Kungl. Maj:ts proposition nr 128 är 1956

1

Nr 128

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av
eu civil reservläkarkår; given Stockholms slott den
16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om inrättande försöksvis av en civil
reservläkarkår med huvudsakligt syfte att bereda ökade möjligheter att anskaffa
vikarier på vakanta provinsialläkartjänster eller vid sådan läkares
semester och annan ledighet. Reservläkarkåren föreslås tills vidare omfatta
cirka 10 befattningshavare, vilka skall vara skyldiga att årligen under omkring
60 dagar uppehålla tjänst såsom provinsialläkare eller att biträda
såsom extra läkare inom den civila öppna sjukvården. Kostnaderna för
hudgetåret 1956/57 uppskattas till i runt tal 55 000 kronor.

1 - Bihnng till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 128

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1956

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om
inrättande av en civil reservläkarkår samt anför därvid följande.

Framställning från medicinalstyrelsen

I skrivelse den 15 oktober 1955 har medicinalstyrelsen —- efter samråd
med styrelsens huvudmannaråd och med Sveriges läkarförbund — framlagt
förslag om inrättande av en särskild civil reservläkarkår.

Medicinalstyrelsen erinrar därvid om att i syfte att skapa en reserv av
läkare, disponibla för vissa angelägna vårdbehov, sedan början av 1900-talet
medgivits anställande av ett visst antal s. k. civila läkarstipendiater. Medel
för detta ändamål har beräknats under en särskild delpost, benämnd Avlöning
till civila läkarstipendiater, i den för förslagsanslaget till Förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl.: Avlöningar fastställda avlöningsstaten.
På senare tid har emellertid förelegat betydande rekryteringssvårigheter
inom läkarstipendiatorganisationen. Sedan budgetåret 1947/48 har
för ändamålet beviljade medel icke tagits i anspråk, och fr. o. in. budgetåret
1951/52 har ifrågavarande post upptagits med allenast ett formellt belopp
av 100 kronor.

Bristen på läkare i vårt land är alltjämt mycket kännbar. Allvarliga svårigheter
yppar sig att finna vikarier på vakanta provinsialläkartjänster eller
vid provinsialläkares semestrar och tjänstledigheter, särskilt i vissa norrländska
distrikt. Styrelsen har i avsevärd omfattning nödgats tillgripa s. k.
dubbelförordnanden, vilka i betydande utsträckning haft längre varaktighet
än femton dagar. Dylika längre förordnanden har under tiden 1 juli 1954—
30 juni 1955 meddelats under sammanlagt omkring 280 månader, varav icke
mindre än 131 månader i de fyra nordligaste länen. Härtill kommer lång -

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1956

förordnanden i samband med distriktsdelningar om sammanlagt omkring
165 månader. Det sagda visar angelägenheten av att styrelsen beredes möjlighet
att anvisa läkare till tjänstgöring åtminstone i sådana distrikt, där
särskilt stora svårigheter föreligger rörande läkarvårdens bestridande.

Mot bakgrunden av vad sålunda förekommit har medicinalstyrelsen funnit
sig höra överväga andra åtgärder att bemästra svårigheterna. Styrelsen
har därvid kommit till den uppfattningen, att inrättandet av en kår av civila
reservläkare med så bred rekryteringsbas som möjligt, närmast efter mönster
av bataljonsläkarna vid fältläkarkåren, skulle vara en framkomlig väg.

Huvudsyftet med en dylik civil reservläkarkår bör vara att ställa ett antal
läkare till medicinalstyrelsens disposition för förordnanden såsom vikarier
å provinsialläkartj änster. En sådan kår skulle dock kunna bli av stort värde
även för andra grenar av sjukvården. Främst skulle reservläkarna kunna
medföra en värdefull förstärkning av den personella epidemiberedskapen.
Då denna f. n. helt bygger på läkarnas frivilliga deltagande, skulle otvivelaktigt
bättre garantier skapas i fråga om läkarvårdens ombesörjande vid
svårare epidemier, därest reservläkarna stode till förfogande även inom
epidemivården såsom en sista reserv. Dessa läkare borde i så fall kunna
förordnas icke blott att såsom extra läkare biträda i öppen sjukvård vid
epidemier utan även att tjänstgöra i sluten epidemivård vid trängande behov.

Vid enstaka tillfällen har styrelsen icke kunnat anskaffa kompetent vikarie
på lasarettsläkartjänst vid smärre lasarett, där underläkare med erforderlig
kompetens ej funnits att tillgå. I en dylik situation, som dock icke
torde komma att inträffa ofta, skulle förhandenvaron av en civil reservläkarkår
ge styrelsen ökade möjligheter att förordna lämplig läkare till
tjänstgöring såsom vikarie å ifrågavarande tjänster.

Sammanfattningsvis bör det alltså åligga reservläkare att, på förordnande
av medicinalstyrelsen, uppehålla tjänst såsom provinsialläkare eller
att biträda såsom extra läkare inom den civila öppna sjukvården. Därjämte
bör reservläkare vara skyldig att, då förefintligt behov av läkare icke kan på
annat sätt tillgodoses, tjänstgöra på epidemivårdanstalt eller undantagsvis
på lasarett eller sjukstuga.

För anställning såsom reservläkare bör fordras att vederbörande är legitimerad
läkare eller av Kungl. Maj it erhållit särskilt tillstånd att inom riket
utöva läkarkonsten.

Anställning som civil reservläkare bör ske medelst kontrakt för viss lid, i
regel för en tid av tre år i sänder. Dock anser styrelsen, att bestämmelserna
om reservläkare icke bör innehålla uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende,
emedan det stundom torde komma att bli önskvärt, att styrelsen
kan anställa dylika läkare för annan tidsperiod. Ledig befattning bör i vanlig
ordning kungöras med föreläggande av tre veckors ansökningstid.

Reservläkare bör vara skyldig att årligen på av medicinalstyrelsen föreskriven
tid tjänstgöra under högst 60 dagar. Tjänstgöringsskyldighet mot -

4 Kunr/l. Maj:ts proposition nr 128 år 1956

svarande flera i kontraktstiden ingående år bör efter överenskommelse
kunna fullgöras under ett och samma år.

Medicinalstyrelsen föreslår, att till en början försöksvis anställes trettio
civila reservläkare, vilket med en tjänstgöringsskyldighet för läkarna om
två månader per år skulle ge styrelsen möjlighet att förfoga över 60 tjänstgöringsmånader
årligen. Ifrågavarande tjänstgöringstid täcker visserligen
icke på långt när behovet men torde dock vara tillräcklig för att avhjälpa
de svåraste missförhållandena.

Till dem som antagits såsom civila reservläkare, bör utgå arvode med
samma belopp som det för bataljonsläkare vid fältläkarkåren fastställda,
nämligen f. n. — inklusive särskilda tillägg — 6 444 kronor för år. Till
bataljonsläkai na utgår dessutom under den aktiva tjänstgöringstiden
tjänstgöringspengar med 10 kronor per dag vid tjänstgöring i hemorten och
eljest med 17 kronor per dag. Även de civila reservläkarna synes, i samband
med den aktiva tjänstgöringen, böra komma i åtnjutande av vissa
särskilda förmåner utöver årsarvodet. Här avses förekommande taxeinkomster,
resekostnads- och traktamentsersättning för resor till och från
tjänstgöringsorten m. in. Däremot bör förordnande såsom reservläkare icke
vara förenat med annan fast avlöningsförmån under tjänstgöringstiden,
exempelvis underläkarlön vid förordnande på epidemivårdanstalt. För resor
till och från tjänstgöringsort i samband med förordnande på tjänst, för
vilken landsting är huvudman, bör denne svara.

Beträffande reservläkare, som är anställd hos stad eller landsting, bör i
tillämpliga delar gälla av Kungl. Maj:t den 26 maj 1954 utfärdade bestämmelser
angående vissa förmåner vid vikariat å provinsialläkartjänst (viss
sjuklön, ersättning för pensionsavgifter och semesterdagar m. in.).

Medicinalstyrelsen utgår från att samma praxis, som f. n. tillämpas i
fråga om rätt att tillgodoräkna tjänstår vid framtida avgång från statlig
tjänst eller tjänst förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt för
tjänstgöringar av de slag som nu nämnts, skall äga tillämpning även där
dylik tjänstgöring fullgjorts av någon i egenskap av civil reservläkare.

Tjänstgöring, som fullgöres av sådan reservläkare, bör vidare i merithanseende
berättiga till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens
tjänst.

Kostnaderna för anställande av civila reservläkare enligt det framlagda
förslaget skulle under budgetåret 1956/57 komma att uppgå till (30 X 6 444)
193 320 kronor eller i avrundat tal 195 000 kronor.

Yttranden

Statskontoret erinrar om att kommittén för översyn av hälso- och sjukvården
i riket har till uppgift bl. a. att pröva olika möjligheter att öka
tillströmningen till tjänsteläkarbanan. Utredningen har också att särskilt

5

Kunyl. Maj.ts proposition nr 128 år 1956

undersöka möjligheterna att underlätta utbyggnaden av läkarorganisationen
i Norrland. Med hänsyn härtill torde förevarande spörsmål böra upptagas
till prövning först i samband med ställningstagandet till utredningens förslag.
Vad gäller det av medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget vill statskontoret
endast framhålla, att det föreslagna årsarvodet till reservläkarna
enligt ämbetsverkets mening är alltför högt i betraktande av läkarnas begränsade
tjänstgöringsskyldighet.

Statens lönenämnd vill, därest inrättande av ifrågavarande befattningar
är av behovet påkallat, icke motsätta sig de av medicinalstyrelsen föreslagna
löneförmånerna.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som i ärendet samrått med försvarsgrensöverläkarna,
har i princip intet att erinra mot det föreliggande förslaget
3in anställande av civila reservläkare.

Beträffande vissa detaljer i förslaget har arméöverläkaren i skrivelse till
sjukvårdsstyrelsen uttalat följande.

Medicinalstyrelsens förslag i fråga om avlöningsförmåner utgår från samma
årslön som gäller för bataljonsläkare vid fältläkarkåren men upptager
icke det dagarvode om 10 resp. 17 kronor, som tillkommer dessa. Min erfarenhet
beträffande inkallelser av sådana bataljonsläkare ger vid handen,
att det vore till stor fördel om dessa dagarvoden kunde utbytas mot tjänstgöringstraktamenten
enligt allmänna resereglementet och utredning om
ändring därhän pågår. Därför bör övervägas om icke de civila reservläkarna
i vissa fall bör åtnjuta sådant traktamente vid tjänstgöring utom bostadsorten.
Detta gäller främst läkare som beordras till tjänstgöring vid sinnessjukhus,
epidemisjukhus eller i arbete på fältet i samband med epidemier,
då vederbörande själva måste bestrida utgifter för förläggning och förplägnad.

För egen del ansluter sig styrelsen till de synpunkter, som kommit till
uttryck i nämnda uttalande, så mycket mera som ifrågavarande civila reservläkare
i likhet med bataljonsläkarna icke heller kan påräkna de med
verksamhet i den öppna sjukvården förenade extrainkomsterna.

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket vitsordar den
synnerliga angelägenheten av att åtgärder snarast vidtages för att söka bemästra
de i medicinalstyrelsens framställning omnämnda svårigheterna.
Den civila läkarstipendiatinstilutionen är uppenbarligen intet att räkna
med och bör alltså kunna avskaffas. Medicinalstyrelsens förslag att ersätta
denna institution med en civil reservläkarkår synes i nuvarande läge innebära
en ändamålsenlig lösning. I vart fall synes förslaget väl värt att prövas.
Kommittén tillstyrker alltså varmt ett försök i enlighet med styrelsens
förslag.

Kommittén förutsätter, att man vid rekryteringspropagandan för reservläkarkåren
i första hand vänder sig till de läkare, som icke innehar sådana
nyckelpositioner, att de under sin reservläkartjänstgöring oundgängligen
behöver ersättas av lika kvalificerade läkare. Vidare förutsätter kommittén,

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1956

att i fråga om de samtidigt hos annan huvudman anställda civila reservläkarna
sådan kontakt kommer att föreligga med huvudmännen, att olägenheterna
av att ifrågavarande läkare lämnar sitt vanliga arbete för att tjänstgöra
som reservläkare blir så små som möjligt. Då såväl anställandet av de
civila reservläkarna som deras inkallande avses skola omhänderhas av medicinalstyrelsen,
torde erforderliga garantier i angivna hänseenden föreligga.

Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller, att rådande brist på
läkare lägger betydande hinder i vägen vid anskaffande av vikarier under
ordinarie läkares ledigheter, sjukdom, semester o. d. Detta gäller icke endast
provinsialläkarväsendet utan även de mindre sjukhusen. Särskilt
accentuerade är svårigheterna i övre Norrland. Någon varaktig förbättring
av förhållandena kan icke motses, förrän läkartillgången blir mera tillfredsställande.

Medicinalstyrelsens nu framlagda förslag för att lösa vikariefrågan för
främst provinsialläkarna synes i och för sig välmotiverat och ägnat att underlätta
anskaffningen av vikarier. Förbundsstyrelsen kan alltså i princip
tillstyrka förslaget.

Frågan om provinsialläkarväsendets framtida organisation ligger f. n. i
stöpsleven. Därest de överväganden, som kommittén för översyn av hälsooch
sjukvårdens organisation nu gör, skulle leda till ett ändrat huvudmannaskap
för provinsialläkarväsendet, kommer förevarande fråga i viss
mån i annat läge. Behovet att säkra tillgången till vikarier kommer dock,
som av det anförda framgår, att kvarstå oförändrat ännu under lång tid.
Möjligen kan i dylikt fall vissa modifieringar beträffande finanseringen bli
påkallade. Denna omständighet bör dock enligt styrelsens mening ej utgöra
hinder för att det nu föreliggande förslaget realiseras.

Medicinalstyrelsen har icke närmare ingått på hur reservläkarkåren skall
rekryteras. Oundgängligt synes vara, att läkare, som redan har tjänster,
kommer att knytas till kåren. Man får därför vara försiktig, så att man ej
genom inrättande av denna kår visserligen löser vikariefrågan för provinsialläkarna
men skapar svårigheter på andra områden, t. ex. för sjukhusen.
Med hänsyn till den knappa läkartillgången vid landstingens sjukhus förutsätter
förbundsstyrelsen, att rekryteringen till reservläkarkåren företrädesvis
sker bland andra läkarkategorier och att uttagningen till tjänstgöring
sker med beaktande av den ordinarie tjänstens krav.

Mot medicinalstyrelsens förslag beträffande läkarnas tjänstgöringsskyldighet
och anställningsförhållanden har styrelsen intet att erinra. Ej heller
förslaget om dessa läkares utnyttjande föranleder några invändningar från
styrelsens sida.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation är väl medveten om medicinalstyrelsens
svårigheter att i vissa fall rekrytera provinsialläkartjänster
liksom att anskaffa erforderliga vikarier å dylika tjänster. Orsakerna till
den föreliggande krissituationen är flera, vilka delegationen i detta samman -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 är 1956

hang saknar anledning att närmare beröra. Delegationen anser emellertid
angeläget framhålla, att jämväl övriga sjukvårdshuvudmän har betydande
svårigheter att rekrytera vissa för sjukvårdens behöriga bedrivande erforderliga
tjänster. Den väg medicinalstyrelsen för sin del valt synes vara en
nödlösning, som inger starka principiella betänkligheter.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter och det samråd, som i ärendet
ägt rum med huvudmannarådet och Sveriges läkarförbund, anser sig
delegationen dock icke kunna motsätta sig förslagets genomförande. Därvid
förutsätter delegationen, att — enär det torde vara fråga om en försöksverksamhet
— någon utökning av antalet reservläkare utöver föreslagna 30
icke medgives förrän medicinalstyrelsen redovisat erfarenheterna av verksamheten
och huvudmännens organisationer beretts tillfälle att framföra
sina synpunkter i frågan. Man torde nämligen icke kunna bortse från att
de föreslagna åtgärderna att trygga tillgången på läkare till statliga läkartjänster
kan få vissa menliga konsekvenser, särskilt på löneområdet, för
sjukvårdens övriga huvudmän. Den ekonomiska gottgörelse, som enligt förslaget
skall tillkomma reservläkare, som anlitas såsom provinsialläkare,
synes i jämförelse med vad som gäller för likvärdiga arbetsuppgifter hos övriga
huvudmän vara betydande.

Delegationen anser sig med hänsyn till nu anförda synpunkter sakna anledning
att närmare yttra sig över detaljutformningen av det föreliggande
förslaget.

Sveriges läkarförbund har icke något att erinra mot medicinalstyrelsens
förslag.

Departementschefen

Ända sedan början av 1900-talet har medel ställts till medicinalstyrelsens
förfogande för att möjliggöra anställandet av ett visst antal s. k. civila
läkarstipendiater. Avsikten härmed var att söka skapa en reserv av läkare
för tjänstgöring inom den civila sjukvården. Anställningstiden var för stipendiat
av första klassen från ett till tre år samt för stipendiat av andra
klassen tre månader med möjlighet för medicinalstyrelsen att i lörra fallet
reducera den årliga tjänstgöringsskyldigheten till elva månader. Betydande
rekryleringssvårigheter har emellertid visat sig föreligga inom den civila
läkarstipendiatorganisationen. Sedan budgetaret 1947/48 har sålunda den
för ändamålet under förslagsanslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare
in. fl.: avlöningar upptagna delposten icke tagits i anspråk.
Posten har därför fr. o. m. budgetåret 1951/52 upptagits med ett allenast
formellt beräknat belopp om 100 kronor.

Medicinalstyrelsens nu framlagda förslag innebär, att en civil reservläkarkår,
närmast efter mönster av bataljonsläkarna vid fältläkarkåren, skulle
tillskapas. Huvudsyftet med denna kår skulle vara alt ställa ett antal läkare

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1956

till medicinalstyrelsens disposition för förordnanden såsom vikarier på
provinsialläkartjänster. Enligt styrelsens mening skulle en sådan kår kunna
bli av stort värde också för andra grenar av sjukvården, främst epidemivård
men även lasarettsvård in. m.

Vid min anmälan i årets statsverksproposition av anslaget till förste provinsialläkare
och provinsialläkare in. fl.: avlöningar framhöll jag, att antalet
provinsialläkartjänster, som den 1 december 1955 icke hade ordinarie innehavare,
uppgick till 40, varav dock 13 var blockerade. I detta sammanhang
har, liksom i det följande, icke medräknats s. k. rutinlediga distrikt. Enligt
vad jag sedermera inhämtat från medicinalstyrelsen uppgick antalet provinsialläkartjänster
utan innehavare räknat per den 1 mars 1956 till 51.
Antalet vakanta tjänster har under nämnda tremånadersperiod sålunda
ökat med elva. I det alldeles övervägande antalet fall uppehölls dock de
vakanta tjänsterna av svenska eller utländska vikarier. Av de nämnda 51
tjänster uppehölls sålunda 23 av utländska och 17 av svenska vikarier.
Antalet s. k. dubbelförordnanden, d. v. s. förordnande för provinsialläkare
i ett angränsande distrikt att bestrida sjukvården jämväl i det lediga
distriktet, uppgick alltså till sammanlagt (51 — 23—17) 11, vilket innebär
en reducering med ett dubbelförordnande i förhållande till läget den
1 december 1955. I åtskilliga av de distrikt, där dubbelförordnanden meddelats,
saknas emellertid bostad och mottagningslokal, varför vikarie knappast
kunnat anslällas. Antalet utländska vikarier ökade under förenämnda
tid med 9 och antalet svenska med 3. Situationen har sålunda i stort
sett bibehållit sig oförändrad under ifrågavarande tidsperiod. Svårigheter
föreligger emellertid att få tillräckligt antal vikarier såväl på nämnda vakanta
tjänster som vid provinsialläkares semestrar och andra ledigheter.
Framförallt under sommarmånaderna uppstår regelbundet stora svårigheter
att lösa vikariefrågan. Särskilt framträdande har svårigheterna visat
sig vara i de fyra nordligaste länen, där under budgetåret 1954/55 dubbelförordnanden
om längre varaktighet än 15 dagar meddelats under en sammanlagd
tid av icke mindre än 131 månader. Någon verklig förbättring i
dessa hänseenden synes icke vara att vänta, förrän läkartillgången blivit
väsentligt mera tillfredsställande än vad nu är fallet.

Det förslag till åtgärder som medicinalstyrelsen nu framlagt synes därför
böra försöksvis prövas. I avbidan på erfarenheter av verksamheten och dess
omfattning synes emellertid den föreslagna reservläkarkåren böra i viss
mån begränsas. Jag förordar, att medicinalstyrelsen bemyndigas att under
nästa budgetår anställa cirka It) reservläkare. Tjänstgöringsskyldigheten
bör såsom medicinalstyrelsen föreslagit utgöra 60 dagar årligen men anställningstiden
synes tills vidare böra begränsas från tre till högst två år. Huvudsyftet
med anställningen bör vara att vederbörande reservläkare åtager sig
att på förordnande av medicinalstyrelsen tjänstgöra såsom provinsialläkare
eller eljest inom den civila öppna sjukvården. I anslutning till vad medicinal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1956 9

styrelsen anfört om tjänstgöring vid epidemivårdanstalt vill jag erinra om
den cirkulärskrivelse till samtliga epideminämnder i riket med riktlinjer
för en effektivisering av epidemiberedskapen, vilken av medicinalstyrelsen
utfärdats med stöd av Kungl. Majrts den 18 juni 1954 lämnade bemyndigande.
De åtgärder, som alltjämt kan anses erforderliga för att uppnå en
tillfredsställande personell epidemiberedskap, bör även i fortsättningen vidtagas
med utgångspunkt från i cirkuläret angivna riktlinjer och sålunda
icke bygga på den reservläkarkår, som eventuellt kan komma att stå till
medicinalstyrelsens förfogande. Något formellt hinder att i undantagsfall
förordna reservläkare att tjänstgöra även inom den slutna epidemivården
synes dock ej böra föreligga.

Jag vill vidare i detta sammanhang framhålla angelägenheten av alt medicinalstyrelsen
före anställning av reservläkare i förekommande fall samråder
med vederbörande sjukvårdshuvudman för att såvitt möjligt undanröja
eller minska de olägenheter, som ett ianspråk tagande av vissa läkare
kan komma att innebära.

Ersättningen till reservläkare torde böra utgå — förutom i form av
taxeinkomster in. in. — med ett fast årligt arvode. Detta arvode synes
emellertid, med hänsyn bl. a. till de övriga förmåner, som konmier att bli
förenade med anställningen, böra begränsas till 5 000 kronor per år.

I övrigt torde det böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de närmare
bestämmelser rörande försöksverksamheten, som kan konnna att erfordras.

Kostnaderna för verksamheten torde i enlighet härmed kunna beräknas
till för årsarvodena omkring (10 X 5 000) 50 000 kronor och för övriga utgifter,
som bör bestridas av statsmedel, till omkring 5 000 kronor. För ändamålet
torde böra anvisas ett särskilt förslagsanslag om (50 000 + 5 000)
55 000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

att till Anställande av civila reservläkare för budgetåret
1956/57 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
55 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Bert A. Edberg

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 128