Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ersättning åt smittbärare, m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

dels medgiva att ersättning må utbetalas åt företagare in. fl. enligt i
propositionen angivna grunder;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Hedlund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att smittbärare, som på grund av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan
till förekommande av att smitta sprides underkastas observation eller isolering
eller eljest inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning,
skall vara berättigad till ersättning av statsmedel. Med smittbärare avses
även den som misstänkes föra smitta.

Ersättning åt tillfällig smittbärare, varmed avses den som är föremål
för ingripande under högst 90 dagar i följd, föreslås skola bestämmas i
huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående sjukpenning
enligt lagen om sjukförsäkring. Någon karenstid skall dock icke räknas.

År smittbärare föremål för ingripande längre tid än 90 dagar i följd benämnes
lian efter denna tid kronisk smittbärare. Sådan smittbärare skall
kunna erhålla ersättning med belopp som — enligt vissa i propositionen
angivna grunder — i varje särskilt fall prövas skäligt.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Vidare föreslås att företagare in. fl. skall kunna erhålla gottgörelse för
kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra
spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser föreslås
skola utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka
ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemien 1953.

De nya ersättningsbestämmelserna är avsedda att träda i kraft den 1
juli 1956.

För budgetåret 1956/57 äskas ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Förslag

till

Lag

om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Smittbärare som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd
av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan, till förekommande
av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller eljest
inskränkning i arbete varmed han må taga befattning, är berättigad att av
statsmedel erhålla ersättning enligt vad nedan sägs.

Med smittbärare förstås i denna lag den som, utan att till följd därav
hava förlorat sin arbetsförmåga, är behäftad med smittsam sjukdom eller
eljest är smittförände så ock den som misstänkes föra smitta.

Smittbärare som icke är föremål för ingripande längre tid än nittio dagar
i följd benämnes tillfällig smittbärare. Består ingripandet efter denna tid,
benämnes han därefter kronisk smittbärare.

Ersättning åt tillfällig smittbärare
__ 2 §.

Ersättning åt tillfällig smittbärare utgår från och med den dag då myndighetens
ingripande träder i tillämpning och så länge det består, dock
längst under nittio dagar i följd.

3 §•

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring utgår för dag räknat med det högsta belopp som han
vid sjukdom är berättigad att uppbära i sjukhjälp på grund av den obligatoriska
och frivilliga sjukpenningförsäkringen för dag under de första
nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår; dock att ersättning
åt den som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst alltid skall bestämmas till det belopp för dag räknat som skulle
hava utgått till honom, därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst.

Ersättningen åt den som icke är sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda
lag skall med tillämpning av de i första stycket angivna grunderna utgå
med det belopp för dag räknat som han skulle hava ägt uppbära från

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

allmän sjukkassa, därest han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
enligt sagda lag.

Den som ej fyllt sexton år må ej åtnjuta ersättning med mindre han visar
att han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst.

4 §.

Är den till ersättning berättigade intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen
om allmän sjukförsäkring omförmäles, skall ersättningen minskas med
tre kronor för dag, dock med högst hälften av ersättningens belopp. Del
lägsta ersättningsbeloppet till kvinna, som är intagen å sjukvårdsanstalt
och i hemmet har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till henne eller hennes make, skall utgöra fem kronor för dag.

5 §•

Från ersättningen skola avräknas sjuk- eller hempenning, tilläggspenning
och barntillägg, vartill smittbäraren under tiden för ingripandet må vara
berättigad enligt lagen om allmän sjukförsäkring, lagen med särskilda bestämmelser
om frivillig sjukpenningförsäkring i allmän sjukkassa, lagen
om yrkesskadeförsäkring eller lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för
ingripandet utgår enligt annan lag eller enligt särskild författning eller
enligt Konungens förordnande och som bestämmes av eller utbetalas från
riksförsäkringsanstalten eller bolag som omförmäles i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring
ävensom livränta, som någon åtnjuter på grund av att han
är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs skall äga motsvarande tillämpning,
därest smittbäraren äger uppbära ersättning enligt främmande makts lagstiftning
om yrkesskadeförsäkring.

6 §•

Tillfällig smittbärare, vilken under tid för ingripande som i denna lag
avses är tillförsäkrad lön av allmänna medel, äger rätt till ersättning endast
i den mån lönen understiger vad som eljest skulle hava utgått i ersättning
åt honom enligt denna lag.

7 §•

Det ankommer på allmän sjukkassa att besluta om ersättning åt tillfällig
smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages av den lokalsjukkassa eller, där
sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa som smittbäraren tillhör. Tillhör
han icke någon sjukkassa, upptages ärendet av sjukkassan i den kommun,
där han är bosatt. Är smittbäraren icke bosatt i riket, upptages ärendet
av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

8 §.

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom sex
månader från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning
förloras; Konungen dock obetaget att, då särskilda skäl därtill föranleda,
besluta att framställning må upptagas till prövning ändå att den
göres senare.

Vid framställningen skall fogas av myndigheten eller tjänsteläkaren
utfärdat bevis om ingripandet.

Därest sökanden under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning,
som i 5 § avses, eller lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen
därjämte innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran
angående den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i It § tredje stycket, 23 § första stycket, 27 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 § andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och 105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 103 § stadgas om socialdepartementet
i stället skall gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad i 27 § första stycket nämnda lag sägs må ersättning nedsättas
eller indragas, om smittbärare underlåter att ställa sig till efterrättelse
av myndighet meddelade föreskrifter angående vad han har att
iakttaga under den tid ingripandet avser.

Ersättning åt kronisk smittbärare

10 §.

Kronisk smittbärare, som till följd av ingripande som i 1 § sägs tillfogats
inkomstbortfall eller annan förlust, må erhålla ersättning med belopp,
som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och
omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt.

11 §•

Framställning om ersättning jämlikt 10 § skall göras skriftligen hos länsstyrelsen
i det län, där sökanden är bosatt eller, därest han icke är bosatt i
riket, där ingripandet skett. Vid framställningen skola fogas myndighets
beslut om ingripandet och utredning angående den förlust, som sökanden
lidit, ävensom den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

12 §.

Länsstyrelsen äger besluta om ersättning jämlikt 10 § och utbetalar till
sökanden belopp som tillerkänts honom.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till inrikesdepartementet.

Särskild bestämmelse
13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Är smittbärare föremål för ingripande vid tiden för lagens ikraftträdande,
må ersättning jämlikt denna lag utgå från och med dagen för ikraftträdandet
och skall för avgörande av frågan, huruvida han är att betrakta som
kronisk smittbärare, även medräknas den tid, ingripandet dessförinnan
varat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 § kommunalskattelagen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt tillfallit make eller
vad som förvärvats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva,

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid
vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst
100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, sa ock sadan ersättning
enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annorledes än
från allmän sjukkassa till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller
under militärtjänstgöring, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått
på grund av kapitalförsäkring;

ersättning på grund av skadeförsäkring, dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit därest försäkrad egendom i stället försålts, varit att
hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse
eller i den mån ersättningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller
motsvarar sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till någon
av nämnda förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått på grund av annan försäkring än
pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits
i samband med tjänst;

1 Senaste lydelse av 19 § se SFS 1954:204.

(Nuvarande lydelse)
19 §.

(Föreslagen lydelse)
19 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§• 19 §.

ersättning jämlikt lagen om ersättning
åt smittbärare;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1956.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes^ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten] Nilsson,- Sträng, ^Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om lagstiftning
angående ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens intresse samt
anför.

1. Inledning

Frågan om ersättning åt dem som förorsakas förluster till följd av ingripanden
i hälsovårdens intresse har sedan lång tid tillbaka varit föremål för
uppmärksamhet. Vid epidemilagens tillkomst 1919 infördes i lagen regler
om att det allmänna skulle svara för kostnader avseende läkarundersökning,
sjukhusvård, smittrening och dylikt samt för viss ersättning till den
enskilde, nämligen för kläder och annan personlig egendom som förstördes
i smittrenande syfte. Vidare upptogs till övervägande spörsmålet om ersättning
åt dem som med stöd av lagen ålades inskränkningar i sin rörelsefrihet,
utan att de likväl vore sjuka, s. k. bacillbärare. I det kommittébetänkande,
som låg till grund för lagen framhölls därvid, att sådana åtgärder
företogs uteslutande i det allmännas intresse för att hindra spridning av
smittsamma sjukdomar, samt att det med hänsyn därtill icke vore mer än
rättvist och billigt att det allmänna svarade för den förlust av arbetsförtjänst
som förorsakades av ingripandena. Denna ståndpunkt vann emellertid
icke statsmakternas gillande; man ställde sig tveksam bland annat därför
att en sådan ersättningsprincip ansågs vara ägnad att framkalla missbruk.
Som skäl mot ersättning åberopades även att en regel om ersättning
åt en person som isolerats på grund av smittfara skulle te sig föga rättvis, då
en person som isolerats på grund av smittsam sjukdom icke hade rätt till
ersättning. När det gällde kroniska bacillbärare ansåg sig statsmakterna
dock böra införa en möjlighet till ersättning i sådana fall, då särskilda omständigheter
talade för att en person som underkastats inskränkning i sitt

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

näringsfång fick ersättning av det allmänna. Några generella regler om ersättning
infördes emellertid icke utan Kungl. Maj :t skulle från fall till fall
pröva ersättningsfrågan.

Redan vid denna tid ställde sig statsmakterna sålunda icke i princip avvisande
till tanken att det allmänna utgåve ersättning för förluster som
förorsakades av myndighets ingripanden. Tanken på det allmännas ersättningsskyldighet
har sedan vuxit sig allt starkare. Ett steg mot en vidgad ersättning
av allmänna medel togs vid 1936 års riksdag, då man införde möjligheten
att av statsmedel bevilja ersättning åt personer som isolerats såsom
bacillbärare utan att de likväl vore att anse som kroniska bacillbärare.
Möjligheten att lämna ersättning begränsades dock till att avse allenast
personer i mycket knappa omständigheter; omständigheterna skulle vara
ömmande.

Under de därefter följande åren behandlades frågan om ersättning till
bacillbärare upprepade gånger i riksdagen. Med anledning av riksdagens
hemställan fick medicinalstyrelsen 1944 i uppdrag att utreda frågan. Styrelsen
framlade i november 1947 ett förslag angående generella regler om
ersättning till bacillbärare. I förslaget underströks det principiellt berättigade
i den enskildes ersättningskrav och hävdades, att generell rätt till ersättning
av allmänna medel borde lagfästas. Vid remissbehandlingen av
förslaget anslöt sig också samtliga myndigheter och organisationer till denna
medicinalstyrelsens uppfattning. Rörande ersättningens storlek samt ordningen
för bestämmandet av densamma gick emellertid meningarna isär.
Förslaget ledde ej heller till någon proposition i ämnet.

I samband med tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
och senare i anslutning till ändring i denna lag föreslogs från skilda håll,
att den som avstängdes från sitt arbete därför att han misstänktes föra
smitta skulle få ersättning enligt sjukförsäkringslagen som om han vore
sjuk. Dessa förslag föranledde emellertid, liksom en i ämnet vid 1952 års
riksdag väckt motion, ingen åtgärd, emedan det ansågs att frågan om ersättning
i berörda fall borde regleras i annat sammanhang.

Då 1953 års paratyfusepidemi utbröt, aktualiserades ånyo frågan om ersättning
av allmänna medel men nu icke blott till bacillbärare utan även till
andra enskilda och till företag, som led förluster på grund av epidemien.
Denna fick en för svenska förhållanden osedvanlig omfattning, och ett mycket
stort antal personer och företag drabbades av förlust av arbetsförtjänst,
rörelseförlust, m. m. till följd av hälsovårdsmyndigheternas ingripanden.
Med anledning härav utarbetades inom inrikesdepartementet ett förslag angående
ersättning av statsmedel till dem som åsamkats sådana förluster i
samband med epidemien. Frågan underställdes riksdagen genom proposition
nr 240/1953. Därvid betonades, att det vore de alldeles säregna omständigheterna
vid den ifrågavarande epidemien, som föranledde att ersättning
borde utgå, och att bestämmelserna därför icke finge tillmätas prejudice -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

rande betydelse. Riksdagen biföll i huvudsak propositionen, men i det av
riksdagen därvid biträdda utskottsutlåtandet framhölls önskvärdheten av
att generella regler infördes på förevarande område. Den 18 december 1953
utfärdades kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall på grund av
förluster, förorsakade av paratyfusepidemien år 1953 inom landet.

Sedan 1954 års riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande
frågan om ersättning vid lagenliga ingrepp i hälsovårdens intresse, tillkallade
jag med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 juli 1954 justitierådet
Hugo Digman för att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Digman avlämnade den 22 oktober 1955 betänkande i ämnet (stencilerat),
innefattande utkast till lag om ersättning åt s. k. bacillbärare och till kungörelse
om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i
hälsovårdens intresse ävensom utkast till lagar om ändring i regeringsrättslagen
och kommunalskattelagen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet, styrelsen för statens institut för folkhälsan, styrelsen
för statens bakteriologiska laboratorium, kammarrätten, lantbruksstyrelsen
— efter hörande av Sveriges slakteriförbund och svenska mejeriernas riksförening
u. p. a. — överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län. överståthållarämbetet har bifogat
yttrande från Stockholms stads hälsovårdsnämnd. Flertalet hörda
länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden från förste provinsialläkaren,
länsveterinären, hälsovårdsnämnder in. fl. Sålunda föreligger yttranden
från förste provinsialläkaren i Stockholms, Kronobergs, Kristianstads,
Malmöhus, Västernorrlands och Norrbottens län, länsveterinären i
Stockholms, Kristianstads och Malmöhus län, hälsovårdsnämnderna i Växjö,
Malmö och Hälsingborg samt Skånes handelskammare. Vidare har följande
sammanslutningar avgivit yttranden, nämligen svenska stadsförbundet,
svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, svenska sjukkasseförbundet,
samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större
städer, Sveriges läkarförbund, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens
centralorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Nämnda samarbetskommitté har överlämnat en sammanställning
av yttranden från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna,
Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Linköping, Malmö, Stockholm och Västerås.
Vid landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande från svenska
livsmedelsarbetareförbundet. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
har bilagt ett yttrande från Sveriges konditorförening.

I remissyttrandena vitsordas genomgående behovet av generella ersättningsbestämmelser
på förevarande område. Det framlagda förslaget till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

styrkes i princip eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser
och något avstyrkande föreligger icke. Åtskilliga av de hörda myndigheterna
och organisationerna uttalar sin stora tillfredsställelse över det
sätt på vilket utredningsmannen löst sin uppgift. De erinringar som förekommit
hänför sig mestadels till detalj spörsmål.

Jag kommer i det följande — efter en redogörelse för gällande bestämmelser
om ingripanden och ersättningar på hälsovårdens område — att
först beröra några allmänna synpunkter på den nu aktuella ersättningsfrågan
och övergår därefter till att behandla förevarande lagstiftnings tilllämplighetsområde
och närmare utformning.

2. Gällande bestämmelser

Föreskrifter rörande den allmänna hälsovården finnes i första hand i
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Det stadgas där, att varje stad och
varje landskommun utgör ett hälsovårdsområde, för vilket skall finnas en
hälsovårdsnämnd. Nämnden åligger att ägna uppmärksamhet och tillsyn
åt allt, som kan inverka på det allmänna hälsotillståndet inom området.
Nämnden har befogenhet att meddela föreskrifter till förebyggande eller
avhjälpande av sanitära olägenheter och äger, om så är nödvändigt, bl. a.
förbjuda att lägenhet användes för bostadsändamål eller att fabrik eller
näring, som medför sanitär olägenhet, drives. I fråga om hälsovårdsnämnds
skyldigheter och befogenheter med avseende å livsmedelskontrollen och bekämpandet
av smittsamma sjukdomar hänvisas i hälsovårdsstadgan till
vad därom är särskilt föreskrivet.

Då smittsam sjukdom utbryter inom hälsovårdsområde eller det är anledning
att befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, åligger det jämlikt
1 § epidemilagen den 19 juni 1919 hälsovårdsnämnden att skyndsamt vidtaga
erforderliga åtgärder till sjukdomens förebyggande eller förhindrande
av dess utbredning. Hushållsföreståndare är enligt 2 § 1 mom. vid straffansvar
skyldig att göra anmälan, därest inom hushållet inträffat sjukdomsfall,
som ger anledning att misstänka att någon av följande smittsamma
sjukdomar föreligger, nämligen pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber,
gula febern, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut
barnförlamning, epidemisk hjärnhinneinflammation, rödsot, sömnsjuka,
undulantfeber, Weils sjukdom, mjältbrand och papegojsjuka (psittakos).
Med stöd av 24 och 25 §§ äger Konungen och i vissa fall länsstyrelsen förordna
att bestämmelserna i epidemilagen skall äga tillämpning jämväl å
annan smittsam sjukdom än de i lagen angivna. Om läkares anmälningsplikt
beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar finnes särskilda
föreskrifter i kungörelse den 5 juni 1953 (nr 431). När underrättelse om
smittsam sjukdom inkommit till hälsovårdsnämnd i stad skall nämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

föranstalta om tillkallande av läkare. Kostnaden för dennes besök skall gäldas
av staden. Motsvarande bestämmelser finns för landet, men där bekostas
läkarbesök av statsmedel.

Om någon av läkare förklarats behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom.
epidemilagen sägs, skall hälsovårdsnämnden enligt 3 § 1 mom. tillse, att
den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och
de därvid mot spridning av smitta vidtagna åtgärderna godkännes av nämnden,
eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke icke utan fara för
livet kan förflyttas. Hälsovårdsnämnds skyldighet att föranstalta om intagning
på sjukvårdsinrättning gäller enligt 2 mom. jämväl den som misstänkes
vara behäftad med någon av de angivna sjukdomarna, därest läkare
finner hans intagande vara av behovet påkallat.

Jämlikt 3 § 3 mom. äger hälsovårdsnämnd låta underkasta person, som
utan att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av någon av de i
2 § 1 mom. angivna sjukdomarna, den observation och den isolering, som
nämnden i det särskilda fallet kan finna erforderlig. Om en sådan person
för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken yppar sig och om det
ej är oundgängligen nödigt att underkasta honom isolering, skall hälsovårdsnämnden
i stället ålägga honom erforderliga inskränkningar i fråga
om arbete, varmed han må taga befattning, samt i övrigt meddela honom
föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande av att smitta
sprides.

I 3 § 4 mom. stadgas att, om sjukdomen är av lindrig art, Konungen må,
därest vidtagande av de i 3 § föreskrivna åtgärderna skulle medföra olägenheter,
vilka kommer att stå i uppenbart missförhållande till vad som kunde
antagas vara att vinna med åtgärderna, meddela särskilda bestämmelser.

Om en person som är behäftad med någon av de nämnda sjukdomarna
blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller — för det fall att han åtnjuter
enskild vård — flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall
hälsovårdsnämnden jämlikt 4 § 1 mom. ombesörja, att den sjukes bostad
jämte hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar
ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transportmedel
underkastas erforderlig rening från smitta. Smittrening skall bekostas
av hälsovårdsområdet. Där så anses nödigt äger hälsovårdsnämnd
låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gång- och sängkläder samt
andra föremål, vilka kan befaras överföra smitta (5 § 1 inom.).

Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 § 1 mom.
omförmälda sjukdomarna, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas nödigt
och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas, att
för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet, där sjukdomsfallet
förekommit (6 §). I lägenhet, där fall av nyssnämnd sjukdom intiäffat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

får ej heller bostad upplåtas eller samling av människor anordnas, förrän
erforderlig smittrening verkställts (7 §).

Enligt 10 § 1 mom. kan hälsovårdsnämnden förbjuda envar, som befaras
överföra smittsam sjukdom, att besöka läroverk, skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning inom hälsovårdsområdet. Så länge smittsam
sjukdom är gängse, skall hälsovårdsnämnden enligt 11 § söka förekomma
onödiga folksamlingar, som kan bidraga till sjukdomens utbredning.
Vidare åligger det länsstyrelse att, där så prövas nödigt, sörja för att
dylika folksamlingar blir förbjudna.

Då länsstyrelsen erfarit, att svårare smittsam sjukdom hotar eller redan
yppats inom länet eller att annan smittsam sjukdom vunnit stor utbredning,
har länsstyrelsen enligt 13 § att genast vidtaga de åtgärder och meddela de
föreskrifter till förekommande eller hämmande av sjukdomen, som kan
ankomma på länsstyrelsen. Vid krig eller krigsfara eller då eljest utomordentliga
förhållanden påkallar det äger Konungen, eller vid krig myndighet
som Konungen bestämmer, förordna om avspärrning av visst område
för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

För att förhindra införandet i riket av de sjukdomar som i 2 § 1 mom.
omförmäles skall enligt 14 § föreskrifterna i epidemilagen gälla i tillämpliga
delar.

I 15 § föreskrives bland annat, att hälsovårdsnämnden å ort, där hamnplats
finnes, skall vaka över att personer, som visar symtom eller misstänkes
föra smitta av pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber, icke tages ombord
å fartyg, ävensom att handelsvaror och andra föremål, som kan anses
medföra smitta av sådan sjukdom, ej utföres.

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall
varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt. Stad som icke deltar i
landsting utgör eget epidemidistrikt (16 §). Person som inom epidemidistriktet
insjuknat i sjukdom av ifrågavarande slag åtnjuter kostnadsfritt
vård och underhåll i allmänt rum å epidemivårdanstalt. Person som intagits
på epidemivårdanstalt såsom misstänkt för smittsam sjukdom är berättigad
att kostnadsfritt åtnjuta underhåll å allmänt rum (23 §). Kostnader för
vård och underhåll enligt 23 § gäldas av epidemidistriktet.

Har beträffande smittsam sjukdom läkare eller hälsovårdsnämnd förklarat
undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning eller
från vatten, föda eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta av sjukdomen,
erforderlig, skall sådan undersökning enligt 23 a §, därest den äger
rum på ett av medicinalstyrelsen härför godkänt laboratorium, utföras utan
kostnad för den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning
gäldas av epidemidistriktet, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits
att den skall gäldas av statsmedel.

Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar
ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

ning tillkommer medicinalstyrelsen. Länsstyrelserna skall vaka över att
städer och landsting ävensom hälsovårdsnämnder och epideminämnder
samt vederbörande läkare fullgör sina åligganden enligt epidemilagen. Det
åligger polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda vederbörande
hälsovårdsnämnd vid tillsynen.

Livsmedelsstadgan den 21 december 1951 avser livsmedel som saluhålles,
säljes eller serveras annorledes än privat eller som framställes eller beredes
för sådant ändamål. Som allmän regel gäller att livsmedel ej får vara skadligt
att förtära eller eljest otjänligt som människoföda.

Varan får enligt 7 § 1 mom. ej saluhållas som livsmedel eller överlämnas
till annan för att användas såsom livsmedel bland annat om varan bearbetats
eller hanterats av person, som därvid var eller kan misstänkas ha varit behäftad
med sådan sjukdom eller smitta eller sådant sår eller annan yttre
skada, att varan kan antagas därigenom ha blivit skadlig att förtära eller
eljest otjänlig till människoföda eller om varan eljest kan antagas förorsaka
sjukdom eller överföra smitta.

I 25 och 26 §§ stadgas om personalens hygien. Envar som hanterar livsmedel
skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Finnes skäl att antaga
att någon med dylikt arbete sysselsatt person är behäftad med sådan
sjukdom eller smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, som kan
föranleda att av honom hanterat livsmedel blir skadligt att förtära eller
eljest otjänligt till människoföda, är han skyldig att efter anmodan av
hälsovårdsnämnden undergå läkarundersökning på hälsovårdsområdets bekostnad.
Finnes han därvid behäftad med dylik sjukdom, smitta eller skada,
äger nämnden förbjuda att han deltar i eller användes till arbete av ifrågavarande
slag. Föreståndaren för verksamheten är skyldig att anmäla för
hälsovårdsnämnden när anledning till misstanke föreligger att hos honom
sysselsatt person är behäftad med sjukdom, smitta eller skada som nyss
sagts. Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljningslokaler
är givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

Livsmedelsstadgan innehåller i fortsättningen bl. a. särskilda bestämmelser
om vissa livsmedel m. in. samt angående livsmedelskontrollen.

Vad angår livsmedelskontrollen stadgas i 91 § 1 mom. att om hälsovårdsnämnden
finner förhållandena i livsmedelslokal giva anledning till allvarlig
anmärkning ur sanitär synpunkt, nämnden äger förbjuda, alt saluhållande
från lokalen sker intill dess rättelse vidtagits. Finnes grundad anledning
till antagande att livsmedel av visst slag och från viss plats kan orsaka
utbredande av smittsam sjukdom inom hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden
enligt 2 mom. meddela förbud mot att livsmedlet saluhålles inom
samma område eller där överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel.

Enligt 92 § 1 mom. äger hälsovårdsmyndighet taga prov för undersökning
av livsmedel, avsett för försäljning eller servering, vare sig anledning till

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

anmärkning mot varan förekommit eller ej. För prov, som provtagaren behåller,
skall då så begäres gäldas ersättning efter vanligt handelspris. Framgår
vid undersökning av prov att förseelse mot livsmedelsstadgan blivit begången,
är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kostnader
för provtagning och undersökning. I avvaktan på utgången av undersökning
äger hälsovårdsnämnden enligt 93 § förbjuda saluhållande av livsmedel,
som kan misstänkas vara otjänligt till människoföda.

I 94 § 1 mom. stadgas att om livsmedel anträffas, som ej får saluhållas,
varan skall omhändertagas. Kan vara som omhändertagits genom särskild
behandling göras duglig för avsett ändamål eller utan fara säljas under uppgift
om varans beskaflenhet, får det enligt 3 mom. ske under nämndens
kontroll. Skäliga kostnader härför skall gäldas av varans innehavare. I annat
fall skall vara som omhändertagits genom hälsovårdsnämndens försorg
på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att förstöras eller
genom att under nämndens kontroll användas till tekniskt bruk eller till
föda åt djur.

Hälsovårdsnämnden äger vidare enligt 99 § 1 mom. meddela förelägganden
eller förbud, erforderliga för efterlevnaden av livsmedelsstadgan eller
särskilt meddelade föreskrifter. Då fråga är om lokal skall det riktas mot
fastighetsägaren, eljest mot rörelsens innehavare. Vite kan föreskrivas och
enligt 2 mom. äger hälsovårdsnämnden därjämte företaga åtgärd på den
försumliges bekostnad.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning att antaga
att varan är av sådan beskaffenhet att hälsovårdsnämnds ingripande
är påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden
därom. Anser tullmyndigheten varan uppenbart böra omhändertagas av
nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på nämndens
beslut.

Enligt mejeristadgan den 22 maj 1936 (nr 17i) är det förbjudet att i
mejeri sysselsätta någon som är eller må antagas vara behäftad med sjukdom
eller smitta, som genom mjölk, grädde eller mejeriprodukter kan överföras
till människor. Den som anställes vid mejeri är skyldig att förete läkarintyg
om frihet från sjukdom eller smitta som nyss nämnts. Mejeripersonal
är vidare skyldig att på mejeriets bekostnad undergå läkarundersökning
vartannat år. Slutligen föreligger skyldighet för mejeriföreståndare att
underrätta vederbörande hälsovårdsnämnd vid fall av sjukdom eller smitta,
som nyss sagts.

I tuberkulos förordningen den 31 mars 1939 (nr 113) stadgas, att hälsovårdsnämnd
äger förordna att person, som av läkare vid dispensär eller
tjänsteläkare misstänkes vara behäftad med smittsam tuberkulos, skall på
hälsovårdsnämndens bekostnad undergå läkarundersökning. Förordningen
innehåller vidare bestämmelser om att i mejerirörelse och mjölkförsäljningsrörelse
icke må sysselsättas annan än den som styrkt sig icke vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

behäftad med smittsam tuberkulos. Om det förekommer skälig anledning att
antaga, att i sådan rörelse sysselsatt person efter tidigare läkarundersökning
blivit behäftad med smittsam tuberkulos, är han skyldig att efter anmodan
av hälsovårdsnämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå
läkarundersökning. Nämnden äger därvid omedelbart förbjuda, att han
innehar sysselsättning, som nyss nämnts, intill dess för nämnden företetts
läkarintyg att fara för tuberkulossmitta från honom icke föreligger. I förordningen
har vidare upptagits vissa bestämmelser om smittrening m. m.

Här må också nämnas hälsovårdsmyndigheternas befogenhet enligt lagen
den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
och enligt karantänskungörelsen den 24 april 1953 (nr 222). Den
förstnämnda författningen tillägger hälsovårdsnämnd befogenhet att förordna
om läkarundersökning av person, som anmälts såsom smittkälla och
om könssjuk persons intagande på allmänt sjukhus. Enligt karantänskungörelsen
äger hälsovårdsnämnd föreskriva olika sanitära åtgärder, såsom
desinfektion, smittrening, bortskaffande av livsmedel m. m. Vidare kan
nämnden enligt samma kungörelse ålägga resande att undergå läkarundersökning
samt förordna att resande, som misstänkes vara smittad av någon

1 kungörelsen angiven smittsam sjukdom, skall isoleras under viss tid eller
ställas under övervakning ävensom hindra fartyg eller luftfartyg från att
lossa eller lasta gods eller från att intaga vatten, bränsle eller andra förnödenheter.

Av särskilt intresse vid bedömandet av förevarande spörsmål är bestämmelserna
om den allmänna sjukförsäkringen, vilka bestämmelser här i korthet
må beröras.

Lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring gäller endast vid
sjukdom. Bacillbärare omfattas sålunda icke av denna lagstiftning.

Med vissa undantag är varje svensk medborgare som är bosatt i riket från
och med ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt
sexton år, genom medlemskap i allmän sjukkassa försäkrad enligt sjukförsäkringslagen.
Detta gäller också den som utan att vara svensk medborgare
är bosatt och mantalsskriven i riket.

Försäkringspliktig enligt sjukförsäkringslagen är ej

a) den som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge
sjukhusvård därefter pågår,

b) den som är omhändertagen på anstalt för psykiskt efterblivna,

c) den som är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid, som
kan antagas komma att omfatta minst två år,

d) därest Konungen eller efter Konungens bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

Sjukförsäkringen består av två delar, nämligen sjukvårdsförsäkring och
sjukpenningförsäkring.

2 — Ii i hr ing till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Enligt sjukvårdsförsäkringen utgår ersättning för utgifter avseende läkarvård,
sjukhusvård och resor i samband med vården enligt vissa närmare
angivna regler.

Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars inkomst av förvärvsarbete
uppgår till minst 1 200 kr., samt vissa icke förvärvsarbetande
kvinnor (hemmafruar). Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar
förlust av arbetsförmågan, med hel sjukpenning samt vid nedsättning av
arbetsförmåga med minst hälften med halv sjukpenning. Såsom sjukdom
skall anses jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga eller nedsatt arbetsförmåga,
som förorsakats av sjukdom, för vilken sjukpenning utgivits, och
som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande huruvida
förlust av arbetsförmåga föreligger skall, om sjukdomen kan antagas
vara kortvarig, särskilt beaktas huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen
är urståndsatt att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Sjukpenning består dels av en grundsjukpenning om 3 kr. och dels av
en tilläggssjukpenning, som är obligatorisk för alla som har en inkomst
av tjänst av minst 1 800 kr. Egna företagare, hemmafruar och studerande
kan erhålla frivillig sjukpenningförsäkring. Barntillägg till grundsjukpenningen
utgår med 1 kr. för 1 eller 2 barn, 2 kr. för 3 eller 4 barn samt 3 kr.
för 5 eller flera barn, allt för dag. Tilläggssjukpenningens storlek graderas
efter storleken av den inkomst, som faller bort vid sjukdom. Allt efter inkomsten
är medlem inplacerad i sjukpenningklasser. Under de första 90
sjukpenningdagarna av en sjukperiod utgår tilläggssjukpenning med belopp
varierande mellan 1 kr. och 17 kr., beroende på inkomstens storlek. Högsta
tilläggssjukpenningen utgår när inkomsten uppgår till eller överstiger 14 000
kr. Efter 90 dagars sjukdom minskas tilläggssjukpenningen i de flesta klasserna.
Den varierar under denna tid mellan 1 kr. och 9 kr. Vidare gäller en
särskild karenstid om tre dagar, och sjukhjälpstiden vid en och samma
sjukdom är begränsad till sammanlagt 730 dagar eller för folkpensionärer
i princip 90 dagar.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad fullgör tjänstgöring som värnpliktig
eller är — i vissa i 23 § angivna fall — intagen på anstalt.

För tid då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, skall i
stället för sjukpenning utgivas hempenning. Denna utgår i regel med belopp
motsvarande den sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med
3 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp, ä hempenning
skall utgivas barntillägg enligt vad förut sagts.

Sjukpenning jämte barntillägg kan i vissa i 27 § angivna fall nedsättas
eller helt indragas.

Medlem har att erlägga särskild sjukförsäkringsavgift. Vidare lämnas bidrag
till försäkringen från arbetsgivare och staten. I detta sammanhang må
även nämnas att sjukpenningen är skattefri.

Allmän sjukkassa är centralsjukkassa eller lokalsjukkassa (3 §). Centralsjukkassa
finns för landstingsområde och lokalsjukkassa för en eller flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

kommuner. Jämlikt 58 § är allmän sjukkassa pliktig att, i den mån
Konungen så förordnar, inom sitt verksamhetsområde jämväl såvitt angår
andra än kassans medlemmar biträda vid handhavandet av annan statlig
social försäkrings- eller understödsverksamhet ävensom att tillställa socialregister
behövliga uppgifter.

Jämlikt 89 § skall allmän sjukkassa genom anordnande av sjukkontroll
tillse att missbruk av försäkringen hindras.

Över allmän sjukkassas beslut i ärende angående försäkring enligt sjukförsäkringslagen
må klagan föras hos riksförsäkringsanstalten genom besvär
(101 §). Ändå att klagan ej förts äger riksförsäkringsanstalten upptaga
sådant ärende till prövning. Mot riksförsäkringsanstaltens beslut i
ärende som nyss nämnts må talan fullföljas allenast såframt anstalten
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av dem
som inom anstalten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande
mening, så ock om anstalten finner utgången av ärendet vara av synnerlig
betydelse för part. Klagan över anstaltens beslut föres hos Konungen genom
besvär (103 §).

Fordran å sjukhjälp, som innestår hos allmän sjukkassa, må ej för gäld
tagas i mät. Ej heller må rätt till sjukhjälp överlåtas, innan den försäkrade
är berättigad att lyfta sjukhjälpen (105 §).

Om försäkrad genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att
fullgöra stadgad anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat, att sjukhjälp
till honom eller hans barn obehörigen utgått eller utgått med för högt
belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit
sjukhjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av
vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning är att helt eller
delvis eftergiva återbetalningsskyldighet (106 §).

Slutligen må här erinras om att jämlikt lagen den It maj 1954- om yrkesskadeförsäkring
varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst i princip är
försäkrad för yrkesskada, varmed i första hand förstås skada till följd av
olycksfall i arbete. Därjämte anges i lagen flera andra slags skador som
skall anses som yrkesskada.

3. Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan
Utredningsmannen

Utredningsmannen konstaterar till en början, att ingripanden på hälsovårdens
område görcs främst i det allmännas intresse. Visserligen kan det
sägas, att det bör åligga envar att, även med ekonomiska uppoffringar,
bidraga i kampen mot smittsamma sjukdomar och att det är en medborgerlig
skyldighet att medverka till att smitta icke sprides. Då det gäller
åtgärder av mera genomgripande slag som den enskilde i det allmännas

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

intresse får underkasta sig, måste man dock, anser utredningsmannen,
ställa frågan, om det är rimligt att låta det förhållandevis ringa antal
individer, som blir föremål för ingripanden, ensamma bära de ekonomiska
förluster åtgärderna medför. Särskilt i sådana fall då åtgärder, som av
säkerhetsskäl vidtagits i epidemibekämpande syfte, visar sig ha varit onödiga,
eftersom epidemien utvecklat sig på annat sätt än man kunnat beräkna,
synes det utredningsmannen hårt, att den som — ehuru han faktiskt
ej själv eller genom sin egendom utsatt annan för fara — genom
ingripandena gått miste om arbetsinkomst eller eljest lidit förluster, icke
har möjlighet att få ersättning. I detta sammanhang framhålles också
angelägenheten från preventiv synpunkt av att ersättning kan beredas de
skadelidande. Man måste nämligen räkna med att den enskilde beredvilligare
ställer sig till förfogande i kampen mot en epidemi, om han ej
riskerar att därvid få göra kännbara ekonomiska uppoffringar. Och myndigheterna
kan ingripa med större kraft och konsekvens, om samhället
ekonomiskt stöder åtgärderna.

Utredningsmannen påpekar, att det är två skilda typer av ersättningar,
som här kommer i fråga: å ena sidan ersättning till bacillbärare och liknande
mera personliga ersättningar samt å andra sidan ersättning för förstörda
varupartier och andra företagsförluster.

Regler om ersättning för ifrågavarande förluster ansluter sig, särskilt
beträffande de personliga ersättningarna, väl till de nuvarande principerna
för epidemivården och för skydd vid sjukdom, anser utredningsmannen
och fortsätter.

Enligt epidemilagen åtnjuter sålunda den som intagits å epidemivårdanstalt
kostnadsfri vård och underhåll och vidare bekostar epidemidistrikten
i regel undersökning av prov från den sjuke eller personer i hans omgivning.
Därjämte har hälsovårdsnämnderna att svara för kostnaderna för
smittrening in. in. Genom den nyligen genomförda obligatoriska sjukförsäkringen
har så gott som hela befolkningen tillförsäkrats visst skydd för
inkomstbortfall vid sjukdom samt i huvudsak täckning för de direkta
kostnader som i sådant fall drabbar den enskilde. Det framstår som lika
angeläget att skydda den enskilde mot förluster som förorsakas honom
på grund av hälsovårdsmyndigheternas föreskrifter om isolering eller förbud
att fortsätta visst arbete. Inkomstbortfallet är i regel lika kännbart
för den enskilde, vare sig det är en följd av att han drabbats av sjukdom
eller att han misstänkes bära smitta.

Mot tanken på ersättning vid ingripanden mot bacillbärare har enligt
utredningsmannen stundom invänts, att avstängningstiden oftast är så kort
att den enskilde själv bör kunna bära förlusten. Utredningsmannen framhåller
i anslutning därtill, att då det gäller personer, som misstänkes men
ännu ej konstaterats vara smittoförande, isoleringstiden i regel sammanfaller
med inkubationstiden för den sjukdom misstanken avser. De maximala
tider man i allmänhet kan räkna med blir då för t. ex. paratyfus
7 dagar, för scharlakansfeber 8 dagar samt för nervfeber och barnförlam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ning 10—20 dagar. För personer, som konstaterats vara bacillbärare, kan
isolerings- och avstängningstiden däremot bli betydligt längre. Utredningsmannen
hänvisar härutinnan till en vid betänkandet fogad sammanställning,
som utvisar, att genomsnittstiden för avstängning i de ärenden rörande
ersättning till icke kroniska bacillbärare, som förekommit sedan
1935, uppgått till 25 dagar. Härtill anmärker utredningsmannen emellertid,
att ersättning endast ifrågakommit i ett mycket begränsat antal fall och
att en helt kort avstängning oftast kanske ej föranlett ansökan om ersättning.
Även om avstängningstiden skulle vara av jämförelsevis kort varaktighet,
i regel kortare än en sjukdomstid, kan dock inkomstbortfallet för den
enskilde vara kännbart, då avstängning ofta drabbar personer i små omständigheter;
särskilt utsatta är arbetare och andra anställda i livsmedelsbranschen.
En annan tidigare framförd invändning mot att ersättning utgives
är att isolering och avstängning förekommer i så liten utsträckning
att generella ersättningsregler skulle vara obehövliga. Utredningsmannen
genmäler härtill, att det icke är antalet fall, som bör vara avgörande för
om ersättning skall utgå eller ejför den enskilde är ingripandet lika kännbart,
vare sig det sker som en enstaka åtgärd eller i samband med en större
epidemi.

Beträffande ersättning för företagsförluster uttalar utredningsmannen,
att i sådana fall måhända kan sägas att ersättning ej alltid framstår som
lika angelägen, i vart fall när förlusterna håller sig inom vissa gränser.
Som ett led i bekämpandet av en epidemi kan emellertid befinnas erforderligt
med ingripanden av sådan räckvidd, att ett företag ej kan bära
därav föranledda förluster eller att det i vart fall framstår som obilligt att
möjlighet till ersättning ej föreligger. Utredningsmannen tillägger, att då
fråga är om mindre företag innehavaren kan vara lika beroende av företagets
löpande avkastning som en löntagare är beroende av sin lön.

På de nu redovisade skälen kommer utredningsmannen till den slutsatsen,
att det får anses i princip befogat att införa generella regler om
ersättning av allmänna medel åt dem, som får vidkännas förluster till följd
av ingripanden på hälsovårdens område.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om vem som bör svara
för ersättningarna. Olika lösningar skulle kunna tänkas, nämligen att kostnaderna
Pigges på kommunerna, sjukkassorna, landstingen eller staten.
Utredningsmannen anför.

Såsom tidigare nämnts svarar enligt epidemilagen hälsovårdsnämnderna
för vissa kostnader som uppstår vid smittrening m. in. Så har t. ex. hälsovårdsnämnderna
att utgiva ersättning för gång- och sängkläder som förstöres.
Vissa kostnader åvilar sålunda redan nu primärkommunerna. I detta
sammanhang må jämväl erinras om att det för närvarande förekommer att
kommuner beviljar understöd åt personer som lidit förlust genom avstängning.
Då bestämmelser om ersättning saknas, har kommunerna ansett sig
böra träda hjälpande emellan. Detta torde dock icke ha skett i någon

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

större utsträckning. De ersättningar för inkomstbortfall m. in., varom nu
är fråga, blir av en helt annan omfattning än de kostnader som kommunerna
enligt epidemilagen har att svara för och ersättningarna skulle
komma att drabba kommunerna mycket ojämnt. En epidemi av sådan omfattning
som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna drabba vissa kommuner
mycket hårt. Redan av denna anledning torde det icke böra komma
i fråga att låta primärkommunerna svara för dessa ersättningar. Härtill
kommer, såsom medicinalstyrelsen framhöll i sin utredning 1947, att om
bördan lades på kommunerna, det skulle kunna leda till interkommunala
konflikter, och vetskapen om att en åtgärd av betydelse för hälsotillståndet
såväl i den egna som i annan kommun kunde komma att medföra
betydande kostnader kunde verka restriktivt i kampen mot en epidemi,
vilket ur folkhälsans synpunkt vore mindre lyckligt.

Därest sjukkassorna svarar för ersättningar av ifrågavarande slag skulle
en epidemi med dess i regel lokala utbredning kunna få svåra ekonomiska
verkningar för en sjukkassa; epidemien skulle kunna fullständigt rubba
kassans ekonomiska kalkyler. Denna invändning får måhända ej samma
tyngd om man i stället låter centralsjukkassorna svara för kostnaderna.
Mot tanken att låta sjukkassorna svara för kostnaderna talar emellertid
främst det skälet, att sjukförsäkringen är en försäkring som finansieras
bland annat genom avgifter från den enskilde medlemmen i kassan och
från arbetsgivaren. Den ersättning som nu ifrågasättes är emellertid av
annan karaktär. Det är en ersättning för liden förlust, tillfogad genom
ingripanden i samhällets intresse. Det kan då göras gällande att det ej bör
åligga den enskilde och arbetsgivaren att genom särskilda avgifter bidraga
till kostnaderna.

Ej heller synes kostnader av ifrågavarande slag böra läggas på landstingen,
som huvudsakligen svarar för den slutna sjukvården. Erfarenheterna
från paratyfusepidemien 1953 visar också att kostnaderna kan
drabba alltför ojämnt och tungt även när man räknar med så stora områden
som epidemidistrikt (landstingsområden).

En genomgång av de olika alternativens ekonomiska konsekvenser leder
alltså enligt utredningsmannen till att staten bör svara för berörda kostnader.
Detta är också enligt utredningsmannen befogat, då epidemibekämpandet
är ett riksintresse. Utredningsmannen erinrar i samband därmed
om att täckandet av kostnader och förluster på grund av åtgärder enligt
epizootilagstiftningen sker med statsmedel och att som skäl härför åberopats,
att bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna i hög
grad är ett samhälleligt intresse.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna finner det naturligt och riktigt, att ersättning
utgår av allmänna medel till de medborgare, som drabbas av kännbara
förluster i samband med ingripanden på hälsovårdens område, företagna
i det allmännas och i andra medborgares intresse. I flera yttranden
understrykes också vad utredningsmannen framhållit om betydelsen från
preventiv synpunkt av en lagstadgad rätt till sådan ersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

I det närmaste full enighet råder jämväl om att ersättningen bör utgå
av statsmedel. Endast statskontoret är av annan mening och yttrar i detta
hänseende.

Ämbetsverket vill framhålla, att i utredningen anförda skäl för att staten
skulle svara för kostnaderna icke synas helt övertygande, »ad angar
bacillbärarna har staten visserligen hittills i viss utsträckning larnnat gottgörelse
för inkomstbortfall in. in. Genom den obligatoriska sjukförsäkringen
ha emellertid numera öppnats möjligheter, som tidigare icke statt
till buds. Bacillbärare äro i likhet med de sjuka förhindrade att arbeta och
det synes knappast invändningsfritt att särställa bacillbärarna enbart av
det skälet, att den latenta sinitthärden är ofarlig för vederbör andes egen
hälsa. Ur samhällets synpunkt måste det anses ligga närmast till hands att
jämställa bacillbärare och sjuka. Det vore då icke orimligt, om det torsäkringsinstitut,
som skapats för de sjuka, jämväl konime att omtatta
bacillbärarna. Normalt sett torde detta icke heller komma att medföra
sådana ekonomiska påfrestningar för kassorna att man av denna anledning
behövde ställa sig tvekande. ----

Vad härefter angår företagsförlusterna har statskontoret icke heller blivit
fullt övertygat om att staten bör svara för kostnaderna på i utredningen avsett
sätt. Bland de för ändamålet föreslagna bestämmelserna har medtagits
föreskrift därom, att ersättning enligt kungörelsen skall minskas med belopp,
som någon på grund av försäkringsavtal utfått eller ager utfa. Överhuvud
taget synes frågan om möjligheterna till försäkring mot skador ocn
förluster i anledning av en epidemi relativt oklar. Statskontoret finner det
för sin del uppenbart, att i den mån möjligheter föreligga eller kunna öppnas
att försäkringsvägen skydda sig mot förluster av förevarande slag, det icke
bör ifrågakomma att tillskapa generella grunder för ersättning av statsmedel.

Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har uppmärksammats frågan i vad mån ersättning
bör utgå till den enskilde medborgaren för de förluster av olika slag, som
kan tillfogas lionom genom ingripande från det allmännas sida. Frågan har
fått allt större betydelse allteftersom samhället utvecklats och den statliga
verksamheten ökat. I ett utvecklat samhälle måste nämligen i olika hanseenden
ingripanden ske i det allmännas intresse, även om därigenom den
enskilde åsamkas skador i ekonomiskt avseende. I många fall framstår det
som fullt naturligt att den enskilde får ersättning, t. ex. när kionan tar i
anspråk den enskildes egendom genom expropriation. I andra fall kan det
synas rimligt att den enskilde själv får bära förlusterna vid ingripanden
från det allmännas sida. Stundom får ersättningsfrågan bedömas främst ur
skälighetssynpunkt.

Givetvis är det önskvärt att så långt möjligt utforma enhetliga normer
för det ersättningsansvar som må åvila kronan. Såsom riksdagen uttalade
vid sin hemställan om den nu verkställda utredningen, får man börja med
att på vissa mera avgränsade områden söka nå fram till enhetliga normer

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

angående när ersättning skall utgå och efter vilka grunder den skall beräknas.
Ett sådant avgränsat område — där bristfälligheterna i gällande rätt
blivit klart ådagalagda och allmänt erkända — ansågs ingripanden i hälsovårdens
intresse utgöra.

Vid utformandet av ersättningsregler på detta område borde enligt riksdagens
begäran spörsmålen ses mot bakgrunden av ersättningsproblemen i
stort och hänsyn sålunda tagas till de allmänna principerna för ersättningsfrågornas
lösande i svensk rätt. I utredningsmannens betänkande har i enlighet
därmed de principiella synpunkterna utförligt behandlats, och utredningsmannens
förslag har utformats med hänsyn till dessa principer. Det
skulle emellertid föra för långt att här närmare utveckla dessa mera allmänna
synpunkter och jag kommer därför i det följande att begränsa mig
till hur frågan om ersättning vid lagenliga ingripanden i hälsovårdens intresse
bör lösas.

Såsom jag redan inledningsvis berört, har man sedan länge övervägt spörsmålet
om ersättning åt s. k. bacillbärare, dvs. personer som
avstängts från arbete eller eljest ålagts inskränkningar i sin rörelsefrihet
emedan de misstänkes eller konstaterats föra smitta av smittsam sjukdom.
Någon allmän rätt till ersättning oberoende av lagstiftning torde icke finnas
i dessa fall. Tidigare har man hyst viss tvekan inför tanken att skapa generella
regler om ersättning av allmänna medel för inkomstbortfall vid sådana
ingripanden. Därvid har bl. a. anförts, att det vore föga rättvist att blott
bacillbärare men ej sjuka skulle få ersättning samt att en dylik regel kunde
komma att verka tämligen slumpartat. Emellertid har ända sedan 1919 ersättning
av statsmedel, om än i mycket begränsad omfattning och med
jämförelsevis blygsamma belopp, efter prövning från fall till fall utgått till
kroniska bacillbärare. På motsvarande sätt har vidare från och med budgetåret
1936 1937 ersättning i ömmande fall beviljats personer, som isolerats

såsom misstänkta smittbärare.

I detta sammanhang må också erinras om att staten, landstingen och
kommunerna genom bestämmelser i avlöningsreglementen i stor utsträckning
tillförsäkrat sina anställda ersättning vid avstängning på grund av
smittfara. Motsvarande reglering har däremot endast i undantagsfall förekommit
på den enskilda arbetsmarknaden.

Behovet av andra och generella regler på förevarande område kom till
klart uttryck i samband med paratyfusepidemien 1953. Ett stort antal personer
drabbades då av inkomstförluster till följd av myndigheternas ingripanden,
och statsmakterna ansåg sig böra träda emellan och bereda de
skadelidande ersättning. Man införde särskilda regler, varigenom ersättning
kunde utgå i större omfattning och efter andra grunder än enligt tidigare
praxis. Detta var emellertid eu nödlösning, vars giltighet begränsades till
paratyfusepidemien; ersättning enligt kungörelsen kunde utgå endast för
förlust som inträffat efter den 1 juni 1953 och före den 1 januari 1954. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

är •— såsom framhölls under riksdagsbehandlingen av den proposition vari
nämnda ersättningsregler upptogs och vilket även understrukits av utredningsmannen
— uppenbarligen otillfredsställande, att frågan i vad mån
ersättning skall utgå vid ingripanden av här avsedda slag bedömes olika,
beroende på om ingripandet företagits i samband med en större epidemi
eller som en enstaka åtgärd. För den enskilde är ingripandet lika kännbart
i båda fallen.

Sedan den obligatoriska sjukförsäkringen numera genomförts och därigenom
ett visst skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom beretts så gott som
hela befolkningen, har det förut berörda argumentet mot generella regler
om ersättning åt bacillbärare förlorat all bärkraft. Förhållandet är nu snarare
det omvända, nämligen att det ter sig inkonsekvent att lagstadgad rätt
till ersättning för mistad arbetsinkomst vid isolering på grund av smittfara
icke finnes.

Jag delar således obetingat utredningsmannens jämväl av remissinstanserna
biträdda uppfattning, att det är principiellt befogat att införa generella
regler om ersättning åt dem som till följd av hälsovårdsmyndighets ingripande
går miste om arbetsinkomst. Lagstiftningen bör utformas så att
den enskilde i dessa fall får en i lag fastslagen rätt till ersättning enligt vissa
bestämda grunder.

De ersättningsregler, som tillkom i anledning av 1953 års paratyfusepidemi,
innefattade även bestämmelser om ersättning för förstörda
varupartier och andra företagsförluster. Ersättning
av allmänna medel för sådana förluster har tidigare icke kommit i
fråga i samband med epidemier. Däremot lämnas vid ingripanden enligt
epizootilagstiftningen regelmässigt ersättning av statsmedel för värdeförstöring
och vissa andra företagsförluster. Utredningsmannens förslag innebär
att ersättning vid ingripanden på hälsovårdens område skall kunna
utgå även för nu berörda förluster.

Under remissbehandlingen har invändning häremot icke gjorts i vidare
mån än att statskontoret ansett generella ersättningsregler icke böra tillskapas,
därest möjligheter föreligger eller kan öppnas att försäkringsvägen
åstadkomma skydd mot sådana förluster, vilken fråga först borde klarläggas.

Det är uppenbart att vid en epidemi ingripanden mot företag kan behöva
göras, som medför betydande förluster, och många gånger kan det te sig
ohilligt att låta företagaren bära hela förlusten. Under 1953 års paratyfusepidemi
företogs t. ex. åtskilliga ingripanden mot företag som medförde förluster
av sådan omfattning, alt ersättning av allmänna medel framstod som
fullt motiverad. Vidare torde det f. n. icke finnas någon försäkringsform,
som kan medge skydd mot dylika förluster. Jag vill också erinra om att
inom olika branscher, kanske främst livsmedelsbranschen, förekommer ett
betydande antal mindre företag, vilkas innehavare kan vara lika beroende
av företagets löpande avkastning som en löntagare av sin lön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

På nu anförda skäl anser jag i likhet med utredningsmannen generella
bestämmelser böra meddelas om ersättning för de förluster som kan uppstå,
då på grund av myndighets förordnande varupartier förstöres eller företag
helt eller delvis hindras i sin rörelse. Dessa ersättningsregler synes -—- i enlighet
med utredningsmannens förslag —• böra erhålla den utformningen, .
att möjlighet skapas att efter vissa principer utge ersättning till den skadelidande.

Jag övergår härefter till frågan om vem som börsvara förkostnaderna
för de föreslagna ersättningarna. De olika alternativ som här
kan tänkas är att lägga kostnaderna på kommunerna, sjukkassorna, landstingen
eller staten. Efter att närmare ha diskuterat de olika alternativen
har utredningsmannen ■—- såväl av principiella skäl som med hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna — stannat för att kostnaderna bör åvila
staten. Samtliga remissinstanser med undantag för statskontoret har också
tillstyrkt en sådan lösning.

Jag kan även på denna punkt helt instämma med utredningsmannen. I
första hand anser jag det förhållandet att epidemibekämpandet sker i hela
landets intresse tala för utredningsmannens förslag. Vidare bör beaktas att
sjukkassorna baserar sin verksamhet bl. a. på avgifter från de enskilda
medlemmarna. Om sjukkassorna skulle svara även för ersättning åt bacillbärare,
skulle detta kunna drabba kassorna mycket ojämnt och en epidemi
som 1953 års paratyfusepidemi skulle kunna helt rubba vissa kassors ekonomi.
Härtill kommer att ersättning i enlighet med vad jag tidigare anfört
bör kunna utgå även för företagsförluster. Det är uppenbarligen uteslutet,
att kostnaderna därför skulle kunna läggas på sjukkassorna. Då det emellertid
icke bör förekomma att den ersättningsberättigade i det ena fallet
får bidraga till finansieringen av ersättningen genom försäkringsavgifter
men ej i det andra, framstår det än mera tydligt att sjukkassorna ej heller
bör belastas med kostnaderna för bacillbärarnas ersättningar.

4. Lagstiftningens tillämplighetsområde

Utredningsmannen

Utredningsmannen erinrar först om att de bestämmelser som infördes i
samband med paratyfusepidemien 1953 avgränsades att avse just denna
epidemi och framhåller, att vid en generell reglering av rätten till ersättning
i förevarande hänseende utgångspunkten bör vara en annan än de extraordinära
förhållandena vid en omfattande epidemi. Han anser, att i princip
ersättning bör ifrågakomma om genom myndighets ingripande, som föranledes
av förhållande, varöver den enskilde (eller hans arbetsgivare ellei
leverantörer etc.) ej kan råda, för den enskilde uppkommit förlust, och
omständigheterna ej är sådana att han likväl själv bör bära förlusten. Som
exempel på dylika omständigheter nämnes, att ingripandet företagits huvud -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12(i år 1956

sakligen i det allmännas eller i andra medborgares intresse och förlusten är
så kännbar, att det framstår som oskäligt att en enskild själv skall bära den.

Utredningsmannen undersöker härefter från denna principiella utgångspunkt
i vilka fall ersättning på grund av myndighets ingripande bör komma
i fråga och börjar därvid med ingripanden mot personer.

De typiska fallen då ersättning bör utgå är, menar utredningsmannen,
epidemifallen. Anledning synes honom dock knappast finnas, att bereda dem
som drabbats av epidemisk sjukdom ersättning i vidare mån än sjuka i
allmänhet, bortsett från de förmåner i fråga om fri sjukvård in. in., som
redan enligt gällande lagstiftning tillkommer dem. Vad beträffar bacillbärarna
bör enligt utredningsmannen ersättning för inkomstbortfall i första
hand ifrågakomma vid avstängning på grund av någon av de i 2 § 1 inom.
epidemilagen uppräknade sjukdomarna. Vidare anser han ersättning böra
utgå, då fråga är om sjukdom, beträffande vilken med stöd av 24 och 25 §§
samma lag förordnats att epidemilagens bestämmelser skall äga tillämpning.
I sådana — mycket sällsynta — fall föreligger nämligen en utbredd
eller svårartad epidemi, och ingripandena blir av samma karaktär som vid
de vanliga epidemierna.

Mera tveksam ställer sig utredningsmannen, när det gäller ingripanden,
som avser andra smittfarliga sjukdomar än de av epidemilagen omfattade
och som grundar sig på andra författningsbestämmelser än epidemilagens.
I detta sammanhang erinrar han om att läkares anmälningsplikt beträffande
vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar enligt särskilda bestämmelser
omfattar — utöver de i epidemilagen angivna sjukdomarna — gastroenterit
hos barn i åldern under två år, epidemisk gulsot, malaria, primär meningoencefalit
av infektiös typ, rots, tularemi, kikhosta, mässling och epidemisk
influensa. I fråga om dessa sjukdomar lärer det, fortsätter utredningsmannen,
knappast förekomma att en person, i vart fall någon längre tid, är
smittbärare utan att vara sjuk. Skulle det emellertid undantagsvis förekomma,
att myndighet finner det nödvändigt att med stöd av livsmedelsstadgan
eller mejeristadgan ingripa med avstängning mot bärare av smitta
av annan sjukdom än som avses i epidemilagen, kan det enligt utredningsmannen
synas omotiverat att ersättning ej utgår. Han nämner också såsom
exempel på ingripanden, som kan medföra inkomstbortfall för den enskilde,
hälsovårdsnämnds befogenhet enligt livsmedelsstadgan att från arbete avstänga
livsmedel sarbetare, vilken vid undersökning finnes behäftad med sår
eller annan yttre skada, som kan föranleda att av honom hanterat livsmedel
blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Tuberkulosen, som ej ingår i de i epidemilagen omförmälda sjukdomarna,
ägnas i betänkandet särskild uppmärksamhet, under hänvisning till att
den som är behäftad med smittsam tuberkulos enligt tuberkulosförordningen
i viss utsträckning kan avstängas från sin sysselsättning. Då tuberkulos
ej torde smitta i andra band, synes man ej ha anledning att räkna
med att en frisk person kan föra smitta. Avstängning av eu person från ar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1956

bete, emedan smittsam tuberkulos förekommer i familjen, torde sålunda
icke komma i fråga. Om det finns skäl att anta, att i mejeri- eller mjölkförsäljningsrörelse
sysselsatt person blivit bebäftad med smittsam tuberkulos,
kan han enligt nämnda förordning avstängas, men denna avstängning avser
endast tiden intill dess läkarundersökning verkställts och läkarintyg anskaffats,
som visar att fara för tuberkulossmitta från den avstängde icke
föreligger. Något längre avbrott i arbetet behöver därför icke förekomma.
På dessa skäl, och då enligt utredningsmannens mening den som är behäftad
med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara att anse såsom
sjuk och således berättigad till sjukersättning, finner utredningsmannen
sådan ersättning som här avses icke böra utgå i anledning av ingripanden
enligt tuberkulosförordningen.

Ej heller ingripanden enligt hälsovårdsstadgan, karantänskungörelsen eller
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar anses i betänkandet
böra föranleda särskilda ersättningsbestämmelser.

Utredningsmannen kommer sålunda till det resultatet, att en praktiskt
godtagbar och rationell avgränsning av generella regler om ersättning åt
bacillbärare vinnes, om man låter bestämmelserna vara tillämpliga endast
på den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med
stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande
av att smitta sprides underkastas observation eller isolering eller
eljest inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning.

Vid en genomgång av de på hälsovårdens område förekommande ingripanden,
som avser egendom eller företag, gör utredningsmannen
— efter en erinran om att i expropriationslagen öppnats möjlighet
att taga enskild egendom i anspråk jämväl för anordningar i hälsovårdens
intresse, i vilka fall expropriationsersättning i vanlig ordning utgår — först
följande uttalanden.

I hälsovårdsstadgan förekommer ej några ersättningsbestämmelser och
det torde förutsättas alt den enskilde själv, även där det ej direkt framgår
av författningstexten, har alt bekosta de åtgärder som hälsovårdsnämnd
ålägger honom att vidtaga och att taga de ekonomiska konsekvenserna därav.
Det ekonomiskt mest betydelsefulla fallet är det, då åtgärder av genomgripande
slag måste i den allmänna hälsovårdens intresse vidtagas mot
fabrik eller näring. För sådana fall bygger hälsovårdsstadgan huvudsakligen
på tanken att nyetablering skall ske i samförstånd med hälsovårdsnämnden.
Vid ett samhälles utveckling kan det emellertid inträffa att en
bestående fabriksanläggning kommer att medföra sådana sanitära olägenheter,
att allmänintresset kräver mer eller mindre omfattande åtgärder. Anläggningens
ägare torde då få vidtaga de anordningar som är möjliga eller
rimliga för att eliminera olägenheterna. Fråga om eventuell ersättning i fall
av sådana slag torde ej böra övervägas i nu förevarande sammanhang utan
bedömas enligt allmänna rättsprinciper.

På liknande sätt som enligt hälsovårdsstadgan har man i regel att bedöma
trågan om ersättning med anledning av samhälleliga ingripanden enligt
livsmedelsstadgan. Den enskilde, som tillhandahåller livsmedel, an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

tingen genom försäljning i en affärsrörelse eller genom servering i restaurang
eller liknande inrättning, har att iakttaga vad som erfordras ur hygienisk
synpunkt och bekosta de anordningar och åtgärder som i sådant
hänseende är erforderliga. Han måste också själv i regel taga de ekonomiska
konsekvenserna av att varor som tillhandahålles är sådana att ingripanden
från myndigheternas sida måste ske.

Utredningsmannen kommer härefter in på åtgärder, som ingår i epidemibekämpningen.

Beträffande varupartier som kan befaras föra smitta är, säger utredningsmannen,
i första hand 91—94 och 100 §§ men också 7 § livsmedelsstadgan
av intresse. Där stadgas bl. a. om hälsovårdsnämnds befogenhet att förbjuda
saluhållande av livsmedel, att taga prov för undersökning därav samt att
omhändertaga vara, som ej får saluhållas. Fråga uppkommer i de nu berörda
fallen huruvida förlust på grund av en säkerhetsåtgärd, företagen i
det allmännas intresse, bör drabba den enskilde, om han och hans leverantörer
icke låtit sig komma någon försummelse till last och åtgärden visar sig
ej ha varit motiverad annat än ur allmän säkerhetssynpunkt. Vid besvarandet
av denna fråga får man beakta, att hälsovårdsnämndens kontrollerande
verksamhet har värde för af färsinnehavaren; det är i hans intresse att
kontroll sker så att allmänheten kan hysa förtroende för företaget och dess
varor. Praktiska svårigheter skulle också uppkomma, tillägger utredningsmannen,
därest en mera allmän rätt till ersättning infördes i fall av förevarande
slag. Han anser ersättningsfrågan därför böra betraktas på det sättet,
att det allmänna bör träda emellan endast i sådana fall där det skulle
drabba företagaren oskäligt tungt att själv bära förlusten. Utredningsmannen
kommer då fram till att ersättning endast bör ifrågakomma då en
epidemi eller en epidemifara föranlett omfattande ingripanden beträffande
varupartier. Andra fall skulle måhända kunna tänkas, då ersättning kunde
vara motiverad, men de får anses vara av så speciell natur, att de ej lämpar
sig för en generell reglering.

Utredningsmannen påpekar vidare, att jämväl epidemilagen innehåller
vissa bestämmelser om ingripanden, som kan drabba egendom och företag.
Endast för det fallet att gång- eller sängkläder eller andra personliga tillhörigheter
förstöres i samband med smittrening finnes emellertid en eisättningsbestämmelse
i lagen. I enlighet med den ståndpunkt utredningsmannen
förut intagit i denna del finner han alltså ersättning i särskild ordning
kunna ifrågakomma för andra förluster på grund av ingripanden jämlikt
epidemilagen.

Vad beträffar övriga hälsovårdsförfattningar förekommer, såvitt nu är
i fråga, ej annan bestämmelse av intresse än karantänskungörelsens föreskrifter
om att fartyg kan hindras från att lasta eller lossa etc. Denna kungörelses
karaktär anser utredningsmannen emellertid vara sådan, att ersättning
av allmänna medel på grund av nämnda ingripanden ej bör ifrågakomma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannens förslag till avgränsning av de generella reglerna om
ersättning för kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets
ingripande mot egendom eller företag blir således att ersättning bör
kunna utgå, då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan
för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

Remissyttrandena

Av de remissinstanser, som i sina yttranden berört frågan om avgränsning
av lagstiftningens tillämplighetsområde finner socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
styrelsen för statens institut för folkhälsan, styrelsen för statens
bakteriologiska laboratorium, länsstyrelsen i Kronobergs län och svenska
landstingsförbundet den av utredningsmannen föreslagna avgränsningen
lämplig såväl i fråga om ingripanden mot personer som beträffande ingripanden
avseende egendom eller företag.

Försäkringsrådet anser däremot begränsningen av ersättningsrätten till
ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan
väl snäv. I första hand bör det enligt rådet övervägas, huruvida icke
även tuberkulosförordningen skall inbegripas i den blivande
lagstiftningen.

Samma ståndpunkt intar landsorganisationen.

Hälsovårdsnämnden i Malmö och tjänstemännens centralorganisation förordar
mera bestämt, att ersättningsrätten utsträckes till att avse jämväl ingripanden
enligt nämnda förordning.

Häremot må framhållas, att medicinalstyrelsen och styrelsen för statens
bakteriologiska laboratorium uttryckligen förklarar sig dela utredningsmannens
uppfattning, att ersättningsbestämmelserna icke bör vara tillämpliga
på den som avstänges från arbete på grund av att han befaras föra tuberkulossmitta.

Jämväl vid ingripanden jämlikt 24 och 50 §§ hälsovårdsstadgan
— d. v. s. mot fabrik som föranleder sanitär olägenhet o. s. v. — vore det enligt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län motiverat med en generell reglering
av ersättningsfrågorna. Den i betänkandet gjorda hänvisningen till
allmänna rättsprinciper synes länsstyrelsen nämligen icke innebära någon
lösning.

Hälsovårdsnämnden i Malmö anser, att ersättning av statsmedel borde
utgå också till personer, som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.

Departementschefen

Ett av de första spörsmål som möter då man skall införa generella ersättningsregler
på förevarande område är hur man skall avgränsa de fall som
bör inbegripas under lagstiftningen. Man synes härvid få utgå från de bestämmelser,
med stöd av vilka ingripanden må göras. Utredningsmannen

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

har därvidlag skilt på ingripanden mot person och ingripanden avseende
egendom och företag.

I fråga om ingripanden mot person innebär utredningsmannens
förslag, att de ifrågasatta ersättningsreglerna skulle bli tillämpliga på
den som, utan att vara sjuk, på grund av myndighets ingripande med stöd
av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande
av smittas spridning underkastas observation eller isolering eller eljest inskränkning
i arbete, varmed han må taga befattning. Denna avgränsning
har så gott som utan undantag godtagits av remissinstanserna och jag vill
särskilt fästa uppmärksamheten på att medicinalstyrelsen och styrelsen för
statens bakteriologiska laboratorium godtagit utredningsmannens förslag.

Under remissbehandlingen har emellertid från några håll invänts att ersättningsreglerna
bör avse jämväl ingripanden enligt tuberkulosförordningen
vilka — som nämnts -— utredningsmannen lämnat utanför. Som
skäl för sin ståndpunkt i detta hänseende har utredningsmannen anfört,
att den som är behäftad med smittsam tuberkulos regelmässigt torde vara
att anse såsom sjuk och således berättigad till sjukersättning samt att avstängning
enligt förordningen i andra fall endast kan avse den korta tid,
som åtgår för att anskaffa läkarintyg om frihet från tuberkulossmitta.
De skäl utredningsmannen anfört till stöd för sin ståndpunkt finner jag
bärande och jag vill därför godtaga hans förslag i denna del. Från något
håll har vidare ifrågasatts att låta ersättning av statsmedel utgå även till
personer som blir föremål för ingripanden enligt karantänskungörelsen.
Med hänsyn till de speciella förhållanden denna kungörelse avser och till
syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen kan jag icke tillstyrka ett
sådant förslag. Ej heller bör ersättning utgå vid ingripanden med stöd av
lagen om åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag sålunda — i överensstämmelse
med vad utredningsmannen föreslagit —- att ersättning skall kunna
utgå vid ingripanden med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan och mejeristadgan.
När det sedan gäller de personer, som blir föremål för ingripanden
med stöd av nämnda författningar, vill jag erinra om att enligt
sjukförsäkringslagen sjukpenning utgår vid sjukdom som förorsakar förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan. Meningen är icke att de nu ifrågasatta
ersättningsreglerna skall äga tillämpning på personer vilka på grund
av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd förlorat sin arbetsförmåga.
Lagstiftningen om ersättning åt bacillbärare hör därför avgränsas
så, att ersättning utgår till den som blir föremål för ingripande för att
hindra spridning av smitta och som icke på grund av smittsam sjukdom
helt förlorat arbetsförmågan. Från lagstiftningens tillämplighetsområde uteslules
härigenom icke blott den, som vid smittsam sjukdom är berättigad
till hel sjukpenning från allmän sjukkassa, utan även den, vars sjukhjälpslid
vid sjukdomen gått till ända och som fortfarande är arbetsoförmögen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

liksom den, som icke är sjukpenningförsäkrad men eljest skulle ägt uppbära
hel sjukpenning vid sjukdomen. Denna ståndpunkt torde stå i överensstämmelse
med vad utredningsmannen avsett.

Vad härefter angår lagstiftningens avgränsning i fråga om ingripanden
avseende egendom och företag vill jag understryka, att
det icke är meningen att ersättning enligt den här föreslagna lagstiftningen
skall utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna vidtager i sin regelmässiga
kontrollerande verksamhet på hälsovårdens område. Vad det här
kan bli fråga om att ersätta är förluster, som uppkommer vid extraordinära
ingripanden. Jag är vidare ense med utredningsmannen om att ersättningsreglerna
i denna del endast bör avse ingripanden i epidemibekämpande
syfte. Den av någon remissmyndighet hävdade meningen, att ersättning i
denna ordning jämväl borde utgå då åtgärder med stöd av hälsovårdsstadgan
vidtages mot fabrik eller näring, kan jag alltså icke dela. På grund härav
och då jag på förut anförda skäl anser ersättningsreglerna icke böra tilllämpas
på ingripanden enligt karantänskungörelsen kan jag ansluta mig
till utredningsmannens förslag, att ersättning skall kunna utgå i vissa fall,
då ingripandet skett med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för
att hindra spridning av smittsam sjukdom.

5. Ersättning åt tillfälliga bacillbärare

Utredningsmannen

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättning åt tillfälliga bacillbärare,
som är föremål för ingripande under högst 90 dagar i följd, utgå
enligt ett system, huvudsakligen överensstämmande med det som är stadgat
i lagen om allmän sjukförsäkring. Ersättningen skall sålunda bestämmas
och utbetalas av allmän sjukkassa och utgå med samma belopp som
vid sjukdom skulle ha utgått i sjukpenning eller hempenning jämte barntillägg
därå, dock med den indirekta förhöjning av beloppet som följer av
att någon karenstid ej skall tillämpas. Till grund för beloppets bestämmande
skall läggas såväl obligatorisk som frivillig försäkring. Beträffande
icke sjukpenningförsäkrade personer skall ersättning utgå som om vederbörande
vore sjukpenningförsäkrad. Vad speciellt angår fria företagare,
som ej är berättigade till tilläggssjukpenning, må ersättning för deras förluster
på grund av hinder i näring med anledning av avstängning — i
den mån de ej kan anses täckta genom ersättning motsvarande grundsjukpenningen
och eventuell tilläggssjukpenning på grund av frivillig försäkring
— sökas hos vederbörande länsstyrelse i den ordning som föreslås för
ersättning för företagsförluster.

Betänkandet inledes i denna del med allmänna synpunkter på
frågan om ersättningens storlek samt ordningen för
dess bestämmande och utbetalande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen börjar med en beräkning i vilken utsträckning det
kan förväntas att hälsovårdsnämnderna kommer att meddela beslut om
avstängning och isolering. Någon statistik finns ej på detta område. Utredningsmannen
anmärker att antalet ärenden angående ersättning åt bacillbärare
i samband med 1953 års paratyfusepidemi uppgick till knappt
1 000. Med ledning härav ävensom annat i betänkandet redovisat material
anser utredningsmannen att man måhända kan räkna med att avstängningsfallen
i hela landet normalt kan komma att uppgå till 500 om året.
Under en omfattande epidemi kan antalet fall komma att öka betydligt.

Beträffande ersättningens storlek konstaterar utredningsmannen under
hänvisning till vid betänkandet fogade sammanställningar över ersättningar,
som Kungl. Maj :t beviljat kroniska bacillbärare och andra bacillbärare i
ömmande omständigheter, att ersättningarna i regel varit ringa — för kroniska
bacillbärare 40 å 50 kr. i månaden och för andra bacillbärare endast
blygsamma belopp, i flertalet fall understigande den uppgivna inkomstförlusten.

Utredningsmannen lämnar härefter en redogörelse för de regler rörande
ersättningens storlek, som upptagits i de tidigare förslagen i ämnet. Därvid
erinras bl. a. om att enligt medicinalstyrelsens förslag 1947 ersättningen
skulle bestämmas i överensstämmelse med vad som gällde enligt lagarna
om försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Detta förslag innebar sålunda att sjukpenningen skulle beräknas i
förhållande till den årliga arbetsförtjänsten. Enligt lagarnas då gällande
lydelse skulle sjukpenningens storlek ha kommit att växla mellan 1: 50 kr.
om dagen för den, vars årliga arbetsförtjänst understeg 675 kr., och 9 kr.
om dagen för den, vars årsinkomst uppgick till 4 725 kr. eller däröver.

Utredningsmannen framhåller vidare, att frågan, huruvida full ersättning
borde utgå för uppkommande inkomstförlust, var föremål för övervägande
under förarbetena till 1953 års paratyfusepidemi. Med hänsyn
bland annat till de betänkligheter, som anfördes mot att behandla sjuka
och bacillbärare olika, ansågs det icke obilligt — i varje fall i frågans
dåvarande läge — att ersättningen i någon mån begränsades. Enligt den
då verkställda utredningen skulle ersättningen begränsas till 70 procent
av inkomstbortfallet i den mån det ej överstege 30 kr. för dag med möjlighet
till större ersättning i ömmande fall. Efter förslag av riksdagen höjdes
emellertid procentsatsen till 80.

Utredningsmannen anför härefter.

Det har gjorts gällande att, eftersom en bacillbärares avstängning från
möjlighet att förvärva arbetsinkomst sker i samhällets intresse, full ersättning
bör utgå. Häremot kan mera allmänt invändas, att man hittills ej
velat godtaga en sådan syn på samhällets skyldigheter vid nödvändiga
ingripanden mot den enskilde i det allmännas intresse. Om man nu inför
generella regler om ersättning synes det i vart fall vara försvarligt att
göra sådana mindre reduktioner av ersättningarna, som kan motiveras av

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

intresset för såväl den enskilde som det allmänna att man kan tillämpa
ett enkelt schematiserat förfarande. Man bör ej heller bortse ifrån det
statsfinansiella intresset att hålla ersättningarna nere. Även om den ersättningsfråga
som här är aktuell ej representerar så avsevärda belopp att det
statsfinansiella intresset kan sägas spela någon dominerande roll, torde
den böra ses i sitt sammanhang såsom ett led i de statliga välfärdsanordningarna.
Härtill kommer att såväl principiella som praktiska skäl kan
anföras mot att behandla sjuka och bacillbärare så väsentligt olika i ersättningshänseende
som full ersättning åt bacillbärare skulle innebära.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om ordningen för ersättningsbeloppens
bestämmande och utbetalande.

Efter att ha konstaterat att ersättning åt bacillbärare, utom i samband
med 1953 års paratyfusepidemi, hittills fastställts av Kungl. Maj :t, redogör
utredningsmannen för de olika lösningar i detta hänseende, som förordats
i samband med de förut berörda förslagen. Av redogörelsen framgår
att uppfattningarna svängt mellan att låta hälsovårdsnämnd eller annat
lokalt organ bestämma ersättningarna och att lägga ärendena på central
myndighet. Enligt 1919 års förslag skulle det sålunda ankomma på hälsovårdsnämnderna
att bestämma ersättningarna. Medicinalstyrelsens förslag
1947 gick ut på att ärendena skulle handläggas av riksförsäkringsanstalten
eller, som ett andrahandsalternativ, av medicinalstyrelsen. Enligt 1953 års
kungörelse skulle ansökan om ersättning inges till länsstyrelsen, som efter
erforderlig utredning med eget yttrande skulle översända handlingarna till
statskontoret. Om det begärda beloppet understeg 2 000 kr., beslutade statskontoret
i ärendet. I annat fall skulle statskontoret med eget yttrande översända
handlingarna till Kungl. Maj :t för avgörande, över statskontorets
beslut kunde klagan föras hos Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen anmärker, att förfarandet enligt 1953 års kungörelse
medförde, att de ersättningsberättigade fick vänta länge på sin ersättning.
Detta berodde enligt utredningsmannen till en del på att beslutanderätten
tillkom en central myndighet, som måste kräva bevisning om avstängningen
och det faktiska inkomstbortfallet. Dröjsmålet med ersättningarna
innebar, anser han, en stor svaghet, eftersom man måste anta att flertalet
ersättningsberättigade var i behov av löpande inkomst för sitt uppehälle.

Det är därför, fortsätter utredningsmannen, angeläget att vid den generella
regleringen av ersättning till bacillbärare förfarandet anordnas så, att
utbetalning kan ske löpande i anslutning till inkomstbortfallet. Härigenom
kommer värdet av ersättningarna att avsevärt ökas för det stora flertalet
ersättningsberättigade.

Enligt utredningsmannen skulle en sådan ordning vinnas om ersättningsfrågan
löses i anslutning till lagen om allmän
sjukförsäkring.

Visserligen — framhåller utredningsmannen — uppnår man det principiellt
riktigaste resultatet, om ersättningen utgår på grundval av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

inkomst vederbörande styrker sig ha gått miste om, men med denna metod
är det knappast möjligt att använda sjukkassorna som organ för bestämmandet
av ersättningarna. Han betonar att deras organisation och arbetsformer
förutsätter enkla regler vid handhavandet av ersättningsärendena;
prövningen måste begränsas till ett enkelt konstaterande av inkomstbortfallets
storlek, exempelvis genom intyg från arbetsgivare, och ett rutinmässigt
bestämmande av ersättningsbeloppet på grundval därav. Man kan
alltså enligt utredningsmannen ej ålägga kassorna att ombesörja utredning
och göra en verklig prövning av inkomstbortfallet. Då skulle nämligen —
särskilt vid större epidemier — sjukkassorna ställas inför stora problem
och en besvärande arbetsbelastning uppkomma, som säkerligen skulle medföra
att utbetalningen av ersättningarna avsevärt fördröjdes.

Om man i stället anknyter ersättningsreglerna till sjukförsäkringen, blir
— anför utredningsmannen vidare — huvudprincipen den att envar som
enligt sjukförsäkringslagen vid sjukdom är tillförsäkrad sjukpenning även
vid ingripanden av ifrågavarande slag erhåller en mot sjukpenningen svarande
ersättning.

Utredningsmannen gör härefter en närmare undersökning av hur en lösning
av ersättningsfrågan i anslutning till sjukförsäkringen skulle gestalta
sig och av vilka ändringar och tillägg som därvid skulle erfordras samt
anför.

Enligt sjukförsäkringen är envar som har en årsinkomst av förvärvsarbete
av minst 1 200 kr. sjukpenningförsäkrad för en grundsjukpenning
av 3 kr. för dag. Därjämte är sjukpenningförsäkrad medlem, vars årsinkomst
av tjänst, dvs. anställning hos arbetsgivare, uppgår till minst
1 800 kr., försäkrad för tilläggssjukpenning, som till storleken bestämmes
av den sjukpenningklass han tillhör. Sjukpenningen är alltså i dessa fall
direkt avvägd med hänsyn till inkomstens storlek. Annan sjukpenningförsäkrad
medlem som har inkomst av förvärvsarbete kan frivilligt försäkra
sig för ett tillägg till sjukpenningen, som då avväges i förhållande
till hans inkomst. Inom sjukförsäkringen finns alltså en redan verkställd
klassificering av mycket stora grupper inkomsttagare. Det förefaller då
naturligt att utnyttja den klassificering av inkomsttagarna som sålunda
redan skett enligt sjukförsäkringen. Fördelarna därmed är uppenbara.
En sådan lösning skulle omfatta mycket stora grupper inkomsttagare och
i alla dessa fall skulle ytterligare utredning om den förlorade inkomsten
icke behövas. Varje sådan inkomsttagare skulle på ett snabbt och enkelt
sätt kunna få den ersättning som han är i behov av för sitt uppehälle
enligt samma princip som om han gått miste om inkomsten på grund av
sjukdom. Sjukkassorna har redan en verkställd beräkning av årsinkomsten
och den enda ytterligare utredning som skulle behöva anskaffas vore bevis
om ingripandets innebörd och tiden för avstängning från arbete.

Eu svårighet vid tillämpningen av metoden att anknyta ersättningsreglerna
för bacillbärare till sjukpenningförsäkringen är, att vissa kategorier
faller utanför denna försäkring och att för andra kategorier försäkringen
ej är fullständigt utbyggd. Innan man går in på frågan hur
dessa speciella problem kan tänkas bliva lösta, bör man emellertid se hur

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

metoden i stort verkar, hur ersättning enligt reglerna i sjukförsäkringslagen
utfaller för det övervägande antal det här är fråga om, nämligen
löntagarna.

Den viktigaste frågan blir, menar utredningsmannen, om denna ersättning
åt bacillbärare kan anses skälig eller om den med hänsyn till ersättningens
natur är för låg. Sjukpenningen bygger på den s. k. inkomstbortfallsprincipen,
d. v. s. man har avpassat sjukpenningens storlek efter storleken
av den inkomst som faller bort vid sjukdom med beaktande av att
sjukpenningen är skattefri. Vid utarbetandet av sjukpenningskalan utgick
man från att kompensationen i form av sjukpenning skulle motsvara omkring
två tredjedelar av inkomstbortfallet i skalans högre inkomstlägen
sedan skatteavdrag gjorts. Av flera olika skäl — bland annat med hänsyn
till risken för överförsäkring för flera inkomsttagare — stannade man vid
denna kompensationsgrad. Mot högre kompensationsgrad åberopades under
förarbetena till sjukförsäkringslagen bland annat att det skulle medföra
risk för missbruk av försäkringsförmånerna genom simulation och aggravation.
Ett sådant skäl kan enligt utredningsmannen icke åberopas när det
gäller ersättning åt bacillbärare. Med hänsyn härtill ävensom till naturen
av denna ersättning anser han det kunna ifrågasättas, om icke ersättningen
bör vara förmånligare än sjukpenningersättningen.

En förbättring av bacillbärarnas ersättning i jämförelse med de sjukas
kan uppnås genom att man utesluter den för de sjuka bestämda karenstiden
av tre dagar. Ifråga om ersättning åt bacillbärare finns enligt utredningsmannens
uppfattning icke något skäl att fastställa någon karenstid,
utan ersättning bör utgå redan från isoleringstidens början. Om man
beaktar att isoleringstiden för en bacillbärare ofta är av förhållandevis
kort varaktighet, innebär slopandet av karenstiden en icke obetydlig höjning
av ersättningsbeloppen.

När man bedömer ersättningsbeloppens storlek i jämförelse med det faktiska
bortfallet av dagsinkomst, måste man, förklarar utredningsmannen,
jämväl hålla i minnet att sjukpenning utgår för dag och alltså även för
helgdag, även om något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Detta är av
särskild betydelse då man jämför ersättningsbeloppet med timavlöning eller
daglön. Vid en jämförelse mellan ersättning åt sjuka och bacillbärare anser
han även böra beaktas, att bacillbäraren i regel har sin arbetskraft i behåll
så att han, även om han är avstängd från att utföra sitt vanliga arbete
och förlorar sin arbetsinkomst, i många fall torde kunna uträtta ett visst
mått av arbete i sitt hem eller på den plats, där han eljest är isolerad.

Stor betydelse vid bedömningen av ersättningsbeloppen i jämförelse med
dagsinkomsten tillägger utredningsmannen det förhållandet att ersättningen
åt bacillbärare, i likhet med vad som gäller för sjukpenning, föreslås
bli skattefri.

I särskilda tabeller belyses storleken av kompensationsgraden i olika in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

komstlägen enligt sjukförsäkringslagen. Siffrorna grundar sig på preliminärskatten
i en ort tillhörande ortsgrupp III och med statlig inkomstskatt
beräknad efter 110 procent av grundbeloppet samt med en sammanlagd
kommunal utdebitering av 14 kr. per skattekrona. Vidare har presumerats
att tiden sammanfaller med de veckor eller månader, för vilka preliminärskatteavdragen
beräknats. Tabellerna har följande utseende.

Kompensation för ogift person utan barn

Inkomst- gränser	Sjukpenning under de första 90 dagarna	Veckolön vid klassmitten	Veckolön vid klassmitten efter käll-skatteavdrag	Kompe första sjukveckan	nsation därefter föl-jande sjuk-veckor under de första 90 dagarna
kr	kr	kr	kr	kr	%	kr	%
1 200— 1 800	3	29	27	12	44,4	21	77,8
1 800— 2 400	4	40	36	16	44,4	28	77,8
2 400— 3 000	5	52	44	20	45,5	35	79,5
3 000— 3 600	6	63	52	24	46,2	42	80,8
3 600— 4 200	7	75	60	28	46,7	49	81,7
4 200— 5 000	8	88	70	32	45,7	56	80,0
5 000— 5 800	9	104	81	36	44,4	63	77,8
5 800— 6 800	10	121	93	40	43,0	70	75,3
6 800— 8 400	12	146	no	48	43,6	84	76,4
8 400—10 200	14	179	133	56	42,1	98	73,7
10 200—12 000	16	213	153	64	41,8	112	73,2
12 000—14 000	18	250	179	72	40,2	126	70,4
14 000—	20	2881	201	80	39,8	140	69,7

1 Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

Kompensation för gift person1 med ett barntillägg av 3 kr per dag3

Inkomst- gränser	Sjukpenning under de första 90 dagarna	Veckolön vid klassmitten	Veckolön vid klassmitten efter käll-skatteavdrag	Kompe första sjukveckan	nsation därefter föl-jande sjuk-veckor under de första 90 dagarna
kr	kr	kr	kr	kr I %	kr	%
1 200— 1 800	3	29	28	24	85,7	42	150,0
1 800— 2 400	4	40	38	28	73,7	49	128,9
2 400— 3 000	5	52	48	32	66,7	56	116,7
3 000— 3 600	6	63	56	36	64,3	63	112,5
3 600— 4 200	7	75	66	40	60,6	70	106,1
4 200— 5 000	8	88	76	44	57,9	77	101,3
5 000— 5 800	9	104	86	48	55,8	84	97,7
5 800— 6 800	10	121	97	52	53,6	91	93,8
6 800— 8 400	12	146	115	60	52,2	105	91,3
8 400—10 200	14	179	140	68	48,6	119	85,0
10 200—12 000	16	213	163	76	46,6	133	81,6
12 000—14 000	18	250	192	84	43,8	147	76,6
14 000—	20	288»	218	92	42,2	161	73,9

1 Gift person, vars hustru ej har egen inkomst eller har inkomst understigande 2 000 kr.

* Beräknad för en årslön av 15 000 kr.

* Innebär att vederbörande har fem eller Ilera barn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen understryker under hänvisning till tabellerna den
stora betydelsen vid kortare perioder av att karenstiden bortfaller och anför.

Medan kompensationen första veckan för sjuk ogift person utgör 39,8—
46,7 procent, kommer den för en bacillbärare att uppgå till 69,7—81,7 procent.
För en ogift person med en veckolön av 179 kr. återstår efter källskatteavdraget
133 kr. Den sjukpenning han uppbär utgör 14 kr. om dagen
eller för 7 dagar 98 kr. Han får sålunda vidkännas en minskning i sin
veckoinkomst av 35 kr. eller 5 kr. om dagen. Kompensationen är något högre
i de lägre inkomstgrupperna — högst vid en veckoinkomst av 75 kr. — och
något lägre i de högre inkomstgrupperna. Högsta ersättning utgör 20 kr. om
dagen, men därvid är att märka att förmånen av skattefrihet blir betydande
för de högre inkomsttagarna. För gift person med ett barntillägg av 3 kr.
per dag (fem eller flera barn) blir kompensationen procentuellt åtskilligt
högre. Har han en veckolön av 179 kr., återstår efter källskatteavdraget
140 kr. Den sjukpenning han uppbär utgör 14 kr., vartill kommer barntillägg
3 kr. För 7 dagar uppbär han 119 kr. och får sålunda vidkännas en
minskning i sin veckoinkomst av 21 kr. eller 3 kr. om dagen. För de minsta
inkomsttagarna — upp till 88 kr. i veckan — blir kompensationen i detta
fall större än det verkliga inkomstbortfallet, i den lägsta gruppen 150 procent.

En fördel med att bestämma ersättningen åt bacillbärare till samma belopp
som sjukpenningen anser utredningsmannen vara att gränsdragningen mellan
sjuk och bacillbärare utom beträffande karenstiden blir utan betydelse
för den enskilde. Denna gränsdragning torde, påpekar han, ofta vara vansklig
att göra, särskilt när det gäller en person som först varit sjuk och därefter
hålles isolerad på grund av smittfara. Ur administrativ synpunkt skulle
det slutligen vara förmånligt om sjukkassorna alltid hade att räkna med
samma ersättning per dag, vare sig det gällde sjukdom eller isolering av
bacillbärare. Det skulle ytterligare förenkla utbetalningssystemet.

Om det sålunda synes vara möjligt och lämpligt att i det stora antalet fall
tillämpa det system, som är reglerat i lagen om allmän sjukförsäkring,
även för ersättning åt bacillbärare, återstår emellertid, fortsätter utredningsmannen,
att undersöka huruvida det går att i samma ordning lösa frågan
om sådan ersättning även då vederbörande ej är medlem
av sjukkassa eller bestämmelserna om sjukpenningförsäkring ej gäller
eller ej gäller i full utsträckning. Det är främst de som är under 16
år, vissa utlänningar, vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är
undantagna samt de som ej har en årlig inkomst av minst 1 200 kr. Att
här måste vara fråga om fåtaliga fall framgår av de uppgifter som tidigare
lämnats angående det totala antal bacillbärare man har att räkna med.

Hinder synes utredningsmannen ej möta att inpassa även de nu nämnda
kategorierna i det ifrågasatta systemet. I princip bör dessa personer, menar
han, behandlas på samma sätt som om de varit sjukpenningförsäkrade. De
bör ej komma i vare sig bättre eller sämre ställning därför att de lagtekniskt
ej direkt omfattas av systemet. En lösning synes honom lämpligen kunna
ske på samma sätt som skett på ett likartat område, nämligen såvitt angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

yrkesskadeförsäkringen. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen äger sålunda
den skadade, om han under den s. k. samordningstiden eller del därav ej ar
försäkrad enligt sjukförsäkringslagen, rätt till ersättning med belopp, som
han skulle ha ägt uppbära i sjukpenning från allmän sjukkassa, därest han
omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Ersättning åt den som har inkomst av förvärvsarbete men som icke är
sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen bör sålunda enligt utredningsmannens
mening utgå med belopp motsvarande vad som skulle
ha utgått, därest den ersättningsberättigade varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.
Vad beträffar den största kategorien, de som har mindre årsinkomst
än 1 200 kr., uppkommer inga svårigheter, eftersom den ersättning,
som i dessa fall skall utgå, alltid stannar vid grundsjukpenningens belopp,

3 kr. om dagen. Vad beträffar de personer av nu ifrågavarande kategorier
som har högre årsinkomst än 1 200 kr. — säkerligen ett ganska begränsat
antal — får sjukkassan i samma ordning som för sjukkassemedlemmar bestämma
årsinkomsten och med ledning därav inordna dem i de sjukpenningklasser
de skulle tillhört om de varit sjukpenningförsäkrade.

Med årsinkomst av förvärvsarbete förstås i sjukförsäkringslagen den för
år beräknade inkomst i penningar eller naturaförmåner, som någon kan antagas
komma att tills vidare åtnjuta av sådant arbete. Nar man har att i
förevarande sammanhang taga ställning till frågan om vederbörande har
inkomst av förvärvsarbete bör man, anser utredningsmannen^ i viss utsträckning
taga hänsyn även till mera tillfälliga arbetsinkomster. Om en
arbetstagare innehar en anställning som kan beräknas fortsatta, icke tills
vidare utan för en bestämd tid t. ex. en eller ett par månader, synes det
rimligt, att han blir berättigad till ersättning, om han drabbas av ett ingripande
av förevarande slag.

Skulle det ej anses möjligt eller lämpligt att låta sjukkassorna taga hand
om ärenden av senast nämnda slag, får de, fortsätter utredningsmannen,
handläggas av annan myndighet. Att uppdraga handläggningen av dessa
ärenden åt något centralt organ synes honom icke böra komma i fråga. En
sådan anordning är med de föreslagna reglerna om ersättningens storlek
icke påkallad för att nå en enhetlig bedömning av ärendena. Ur administrativ
synpunkt skulle vidare ett sådant system bli alltför tungt och utbetalningen
av ersättning skulle avsevärt fördröjas. En möjlighet vore att uppdraga
åt hälsovårdsnämnderna att handlägga ärendena. Det skulle emellertid
för hälsovårdsnämnderna innebära en helt ny uppgift, och det synes utredningsmannen
vanskligt att uppdraga åt ett annat lokalt organ än sjukkassorna
att tillämpa sjukförsäkringslagens bestämmelser i ifrågavarande
hänseende med bland annat beräkning av den inkomst, som skall läggas till
grund för beloppets bestämmande. Lämpligaste alternativ till sjukkassornas
handläggning av ärendena förefaller utredningsmannen vara att uppdraga
åt länsstyrelserna att i första instans handlägga dem. Eu sådan an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

ordning skulle också vara naturlig ur den synpunkten, att i det följande föreslås
att vissa ersättningsärenden — nämligen de som angår företagarförluster
och ersättning åt kroniska bacillbärare — skall handläggas av länsstyrelserna.
Främst med hänsyn till att det måste te sig främmande att uppdraga
åt länsstyrelserna att tillämpa vissa bestämmelser i sjukförsäkringslagen
och räkna ut ersättningar, som skall direkt motsvara sjukpenning enligt
sjukförsäkringen, framstår det för utredningsmannen såsom önskvärt
att en sådan anordning kan undvikas.

Fn särskild fråga är, förklarar han, huruvida den nu ifrågasatta metoden
för bestämmande av ersättning åt bacillbärare kan anses godtagbar, då
fråga är om fria företagare, som icke är berättigade till
tilläggssjukpenning. Personer tillhörande denna kategori skulle,
liksom vid sjukdom, få nöja sig med grundsjukpenningen 3 kr. om dagen.
De personer, det här är fråga om, är lantbrukare, hantverkare, handlande
och andra fria företagare, som ej har löneinkomst. Grundsjukpenningen syftar
i dessa fall till att bereda ett visst mått av hjälp och utgöra ett bidrag till
täckande av de kostnader, som uppkommer vid sjukdom. Det har icke befunnits
möjligt att i alla lägen obligatoriskt tillförsäkra denna grupp fullt
skydd för inkomstbortfall vid sjukdom. Tanken har emellertid varit att
grundsjukpenningen för ifrågavarande personer skall kunna frivilligt kompletteras
med en tilläggssjukpenning, som tillsammans med grundsjukpenningen
lämnade en skälig kompensation för det av sjukdomen föranledda
inkomstbortfallet.

Utredningsmannen fortsätter.

Inkomsttagare som nyss nämnts må sålunda jämlikt sjukförsäkringslagen
genom frivilliga avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa han
tillhör för erhållande av tillägg till grundsjukpenningen. Tillägget må uppgå
till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägg motsvarar
sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om
hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. Man
får dock icke vara frivilligt försäkrad så, att då hel sjukpenning utgår
sjukpenningtillägget tillsammans med de förmåner, den försäkrade äger
uppbära enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, och den lön eller
ersättning, vartill han eljest må vara berättigad under sjukdom, för dag
räknat uppgår till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel av hans årsinkomst
av förvärvsarbete. Sistnämnda regel har tillkommit för att förhindra
överförsäkring. Tanken är att en medlem ej skall få vara frivilligt
försäkrad så att hans sammanlagda förmåner under sjukdom uppgår till
mer än 80 procent av hans genomsnittliga dagsinkomst av förvärvsarbete.
För. vissa gifta kvinnliga sjukkassemedlemmar gäller särskilda regler om
frivillig försäkring för sjukpenningtillägg. Tillägget uppgår i dessa fall till
1, 2 eller 3 kr. för dag.

Med hänsyn till att en självständig företagare ej sällan kan vara arbetsoförmögen
under någon tid, utan att detta medför någon mera kännbar
ekonomisk påfrestning, och alltså i sådana fall något behov av en efter inkomsten
avpassad kontant sjukhjälp ej kan anses föreligga under den

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1956

första sjukdomstiden, har man beträffande den frivilliga försäkringen infört
särskilda karenstider. Försäkringen kan sålunda meddelas på villkor
antingen att tillägget skall utgå omedelbart efter det den vanliga karenstiden,
3 dagar, tilländalupit eller ock att tillägget skall utgå först efter det
sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen under en sjukperiod
utgivits för 15, 30 eller 90 dagar.

Vidare må här nämnas att sjukkassemedlem, vilken till följd av studier
eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, äger hos
centralsjukkassan frivilligt försäkra sig för erhållande av sjukpenning
eller tillägg till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den
obligatoriska försäkringen. Sjukpenningen må utgöra 3, 4, 5 eller 6 kr.
per dag, dock högst det av dessa belopp, som motsvarar skillnaden mellan
6 kr. och sjukpenningen på grund av den obligatoriska försäkringen. Å
sådan sjukpenning utgår även barntillägg. Karenstiden utsträckes i dessa
fall till 18 dagar.

Beträffande den frivilliga försäkringen må i övrigt i detta sammanhang
nämnas, att sådan försäkring i regel må meddelas endast om medlemmen
ej fyllt 55 år och har god hälsa. Vidare må anmärkas att statsbidrag utgår
för den frivilliga försäkringen med viss procent.

Utredningsmannen anser, att om någon enligt nyssnämnda bestämmelser
för fall av sjukdom frivilligt skaffat sig ett skydd mot inkomstbortfall
utöver den obligatoriska försäkringen bör det komma honom till godo
även vid ingripanden av förevarande natur. Med den utformning reglerna
om den frivilliga försäkringen fått, kan man, menar utredningsmannen,
utgå ifrån att sjukpenningen även i dessa fall blir avpassad efter årsinkomsten.
Genom att särskilda regler införts för att förhindra överförsäkring
föreligger garanti mot att ersättning kommer att utgå med för högt
belopp. Betänkligheter synes honom ej heller böra föreligga mot ersättning
åt studerande och med dem jämställda med utgångspunkt från deras
frivilliga sjukförsäkring. Visserligen skiljer sig denna kategori från de
tidigare behandlade därigenom, att något egentligt inkomstbortfall i regel
icke uppstår vid sjukdom eller isolering. Samma skäl som talar för att man
åt dem berett skydd vid sjukdom kan emellertid enligt utredningsmannens
mening åberopas även när det gäller ingripanden av förevarande art. Genom
att t. ex. en studerande ålägges isolering under viss tid kan ett ekonomiskt
avbräck tillfogas honom bland annat såtillvida, att studietiden förlänges
och studiekostnaderna därigenom ökar. Anledning synes utredningsmannen
därför icke föreligga att göra undantag för denna grupp. För dem
som sålunda har frivillig försäkring för sjukpenning eller tillägg därå bör
alltså den sammanlagda sjukpenningen kunna läggas till grund vid ersättningens
bestämmande.

Emellertid torde det, yttrar utredningsmannen härefter, finnas betydande
grupper som har inkomst av annan förvärvsverksamhet än tjänst men som
icke bär begagnat sig av möjligheten att genom frivillig försäkring utöka
skyddet vid sjukdom. 1 dessa fall bör ytterligare ersättning kunna utgå i

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

den ordning som föreslås beträffande företagarförluster. Utredningsmannen
anför härom.

För dessa inkomsttagare kommer då ersättning för ingripande att beräknas
på den sjukpenning som de äger uppbära vid sjukdom, d. v. s.
grundsjukpenningen. Såsom nämnts utgör denna endast 3 kr. per dag och
det kan i många fall kanske synas vara ett alltför lågt belopp såsom ersättning
vid avstängning. Man får emellertid beakta, att denna kategori i regel
utgöres av personer som driver egen verksamhet. Det avbräck som tillfogas
en sådan person genom ett ingripande är i regel icke att betrakta
såsom en förlust dv viss arbetsinkomst per dag. Man kommer här i stället
in på företagarförluster. Avstängningen kan medföra visst avbräck i
rörelse, som icke kan bestämmas enligt generella, schematiska regler. Ett
skäligt resultat kan i regel uppnås endast genom att man i varje särskilt
fall prövar storleken av den lidna förlusten. Denna förlust torde då lämpligen
böra ersättas i den ordning som föreslås för företagarförluster. Att
personer tillhörande denna grupp genom att de är anslutna till den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen automatiskt erhåller visst belopp i ersättning
bör icke utgöra hinder för att de i särskild ordning får ersättning
för avbräck i rörelse. Därvid får man beakta den ersättning som redan erhållits
genom sjukkassa.

På grund av vad nu anförts finner utredningsmannen det möjligt att
komma till ett i stort sett tillfredsställande resultat, om ersättningarna
åt bacillbärare anslutes till lagen om allmän
sjukförsäkring. Skulle det anses att den på föreslaget sätt beräknade
ersättningen blir för låg, synes honom hinder ej föreligga att, med
bibehållande av sjukpenningförsäkringen som grund för ersättningens bestämmande,
höja beloppen genom visst procentuellt tillägg. Ett sådant tilllägg
torde ej komplicera förfarandet i någon högre grad.

Fördelarna för den enskilde med det föreslagna systemet ligger, säger
han, i öppen dag. Man har fasta regler att gå efter och vet sålunda vad
man har att räkna med. Genom att utbetalning sker genom sjukkassorna
kan ett ärende av förevarande slag handläggas lika snabbt som ett ärende
angående vanlig sjukpenning.

Fördelarna ur administrativ synpunkt att kunna anlita den organisation
som redan finnes för sjukförsäkringen är enligt utredningsmannens uppfattning
ävenledes uppenbara. Utöver vad redan anförts i det hänseendet
påpekas, att sjukkassorna, som enligt sjukförsäkringslagen har att utöva
sjukkontroll, torde vara väl lämpade och rustade att utöva den kontroll,
som även i förevarande sammanhang är erforderlig. Så bör t. ex. kontroll
ske av att den ersättningsberättigade iakttager av läkare, hälsovårdsnämnd
eller sjukkassa givna föreskrifter samt att han icke underlåter att anmäla
till kassan när han återupptar sitt ordinarie arbete eller eljest sådana förhållanden
föreligger att ersättning icke bör utgå eller att ersättningen bör
nedsättas. Vidare vinnes, tillägger utredningsmannen, med det föreslagna
systemet på ett enkelt och effektivt sätt kontroll över att icke såväl sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956 43

ersättning som ersättning av nu ifrågavarande slag utgår samtidigt till
samma person.

För sjukkassornas del torde, anför utredningsmannen, en anordning sådan
som den här ifrågasatta under normala förhållanden medföra endast
jämförelsevis ringa administrativt besvär. Han räknar vidare med att även
under mera omfattande epidemier kassorna utan alltför stora påfrestningar
kan handha ärendena, eftersom det gäller att tillämpa i stort sett samma
bestämmelser som i fråga om sjukpenning och att räkna ut ersättningens
belopp enligt samma grunder som om fråga vore om sjukpenning. Den
ytterligare utredning som kommer att erfordras blir främst ett bevis från
hälsovårdsnämnden angående ingripandet samt utredning, huruvida avstängd
person som är anställd i statlig eller kommunal tjänst uppbär lön
under avstängningen eller ej. Ett visst merarbete uppkommer i fråga om
de ärenden, där tidigare verkställd inkomstberäkning ej finns och klassificering
med hänsyn till inkomsten måste ske. Utredningsmannen förmodar,
att dessa ärenden dock blir så pass fåtaliga att merarbetet ej blir alltför
betungande.

Beträffande frågan om ersättning därför åt kassorna
skulle man, anför utredningsmannen, kunna tänka sig en sådan lösning,
att kassan erhölle viss ersättning för varje av kassan handlagt ärende.
Emellertid är det enligt hans mening vanskligt att förutse i vilken utsträckning
kassorna kommer att belastas. Normalt torde belastningen bli
av så ringa omfattning att någon särskild ersättning till kassorna icke behöver
ifrågakomma. Vid en större epidemi kan dock ärendenas antal medföra
att vissa sjukkassor belastas i mycket stor utsträckning och nödgas
anställa ytterligare personal m. m. I dylika lägen kan det enligt utredningsmannens
uppfattning framstå som skäligt att staten bidrager till täckandet
av kassornas merkostnader. Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes
man, förklarar han, icke böra i förväg fastställa vissa normer för sådant
bidrag. I stället torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att, när så
finnes påkallat, bestämma om ersättning åt kassorna.

Utbetalningen av ersättningarna bör enligt utredningsmannen ordnas så,
att sjukkassorna förskotterar erforderliga belopp samt att det av statsmakterna
för ändamålet anvisade anslaget disponeras av tillsynsmyndigheten
— riksförsäkringsanstalten — som eller rekvisition utbetalar till kassorna
vad de visar sig ha utgivit till bacillbärare. Närmare bestämmelser om förfarandet
anser han få utfärdas av riksförsäkringsanstalten.

Sjukförsäkringslagens regler om besvär in. in. bör enligt utredningsmannens
mening äga tillämpning även beträffande nu ifrågavarande ersättningsärenden.
De innebär, att klagan över sjukkassas beslut i ersältningsärende
föres hos riksförsäkringsanstalten. Mot anstaltens beslut må talan föras
endast efter särskilt tillstånd av anstalten enligt de i sjukförsäkringslagen
angivna bestämmelserna.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen behandlar härefter frågan för hur lång tid
ersättning åt bacillbärare bör utgå.

De ärenden rörande kroniska bacillbärare, som prövats av Kungl. Maj :t
under åren 1932—1955, har icke uppgått till större antal än 130. Utredningsmannen
framhåller, att utredningen i ärendena ger vid handen, att
det dock är förenat med särskilda svårigheter att i dessa fall beräkna inkomstbortfallets
storlek. Beslutet om ingripandet, såvitt angår inskränkningar
i fråga om det arbete, varmed bacillbäraren må taga befattning, och
övriga särskilda föreskrifter torde ofta utformas med hänsyn till de särskilda
omständigheterna i varje enskilt fall, varför det enligt utredningsmannens
uppfattning torde vara nödvändigt att tillämpa andra principer
för bestämmande av ersättning åt kroniska bacillbärare än åt övriga. Han
finner det således ofrånkomligt att draga en gräns mellan de båda kategorierna
och därmed även att bestämma den tid, under vilken ersättning
enligt de förut förordade reglerna skall utgå.

Utredningsmannen erinrar om att, såsom tidigare nämnts, det stundom
först efter kanske ett år med säkerhet kan konstateras att fråga är om
kroniskt smittbärande. Detta förhållande anser utredningsmannen dock
icke hindra att man vid reglernas utformning drar gränsen betydligt snävare
och — även om kroniskt smittbärande ej med säkerhet kan fastslås
— i ersättningshänseende behandlar fallen som kroniska.

Vidare erinrar utredningsmannen i detta sammanhang om att i de fall,
då Kungl. Maj :t beviljat ersättning åt andra bacillbärare än kroniska, avstängningstiden
i flertalet fall rört sig om 10—20 dagar och i några fall
överstigit 3 månader. Den genomsnittstid om 25 dagar, som avstängningen
i dessa fall varat, kunde emellertid knappast anses representativ för samtliga
bacillbärare, enär ersättning sannolikt ej begärts i det stora antal fall,
då avstängningstiden varit helt kort.

Om gränsen dragés vid en tid av tre månader, kommer alltså så gott som
samtliga fall som icke är kroniska att omfattas av reglerna för bacillbärare
i allmänhet. En sådan gränsdragning synes utredningsmannen även från
andra synpunkter lämplig. Den anknyter bl. a. till sjukförsäkringslagens
bestämmelser såtillvida, att den sjukpenning som föreslagits skola läggas
till grund för ersättningens beräknande är den som utgår under de tre
första månaderna av en sjukperiod.

Remissyttrandena

Anknytningen av ersättningsreglerna till den allmänna sjukförsäkringen
betecknas av flertalet remissinstanser som en synnerligen
välfunnen och rationell lösning. Särskilt framhålles därvid de
med en sådan lösning förknippade fördelarna från administrationssynpunkt,
innebärande att en enkel och snabb handläggning av ärendena

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

erhålles samt att bacillbärare och sjuka kommer att ersättas efter i huvudsak
samma regler. I intet av remissvaren förordas någon annan ordning
för bestämmandet och utbetalandet av ersättningarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför härom bl. a.

Åtskilliga fördelar torde utan tvivel vara att vinna genom att ersättningen
under de första nittio dagarna av avstängningstiden anknytes till sjukpenningförsäkringen
enligt lagen om allmän sjukförsäkring och utbetalas genom
sjukkassorna. — — — En lösning av ersättningsfrågan enligt principerna
för sjukpenningförsäkringen skulle således kunna möjliggöra för
envar inkomsttagare att snabbt och enkelt få den ersättning, som han är
i behov av, på samma sätt som vid försäkring mot inkomstbortfall på grund
av sjukdom. Det enda alternativet till denna metod för bestämmande av
ersättningen torde vara ett system motsvarande det som tillämpades i samband
med paratyfusepidemien år 1953, innebärande en prövning i administrativ
ordning av varje anspråk på ersättning, därvid ersättningen bestämmes
efter den faktiska inkomstförlust vederbörande åsamkats. Oavsett
i vilken ordning dylika krav skulle komma att prövas torde icke kunna
undvikas, att förfarandet bleve tungrott och tidskrävande till men för de
ersättningssökande, i all synnerhet under en epidemi. Länsstyrelsen vill för
sin del med den erfarenhet länsstyrelsen har från arbetet med ersättningsärendena
i samband med den senaste paratyfusepidemien icke förorda, att
ett dylikt system införes beträffande andra än dem, som enligt förslaget
skola betraktas såsom kroniska bacillbärare.

Rörande storleken av de ersättningar som skulle komma
att utgå enligt utredningsmannens förslag, förklarar länsstyrelsen i Kronobergs
län, förste provinsialläkaren i Stockholms lån och svenska arbetsgivareföreningen,
att ersättningsbeloppen är väl avvägda.

Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten menar
att det är principiellt riktigt, att i huvudsak samma ersättningsbelopp utgår
till sjuka och bacillbärare.

Med hänsyn till att ersättningsbeloppen föreslås skola bli skattefria och
att särskild ersättning avses skola utgå även för bacillbärarens barn synes
det länsstyrelsen i Stockholms län knappast finnas fog för invändning mot
förslaget i denna del.

Enligt tjänstemännens centralorganisation vore det i och för sig icke orimligt
om full ersättning för inkomstbortfallet utginge, men å andra sidan
kunde det anses stötande, att en bacillbärare erhåller högre dagsersättning
än eu sjuk i samma inkomstläge. Organisationen tillstyrker därför utredningsmannens
förslag men förutsätter, att sådana kompletterande överenskommelser
träffas mellan vederbörande arbetsgivare och tjänstemännens
organisationer, att den totala ersättningen till bacillbäraren icke föisännas.

Landsorganisationen, som i denna fråga intar en från förslaget och fiån
så gott som samtliga övriga remissinstanser avvikande ståndpunkt, erinrar
om, att landsorganisationen redan i sitt över 1947 års utredning avgivna
yttrande yrkade att i allt iall tillfälliga bacillbärare bcicddcs tull ersättning
för inkomstbortfallet. Landsorganisationen fortsätter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

LO bär ingen anledning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt. Nåls011
saklig motivering för en underkompensation kan inte sökas i den omständigheten,
att man pa sina hall hittills ej velat godtaga en sådan syn på
samhällets skyldigheter vid ingripanden mot enskilda i det allmännas intresse,
att den, mot vilken ingripandet riktats, skulle erhålla full ersättning
för av åtgärden tillskyndad förlust. Till ett sådant argument må anmärkas
att man — på samma håll — hittills ofta nog tvekat att erkänna själva rätten
till ersättning över huvud taget.

Att motivera den av anslutningen till sjukförsäkringslagen följande underkompensationen
med »intresset för såväl den enskilde som det allmänna
av att man kan tillämpa ett enkelt schematiserat förfarande» anser LO icke
vara hållbart. Med hänsyn till det normalt relativt ringa antalet avstängningsfall
kan en ersättningsberäkning — på grundval av för sjukkassorna
regelmässigt redan tillgängliga uppgifter — efter norm av det totala inkomstbortfallet
icke medföra någon nämnvärd administrativ inerbelastning
eller någon större tidsutdräkt med utbetalningen. Lika litet kan statsfinansiella
hänsyn åberopas mot full ersättning: därtill är frågan av alltför obetydlig
ekonomisk storleksordning. I sammanhanget bör för övrigt beaktas
att isoleringsåtgärderna, såsom redan framhållits, utgör ett led i den preventiva
epidemibekämpningen och i sin mån är ägnade att minska den
statsfinansiella belastning, som vid epidemiens utbredning skulle följa av
ökningen av statens bidrag till sjukförsäkringen.

Som ett allmänt argument mot full ersättning åberopar utredningsmannen
att »såväl principiella som praktiska skäl kan anföras mot att behandla
sjuka och bacillbärare så väsentligt olika i ersättningshänseende». Skälen
ifråga utvecklas ej närmare. Med de praktiska skälen'' torde avses de administrativa
hänsyn vilka redan berörts i det föregående. Vad den principiella
sidan av saken angår vill LO anmärka att intet av de skäl, som kan anföras
mot en sjukpenningförsäkring, innebärande full kompensation för inkomstbortfallet,
föreligger i avseende å bacillbärare. En dylik kompensation inom
sjukförsäkringen skulle innebära en betydande ekonomisk merbelastning
såväl för de försäkrade som för staten. Men framför allt är i fråga om ba"-cillbärarna risken för försäkringsmissbruk utesluten; en reduktion av ersättningen
skulle för deras del lika litet som en karenstid kunna motiveras
med att den motverkade ett obehörigt utnyttjande av ersättningsrätten.
Det må också på nytt erinras om den skillnad som består mellan bacillbärare
och sjuka därutinnan att isoleringen av de förstnämnda helt sker i samhällets
intresse och icke tillgodoser något den enskildes vårdbehov. I sammanhanget
förtjänar slutligen att framhållas att stats- och kommunalanställda
i stor omfattning utfår oavkortad lön vid tjänstgöringsförbud på grund av
smittofara.

Sammanfattande uttalar landsorganisationen, att inga hållbara skäl förebragts
mot en ersättning åt tillfälliga bacillbärare, som motsvarar det faktiska
inkomstbortfallet. Skulle det av praktiska skäl anses nödvändigt att bibehålla
sjukpenningförsäkringen som grund för ersättningens bestämmande
anser landsorganisationen intet hinder föreligga, att så som utredningsmannen
antytt ersättningsbeloppen höjes genom procentuellt tillägg, vilket
då bör avpassas så att det tillhopa med grundersättningen genomsnittligt
ger full kompensation för inkomstbortfallet. I senare sammanhang tillägger
landsorganisationen, att om ersättning till bacillbärare kommer att utgå

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

enligt lagförslaget eller eljest understiga full kompensation så måste lagen
tillföras en bestämmelse om befogenhet för länsstyrelse att, då omständigheterna
är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade.

I det av landsorganisationen överlämnade yttrandet från svenska livsmedelsarbetareförbundet
hävdas, att full ersättning — givetvis med beaktande
av skattefriheten — bör utgå till bacillbärare. Det anmärkes, att de
föreslagna reglerna skulle för livsmedelsarbetarna leda till en ersättning
motsvarande endast två tredjedelar av den normala inkomsten efter skatteavdrag.
Förbundet uttalar sin anslutning till tanken att genom ett procenttillägg
höja ersättningsbeloppen så att i princip full ersättning erhålles.

En minoritet inom försåkringsrådet ger uttryck för i stort sett samma
synpunkter som anförts i landsorganisationens yttrande.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg är av den uppfattningen, att ersättningen
till bacillbärare bör vara högre än den som utgår vid sjukdom och
motiverar denna sin mening med att bacillbäraren icke i eget utan i samhällets
intresse måste avstå från att utnyttja sin arbetsförmåga.

Samma grund åberopar Sveriges köpmannaförbund för sin mening, att
en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål blott vinnes, om bacillbärare
i princip medges full ersättning för det av ingreppet föranledda
inkomstbortfallet.

Slopandet av karenstiden tillstyrkes eller lämnas utan erinran
i de flesta remissvaren. Förslaget möter dock i denna del gensaga fiån
statskontoret, länsstyrelsen i Jönköpings län och svenska sjukkasseförbundet
samt en ledamot i försäkringsrådet. Statskontoret anför till stöd för sin
ståndpunkt.

Som utredningsmannen påpekat, kan den från sitt regelmässiga arbete
avstängde bacillbäraren i många fall utnyttja sin arbetskraft på annat sa .
Han är således icke i lika hög grad som den sjuke begransad i sin rörelseförmåga
I all synnerhet förefaller det opåkallat att slopa karenstiden lor
studerande och andra, för vilka gäller längre karenstid än den vanliga. Vid
ett inordnande av bacillbärarna inom sjukkasserörelsen bora för ovngt avvikelser
från de för sjukförsäkringen fastställda reglerna ske allenast om
synnerligen starka skäl kunna åberopas för ett avsteg. Så kan icke anses
vara fallet beträffande karenstid för bacillbärare.

I huvudsak samma synpunkter anlägges av övriga nämnda remissinstanser Svenska

arbetsgivareföreningen vill också ifrågasätta, huruvida icke skäl
talar för att tillämpa sjukförsäkringens karenstid jämväl för ifrågavarande
slag av ersättningar.

Mot utredningsmannens förslag att även personer, som icke är
medlemmar i sjukkass a, skall behandlas på samma sätt som om
de varit sjukpenningförsäkrade har invändning icke gjorts i vidare män
än att länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat, att sådan person kan tänkas
vara skyddad mot inkomstbortfall genom försäkring, varför det bör före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

skrivas att ersättning skall utgå endast för den händelse kompensation för
inkomstbortfallet ej erhålles på annat sätt.

Beträffande regleringen av ersättningen åt fria företagare och
andra, som ej är berättigade till tilläggssjukpenning,
anser riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet, att
endast den obligatoriska sjukpenningförsäkringen bör ligga till grund för
bestämmandet av de ersättningar, som skall utbetalas av sjukkassorna.
Riksförsäkringsanstalten anför vidare.

Det kan nämligen enligt riksförsäkringsanstallens mening icke anses tillfredsställande,
att ersättningens storlek göres beroende av om vederbörande
begagnat möjligheten att teckna frivillig sjukpenningförsäkring i allmän
sjukkassa — en möjlighet, som på grund av de för den frivilliga försäkringen
gällande villkoren, bl. a. i fråga om ålder och hälsotillstånd, icke står
alla till buds.

Vad beträffar frivilligt försäkrade hemmafruar och studerande må även
framhållas, att ersättningen i inånga fall kan bli för hög, om deras förmåner
enligt den frivilliga försäkringen tagas i beaktande vid ersättningens bestämmande.
Särskilt i fråga om dessa kategorier torde gälla vad utredningsmannen
anfört, att bacillbärare i många fall torde kunna uträtta ett visst mått
av arbete i sitt hem eller på den plats, där han eljest är isolerad. Det må
jämväl uppmärksammas, att för studerande gäller inom den frivilliga försäkringen
en karenstid av 18 dagar (eller karenstidsförlängning med 15
dagar).

För de frivilligt försäkrade löretagarna skulle utredningsmannens förslag
medföra vissa icke önskvärda konsekvenser. Enligt förslaget skall företagare,
som är frivilligt försäkrad, erhålla ersättning uteslutande från allmän
sjukkassa, under det att företagare, som endast har grundsjukpenning,
skall ha möjlighet att jämväl få ersättning i den ordning, som föreslås
i fråga om företagarförluster. Ett sådant system kan medföra, att en
frivilligt försäkrad företagare kommer i sämre ställning än andra företagare.
Man kan nämligen icke, såsom utredningsmannen gjort, utgå från
att den sammanlagda sjukpenningen för en frivilligt försäkrad företagare är
avpassad efter årsinkomsten. I många fall har en företagare tillförsäkrat sig
ett frivilligt sjukpenningtillägg, som väsentligt understiger det, som han är
berättigad till. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan resultatet i andra
fall bli, att en frivilligt försäkrad företagare får en för hög ersättning. Såsom
utredningsmannen anfört, kan frivillig försäkring för företagare efter den
försäkrades val meddelas med den vanliga karenstiden om 3 dagar eller med
karenstidsförlängning om 15, 30 eller 90 dagar, beroende bl. a. på att en
företagare under den första sjukdomstiden icke alltid har behov av en efter
inkomsten avpassad kontant sjukhjälp. Har en företagare valt karenstidsförlängning
med 15 eller 30 dagar, skulle han likväl bli berättigad till ersättning
i anledning av den frivilliga försäkringen redan från den dag myndighetens
ingripande träder i tillämpning. Skulle han ha valt en karenstidsförlängning
med 90 dagar, synes han däremot enligt förslaget icke bli
berättigad till ersättning motsvarande det frivilliga sjukpenningtillägget.

Utredningsmannens förslag i fråga om företagare innebär jämväl, att icke
heller företagare, som äro obligatoriskt tilläggssjukpenningförsäkrade på
grund av att de utöver inkomst av den egna verksamheten ha viss inkomst
av tjänst, kunna erhålla ersättning i den för företagarförluster föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1956

ordningen. Detta måste anses helt otillfredsställande, enär den obligatoriska
sjukpenningen i sådana fall icke motsvarar företagarens årsinkomst av förvärvsarbete.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening böra alla de företagare, som äro
bacillbärare, äga möjlighet att utöver den av sjukkassan utbetalade ersättningen
erhålla ersättning i den ordning, som föreslås för företagarförluster.

Försäkringsrådet finner en rättvisare lösning av denna ersättningsfråga
än den av utredningsmannen föreslagna lösningen kunna vinnas, därest
företagaren som bacillbärare alltid tillerkännes ersättning med belopp motsvarande
grundsjukpenning jämte det högsta sjukpenningtillägg, han skulle
varit berättigad att frivilligt försäkra sig för.

Svenska arbetsgivareföreningen befarar, att den av utredningsmannen
föreslagna bestämmelsen leder till olikartad bedömning och förordar i stället
en regel av samma innehåll, som den av försäkringsrådet föreslagna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar också att ersättningen till
företagare, som är försäkrad för tilläggssjukpenning till lägre belopp än han
skulle varit berättigad till, enligt förslaget blir för låg. Statskontoret anser
däremot skäl icke finnas, att mot inkomstbortfall skydda bacillbärare,
som icke begagnat möjligheten att erhålla tilläggssjukpenning.

Frågan om ersättning till sjukkassorna för dessas medverkan
i den föreslagna understödsverksamheten beröres endast av svenska
sjukkasseförlmndet. Förbundet menar, att kassorna enligt 58 § sjukförsäkringslagen
bör kunna räkna med att bli gottgjorda för bestyret med ifrågavarande
ersättningar. Under alla förhållanden utgår förbundet från att skälig
gottgörelse lämnas kassorna, därest administreringen tid efter annan
skulle visa sig medföra merkostnader av icke ringa omfattning.

Rörande ersättningstidens maximering till 90 dagar
för tillfälliga bacillbärare har flertalet instanser icke uttalat sig. Uttryckligen
har denna gränsdragning för utbetalning från sjukkassa tillstyrkts av medicinalstyrelsen,
försäkringsrådet, styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium,
förste provinsialläkaren i Norrbottens län, svenska sjukkasseförbundet
och landsorganisationen, den sistnämnda dock endast under förutsättning
att ersättningen till kroniska bacillbärare i princip kommer att
bereda full kompensation för inkomstbortfallet. Denna princip bör också
enligt Sveriges köpmannaförbund gälla för såväl tillfälliga som kroniska
bacillbärare, varför den föreslagna gränsdragningen mellan dessa kategorier
enligt förbundets mening kan slopas.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet finner ingen anledning att sätta
gränsen i tiden lägre än ett år, då utredningsmannen själv konstaterat att
så lång tid i vissa fall behövs för att man skall kunna avgöra om bacillbärarskapet
är kroniskt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser på samma grund det kunna
ifrågasättas, huruvida ersättningsfrågan bör omprövas redan efter 90 dagar
i den för kroniska bacillbärare föreslagna ordningen. Länsstyrelsen förordar
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

i stället, att ersättningen fortfarande under ett år efter de första 90 dagarnas
förlopp får utgå efter sjukförsäkringens principer, i förekommande fall
alltså med belopp motsvarande reducerad sjukpenning.

Samma skäl som anförts för att ersättningsbeloppet per dag skall vara
lika för sjuka och bacillbärare kan enligt tjänstemännens centralorganisation
anföras för en likställighet beträffande ersättningstidens längd. Organisationen
föreslår därför, att maximitiden för ersättning till bacillbärare enligt de
för sjukpenningförsäkringen gällande grunderna utsträckes till 730 dagar.

Statskontoret är inne på samma tanke och tillägger, att särskilda åtgärder
lör att bereda kroniska bacillbärare ersättning då kan inskränkas till att
avse tiden efter nämnda 730 dagar.

Departementschefen

Huvudparten av de personer, vilka såsom smittförande kan förväntas
bli avstängda från sitt dagliga arbete, torde vara arbetstagare som för sitt
uppehälle är beroende av sin löpande inkomst. Såsom utredningsmannen
framhållit, är det därför av största vikt att man vid utformandet av regler
om ersättning åt bacillbärare utgår från ett förfarande, som kan tillgodose
nämnda behov. Det stora flertalet medborgare omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen att låta
sjukkassorna bestämma och utbetala ersättningen i samma ordning som
sjukpenningen synes mig från nyssnämnda utgångspunkt vara den bästa
tänkbara. I själva verket torde det knappast vara möjligt, att genom något
annat nu befintligt organ åstadkomma en i omedelbar anslutning till inkomstbortfallet
fortlöpande utbetalning av ersättningen. Utredningsmannens
förslag har också i denna del vunnit allmänt gillande bland remissinstanserna.

På sätt utredningsmannen närmare utvecklat förutsätter sjukkassornas
medverkan enkla regler för bestämmandet av ersättningarna. Det kan icke
komma i fråga att på kassornas personal lägga en prövning från fall till
fall av inkomstförlustens storlek. Härför skulle nämligen krävas bl. a. en
uppskattande och bevisvärderande verksamhet, som icke lämpligen kan
åläggas denna personal. Utredningsmannen förordar i stället en ännu fastare
anknytning av ersättningsreglerna till sjukförsäkringen. Han anser sålunda,
att ersättning åt bacillbärare bör utgå med samma belopp för dag räknat
som skulle utgått i sjukpenning och barntillägg under de första 90 dagarna
under en och samma sjukperiod, därest bacillbäraren varit sjuk. Därigenom
skulle vinnas, att för mycket stora grupper av inkomsttagare någon särskild
beräkning av ersättningens storlek per dag icke skulle erfordras, enär detta
redan skett genom bestämmandet av sjukpenningklass. Den viktigaste frågan
i detta sammanhang blir då huruvida det kan anses skäligt att bacillbärare
får åtnöjas med ersättningsbelopp av samma storlek som sjukpenningen.
Utredningsmannens ståndpunkt i detta avseende är, att ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ningen till dem bör vara något förmånligare än sjukpenningen och att man
kommer till ett skäligt resultat genom att låta ersättning utgå redan från
isoleringstidens början. Någon karenstid motsvarande den för sjuka skulle
alltså icke förekomma.

Blott ett fåtal remissinstanser har haft något att invända mot att ersättningen
utgår efter nu angivna grunder. Från några håll, bl. a. landsorganisationen,
hävdas emellertid, att utredningsmannens förslag leder till en
icke sakligt motiverad underkompensation samt att, om det av praktiska
skäl anses nödvändigt att bibehålla sjukförsäkringen som grund för ersättningens
bestämmande, intet hinder föreligger att genom procentuellt tillägg
höja ersättningsbeloppen så att dessa i princip ger full kompensation.
Nämnas må dock i samband härmed att andra remissinstanser funnit det
opåkallat att över huvud taget göra avsteg från sjukförsäkringen genom
att slopa karenstiden.

Det är uppenbart, att den linje utredningsmannen valt innebär en synnerligen
rationell lösning av förevarande spörsmål. Här gäller därför närmast
att undersöka, huruvida den också är tillfredsställande ur rättvisesynpunkter.
Först må då framhållas att avsikten är att ersättningen —
liksom sjukpenningen — skall vara skattefri. Vidare vill jag vid en jämförelse
med sjukpenningen understryka den stora betydelse slopandet
av karensliden relativt sett skulle få för flertalet bacillbärare. Jag har
tidigare erinrat om att avstängningstiden för åtskilliga bacillbärare kan
begränsas till omkring 7 dagar. Den sammanlagda ersättningen till dem
skulle bli nästan dubbelt så stor som vad de skulle utfått i sjukpenning,
om de varit sjuka lika lång tid. Vid en avstängningstid av 15 dagar —
flertalet bacillbärare är icke avstängda längre —- blir ersättningen 20 procent
högre än den på lika lång sjuktid belöpande sjukpenningen. Ersättningen
åt bacillbärare blir sålunda ej obetydligt bättre än sjukpenningersättningen.
I flertalet fall torde ersättningen komma att uppgå till omkring
80 procent av inkomstbortfallet medan enligt sjukpenningskalan
kompensationen beräknas motsvara omkring två tredjedelar av inkomstbortfallet
i skalans högre inkomstlägen. I det här sammanhanget bör
också beaktas, att ersättning kommer att utgå även för helgdag, även om
något inkomstbortfall ej inträffar den dagen. Framhållas må vidare att
en bacillbärare under avstängningstiden ej sällan kan utföra visst arbete för
egen räkning samt att hans levnadskostnader därunder ofta blir lägre,
eftersom han slipper resor till och från arbetet, måltider utom hemmet
och dylikt. Att nu, då man för första gången skall införa generella regler
om ersättning åt bacillbärare, gå längre än vad utredningsmannen förordat
kan jag därför icke tillstyrka. Jag förmenar att utredningsmannens
förslag leder till skäliga ersättningar.

Enligt förslaget skall vid ersättningens bestämmande hänsyn tagas jämväl
till sjukpenning och sjukpenningtillägg som utgår på grund av frivillig

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

försäkring. Sådant tillägg kan sjukpenning^säkrad medlem, som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, försäkra sig för.
Tillägget må uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tilllägget
motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle
ha tillhört om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete utgjort inkomst av
tjänst. Vidare kan hemmafruar i allmänhet frivilligt försäkra sig för tillägg
om en till tre kronor för dag och därjämte äger vissa studerande försäkra
sig för sjukpenning om högst sex kronor för dag eller för sjukpenningtillägg
om högst tre kronor för dag. Utredningsmannens tanke med att
vid bestämmandet av ifrågavarande ersättning taga hänsyn även till den
frivilliga försäkringen synes ha varit, att det skydd som en person ansett
sig behöva vid sjukdom bör han komma i åtnjutande av även vid ingripanden
av förevarande art, vilka till sina verkningar blir likartade med
sjukdom. I och för sig har jag intet att invända mot att hänsyn tages även
till den frivilliga försäkringen. Visserligen kan det måhända synas tveksamt
om även studerande bör komma i åtnjutande av ersättning beräknad
på grundval av den frivilliga försäkringen. Men då ett påtvingat avbrott i
studierna i vissa fall torde kunna medföra ökade kostnader i olika hänseenden
kan jag godtaga utredningsmannens förslag även i denna del. Ej heller
i de fall då ersättningen bestämmes med beaktande av frivillig försäkring,
synes mig hänsyn böra tagas till de särskilda karenstider som må vara bestämda
i annan mån än att frivillig försäkring med karenstidsförlängning å
90 dagar ej skall medräknas. Denna ståndpunkt överensstämmer i huvudsak
med utredningsmannens förslag och har i stort sett godtagits av remissinstanserna.

Emellertid uppstår i detta sammanhang ett särskilt problem i fråga om
sådana inkomsttagare som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst. Hit hör bl. a. lantbrukare, hantverkare, handlande och
andra fria företagare samt sådana personer som har inkomst såväl av
tjänst som av annat förvärvsarbete. För dessa gäller, att sjukpenningen
enligt den obligatoriska försäkringen kan genom den frivilliga försäkringen
höjas till högst så stort belopp som skulle ha utgått, därest hela årsinkomsten
av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I de fall där vederbörande
försäkrat sig för högsta möjliga sjukpenning får han såsom bacillbärare
enligt huvudregeln ersättning med ett mot årsinkomsten svarande belopp.
För den, som icke begagnat eller icke kunnat begagna sig av den frivilliga
försäkringen eller försäkrat sig för lägre belopp än han varit berättigad
till, leder huvudregeln däremot icke till detta resultat. Utredningsmannen
är av den meningen, att ytterligare ersättning bör utgå allenast till företagare,
som icke är frivilligt försäkrad och som således från sjukkassa
endast uppbär grundsjukpenning, utgörande tre kronor om dagen. Den ytterligare
ersättningen föreslår han skola bestämmas i samma ordning som
i fråga om övriga företagsförluster, d. v. s. efter en prövning i varje särskilt

Iiungl. Maj.ts pi-oposition nr 126 år 1956

/all av den lidna förlusten. Han utgår nämligen från att en avstängning
för företagare i regel icke medför förlust av viss till isoleringstiden hänförlig
arbetsinkomst utan snarare ett avbräck i rörelsen, vilket icke kan
fastställas efter generella, schematiska regler. Mot utredningsmannens förslag
har viss kritik riktats, huvudsakligen från riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet och svenska sjukkasseförbundet. I synnerhet har det ansetts
otillfredsställande, att en frivilligt försäkrad företagare, som icke
tecknat sig för högsta möjliga sjukpenningtillägg, kommer i sämre ställning
än en företagare, som helt underlåtit att försäkra sig för erhållande
av sådant tillägg, samt att en företagare som har viss inkomst av tjänst
icke kan få ersättning utöver sjukpenningbeloppet även om detta icke
genom frivillig försäkring avpassats efter årsinkomsten. Vidare har påtalats
att möjligheten att teckna frivillig försäkring icke står alla till buds,
då därför uppställes särskilda villkor i fråga om ålder och hälsotillstånd.
Riksförsäkringsanstalten och svenska sjukkasseförbundet förordar, att endast
sjukpenningen enligt den obligatoriska sjukförsäkringen lägges till
grund för den ersättning som skall utbetalas av sjukkassa samt att alla
företagare beredes möjlighet att därutöver få ersättning i den ordning som
föreslås för företagsförluster. Enligt försäkringsrådet däremot bör företagaren
som bacillbärare alltid tillerkännas ersättning med belopp motsvarande
grundsjukpenningen jämte det högsta sjukpenningtillägg han
skulle varit berättigad att frivilligt försäkra sig för. Jag finner kritiken i
viss mån motiverad och vill därvid utöver de anförda synpunkterna framhålla
följande. För åtskilliga grupper av småföretagare, som icke har någon
anställd i rörelsen, medför en isolering regelmässigt inkomstbortfall i
samma utsträckning som för löntagare. Andra företagare åsamkas genom
sådan åtgärd ofta utgifter av olika slag. Överhuvudtaget torde det kunna
antagas att, därest företagare vid avstängning finge ersättning med det
sjukpenningbelopp som svarade mot årsinkomsten, han mera sällan skulle
bli överkompenserad. I detta sammanhang må framhållas, att sjukpenningbeloppet
är maximerat till att svara mot en årsinkomst av 14 000 kronor.
Önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna talar
också för att de generella reglerna får omfatta så många grupper av bacillbärare
som möjligt. På grund härav förordar jag — i överensstämmelse med
försäkringsrådets förslag — en regel av det innehåll, att den som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst skall i ersättning
såsom bacillbärare av sjukkassa äga uppbära det belopp för dag som han
vid sjukdom skulle varit berättigad till om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av tjänst.

Det återstår härefter att lösa ersättningsfrågan för vissa grupper av
bacillbärare, som icke är medlemmar i sjukkassa eller ej omfattas av den
allmänna sjukförsäkringen, nämligen personer under 16 år, vissa utlänningar,
vissa arbetstagare som enligt beslut av Konungen är undantagna

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

från sjukförsäkringen samt personer som ej har en årlig inkomst om
minst 1 200 kr. Utredningsmannen föreslår, att dessa grupper skall behandlas
som om de varit sjukpenningförsäkrade och hänvisar till att en
motsvarande bestämmelse intagits i yrkesskadeförsäkringslagen. Mot detta
förslag har någon erinran icke framställts under remissbehandlingen. Jag
finner också förslaget välbetänkt. När det gäller personer under 16 år synes
mig en begränsning dock böra göras. Jag anser sålunda icke rimligt att
ersättning motsvarande grundsjukpenning, d. v. s. tre kronor om dagen, i
sådana fall utgår utan prövning. Här torde man få kräva att ingripandet
medför inkomstbortfall och jag vill sålunda föreslå, att ersättning till den
som är under 16 år skall utgå endast om han visar att han gått miste om
arbetsinkomst till följd av ingripandet. Med arbetsinkomst torde då få förstås
inkomst av ett mera stadigvarande arbete; icke en helt tillfällig dagsförtjänst.

Bestämmandet av ersättningen åt bacillbärare tillhörande företagargruppen
och grupperna utanför sjukförsäkringen kräver något mera arbete från
sjukkassans sida än för övriga bacillbärare. Sjukkassan måste nämligen
fastställa vederbörandes årsinkomst innan ersättningen kan bestämmas.
Därsid bör tillämpas samma regler som vid klassificeringen inom sjukpenningförsäkringen.
I detta sammanhang vill jag också med anledning av ett
påpekande av en remissmyndighet framhålla, att man beträffande bacillbärare
helt kan bortse från risken för att någon genom simulation eller
aggravation obehörigen förskaffar sig ersättning. Skäl föreligger därför icke
att vidtaga särskilda åtgärder för att förhindra överförsäkring.

Såsom jag tidigare påpekat förekommer det personer, vilka hela livet
eller i varje fall under mycket lång tid är smittförande, s. k. kroniska
bacillbärare. Det är på skäl som jag senare kommer att närmare utveckla
ofrånkomligt, att dessa i ersättningshänseende behandlas på annat sätt än
de tillfälliga bacillbärarna. En begränsning av den tid, varunder ersättning
enligt de generella reglerna utgår, måste därför göras.

Utredningsmannen har funnit att, om nämnda tid bestämmes till tre
månader, så gott som samtliga icke kroniska bacillbärare kommer att under
hela avstängningstiden få ersättning enligt de generella reglerna. På
grund hära\ och med hänvisning till att en sådan tidsbegränsning även
finnes i sjukförsäkringslagen föreslår han att maximitiden för ersättning
enligt de generella reglerna bestämmes till 90 dagar samt att ersättning för
tiden därefter får utgå enligt reglerna för kroniska bacillbärare. Flertalet
remissinstansei, som tagit ställning till denna fråga, godtar utredningsmannens
förslag. Röster har dock höjts för att någon gränsdragning överhuvudtaget
icke skall förekomma eller att ersättningstiden skall förlängas.

Föi att vinna fördelarna med en enhetlig bedömning av ersättningsfrågorna
efter enkla generella regler har man, såsom framgått av vad jag
tidigare anfört, måst söka utforma reglerna så att de leder till ett skäligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

resultat för det stora flertalet bacillbärare. Därvid har man fått bortse från
att en prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet kanske skulle
ha lett till att i ett fåtal fall ersättningen blivit något högre eller något
lägre. En motsvarande avvägning måste också göras när det gäller att bestämma
ersättningstiden. Det torde vara mycket sällsynt, att en icke kronisk
bacillbärare är smittförande mer än 90 dagar. En sådan maximitid
anknyter också naturligt till sjukförsäkringen. De skäl som föranlett
denna tidsregel i fråga om sjuka torde äga giltighet även för bacillbärare.
Jag finner sålunda utredningsmannens förslag välgrundat och tillstyrker
detsamma.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har från något
håll framförts den tanken att möjlighet borde öppnas att, då omständigheterna
är ömmande, medge ersättning utöver den lagstadgade. Enligt de
principer, efter vilka det av mig nu förordade förslaget är uppbyggt, torde
utrymme knappast finnas för en undantagsregel för det fall att omständigheterna
är ömmande. Ersättningen kommer i åtskilliga fall, särskilt i fråga
om låglönegrupperna, att helt eller i det närmaste helt täcka inkomstbortfallet.
Vidare torde det icke böra komma i fråga att uppdraga åt sjukkassorna
att pröva, när omständigheterna är ömmande. Ett sådant förfarande
skulle helt kunna förrycka fördelen med fasta, enhetliga regler. Jag vill
vidare erinra om att någon särbestämmelse för ömmande fall icke ingår i
sjukförsäkringslagen, oaktat sjukdom regelmässigt drar med sig utgiftei
utöver vad som ersättes enligt nämnda lag. För det fall att omständigheterna
är ömmande och behov av ytterligare hjälp föreligger torde sådan få lämnas
i annan ordning.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att då bacillbärare vårdas
å sjukvårdsanstalt ersättningen bör — i enlighet med vad som gäller i
fråga om sjukförsäkringen — minskas med i regel tre kronor för dag.
Vidare bör från ersättning avdragas sjukpenning in. in. som utgår enligt
sjukförsäkrings- och yrkesskadeförsäkringslagarna och vissa andra författningar.
Om bacillbäraren under ingripandet är tillförsäkrad lön av allmänna
medel bör ersättning utgå endast i den män lönen understiger ersättningen.
Härtill ävensom till övriga speciella bestämmelser återkommer
jag senare.

6. Ersättning åt kroniska bacillbärare
Utredningsmannen

Utredningsmannen använder i detta sammanhang benämningen kronisk
bacillbärare på den som, utan att vara sjuk, genom myndighets ingripande
till förekommande av att smitta sprides underkastas isolering eller eljest
inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning, for längre tid än

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

90 dagar. De regler som han föreslår för de kroniska bacillbärarna skall således
träda i tillämpning, då bacillbärarskap varat 90 dagar i följd och därefter
fortsätter, varemot för de första 90 dagarna skall tillämpas de för tillfälliga
bacillbärare föreslagna reglerna.

Till en början konstaterar utredningsmannen, att de kroniska bacillbärarna
utgör en mycket liten grupp, vilket framgår av att under åren 1932—
1955 endast 130 ärenden angående ersättning åt kroniska bacillbärare eller
alltså i medeltal ungefär 5 om året behandlats av Kungl. Maj :t. Utredningsmannen
anser att, även med den föreslagna innebörden av begreppet kronisk
bacillbärare, man kan räkna med att fallen även i framtiden kommer att
bli fåtaliga.

Utredningsmannen överväger huruvida redan gällande sociallagstiftning
kan tillämpas för att bereda de kroniska bacillbärarna ersättning
vid ingripanden varom här är fråga och finner därvid endast anledning
att undersöka bestämmelserna i sjukförsäkringslagen och lagen om yrkesskadeförsäkring
samt folkpensioneringslagens regler om invalidpension.

Härom anför utredningsmannen.

Sjukförsakringslagen stadgar för sjukdomstid utöver 90 dagar en lä«re
tilläggssjukpenning än för de första 90 dagarna, nämligen lägst 1 kr. och
högst 9 kr. om dagen. Efter 730 dagars sjukdom utgår ej någon sjukpenning.

Lagen om yrkesskadeförsäkring anknyter till sjukförsäkringslagen och
sjukpenning utgår efter samma grunder som sjukpenning för de första 90
dagarna enligt sistnämnda lag. Fortsätter sjukdomen utöver de 90 dagarna
utgar alltjämt hel sjukpenning, om sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan
och halv sjukpenning, om arbetsförmågan till följd av sjukdomen
ar nedsatt med minst hälften. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av
arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst Vio-del, utgives
livränta till den skadade. Livränta beräknas på grundval av den skadades
arliga arbetsförtjänst (ersättningsunderlaget). Vid förlust av arbetsförmågan
utgår “/12-delar av ersättningsunderlaget; vid nedsättning av arbetsförmågan
sker reducering efter vissa grunder. Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas arbetsförtjänst som icke överstiger 7 200 kr. till hela
sitt belopp; den del av arbetsförtjänsten som överstiger detta belopp reduceras
efter vissa grunder.

Folkpensioneringslagens invalidpension innebär i stort sett följande I11-validpension utgår för tid före fyllda 67 år till den som på grund av sjukdom
eller lyte ar ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar
hans krafter och färdigheter, under förutsättning att arbetsoförmågan
kan anses varaktig. Till envar som är berättigad till invalidpension utgår
grundpension med 200 kr. om året. Jämte grundpension utgår tilläggspension
med 600 kr. om året till gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter
folkpension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, samt 800 kr. till annan
pensionsberatUgad. Tilläggspension minskas med Va-del av den pensionsbera
tigades årsinkomst 1 vad den må överstiga för gift pensionsberättigad
Vr; 0CJh „for annan pensionsberättigad 1 000 kr. samt med ytterligare
årsinkomsten må överstiga 1 050 kr. för gift pensionsberättigad
och 1 400 kr. tor annan pensionsberättigad.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Det synes utredningsmannen ej möjligt eller lämpligt att direkt tillämpa
någon av nu berörda metoder för bestämmande av ersättning åt kroniska
bacillbärare. Han anför härför följande skäl. Ingripandet mot dessa sträcker
sig över lång tid och förhållandena i de olika fallen är växlande, beroende
på vederbörandes yrke och andra omständigheter. Stundom kan man ej
förrän efter ett år avgöra, huruvida tillståndet är kroniskt. En kronisk
bacillbärare behöver ej nödvändigtvis vara bacillbärare under hela livet;
tillståndet kan upphöra efter några år. Man har sålunda möjlighet att genom
operativa ingrepp häva tillståndet och det kan även på annat sätt upphöra.
I regel är fråga om äldre personer, som kanske ej längre har sin arbetsförmåga
kvar eller som efter hand mister sin arbetsförmåga helt eller delvis.
Den ersättning, som skäligen bör utgå, kan därför svårligen beräknas direkt
på visst inkomstbortfall. Det är så mycket svårare, som man här för arbetsföra
personer har att göra med ett anpassningsproblem, där måhända de
svåraste ekonomiska verkningarna i vissa fall kan elimineras genom omskolning
eller eljest övergång till annan sysselsättning. Fasta ersättningsregler
skulle kunna framstå såsom obilliga i vissa fall; i andra åter skulle
de kunna vara ägnade att låsa fast förhållandena på ett olämpligt sätt.

Utredningsmannen finner sig därför böra förorda en friare prövning från
fall till fall, där hänsyn kan tagas till alla omständigheter, som kan medverka
till en rättvis och skälig avvägning av ersättningarna. Under sådana
förhållanden blir emellertid — fortsätter utredningsmannen — svårigheterna
betydande, när det gäller att ge en vägledning för ersättningsbeloppens
bestämmande.

Hitintills har ersättningen i regel bestämts till 40 å 50 kr. i månaden.
Enligt utredningsmannen bör beloppen nu läggas på en högre nivå än hittills;
redan den penningvärdesförändring, som ägt rum under senare år,
motiverar en väsentlig höjning. Till utgångspunkt anser utredningsmannen
kunna tagas, att ersättningen i regel ej bör understiga grundsjukpenningens
belopp, 3 kr. om dagen. Denna ersättning menar han alltid
kunna motiveras med hänsyn till de merutgifter och svårigheter av olika
slag, som ingripandet normalt medför. Framgår av utredningen i ersättningsärendet
att vederbörande tillfogats ett inkomstbortfall, som han ej har
möjlighet att kompensera på annat sätt och som ej täckes av nämnda ersättning,
bör enligt utredningsmannen beloppet höjas med beaktande av inkomstbortfallets
storlek, behovet och andra på ersättningsfrågan inverkande
omständigheter. Därvid bör emellertid, anser han, på grund av de särskilda
förhållanden som föreligger vid de långvariga ingripanden, varom här är
fråga, ersättning i regel utgå med lägre belopp än vad de föreslagna reglerna
om ersättning åt tillfälliga bacillbärare skulle ge. Fn reduktion om
50 procent skulle för den högsta sjukpenningklassens del innebära eu
ersättning av It) kr. om dagen, och en sådan ersättning synes utredningsmannen
böra betraktas som maximum för kroniska bacillbärare. Sistnämnda

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

grund menar utredningsmannen vara särskilt lämpad för de fall, då tremånaderstiden
för tillfälliga bacillbärare överskrides och ersättning skall
utgå under ytterligare någon kortare tid.

Ersättningen bör enligt utredningsmannen bestämmas för viss tidsperiod
åt gången, i regel högst två år, under förutsättning att ingripandet
består under hela tiden. När omständigheterna föranleder därtill, bör dock
beslutet kunna upptas till omprövning och ändras före utgången av den
bestämda tiden.

Vad angår ordningen för handläggningen av ärendena
anser utredningsmannen visserligen önskemålet om en enhetlig bedömning
tala för att bibehålla en central prövning. Ärendenas förhållandevis ringa
antal gör också att de som hittills skulle kunna prövas av Kungl. Maj :t.
Emellertid finner utredningsmannen denna ordning vara onödigt omständlig
och försvåra en anpassning efter omständigheterna i det särskilda fallet och
efter de förändringar, som kan beräknas inträffa i den ersättningsberättigades
förhållanden. Utredningsmannen föreslår därför, att ersättningsfrågorna
i första instans skall avgöras av länsstyrelserna med möjlighet för sökanden
att efter besvär få ärendet prövat av Kungl. Maj :t i statsrådet. Länsstyrelserna
torde, menar utredningsmannen, ha goda möjligheter att genom polismyndigheterna
och de kommunala organen införskaffa erforderlig utredning
och kan också utan omgång inhämta behövliga uppgifter från förste
provinsialläkaren som för register över bacillbärare och kan förväntas äga
god kännedom om dem. Någon nämnvärd ökning av länsstyrelsernas arbetsbelastning
anser utredningsmannen den föreslagna ordningen ej kunna
medföra.

Remis syttrandena

Mot utredningsmannens förslag i denna del har endast ett fåtal invändningar
rests.

Vad först beträffar storleken av ersättningarna hävdar
Sveriges köpmannaförbund att även för kroniska bacillbärare principen om
full ersättning skall gälla.

Landsorganisationen och svenska livsmedelsarbetareförbundet är av samma
uppfattning och förklarar, att ersättningen bör beräknas efter allmänna
skadeståndsregler och icke vara beroende av behovsprövning. Landsorganisationen
finner emellertid med hänsyn till de särskilda svårigheter, varmed
inkomstbortfallets beräknande i dessa regelmässigt mycket långvariga
fall är förenat, det kunna övervägas andra ersättningsgrunder, mera anslutande
till dem som gällde enligt försäkringen mot yrkessjukdomar.

Sveriges läkarförbund vitsordar riktigheten av utredningsmannens påstående,
att kroniska bacillbärare i vissa fall kan befrias från bacillerna
genom operativt ingrepp eller på annat sätt samt framhåller i anslutning
därtill, att förmånerna till de kroniska bacillbärarna icke bör utformas

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956 59

så att dessa kommer att sakna intresse för att bli definitivt sanerade från
sina baciller.

Invändningarna i övrigt avser ordningen för fastställandet
av ersättningarna.

Statskontoret, som enligt vad tidigare anmärkts förordar att sjukpenningförsäkringens
regler skall tillämpas på ersättningen åt bacillbärare under
730 dagar och således därunder utges av sjukkassorna, anför i förevarande
sammanhang.

För de kroniska bacillbärarna bör, i den mån ersättning icke kommer att
utgå genom kassornas försorg, särskilt ansökningsförfarande föreskrivas.
Så bör även bliva fallet i fråga om företagsförluster. Utredningsmannens
förslag att beslutanderätten i dessa ärenden skulle anförtros länsstyrelserna
kan statskontoret emellertid icke godtaga. Såväl beträffande kroniska
bacillbärare som företag är det enligt ämbetsverkets mening av synnerlig
vikt, att en enhetlig tillämpning av meddelade föreskrifter tryggas. Det
torde icke kunna förväntas, att dessa ofta ganska svårbedömbara fall skola
få en ens tillnärmelsevis enhetlig bedömning, om beslutanderätten skulle
ankomma på länsstyrelserna. Då man genom utredningsmannens förslag
kan bortse från de vanliga bacillbärarna, torde man icke kunna tillmäta
avgörande betydelse åt kravet på att ersättningens utbetalande i tiden nära
ansluter sig till förlustens uppkomst. Det må för övrigt i detta sammanhang
framhållas, att tidsutdräkten med behandlingen av paratyfusärendena
från 1953 helt måste tillförskrivas svårigheterna i utredningshänseende.
Ett stort antal ärenden voro, när de inkommo till statskontoret, i
det skick, att de måste återremitteras till länsstyrelserna för komplettering.
Erfarenheterna från dessas tolkning av bestämmelserna tala således
knappast för lämpligheten att anförtro länsstyrelserna beslutanderätten.
Antalet ersättningsfall torde icke heller annat än undantagsvis bli av den
storleksordning, att en decentraliserad prövning av denna anledning kan
anses påkallad.

Statskontoret föreslår härefter, att ersättningsfrågorna avseende kroniska
bacillbärare underkastas central prövning samt att beslutanderätten i första
instans anförtros medicinalstyrelsen, som enligt statskontoret torde ha de
bästa förutsättningarna att sakligt bedöma om och i vilken utsträckning isoleringsåtgärder
är motiverade och följaktligen även i vilka fall behov av ersättning
föreligger.

Central prövning av ifrågavarande ärenden förordas också av länsstyrelserna
i Kristianstads, Västernorrlands samt Göteborgs och Bobits län ävensom
av förste provinsialläkaren i Kristianstads län. De båda sistnämnda
föreslår därvid att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Försäkringsrådet har intet att erinra mot att länsstyrelsen får pröva och
avgöra ärendena men frågar, huruvida icke den ordningen bör genomföras,
att ansökan om ersättning visserligen ställes till länsstyrelsen men ingives
till sjukkassan, som med eget yttrande — upptagande tidigare inhämtade
uppgifter av vikt jämväl för den fortsatta bedömningen — vidarebefordrar
ansökningen till länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannens rekommendation att omprövning skall ske
vartannat år föranleder medicinalstyrelsen att erinra om att i icke
så få fall det efter några år framstår som uppenbart, att smittbärarskapet
blir livsvarligt, varför det möjligen åt den beslutande myndigheten bör lämnas
befogenhet att förlänga intervallet mellan prövningarna. Förste provinsialläkaren
i Kronobergs län återigen anser det nödvändigt, att omprövning
i vissa fall sker redan efter sex månader eller ett år.

Departementschefen

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har alltsedan epidemilagens
tillkomst Kungl. Maj :t efter särskild ansökan brukat bevilja understöd åt
sådana personer som på grund av konstaterad kronisk smittfarlighet underkastats
inskränkning i sitt näringsfång. Ersättningen har varit av ringa
storlek; i regel ej mer än 40 å 50 kr. i månaden. Antalet sådana ärenden har
varit mycket litet. I genomsnitt torde ej ha förekommit mer än omkring
fem ärenden per år.

Då man nu skall införa generella ersättningsregler framstår det —- som
jag redan uttalat — såsom nödvändigt eller i varje fall synnerligen lämpligt
att till särskild reglering utskilja de bacillbärare, vilkas smittförande
tillstånd blir livsvarigt eller i varje fall mycket långvarigt. I likhet med utredningsmannen
har jag funnit en praktiskt godtagbar regel för avgränsning
av dessa kroniska bacillbärare kunna vinnas, om till denna kategori
hänföres personer, som är smittförande mer än 90 dagar i följd.

Utredningsmannen har redovisat åtskilliga, enligt min mening tungt vägande
skäl för att frågan om och med vilket belopp ersättning av statsmedel
skall utgå till de kroniska bacillbärarna avgöres efter en prövning av omständigheterna
i varje enskilt fall. Som skäl har åberopats bl. a. att det visat
sig, att det i regel är äldre personer som blir kroniskt smittförande, och
många av dessa har kanske på grund av åldern redan fått sin arbetsförmåga
nedsatt, då ingripande mot dem som bacillbärare vidtages. Andra förlorar
måhända under tiden för ingripandet efter hand sin arbetsförmåga. I vissa
fall finnes möjlighet att genom operativt ingrepp häva det smittförande tillståndet.
Det är också i en del fall tänkbart, att — eventuellt efter omskolning
— vederbörande kan övergå till annan sysselsättning så att ingripandet
kan upphöra eller inskränkas. Med hänsyn till dessa omständigheter synes
det mig icke lämpligt, att såsom under remissbehandlingen från något håll
föreslagits söka åstadkomma en generell reglering av ersättningsfrågorna
även för dessa bacillbärare. Ersättning åt dem kan svårligen beräknas direkt
på visst inkomstbortfall utan hänsyn bör kunna tagas även till andra omständigheter.
Annars skulle resultatet säkerligen i många fall te sig stötande.
Jag vill tillägga att man i hittillsvarande praxis icke strikt hållit på principen
om ersättning motsvarande inkomstbortfallet utan beaktat även

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1956

andra särskilda förhållanden. Jag godtar alltså utredningsmannens förslag
att man i fråga om kroniska bacillbärare prövar ersättningsfrågan från fall
till fall med beaktande av de föreliggande omständigheterna. Därvid bör
hänsyn kunna tagas även till att ömmande omständigheter föreligger.

I betänkandet har utredningsmannen framlagt vissa vägledande synpunkter
för ersättningsbeloppens bestämmande. Ersättningen skulle i regel bestämmas
till lägst tre och högst tio kronor om dagen. Jag kan — dock med
betonande av att det icke får bli en schematisk tillämpning — i huvudsak
ansluta mig till utredningsmannens synpunkter. Särskilt vill jag med anledning
av vad som anförts i en del remissyttranden understryka, att ersättningarna
visserligen måste bestämmas till väsentligt högre belopp än vad
hittills varit brukligt men att ersättningsbeslutet dock måste grundas på
bl. a. en behovsprövning och icke på allmänna skadeståndsregler.

Såsom utredningsmannen anmärkt bör med hänsyn till att de för ersättningsbeslutet
grundläggande förhållandena kan ändras under ingripandets
bestånd ärendet kunna omprövas från tid till annan. Ersättningen bör därför
bestämmas för en tid av högst två år åt gången. När skäl därtill föreligger
bör emellertid beslutet kunna omprövas före utgången av den bestämda
tiden. Att som medicinalstyrelsen föreslagit förlänga intervallen utöver
två år anser jag — med hänsyn till att ersättningen i viss utsträckning
bestämmes efter skälighetsprövning — icke lämpligt.

Enligt utredningsmannens förslag skall ersättningsärendena beträffande
kroniska bacillbärare prövas i första instans av länsstyrelsen och efter besvär
av Kungl. Maj :t i statsrådet. Vissa remissmyndigheter har hävdat, att en
central prövning bör bibehållas. Att låta Kungl. Maj :t även i fortsättningen
direkt pröva dessa ärenden synes mig icke motiverat. En sådan ordning är
alltför omständlig och kan icke anses betingad av ärendenas natur. Kravet
på enhetligt bedömande framträder ej heller med sådan styrka i fråga om
dessa ärenden att prövningen måste ankomma på central myndighet. Som
jag redan nämnt skall ju hänsyn kunna tagas till omständigheterna i varje
särskilt fall. Såsom utredningsmannen föreslagit torde utan olägenhet
kunna uppdragas åt länsstyrelsen — som ju har goda möjligheter att införskaffa
den utredning som erfordras — att besluta i ärendena. 1 anledning
av vad försäkringsrådet uttalat angående ingivandet av ansökan om ersättning
vill jag tillägga, att då en bacillbärare första gången skall ansöka om
ersättning hos länsstyrelsen synes det lämpligt att han inger sin ansökan till
sjukkassan, som med eget yttrande översänder ansökningen till länsstyrelsen.
Någon bestämmelse härom erfordras dock icke i lagen.

På grundval av utredningsmannens förslag har inom inrikesdepartementet
upprättats förslag till lag om ersättning åt smittbärare ävensom lag om
ändring i kommunalskattelagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

7. Ersättning för företagsförluster m. m.

Utredningsmannen

Såsom anförts vid behandlingen av frågan om avgränsningen av lagstiftningens
tillämplighetsområde är utredningsmannen av den meningen, att
ersättning för företagsförluster på grund av ingripanden på hälsovårdens
område bör ifrågakomma endast då ingripandet skett med stöd av epidemilagen
eller livsmedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom.

De företagsförluster, som det här kan komma i fråga att ersätta, är enligt
utredningsmannen av två slag: dels förstörda varor eller annan lös egendom,
i vilket fall skadans storlek är relativt lätt att fastställa, dels mera svårbestämda
förluster på grund av driftavbrott eller annat intrång i näring.

I fråga om omfattningen av ersättningen anför utredningsmannen,
att det ej är utan vidare givet att ersättning skall utgå såsom
enligt allmänna skadeståndsregler med fulla värdet av skadan. Tvärtom
finner han det väl förenligt med den principiella inställning vår rätt intar till
frågan om skyldigheten för den enskilde att underkasta sig ekonomiska uppoffringar
i samband med myndighets ingripande i det allmännas intresse, att
den enskilde själv får bära en del av skadan. Detta framstår för utredningsmannen
så mycket mera oantastligt, som ersättningen skulle begränsas till
vissa områden, där man ansett det obilligt att den enskilde själv skall bära
förlusten, och eftersom ersättningen till bacillbärare föreslås skola utgå med
lägre belopp än det verkliga inkomstbortfallet.

Man kan, säger utredningsmannen, tänka sig två olika metoder för att begränsa
ersättningen till en del av skadan. Antingen kan man fastställa förlusten
efter vanliga skadeståndsprinciper och därefter göra en procentuell reduktion,
eller också kan man åstadkomma begränsningen då man bestämmer
grunderna för beräkningen av ersättningen.

Utredningsmannen erinrar om att man såväl inom epizootilagstiftningen
som i 1953 års paratyfuskungörelse räknat med i princip full ersättning för
sådana påtagliga förluster som nedslaktning'' av djur, förstöring av varupartier
in. in., medan man starkt beskurit möjligheterna till ersättning för driftavbrott
eller annat intrång i näring. Under åberopande av att ersättningsreglerna
i sistnämnda kungörelse visat sig i stort sett tillfredsställande förklarar
sig utredningsmannen sakna anledning att föreslå mera genomgripande
förändringar i förhållande till denna kungörelse.

Utredningsmannen undersöker härefter i vad mån de olika bestämmelserna
i paratyfuskungörelsen kan överföras till en generell lagstiftning.

Först beröres kungörelsens 2 §, vilken handlade om ersättning vid i ngripande
avseende visst varuparti för värdeförstöring eller
värdeminskning samt för kostnader till följd av myndighetens beslut, däri

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1956

inbegripet kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande
ej fått säljas eller användas i sitt ursprungliga skick. Denna bestämmelse
är enligt utredningsmannen att betrakta som en utbyggnad av 5 §
epidemilagen, vilken endast avser rent personlig egendom och ej exempelvis
varupartier vid ett företag. I princip innebar 2 § paratyfuskungörelsen att ersättning
skulle utgå endast för förlust, som grundade sig direkt på myndighets
förordnande. Till närmare utveckling av innebörden härav stadgades i
nämnda paragraf, dels att såsom ersättningsbar värdeförstöring skulle anses
att myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas
eller användas, exempelvis därför att ett förbud medfört att försäljningsställe
måst stängas och varor i följd därav förfarits, dels att paragrafen
icke avsåg sådan förlust som endast vore att betrakta som indirekt följd av
myndighets åtgärd, såsom att på grund av rådande förhållanden viss vara
icke kunnat vinna avsättning eller att varas försäljning fördröjts utan att
varan därigenom förstörts eller undergått sådan förändring att den ej kunnat
användas för avsett ändamål.

Utredningsmannen redogör vidare för den värderingsregel, som fanns
i 2 § paratyfuskungörelsen. Värdet av vara som avsågs i paragrafen skulle
bestämmas till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Denna beräkningsmetod
torde innebära, säger utredningsmannen, att ersättning
utgår med det pris varan betingar vid inköp den dag skadan inträffar,
d. v. s. om den skadelidande är grossist det pris han får betala vid inköp
från producent och om den skadelidande är detaljist inköpspriset från
grossist. Metoden är ett uttryck för den s. k. återanskaffningsprisprincipen,
innebärande att om priserna stigit under tiden mellan inköpet och skadetillfället,
den skadelidande får ersättning, som svarar mot det höjda inköpspriset.
Dock modifieras principen såtillvida att om ny vara kan eller
får anskaffas först senare, hänsyn ej tages till prisändringar efter skadetillfället.
Enligt vad utredningsmannen inhämtat har vid bestämmande
enligt paratyfuskungörelsen av ersättning för förstörda slakterivaror tilllämpats
Sveriges slakteriförbunds prislistor, avseende priserna vid slakterierna.
Detaljhandlarna fick således ingen ersättning för sina transportkostnader
eller andra kostnader och ej heller för handelsvinst. Genom en
sådan ersättningsberäkning sker, anför utredningsmannen, en ej oväsentlig
reducering av ersättningen i förhållande till den faktiskt uppkomna
förlusten. Lägges härtill de andra förluster och olägenheter, som regelmässigt
uppkommer då ett företag på grund av eu epidemi eller epidemifara
måste underkasta sig förstörelse av varor och som föreslås skola
ersättas endast i mycket begränsad omfattning, så kommer, anser utredningsmannen,
företagaren ej i mer gynnad ställning än en arbetstagare,
som genom avstängning gått miste om arbetsinkomst. Med en sådan skadeberäkning
anser utredningsmannen det icke motiverat att någon procentuell
begränsning av ersättningen göres. Denna kommer icke, tillägger

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

han, att till någon del täcka den förtjänst på varan, som företagaren eljest
kunnat räkna med.

Utredningsmannen föreslår att de nu återgivna bestämmelserna i 2 §
paratyfuskungörelsen skall överföras till den generella lagstiftningen, dock
att, i likhet med vad som gällde enligt nämnda paragraf, ersättning skall
utgå endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstöring och kostnader,
som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kr. Utredningsmannen
framhåller, att det här liksom i övriga ersättningsfall åligger den
som framställer anspråk att visa såväl att förutsättningarna för ersättning
är uppfyllda som storleken av den uppkomna skadan.

Enligt 3 § paratyfuskungörelsen kunde ersättning utgå till företag för
lön åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej kunnat
beredas arbete. Kostnaden ersattes dock endast till 80 procent. Bestämmelsen
avsåg icke sådana personer bland personalen, som blev sjuka eller
bacillbärare.

Utredningsmannen föreslår, att en motsvarande bestämmelse upptages
i den generella lagstiftningen. Då den ersättning, som skulle komma att
utgå till sjuka och bacillbärare, är begränsad till sjukpenningen, anser
utredningsmannen emellertid att den här behandlade ersättningsregeln —
i motsats till vad som gällde enligt 3 § paratyfuskungörelsen — skall begränsas
så att ersättning ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger
30 kr. för dag.

I likhet med vad som därjämte gällde enligt sistnämnda paragraf föreslår
utredningsmannen vidare att ersättning skall kunna utgå även för
annan utgift, som blivit onyttig på grund av myndighets
ingripande. Såsom exempel nämnes arrende eller hyra, som måst betalas
för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4 § paratyfuskungörelsen innehöll det stadgandet, att kostnad för
undersökning på laboratorium av prov i andra fall än som
avsågs i 23 a § epidemilagen ersattes i den mån sammanlagda beloppet
av vad en ersättningskrävande i detta hänseende fått vidkännas översteg
1 000 kr. Enligt nämnda bestämmelse i epidemilagen skall epidemidistrikt
betala kostnaden för undersökning av prov från sjuk person, personer i
hans omgivning eller från vatten, föda eller dylikt. Såväl av ordalagen i
23 a § epidemilagen som av motiven till densamma framgår, yttrar utredningsmannen,
att med bestämmelsen närmast avses prov från sjuka eller
sådant som har anknytning till sjuka personer. I samband med 1953 års
paratyfusepidemi bekostades viss annan provtagning av staten, och det
syntes då skäligt, att ersättning finge utgå av statsmedel även för undersökning
av proven.

En liknande bestämmelse anser utredningsmannen böra upptagas jämväl
i nu förevarande sammanhang.

Enligt 5 § paratyfuskungörelsen kunde, om någon genom förbud eller

Iiungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

påbud vållats väsentligt intrång i näring eller avsevärd
minskning i arbetsförtjänst, ersättning utgå även i annat
hänseende än förut i kungörelsen sagts, om särskilda skäl därtill föranledde.
Med denna bestämmelse avsågs förluster på grund av driftavbrott,
omsättningsminskning m. in. Utredningsmannen påpekar, att bestämmelsen
har en motsvarighet i epizootilagstiftningen, där den tillämpas mycket
restriktivt; i huvudsak utgår ersättning endast i ömmande fall. Vidare
erinrar utredningsmannen, att i 1953 års promemoria rörande paratyfusersättningarna
förordades, att ersättning utgåves även i fall som icke vore
ömmande men där förlusten för ett företag drabbade särskilt kännbart,
men att i propositionen rörande ersättningarna uttalades, att tillämpningen
av den föreslagna regeln borde ske efter samma linjer som enligt epizootilagstiftningen.
Utredningsmannen förmodar, att detta uttalande motiverats
av den tillfälliga karaktären av ersättningsreglerna med anledning
av paratyfusepidemien. Han framhåller, att man måste beakta att de fall
som här kommer i fråga kan vara mycket skiftande. Stundom är det fråga
om avbräck för storföretag, som har resurser att bära förlusterna, men
ibland gäller det småföretagare, som av sin rörelse har en inkomst, närmast
att likställa med inkomst av arbetsanställning. För dessa senare kan
förlusterna, menar utredningsmannen, även om omständigheterna ej kan
sägas vara ömmande, vara mycket kännbara.

När det nu gäller en mera definitiv lagstiftning, där rättssynpunkter
bör bli mera framträdande än i en lagstiftning av understödskaraktär för
ett speciellt fall, anser utredningsmannen det motiverat att införa en
bestämmelse av ifrågavarande slag, dock med den innebörden, att ersättning
skall kunna utgå i ömmande fall och i andra fall där förlusten drabbat
särskilt kännbart. Därmed menar utredningsmannen, att förlusten skall
i förhållande till vederbörandes ekonomiska ställning ha varit så betydande,
att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av ekonomien.

I paratyfuskungörelsen fanns ingen bestämmelse om ersättning för
direkta utgifter, som en företagare haft för att effektuera ett av
myndighet meddelat förbud. Från statskontoret har utredningsmannen
fått den upplysningen, att ersättning enligt kungörelsen ej ansetts kunna
utgå för exempelvis utgifter för badvakt och avstängningsskyltar. Med
hänvisning till att ersättning enligt epizootilagstiftningen medges för kostnad
för vakthållning och avspärrning föreslår utredningsmannen att en
motsvarande bestämmelse upptages även i detta sammanhang.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om
arbetsinkomst kunde enligt 7 § paratyfuskungörelsen få ersättning
efter de grunder, som bestämts för bacillbärare, dock ej för längre tid än
två månader. I anslutning härtill stadgades i 8 §, all ersättning kunde, då
omständigheterna vore ömmande, utgå även i andra fall eller med högre
belopp.

5— Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Utredningsmannen anser, att en bestämmelse om ersättning åt arbetstagare
vid driftavbrott bör ingå i den nya lagstiftningen och få den gestaltningen,
att ersättning må utgå till den, som ej är berättigad till ersättning
såsom sjuk eller bacillbärare, med högst 80 procent av den förlorade inkomsten,
i den mån den ej överstiger 30 kr. för dag och ej täckes genom
ersättning enligt bestämmelser i annan författning eller genom gottgörelse
från arbetsgivare eller sjukkassa; dock att ersättningen ej må utgå för
längre tid än två månader.

Såsom tidigare nämnts i samband med frågan om ersättning åt tillfälliga
bacillbärare föreslår utredningsmannen, att bland bestämmelserna om
ersättning för företagsförluster även skall upptagas en regel om ersättning
åt företagare och likställda, som blivit avstängda
såsom bacillbärare och som ej är försäkrade för tillläggssjukpenning.

Paratyfuskungörelsen innehöll i 11 § bestämmelser om allmänna begränsningar
i fråga om rätten till ersättning. Däri
stadgades nämligen, att ersättning ej skulle utgå till den som avsiktligt eller
genom grov vårdslöshet orsakat förlust av ifrågavarande slag. Om skadelidande
eljest genom vållande eller försummelse medverkat till skadan eller
om han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast dessförinnan icke
upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard, kunde bestämmas
att ersättning ej skulle utgå eller att ersättning skulle utgå med minskat
belopp. Detsamma skulle gälla där någon dömdes till ansvar för förseelse
mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Slutligen skulle, därest till stöd
för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig uppgift, ersättning ej
utgå.

Utredningsmannen förordar, att dessa bestämmelser oförändrade överföres
till den generella lagstiftningen.

Till slut behandlar utredningsmannen i denna del även frågan om o r dningen
för prövning av ärenden rörande företagsförluster. Det
synes honom lämpligt att huvudparten av dessa ärenden i första instans
avgöres av länsstyrelserna. Med hänsyn till att det i vissa fall kan bli fråga
om större belopp och till att en del av de föreslagna reglerna ej har den
fasthet, som garanterar en likformig tillämpning olika myndigheter emellan,
bör enligt utredningsmannens mening dock ärenden rörande anspråk
på 5 000 kr. eller däröver underställas Kungl. Maj :t för avgörande. Vidare
anser utredningsmannen, att de ärenden som i första instans avgöres av
länsstyrelserna bör kunna genom besvär överklagas hos Kungl. Maj :t.
Avgörandena hos Kungl. Maj :t bör —- fortsätter utredningsmannen — ske
i statsrådet, dock att regeringsrättens yttrande bör inhämtas i frågor, där
bedömning av rättslig natur erfordras.

Det får enligt utredningsmannens mening ankomma på sökanden att
förete nödvändig utredning, som vid behov på länsstyrelsens föranstaltande

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1056

kan kompletteras genom polismyndigheter och kommunala organ. De sökandens
deklarationer som finns hos länsstyrelsen torde, anser utredningsmannen,
få begagnas vid prövningen. Han antar, alt för värderingen i allmänhet
icke behöves något reglerat förfarande, men finner det lämpligt
att det i lagstiftningen upptages en bestämmelse om rätt för länsstyrelse
att anlita särskild värderingsman. Sådan av hushållningssällskap utsedd
värderingsman, som avses i 10 § epizootikungörelsen, torde därvid, anser
utredningsmannen, lämpligen kunna anlitas.

Utredningsmannen har upptagit de av honom föreslagna reglerna om ersättning
för företagsförluster m. in. i ett utkast till kungörelse, vilket torde
såsom bilaga få fogas till protokollet i detta ärende.

Remissyttrandena

En allmän erfarenhet av 1953 års paratyfuskungörelse tycks vara, att
denna i stort sett väl fyllt sin uppgift. Då de nu föreslagna bestämmelserna
om ersättning för företagsförluster m. m. i huvudsak överensstämmer med
de i nämnda kungörelse upptagna reglerna, vinner utredningsmannens förslag
även i denna del de flesta remissinstansers gillande.

Invändningar av mera principiell betydelse göres endast av Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges industriförbund, vilka hävdar att ersättningför
uppkomna förluster bör grundas på allmänna skadeståndsregler och
således — om ett företag vidtagit alla rimliga försiktighetsåtgärder mot
smittospridning — utgå för all skada, som åsamkas företaget genom myndighets
ingripande.

Stadgandet om ersättning för förluster å varupartier anses
av en del instanser böra omfatta jämväl andra kostnader och skador än
de i förslaget upptagna, samt av andra instanser böra begränsas genom
höjning av det i författningsrummet angivna minimibeloppet å 100 kr.
Sveriges slakteriförbund och Skånes handelskammare anför såsom exempel
på kostnader och skador, som borde vara ersättningsgilla, merkostnad
för egen slakt samt förluster vid nödslakt och genom fördröjning av varas
försäljning utan att varan förstöres eller väsentligt förändras. Sveriges
lanlbruksförbund och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. nämner i
samma syfte merkostnader inom driften såsom extra kostnader för personal,
transportmedel, lagring in. in. Sistnämnda organisation vill vidare,
att stängning av mejeri, ostlager, torrmjölksfabrik, glassfabrik in. m. skall
berättiga till ersättning lika väl som stängning av försäljningsställe. Sveriges
köpmannaförbund finner det omotiverat att begränsa ersättningen till
sådana belopp, som överstiger 100 kr. Höjning av nyssnämnda minimibelopp
föreslås däremot av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för
statens institut för folkhälsan och hälsovårdsnämnden i Linköping. Medicinalstyrelsen
anger förslagsvis beloppet 500 kr. och sagda hälsovårdsnämnd

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

200 kr. som en lämplig minimigräns. Sveriges slakteriförbund vill heller
icke motsätta sig en höjning av minimibeloppet till 300 kr., om ersättning
medges jämväl för de av förbundet angivna kostnaderna och förlusterna.

Den av utredningsmannen förordade värderingsregeln föranleder vissa
erinringar.

Statskontoret påpekar sålunda, att av utredningen icke framgår vilken
tidpunkt som skall vara avgörande vid bestämmandet av dagspriset, samt
anför vidare härom.

I utredningen nämnes visserligen skadetillfället men fråga uppstår då,
när skadan verkligen inträffar. I avvaktan på undersökning av ett varuparti
kan försäljningsförbud utfärdas och partiet lagras. Förlusten kan i
detta fall icke bestämmas vid tidpunkten för förbudet, enär partiet eller
del därav senare kan frisläppas. Formellt sett kan förlusten således icke
konstateras vid den tidpunkt, då företagaren berövas förfoganderätten till
partiet, och goda skäl tala då närmast för att skadan anses ha inträffat
först, då definitivt beslut föreligger om varans förstöring. Ståndpunktstagandet
till denna fråga synes få betydelse även för spörsmålet om ersättning
för lagringskostnader. Anser man att skada inträffar, då företagaren
berövas förfoganderätten, bör denne uppenbarligen erhålla ersättning för
uppkommande lagringskostnader. Om skadan anses inträffa först vid förstöring,
synes tveksamt, om ersättning för lagring bör utgå, i varje fall
om det rör sig om en mera begränsad tid.

Statskontoret finner därjämte, att värderingsregeln icke möjliggör beräkning
av ersättning till fabrikant.

I likhet med statskontoret finner länsstyrelsen i Kristianstads län samt
förste provinsialläkaren och länsveterinären i länet värderingsregeln böra
kompletteras så att den möjliggör fastställandet av ersättning för vara som
icke inköpts utan producerats på den gård eller av det företag, varemot
hälsovårdsmyndighetens åtgärd riktar sig.

Bestämmelsen om ersättning åt företag för utbetalad lön
till personal, som på grund av avstängning av rörelsen icke kunnat beredas
arbete, bör enligt statskontoret avfattas så, att därav klart framgår att den
icke avser lön som utgivits för tid då den anställde varit sjuk eller bacillbärare.
Försäkringsrådet berör samma förhållande och framhåller vikten
av att dubbelutbetalning av statsmedel icke sker samt anför i övrigt härom.

En arbetstagare, som på grund av företagets avstängning ej kunnat beredas
arbete men i vanlig ordning uppburit lön från företaget, kan ju bliva
behäftad med smitta av den sjukdom, som föranlett rörelsens avstängning.
Vidtager därefter myndighet till förekommande av smittans spridning ingripande
mot sådan person, blir han till följd av ingripandet berättigad till ersättning
av statsmedel enligt den föreslagna lagen. Därjämte kan företaget
med stöd av ifråvarande stadgande erhålla ersättning av statsmedel för
den utbetalade lönen intill viss angiven procentsats. Enligt rådets mening
bör i dylikt fall skyldighet föreligga för bacillbäraren att från ersättningen
avräkna det lönebelopp, som han kan ha uppburit från företaget.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges slakteri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

förbund och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. vänder sig mot den
föreslagna maximeringen. Köpmannaförbundet finner intet motiv föreligga
för någon reduktion utan menar att ersättningen bör motsvara liela lönekostnaden.
Lantbruksförbundet, slakteriförbundet och mejeriernas riksförening
anser det med hänsyn till förekommande penningvärdesförändringar och
lönejusteringar olämpligt att något bestämt lönebelopp anges i törfattningsrummet.
Om så ändock finnes böra ske, måste enligt dessa organisationer
beloppet höjas och en regel införas, som medger en mer eller mindre automatisk
anpassning till löneutvecklingen.

Även hälsovårdsnämnden i Linköping anser att berörda lönebelopp bör
höjas till förslagsvis 40 kr.

Bestämmelsen om ersättning för utgift som blivit onyttig
till följd av myndighets ingripande ger enligt statskontoret stort utrymme
för olika tolkningar om och i vilken utsträckning fasta utgifter, såsom kostnader
för telefon, försäkringar och avgifter av olika slag, skall ersättas. Beträffande
lokalkostnader har det — säger statskontoret vidare ■—- synts
oigentligt, att ersättningen skall vara beroende av om företagaren hyr lokal
eller utnyttjar egen fastighet för rörelsen.

Överståthållaråmbetet anser, att bestämmelsen bör kunna tillämpas på
hyresutgifter som blivit onyttiga jämväl i det fall att rörelsens stängning
har sin grund i att företagaren själv isolerats såsom bacillbärare, en tolkning
som dock icke biträtts av statskontoret vid prövningen av ärenden enligt
paratyfuskungörelsen.

Ett flertal myndigheter och organisationer berör den föreslagna rätten
till ersättning för kostnad för laboratorieundersökning.

Medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för folkhälsan och styrelsen
för statens bakteriologiska laboratorium gör gällande, att ifrågavarande
undersökningar bör betraktas som kvalitetskontroll, vilken det bör
åligga företagarna att själva bekosta. Endast i extrema situationer bör därför
enligt dessa myndigheter ersättning för undersökningarna utgå av statsmedel,
vilket bör komma till uttryck i bestämmelsens avfattning.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län påpekar, att ersättning bör
medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, som godkänts
av medicinalstyrelsen.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, att det vore bäst om
epidemidistriktet finge bestrida kostnaderna för alla prov av ifrågavarande
slag.

Enligt svenska landstingsförbundet har det i praktiken visat sig svårt att
uppdraga en klar gräns mellan prov som avses i epidemilagen och övriga
prov. Då härtill kommer att — såsom erfarenheterna från 1953 års paratyfusepidemi
visat — kostnaderna för prov enligt epidemilagen kan uppgå
till avsevärda belopp och drabba de särskilda epidemiområdena högst olika,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

föreligger det enligt förbundets mening skäl för att ersättning av statsmedel
utgår till epidemidistrikten i sådana fall, då kostnaderna för proven uppgår
till onormala belopp.

Hälsovårdsnämnden i Växjö framhåller, att sådana rutinundersökningar
avseende livsmedelspersonal, som företages på grund av länsstyrelsens förordnande,
icke ersättes jämlikt 23 a § epidemilagen av epidemidistriktet,
varför kommunen fått svara för kostnaderna. Då dessa med hänsyn till
provtagningarnas omfattning kan bli avsevärda och då undersökningarna
icke sker enbart i kommunens intresse, synes det hälsovårdsnämnden skäligt,
att kostnaderna fördelas mellan staten och kommunen efter de föreslagna
grunderna. Det borde emellertid av bestämmelsen framgå, huruvida
beloppet 1 000 kr. skulle avräknas å varje epidemi eller per år.

Förste provinsialläkaren i Kristianstads län finner det för närvarande
oklart, huruvida provtagningar som föreskrivits i samband med en hotfull
epidemiologisk situation skall bekostas av hälsovårdsnämnd eller av vederbörande
företag.

Samme läkare, länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, länsveterinären
i förstnämnda län, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Sveriges köpmannaförbund föreslår en kraftig sänkning av
minimibeloppet å 1 000 kr.

Däremot finner Sveriges industriförbund beloppet riktigt avvägt.

Rätten till ersättning vid väsentligt intrång i näring
eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst bör enligt
Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare icke vara beroende
av en behovsprövning i det särskilda fallet, utan rättssynpunkterna bör bli
mera framträdande. Handelskammaren anser, att önskvärd begränsning av
ersättningarna lämpligare kan ernås genom en bestämmelse om att endast
förluster uppgående till visst högre belopp, förslagsvis 300 kr., ersättes.
Samma uppfattning har Sveriges industriförbund, som hävdar att även
storföretagen bör kunna tå ersättning och föreslår, att begränsningen åstadkommes
genom att företagen i viss proportion till sin storlek får vidkännas
förluster, exempelvis från 100 kr. till 1 000 kr. Sveriges köpmannaförbund,
Svei-iges hantverks- och småindustriorganisation samt Sveriges konditorförening
anser, att företagarna under alla förhållanden bör erhålla samma
ersättning som personalen. Som skäl härför anföres, att de till dessa organisationer
anslutna företagarna regelmässigt själva arbetar med i företaget,
varför t. ex. ett påbud om stängning av rörelsen skulle medföra fullständigt
inkomstbortfall för företagaren.

I anledning av utredningsmannens uttalande att förlust skall ersättas
enligt denna bestämmelse blott om förlusten varit så betydande, att företagarens
ekonomi blivit avsevärt rubbad, ställer länsstyrelsen i Kronobergs
län frågan, om icke bestämmelsen, i synnerhet när det gäller småföretag,

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

bör tolkas något välvilligare, så att företagaren icke behandlas annorlunda
än en arbetstagare, som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.

Lantbruks styrelsen biträder förslaget endast under förutsättning att
ifrågavarande bestämmelse får en välvillig tolkning.

Statskontoret samt länsstyrelsen i Stockholms län och länsveterinären
därstädes framhåller önskvärdheten av en likformig bedömning av ersättningsfrågorna
enligt förevarande bestämmelser och enligt epizootikungörelsen.
I samband därmed förordas av de båda sistnämnda en samordning mellan
ifrågavarande lagstiftningsarbete och den översyn av epizootikungörelsen,
som uppdragits åt veterinärstyrelsen att utföra.

Ersättning till den som på grund av driftavbrott gatt
miste o in arbetsinkomst bör enligt landsorganisationen bestammas
enligt allmänna skadeståndsregler. Organisationen kan icke finna någon
godtagbar motivering vare sig för reduktionen av ersättningen till 80 procent
eller för maximeringen av ersättningsunderlaget till 30 kr. Ersättningen bor
i stället, anser landsorganisationen, motsvara inkomstbortfallet med avdrag
för eventuellt utgående understöd under driftavbrottet från arbetsgivare
eller sjukkassa samt för inkomst av arbete, som möjliggjorts genom driftsinställelsen.
Enligt organisationens mening bör icke heller någon maximering
i tiden förekomma, och i allt fall bör tidsbegränsningen skäligen icke
understiga tre månader. Därest de föreslagna begränsningsreglerna genomföres,
erfordras — fortsätter landsorganisationen — en bestämmelse, innebärande
att vederbörande myndighet må, då omständigheterna är ömmande,
medge ersättning även i andra fall eller med högre belopp.

Svenska livsmedelsarbetareförbundet vänder sig särskilt mot begränsningen
av ersättningsunderlaget. Detta bör enligt förbundet i varje fall
sättas så högt, att det motsvarar lönen för en anställd i vanlig tjänsteställning.

Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker utan erinran den nu be -

handlade bestämmelsen.

Av de föreslagna begränsningarna i fråga o in ratten till
ersättning framgår enligt medicinalstyrelsens mening icke klart om
__ såsom styrelsen anser böra vara fallet — dessa även omfattar underlåtenhet
att vidtaga av speciella omständigheter betingade särskilda åtgärder

mot smittospridning.

Mot uttrycket »allmänt vedertagen hygienisk standard» reagerar medicinalstyrelsen,
hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, samarbetskommittén för
hälsovårdsnämnderna i rikets större städer och svenska mejeriernas riksförening
u. p. a. Vid en permanent reglering synes det medicinalstyrelsen
angeläget, atl intresset för bättre hygieniska anordningar vid slakterier och
andra livsmedelsföretag stimuleras genom att krav på »god hygienisk standard»
uppställes som villkor för full ersättning enligt kungörelsen.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg, som finner uttrycket alltför svavande

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

och förordar en fastare anknytning till gällande föreskrifter på området,
anför.

Hälsovårdsnämnden anser att en bestämmelse av här avsett slag i stället
skall knytas till gällande föreskrifter rörande den standard som i varje särskilt
fall är författningsvägen föreskriven och alt särskild vikt skall fästas
även vid de förelägganden och förbättringar, som må hava blivit i vederbörlig
ordning föreskrivna men som kanske icke bliva iakttagna. Härigenom
skulle man vid bedömningen kunna utgå från en fast norm, som redan är
klart definierad. Hänsyn till de svårigheter, som i det enskilda fallet må
hava förelegat för att hålla ett företag i föreskrivet skick, kan, om skäl därtill
föreligga, tagas vid författningstillämpningen. Den i utredningen föreslagna
texten skulle, synes det hälsovårdsnämnden, på ett olämpligt sätt
kunna komma att åberopas i syfte att uppnå överseende med försummelser
på detta område.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer
finner det önskvärt att i kommande proposition eller i tillämpningsföreskrifter
en närmare bestämning av innebörden av detta enligt kommittén
tämligen vaga begrepp göres. Ett företag som icke iakttagit gällande bestämmelser
eller som icke efterkommit tillhållanden eller förelägganden
från vederbörande hälsovårdsnämnd bör enligt kommitténs uppfattning icke
anses ha upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard.

Mejeriernas riksförening däremot befarar, att berörda uttryck vid tilllämpningen
blir alltför vittomfattande och föreslår, att bestämmelsen omarbetas
så att därav närmare framgår i vilka fall en skadelidande kan gå
förlustig ersättning.

Medicinalstyrelsen föreslår vidare, att såsom villkor för ersättning jämväl
stadgas, att företagaren anordnar betryggande hälsokontroll. Frågan om
vilka krav härutinnan, som måste ställas vid olika företag, tarvar dock enligt
styrelsen närmare överväganden. Det synes därför styrelsen lämpligt,
att den särskilde sakkunnige, som utreder frågan om obligatorisk läkarundersökning
av vissa grupper av livsmedelsarbetare, får i uppdrag att utarbeta
förslag till föreskrifter om hälsokontroll. Med slutligt ställningstagande
till kungörelseförslaget bör enligt styrelsen anstå till dess frågan
om införande av hälsokontroll närmare prövats. Sveriges läkarförbund understryker
också betydelsen av att läkarundersökning i ökad utsträckning
sker av livsmedelsarbetare, även i form av regelbunden kontroll.

Statskontoret förutsätter, att begränsningarna i rätten till ersättning skall
tillämpas så, att om det konstaterats, att en epidemi uppstått och spritts
från ett företag, detta för att kunna få ersättning skall vara skyldigt att
visa, att företaget vidtagit alla de åtgärder för att hindra uppkomst och
spridning av smitta, som rimligen kunnat åvila företaget.

Överstäthållarämbetet finner det kunna vara av visst värde, att hälsovårdsnämnd
ålägges att underrätta den myndighet, som skall pröva ifrågavarande
ersättningar, om iakttagna brister i hygieniskt avseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Den föreslagna ordningen för prövning av ersättningsärenden
kritiseras i första hand av statskontoret. Såsom framgår av framställningen
om kroniska bacillbärare är statskontorets inställning den att central prövning
bör ske av ärenden om ersättning åt kroniska bacillbärare och för företagsförluster.
Sistnämnda slag av ärenden bör enligt statskontoret avgöras
av Kungl. Maj :t eller, på sätt som skedde enligt 1953 års paratyfuskungörelse,
av Kungl. Maj :t i viss utsträckning delegeras på en central myndighet.
Vederbörande länsstyrelse bör ha att efter utredning överlämna ärendet
med eget yttrande. Mot det i paragrafen angivna beloppet 5 000 kr. finnes
-— säger statskontoret vidare -—• ingen anledning till erinran, om ersättningsärendena
handlägges centralt, i annat fall bör gränsen sättas vid
2 000 kr.

Sveriges industriförbund anser det nödvändigt, att ersättningsreglerna
på detta område kringgärdas med sådant rättsskydd som domstolsprövning
eller liknande förfarande ytterst ger. Därest ersättningsanspråken icke kan
få prövas vid domstol, ansluter sig förbundet till tanken att ärendena skall
avgöras av en för ändamålet tillsatt nämnd.

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
befarar, att i de fall då ärende skall avgöras av Kungl. Maj :t avsevärd
tid kommer att förflyta innan beslut föreligger. Betydelsen av att ärendena
behandlas skyndsamt understrykes, och förbundet ifrågasätter, huruvida
icke länsstyrelsen kunde medges rätt att verkställa utbetalningar å
conto upp till 5 000 kr. per ersättningssökande i avvaktan på Kungl. Maj :ts
beslut.

Medicinalstgrelsen finner prövningsrätten beträffande ersättning för laboratorieundersökning
böra förbehållas Kungl. Maj :t eller myndighet, som
Kungl. Maj :t förordnar därtill.

Sveriges industriförbund nämner också en fråga, som för att bedömningen
skall bli i görligaste mån objektiv och likformig enligt förbundet bör
prövas särskilt av central myndighet, nämligen huruvida allmänt vedertagen
hygienisk standard upprätthållits.

Departementschefen

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om ersättning för
företagsförluster m. in. skiljer sig i princip från reglerna om ersättning åt
bacillbärare främst därutinnan, att de icke skapar en rätt till ersättning utan
öppnar möjlighet till ersättning i vissa fall, där det ansetts obilligt att den
enskilde själv skall svara för förluster, uppkomna till följd av myndighets ingripanden.
Med hänsyn därtill föreslås dessa bestämmelser skola upptagas i
en särskild kungörelse. Såsom jag tidigare anfört bör en sådan författning
begränsas till att avse ingripanden, som skett med stöd av epidemilagen eller
livsmedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Ersättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

för företagsförluster i samband med epidemibekämpande åtgärder har förut
utgått av statsmedel endast i anslutning till paratyfusepidemien 1953. Denna
epidemi föranledde en mångfald ingripanden av olika slag, som gav en rikhaltig
erfarenhet för bedömning av vilka förluster det här kan bli fråga om
att ersätta. Utredningsmannen har valt att till grund för ifrågavarande lagstiftning
lägga den kungörelse om ersättning av statsmedel, som utfärdades
1953 i anledning av nämnda epidemi. De däri upptagna reglerna, för vilka i
viss mån epizootilagstiftningen utgjort förebild, har visat sig i stort sett
tillfredsställande. Med hänsyn härtill och då försiktigheten synes bjuda, att
mera genomgripande förändringar i de regler som hittills prövats icke göres
innan ytterligare erfarenhet rörande dessa ersättningsfrågor vunnits, finner
jag utredningsmannens uppläggning välbetänkt.

Enligt 1953 års kungörelse kunde ersättning utgå för förluster i samband
med förordnande att varuparti skulle förstöras eller behandlas på särskilt
sätt, för utgifter som blivit onyttiga, däribland löner, som företag utbetalt
till personal vilken till följd av ingripandet ej kunnat beredas arbete, för
kostnader avseende laboratorieundersökning av vissa prov samt, vid särskilda
skäl, för väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
i andra fall än nyss sagts. Därjämte innehöll kungörelsen bl. a. en
bestämmelse om ersättning till den som på grund av driftavbrott gått miste
om arbetsinkomst.

Utredningsmannen föreslår att även i den generella lagstiftningen skall
upptagas bestämmelser som möjliggör att ersättning utgår för förluster av
nyssnämnda slag. Därutöver bör enligt hans mening direkta utgifter, som
företagare haft för att effektuera myndighets beslut, kunna ersättas med stöd
av lagstiftningen. Hans förslag innehåller också, som tidigare nämnts, en
regel om ersättning åt företagare, som blivit avstängd såsom bacillbärare.

Med det syfte jag inledningsvis angivit för ifrågavarande lagstiftning är
det väl förenligt, att ersättning blott utgår för vissa slag av förluster samt
att ersättningsberäkningen grundas ej på allmänna skadeståndsregler utan
i stället på skälighetsöverväganden. Att jag i huvudsak är ense med utredningsmannen
om vilka skador som bör kunna ersättas i denna ordning, framgår
av vad jag förut sagt. Jag vill också rörande min inställning till dessa
frågor hänvisa till vad jag anfört i propositionen nr 240 år 1953 angående
anslag till vissa ersättningar i anledning av paratyfusepidemien samma år.

I det följande kommer jag att närmast beröra de förluster av skilda slag,
som enligt utredningsmannens förslag skulle kunna ersättas, och de erinringar
häremot som framställts under remissbehandlingen.

De förluster som kan uppkomma till följd av myndighets beslut
beträffande visst varuparti är av mångahanda slag. Först må
nämnas värdeförluster, då beslutet avser att varor skall förstöras eller förändras.
Vidare merkostnaden inom driften i samband med sådan åtgärd,
exempelvis för personal, transportmedel eller lagerlokaler. Även om beslutet

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

icke får formen av ett ingripande avseende vissa varor, kan det få till följd att
varor förfares. I 1953 års kungörelse liksom i utredningsmannens förslag
nämnes att såsom värdeförstöring skall jämväl anses att myndighets förordnande
haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller användas,
såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas och varor
i följd därav förfarits. Att försäljningsställe måst stängas har sålunda angivits
endast som ett exempel och med anledning av ett par remissyttranden
vill jag uttala, att, om förutsättningar i övrigt är för handen, ersättning lika
väl bör kunna ifrågakomma om myndighets beslut innebär att mejeri, ostlager
el. dyl. måste stängas. Däremot framhöll jag i nämnda proposition, att
med bestämmelsen icke avsågs att ersätta indirekta förluster till följd av
myndighets åtgärd, såsom att viss vara icke kunnat vinna avsättning eller
att dess försäljning fördröjts utan att varan därigenom förstörts eller blivit
oanvändbar för sitt ändamål. Jag nämnde i det sammanhanget att slaktdjur
kunde minska i värde om slakten fördröjdes. Andra exempel på samma slags
skador är merkostnad för egen slakt och förluster vid nödslakt. Det är fortfarande
min uppfattning, att det skulle föra för långt, om även sådana förluster
ersattes av statsmedel.

En ytterligare begränsning gjordes i 1953 års kungörelse genom stadgandet,
att en skadelidande finge ersättning blott om det sammanlagda beloppet
av värdeförstöring och kostnader, som han fått vidkännas, överstege
100 kr. Utredningsmannens förslag innebär på denna punkt ingen förändring.
Vissa remissmyndigheter har påyrkat en höjning av beloppet och i något
yttrande har hävdats att begränsningen saknar fog. Jag anser beloppet utgöra
en lämplig gräns för vad en skadelidande, som här avses, under alla
omständigheter själv bör svara för.

I utredningsmannens förslag har också bibehållits den i 1953 års kungörelse
upptagna värderingsregeln, att värdet av vara skall bestämmas till
dagspris vid inköp av den som lidit förlusten. Statskontorets papekande att
viss tvekan kan råda om när skadan skall anses ha inträffat ger mig anledning
uttala, att skadan enligt min mening i princip får anses uppstå den dag
företagaren betages rätten att förfoga över varan på grund av myndighets
beslut. Priset på varan nämnda dag bör alltså läggas till grund för skadeberäkningen.
Att ersättning icke skall utgå, därest varan sedermera kan
säljas eller eljest användas för sitt ändamål, framgår av vad jag tidigare
anfört. Däremot synes mig uppkommande lagringskostnader böra vara ersättningsgilla.

Den värderingsmetod, som jag sålunda förordar, är ett uttryck för den
s. k. återanskaffningsprisprincipen. Detta innebär, att om skadan träffar
en detaljist så skall grossistpriset vara normerande för ersättningen. På
motsvarande sätt skall producentpriset läggas till grund för beräkningen
av skada bos grossist. Såsom framhållits i eu del remissvar kan metoden
icke följas, då det gäller alt fastställa skada, som drabbat producent. I så -

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

dant fall synes det nödvändigt att grunda skadeberäkningen på producentpriset.

Ersättning för utbetalda löner till personal, som
På grund av rörelsens stängning icke kunnat beredas arbete, kunde enligt
1953 års kungörelse utgå med 80 procent av utgiften. Enligt utredningsmannens
förslag göres ytterligare en begränsning, nämligen att ersättning
ej utgår på lönebelopp i den mån det överstiger 30 kr. för dag. Båda dessa
begränsningar har under remissbehandlingen betecknats såsom oberättigade
av vissa berörda sammanslutningar. I vart fall bör, anser man, det
maximerade lönebeloppet höjas. Grunden för den procentuella reduktionen
är den för hela lagstiftningen antagna principen, att en viss del av skadan
bör bäras av den skadelidande själv. Begränsningen av ersättningsunderlaget
är betingad av att ersättningen till bacillbärare enligt de nu föreslagna
reglerna icke skall utgå med hela inkomstbortfallet utan med det belopp,
som svarar mot sjukpenningen. Denna är maximerad till 20 kr. för dag.
Även med beaktande av att detta belopp i motsats till lönebeloppet är
skattefritt, synes mig maximeringen till 30 kr. för dag riktig från angivna
betingelse.

Statskontorets och försäkringsrådets påpekande, att ersättning av statsmedel
icke samtidigt bör utgå såväl till arbetstagare vilken blivit bacillbärare
som till företag för utbetald lön till samme arbetstagare under tid
då denne varit bacillbärare, föranleder mig att föreslå ett tillägg till bestämmelsen.
Detta tillägg kan lämpligen givas det innehållet, att från
ersättningen till företaget skall avräknas vad arbetstagare hos företaget
under den tid nämnda ersättning avser såsom bacillbärare uppburit av
statsmedel.

Bland andra utgifter som till följd av ingripandet blivit onytt
i g a har särskilt nämnts arrende eller hyra för område eller lokal, som
icke kunnat utnyttjas. Meningen är icke att — såsom antytts av en remissmyndighet
— ersättning enligt denna bestämmelse skall utgå för den del
av de fasta utgifterna i rörelsen, som belöper på avstängningstiden. Sådana
utgifter kan i vissa fall ersättas vid väsentligt intrång i näring, vartill
jag återkommer senare. Här avses i stället särskilda utgifter, mera
direkt hänförliga till avstängningstillfället. Ej heller är det, som från annat
håll ifrågasatts, åsyftat att ersättning enligt denna föreskrift skall utgå
till företagare, som tvingats stänga sin rörelse därför att han blivit isolerad
såsom bacillbärare.

Ersättning för kostnad för laboratorieundersökn
i n g föreslås liksom enligt 1953 års kungörelse kunna utgå, då den sammanlagda
kostnaden som en ersättningsberättigad i detta hänseende fått
vidkännas överstiger 1 000 kr. Här avses icke, som några remissinstanser
antagit, undersökningar som författningsenligt bekostas av hälsovårdsnämnd
eller epidemidistrikt utan företagskostnader i samband med en epi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

demi. Maximibeloppet 1 000 kr. hänför sig alltså till varje särskild epidemi.
Därav framgår jämväl att undersökningar, som kan anses ingå i en fortlöpande
kvalitetskontroll, icke skall bekostas av statsmedel. I enlighet med
ett påpekande under remissbehandlingen synes böra angivas, att ersättning
medges endast för undersökning som utförts på laboratorium, godkänt av
medicinalstyrelsen. Någon sänkning av nämnda belopp — såsom föreslagits
i flera remissvar —- finner jag icke påkallad.

Beträffande den bestämmelse, som stadgar möjlighet för företagare att
då särskilda skäl föreligger vid väsentligt intrång i näring
eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst få ersättning
i annat hänseende än förut sagts, vill jag i anledning av yttranden
från ett par företagarsammanslutningar först framhålla, att det även här
väsentligen bör anläggas skälighetssynpunkter. Motsvarande regel i 1953
års kungörelse ansåg jag böra tillämpas endast i ömmande fall och ersättning
enligt den regeln har utgått blott i ett fåtal fall och med något tusental
kronor. Utredningsmannen hävdar, att bestämmelsen i den generella
lagstiftningen bör omfatta även andra fall där förlusten drabbat särskilt
kännbart, varmed han menar att förlusten varit så betydande att den får
antagas ha medfört en avsevärd rubbning av vederbörandes ekonomi. Från
olika håll har betonats nödvändigheten av en välvillig tolkning av ifrågavarande
bestämmelse, i synnerhet när det gäller småföretagare för vilka
stängning av rörelsen kan medföra fullständigt inkomstbortfall. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har förklarat att företagaren i dessa fall ej bör behandlas
annorlunda än en arbetstagare som vid driftavbrott förlorat arbetsinkomst.
Jag anser mig i detta sammanhang kunna förorda en något
mindre restriktiv tillämpning av bestämmelsen än enligt 1953 års kungörelse.
Ersättning torde sålunda stundom böra kunna ifrågakomma även
om företagarens ekonomi icke avsevärt rubbats. Det bör emellertid alltid
föreligga särskilda skäl och förlusten bör framstå som särskilt kännbar för
att ersättning skall utgå.

Utredningsmannens förslag att, i motsats till vad som gällde enligt 1953
års kungörelse, ersättning även skall kunna utgivas för direkta
utgifter som företagare haft för att effektuera myndighets förbud —
såsom utgifter för vakthållning och avspärrningsanordningar — kan jag
biträda.

De hittills genomgångna bestämmelserna avser ersättning till företagare
för förluster av olika slag. Som nämnts innehöll 1953 års kungörelse därjämte
ett stadgande om ersättning till arbetstagare som
på grund av driftavbrott gått miste o in arbetsink
o in s t. Eu motsvarande bestämmelse anser utredningsmannen böra ingå
i den nya lagstiftningen och få den utformningen alt ersättning må utgå
med högst 80 procent av den förlorade inkomsten, i den mån den ej överstiger
30 kr. för dag och cj täckes genom ersättning enligt bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa.
Ersättning skall sålunda icke utgå till den som är berättigad till
ersättning såsom sjuk eller bacillbärare. Vidare föreslås ersättningstiden
enligt denna bestämmelse skola begränsas till två månader. I fråga om
de erinringar som gjorts huvudsakligen av landsorganisationen rörande
den procentuella reduktionen och maximeringen av ersättningsunderlaget
kan jag hänvisa till vad jag anfört beträffande bestämmelsen om ersättning
till företagare för utbetald lön. De synpunkter jag tidigare utvecklat
i samband med bestämmelserna om ersättning åt bacillbärare på frågan
om behovet av en föreskrift, som medger särbehandling av ömmande fall,
äger enligt mitt förmenande giltighet även i förevarande sammanhang.
Jag delar däremot landsorganisationens uppfattning att gränsen i tiden
för ersättning enligt denna bestämmelse bör höjas till tre månader och
sålunda sammanfalla med maximala ersättningstiden för tillfälliga bacillbärare.

Reglerna om ersättning åt bacillbärare har jag, såsom framgått av vad
jag tidigare anfört, ansett böra utformas så att även företagare och
likställda, som blivit avstängda som bacillbärare, kan få
ersättning i den för bacillbärare föreslagna ordningen. Det föreligger med
en sådan lösning intet behov av någon ersättningsbestämmelse rörande
bacillbärare i lagstiftningen om ersättning för företagsförluster.

I det föregående har jag berört särskilda till de olika ersättningsbestämmelserna
knutna begränsningar. Med 1953 års kungörelse som förebild
upptager utredningsmannen i sitt förslag jämväl vissa allmänna begränsningar
för rätten till ersättning. Ersättning skall
sålunda icke utgå eller utgå med minskat belopp, i fall den skadelidande
avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust eller genom vållande
eller försummelse medverkat till skadan eller vid tiden för skadans
uppkomst eller närmast dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen
hygienisk standard. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar
för förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan. Lämnas i ansökan
om ersättning medvetet oriktig uppgift, skall sökanden likaså gå
förlustig ersättningen. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av
sådana allmänna begränsningar betonats av åtskilliga instanser. Jag delar
uppfattningen att sådana allmänna begränsningar bör finnas. I anledning
av vad som anföres av medicinalstyrelsen vill jag som min mening uttala,
att en underlåtenhet av en skadelidande att vidtaga särskilda åtgärder mot
smittospridning självfallet bör kunna medföra att han går miste om ersättning.
Beroende på omständigheterna kan en sådan underlåtenhet bedömas
såsom försummelse, vållande eller grov vårdslöshet. Vad som i övrigt
i denna del utlöst kritik vid remissbehandlingen är uttrycket »allmänt
vedertagen hygienisk standard». Uttrycket har ansetts kunna leda till å
ena sidan att kraven på hygien ställes för låga och å andra sidan att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

gränsningen i tillämpningen blir alltför vittomfattande. I anledning av
vad som sålunda anförts vill jag förorda att begränsningen i stället knytes
till att den skadelidande ej följt i vederbörlig ordning meddelad föreskrift
i det avseende varom nu är fråga eller ej iakttagit sådan hygienisk standard
som skäligen kan fordras. Med ställningstagande till medicinalstyrelsens
förslag att som villkor för ersättning jämväl skall stadgas att företagaren
anordnat betryggande hälsokontroll synes mig böra anstå till dess
nu pågående utredning i ämnet slutförts.

Den av utredningsmannen föreslagna ordningen för prövningen
av ifrågavarande ersättningsärenden innebär att länsstyrelsen
i första instans skall besluta i ärenden, där det begärda beloppet
understiger 5 000 kr., samt att övriga ärenden och besvär över länsstyrelses
beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag tinner emellertid i likhet
med statskontoret övervägande skäl tala för att samtliga ärenden av förevarande
slag tills vidare och intill dess en fast praxis utbildat sig bör prövas
av central myndighet. Prövningen kan lämpligen liksom i fråga om ärendena
enligt 1953 års kungörelse uppdragas åt statskontoret. Någon begränsning av
statskontorets prövningsrätt med hänsyn till storleken av ersättningsanspråken
torde icke vara behövlig. Ansökan om ersättning bör ingivas till vederbörande
länsstyrelse, som efter erforderlig utredning med eget yttrande
överlämnar ansökningshandlingarna till statskontoret. Ytterligare må här
endast tilläggas att författningen bör upptaga en bestämmelse om rätt för
statskontoret att, där sannolika skäl föreligger för att ersättning bör utgå,
besluta om provisorisk utbetalning av ersättning. Besvär över statskontorets
beslut i dessa ärenden torde böra prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare

Utredningsmannen

I utredningen användes genomgående beteckningen bacillbärare för personer,
som misstänkes eller konstaterats bära smitta. Ordet bacillbärare har,
anför utredningsmannen, sedan lång tid tillbaka begagnats i de sammanhang,
varom nu är fråga, och han anser, att uttrycket på ett adekvat sätt
anger vilka slag av ersättningar som åsyftas.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser, däribland de som har att företräda medicinska
synpunkter, vänder sig mot beteckningen bacillbärare och menar, att denna
icke täcker vad som avses. Vid tidigare behandling av föreliggande problem
har man, yttrar medicinalstyrelsen, mest fäst avseende vid smitta av de
epidemiska sjukdomar, som framkallas av den biologiska gruppen baciller
eller bakterier. Situationen har emellertid under senare år förändrats genom

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 ur 1956

vidgad kunskap om virus och andra grupper av smittämnen. Medicinalstyrelsen
föreslår därför, att beteckningen bacillbärare utbytes mot smittbärare.
Övriga remissinstanser som uttalat sig i frågan framställer samma
förslag.

Departementschefen

På de av medicinalstyrelsen anförda skälen förordar jag att beteckningen
smittbärare användes i lagen i stället för bacillbärare. Såsom framgått av
den allmänna motiveringen föreslås olika ersättningsbestämmelser skola
gälla för tillfällig och kronisk smittbärare. Dessa bestämmelser bör därför
upptagas under rubrikerna Ersättning åt tillfällig smittbärare och Ersättning
åt kronisk smittbärare.

1 §•

Utredningsmannen

Paragrafen innehåller den allmänna avgränsningen av fall, då ersättning
kan ifrågakomma, samt den föreslagna gränsdragningen mellan kroniska
smittbärare och övriga ersättningsberättigade. Enligt utredningsmannens
förslag skall med smittbärare förstås den som utan att vara sjuk är föremål
för ingripande.

Remissyttrandena

Uttrycket »utan att vara sjuk» i utredningsmannens förslag har föranlett
vissa tolkningssvårigheter. Medicinalstyrelsen anför i denna del följande.

Medicinalstyrelsen vill fästa uppmärksamheten på, att begreppet »utan
att vara sjuk» icke får tolkas alltför bokstavligt. Det finnes personer, som,
ehuru de företer ett eller annat sjukdomstecken, knappast kan ur medicinsk
synpunkt anses vara arbetsoförmögna i sådan grad att de, om de
vore anslutna till den allmänna sjukförsäkringen, skulle kunna sjukskrivas.
Hit hör t. ex. fall med varbakterieinfektioner av kronisk typ i öron eller
övre luftvägar; emedan de utsöndrar smitta är de olämpliga för verksamhet
inom livsmedelsbranschen. Vidare hör hit personer med sår på händerna,
vissa eksem, som hindrar handtvagning o. s. v. De tillhör en icke alltför
ringa grupp personer, som icke alltid kan sjukskrivas enligt den allmänna
sjukförsäkringens principer, men som likväl bör avstängas från arbete
inom livsmedelsbranschen, temporärt eller för alltid. Dessa måste i den
föreslagna lagens mening vara att anse som »icke sjuka».

Styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium synes uppfatta stadgandet
på samma sätt som medicinalstyrelsen.

Försäkringsrådet ger bestämmelsen en något annan innebörd såsom
framgår av följande uttalande.

Rådet förutsätter, att uttrycket »utan att vara sjuk» hänför sig till sjukdom
orsakad av ifrågavarande bacill och sålunda icke till sjukdom i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1056

Den nu anförda tolkningen synes enligt rådet komma att medföra, att
därest en bacillbärare är sjuk i annan sjukdom än sådan sjukdom, vilkens
smitta omfattas av ifrågavarande lagförslag, ersättning kommer att utgå i
enlighet med förslaget.

För det fall denna tolkning icke skulle vara avsedd utan uttrycket ifråga
vore att hänföra till sjukdom i allmänhet, skulle enligt rådets förmenande
en konsekvens härav bliva, att en bacillbärare, som är sjuk i annan sjukdom,
bleve utesluten från den för bacillbärare föreslagna ersättningen under
karenstiden (jämför de särskilda karenstider, som gälla vid frivillig försäkring).

En härmed överensstämmande uppfattning kommer till uttryck i yttrandena
från riksförsäkringsanstalten, styrelsen för statens institut för folkhälsan
och länsstyrelsen i Kronobergs län. De båda förstnämnda myndigheterna
anser stadgandet böra förtydligas så att därav framgår, att rätt
till ersättning ej tillkommer den som är sjuk i den sjukdom, som föranlett
ingripandet. Nyssnämnda länsstyrelse framhåller vidare, att med sjukdomstid
torde böra avses tid, varunder vederbörande är intagen på epidemisjukhus
eller tillfällig sjukvårdslokal även om han under någon del av
tiden icke är sjuk utan smittbärare.

Landsorganisationen berör det fall, som avses i 3 § 2 mom. epidemilagen,
nämligen att person misstänkes vara behäftad med epidemisk sjukdom
och enligt läkares föreskrift intages på sjukvårdsinrättning. Om det vid
inkubationstidens utgång befinnes, att läkarens misstanke varit ogrundad,
förefaller det organisationen tveksamt om sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen
kan utgå för intagningstiden. Landsorganisationen förutsätter
att, därest sjukpenning ej utgår i sådana fall, den här föreslagna lagen
blir tillämplig.

Departementschefen

I första stycket angives, vilka ingripanden som kan berättiga till ersättning.
Vidare utsäges att ersättningen skall utgå av statsmedel. Rätten till
ersättning har därvid icke gjorts beroende av att förlust uppkommit.

I den allmänna motiveringen har angivits på vilka personer lagen skall
äga tillämpning. De avgränsningar som därvid gjorts innebär, att endast
smittförande personer eller personer som misstänkes föra smitta avses,
samt att inom den förstnämnda gruppen undantagits de, vilka på grund
av angivna tillstånd förlorat sin arbetsförmåga. Dessa senare är nämligen
i princip berättigade att uppbära full sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, och meningen är ej att lagen om ersättning åt smittbärare
skall tillämpas i den mån sjukpenning kan utgå. Den omständigheten att
en sådan person icke är sjukpenningförsäkrad eller uppburit sjukpenning
på grund av smittsam sjukdom så länge att han blivit utförsäkrad skall
givetvis i och för sig icke medföra att reglerna om ersättning åt smittbärare
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1056. 1 sand. Nr 126

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

träder i tillämpning. Å andra sidan må redan i detta sammanhang framhållas,
att även en person, som är berättigad att uppbära sjukpenning, kan
få ersättning enligt denna lag. Så är fallet för det första då den, som misstänkes
eller konstaterats föra smitta, under tid för ingripandet har till minst
hälften nedsatt arbetsförmåga på grund av annan sjukdom. Vidare kan
det fallet tänkas, att en smittsam sjukdom visserligen icke medför förlust av
arbetsförmågan men nedsätter denna med minst hälften. I båda dessa fall
kan såväl sjukpenning som ersättning enligt denna lag utgå. Sjukpenningen
skall därvid avräknas från sistnämnda ersättning. Härom stadgas i 5 §.

Ersättning enligt denna lag utgår till svenska och utländska medborgare,
vare sig de är bosatta i riket eller endast på tillfälligt besök här.

Avgränsningen av de personer på vilka lagen är tillämplig kommer till
uttryck genom den i andra stycket upptagna definitionen på smittbärare.

Genom att för rätt till ersättning föreskrives icke som enligt utredningsmannens
förslag att vederbörande skall kunna betraktas som frisk utan
endast att han icke till följd av smittsam sjukdom eller annat smittsamt
tillstånd förlorat sin arbetsförmåga, undgår man de tolkningssvårigheter,
som påpekats under remissbehandlingen. De fall som medicinalstyrelsen
och landsorganisationen berör omfattas sålunda av definitionen på smittbärare
i andra stycket.

2 §•

Utredningsmannen

I 2 § första stycket i utredningsmannens förslag upptages huvudregeln
att ersättning skall utgå av statsmedel för förluster till följd av ifrågavarande
ingripanden. Med uttrycket förluster avser utredningsmannen endast
att uttrycka, att ersättningen i princip anses skola täcka en liden förlust.
Hans mening är emellertid, att ersättningsreglerna skall vara generella
och i regel ingen utredning krävas huruvida och i vad mån i det enskilda
fallet uppkommit förlust.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen föreslår utredningsmannen
att någon karenstid icke skall gälla för den ersättning det här är fråga
om. Ersättning skall alltså enligt utredningsmannens förslag utgå fr. o. m.
den dag då myndighetens ingripande träder i tillämpning och därefter så
länge ingripandet består, dock längst under 90 dagar i följd. Efter denna
tid skall vederbörande behandlas som kronisk smittbärare och ersättningsfrågan
bedömas enligt bestämmelserna om ersättning åt dessa.

Remissyttrandena

Riksf ör säkring sanstalten anmärker, att, då utredningsmannen synes ha
avsett att ersättning skall utgå till smittbärare även om myndighets in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

gripande icke medfört något inkomstbortfall eller annan ekonomisk förlust,
en omformulering av paragrafen torde vara erforderlig.

Statskontoret anser, att ordet »förluster» bör utbytas mot ordet »inkomstbortfall».

Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar, att arbetstagare, som avstänges
under pågående arbete, kan göra anspråk på lön av arbetsgivaren för den
del av dagen han varit i arbete och dessutom enligt förevarande stadgande
få full dagsersättning från sjukkassan.

Departementschefen

Jag har i förhållande till utredningsmannens förslag gjort den omdispositionen,
att den allmänna regeln att ersättning enligt lagen skall utgå av
statsmedel upptagits redan i den inledande bestämmelsen. Såsom framgår
av 1 § har icke längre utsagts att för rätt till ersättning förutsättes att
ingripandet medfört ekonomisk förlust. Sådan uppkommer givetvis i de
allra flesta fall men då det gäller ersättning åt tillfällig smittbärare skall
särskild utredning om inkomstbortfallet icke göras.

Reglerna om ersättning åt tillfällig smittbärare inledes i departementsförslaget
med en bestämmelse angående den tid varunder ersättning utgår.
Den av länsstyrelsen i Kronobergs län påtalade konsekvensen av att ingripande
sker under pågående arbete synes man i enkelhetens intresse
få taga.

3 §•

Utredningsmannen

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför utredningsmannen
rörande ersättningsbeloppens storlek följande.

Vissa konsekvenser av systemet med ersättningsreglernas anknytning till
sjukpenningförsäkringen synes böra något närmare belysas. Sålunda må
erinras om att sjukkassa i samband med inskrivning av medlem skall besluta,
huruvida medlemmen skall vara sjukpenningförsäkrad eller ej och,
om så finnes vara fallet, vilken sjukpenningklass han skall tillhöra. När
kassan får kännedom om att medlems årsinkomst av tjänst eller annat
förvärvsarbete undergått ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
skall kassan utan dröjsmål meddela det beslut som därav påkallas. Ändring
av medlems sjukpenningförsäkring till följd av sådant beslut må ej ske
förrän vid det månadsskifte, som inträffar närmast efter det beslutet fattats.
Vidare åligger det försäkrad att så snart ske kan och senast inom
14 dagar till sjukkassan anmäla sådan stadigvarande ändring i arbetsinkomsten,
som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen. Det skulle
sålunda kunna tänkas att eu person till följd av nyssnämnda bestämmelser
om placering i sjukpenningklass vid tiden för avstängningen har högre
inkomst än som svarar mot sjukpenningklassen. Det kan då synas otill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

fredsställande att ersättningen beräknas enbart med hänsyn till sjukpenningklassen
och icke med hänsyn till den faktiska inkomsten. I flertalet
fall torde emellertid en sådan situation bero på att vederbörande icke —
i enlighet med sin skyldighet jämlikt sjukförsäkringslagen — anmält den
förändring av inkomstens storlek som inträtt. En viss försummelse föreligger
sålunda från den ersältningsberättigades sida och det kan då icke
anses obilligt att ersättningen beräknas på grundval av den lägre inkomsten.
Vissa fall kan dock tänkas, då anmälan om den ändrade inkomsten
visserligen gjorts men beslutet om uppflyttning i sjukpenningklass icke
hunnit träda i kraft innan ingripandet sker. Även i dessa fall skulle ersättningen
komma att beräknas på det lägre beloppet. Dylika situationer
lärer dock bli sällsynta och de torde i regel kunna helt undvikas, genom
att anmälan om den högre inkomsten göres så snart vetskap därom erhållits.
Å andra sidan kan den situationen tänkas att inkomsttagaren
underlåter att anmäla minskning av inkomst och att han i följd därav är
placerad i för hög sjukpenningklass. När det gäller sjukförsäkringen blir
följden då att sjukpenningen kan nedsättas eller helt indragas eller, om
sjukhjälp redan utgått, att under vissa förutsättningar återbetalningsskyldighet
kan åläggas. Samma korrektiv mot missbruk synes kunna tilllämpas
när det gäller ersättningar av nu ifrågavarande slag.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsanstalten finner det oklart, huruvida utredningsmannen
avsett att ersättning skall kunna utgå till icke sjukpenningförsäkrad smittbärare,
som icke går miste om arbetsinkomst till följd av ingripandet. Om
ersättningen skall utbetalas av sjukkassorna är det enligt anstalten nödvändigt,
att ersättningsreglerna göres enkla. Sjukkassorna bör sålunda även
i fråga om de icke sjukpenningförsäkrade smittbärarna befrias från uppgiften
att i det enskilda fallet utreda, huruvida ingripandet medfört förlust.
Ersättning till här avsedd smittbärare skulle alltså utgå med 3 kr. för dag
jämte eventuellt barntillägg eller det högre belopp, som kan föranledas av
storleken av hans beräknade årsinkomst av tjänst. Denna beräkning bör
enligt riksförsäkringsanstalten ske efter de grunder, som eljest tillämpas
inom den allmänna sjukförsäkringen, och hänsyn bör således icke tagas
till rent tillfälliga arbetsinkomster.

Emellertid, fortsätter riksförsäkringsanstalten, kan ett ingripande även
drabba smittbärare i så låg ålder, att någon ersättning icke är motiverad.
Anstalten föreslår därför under hänvisning till 23 § arbetarskyddslagen att
rätten till ersättning begränsas till smittbärare, som fyllt eller under kalenderåret
fyller 14 år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och förste provinsialläkaren i länet reagerar
också mot att underåriga får ersättning utan närmare prövning och
föreslår, att för ersättning till person under 16 år skall krävas att denne
visar, att han gått miste om inkomst eller gjort annan förlust på grund
av ingripandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att ersättningsbeloppet
när det gäller tillfällig smittbärare skall beräknas i huvudsak enligt reglerna
för sjukpenningförsäkringen. Jag avser därmed, att smittbäraren i
princip skall få ersättning med samma belopp för dag som han, om han
blivit sjuk den dag ingripandet sker, fått uppbära i sjukpenning och barntillägg
under de första 90 dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning
utgår. Hänsyn skall därvid tagas både till den obligatoriska och frivilliga försäkringen.
Om för smittbärare, som är frivilligt försäkrad, gäller en karenstid
på 18 dagar eller en karenstidsförlängning med 15 eller 30 dagar, skall
ersättningen likväl redan från första dagen utgå med det högsta belopp
smittbäraren äger utfå i sjukpenning. Däremot skall, som jag tidigare framhållit,
icke beaktas frivillig försäkring med karenstidsförlängning om 90
dagar. Samma ersättningsbelopp för dag bör gälla under hela den tid ingripandet
avser, oavsett om inkomsten under denna tid undergår förändringar
och oavsett om tilläggssjukpenningen enligt sjukförsäkringslagens
bestämmelser skulle ha nedgått under samma tid. För att företagare och
andra som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst
skall kunna få ersättning motsvarande hela deras årsinkomst av förvärvsarbete
även om de icke är frivilligt försäkrade för högsta möjliga sjukpenningtillägg
fordras en kompletterande bestämmelse. Den kan lämpligen utformas
så att ersättningsbeloppet för dag skall motsvara den sjukpenning,
inbegripet sjukpenningtillägg, och barntillägg som skulle ha utgått om hela
årsinkomsten av förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I första stycket
har, såvitt avser de som är sjukpenningförsäkrade, upptagits bestämmelser
med det nu angivna innehållet. Dessa är således tillämpliga i stort sett på
alla svenska medborgare över 16 år, som har en årsinkomst av förvärvsarbete
uppgående till minst 1 200 kr. eller som oaktat de icke har sådan
inkomst är frivilligt försäkrade (hemmafruar och studerande).

Ersättning till smittbärare, som icke är sjukpenningförsäkrad, skall beräknas
på samma sätt som om han varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad.
Det betyder att ersättningen lägst skall motsvara grundsjukpenningen,
oavsett om inkomsten uppgår till 1 200 kr. Likaså skall ersättningsbeloppet
efter nämnda regler bestämmas som om hela årsinkomsten av
förvärvsarbete utgjort inkomst av tjänst. I paragrafens andra stycke upptages
en bestämmelse med den här angivna innebörden.

I enlighet med vad som under remissbehandlingen föreslagits av länsstyrelsen
i Norrbottens län upptages i tredje stycket en föreskrift om att
ersättning ej utgår till den som är under 16 år med mindre han visar att
han genom ingripandet går miste om arbetsinkomst. Såsom anmärkts i
den allmänna motiveringen bör med arbetsinkomst icke förstås en helt tillfällig
dagsförtjänst.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956
4 §.

Utredningsmannen

Enligt samma princip som i fråga om sjukpenningförsäkringen föreslås
att ersättningen skall minskas, om den ersättningsberättigade erhåller kostnadsfri
vård å epidemivårdanstalt eller tillfällig sjukvårdslokal som omförmäles
i 18 § epidemilagen. Är han intagen å annan sjukvårdsinrättning
än sådan som avses i epidemilagen, t. ex. å vanligt sjukhus, torde han regelmässigt
vara att anse som sjuk och berättigad till ersättning enligt sjukförsäkringslagens
bestämmelser. Ersättningsminskningen motsvarar vad som
är stadgat i sjukförsäkringslagen.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamhet på stadgandet
i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen angående hempenning för
kvinnlig sjukkassemedlem, som i hemmet har minst ett barn under tio år,
vilket är sjukförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make; hempenningen
utgör i detta fall minst tre kronor för dag.

Departementschefen

Utredningsmannens förslag att ersättning åt smittbärare skall minskas,
då smittbäraren är intagen på epidemivårdanstalt, synes mig böra utvidgas
till att omfatta jämväl annan sjukvårdsanstalt. Grunden för minskningen
är nämligen, att smittbäraren åtnjuter kostnadsfri vård. De sjukförsäkrade
får emellertid i regel sina sjukvårdskostnader helt ersatta av sjukkassan, då
vården meddelats på någon av de i sjukförsäkringslagen angivna sjukvårdsanstalterna.
Då det gäller person, som är berättigad till sjukpenning,
sker visserligen för tid han är intagen på sjukvårdsanstalt en minskning i
utgående förmåner redan genom att sjukpenningen utbytes mot hempenning.
Erhåller han för samma tid ersättning även som smittbärare, skall enligt
5 § i förevarande lagförslag från ersättningen avdragas hempenningen. Sker
icke samtidigt en minskning med belopp som svarar mot skillnaden mellan
sjukpenningen och hempenningen skulle smittbäraren totalt utfå högre
ersättning än han med hänsyn till den kostnadsfria vården bör vara berättigad
till.

I enlighet med försäkringsrådets påpekande bör en regel motsvarande
den i 25 § tredje stycket sjukförsäkringslagen ingå även här. I nämnda lagrum
stadgas, att å sjukvårdsanstalt intagen kvinna, som i hemmet har minst
ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne
eller hennes make, hempenningen skall utgöra lägst tre kronor, vartill kommer
barntillägg om minst två kronor. I överensstämmelse härmed bör smittbärarersättningen
i berörda fall icke understiga fem kronor för dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

5 §•

Utredningsmannen

Utredningsmannen förklarar, att ersättning enligt förevarande lag icke
skall kunna utgå jämsides med sjukpenning eller hempenning enligt sjukoch
yrkesskadeförsäkringslagarna. Om en person är sjuk eller arbetsoförinögen
på grund av yrkesskada, kan det ej anses att han tillfogas ytterligare
inkomstbortfall genom en isoleringsåtgärd. Han får då nöja sig med den ersättning
som utgår i sjukpenning eller hempenning och detta även för det
fall, att sjukpenning utgår med det lägre belopp som ifrågakommer för tiden
efter 90 dagar.

På samma sätt bör enligt utredningsmannen det fall bedömas, då sjukpenning
eller hempenning enligt sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna
visserligen icke utgår men skulle ha utgått om vederbörlig anmälan gjorts.
Det föreligger då en viss försummelse beträffande anmälningsskyldigheten
och det bör icke medföra, att ersättning utgår enligt förevarande lag i stället
för sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagarna.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet påpekar, att i lagen icke beaktats det fallet, att en person
vid avstängningen uppbär endast halv sjukpenning till följd av sjukdom. Det
vore enligt rådet stötande, om en sådan person skulle vara utesluten från den
föreslagna ersättningen. Denna konsekvens synes rådet enklast kunna undvikas
genom att 5 § utformas som en avdragsregel, d. v. s. att smittbärare under
tid för avstängning eller isolering tillerkännes ersättning enligt förevarande
lagförslag men att därvid avräknas den sjukpenning eller hempenning,
vartill han kan vara berättigad enligt sjukförsäkringslagen. Försäkringsrådet
framhåller därjämte, att liknande avdrag jämväl bör göras dels
för sjukpenning i anledning av sjukdomstillstånd, som ansetts utgöra recidiv
av sjukdom eller skada, ådragen före den 1 januari 1955 och där sjukpenningen
bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten eller bolag
som omförmäles i 4 § olycksfallsförsäkringslagen, dels ock för livränta
enligt yrlcessjukdomsförsäkringslagen (eventuellt olycksfallsförsäkringslagen)
som utgår i följd av smittbärarskap till person, vilken sedermera på
grund av myndighets ingripande mot honom såsom smittbärare blir berättigad
till ersättning enligt den lag som här föreslås.

Riksförsäkringsanstalten gör i stort sett samma påpekanden som försäkringsrådet
och förklarar — under framkallande bl. a. att i förevarande sammanhang
hänsyn jämväl bör tagas till lagen om moderskapshjälp — att eu
genomgripande omarbetning av den bär behandlade bestämmelsen bör
äga rum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

Med beaktande av vad försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört
anser jag, att i stället för vad utredningsmannen föreslagit 5 § bör utformas
så att från sinittbärarersättningen skall avräknas vad smittbäraren
under tiden för ingripandet må uppbära i sjukpenning eller hempenning och
barntdlägg enligt lagarna om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring eller
annan motsvarande författning ävensom i tilläggspenning och barntillägg
enligt lagen om moderskapshjälp. Detta innebär bl. a., att om smittbäraren
endast är berättigad till halv sjukpenning han erhåller ersättning enligt
detta lagförslag så att hans sammanlagda förmåner motsvarar hel sjukpenning.
Jämväl då smittbäraren utfår halv sjukpenning därför att hans
arbetsförmåga nedsatts av smittsam sjukdom eller annat smittsamt tillstånd
skall stadgandet tillämpas på detta sätt.

Med hänsyn till de överenskommelser som träffats med andra länder om
reciprok tillämpning av lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring på andra än
egna medborgare bör avdrag ske även för ersättning enligt främmande
makts berörda lagstiftning. En bestämmelse härom upptages i paragrafens
tredje stycke.

6 §•

Utredningsmannen

I denna paragraf regleras frågan om samordning av den föreslagna ersättningen
med lön under avstängningstiden. Såsom framgår av vad tidigare
anförts är de flesta stats- och kommunalanställda tillförsäkrade lön — helt
eller delvis — då de avstänges från tjänstgöring till förhindrande av att
smitta sprides. Det kan enligt utredningsmannens mening då icke ifrågakomma
att av allmänna medel skall utgå jämväl ersättning enligt förevarande
lag.

Vad angår sjukförsäkringen har denna fråga lösts på det sättet, att sjukpenning
alltid utgår enligt sjukförsäkringslagens regler. Å sjuklönen göres
emelleitid ett mot sjukpenningen svarande avdrag, s. k. sjukpenningavdrag.
En liknande lösning av samordningsfrågan beträffande den speciella form
av ersättning varom nu är fråga skulle, anser utredningsmannen, bli alltför
omständlig. Den skulle bland annat nödvändiggöra en omarbetning av samtliga
avlöningsreglementen m. in. På grund härav föreslås, att den som under
ingripandet är tillförsäkrad lön som utgår av allmänna medel skall vara
berättigad till ersättning endast i den mån lönen understiger vad som eljest
skolat utgå i ersättning. Den som ansöker om ersättning enligt förevarande
lag bör därför enligt utredningsmannen vara skyldig att uppge om han under
avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av allmänna medel. Bestämmelse
härom har intagits i 8 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Ifrågavarande samordningsregel har begränsats till de fall, då den ersättningsberättigade
äger uppbära lön som utgår av allmänna medel. I och
för sig skulle man kunna tänka sig en liknande regel då enskild, privat arbetsgivare
utbetalar lön under avstängningstiden, yttrar utredningsmannen
och fortsätter.

I och med att generella bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel
införes, lärer det emellertid endast i undantagsfall komma i fråga att den
enskilde arbetsgivaren utbetalar lön. Sker det likväl, torde det få vara en
sak arbetsgivaren och den anställde emellan. Vid upprättande av kollektivavtal
torde innebörden av ifrågavarande bestämmelse böra beaktas.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län och hälsovårdsnämnden
i Malmö finner det principiellt betänkligt, att från ersättning till
smittbärare skall göras avdrag för lön blott för det fall att lönen utgått av
allmänna medel. Rättvisesynpunkter kräver enligt dessa myndigheter, att
ingen löntagargrupp får någon särställning i ifrågavarande hänseende.

Statskontoret anser uttrycket »allmänna medel» otillfredsställande, då
det kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Närmast torde — förklarar statskontoret
— bestämmelsen avse den som är anställd i statens, kommuns eller
statsunderstödd institutions tjänst eller med avlöning enligt prästlönereglementet.

Departementschefen

Vad berörda remissmyndigheter anfört anser jag icke böra föranleda
någon ändring i utredningsmannens förslag.

Principiellt sett synes det riktigt, att ersättning skall utgå allenast för
de löneförmåner som bortfaller under en isolering, oavsett om lönen uppbäres
i allmän eller enskild tjänst. Emellertid är det så gott som uteslutande
i förstnämnda fall som lön utgår under avstängning, varom här är
fråga. Det väsentliga är också att tillse att av allmänna medel icke samtidigt
tillhandahålles lön och ersättning enligt detta lagförslag. Sedan generella
bestämmelser om ersättning åt smittbärare antagits, torde det bli än
mera sällsynt, att enskild arbetsgivare utger lön under avstängning. Det är
med hänsyn till de få sådana fall, som därefter kan tänkas förekomma,
icke motiverat att pålägga sjukkassorna en skyldighet att kontrollera, huruvida
arbetstagare i enskild tjänst åtnjuter lön under tiden för ingripandet.
Då arbetstagare uppbär lön av allmänna medel kan kontrollen däremot
verkställas genom avlöningsförfattningarna in. in. Det torde för övrigt i
betraktande av de bestämmelser som gäller i ifrågavarande hänseende bli
ytterligt ovanligt att framställning göres om ersättning från sjukkassa av
anställda i allmän tjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Uttrycket »allmänna medel» användes i liknande sammanhang t. ex. i
sjukförsäkringslagen. Jag anser uttrycket därför kunna begagnas även här
som en sammanfattning av de av statskontoret angivna fallen.

7 §•

Utredningsmannen

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, bör ersättningsärendena
handläggas av de allmänna sjukkassorna. Ärende angående ersättning
bör då upptagas av den sjukkassa som bacillbäraren tillhör. Om han
icke tillhör någon sjukkassa, bör ärendet upptagas av sjukkassan i den
kommun, där han är mantalsskriven eller, om han icke är mantalsskriven
inom riket, av sjukkassan för den kommun, där han har sitt hemvist. Med
hemvist bör förstås kyrkobokföringsorten eller beträffande den som icke
är här i riket kyrkobokförd, den ort där han är bosatt.

Remissyttrandena

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten föreslår vissa redaktionella
jämkningar.

Departementschefen

I anledning av nämnda förslag i remissyttrandena har jag gjort vissa
redaktionella ändringar av bestämmelsen angående vilken sjukkassa som
skall handlägga ärendet.

Vidare föreslås en kompletterande bestämmelse av innehåll att ärende
angående ersättning åt smittbärare, som icke är bosatt i riket, skall upptagas
av sjukkassan i den kommun, där ingripandet skett.

Det kan synas lämpligt att — liksom beträffande frivillig sjukförsäkring

- centralsjukkassorna i första hand ombesörjer bokföring o. dyl. i fråga
om ersättning enligt denna lag och att lokalsjukkassorna sålunda endast
sköter utbetalningen. Föreskrifter härom torde få utfärdas i administrativ
ordning.

8 §•

Utredningsmannen

I likhet med vad som gäller beträffande ansökan om sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen
föreslås, att framställning om ersättning skall göras inom
sex månader från den dag ersättningen avser vid äventyr att rätten till
ersättning eljest går förlorad.

I anslutning till vad som anförts under 6 § föreslås att det skall åligga
sökande, som under avstängningstiden är berättigad till lön som utgår av
allmänna medel, att avge försäkran på heder och samvete angående den

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

lön han äger uppbära under avstängningstiden. Vilseledande uppgifter härutinnan
kan, förklarar utredningsmannen, medföra att ersättningen nedsättes
eller helt indrages, varjämte förfarandet torde kunna bliva att bedöma
som osann försäkran eller bedrägeri och således vara straffbelagt
enligt strafflagens bestämmelser.

Vid framställningen bör, anser utredningsmannen, fogas myndighetens
beslut om ingripandet. Det förutsättes att myndigheterna, närmast hälsovårdsnämnderna,
meddelar formella beslut om ingripande och upptar besluten
i sina protokoll. Då det ibland kan tänkas komma att dröja någon
tid innan en hälsovårdsnämnd kan tillhandahalla beslutet, föreslås att beslutet
skall kunna ersättas av ett bevis om beslutets innehåll. Sådant bevis
bör enligt utredningsmannens mening på begäran omedelbart tillhandahållas
av hälsovårdsnämnd. Av beslutet och beviset anser han böra framgå
anledningen till åtgärden, författningsbestämmelse på vilken beslutet grundas,
den tid åtgärden avser ävensom de särskilda föreskrifter myndigheten
kan ha meddelat. Vidare fullständiga uppgifter om namn, födelsedatum och
-år, yrke, hemvist och adress, anställning och namn på arbetsgivaren. Närmare
bestämmelser om de uppgifter som sålunda och i övrigt kan ''''ara erforderliga
torde, säger utredningsmannen, det få ankomma på tillsynsmyndigheten
att utfärda. Stöd för tillsynsmyndighetens befogenheter i detta
hänseende finns i 45 § andra stycket sjukförsäkringslagen, som föreslås
skola få motsvarande tillämpning i förevarande fall.

Remissyttrandena

Överståthållarämbetet förmodar, att utredningsmannen med sitt förslag
att hälsovårdsnämnd på begäran omedelbart skall tillhandahålla bevis om
ingripande närmast åsyftar att en intern delegationsrätt skall finnas. Då
de föreskrifter om delegationsrätt som innehålles i 3 § 4 mom. hälsovårdsstadgan
knappast möjliggör delegation av beslutanderätten i frågor av har
avsedd art, anser överståthållarämbetet önskvärt att lagliga förutsättningar
skapas för sådan delegation. Ämbetet fortsätter:

Härvid ifrågasätter ämbetet om icke hälsovårdsnämnd bör medgivas rätt
uppdraga även åt tjänsteläkare eller på arbetsplats anställd läkare att etter
nämndens anvisningar meddela beslut om ingripande och även utfärda bevis
härom, som kan gödtagas av sjukkassan. Vid 1953 års epidemi synes en
dylik delegation av beslutanderätt till distriktsläkare och andia läkare i
Stockholm i realiteten ha ägt rum. Avstängningar hade i många fall företagits
i enlighet med av hälsovårdsnämnden givna allmänna direktiv och
besluten synes i en del av fallen ha i efterhand konfirmerats av nämnden.
1 andra fall torde formella beslut av hälsovårdsnämnden icke ha fattats utan
läkarintygen godtagits såsom bevis om avstängningen i ersättningsärendena.

Såsom eu allmän erfarenhet från utredningen av ersättningsärendena i
samband med 1953 års epidemi kan anmärkas, att det ofta förelåg stora
svårigheter att erhålla tillfredsställande uppgifter om data för och arten

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

av de olika ingripanden, som företagits mot en ersättningssökande. Eventuella
tillämpningsföreskrifter till lagen synes böra innehålla en erinran
om nödvändigheten av att noggranna journalanteckningar föras om vidtagna
åtgärder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer och hälsovårdsnämnden i Malmö framlägger synpunkter
på denna fråga, vilka i stort sett överensstämmer med överståthållai
ämbetets. Särskilt framhäves därutöver vikten av skyndsamhet såväl
då det gäller att besluta om här avsedda ingripanden som i fråga om utbetalandet
av ersättningar. Hälsovårdsnämnden i Malmö förklarar, att det
bevis eller intyg som enligt 8 § skall fogas vid framställning om ersättning
bör vara utfärdat av vederbörande tjänsteläkare, varmed avses stadsläkaren
eller provinsialläkaren. En konsekvens härav borde vara att den rätt
att föreskriva avstängning från arbete, som nu i vissa fall tillkommer skolläkare
samt verksläkare eller anvisningsläkare, upphävdes. Även utredningsmannens
förslag torde enligt nämnden böra medföra sådan konsekvens.

Förste provinsialläkaren i Västernorrlands län påpekar, att myndigheterna
under 1953 års paratyfusepidemi intagit den ståndpunkten, att på epidemisjukhus
intagna personer är att anse som friska så snart sjukdomstecken
frånsett bacillutsöndring upphört och att alltså sjukpenning icke
skall utgå efter nämnda tidpunkt. En konsekvens av 8 § skulle då bli, att
patienten skulle nödgas anskaffa läkarintyg för erhållande av sjukpenning
för den del av intagningen, då han varit sjuk, och intyg från hälsovårdsnämnd
för återstoden av intagningstiden, då han varit smittbärare. En sådan
omgång synes förste provinsialläkaren knappast genomförbar. Intyg från
den behandlande läkaren på sjukhuset, att en patient efter viss dag är att
betrakta såsom smittbärare borde vara tillfyllest för utbetalning av ersättning
enligt den föreslagna lagen, anser han.

Departementschefen

I enlighet med utredningsmannens förslag synes böra föreskrivas att ansökan
om ersättning skall göras inom sex månader, vid äventyr att rätten
till ersättning förloras. Emellertid visar erfarenheterna från handläggningen
av ärendena enligt 1953 års kungörelse att behov finnes av en dispensmöjlighet.
Det bör därför vara Konungen obetaget att, då särskilda skäl föreliggei,
besluta att framställning må prövas även om den göres senare än sex
månader efter det skadan uppstod.

\ idare bör här stadgas att sökanden skall vara skyldig att avge försäkran
angående honom tillkommande lön eller annan ersättning som skall avräknas.

I övei ensstämmelse med de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen
synes det böra klart utsägas i stadgandet, att till stöd för framställning
om ersättning kan åberopas tjänsteläkares bevis om ingripandet.
Med tjänsteläkare avses därvid stadsläkare eller provinsialläkare eller där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1956

med likställd läkare. Med hänsyn till den praxis, som utbildat sig på förevarande
område, torde det icke vara erforderligt att i förevarande sammanhang
vidtaga särskilda åtgärder för att möjliggöra delegation av beslutanderätten
från hälsovårdsnämnden till tjänsteläkaren. En förutsättning för att
ersättning skall kunna utgå är att myndighet funnit ingripande nödvändigt.
I betraktande härav kan ett intyg av läkare på epidemisjukhus att en där
intagen person efter viss dag är att anse som smittbärare icke utan vidare
ersätta sådant bevis, som här avses.

9 §•

Utredningsmannen

Utredningsmannen redogör härunder för de bestämmelser i sjukförsäkringslagen,
som bör äga motsvarande tillämpning beträffande ersättning
enligt här ifrågavarande lag. Han anför härom.

Enligt 23 § första stycket sjukförsäkringslagen utgår icke sjukpenning
för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig, b) är intagen
i barnhem eller skola tillhörande barna- och ungdomsvården, c) är häktad
eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt samt d) i annat fall än
nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.
Dessa bestämmelser bör äga motsvarande tillämpning beträffande
nu ifrågavarande ersättning. Samma är förhållandet med det i 23 § andra
stycket upptagna undantaget beträffande den som är berättigad till ersättning
enligt lagen om moderskapshjälp.

I 27 § första stycket anges de fall då sjukpenning jämte barntillägg må
nedsättas eller helt indragas. Detta skall kunna ske såframt försäkrad a)
ådragit sig sjukdom vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande
dom ådömts honom, b) vid sjukdom vägrar att underkasta sig
undersökning och vård av läkare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor
för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag
därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att underkasta sig sjukhusvård,
då läkare funnit sådan vård vara av betydelse för sjukdomstidens
förkortande, c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt,
d) vägrar att mottaga besök av person, som anställts för eller
eljest erhållit i uppdrag att verkställa sjukkontroll, e) medvetet eller av
grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande,
som är av betydelse för rätten till sjukhjälp, f) under sjukdom ändrar
vistelseort utan att underrätta sjukkassan därom, g) under sjukdom avreser
till utlandet, där ej sjukkassa medgivit att sjukpenning må utgå under vistelse
därstädes, h) utan giltigt skäl underlåter alt på sätt i 45 § stadgas anmäla
sådan ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäkringen.

T den mån dessa bestämmelser går att tillämpa på de förhållanden, varom
nu är fråga, bör de äga motsvarande giltighet.

Utöver de i 27 § första stycket angivna fallen bör nedsättning eller indragning
av ersättning kunna ske om bacillbärare underlåter att följa av myndigheten
meddelade föreskrifter angående vad bacillbärare har att iakttaga
under avstängningstiden. Efterlevnaden av dessa föreskrifter blir av sär -

94 Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

skild betydelse för att syftet med ingripandet skall nås. Visserligen innehåller
epidemilagen straffbestämmelse för vissa fall, då någon underlåter
att ställa sig av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till efterrättelse, och
i andra fall äger nämnden förelägga vite. Som ytterligare påföljd bör emellertid
stadgas att ersättningen i så fall må nedsättas eller helt indragas.

Enligt 32 § sjukförsäkringslagen utgår ej sjukhjälp för sjukdom, som
försäkrad avsiktligt ådragit sig. Motsvarande hör gälla beträffande ersättning
åt bacillbärare. Har han avsiktligt ådragit sig baciller eller utsatt sig
för smittfara bör ersättning ej utgå.

I 46 § sjukförsäkringslagen föreskrives att arbetsgivare är skyldig att till
sjukkassa lämna uppgift angående anställdas avlönings- och anställningsförhållanden
in. in. Vidare är olika myndigheter och inrättningar skyldiga
att i viss utsträckning lämna sjukkassa uppgift och upplysning som kan
vara av betydelse för kassan vid tillämpningen av sjukförsäkringslagen.
Denna bestämmelse bör äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande
ersättningar. Av särskild betydelse blir denna bestämmelse för det
fall att den ersättningsberättigade icke är medlem av sjukkassa.

Sjukkassorna skall enligt 59 § sjukförsäkringslagen genom samarbete
underlätta tillämpningen av lagen och det åligger allmän sjukkassa att enligt
bestämmelser, som utfärdas av tillsynsmyndigheten, för annan kassas
räkning utge sjukhjälp och utöva sjukkontroll. Ett liknande samarbete mellan
kassorna torde böra äga rum även beträffande ifrågavarande ersättningar.

Den enligt 89 § sjukförsäkringslagen genom sjukkassorna anordnade kontrollen
bör självfallet avse även fall av här ifrågavarande slag.

Den formella handläggningen av ärenden om ersättning åt bacillbärare
bör överensstämma med sättet för handläggning av ärenden enligt sjukförsäkringslagen.
Sålunda bör ett beslut av sjukkassa kunna överklagas hos
tillsynsmyndigheten, riksförsäkringsanstalten, och tillsynsmyndighetens beslut
överklagas hos Kungl. Maj :t på samma villkor som enligt nämnda lag.
Bestämmelser härom finns i 101—103 §§ sjukförsäkringslagen.

Bestämmelserna i 105 och 106 §§ sjukförsäkringslagen innehåller följande.
Fordran på ersättning som innestår hos sjukkassa får ej utmätas för
gäld. Ej heller får rätt till ersättning överlåtas innan den ersättningsberättigade
äger lyfta ersättningen. Om den ersättningsberättigade genom
oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakar att ersättning obehörigen utgår
eller utgått med för högt belopp eller har någon eljest obehörigen eller
med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse
detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats där det ej i särskilt
fall är anledning att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.
Avräkning får på visst sätt ske av vad för mycket utgivits. Nu berörda
bestämmelser bör äga tillämpning jämväl i förevarande fall.

Remissyttrandena

Bland hänvisningarna i första stycket bör upptagas enligt försäkringsrådet
25 och 107 §§ sjukförsäkringslagen och enligt riksförsäkringsanstalten
28 § tredje stycket samma lag.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för statens bakteriologiska laboratorium
utgår från att med stöd av denna paragraf såsom motprestation för er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

sättning skall kunna krävas att smittbäraren underkastar sig undersökning
och behandling, t. ex. med sulfapreparat eller antibiotika, eller operation.
Även förste provinsialläkaren i Norrbottens län antyder lämpligheten av att
sådant villkor kan uppställas.

Departementschefen

Då såsom framgår av 5 § vissa förmåner enligt lagen om moderskapshjälp
väl skall avräknas från smittbärarersättning men däremot ej medföra
hinder för att sådan ersättning utgår bör hänvisningen till 23 § sjukförsäkringslagen
endast omfatta första stycket. Självfallet skall på grund av
hänvisningen till 23 § e) ej undantagas den som intagits å sjukvårdsanstalt
såsom smittbärare.

Utöver de av utredningsmannen föreslagna hänvisningarna till sjukförsäkringslagen
torde dessa böra avse 11 § tredje stycket, 28 § andra och
fjärde styckena, 30 § andra stycket och 107 § nämnda lag.

I 11 § tredje stycket sägs att sjukpenningförsäkringen ej må ändras under
sjukdomstiden. Hänvisningen till 28 § avser bestämmelser för det fall
att arbetsgivaren blir berättigad att uppbära ersättningen i arbetstagarens
ställe. I 30 § andra stycket sägs att om någon underlåter att uppbära sjukhjälp
inom sex månader efter det han meddelats att så kan ske må utbetalning
vägras. 107 § handlar om rätt att göra gällande skadeståndsanspråk
m. m. och viss regressrätt.

Tilläggas må att genom hänvisningen till 103 § sjukförsäkringslagen besvär
i dessa ärenden — liksom ärenden enligt sjukförsäkringslagen — kommer
att prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Besvären torde dock böra ingivas
till inrikesdepartementet i stället för socialdepartementet.

Utredningsmannen

Beträffande ersättning åt kroniska smittbärare har i den allmänna motiveringen
angivits vissa allmänna grunder för ersättningsbeloppens bestämmande.

Särskilda regler angående förlust av rätt till ersättning eller nedsättning
av ersättningsbelopp eller förlust av ersättning i särskilda fall finner utredningsmannen
ej vara erforderliga med hänsyn till den fria prövningsrätt den
beslutande myndigheten i dessa fall har. De personer, varom här är fråga,
är också så pass fåtaliga, att det kan förväntas att myndigheterna utan
svårighet kan utöva en sådan kontroll att bestämmelser av nämnt slag måste
framstå såsom onödiga. Den beslutande myndigheten kan, tillägger utredningsmannen.
i sitt beslut göra erforderliga reservationer för alt kunna, om
skäl därtill uppkommer, ändra ett meddelat beslut om ersättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Departementschefen

Denna paragraf innehåller regler om ersättning åt kroniska smittbärare.
Bestämmelsen torde icke tarva någon motivering utöver vad jag tidigare
anfört.

11 §.

I 11 § föreslås att ärende om ersättning åt kroniska smittbärare skall i
första instans handläggas av länsstyrelsen.

12 §.

Ärende som fullföljes till Kungl. Maj :t från länsstyrelse i frågor rörande
kroniska smittbärare torde böra handläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

13 §.

Narmare föreskrifter angående tillämpningen av den nya lagen kan visa
sig erforderliga. I så fall bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer att meddela sådana föreskrifter. I detta hänseende
må särskilt påpekas, att föreskrifter kan böra meddelas om skyldighet
för den myndighet som beslutar ingripande att skyndsamt underrätta
vederbörande sjukkassa därom. Sådan underrättelse är nämligen en förutsättning
för att sjukkassan skall kunna utöva vederbörlig kontroll.

övergångsbestämmelser

Ifrågavarande lag föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1956. De som
redan vid lagens ikraftträdande är föremål för ingripande som i 1 § sägs
sedan mer än 90 dagar i följd bör givetvis behandlas som kroniska smittbärare.
Även i övrigt synes vid avgörandet av frågan, huruvida en person
skall betraktas som kronisk smittbärare, böra medräknas den tid ingripandet
före lagens ikraftträdande varat. Det innebär t. ex. att om ingripandet
varat 60 dagar, vederbörande har rätt till ersättning enligt de för tillfällig
smittbärare gällande reglerna endast under 30 dagar.

9. Följdändring i kommunalskattelagen

Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår att till de i 19 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) uppräknade inkomsterna, vilka icke räknas till
skattepliktig inkomst, skall läggas ersättning jämlikt lagen om ersättning
åt smittbärare.

Kangl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Remissyttrandena

Kammarrätten tillstyrker förslaget om skattefrihet för ersättning åt smittbärare,
under förutsättning att ersättningen i huvudsak kommer att utgå
efter de i utredningsmannens lagutkast angivna grunderna. Några särbestämmelser
i beskattningshänseende för de föreslagna ersättningarna för
loretagsförluster m. in. finner kammarrätten icke motiverade.

Statskontoret ställer sig tveksamt, om icke ersättningen till kroniska smittbärare
bör jämställas med livränta eller periodiskt understöd och således
icke undantagas från skattskyldighet.

De hörda länsstyrelserna har i denna del icke framfört någon erinran mot
utredningsmannens förslag.

Svenska livsmedelsarbetarejörhundet utgår från alt den ersättning som
enligt utredningsmannens förslag skulle kunna utgå för mistad arbetsinkomst
vid driftavbrott skall vara skattefri samt att lön, som arbetsgivare
under sådan tid utbetalar till personalen och för vilken han i viss utsträckning
enligt samma förslag skulle kunna erhålla gottgörelse, skall betraktas
som förskott på förstnämnda ersättning och därför icke behöva för beskattning
redovisas såsom inkomst av tjänst.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört bör ersättningen åt smittbärare vara skattefri.
I fråga om tillfälliga smittbärare följer detta redan av det system som valts
för bestämmandet av ersättningsbeloppen. Vid fastställandet av ersättning
åt kroniska smittbärare skall hänsyn tagas ej blott till inkomstförlusten på
grund av ingripandet utan även bl. a. till behovet av ersättning. Omprövning
av ersättningen skall göras från tid till annan, därvid inträdda förändringar
i förhållandena skall beaktas. I betraktande härav synes ersättningen
icke böra i skattehänseende jämställas med livränta eller periodiskt
understöd. Jämväl ersättningen åt kroniska smittbärare bör därför och i
enhetlighetens intresse vara skattefri.

Däremot torde skäl icke föreligga att undantaga ersättning enligt reglerna
om ersättning för företagsförluster m. m. från skattskyldighet.

10. Kostnadsfrågan

Departementschefen

Såsom utredningsmannen anfört är det uppenbarligen knappast möjligt
att med någon säkerhet ens ungefärligen beräkna kostnaderna för ifrågavarande
ersättningar. Kostnaderna blir givetvis främst beroende av i vilken
utsträckning epidemier förekommer. Med ledning bl. a. av de förluster, som
uppkom under 1953 års paratyfusepidemi, har utredningsmannen föresla7
— nihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

git, att •—• i avbidan på närmare erfarenheter av de föreslagna reglerna —
för första budgetåret beräknas ett förslagsanslag av 150 000 kronor. Mot
denna beräkning har jag intet att erinra.

I detta sammanhang torde jag få beröra även en annan fråga. Såsom jag''
redan tidigare anfört utgår sedan lång tid tillbaka ersättning åt kroniska
smittbärare efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall och sedan
budgetåret 1936/37 har enligt riksdagens bemyndigande motsvarande tilllämpats
i fråga om personer, som utan att ha konstaterats vara sjuka misstänkts
föra smitta och därför isolerats. Beträffande dem har utbetalning i
regel skett blott i ömmande fall, men i enlighet med mitt uttalande i fjolårets
statsverk sproposition vid anmälan av elfte huvudtiteln — vilket uttalande
riksdagen lämnade utan erinran — har bedömningen av frågan,
huruvida ömmande omständigheter förelegat, något uppmjukats. När det
gäller s. k. företagsförluster har icke funnits liknande möjlighet. Endast
löretagsförluster som omfattades av 1953 års paratyfuskungörelse har kunnat
ersättas av statsmedel. På Kungl. Maj :ts prövning är f. n. beroende vissa
ansökningar om ersättning för företagsförluster, som inträffat efter den
1 januari 1954. I ett par av dessa fall har statskontoret i infordrat utlåtande
förklarat viss ersättning skäligen böra beredas sökanden. Det synes mig
vara i viss mån stötande att varje möjlighet f. n. saknas att kunna ersätta
sådana förluster som enligt den av mig nu föreslagna lagstiftningen blir ersättningsgilla
om de inträffar efter den 1 juli 1956. Därest riksdagen icke
har något att erinra däremot torde Kungl. Maj :t därför böra äga besluta om
ersättning även i vissa sådana fall. Jag vill tillägga att ersättning synes mig
böra kunna komma i fråga endast om omständigheterna är ömmande eller
om eljest särskilda omständigheter föreligger. Sådana ansökningar bör således
behandlas restriktivt. Ersättningarna torde få belasta anslaget Vissa
kostnader för allmän hälso- och sjukvård.

11. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga förenämnda inom inrikesdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ersättning åt smittbärare; samt

2) lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

dels medgiva att av statsmedel må utbetalas ersättning åt
företagare m. fl., som tillfogas kostnader och förluster i anledning
av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen
eller livsmedelsstadgan, enligt i huvudsak förut angivna
grunder;

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

dels ock till Ersättning vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse för budgetåret 1956/57 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 150 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bert A. Edberg

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

Bilaga

Utredningsmannens förslag
till

Kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid lagenliga ingripanden i
hälsovårdens intresse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets
ingripande med stöd av epidemilagen och livsmedelsstadgan för att hindra
spridning av smittsam sjukdom, må utgå ersättning på sätt nedan sägs.

2 §•

Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller att därmed
skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må ersättning
utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas kostnad för
omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej fått säljas
eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats skall dock gälla
endast i den mån sammanlagda beloppet av värdeförstöring och kostnader,
som en skadelidande fått vidkännas, överstiger 100 kronor.

Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att myndighets
förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas eller
användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst stängas
och varor i följd därav förfarits.

Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast
är att betrakta som .indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på
grund av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej
heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning fördröjts
utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan förändring
att den ej kunnat användas för avsett ändamål.

Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas
till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.

3 §•

Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej
kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1956

ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på lönebelopp,
i den mån de överstiga 30 kronor för dag.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd
av myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för
område eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

4 §.

Kostnad för undersökning på laboratorium av prov i andra fall än som
avses i 23 a § epidemilagen må ersättas i den mån sammanlagda beloppet
av vad en ersättningssökande i detta hänseende fått vidkännas överstiger
1 000 kronor.

5 §•

Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i näring
eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl därtill
föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut sagts.

Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för avspärrning
av område, må den ock ersättas.

6 §.

Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om
han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller bacillbärare, erhålla
ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta ej överstiger
30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser
i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare eller sjukkassa;
dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än två månader.

Ersättning intill belopp, beräknat enligt de i första stycket angivna grunderna
och för tid som där sägs, må utgå även till företagare, för vilken
förlust uppkommit genom ingripande mot honom såsom bacillbärare, om
han i den för bacillbärare stadgade ordningen är berättigad till ersättning
allenast för belopp motsvarande grundsjukpenning.

7 §•

Ersättning enligt denna kungörelse skall minskas med belopp som någon
på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.

8 §•

Har någon avsiktligt eller genom grov vårdslöshet orsakat förlust, varom
i denna kungörelse är fråga, må ersättning till honom icke utgå för sådan
förlust.

Har skadelidande eljest genom vållande eller försummelse medverkat
till skadan eller har han vid tiden för skadans uppkomst eller närmast
dessförinnan icke upprätthållit allmänt vedertagen hygienisk standard, må
bestämmas att ersättning ej skall utgå eller att ersättning skall utgå med

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1956

minskat belopp. Detsamma skall gälla där någon dömes till ansvar för
förseelse mot epidemilagen eller livsmedelsstadgan; om åtal i sådant fall
skall vederbörande åklagare underrätta länsstyrelsen.

Därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig
uppgift, utgår ej ersättning.

9 §.

Ansökan om ersättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där
rörelsen drives eller, beträffande anställd, där han har sitt hemvist. Vid
framställningen skall fogas myndighetens beslut om ingripande och utredning
angående den förlust som sökanden lidit ävensom den övriga utredning
som sökanden önskar åberopa.

Anspråk på ersättning skall vid äventyr av talans förlust framställas
inom sex månader från den dag anspråket uppkom.

Understiger det begärda beloppet 5 000 kronor, beslutar länsstyrelsen i
ärendet; i annat fall skall länsstyrelsen för Kungl. Maj:ts prövning med
eget yttrande insända ansökningshandlingarna till inrikesdepartementet.

Länsstyrelsen äger för värdering anlita särskild värderingsman.

10 §.

Länsstyrelsen äger besluta att ersättning åt anställd skall utbetalas för
vecka eller månad.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar
genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om sannolika skäl
föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna provisoriskt utgivas.
Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp eller finnes ersättning
icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom i fall som i 8 § sägs.

11 §•

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär, vilka
skola ingivas till inrikesdepartementet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1956.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll...........................................

Förslag till lag om ersättning åt smittbärare..................................

Förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).......................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 mars 1956 ................................

1. Inledning...............................................................

2. Gällande bestämmelser.................................................

3. Allmänna synpunkter på ersättningsfrågan.............................

4. Lagstiftningens tillämplighetsområde...................................

5. Ersättning åt tillfälliga bacillbärare....................................

6. Ersättning åt kroniska bacillbärare.....................................

7. Ersättning för företagsförluster m. ....................................

8. Specialmotivering till lagen om ersättning åt smittbärare..............

9. Följdändring i kommunalskattelagen...................................

10. Kostnadsfrågan........................................................

11. Departementschefens hemställan.......................................

Bilaga......................................................................

Sid.

100