uppdelning
kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav föreligger. Arbetsgivareföreningen
har å sin sida framhållit, att förhandlingarna om delning
av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle komina att föras med
arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt med enskilda arbetstagare.

Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet
sålunda angivit förklarade utskottet sig icke vara berett att taga ställning
till frågan om ett genomförande av den i motionerna yrkade ändringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1936 13

Utskottet förordade emellertid, att en utredning av hithörande spörsmål
komme till stånd.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation, som i sak gick ut på
bifall till de i motionerna framställda yrkandena.

Riksdagen biföll utskottsmajoritetens hemställan och avlät därefter den
inledningsvis omnämnda skrivelsen till Kungl. Maj :t.

Svenska arbetsgivareföreningens undersökning angående semesterns
förläggning åren 1953 och 1954

Såsom tidigare omnämnts åberopade Svenska arbetsgivareföreningen i
sitt till andra lagutskottet år 1955 avgivna yttrande en på hösten 1954 gjord
undersökning rörande semesterns förläggning 1953 och 1954.

Ifrågavarande undersökning grundar sig på uppgifter, som arbetsgivareföreningen
inhämtat från 27 till föreningen anslutna förbund. Uppgifterna
har insamlats från företag inom förbunden med mer än 25 arbetare. För uppgifternas
införskaffande har 25 av förbunden begagnat ett enhetligt formulär,
under det att de återstående, Sveriges textilindustriförbund och Sveriges
konfektionsindustriförbund, i annan ordning inhämtat uppgifter från
till dem anslutna företag. Samtliga uppgifter har underkastats statistisk
bearbetning hos arbetsgivareföreningen.

Vad angår de förbund, vilka begagnat enhetligt formulär vid uppgiftsinsamlingen,
har uppgifter lämnats från 1 588 arbetsplatser med 72 059
tjänstemän och 263 320 arbetare motsvarande 57 respektive 60,7 procent
av samtliga till ifrågavarande förbund redovisade tjänstemän och arbetare.
Undersökningen utvisar följande resultat i fråga om förläggningen av arbetstagarnas
semester vid olika arbetsplatser.

Tjänstemän

Semestern har
utgått i ett
sammanhang
till

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Tjänstemän

Arbetsplatser

Tjänstemän

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

alla ..........

393

24,8

12 613

17,5

412

25,9

13 819

19,2

flertalet ......

589

37,1

42 762

59,4

606

38,2

43 742

60,7

ett mindretal . .

248

15,6

10 254

14,2

260

16,4

9 757

13,5

ingen.........

321

20,2

5 831

8,1

280

17,6

4 333

6,0

Uppgift saknas

37

2,3

599

0,8

30

1,9

408

0,6

Totalt

1 588

100,0

72 059

100,0

1 588

100,0

72 059

100,0

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Arbetare

Semestern har

År 1953

År 1954

utgått i ett
sammanhang

Arbetsplatser

Arbetare

Arbetsplatser

Arbetare

till

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

alla..........

515

32,4

87 284

33,1

556

35,0

93 250

35,4

flertalet ......

491

30,9

116 225

44,1

517

32,5

119 147

45,3

ett mindretal. .

177

11,2

24 114

9,2

176

11,1

23 701

9,0

ingen .........

380

23,9

34 275

13,0

322

20,3

26 599

10,1

Uppgift saknas

25

1,6

1 422

0,6

17

1,1

623

0,2

Totalt

1 588

100,0

263 320

100,0

1588

100,0

263 320

100,0

Därav samtidig
semester för hu-vudparten av
arbetare i sam-band med drift-stopp .........

631

39,7

140 509

53,4

620

39,0

150 959

57,3

Frågan i vad mån arbetsgivarnas, arbetstagarnas eller bådaderas önskemål
varit bestämmande för semestrarnas uppdelning belyses genom den
medelst enhetligt frågeformulär utförda undersökningen på sätt framgår
av följande tabeller.

Tjänstemän

Semestern har
uppdelats i
enlighet med

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Tjänstemän

Arbetsplatser

Tjänstemän

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

arbetsgivarens
bestämmande..
tjänstemännens

önskemål.....

båda dessa fak-torer .........

170

292

647

86

14.2

24,4

54.2
7,2

6 602

17 241

30 702

4 901

11,1

29,0

51,7

8,2

156

302

646

72

13,3

25,7

54,9

6,1

5 671

17 476

30 636

4 457

9.7

30,0

52,6

7.7

Uppgift saknas

Totalt

1 195

100,0

59 446

100,0

1 176

100,0

58 240

100,0

Arbetare

Semestern har
uppdelats i
enlighet med

År 1953

År 1954

Arbetsplatser

Arbetare

Arbetsplatser

Arbetare

Antal

%

Antal

%

Antal

%

Antal

%

arbetsgivarens
bestämmande..
arbetarnas öns-kemål ........

355

144

496

78

33.1

13,4

46.2
7,3

50 901

22 734

94 186
8 215

28.9

12.9

53,5

4,7

334

147

481

70

32,4

14,2

46,6

6,8

48 054

22 675

91406
7 935

28.3

13.3

53,7

4,7

båda dessa fak-torer .........

Uppgift saknas.

Totalt

1073

100,0

176 036

100,0

1 032

100,0

170 070

100,0

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Vid textil- och konfektionsindustriförbundens undersökning, vilken såsom
nyss anförts verkställts utan användande av det av övriga förbund begagnade
formuläret, har uppgifter insamlats från 291 företag med 53 747
arbetare motsvarande 66,7 procent av samtliga till förbunden redovisade
arbetare. Beträffande förläggningen av arbetarnas semester gav undersökningen
följande resultat.

År 1953

År 1954

Arbets-

Arbetare

Arbets-

Arbetare

platser

antal

%

platser

antal

%

Konfektions industriförbundet
Semestern har utgått i ett samman-hang till

128

16 723

94,7

129

17 456

98,5

ingen..........................

6

940

5,3

5

266

1,5

Totalt

134

17 663

100,0

134

17 722

100,0

Textilindustriförbundet

Semestern har utgått i ett samman-hang till

137

31 228

86,8

13,2

154

35 899

99,6

ingen..........................

20

4 763

3

126

0,4

Totalt

157

35 991

100,0

157

36 025

100,0

Enligt uppgift i arbetsgivareföreningens redogörelse för undersökningen
överensstämmer tjänstemännens semesterförhållanden inom textil- och konfektionsindustrierna
i allt väsentligt med arbetarnas.

Departementspromemorian

I promemorian uttalas att det, vid övervägande av hur erforderligt material
lämpligen borde införskaffas för att i enlighet med riksdagens begäran
belysa ifrågavarande spörsmål, befunnits mest ändamålsenligt att som en
första åtgärd söka bedöma frågan från mera allmänna utgångspunkter samt
att därefter höra arbetsmarknadens organisationer ävensom andra berörda
sammanslutningar och myndigheter över det resultat som härvid framkomme.

Vad först angår den allmänna treveckorssemestern framhålles
i promemorian, att tre veckors ledighet från arbetet av lagstiftaren
ansetts vara ett minimum för att en helårsanställd arbetstagare skulle kunna
erhålla tillräcklig vila och återvinna sina krafter. Både ur den enskildes och
ur samhällets synpunkt vore det givetvis av intresse, att semestern förlädes
så, att den enskilde kunde dra största möjliga nytta av densamma. Härigenom
vunnes den säkraste garantin för att lagstiftningens syfte bleve
tillgodosett: att skapa fysiskt och psykiskt bättre utrustade människor, som

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

kände trivsel med sina levnadsförhållanden och kunde prestera ett både
kvantitativt och kvalitativt så fullvärdigt arbete som möjligt.

Härefter anföres.

Det är ett känt förhållande, att de allra flesta arbetstagarna i vårt land
önskar erhålla semester på sommaren. Med hänsyn till klimatet i landet är
detta önskemål helt naturligt. För stora grupper av arbetstagare framstår
det därjämte som ett önskemål att semestern utgår i en följd. Inte heller
denna inställning är svår att förstå. Det jäkt, som präglar modernt arbetsliv,
gör att de flesta arbetstagarna är mer eller mindre utkörda när semestertiden
är inne. Om semestern splittras upp i perioder, hinner de inte få den
avkoppling och vila som behövs innan de återgår till arbetet. Åtskilliga
arbetstagare önskar begagna semestern för att bereda sig miljöombyte men
deras möjligheter härtill blir i väsentlig mån beskurna om semestern uppdelas
i perioder. Härvid är inte minst de ekonomiska faktorerna av betydelse.
Vid kort semester blir resorna oproportionerligt dyra i förhållande till den
tid man kan vara borta och många har helt enkelt inte råd att resa på semester
mer än en gång om året. En annan omständighet, som är värd att
beakta, är att en splittrad semester ofta medför olägenheter för arbetstagarens
familj. Särskilt för husmodern, som vanligen får ett betydande merarbete
både i samband med anträdandet av en semesterresa och i samband
med hemfärden, är det av stort värde att hela semestertiden kan utnyttjas i
ett sammanhang. Till vad som nu anförts kan fogas ett ofta framfört argument
av mera principiell innebörd, nämligen att semesterrätten är att betrakta
som en intjänad löneförmån, som inte utan starka skäl bör undandragas
arbetstagarens egen disposition.

Emellertid framhålles i promemorian, att det inom en del näringsgrenar
vore svårt, i vissa fall rent av omöjligt att tillgodose önskemål från arbetstagarnas
sida om odelad semester, i varje fall om semestern skulle utgå på
sommaren. Den nuvarande lagstiftningen utginge från, att den intressemotsättning,
som här kunde föreligga mellan arbetsgivare och arbetstagare, i
stor utsträckning borde kunna överbyggas genom förhandlingar. Det förtjänade
i detta sammanhang framhållas, att arbetsgivarnas organisationer
under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemester understrukit,
att arbetsgivarna vore beredda att i största möjliga utsträckning tillmötesgå
arbetstagarnas önskemål om sammanhängande semester. Samtidigt hade
arbetstagarnas organisationer förklarat sig villiga att medverka till delning
av semestern, då det vore nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom
yrket. Av det siffermaterial, som Svenska arbetsgivareföreningen framlagt
i sitt yttrande till andra lagutskottet år 1955, framginge också, att parterna
på arbetsmarknaden i stor utsträckning lyckats uppnå enighet om hur
semestern lämpligen borde förläggas. Anledning saknades att antaga annat
än att organisationerna å ömse sidor även i fortsättningen komme att göra
sitt bästa för att i samförstånd lösa denna fråga.

Fall måste emellertid inträffa, då enighet inte kunde uppnås mellan parterna.
Situationen vore väl då vanligen den, att parterna hade olika uppfattningar
beträffande frågan, huruvida det av produktionstekniska eller

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

företagsekonomiska skäl förelåge ett verkligt behov av att dela semestern.
Den nuvarande lagstiftningen tillerkände arbetsgivaren det största inflytandet
i dessa fall; han ägde ensam bestämma inte blott att semestern skulle
uppdelas utan också till vilken tid på året de olika semesterperioderna skulle
förläggas. Arbetstagarens inflytande inskränkte sig till att han ägde motsätta
sig att semestern uppdelades i flera perioder än två, den ena omfattande
minst 12 dagar.

Vidare anföres.

Det är att märka, att dessa regler tillskapades i samband med att treveckorssemestern
infördes i vårt land, alltså vid en tidpunkt då verkningarna
av den förlängda semestern ännu inte kunde med full säkerhet överblickas.
Visserligen förelåg i stort sett enighet om att det i och för sig var
önskvärt att utsträcka den lagfästa semestern från två till tre veckor om
året, men från skilda håll — särskilt från näringslivets företrädare — hävdades,
att reformen t. v. borde ställas på framtiden med hänsyn till de negativa
verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester skulle
komma att medföra i det då rådande tidsläget. Då reformen trots dessa
invändningar ansågs böra genomföras, är det naturligt, att statsmakterna
var angelägna om att ge den en sådan utformning, att minsta möjliga rubbningar
uppstod för näringslivet utan att likväl syftet med reformen äventyrades.
Mot denna bakgrund bör man se den lagregel, som nu är föremål
för diskussion och som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren
dela hans semester i två perioder.

Under den tid som gått sedan reformen genomfördes hade näringslivet
hunnit anpassa sig efter treveckorssemestern, och de svårigheter, som inom
vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under övergångstiden, torde nu
vara övervunna. Med hänsyn härtill syntes tiden vara inne att återgå till
de principer, som under tvåveckorsseinesterns tid gällde rörande semesterns
förläggning. Det innebure att — i fall då överenskommelse inte kunde
komma till stånd mellan parterna — bestämmanderätten fördelades mellan
dem på så sätt, att arbetsgivaren avgjorde när semestern skulle utgå
men att arbetstagarens samtycke erfordrades för en uppdelning av semestern.
Det förutsattes härvid, att lagens rekommendation till arbetsgivaren
att såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid bibehölles. Likaså förutsattes,
att de speciella inskränkningar i arbetsgivarens rätt att bestämma
tiden för semestern för arbetstagare, som vore borta från arbetet av privilegierad
anledning, och beträffande sjömän, skulle gälla även i fortsättningen.

Efter dessa allmänna överväganden föreslås i promemorian, att 12 § 2 st.
2 p. semesterlagen — vilket stadgande ger arbetsgivaren rätt att, då semestern
överstiger 12 dagar, utan samtycke av arbetstagaren förlägga semestern
till två skilda perioder, den ena omfattande minst 12 dagar — skall upphöra
att gälla.

Beträffande det fall att arbetstagaren enligt avtal har rätt
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 136

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

till längre semester än den lagstadgade anföres i promemorian.

Semesterlagen utgör naturligtvis inte hinder för överenskommelser, som
för arbetstagaren innebär bättre semesterförmåner än de lagstadgade. När
dylika avtal träffas torde parterna ofta ej direkt överenskomma om annat
än semesterns längd, t. ex. att semestern skall vara 4 veckor, en månad osv.
om året. Däremot är det nog ej så vanligt, att parterna uttryckligen överenskommer
vad som beträffande den del av semestern som överskjuter
lagens mått skall gälla i fråga om semesterns förläggning, semesterersättning
etc. För att undvika tvistigheter härom har i lagens 2 § 2 st. upptagits
en regel, vars innebörd är, att —- därest avtal träffats om att arbetstagaren
skall erhålla längre semester än som utgår enligt semesterlagen — lagens
bestämmelser, i de avseenden annat ej överenskommits, skall vara normgivande
beträffande semestern i dess helhet. Stadgandet härom har karaktär
av en presumtionsregel, som lägger bevisbördan rörande semesteravtalets
innehåll på den av parterna som påstår att avtalet avviker från seinesterlagens
regler. Kan han inte visa att annat avtalats äger alltså vad som i
lagen finnes stadgat bl. a. om semesterns förläggning tillämpning på hela
den förlängda semestern. Tillräckliga skäl synes ej föreligga för att göra
ändring i denna regel, som gällt alltsedan den nuvarande semesterlagens
tillkomst år 1945.

Som en konsekvens av den ändring i allmänna semesterlagen, som föreslagits
i promemorian, förordas, att3§ särskilda semesterlagen
ändras på så sätt, att den ena av de två perioder, i vilka semestern efter
tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen kan uppdelas, kommer att omfatta minst
18 dagar.

Remissyttrandena

Över departementspromemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, domänstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statens avtalsnämnd,
Svenska landstingsförbundet (styrelsen), Svenska landskommunernas
förbund (styrelsen), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges allmänna
exportförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges köpmannaförbund,
Kooperativa förbundet (styrelsen), Sveriges centrala restaurangaktiebolag,
Fastigheternas förhandlingsorganisation, Svenska järnvägarnas
arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska
lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Svensk industriförening, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening,
Kanalflottans rederiförening, Landsorganisationen i Sverige, Tjänste -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956 19

männens centralorganisation och Sveriges arbetsgivareförening för hotell
och restauranter.

Vid sitt yttrande har kommerskollegium fogat utlåtanden från Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare
och handelskammaren i Gävle. Svenska arbetsgivareföreningen har bifogat
yttranden från Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp, Biltrafikens
arbetsgivareförbund och Pappersmasseförbundet. Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation har bilagt yttranden från Sveriges bageriidkareförening,
Bilverkstädernas riksförbund, Sveriges konditorförening
och Målaremästarnas riksförening i Sverige.

Förslaget att upphäva det stadgande i semesterlagen, som ger arbetsgivaren
rätt att utan arbetstagarens samtycke uppdela den lagstadgade
treveckorssemestern i två perioder, har tillstyrkts eller i
huvudsak lämnats utan erinran av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen
(majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Svenska landstingsförbundet och Landsorganisationen
i Sverige. Även Svenska lokaltrafikföreningen har, ehuru med
vissa reservationer, godtagit förslaget.

Tjänstemännens centralorganisation har inte tagit direkt ståndpunkt till
frågan.

Samtliga övriga remissyttranden går i avstyrkande riktning.

I en del yttranden uttalas kritik mot att frågan om semesterns uppdelning
i promemorian bedömts enbart ur allmänna synpunkter. Så är fallet i de
yttranden, som avgivits av kommerskollegium, Svenska arbetsgivareföreningen,
Fastigheternas förhandlingsorganisation, Sveriges redareförening
och Kanalflottans rederiförening. Som exempel på vad som anförts härutinnan
må nämnas följande uttalande av Sveriges redareförening.

Föreningen anser det beklagligt, att utredningen lagts upp på sätt sorn
skett och att icke den allsidiga utredning, som av riksdagen begärts, blivit
fullföljd. Den föreliggande promemorian är ensidig och redogör sålunda
icke för näringslivets och arbetsgivarnas synpunkter. Det säges visserligen,
att det ansetts ändamålsenligt och tidsbesparande att såsom en första åtgärd
bedöma saken från mera allmänna synpunkter och därefter höra intresserade
parter, inen som saken nu lagts upp har den ena parten redan
från början fått en gynnad ställning, vilket av lättförståeliga skäl får stor
betydelse vid frågans slutliga avgörande. I

I fråga om den sakliga innebörden av proinemorieförslaget råder enighet
mellan remissinstanserna om att det är önskvärt att semestern, därest
arbetstagaren så önskar, utgår i en följd och förlägges till sommaren men
att det av produktionstekniska och andra skäl i vissa fall är nödvändigt att
uppdela semestern. När det gäller behovet av den föreslagna lagändringen
och förutsättningarna för dess genomförande går däremot åsikterna isär.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

Av de tillstyrkande remissinstanserna understryker medicinalstyrelsen,
att från hälsosynpunkt ett uttagande av hela semestertiden
under sommarmånaderna ger det bästa utbytet, eftersom arbetstagarna då
tillförsäkras den avkoppling och vila, som är önskvärd med hänsyn till den
hårt uppdrivna arbetstakten i nutida arbetsliv.

Socialstyrelsen finner det ur såväl allmänt sociala som familjesociala synpunkter
angeläget, att arbetstagarna i största möjliga utsträckning tillerkännes
sammanhängande treveckorssemester, och yttrar vidare bl. a.

Den avsevärda omfattning, i vilken överenskommelser i gällande kollektivavtal
träffats rörande delning av semestern, kan tyda på att arbetsgivare
inom olika branscher sätta värde på semesterns uppdelning. Man kan häri
också se ett tecken på beredvillighet från arbetstagarsidan att ta hänsyn till
produktionens krav. Dessa avtalsbestämmelser avse emellertid i regel endast
den tredje semesterveckan, som inom stora avtalsområden — mekaniska
verkstadsindustrien, textilindustrien, konfektionsindustrien in. fl. —
må kunna disponeras i form av fria sommarlördagar. I ett mindre antal
fall, bland annat inom massa- och pappersindustrierna, ha avtalsbestämmelser
kommit till stånd, enligt vilka uppdelning må kunna ske även av de
två första semesterveckorna. Vad som sålunda anförts vederlägger enligt
socialstyrelsens mening i varje fall icke den uppfattning, som kommit till
synes i promemorian rörande möjligheterna att i samförstånd mellan parterna
nå fram till en uppgörelse i förevarande frågor.

Möjligen kan man ifrågasätta om icke vid genomförande av förslaget
vissa svårigheter skulle kunna uppstå med hänsyn till att överenskommelser
av ifrågavarande slag ofta träffas av organisationerna, under det att
enligt lagutkastet den enskilde arbetstagaren förutsättes vara avtalspart.
Styrelsen tänker då särskilt på sådana fall, då överenskommelse rörande
delning av semestern har träffats i annan form än kollektivavtalets, liksom
på överenskommelser vid arbetsplatser där det förekommer oorganiserade
arbetstagare. Emellertid föreligger motsvarande situation redan nu, i det att
arbetstagarna ha rätt att kräva sammanhängande semester under två veckor.

Enligt socialstyrelsens mening kan man med hänsyn till vad som anförts
i det föregående räkna med att goda skäl föreligga för antagandet, att ett
genomförande av förslaget om sammanhängande treveckorssemester icke
kommer att i någon större utsträckning inverka hämmande på produktionen
i dess helhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) anför.

I sitt yttrande den 27 oktober 1950 över förslaget till tre veckors lagstadgad
semester tillstyrkte arbetsmarknadsstyrelsen den nu gällande regeln
med möjlighet för arbetsgivaren att uppdela semester i två perioder, varav
den ena dock skall omfatta minst tolv dagar. Styrelsen motiverade sitt ställningstagande
med att stadgandet skulle underlätta näringslivets och arbetsmarknadens
anpassning till treveckorssemestern. Vidare förutsatte styrelsen,
att arbetsgivare och arbetstagare i all den utsträckning som vore möjligt
skulle träffa överenskommelse, huruvida semestern skulle utgå i ett
sammanhang eller delas.

Vissa hållpunkter finns nu för en bedömning av den utveckling, som ägt
rum sedan 3-veckorssemestern infördes. Den undersökning, som företagits
av Svenska Arbetsgivareföreningen och vars resultat redovisas i utredningen,

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

visar att industrin kunnat bereda obruten semester åt huvudparten av de
anställda. Även inom andra näringsgrenar har man i hög grad sökt tillmötesgå
önskemål om sammanhängande semester. Med hänsyn till den anpassning
som sålunda skett, anser styrelsen, att ökade förutsättningar skapats
för en ändrad lagstiftning i enlighet med förslaget.

För den händelse sådan lagändring skulle genomföras får man emellertid
räkna med att anpassningsproblem kan uppstå inom vissa delar av arbetsmarknaden.
Särskilt gäller detta yrkesområden, där verksamheten måste
bedrivas i oförändrad eller rent av ökad omfattning under sommaren och
ersättningsfrågan är mycket svår att lösa. I den mån erforderliga överenskommelser
om uppdelning av semestern här icke kan träffas, torde följden
bli en ökad spridning av semestrarna.

Landsorganisationen finner det obestridligt, att i vissa fall produktionstekniska
svårigheter kan möta för förläggning av en treveckorssemester i
ett sammanhang. Organisationen hyste ingen tvekan att i uppkommande fall
av denna karaktär överenskommelse om uppdelning skulle kunna åvägabringas.
Arbetsgivareföreningens betänkligheter i detta avseende syntes
främst ha berott på att enligt föreningens mening förhandlingarna i ett
mycket stort antal fall icke skulle kunna föras med arbetstagarnas organisationer
utan måste ske direkt med enskilda arbetstagare. Sådana fall torde
dock höra till undantagen åtminstone vad industrin anginge.

Arbetarskyddsstgrelsen (majoriteten) erinrar om att arbetstidsutredningen
i sitt betänkande om tre veckors semester framfört tanken, att det i
händelse av meningsskiljaktigheter ytterst skulle ankomma på arbetarskyddsstyrelsen
att avgöra om delning av semestern skulle få äga rum eller
ej. Detta uppslag hade inte vunnit någon anslutning utan tvärtom från olika
håll bestämt avvisats. Styrelsen hade för sin del samma inställning. Det
borde kunna förväntas, att arbetsmarknadsparterna skulle vara i stånd att
träffa ett objektivt avgörande vid konflikt mellan arbetstagarnas önskemål
och produktionens krav.

Tjänstemännens centralorganisation, vilken såsom tidigare nämnts inte
tagit direkt ställning till den föreliggande frågan, anför bl. a.

Vissa erfarenheter av konsekvenserna av nu gällande lagstiftning har
redovisats i den i andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 anförda, av
Svenska Arbetsgivareföreningen verkställda utredningen. TCO kan icke bedöma,
huruvida denna utredning kan anses vara tillfyllest eller om mer allsidiga
upplysningar om semesterns uppdelning och förläggning under de
senaste åren bör inhämtas.

I den mån som uppdelning av semester endast är betingad av produktionstekniska
skäl kan det enligt TCO:s mening befaras, att en lagstiftning
om odelad semester medför, att semestrarna i viss utsträckning kommer att
förläggas till ur rekreationssynpunkt olämpliga delar av året, något som
för de anställda måste betecknas som en större nackdel än en uppdelning av
semestrarna. Om undersökningar ger vid handen, att semestrarna uppdelats
av andra skäl, anser emellertid TCO, att den föreslagna ändringen av semesterlagen
bör genomföras.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Vad härefter angår innehållet i de avstyrkande yttrandena
anföres från skilda håll, att något missbruk av arbetsgivarnas rätt att dela
semestern inte påvisats. Sålunda uttalar kommerskollegium, att det kollegium
veterligt inte förekommit att arbetsgivarna i större utsträckning onödigtvis
tillbakavisat i och för sig berättigade krav på odelad semester. På
liknande sätt uttalar sig bl. a. statens avtalsnämnd.

I flera yttranden från arbetsgivarsammanslutningar framhålles, att uppdelning
av semestern endast sker då det är påkallat av produktionstekniska
eller företagsekonomiska skäl.

Generalpoststyrelsen, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges köpmannaförbund
och Fastighetsägarnas förhandlingsorganisation säger sig
inte ha försport något missnöje från arbetstagarnas sida med tillämpningen
av gällande bestämmelser. Köpmannaförbundet tillägger, att förda förhandlingar
såvitt anginge detaljhandelns företag utfallit väl och att anledning
saknades att hysa annan uppfattning än att samförstånd skulle kunna
uppnås även i fortsättningen. Uttalanden av närbesläktad art göres av företrädare
för andra verksamhetsfält, bl. a. av Kooperativa förbundet och
Svenska lantarbetsgivar ef öreningen.

I åtskilliga av de avstyrkande yttrandena uttalas farhågor för att den
ifrågasatta lagändringen kommer att medföra svårigheter för produktionslivet
och annan verksamhet.

Statskontoret yttrar sig mera allmänt om denna fråga och anför.

Enligt statskontorets mening kan med fog befaras, att vid bifall till förslaget
svårigheter komina att uppstå för de affärsdrivande verken att fullgöra
dem åvilande uppgifter. Då semesterlagen innehåller en rekommendation
om semesterns förläggande till sommartid, torde dessa svårigheter
komma att bliva särskilt framträdande för statens järnvägar med hänsyn
till den stigande resandefrekvensen under sommarmånaderna. Det må för
övrigt uttalas, att liknande svårigheter torde kunna uppkomma för andra
verk med kollektivavtalsanställda arbetare än de affärsdrivande, såsom
väg- och vattenbyggnadsverket. Under sådana omständigheter och med beaktande
jämväl av konsekvenserna för exportindustrien och jordbruksnäringen
anser sig statskontoret, med beaktande särskilt av nuvarande arbetsmarknadsläge,
icke kunna tillstyrka bifall till de framlagda förslagen.

Uppfattningen att den föreslagna lagändringen inte är förenlig med produktionens
intresse företrädes bl. a. av Svenska arbetsgivareföreningen, som
i första hand hänvisar till sitt till andra lagutskottet år 1955 avgivna yttrande.
I detta anfördes bl. a.

Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning
av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet. Det är
icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt
krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin upprätthålles
med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge
gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden
beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två veckors
driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en rimlig

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande treveckorssemester
skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp
undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något som
emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande arbetskraftssituation
med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir ytterligare
en veckas driftstopp nödvändigt. En sammanhängande treveckorssemester
skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas massaproduktion,
representerande ett värde av inemot 40 miljoner kr. Samma förhållande
skulle uppstå även inom andra områden.

Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller
t. ex. sågverkshranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under
sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många
servicenäringar såsom trafiknäringen och bilreparationsbranschen ha sin
största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester
inom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.

Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad
oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gäller särskilt
företag med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor
för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att dela
semestern kunna dylika företag nu utan oskälig utspridning av densamma
helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang
skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp, vilket
i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre veckors produktion.

I sitt yttrande över departementspromemorian erinrar föreningen bl. a.
om att det inom flera näringsgrenar av tekniska eller andra skäl, såsom
hänsyn till allmänheten, är uteslutet att avbryta driften. Detta vore helt
eller delvis fallet vid t. ex. smältverken, den kemiska industrin, glasindustrin
och trafikföretagen. Företag tillhörande dessa kategorier tvingades, för
att bereda personalen semester oaktat driften fortsattes, att skaffa ett betydande
antal semestervikarier, vilket ofta vore förknippat med stora svårigheter.
Genom möjligheten att uppdela semestrarna hade detta problem
hittills någorlunda kunnat bemästras och arbetstagarna regelmässigt kunnat
beredas åtminstone tolv dagars semester under sommaren. Om företagen
bleve skyldiga att utgiva sammanhängande treveckorssemester och
ledigheten alltjämt skulle förläggas till sommaren, måste ett större antal än
nu av företagets arbetstagare beredas samtidig ledighet och därigenom ett
betydligt ökat behov av semestervikarier uppstå. Det vore emellertid icke
tänkbart att i dagens arbetsmarknadsläge uppdriva ytterligare extra arbetskraft
under sommaren, i all synnerhet som åtskilliga företag inom andra
branscher under denna årstid redan normalt sysselsatte fler arbetstagare
än under vintern. För trafikföretagens del skulle svårigheterna ytterligare
accentueras, därest resandefrekvensen skulle öka på grund av längre sommarsemester
för flera arbetstagare. Företagens enda möjlighet vore då att
förlägga vissa semestrar till annan tid än sommaren, varigenom lagstiftningen
snarast skulle innebära eu försämring för de berörda arbetstagarna.
_ I andra branscher med servicebetonad verksamhet, exempelvis bilverk -

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

städer och tvättindustri, vore en tids driftstopp på sommaren visserligen
tänkbart ehuru oförenligt med allmänhetens berättigade krav på betjäning
året runt. Vissa sådana företag vore också normalt betydligt mer ansträngda
under sommaren än under andra årstider. Här förelåge således både från
arbetsgivarens och konsumenternas synpunkt ett intresse att driftstopp
undvekes eller gjordes så kort som möjligt. Det förefölle därför troligt, att,
därest den föreslagna lagändringen genomfördes, arbetsgivare inom förevarande
fack i större utsträckning än nu skulle tvingas att förlägga semestrar
till annan tid än sommaren för att därigenom undvika olägenheterna
av lagändringen. — I vissa fall vore det i och för sig möjligt med
ett treveckors sammanhängande driftstopp. De långtgående ekonomiska konsekvenser
som en därav föranledd driftsinställelse skulle föra med sig
torde emellertid i sådana fall göra arbetsgivarna benägna att, därest den
föreslagna ändringen i semesterlagen genomfördes och överenskommelse
om uppdelning av semestern ej kunde träffas med arbetstagarna, undvika
att inställa driften och i stället sprida ut de individuella sammanhängande
semestrarna över betydligt längre tid än för närvarande.

Möjligheterna till överenskommelse om uppdelning av semestern i de
fall det är betingat av produktionstekniska intressen är enligt arbetsgivareföreningen
av central betydelse för hela lagstiftningsfrågan. Föreningen anser,
att spörsmålet avfärdats för lätt i promemorian, och fortsätter.

Till en början måste uppmärksammas, att i den mån frågan över huvud
taget lämpar sig för branschvisa förhandlingar — ett spörsmål vartill föreningen
strax återkommer — de årliga avtalsförhandlingarna i vissa fack
kunde väntas bliva ytterligare komplicerade genom införandet i förhandlingarna
av en ny och svår fråga, nämligen semesterns uppdelning. Föreningen
vill emellertid framhålla betydelsen av det individuella företagets
ekonomiska och produktionstekniska förhållanden vid semesterplaneringen.
När frågan om en uppdelning av semestern skall bedömas, är det
således det enskilda företagets behov, som genom en överenskommelse skola
tillgodoses. Dessa kunna vara helt olika vid skilda företag inom samma avtalsområde.
Därför är det icke realistiskt att tänka sig, att överenskommelse
om en uppdelning av semestern i normalfallet skulle kunna träffas genom
kollektivavtal mellan branschförbunden å ömse sidor. Det synes föreningen
ovisst i vad mån en lokal arbetstagarorganisation — som när det gäller
riksavtal icke är part i kollektivavtalet — med för sina medlemmar bindande
verkan kan sluta kollektivavtal med arbetsgivaren om uppdelning av
semestern. Även om så skulle vara fallet torde man icke kunna räkna med
att de lokala organisationerna som regel skulle vara beredda att träffa
generella avtal i förevarande avseende. I många fall kan det nämligen tänkas,
att en uppdelning av semestern är motiverad endast för viss del av företagets
anställda. Det skulle i praktiken säkerligen visa sig, att uppgörelse
ofta finge träffas enskilt för varje berörd arbetstagare med eller utan organisationernas
medverkan. Företagens möjligheter till en uppdelning skulle
i sådana fall bliva beroende av att varje enskild arbetstagares samtycke
kunde erhållas. Enär många arbetsprocesser fordra en viss given arbetsstyrka,
skulle en uppdelning av semestern över huvud taget icke kunna

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

genomföras, därest en eller annan arbetstagare vägrade godtaga uppdelningen.
Här må uppmärksamheten även fästas på att, även om en kollektiv
överenskommelse under medverkan av organisationerna kan träffas, de
oorganiserade arbetarna icke äro bundna därav. Dessa skulle således, om
de icke godkände en uppdelning, kunna helt omöjliggöra densamma.

Föreningen anför vidare i denna fråga.

I promemorian medgives, att det måste inträffa fall, då enighet icke skulle
kunna uppnås mellan parterna. Situationen vore väl då vanligen den, framhålles
det, att parterna hade olika uppfattningar huruvida det av produktionstekniska
eller företagsekonomiska skäl förelåge ett verkligt behov att
dela semestern. Dessa produktionstekniska och företagsekonomiska frågor
skulle enligt utredningens förslag i sista hand komma att avgöras av arbetstagarparten,
en för den svenska arbetsmarknaden främmande princip, som
föreningen bestämt motsätter sig. Till det anförda kommer även den synpunkten,
att därest en uppdelning av semestern mot vissa arbetstagares
vilja skulle komma till stånd under organisationernas medverkan, något
väsentligt i förhållande till nuvarande ordning icke skulle vara vunnet för
dem genom lagändringen.

Arbetsgivareföreningen framhåller slutligen, att något stöd inte förebragts
för den i promemorian lämnade uppgiften, att näringslivet hunnit
anpassa sig efter treveckorssemestern och att de svårigheter, som inom
vissa verksamhetsgrenar kunde ha funnits under övergångstiden, numera
torde vara övervunna. Även i en del andra yttranden — bl. a. i dem som
avgivits av kommerskollegium, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter
samt Sveriges redareförening — uttalas, att belägg saknas för ifrågavarande
uppgift.

Spörsmålet i vad mån arbetstagarorganisationerna kan väntas medverka
till överenskommelser om uppdelning av semestern, där detta är betingat
av produktionstekniska skäl, har såsom framgår av det föregående av
Svenska arbetsgivareföreningen bedömts vara av central betydelse.

Kommerskollegium yttrar i denna fråga.

Även om det kan hållas för visst att också efter en lagändring enighet i
övervägande antalet fall kan uppnås mellan parterna angående semesterns
förläggning, är det icke uteslutet att vid åtskilliga företag arbetstagarna eller
en del av dem skulle finna det med sina intressen förenligt att avböja medverkan
till delning av semestern, oaktat detta vore ur produktionsteknisk
synpunkt påkallat, eller att arbetsgivarna i viss utsträckning skulle komma
att förlägga semestern exempelvis i anslutning till jul- och nyårshelgerna,
då verksamheten är mindre effektiv än eljest.

Farhågor för att enstaka arbetstagare kan omöjliggöra överenskommelse
för en hel arbetsplats uttalas av vattcnfallsstgrclscn, som efter att ha redogjort
för inom vattenfallsverket tillämpad praxis i fråga om uppdelning av
semestern uttalar, att då det tillämpade förfaringssättet löpt friktionsfritt,
förutsättningarna för frivilliga överenskommelser om uppdelning av se -

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

mestern efter en eventuell lagändring kunde förefalla gynnsamma. Styrelsen
fortsätter.

Enligt styrelsens mening måste emellertid beaktas, att arbetstagarnas
reaktion av en eventuell lagändring är oviss. Det är icke uteslutet, att en
ändring i lagen i kombination med det allt mer ökade välståndet hos arbetstagarna
kommer att leda till en mera allmänt utbredd önskan att få
åtnjuta odelad semester. Härtill kommer att arbetsstyrkan på en byggnadsplats
till skillnad från industrianläggningar i allmänhet är heterogent sammansatt
samt att anläggningsarbetet i mycket stor utsträckning är lagarbete.
Vägran av enstaka nyckelmän att medgiva uppdelning av semester kan sålunda
få allvarliga konsekvenser och överenskommelse om uppdelning av
semestern måste i stor utsträckning för att få avsedd effekt träffas icke med
enskilda arbetstagare utan med hela arbetslag.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför i fråga om möjligheterna till
överenskommelser såsom en allmän reflexion, att det erfarenhetsmässigt
alltid varit förenat med stora svårigheter att i sådana hänseenden, där
semesterlagen medgiver avtalsfrihet, förhandlingsvägen uppnå ett annat
alternativ än det för arbetstagarna gynnsammaste och att uppgörelser av
sådan innebörd regelmässigt måst köpas med eftergifter på andra punkter.

En liknande åsikt företrädes av Svenska lokaltrafikföreningen, som anser,
att trafikföretagen vid genomförande av lagförslaget otvivelaktigt får ett
försämrat utgångsläge i sina strävanden att ernå sådana överenskommelser
med berörda personalgrupper, att verksamheten kan bedrivas i erforderlig
utsträckning med hänsyn till trafikbehovet.

Handelns arbetsgivareorganisation påpekar, att organisationsprocenten är
låg bland de handelsanställda och att förhandlingar i många fall därför icke
skulle kunna föras med någon organisation på arbetstagarsidan.

Statens avtalsnämnd yttrar.

Avtalsnämnden är väl medveten om de olägenheter som en uppdelning
av semestern kan komma att medföra för den enskilda arbetstagaren icke
minst med hänsyn till kostnaderna för semesterresor och förhyrning av
sommarbostad m. m. Nämnden har emellertid icke kunnat bortse från det
tungt vägande behovet av att i vissa fall kunna uppdela semestern med hänsyn
till driftstekniska och företagsekonomiska förhållanden. Den möjlighet
till intresseavvägning, som hittills förelegat, bör därför enligt nämndens
mening bibehållas. Inom avtalsnämndens verksamhetsområde torde i många
fall treveckorssemestern utläggas i ett sammanhang, ofta i form av gemensam
semesterförläggning för hela eller delar av arbetsplatsens personal.
Inom stora områden har det emellertid visat sig föreligga stort behov av att
verkställa en uppdelning av semestrarna på grund av verksamhetens natur,
servicekravet från allmänhetens sida, arbetets koncentration till sommarmånaderna
in. in. samt de stora svårigheterna att i dagens arbetsmarknadssituation
erhålla semestervikarier. En sammanhängande treveckorssemester
skulle vidare på dessa områden i många fall minska möjligheterna till ett
rationellt utnyttjande av dyrbar maskinutrustning och även nödvändiggöra
en större spridning av semestrarna under året.

Även i flera andra yttranden göres gällande, att ett genomförande av den

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

föreslagna lagändringen skulle leda till en ökad spridning av semestrarna.
Som exempel på uttalanden av denna innebörd må nämnas följande.

Bankernas förhandlingsorganisation anför.

Om semestrarna skola utläggas i ett sammanhang, måste — om överenskommelse
med arbetstagaren om uppdelning ej kan träffas — följden bliva,
att semestrarna spridas under en större del av året. Bankerna ha som bekant
ej möjlighet att under sommaren nedlägga verksamheten, som industrien i
viss utsträckning kan göra. Tvärtom har den tilltagande turismen medfört
en ständig ökning av bankernas arbete under somrarna, och bankerna måste
således ha stor personalstyrka även under sommartid. Skulle förslaget bliva
lag, torde resultatet bliva, att de yngre i första hand få sina intressen beträffande
semesterns förläggning åsidosatta, vilket ej kan anses vara tilltalande.

Handelns arbetsgivareorganisation yttrar.

Genomgående framhålles särskilt från detaljhandelns representanter, att
det oftast tillämpade systemet med två veckors semester på sommaren och
en på vintern faktiskt visat sig nödvändigt, då man i många branscher har
en mycket god säsong långt fram på sommaren. Endast i mindre utsträckning
har det med hänsyn till detaljhandelns struktur varit möjligt att lämna
en sammanhängande treveckorssemester under sommaren. Vidare har, särskilt
när det gäller rekreationssynpunkten framhållits, att det nuvarande
systemet direkt måste anses vara till fördel för personalen, då den dels får
två veckor förlagda till högsommaren och dels en vecka förlagd till början
av året, då den har den ansträngande jul- och inventeringsperioden bakom
sig och väl behöver en avkopplingsperiod.

Från såväl detaljhandelns som grosshandelns sida ha vidare särskilt understrukits,
att en eventuell lagstiftning om sammanhängande semester
tyvärr skulle få den konsekvensen, att endast en mindre del av personalen
skulle kunna få sin semester förlagd till sommarmånaderna, vilket givetvis
i sin tur skulle gå stick i stäv mot såväl den enskildes som samhällets intresse,
att semestern förlägges så att den enskilde kan draga största möjliga
nytta av densamma. Vid behandlingen av 1951 års lagstiftning framhölls
också i detta sammanhang från departementschefen, att en sådan lösning
i regel skulle innebära större nackdel för de anställda, än om de finge två
veckors sommarsemester och en veckas semester på annan tid på året.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag upplyser, att enligt gällande kollektivavtal
för hotell- och restaurangfackets arbetarpersonal semestern som
regel skall förläggas till tiden den 15 maj—den 15 september och att semestertid,
som överstiger 12 dagar, må kunna förläggas till annan årstid
med undantag för oktober och november månader. Centralbolaget yttrar
därefter, att om, vid genomförd lagstiftning enligt förslaget, överenskommelser
angående delning av semestern icke kan uppnås, de till Centralbolaget
anslutna dotterbolagen i stället måste sprida semestern över längre perioder
än som hittills varit erforderligt. Bolaget fortsätter.

En för personalen ogynnsam förlängning av den tid, under vilken semestern
måste förläggas, bleve alltså en följd av den nu ifrågavarande lagändringen.
Under alla förhållanden skulle bolagen nödgas i betydligt ökad om -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1956

fattning utnyttja hela den i kollektivavtalet medgivna tiden för utspridningen
av semesterledigheterna, medan man hittills i stor utsträckning
kunnat tillmötesgå önskemålen om semesterns förläggning till den från
rekreationssynpunkt lämpligaste tiden 15 juni—31 augusti.

Bristen på semestervikarier understrykes av bl. a. Fastigheternas förhandlingsorganisation
och Kooperativa förbundet. Sistnämnda sammanslutning
anför.

Svårigheterna att erhålla semestervikarier är redan nu nästan omöjliga
att bemästra. Med ett bibehållande av rekommendationen i lagen, att semestern
om möjligt skall förläggas till sommaren, kommer kraven från de
anställdas sida att få sin 18-dagarssemester förlagd till sommaren att medföra
anledning till onödiga konflikter mellan arbetsgivare och anställda, då
möjhgheterna att erhålla semestervikarier skulle bli ytterligare beskurna
med semestern förlagd till sommaren och i 18-dagarsperioder.

Vikariefrågans svårlösta beskaffenhet betonas också av järnvägsstyrelsen,
som beträffande statens järnvägars biltrafikrörelse yttrar.

Lagfästes det nu aktuella förslaget, komma betydande kostnadsökningar
och driftsvårigheter att uppstå inom biltrafikrörelsen. Redan nu är det synnerligen
svårt att tillgodose behovet av semestervikarier för bilpersonalen.
Det råder därför knappast något tvivel om att en tre veckors sammanhängande
semester ej kan beredas denna personal på annat sätt än genom spridning
av semestern över våren, sommaren och hösten eller, om man vill följa
rekommendationen om sommarsemester, genom trafikinskränkningar under
den egentliga högtrafikperioden, något som måste anses som synnerligen
olämpligt ur såväl företagsekonomiska som servicebetonade synpunkter.

Olägenheter av den föreslagna lagstiftningen för trafikföretagens vidkommande
befaras också av Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och
Svenska lokaltrafikföreningen.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna lagregeln i förening med
semesterlagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren
skulle innebära betydande och mycket svårbemästrade problem för handeln
och sådan livsmedels- och annan industri, som inte kan upphöra med
sin verksamhet under semestertid, utan är tvingad att hålla den i gång året
runt. Som exempel nämnes charkuterifabriker och bagerier, vilkas produkter
icke tål lagring och vilka med hänsyn till konsumenternas behov av
varorna därför icke kan göra avbrott i verksamheten under semestertid.

Försämrad service för allmänheten förutspås även av Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, som yttrar.

Inom vissa näringsgrupper torde en sammanhängande semester i princip
kunna ges, inom andra åter är en uppdelning ofta nödvändig. Inom vissa
branscher råder en utpräglad högkonjunktur under sommarmånaderna,
d. v. s. de sedvanliga semestermånaderna. Organisationen vill här hänvisa
till exempelvis bilverkstäderna. En obligatorisk sammanhängande semester
för de i dylika servicebetonade branscher anställda skulle sannolikt komma
att medföra en avsevärt försämrad service för allmänheten. För att und -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

vika detta skulle arbetsgivarna i stor utsträckning anse sig tvungna att förlägga
semestrarna till annan tid med i regel lägre sysselsättning, även om
denna tid i och för sig är olämplig såsom semester- och rekreationstid.

Till belysande av de svårigheter, som en till sommarmånaderna förlagd
treveckorssemester skulle medföra för företag inom hotell- och restaurangnäringen,
anför Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Utöver kostnadsökningen genom anlitandet av semestervikarier — ofta
med otillräcklig yrkesutbildning — och kostsamt övertidsarbete skulle en
sådan ändring av semesterförhållandena medföra en försämrad kundtjänst,
i första hand under den tid av året då behovet av god och effektiv kundtjänst
inom näringen är som starkast. Mest markant bleve detta måhända i
de fall, då semesterstängning av hotell- eller restaurangföretag måste tillgripas
för att kunna bereda personalen sammanhängande ledighet under
sommaren. Även i övrigt komme emellertid betydande svårigheter att uppstå,
när det gällde att med ytterligare reducerad personaltillgång möta de
under semestertiden ökade kraven på företagen. Redan nu är tillgången på
arbetskraft — bl. a. beroende på de talrika sommarsäsongföretagen — minst
under den del av året, då företagens omsättning och därmed behovet av arbetskraft
är störst och till vilken semestern huvudsakligen förlägges. Till
belysning av förhållandet kan anföras, att omsättningen vid centralbolagets
dotterbolag under månaderna juni—augusti år 1954 med 12,25 och under
motsvarande månader innevarande år med 15,11 procent översteg den genomsnittliga
omsättningen under övriga tremånadersperioder nämnda år
(för innevarande år t. o. m. den 30 september). Enligt en nyligen utförd
undersökning funnos vid restaurangbolagen den 15 november d. å. ca 500
vakanta tjänster. Motsvarande tal för sommarsäsongen 1956 har uppskattats
till ca 1 300.

På liknande sätt uttalar sig Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranter.

Konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen för vissa slag av arbeten,
som av klimatskäl måste koncentreras till sommaren, beröres av järnvägsstyrelsen,
telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen.
De synpunkter, som framföres av dessa myndigheter, kan i
huvudsak sammanfattas sålunda. Vissa arbeten måste koncentreras till den
varma årstiden. Detta gäller exempelvis spårarbeten vid järnvägarna, linjearbeten,
anläggningsarbeten vid kabelkontoret och stolpimpregnering inom
televerkets verksamhetsområde, vägarbeten samt anläggningsarbeten vid
vattenfallsverket. Den arbetsstyrka, som funnes för ifrågavarande arbeten,
vore dimensionerad med tanke på att den skall kunna sysselsättas året om.
Semestrarna behövde därför i viss utsträckning förläggas till vintern för att
permittering då skall kunna undvikas. En odelad treveckorssemester minskade
även möjligheten att effektivt utnyttja en dyrbar maskinpark. Sammanhängande
semester nödvändiggjorde större spridning av semestrarna
under året.

Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening anser, att gällande
regel under alla omständigheter bör bibehållas inom deras verksam -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

hetsområden. Båda föreningarna uttalar, att den föreslagna lagstiftningen
icke komme att få stor betydelse i fråga om sjöfolk av manskapsgrad men
däremot beträffande befäl. Med hänsyn till svårigheten att anskaffa vikarier
anser föreningarna, att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens samtycke
uppdela semestern är av betydelse för arbetsgivarens möjligheter att bemästra
semesterproblemen för fartygsbefälet.

Även företrädarna för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln yrkar,
att gällande bestämmelser bibehålies såvitt angår deras verksamhetsområden.
Lantbruksstyrelsen utvecklar sina synpunkter på följande sätt.

För trädgårdsnäringens vidkommande föreligga stora svårigheter att
ordna längre sammanhängande semester under sommarmånaderna. Vid
odling under glas erfordras då en relativt stor arbetsstyrka, eftersom produktionen
av grönsaker kräver ständig skötsel och skörd.

Vad jordbruket angår har den ej minst av brist på arbetskraft orsakade
nödvändigheten att i största möjliga utsträckning reducera behovet av arbetskraft
ställt jordbruket inför stora problem. Sålunda har det exempelvis,
vilket i detta sammanhang är av särskild betydelse, framstått som en tvingande
nödvändighet att i största möjliga utsträckning kapa de under vissa
tider infallande s. k. arbetstopparna. Mekaniseringen har härvid självfallet
spelat en viktig roll. Samtidigt har man också, till exempel genom odling av
oljeväxter och genom olika metoder för tillvaratagande av vallskörden, sökt
skapa en jämnare arbetsfördelning under sommarmånaderna.

Genom dylika och andra åtgärder har jordbruket åtminstone i viss utsträckning
lyckats lösa de problem, som anhopningen av arbete under vissa
perioder utgör. Och framgången på detta område har utan tvivel även varit
av väsentlig betydelse för det ekonomiska resultatet av jordbruksdriften,
eftersom den jämnare arbetsfördelningen möjliggjort ett mera effektivt
och ett mera kontinuerligt utnyttjande av arbetskraften.

Samtidigt som det ur företagsekonomisk och produktionsteknisk synpunkt
framstår som angeläget att skapa en så jämn arbetsfördelning som
möjligt under sommarmånaderna gäller det emellertid också, ej minst vad
den anställda arbetskraften angår, att beakta önskemålet om en viss tids
ledighet under lämplig årstid. I stort sett torde läget för gårdar av sådan
storlek att de stadigvarande använda anställd arbetskraft kunna sägas vara
det, att en sammanhängande ledighet av två veckor kan beredas under sommaren
utan att detta i alltför hög grad rubbar planeringen av driften eller
framdriver i och för sig oekonomiska investeringar i arbetsbesparande
maskiner. I allmänhet torde också den anställda arbetskraften, under tiden
efter det att bestämmelserna om två veckors semester infördes, ha haft
möjlighet att erhålla fjorton dagars semester under sommaren. Sedan den
lagstadgade semestertiden utsträckts till tre veckor, torde frågan i allmänhet
inom jordbruket ha lösts så, att fjorton dagar fått uttagas under sommarhalvåret
och återstoden under vinterhalvåret.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle bestämmelserna om arbetsgivarens
rätt att utan arbetstagarens samtycke dela semestern utgå. Formellt
skulle däremot alltjämt kvarstå arbetsgivarens rätt att bestämma om den
tid, då semestern torde uttagas.

Vad angår de praktiska konsekvenserna för jordbrukets vidkommande av
en dylik ändring vill lantbruksstyrelsen framhålla, att det torde kunna för -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

väntas att de anställda i flertalet fall skulle komma att begära att få och
jämväl med hänsyn till den knappa tillgången på arbetskraft i jordbruket
erhålla hela sin semester i ett sammanhang under sommarhalvåret. Med
den driftsinriktning och den mekaniseringsgrad, som för närvarande karakteriserar
det medelstora och det större jordbruket, torde det emellertid, såsom
förut nämnts, i regel icke vara möjligt att avvara den anställda arbetskraften
under så lång tid. Om en sammanhängande ledighet om tre veckor
under sommarhalvåret nu skulle pressas fram, skulle detta därför skapa allvarliga
svårigheter för jordbruket och i vart fall leda till en fördyring av
produktionen i sin helhet genom bland annat en påtvingad utbyggnad av
maskinparken samt risk för försämrat skördeutbyte genom alltför förenklade
skördemetoder.

De av lantbruksstyrelsen anförda synpunkterna återkommer i yttrandena
från Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk och Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
vilka alla intager samma hållning till förslaget som lantbruksstyrelsen. Jämväl
domänstyrelsen anser, att den föreslagna lagstiftningen icke bör gälla
arbetstagare inom jordbruket.

I motsats härtill anser arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) att därest
en lagändring skall ske, densamma bör utformas med generell giltighet.
Styrelsen erinrar om att i tidigare lagstiftning och lagförslag förekommit
särregler för jordbruket och att styrelsen i sitt yttrande 1950 över förslaget
till treveckorssemester förklarat, att inga sådana särbestämmelser borde förekomma.
Det hade erfarenhetsmässigt visat sig, att jordbruket kunnat anpassa
sig till den nuvarande lagstiftningen med den generellt gällande regeln
om ovillkorlig rätt till sammanhängande semester tolv dagar. Styrelsen
yttrar vidare.

Styrelsen vill också erinra om, att inom jordbruket förekommer en viss
sommararbetslöshet, som främst är koncentrerad till slättbygderna i södra
och sydöstra delarna av landet. Sålunda uppgick arbetslösheten inom lantarbetareförbundet
vid månadsskiftena juni/juli och augusti/september 1955
till 3,2 respektive 3,7 procent av medlemsantalet. Under sommarmånaderna
1953 och 1954 låg arbetslösheten på samma nivå. I medeltal uppgick arbetslösheten
för dessa år till 6,2 respektive 6,0 procent.

Vad här anförts motsäger på intet sätt, att en stark koncentration till
sommarmånaderna av sammanhängande 3 veckorssemester inom jordbruket
skulle skapa svårigheter för denna näring. Även här torde det i många fall
bli fråga om ett val mellan en uppdelning av semestern genom överenskommelser
eller en ökad spridning av semestrarna.

En särskild synpunkt i avseende på semesterförläggningen fraindrages av
Sveriges hantverks- och smäindustriorganisation samt Svensk industriförening,
som anser att lagstiftning i enlighet med förslaget skulle medföra
svårigheter för småföretagare alt själva erhålla semester. Den förra sammanslutningen
yttrar.

Ett accepterande av promemorians principer skulle medföra, att småföretagarna
får mindre möjligheter att själva ta ut nödvändig ledighet. Risk

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

föreligger alltså, enligt organisationens åsikt, att den föreslagna förbättringen
av de sociala förmånerna för de anställda går ut över en annan
grupp, nämligen småföretagarna. En utveckling i samhället, där en ökning
av de sociala förmånerna för den ena gruppen medför sämre läge för en
annan grupp, måste anses principiellt felaktig. Att frågeställningen berör
ett stort antal företagare framgår av 1951 års företagsräkning, som visar
att inom gruppen hantverk och småindustri finns omkring 113 000 företagare
med sammanlagt omkring 499 000 personer sysselsatta.

Beträffande arbetstagare, som enligt avtal har längre
semester än den lagstadgade, ansluter sig Landsorganisationen
till vad som föreslagits i promemorian.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, intar en motsatt
ståndpunkt. Till dem hör Svenska arbetsgivareföreningen, som anför.

Ett företag, som inställde driften för att giva huvuddelen av personalen
tre veckors sammanhängande semester, skulle kunna komma i det läget,
att arbetsledare och övriga tjänstemän till erforderligt antal icke funnes
tillgängliga då driften skulle återupptagas, enär arbetsgivaren icke finge
uppdela den i vissa fall längre tjänstemannasemestern. En sådan ordning
vore enligt föreningens mening icke rimlig. Det finnes icke några bärande
skäl för att ett förbud mot uppdelning av treveckorssemester jämväl skulle
medföra förbud mot uppdelning av längre semester och det vore olyckligt
att i lagen såsom huvudregel fastslå, att även en sådan längre semester skall
utgå i ett sammanhang. Härtill kommer att det saknas anledning förmoda
annat, än att arbetsgivarna komma att bereda även nu nämnd personal
sammanhängande semester i den mån det är möjligt och vederbörande så
önskar. Den föreslagna ändringen av 12 § bör därför, om den mot föreningens
avstyrkande skulle genomföras, kompletteras med en bestämmelse att
semestern i den mån den överstiger tre veckor kan uppdelas enligt arbetsgivarens
bestämmande.

Svenska landstingsförbundet, som inte motsatt sig det i promemorian
framställda förslaget rörande den lagstadgade treveckorssemestern, anför.

På grund av bestämmelsen i 2 § andra stycket semesterlagen kommer en
lagändring av 12 § andra stycket att påverka även den del av semestern som
överstiger tre veckor. Eftersom flertalet av landstingens befattningshavare
har en semester överstigande tre veckor och då landstingen icke annat än
i mycket begränsad utsträckning ha möjlighet att inskränka verksamheten
vid sjukhusen för att bereda personalen semester, kommer en sådan lagändring
att innebära stora svårigheter att inrymma semestrarna under
tiden maj—september och med all sannolikhet att medföra ytterligare risk
för semestrarnas förläggning till annan tid på året. För den personal som
i dylikt fall skulle till skillnad från tidigare, få hela sin semester förlagd
till annan tid än sommartid, synes nackdelarna med den föreslagna lagändringen
bli större än fördelarna.

Liknande mening uttalas av Svenska landskommunernas förbund, Bankernas
förhandlingsorganisation, Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening
och Svenska lokaltrafikföreningen.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1636

Den föreslagna lagstiftningens konsekvenser för 1 ö n e p lans a nställd
j) e r s o n a 1, på vilken allmänna semesterlagen ieke är tillämplig,
uppmärksammas av ett par affärsverksstyrelser.

Järnvägsstyrelsen yttrar sålunda.

Då man nu överväger att upphäva denna arbetsgivarens rätt till uppdelning
av semestern med bibehållande av rekommendationen att såvitt möjligt
förlägga semestern till sommartid, vill styrelsen framhålla, att eu ändring
i 12 § semesterlagen av denna innebörd skulle försätta den statens järnvägars
personal, på vilken semesterlagen är tillämplig, i en förmånligare
ställning i semesterhänseende än den löneplansanställda personal vid verket,
som har rätt till 20—30 dagars årssemester. Sagda löneplansanställda personal
tilldelas nämligen i regel semester under tiden 1 februari—15 november
med förskjutning av semestertiden för varje man från år till år. En del
av semestern, oftast två veckor, förlägges därvid i regel till sommaren och
resterande semesterdagar till våren eller hösten eller — om personalen så
önskar — till enstaka dagar året runt. De större förmåner i fråga om semester,
som den ifrågasatta lagändringen skulle innebära för kollektivavtalsanställd
personal, komma att bli särskilt påtagliga på de arbetsplatser,
där denna personal arbetar sida vid sida med löneplansanställd personal,
vilken ej skulle kunna beredas en tre veckors sammanhängande sommarsemester
oftare än vart tredje eller fjärde år.

I telestyrelsens yttrande anföres följande.

Semesterlagen gäller icke för den löneplansanställda personalen och denna
beröres således icke direkt av vad som föreslås i promemorian. Om den
åsyftade lagändringen genomföres, kan den dock på tjänstemannahåll tas
till utgångspunkt för mer eller mindre vittgående krav på att den enligt
avlöningsreglemente utgående semestern skall förläggas i en följd. Det bör
därvid observeras, att semesterlagen presumerar, att lagens bestämmelser i
förekommande fall skola gälla även beträffande sådan del av semestern,
som eventuellt överstiger den lagstadgade. Det är givet, att ju längre den
semester är, som tillkommer arbetstagaren, desto mer angeläget är det, att
möjlighet finnes att dela upp semestern på flera perioder. Styrelsen vill nämna,
att för den vid televerket i telegraf- eller telefontjänst sysselsatta personalen
en ur alla synpunkter helt tillfredsställande ordning för semestrarnas
förläggning icke kan ernås, i det att kravet på att under alla tider av året
den för trafikens behöriga gång erforderliga personalen skall finnas tillgänglig
icke låter sig helt förena med personalens önskemål om semestertidernas
placering. På sina håll i landet tillämpas en uppdelning av semestrarna
för denna personal, just i syfte att bereda så många befattningshavare
som möjligt viss ledighet under sommarmånaderna.

Risken för att ett system med odelade semestrar skall nödvändiggöra en
sådan ändring av semestrarnas förläggning, som i stort sett måste vara till
nackdel för personalen, är störst i den mån som eu betydande del av semestrarna
vid tjänstestället omfattar längre tid. Telestyrelsen ifrågasätter,
om det icke vore tillfyllest, att — därest överhuvudtaget bestämmelser om
rätt till odelad semester införas — denna rätt finge avse enbart semester av
den längd, varom stadgas i semesterlagen. En sådan begränsning av bestämmelsen
synes också stå i viss överensstämmelse med innehållet i det i
promemorian framlagda förslaget till ändring i lagen om semester för arbetstagare
med hälsofarligt arbete. Enligt detta förslag skulle semestern för
3 H i han g till riksdagens protokoll 11136. 1 sand. AV 136

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

sådana arbetstagare efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen kunna uppdelas
i två perioder, varvid den ena perioden skulle omfatta minst aderton
dagar.

Det förslag till följdändring i särskilda semesterlagen, som
innefattas i promemorian, har i och för sig inte rönt någon gensaga.

Departementschefen

Semesterlagstiftningen uppbäres av grundtanken, att det är ett samhälleligt
intresse att de anställdas hälsa och arbetskrafter så långt det är möjligt
bevaras. I detta syfte vill lagstiftningen bereda arbetstagarna en viss tids
årlig ledighet, under vilken de skall kunna utan minskning i sina inkomster
söka vila och rekreation. Den lagstadgade semestern var ursprungligen två
veckor om året men utgör nu — efter de ändringar i 1945 års semesterlag
som genomfördes år 1951 — tre veckor om året för arbetstagare i allmänhet.
Vissa grupper av arbetstagare med hälsofarligt arbete är genom en särskild
lag av år 1951 tillförsäkrade en längre semester, nämligen sex veckor om
året. Från dessa grupper bortses här tills vidare.

Den allmänna semesterlagen är så konstruerad, att en arbetstagare
förvärvar rätt till semester successivt efter hand som han utför arbete
för arbetsgivarens räkning. Den semester, som arbetstagaren intjänat under
ett år, skall enligt lagen utgå under nästpåfoljande år, såvida parterna ej
överenskommit att den skall utgå tidigare.

Arbetsgivaren och arbetstagaren har full frihet att genom överenskommelse
bestämma både till vilken tid på året semestern skall förläggas och
huruvida den skall utgå i ett sammanhang, i skilda semesterperioder eller i
form av enstaka ledighetsdagar. Lagen innehåller alltså inte några tvingande
bestämmelser härom. I stället inskränker sig lagen till att uppställa vissa
regler, som är avsedda att tillämpas för den händelse enighet inte uppnås
mellan parterna om semesterns förläggning och eventuella uppdelning.

Enligt dessa regler äger arbetsgivaren i princip frihet att förlägga semestern
till den tid under året, som passar honom bäst. Denna frihet är
dock begränsad såtillvida, att förbud råder för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke förlägga semestern till tid, då denne är borta från arbetet
av vissa privilegierade orsaker. Dessutom är arbetsgivarens frihet i fråga
om semesterns förläggning på visst sätt begränsad i vad avser arbetstagare
på fartyg. Härutöver innehåller lagen i fråga om semesterförläggningen endast
en rekommendation till arbetsgivaren att såvitt möjligt förlägga semestern
till sommartid, om arbetstagaren inte begär annat.

I de fall där enighet inte kan uppnås mellan parterna har arbetsgivaren
således ansetts böra i princip få bestämma tiden för semesterns förläggning.
Å andra sidan har arbetstagaren ansetts böra tillerkännas en viss rätt att
utfå sammanhängande semesterledighet, om han så önskar. Så länge den

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1956

lagstadgade semestern endast utgjorde två veckor för år gällde i sistnämnda
hänseende — här bortses från vissa undantagsregler för jordbruksarbetare
och vissa med dem likställda grupper — att semestern över huvud taget icke
fick uppdelas utan arbetstagarens samtycke. Arbetstagaren ägde således
rätt att utfå hela tvåveckorssemestern i ett sammanhang men var å andra
sidan -— såsom framgår av det anförda — skyldig att finna sig i att semestern
förlädes till den tid på året, som arbetsgivaren bestämde.

Då den lagstadgade semestern utsträcktes till tre veckor, diskuterades ingående,
huruvida arbetstagaren borde få rätt att, om han så önskade, utfå
hela den förlängda semestern i en följd eller om arbetsgivaren borde tillerkännas
rätt att mot arbetstagarens vilja förlägga den nytillkomna semesterveckan
till en särskild period eller uppdela den i enstaka ledighetsdagar.
Härvid övervägdes i huvudsak tre olika, av arbetstidsutredningen framlagda
alternativ. Alternativ I innebar, att arbetsgivaren icke skulle äga rätt att
utan samtycke av arbetstagaren dela semestern. Däremot skulle arbetarskyddsstyrelsen
— under förutsättning att sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för vederbörande företags drift -— kunna medge
en uppdelning av semestern, dock endast i två perioder, av vilka den ena
skulle utgöra minst två veckor. Enligt alternativ II skulle arbetsgivaren själv
kunna bestämma om delning av semestertiden i två perioder, varav en skulle
omfatta minst två veckor. Alternativ III slutligen medgav arbetsgivaren rätt
att ensidigt dela semestertiden i två eller flera perioder, därav en om minst
två veckor. Den återstående semesterveckan skulle alltså enligt detta alternativ
kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Under ärendets behandling framkom olika meningar om vilket alternativ
som vore att föredraga. Landsorganisationen och dess förbund motsatte sig
i allmänhet, att arbetsgivaren skulle äga ensidigt dela semestern. Tjänstemännens
organisationer anslöt sig däremot till alternativ II och medgav
således, att arbetsgivaren fick rätt att utlägga den tredje semesterveckan i
en särskild period. Arbetsgivareorganisationerna slutligen tillstyrkte allmänt
alternativ III och förmenade alltså, att arbetsgivaren borde ha rätt att utan
överenskommelse med arbetstagaren dela den tredje semesterveckan i enstaka
ledighetsdagar.

Kungl. Maj :t föreslog att alternativ II skulle lagfästas och detta förslag
bifölls av riksdagen.

Tanken på att tillerkänna arbetstagarna en lagstadgad rätt att, om de
så önska, utfå hela semestern i ett sammanhang har nu aktualiserats genom
att riksdagen anhållit om utredning i ämnet. Med anledning härav har inom
socialdepartementet upprättats en promemoria, vari spörsmålet behandlats
ur mera allmänna synpunkter. Promemorian har därefter varit föremål för
en vidlyftig remissbehandling, under vilken partsorganisationerna på arbetsmarknaden
samt andra berörda myndigheter och sammanslutningar yttrat
sig över innehållet i promemorian samt belyst frågan ur andra synpunkter

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

än de där behandlade. Det sålunda hopbragta materialet torde i förening
med den i det föregående redovisade, av Svenska arbetsgivareföreningen
verkställda undersökningen angående semesterns förläggning åren 1953—
1954 innefatta en så fullständig och allsidig utredning av den föreliggande
frågan, att ärendet nu bör kunna företagas till avgörande.

Såsom inledningsvis antytts innehåller semesterlagen inte några tvingande
bestämmelser om semesterns förläggning. Det har inte heller ifrågasatts, att
några sådana bestämmelser skulle införas. Emellertid måste lagregler
finnas för det fall att parterna inte är ense i fråga om semesterns förläggning
och eventuella uppdelning. En utväg vore givetvis, att överlåta åt någon
offentlig myndighet att i dylikt fall skilja mellan parterna. Denna utväg
övervägdes i samband med att treveckorssemestern lagfästes men avvisades
av såväl arbetsgivar- som arbetstagarsidan. Man fruktade nämligen, att ett
sådant system skulle leda till eu byråkratisering, och trodde inte att det
skulle vara möjligt för en myndighet att handlägga ärendena med den snabbhet,
som måste vara en förutsättning för att systemet skulle fungera tillfredsställande.
Dessa farhågor var med all säkerhet befogade. Tanken på
att tillerkänna eu myndighet befogenhet att träffa avgörandet i fall, då
parterna inte kan uppnå enighet, har inte från något håll framförts i det
nu föreliggande ärendet och får därför anses sakna aktualitet. Under sådana
omständigheter återstår intet annat än att i lagen fastslå, vilken av parterna
som i händelse av meningsskiljaktigheter skall bestämma i det ena eller
andra avseendet. Det är härvid angeläget att bestämmanderätten fördelas
på ett så rättvist sätt som möjligt.

Så länge den lagfästa semestern endast utgjorde två veckor om året var,
såsom tidigare berörts, bestämmanderätten i princip fördelad så, att arbetsgivaren
ägde förlägga semestern till den tid som passade honom bäst, under
det att arbetstagaren ägde påfordra att semestern skulle utgå i ett sammanhang.
Såvitt jag känner till förspordes inte något missnöje med denna ordning,
och jag har därför anledning att utgå ifrån, att såväl arbetsgivare som
arbetstagare fann lagstiftningen i detta avseende innebära en i stort sett
tillfredsställande lösning av hithörande problem.

När semestern utökades med en vecka ansågs den fördelning av bestämmanderätten,
som dittills varit lagfäst, inte böra gälla beträffande hela den
förlängda semestern. Arbetsgivaren fick nämligen då, såsom förut angivits,
befogenhet att inte bara bestämma när semestern skulle utgå utan även
uppdela densamma i två perioder. Den förskjutning av bestämmanderätten,
som sålunda kom till stånd, genomfördes trots protester från stora grupper
av arbetstagare. Företrädare för dessa grupper har senare vid olika tillfällen
framställt önskemål om att man beträffande hela treveckorssemestern borde
övergå till den ordning, som gällde i fråga om tvåveckorssemestern. Att denna
åsikt är vida utbredd framgår inte minst av att de senaste tre årens riks -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

dagar haft att behandla motioner i ämnet samt att andra kammaren år 1954
antog ett lagförslag, som innebar en övergång till de äldre reglerna.

Treveckorssemesterns införande var en reform av stor räckvidd, vars
verkningar inte kunde på förhand överblickas med full säkerhet. Såsom påpekats
i promemorian förelåg visserligen i stort sett enighet om att reformen
i och för sig var önskvärd, men från skilda håll — särskilt från näringslivets
företrädare — hävdades, att den tillsvidare borde ställas på framtiden
med hänsyn till de negativa verkningar på produktionen, som en allmän treveckorssemester
skulle komma att medföra i det då rådande tidsläget. Trots
de farhågor, som sålunda yppades, ansågs reformen böra genomföras. Arbetsgivarna
ansågs emellertid t. v. böra få rätt att utan samtycke av arbetstagarna
förlägga den tredje semesterveckan till en särskild period, skild
från semestern i övrigt. En starkt bidragande orsak till att denna ordning
lagfästes torde ha varit, att man ville göra det lättare för näringslivet att
anpassa sig efter de ändrade förhållanden, som treveckorssemestern skapade.

Enighet torde råda om att det i och för sig är önskvärt att de arbetstagare,
som så begär, utfår hela semestern i en följd under sommaren. Men enighet
torde också råda om att det av produktionstekniska, företagsekonomiska
och liknande skäl i vissa fall är nödvändigt att uppdela semestern och förlägga
en del därav till annan tid än sommaren.

Under förarbetena till lagstiftningen om treveckorssemestern framhölls
från arbetsgivarsidan, att semestern ofta skulle komma att utgå i ett sammanhang
även om arbetsgivaren erhölle rätt att uppdela densamma. Å andra
sidan förklarade sig arbetstagarnas organisationer villiga att medverka till
delning av semestern då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena
inom yrket. Den av arbetsgivareföreningen verkställda utredningen
visar, att arbetsgivarna endast i begränsad omfattning använt sig
av möjligheten att uppdela semestern samt att i de fall, där uppdelning kommit
till stånd, arbetstagarna i stor utsträckning samtyckt därtill. De förhoppningar,
som vid treveckorssemesterns införande hystes om att parterna
skulle lyckas att i samförstånd lösa frågan hur semestern borde utgå, har
alltså inte kommit på skam. Anledning saknas att antaga annat än att
parterna även i fortsättningen skall göra sitt bästa för att uppnå enighet i
detta avseende. För arbetsgivarsidan finns härvid särskild anledning att
taga fasta på Landsorganisationens uttalande att överenskommelse om uppdelning
av semestern utan tvekan skall kunna åvägabringas i fall, då produktionstekniska
svårigheter kan möta för förläggning av treveckorssemestern
i en följd.

De betänkligheter, som anförts mot att upphäva arbetsgivarens rätt att
ensidigt uppdela semestern, grundar sig hl. a. därpå att de enskilda företagens
behov förmenas inte kunna bli beaktade vid generella uppgörelser
mellan arbetsmarknadsorganisationerna och att enskilda arbetstagare förmodas
kunna omöjliggöra eu rationell semesterförläggning för ett helt före -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

tag genom att vägra att gå med på en uppdelning av semestern. Det har även
sagts, att arbetsgivarna genom en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle
komma i ett sämre utgångsläge när det gäller förhandlingar om delning av
semestern. För egen del anser jag att vid diskussionen i hithörande frågor
alltför litet beaktats, att arbetsgivaren alltjämt skulle ha kvar sin rätt att
bestämma den tid under året, då semestern skall utgå. Visserligen innehåller
lagen en rekommendation till arbetsgivaren att, om arbetstagaren ej begär
annat, såvitt möjligt förlägga semestern till sommartid. Denna rekommendation
bör kvarstå och följas i all den utsträckning det är görligt. Men om
arbetstagaren gör anspråk på odelad sommarsemester och arbetsgivaren
med hänsyn till förhållandena inom yrket inte kan tillmötesgå detta anspråk,
kan rekommendationen givetvis inte följas. Häri ligger ett förhandlingsargument
av icke ringa styrka. De allra flesta arbetstagarna lär nämligen
finna det med sina intressen mest förenligt att i dylikt fall gå med på
en uppdelning, som tillförsäkrar dem huvuddelen av semestern på sommaren
och återstoden på annan tid.

Den regel, som ger arbetsgivaren rätt att utan samtycke av arbetstagaren
uppdela semestern, kan sägas ha karaktär av en försöksanordning, som av
försiktighetsskäl vidtagits i avbidan på att erfarenheter skulle vinnas rörande
treveckorssemesterns verkningar. Att bibehålla ifrågavarande regel längre
än som är nödvändigt skulle enligt mitt bedömande vara ägnat att skapa
onödig irritation på arbetsmarknaden. Förutsättningarna för att få till stånd
överenskommelser rörande uppdelning av semestern i fall, där verkliga skäl
av produktionsteknisk eller jämförlig art talar därför, är såvitt jag kan
finna så goda, att regeln utan olägenheter nu bör kunna upphävas. Med
hänsyn till att parterna på arbetsmarknaden under den tid som förflutit
sedan treveckorssemestern infördes visat stor beredvillighet att tillmötesgå
varandras önskemål om semesterns förläggning, kan det inte förväntas, att
en dylik lagändring skall få några mera vittgående följder.

Företrädare för jordbruks-, trädgårdsodlings- och rederinäringarna har
under remissbehandlingen yrkat, att gällande bestämmelser under alla omständigheter
måtte bibehållas såvitt angår dessa verksamhetsområden. Med
anledning härav vill jag erinra om att undantagsregeln rörande semesterns
uppdelning tidigare fanns för anställda vid jordbruket och trädgårdsodlingen
men att dessa bestämmelser upphävdes år 1951 under motivering bl. a., att
en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa näringsgrenar
i längden måste påverka rekryteringen i ofördelaktig riktning och
därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden. Det
bör inte komma i fråga att ånyo införa dylika undantagsregler, såvida inte
synnerligen starka skäl föreligger därför. Enligt min mening är så inte
fallet vare sig beträffande jordbruket, trädgårdsskötseln eller rederinäringen.
För de anställda inom dessa vex-ksamhetsgrenar bör därför gälla
samma regler som för arbetstagare i allmänhet.

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

I det föregående har jag icke berört frågan om semesterförläggningen i
de fall, då arbetstagaren med arbetsgivaren träffat avtal om längre
semester än lagstadga d. Enligt 2 § 2 st. semesterlagen gäller nu,
att i dylika fall övriga bestämmelser i lagen, i de avseenden icke annat
överenskommits, skall tillämpas även beträffande den överskjutande delen
av semestern. Vad särskilt angår semesterns förläggning till olika perioder
gäller med andra ord detsamma beträffande den längre semestern som i
fråga om treveckorssemestern, där annat ej avtalats. Regeln i 2 § 2 st. har
karaktären av bevispresumtion; den part som påstår avtal av annat innehåll
än lagens bestämmelser har bevisskyldigheten.

Under remissbehandlingen har, även från håll som eljest intagit en positiv
hållning till departementspromemorians förslag, framförts yrkanden på att
vid genomförande av lagstiftning om rätt för arbetstagarna att utfå semestern
i ett sammanhang nämnda presumtionsregel ändras därhän att, om
annat ej överenskommits, rätten att erhålla semestern i en följd icke skall
avse den del därav som överstiger 18 dagar.

I och för sig anser jag, att arbetsgivarsidan vid ingående av avtal, som
tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än den lagstadgade, har väl så
goda möjligheter att betinga sig rätt till delning av semestern som när det
gäller att träffa överenskommelse om uppdelning av semester av den längd,
som föreskrives i semesterlagen. Behovet av en lagbestämmelse av nyss anfört
innehåll kan därför synas mindre framträdande. Det är emellertid
uppenbart, att arbetsgivarens intresse av att kunna dela semestern är större
ju längre semestertiden är. Om parterna inte träffat avtal om annat ligger
det därför nära till hands att antaga, att arbetsgivaren förutsatt att han
skulle äga rätt att uppdela semestern. Med hänsyn till den vikt, som från
arbetsgivarhåll fästs vid denna fråga, föreslår jag, att ett tillägg göres till
bestämmelsen i 2 § 2 st. semesterlagen av innehåll att arbetsgivaren i de
här avsedda fallen skall äga förlägga semestern till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst 18 dagar.

Som en följd av de av mig förordade ändringarna i allmänna semesterlagen
bör särskilda semesterlagen ändras på så sätt, att den ena
av de två perioder, i vilka semestern efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen
kan uppdelas, kommer att omfatta 18 i stället för 12 dagar.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1956

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över lagförslagen,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Alf Björnelid

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lino,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 14 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 17
februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om
förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsfiskalen B. O. Hamdahl.

Lagrådet lämnade förslagen Utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 136

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup, Hedlund,

Persson, Hjalmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, lagrådets den 16 mars
1956 avgivna utlåtande över de den 17 februari 1956 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304)
om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karin Wickström