Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1956

1

Kr 134

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 om
dödande av förkommen handling; given Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen
den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen
handling skall införas regler om ett enklare och snabbare förfarande
för dödande av förkomna livförsäkringsbrev, som icke lyder på högre
belopp än tiotusen kronor. Vidare föreslås att beloppsgränsen för efterlysning
genom bankstyrelses försorg av förkommen bankmotbok höjes från
femtusen till tiotusen kronor. Även i övrigt föreslås vissa jämkningar i reglerna
om efterlysning av sådan motbok. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Xr 131

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen
handling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Har motbok rörande tillgodohavande
hos annan bank än postsparbanken
förkommit, och överstiger ej
insättarens tillgodohavande femtusen
kronor, äge insättaren, där han ej
vill, på sätt här förut är sagt, söka
motbokens dödande, påkalla dess efterlysning
genom bankstyrelsens försorg.

Äskar någon sådan efterlysning,
och lämnar han uppgift om tid och
omständigheter under vilka boken
förkommit, skall efterlysningen, på
sökandens bekostnad, av styrelsen
verkställas genom kungörelse en gång
i allmänna tidningarna och en gång
i tidning inom orten. Har boken icke
inom sex månader från sista kungörandet
tillrättakommit, och förekommer
ej skälig anledning till tvivel om
riktigheten av insättarens uppgifter,
vare han berättigad att utbekomma
sitt tillgodohavande; och äge, efter
det medlen sålunda utbetalts, motboken
ej gällande kraft. 1

Har motbok rörande tillgodohavande
hos annan bank än postsparbanken
förkommit, och överstiger tillgodohavandet
frånsett löpande ränta ej
tiotusen kronor, äge insättaren eller
hans rättsinnehavare i stället för att
söka motbokens dödande på sätt förut
är sagt påkalla dess efterlysning
genom bankstyrelsens försorg.

Begär någon sådan efterlysning,
och lämnar han trovärdiga uppgifter
om tid och omständigheter under vilka
boken förkommit, äge styrelsen
på sökandens bekostnad verkställa
efterlysningen genom kungörelse en
gång i allmänna tidningarna och en
gång i tidning inom orten. Införandet
i allmänna tidningarna skall äga
rum i första numret för januari,
april, juli eller oktober månad. Har
boken icke inom sex månader från
sista kungörandet tillrättakommit
och förekommer ej skälig anledning
antaga att den finnes i behåll, vare
sökanden berättigad att utbekomma

1 Senaste lydelse av 12 § se SFS 1936: 95.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1956

3

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tillgodohavandet; och äge, efter det
medlen sålunda utbetalts, motboken
ej gällande kraft.

Vad i första och andra styckena
stadgas om motbok hos annan bank
än postsparbanken skall äga motsvarande
tillämpning på livförsäkringsbrev,
som icke lyder på högre belopp
än tiotusen kronor. Därvid skall iakttagas att

efterlysning en skall ankomma
på styrelsen för det försäkringsbolag,
där försäkringen tagits, eller, om
den tagits hos utländsk försäkringsans
t alt som äger driva försäkringsrörelse
här i riket, på generalagenten,

samt att, om försäkringsfallet ännu
icke inträffat, i stället för vad i
andra stycket sägs om rätt för sökanden
att utbekomma tillgodohavandet
skall gälla att sökanden är berättigad
att erhålla nytt försäkringsbrev; och
äge, sedan det nya försäkringsbrevet
utställts, det förkomna försäkringsbrevet
ej gällande kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och skall gälla jämväl
motbok eller försäkringsbrev, som
förkommit före lagens ikraftträdande.
Är motbok vid lagens ikraftträdande
efterlyst i enlighet med äldre
bestämmelser, skola dessa fortfarande
tillämpas.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1936

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 februari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om förenklat
förfarande vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev m. m. och anför
därvid följande.

Vid upprepade tillfällen under senare år har från försäkringshåll förslag
väckts att beträffande dödning av förkommet livförsäkringsbrev införa ett
enklare förfarande än det som anvisas i lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling. Frågan har uppmärksammats även av riksdagen.
Sålunda anhöll riksdagen, i anledning av väckt motion, i skrivelse den 30
juni 1945, nr 531, om utredning angående ett förenklat förfarande vid dödande
av förkommet livförsäkringsbrev lydande å mindre belopp samt om
framläggande för riksdagen av det förslag, som kunde föranledas av denna
utredning.

Frågan har därefter tagits upp till behandling i en inom justitiedepartementet
i september 1954 upprättad promemoria, över promemorian har efter
remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt, försäkringsinspektionen,
svenska livförsäkringsbolags förening och Sveriges advokatsamfund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling, i
det följande kallad mortifikationslagen, må med vissa undantag handling,
vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande
av annan förpliktelse, dödas på begäran av den som förlorat handlingen,
såframt det kan antagas att handlingen förstörts eller eljest förkommit.

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1956

Förfarandet vid dödande av handling är i huvudsak följande. Ansökan om
dödande av handlingen skall, skriftligen avfattad, ingivas till rätten i den
ort där förpliktelsen skall fullgöras eller, om sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt som är den förpliktades allmänna forum. Vid ansökningen
skall fogas avskrift av handlingen eller sådan uppgift om dess innehåll
som är nödig för dess säkra igenkännande. Det åligger sökanden att såvitt
möjligt om ansökningen underrätta envar vilken såsom gäldenär, löftesmän
eller eljest är förpliktad på grund av handlingen. Innan rätten meddelar
beslut i saken, kan rätten förelägga sökanden att förebringa utredning
om viss omständighet som finnes kunna inverka på saken. Därvid kan förhör
under sanningsförsäkran äga rum med sökanden. Om sökanden visat
sannolika skäl att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit,
utfärdar rätten offentlig stämning, som anslås i rättens kansli och genom
rättens försorg införes i allmänna tidningarna ävensom, där rätten prövar
lämpligt, i tidning inom orten. Införandet i allmänna tidningarna skall äga
rum i första numret för januari, april, juli eller oktober månad. I stämningen
utsättes en dag för ansökningens fullföljande. Denna dag skall bestämmas
så, att den infaller mellan ett och två år efter kungörandet i allmänna
tidningarna. Stämningen skall innehålla beskrivning av handlingen och tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll,
han bör göra anmälan därom hos rätten sist å den för ärendets fullföljande
utsatta dagen. Om ansökningen ej fullföljes å nämnda dag, är den förtallen.
Innan en fullföljd ansökan företages till slutligt avgörande, skall rätten
förelägga sökanden att förebringa utredning, huruvida efter den offentliga
stämningens utfärdande inträffat någon omständighet som kan tjäna
till upplysning i saken, t. ex. att ränta eller vinstutdelning uppburits eller
att krav eller påminnelse skett hos gäldenären. Därefter prövar rätten, om
någon omständighet förekommit som utvisar att handlingen finnes i behåll
eller giver skälig anledning att antaga detta. Om så ej är fallet, blir handlingen
genom rättens beslut dödad. Detta medför att sökanden, utan hinder
av att handlingen ej kan företes, kan göra gällande den rätt som kunnat
grundas på handlingen. Vidare blir den som är förpliktad att fullgöra vad
i handlingen utfästs skyldig att utfärda en ny handling som svarar mot den
dödade.

Mortifikationslagen innehåller speciella regler om ett förenklat dödningsförfarande
för bankmotböcker å högst femtusen kronor (§ 12). I stället för
att begagna den nyss angivna proceduren med anlitande av domstol kan
den som förlorat en dylik motbok enligt dessa bestämmelser påkalla dess efterlysning
genom bankstyrelsens försorg. Sökanden skall därvid lämna uppgift
om tid och omständigheter under vilka motboken förkommit. Efterlysning
verkställes på sökandens bekostnad av bankstyrelsen genom kungörelse
eu gång i allmänna tidningarna och eu gång i tidning inom orten. Om motboken
icke kommit tillrätta inom sex månader från sista kungörandet och
det ej förekommer skälig anledning till tvivel om riktigheten av sökandens
uppgifter, är han berättigad att utbekomma sitt tillgodohavande. Sedan
medlen sålunda utbetalats, äger motboken ej längre gällande kraft.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1956

Dansk och norsk rätt

Den danska lagstiftningen upptager i 11 § lagen nr 299 den 26 november
1931 om Statsanstalten för Livsforsikring en särskild regel om dödande av
livförsäkringsbrev. Stadgandet lyder:

Er en forsikringspolice bortkommet, kan Statsanstaltens bestvrelse på bogsering
af den, som för bestyrelsen har godtgjort sin adkomsl til policen,
med 6 måneders varsel indkalde ihsendehaveren til åt melde sig. Indkaldelsen,
der sker ved bekendtgprelse i Statstidende i det förste nummer i et
fjerdingår, skal indeholde en tilstrsekkelig betegneise af policen, derunder
navnet på den forsikrede (den, på hvis liv forsikringen er tegnet). Dersom
ingen efter sådan bekendtgörelse melder sig, er policen ugyldig, og bestyrelsen
udleverer da vedkommende en ny forsikringspolice. De med indkaldelsen
forbundne omkostninger udredes af den, der har begseret den ivserksat.

Melder nogen sig efter bekendtgörelsen, og kan mindelig ordning ikke opnås,
kan en ny police ikke krseves udstedt, forinden de anmeldte kravs indbyrdes
berettigelse er afgjort ved dom.

Foranstående bestemmelser medfprer ikke i övrigt nogen indskrsenkning
i adgangen til åt spge en livsforsikringspolice mortificeret ved dom i medför
af lov nr. 145 af 13. april 1938 om mortifikation av vserdipapirer.

Motsvarande regler gäller enligt 51 § nämnda lag beträffande livförsäkringsbrev
i enskilda danska och utländska försäkringsbolag.

Hänvisningen i 11 § sista stycket till möjligheten att erhålla mortifikation
»ved dom» avser §§ 1—9 i den allmänna danska mortifikationslagen,
som kan sägas utgöra en motsvarighet till 1927 års svenska inortifikationslag.
I

I norsk rätt regleras förfarandet vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev
i § 114 andra stycket lagen den 6 juni 1930 om forsikringsavtaler.
Denna bestämmelse lyder:

Er forsikringsbrevet kommet bort, kan selskapet med tre måneders varsel
innkalle den mulige innehaver med den virkning, åt forsikringsbrevet trer
ut av kraft og nytt forsikringsbrev kan utferdiges om ingen melder sig.
Innkallelsen skal bekjentgjöres i Norsk Kunngjörelsestidende (Norsk Lysingsblad)
og i minst et annet blad som er almindelig lest på det sted, hvor
forsikringstageren bor eller sist hadde sin bopel her i riket.

Såsom villkor för dödning av försäkringsbrev uppställes i denna bestämmelse
att brevet har »kommet bort», och detta måste försäkringsanstalten
förvissa sig om innan bolaget inkallar brevets eventuelle innehavare. I allmänhet
torde i detta avseende vara tillräckligt, att den siste kände innehavaren
av brevet utfärdar en skriftlig försäkran av innehåll att brevet
varit försvunnet en viss tid utan att han vet var det finns samt att han
icke överlåtit eller pantsatt brevet eller på annat sätt disponerat över detsamma.
För den händelse anstalten av en eller annan orsak icke anser
sig kunna medverka till att ett förkommet livförsäkringsbrev dödas enligt
det enkla förfarande som försäkringsavtalslagen medger, kan försäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956

7

tagaren söka »bevilling» hos justitiedepartementet och därefter anlita ett
särskilt domstolsförfarande i enlighet med § 2 lagen den 6 mars 1869 om
visse Heftelsers Udslettelse af Pantebögerne samt angaaende Mortifikation.
Från norska utrikesdepartementet har upplysts att efter försäkringsavtalslagens
ikraftträdande den 1 januari 1931 blott 2 å 3 ansökningar förekommit
om medgivande till dödning av livförsäkringsbrev i enlighet med 1869
års lag.

Enligt inhämtade upplysningar utgör kostnaderna för det förenklade dödningsförfarandet
per ärende 3 å 4 kronor i Danmark och omkring 20 kronor
i Norge. Enligt uppfattning på försäkringshåll har dödningsreglerna i
båda länderna fungerat till allmän belåtenhet för både försäkringstagare och
försäkringsgivare och någon olägenhet har veterligen icke uppkommit för
kreditgivande tredje man.

Nuvarande praxis m. m.

Enligt uppgift av svenska livförsäkringsbolags förening anmäles årligen
omkring 4 200 förkomna försäkringsbrev till livförsäkringsbolagen. Av dessa
torde endast en ringa del bliva föremål för det lagstadgade dödningsförfarandet.
År 1952 inkom sålunda till rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, vilka med hänsyn till den förut omnämnda forumregeln i 2 §
mortifikationslagen torde vara de enda domstolar som handlägger ärenden
av förevarande art, sammanlagt ungefär 120 ansökningar om dödande av
livförsäkringsbrev. Motsvarande siffra för vart och ett av åren 1953—1955
utgör 160, 175 och 165.

Rörande livförsäkringsbolagens praxis vid dödande av förkomna livförsäkringsbrev
har uppgivits, att de större försäkringsbolagen anlitar det lagenliga
dödningsförfarandet beträffande försäkringsbrev å belopp överstigande
5 000 kronor eller med högre återköpsvärde än 1 000 kronor, medan
de s. k. folkförsäkringsbolagen sätter motsvarande gränser till 10 000 resp.
3 000 kronor; några enstaka bolag fäster dock icke avseende vid försäkringssummans
storlek utan endast vid återköpsvärdet. I fråga om förkomna
livförsäkringsbrev å belopp understigande angivna gränser uppges
bolagen förfara efter omständigheterna i varje särskilt fall. Om det på goda
grunder kan antagas att försäkringsbrevet förstörts vid eldsvåda eller vid
annan katastrofartad händelse, torde vederbörande bolag utfärda nytt försäkringsbrev
så snart utredningen om brevets förlust avslutats. I övriga
fafl torde följande åtgärder förekomma. För försäkring som ej har fribrevseller
återköpsvärde utfärdas nytt försäkringsbrev efter utredning om förhållandena.
För annan premieskyldig försäkring utfärdas nytt försäkringsbrev
i vissa fall efter utgången av ett år, i andra fall tidigast tre år efter
anmälan till bolaget. Om fribrev eller försäkringsbrev för slutbetald försäkring
förkommit, utfärdas däremot ej något nytt försäkringsbrev. Inträffar
försäkringsfall utan att nytt försäkringsbrev utfärdats, avgöres allt
efter omständigheterna i vilken ordning utbetalning må ske. Belopp på

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 i- år 1956

högst ett eller annat tusental kronor utbetalas mot återbetalningsförbindelse
försedd med borgen som bolaget godkänner. I fråga om betalning av
högst något hundratal kronor erfordras icke borgen. Frånsett en obetydlig
registreringsavgift debiteras icke försäkringstagaren någon ersättning.

Från försäkringshåll har uppgivits, att det icke sällan inträffar att ett
såsom förkommet anmält försäkringsbrev efter någon tid återfinnes. I dessa
fall uppges dock sökanden så gott som undantagslöst ha varit i god tro,
när förlusten anmäldes. Endast två fall av bedrägligt beteende är kända av
livförsäkringsbolagen. Icke i något av dessa fall hade det lagliga dödningsförfarandet
kommit till användning. Det ena fallet vållade förlust för bolaget
i form av dubbel utbetalning.

Som skäl till att det lagstadgade dödningsförfarandet användes endast i
mycket begränsad utsträckning har uppgivits, att detta förfarande är omständligt
och tidsödande — hela proceduren tager omkring 11/2 år i anspråk
— samt att förfarandet är förhållandevis kostsamt för försäkringstagaren,
särskilt när det gäller små försäkringssummor. Av de förkomna livförsäkringsbreven
uppges över tre fjärdedelar vara utfärdade av folkförsäkringsbolag
och lyder å jämförelsevis låga belopp. Från rådhusrätterna i de tre
största städerna har inhämtats att kostnaden per ärende — eventuellt ombudsarvode
icke inberäknat — i allmänhet uppgår till 25 kronor vid Stockholms
rådhusrätt, där gemensam kungörelse för flera ärenden så långt
möjligt utfärdas, 55 å 60 kronor vid rådhusrätten i Göteborg, såvida icke
annonsering skall ske i tidning i Stockholm, då kostnaderna blir väsentligt
högre, och omkring 40 kronor Aid rådhusrätten i Malmö.

Rörande praxis vid dödande av förkommen handling gäller vid Stockholms
rådhusrätt, att sökanden får fylla i ett särskilt formulär med noggranna
uppgifter bl. a. om var den förkomna handlingen förvarats, när och
hur handlingen kommit bort samt huruvida sökanden noggrant letat efter
handlingen. Denna försäkran skall underskrivas på heder och samvete och
tillika innehålla uppgift om att handlingen av sökanden icke överlåtits eller
pantsatts. Den sålunda förebragta skriftliga utredningen anses i allmänhet
vara till fyllest för ett beslut om utfärdande av offentlig stämning, och
törhör under sanningsförsäkran med sökanden anses därför numera i regel
icke erforderligt. Icke heller vid Göteborgs rådhusrätt brukar förhör under
sanningsförsäkran förekomma. Vid rådhusrätten i Malmö brukade fram till
1955 förhör under sanningsförsäkran undantagslöst äga rum. Numera hålles
sådant förhör endast om sökanden icke lämnat närmare uppgifter angående
de omständigheter, under vilka försäkringsbrevet förkommit.

Livförsäkringsbrevs användning såsom kreditobjekt

Om livförsäkringsbrevs användning såsom kreditobjekt har svenska livförsäkringsbolags
förening lämnat följande upplysningar.

Överlåtelse av livförsäkringsbrev torde förekomma så sällan, att man i
praktiken kan bortse från de fall då detta inträffar. Däremot är pantsätt -

9

Kungl. Maj.ls proposition nr 134 ur 1956

ning av livförsäkringsbrev en ingalunda ovanlig företeelse. Sådan pantsättning
sker i allmänhet hos det försäkringsbolag som utfärdat försäkringen.
Flertalet livförsäkringsbolag behåller därvid försäkringsbrevet, medan några
bolag i stället förser brevet med eu stämpel om belåningen och återställer
det till försäkringstagaren. Pantsättningen äger i viss utsträckning rum
även hos banker och andra kreditinstitutioner. Därvid underrättas regelmässigt
vederbörande försäkringsgivare om att livförsäkringsbrevet mottagits
såsom pant. Ungefär var femte anteckning om pantsättning avser en
pantsättning hos ett kreditinstitut. I vilken utsträckning livförsäkringsbrev
pantsättes lios enskild tredje man låter sig icke ens uppskattningsvis angiva,
då endast en del av dessa panthavare torde underrätta bolaget om sitt
innehav. Uraktlåtenhet i detta avseende torde vara särskilt vanlig, om livförsäkringsbrevet
icke belånas i egentlig mening utan endast lämnats såsom
stödhypotek, d. v. s. som riskskydd åt långivaren eller borgensmän i
händelse av försäkringstagarens död.

Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålles att redan den omständigheten att
det lagliga dödningsförfarandet av allt att döma icke kominer till användning
i mer än några få procent av samtliga fall utgör ett starkt stöd för de krav
på en reform av detta förfarande, som vid upprepade tillfällen framförts. Som
skäl för en lagändring har främst åberopats att det i mortifikationslagen anvisade
förfarandet är alltför omständligt, tidsödande och kostsamt. Vad kostnadsfrågan
beträffar vill det dock synas, framhålles i promemorian, som om
dess betydelse understundom skulle ha något överdrivits av försäkringsbolagen.
De kostnader om tillhopa ca 25 kronor per ärende som förekommer vid
Stockholms rådhusrätt kan icke anses särskilt höga och torde för övrigt
knappast kunna mera avsevärt nedbringas genom införande av ett enklare
förfarande. Däremot kan det icke bestridas, att det lagliga dödningsförfarandet
ej sällan måste te sig omständligt och tidsödande, i all synnerhet i
sådana fall då försäkringsbrevet förstörts vid en eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse. Om det utan olägenhet kan ske, får det därför anses önskvärt
att ett enklare och snabbare dödningsförfarande införes.

I promemorian anföres vidare att man, när man bedömer den kritik som
från försäkringsbolagens sida riktas mot det lagliga dödningsförfarandet,
icke får förbise vad som varit anledningen till att detta förfarande ansetts
böra omgärdas med särskilt starka garantier. Härom uttalas följande.

Det är att märka att, med hänsyn till att livförsäkringsbreven enligt 1927
års försäkringsavtalslag fått karaktären av s. k. presentationspapper och att
de försäkringsbrev som har denna karaktär obestridligen också har stor betydelse
som belåningsobjekt, det ansetts vara av synnerlig vikt att utforma
dödningsreglerna så, att kreditgivande tredje man i görligaste mån skyddas
mot rättsförluster. Det säger sig emellertid självt, att någon risk för kreditgivaren
icke kan uppstå i de fall då han denuntierat försäkringsbolaget om
verkställd pantsältning eller om annan lånetransaktion. Den praktiska bety -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1956

delsen av mortifikationslagens noga utbyggda garantisystem hänför sig följaktligen
till de fall då sådan denuntiation icke skett. I dessa fall skall domstolens
kontroll och kungörelseförfarandet tillsammans ge kreditgivaren ett
så effektivt skydd som möjligt — ett skydd som är behövligt icke blott då
försäkringstagaren-låntagaren handlar direkt bedrägligt utan exempelvis
även när försäkringstagaren avlidit och hans dödsbo saknar kännedom om
lånetransaktionen. Frågan är dock, om det skulle innebära någon egentlig
försämring av detta skydd att i enlighet med det av försäkringsbolagen framförda
och av riksdagen understödda förslaget låta dödningsförfarandet inom
vissa gränser handhavas av försäkringsbolagen själva.

Vad först det moment i garantisystemet beträffar, som utgöres av domstolens
kontroll, är det visserligen sant att endast domstol kan använda den i
mortifikationslagen anvisade utvägen att höra sökanden under sanningsförsäkran.
Sådant förhör anses likväl numera i regel icke erforderligt, enär
den skriftliga utredningen i allmänhet befinnes vara till fyllest för ett beslut
om utfärdande av offentlig stämning. Då man torde kunna utgå ifrån
att försäkringsbolagen, för den händelse förevarande uppgift anförtroddes
dem, icke skulle komma att nöja sig med ett enklare frågeschema än det vid
Stockholms rådhusrätt använda — något som för övrigt under hand bekräftats
—- och då man vidare kan taga för visst att försäkringsbolagen skulle
hänskjuta alla mera tveksamma fall till domstols prövning, synes det moment
i garantisystemet varom nu är fråga knappast bli försvagat genom införande
av ett enklare dödningsförfarande. Vad härefter själva kungörelseförfarandet
angår, är det ur kreditgivarens synpunkt uppenbarligen utan betydelse,
huruvida detta ombesörjes av en domstol eller av en försäkringsan På

grund av vad sålunda anförts och med stöd av erfarenheterna från
Danmark och Norge synes icke av rättssäkerhetsskäl möta något hinder att,
i analogi med vad som redan gäller beträffande dödning av bankmotböcker,
låta försäkringsbolagen själva åtminstone inom vissa gränser ombesörja dödning
av förkomna livförsäkringsbrev. Då en sådan ordning dessutom torde
utgöra den praktiskt lämpligaste formen för ett enklare och snabbare dödningsförfarande,
föreslås i promemorian att den genomföres.

Rörande tillämpningsområdet för ett förenklat dödningsförfarande anföres
följande i promemorian.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål anförde första lagutskottet i
sitt av 1945 års riksdag godkända utlåtande nr 49, att ett förenklat dödningsförfarande
borde inskränkas till förkomna livförsäkringsbrev lydande
å mindre belopp. Utskottet fann sig dock i dåvarande läge icke böra föreslå
någon gränsdragning i detta hänseende. Visserligen synes man på försäkringshåll,
under åberopande av erfarenheterna från Danmark och Norge, numera
närmast hävda att ett enklare dödningsförfarande borde kunna gälla
samtliga livförsäkringsbrev med karaktären av presentationspapper, oavsett
huruvida breven lyder å högre eller lägre helopp. Med hänsyn till att eu
högsta beloppsgräns bestämts för det enklare förfarande, som enligt mortifikationslagen
må användas vid dödning av bankmotböcker, synes det dock
* och för sig naturligast och lämpligast att, på sätt riksdagen föreslagit, upprätthålla
en motsvarande gräns även i fråga om livförsäkringsbrev. Härför
kan också sägas tala att försäkringsbolagen själva ansett sig böra inskränka
sin vid sidan av lagen utbildade praxis till att gälla blott försäkringsbrev å
lägre belopp.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 13t är 1956

Intar man den ståndpunkten, att ett förenklat dödningsförfarande helst
icke bör få användas beträffande försäkringsbrev lydande över en viss summa,
uppkommer vissa svårigheter, när det gäller att närmare utforma ett
sådant förfarande för de fall då — såsom ofta är förhållandet — en av viss
person tagen större försäkring är uppdelad på flera försäkringsbrev å mindre
belopp. I ett yttrande av den 22 december 1939 över en framställning från
försäkrings juridiska föreningen om införande av ett förenklat dödningsförfarande
anförde försälcringsinspektionen i denna fråga följande:

»Svenska livsförsäkringsbolags förening har utgått från att ifrågavarande
förenklade förfarande skulle tillämpas å förkomna livförsäkringsbrev, lydande
å en försäkringssumma icke överstigande 15 000 kronor. Enligt försäkringsinspektionens
mening torde det icke vara tillfyllest att angiva rnaximeringen
av försäkringsbeloppet på dylikt sätt. Förhållandet är nämligen
ofta_ framför allt beträffande de s. k. stora försäkringarna — att försäk ringen

uppdelats på flera försäkringsbrev. Om en försäkring å 60 000 kronor
är uppdelad å fyra försäkringsbrev, vartdera a 15 000 kronor, synes ifragavarande
förenklade förfarande icke böra vara tillämpligt å vart och ett av
försäkringsbreven. Detsamma bör givetvis gälla för det fall, att flera sådana
försäkringsbrev, som vid olika tillfällen utfärdats, samtidigt förkommit. Förutsatte
man, att nämnda förfarande kunde tillämpas med avseende på varje
särskilt försäkringsbrev, innebure detta, att grunden till den föreslagna bestämmelsen
om försäkringsbeloppets maximering i förevarande avseende
helt bortfölle. Till undvikande härav torde böra stadgas, att det förenklade
förfarandet endast må tillämpas med avseende på förkomna livförsäkringsbrev
å sammanlagt högst 15 000 kronor. Därest kapitalförsäkring är av det
slag, att enligt försälcringsbrevet utbetalning sker i delposter, bör det avgörande
för tillämpning av det förenklade förfarandet beträffande ett förkommet
försäkringsbrev av'' sådant slag vara, huruvida det sammanlagda beloppet
av posterna överstiger 15 000 kronor. För det fall att två eller flera försäkringsbrev
förkommit samtidigt torde jämväl beaktas, att, därest försäkringsbrevens
sammanlagda försäkringssumma överstiger 15 000 kronor, det
förenklade förfarandet icke kan bliva tillämpligt blott därigenom, att en successiv
begäran om dödande av försäkringsbreven äger rum. I samtliga här
antydda fall avses försäkringsbrev, som utfärdats av ett och samma bolag.»

Svenska livförsäkringsbolags förening har — enligt vad som vidare anföres
i promemorian —- lämnat följande svar på särskild fråga hur föreningen
skulle kunna tänka sig att lösa de svårigheter som dödningsärendenas prövning
genom försäkringsbolagen kan väntas föranleda i sådana fall da för en
och samme försäkringstagare förkommit flera försäkringsbrev'', vilkas sammanlagda
belopp överstiger maximisumman för det enklare dödningsförfarandet: Vid

närmare övervägande av tanken att sätta en maximigräns för dödande
av förkomna livförsäkringsbrev finner föreningen att komplikationer uppkomma,
därest begränsningen skall gälla förkomna livförsäkringsbrev å
sammanlagt elt visst belopp. Att därvid tillika söka hindra en successiv begäran
om dödande av samtidigt förkomna försäkringsbrev torde ej låta sig
göra, enär eu sådan bestämmelse direkt inbjuder till kringgående. Möjlighet
att kontrollera en uppgift från försäkringstagaren om att allenast törsakringsbrev
understigande maximibeloppet förkommit vid ett och samma tillfälle
torde nämligen knappast föreligga. Enklaste sättet att komma ifrån
nämnda svårigheter torde vara endera att medgiva begäran om dödande av

12

Kungl. Maj.ts proposition nr LM år 1956

varje försäkringsbrev, vars värde icke överstiger maximibeloppet, eller ock
att medgiva ett enklare dödningsförfarande beträffande livförsäkringsbrev
utan varje beloppsbegränsning såsom skett i Danmark och Norge. Den sistnämnda
metoden är utan tvekan den ändamålsenligaste.

I anslutning till detta uttalande anföres i departementspromemorian att
det väl kan sägas att själva principen om en maximigräns i och för sig borde
ieda till att, då flera försäkringsbrev förkommit för en och samme försäkringstagare,
maximigränsen skulle avse försäkringsbrevens sammanlagda
belopp. Av den gjorda undersökningen får emellertid anses framgå att mycket
stora praktiska svårigheter skulle uppstå vid tillämpningen av en sådan
regel. Den omständigheten att man på grund härav nödgas avstå från densamma
bör dock icke föranleda, att någon maximigräns alls icke införes. Det
må i detta sammanhang betonas, att försäkringsbolagen under alla omständigheter
kan väntas komma att inta en ganska restriktiv hållning vid samtidig
dödning av flera för en viss försäkringstagare förkomna livförsäkringsbrev
samt att bolagen säkerligen skall låta sig angeläget vara att i tveksamma
fall hänvisa sökanden till domstol. Man torde följaktligen våga tillstyrka
en ordning, som icke uttryckligen begränsar bolagens rätt att medgiva
begäran om dödning av varje försäkringsbrev, vars värde ej överstiger
ett visst maximibelopp.

Hur detta maximibelopp skall bestämmas kan, framhålles i promemorian,
vara föremål för delade meningar. Så mycket torde dock av praktiska skäl
lå anses säkert, att gränsen bör hänföra sig till försäkringsbrevets nominella
värde och ej till återköpsvärdet eller något annat, rent försäkringsmatematiskt
beräknat värde. En viss ledning vid maximibeloppets bestämning kan
sokas i det belopp, 5 000 kronor, som enligt 12 § mortifikationslagen gäller
^d dödning av bankmotbok. Med hänsyn till penningvärdets förändring sedan
1936 och i betraktande av övriga omständigheter synes maximigränsen
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev enligt det tillämnade enklare
dödningsförfarandet kunna sättas till 10 000 kronor.

Beträffande kungörelsetiden vid det enklare förfarandet uttalas i promemorian,
att det icke torde möta några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt
att, i analogi med vad som gäller enligt 12 § mortifikationslagen, bestämma
denna tid till sex månader.

Yttrandena över promemorian

Det i promemorian upptagna förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser. Svenska livförsäkringsbolags
förening uttalar sin tillfredsställelse över att frågan om ett enklare dödningsförfarande
bringats ett betydelsefullt steg närmare sin lösning. Ett genomförande
av förslaget kommer enligt föreningens uppfattning att för de berörda
försäkringstagarna medföra besparingar såväl i tid som i fråga om
kostnader. Försäkringsinspektionen har ställt sig mera tveksam till förslå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956 13

get. Ehuru inspektionen främst med hänsyn till erfarenheterna av det i
Danmark och Norge tillämpade, förenklade dödningsförfarandet ansett sig
böra tillstyrka förslaget, har den funnit att flera skäl talar emot detsamma.
Sålunda framhåller inspektionen bland annat att behovet av förenklat dödningsförfarande
för livförsäkringsbrev är mindre nu än tidigare, eftersom
den lagenliga dödningsproceduren i praktiken förenklats och förbilligats.
Något förhör under sanningsförsäkran hålles numera i allmänhet icke utan
ärendet behandlas på grundval av skriftliga uppgifter som lämnas på särskilt
formulär. Vid Stockholms rådhusrätt, där de flesta ärendena om dödande
av livförsäkringsbrev handlägges, bär kostnaden kunnat nedbringas
till ungefär 25 kronor. Inspektionen håller vidare före att hänsynen till tredje
man har större tyngd när det gäller dödande av livförsäkringsbrev än då
fråga är om bankmotböcker. Pantsättning .av bankmotböcker förekommer
nämligen, enligt vad inspektionen funnit antagligt, mycket mera sällan än
pantsättning av livförsäkringsbrev, och överlåtelse av bankmotböcker torde
så gott som aldrig förekomma. Som ytterligare skäl mot förslaget framhåller
inspektionen, att en viss stelhet i dödningsförfarandet har den fördelen
att den utgör ett incitament för de personer för vilka ett presentationspapper
förkommit att göra vad de kan för att tillrättaskaffa papperet. En uppmjukning
av reglerna kan bidraga till att det kommer att existera ett större
antal dödade presentationspapper än nu liggande på olika håll. Inspektionen
finner det slutligen ur principiell synpunkt diskutabelt att lägga
prövningen vid ett dödningsförfarande i gäldenärens hand. Den av försäkringsbolagen
nu faktiskt tillämpade ordningen har haft den fördelen att bolagen
vid sin prövning handlat på egen risk, medan enligt förslaget risken
överflyttas på tredje man.

Flera enskildheter i förslaget beröres i yttrandena. Sålunda har försökringsinspektionen
ansett det ligga nära till hands att begränsa det förenklade
dödningsförfarandet till den vanligaste typen av försök ringsbrev, nämligen
sådana som uteslutande avser kapitalförsäkring.

Den i förslaget upptagna beloppsgränsen diskuteras i olika yttranden.
Svea hovrätt håller före att med hänsyn till nuvarande penningvärde och då
ett försäkringsbrevs värde före försäkringsfallet i allmänhet är betydligt
lägre än det belopp varå försäkringen tagits hinder icke möter att bestämma
det högsta beloppet för dödande av livförsäkringsbrev enligt den förenklade
ordningen till det av svenska livförsäkringsbolags förening tidigare föreslagna
beloppet 15 000 kronor. En sådan jämkning av förslaget kan enligt hovrättens
mening icke anses innebära fara för motsättning till blivande lagstiftningsåtgärd
rörande bankmotböckerna, även om höjningen där skulle
stanna vid 10 000 kronor. Liknande synpunkter har anlagts av försäkringsinspektionen
och svenska livförsäkringsbolags förening.

För fall där försäkringsbeloppet utfaller i rater och någon eller några utbetalningar
redan skett har försäkringsinspektionen föreslagit, att storleken
av den enligt brevet återstående betalningsförpliktelsen bär vara avgörande
för tillämpningen av det förenklade dödningsförfarandet.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1956

Försäkringsinspektionen har framhållit, att då fråga är om utländsk försäkringsanstalt,
som driver livförsäkringsrörelse här i riket, dödningsförfarandet
synes böra anförtros åt vederbörande generalagent.

Vad angår frågan om kungörelsesättet har försäkringsinspektionen föreslagit,
att införandet av kungörelsen i de allmänna tidningarna bör — i enlighet
med vad som stadgas i 6 § mortifikationslagen — ske i första numret
för januari, april, juli eller oktober månad, varigenom det skulle bliva lättare
för tredje man att hålla sig underrättad om gjorda dödningsansökningar.

Departementschefen

Av vad förut anförts framgår att det i lag anvisade mortifikationsförfarandet
endast i mycket begränsad utsträckning anlitas för dödande av förkomna
livförsäkringsbrev. Detta utgör onekligen ett tecken på att förfarandet
för dessa handlingars del icke på tillfredsställande sätt fyller det praktiska
livets behov. De egentliga domstolskostnaderna för dödande av livförsäkringsbrev
är knappast av den storleksordning att de i och för sig kan ha
i nämnvärd mån bidragit till en sådan utveckling. I den mån domstolarna
fordrar personlig inställelse i ärenden rörande dödande av livförsäkringsbrev
kan däremot de sammanlagda dödningskostnaderna, särskilt om sökanden
är bosatt på långt avstånd från domstolens sammanträdesort, stiga
till belopp som kan tänkas göra försäkringstagaren mindre benägen att använda
det legala mortifikationsförfarandet. Till dylika belopp torde de totala
dödningskostnaderna jämväl kunna uppgå, då juridiskt biträde måste anlitas
och sådant icke genom försäkringsgivarens försorg eller eljest står kostnadsfritt
till förfogande. Det sagda gäller i synnerhet då fråga är om dödande
av livförsäkringsbrev på smärre belopp. Även om det sålunda är tänkbart
att dödningskostnaderna i viss mån bidragit till att dödningsinstitutet
delvis kommit ur bruk när det gäller livförsäkringsbrev, är det dock sannolikt
att det är andra omständigheter än kostnadsfrågan som därvidlag i
främsta rummet varit avgörande. Det legala mortifikationsförfarandet tager
regelmässigt omkring 1 1/2 år i anspråk. Under denna tid är försäkringstagaren
i ovisshet om huruvida han någonsin skall bli i stånd att göra sina rättigheter
enligt försäkringsavtalet gällande. Detta förhållande är i förening
med de kostnader och besvär som dödningsproceduren kan förorsaka uppenbarligen
ägnat att minska försäkringstagarens benägenhet att genom fortsatt
premiebetalning hålla försäkringen vid makt. Det lär också stundom förekomma
att försäkringstagare förklarar sig hellre vilja låta försäkringen förfalla
än underkasta sig det legala mortifikationsförfarandet. En sådan effekt
av dödningsreglerna är givetvis föga tillfredsställande. Mot bakgrunden
härav förefaller det naturligt att försäkringsbolagen funnit sig föranlåtna
att i stor utsträckning vidtaga andra åtgärder än de i mortifikationslagen
stadgade för att bemästra den situation som kan uppstå då försäkringsbrev
förkommit. Det torde således föreligga ett behov av att förenkla dödningsförfarandet,
åtminstone för de smärre försäkringarnas del. Närmast kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1956

15

mer därvid i fråga att efter mönster av de för bankmotböcker gällande särskilda
dödningsreglerna låta försäkringsgivarna ombesörja dödningen.

Spörsmålet blir då om en sådan förenkling låter sig genomföra utan att
andra intressen obehörigen åsidosättes. Till skillnad från bankmotböcker
användes livförsäkringsbrev i vidsträckt omfattning såsom kreditobjekt.
Hänsyn till långivande tredje man skulle därför kunna tänkas lägga hinder
i vägen för en förenkling av dödningsproceduren. Emellertid lär det förhålla
sig så, att tredje man i ganska betydande omfattning underrättar försäkringsgivaren
om skedda pantsättningar. I den mån så sker, elimineras risken
för att rättsförlust uppstår genom försäkringsbrevets dödande. Fara för
rättsförlust föreligger icke heller i de säkerligen talrika fall där försäkringsbrevet
lämnats som pant för lån hos försäkringsgivaren. Vad angår övriga
fall fungerar till en början stadgandena om straff för bedrägeri och behörighetsmissbruk
som skydd mot medvetet missbruk av dödningsinstitutet.
Till tredje mans skydd verkar också den sannolikhet sprövning av sökandens
uppgifter som måste fordras i ett dödningsförfarande. I detta hänseende
kommer den ifrågasatta procedurförenklingen att medföra en viss försvagning
av tredjemansskyddet i förhållande till gällande rätt, främst såtillvida
att möjlighet att höra part under sanningsförsäkran eller att anställa
vittnesförhör icke kommer att stå till buds i det enklare förfarandet.
I realiteten torde emellertid denna försvagning icke vara särskilt betydelsefull.
De domstolar vid vilka flertalet ärenden om dödande av förkommet
livförsäkringsbrev handlägges nöjer sig nämligen mestadels med skriftlig
utredning såsom underlag för beslut om offentlig stämning. Slutligen utgör
även kungörelseförfarandet en viktig del av tredjemansskyddet. Om förenklingsbehovet
skall kunna tillgodoses, torde en förkortning av kungörelsetiden
icke kunna undvikas. Den försvagning av tredjemansskyddet som må
ligga häri bör dock icke möta nämnvärda betänkligheter, om kungörelseförfarandet
anordnas så, att tredje man med lätthet kan följa förekommande
dödningskungörelser.

Vid den riskbedömning som här är i fråga bör beaktas att det förenklade
dödningsförfarandet i Danmark och Norge haft, såvitt kunnat utrönas, enbart
gynnsamma verkningar. Av intresse är jämväl att de svenska livförsäkringsbolagens
vid sidan av mortifikationslagen utbildade praxis icke lett
till några förluster frånsett enstaka undantagsfall.

Med hänsyn till vad nu anförts förefaller det som om riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt
icke skulle vara av den art, att de bör utgöra hinder för
en förenkling av förfarandet vid dödande av livförsäkringsbrev som icke avser
alltför stora värden. I fråga om övriga försäkringar liksom beträffande
bankmotböcker å högre belopp torde däremot försiktigheten bjuda, att dödningsinstitutet
omgärdas med nuvarande rättssäkerhetsgarantier. Riktigheten
av en sådan ståndpunkt bestyrkes av det faktum att försäkringsbolagen
icke ansett det tillrådligt att åsidosätta det legala mortifikationsförfarandet,
då försäkringsbrev på högre belopp förkommit.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 131 år 1956

Vid vilket belopp gränsen bör sättas kan naturligtvis vara föremål för
meningsskiljaktighet. Det högsta belopp vid vilket försäkringsbolagen ansett
sig kunna förbigå det lagstadgade dödningsförfarandet synes med få
undantag vara tiotusen kronor. Med hänsyn härtill och till övriga omständigheter
torde detta belopp, såsom i promemorian förordats, lämpligen kunna
väljas såsom gräns.

Vad angår den närmare utformningen av det förenklade mortifikationsförfarandet
torde dödningsärendena i analogi med vad som gäller för bankmotböcker
böra handläggas av styrelsen för det försäkringsbolag där försäkringen
tagits. Har försäkringen tagits hos utländsk försäkringsanstalt
som äger driva försäkringsrörelse här i riket bör, såsom försäkringsinspektionen
föreslagit, dödningen ombesörjas av generalagenten.

I enlighet med vad som gäller i Danmark och Norge torde det enklare dödningsförfarandet
böra stå öppet icke blott för försäkringstagaren utan även
för den som styrker sig vara hans rättsinnehavare. Har försäkringstagaren
avlidit, bör exempelvis förmånstagaren eller, om sådan icke insatts, försäkringstagarens
dödsbo kunna påkalla efterlysning av försäkringsbrevet.

Det enklare dödningsförfarandet bör begränsas till den vanligaste typen
av livförsäkring, nämligen den som uteslutande avser kapitalförsäkring.
Denna begränsning torde tillräckligt tydligt framgå, om såsom förutsättning
för förfarandets tillämplighet anges, att det belopp varå det förkomna
försäkringsbrevet lyder icke må överstiga en viss summa.

Såsom villkor för att efterlysning skall ske torde vidare böra gälla, att
sökanden lämnar trovärdiga uppgifter om tid och omständigheter under
vilka försäkringsbrevet förkommit. Detta innebär ett något lägre sannolikhetskrav
än det i mortifikationslagen uppställda. Vilken utredning som bör
fordras beror på omständigheterna. Stundom torde det vara tillfyllest med
sökandens egna uppgifter om hur försäkringsbrevet förkommit, t. ex. då
försäkringstagaren själv begär efterlysning och all anledning saknas att
ifrågasätta hans sanningsenlighet. Sökes efterlysning av försäkringstagarens
dödsbo, kan det å andra sidan vara befogat att skärpa utredningskravet
med hänsyn till det ingalunda ovanliga förhållandet att dödsbodelägare saknar
kännedom om den avlidnes dispositioner. Intyg från de i bouppteckningen
upptagna borgenärerna om att försäkringsbrevet icke pantsatts hos dem
kan i sådana fall vara ett behövligt komplement till sökandens uppgifter.
Någon anledning att befara att försäkringsgivarna icke skall iakttaga tillbörlig
omsorg vid prövning av de lämnade uppgifternas trovärdighet anser
jag icke föreligga. Det må framhållas att enligt allmänna regler en
vårdslös prövning torde kunna ådraga försäkringsgivaren skadeståndsskyldighet.

Någon skyldighet att verkställa efterlysningen bör icke åvila försäkringsgivaren.
Stundom kan det vara befogat att, ehuru efterlysningsförfarandct
formellt synes tillämpligt, likväl hänvisa sökanden till domstol. Så är exem -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 134 är 1956

17

pelvis fallet då sökanden begär dödning av flera försäkringsbrev som icke
vart för sig men väl tillhopa lyda å högre belopp än tiotusen kronor.

I tredje mans intresse bör stadgas att kungörelsen skall införas i allmänna
tidningarna i första numret för januari, april, juli eller oktober
månad.

Sedan kungörelsetiden gått tillända, bör det åvila försäkringsgivaren alt
pröva om skälig anledning finnes till antagande att försäkringsbrevet finnes
i behåll.

I övrigt kan jag ansluta mig till det i promemorian upptagna förslaget,
vilket i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna.

För närvarande gäller enligt 12 § mortifikationslagen, vilket stadgande
tillkom år 1936, att efterlysningsförfarandet för bankmotböcker icke är
tillämpligt, om insättarens tillgodohavande överstiger femtusen kronor. I en
framställning den 13 maj 1954 har svenska bankföreningen hemställt om
höjning av detta belopp till femtontusen kronor. Till denna framställning
har svenska sparbanksföreningen sedermera anslutit sig. Bank- och fondinspektionen
har i yttrande över framställningen förordat en höjning av beloppet
men ansett att gränsen av försiktighetsskäl bör sättas vid tiotusen
kronor. Sparbanksinspektionen har ställt sig tveksam till frågan om höjning
över huvud bör ske.

Den sålunda uppkomna frågan torde lämpligen kunna upptagas till behandling
i förevarande sammanhang. Den förändring som penningvärdet
undergått sedan stadgandets tillkomst motiverar i och för sig en höjning
till mellan tiotusen och femtontusen kronor. Av försiktighetsskäl synes man
dock böra stanna vid tiotusen kronor.

I sin förut berörda framställning har svenska bankföreningen tillika påpekat,
att tveksamhet yppats huruvida löpande ränta skall inräknas i insättarens
tillgodohavande, när det gäller att bedöma om det i 12 § stadgade
efterlysningsförfarandet är tillämpligt. Av praktiska skäl och med hänsyn
till den löpande räntans ringa betydelse i förevarande sammanhang förefaller
det vara mest ändamålsenligt att, såsom bankerna i allmänhet förfar,
bortse från löpande ränta vid prövningen av frågan om förutsättningarna
för efterlysning är för handen. En komplettering av lagstadgandet i detta
hänseende torde därför lämpligen böra göras i detta sammanhang.

Med hänsyn till att det förenklade dödningsförfarandet beträffande bankmotböcker
och försäkringsbrev avser så likartade förhållanden torde de
redan gällande stadgandena i 12 § rörande dödande av bankmotbok böra
jämkas till överensstämmelse med vad jag anfört i det föregående beträffande
dödning av livförsäkringsbrev.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1957. I 2

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag angående ändrad Igdelse av 12 § lagen den 8
april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 1,14

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:
Torsten Johansson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1956

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars
1956.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 10 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 17 februari 1956, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen
den 8 april 1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn L. Fredlund.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

20

Iiungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1956

Ltdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den 16
mars 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 februari 1956 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927
om dödande av förkommen handling.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner