Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
1
Nr 12
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen;
given Stockholms slott den 30 december 1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§
vattenlagen.
GUSTAF ADOLF
Herman Zetterberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det i propositionen framlagda förslaget innebär, att den som enligt vattenlagen
tillerkänts ersättningskraft för ej förut tillgodogjord vattenkraft beredes
möjlighet att under vissa förutsättningar påkalla leverans av kraften
oavsett att ersättningsbeslutet ej vunnit laga kraft.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 12
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen
Härigenom förordnas, att 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen den 28 juni 1918
(nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 KAP.
24 §.
I sammanhang--— för det
samma.
Har föreläggande, som nu sagts,
blivit meddelat, åligge det ersättningstagaren
att inom nittio dagar
efter det vattendomstolens beslut
vunnit laga kraft till vattenrättsdomaren
ingiva bevis, att föreläggandet
fullgjorts. Försummas det, vare ersättningstagaren
pliktig att mot befrielse
från uttagningskostnadens gäldande
i penningar vidkännas minskning
i den honom tillkommande kraften
till så stor del, som av vattendomstolen
prövats i värde motsvara
nämnda kostnad.
Där enligt---till godo.
I sammanhang — — — för detsamma.
Har föreläggande, som nu sagts,
blivit meddelat, åligge det ersättningstagaren
att inom nittio dagar
efter det vattendomstolens beslut
vunnit laga kraft eller, om ersättningstagaren
gör anmälan enligt 33 §
tredje stycket, efter det sådan anmälan
gjorts, till vattenrättsdomaren
ingiva bevis, att föreläggandet fullgjorts.
Försummas det, vare ersättningstagaren
pliktig att mot befrielse
från uttagningskostnadens gäldande i
penningar vidkännas minskning i
den honom tillkommande kraften till
så stor del, som av vattendomstolen
prövats i värde motsvara nämnda
kostnad.
Där enligt ----till godo.
33 §.
I sammanhang med---skall I sammanhang med---skall
börja. börja.
Sådan tid---nämnda dag. Sådan tid---nämnda dag.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Är vattenkraften icke tillgodogjord,
skall tiden räknas från det ersättningsfrågan
slutligen avgjordes samt
må ej sättas längre än för utförande
av erforderliga arbeten skäligen må
anses behövligt.
Till undvikande — — — anordningar
föreskrivas.
Är vattenkraften icke tillgodogjord,
skall tiden, som ej må sättas längre
än för utförande av erforderliga arbeten
skäligen må anses behövligt,
räknas från dagen då det beslut, varigenom
ersättningsfrågan blivit avgjord,
vunnit laga kraft. Vill ersättningstagaren
tidigare komma i åtnjutande
av kraft, vartill han enligt
meddelat beslut är berättigad, mot att
han svarar för den kostnad, som kan
bliva onyttig om beslutet ändras i högre
rätt, göre han anmälan härom till
ersättningsgivaren samt foge vid anmälningen
bevis, att han hos Konungens
befallningshavande ställt pant eller
borgen för sagda kostnad; och
varde i sådant fall tiden räknad från
det anmälningen skedde. Ersättningstagaren
åge dock icke på grund av
anmälan, som nu sagts, påfordra, att
kraftöverföring skall börja förrän
vattenkraften blivit tillgodogjord vid
ersättningsgivarens anläggning eller,
i fall som avses i 14 §, förrän medgivet
arbete fullbordats.
Till undvikande---anord
ningar
föreskrivas.
Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1956.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 november 1955.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Sträng,
Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell, Nordenstam, Lindström, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om viss ändring i grunderna för tillhandahållande av ersättningskraft
enligt vattenlagen samt anför därvid följande.
Gällande bestämmelser. Enligt vattenlagen kan i vissa fall annan tillhörig
vattenkraft tvångsvis tagas i anspråk eller åtgärd vidtagas som medför
att annan tillhörig vattenkraft går förlorad. Under vissa förutsättningar
skall ersättningen för den vattenkraft som sålunda tages i anspråk eller går
förlorad utgå i den formen, att motsvarande kraftbelopp tillhandahålles,
regelmässigt genom elektrisk överföring. Dessa förutsättningar angives närmare
i 9 kap. 13 och 14 §§ vattenlagen.
Beträffande tidpunkten för kraftöverföringens början meddelas bestämmelser
i 9 kap. 33 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att i sammanhang
med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft medelst kraftöverföring
viss tid skall bestämmas, inom vilken överföringen senast skall
börja. I andra stycket föreskrives i detta hänseende beträffande förut tillgodogjord
vattenkraft, att tiden skall räknas från den tillträdesdag,
som bestämts genom uppsägning enligt bestämmelserna härom i 9 kap.
58—61 §§, och ej må utan ersättningstagarens medgivande bestämmas längre
än en månad eller, om särskilda förhållanden föranleder därtill, tre månader
efter nämnda dag. Om en sökande med iakttagande av nämnda bestämmelser
tager vattenkraften i anspråk, ehuru vattendomstolens beslut i
kraftersättningsfrågan överklagats, skall sökanden sålunda börja leverera
ersättningskraft inom angiven tid efter tillträdet, oavsett om slutligt avgörande
i frågan då föreligger eller ej. I fråga om icke tillgodogjord
vattenkraft föreskrives i tredje stycket, att tiden skall räknas från
det ersättningsfrågan slutligen avgjordes och ej må sättas längre än för
utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt. I fjärde styc
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
5
ket stadgas att — till undvikande av dröjsmål med kraftöverföringens början—
provisoriska anordningar skall föreskrivas, där så prövas nödigt.
I det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna betänkandet
med förslag till vattenlag har i anslutning till de ifrågavarande
stadgandena anförts bl. a. följande:
När vattenägare förpliktas att avstå vatten, som han för visst ändamål
utnyttjat, är det naturligen av stor vikt för honom, att det avbrott i hans
verksamhet, som måste uppstå under tiden från det hans vattenverk måst
stanna till dess den överförda kraften hunnit installeras och anordningarna
därmed i alla detaljer blivit färdiga, icke må bliva längre än behovet oundgängligen
kräver.---Kan saken icke medhinnas på annat sätt, måste
ersättningsgivaren tillgripa provisoriska anordningar till sin hjälp. Hinner
han ej få kraftstationen färdig, må han sålunda tills vidare hyra kraft från
annat håll eller skapa sådan medelst ångdrift.
Är vattenkraften förut icke tillgodogjord, kan i allmänhet ersättningsgivaren
utan olägenhet få längre tid på sig. Något avbrott i befintlig rörelse
sker icke; självständigt bebyggande av ersättningstagarens fall är icke ifrågasatt
eller skulle åtminstone knappast medhinnas på kortare tid än som
erfordras för den stora kraftstationen. För sådant fall lämnas alltså vattendomstolen
friare händer vid bestämmandet av tiden för överföringens början.
1
Förslag av 1945 års vattenlagssakkunniga. 1945 års vattenlagssakkunniga
har den 12 september 1947 avgivit en promemoria med förslag till vissa ändringar
i vattenlagen.2 I väsentliga delar har denna promemoria föranlett lagstiftning
enligt beslut vid 1952 års riksdag (prop. 1952:52; tredje lagutskottets
utlåtande 1952: 12).
De sakkunniga har i den berörda promemorian upptagit bl. a. frågan om
tidpunkten för kraftöverföringens början vid leverans av ersättningskraft.
Beträffande denna fråga har de sakkunniga framhållit, att de i avseende å
icke tillgodogjord vattenkraft gällande reglerna innebär, att sökanden, om
ersättningsfrågan prövas i flera instanser, kan komma i tillfälle att under
längre eller kortare tid utnyttja den annan tillhöriga vattenkraften utan ersättning.
Förhållandena gestaltar sig i detta hänseende något olika, beroende
på om målet avgöres i ett sammanhang eller om arbetet igångsättes
med stöd av ett i deldom meddelat byggnadstillstånd. Härom anför de sakkunniga:
I
det förra fallet måste den från ersättningsfrågans slutliga avgörande
löpande tidsfristen utmätas så, att den täcker hela den tid som kan beräknas
åtgå för kraftverkets uppförande (färdigställandet av överföringsanordningarna
inbegripet). Vattendomstolen kan nämligen — även om verkställighetstillstånd
lämnas enligt 11 kap. 67 § — icke förutsätta, att arbetet
skall påbörjas förrän ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord och sökanden
sålunda fått visshet om vilka förpliktelser han i detta hänseende ikläder
1 N. .1. A. II 1919 s. i!07.
2 Promemorian iir undertecknad av justitierådet A. G. Walin, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare K. .1. B. Andersson, numera direktören N. G. W. Berggren, ledamoten
av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören G. F. Kleman, numera häradshövdingen
K. O. Bihcn, numera generaldirektören .1. Å. Rusck och ledamoten av riksdagens andra kammare
G. T. Skoglund.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
sig genom att taga tillståndet till kraftverkets uppförande i anspråk. För
övrigt kan ju vattendomstolen aldrig med säkerhet veta, om dess dom kommer
att överklagas. Om verkställighetstillstånd meddelas — eller, där endast
sökanden själv klagar, oberoende av sådant tillstånd — har sökanden emellertid
möjlighet att igångsätta hygget utan att avvakta det slutliga avgörandet
i ersättningsfrågan. Begagnar sig sökanden härav, kan kraftverket
eventuellt bli färdigt att tagas i drift redan innan detta avgörande föreligger;
i varje fall talar sannolikheten för att det blir färdigt vid en tidigare
tidpunkt än då ägaren är skyldig att påbörja kraftöverföringen.
Om kraftverksbygget igångsatts med stöd av särskilt byggnadstillstånd, kan
arbetet vid tiden för kraftersättningsfrågans avgörande ha fortskridit mer
eller mindre långt; eventuellt är anläggningen då redan färdig. Härtill har
vattendomstolen att taga hänsyn vid bestämmande av den tid, inom vilken
kraftöverföringen skall börja. Tiden skall sålunda bestämmas med hänsyn
till de arbeten som till äventyrs ännu återstå. Är kraftverket redan färdigt,
kan det endast vara fråga om särskilda anordningar för överföringen. Även
om den tid, inom vilken överföringen skall börja, utmätes helt kort, kan det
emellertid — enär tiden börjar löpa först då ersättningsfrågan slutligen
avgjorts — till följd av frågans prövning i flera instanser bli möjligt för sökanden
att i flera år utnyttja vattenkraften utan vederlag. Det är huvudsakligen
i dylika situationer som ifrågavarande stadgande i praktiken visat
sig leda till obilliga konsekvenser.
De sakkunniga anger härefter på följande sätt de synpunkter, som enligt
de sakkunnigas mening bör anläggas vid genomförandet av en lagändring:
Att tiden för kraftöverföringens början, när det gäller ersättning för outbyggd
vattenkraft, enligt gällande lag skall räknas från ersättningsfrågans
slutliga avgörande sammanhänger med att överföringen förutsätter särskilda
anordningar, till sin utformning beroende av kraftersättningens storlek,
strömart, spänning och periodtal, platsen för dess tillhandahållande o. s. v.
Lagstiftaren har i detta fall icke velat ålägga ersättningsgivaren att utföra
dylika anordningar i enlighet med en icke lagakraftägande dom och därmed
utsätta honom för risken att — kanske för mycket dryga kostnader — få
vidtaga ändrade anordningar, sedan det slutliga avgörandet fallit. Det kan
också inträffa, att vattendomstolen mot sökandens bestridande föreskriver
ersättning i kraft och att högre rätt, med ändring härav, utdömer ersättning
i penningar; i sådan händelse skulle ju de kostnader, som nedlagts på överföringsanordningar,
bli helt onyttiga. Med hänsyn till nu berörda förhållanden
bör man otvivelaktigt såsom huvudregel bibehålla att den tid, inom vilken
kraftöverföring skall igångsättas, börjar löpa först då målet i denna del
blivit slutligen avgjort. Häri synes man dock kunna göra den modifikationen
till ersättningstagarens förmån, att ersättningstagaren erhåller rätt att,
sedan vattendomstolen (eller vattenöverdomstolen) utdömt ersättning i kraft,
påfordra kraftöverföring enligt de därom meddelade bestämmelserna mot
att han svarar för de kostnader, som kunna bli onyttiga genom ändring av
domen i högre rätt, samt ställer säkerhet för desamma. Givetvis måste därvid
ersättningsgivaren, från det ersättningstagaren anmält sitt anspråk på
kraftöverföring, äga tillgodonjuta en tidsfrist, motsvarande den som eljest
skulle ha räknats från ersättningsfrågans slutliga avgörande.
I överensstämmelse med det anförda har de sakkunniga föreslagit ett tilllägg
till stadgandet i 9 kap. 33 g tredje stycket. Enligt detta tillägg skall,
om ersättningstagaren anmäler att han tidigare än huvudregeln medger vill
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
7
komma i åtnjutande av kraft och visar att han ställt sådan säkerhet som
nyss nämnts, fristen för kraftöverföringens början räknas från det anmälningen
skedde i stället för från ersättningsfrågans slutliga avgörande. Då
avsikten med lagändringen endast är att ge ersättningstagaren möjlighet
att hindra en vederlagsfri exploatering av hans vattenkraft, har i förslaget
vidare stadgats, att ersättningstagaren icke är berättigad att påfordra kraftöverföring
förrän hans vattenkraft blivit tillgodogjord i ersättningsgivarens
anläggning resp. — om ersättningens fastställande att utgå i kraft grundar
sig på 9 kap. 14 § — förrän medgivet arbete fullbordats.
I samband med nu angivna ändringar i 9 kap. 33 § tredje stycket har de
sakkunniga i förtydligande syfte jämkat den nuvarande regeln om att tidsfristen
skall räknas »från det ersättningsfrågan slutligen avgjordes», så att
fristen i stället förklaras skola börja löpa först då lagakraftägande beslut
föreligger (icke då beslut meddelas, som sedermera vinner laga kraft).
De sakkunniga anmärker att förhållandena kan i någon mån kompliceras,
om enligt de föreslagna nya bestämmelserna kraftöverföring kommer att
igångsättas på grundval av ett beslut som sedermera i något avseende ändras
i högre instans. De spörsmål som härvid uppstår anser de sakkunniga
böra överlämnas till rättstillämpningen att lösa. Delvis samma spörsmål
kan uppkomma vid tillämpning av stadgandet i 9 kap. 33 § andra stycket
angående tiden för kraftöverföringens början i sådana fall, då den vattenkraft
som skall ersättas förut är tillgodogjord av ersättningstagaren.
I sakkunnigförslaget har upptagits en särskild övergångsregel, enligt vilken
de nya reglerna i 9 kap. 33 § ej skall bli tillämpliga, där beslut om
ersättningskraft meddelats enligt äldre lag.
Yttrandena. Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas promemoria1 har
förslaget i den del varom nu är fråga lämnats utan erinran i de flesta yttrandena.
Bland dem som ej haft något att invända mot förslaget märkes
samtliga vattenrätts domare, ett flertal länsstyrelser, svenska vattenkraftföreningen,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges advokatsamfund och
svenska landskommunernas förbund.
Vattenöverdomstolen har ställt sig något tveksam till förslaget under
framhållande, att risken för att i förväg till dryga kostnader utförda överföringsanordningar
blir onyttiga, om överinstansen finner sig böra göra ändring
i ersättningsfrågan, icke blivit undanröjd genom de sakkunnigas förslag.
En svaghet med förslaget är även att ersättningstagare med ringa ekonomisk
bärkraft — i allt fall då fråga är om smärre kraftbelopp — på grund
av kravet på säkerhets ställande oftast torde bli urståndsatta att anlita den
anvisade vägen. Vattenöverdomstolen anser det fördenskull böra övervägas,
om icke de obilliga verkningarna av ersättningsregeln skulle kunna undvikas
på annat sätt. Eu tänkbar utväg synes vara att lämna vattendomstol
möjlighet att i målet på yrkande av ersättningstagare meddela särskilda
1 Förteckning över de remissyttranden s nu avgivits med anledning av 1947 års promemoria
återfinns i prop. 1952: 52 s. 20.
8
Iiungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1956
bestämmelser —• att tillämpas från det vattenkraften tagits i anspråk —
avseende årlig ersättning i penningar för tiden intill dess samtidigt meddelade,
för framtiden avsedda bestämmelser om ersättning i kraft blivit ståndande.
Därest man skulle beträda den väg de sakkunnigas förslag anvisar,
är i allt fall vissa jämkningar i förslaget påkallade. Tillämpningen av modifikationsregeln
bör icke anknytas till en allenast privat anmälan från ersättningstagaren
till ersättningsgivaren. Det äventyr vid bristande fullgörande
av kraftöverföring, som en talan jämlikt 9 kap. 37 § innebär, synes
genom en sådan anordning många gånger kunna sättas ur funktion till följd
av bevisningssvårigheter för ersättningstagaren i fråga om anmälans vederbörliga
mottagande. En medverkan av offentlig myndighet synes vara ägnad
att skapa större reda i modifikationsförfarandet. Vattenrättsdomaren
torde härvid vara det lämpligaste organet. De sakkunniga har icke uttalat
sig i frågan huruvida ersättningstagaren skall ställa säkerhet även för den
ökade uttagningskostnad som kan bli bestämd av överinstans. Vare sig denna
skall gäldas i penningar eller genom minskning av kraftbeloppet, kommer
en ändring att beröra även de under den provisoriska tiden utgående
kraftbeloppen. Den säkerhet för viss i penningar utgående del av uttagningskostnad,
varom förmäles i 9 kap. 24 §, tar sikte endast på den uttagningskostnad
som bestämts i domen. Det torde bli en ofrånkomlig konsekvens
av sakkunnigförslaget, att ersättningstagaren måste ställa säkerhet
även för berörd ökning av uttagningskostnad. — Beträffande den av de
sakkunniga förordade särskilda övergångsregeln bär vattenöverdomstolen
anmärkt, att de nya reglerna i 9 kap. 33 § närmast innebär en extraordinär
verkställighetsform och att det därför icke synes möta betänklighet att de
tillämpas även å beslut enligt äldre lag. I allt fall synes den föreslagna
övergångsregeln vara onödigt obillig gentemot ersättningstagaren och böra
utgå.
Även kammarkollegiet ifrågasätter om icke en regel om tillfällig penningersättning
borde införas. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit
torde ha sitt värde då stora företag står såsom ersättningstagare och tvisten
gäller detaljer i ersättningskraftens utformning. En regel om tillfällig
penningersättning skulle få sin största betydelse beträffande relativt små
kraftbelopp och när tvisten gäller, huruvida ersättningen skall utgå i kraft
eller penningar.
Vattenfallsstyrelsen anser förslaget vara av mindre angelägen art. Styrelsen
framhåller, att det praktiskt taget alltid är fråga om en tillgång, som
utan kraftverksägarens åtgöranden skulle ha legat oräntabel under den tid,
varom fråga är, och troligen lång tid framåt. Någon oförrätt synes då näppeligen
begås mot en ersättningstagare, därför att kraftleveransens påbörjande
uppskjutes till dess lagakraftägande dom föreligger. Styrelsen berör
även den av vattenöverdomstolen väckta frågan om omfattningen av den
säkerhet som ersättningstagaren skall ställa. I detta hänseende anmärker
styrelsen, att tvist kan råda om ersättningstagarens andel i drift- och underhållskostnader,
i det ersättningsgivaren yrkar högre sådan andel än vat
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
tendomstolen utdömt. I händelse denna talan bifalles, bör ersättningstagaren
även för tiden mellan leveransens påbörjande och domen i högre rätt
gälda den högre andelen i dessa kostnader. Pant eller borgen, som av ersättningstagaren
ställes, bör omfatta sådan betalningsskyldighet.
Behandling av frågan vid 1954 års riksdag. Vid 1954 års riksdag väcktes
motioner (I: 348 av herr Velander m. fl. och II: 457 av herr östlund), i vilka
hemställdes om ändring i 9 kap. 33 § vattenlagen i överensstämmelse med
de sakkunnigas förslag. Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över
motionerna (1954: 9), att det av de sakkunniga år 1947 avgivna förslaget i
vissa avseenden, bl. a. såvitt anginge det av motionärerna behandlade spörsmålet,
ännu vore under beredning inom justitiedepartementet. Vidare anförde
utskottet:
Som motionärerna påvisat kan de nu gällande reglerna leda till obilliga
konsekvenser. För att undanröja dessa torde erfordras lagändring. Därvid
synes motionärernas förslag förtjänt att övervägas. Enligt utskottets mening
är det angeläget att frågan snarast bringas till sin lösning. Utskottet
vill emellertid icke förorda att riksdagen redan nu för sin del beslutar lagändring,
enär frågan torde erfordra ytterligare överväganden. Det lämpligaste
synes vara, att riksdagen avvaktar förslag i ämnet från Kungl. Maj :t.
Utskottet förutsätter att sådant förslag kommer att framläggas utan dröjsmål.
Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan, att förevarande motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, bifölls av riksdagen.
Departementschefen. De nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 33 § vattenlagen
om tidpunkten för början av leverans av ersättningskraft innebär, såvitt
angår ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft, att viss tid — som ej
får sättas längre än för utförande av erforderliga arbeten må anses behövligt
-— av vattendomstolen skall bestämmas, räknat från det ersättningsfrågan
slutligen avgjordes. Såsom de sakkunniga närmare utvecklat medför
denna ordning att i vissa fall avsevärd tid kan förflyta från det sökanden
tager vattenkraften i anspråk till dess kraftöverföringen påbörjas. Till följd
härav kan det inträffa att sökanden under flera år utan gottgörelse utnyttjar
och bereder sig ekonomisk vinning av den ersättningstagaren tillhöriga
rattenkraften.
Först må emellertid framhållas att den gällande lagstiftningen icke synes
stå helt utan möjligheter att motverka det berörda missförhållandet. Enligt
stadgande i 9 kap. 20 § skall vid bestämmande av uttagningskostnaden
bl. a. skälig hänsyn tagas till den nytta som uppkommer för ersättningsgivaren.
Vid prövningen av fråga om uttagningskostnadens storlek torde högre
instans enligt denna grundsats kunna beakta det förhållandet, att ersättningsgivaren
under längre tid varit i tillfälle att utan vederlag utnyttja den
ersättningstagaren tillhöriga vattenkraften.1 Ersättningstagaren kan på så
sätt i efterhand få en viss kompensation för det vederlagsfria utnyttjandet.
Understundom kan ersättningstagaren enligt vanliga grunder för ersättning
.Jfr rättsfall refererat i N. .1. A. 1954 s. .''105 (vattenöverdomstolens dom).
io
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
göra anspråk på särskild gottgörelse, nämligen när en direkt ekonomisk förlust
på grund av dröjsmålet kan påvisas. Sålunda bör rätt till särskild ersättning
föreligga, därest ersättningstagaren haft planer på ett självständigt
bebyggande av sin falldel och det kan antagas att detta självständiga bebyggande,
om ersättningsgivarens företag ej mellankommit, skulle ha fullbordats
före den tidpunkt då det slutliga avgörandet av ersättningsfrågan
sker.
Under alla förhållanden synes det önskvärt att ersättningstagaren så snart
det utan större olägenheter kan ske kommer i åtnjutande av kraftersättningen
för den vattenkraft som han avstått. De sakkunniga har i detta syfte
föreslagit att i den förut angivna regeln om tidpunkten för kraftöverföringens
början skall göras den modifikationen, att ersättningstagaren erhåller
rätt att påfordra tidigare kraftleverans mot det att han svarar för de kostnader
som kan bli onyttiga genom ändring av domen i högre rätt, samt ställer
säkerhet därför. Såsom anmärkts vid remissbehandlingen är den föreslagna
anordningen behäftad med vissa svagheter. Alternativet att först tillhandahålla
provisoriska penningbelopp och sedan den definitiva kraftersättningen
synes dock ej heller tillfredsställande. Och då de sakkunnigas förslag
i varje fall öppnar möjligheter att påskynda leveransen av kraft, anser
jag mig böra i princip biträda detsamma.
Vad angår den närmare utformningen av förslaget har vattenöverdomstolen
gjort invändning mot att modifikationsregeln såsom de sakkunniga tänkt
sig anknytes till en privat anmälan från ersättningstagaren till ersättningsgivaren.
Invändningen grundas närmast på att bevisningssvårigheter skulle
kunna uppstå för ersättningstagaren i fråga om anmälans vederbörliga mottagande.
Det är emellertid givet att ett igångsättande av kraftöverföringen
under alla omständigheter förutsätter en nära kontakt mellan parterna för
diskussion av olika detaljfrågor. Någon anledning att ur bevisningssynpunkt
föreskriva att anmälan skall göras till myndighet synes ej föreligga. Jag
ansluter mig alltså till de sakkunnigas ståndpunkt i detta avseende.
Vattenöverdomstolen och vattenfallsstyrelsen har anmärkt, att den säkerhet
som ersättningstagaren enligt förslaget har att ställa, bör omfatta även
den ökade uttagningskostnad som kan komma att bestämmas i högre rätt,
i den mån densamma belöper på tiden mellan kraftleveransens påbörjande
och domen i högre inslåns. Med anledning härav vill jag erinra om den
grundsats som anses gälla beträffande årlig penningersättning, som fastställts
genom icke lagakraftvunnen dom, nämligen att en sökande som tagit
sitt tillstånd i anspråk är pliktig att tillhandahålla ersättningen enligt den
icke lagakraftvunna domen intill dess densamma ändras i högre instans.1
Om denna grundsats, vilket synes naturligt, tillämpas även å kraftersättning,
bör icke ersättningstagaren av högre instans kunna åläggas att betala
ökad uttagningskostnad, som belöper å tiden före den högre instansens dom.
Under sådana förhållanden finnes ej skäl till utvidgning av säkerhetens omfattning
på det sätt de nämnda remissmyndigheterna ifrågasatt. Emellertid
Jfr prop. 1952: 52 s. 66 och 71.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
bör ersättningstagare, som åtagit sig att gälda uttagningskostnaden i penningar
och som önskar komma i åtnjutande av kraftersättningen innan beslutet
vunnit laga kraft, kunna åläggas att nedsätta belopp eller ställa säkerhet
som avses i 9 kap. 24 §. Enligt den gällande lydelsen av detta stadgande
skall skyldighet att nedsätta belopp eller ställa säkerhet, som där avses, vid
visst äventyr fullgöras inom nittio dagar från det beslutet vunnit laga kraft.
Lagrummet torde böra kompletteras med föreskrift att, därest ersättningstagaren
gör anmälan för utbekommande av tidigare kraftleverans, tiden i
stället skall räknas från det anmälan gjordes.
Om ersättningsgivaren ej godkänner säkerhet, som ersättningstagaren
ställer, ankommer prövningen av säkerhetens tillräcklighet på vederbörande
länsstyrelse (se 14 kap. 8 § vattenlagen).
Enligt vad jag nu anfört vill jag alltså föreslå, att 9 kap. 33 § kompletteras
med en regel av innebörd att, där fråga är om ersättning för icke tillgodogjord
vattenkraft, ersättningstagaren får möjlighet att, om han så önskar,
komma i åtnjutande av ersättningen före det ersättningsbeslutet vunnit laga
kraft mot att han svarar för den kostnad, som kan bli onyttig om beslutet
ändras i högre instans. Förutsättningen skall vara, att han gör anmälan om
sitt önskemål till ersättningsgivaren och vid anmälningen fogar bevis om
att han hos länsstyrelsen ställt säkerhet för denna kostnad. Ersättningstagaren
skall dock icke på grund av sådan anmälan kunna påfordra, att kraftöverföring
skall börja förrän vattenkraften blivit tillgodogjord vid ersättningsgivarens
anläggning eller, där ej är fråga om vattenkraftens tillgodogörande,
förrän medgivet arbete fullbordats. I samband med denna komplettering
av paragrafen torde, såsom de sakkunniga föreslagit, den nuvarande
huvudregeln om att tidsfristen skall räknas från det ersättningsfrågan
slutligen avgjordes jämkas så, att det tydligt framgår, att fristen börjar
löpa först då lagakraftägande beslut föreligger. Ändringarna i 33 §
föranleder därjämte såsom förut nämnts en jämkning av 24 § i samma kap.
Enligt min mening finnes ej anledning att i något avseende begränsa tilllämpligheten
av de nya reglerna, då ersättningsbeslutet meddelats före
ikraftträdandet. I överensstämmelse med vattenöverdomstolens hemställan
har därför någon särskild övergångsregel i ämnet ej upptagits.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§
vattenlagen, avsett att träda i kraft den 1 juli 1956.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
1 Denna bilaga, som iir likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 december
1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 1 december 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 25 november 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2b och
33 §§ vattenlagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonson
Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1956
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 12 december 1955 avgivna utlåtande över det till
lagrådet den 25 november 1955 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse
av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen.
Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Fischier