Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

1

Nr 130

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till förvaliningsbgggnad
för vattenfallsstyrelsen; given Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att till inköp av mark för en tillämnad förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen vid Råcksta i Stockholm skall anvisas
5 milj. kr. på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1955/56. Därjämte
äskas för budgetåret 1956/57 ett anslag av 2 milj. kr. till förberedelsearbeten
för förvaltningsbyggnaden.

1 Rihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr ISO

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.

I skrivelse den 8 november 1955 föreslog vattenfallsstyrelsen, att en ny förvaltningsbyggnad
för styrelsen skulle uppföras i Råcksta inom Stockholms
stad. För detta ändamål hemställde styrelsen att 7 milj. kr. måtte anvisas,
varav 5 milj. kr. avsåg inköp av mark och borde uppföras på tilläggsstat för
budgetåret 1955/56.

I ärendet inhämtades yttranden från byggnadsstyrelsen, bostad sstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Sistnämnda myndighet ansåg möjligheterna
att förlägga förvaltningsbyggnaden till ort utanför Stor-Stockholm böra närmare
undersökas, innan ärendet slutligt avgjordes.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog jag den 21 december
1955 åt expeditionschefen i handelsdepartementet Yngve Söderlund att i
samråd med vattenfallsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen skyndsamt
utreda frågan, huruvida vattenfallsstyrelsen lämpligen borde förläggas till
annan ort än Stockholm. I avbidan på utredningsmannens förslag och de
ställningstaganden, som detta kunde ge anledning till, uppfördes anslag för
ifrågavarande förvaltningsbyggnad i årets statsverksproposition (bil. 27
p. 5) med allenast ett preliminärt beräknat belopp; för ändamålet upptogs
2 milj. kr.

Sedan utredningsmannen med skrivelse den 3 mars 1956 avlämnat sitt
betänkande i ämnet, anhåller jag nu att få taga upp frågan om vattenfallsstyrelsens
ämbetsbyggnad till behandling.

Vattenfallsstyrelsens framställning

I den inledningsvis nämnda skrivelsen anför vattenfallsstyrelsen, att dess
personal i Stockholm successivt tillväxt i antal i samband med kraftverks -

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1956

3

rörelsens expansion och f. n. uppgår till ca 1 800 personer. Styrelsens centrala
lokaler i kvarteret Björnen rynnner ca 1 050 personer och har sedan
lång tid tillbaka varit otillräckliga. Sedan mitten av 1940-talet har styrelsen
nödgats i allt större omfattning anskaffa kontorslokaler på andra håll.
F. n. har styrelsen dylika lokaler på icke mindre än 28 ställen i vitt skilda
stadsdelar, t. ex. Hammarby, Johanneshov, Kärrtorp, Blackeberg och Vällingby.
Det är givet att denna splittring i hög grad komplicerar och tynger
arbetet och minskar effektiviteten. Lokalhyrorna och erforderlig budsändning
etc. medför dessutom avsevärda kostnader. Det är därför nödvändigt,
att vattenfallsstyrelsen inom en snar framtid får möjlighet att åter samla
personalen i Stockholm i en gemensam förvaltningsbyggnad. Trots ansträngningar
att begränsa nyanställningarna och att decentralisera vissa
delar av verksamheten till lokalförvaltningarna beräknas personalen i Stockholm
komma att öka till uppemot 2 209 personer vid den tidpunkt omkring
år 1959, då en ny förvaltningsbyggnad kan vara färdig för inflyttning.

Sedan tidigare planer på en ny förvaltningsbyggnad å Mariebergsområdet
visat sig icke kunna realiseras, har förslag framkommit om att förlägga
byggnaden till ett av Stockholms stad disponerat område i Råcksta invid
den näst sista stationen på tunnelbanan till Vällingby. Området, som
omfattar ca 85 900 kvadratmeter, ger gott utrymme för den byggnad, som
erfordras, och erbjuder också tillräcklig plats för framtida utvidgning. För
att gälla en förvaltningsbyggnad för ett centralt verk blir avståndet från
huvudstadens centrum osedvanligt långt, men kommunikationerna kommer
att vara förhållandevis goda på grund av belägenheten alldeles intill
en tunnelbanestation.

Mellan styrelsen och representanter för Stockholms stad har — med förbehåll
för Kungl. Maj :ts och stadsfullmäktiges godkännande — träffats ett
köpeavtal, enligt vilket staden till vattenfallsstyrelsen försäljer sagda område
för 5 000 000 kr. Denna summa motsvarar ett pris av 58 kr. per kvadratmeter
tomtyta. Räknat på våningsytan vid full exploatering innebär priset
ungefär 50 kr. per kvadratmeter. Dessa priser överensstämmer i stort
sett med den taxa för tomträttsavgälder, som Stockholms stad tillämpar
i ifrågavarande stadsdelar, och får enligt styrelsen anses godtagbara.

Styrelsen framhåller, att staden enligt avtalet skall på flera sätt medxerka
till att ett utnyttjande av området för vattenfallsstyrelsens räkning skall
ställa sig förmånligt. Staden skall således medverka till eventuellt erforderliga
stadsplaneändringar samt till anordnande av parkeringsplatser. Vidare
skall staden medge viss förtursrätt för styrelsens personal till bostäder
i nuvarande och blivande bostadsområden i grannskapet av den nya byggnaden.
Värme för byggnaden skall erhållas från stadens blivande värmeverk
i Hässelby.

För närmare kännedom om innehållet i köpeavtalet torde få hänvisas till
handlingarna.

Styrelsen anför fortsättningsvis, att planeringen av byggnaden påbörjats.
Någon detaljerad utformning jämte därpå baserade kostnadsberäkningar

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

har ännu icke medhunnits. Styrelsen kommer att härutinnan framlägga ett
fullständigt förslag i samband med anslagsframställningen för budgetåret
1957/58.

I samband med inflyttningen i den nya förvaltningsbyggnaden kommer
styrelsen att friställa de nuvarande lokalerna i kvarteret Björnen — med
undantag för en mindre kontorsvåning, som behövs som replipunkt i stadens
centrum — och de övriga hyrda lokalerna. Enbart byggnaderna i kvarteret
Björnen torde inklusive tillhörande mark ha ett värde för staten av
20 ä 25 milj. kr. Skall nuvarande uppsplittring bestå, torde vattenfallsstyrelsens
årliga kostnader för kontorslokaler utanför kvarteret Björnen samt
för transporter, budsändning in. in. komma upp till minst 1 500 000 kr, i det
stadium, då verkets personal i Stockholm uppgår till 2 200 personer. Den
avgörande vinsten med ett sammanförande av lokalerna i en byggnad är
emellertid den betydande förenkling och effektivitetsökning för arbetet,
som kommer att ernås och som icke kan direkt beräknas. Värdet av den
torde vara väsentligt större än den nyssnämnda direkta kostnadsbesparingen.

Vid förhandlingarna med Stockholms stad har förutsatts snabbaste möjliga
genomförande av markförvärvet, och en tidig tillträdesdag är ur styrelsens
synpunkt förmånlig, varför helst för köpeskillingens erläggande bör
disponeras ett anslag om 5 milj. kr. på tilläggsstat för budgetåret 1955/56.

Tiden till och med budgetåret 1956/57 torde åtgå för att närmare utforma
byggnaden och utarbeta ritningar. Därjämte beräknas under nästa
budgetår arbetet med att iordningställa markområdet kunna påbörjas. För
angivna ändamål beräknas ett medelsbehov av 2 000 000 kr. Styrelsen hemställer
slutligen, att kostnaderna för förvaltningsbyggnaden icke skall inräknas
bland de ramreglerade investeringarna.

Remissyttrandena över vattenfallsstyrelséns framställning

Byggnadsstyrelsen, som utgår ifrån, att verkställda undersökningar inom
vattenfallsstyrelsen visat, att förvaltningsbyggnaden alltjämt måste lokaliseras
till Stor-Stockholm, har icke något att erinra mot en förläggning av
byggnaden till Råcksta. Styrelsen finner den överenskomna köpeskillingen
skälig, medan det för projektering in. in. beräknade beloppet förefaller styrelsen
högt.

Även bostadsstyrelsen vitsordar skäligheten av köpeskillingen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vid sitt ställningstagande haft uppmärksamheten
riktad på de problem, som Stockholms snabba tillväxt medför.
Tidigare har styrelsen i annat sammanhang framhållit, att en fortsatt kraftig
expansion av näringslivet i Stor-Stockholm kan medföra så allvarliga
samhällsproblem, att det kan bli nödvändigt vidtaga ytterligare åtgärder
för att begränsa företagsetablering i detta område. Mot bakgrunden härav
har styrelsen icke ansett sig på grundval av förebragt material kunna tillstyrka,
att den nya förvaltningsbyggnaden förlägges till Stockholmsområ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

5

det. Innan slutlig ställning tages till frågan, bör enligt styrelsens mening
möjligheterna att förlägga förvaltningsbyggnaden till ort utanför Stor-StockIiolm
närmare undersökas.

Betänkandet rörande vattenfallsstyrelsens förläggning

Vid fullgörandet av det inledningsvis nämnda uppdraget att utreda frågan,
huruvida vattenfallsstyrelsen lämpligen bör förläggas till någon annan
ort än Stockholm, har utredningsmannen haft överläggningar med vattenfallsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Under utredningens gång har
även företagsnämnden vid vattenfallsstyrelsen, samtliga personalorganisationer
vid statens vattenfallsverk, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
Svenska elverksföreningen och Svenska vattenkraftföreningen fått
framföra sina synpunkter.

Allmänna utgångspunkter

Utredningsmannen har till en början redogjort för vissa i tidigare sammanhang
och under utredningsarbetet framförda allmänna synpunkter på
frågan om ämbetsverks lokalisering ävensom en av arbetsmarknadsstyrelsen
lämnad redogörelse för befolkningsutvecklingen i Stor-Stockholm. I
dessa hänseenden torde få hänvisas till betänkandet.

Vidare har i betänkandet lämnats en orientering om vattenfallsverkets organisation,
personal och arbetsuppgifter. Av vad i dessa avseenden anföres
må här redovisas följande uppgifter rörande verkets personal.

De vid vattenfallsstyrelsen anställda uppgick den 1 oktober 1955 till omkring
2 120 personer, varav 1 610 män och 510 kvinnor. Av de anställda
tjänstgjorde 1 870 personer i Stockholm och 250 å annan ort. Huvudparten
av de i Stockholm tjänstgörande utgjordes av teknisk personal, nämligen
1 110 personer. Av dessa hade 890 teknisk examen. Bland den vid styrelsen
tjänstgörande ingenjörspersonalen fanns 210 civilingenjörer, 290 läroverksingenjörer
och 390 institutsingenjörer. Av civilingenjörerna var ungefär
hälften elektrotekniker samt de övriga väg- och vattenbyggare, mekanister
eller husbyggare.

Antalet av de vid statens vattenfallsverk — utom vattenfallsstyrelsen —
anställda utgjorde tillhopa 11 200, varav 3 250 tjänstemän och 7 950 arbetare.
Av tjänstemännen var 210 verksamma i Stockholm (40 på stationsmontageavdelningen,
70 vid stamlinjebyggnaderna och 100 tillhörande Älvkarleby
kraftverk).

Till ledning för bedömande av frågan om vattenfallsstyrelsens förläggning
till annan ort än Stockholm redovisas fortsättningsvis de synpunkter,
som under utredningsarbetet framförts från vattenfallsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
in. fl. i fråga om förhållandena på förläggningsorten. I
detta hänseende råder i stort sett enighet om, att vid en utflyttning måste
såsom förläggningsort väljas en stad med omkring 50 000 invånare och att
staden bör ligga inom 20 mils avstånd från Stockholm.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

Förläggningsortens betydelse för personalrekryteringen

Vattenfallsstyrelsen påpekar bl. a., att styrelsen under senare år haft svåra
rekryteringsproblem, särskilt i fråga om den högre tekniska personalen,
främst civilingenjörerna. Medelanställningstiden för civilingenjörer, som
avgått före pensionsåldern, var år 1945 9 å 10 år men är nu 3 år. Vattenfallsverket
har f. n. en brist på omkring 65 civilingenjörer. En landsortsplacering
av styrelsen skulle komma att försvåra kontakten med arbetssökande,
vilket är betänkligt med hänsyn till föreliggande rekryteringssvårigheter.
Styrelsen anser, att en utflyttning skulle medföra en personalavgång
med minst 50 % och att särskilt den tekniska personalen skulle söka sig
andra anställningar. Även den kvinnliga personalen skulle visa en stor avgångsprocent.
Redan ett beslut om vattenfallsstyrelsens förflyttning skulle
med största sannolikhet medföra massavgång och i praktiken nyanställningsstopp
inom de känsligaste personalgrupperna, exempelvis biträdesgruppen.
Styrelsen anser det kunna ifrågasättas, om det finns någon ort i Sverige,
som skulle kunna ställa till styrelsens förfogande 200 å 300 tränade kvinnliga
tjänstemän.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att ett beslut om utflyttning
av vattenfallsstyrelsen från Stockholm torde beträffande den tekniska personalen
leda till en strävan i vissa fall att söka annan anställning i Stockholm.
I detta sammanhang måste emellertid beaktas, att vattenfallsstyrelsen
f. n. är i hög grad dominerande, då det gäller efterfrågan i Stockholm på
ingenjörer med kraftteknisk utbildning. Elektrotekniskt utbildade ingenjörer
torde därför ha relativt små möjligheter att erhålla annan lämplig anställning
i Stockholm. Även hos vattenfallsstyrelsen anställda ingenjörer
med väg- och vattenbyggnadsteknisk utbildning, vilka inte är inriktade på
huvudsakligen hus- eller vägbyggnadsfrågor, kommer sannolikt att stöta på
svårigheter, om de önskar övergå till annan tjänst i Stockholm. Maskintekniskt
utbildade ingenjörer kan förutsättas ha relativt lätt att övergå till annan
verksamhet utan att behöva flytta från Stockholm. Med hänsyn härtill
synes man kunna våga utgå från att avgången bland personal med ingenjörsutbildning
icke skall komma att bli av alltför betydande storleksordning.
Den brist på teknisk personal, som f. n. råder och som torde komma att
bestå under ganska lång tid, kommer enligt arbetsmarknadsstyrelsen att
medföra rekryteringssvårigheter vare sig vattenfallsstyrelsen är placerad i
Stockholm eller på annan ort. Sannolikt skulle dock en utflyttning av styrelsen
komma att under en övergångstid medföra ökade rekryteringssvårigheter.
På längre sikt torde emellertid dessa svårigheter troligen ej komma
att bestå.

\ ad gäller den kvinnliga personalen förmodar arbetsmarknadsstyrelsen,
att ett beslut om utflyttning skulle medföra stor avgång. Ganska stora möjligheter
skulle dock föreligga att besätta uppkomna vakanser i fråga om
lägre kvinnlig ''biträdespersonal. I den mån högre biträdestjänster blir vakanta,
kan det däremot bli svårare att för sådana tjänster anskaffa lämpligt
kvalificerade sökande. På längre sikt torde en placering av vattenfalls -

7

Kangl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

styrelsen utanför Stockholm komma att leda till att styrelsen får bättre möjligheter
än f. n. att nyrekrytera biträdespersonal.

I likhet med vattenfallsstyrelsen finner företagsnämnden, personalorganisationerna,
Svenska vattenkraftföreningen och Svenska elverksföreningen
riskerna för en betydande personalavgång vara stora vid en utflyttning.
Nackdelarna för personalen synes icke uppvägas av fördelarna.

Personalorganisationerna har berett vattenfallsstyrelsens personal i Stockholm
tillfälle att skriftligen uttala sina synpunkter enligt ett utsänt frågeformulär,
vilket statistiskt behandlats.

Utredningsmannen har funnit redovisningen av den sålunda verkställda
opinionsundersökningen utvisa bl. a. följande rörande personalens inställning
till en förläggning av vattenfallsstyrelsen till ort högst 20 mil från
Stor-Stockholm.

Av de 1 487 tjänstemän, från vilka svar inkommit, har 590 (40 %) förklarat
sig komma att behålla sin anställning och flytta med till ny förläggningsort,
757 (51 %) sagt sig ämna sluta samt 140 (9 %) lämnat svaret
»vet inte».

Beträffande svarens fördelning efter utbildning framgår följande. Av
157 tillfrågade tjänstemän med civilingenjörsexamen har 62 (40 %) förklarat
sig skola sluta, 68 (43 %) sagt sig vilja kvarstå och 27 (17 % ) lämnat
frågan öppen. Av 226 läroverksingenjörer har 91 (40 %) sagt sig vilja
sluta, 119 (53 %) kvarstå och 16 (7 %) icke velat taga ställning. För institutingenjörerna
— 336 till antalet — är motsvarande siffror 138 (41 %),
155 (46 %) och 43 (13 %). Av de till övriga tekniska tjänstemän hänförliga
befattningshavarna, tillhopa 223, har 108 (48 %) förklarat sig ämna
sluta, 95 (43 %) kvarstå och 20 (9 %) icke uttalat sin mening. Vad angår
kamerala tjänstemän — inalles 350 personer — har flertalet eller 217
(62 %) sagt sig skola sluta, 110 (32 %) förklarat sig ämna kvarstå samt
23 (6 %) svarat »vet inte». Av övriga tjänstemän — 186 personer — har
icke mindre än 136 (73 %) uttalat sig för att sluta sin anställning, medan
39 (21 %) sagt sig ämna kvarstå och 11 (6 %) icke givit sin mening tillkänna.

Förläggningsortens betydelse för samarbetet med andra organ

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att fullgörandet av verkets uppgifter i
hög grad kräver personliga kontakter mellan ledande representanter för å
ena sidan vattenfallsstyrelsen och dess olika byråer samt å andra sidan
utomstående organ och företag, såsom statliga ämbetsverk och institutioner,
leverantörer av anläggningsmateriel och driftförnödenheter, samkörande
kraftföretag inklusive regleringsföreningar m. m. samt större kundföretag.
En utflyttning av styrelsen till landsorten skulle försvåra dessa förbindelser.
Det rör sig härvid icke i första hand om en ökning av resekostnaderna utan
om större åtgång av arbetstid för resor, försening av ärendenas behandling
till följd av att resor icke kan arrangeras lika snabbt som sammanträffanden
mellan på samma ort befintliga, organ samt osmidigare och ogynnsammare
handläggning av arbetsuppgifterna, i den mån önskvärda person -

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

liga kontakter bortfaller, vilket allt innebär minskad effektivitet. Inhämtade
överslagsuppgifter rörande dels det antal utomstående organ och företag,
varmed vattenfallsstyrelsens olika byråer har kontakt, dels antalet åtföljande
personliga sammanträffanden per år, har givit följande summasiffror till
resultat.

Antal

Antal personliga sammanträt-

Statliga organ med säte i Stockholm • . . .

210

fanden per år

4 3001

Andra organ och företag med ledningen placerad i
Stockholm . • . . . •........ .

970

70001

1 Stockholm

11 300

Statliga organ i landsorten...........

180

800]

1 Landsorten

Andra organ och företag i landsorten . . • . . .

630

3 3001

4 100

En undersökning, huruvida och i vad mån dessa kontakter skulle kunna
ersättas med telesamtal, i det fall att styrelsen flyttar till en ort med helautomatisk
teleförbindelse med Stockholm, har givit till resultat, att detta
beräknas bli möjligt endast i liten utsträckning, bl. a. därför att flertalet av
de primäruppgifter, som ligger till grund för summasiffrorna, är baserade
på en bortrensning av sådana kontakter, som kan ske per telefon.

Vattenfallsstyrelsen har på utredningsmannens begäran lämnat närmare
redogörelser för styrelsens kontakter med utomstående organ. Av dessa beskrivningar
har utredningsmannen ansett sig kunna utläsa följande.

I anläggningsfrågor, som rör kraftstationer, sker kontakter med Kungl.
Maj :ts kansli och riksdagens utskott samt med ett antal andra myndigheter
medelst personliga sammanträffanden. I ett stort antal fall äger därvid
genomgång rum av kartor, planer, statistiska sammanställningar och
annat utredningsmaterial. Sådant material genomgås även vid personliga
sammanträffanden med representanter för privata kraftverk, industriföretag,
näringsorganisationer, naturvårdsorganisationer samt entreprenörer och
leverantörer. Inalles har angivits ett 30-tal exempel på kontakter av nu
nämnd art. Dessutom sker personliga sammanträffanden i mindre utsträckning
med representanter för andra myndigheter, varjämte kontakter förekommer
genom skriftväxling och telefonsamtal. Vid anläggningsarbeten, som
avser större transformatorstationer, förekommer en kontaktverksamhet av
i stort sett samma art och omfattning som den nyss angivna.

Vattenfallsstyrelsen har vidare framhållit bl. a., att en betydande del av
den tekniska utvecklingen försiggår förmedelst samarbetsorgan, forskningsoch
standardiseringskommittéer etc., i vilka olika intressenter och företag
är representerade. För styrelsen är det av stor betydelse att vara representerad
i sådana sammanhang, då därmed möjligheten att påverka utvecklingen
i en för styrelsen önskvärd riktning och utsikterna för ett fördelaktigt
utnyttjande av vunna resultat ökas. Vid en landsortsplacering skulle med
säkerhet styrelsens möjligheter härtill minska.

Styrelsen anser icke, att erforderliga kontakter skulle kunna upprätthållas
genom att ett avdelningskontor inrättas i Stockholm. Detta skulle av
praktiska skäl icke kunna bli representativt nog för att uppehålla styrelsens

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

kontakter i huvudstaden, eftersom det ej skulle kunna utrustas med erforderlig
sakkunskap och befogenheter. Kontakterna är nämligen så många
och skiftande och frågorna så besvärliga, att nödig sakkunskap måste hämtas
från de olika byråerna. Däremot räknar styrelsen redan vid Råckstaprojektet
med att en replipunkt behövs centralt i Stockholm, bestående av
en kontorsvåning för konferenser, överläggningar o. d.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i detta sammanhang bl. a., att styrelsen
givetvis är medveten om att kontaktfrågorna är av den största betydelse
vid ett ställningstagande till frågan om lokalisering till annan ort än Stockholm.
Såsom arbetsmarknadsstyrelsen anfört i andra sammanhang synes
åtskilliga av de svårigheter vattenfallsstyrelsen anfört mot en förflyttning
vara av övergångskaraktär. Det är möjligt, att detta icke gäller kontaktsvårigheterna,
men den frågan kräver ett noggrannare studium och mera detaljerade
uppgifter. Vid bedömning av nu förevarande spörsmål bör man
icke bortse från att det är sannolikt, att den fortsatta tekniska utvecklingen
av televäsendet och andra kommunikationsmedel inom en icke alltför avlägsen
framtid kommer att nedbringa vissa av de svårigheter, som nu förefinnes.

Svenska vattenkraftföreningen och Svenska elverksföreningen anför, att
den enskilda och kommunala kraflindustrien, som i många olika hänseenden
— tekniskt och kommersiellt — har nära samarbete med vattenfallsstyrelsen,
efter en förflyttning icke kommer att få samma möjligheter som
nu att låta sina tjänstemän kombinera de besök, som av andra skäl göres
i Stockholm, med affärsbesök vid vattenfallsstyrelsen. Denna nödvändiga
kontakt med styrelsen måste sålunda, om en förflyttning av vattenfallsstyrelsen
sker, föranleda extra resor och extra tidsåtgång av stora mått.

Förläggningsortens betydelse för verksamheten

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande. Fullgörandet av vattenfallsverkets
arbetsuppgifter är f. n. och säkerligen för långa tider framåt så vanskligt
och liggande på gränsen för det genomförbara, att i stället för extra
störningar alla sådana underlättande åtgärder, som är möjliga, är motiverade.
Det måste räknas som oundvikligt, att en sådan störning som en utflyttning
skulle nedsätta de reella prestationerna. Konsekvenserna härav
blir antingen sämre läge för verkets kunder eller nödtvungen begränsning
av verksamheten, vilket medför försämrad kraftservice i landet. Begränsningen
av verksamheten kan dock i bästa fall kompenseras medelst ökad
aktivitet inom den enskilda sektorn av kraftförsörjningen.

Vattenfallsstyrelsen har vidare berört de direkta ekonomiska verkningarna
av eu förflyttning. Själva förvaltningsbyggnaden och tomten till denna
skulle möjligen bli något billigare än i Stockholm. Teoretiskt skulle lönekontot
kunna minska, om utflyttningen skedde till ort i lägre dyrortsgrupp.
Genom den ekonomiska kompensation, som säkerligen måste lämnas personalen.
skulle besparingen bli illusorisk och i stället eu kostnadsökning

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

uppstå, ökat personalbehov på grund av lägre effektivitet, större resekostnader
m. m. skulle också medföra kostnadsökningar. Den utrustning för
överföring av mätvärden, kopplingsupplysningar m. m., som till en kostnad
av flera miljoner kronor anskaffats för förbindelser mellan kraftanläggningarna
och styrelsens kontrollrum i Stockholm, från vilket driften av
det samkörande riksnätet dirigeras, kommer att bli till stor del utan användning,
ifall kontrollrummet flyttas till annan plats, medan ytterligare
kostnader kommer att få nedläggas på motsvarande utrustning av det nya
kontrollrummet.

Vattenfallsstyrelsens farhågor för konsekvenserna av en utflyttning delas
av företagsnämnden och personalorganisationerna liksom av Svenska vattenkraftföreningen
och Svenska elverksföreningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att någon beräkning av de merkostnader,
som en utflyttning skulle medföra, icke föreligger. En sådan är
nära nog omöjlig att göra. Man bör emellertid strängt skilja mellan kostnadsökningar
av övergångskaraktär och mera permanenta kostnadsstegringar.
Arbetsmarknadsstyrelsen utgår ifrån, att de kostnader och försämringar,
som kan uppstå för personalen, skall bäras av staten och icke av den
enskilde befattningshavaren; detta medför en del kostnader av övergångsnatur
men leder icke till att löneläget på sikt blir högre på den nya förläggningsorten
än i Stockholm. På längre sikt bör man väl i stället kunna räkna
med att lönekostnaderna snarast blir lägre vid förläggning på annan ort
än Stockholm. Därtill kommer att omsättningen av arbetskraft sannolikt
blir mindre, vilket höjer effektiviteten och minskar utbildningskostnaderna.

Från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållits, att
en förläggning till en mindre utsatt plats än någon av de tre största städerna
kan medföra vissa fördelar ur beredskapssynpunkt, men att dessa knappast
är så otvetydiga eller betydande, att de bör tillmätas någon mera avgörande
betydelse vid bedömningen av förläggningsfrågan. En förläggning
till de inre delarna av Stockholm bör dock om möjligt undvikas.

Utflyttning i etapper

Från arbetsmarknadsstyrelsen har framhålits, att med hänsyn främst till
den byggnadsverksamhet, som en förflyttning av vattenfallsstyrelsen förutsätter
på den nya förläggningsorten, en utflyttning icke torde kunna ske
på en gång utan måste beräknas få genomföras i etapper under en tidrymd
av tre till fem år.

Vattenfallsstyrelsen anför i anledning härav, att dess funktioner f. n. och
säkerligen för flera år framåt huvudsakligen är betingade av verkets an^äggningsverksamhet.
Detta yttrar sig däri, att övervägande delen av styrelsens
personal på ett eller annat sätt är sysselsatt med arbetsuppgifter, som
sammanhänger med nämnda verksamhet. Mest personal har också de båda
^y§8nadsbyråerna — alltså vattenbyggnadstekniska och elektrobyggnads -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

byrån. Dessa båda byråer torde icke kunna vara skilda från varandra under
särdeles lång tid utan sådant avbräck för anläggningsverksamheten, som
icke kan accepteras. Dessa byråer måste därför förutsättas flytta med huvudsakligen
hela sin personal inom högst två närliggande kalenderår. Utflyttningen
av dessa byråer drar med nödvändighet med sig utflyttning av
en del andra mindre byråer under samma period, exempelvis kanslibyrån,
juridiska byrån och vissa delar av driftbyrån och rationaliseringsavdelningen.
Då på grund av anläggningsverksamhetens betydelse generaldirektören
och överdirektören torde böra flytta med byggnadsbyråerna, följer därav att
bl. a. de avdelningar inom driftbyrån, som sysslar med kraftproduktionsfrågor,
och de avdelningar inom kommersiella byrån, som har hand om
kraftförsäljningsfrågor, skall komma med samtidigt. En etappvis skeende
utflyttning skulle kunna genomföras under en fyraårig flyttningsperiod.
Det visar sig dock, att en fullt lika fördelning på de olika åren är omöjlig.
Resultatet härav blir, att överflyttningen skulle omfatta 300 å 400 tjänstemän
under det första året, 600 å 700 under det andra året, 500 ä 600 under
det tredje året och 300 å 400 under det fjärde året.

Vid en utflyttning i etapper befarar vattenfallsstyrelsen, att tidpunkten
för flyttningen blir uppskjuten från 1959 å 1960 till långt in på 1960-talet.
Under tiden blir styrelsen nödsakad att fortsätta att arbeta med nuvarande
besvärliga splittring i Stockholm och även att skaffa ytterligare provisoriska
lokaler med hänsyn till den fortgående personalökningen.

Den omständighet, som enligt styrelsen allra mest gör en utsträckning av
flyttningen på flera år oacceptabel, är emellertid den effektivitetsminskning,
som kommer att uppstå under flyttningsperioden till följd av att på olika
arbetsuppgifter samarbetande avdelningar under långa tider blir placerade
på skilda orter. Härom anför styrelsen i huvudsak följande.

Vattenfallsstyrelsen har under de senaste åren varit tvungen att utnyttja
skilda lokaler i Stockholm och har därigenom erfarenheter av hur arbetsresultat
går ner vid en placering för sig av organ, som behöver samarbeta
med andra. En följd är åtskilligt dubbelarbete, därför att dels samordningen
mellan arbetena på olika håll försvåras, dels de erforderliga kontakterna
med beslutande instanser försämras. Vid en temporär placering av ett av
elektrobyggnadsbyråns konstruktionskontor i särskilda lokaler inträdde
trots oförändrad personalstyrka 30 % minskning i fråga om antalet färdigställda
rilningar.

Vidare är att beakta, att ett hjälpligt upprätthållande av förbindelserna
under flyttningstiden skulle komma att för åtskilliga tjänstemän medföra
ett omfattande resande mellan den nya förläggningsorten och Stockholm.
Detta kan icke undgå att minska arbetseffektiviteten, helst som det inträffar
samtidigt med den omläggning av kontakterna med utomstående organ
och företag, som landsortsförläggningen i och för sig framtvingar. Likaså
skulle det komma att vara högst besvärande, att verkschefen och åtskilliga
chefer för byråer och avdelningar under flyttningsperioden torde nödgas i
särskilt stor omfattning alternera mellan den nya förläggningsorten och
Stockholm med åtföljande minskad tillgänglighet för brådskande ärenden
o. d.

Även om personalen stannar i tjänst så gott som helt trots flyttningen,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

blir det ofrånkomligen en effektivitetsminskning, vars ogynnsamma verkningar
växer minst i proportion till flyttningsperiodens längd. En exakt kalkylering
är icke möjlig, men uppskattningsvis skulle den komma att snarare
överstiga än understiga 20 % i genomsnitt. Egentligen skulle motåtgärden
vara att utöka personalen. Den erforderliga personalutökningen jämte
tillkommande resekostnader m. m. torde väl då medföra en merutgift av
ea 5 milj. kr. per år.

Tanken på en dylik mer eller mindre temporär personalutökning är dock
blott teoretisk. I realiteten skulle den icke komma att vara möjlig, utan
effektivitetsminskningen skulle komma att gå ut över verkets reella prestationer,
närmast då anläggningsutbyggandet. Någon nämnvärd möjlighet att
som ersättning anlita entreprenörer för konstruktions- och byggnadsarbeten
kan icke påräknas, ty även för konsulterande firmor och entreprenadföretag
kommer de personella resurserna att vara begränsade vid de här förutsatta
förhållandena, att styrelsen skulle kunna i allt väsentligt behålla sin
personal trots utflyttningen. Det förhåller sig också så, att ett utförande av
arbetena genom entreprenörer ökar det sammanlagda behovet av sådan teknisk
personal, beträffande vilken tillgången är otillräcklig redan nu, i det
att de kompetenta kontrollanter, som beställaren måste ha, tillkommer utöver
vad själva utförandet kräver.

Måste åter den nedsatta prestationsförmågan få konsekvenser för verkets
möjlighet att klara sin andel av landets kraftförsörjning, framstår redan
nödvändigheten att fördela själva flyttningen på flera år som ett absolut
hinder för landsortsplaceringen i och för sig. Det räcker därvid med att risk
lör dylika följder föreligger och det är av mindre betydelse att angiva verkningarna
i kostnadsbelopp, då sådana icke kan bli fullt representativa för
realiteterna. Storleksordningen framgår av att 20 % nedsättning av den för
de närmaste åren avsedda utbyggnaden av vattenkraft, motsvarande årliga
tillskott om 850 milj. kWh per år i produktionsförmåga under normalt vattenår,
skulle ge en eftersläpning av ungefär 700 milj. kWh per år vid slutet
av en fyraårig flyttningstid, varefter åtskilliga år med endast successivt förbättrat
bristläge skulle krävas, innan det förlorade kan tas igen. Om en sådan
eftersläpning vid flyttningstidens slut sammanfaller med svår vattenbrist,
kan under det året kostnaden för ersättande ångkraft bli 30 å 50 milj. kr.,
såvida dylik kraft över huvud taget står till buds, så att icke i stället ransonering
erfordras med ur samhällelig synpunkt förmodligen större förlust.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i denna del, att om beslut rörande lokaliseringsort
fattas under våren 1956, förvaltningsbyggnaden i dess helhet bör
med en försiktig beräkning vara färdig och bostäder för hela personalen finnas
tillgängliga 1961—1962. — Det är icke en nödvändig förutsättning, att
överflyttningen sker med samma antal personer varje år. Den teoretiska
utflyttningsplan vattenfallsstyrelsen presenterat liksom även utflyttningsperiodens
längd — 4 år — är acceptabel.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att övergångstidens svårigheter
kan mildras genom ökat anlitande av entreprenörer. I praktiken skulle ett
sadant förfarande kunna få samma effekt som en förlängd utflyttningsperiod.
Allteftersom arbetsstyrkan på den nya orten utbygges, återföres arbetena
till vattenfallsstyrelsen, och slutresultatet blir det ur allmän lokaliseringssynpunkt
önskade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

13

Myndigheternas ställningstaganden

Vattenfallsstyrelsen avstyrker bestämt, att styrelsen förlägges till annan
ort än Stockholm. En utflyttning av styrelsen skulle nämligen medföra så
allvarliga konsekvenser för styrelsens verksamhet, att nära nog ett katastrofläge
skulle uppstå med därav följande betydande skadeverkningar för landets
kraftförsörjning. — I vattenfallsstyrelsens ställningstagande instämmer
de personalorganisationer och enskilda organisationer, som hörts av
utredningsmannen.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner från lokaliseringspolitiska synpunkter
starka skäl tala för en förläggning av vattenfallsstyrelsen till annan ort än
Stockholm och vill livligt tillstyrka en sådan och följaktligen avstyrka den
av vattenfallsstyrelsen föreslagna förläggningen till Råcksta. De svårigheter,
som angivits såsom skäl mot en förflyttning från Stockholmsområdet, synes
till väsentlig del vara av övergångskaraktär och icke av sådan storleksordning,
att de omöjliggör en förläggning av vattenfallsstyrelsen till annan ort.

Utredningsmannens synpunkter och ställningstagande

En bedömning av frågan om vattenfallsstyrelsen lämpligen bör förläggas
till ort utanför Stockholm bör enligt utredningsmannen ske under hänsynstagande
till den allmänna lokaliseringspolitiken och till andra på frågan inverkande
omständigheter, främst de verkningar en förflyttning kan antagas
få för fullgörandet av de arbetsuppgifter, som åvilar styrelsen.

Vattenfallsstyrelsen har i sin egenskap av styrelse för statens vattenfallsverk
att leda verksamheten vid olika lokala förvaltningar, mestadels belägna
i landets mellersta och norra delar. I likhet med vattenfallsstyrelsen är två
centrala avdelningar inom vattenfallsverket, nämligen stationsmontageavdelningen
och stamlinjebyggnaderna, förlagda till Stockholm. Med hänsyn till
den arbetsgemenskap, som finns mellan styrelsen och de båda nämnda avdelningarna,
bör vid en utflyttning av vattenfallsstyrelsen från Stockholm
även dessa avdelningar förflyttas och förläggas på samma ort som styrelsen.

En förläggning av vattenfallsstyrelsen och nämnda båda avdelningar till
någon annan ort än Stockholm berör direkt omkring 2 000 befattningshavare.
Det kan beräknas, att flertalet av befattningshavarna eller omkring
1 300 är gifta. Även om en del av personalen vid en utflyttning kan förutsättas
komma att lämna sin anställning hos styrelsen och stanna kvar i
Stockholm, är det enligt utredningsmannen uppenbart, att en utflyttning
måste anses medföra gynnsamma''verkningar, därest frågan bedömes ur sociala
lokaliseringspolitiska synpunkter. Särskilt gäller detta, om en samhällelig
lokaliseringspolitik anses böra inriktas på att hejda en ytterligare
tillväxt av Stockholm.

Vid en bedömning av lämpligheten av en utflyttning ur andra synpunkter
än de lokaliseringspolitiska synes till en början böra beaktas, vilka allmänna
förutsättningar, som bör vara uppfyllda i fråga om den förlägg -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956

ningsort, som skall väljas. Härom anför utredningsmannen i huvudsak följande.

En utflyttning av den storleksordning och den art, det här är fråga om,
torde förutsätta, att byggnadsproduktionen på förläggningsorten kan ökas
med omkring 350 lägenheter årligen. För enbart tjänstemännens räkning
kommer att erfordras uppskattningsvis 1 300 nya lägenheter. Vidare erfordras
ett väl utbyggt skolväsende, innefattande såväl allmänt som tekniskt läroverk,
samt lasarett, kulturella institutioner av skilda slag, goda hotell samt
specialaffärer av olika slag. Rekrytering av kontorspersonal bör kunna ske
från förläggningsorten eller dess närmaste omgivning. Med hänsyn till dessa
förhållanden bör såsom förläggningsort väljas en stad med ett invånarantal
av omkring 50 000.

För att kunna fullgöra sin uppgift att leda verksamheten vid statens vattenfallsverk
är vattenfallsstyrelsen beroende av att förläggningsorten har
goda kommunikationer både med Stockholm och med andra delar av landet.
Med hänsyn till vikten av att samarbetet med i Stockholm verksamma organ
icke onödigtvis försvåras, torde förläggningsorten icke böra ligga alltför
långt från huvudstaden utan inom ett område, som begränsas av en cirkel
med omkring 20 mils radie. Förläggningsorten bör även ha helautomatiska
teleförbindelser.

En närmare undersökning torde ge vid handen, att det finnes städer i
mellersta Sverige, som kan tillgodose de krav, som sålunda bör ställas på
en förläggningsort för vattenfallsstyrelsen.

Utredningsmannen anser det uppenbart, att en byggnadsverksamhet av
angiven omfattning icke utan alldeles extraordinära åtgärder kan genomföras
inom sådan tid, att en utflyttning av vattenfallsstyrelsen kan ske på en
gång. Bl. a. med hänsyn härtill måste förutsättas, att en utflyttning måste
göras successivt under ett flertal år. Från nu angivna utgångspunkt synes
utflyttningstiden böra beräknas till omkring 4 år.

När det gäller att bedöma, vilka följder en utflyttning kan antagas medföra
för den av styrelsen bedrivna verksamheten, pekar utredningsmannen
främst på två faktorer, nämligen förläggningsortens betydelse för personalrekryteringen
och dess betydelse för styrelsens samarbete med andra statliga
organ samt med organisationer och enskilda. Med hänsyn till att förflyttningen
måste ske i etapper blir även samarbetet mellan verksledningen
och styrelsens olika avdelningar och byråer samt mellan dessa inbördes av
betydelse. Vid en bedömning av nu förevarande frågor synes jämväl böra
beaktas, att vattenfallsstyrelsens arbetsuppgifter väsentligen är av teknisk
och kommersiell art. Följderna av en förläggning av vattenfallsstyrelsen
till ort utanför Stockholm torde böra bedömas både i vad de hänför sig till
den fleråriga utflyttningstiden och till tiden därefter.

Beträffande först förläggningsortens betydelse för personalrekryteringen
anser utredningsmannen det klart framgå, att vissa av de nu hos vattenfallsstyrelsen
anställda befattningshavarna kommer att lämna sin anställning,
därest styrelsen förflyttas från Stockholm. Att på grundval av det
föreliggande utredningsmaterialet med någon större grad av tillförlitlighet
bedöma storleken av denna personalavgång är synnerligen vanskligt. Den -

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

15

na synes nämligen vara avhängig av flera faktorer, som nu icke är kända,
såsom exempelvis valet av förläggningsort, läget på arbetsmarknaden, då
det blir känt att en utflyttning kommer att ske, och storleken av de ersättningar,
vilka kan komma att utgå till personal, som flyttar till den nya
förläggningsorten. Det kan emellertid antagas, att ett beslut om utflyttning
av vattenfallsstyrelsen kommer att medföra, att befattningshavare tillhörande
samtliga kategorier av de inom vattenfallsstyrelsen tjänstgörande i
ganska betydande omfattning kommer att lämna sin anställning. Det synes
vidare kunna förutses, att avgången kommer att bli särskilt stor i fråga
om kvinnlig kontorspersonal. Möjligheterna att under utflyttningstiden ersätta
den personal som avgår med nyanställd personal måste bedömas såsom
mycket begränsade. Det torde nämligen — i varje fall i ett arbetsmarknadsläge
som det nuvarande —■ möta svårigheter att i Stockholm rekrytera
tekniker och kontorspersonal för en tjänstgöring, som inom en
nära framtid kommer att förläggas till annan ort. Och en rekrytering på
den nya förläggningsorten för tjänstgöring i Stockholm synes icke kunna
ske i någon mera betydande omfattning under utflyttningstiden. Under utredningen
har från vattenfallsstyrelsen och personalsammanslutningarna
framhållits, att styrelsen f. n. lider brist på personal. Det torde icke råda
något tvivel om att svårigheterna att rekrytera personal kommer att väsentligen
öka under tiden för en förflyttning.

Det framstår likaledes såsom vanskligt att nu söka bedöma möjligheterna
för vattenfallsstyrelsen att rekrytera personal, sedan en utflyttning
till ny förläggningsort genomförts.

Bedömes dessa möjligheter på utredningsmaterialet och under antagande,
att nu gällande avlöningssystem bibehålies, synes möjligheterna att
rekrytera personal med teknisk utbildning, särskilt högre sådan, och mera
kvalificerad biträdespersonal i ett arbetsmarknadsläge sådant som det nuvarande
komma att vara mindre än om styrelsen kvarblivit i Stockholm.
Däremot kan antagas, att möjligheterna att rekrytera kvinnlig biträdespersonal
för mindre kvalificerade arbetsuppgifter kan komma att öka, förutsatt
att särskilda anordningar för utbildning av sådan personal vidtages på
förläggningsorten. En utflyttning av vattenfallsstyrelsen skulle troligen
medföra en minskad rörlighet i anställningsförhållandena, särskilt i fråga
om den kvinnliga biträdespersonalen. Nu angiven bedömning leder således
till att en förläggning av vattenfallsstyrelsen till annan ort än Stockholm
kan, sedan utflyttningen slutförts, väntas medföra såväl för- som nackdelar
vid rekrytering av personal. Därvid synes nackdelarna överväga, eftersom
de hänför sig till mera kvalificerad personal.

En i angivna hänseenden försvårad personalrekrytering måste uppenbarligen
i hög grad ogynnsamt påverka vattenfallsstyrelsens möjligheter
att fullgöra sina arbetsuppgifter, anför utredningsmannen.

Vad angår förläggningsortens betydelse för vattenfallsstyrelsens samarbete
med myndigheter, organisationer och enskilda framhåller utrednings -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

mannen, att ett sådant samarbete f. n. förekommer i betydande utsträckning
med organ, som är förlagda till Stockholm. Det får anses ådagalagt,
att nämnda samarbete är av stor betydelse för den av styrelsen bedrivna
verksamheten. Samarbetet, som till mycket väsentlig del avser tekniska
frågor, fordrar för att rätt bedrivas personliga sammanträffanden i stor
omfattning, bl. a. till följd av att ritningar och annat skriftligt material
måste vara tillgängligt vid överläggningarna. Det synes vid sådant förhållande
berättigat utgå från att en förläggning av vattenfallsstyrelsen till annan
ort än Stockholm kommer att försvåra möjligheterna att upprätthålla
det erforderliga samarbetet med organ, som är förlagda till huvudstaden.
Det kommer sålunda att fordras resor i icke obetydlig omfattning, vilket
bl. a. medför tidsspillan och risk för försening vid ärendenas behandling.
I vilken utsträckning dessa nackdelar kan uppvägas av att samarbetet med
organ på platser utanför Stockholm underlättas, synes icke kunna bedömas
utan närmare undersökning, bl. a. med utgångspunkt från vilken förläggningsort,
som väljes. Då samarbetet med organ i huvudstaden torde
vara mer omfattande än det med de på andra orter förlagda, kan emellertid
antagas, att de fördelar, som kan vinnas, icke uppväger nackdelarna.

En betydande del av den tekniska utvecklingen försiggår inom samarbetsorgan
samt forsknings- och standardiseringskommittéer, i vilka tjänstemän
hos styrelsen är representerade. Vattenfallsstyrelsen har gjort gällande,
att en förläggning av styrelsen till ort utanför Stockholm skulle medföra,
att dylik representation minskade i omfattning. Denna verkan av en
förflyttning synes utredningsmannen icke kunna frånkännas beaktande vid
bedömningen av frågan.

Vad vid utredningen förekommit har givit utredningsmannen stöd för
uppfattningen, att den försämring av möjligheterna till samarbete, som
skulle följa med en förläggning av vattenfallsstyrelsen till ort utanför
Stockholm, skulle menligt påverka den av styrelsen bedrivna verksamheten.

Förutom nyss behandlade verkningar för samarbetet med andra organ,
vilka i allt väsentligt torde göra sig gällande även sedan förflyttningen genomförts,
kommer en successiv utflyttning att påverka det samarbete, som
förekommer mellan verksledningen vid vattenfallsstyrelsen och dess olika
avdelningar och byråer samt mellan dessa inbördes. Utförandet av de arbetsuppgifter,
som sammanhänger med styrelsens anläggningsverksamhet
och handläggning av driftfrågor, är i betydande grad avhängigt av att ett
nära samarbete mellan verksledningen och styrelsens olika enheter samt
mellan dessa inbördes kan åvägabringas. I vilken utsträckning det sålunda
nödvändiga samarbetet måste ske genom personliga sammanträffanden har
icke närmare ådagalagts, men det torde kunna antagas, att vad härutinnan
förekommit beträffande samarbetet mellan styrelsen och andra organ i icke
obetydlig mån gäller även nu förevarande samarbete, som likaledes huvudsakligen
är av teknisk art. En successiv utflyttning av vattenfallsstyrelsen
från Stockholm synes enligt utredningsmannen under den tid förflytt -

17

Kunyl. Maj:ts proposition nr 130 ur 1956

ingen pågår komma att medföra betydande svårigheter att upprätthålla de
kontakter, som för verksamhetens bedrivande erfordras inom styrelsen,
och sålunda vara till påtagligt men för verksamheten.

Vad härefter angår de konsekvenser av ekonomisk natur, som skulle
uppkomma med en utflyttning, möter det stora svårigheter alt med stöd av
nu kända förhållanden göra några mera bestämda uttalanden härom. Allmänt
framhåller utredningsmannen, att en förflyttning skulle medföra vissa
engångskostnader för flyttning av styrelsens kontrollrum, inventarier,
arkivalier in. in. samt för flyttningsersättningar till personal. Kompensation
för ökade levnadsomkostnader under en övergångstid synes i viss utsträckning
böra utgå till personal, som följer med till den nya förläggningsorten.
Vidare torde en förläggning till annan ort än Stockholm komma att
medföra ökade årliga kostnader för tjänsteresor och för telefonsamtal. Det
kan vidare ej uteslutas, att kostnader kommer att uppstå till följd av att
en förläggning till annan ort föranleder en utökning av personalen utöver
vad som varit erforderligt, därest styrelsen kvarblivit i Stockholm. Å andra
sidan kan i fråga om engångskostnaderna en utgiftsminskning antagas ske,
då kostnaderna för eu förvaltningsbyggnad på annan ort troligen bli lägre
än för motsvarande byggnad i Stockholm. Vad gäller de årliga kostnaderna
kan förutses, alt löneutgifterna till följd av dyrortsgrupperingen kommer
att minska vid en förläggning till ort utanför Stockholm, därest utflyttningen
icke föranleder, att antalet befattningshavare måste ökas. Emellertid
torde de direkta ekonomiska verkningarna för vattenfallsstyrelsen av en
förläggning till annan ort än Stockholm, särskilt med beaktande av att statens
vattenfallsverks driftskostnader för innevarande budgetår beräknats
till 220 milj. kr., icke vara av den storleksordningen, att de bör tillmätas
någon mera avgörande betydelse vid bedömningen av den fråga, utredningen
avser.

Ej heller torde enligt utredningsmannen beredskapssynpunkter på något
mera avgörande sätt påverka bedömningen av frågan om vattenfallsstyrelsens
förläggning i fredstid.

Av de övriga synpunkter på frågan om vattenfallsstyrelsens förläggning,
som framkommit under utredningen, nämner utredningsmannen, att personalorganisationerna
givit uttryck för den uppfattningen, att eu förflyttning
av styrelsen från Stockholm innebär ett mycket stort ingrepp i tjänstemännens
och deras familjemedlemmars livsföring.

Avslutningsvis understryker utredningsmannen, att eu bedömning av
de nackdelar, som kan vara förenade med eu förläggning av vattenfallsstyrelsen
till annan ort än Stockholm, hör ske under hänsynstagande till den
betydelse den av vattenfallsstyrelsen bedrivna verksamheten har för landets
kraftförsörjning.

Utredningsmannen framhåller sammanfattningsvis som sin mening, alt
även om det ur allmänna lokaliseringspolitiska synpunkter kan anses 1''ram ''Z

llihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr iso

18

Kungl. Maj.ts /jropusitiun nr 130 är lilöti

stå såsom angeläget, att vattenfallsstyrelsen förlägges till någon annan ort
än Stockholm, en dylik förläggning, särskilt med hänsyn till att den förutsätter
en utflyttning under ett flertal år, måste anses medföra sådana nackdelar
för den av styrelsen bedrivna verksamheten, att den icke lämpligen
hör ske.

Departementschefen

Vattenfallsstyrelsen har i sin skrivelse framhållit, att de stigande anspråken
på elektrisk kraft föranlett eu snabb ökning av utbyggnadsverksamhcten.
Den härav förorsakade stegringen av arbetsuppgifterna har medfört eu
ansvällning av vattenfallsverkets personal i Stockholm. Styrelsens centrala
lokaler har därigenom blivit helt otillräckliga. F. n. har styrelsen lokaler
på inte mindre än 28 ställen i vilt skilda delar av Stockholm. Denna splittring
komplicerar och tynger arbetet i hög grad och minskar effektiviteten.
Lokalhyror och erforderlig budsändning medför dessutom avsevärda kostnader.
Styrelsen anser därför nödvändigt, att den inom en snar framtid får
möjlighet att återsamla personalen i Stockholm i en gemensam förvaltningsbyggnad.
Enligt vad jag under hand inhämtat från styrelsen torde kostnaden
för en ny sådan byggnad exklusive toantmark kunna preliminärt uppskattas
till storleksordningen 30 milj. kr.

Vattenfallsstyrelsen har i syfte att lösa markfrågan för en ny förvaltningsbyggnad
träffat avtal om inköp av ett tomtområde av Stockholms stad.
Markområdet är beläget i stadsdelen Råcksta och omfattar ca 85 900 kvadratmeter.
Den överenskomna köpeskillingen uppgår till 5 milj. kr. Köpeavtalet
har träffats under förutsättning, att detsamma godkännes av Stockholms
stadsfullmäktige senast den 1 januari 1956 och av Kungl. Maj:t före den 1
juli 1956. Stockholms stadsfullmäktige har den 19 december 1955 godkänt
köpeavtalet.

För projekteringsarbeten rörande ny förvaltningsbyggnad och för vissa
planeringsarbeten på tomtområdet har vattenfallsstyrelsen hemställt, att ell
belopp av 2 milj. kr. måtte anvisas för budgetåret 1956/57.

I remissyttrande över skrivelsen har arbetsmarknadsstyrelsen icke ansett
sig på grundval av då föreliggande material kunna tillstyrka, att den nya
lörvaltningsbyggnaden förlägges till Stockholmsområdet. Enligt styrelsens
mening borde möjligheterna att förlägga förvaltningsbyggnaden till ort utanför
Stor-Stockholm närmare undersökas.

Då jag i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen ansett lokaliseringsfrågan
böra närmare prövas, har jag låtit en särskild tillkallad sakkunnig skyndsamt
utreda frågan om vattenfallsstyrelsens framtida förläggning.

Av utredningsmannens nyligen överlämnade betänkande framgår, att vattenfallsstyrelsen
bestämt avstyrker en förläggning till annan ort än Stockholm,
under det att arbetsmarknadsstyrelsen ur lokaliseringspolitiska synpunkter
finner starka skäl tala för en utflyttning från huvudstaden och
därför livligt tillstyrker en sådan. Utredningsmannen uttalar som sin me -

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1956

ning, att även om det ur allmänna lokaliseringspolitiska synpunkter kan
anses framstå som angeläget, att vattenfallsstyrelsen förlägges till någon annan
ort än Stockholm, en dylik förläggning, särskilt med hänsyn till att
den förutsätter en utflyttning under ett flertal år, måste anses medföra
sådana nackdelar för den av styrelsen bedrivna verksamheten, att den icke
lämpligen bör ske. Vid utredningen har betydande avseende bl. a. fästs vid
arbetsmarknadsfrågorna, främst möjligheterna att rekrytera personal med
högre teknisk utbildning samt vattenfallsstyrelsens behov av mera personliga
kontakter med utomstående organ, som är förlagda till huvudstaden.

Under utredningsarbetets gång har arbetsmarknadsstyrelsen fäst uppmärksamheten
på att även lokaliseringen av Älvkarleby kraftverksförvaltning,
som nu är förlagd till Stockholm, borde övervägas.

Frågan om näringslivets lokalisering har under senare år tilldragit sig
allt större uppmärksamhet och de samhälleliga åtgärderna på detta område
har aktiviserats. Objekten för lokaliseringspolitiken måste givetvis i lika
grad gälla de statliga företagen och den statliga förvaltningen som det enskilda
näringslivets företag.

Rent principiellt måste den meningen hävdas, att valet av förläggningsort
för såväl administrationen som för näringslivet måste ske utifrån ekonomiska
och samhälleliga bedömningar. När det gäller frågan om lämplig plats
för ny förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen, måste enligt min mening
bedömningen ske mot bakgrunden av den föreliggande situationen för
landets kraftförsörjning samt betydelsen härvidlag av vattenfallsstyrelsens
verksamhet.

Som jag vid anmälan av vattenfallsstyrelsens investeringsäskanden i årets
statsverksproposition framhållit, ter sig kraftförsörjningsläget såväl totalt
som för vattenfallsverkets del ogynnsamt för en rad av år framåt. Av den i
statsverkspropositionen redovisade prognosen, som omfattar tiden t. o. m.
år 1961, framgår att under ett exceptionellt torrår nettobelastningen kommer
att väsentligt överstiga produktionen av vattenkraft. I ett sådant läge
kan, trots ett intensivt utnyttjande av ångkraftresurserna, konsumtionsbegränsande
åtgärder bli ofrånkomliga.

Av den för hela landet totala belastningsökningen faller omkring hälften
på statens vattenfallsverk, vilket för verket nödvändiggör en mycket intensiv
utbyggnadstakt. Vattenfallsstyrelsens funktioner kommer därför att huvudsakligen
vara betingade av verkets anläggningsverksamhet.

Vad som i olika avseenden framkommit vid den verkställda utredningen
har övertygat mig, att en förläggning av styrelsen till annan ort än Stockholm
skulle i icke oväsentlig grad sätta ned verkets prestationsförmåga under
själva flyttningstiden och att även på längre sikt risk för en sådan nedsättning
kan tänkas föreligga. Vad angår svårigheterna under övergångstiden
är att märka, att verkningarna härav kommer att göra sig gällande
långt framåt i tiden på grund av den avsevärda tid det tar att projektera och
bygga vatten fallsverkets anläggningar. En flerårig utflyttningsperiod med

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 130 år 1956

början inom en snar framtid skulle sålunda inverka oförmånligt på anläggningsverksamheten
långt in på mitten av 1960-talet. Ehuru en uppskattning
år svår att verkställa vad avser den eftersläpning i utbyggnadsprogrammet,
som en utflyttning skulle komma att medföra, finner jag det vara uppenbart,
att en utflyttning av styrelsen kan enbart under flyttningsperioden få
för folkhushållet allvarliga konsekvenser ur kraftförsörjningssynpunkt. Mot
bakgrunden av det redan nu ansträngda kraftförsörjningsläget framstår det
som i hög grad angeläget, att den för folkhushållet betydelsefulla kraftutbyggnadsverksamheten
störningsfritt kan fullföljas inom ramen för tillgängliga
resurser.

Med hänsyn till vad jag nu sagt kan jag inte — oavsett de lokaliseringspolitiska
skäl, som kan anföras för en utflyttning av styrelsen —- tillstyrka
en förläggning av vattenfallsstyrelsen till ort utanför Stor-Stockholm.

I anslutning till styrelsen är f. n. vissa fristående till statens vattenfallsvcrk
hörande avdelningar förlagda, nämligen dels två centrala avdelningar
— stationsmontageavdelningen och stamlinjebyggnaderna — och dels den
lokala förvaltningen för Älvkarleby kraftverk. Vid utredningen, som enligt
direktiven avsett vattenfallsstyrelsens förläggning, har icke närmare undersökts
frågan om en utflyttning från Stockholm av dessa avdelningar. Ur allmänna
lokaliseringspolitiska synpunkter framstår det såsom motiverat, att
frågan om en förläggning av dessa fristående avdelningar till ort utanför
huvudstaden närmare utredes och jag har för avsikt att vid ett senare tillfälle
föreslå Kungl. Maj :t att förordna härom.

Vid en förläggning till Stor-Stockholm har jag funnit styrelsens förslag, att
förlägga förvaltningsbyggnaden till stadsdelen Råcksta inom Vällingbyområdet
omkring 12 km från Stockholms centrum vara ur lokaliseringspolitiska
synpunkter lämpligt. Jag biträder därför styrelsens förslag i detta avseende.

Mot det av vattenfallsstyrelsen och Stockholms stad ingångna köpeavtalet
rörande förvärv av mark i Råcksta har jag inte något att erinra. Jag förordar
därför, att ett belopp av ö milj. kr. anvisas till inköp av tomtmarken.
Beloppet torde böra anvisas på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1955/56.

Vad angår vattenfallsstyrelsens hemställan om ett belopp av 2 milj. kr.
för projekterings- och planeringsarbeten, har jag från styrelsen under hand
inhämtat, att av beloppet 650 000 kr. avsetts för projekteringsarbetena och
av återstoden bl. a. 1 080 000 kr. beräknats för vissa schaktningsarbeten och
sprängningsarbeten för byggnadens källarvåning. Jag har intet att erinra
mot beloppets storlek och förordar sålunda, att ett anslag om 2 milj. kr.
för ifrågavarande förberedelsearbeten anvisas för nästa budgetår.

De belopp, som jag sålunda tillstyrkt, torde anvisas under vattenfallsverkets
fond på ett särskilt anslag, benämnt Förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen.
Jag förutsätter, att medelsförbrukningen på detta anslag
sknll anses falla utanför vattenfallsverkets rambegränsade investeringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130 år 1956 21

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

I. att å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1955/56
till Förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen under statens
affärsverksfonder, statens vattenfallsverks fond, anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000 kr.;

II. att för budgetåret 1956/57 till Förvaltningsbyggnad för
vattenfallsstyrelsen under nyssnämnda fond anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kr.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik Nilsson