Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

1

Nr 116

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tjänstebostadssystemet
m. m.; given Stockholms slott den 16 mars
1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges på grundval av ett av 1952 års tjänstebostadsutredning
avgivet betänkande (SOU 1955:30) principförslag till ändrade
riktlinjer i fråga om tillämpning av tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen
för tjänstebostäder. Sålunda föreslås, att tjänstebostadstvång
skall föreligga endast då upplåtande av bostad är av väsentlig betydelse för
de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande eller eljest
kräves för ett ändamålsenligt bedrivande av verksamheten vid tjänstestället.
Detta innebär, att tjänstebostadstvånget starkt begränsas för statliga
tjänstemän. Därav följer också, att tjänstebostäderna för folkskolans lärare
bör avvecklas. Tjänstebostäder för ordinarie församlingspräster avses däremot
skola bibehållas i ungefär samma utsträckning som för närvarande.
I fråga om hyressättningen för kvarvarande tjänstebostäder förordas, att
till utgångspunkt skall tagas den hyra, som en tjänsteman i den fria hyresmarknaden
skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad på
orten. Med hänsyn till bostadstvånget förutsättes dock en hyresreducering
kunna ske i vissa fall.

Vid vilken tidpunkt förslagen bör bringas i tillämpning avses icke skola
bestämmas förrän erforderliga detalj föreskrifter och övergångsanordningar
utformats.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tjänstebostadssgstemet
m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Inom samtliga de olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen
gäller, finns bestämmelser meddelade om tjänstebostad. För
vissa grupper av tjänstemän, såsom landshövdingar, biskopar, överläkare
vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna samt vissa tjänstemän inom
utrikesförvaltningen gäller, att de är berättigade att vid sidan av den kontanta
lönen åtnjuta fri tjänstebostad eller, i vissa fall, hyresersättning i
stället härför. Övriga tjänstemän, som anvisas tjänstebostad, skall erlägga
ersättning för densamma. Enligt bestämmelserna i 38 § statens allmänna avlöningsreglemente
skall nämnda ersättning bestämmas med hänsyn till
det pris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, och bestämmelser
av enahanda innebörd finns intagna även i avlöningsreglementet för
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter (SFS
1951:615) samt polislönereglementet (SFS 1954:226). I fråga om ersättning
för tjänstebostad, som tillhandahålles folkskolans lärare, föreskrives i
avlöningsreglementet för folkskolan (SFS 1948:437), att tjänstebostadsinnehavare
skall vidkännas hyresavdrag med vissa i boställsordningen för
folkskolans lärare (SFS 1946: 883) närmare angivna belopp. Ersättning för
tjänstebostad åt präst utgår likaledes med vissa i författning bestämda
belopp (jfr prästlönereglementet, SFS 1951:577).

Vad beträffar statsförvaltningen har bestämmelser om ersättning för
tjänstebostad, liknande dem som nu finns intagna i statens allmänna avlöningsreglemente,
funnits sedan den 1 juli 1920, då ett för kommunikationsverken
gemensamt avlöningsreglemente trädde i kraft. Vid olika till -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 är 1956

fällen har behovet av mera detaljerade riktlinjer, vid sidan av avlöningsreglementenas
allmänna föreskrifter, uppmärksammats. De inom skilda verk
och myndigheter tillämpade värderingsgrunderna har nämligen företett sådan
inbördes olikhet och medfört sådan differentiering av ersättningsbeloppen,
att den enhetlighet, som man med föreskriften om ersättningens
anpassning efter ortens hyrespris avsett att vinna, äventyrats. Gång efter
annan har också påtalats, att hyrorna för tjänstebostäderna ofta legat under
hyresmarknadens pris för liknande lägenheter. Olika utredningar har
under årens lopp gjorts rörande dessa förhållanden men har icke lett till
något mera väsentligt resultat. Efter det 1951 års riksdagsrevisorer ånyo upptagit
förevarande problem till behandling samt riksdagen anslutit sig till
förslag av statsutskottet om en utredning rörande hyressättningen vid de statliga
tjänstebostäderna, tillkallade chefen för civildepartementet jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952 en utredningsman1 med uppdrag att
verkställa en översyn av bestämmelserna om hyressättningen för tjänstebostäder.

Utredningsmannen, som arbetat under benämningen 1952 års tjänstebostadsutredning
har den 15 juni 1955 avgivit betänkande om tjänstebostäder
(SOU 1955: 30). Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av
Svea hovrätt, hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, försvarets
civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, chefen för armén efter hörande
av arméintendenturförvaltningen och armétygförvaltningen, chefen
för marinen efter hörande av marinförvaltningen, chefen för flygvapnet efter
hörande av flygförvaltningen, chefen för försvarsstaben, försvarets fabriksstyrelse,
socialstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens sakrevision, generaltullstyrelsen, samtliga domkapitel
och samtliga stiftsnämnder, kanslern för rikets universitet efter hörande
av de större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund, skolöverstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, domänstyrelsen,
lotsstyrelsen, medicinalstyrelsen, direktionen för karolinska sjukhuset,
styrelsen för statens alkoholistanstalt å Venngarn, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Norrbottens län, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd,
statens bostadsnämnd, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska pastoratens riksförbund,
Statstjänarkarteilen, Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO) och Tjänstemännnens centralorganisation
(TCO).

I betänkandet, som innefattar principförslag och icke åtföljes av utformade
förslag till nya eller ändrade författningar på området, bär tjänstebostadsutredningen
till behandling upptagit dels tjänstebostadsinstitutio 1

liyråchefen i försvarets fabriksstyrebc .1. T. A. Broomé.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

nen, dels frågan om hyressättningen för tjänstebostäder. Vidare har utredningen
framlagt vissa synpunkter och förslag berörande andra personalbostäder
än tjänstebostäder. Vad angår hyressättningen har utredningen inledningsvis
i betänkandet framhållit, att framläggandet av förslag härutinnan
komplicerats med hänsyn till rådande särskilda förhållanden på den
allmänna bostadsmarknaden. Utredningen har därför funnit det ofrånkomligt
att bedöma vissa frågekomplex från två skilda utgångspunkter: å ena
sidan från förutsättningen av hyresreglering och å andra sidan med antagande
av ett läge, då hyresregleringen upphört. Utredningen har vidare
framhållit, att dess förslag nödvändiggör vissa överväganden i statsbidragshänseende.
Utredningen har emellertid funnit dessa frågor falla utom uppdraget.

II. Bostadsbeståndet

Utredningen har införskaffat och sammanställt en del statistiska uppgifter
beträffande beståndet av tjänste- och andra personalbostäder inom de
olika områden, där av Kungl. Maj :t utfärdade avlöningsreglementen gäller.
Av dessa uppgifter torde här få återges följande.

Statsverkets bostadsbestånd omfattar i runt tal 30 000 bostäder. Av dessa är
ca 21 000 tjänstebostäder, d. v. s. sådana bostäder, på vilka tjänstebostadsbestämmelserna
i statens allmänna avlöningsreglemente tillämpas. De myndigheter,
som disponerar det största antalet bostäder, framgår av följande
sammanställning.

Myndighet

Antal bostäder

I % av samtliga
statsägda bostäder

Statens järnvägar..........................

11448

38

Försvaret ................................

7 H30

24

Statens sinnessjukhus......................

3516

12

Statens vattenfallsverk ....................

1 602

5

Televerket................................

1131

4

De tre i sammanställningen först nämnda myndigheterna innehar tillsammans
22 294 bostäder, motsvarande ca tre fjärdedelar av hela det statliga
bostadsbeståndet. Av detta utgöres ungefär 22 % av möblerade enkelrum
och dubbletter. Beträffande fördelningen i övrigt på lägenhetsstorlekar
består 17 % av ett rum och kök, 36 % av två rum och kök samt 13 % av
tre rum och kök. 1 % av hela antalet bostäder omfattar mer än sex rum
och kök. Tre fjärdedelar av de av staten ägda bostäderna är inrymda i fastigheter
färdigställda före den 1 januari 1942. Följande sammanfattande
uppgifter belyser bostädernas utrustningsstandard.

Bekvämligheter

Antal bostäder

I Sl av samtliga
statsägda bostäder

26 911

90

F.l ]jus ..................................

29 423

98

19 768

66

11034

37

Wc ................................

18483

62

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Utöven här redovisade, av staten ägda bostäder tillkommer i utlandet belägna,
för personal vid beskickningar och konsulat avsedda bostäder. Antalet
dylika bostäder utgör ca 110.

De icke statliga bostäderna inom områden, där statens allmänna avlöningsreglemente
är tillämpligt, utgör sammanlagt 1 230. I det närmaste
samtliga av dessa bostäder är tjänstebostäder enligt avlöningsreglementets
mening. Häribiand återfinns bl. a. bostäder vid läroverk m. fl. läroanstalter
samt bostäder för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och
för distriktsveterinärer.

Antalet tjänstebostäder för folkskolans lärare utgjorde vid vårterminens
slut år 1953 10 215, varav för ordinarie folkskollärare 5 783 och för »annan
lärare» 4 432.

Beståndet av prästerliga tjänstebostäder utgör 2 101, varav 1 314 kyrkoherde-
och 787 komministerbostäder. Prästbostäderna är i regel relativt
stora. Sålunda omfattar större delen eller 71,5 % av de redovisade kyrkoherdebostäderna
7—9 rum och kök. Bostäder omfattande 11 rum och kök
eller mera förekommer men är mindre vanliga. De redovisade komministerbostäderna
innehåller till mer än 90 % 5—8 rum och kök. I större omfattning
än beträffande någon annan grupp av tjänstebostäder utgöres beståndet
av prästbostäder av äldre lägenheter.

Antalet bostäder för rektorer och lärare vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
uppgår till omkring 800.

III. Tjänstebostadsinstitutioneii

1. Gällande bestämmelser

Om tjänstebostad för tjänstemän, på vilka statens allmänna avlöningsreglemente
är tillämpligt, föreskrives i 38 § A 1 mom. reglementet följande.

Därest åt tjänsteman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek
överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga
och i särskilda av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
vederbörande myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga
tjänstebostaden.

Skyldighet att mottaga av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,
för vilken enligt vad nedan i denna paragraf sägs ersättning skall utgå, föreligger
likväl endast, om bostadens upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt.

Tjänsteman, som är skyldig att mottaga honom anvisad tjänstebostad, är
ock skyldig att bebo densamma, så framt icke Kungl. Maj:t på grund av särskilda
omständigheter annat medgivit.

För tjänsteman vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka,
vid försvaret samt vid statens järnvägar gäller enligt de under
38 § B intagna särskilda bestämmelserna, i stället för vad i 1 mom. andra
och tredje styckena sägs, att tjänstemannen är skyldig att mottaga och bebo
tjänstebostad, så framt icke vederbörande myndighet medgiver honom befrielse
från nämnda skyldighet, då denna för tjänstemannen skulle medföra
avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller
andra särskilda omständigheter.

6

Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 116 år 1956

Enligt de särskilda bestämmelserna gäller vidare, att bestämmelsen i 1
mom. andra stycket icke äger tillämpning å rektor vid läroverk in. fl. läroanstalter.
Sådan tjänsteman är icke skyldig bebo honom anvisad tjänstebostad.
Bestämmelserna i 1 mom. andra och tredje styckena skall ej heller
äga tillämpning å rektor eller lärare vid högre kommunal skola, privatläroverk
eller fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala eller å rektor vid seminariet
för huslig utbildning i Umeå. För tjänsteman vid särskola eller epileptikerskola
föreligger skyldighet att mottaga tjänstebostad endast om bostaden
hör till vederbörande anstalt och dess upplåtande är påkallat ur tjänstesynpunkt.
Därest provinsialläkar- eller veterinärdistrikt eller däri ingående
kommun eller kommuner anordnat särskild bostad för provinsialläkaren eller
distriktsveterinären i distriktet och bostaden blivit godkänd av vederbörande
länsstyrelse, är tjänstemannen, om bostaden anvisats honom utan ersättning,
berättigad åtnjuta denna förmån av fri tjänstebostad men eljest skyldig
att till distriktet, kommunen eller kommunerna erlägga ersättning för
bostaden med ett belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes
av länsstyrelsen. Tjänsteman vid häradsrätt, vilken mottager anvisad
tjänstebostad, som disponeras av tingshusbvggnadsskyldiga, skall, såvida
icke Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, för densamma erlägga ersättning
till tingshusbyggnadsskvldiga med belopp, som, där överenskommelse ej
kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen.

I 38 § A 4 mom. ifrågavarande avlöningsreglemente finns bestämmelser
meddelade om tjänstemans skyldighet att avträda tjänstebostad, då anställningen
upphör eller då befattningshavare eljest lämnar den befattning,
varmed bostaden är förenad.

I fråga om tjänstebostäder för folkskolans lärare föreskrives i 52 § folkskolestadgan
(SFS 1946: 884) bl. a., att det åligger skoldistrikt att åt lärare
tillhandahålla tjänstebostad, om ort, varest skola är belägen, icke är upptagen
i tätortsförteckning. Sådan förteckning fastställes av vederbörande länsstyrelse
och skall gälla för en tid av fem år. Enligt 26 § 1 mom. avlöningsreglementet
för folkskolan (SFS 1948:437) är lärare, som anställes för
minst en termin, skyldig att, därest han anvisas tjänstebostad av skoldistrikt,
vilket det åligger att tillhandahålla dylik bostad, mottaga tjänstebostaden. I
boställsordningen för folkskolans lärare (SFS 1946: 883) meddelas bestämmelser
rörande tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet m. m. Statsbidrag
till uppförande och reparation av tjänstebostad utgår enligt kungörelsen
den 30 december 1946 (nr 887) angående statsbidrag till tjänstebostäder
för folkskolans lärare.

Beträffande tjänstebostad för präst stadgas i 33 § prästlönereglementet
bl. a., att domprost, kyrkoherde och komminister samt likställd garnisonsoch
amiralitetspräst skall, där Kungl. Maj :t så förordnar, av vederbörande
pastorat tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik
boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stiftsnämnden
för ändamålet godkännes. Tjänstebostad åt sådan präst må även till -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

handahållas av statsverket. Vidare stadgas i samma författningsrum, att präst
är skyldig mottaga och bebo honom anvisad tjänstebostad, så framt icke
domkapitlet annat medgivit.

1 detta sammanhang må också erinras om de bestämmelser, som enligt
kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375) gäller beträffande tjänstebostad för
organist. Det heter i 51 § nämnda stadga bl. a. att, om på stationeringsort
för organisttjänst icke finns hyresmarknad för bostäder, som till storlek
och beskaffenhet kan anses tjänliga för organist, åligger det församlingen
att tillhandahålla tjänsteinnehavaren sådan bostad. Organisten är skyldig
att mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen om
tjänstens ledigförklarande, samt att erlägga hyra för densamma.

Om tjänstebostad för rektor och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter meddelas i avlöningsreglementet för
dessa skolor (SFS 1951:615) bestämmelser av samma innehåll som 38 §
1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente, dock må vederbörande skolstyrelse
medge befrielse från skyldighet att bebo tjänstebostad. Enligt 50 §
folkhögskolestadgan (SFS 1951:835) bör styrelsen i den omfattning, som
med hänsyn till befattningshavarnas åligganden och bostadsförhållanden på
orten kan anses påkallad, söka bereda rektor och lärare, anställda för minst
hel kurs, tjänliga bostäder vid skolan eller i dess närhet. Motsvarande stadgande
finns icke i stadgan för lantbruksundervisningsanstalter (SFS 1951:
663).

Beträffande tjänstebostad för övningslårare skall enligt 19 § avlöningsreglementet
för övningslärare (SFS 1950: 386) bestämmelserna för andra
lärare än övningslärare vid samma skola äga motsvarande tillämpning.

1 polislönereglementet (SFS 1954: 226) föreskrives rörande tjänstebostad
för polisman följande (20 § 1 mom.).

Därest åt polisman anvisas tjänstebostad, som till beskaffenhet och storlek
överensstämmer med vad därom föreskrives i gällande hälsovårdsstadga och
i särskilda av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande
myndighet meddelade bestämmelser, är han skyldig mottaga och
bebo tjänstebostaden, om bostadens upplåtande till polismannen är påkallat
ur tjänstesynpunkt. Vederbörande myndighet må dock medgiva polisman
befrielse från nämnda skyldighet, därest denna för polismannen skulle
medföra avsevärda olägenheter med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden
eller andra särskilda omständigheter.

2. Tjänstebostadsutredningen

Allmänna synpunkter på tjänstebostad»institutionen

Mot bakgrunden av den skiftande innebörd tjänstebostadsbegreppet för
närvarande har såväl enligt olika avlöningsreglementen som inom skilda
förvaltningsområden under ett och samma avlöningsreglemente anser
tjänstebostadsutredningen en närmare precisering av ifrågavarande begrepp

8

Kungl. Maj:ts proposition nr tl6 år 1956

vara påkallad. Enligt utredningens mening bör såsom tjänstebostad betecknas
endast sådan bostad, vilken tjänsteman jämlikt gällande föreskrifter är
skyldig att bebo. Utredningen anser alltså, att ett boendetvång skall vara det
avgörande kriteriet för att en bostad skall betraktas såsom tjänstebostad.
Med här avsett boendetvång bör också — i överensstämmelse med vad som
för närvarande gäller — följa en skyldighet att lämna tjänstebostaden i
samband med frånträdandet av den anställning eller befattning, varmed bostaden
är förenad. Såsom sammanfattande uttryck för tvånget att bebo bostad
samt tvånget att frånträda bostad användes i det följande begreppet
bostadstvång.

Utredningen uppställer därefter frågan under vilka förutsättningar en
tjänsteman skall kunna åläggas bostadstvång. Utredningen, som kunnat
konstatera, att skiftande principer i detta hänseende för närvarande tilllämpas
inom olika förvaltningsområden, finner det angeläget, att enhetlighet
åstadkommes härutinnan. Starka skäl talar enligt utredningens mening
också för att bostadstvånget så långt möjligt begränsas —- en begränsning
som givetvis icke får medföra att tjänstens berättigade krav åsidosättes.
Det främsta skälet för en sådan åtgärd är, att intrång i tjänstemännens frihet
att välja bostad om möjligt bör undvikas. I vissa fall föreligger, såsom
tjänstebostadsinstitutionen nu på olika områden är utformad, enligt utredningens
mening icke hållbara motiv för åläggande av bostadstvång. Utredningen
erinrar också om att på den sista tiden åtgärder för en begränsning
av bostadstvånget vidtagits vid vissa verk.

Utredningen fortsätter.

Att det allmänna anordnar bostäder för sina anställda beror antingen
på tjänstesynpunkter eller ock på behovet av att bostäder över huvud stå
till förfogande för de anställda eller m. a. o. bostadsförsörjningssynpunkter.
En kombination av dessa båda skäl kunna även förekomma såsom motiv
för tillhandahållande av bostäder. Enligt huvudregeln i statens allmänna
avlöningsreglemente föreligger bostadstvång endast då »det är påkallat ur
tjänstesynpunkt» att en befattningshavare bebor av arbetsgivaren anordnad
bostad. Vid avgörande av om tjänsteman skall åläggas bostadstvång bör enligt
utredningens mening i princip endast tjänstesynpunkter tillerkännas betydelse.
Denna uppfattning anknyter nära till nyssnämnda huvudregel i statens
allmänna avlöningsreglemente. Utredningen anser, att ett bostadstvång
icke är berättigat såsom ett medel att förhindra att bostäder komma
att stå outhyrda. Det kan icke rimligen krävas av tjänstemännen, att
dessa skola, allenast för att tillgodose det allmännas ekonomiska intressen
i fastighetsbeståndet, vara skyldiga att mot sin vilja bebo vissa bostäder.
Vad sålunda uttalats äger avseende icke endast å bostäder, belägna
å orter med hyresmarknad, utan även å bostäder, belägna å orter
utan någon egentlig hyresmarknad, i sådana fall då befattningshavare
över huvud icke kunna fullgöra dem anförtrodda arbetsuppgifter å vederbörligt
tjänsteställe, om icke bostad tillhandahålles av arbetsgivaren
(exempelvis statens järnvägars bostäder vid malmbanan eller tullverkets
bostäder i gränsdistrikten). Även om bostadstvånget formellt slopas i
dessa fall, kunna befattningshavarna i allmänhet knappast underlåta att
bebo verkets bostäder. Något annat val ges i de flesta fall icke. Men just
därför behöver arbetsgivaren/hyresvärden ej heller i allmänhet riskera att

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 v

bostäderna stå outnyttjade. Den eventuella risk för att bostäderna icke bli
uthyrda, som ligger däri, att en bebyggelse kan växa upp i anslutning till
det aktuella tjänstestället, varigenom befattningshavaren får möjlighet
att, om han så önskar, själv ordna sin bostadslråga, bör enligt utredningen
icke täckas genom ett bostadstvång.

Om sålunda endast tjänstesynpunkter godkännas såsom motiv for bostadstvång,
ligger det i sakens natur att arbetsgivaren måste iakttaga stor
restriktivitet i fråga om anordnandet av nya personalbostäder. De ändrade
förhållanden, som inträtt på bostadsförsörjningens område under det
senaste årtiondet, medföra, att sådan restriktivitet också kan iakttagas.
Statsmakterna ha byggt upp ett generellt stöd åt bostadsförsörjningen,
vilket underlättar för de enskilda medborgarna att vidtaga egna åtgärder
för bostadsfrågans ordnande. Framför allt ha emellertid kommunerna
kommit att i väsentligt annan utsträckning än tidigare på olika sätt engagera
sig för förbättrandet av bostadsförsörjningen. Genom tillkomsten av
1947 års lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
(SFS 1947: 523) ha möjligheterna vidgats för kommunerna att göra mera aktiva
insatser till fromma för en ökad bostadsproduktion. Lagen innefattar
visserligen endast föreskrifter om rättighet för kommun att vidtaga subventioneringsåtgärder
i avsikt att stimulera bostadsförsörjningen, icke om
skyldighet för kommun att vidtaga sådana åtgärder eller att tillhandahålla
bostäder åt sina invånare. Utformningen av 1947 års bostadsförsorjningslag
får emellertid ses mot bakgrunden av det förhållandet, att kommunerna
vid tiden för lagens tillkomst icke ansagos ha erforderliga möjligheter
att föra en aktiv markpolitik i den mån icke kommunerna själva
förfogade över mark i tillräcklig omfattning eller kunde på skäliga villkor
genom frivilliga uppgörelser förvärva erforderlig mark. Riksdagen anslöt
sig i princip till att en föreslagen uppgift pålades kommunerna att vidtaga
alla de åtgärder i fråga om planläggning av byggnadsproduktionen,
initiativtagandet till bildandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning
av bostadsproduktionen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande
tillgång till fullvärdiga bostäder inom kommunen, men frågan
härom uppsköts i väntan på en ändring i expropriationslagen. En sådan
ändring har numera genomförts. Genom av 1949 års riksdag med anledning
av prop. 1949: 184 beslutade lagändringar om expropriation har i
expropriationslagen införts en ny expropriationsbestämmelse (jfr SFS
1949:663) i syfte att underlätta för kommunerna att föra en aktiv markpolitik
inom tätbebyggelseområden. Kommunerna ha också alltmera i
ständigt vidgad omfattning tagit till uppgift att förvärva mark för exploatering
för tätbebyggelse. Utvecklingen har sålunda gått längre än vad
som markerats i 1947 års bostadsförsörjningslag. Det torde numera te sig
som en naturlig uppgift för kommunerna att så långt möjligt förhjälpa
invånarna till goda bostäder.

Enligt utredningens mening skall sålunda allenast tjänstesynpunkter vara
avgörande för åläggande av bostadstvång. Därmed är emelleitid icke en tillräcklig
bestämning gjord. Enligt utredningens mening kan nämligen tvekan
råda om innebörden av ordet tjänstesynpunkt eller andra synonyma ord såsom
tjänsteintresse eller tjänstehänsyn. Det torde kunna hävdas, att det
ligger ett direkt tjänsteintresse i t. ex. att ett verk, därest bostadsförsörjningen
för den erforderliga personalstyrkan vid en anläggning icke kan ske
på annat sätt, tillhandahåller bostäder åt tjänstemännen. Gällande föreskrift
i vissa avlöningsreglementen om att bostadens upplåtande skall vara pa -

10

Kungl. Maj:ls proposition nr 116 år 1956

kallat ur tjänstesynpunkt har också föranlett tolkningssvårigheter. Utredningen
har för sin del utgått från att med uttrycket »ur tjänstesynpunkt»
avses detsamma som om i författningstexten stått »med hänsyn till tjänstemannens
arbetsuppgifter». I anslutning härtill förordar utredningen, att
tjänstebostad — för vilken hyresersättning skall erläggas — må anvisas,
endast om bostadens upplåtande är av väsentlig betydelse för de med
tjänsten förenade arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.

Från nu angiven utgångspunkt anser utredningen, att bostadstvång bör
krä\as exempelvis i sadana fall, då i själva bostaden installerats manövertavlor,
signalanordningar eller andra särskilda hjälpmedel för att möjliggöra
för tjänstemannen att sköta vissa göromål i hemmet. Motiv för bostadstvång
torde även föreligga, då särskild bostad måste anordnas för utförandet
av vissa bevakningsuppgifter. Detsamma bör gälla, då det befinns
erforderligt att inrymma bostad och expedition eller annan för tjänsteändamål
avsedd lokal i nära anslutning till varandra. I nu berörda fall är i allmänhet
bostadstvånget knutet till viss bestämd bostad. Likaså kan skyldighet
att bebo anvisad bostad ifrågakomma för vissa tjänstemän, som bör vara
lätt anträffbara och äga möjlighet att relativt snabbt inställa sig på respektive
tjänsteställen. Hit är att hänföra vissa tjänstemän med beredskapsuppgifter.
I dessa fall behöver emellertid krav på bosättning i viss bestämd
bostad i regel icke uppställas, utan det väsentliga är att tjänstemannen bor
i närheten av tjänstestället. Behovet av tjänstebostäder är härvid i viss
utsträckning beroende på de lokala förhålladena.

Om bostadstvånget begränsas på här angivet sätt, förutsätter utredningen,
att befrielse från ålagt bostadstvång icke annat än i sällsynta undantagsfall
torde kunna medgivas tjänstemannen. En bestämmelse, som öppnar möjlighet
härtill, bör dock finnas.

Någon ändring beträffande skyldigheten att bebo fri tjänstebostad, i de
tall sådan upplåtelse enligt gällande avlöningsreglementen förekommer,
finner utredningen icke anledning föreslå.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,
avlön i ngsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
eller polislönereglementet

I fråga om tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper gäller för
närvarande, som framgår av det förut anförda, i huvudsak likalydande bestämmelser.

Enligt utredningens mening saknas med utgångspunkt från utredningens
ställningstagande till tjänstebostadsinstitutionen anledning att bibehålla de
särskilda bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente om bostadstvång
för tjänstemän, tillhörande statens järnvägar, försvaret, statens
sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka. Utredningen anser, att
för här avsedda tjänstemän samma bestämmelser bör gälla i fråga om skyldighet
att bebo anvisad bostad som för övriga tjänstemän, å vilka nyssnämnda
avlöningsreglemente är tillämpligt.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Eu allmän föreskrift om att skyldighet att bebo bostad skall föreligga
endast om upplåtelsen är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade
arbetsuppgifternas behöriga fullgörande anser utredningen mot bakgrunden
av vunna erfarenheter rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser
icke vara till fyllest. För ändamålet att vinna en enhetlig tilllämpning
inom de olika förvaltningsområden, varom här är fråga, är enligt
utredningens mening särskilda åtgärder erforderliga. Att enhetliga principer
följes vid tvångstilldelning av bostäder såväl vid olika tjänsteställen
tillhörande ett och samma verk som olika verk emellan måste vara till fördel
både för verken och de anställda. Utredningen föreslår därför, att särskilda
förteckningar skall upprättas över befattningar av sådan natur att
ett bostadstvång är motiverat. Dylika bostadstvångsförteckningar bör enligt
utredningens mening icke ges den innebörden, att envar tjänsteman,
som erhåller en befattning, uppförd i förteckningen, skall kunna påräkna
att bli anvisad bostad av vederbörande myndighet eller att för framtiden
bibehålla sådan bostad. Utredningen understryker i detta sammanhang angelägenheten
av att myndigheterna i samband med ledigförklarande av
tjänster i förekommande fall anger, att bostadstvång föreligger. Om så sker,
kan en tjänsteman, som söker en viss befattning, på förhand veta huruvida
han, därest han erhåller befattningen, är skyldig att bebo av myndigheten
anvisad bostad. Redan ett system med förteckningar över befattningar, vid
vilka bostadstvång må åläggas, tillgodoser i viss utsträckning sistnämnda
syfte.

Rörande bostadstvångsförteckningarna anför utredningen vidare bl. a.
följande.

Den sålunda förordade anordningen kan i vissa fall vara svår att utan
vidare genomföra. Stundom förekommer, att det anses angeläget ur säkerhetssynpunkt,
att ett visst antal befattningshavare bo i omedelbar närhet
av en anläggning för att vara lätt tillgängliga vid inträffade särskilda händelser,
utan att det för den skull är nödvändigt att för dylika uppgifter ta
i anspråk innehavare av vissa bestämda befattningar. I dylika fall bör man
emellertid kunna med utgångspunkt från behovet av personal för ifrågavarande
beredskapsuppgifter i bostadstvångsförteckningen upptaga vissa
alternativa befattningar och vid dessa ange en ungefärlig antalssiffra. Även
en på så sätt konstruerad förteckning anser utredningen vara av värde.

Enligt utredningens förslag bör särskilda förteckningar lämpligen upprättas
för vart och ett av de olika förvaltningsområden eller myndigheter, för
vilka statens allmänna avlöningsreglemente gäller. I vad avser befattningshavare
inom det kommunala polisväsendet torde det, därest tjänstebostäder
överhuvud befinnes vara erforderliga för polismän, vara till fyllest med
eu enda förteckning. Vad åter angår rektorer och lärare vid folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter synes särskilda förteckningar böra
komina till stånd beträffande de olika skolformer, varom fråga är. Förteckningarna
bör fastställas att gälla tills vidare. Självfallet kan det vara
erforderligt att tid efter annan ändra vederbörliga förteckningar med hänsyn
till inträffade organisationsändringar in. in. Det bör dock enligt utred -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ningens mening eftersträvas, att ändringar icke företages alltför ofta. Den
eftersträvade enhetliga bedömningen av i vilka fall tjänstebostad må anvisas,
kräver enligt utredningens mening, att här ifrågavarande bostadstvångsförteckningar
fastställes centralt efter förslag av vederbörande myndighet.
Utredningen förordar, att frågor om fastställande av nya eller ändrade bostadstvångsförteckningar
avgöres av Kungl. Maj:t.

Utredningens här framlagda förslag nödvändiggör en genomgång av befintliga
tjänster ur de synpunkter, varom fråga är. Denna första genomgång
bör enligt utredningens mening för ernående av enhetlighet i bedömningen
ske under ledning av ett organ, förslagsvis tjänstebostadsutredningen.

I fråga om vissa särskilda grupper av tjänstemän har utredningen funnit
sig böra i förevarande sammanhang taga ställning till i vad mån tjänstebostäder
är erforderliga för dessa. Utredningen erinrar om de i statens allmänna
avlöningsreglemente intagna särskilda bestämmelserna om tjänstebostad
för tjänstemän vid häradsrätterna, för provinsialläkare och för
distriktsveterinärer. De bostäder, varom här är fråga, kan icke hänföras till
tjänstebostäder i utredningens mening. Tjänstebostäder kan icke anses erforderliga
för ifrågavarande personalgrupper och berörda bestämmelser bör
därför utgå ur avlöningsreglementet. Vidare uttalar utredningen, att det vilf
synas som om tjänstebostäder för rektorer och lärare vid ungdomsvårdsskolor,
läroverk m. fl. läroanstalter ävensom folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
icke är erforderliga i på långt när samma utsträckning
som hittills — även med beaktande av att fråga i vissa fall är om internatverksamhet.

Utredningen förutsätter, att ett genomförande av förslaget kommer att
medföra en betydande nedskärning av det statliga tjänstebostadsbeståndet.
För statens järnvägars del har enligt utredningen gjorts vissa uppskattningar,
som visar, att man där torde få räkna med ett framtida tjänstebostadsbestånd
av omkring 3 500 bostäder — mot nu omkring 9 000. Vid försvaret
torde vidare antalet tjänstebostäder komma att nedgå från omkring
4 200 till 700 å 800. I anslutning härtill har utredningen ansett sig kunna
räkna med att antalet tjänstebostäder för befattningshavare, på vilka statens
allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt, vid ett genomförande av
de av utredningen uppdragna riktlinjerna knappast torde komma att överstiga
6 000, vilket i förhållande till nuläget innebär en minskning med i runt
tal 16 000 bostäder.

I förevarande sammanhang berör utredningen också frågan om utnyttjandet
i framtiden av sådana av statsverket ägda eller disponerade personalbostäder,
vilka enligt det föregående icke är tjänstebostäder. Dylika bostäder
betecknas i det följande såsom uthyrningsbostäder. Utredningen
iramhåller, att det redan nu förekommer vid vissa verk och myndigheter
att tjänstemän får hyra lägenheter av myndigheterna genom vanliga hyresavtal.
Utredningens förslag medför, att ett stort antal för närvarande såsom

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

tjänstebostäder upplåtna bostäder kommer att överföras till uthyrningsbostäder.
Hyresförhållandet för dessa bostäder bör enligt utredningens mening
regleras på samma sätt som vid upplåtelser i allmänna marknaden. Tjänstemän,
som förhyr sådana bostäder, bör sålunda i princip vara likställda
med »vanliga» hyresgäster. Utredningen förutsätter i enlighet härmed, att
under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden lägenheterna på liyresreglerade
orter blir underkastade hyresregleringslagen.

I detta sammanhang har utredningen tagit upp frågan, huruvida behov
kan anses föreligga av regler, varigenom myndigheternas intresse av att
förfoga över bostadsbeståndet för upplåtelse endast till sina anställda kan
tillgodoses eller alltså regler av i huvudsak det innehåll, som anges i 38 §
4 mom. statens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen framhåller härom
i huvudsak följande.

Det har gjorts gällande, att under rådande bostadsbrist behov skulle föreligga
av sådana regler, särskilt i fråga om bostäder, som vore belägna i omedelbar
närhet av eu anläggning eller inom inhägnade områden, t. ex. järnvägsområden,
sjukhusområden eller kasernområden, i vilka fall det kunde vara
direkt olämpligt att bostäderna uthyrdes till utomstående. En betydande del
av det bostadsbestånd, som vid ett genomförande av utredningens förslag
kommer att upphöra att vara tjänstebostäder, utgöres just av sådana bostäder
inom inhägnade områden, som nu nämnts. Enligt utredningens mening
bör emellertid i anslutning till det nyss sagda generella föreskrifter icke
meddelas för vinnande av här angivet syfte, utan frågan bör lösas på samma
sätt som redan tillämpas i viss utsträckning inom offentlig förvaltning ävensom
inom det enskilda näringslivet, nämligen att i vederbörliga hyreskontrakt
införes en klausul om att anställningen skall utgöra en förutsättning
för hyresförhållandet. Detta innebär visserligen — på hyresreglerade^ orter

__ icke någon garanti för att myndigheterna under alla förhållanden få sina

intressen tillgodosedda. Enligt hyresregleringsmyndigheternas praxis i hithörande
fall torde dock tillvaron i ett hyreskontrakt av en passus om att
hyrestiden skall sammanfalla med anställningstiden i allmänhet utgöra ett
skäl för att hyresförhållandet skall upphöra, dock att hyresregleringsmyndigheterna
kunna förlänga hyresförhållandet viss tid. För personalen torde
det emellertid vara av stor betydelse att icke bli ställd utanför det uppsägningsskydd,
som hyresregleringslagen lämnar.

Utredningen föreställer sig att det på längre sikt bör vara möjligt att avveckla
viss del av beståndet av uthyrningsbostäder. Vissa svårigheter föreligger
givetvis att avveckla sådana bostäder som är belägna inom stationsområden,
kasernområden, anstaltsområden eller liknande. Dylika bostäder
torde endast i begränsad omfattning kunna avyttras eller uthyras till hyresgäster
utom verket. Enligt utredningens mening bör man undersöka möjligheten
att i vissa fall använda ifrågavarande lägenheter eller bostadshus
för annat ändamål än såsom bostäder. Redan nu föreligger på många håll
ett behov av ytterligare lokalutrymmen. Vad beträffar nyproduktion av uthyrningsbostäder
erinrar utredningen om vad tidigare sagts om kommunernas
uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen och om begränsning av nyproduktionen
av personalbostäder. Utredningen pekar i detta sammanhang
på att SJ :s överrevisorer i sin senaste berättelse uttalat, att SJ i första band

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

borde lösa personalens bostadsfrågor i samarbete med vederbörande kommuner
och byggnadsföretagare och först i andra hand själv uppföra bostadshus.
Utredningen erinrar också om att 1945 års lönekommitté för sin
del understrukit angelägenheten av att nya byggnader för personalbostadsändamål
såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga institutions- eller anstaltsoinrådet.
Utredningen, som vid sina studieresor sett exempel på att
bostadshus nyuppförts på tomtmark, belägen inom anstaltsområde, anser sig
böra framhålla angelägenheten av att den av 1945 års lönekommitté sålunda
givna rekommendationen iakttages.

Tjänstebostäder för folkskolans lärare

Beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare föreligger, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser, en skyldighet
för skoldistrikt att under vissa förutsättningar tillhandahålla bostad
åt lärare. Mot denna skyldighet korresponderar en skyldighet för läraren att
mottaga bostaden.

Utredningen erinrar om att frågan om tjänstebostadssystemet för folkskolans
lärare varit föremål för övervägande vid 1955 års riksdag i anledning
a\ prop. 1955: 98. I propositionen framhölls, att sakkunniga för översvn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område i sitt betänkande om tjänstebostäder
för folkskolans lärare (SOU 1954: 27) övervägt, om man med hänsyn till
det i kommunal regi eller med kommunalt stöd numera bedrivna bostadsbyS8andet
alltjämt kunde ha behov av att bibehålla anordningen med tjänstebostäder
eller om tidpunkten kunde anses vara inne att helt avveckla tjänstebostadssystemet.
De sakkunniga hade emellertid — under erinran om innehållet
i 1947 års bostadsförsörjningslag — funnit, att någon garanti för
lärare att erhålla bostad icke kunde anses föreligga till följd av bestämmelserna
i nämnda lag, och den kunde således icke betraktas såsom något substitut
till folkskoleväsendets tjänstebostadsföreskrifter. De sakkunniga hade
vidare ansett sig kunna konstatera, att möjligheterna att på lämpligt sätt
upprätthålla skolväsendet alltjämt, särskilt på den egentliga landsbygden,
var beroende av att den erforderliga lärarpersonalen kunde få sin bostadsfråga
ordnad på ett tillfredsställande sätt och att detta icke kunde beräknas
bli fallet med mindre tjänstebostadssystemet bibehölles. Departementschefen,
som i likhet med de sakkunniga ansåg tillkomsten av bostadsförsörjningslagen
icke utesluta behovet av särskilda bestämmelser och åtgärder beträffande
lärarnas bostadsfråga, fann tjänstebostäderna ännu så länge vara av
stor betydelse för folkskoleväsendet på landsbygden. Departementschefen
ansåg sig därför icke för det dåvarande kunna förorda en avveckling av
tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Statsutskottet förklarade sig
kunna ansluta sig till departementschefens sålunda redovisade ställningstagande
men uttalade samtidigt, att utskottet förväntade, att frågan om skälen
för tjänstebostadssystemets bibehållande på folkskoleväsendets område
kom under förnyat övervägande i samband med prövningen av 1952 års
tjänstebostadsutrednings blivande betänkande. 1955 års riksdag fattade be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 15

slut i enlighet med vad statsutskottet sålunda uttalat (SU nr 113; Rskr nr
266).

Utredningen anför i sitt betänkande i huvudsak följande.

Såsom tjänstebostadsinstitutionen för folkskolans lärare är utformad äroicke
tjänstesynpunkter i den av utredningens inledningsvis angivna meningen
avgörande för åläggande av bostadstvång. Göromålen å vederbörande lärarbefattningar
torde i och för sig icke kräva att läraren bebor bostad i anslutning
till tjänstestället/skolan. Detta har också på så sätt kommit till uttryck
i gällande bestämmelser att läraren icke är skyldig bebo honom anvisad
bostad — endast att mottaga densamma. Därest tjänstesynpunkter skulle
ha legat till grund för bostadstvånget, borde bostäder genom det allmännas
försorg ha beretts folkskolans lärare i helt annan omfattning än vad som är
fallet med nuvarande ordning. Tillhandahållande av bostad sker ju enligt
för närvarande gällande bestämmelser endast under det villkoret att skolorten
icke är uppförd på tätortsförteckning. Tilläggas må, att enligt i förenämnda
sakkunnigbetänkande lämnade uppgifter »tjänstebostad» finns för
32 % av lärartjänsterna i riket.

Det anförda ådagalägger, att här icke är fråga om tjänstebostäder enligt
utredningens mening. För anvisande av »tjänstebostad» äro enbart bostadsförsörjningssynpunkter
avgörande.

Av det förut anförda framgår, att »tjänstebostadssskyldigheten» för kommunerna
befunnits innebära en garanti för att den erforderliga lärarpersonalen
kan få sin bostadsfråga ordnad på ett tillfredsställande sätt — och
därmed också för möjligheterna att på lämpligt sätt upprätthålla skolväsendet.
Utredningen har tidigare redogjort för de ändrade förhållanden, som
inträtt på bostadsförsörjningens område under senare år, innebärande att
kommunerna alltmera kommit att engagera sig i denna uppgift. Utredningen
har också pekat på att det numera framstår såsom naturligt för kommunerna
att de så långt möjligt förhjälpa invånarna till goda bostäder. När
det gäller befattningshavare i av kommunen själv bedriven verksamhet, då
alltså kommunens intresse av att verksamheten upprätthålles tillkommer,
tinns knappast anledning ifrågasätta annat än att kommunen i erforderlig
utsträckning medverkar till bostadsfrågans lösande. Ett formellt åläggande
för kommunerna att tillhandahålla bostad åt folkskolans lärare synes därför
icke längre vara behövligt.

Härtill kommer — och detta är enligt utredningens mening det avgörande
skälet för slopande av en sådan skyldighet att tillhandahålla bostäder, varom
här är fråga — att folkskolans lärare med nuvarande ordning komma
i åtnjutande av en förmån, som icke tillkommer andra grupper befattningshavare
— med undantag för organister — å vilka av Kungl. Maj :t utfärdade
avlöningsx-eglementen gälla, eller överhuvud i allmän tjänst anställda,
nämligen den förmån som ligger däri att läraren under vissa förutsättningar
är garanterad att erhålla bostad genom det allmännas försorg. Det
ligger nära till hands att anställa jämförelser med den kommunalt anställda
polispersonalen. Det kunde likaväl göras gällande, att det vore nödvändigt
att för polisväsendets upprätthållande på landsbygden föreskriva en skyldighet
för kommunena att i vissa fall tillhandahålla bostad åt polisman. Vid
den nyligen genomförda löneregleringen för polispersonalen ha emellertid
åtgärder härutinnan icke ansetts behövliga. Enahanda motiv för »tjänstebostäder»,
som anförts för folkskolans lärare, kunna, förutom för polispersonal,
göras gällande för många andra tjänstemän med stationering å avlägsna
orter. Det må slutligen tilläggas, att landskommunernas förbund i utlåtande
över betänkandet om tjänstebostäder för folkskolans lärare, under framhål -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lande bl. a. av att det syntes vara en utbredd uppfattning i kommunerna att
den nuvarande anordningen med tjänstebostäder icke längre fyllde något
behov, uttalat sig för ett slopande av tjänstebostadssystemet.

Under åberopande av det sålunda anförda föreslår utredningen, att de
bestämmelser om tjänstebostad, som återfinnes i folkskolestadgan och i avlöningsreglementet
för folkskolan, utmönstras samt att boställsordningen för
folkskolans lärare upphäves. Utredningen anser det dock vara skäligt med
en övergångsbestämmelse av innebörd att folkskollärare, vilken före bestämmelsernas
upphävande innehar tjänstebostad, bör bibehålla sin rätt till bostad
så länge han innehar den befattning, med vilken följt en sådan rätt.
Detta innebär dock icke, framhåller utredningen, att dylik bostad skall bibehålla
karaktären av tjänstebostad.

Tjänstebostäder för organister

Utredningen erinrar om att det enligt gällande bestämmelser åligger församlingen
att tillhandahålla tjänstebostad åt organist, om på stationeringsort
för organisttjänst icke finnes hyresmarknad för bostäder, som till storlek
och beskaffenhet kan anses tjänliga för tjänsteinnehavaren. Organisten är
skyldig mottaga anvisad sådan bostad, därest detta angivits i kungörelsen
om tjänstens ledigförklarande.

Av de refererade bestämmelserna framgår enligt utredningens mening, att
det i här avsedda fall — liksom i fråga om folkskolans lärare — är enbart
bostadsförsörjningssynpunkter, som är bestämmande för skyldigheten att
tillhandahålla bostad — och för åläggande av bostadstvång. Under åberopande
av det förut anförda förordar utredningen, att bestämmelserna om
tjänstebostad i 51 § kyrkomusikerstadgan slopas. I fråga om nu nämnda
tjänstebostäder föreslås vidare en övergångsbestämmelse av samma innebörd
som beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Tjänstebostäder för präster

Såsom tidigare nämnts, föreligger skyldighet för präst att mottaga och
bebo honom anvisad tjänstebostad. Sådan bostad skall, där Kungl. Maj:t så
förordnar, tillhandahållas domprost, kyrkoherde och komminister (samt
likställd garnisons- och amiralitetspräst).

Till skillnad från folkskolans lärare och organister föreskrives alltså för
präst en skyldighet att mottaga och bebo anvisad bostad. Detta ger enligt
utredningens mening ett uttryck för att bostadstvånget ansetts vara motiverat
av tjänstehänsyn. Utredningen erinrar emellertid om vissa uttalanden av
1946 års prästlönekommitté i dess betänkande del I (SOU 1948:44), vilka
uttalanden enligt utredningens mening tyder på att även bostadsförsörjningssynpunkter
gör sig gällande. Utredningen framhåller vidare, att Kungl.
Maj :ts praxis vid meddelande av i prästlönereglementet avsett förordnande
om skyldighet att tillhandahålla bostad i de fall, då under senare år fråga
uppkommit om nyanskaffning av tjänstebostad åt präst, i regel varit den att
stjänstebostadsskyldighet» ålagts endast på orter utan någon egentlig hyres -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

17

marknad. Utredningen konstaterar, att bostadsförsörjningssynpunkter tydligen
här fått inflytande på anskaffningsfrågan. Å andra sidan finns för närvarande,
framhåller utredningen, prästerliga tjänstebostäder även i större
städer och andra tättbebyggda samhällen. En jämförelse mellan antalet
tjänster för ordinarie församlingspräster inom riket och antalet tjänstebostäder
utvisar, att det övervägande flertalet sådana präster för närvarande
innehar tjänstebostad, antingen i prästgård eller såsom ofta är fallet i de
större städerna i församlingshus. Mot 1 374 kyrkoherdetjänster och 901
komministertjänster står sålunda 1 314 kyrkoherdebostäder resp. 787 komministerbostäder.
Utredningen redovisar därefter vissa synpunkter som från
prästerligt håll anlagts på förevarande tjänstebostadsfråga. Det heter i betänkandet
bl. a. följande.

Det har för utredningen framhållits, att det icke allenast är prästens privata
bostadsbehov prästgården tillgodoser. Vanligen är prästgårdsbyggnaden
betydligt större än vad som kräves härför. Prästgården tjänar ofta såsom lokal
för vissa av prästens ämbetsgöromål. Sålunda förekommer, att vigslar,
barndop och andra förrättningar äga rum i prästgården samt att sammanträden
och sammankomster av skiftande beskaffenhet hållas där. Åtskilliga
av en prästs åligganden torde förutsätta, att han har möjlighet att på lämpligt
sätt mottaga såväl enskilda församlingsmedlemmar som grupper av sådana.
Ofta föreligger det också en sedvana att församlingsborna skola mottagas
och bli föremål för gästfrihet i prästgård. Vad här sagts om prästgårdarnas
användning för församlingsändamål m. m. gäller också, ehuru i
mindre utsträckning, om annan tjänstebostad för präst.

Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att, då det gäller
de prästerliga tjänstebostäderna, såväl tjänstesynpunkter som bostadsförsörjningssynpunkter
framträder. Utredningen, som enligt det föregående
icke kan erkänna bostadsförsörjningssynpunkter såsom skäl för bostadstvång,
säger sig även vara något tveksam om styrkan i de övriga motiven för
tjänstebostadssystemets bibehållande. Utredningen finner emellertid övervägande
skäl tala för bibehållande av detta system i ungefär nuvarande utsträckning.
Det förutsättes, att ordinarie församlingspräst — i likhet med
andra befattningshavare, varå av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen
gäller — icke skall kunna fordra att erhålla tjänstebostad genom
det allmännas försorg (jfr vad förut sagts i samband med behandlingen av
frågan om bostadstvångsförteckningar).

3. Remissyttrandena

Allmänna synpunkter på tjänstebostadsinstitutionen

Förslagen om en begränsning av bostadstvånget och om de principer, vilka
bör följas för anvisande av tjänstebostäder, har i allmänhet lämnats utan
erinran i de avgivna remissyttrandena. Från flera håll betonas, att den av
utredningen förordade definitionen av tjänstebostadsbegreppet och de riktlinjer
i fråga om förutsättningarna för åläggande av bostadstvång, som utredningen
framlagt, är ägnade att medföra större klarhet och enhetlighet på
förevarande område än vad som är fallet med nu gällande bestämmelser.

•J Hihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Statens lönenämnd framhåller emellertid, att det även från de av utredningen
uppdragna utgångspunkterna i många fall måste bli svårt att avgöra,
om bostad skall upplåtas som tjänstebostad eller icke. Lönenämnden anser
sig också böra fästa uppmärksamheten på att det förhållandet att möjlighet
skall finnas att lämna dispens från skyldigheten att bebo tjänstebostad ej
låter sig väl förena med principen att tjänstebostad skall anvisas endast då
så är av väsentlig betydelse för arbetsuppgifternas fullgörande.

Järnvägsstyrelsen säger sig befara, att den föreslagna begränsningen av
tjänstebostadstvånget kommer att medföra, att en del lägenheter under vissa
tider blir outhyrda. Styrelsen anser sig dock böra biträda utredningens
uppfattning att man ej gärna kan upprätthålla ett bostadstvång endast för
att ha garantier för att verkets bostadsbestånd under alla förhållanden blir
utnyttjat.

Vidare anmäler domänstyrelsen en från utredningens uppfattning avvikande
mening i fråga om begreppet tjänstesynpunkter. Styrelsen framhåller,
att förslaget att bostadens upplåtande skall vara av väsentlig betydelse
för de med tjänsten förenade arbetsuppgifternas fullgörande, innebär en ur
styrelsens synpunkt alltför snäv begränsning av begreppet tjänstesynpunkter.
Det synes styrelsen helt ofrånkomligt att i detta begrepp inräkna ett betydande
hänsynstagande till de inom förvaltningen rådande allmänna tjänstgöringsförhållandena.
Den planmässiga omflyttningen av personal torde icke
vara möjlig utan att erforderliga tjänstebostäder finns tillgängliga, särskilt
som tjänstemannen måste vara bosatt i nära anslutning till förvaltningsobjektet,
varvid placering inom större tätorter endast i undantagsfall kan motiveras
ur tjänstesynpunkt. Styrelsen kan mot denna bakgrund för domänverkets
vidkommande icke biträda, att antalet tjänstebostäder reduceras.

Fångvårdsstyrelsen anser sdg ej heller kunna biträda förslaget om en reducering
av antalet tjänstebostäder. Enligt styrelsens mening kan, med hänsyn
till att fångvårdsanstalternas tjänstebostäder är belägna i anstaltens
omedelbara närhet, bostäder, som ej är förenade med bostadstvång, ej komma
i fråga. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.

Uppförandet av personalbostäder har betingats av nödvändigheten att ur
säkerhetssynpunkt ha en tillräckligt stor personalstyrka i anstaltens närhet
— vid vissa anstalter finnas larmanordningar till bostäderna. En annan
synpunkt gör sig gällande i fråga om de öppna anstalterna, av vilka många
återfinnas i avsides belägna trakter, nämligen att personal icke kan erhållas,
därest icke bostad kan erbjudas.

Styrelsen ifrågasätter, om utredningen i sina uttalanden tillräckligt beaktat
de speciella behoven av tjänstebostäder för fångvårdsanstalternas del. En
fångvårdsanstalt måste vid kritiska tillfällen ha tillgång till befattningshavare
i anstaltens omedelbara närhet, oavsett om dessa befattningshavares
arbetsuppgifter i övrigt äro sådana, att de motivera upplåtandet av tjänstebostad.
Om nu berörda säkerhetssynpunkter iakttagas,* är fångvårdsanstalternas
bostadsbestånd icke för stort; tvärtom föreligger vid vissa slutna och
ännu flera öppna anstalter ett behov av ytterligare bostäder.

Statstjänarlzarteilen förordar för sin del en ytterligare inskränkning av
tjänstebostadstvånget utöver vad som framgår av utredningens förslag. Kar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 är 1956

19

teilen anser sålunda, att det knappast finns skäl att upprätthålla bostadstvång
i andra fall än då i lägenheterna installerats signal- eller manöverorgan.

Utredningens uttalande om att man med hänsyn bl. a. till komfnunernas
uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen kan iakttaga restriktivitet vid anordnandet
av nya personalbostäder har väckt gensaga, förutom från fångvårdsstyrelsen,
som menar att man icke kan förlita sig på kommunernas
möjlighet att tillhandahålla bostäder, även från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen
framhåller sålunda bl. a., att styrelsen icke delar utredningens
uppfattning om att sådan restriktivitet i dagens läge alltid skulle vara möjlig.
Trots löften härom har kommunerna hittills icke i nämnvärd omfattning
engagerat sig för att förbättra bostadsförsörjningen för personalen vid
de statliga sinnessjukhusen. Denna ter sig för närvarande vid åtskilliga av
sjukhusen så bekymmersam, att styrelsen sett sig alltjämt nödsakad föreslå
uppförande av nya personalbostadshus. Även andra myndigheter, såsom chefen
för flygvapnet och lotsstyrelsen, framhåller behovet av att ytterligare
personalbostäder uppföres i statlig regi.

TCO, som i princip anser det önskvärt med en begränsning av tjänstebostadssystemet,
anför bl. a. följande.

I och för sig finner TCO intet att erinra mot utredningens principiella
uppfattning, att bostadsproduktionen mer är en angelägenhet för kommunerna
än för staten/arbetsgivaren. Helt kan organisationen emellertid inte
godtaga utredningens uppfattning, då kommunernas samhällsbyggande uppgifter
normalt inte inkluderar ett tillgodoseende av sådana bostadsbehov,
som ligger utanför »samhällsplaneringen» — exempelvis i anknytning till
ungdomsvårdsanstalter, skolor etc., isolerade från den vanliga samhällsbebyggelsen.
TCO anser därför, att staten fortfarande har anledning att på ett
eller annat sätt bidraga till en bostadsproduktion i sådana fall, då behovet
inte sammanfaller med en normal kommunal bostadsproduktion. Där utvecklingen
hittills inte varit tillfredsställande kan det t. o. m. vara önskvärt
med ökade insatser från statens sida. Detta betyder emellertid inte, att de
bostäder, som sålunda frambringas, skall betecknas som tjänstebostäder.
Ej heller behöver det innebära, att staten direkt engagerar sig i bostadsproduktionen.
I många fall torde det vara tillräckligt, om respektive verksmyndighet
stimulerar de kommunala myndigheterna till ökade insatser.

Bostadsstyrelsen framhåller för sin del, att statliga myndigheter icke annat
än i undantagsfall bör bygga och förvalta uthyrningsbostäder.

I förevarande sammanhang torde även få redovisas en del synpunkter, som
i remissyttrandena framkommit rörande de statliga uthyrningsbostäderna.
Flera myndigheter har understrukit behovet av att i hyreskontrakten för
dylika bostäder intages en sådan klausul om avflyttningstvång, som utredningen
förordat. Järnvägsstyrelsen uttalar sålunda i huvudsak följande.

I de fall uthyrningsbostäderna, vilka till övervägande delen skulle i första
hand komma att på frivillig väg uthyras till SJ-personal, äro belägna på orter,
där det ur bostadsförsörjningssynpunkt är nödvändigt att statens järnvägar
tillhandahålla bostäder för i tjänst varande befattningshavare, måste
hyreskontrakten förses med särskild klausul, vari stadgas skyldighet för

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

den män vederbörande myndigheter icke respektera en sådan klausul och
bostäder därigenom komma att upptagas av hyresgäster, som ej ha anställning
vid verket, kan statens järnvägar komma att förorsakas extra kostnader
och svårigheter med personalplaceringar.

Vattenfallsstyrelsen anser, att på orter, där bostadstillgången är otillräcklig
eller helt saknas och det sålunda är nödvändigt för verket att kunna
erbjuda personalen bostäder, uthyrningslägenheterna måste kunna behållas
i verkets hand och hyreskontrakten förses med klausul om skyldighet
för hyresgäst att vid avgång ur tjänst avflytta från lägenheten. Styrelsen
anser det vara ett nödvändigt krav att bestämmelser finns, som säkerställer
respekterandet hos hyresregleringsmyndigheterna av en sådan
klausul. I annat fall kan styrelsen icke tillstyrka utredningens förslag att
anse ifrågavarande bostäder som uthyrningslägenheter.

I den här berörda frågan om klausuler anför bostadsstyrelsen bl. a. följande.

Styrelsen erinrar om att hyresregleringskommittén i sitt betänkande angående
hyresregleringens avveckling m. in. (SOU 1955:35) icke haft något
att erinra mot hyresregleringsmyndigheternas praxis att respektera en i
hyreskontraktet intagen klausul om att anställningen skall utgöra en förutsättning
för hyresförhållandet. Bostadsstyrelsen är vid sin belåning av
byggnadsföretag restriktiv i godkännandet av dylika s. k. tjänstebostadsklausuler.
Undantag kunna dock medgivas, och styrelsen anser, att de statliga
myndigheterna, när mycket starka skäl tala för att bostäderna förbehållas
de anställda, icke bör förhindras att intaga sådana klausuler i hyreskontrakten.
Det synes nämligen rimligt, att de icke bör sättas i ett sämre
läge än t. ex. de privata industriföretagen.

Tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,
avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
eller polislönereglementet

Mot utredningens förslag att bostadstvångsförteckningar skall upprättas
beträffande tjänstebostäder för ifrågavarande personalgrupper har remissinstanserna,
med undantag av försvarets civilförvaltning, fångvårdsstyrelsen
och lotsstyrelsen, inte haft något att erinra. Försvarets civilförvaltning
anser lika med utredningen, att tjänsteman, .som söker en viss befattning, på
förhand bör få veta, om han, därest han får befattningen, är skyldig att
bebo av myndigheten anvisad bostad. Ämbetsverket ställer sig emellertid
i någon mån tveksamt, om det för tillgodoseende av angivna syfte skall vara
nödvändigt att införa ett system med bostadstvångsförteckningar, framförallt
som det i vissa fall, såsom utredningen påpekat, måste uppstå svårigheter
att genomföra en dylik anordning. Fångvårdsstyrelsen anser för sin
del — i överensstämmelse med styrelsens förut redovisade inställning till
tjänstebostadsbegreppet — att bostadstvångsförteckningar icke är behövliga.
Lotsstyrelsen framhåller, att en tjänstebostadsförteckning med hänsyn
till de speciella förhållandena inom lotsverket synes sakna större värde.

Statens lönenämnd anför i fråga om bostadstvångsförteckningarna i huvudsak
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

21

Anordningen med särskilda bostadstvångsförteckningar är enligt lönenämndens
mening en förutsättning för att enhetliga principer skola kunna
komma till tillämpning i här ifrågavarande hänseende. Uppgörandet av dessa
förteckningar torde dock ofta bli ett ytterst grannlaga arbete. Utredningens
förslag att i vissa fall i bostadstvångsförteckningen skola upptagas vissa
alternativa befattningar leder enligt lönenämndens mening till en viss löslighet,
som från olika synpunkter är mindre önskvärd. Såvitt lönenämnden
kan finna borde i fall som här avses tjänstebostäder icke anvisas i andra
fall än då intresset av beredskap är så starkt, att beredskapsskyldighet i
hemmet anses böra påläggas befattningshavarna.

Förslaget att bostadstvångsförteckningarna skall fastställas av Kungl.
Maj :t har föranlett invändningar från vissa verk och myndigheter. Sålunda
ifrågasätter riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd och statens bostadsnämnd,
om icke de affärsdrivande verken bör få befogenhet att fastställa
dessa förteckningar. Enligt statens bostadsnämnds mening bör därvid givetvis
beaktas de principer och förslag, som framkommer vid den genomgång
av befintliga tjänster, som utredningen avser att göra. Anordningen
förutsätter också, framhåller bostadsnämnden, att verksstyrelserna håller
civildepartementet underrättat om beslut, som fattas rörande bostadstvångsförteckningar.

Försvarets fabrikstyrelse, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och generaltullstyrelsen anser, att förteckningarna bör fastställas av
vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Såsom motivering härför
framhålles bl. a. att förhållandena kan skifta så snabbt, att prövningen hos
Kungl. Maj :t skulle medföra en icke ändamålsenlig omgång. Även från försvarets
myndigheter har motsvarande synpunkter framförts. Sålunda anser
chefen för försvarsstaben och försvarsgrenscheferna, att fastställandet av
förteckningarna bör anförtros försvarsgrenscheferna i samråd med fortifikationsförvaltningen.
Den eftersträvade enhetligheten skulle enligt försvarsstabschefens
mening kunna tillgodoses genom av Kungl. Maj :t utfärdade
riktlinjer. Sistnämnda åsikt framföres också från TCO, som dessutom
framhåller, att innehållet i bostadstvångsförteckningarna bör bli föremål
för förhandlingar mellan myndigheterna och berörda tjänstemannaförbund.
Statstjänarkartellen föreslår, att Kungl. Maj:t bemyndigar verksstyrelserna
alt efter förhandlingar med personalorganisationerna utfärda föreskrifter
om vilka bostäder, som skall anses som tjänstebostäder.

Utredningens förslag att tjänstebostadsbegreppet avskaffas beträffande
vissa bostäder för tjänstemän vid häradsrätterna har icke föranlett erinran
från Svea hovrätt. Hovrätten för Övre Norrland säger sig visserligen icke
vilja motsätta sig, att bestämmelserna i 38 § 15 statens allmänna avlöningsreglemente
utgår ur denna författning, därest sammanhanget med förslagets
ståndpunkt i övrigt så finnes oundgängligen kräva, men förordar, att de ersättes
av annat stadgande med föreskrifter om statlig kontroll av hyressättningen
för bostäder, som tillhandahålles av tingshusbyggnadsskyldiga, i den
mån tvist uppstår med befattningshavare om hyrans storlek. Svenska lands -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

kommunernas förbund menar för sin del, att tjänstebostadsbegreppet utan
vidare kan avskaffas för häradshövdingebostäderna. Förbundet framhåller,
att domsagokanslierna regelmässigt är förlagda till orter med numera
differentierad hyresmarknad. Det är ställt utom allt tvivel att vederbörande
förläggningskommun är beredd att medverka till anskaffande av lämplig
bostad, där tjänsteinnehavaren själv är ur stånd att anskaffa sådan.

Förslaget att tjänstebostäder inte längre skall finnas för provinsialläkare
och distriktsveterinärer hälsas med tillfredsställelse av Svenska landskommunernas
förbund. Någon inverkan på vederbörande kommuners villighet
att medverka till bostadsfrågans ordnande kommer det formella avskaffandet
av tjänstebostadsbegreppet härvidlag icke att ha, uttalar förbundet,
som vidare framhåller bl. a. följande.

I fråga om de på senare tid uppförda bostäderna för ifrågavarande befattningshavare
har i allmänhet vederbörande kommun efter inrådan från
förbundet underlåtit att få bostaden insynad som tjänstebostad. Hyressättningen
har ägt rum efter förhandlingar mellan kommunen och vederbörande
fackliga organisation, varigenom en för kommunen avsevärt fördelaktigare
hyresersättning fastställts än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Även
de sålunda fastställda hyrorna innebära dock större eller mindre kommunal
subvention till statstjänare.

Förbundet berör även frågan om statsbidrag till provinsialläkarbostäder
och anför i denna del bl. a.

Summan av de under årens lopp beviljade statsbidragen till provinsialläkarbostäderna
är relativt sett så obetydlig att det icke kan vara motiverat
med ett omständligt förfarande för att räkna ut hur statsbidragen böra
påverka hyressättningen eller huruvida och i vad mån erhållna statsbidrag
böra återbetalas. Å andra sidan äro statsbidrag av hittillsvarande storleksordning
utan egentlig kommunalekonomisk betydelse och kunna därför
saklöst slopas.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande icke ingått på frågan om tjänstebostäder
för provinsialläkare.

Veterinärstyrelsen vill för sin del icke motsätta sig utredningens förslag
angående tjänstebostäder för distriktsveterinärer. Styrelsen upplyser, att ett
stort antal veterinärbostäder på senare tid tillskapats genom kommunernas
försorg efter förhandlingar mellan vederbörande personalorganisation
och kommun samt att veterinärerna numera anser, att denna ordning i stort
sett fungerar bra och ger tillfredsställande resultat.

I detta sammanhang må även nämnas, att statskontoret ansett, att förekommande
statsbidrag till tjänstebostäder bör indragas beträffande de
statsunderstödda tjänstebostadssystem, vilka i anslutning till utredningens
föreliggande förslag blir föremål för avveckling.

Utredningens uttalande om begränsning av antalet tjänstebostäder för rektorer
och lärare vid ungdomsvårdsskolor, läroverk in. fl. läroanstalter ävensom
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter har föranlett erinringar
från vissa myndigheter.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Socialstyrelsen understryker, att det med hänsyn till risken för bl. a.
oroligheter på ungdomsvårdsskolorna innebär en trygghet och även är av
stort psykologiskt värde att personalen bor på skolan. Enligt socialstyrelsens
mening måste därför huvuddelen av personalen, rektor, assistenter,
vårdare m. fl., bo på skolorna. Endast för folkskollärare, yrkeslärare, ekonomi-
och kontorspersonal synes undantag från denna skyldighet i viss
utsträckning kunna medgivas.

Skolöverstyrelsen framhåller det angelägna ur rekryteringssynpunkt i
att rektorsbostäderna vid folkskole- och småskoleseminarierna behålles i
åtminstone samma utsträckning som nu, i varje fall på mera avsides belägna
orter. Även i fråga om rektorsbostäderna vid de allmänna läroverken
anser överstyrelsen det angeläget att de befintliga behålles, även om detta
ej kan sägas vara nödvändigt ur tjämstesynpunkt. Skolöverstyrelsen betonar
vidare, att det med hänsyn till folkhögskolornas mål och speciella arbetssätt
är av utomordentlig vikt att lärarpersonalen vid dessa skolor i stor
utsträckning bor på skolan eller i dess omedelbara närhet. Någon reduktion
av antalet tjänstebostäder vid ifrågavarande skolor kan skolöverstyrelsen
därför ej tillstyrka.

Lantbruksstyrelsen säger sig icke kunna dela utredningens uppfattning
att bostäder vid bl. a. lantbruksundervisningsanstalterna icke är erforderliga
i på långt när samma utsträckning som hittills. Enligt styrelsens mening
är det nödvändigt att de fast anställda lärarna för medverkan vid tillsynen
av elevinternat och vid skötseln av skolans jordbruk bor vid skolan
eller i dess omedelbara närhet. Styrelsen anför vidare bl. a.

På grund av det ringa elevantalet vid varje skola torde det ur ekonomisk
synpunkt icke kunna anses lämpligt anställa särskild föreståndare för elevinternatet.
Ej heller torde en uppdelning av lärarna vid samma skola i två
grupper, nämligen lärare med och lärare utan tjänstebostad, vara lämplig.
Detta senare skulle säkerligen medföra att lärare med tjänstebostad skulle
få väsentligt större arbetsbörda än övriga fast anställda lärare vid skolan.

Lantbruksstyrelsen anser sålunda att tillgång på tjänstebostäder för lärarna
vid lantbruksundervisningsanstalterna är av väsentlig betydelse för
arbetsuppgifternas behöriga fullgörande.

Tjänstebostäder för folkskolans lärare

Mot utredningens förslag om upphävande av gällande föreskrifter om
tjänstebostäder för folkskolans lärare har statskontoret icke funnit anledning
till erinran. Ämbetsverket framhåller i anslutning härtill, att efter
förslagets genomförande förutsättningar icke längre föreligger för statliga
bidrag till skoldistrikten för anordnandet av lärarbostäder, varför härutinnan
meddelade bestämmelser jämväl bör bringas att upphöra. Jämväl bostadsstyrelsen,
statens sakrevision, statens lönenämnd och statens bostadsnämnd
tillstyrker, att skyldigheten för skoldistrikt att tillhandahålla bostäder
åt folkskolans lärare borttages.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i förevarande fråga följande.

Man synes kunna utgå från att kommunerna allmänt är intresserade av
att ordna lärarnas bostadsfråga, om hyresmarknad skulle saknas. Länssty -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

relsen anser sig därför i princip böra biträda utredningens förslag att avskaffa
tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Emellertid torde icke
helt kunna bortses från att i undantagsfall kommunen kan sakna intresse
att tillhandahålla bostad, då så erfordras, och att det till följd härav icke
blir möjligt att uppehålla normal skolverksamhet inom kommunen. Intill
dess närmare erfarenheter vunnits av ett nytt system utan tjänstebostäder,
synes därför försiktigheten bjuda att man öppnar möjlighet att i fall som
nyss nämnts kunna ålägga kommunen att ordna bostadsfrågan. Det torde
närmast få ankomma på länsstyrelse att meddela sådant åläggande efter
hörande av folkskolinspektören och kommunen, över länsstyrelsens beslut
bör besvär få anföras i vanlig administrativ ordning.

I samband med att tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare avskaffas,
bör uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida och i vad mån de till kommunerna
utbetalade statsbidragen för uppförande av tjänstebostad bör återbetalas
till statsverket (jfr 16 § kungörelsen den 30 december 1946, nr
887).

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet i enlighet med sitt ställningstagande
till principerna för åläggande av bostadstvång givetvis även
är berett att ansluta sig till utredningens uppfattning rörande folkskoleväsendets
tjänstebostadsfråga. En ledamot av förbundets styrelse anser
emellertid, att tiden ännu ej är mogen för en avveckling av ifrågavarande
tj änstebostadssystem.

Svenska landskommunernas förbund erinrar, att förbundet (med reservation
av två styrelseledamöter) i sitt yttrande över betänkandet om tjänstebostäder
för folkskolans lärare uttalat, att farhågorna för att folkskolans
lärare icke skulle få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom
tjänstebostäder var ogrundade. Man hade numera rätt att ställa tilltro till
kommunernas vilja och förmåga att medverka till att bostadsfrågan finge
en tillfredsställande lösning såväl för lärarpersonalen som för andra kategorier
kommunmedlemmar. Förbundet framhåller i anslutning härtill att
förbundet, oberoende av att dess uppfattning icke vunnit gehör hos Kungl.
Maj:t eller riksdagen, vill hävda, att skolväsendet på landsbygden icke längre
är beroende av tjänstebostadssystemet. Lärarnas bostadsfråga kan och
bör på längre sikt lösas inom ramen för kommunernas allmänna bostadspolitik.
I de pågående strävandena att avveckla det kommunala tjänstebostadssystemet
bör lärarbostäderna icke lämnas utanför. Tjänstebostadsutredningens
förslag i fråga om lärarbostäderna är emellertid enligt förbundets
mening att betrakta enbart som ett principförslag. En utredning om
hur avvecklingen av tjänstebostadssystemet skall kunna ske bör igångsättas.
Till närmare utveckling av sina synpunkter i denna del anför förbundet
följande.

Övergångsbestämmelserna ha endast mycket summariskt berörts i utredningen.
1 själva verket torde en icke ringa mängd av de nuvarande tjänstebostäderna
i realiteten få komma att fylla sin hittillsvarande funktion under
en tämligen lång övergångstid. Det måste också bl. a. klarläggas hur
det skall förfaras med de med statsbidrag uppförda lärarbostäderna. Statsbidrag
till uppförande av lärarbostäder torde icke behöva förknippas med
ett tj änstebostadssystem. Även om det förutsattes att de för lärarna erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

25

derliga bostäderna skulle kamma till stånd med tillhjälp av det reguljära
statliga bostadsstödet, får det nämligen icke förbises att det kan vara förenat
med särskilt risktagande att uppföra bostäder i anslutning till sådana
avsides belägna skolor, vilkas fortbestånd för överskådlig tid framåt icke
är säkerställt. I dylika fall kan det vara motiverat, att staten ikläder sig en
betydande del av de ekonomiska riskerna.

En ledamot av förbundets styrelse har ansett, att tjänstebostadssystemet
på längre sikt bör kunna avvecklas men att den ifrågasatta utredningen
icke bör igångsättas förrän erfarenheter vunnits om verkningarna av det
år 1955 införda systemet med tätortsförteckningar. Två andra ledamöter av
styrelsen har ansett, att tjänstebostadssystemet bör bibehållas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner övervägande skäl tala för ett bibehållande
av nu gällande tjänstebostadssystem.

Skolöverstyrelsen bringar först i erinran, att överstyrelsen i utlåtande
den 22 december 1954 över betänkandet angående tjänstebostäder för folkskolans
lärare (SOU 1954: 27) i likhet med samtliga folkskolinspektörer
hade den bestämda uppfattningen att skolväsendet flerstädes på landsbygden
för närvarande icke skulle kunna fungera tillfredsställande utan ett bibehållande
av skyldigheten för skoldistrikten att i viss utsträckning tillhandahålla
tjänstebostäder. Skolöverstyrelsen omtalar vidare, att överstyrelsen
berett femton folkskolinspektörer tillfälle att yttra sig över tjänstebostadsutredningens
betänkande — fjorton av dessa har helt avstyrkt utredningens
förslag. Härefter anför överstyrelsen bl. a. följande.

Överstyrelsen får nu uttala, att överstyrelsen vidhåller sin tidigare uttryckta
uppfattning om att skolväsendet på landet ur bostadsförsörjningssynpunkt
jämväl i fortsättningen är beroende av att goda lärarbostäder i
erforderlig utsträckning står till förfogande, och vill även framhålla nödvändigheten
av att garantier finnes för att skolväsendets behov därutinnan
verkligen blir även framdeles tillgodosett. Enligt överstyrelsens mening kan
man ej bortse från risken att vissa skolor på landsbygden — där för närvarande
mer än 10 000 tjänstebostäder finnes — kommer i allvarliga svårigheter,
om uttryckliga föreskrifter i detta hänseende saknades. Det är angeläget,
att landsbygdsdistrikten har goda möjligheter att, med ekonomiskt
bistånd från statens sida, bjuda aspirerande lärare sådana villkor, icke
minst i fråga om tillhandahållande av tjänstebostad, att kompetenta och
dugande lärare söker ordinarie tjänster och även stannar vid folk- och småskolorna
på landet. Av tjänstebostadsutredningen uppställda principer, om
vad som skall menas med tjänstebostad och när sådan bör tillhandahållas
eller om att den ena tjänstemannen eller gruppen av tjänstemän ej bör få
i något avseende — exempelvis i fråga om mer eller mindre billig bostad —
en ekonomisk förmån som ej beredes den andra, synes i detta sammanhang
endast ha mer teoretiskt intresse, överstyrelsen erinrar om i folkskolinspektörernas
yttranden gjorda uttalanden, att tillräcklig grund ej finnes för
utredningens uppfattning, att tjänstebostäder för folkskolans lärare ej längre
skulle behövas bl. a. på grund av att det med hänsyn till kommuns intresse
av verksamhetens upprätthållande knappast funnes anledning ifrågasätta
annat än alt kommun, utan formellt åläggande, i erforderlig utsträckning
medverkar till bostadsfrågans lösande.

Överstyrelsen måste således göra gällande nödvändigheten av att klara

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

1''örfattningsföreskrifter finnes om att skyldighet föreligger att tillhandahålla
bostäder åt folkskolans lärare ävensom när och var denna skyldighet
kan komma att utkrävas. Det nu gällande systemet med tätortsförteckningar
(enligt § 5 folkskolestadgan), varigenom av statlig myndighet — i första
instans länsstyrelse —• för en femårsperiod fastslås skoldistrikts principiella
skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad med möjlighet för visst fall
till undantag därifrån, synes vara ägnat att skapa ordning och reda. Man
kan emellertid ej stanna härvid, utan för att dessa bestämmelser skall få en
rimlig reell innebörd måste det även finnas vissa minimiföreskrifter om hur
en sådan bostad för lärare skall vara beskaffad. En närmare reglering, åtminstone
i huvudsak lik den nuvarande boställsordningen för folkskolans
lärare, synes vara av behovet påkallad och lämplig, vare sig man kallar bostaden
tjänstebostad eller personalbostad.

I anslutning till vad sålunda uttalats framhåller skolöverstyrelsen, att
tjänstebostadsbegreppet för folkskolans lärare bör behållas oförändrat med
skyldighet för läraren att mottaga bostaden, bl. a. med hänsyn till den ekonomiska
börda det skulle innebära för distrikten att i förekommande fall
stå utan inkomst för outnyttjade bostäder, ävensom att jämväl beteckningen
tjänstebostad bibehålies. För lärarna vid landsbygdens folkskolor torde
det för övrigt, fortsätter överstyrelsen, i allmänhet finnas ett faktiskt tvång
att taga emot tjänstebostäder enär någon annan lämplig bostad ej finnes
att hyra vid skolan.

Lärarorganisationernas synpunkter på frågan om tjänstebostäder för
folkskolans lärare sammanfattas av TCO på följande sätt.

Det är TCO angeläget att framhålla att man inte heller på lärarhåll direkt
tar avstånd från tanken på en avveckling av tjänstebostadssystemet.
Eftersom föreliggande utredningsmaterial emellertid helt förbigår de verkningar
en plötslig avveckling av tjänstebostadssystemet kan ha på folkskolans
område, torde tillräckligt underlag inte finnas för ett principbeslut om
systemets avskrivande redan nu. Även om man nämligen i de individuella
fallen inte kan hävda att bosättning i en viss bostad är av väsentlig betydelse
för de med lärartjänsten förenade arbetsuppgifterna, måste man dock
för folkskoleväsendet i dess helhet ta hänsyn till om tjänstebostadsinstitutionen
som sådan är nödvändig för ett ändamålsenligt bedrivande av folkundervisningen.
Det nuvarande tjänstebostadssystemet har på det här området
byggts upp med utgångspunkt från skolväsendets egna behov och har
tid efter annan ändrats för att bättre kunna fylla sin uppgift i överensstämmelse
med tidens krav. Detta skedde senast av 1955 års riksdag genom
det då fattade beslutet om tätortsförteckningar som grundval för kommunernas
tjänstebostadsskyldighet. Det bör observeras att riksdagsbeslutet i
sig inrymmer möjligheter att successivt avveckla tjänstebostadssystemet.
Detta kan ske genom att antalet genom tätortsförteckningar från tjänstebostadsförpliktelsen
undantagna kommuner ökas i samma takt som kommunerna
vidtar erforderliga åtgärder för att bostadsfrågan för folkskolans
befattningshavare skall kunna tryggas utan tjänstebostadstvång.

TCO framhåller slutligen, att organisationen med bestämdhet vill hävda,
att tiden ännu icke är mogen för ett avskrivande av nu gällande bestämmelser.

Kungl. Maj:is proposition nr 116 år 1956

27

Tjänstebostäder för organister

Utredningens förslag att gällande bestämmelser om tjänstebostäder för
organister skall upphävas har tillstyrkts, förutom av statskontoret, statens
sakrevision, statens lönenämnd och statens bostadsnämnd, även av Svenska
pastoratens riksförbund. Riksförbundet framhåller bl. a., att skyldigheten
för församlingen att å ort utan hyresmarknad tillhandahålla bostad åt organist
icke har stor praktisk betydelse, emedan organisttjänst sällan är
inrättad annorstädes än i mera folkrika orter, där det finns hyresmarknad.
Förbundet betonar också, att en organistbostad icke har samma öppna karaktär
som en prästgård.

Så gott som samtliga domkapitel och stiftsnämnder har däremot motsatt
sig förslaget om att avskaffa tjänstebostadssystemet för organister. I yttrandena
framhålles bl. a., att förslaget leder till svårigheter att besätta organisttjänsterna.
Domkapitlet i Luleå anför om organistbostäderna följande.

Om enbart bostadsförsörjningsskäl äro bestämmande för skyldigheten att
tillhandahålla organist tjänstebostad, lär det med den intagna principiella
ståndpunkten bli svårt att icke ansluta sig till utredningens förslag om ett
slopande av tjänstebostadssystemet för organisternas del. Den nya kyrkomusikerlagstiftningen
är ännu för ung för att stiftsmyndigheterna skall kunna
ha någon erfarenhet av densamma i här ifrågavarande hänseende. Med hänsyn
till rådande brist på kyrkomusiker — en brist som torde vara särskilt
påtaglig inom detta stift — torde församlingarna, även om de befrias från
skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostad, likväl nödgas verka för anskaffande
av bostad åt sina organister, om de över huvud skola kunna få
sådana befattningshavare. Domkapitlet vill i detta sammanhang erinra om
att frågan om tjänstebostad för organist beröres icke blott i 51 § kyrkomusikerstadgan
utan även i 2 § f) församlingsstyrelselagen, där bland annat
frågan om byggande och underhåll av tjänstebostäder för kyrkomusiker angives
såsom* en kyrklig angelägenhet. Ett bifall till utredningens förslag
förutsätter alltså icke blott ett slopande av hithörande bestämmelser i kyrkomusikerstadgan
utan även en ändring av sistnämnda lagrum i församlingsstyrelselagen;
en sådan ändring må dock icke betaga församling möjlighet
att tillhandahålla kyrkomusiker bostad.

Tjänstebostäder för präster

Beträffande innehållet i remissyttrandena i vad avser frågan om tjänstebostäder
för präster må nämnas, att byggnadsstyrelsen, statskontoret och
statens lönenämnd ifrågasatt, om det kan anses tillräckligt motiverat att
bibehålla de prästerliga tjänstebostäderna i städer och andra tätorter, där
tillgång merendels föreligger till församlingshus och andra lokaler för sammankomster
och förrättningar av olika slag. Statens bostadsnämnd har pekat
på de möjligheter, som enligt nämndens mening i många fall föreligger
att skilja på utrymme i prästgård, som avses för församlingsändamål, å
ena sidan, och utrymme, som avses för prästens privata bostadsbehov, å
den andra. Nämnden understryker härjämte, att nämnden förutsätter ett
bibehållande av Kungl. Maj :ts praxis i fråga om förordnande om skyldighet
för pastorat alt tillhandahålla bostad, vilken praxis på längre sikt synes
komma alt medföra alt tjänstebostäder för präster bortfaller å större orter.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1956

Samtliga domkapitel och sliftsnämnder, Svenska pastoratens riksförbund
samt SACO biträder utredningens förslag om ett bibehållande av tjänstebostadssystemet
för prästerna. SACO har till sitt yttrande fogat ett av
Svenska prästförbundet avgivet yttrande. I detta senare yttrande framhålles
bl. a., att om tjänstebostäder för präster icke längre anordnades, skulle
kyrkans verksamhet förändras och försvåras och en värdefull kulturtradition
spolieras. Förbundet finner det vara angeläget att åläggande om uppiörande
—• även i tätort — av tjänstebostad för präst meddelas i större
utsträckning än som för närvarande sker.

IV. Grunderna för hyressättningen av tjänstebostäder
1. Gällande bestämmelser

I statens allmänna avlöningsreglemente finns i 38 § 2 mom. intagna följande
bestämmelser om ersättning för tjänstebostad.

Har åt tjänsteman anvisats av statsverket ägd eller disponerad tjänstebostad,
som han är skyldig mottaga, skall han för densamma månadsvis i
efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant
inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraaet
(hgresavdrag).

Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i
allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet
samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är
tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning
vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn
tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen.
Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens
belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i förekommande
fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande
av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt,
som följer med bostaden. I övrigt skola vid ersättningens bestämmande iakttagas
de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan
vederbörande myndighet och tjänstemannen, skall frågan hänskjutas till
statens bostadsnämnd. Över nämndens beslut i ärende, som hänskjutits till
dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen blivit bestämd,
skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt
för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av bostadsnämnden nedsättes,
återbekomma vad han erlagt för mycket.

Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas,
förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes.

Då på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt att tillhandahålla
tjänstemannen bränsle eller belgsning för hans bostad, skall han erlägga
ersättning därför beräknad efter statsverkets självkostnadspris.

I fråga om hyresersättning för tjänstebostäder, som anvisas åt rektorer
och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
samt åt polismän gäller enligt 21 § avlöningsreglementet för sagda

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

29

skolor respektive 20 § polislönereglementet föreskrifter av enahanda innebörd
som nyssnämnda bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente.

Beträffande den ersättning, som folkskolans lärare har att erlägga för
tjänstebostad, stadgas i boställsordningen för folkskolans lärare. Enligt där
meddelade bestämmelser skall för bestämmandet av hyresavdrag varje tjänstebostad
hänföras till viss klass (A, B eller C) alltefter bostadens beskaffenhet
och dess utrustning i fråga om moderna bekvämligheter. Till klass A
hänföres i allmänhet endast sådan tjänstebostad, som är försedd med vatten
och avlopp, elektriskt ljus, centraluppvärmning, badrum samt vattenklosett.
Vidare gäller att hyresavdragen är differentierade på fem hyresgrupper. Gällande
hyresavdrag, vilka icke inkluderar kostnaderna för bränsle, redovisas
i följande tabeller.

A. Årshyror för A-bostäder, som första gången tagits i bruk som
tjänstebostäder efter den 31 december 1950

Tjänstebostad omfattande omkring

Hyresgrupp

l

2

3

4

5

45 kvadratmeter....................

720

936

1152

1368

I 584

60 eller 65 kvadratmeter ............

972

1272

1 572

1872

2 172

90 kvadratmeter....................

1 248

1 632

2 016

2 400

2 784

B. Årshyror för övriga tjänstebostäder

Tjänstebostad

Hyresgrupp

omfattande omkring

hänförd till klass

1

2

3

4

5

45 kvadratmeter

A................

672

876

1080

1284

1488

B................

480

624

768

912

1056

C................

276

360

444

528

612

60 eller 65 kvadratmeter

A................

900

1 188

1476

1764

2 052

B................

660

864

1068

1272

1476

G................

<384

492

600

708

816

90 kvadratmeter

A................

1152

1 512

1 872

2 232

2 592

B................

852

1 128

1404

1680

1956

G................

492

648

804

960

l 116

För de prästerliga tjänstebostäderna utgör bostadsavdraget i olika hyresgrupper
följande belopp för år räknat (jfr 33 § 5 mom. prästlönereglementet).

Hyresgrupp

1

2

3

4

5

Domprost samt kyrkoherde och likställd gar-nisons- och amiralitetspräst..................

1668

tc

QC

2 700

3 216

3 216

Komminister och likställd garnisons- och amira-litetspräst ..................................

1314

1 776

2 208

2 640

2 640

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

I fråga om ersättning för uppvärmning eller belysning av de prästerliga
tjänstebostäderna meddelas i prästlönereglementet och i anslutning därtill
utfärdade tilläggsbestämmelser föreskrifter, vilka innebär, att präst skall,
där pastoratet eller statsverket ombesörjer uppvärmning eller belysning, erlägga
ersättning härför beräknad efter pastoratets eller statsverkets självkostnadspris.
Värmeersättningen är dock maximerad så, att prästen i förekommande
fall skall erlägga ersättning endast för den del av uppvärmningskostnaden,
som belöper på, i fråga om tjänstebostad för kyrkoherde, 675
kubikmeter uppvärmd bostadsvolym och, i fråga om tjänstebostad för komminister,
540 kubikmeter uppvärmd bostadsvolym. Vidare må präst, som
själv ombesörjer uppvärmning av tjänstebostad, uppbära särskild gottgörelse
(bränslekostnadsgottgörelse) för den del av uppvärmningskostnaden, som
belöper på det 675 resp. 540 kubikmeter överstigande antalet kubikmeter.

Rörande gällande tjänstebostadsersättningar för folkskolans lärare och
präster må erinras, att desamma ursprungligen fastställts på grundval av
uppgifter från 1945 års hyresräkning samt att de genom beslut vid 1955 års
riksdag provisoriskt höjts till förenämnda belopp (jfr prop. 1955: 98 och
1955: 171).

2. Tjänstebostadsutredningen

Tjänstebostadsutredningen har i betänkandet lämnat en utförlig redogörelse
för de skilda metoder för hyressättningen, som inom ramen för bestämmelserna
i statens allmänna avlöningsreglemente kommer till användning
vid olika verk och myndigheter. Av denna redogörelse framgår, att en mycket
stor spridning i fråga om metodiken förekommer. För att belysa de praktiska
verkningarna av vissa hyresvärderingssystem har utredningen utfört
vissa hyresjämförelseundersökningar. Utredningen har vidare närmare belyst
de erfarenheter, som myndigheterna vunnit av vissa värderingssystem.

I det följande må lämnas en kortfattad redogörelse för det system för
hyressättningen, som tillämpas av statens järnvägar (SJ-systemet). Detta
system, som i princip bygger på av Industriens bostadsförening utgivna »Hyresvärderingsregler
för industrien», tillämpas, enligt vad som framgår av
betänkandet, även vid flera andra verk, där tjänstebostäder finnes. Det användes
sålunda bl. a. vid statens vattenfallsverk, domänverket och tullverket
ävensom vid sinnessjukhusen och fångvårdsanstalterna. Huvuddragen i SJsystemet
är följande.

Systemet bygger på självkostnadsprincipen. Man utgår i princip från att
den sammanlagda hyran för ett fastighetsbestånd skall täcka årsomkostnaderna
och fördelar sedan denna hyressumma. En full förräntning av varje
enskild lägenhet åsyftas däremot icke. Därför bygger också systemet på genomsnittliga
byggnadskostnader för olika hustyper och genomsnittliga anläggningskostnader
för olika utrustningsdetaljer. Systemet förutsätter vidare
bl. a. en noggrann beräkning av lägenhetsvtan (varvid beaktande sker av
onödigt stora ytor, låg rumshöjd, snedtak etc.) ävensom eu inventering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

31

till lägenheten hörande förvaringsutrymmen och gemensamma anordningar
samt utrustnings- och inredningsdetaljer. Hyran för en lägenhet erhålles
därefter såsom summan av ett grundbelopp, beräknat per m2 lägenhetsyta,
och olika delbelopp för skilda detaljer. En differentiering med hänsyn till
skillnaderna i kostnadsläge olika orter emellan har gjorts (genom ortstilllägg
resp. ortsavdrag). En anpassning till förskjutningarna i byggnadskostnaderna
under olika tidsperioder möjliggöres genom indextillägg eller indexavdrag
å de angivna priserna. Den hyra, som sålunda erhålles, avser hyran
för en fullgod lägenhet (i regel nybyggd). Denna hyra skall därför för ej
fullgoda lägenheter i äldre hus reduceras alltefter lägenheternas byggnadstekniska
skick. Till ledning för bestämmandet av detta kvalitetsavdrag finns
vissa riktlinjer uppdragna.

I förevarande sammanhang torde även landstingssystemet böra något beröras.
Detta system eller system som i det väsentliga ansluter sig till detsamma
har, enligt vad som kan inhämtas av betänkandet, kommit till användning
inom flera områden, där av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsreglementen
gäller; t. ex. vid ungdomsvårdsskolorna samt vid de statsunderstödda
folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna. Landstingssystemets
grunddrag är följande.

För bestämmandet av hyresersättningarna inplaceras bostäderna i nitton
hyresgrupper. Inom varje hyresgrupp är hyran differentierad efter ortsgrupp,
varvid samma ortsgruppering som de för statstjänstemännens löner
gällande användes. I en särskild hyrestabell angives för vederbörande hyresgrupp
och ortsgrupp beloppen av hyresersättningarna.

I fråga om bostädernas inplacering i hyresgrupper har bostadens storlek
samt kvalitet och belägenhet betydelse. Beträffande storleken hänföres familjebostad
till någon av åtta olika standardtyper (1—3 r. o. k. samt 3—7
r. o. k. jämte hembiträdesrum). Rum hänföres beroende på golvytan till
någon av sex grupper och dubblett hänföres likaledes efter golvytan till någon
av tre grupper. Vid familjebostads inplacering i hyresgrupp följer man
emellertid inte enbart bostadens rumsantal utan tar även på visst sätt hänsyn
till bostadsytan. Bostadens kvalitet eller belägenhet inverkar såsom
nämnts ävenledes på inplaceringen i hyresgrupp. Varje bostad skall nämligen
hänföras till någon av tre bostadsklasser. Vid indelningen i bostadsklasser
följer man skilda principer för å ena sidan familjebostäder och å
andra sidan rum och dubbletter. Familjebostad hänföres till bostadsklassen
A om bostaden har centralvärme och eget badrum, till bostadsklassen B om
den har centralvärme och till bostadsklassen C om den saknar centralvärme.
Rum eller dubblett hänföres till bostadsklassen A om bostaden är belägen
i särskilt personalbostadshus, till bostadsklassen B om den är belägen
i särskild personalvåning inom sjukhus- eller vårdbyggnad och till bostadsklassen
C om den är belägen inom eller i direkt anslutning till vård- eller
behandlingsavdelning. I anslutning till bestämmelserna om bostadsklasser
finns särskilda regler för en jämkning nedåt, därest viss bostads kvalitet eller
belägenhet medför extraordinära brister. Vissa tabeller tjänar till ledning
vid inplacering i hyresgrupper. Hyresersättningsreglerna innehåller vidare
föreskrifter om vad som skall ingå i hyran. Bl. a. gäller för samtliga typer
av bostäder, att kostnader för värme eller bränsle för uppvärmningsändamål
inkluderas i de i hyrestabellcn upptagna beloppen.

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Målsättningen för hyressättningen

Enligt utredningens mening är det självfallet att tjänstebostad — utom
i fall då fri tjänstebostad åtnjutes — icke bör utgöra en avlöningsförmån.
Den kontanta lönen skall således utgöra fullt vederlag för utfört arbete. Det
är ju inte alla utan blott ett fåtal tjänstemän, som kan få hyra tjänstebostad,
framhåller utredningen vidare. Bestämmes för dessa senare hyran så, att
däri ligger en löneförmån, rubbas den enhetlighet i lönesättningen olika
tjänstemän emellan, som avlöningsreglementena åsyftar. Med utgångspunkt
från det sålunda anförda är det i fråga om de tjänstemän, för vilka tillämpas
ett rent kontantlönesystem, givet, att bostadsupplåtelser mot förmånliga hyresvillkor
måste stå i uppenbar strid mot avlöningssystemet. Utredningen
anser sig ha anledning att understryka detta, eftersom det stundom förekommer,
att låga hyror medvetet eftersträvas som instrument för att främja
rekryteringen av arbetskraft. Utredningen framhåller i detta sammanhang,
att tjänstebostad i statens allmänna avlöningsreglemente och vissa andra
avlöningsreglementen rubricerats såsom en avlöningsförmån. Enligt 19 §
statens allmänna avlöningsreglemente utgöres avlöningsförmåner av bl. a.
»tjänstebostad, tjänstedräkt samt andra förmåner in natura». Måhända har
denna redaktion i någon mån verkat återhållande på hyressättningen. Genom
att hyresförhållandet på detta sätt sammankopplats med anställningsvillkoren
kan föreställningen om bostad såsom en löneförmån ha underbyggd-
En omredigering av vederbörliga avlöningsreglementen i här berörda
hänseende synes utredningen påkallad.

Från den anförda synpunkten att likställighet i avlöningshänseende bör
råda mellan å ena sidan tjänstemän, som förhyr tjänstebostad, och å andra
sidan tjänstemän, som är hänvisade att på den öppna bostadsmarknaden
tillgodose sitt bostadsbehov, har utredningen stannat för att förorda den
huvudprincipen för hyressättningen att den hyra, som en tjänsteman i fria
hyresmarknaden skulle få betala för en med tjänstebostaden likvärdig bostad
på orten, skall tagas till utgångspunkt. Utredningen utvecklar närmare
denna princip på följande sätt.

Ett under angivna förutsättningar bestämt marknadsvärde för en tjänstebostad
bör i princip motsvara den hyra, som bostaden skulle ha betingat,
om den uthyrts i fria marknaden. Vid en lägre hyressättning kommer tjänstemannen
i åtnjutande av en löneförmån (delvis fri bostad). Han kommer
därvid i ett bättre läge än en i övrigt likställd kollega, som är hänvisad att
hyra bostad på den öppna marknaden. Det motsatta förhållandet medför,
å andra sidan, att tjänstemannen belastas med en merutgift för bostad, som
hans kollega undgår. Ingetdera förhållandet kan anses tillgodose kravet på
rättvisa. Detta utesluter icke, att särskilda skäl kunna föreligga att med
hänsyn till bostadstvånget göra vissa modifikationer av marknadsvärdet.
Framhållas bör i detta sammanhang, att marknadsvärdet av en bostad i och
för sig icke utgöres av ett fixt och på objektiva grunder fastställt hyrespris.
I själva verket måste man, när det gäller att ange detta värde, röra sig med
en viss osäkerhetsmarginal.

Av vad sålunda framhållits får enligt utredningen anses följa, att en hyressättning
icke kan ske enbart med tillämpning av självkostnadsprincipen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

33

Hyresläget för jämförliga bostäder på den allmänna marknaden måste alltid
utgöra den avgörande faktorn.

Utredningen anför vidare, att det krav på likställighet mellan olika tjänstemän,
som avlöningsreglementena uppställer, givetvis också förutsätter, att
tjänstemän med tjänstebostad inbördes blir likställda. Enhetliga grunder för
hyressättningen av tjänstebostäder måste därför tillämpas olika förvaltningsområden
emellan. Utredningen pekar i detta sammanhang på de olika alternativ,
som för vinnande av en enhetlig hyressättning kan övervägas. Dessa
alternativ är följande: att fastställa ett mer eller mindre specificerat hyresschema
eller att utgå från en individuell hyressättning med mer eller mindre
detaljerade riktlinjer för densamma. Vid en individuell hyressättning
uppstår också frågan, huruvida hyressättningen skall för samtliga tjänstebostäder
eller vissa av dem sammanhållas hos en myndighet eller, såsom
för närvarande, ligga på de olika bostadsförvaltande myndigheterna.

Ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder

Utredningen framhåller, att med den målsättning för hyressättningen, som
utredningen angivit, utrymmet för val av hyresvärderingsmetod blir ganska
begränsat. En grundsats, som innebär att ortens pris för jämförliga lägenheter
alltid skall beaktas, pekar naturligen i första hand hän mot en värdering
av varje särskild bostad. Endast härigenom blir tillräcklig hänsyn tagen
till de stora variationerna olika bostäder emellan ävensom till de skiftande
förhållandena på hyresmarknaden.

Om någon enhetlighet i hyresläge för jämförliga bostäder på olika orter
kan man enligt utredningens uppfattning icke tala. Det allmänna hyresläget
på en ort röner inverkan av bl. a. bostadsbeståndets sammansättning, ortens
geografiska läge och befolkningens struktur. I detta sammanhang nämnes
bl. a., att hyresmarknaden på en ort kan domineras av personalbostäder, tillhöriga
ett företag. Att hyrorna för »fritt» uthyrda bostäder under sådana
förhållanden påverkas av hyresnivån i personalbostäderna är icke ovanligt.

Gemensamt för summariska hyresvärderingssystem är, att de bygger på
medelvärden för bostäder med olika storlek, standard eller byggnadskostnad,
medelvärden som framkommit vid mer eller mindre omfattande undersökningar
av hyresläget på den allmänna marknaden. Om dessa värderingssystem
framhåller utredningen, att det ligger i sakens natur att man
vid fastställande av hyror för ett heterogent bostadsbestånd på grundval av
dylika medelvärden alltid måste se till att hyrorna för de bostäder, som har
mindre storlek, sämre standard eller är mindre kostnadskrävande, icke blir
högre än marknadshyrorna för likvärdiga bostäder. Vill man skapa betryggande
säkerhet härför, blir följden lätt den att hyrorna för en stor del av
bostäderna kommer att ligga för lågt. En annan sak, som också framhålles,
är, att hyror, som på angivet sätt »låses» vid medelvärden, framkomna vid
en aktuell tidpunkt, ofta icke kommer att följa med utvecklingen på bostadsmarknaden.
Även om man förutsätter, att hyrorna skall vara rörliga,

3 llihang titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

sä att de vid behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar, uppstår
gärna en tendens att vänta med en omprövning till dess mera betydande
förskjutningar i det allmänna hyresläget inträtt. Vid en utveckling med hyreshöjningar
får man därför en eftersläpning av de låsta hyrorna. Erfarenheterna
från senare år visar även, att det möter stora svårigheter att med
summariska värderingssystem tillämpa en generell hyreshöjning.

Vidare framhåller utredningen bl. a. följande.

Det för hyressättning av folkskolans tjänstebostäder använda systemet
och landstingssystemet med därtill anslutande system medföra, att hyresförhållandena
på den aktuella orten bli av ringa eller ingen betydelse. Detta
sammanhänger med att orterna sammanförts till grupper. Inom ramen
för dessa system kan vidare hänsyn icke i tillräcklig grad tagas till brister
av olika slag hos de enskilda lägenheterna. Vad här sagts gäller också prästgårdssystemet,
dock att på grund av den ytterst grova schematisering, som
detta system innebär, beaktande överhuvud icke kan ske av kvalitetsskillnader
olika bostäder emellan. Under rådande förhållanden återspeglas skillnaderna
i byggnadskostnader mellan olika år i hyressättningen för bostäder
på den allmänna marknaden. Med nyssnämnda hyressättningssystem för
personalbostäder framkommer icke en motsvarande differentiering i fråga
om hyran för dessa bostäder.

På grund av det anförda finner utredningen, att förutsättningar icke föreligger
att för hyressättningen av tjänstebostäder begagna ifrågavarande
summariska värderingssystem.

Härefter övergår utredningen till en granskning av ändamålsenligheten
hos SJ-systemet. Denna hyressättningsmetod säger utredningen vara av såväl
summarisk som individuell natur, summarisk så till vida att hyressättningen
baseras på genomsnittliga kostnader och individuell därför att den
innebär en värdering med hänsyn till varje särskild lägenhets utrustning
och beskaffenhet. Det sistnämnda gör att metoden äger bestämda fördelar
framför de förut diskuterade systemen med grupphyror för bostäder av
samma storlek, kvalitet etc. En hyressättning enligt ifrågavarande metod innebär,
att hänsyn på helt annat sätt än t. ex. enligt landstingssystemet, kan
tagas till de olika faktorer som konstituerar skillnaderna i hyresvärde olika
lägenheter inbördes. Utmärkande för SJ-systemet är vidare, att produktionskostnaderna
är avgörande för hyresbestämningen. Metoden har därför
i nuläget en viss användbarhet när det gäller hyressättningen av nybyggda
tjänstebostäder. Det förfarande, som under rådande förhållanden av hyresregleringsmyndigheterna
och bostadsstyrelsen tillämpas för bestämmandet
av hyra i nybyggda hus, går nämligen ut på att de verkliga kostnaderna
lägges till grund för hyresberäkningen, såvida dessa kostnader icke vid jämförelse
med vad som är normalt befinnes vara oskäligt höga, i vilket fall de
reduceras till skäligt belopp. Genom att SJ-systemet bygger på genomsnittliga
kostnader innefattar detsamma emellertid enligt utredningens mening
icke någon garanti för att hyrorna kommer att anpassas till hyresläget för
jämförliga lägenheter på orten. Utredningen har i annat sammanhang påvisat,
att en hyressättning enligt SJ-systemet i på senare år nyuppförda hus

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

35

leder till lägre hyror än marknadshyrorna. På grund av det anförda anser
utredningen, att systemet är användbart endast såsom ett, om ock bristfälligt,
hjälpmedel för hyressättningen i här avsedda fall. När det gäller äldre
bostäder finner utredningen det överhuvud icke tillfredsställande att använda
ifrågavarande system. Vunna erfarenheter ger nämligen vid handen, att
särskilt det äldre och omoderna bostadsbeståndet vid hyressättningen enligt
SJ-systemet i vissa fall kommit att åsättas hyror, som överstigit hyrorna
för likvärdiga bostäder på den allmänna hyresmarknaden. Särskilt har denna
tendens kunnat förmärkas beträffande bostäder belägna utanför de egentliga
tätorterna. Utredningen framhåller vidare att man, då hyresregleringen
avvecklas, torde få förutsätta att byggnadskostnaderna minskar i betydelse
såsom re''gulator för hyressättningen och att hyresbildningen kommer att
bestämmas mera av tillgång och efterfrågan på bostäder. Att under sådana
förhållanden tillämpa den ifrågavarande metoden måste enligt utredningens
mening anses uteslutet. Till nackdelarna med en hyressättning enligt SJsystemet
bör vidare hänföras svårigheten att i författningsform återge ett
så detaljerat och i viss mån invecklat system, som detsamma otvivelaktigt
innebär.

På anförda skäl säger sig utredningen ha måst överge tanken på SJ-systemet
såsom normerande för hyressättningen av tjänstebostäder.

Efter de sålunda gjorda övervägandena rörande möjligheterna att begagna
mer eller mindre summariska hyressättningsmetoder har utredningen
kommit till den slutsatsen att en metod, som syftar till en individuell bestämning
av marknadsvärdet måste givas avgjort företräde. Detta innebär,
att anledning icke finns att frångå den huvudprincip för hyressättningen,
som innefattas i gällande bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente
och vissa andra avlöningsreglementen och som där uttryckts så, att
hyran (ersättningen) skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten
i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet
samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. En anslutning
till en individuell hyresvärderingsmetod påkallar däremot ändring
av bestämmelserna om hyresersättning för prästerliga tjänstebostäder.

I fråga om kostnaderna för en individuell värdering anför utredningen
följande.

Det har i olika sammanhang hävdats, att en individuell bostadsvärdering
generellt sett skulle medföra större kostnader än en summarisk. Härtill vill
utredningen anföra, att kostnaderna för en individuell värdering givetvis
bero på vilket förfaringssätt för bestämning av marknadsvärdet, som användes.
Kostnaderna måste också vägas mot de ökade hyresinkomster, som följa
av en individuell värdering. En summarisk metod innebär utan tvekan
mindre administrativa besvär men medför, som förut nämnts, genomgående
en lägre hyressättning och därigenom också minskade hyresinkomster.

Frågan om valet av metodik för lujressältningen av möblerade tjänstebostäder
har utredningen tagit upp till särskild behandling. Härutinnan framhälles
bl. a., att den omständigheten att det beträffande dessa bostäder icke

36

Knngl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

finns så stora kvalitetsskillnader som är fallet bland familjebostäderna, ökar
användbarheten av ett system med efter vissa schabloner beräknade hyresbelopp.
Icke minst ur arbets- och kostnadssynpunkt skulle ett dylikt värderingsförfarande
vara önskvärt. Utredningen har emellertid efter prövning
av skälen för och emot ett summariskt hyresvärderingssystem funnit sig
beträffande de möblerade tjänstebostäderna icke kunna rekommendera annat
värderingsförfarande än som förordats i fråga om familjebostäderna,
nämligen en individuell hyressättning byggd på jämförelser med hyresläget
för motsvarande bostäder på den allmänna hyresmarknaden.

Marknadshyrans bestämmande

I fråga om möjligheterna att erhålla tillräckligt jämförelsematerial för
hyrans bestämmande anför utredningen bl. a. följande.

En hyressättning, som i enlighet med vad utredningen i det föregående
förordat skall gå ut på eu bestämning av marknadsvärdet, förutsätter dels
ingående kännedom om bostadens särskilda beskaffenhet, dels ock att man
bildar sig en uppfattning om hyresläget på orten. Det gäller att söka utröna
den normala hyran för hyreslägenheter, som beträffande storlek och bekvämlighet
samt beskaffenhet i övrigt kunna anses jämförbara med tjänstebostaden
— varvid hänsyn naturligen i förekommande fall skall tagas till
om tjänstemannen på tjänstefri tid besväras av pannskötsel, gårdskarlssysslor
e. d. Härvid torde man emellertid icke annat än i undantagsfall kunna
finna hyreslägenheter, som till fullo motsvara den bostad, man skall
värdera, utan man får med utgångspunkt från normalpriset för ungefär
jämförliga lägenheter göra den jämkning, som påkallas av förekommande
avvikelser. Belägenhetens inverkan på marknadsvärdet bör också uppmärksammas.
Härmed avser utredningen såväl marknadsvärdets variationer mellan
olika delar (stadsdelar) av en ort som variationerna beroende på närheten
till ett tättbebyggt samhälle. Tjänstebostäder ha ofta ett ocentralt
läge. Finnas i sådana fall i omedelbar närhet av tjänstebostaden bostäder,
med vilka jämförelser kunna äga rum, erfordras vanligen icke särskilda
överväganden med hänsyn till belägenheten. Om, å andra sidan, de bostäder,
som skola värderas, ligga på visst avstånd från den bebyggelse, som utgör
jämförelsematerial, kan »avståndsfaktorn» ha viss inverkan vid fastställandet
av marknadsvärdet.

En bestämning av hyrorna för likvärdiga lägenheter på orten medför —
detta bör redan från början framhållas — merendels betydande svårigheter.
Såsom tidigare anförts måste man härvidlag röra sig med en viss osäkerhetsmarginal
och hyressättningen blir icke minst med hänsyn härtill i
sista hand en omdömesfråga. Man bör emellertid ha klart för sig att hyressättningen
för fritt uthyrda bostadslägenheter i lika hög grad kännetecknas
av en skälighetsprövning. Denna karakteristik gäller även den hyressättning,
som under rådande hyresreglering ankommer på hyresnämnder och
hyresråd.

Möjligheterna att skaffa sig ett tillförlitligt mått på en lägenhets marknadsvärde
äro uppenbarligen större ju mera jämförelsematerial som finnes
att tillgå. I detta hänseende föreligger en skillnad mellan, å ena sidan, orter
med utvecklad hyresmarknad och, å den andra, orter, där antingen endast
ett fåtal uthyrda lägenheter finnes eller ock några sådana lägenheter
överhuvud icke finnas. Endast i det förra fallet kan man i allmänhet räkna
med att erhålla ett tillräckligt jämförelsematerial för hyresvärderingen. Ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

37

sällan torde dock även ett relativt fåtal uthyrda lägenheter kunna lämna en
viss vägledning för bedömande av ett ortspris. Ju mindre jämförelsematerial
som bjudes, desto större försiktighet måste emellertid iakttagas vid
prövningen av detta material, särskilt som det gäller att få fram vad som
kan anses utgöra normalpriset för likvärdiga lägenheter. Å andra sidan kan
det ibland visa sig erforderligt att jämväl beträffande uppgifter om hyresläget
i större orter underkasta dessa uppgifter en kritisk bedömning. Under
alla förhållanden torde hyressättningen å orter, där hyresmarknad, som kan
tjäna till ledning vid hyresvärderingen, saknas, erbjuda ett alldeles speciellt
problem.

Utredningen framhåller vidare, att hyresstatistiska uppgifter i allmänhet
är så schematiska, att desamma endast i ringa utsträckning är användbara
för en individuell bostadsvärdering'', särskilt i ett läge på den allmänna bostadsmarknaden
som det nu rådande. Detta bestyrkes av de erfarenheter,
som statens bostadsnämnd under senare år förvärvat. För att en hyresstatistik
skulle vara till verklig nytta vid värderingen av tjänstebostäder, borde
enligt utredningens mening på densamma i första hand ställas det kravet,
att den skulle ge besked om de aktuella hyrorna. Vidare borde den i möjligaste
mån omfatta samtliga de orter med hyresmarknad, där tjänstebostäder
finns. Hyrorna för varje ort borde alltså redovisas för sig. Statistiken borde
dessutom vara så differentierad att den gav ett tillfredsställande utryck för
förekommande storleks- och kvalitetsskillnader i det undersökta bostadsbeståndet.
Utredningen framhåller emellertid, att den omläggning av hyresstatistiken,
som ett tillgodoseende av de sålunda uppställda kraven skulle
nödvändiggöra, skulle bli så dyrbar, att kostnaderna icke skulle motsvara
värdet av statistiken för här avsett ändamål.

Däremot finner utredningen, att de inom bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
befintliga uppgifterna om fastställda maximihyror i hus,
som uppförts med stöd av statliga lån, kan vara till nytta för bostadsvärderingen,
framför allt för hyressättningen av nybyggda bostäder.

Utredningen finner det emellertid vara ofrånkomligt att hyressättningen
främst måste baseras på en undersökning av hyresförhållandena på platsen.
Vid bestående hyresreglering bör därvid upplysningar i första hand inhämtas
genom vederbörande hyresnämnd. Saknar orten hyresnämnd och kan
ej heller med fördel hyresnämnd på annan ort anlitas — eller när hyresnämndsinstitutionen
i en framtid avskaffas — bör de kommunala myndigheterna
bäst kunna tillhandagå med upplysningar i här berört hänseende.
Under radande hyresreglering anser utredningen vidare, att man så långt
möjligt bör anlita ordförande eller ledamöter i hyresnämnd såsom värderingsmän.
Utredningen erinrar, att denna metod tillämpats i viss utsträckning
av statliga myndigheter under senare år. Att märka är att här är fråga
om ett frivilligt åtagande från nämndledamöternas sida. För arbetet äger
de såsom sakkunniga utfå särskild ersättning.

När det gäller värdering av bostäder, som är belägna på ort, där tillräckligt
jämförelsematerial för bestämmandet av priset på likvärdiga lägenhe -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

ier icke kan erhållas, erinrar utredningen om den i statens allmänna avlöningsreglemente
intagna regeln att skälig hänsyn må tagas till den hyresindex,
som för orten beräknats i samband med lönegrupperingen. Med hänsyn
bl. a. till vad utredningen i det föregående anfört om värdet för hyressättningen
av hyresstatistiska uppgifter anser utredningen, att ifrågavarande
specialregel icke bör bibehållas. Utgångspunkten för värdering å ort utan
hyresmarknad bör enligt utredningens mening vara att man vid hyresvärderingen
i möjligaste mån fastställer en hyra, motsvarande vad som skäligen
skulle kunna antagas utgå för likvärdiga lägenheter på orten i fråga.
Därvid bör man förfara på så sätt att man utgår från tillgängligt jämförelsematerial,
avseende en närliggande ort med hyresmarknad och sedan tar
skälig hänsyn till den betydelse, som avståndet till jämförelseorten kan ha.

I detta sammanhang tar utredningen även upp vissa frågor avseende belägenhetens
inverkan på hyresvärdet. Enligt utredningens mening innefattar
bestämmandet av marknadsvärdet för en tjänstebostad i allmänhet ett
hänsynstagande till sådana olägenheter, som bostadsinnehavaren kan förorsakas
av bostadens läge. Utredningen påpekar, att ett beaktande av dylika
olägenheter i princip äger rum jämväl vid hyressättningen av bostäder på
den allmänna marknaden. Utredningen understryker i detta sammanhang,
att man vid en individuell bostadsvärdering icke — såsom nu förekommer
inom vissa områden — kan använda sig av en konstruktion med generella
procentavdrag för ifrågavarande olägenheter, överhuvud torde det enligt utredningens
mening icke låta sig göra att på förhand fixera storleksordningen
av belägenhetens inverkan på hyresvärdet för olika tänkbara fall. Till
närmare belysning av sina synpunkter i här ifrågavarande hänseende anför
utredningen följande.

Tjänstebostäder kunna vara belägna intill en rangerbangård, invid en livligt
trafikerad järnvägslinje, intill en fabrik eller intill en militär flygplats.
Privata bostadshus kunna ha enahanda läge och det måste förutsättas att
sådana obehag (buller e. d.), som detta läge kan medföra för hyresgästerna,
påverkar hyrans storlek. Något annorlunda ligger det till beträffande bostäder,
belägna inom en myndighets inhägnade eller på annat sätt avgränsade
områden eller, såsom ibland är fallet, i själva den byggnad, där myndigheten
bedriver verksamhet (t. ex. i kasern- eller sjukhusbyggnad). Olägenheterna
förenade med ett dylikt läge kunna vara mer eller mindre påtagliga.
1 allmänhet gäller det emellertid i dessa fall olägenheter, som äro intimt
förbundna med arten av myndighetens verksamhet och som därför hyresgäster
på den allmänna bostadsmarknaden sällan komma i kontakt med.
Privatuthyrda bostäder torde knappast heller finnas inom nyss nämnda inhägnade
områden. Utredningen tänker härvid särskilt på kasern-, sjukhuseller
fängelseområden. Störningar från järnvägsdrift till följd av belägenhet
inom bangårdsområde äro i och för sig icke av annan natur än vad hyresgäster
i områdets omedelbara grannskap få finna sig i men äro stundom
mera besvärande. Att mäta betydelsen av sådana olägenheter, vilka i nu
nämnda och liknande fall kunna förekomma, kan vara vanskligt, eftersom
man ofta saknar jämförelsepunkter i den allmänna marknaden. Att olägenheterna
i många fall ha en sänkande effekt på hyresvärdet är emellertid

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

givet och hänsyn härtill bör enligt utredningens mening i sådana fall las
vid marknadsvärdets bestämmande.

I fråga om det nya lägenhetsbeståndet följer värderingen under rådande
läge på hyresmarknaden självkostnadsprincipen. Detta innebär, att vid bestämmandet
av marknadsvärdet för en nybyggd tjänstebostad, som har sådan
belägenhet, varom här talats, hänsyn icke tas till de speciella olägenheter
för tjänstebostadsinnehavaren och dennes familj, som belägenheten
kan medföra. Enligt utredningens mening bör även i dylika fall ifrågavarande
olägenheter beaktas vid hyressättningen av tjänstebostäder.

Ej heller beträffande bostäder, som har ett påfallande ensligt läge, bör
enligt utredningens mening generella hyresavdrag ifrågakomma. Utredningen
framhåller emellertid, att belägenheten på avsevärt avstånd från närmaste
bebyggelse, avsaknaden av farbar väg, dåliga tåg- eller bussförbindelser
eller därmed jämförliga omständigheter givetvis kan medföra, att dessa
bostäder har ett förhållandevis mindre marknadsvärde än andra bostäder,
vilka icke har ett lika isolerat läge.

Vad särskilt angår värderingen av möblerade tjänstebostäder framhåller
utredningen att till grund för värderingen bör — med hänsyn till att någon
verklig marknad för möblerade bostäder endast i ringa utsträckning förekommer
_ läggas hyresläget för likvärdiga omöblerade bostäder. Med led ning

av de uppgifter, som sålunda erhålles, bör fixeras en ersättning för den
så att säga »avklädda» tjänstebostaden, vartill lägges — i likhet med vad
för närvarande tillämpas bl. a. inom försvarets område - ersättning för
möbler, sängkläder och handdukar samt tvätt därav ävensom de ytterligare
»nyttigheter», som kan vara förenade med bostaden. Ersättning för dessa
»nyttigheter» bör utgå med schablonmässigt fixerade, på kostnadskalkyler
baserade belopp.

Tjänstebostadstvångets inverkan vid hyressättningen

Utredningen framhåller, att det gjorts gällande att bostadstvånget som sådant
skulle innebära en för alla tjänstebostadsinnehavare väsentligen lika
nackdel. Bakom ett dylikt resonemang ligger vanligen ett konstaterande,
att tjänstebostadsinnehavaren i allmänhet är berövad valfrihet i fråga om
bostadens såväl belägenhet som storlek eller beskaffenhet i övrigt. Han har,
säger man, att utan vidare acceptera tillhandahållen lägenhet och han saknar
också frihet att efter önskan byta bostad. Företrädarna för denna uppfattning
hävdar, att tjänstebostaden till följd av ifrågavarande bundenhet
för bostadsinnehavaren måste anses vara något mindre värd än eljest jämbördiga
lägenheter i fria marknaden. Tjänstebostaden anses alltså äga ett
mindre värde just för att den är tjänstebostad, och detta anses böra föranleda
någon sänkning av den hyra, som eljest bort utgå för bostaden.

Den sålunda redovisade uppfattningen har, påpekar utredningen, vanligen
tagit sig det uttrycket att från den framräknade marknadshyran gjorts
ett procentuellt avdrag — och sodan har man i förekommande fall ytterligare
reducerat hyran med hänsyn till särskilda olägenheter, exempelvis be -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lägenhet inom inhägnat område. Under senare år har emellertid avdrag för
bostadstvånget tillämpats endast i fråga om en mindre del av det statliga
tjänstebostadsbeståndet. Detta gäller bl. a. om tjänstebostäder, för vilka
hyran bestämmes av byggnadsstyrelsen. Styrelsen har sålunda tillämpat ett
tjänstebostadsavdrag med 10 %. Inget av de verk, som använt sig av hyresvärderingsregler,
utformade i enlighet med SJ-systemet, har emellertid funnit
skäl medge något dylikt avdrag. Detta har beträffande såväl sinnessjukhusen
som vattenfallsverket inneburit ett frångående av tidigare praxis. Utredningen
upplyser också, att statens bostadsnämnd vid prövningen av besvärsärenden
ej funnit skäl föreligga för en generell bostadstvångsreduktion.

För egen del anför utredningen i förevarande spörsmål bl. a. följande.

Det kan knappast vara riktigt att utgå från att skyldighet att bebo tjänstebostad
— liksom tvånget att avträda sådan bostad vid avgång från den befattning,
varmed bostaden är förenad — överlag är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna.
Det kan naturligtvis konstateras, att tjänstemännens
valfrihet i fråga om bostadstyp, storlek, standard eller läge i allmänhet är
starkt begränsad. Detta förhållande kommer f. ö. att bli än mer accentuerat
vid ett genomförande av utredningens förslag om inskränkning av antalet
tjänstebostäder. Det må å andra sidan framhållas, att möjligheterna att välja
en bostad, som tillgodoser behov och önskemål, ofta äro starkt beskurna även
på den fria bostadsmarknaden, icke minst gäller detta under tider och på orter
med utpräglad bostadsbrist. Under sistberörda förhållanden torde också
tjänstebostäderna i många fall vara eftersökta. Redan det att bostaden
överhuvud erhålles kan då uppväga de eventuella olägenheter, som äro förbundna
med tjänstebostaden.

På grund av det anförda anser utredningen skäl icke föreligga att lämna
generella tjänstebostadsrabatter. Däremot finner utredningen, att uppmärksamhet
bör ägnas åt frågan på vad sätt beaktande skall ske vid hyressättningen
av sådana olägenheter, vilka i särskilda fall kan följa av skyldigheten
att bebo tjänstebostad. Utredningen uttalar i detta sammanhang, att
riktpunkten för hyresersättningens bestämmande bör vara, att denna skyldighet
varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i jämförelse
med de fall, då sådan skyldighet ej finnes.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Utredningen erinrar, att vid olika verk och myndigheter tillämpas vissa
utrymmestabeller, avsedda att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjänstebostäder,
dels för bedömningen av i vad mån hyresreducering bör ske i
fall, då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor med hänsyn
till hans behov och ekonomiska bärkraft. Ifrågavarande utrymmestabeller
är i allmänhet så konstruerade att för tjänstemän inom olika lönegradsintervall
anges det antal rum, som med hänsyn till löneställningen anses normalt.
Vissa utrymmestabeller upptar även maximiytor hos lägenheter med
olika rumsantal. I följande tabell redovisas de normer, som för närvarande
tillämpas vid statens järnvägar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

41

Tjänsteman inom lönegraderna

Kan anvisas bostad om nedanstående
antal rum och kök med

en lägenhetsyta om max. m*

Ca, Ce

5-14 ..............................

1

eller 2

rum

och kök

70

m2

> >

15—18 ..............................

2

» 3

>

>

1

90

>

> J

19—22 ..............................

3

>

>

>

90

>

> »

23-26 ..............................

4

>

»

>

no

>

» >

27-30 ..............................

5

>

»

140

>

> >

31—33 ..............................

6

>

>

>

170

>

Cp 1-

10, 12 25............................

7

>

>

>

200

>

Utredningen är av den uppfattningen att tvånget att bebo tjänstebostad
måste tillerkännas betydelse, så till vida att tjänsteman om möjligt anvisas
bostad, som har en normal storlek med hänsyn till hans löneställning, samt
att, om det befinnes nödvändigt att anvisa tjänsteman onormalt stor bostad,
hänsyn häidill tages vid hvressättningen. Beträffande frågan om den normala
utrymmesstandarden för tjänstemän i olika lönelägen anför utredningen
bl. a. följande.

Mer eller mindre långtgående krav på differentiering av standarden med
hänsyn till förekommande variationer i behovet av bostadsutrymme olika
tjänstemän emellan har i olika sammanhang framförts. Man har ansett,
att olika bostadsutrymme borde avses för gift och för ogift personal —
vilket också kommit till uttryck i gällande »försvarstabell». Det har vidare
stundom betonats, att behovet borde bedömas icke efter lönegradsställningen
utan efter en individuell avvägning med hänsyn till hushållets storlek
och ekonomiska möjligheter. Ehuru utredningen i och för sig har förståelse
för dessa synpunkter, föreligga, särskilt med den minskning av antalet
tjänstebostäder, som utredningen förordar, i de flesta fall icke möjligheter
att anpassa tjänstebostaden efter bostadsinnehavarens rent personliga önskemål.
Man tvingas därför till en generalisering efter en genomsnittlig standard.
På platser, där med hänsyn till det befintliga bostadsbeståndet en anpassning,
som nyss nämnts, befinnes kunna ske i viss utsträckning, är det
naturligtvis önskvärt att en sådan anpassning — såsom hittills — äger
rum.

Mot bakgrunden av den bostadssociala målsättningen anser utredningen
att en befattningshavare i princip icke bör tilldelas tjänstebostad, som innehåller
mindre än 2 rum och kök. En mindre lägenhet måste, framhåller utredningen,
betraktas som olämplig såsom familjebostad, särskilt i betraktande
av att såsom villkor för erhållande av familjebostads- och bränslebidrag
gäller, att bostad skall vara av minst nyssnämnda storlek. Med hänsyn
till att 1-rumslägenheter finns inom det nuvarande tjänstebostadsbeståndet
synes det dock ofrånkomligt att under en övergångstid även lägenheter om
1 rum och kök skall kunna tilldelas såsom tjänstebostäder. Vid den begränsning
av antalet tjänstebostäder, som föreslagits av utredningen, bör emellertid
i första hand förfaras så att 1-rumslägenheterna såvitt möjligt hänföres
till uthyrningsbostäder, varigenom antalet dylika lägenheter i det nya tjänstebostadsbeståndet
bör kunna begränsas. Utredningen förutsätter också, att
mindre lägenheter skall kunna tilldelas ogifta befattningshavare. Utredning -

42

Kungl. Maj:is proposition nr 116 år 1956

ens sålunda angivna synpunkter på minimikraven i fråga om tjänstebostads
rumsantal avser befattningshavare placerade i löneskalans lägre skikt. Det
ligger enligt utredningens mening i sakens natur att tvångsvis tilldelning
av 2-rumslägenheter till befattningshavare i sådana lönelägen, där normalt
bostadsvanorna är annorlunda, om möjligt icke bör ske. Utredningen har
emellertid funnit, att det icke låter sig göra att fixera gränser i fråga om
rumsantal utöver det förordade absoluta minimum å 2 rum och kök. Det
framhålles i detta sammanhang bl. a., att vid en bestämd gränsdragning i
fråga om minimitilldelning av tjänstebostäder i olika lönelägen skulle en
uppflyttning av tjänster i lönegradshänseende i vissa fall kunna medföra
återverkningar på tjänstebostadsbeståndet och krav på ombyggnad av sådana
bostäder. Utredningen har ansett det ej heller vara lämpligt och möjligt
att införa regler om maximistorlek hos tjänstebostäder. Om utredningen
sålunda icke anser sig kunna förorda några närmare regler beträffande tilldelningen,
säger sig utredningen dock hysa den uppfattningen, att som grund
för densamma om möjligt bör läggas de utrymmen, som enligt vad i det följande
anföres föreslås skola ligga till grund för hyressättningen.

När det gäller reduktion av hyran med hänsyn till att onormalt stor bostad
anvisats erinrar utredningen, att praxis för närvarande vanligen är den
att en tjänsteman, som anvisats för stor bostad, måste betala en till 50 %
reducerad hyra för bostadsutrymme, som överstiger visst angivet maximum
och som han icke önskar begagna, därest det överskjutande utrymmet icke
lämpligen kan avstängas eller av myndigheten utnyttjas för annat ändamål.
En sådan »50 %-regel» anser utredningen för sin del knappast till fyllest för
att skydda personalen mot för höga hyror i tjänstebostäder. En befattningshavare
kan nödgas inflytta i lägenhet med onormalt stora utrymmen utan
att över loppsutrymmena kan avskiljas. Lägenheten kan ha sådan planering,
att det innebär ett betydande intrång för tjänstebostadsinnehavaren, om ett
eller flera rum avstänges eller utnyttjas för uthyrning e. d. Att dylika omständigheter,
över
betalningsskyldighet för honom, kan emellertid enligt utredningens mening
knappast vara rätt. Utredningen förordar därför, att hyra icke skall utgå för
utrymmen, som alltför mycket överskjuter vad som med beaktande av bostadens
standard i övrigt kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det
givna löneläget. Utredningen anför vidare i huvudsak följande.

Några regler, efter vilka hyran bör maximeras, torde icke kunna konstrueras,
utan man tvingas att begränsa sig till allmänna synpunkter, som
kunna tjäna till vägledning vid hyressättningen. Det måste i sista hand bli
fråga om en skälighetsbedömning hos den hyressättande myndigheten. Nyproduktionen
av större bostäder än 5-rumslägenheter är sällsynt. För bostäder
av modern standard synes med hänsyn härtill i de högsta lönelägena vid
hyressättningen hyran böra begränsas till att avse denna storlek. För äldre
lägenheter liksom för andra lägenheter med särskilt litet ytinnehåll bör
emellertid hela marknadshyran kunna uttagas, om 6-rumslägenhet anvisats.
För de högsta lönelägena, förslagsvis högre lönegrad än 31 å löneplan 1 och
motsvarande å löneplan 2, skulle alltså hyran i princip maximeras till 5 å 6
rum och kök. I de lägsta lönelägena, förslagsvis till och med lönegrad 19 å

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

löneplan 1, synes maximeringen böra sättas vid 2 å 3 rum och kök. För lönegraderna
20—31 å löneplan 1 samt motsvarande lönegrader å löneplan 2
synes en uppdelning i två intervall vara att förorda, varav ett föreslås avse
20—25 lönegraderna och ett 26—31 lönegraderna med 3 å 4 resp. 4 ä 5 rum
och kök. Utredningen förutsätter, att maximering av hyran till det lägre
rumsantalet såsom regel bör ske, då fråga är om helt modern lägenhet med
ytinnehåll som icke är onormalt litet, medan det högre rumsantalet bör
tjäna till ledning för maximihyrans bestämmande, då en lägenhet har ovanligt
litet ytinnehåll eller icke är fullt modern. I gränslägena mellan tvenne
intervall bör den hyressättande myndigheten också kunna göra undantag.

Till vägledning för hyressättningen skulle enligt det anförda följande
rumstabell kunna tjäna.

Lönegrader

Lägenhetsstorlek

å löneplan 1

å löneplan 2

1—19

2 å 3 rum och kök

20-25

—

3 å 4 > > >

26—31

1— 7

4 å 5 > » »

32—37

8—25

5 å 6 > > >

Ytterligare synes det utredningen som om skälig jämkning av hyran bör
göras i särskilda fall, då en lägenhet har en i förhållande till rumsantalet
osedvanligt stor yta och marknadshyran på grund härav väsentligt överstiger
marknadshyran för i övrigt jämförliga lägenheter med mera normal
lägenhetsyta. Enligt utredningens mening låter det sig emellertid icke göra
att för detta ändamål fixera några bestämda gränser för ytstorlekarna av
lägenheter med olika rumsantal. Det bör bl. a. uppmärksammas, att vid
en individuell hyressättning enligt marknadsprincipen förekomsten av stora
ytor i viss mån beaktas redan vid marknadsvärderingen, så att hyran
per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett givet rumsantal
och viss standard än en mindre lägenhet med samma rumsantal och
standard. Bedömningen av den ytterligare hyresnedsättning, som i nu berörda
fall kan befinnas vara motiverad, bör anförtros den hyressättande myndigheten.

Om visst utrymme i tjänstebostad avses för tjänsteändamål (expedition
e. d.) bör hyresersättning icke beräknas för sådant utrymme — icke ens om
detsamma är beläget i sådan direkt anslutning till den egentliga bostaden
att bostadsinnehavaren har möjlighet att, om han så önskar, begagna utrymmet
för privat bruk. Å andra sidan bör givetvis tjänstebostadsinnehavare,
vilken begär att få disponera större bostad än som enligt förut angivna
riktlinjer utgör det normala, erlägga hyra för hela bostaden.

Utredningen framhåller vidare, att vad som här föreslagits om begränsning
av hyran till den i ett givet löneläge normala bostadsstorleken innebär ett
tillmötesgående av de anspråk, vilka i vissa fall framställts beträffande beaktande
vid hyressättningen av bostädernas utnyttjande för representationseller
därmed jämförliga ändamål. Frågan torde äga särskild aktualitet i

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

fråga om prästgårdarna. En tillämpning av här angivna riktlinjer medför
för dessa tjänstebostäders del, att hyressättningen i allmänhet baseras på
en mindre bostadsstorlek, än vad som är fallet med nu gällande grunder.

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Utredningen anför, att hyresersättningen kan draga en oproportionerligt
stor del av tjänstemannens lön, även om på sätt i det föregående föreslagits
tjänsteman, som tilldelats tjänstebostad, icke skall vara skyldig att erlägga
hyra annat än för visst största bostadsutrymme. Detta kan bero på att
han nödgas inflytta i bostadshus, där en tillämpning av marknadsprincipen
leder till hyror, som väsentligt överstiger vad som genomsnittligt betingas
för lägenheter med likvärdig standard. Frågan äger särskild aktualitet under
rådande förhållanden på bostadsmarknaden. På platser, där en myndighet
disponerar bostäder, som uppförts eller moderniserats under olika tider,
kan till följd av att i huvudsak likvärdiga bostäder kan betinga olika marknadshyror
beroende på det byggnadskostnadsläge, varunder de tillkommit
eller varunder desamma moderniserats, uppstå olika hyresnivåer.

Till närmare belysande av relationen mellan hyra och lön — hyresprocenten
— redovisas i betänkandet bl. a. vissa beräkningar, utförda på grundval
av hos statens bostadsnämnd tillgängligt material. Rörande ifrågavarande
undersökning torde här få återges följande.

Beräkningarna avse av bostadsnämnden under tidsperioden 1 oktober
1953 28 februari 1955 behandlade ärenden om tjänstebostadshyror vid sta tens

järnvägar. I hyresbeloppet ha inräknats, för centraluppvärmda lägenheter,
utgående ersättningar för värme och i förekommande fall varmvatten
samt, för lägenheter utan centraluppvärmning, en beräknad värmekostnad,
motsvarande den värmeersättning som enligt vid statens järnvägar tillämpade
grunder skulle ha utgått för lägenheten, därest den varit centraluppvärmd.
På sistnämnda sätt har också värmekostnaden (i förekommande fall
jämte varmvattenkostnad) beräknats i hus, där bostadsinnehavaren själv
bekostat bränsle för uppvärmningsändamål. Bostadsinnehavarens lön utgöres
av lönen i vederbörandes löneklass (jämte i förekommande fall kallortslillägg)
vid tidpunkten för tjänstebostadskontraktets avslutande, d. v. s. i
regel den 1 april eller senare tidpunkt under år 1953.

Av statens järnvägar fordrade hyror i 1 145 tjänstebostäder, fördelade
efter hyresprocentens storlek framgår av följande sammanställning.

Hyresprocent Antal i % av 1 145

lägenheter

0-4,9 .................................. 1 _

0— 9,9 .................................. 246 21,5

10-14,9 .................................. 603 52,7

15—19,9 .................................. 238 20,8

20— 57 5,0

Fördelningen på lönegrader av de 57 befattningshavare, vars hyresprocent
uppgick till eller översteg 20, var följande:

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

45

Lönegrad Antal

10.............................................. 6

11.............................................. 28

12.............................................. 1

13.............................................. 15

15.............................................. 3

17.............................................. 3

20.............................................. 1

Det kan sålunda konstateras, att den övervägande delen av ifrågavarande
befattningshavare tillhörde de lägre lönegraderna. Den högsta hyresprocenten
var 27,3 och medelhyresprocenten i de 57 fallen utgjorde 21,6.

Med ett undantag — det gällde en delvis moderniserad lägenhet med relativt
stor lägenhetsyta — voro de av befattningshavarna bebodda lägenheterna
nybyggda eller fullständigt moderniserade under senare år enligt följande: År

Antal Antal moderni nybyggda

serade bobostäder
städer

1949 ........................................ — 1

1950 ........................................ — 4

1951 ........................................ 16 4

1952 ........................................ 6 14

1953 ........................................ 2 9

Summa 24 Summa 32

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits ha de värderingsgrunder
som av statens järnvägar tillämpats vid den företagna omregleringen av
hyrorna inneburit, att hyrorna för nybyggda bostäder kommit att — i vissa
fall rätt väsentligt — understiga hyrorna för jämförliga lägenheter på den
öppna marknaden. Bostadsnämndens prövning av berörda 57 bostadshyror
resulterade emellertid i en hyresnedsättning i 22 fall. Medelhyresprocenten
i dessa senare fall var före nedsättningarna 21,7 och sjönk till följd av
dessa till 20,3. Vid ifrågavarande hyresnedsättningar har just hänsyn till
hyresprocentens storlek ofta haft betydelse.

Utredningen framhåller, att det skulle vara önskvärt, att man med ledning
av uppgifter om normala bostadskostnader för tjänstemän i olika lönelägen
kunde upprätta en förteckning över normala hyresprocenter. Med hänsyn
bl. a. till svårigheterna att få fram en tillförlitlig statistik i berörda hänseende
finner utredningen emellertid en sådan lösning icke möjlig. Utredningen
stannar därför för att förorda, att den hyressättande myndigheten
bör vid hyresersättningarnas bestämmande beakta förhållandet mellan hyra
och lön såsom ett hjälpmedel för att bedöma, om marknadshyran på grund
av särskilda förhållanden är så hög, att den icke rimligen bör helt uttagas
i tvångsvis anvisade lägenheter. Utredningen framhåller, att det är givet att
man därvid ständigt måste ha för ögonen rådande förhållanden i fråga om
löneinkomster, å ena sidan, och hyror och bränslekostnader, å den andra,
samt beakta från tid till annan inträffade förskjutningar i relationerna
mellan dessa faktorer.

Ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belysning

Beträffande den ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall erlägga
för centraluppvärmning framhåller utredningen, att de olika myndigheter -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

na inom statsförvaltningen gått fram på olika vägar. Den rörlighet, som varit
utmärkande för bränslekostnaderna under lång tid, har medverkat till
att flertalet myndigheter — i likhet med vad som är fallet på den privata
hyresmarknaden — mer eller mindre frikopplat ersättningen för centraluppvärmning
och i förekommande fall varmvatten från ersättningen för
själva bostaden. Utredningen uttalar, att marknadsprincipen bör komma
till användning, då det gäller att fastställa ifrågavarande ersättning. I nuläget,
då på den allmänna marknaden med hänsyn till de stegrade bränslepriserna
tillämpas vissa bränsleklausuler, synes enligt utredningens mening i
princip samma förfarande böra komma till användning beträffande tjänstebostäderna.
Därest ersättning för centraluppvärmning och varmvatten i allmänhet
skulle komma att helt inarbetas i den allmänna marknadens grundhyra,
synes detta böra föranleda en motsvarande ändring av ersättningsförfarandet
jämväl beträffande här ifrågavarande bostäder.

Utredningen diskuterar därefter vilken klausul, som med utgångspunkt
från marknadsprincipen bör komma till användning för tjänstebostäderna,
och framhåller härutinnan bl. a., att det icke sällan förekommer, att viss
klausul fått särskilt stor spridning inom vissa orter eller landsdelar. Rätteligen
borde den för tjänstebostäderna gällande klausulen vara den, som
allmännast tillämpas på den allmänna hyresmarknaden i orten. Angelägenheten
av att enhetliga principer kommer till användning olika förvaltningsområden
emellan ävensom bokföringstekniska skäl talar å andra sidan för
att en klausul såvitt möjligt tillämpas över hela landet. Utredningen anser
det dock vara nödvändigt att göra undantag härifrån på orter, där annan
bränsleklausul än den som generellt användes, praktiskt taget helt tillämpas
och där användandet av den generellt tillämpade klausulen skulle innebära
ett avsteg från marknadsprincipen. Vilken klausul som bör väljas bör
enligt utredningens mening lämnas till den hyressättande myndighetens
avgörande.

Utredningen har vidare behandlat frågan om begränsning av uppvärmningskostnaderna,
då fråga är om med hänsyn till bostadsinnehavarens löneställning
onormalt stora bostäder. Utredningen erinrar, att vid statens
järnvägar tillämpas det förfarandet, att ersättning för av myndigheten tillhandahållen
centraluppvärmning beräknas endast för den lägenhetsyta, för
vilken hyra erlägges. I fråga om tjänstebostäder för präster finns bestämmelser,
som innebär, att ersättningen begränsas till uppvärmning av viss bostadsvolym.
Vad beträffar de prästerliga tjänstebostäderna utgår vidare —
i motsats till vad som är fallet inom övriga förvaltningsområden — för det
fall bostadsinnehavaren själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen
av bostaden, ersättning för den del av bränslekostnaden, som belöper
på bostadens »överloppsvolym» .

Utredningen finner det nödvändigt att myndigheterna svarar för uppvärmningskostnaderna
för »överskjutande» utrymmen och anser att bränslekostnadsgottgörelse
bör i förekommande fall utgå även till andra befatt -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

ningshavare med tjänstebostad än präster. Utredningen framlägger vissa
riktlinjer för ifrågavarande maximering och anför härutinnan bl. a. följande.

Vissa svårigheter ha uppstått, då det gällt att bestämma den del av
tjänstebostad, för vilken bostadsinnehavaren skall ha att själv bestrida uppvärmningskostnaden.
Logiskt riktigt vore att i likhet med vad som för närvarande
tillämpas inom vissa förvaltningsområden låta denna del sammanfalla
med den del av bostaden, för vilken bostadsinnehavaren är skyldig erlägga
hyra. För utredningens förut framförda förslag om maximering av
hyrorna är utmärkande, att maximeringen kommer att inom ramen för allmänna
riktlinjer äga rum efter mera skönsmässiga bedömanden med hänsyn
till bostädernas standard och befattningshavarnas löneläge. Dessa »rörliga»
maximeringsregler kunna icke tillämpas i fråga om uppvärmningskostnaden.
Praktiska skäl nödvändiggöra, att fastare regler tillämpas i fråga
om bestämmandet av den del av tjänstebostad, för vilken innehavaren skall
vara skyldig att själv bekosta uppvärmningen. Det har med andra ord här
gällt att skapa för de olika lönelägena preciserade maximigränser.

Såsom tidigare anförts gäller för vissa tjänstebostäder en maximering i
här ifrågavarande avseende efter kubikmeter. Enligt vad utredningen erfarit
har emellertid denna metod i avsaknad av detaljföreskrifter rörande
uppmätningen av bostadsvolymen i många fall vållat svårigheter och irritation.
Det ligger också i sakens natur, att de bostäder, som äro av den storlek
att de kunna komma i fråga i detta sammanhang, i regel äro äldre med
ett byggnadssätt, som ofta gör en exakt uppmätning av bostadsvolymen besvärlig.
Utredningen är därför av den uppfattningen, att fastställandet av
en maximigräns i här berörda hänseende efter lägenhetsvolym är mindre
lämplig. Den bostadsstorlek, för vilken bostadsinnehavaren skall vara skyldig
att bekosta uppvärmningen, bör i stället beräknas med utgångspunkt
från lägenhetsytan.

Utredningen har med bibehållande av samma lönegradsindelning, som
tidigare förordats beträffande maximeringen av bostadsstorlekarna vid hyressättningen,
funnit, att i efterföljande tabell intagna lägenhetsytor böra utgöra
de övre gränser, intill vilka bostadsinnehavare skall vara skyldig att
själv bekosta uppvärmning av tjänstebostaden. Såsom utgångspunkt ha
valts de maximiytor, som prästlönekommittén på sin tid räknade med vid
bestämmandet av maximivolymerna i fråga om uppvärmning av kyrkoherde-
resp. komministerbostad. För undvikande av missförstånd vill utredningen
framhålla, att denna »yttabell» avser maximeringen av lägenhetsytan
endast med hänsyn till uppvärmningskostnaden och sålunda icke får
tagas såsom ett komplement till den i det föregående omnämnda »rumstabellen».
I lägenhetsytorna böra icke inräknas expeditionsrum eller andra
för tjänsten erforderliga utrymmen i bostaden. Uppvärmningen av dylika
utrymmen bör helt bekostas av myndigheten.

Lönegrader

Lägenhetsyta in2

å löneplan 1

å löneplan 2

1 19........................

100

20—‘25........................

—

140

26 3L........................

1— 7

180

32 37........................

8—25

225

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen framhåller, att angivna maxiiniytor i vissa fall kommer att
överstiga den bostadsstorlek, efter vilken hyran i enlighet med de förordade
principerna kommer att uttagas. Utredningen understryker emellertid, att
behovet av maximeringsregler i främsta rummet framträder i fråga om de
äldre och stora bostäderna. En bostadsinnehavare, som tilldelats en enligt utredningens
principer onormalt stor bostad, befrias vidare från skyldigheten
att erlägga hyra för »överloppsutrymme». I den mån dessa utrymmen icke
kan avstängas, äger han dock disponera desamma. Det är utredningens uppfattning,
att dessa »överloppsutrymmen» i de flesta fall är till nytta för
bostadsinnehavaren och sålunda innebär ett visst värde för honom. Under
sådana omständigheter har utredningen ansett det i och för sig icke vara
oskäligt, att bostadsinnehavaren i viss utsträckning själv ersätter kostnaderna
för upvärmningen av dessa i övrigt hyresfria utrymmen. Utredningen tilllägger,
att med nu i allmänhet tillämpade maximeringsregler såväl hyra
som bränsletillägg beräknas på 50 % av överskjutande utrymme.

I fråga om de centraluppvärmda tjänstebostäder, för vilka myndigheten
tillhandahåller värme och uppbär ersättning härför, innebär utredningens
förslag, att denna ersättning beräknas för högst det antal kvadratmeter, som
för den aktuella lönegraden angivits i tabellen. Vad beträffar beräkningen av
den gottgörelse, som i förekommande fall skall tillkomma bostadsinnehavare,
vilken själv anskaffar bränsle och ombesörjer uppvärmningen av tjänstebostad,
förordar utredningen den metod, som tillämpas i fråga om de
prästerliga tjänstebostäderna. Detta innebär, att de bostadsinnehavare, varom
här kan bli fråga, skall efter uppvärmningssäsongens slut hos den fastighetsförvaltande
myndigheten förete verifikationer å de bränslekostnader,
vederbörande bestritt under nämnda säsong. Myndigheten skall därefter ha
att till bostadsinnehavaren utbetala ersättning för den del av bränslekostnaden,
som belöper på vad som överskjuter fastställd maximigräns. För att
i möjligaste mån förenkla förenämnda förfarande har utredningen ansett,
att uppgift om eventuell vid eldningssäsongs slut oförbrukad bränslekvantitet
ej skall behöva lämnas av bostadsinnehavaren. Utredningen räknar härvid
med att — genom att ersättning utbetalas endast efter verifierade inköp
— ersättningen kommer att i det långa loppet bli rätt avvägd även om ersättningsbeloppet
genom variationer i inköpen icke varje eldningssäsong motsvarar
den exakta bränsleförbrukningen under samma säsong.

Utredningen anmärker slutligen, att för en stor del av de bostadsinnehavare,
varom här kan bli fråga, nämligen prästerna, utredningens förslag om
bränslekostnadsgottgörelse utom i vissa fall beträffande gränsvärdena i princip
icke innebär någon ändring av gällande bestämmelser.

Inom vissa områden förekommer, att myndigheterna tillhandahåller tjänstemännen
bränsle eller elektrisk ström för bl. a. belysning. Utredningen
framhåller, att vid tillämpningen av avlöningsreglementets föreskrifter rörande
den ersättning, som av bostadsinnehavarna skall erläggas härför, för
närvarande vitt skilda principer följes. Anledningen till denna splittring tor -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

de bottna i svårigheterna att fastställa vad som bör ingå i det självkostnadspris,
varom reglementet talar.

Utredningen förordar, att för bränsle, som tillhandahålles bostadsinnehavare,
ersättning uttages till det pris, som vid »försäljningstillfället» gäller
på den allmänna marknaden i orten. Härigenom beaktas, framhåller utredningen,
kraven på rättvisa mellan, å ena sidan, sådana bostadsinnehavare,
som kan erhålla bränsle genom myndigheten, och, å den andra, sådana,
som icke har denna möjlighet. Även i fråga om ersättning för belysning anser
utredningen att marknadsprincipen bör gälla. Ersättning bör sålunda
utgå efter den taxa, som gäller för hyresgäster i bostäder på den allmänna
marknaden i orten.

Ersättning för trädgård och garage m. m.

I fråga om trädgårdar, varmed utredningen även avser planteringsland,
framhåller utredningen, att det med gällande bestämmelser är tveksamt i
vilken utsträckning tjänsteman, som anvisats tjänstebostad, därjämte skall
vara skyldig att mottaga trädgård. Till vissa tjänstebostäder, särskilt prästgårdarna,
hör stora och svårskötta trädgårdar. I många fall innebär detta
en icke obetydlig belastning för bostadsinnehavarna. Utredningen erinrar,
att vissa stiftsnämnder i syfte att söka motverka nämnda olägenhet anmodat
boställsnämnderna att, där så är möjligt, från prästgårdarna avskilja
sådana tomtområden, som anses icke nödvändigtvis böra tillhöra dessa.
Sålunda har exempelvis stiftsnämnden i Karlstads stift beslutat om en omreglering
av prästgårdsområdena enligt den principen, att prästens underhållsskyldighet
inskränkes till att omfatta endast en mindre köksträdgård.
Enligt utredningens mening bör endast innehavare av tjänstebostad i 1- eller
2-familjshus kunna åläggas att mottaga trädgårdsområde, varvid endast
ett mindre område bör ifrågakomma. Att draga upp några generella riktlinjer
för hur med de »överskjutande» trädgårdsområdena bör förfaras låter
sig svårligen göra med hänsyn till den mångfald skiftande förhållanden, som
kan förekomma. Rörande ersättning för trädgård framhåller utredningen,
att med det å marknadsvärdet uppbyggda hyresvärderingssystem, som utredningen
förordat, hänsyn vid hyressättningen för bostaden tages till värdet
av till densamma hörande trädgård.

Utredningen berör vidare frågan om ladugårdar och anför härom bl. a.
följande.

Vad beträffar ladugårdar, för vilka i vissa fall tidigare utgått särskild ersättning,
har tendensen varit att slopa denna ersättning. Det synes enligt utredningens
mening ligga i sakens natur, att till tjänstebostad icke skall höra
ladugård. Därest ladugård, vilket förekommer, användes såsom för tjänstebostaden
nödvändigt förvaringsutrymme, tas givetvis vid värderingen av bostaden
hänsyn härtill. Med hänsyn till det anförda böra bestämmelserna angående
ladugårdar slopas.

I fråga om garage erinrar utredningen om vad som av sakkunniga för
översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område anförts om garage

4 Dihang till riksdagens protokoll 1956. I samt. Nr 116

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

tillhörande tjänstebostäder för folkskolans lärare (jfr prop. 1955: 98, s. 24).
I anslutning härtill framhåller utredningen, att garage icke bör tillhöra
tjänstebostad men att tjänstebostadsinnehavare, därest garage finnes i anslutning
till bostaden, bör ha företrädesrätt att få disponera detsamma.
Rörande ersättning för garage anför utredningen.

Ersättning för garaget bör, vare sig det disponeras av bostadsinnehavaren
eller av annan person, utgå efter marknadspris. Är garaget uthyrt till annan
än bostadsinnehavaren och uppvärmningen sker genom bostadsinnehavarens
försorg, bör denne äga uppbära ersättning för å garaget belöpande
andel av uppvärmningskostnaden för bostaden efter verifikationer å inköpt
bränsle. Det merarbete, som kommer att åsamkas bostadsinnehavaren i dylika
fall, torde vara obetydligt. Med hänsyn härtill och till svårigheterna
att i olika fall värdesätta detta arbete anser utredningen, att ersättning
härför icke bör utgå.

3. Remissyttrandena

Målsättningen för hyressättningen

De av utredningen framförda synpunkterna på frågan om målsättningen
för hyressättningen har i allmänhet icke föranlett någon erinran i remissyttrandena.
Lantbruks styrelsen uttalar emellertid, att utredningen icke synes
ha närmare beaktat det problem, som förekomsten av ett flertal olika
hyresnivåer på bostadsmarknaden utgör. De hyresvariationer, som vid ett
strikt följande av marknadsprincipen skulle uppstå för under olika år färdigställda
lägenheter, skulle bl. a. uppenbarligen skapa stora svårigheter vid
fördelningen av bostäderna mellan befattningshavarna. Enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning finns skäl för en viss intern utjämning i syfte att tilllämpa
en åtminstone någorlunda enhetlig hyresnivå för likvärdiga bostäder.
Vidare anför lantbruksstyrelsen bl. a. följande.

De hyror, som f. n. uttagas av stallbetjänterna vid Flyinge hingstdepå, ansluta
rätt nära till de hyror som betalas för lantarbetarbostäder av motsvarande
beskaffenhet, och innefatta sålunda en dold löneförmån. Att gå över
till ett system, som skulle innebära att full kostnadsersättning uttages för
bostäderna, synes i detta fall knappast möjligt med mindre man samtidigt
omprövar löneställningen för bostadsinnehavarna.

SACO anser för sin del utredningens utgångspunkt för bestämmandet av
tjänstebostadshyran principellt felaktig. Enligt organisationens mening
måste målsättningen vara att så avväga tjänstebostadshyran, att vederbörande
tjänsteman lika gärna bor i den tvångsvis anvisade bostaden som i
någon annan, som han skulle kunna finna i den fria marknaden. Det skall
sålunda vara tjänstemannen likgiltigt, om han tvingas bebo bostaden eller

ej TCO

säger sig i princip intet ha att erinra mot utredningens ståndpunkt.
Organisationen framhåller emellertid, att den i och för sig önskvärda ekonomiska
likställigheten inte får nås genom ett åsidosättande av berörda
tjänstemannagruppers krav på hänsynstagande till de olägenheter, som kan
vara förbundna med tjänstebostadstvånget, bostadens läge etc. I huvudsak
samma synpunkter hävdas av SR.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

51

Ändamålsenligheten ay olika hyresvärderingsmetoder

Utredningens förslag rörande en individuell bestämning av marknadsvärdet
för varje särskild bostad har tillstyrkts av flertalet remissmyndigheter,
såvitt avser tjänstebostäder, beträffande vilka förslaget icke i och för sig
innebär ändring av gällande bestämmelser.

Statens bostadsnämnd har understrukit, att en individuell bedömning av
varje särskilt hyresobjekt måste medföra största möjliga mån av rättvisa.
Enligt bostadsnämndens mening finns icke anledning att frångå principen
om en individuell hyressättning. De undersökningar rörande ändamålsenligheten
av olika mer eller mindre summariska hyresvärderingssystem, som
redovisas i betänkandet, innehåller en enligt nämndens mening övertygande
bevisföring för omöjligheten att begagna sådana system, särskilt med hänsyn
till den mycket stora variationsrikedom, som föreligger på förevarande
område. Bostadsnämnden framhåller vidare, att nämnden på senare år haft
rika möjligheter att studera verkningarna av det system för hyressättningen,
som tillämpas av statens järnvägar. Nämnden har därvid funnit detta
system vara förenat med stora nackdelar. Ifrågavarande system har dock i
stort sett givit riktigare resultat än vissa andra av de mer utpräglat summariska
värderingsmetoder, som nämnden på senare tid kommit i kontakt
med, exempelvis det system, som tillämpas vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter.

I några remissyttranden har framkommit synpunkter för en tillämpning
av SJ-systemet — eller ett system, uppbyggt i huvudsak efter mönster av
detta. Sålunda framhåller järnvägsstyrelsen bl. a., att den kritik, som utredningen
anfört mot SJ-systemet, endast till viss del är befogad. När fastighetsförvaltningen
såsom vid statens järnvägar är decentraliserad till de
lokala myndigheterna, är det nödvändigt, att dessa äger tillgång till klara
riktlinjer. Då det gäller orter, där hyresmarknad saknas, kan det enligt
styrelsen ifrågasättas, om icke SJ-systemet är väl så värdefullt som de rent
subjektiva bedömningar, som skall äga rum vid anpassning av hyrespriset
till vad som skäligen skulle kunna anses utgöra ortens pris på med verkets
tjänstebostäder likvärdiga lägenheter. Det är emellertid betydelsefullt att
det hyressättande organet ej låser fast sig vid »systemhyran» utan använder
systemet som ett hjälpmedel främst för att differentiera hyrorna för lägenheter
med skilda kvaliteter och hyreselement.

I stort sett samma synpunkter hävdas av fångvårdsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
generaltullstyrelsen och medicinalstyrelsen. Sistnämnda ämbetsverk
framhåller för sin del, att det icke torde vara uteslutet att konstruera
SJ-systemet så, att hyrorna enligt detsamma blir bättre anpassade efter de
olika orternas hyror. Styrelsen anför vidare i delta sammanhang, att ett snävt
följande av den öppna marknadens hyressättning, vilken ofta ter sig heterogen
och slumpartad, i många fall skulle kunna motverka utredningens
syfte och förorsaka irritationsmoment för bostadsinnehavarna-tjänstemännen.
Möjlighet till viss jämkning i förhållande till nämnda hyressättning

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

bör därför hållas öppen. Styrelsen anser det exempelvis i hög grad angeläget
att — bl. a. för att undvika konkurrens om arbetskraft — kunna anpassa
hyrorna inom ett statligt sinnessjukhus tillhörigt bostadshus för sköterskepersonal
till hyrorna inom ett motsvarande bostadshus vid av landsting eller
stad å samma ort drivet sjukhus.

TCO anser, att vid bedömningen av de olika metodernas användbarhet
alltför stor vikt tillmätts antagandet att de s. k. summariska metoderna ger
lägre hyresinkomster åt statsverket. Å andra sidan har alltför litet hänsyn
tagits till de administrativa besvär, som är förbundna med en individuell
värdering enligt utredningens för övrigt relativt kostnadskrävande förslag.
De av utredningen föreslagna metoderna för fastställande av hyra för tjänstebostad
å ort utan hyresmarknad synes TCO mycket svårtillämpliga, och
organisationen har inte kunnat övertygas om den individuella metodens ändamålsenlighet
i dessa fall. TCO anser därför, att man bör söka sig fram
till ett mer schablonmässigt konstruerat system för hyressättningen. Att det
finns brister i de nu förekommande systemen torde inte innebära, att det
är omöjligt att fastställa normer, som i sin tillämpning ger möjligheter att
i tillfredsställande mån anpassa hyrorna till individuella förhållanden. Det
borde exempelvis vara möjligt att med utgångspunkt från de inom statens
järnvägar och vattenfallsverket använda systemen, kompletterade med erfarenheter
bl. a. från landsting och industri, nå fram till en för hela statsförvaltningen
användbar metod. Inom ramen för denna anser TCO det
självklart, att de lokala hyresnämndernas material och kunnande skall
komma till användning. De av utredningen anförda invändningarna, att
det skulle vara alltför svårt att i författningstext uttrycka innehållet i hyresvärderingsregler
av det här slaget torde inte vara av den art, att de bör
utgöra ett motiv till frångående av de schablonmässiga metoderna.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att om utvecklingen på den privata
hyresmarknaden leder fram mot en utjämning av hyresnivån mellan
det äldre och nyare bostadsbeståndet, förutsättningar torde finnas för en
viss schematisering utan att detta behöver innebära en avvikelse från principen
om en anpassning till marknadshyran.

Beträffande hyressättningen för folkskolans lärarbostäder anser skolöverstyrelsen,
att det nuvarande systemet med klassificerade tjänstebostäder
och fixerade hyror bör bibehållas. Enligt överstyrelsens mening skulle man
med en individuell metod bli tvingad att vid grundhyrans bestämmande taga
synnerligen stor hänsyn till hyresprocenten, enär den marknadsmässiga värderingen
kunde leda till hyror, som ur lärarnas synpunkt skulle framstå
såsom avskräckande. Systemet skulle också leda till varierande hyror och
hyresnivåer, vilket icke kan vara tillfredsställande.

Skolöverstyrelsen anser sig ej heller kunna tillstyrka att hyresersättningarna
för folkhögskollärarnas tjänstebostäder bestämmes på annat sätt än för
närvarande, d. v .s. med användande av en summarisk metod. Överstyrelsen
erinrar om att med de särskilda ekonomiska bidrag till nyproduktion och

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

53

förbättrande av lärarbostäder, som 1946 års skolkommission föreslagit (SOU
1953: 24) och statsutskottet i sitt utlåtande 1955: 56 förordat, det av tjänstebostadsutredningen
föreslagna marknadsmässiga fastställandet av hyresersättningarna
skulle medföra en icke avsedd vinning för skolornas huvudmän.

Svenska pastoratens riksförbund anser, att den särställning, som prästgårdarna
i olika avseenden intar, utgör tillräcklig grund för att beträffande
dem tillämpa en annan ordning än för övriga tjänstebostäder. Styrelsen anför
vidare bl. a.

Den ordning, som i fråga om hyressättningen nu gäller för prästgårdarna,
har efter ingående överväganden trätt i kraft så sent som för icke fullt
fyra år sedan. Den är synnerligen enkel att tillämpa och har i praktiken
fungerat tillfredsställande. Styrelsen kan icke finna anledning att nu gå
ifrån denna ordning, som har stora fördelar framför den föreslagna. Den innebär
sålunda fasta, lätt tillämpade regler för hyressättningen. Den tidsödande
och i praktiken helt säkert kostnadskrävande individuella prövningen
erfordras ej. På grund härav hemställer styrelsen, att någon ändring ej
sker i fråga om det nu tillämpade systemet, i varje fall icke beträffande
landsbygdens prästgårdar.

I likhet med Svenska pastoratens riksförbund och med anförande av i huvudsak
samma skäl har domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala, Strängnäs,
Västerås, Växjö, Göteborg och Visby samt domkapitlet i Stockholm
och stiftsnämnderna i Linköping och Skara ställt sig avvisande till utredningens
förslag och förordat ett bibehållande av det gällande systemet för
hyressättning av de prästerliga tjänstebostäderna. Särskilt har betonats, att
prästgårdarna till mycket stor del är belägna på orter utan hyresmarknad
och att därför svårigheter skulle uppstå att få fram jämförelsematerial. Vidare
har från några av nyssnämnda myndigheter framhållits, att införandet
av det individuella värderingssystemet skulle kunna leda till en omprövning
av prästerskapets löneförhållanden över huvud taget.

En ledamot av stiftsnämnden i Göteborg har reserverat sig mot nämndens
yttrande i fråga om hyressättningen av prästerskapets bostäder och med
hänsyn till att det nuvarande systemet medför alltför stora orättvisor förordat
den av utredningen föreslagna metoden.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand och Luleå samt domkapitlet
i Linköping har icke ställt sig helt avvisande till utredningens förslag,
medan domkapitlen och stiftsnämnderna i Lund och Karlstad anslutit sig
till detsamma.

Även från SACO.s sida hävdas, att den nuvarande ordningen i fråga om
hyressättningen av de prästerliga tjänstebostäderna hör bibehållas.

Vad angår valet av metodik för hyressättningen av möblerade bostäder
har några myndigheter, hl. a. fångvårdsstyrelsen, marinförvtdlningen och
medicinalstyrelsen, ifrågasatt, om icke av praktiska skäl ett mera summariskt
system borde komma till användning. Även Svenska landstingsförbun -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

det och Svenska stadsförbundet har givit uttryck åt denna uppfattning.
Landstingsförbundet har samtidigt framhållit, att schematiska regler bör
utformas så, att de tar bättre hänsyn till bostadens beskaffenhet, belägenhet
och tillgång till bekvämligheter än vad nu tillämpade regler i allmänhet gör.

Marknadshyrans bestämmande

Vad utredningen anfört om marknadshyrans bestämmande har föranlett
statens lönenämnd till det uttalandet att det synes kunna ifrågasättas om
icke, i fall då en tjänstebostadsinnehavare på tjänstefri tid ålägges att ombesörja
pannskötsel, gårdskarlssysslor e. d„ kompensation härför snarare
bör utgå i form av kontant ersättning än att hänsyn härtill tages vid hyresbeloppets
bestämmande.

Vidare må nämnas, att i några remissyttranden kritik framförts mot utredningens
åsikt att generella hyresavdrag icke bör tillämpas för olägenheter
på grund av tjänstebostads läge. Sålunda har medicinalstyrelsen framhållit
bl. a. följande.

Den sedan gammalt vid sinnessjukhusen tillämpade principen med ett generellt
hyresavdrag för bostadens belägenhet inom anstaltsområde har godtagits
av personalen. Enligt styrelsens mening skulle övergång till individuell
bedömning i förevarande avseende komma att medföra stark irritation,
då flertalet hyresgäster säkerligen förmena sig ha samma besvär av
att bo inom sjukhusområde.

Tjänstebostadstvångets inverkan vid hyressättningen

Beträffande förslaget att jämkning av marknadshyran med hänsyn till
tjänstebostadstvånget som sådant icke skall ske har delade meningar kommit
till uttryck i remissyttrandena.

Fortifikationsförvaltningen, bostadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telestyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, medicinalstyrelsen, statens botadsnämnd,
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet har
anslutit sig till utredningens uppfattning.

Statens bostadsnämnd framhåller i detta sammanhang följande.

Nämnden, som delar utredningens uppfattning att skäl icke föreligga att
lämna generella tjänstebostadsrabatter, vill framhålla att, eftersom marknadsvärdet
av en tjänstebostad aldrig kan objektivt fixeras utan är ett''
inom vissa gränser variabelt värde, en konstruktion med generella hyresavdrag
över huvud är oförenlig med marknadsprincipen. Om bostadstvånget
anses överlag besvärande, kan alltså kompensation härför ändock icke beredas
genom en generell hyresnedsättning. Nämnden förutsätter för sin del,
att hyran för en tjänstebostad snarare sättes något under än över genornsnittshyran
för jämförliga lägenheter på orten.

Statens lönenämnd anser sig däremot icke kunna dela utredningens uppfattning
att skäl icke föreligger att taga hänsyn till bostadstvånget som sådant.
Enligt lönenämndens mening synes de inskränkningar i dispositionsrätten
till bostaden och befattningshavarens frihet, som bostadstvånget i olika
avseenden innebär, vara en belastning för honom, från vilken man icke

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

utan vidare kan bortse. Lönenämnden erinrar om den enligt gällande bestämmelser
föreliggande skyldigheten för innehavare av tjänstebostad att upplåta
utrymme i bostaden åt vikarie eller efterträdare (jfr 38 § 3 mom. statens
allmänna avlöningsreglemente).

Vidare har chefen för marinen, marinförvaltningen, chefen för försvarsstaben,
försvarets fabriksstgrelse, socialstgrelsen och fiskeristgrelsen ansett,
att skyldigheten att bebo bostaden så länge tjänsten varar och att lämna den
vid anställningens upphörande, exempelvis vid pensionsålderns inträde, är
en omständighet, som under alla förhållanden sänker värdet av bostaden och
som därför bör särskilt kompenseras vid hyressättningen.

TCO har särskilt understrukit de med avflyttningstvånget förbundna nackdelarna,
vilka enligt organisationens mening motiverar en avsevärd reducering
av eljest godtagbar hyra. SR kan ej heller godtaga utredningens ståndpunkt
och antyder, att även någon form av flyttningsersättning är motiverad
för den som på grund av pensionsavgång är tvingad lämna bostaden.
Statstjänarkartellen, som anser att tjänstebostadstvånget utgör ett mycket
starkt skäl för avsevärt reducerad hyra, föreslår, att Kungl. Maj: bemyndigar
verksstyrelserna att efter förhandlingar med personalorganisationerna
utfärda föreskrifter angående hyresnedsättningar.

I förevarande sammanhang har i några remissyttranden berörts även frågan
om särskild hyresnedsättning i uthyrningsbostäder i fall, då upplåtelsen
är förenad med klausul om avflyttningstvång. Härom har statens sakrevision
anfört, att det måhända så länge nuvarande hyresreglering består kan erbjuda
svårighet att utfå full marknadshyra i dylika fall. Vidare framhåller
marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och chefen för försvarsstaben,
ävensom Statstjänarkartellen, SR och TCO, att den genom en avflyttningsklausul
uppkommande olägenheten bör kompenseras på samma sätt som
beträffande tjänstebostäderna.

Statens bostadsnämnd anför i berörda spörsmål i huvudsak följande.

Vid nämndens diskussioner om betänkandet har gjorts gällande, att i fall
då upplåtelse av uthyrningsbostad bleve förenad med avflyttningsklausul
skillnaden mellan en dylik upplåtelse och anvisande av tjänstebostad bleve
så liten, att det kunde vara motiverat att även vid hyressättningen av de
förstnämnda bostäderna i någon mån frångå marknadshyran. Man har därvid
hänvisat till att det inom privatindustrien vore ganska vanligt, att förekomsten
av avflyttningsklausuler medförde reduktion av hyran. Bostadsnämnden
vill i denna del framhålla, att det ändock måste föreligga en betydande
principiell skillnad mellan tjänstebostäder och uthyrningsbostäder,
så till vida att den som förhyr en uthyrningsbostad alltid har frihet att,
där möjlighet härtill yppar sig, skaffa sig annan bostad på den allmänna
marknaden. Denna frivilliga karaktär av upplåtelsen medför också, att
hyran för en uthyrningsbostad ytterst blir beroende av accept från hyresgästens
sida.

Inverkan på hyressättningen av tjänstebostads storlek

Vad därefter angår utredningens förslag beträffande tjänstebostads storlek
och jämkning av marknadshyran med hänsyn därtill, har statskontoret

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ansett, att bärande skäl icke förebragts för ett frångående av den hittills på
olika områden tillämpade regeln om 50-procentig reduktion av hyran för
överskjutande utrymmen. Ämbetsverket framhåller, att man torde få förutsätta,
att tjänstebostadsinnnehavaren drager nytta av samtliga de rum, som
av honom disponeras.

Statens bostadsnämnd anser det försiktigast att tills vidare utgå från 1-eller 2-rumslägenheter såsom normal utrymmesstandard för tjänstemän i
löneskalans lägre skikt. En tvångsvis tilldelning av 3-rumslägenheter till
dessa tjänstemän kan vara en belastning. Bostadsnämnden anser det vidare
vara betydelsefullt, att man vid hjn-essättningen av tjänstebostäder fäster
avseende vid lägenhetsytan. En stor del av tjänstebostadsbeståndet utgöres
av äldre, omoderna bostäder med en lägenhetsyta, som ej sällan är orimligt
stor. Ur dessa synpunkter skulle det vara önskvärt, om till ledning för hyresbedömningen
fastare regler kunde skapas i fråga om hänsynstagande till lägenhetsytan
än de av utredningen förordade. En sådan reglering skulle icke i
och för sig vara oförenlig med utredningens riktlinjer, om blott regleringen
fick karaktären av en spärregel med relativt högt bestämda maximiytor.
Fastställdes maximeringen för lågt skulle följden bli alltför låga hyror i omoderna
bostäder med stora ytor. Bostadsnämnden anser det därför icke vara
riktigt att vid fastställande av ytmaximum utgå från normala ytor i nybyggda
lägenheter. När det gäller hyressättningen å allmänna marknaden
beaktas såsom utredningen framhållit förekomsten av stora ytor på det sättet,
att hyran per ytenhet blir mindre för en onormalt stor lägenhet med ett
givet rumsantal och viss standard än för en mindre lägenhet med samma
rumsantal och standard. En konsekvens av maximeringen blir i detta sammanhang,
att hyran i de fall, där spärregeln har aktualitet, fastställes med
utgångspunkt från den enligt denna regel gällande bostadsytan och ej på basis
av en yta överstigande maximiytan, även om den verkliga ytan icke skulle
vara onormalt stor, fastän den överstiger maximiytan.

Bostadsnämnden anför därefter följande.

I anslutning till de nu anförda synpunkterna har bostadsnämnden funnit
sig böra förorda, att i efterföljande tabell angivna lägenhetsytor komma till
användning såsom vägledning vid den jämkning av hyran, som enligt utredningens
riktlinjer skall ske i fall, då en tjänstebostad har en osedvanligt
stor yta. I tabellen redovisar nämnden även de ändringar i fråga om lägenhetsstorlekar
och lönegradsgränser, som nämnden under åberopande av det
förut sagda anser böra vidtagas i utredningens förslag. Tabellen skulle således
erhålla följande utseende.

Lönegrader

å löneplan 1

å löneplan 2

Lägenhetsstorlek

Maximiyta

1—14

1 å 2 rum och kök..........................

75 m2

15-22

2 å 3 » > > .......................

90 »

23—25

3 å 4 > > > ........................

no »

26—31

1-7

4 å 5 > > > ..........................

150 >

32-37

8—25

5å6 > > > ..........................

200 >

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Angivna maximiytor böra enligt bostadsnämndens mening vid en marknadsvärdering
användas på det sätt som åskådliggöres genom följande exempel.
En lägenhet om 2 rum och kök på 100 in2 anvisas såsom tjänstebostad
åt en tjänsteman i lönegrad 10. Marknadshyran befinnes vara 8 kronor per
m2. Tjänstemannen skall enligt tabellen ovan icke erlägga hyra för mer än
75 in2. Tjänstebostadshyran kan emellertid icke uträknas såsom en produkt
av det faktiska kvadratmeterpriset och 75 m2, utan först måste bedömas vad
kvadratmeterpriset skulle vara för en lägenhet om 75 in2 med motsvarande
standard. Om detta senare pris antages vara 10 kronor, blir hyran 750 kronor.

Även järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och SR har ansett, att den av
utredningen föreslagna maximeringen av antalet rum bör kompletteras med
maximigränser för lägenhetsytan. Järnvägsstyrelsen framhåller sålunda
bl. a., att av de erfarenheter statens järnvägar har av hyresnämndernas förslag
till hyror för tjänstebostäder är det långt ifrån alltid som den onormalt
stora lägenhetsytan har beaktats vid angivande av m2-pris. \ id ett frångående
av SJ-systemet, som är så uppbyggt att en reducering av m2-priset automatiskt
äger rum vid i förhållande till rumsantalet stora lägenhetsytor, synes
det styrelsen än mer angeläget att för tjänstebostäder införes en maximering
av lägenhetsytorna. Denna maximigräns bör emellertid med hänsyn
till det äldre bostadsbeståndet hållas relativt hög. De av statens järnvägar
hittills tillämpade maximala lägenhetsytorna anses väl avvägda. Styrelsen
tillägger, att någon hyra möjligen ej bör utgå för s. k. överloppsyta.

Vad särskilt angår tillämpningen för prästernas del av den av utredningen
förordade utryinmestabellen har domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå
framhållit, att det skulle bättre överensstämma med föreskrifterna i såväl
prästlönereglementet som ecklesiastik boställsordning att bestämma det antal
rum, efter vilket hyran beräknas, särskilt för kyrkoherdetjänst (lämpligen
5 å 6) och särskilt för komministertjänst (lämpligen 4 å 5), oavsett
lönegrad.

I förevarande sammanhang har vidare från prästerligt''håll betonats, att
anledning icke föreligger att frångå den nu gällande 12-procentiga nedsättningen
av hyran på grund av bl. a. prästbostädernas öppna karaktär (jfr
prop. 1949: 204).

Slutligen må nämnas att SACO ansett, att mera långtgående spärregler
och hyresreduktionsgrunder är erforderliga än de av utredningen förordade.
Enligt SACO:s mening måste man framförallt ha spärregler, vilka anger det
högsta rumsantalet som kan påtvingas en befattningshavare och som därvid
tar hänsyn till hans reella behov, framförallt till civilstånd.

Jämkning av marknadshyran med hänsyn till hyresprocenten

Med anledning av utredningens rekommendation om jämkning av marknadshyran
med hänsyn till hyresprocenten i vissa fall har från några remissinyndigheter
förordats, att en viss högsta hyresprocent borde fastställas.
Sålunda har Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet
framhållit, att kostnaden för uppvärmd bostad borde fixeras till viss högsta

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

procent av lönen. Statskontoret utgår från att någon reducering av inarknadshyran
icke skall ifrågakomma i andra fall än då hyresprocenten överstiger
20. Å andra sidan betonar bostadsstyrelsen, att reducering av hyran
med hänsyn till hyresprocenten alltid måste grundas på individuell bedömning
och att några i detalj utformade regler härför ej synes kunna uppställas.

Svenska stadsförbundet anför, att förbundet, även om en jämkning med
hänsyn till hyresprocenten i många fall måste framstå som i hög grad önskvärd
ur rent sociala synpunkter, dock vill ifrågasätta om det kan vara riktigt
att beakta en dylik omständighet i förevarande sammanhang. Principen
är dock att tjänstebostadshyran skall fastställas med hänsyn till bostadens
marknadsvärde och så länge en motsvarande förmån icke kan tillkomma en
hyresgäst på den allmänna hyresmarknaden, synes det icke befogat att införa
en dylik reduceringsgrund i fråga om tjänstebostadshyrorna.

Ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belysning

Järnvägsstyrelsen har i princip intet att erinra mot utredningens förslag
att de bränsleklausuler, som finns i den allmänna hyresmarknaden, skall
tillämpas även för de statliga verkens bostäder. Vid statens järnvägar är
grundhyran för närvarande helt skild från värme- och varmvattenersättningarna.
Detta system anses böra behållas, varvid dock bränsleersättningen uppdelas
i dels en fast del motsvarande normalbränslekostnaden, som baserar
sig på förkrigstidens förbrukning och kostnader, dels en rörlig del motsvarande
det tillägg för olika bränslesorter, som uttages på den allmänna hyresmarknaden.

Mot förslaget om maximering av bränslekostnaderna till vissa lägenhetsytor
har invändningar rests från olika håll. Statens lönenämnd anför i detta
sammanhang följande.

Enligt utredningens mening skall hyra icke utgå för utrymmen, som alltför
mycket överskjuta vad som med beaktande av bostadens standard i övrigt
kan betraktas såsom normalt för tjänstemän i det givna löneläget. Utredningens
förslag om maximering av uppvärmningskostnaderna innebär
emellertid, att uppvärmningen av »överloppsutrymmen», vilka icke kunna
avstängas, skall i den mån den totala lägenhetsytan icke överstiger vissa
värden bekostas av tjänstebostadsinnehavaren. Lönenämnden vill ifrågasätta
lämpligheten av en dylik anordning. Såvitt lönenämnden kan finna är det
en naturligare lösning att hänsyn vid hyressättningen tages till överloppsutrymmena
och att bostadsinnehavaren bestrider värmekostnaden för samma
utrymme, som han i enlighet härmed får betala hyra för. Från denna utgångspunkt
blir en yttabell, såsom den av utredningen i betänkandet föreslagna,
icke erforderlig.

Marinförvaltningen och SR anser sig ej heller kunna tillstyrka den föreslagna
metoden för maximeringen, utan förordar att »uppvärmningsytan»
skall vara densamma som »hyresytan».

Svenska pastoratens riksförbund framhåller, att de nuvarande föreskrifterna
i fråga om bränsleersättning för prästerliga tjänstebostäder vållat stora
svårigheter i praktiken. Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de nu

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

föreslagna, mera lättillämpade föreskrifterna. Styrelsen erinrar emellertid
om att ett stort antal prästgårdar av äldre årgång har större rumshöjd än
som är vanligt i modernare hus och därför är dyrare att värma i förhållande
till sin golvyta än andra bostäder. Viss reduktion av golvytan bör därför
företas, om rumshöjden överstiger den numera normala.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Linköping och Västerås samt domkapitlen
i Skara och Strängnäs har däremot förordat ett bibehållande av nuvarande
system på här ifrågavarande område. Bl. a. har framhållits, att den
föreslagna ändringen med golvytan i stället för bostadsvolymen som beräkningsgrund
ur rättvisesynpunkt innebär en direkt nackdel. Nuvarande system
är att föredraga, om blott en enhetlig princip för bostadsvolymens beräknande
klart och entydigt fastställes. I huvudsak samma synpunkter anföres
av Svenska pråstförbundet.

Ersättning för trädgård och garage m. m.

Utredningens synpunkter beträffande begränsning av skyldigheten att
mottaga trädgård har i allmänhet icke föranlett erinran. Domkapitlet i Lund
framhåller emellertid, att del av prästgårdsområdet i vissa fall av lämplighetsskäl
ej kan tilläggas bostället, särskilt för sig utarrenderas eller försäljas.
Förutsättning för en överflyttning av omvårdnaden av del av prästgårdsområdet
å pastoratet är ändring av boställsordningen i hithörande avsnitt. I avvaktan
på sådan lagstiftning bör vid hyressättningen av prästgård hänsyn
tagas till innehavarens skyldighet att bestrida kostnaderna för denna omvårdnad.

Förslaget att tjänstebostadsinnehavare icke skall vara skyldig mottaga garage
har avstyrkts av flertalet domkapitel och stift snämnder. I -några fall har
erinrats om att utredningens förslag skulle i icke önskvärd riktning motverka
vad pastoratsindelningssakkunniga anfört om behovet av särskilda åtgärder
från det allmännas sida för att underlätta inköp av bil för tjänstebruk i det
prästerliga arbetet. Svenska pråstförbundet har understrukit, att i de fall
boställsnämnd finner skäligt att garage skall anordnas, detta skall hyresfritt
upplåtas åt tjänsteinnehavaren såsom nu sker.

I fråga om ersättning för uppvärmning av garage har statens bostadsnämnd
framhållit, att det icke bör vara uteslutet att i särskilda fall medge
ersättning för det merarbete, som tjänstebostadsinnehavare åsamkas för ombesörjande
av uppvärmning av garage, som han själv icke disponerar.

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. in.

1. Tjänstebostadsutredningen

För att erhålla tillfredsställande garantier för en »riktig» och enhetlig
hyressättning kan det, framhåller utredningen, mot bakgrunden av under
trettiofem år vunna erfarenheter icke vara till fyllest att enbart meddela en

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

allmän föreskrift om att hyran för en bostad skall bestämmas med hänsyn
till ortens pris för likvärdiga lägenheter. Utredningen erinrar vidare, afl
statens bostadsnämnd vid upprepade tillfällen sökt finna en lösning av problemet
genom att föreslå utfärdande av detaljerade riktlinjer att tillämpas
vid sidan av avlöningsreglementenas mera allmänna föreskrifter. Härom anför
utredningen ytterligare följande.

länder arbetets gång har utredningen för egen del kommit till insikt om
att det icke är möjligt att genom föreskrifter reglera alla på hyressättningen
inverkande omständigheter. Riktlinjer måste med nödvändighet utformas
sa, att -möjligheter öppnas att i det enskilda fallet göra sådana avvikelser,
s®m betingas av förhållandena. Den stora variationsrikedom, som föreligger
på föreyarande område, medför, som i annat sammanhang anförts, att hyressättningen
i sista hand blir en omdömesfråga. Utredningen har i det föregående
lämnat anvisningar angående det lämpligaste förfaringssättet vid
bestämmandet av en bostads marknadsvärde. Utredningen har därjämte
redovisat, vilka särskilda överväganden vid hyressättningen, som kunna
befinnas erforderliga med hänsyn till tjänstebostadstvånget. Därvid har
utredningen i allmänhet icke kunnat komma fram till några preciserade
riktlinjer, utan de gjorda uttalandena ha mera fått karaktären av rekommendationer.
Att åstadkomma en närmare koncentration av dessa rekommendationer
synes icke möjligt, varför betänkandets synpunkter, i den form
dessa föreligga, måste tjäna såsom underlag för hyressättningen.

Hui skall då med utgångspunkt från det anförda den eftersträvade enhetliga
hyressättningen ernås? Att låta de skilda myndigheterna var för sig
svara för hyressättningen i enlighet med nyssnämnda rekommendationer
torde med hänsyn till förekommande skälighetsbedömanden icke leda till
tillfredsställande resultat. Andra vägar måste därför prövas.

Vid olika tillfällen, bl. a. med anledning av 1951 års riksdags revisorers
uttalanden om tjänstebostadshyrorna, ha väckts förslag om att ett för hela
statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan borde tillskapas. Företrädare
för en sådan uppfattning ha hävdat, att statens bostadsnämnd borde
tilldelas uppgiften att vara rådgivande vid hyressättningen. Enligt utredningens
mening kan en anordning med ett rådgivande organ överhuvud icke
vara tillfyllest för ändamålet att vinna enhetlighet i hyresbedömningen. En
dylik anordning måste också medföra dubbelarbete och därigenom icke
framsta sasom rationell. Tilläggas ma, att det icke kan vara lämpligt att
bostadsnämnden anförtros en rådgivande uppgift i här ifrågavarande hänseende.
Denna uppgift skulle icke gå att förena med nämndens ställning
sasom dömande instans i hyrestvister mellan vederbörande myndighet och
tjänstebostadsinnehavaren. Det bör i detta sammanhang framhållas, att utredningen
icke ifrågasätter någon ändring av bostadsnämndens nuvarande
funktioner med avseende å hyressättningen.

Från de utgångspunkter, som sålunda anförts, återstår enligt utredningens
mening icke annat alternativ än att överväga den åtgärden att hyressättningen
för samtliga tjänstebostäder eller vissa av dem sammanhålles
hos en myndighet. Enligt utredningens mening synes endast härigenom —
med den skälighetsprövning i olika avseenden, som enligt utredningen är
nödvändig vid en individuell hyressättning av tjänstebostäder — garantier
skapas för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Anordningen med
en enda hyressättande myndighet skulle innebära, att de olika bostadsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

61

valtande verken skulle fråntagas bestämmanderätten över hyressättningen.
Verken skulle dock självfallet även i fortsättningen stå såsom hyresvärd i
fråga om förvaltning och underhåll av bostäderna.

Utredningen ingår därefter på frågan om viss del av bostadsbeståndet
möjligen bör undantagas från den ifrågasatta centraliseringen och framhåller
härom följande.

Att avhända de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebostadshyrorna
kunde ur vissa synpunkter måhända vara mindre lämpligt.
De undersökningar, som vid olika tillfällen gjorts beträffande hyresläget
i de nämnda verkens tjänstebostäder, ha också visat att hyrorna vid dessa
verk i stort sett legat närmare hyresmarknadens priser än hyrorna vid
övriga verk. Detta omdöme gäller enligt utredningens erfarenheter även i
dagens läge. Därmed är emellertid icke sagt, att förhållandena på ifrågavarande
område generellt sett äro tillfredsställande inom alla affärsverk.
Att lämna de affärsdrivande verken, vilka förfoga över en betydande del
av det statliga bostadsbeståndet, utanför en centralisering på förevarande
område skulle motverka det avsedda syftet att åstadkomma en enhetlig
hyresvärdering. Erfarenheten från de senaste årens hyresjusteringsarbete
visar, att den omständigheten att olika verk tillämpat skilda principer för
hyresbedömningen skapat friktioner. Detta har naturligen varit särskilt
framträdande å orter, där tjänstebostäder tillhörande olika myndigheter
äro belägna. Från personalhåll anställda jämförelser med förhållandena
inom olika förvaltningsområden ha också medfört svårigheter att vidtaga
berättigade hyresjusteringar. Dessutom tillkommer den synpunkten, att
det, såvitt utredningen kan finna, torde vara till fördel för de olika verken
att annat än verket, vilket tillika är tjänstebostadsinnehavarens arbetsgivare,
är part i hyresförhållandet i vad avser hyrans bestämmande. Det
bör tilläggas, att det överhuvud taget från de utgångspunkter, som böra
vara vägledande för hyressättningen, är mindre lämpligt att arbetsgivaren
är part i ett hyresförhållande, därför att hyressättningen vid sådant förhållande
lätt påverkas av för densamma i och för sig främmande faktorer,
såsom t. ex. rekryteringsskäl.

Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen
kommit till den uppfattningen att ett organ bör vara bestämmande
i fråga om samtliga tjänstebostadshyror. Detta innebär, att regleringen
bör omfatta, icke blott av statsverket tillhandahållna tjänstebostäder,
utan över huvud tjänstebostäder, som upplåtes till befattningshavare
i statlig eller annan verksamhet, för vilka gäller av Kungl. Maj :t utfärdade
avlöningsreglementen.

Utredningen diskuterar vilka arbetsuppgifter som bör ankomma på det
centrala hyressättande organet och framhåller i detta sammanhang, att
de grunder för hyressättningen, som utredningen förordat, nödvändiggör
cn omprövning av tjänstebostadshyrorna. Del hyressättande organet skulle
i första hand ha att verkställa en sådan översyn. Sedan denna avslutats,
skulle det ankomma på centralmyndigheten att fastställa hyror i nybyggda
och fullständigt ombyggda tjänstebostäder och att kontinuerligt övervaka
hyresläget så att sådana justeringar, som påkallas av förändrade förhållanden
på den allmänna hyresmarknaden, vidtages. Sådan omprövning av
hyrorna, som kan föranledas av vidtagna mindre standardförbättringar i

62

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

lägenheterna, borde däremot kunna överlåtas på de bostadsförvaltande
myndigheterna. Även i andra fall borde det enligt utredningens mening
vara möjligt att genomföra en viss decentralisering av hyressättningen i
enlighet med av den centrala myndigheten givna direktiv.

Utredningen har vidare övervägt om avsedda hyressättande uppgifter bör
anförtros ett särskilt för ändamålet tillskapat organ eller om uppgifterna
kan knytas till någon redan befintlig myndighet. Utredningen har stannat
för att förorda, att hyressättningen anförtros en bestående central myndighet,
till vilken lokala enheter är knutna och föreslår, att hyressättningen
ålägges bostadsstyrelsen. Såsom motiv härför anför utredningen bl. a., att
denna myndighet och dess lokala organ, länsbostadsnämnderna, äger ingående
sakkunskap i sådana frågor, som sammanhänger med hyressättningen.
Bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas erfarenheter vad beträffar
den egentliga hyresbedömningen synes visserligen främst hänföras
till nybyggda och moderniserade bostäder, men allteftersom det äldre beståndet
av tjänstebostäder moderniseras, kommer dessa erfarenheter att
kunna utnyttjas i allt högre grad. Under alla förhållanden måste hyresvärderingen
av nybyggda eller moderniserade bostäder ske under intimt
samarbete med berörda myndigheter. Utredningen tillägger, att bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna ej förvaltar egna personalbostäder,
något som är ägnat att markera dessa myndigheters opartiska ställning i
förevarande verksamhet.

Utredningen förutsätter vidare, att tvister om ersättning för tjänstebostad
även i fortsättningen skall avgöras av en bostadsnämnd, bestående av representanter
för förvaltnings- och personalintressena. Utredningens förslag
medför dock den ändringen i förhållande till gällande ordning, att bostadsnämnden
skall ha att ta befattning jämväl med de prästerliga tjänstebostäderna.
Utredningen föreslår i detta sammanhang, att nämndens benämning
— för undvikande av missförstånd om dess funktioner — ändras till statens
tjänstebostadsnämnd.

Utredningen bär berört även frågan om hyressättningen för andra personalbostäder
än sådana, som upplåtes med bostadstvång. Som tidigare
nämnts har utredningen förutsatt att under nuvarande förhållanden på bostadsmarknaden
ifrågavarande personalbostäder på hyresreglerade orter blir
underkastade hyresregleringslagen.

Enligt utredningens mening är det — särskilt med hänsyn till den begränsning
av antalet tjänstebostäder, som förordats — angeläget att garantier
skapas för att icke andra personalbostäder upplåtes till befattningshavare
mot förmånligare hyresvillkor än dem som befattningshavare, vilka
tvångsvis anvisas bostäder, måste underkasta sig. Härigenom skulle en förstucken
löneförhöjning kunna beredas vissa tjänstemän, vilket skulle äventyra
enhetligheten i avlöningshänseende. Detta gäller naturligen såväl av
statsverket tillhandahållna sådana bostäder som bostäder, vilka upplåtes
av kommun eller annan till tjänstemän, å vilka statliga avlöningsreglemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

63

ten är tillämpliga. För att ernå en »riktig» hyressättning av sådana bostäder
skulle det enligt utredningens mening vara önskvärt, att vissa riktlinjer
uppdrogs samt att hyressättningen liksom för tjänstebostäderna centraliserades.
Vad beträffar av kommun eller annan upplåtna bostäder torde detta
emellertid icke vara genomförbart. Det torde sålunda ofta icke låta sig göra
att skilja på sådana bostäder, vilka av kommun anordnats för och företrädesvis
upplåtes till vissa befattningshavare (d. v. s. personalbostäder i egentlig
mening), och bostäder i kommun tillhörigt eller med kommunalt stöd
uppfört hus, vilka befattningshavarna såsom vanliga hyresgäster får förhyra.
En sådan centralreglering borde vidare innebära, att även hyror för
andra personalbostäder än sådana, som vid bifall till utredningens förslag
upphör att vara tjänstebostäder, skulle omfattas av regleringen, exempelvis
bostäder som av kommun anordnats för på viss ort stationerade polismän.
Med hänsyn härtill och då det enligt utredningens mening skulle föra för
långt att från statens sida verkställa särskild kontroll över hyressättningen
av bostäder, som icke tillhandahålles av statsverket, har utredningen ansett,
att i det följande föreslagen reglering bör begränsas att gälla endast hyressättningen
för av staten tillhandahållna bostäder, i det föregående betecknade
uthyrningsbostäder. Utredningen förutsätter emellertid, att hyrorna
även i övrigt sättes så att de icke får karaktär av löneförmån. Enligt utredningens
mening kan måhända övervägas, att i förekommande fall såsom
villkor för statsbidrag till lönekostnader meddela föreskrift av denna innebörd.
Att övervaka efterlevnaden av en sådan föreskrift torde dock vara
svårt.

I fråga om hyressättningen för de statliga uthyrningsbostäderna skulle
det enligt utredningens mening vara bäst om även hyressättningen för dessa
kunde anförtros bostadsstyrelsen. Då bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i nuläget i viss utsträckning utnyttjas såsom remissmyndigheter av
hyresregleringsmyndigheterna, kan emellertid ifrågasättas lämpligheten av
att de förstnämnda myndigheterna uppträder såsom part inför hyresnämnd
eller hyresråd. Utredningen föreslår därför, att bostadsstyrelsens befattning
med uthyrningsbostäderna inskränkes till avgivande av hyresförslag, som
sedan överlämnas till den bostadsförvaltande myndigheten och av denna
i förekommande fall lägges till grund för ett förfarande inför hyresregleringsmyndigheterna.
Den därefter fastställda hyran bör delges bostadsstyrelsen
med angivande av om avsteg gjorts från förslaget och om möjligt
skälen härtill. År fråga om bostad på icke hyresreglerad ort bör bostadsstyrelsens
förslag läggas till grund för myndighetens förhandlingar med hyresgästerna.
Även i sistnämnda fall föreslås delgivningsskyldighct med angivande
av skälen till eventuella avsteg från de avgivna förslagen. Enligt
utredningens mening skall den bostadsförvaltande myndigheten icke ingå
i någon prövning av riktigheten av den hyra, som föreslagits av bostadsstyrelsen,
utan endast ha att förhandla med hyresgästen eller föra talan
inför hyresregleringsmyndighet på grundval av detta förslag. En realprovning
av bostadsstyrelsens förslag hos de olika myndigheterna skulle nödvändiggöra
en icke önskvärd dubbelorganisation.

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

Utredningen förutsätter, att frågan huruvida hyressättningen av uthyrningsbostäder
bör ske i här föreslagen ordning, även sedan hyresregleringen
upphört, upptages till omprövning. En omprövning bör även övervägas,
om erfarenheterna visar, att de bostadsförvaltande myndigheterna i
större utsträckning utan tillräckliga skäl frångår bostadsstyrelsens hyresförslag.

För åstadkommande av jämnhet i hyressättningen ävensom av praktiska
skäl, främst med hänsyn till att bostäderna i regel icke uteslutande är
förbehållna tjänstemän, anser utredningen, att hyran för statens uthvrningsbostäder
bör bestämmas enligt de föreslagna riktlinjerna jämväl i fall,
då bostäderna upplåtes till pensionärer, kollektivavtalsanställda arbetare
eller till privatpersoner.

Vad beträffar förslagets genomförande, personalbehov och kostnader in. m.
framhåller utredningen bl. a. följande.

Utredningens förslag nödvändiggör en omreglering beträffande hyrorna
för tjänste- och uthyrningsbostäder — ävensom av hyrorna i av kommun
eller annan till tjänstemän upplåtna personalbostäder, vilka vid bifall till
förslaget upphöra att vara tjänstebostäder. Utredningen är medveten om
att en bostadsvärdering, som går ut på att bestämma marknadsvärdet för
varje enskild bostad, i många fall kan bli tidsödande. Mycket arbete kräver
icke minst förfarandet med värdering genom hyresnämndsledamöters försorg,
i den mån detta kommer till användning, samt, i vad avser uthyrningsbostäder
på hyresreglerade orter, förfarandet inför hyresregleringsmyndigheterna.
Besiktningar av lägenheterna torde också i tämligen stor utsträckning
bli erforderliga. Utredningen anser, att omprövningen av hyrorna lämpligen
bör genomföras ortsvis, så att, i fall då på viss ort finnas bostäder tillhöriga
olika verk och myndigheter, ortens hela bestånd av bostäder blir genomgånget
i ett sammanhang.

Hur snabbt arbetet med den första hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder
kan utföras blir naturligen beroende av omfattningen av den
personal, som kan insättas för arbetsuppgiftens lösande. Enligt utredningens
mening vore det lämpligast, om till bostadsstyrelsens förfogande för dessa
uppgifter ställdes visst årligt belopp att disponeras för avlöning av med uppgifterna
sysselsatt personal, resekostnader, expenser och arvoden för anlitande
av sakkunniga in. m. Arbetet bör sedan bedrivas i den takt, som medelstilldelningen
medger. Det är naturligen önskvärt, att medel anvisas i sådan
omfattning att arbetet kan genomföras inom icke alltför lång tid. Förslagsvis
synes det utredningen som om 250 000 kronor per budgetår vore en
lämpligt avvägd summa för detta engångsarbete.

Hyressättningsarbetet bör enligt utredningens mening ledas av en kvalificerad
tjänsteman, som med hänsyn till att arbetsuppgiften är fristående
från bostadsstyrelsens övriga arbetsuppgifter lämpligen bör sidoordnas byråcheferna
såsom chef för en särskild avdelning. Med hänsyn till ansvaret och
arbetsuppgifterna å befattningen synes en placering i den högre byrådirektörsgraden,
33, vara lämplig. Befattningen torde tills vidare böra inrättas såsom
extra. Även övrig för den första hyressättningen erforderlig särskild
personal bör av bostadsstyrelsen tills vidare anställas såsom extra. Om och i
vilken utsträckning denna personal bör placeras centralt i styrelsen eller
anknytas till länsbostadsnämnderna liksom frågan om den närmare fördelningen
av arbetsuppgifterna mellan styrelsen och nämnderna synes böra få
avgöras av bostadsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956 G5

Sedan engångsarbetet genomförts torde den för hyressättningsarbetet erforderliga
personalen liksom medelstilldelningen kunna i hög grad begränsas.
Detta personalbehov samt kostnaderna i övrigt kunna icke nu beräknas.
Erfarenheterna under de första årens arbete torde härvid kunna tjäna till
ledning för denna frågas bedömande.

Hyressättningsarbetets centralisering måste på lång sikt leda till en
minskning av det arbete, som de olika myndigheterna hittills nedlagt på
dessa uppgifter. Uppgifterna äro emellertid fördelade mellan olika tjänster
på sådant sätt att några personalindragningar icke synas möjliga. Genomförandet
av förslaget medför i stället, att andra uppgifter kunna anförtros
de tjänstemän, som avlyftas hyressättningsuppgifter. Under engångsarbetet
torde emellertid personal hos de olika bostadsförvaltande myndigheterna
komma att tas i anspråk i ungefär nuvarande omfattning.

Utredningen framhåller slutligen, att det icke varit möjligt att göra någon
prognos om de ökade hyresinkomster, som kan föranledas av förslagets genomförande.
Till belysande av storleksordningen av den hyresverksamhet,
varom här är fråga, har utredningen erinrat, att hyresinkomsterna, exklusive
värme- och varmvattenersättning, vid statens järnvägar, försvaret
och sinnessjukhusen, vilka disponerar över ca 75 % av det statliga personalbostadsbeståndet,
för budgetåret 1954/55 beräknats uppgå till sammanlagt
nära 11 miljoner kronor.

2. Remissyttrandena

Utredningens förslag om en centralisering till bostadsstyrelsen av hyressättningen
för tjänstebostäder har föranlett livlig debatt.

Av de myndigheter, vilka har överblick över hela tjänstebostadsområdet,
har statens sakrevision och statens bostadsnämnd, ehuru med viss tvekan,
godtagit förslaget. Av de bostadsförvaltande myndigheterna har endast
byggnadsstyrelsen och direktionen för karolinska sjukhuset helt tillstyrkt
förslaget. Statstjänarkartellen har också lämnat förslaget utan erinran. T
vad avser de prästerliga tjänstebostäderna har förslaget biträtts av domkapitlen
och stiftsnämnderna i Karlstad och Luleå. I övrigt har flertalet
remissvar antingen innefattat avvikande mening i fråga om centraliseringens
omfattning eller varit rent avstyrkande. I många yttranden har emellertid
framkommit förslag till andra lösningar av frågan om möjligheterna
att åstadkomma en mera enhetlig hyressättning än den av utredningen förordade.

Statens bostadsnämnd anför i förevarande fråga följande.

Den lösning av denna betydelsefulla fråga, som utredningen kommit fram
till, giver enligt bostadsnämndens uppfattning det mest rättvisande resultatet.
Vid en individuell hyresvärdering enligt marknadsprincipen, där en
skälighetsprövning, såsom utredningen påvisat, i sista hand måste vara avgörande,
är det uppenbarligen icke möjligt att erhålla önskvärd enhetlighet
på annat sätt än att hyressättningen centraliseras. Det är emellertid naturligt
att skilda meningar kunna göra sig gällande beträffande hur långt
denna centralisering skall drivas. Erforderligheten av mera enhetliga be5
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 116

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

dömningar av hyressättningen inom den civila statsförvaltningen och inom
försvaret synes klart dokumenterad. Vad angår de affärsdrivande verken
kan frågan synas mera tveksam närmast från den synpunkten, att utvecklingen
i andra avseenden synes tendera mot ökad frihet för dessa verk. Mot
bakgrunden av denna utvecklingstendens skulle det väl icke vara otänkbart,
att här göra eu gränsdragning, som överlämnade till de affärsdrivande verken
att med beaktande av utredningens uttalanden och bostadsstyrelsens
praxis själva omhänderhava hyressättningen. Stora risker synas emellertid
föreligga, att den eftersträvade enhetligheten i så fall skulle kunna uppnås
endast i väsentligt mindre utsträckning än vid ett genomförande av utredningens
förslag i denna del, varigenom syftet med förslaget skulle kunna
förfelas. Bostadsnämnden har under sin verksamhet haft många erfarenheter
av de mycket stora svårigheter, som föranletts av olika hyressättning
för likvärdiga bostäder tillhörande skilda verk å en och samma ort. Från
bostadsnämndens utgångspunkter är det därför angeläget, att även de affärsdrivande
verken omfattas av centraliseringen. Detta gäller alldeles särskilt
den första hyressättningen på basis av utredningens förslag samt hyressättningen
av bostäder i nybyggda fastigheter och fastigheter, som undergått
en genomgripande modernisering. Om de skäl, som tala för en friare
ställning för de affärsdrivande verken, anses böra tillmätas betydelse i detta
sammanhang, kan en gränsdragning tänkas ske på sätt, som nyss angivits.
En sådan gränsdragning medför, att det skulle ankomma å här avsedda
verk att själva efter den första genomgången ombesörja sådana justeringar
i hyressättningen av tjänstebostäder, som föranledas av ändrade förhållanden
på den allmänna hyresmarknaden (t. ex. generella hyreshöjningar)
ävensom justeringar, påkallade av vidtagna standardförbättringar i bostäderna.
Självfallet förutsättes, att bostadsstyrelsens praxis härvid kommer
att beaktas. Bostadsnämnden anser sig dock böra framhålla, att en lösning
efter nyss angivna riktlinjer sannolikt icke kan förväntas medföra samma
enhetlighet i utvecklingen, soan vid en konsekvent genomförd centralisering
till bostadsstyrelsen. Även under förutsättning av ett smidigt samarbete
mellan respektive affärsverk och bostadsstyrelsen torde det likväl ligga i
sakens natur, att den största möjliga följsamheten till de växlingar i hyresnivån
på olika orter, som kunna förutses vid en fri hyresmarknad, bäst
uppnås vid en fullt genomförd koncentration av hithörande frågor.

Enligt statens sakrevisions mening innebär det bl. a. omgång och ökade
kostnader att inkoppla en tredje part i hyresförhållandet mellan myndigheten
och den anställde. Någon form av samverkan eller samorganisation
myndigheterna emellan synes dock i varje fall vara ofrånkomlig.
Det kan emellertid befaras, att det erforderliga samarbetet mellan myndigheterna
på detta område skulle bli svårt att praktiskt genomföra. Sakrevisionen
anser därför övervägande skäl tala för en centralisering på föreslaget
sätt av hyressättningsarbetet. Sakrevisionen ifrågasätter, om icke
besvärsrätt hos tjänstebostadsnämnden skall tillkomma såväl tjänstemannen
som den bostadsförvaltande myndigheten.

Sistnämnda synpunkt framföres även av statskontoret, som vidare framhåller,
att det synes uppenbart att förslagets genomförande skulle medföra
de säkraste garantierna för en likformig bedömning av hyresfrågorna. Enligt
ämbetsverkets mening kan det emellertid ifrågasättas, om den föreslagna
anordningen kommer att medföra sådana fördelar, att de betydande kost -

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

67

nader, som bostadsstyrelsens medverkan beräknas medföra, kan anses motiverade.
Statskontoret finner det därför förtjänt att övervägas, huruvida
icke den eftersträvade enhetligheten i hyressättningen skulle — med bibehållande
av myndigheternas bestämmanderätt — ernås, därest tillfälle bereddes
de med hyresfrågor sysselsatta befattningshavarna att under sakkunnig
ledning gemensamt överlägga i dylika frågor.

Riksräkenskapsverket anser att tillräckliga skäl icke föreligger att avhända
de af färsdrivande verken bestämmanderätten över tjänstebostadshyrorna.

Statens lönenämnd ifrågasätter om det icke för vinnande av tillräcklig
enhetlighet i hyressättningen olika förvaltningsområden emellan skulle vara
till fyllest att till bostadsstyrelsen knyta en tjänsteman med rådgivande
funktioner. En samordning av hyresbedönmingen kunde då ske på så sätt
att representanter för de bostadsförvaltande verken höll överläggningar under
ledning av denne tjänsteman. Därjämte borde så till vida övervägas en
koncentration av bestämmanderätten i fråga om hyressättningen, att vissa
myndigheter, vilka disponerar över ett mera betydande antal bostäder och
vilka på grund härav förfogar över erforderlig expertis i hyresfrågor, anförtros
hyressättningen inom förvaltningsomåden, där blott ett fåtal bostäder
finnes.

Bostadsstyrelsen har ingående behandlat utredningens förslag i här ifrågavarande
del. Styrelsen instämmer till en början med utredningens motivering
för att en central myndighet bör ha ett starkt inflytande på hyressättningen
för såväl tjänstebostäder som uthyrningsbostäder. Styrelsen har
likaså i princip inga invändningar mot att själv vara denna centrala myndighet.
Bostadsstyrelsen framhåller emellertid, att utredningens förslag
beträffande principerna för hyressättningen av tjänstebostäder innefattar
flera moment av skälighetsprövning och hänsynstagande till individuella
förhållanden. Detta gäller exempelvis reducering av hyran, om lägenheten
är för stor i förhållande till innehavarens lönegradsplacering, och reducering
av hyran med hänsyn till hyresprocentens höjd. Enligt styrelsens bestämda
uppfattning bör bostadsstyrelsens hyressättning endast avse bostaden
som sådan, vilket överensstämmer med den princip för hyressättningen,
som tillämpas för de statsbelånade husen. Prövningen av de nämnda frågorna
bör däremot icke ankomma på den centrala hyressättande myndigheten
utan på de förvaltande myndigheterna. För att icke enhetligheten i hyressättningen
skall äventyras, måste dock vissa allmänna direktiv gälla för de
förvaltande myndigheterna. Direktiven synes i vissa fall kunna fastställas
av bostadsstyrelsen och i andra fall av statens tjänstebostadsnämnd.

Vidare ifrågasätter bostadsstyrelsen, om ett beslut av bostadsstyrelsen bör
kunna överklagas hos ett organ som tjänstebostadsnämnden. Med hänsyn
härtill och till de övriga uppgifter, som enligt styrelsens förslag skall ankomma
på de förvaltande myndigheterna, synes det rimligare att de förvaltande
myndigheterna själva får fastställa hyrorna för tjänstebostäder på
grundval av ett förslag från bostadsstyrelsen, d. v. s. ett förfarande som mot -

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

svarar vad utredningen föreslagit beträffande hyressättningen av uthyrningsbostäderna.
I båda fallen bör emellertid gälla, att de förvaltande myndigheterna
icke utan medgivande från bostadsstyrelsen får fastställa resp.
träffa avtal om högre hyra än den av styrelsen föreslagna. Bostadsstyrelsen
förutsätter vidare i likhet med utredningen, att de bostadsförvaltande myndigheterna
skall vara skyldiga att delge bostadsstyrelsen om avsteg göres
från styrelsens förslag. Enligt styrelsens mening bör emellertid delgivningen
endast ha karaktären av anmälan, varigenom styrelsen får en totalbild av de
fastställda resp. avtalade hyrorna och ett underlag för generella ändringar
av värderingsnormer och till de förvaltande myndigheterna lämnade allmänna
direktiv. Styrelsen framhåller vidare bl. a., att om en myndighet frånliänder
sig en inkomst genom att icke följa styrelsens hyresförslag, kommer den
att få svara härför inför sina egna revisorer eller något revisionsorgan (sakrevisionen
eller riksräkenskapsverket).

Vad därefter angår de bostadsförvaltande myndigheternas yttranden må
först nämnas, att järnvägsstyrelsen liksom också telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen
bestämt motsatt sig utredningens förslag.

Järnvägsstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Av statsverket tillhöriga tjänstebostäder torde vid ett genomförande av
utredningens förslag ca 60 % komma att lokaliseras till statens järnvägar.
För statens järnvägar som affärsverk är det av synnerligen stort intresse att
på sätt hittills skett själv få handha fastighetsförvaltningen i dess helhet, sålunda
även hyressättningsfrågorna. Av utredningen framlagt material bestyrker,
att statens järnvägar på ett fullt tillfredsställande sätt hittills handhaft
hyressättningen. Statens järnvägar har under senare år jämväl kommit
att beträffande hyressättningen bli vägledande för andra statsverk. Styrelsen
hävdar med bestämdhet, att statens järnvägar även i fortsättningen bör äga
rätt handha hyressättningen för verkets bostäder, och avstyrker således utredningens
förslag om att hyressättningen för statens järnvägars del centraliseras
till bostadsstyrelsen.

Enligt vattenfallsstyrelsens mening skulle man med noggrant utarbetade
värderingsregler kunna säkerställa en likvärdig hyresbedömning utförd av
de olika verken.

Domänstyrelsen förordar, att en normalisering av hyressättningen för berörda
bostäder i stället åstadkommes därigenom, att ett enhetligt system för
hyresberäkning inom statsförvaltningen utarbetas och ställes till myndigheternas
förfogande. Därest i anslutning härtill bostadsstyrelsen förordnas att
vara samordnande och rådgivande organ i hithörande frågor, synes fullgoda
garantier för en enhetlig tjänstebostadspolitik kunna erhållas utan att sagda
styrelse i mera betydande utsträckning betungas med de organisatoriska och
personella problem, vilka oundvikligen uppstår vid en centralisering av ifrågavarande
ärendens handläggning. För övrigt torde en centralisering utan
tvekan komma att medföra avsevärda merarbeten inom de berörda myndigheterna.

Försvarets fabriksstyrelse kan icke biträda förslaget och försvarets civilförvaltning
avstyrker för försvarets del, att hyressättningsärendena handläg -

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ges på annat sätt än för närvarande, d. v. s. av fortifikationsförvaltningen.
Fortifikationsförvaltningen har i sitt yttrande icke ingått på utredningens
förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen anser, att för åstadkommande av ökad enhetlighet inom
statsförvaltningen i dess helhet torde antingen mera preciserade bestämmelser
meddelas angående hyrornas fastställande än de nu gällande eller ock
ett för hela statsförvaltningen gemensamt rådgivningsorgan tillskapas.

Socialstyrelsen finner den av utredningen föreslagna ordningen icke vara
ändamålsenlig. Styrelsen föreslår ett förfarande, som överensstämmer med
vad bostadsstyrelsen förordat, nämligen att marknadshyran bestämmes av
det centrala bostadsorganet, medan den slutliga hyran fastställes av vederbörande
centrala verk i samråd med nämnda organ.

Flera andra myndigheter, som avstyrker förslaget, förordar i stället att bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna skall fungera såsom rådgivande
organ. Till de myndigheter, vilka framför en sådan mening, hör bl. a. generaltullstyrelsen
och lantbruksstyrelsen.

Av personalorganisationerna har som nämnts Statstjänarkartellen tillstyrkt
förslaget.

TCO kan icke dela utredningens uppfattning, att hyressättningen av statens
tjänstebostäder skall centraliseras till bostadsstyrelsen. Det är i stället
TCO:s uppfattning, att erforderliga bestämmelser efter förhandlingar mellan
civildepartementet, LO och TCO skall fastställas av Kungl. Maj :t. Tilllämpningen
bör sedan anförtros de enskilda verken — varvid det givetvis
förutsättes, att förhandlingar kommer till stånd med vederbörande tjänstemannaförbund.

SR framhåller, att den individuella metoden och rättvisekraven knappast
låter sig förena utan någon form av central bedömning. SR befarar dock, att
det av utredningen föreslagna hyressättande organet kan komma att utvecklas
till ett nytt ämbetsverk med ytterligare byråkratisering, fördröjning av
ärendenas avgörande och ökade kostnader som följd. Enligt förbundets mening
skall den enhetliga bedömningen främst avse »nollställning» av grunderna
för hyressättningen inom olika områden av statsförvaltningen genom
att tjänstebostadshyrorna i ett sammanhang fastställes av ett organ. Detta
organ bör sammansättas av representanter för de grenar av statsförvaltningen,
som disponerar de ojämförligt flesta tjänstebostäderna, nämligen statens
järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen samt en representant ur bostadsstyrelsen
såsom ordförande.

SACO har icke närmare berört frågan om centraliseringen av hyressättningen
för tjänstebostäder men förutsatt, att statens tjänstebostadsnämnd
får eu sammansättning så att organisationen blir representerad.

Förslaget att hyressättningen för prästernas tjänstebostäder skall centraliseras
avstyrkes av Svenska pastoratens riksförbund, som anser det vara
lämpligare att beslutanderätten anförtros en ortsmyndighet, t. ex. domkapitel.
stiftsnämnd eller boställsnämnd. Särskilt boställsnämndcn torde ge -

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

nom sin verksamhet vara synnerligen väl skickad för uppgiften. I varje ärende
bör yttranden före avgörandet inhämtas av pastoratskvrkorådet och bostadsinnehavaren.

Domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösand anför i huvudsak detsamma
som förbundet och tillägger att det knappast synes stå i överensstämmelse
med den kyrkliga förvaltningens författningsmässigt självständiga karaktär
att införa bostadsstyrelsen och tjänstebostadsnämnden såsom nya instanser
vid sidan av de nuvarande organen.

Övriga domkapitel och stiftsnämnder — med undantag för Karlstad och
Luleå —har likaså avstyrkt förslaget.

Enligt Svenska prästförbundet bör beslut i hyresfrågor fattas av stiftsnämnden,
som skall ha att infordra förslag av boställsnämnden.

Utredningens synpunkter i fråga om hyressättningen av sådana icke-tjänsttebostäder,
som av annan än statlig myndighet upplåtes till befattningshavare,
å vilka statliga avlöningsreglementen är tillämpliga, har föranlett statskontoret
att understryka, att såsom villkor för i förekommande fall utgående
statsbidrag till lönekostnader bör gälla, att hyrorna icke så bestämmes,
att de får karaktär av löneförmån.

Skolöverstyrelsen anser det föga verklighetsbetonat att beträffande folkskolans
lärarbostäder lämna frågan om det administrativa förfarandet för
sättande av en riktig hyra öppen och att ej heller ge någon metod eller
föreskrift om hur hyra skall beräknas. Resultatet kunde bli hyresuppgörelser
av varierande slag mellan skoldistriktet-arbetsgivaren och lärarendivresgästen.
För att kunna skydda sig mot hyror med karaktär av löneförmån erfordras
givetvis ett system av föreskrifter liknande det nuvarande, för så
vitt man ej vill nöja sig med skönsavgöranden av någon statlig myndighet,
exempelvis folkskolinspektören. Ej heller detta sistnämnda torde kunna
komma i fråga. Under alla förhållanden kan överstyrelsen icke förorda, att
hyran för folkskolans lärarbostäder bestämmes enligt utredningens riktlinjer.

Svenska stadsförbundet anför i huvudsak följande.

För kommunernas del har utredningen utgått ifrån att dessa skola klara
problemen med hyressättningen av lärarbostäderna på egen hand. Styrelsen,
som självfallet finner denna uppläggning fullt riktig ur rent principiella
synpunkter, ifrågasätter dock om icke de kommuner, som så önska, skola
ha möjligheter att inhämta bostadsstyrelsens mening, innan slutgiltig ställning
tages i en hyressättningsfråga.

Med anledning av det föreslagna förfarandet för hyressättning av statsverkets
uthvrningsbostäder har bostadsstyrelsen framhållit, att stora fördelar
skulle vinnas om hyresregleringen avvecklades för ifrågavarande bostäder.
Styrelsen anför härom sammanfattningsvis följande.

En ny utgångspunkt för en bedömning av det administrativa förfarandet
ger enligt styrelsens uppfattning de av hyresregleringskommittén framlagda
förslagen om hyresregleringens avveckling (SOU 1955:35). Kommittén har
ansett att förutsättningar nu föreligger för en viss avveckling av hyresregle -

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

ringen och framlägger förslag om »regional» och »kategorimässig» avveckling.
På anförda skäl har kommittén emellertid ej funnit anledning föreslå
någon avveckling beträffande bl. a. de av staten förvaltade husen. Bostadsstyrelsen
däremot anser, att en sådan avveckling bör vara möjlig. Möjligen
kan ifrågasättas att bevara uppsägningsskydd för avflyttning.

Om statens bostäder undantages från hyresregleringen, kan hyressättningen
för uthyrningsbostäderna administreras på samma sätt oberoende av
om bostaden är belägen på hyresreglerad ort eller icke. Enligt utredningens
mening skulle det ankomma på de förvaltande myndigheterna att föra talan
inför hyresnämnd och hyresråd. Styrelsen är emellertid övertygad om att
dessa myndigheter i stor utsträckning kommer att vilja anlita styrelsen för
biträde vid hyresnämndens handläggning av hyresärenden ävensom med avfattande
av inlagor när besvär anföres inför hyresrådet. Denna medverkan
skulle emellertid kräva en avsevärd personaluppsättning hos styrelsen.

Generalpoststyrelsen — inom vilkens förvaltningsområde upplåtelse av bostäder
mot bostadstvång icke förekommer — anser att någon närmare översyn
av hyressättningen för postverkets uthyrningslägenheter genom särskilt
organ icke är påkallad och avstyrker därför utredningens förslag. Även järnvägsstyrelsen,
telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen avstyrker förslaget.

Statens avtalsnämnd framhåller i detta sammanhang, att i bostadsstyrelsens
blivande åligganden även bör ingå skyldighet att på hemställan av statligt
verk och institution uttala vilken hyra som bör gälla för enligt kollektivavtal
eller personligt anställningsavtal anställd personal samt i övrigt
lämna sådana upplysningar, som erfordras för en tillämpning av i betänkandet
angivna riktlinjer.

Statstjänarkartellen ansluter sig till utredningens förslag. Kartellen framställer
i detta sammanhang förslag om en utvidgning av tjänstebostadsnämndens
uppgifter till att omfatta även avgörandet av tvister rörande hyressättningen
av uthyrningsbostäder på icke hyresreglerade orter. Statst jänarkartellen
anför såsom motiv härför i huvudsak följande.

Det framstår som en betydande olägenhet att beträffande bostäder utan
bostadstvång, som äro belägna å icke hyresreglerade orter, besväismöjligheter
saknas, eftersom statens bostadsnämnd endast blir besvärsinstans för
tjänstebostäder och hvresrådet icke kan avgöra ärenden som icke förut beslutats
av hyresnämnd. Enligt utredningens mening skall vid uppgörandet av
hyresförslag å icke hyresreglerad ort expertis från närliggande hyresnämnd
anlitas. I det fall att expert för två likvärdiga bostäder, den ena belägen å
ort med och den andra belägen å ort utan hyresnämnd, föreslår samma hyra
för bostaden å orten utan hyresnämnd, som fastställts för bostaden å orten
med hyresnämnd, uppstår egendomliga konsekvenser. Om i sistnämnda fält
besvär anföres av hyresgästen och hyresrådet ändrar hyran, kan motsvarande
icke ske för den andre hyresgästen, därest utredningens förslag genomföres.

Vad slutligen angår utredningens förslag i fråga om personalbehov och
kostnader in. in. för bostadsstyrelsens liandhavande av hyressättningen för
tjänste- och uthyrningsbostäder må nämnas att statens bostadsnämnd framhållit
angelägenheten av att den kvalificerade tjänsteman, som har att leda
hyressättningsarbetet, erhåller eu från bostadsstyrelsens övriga arbetsupp -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

gifter fiistaende ställning. Ett inordnande under någon av styrelsens byråer
av här avsedd tjänst synes komplicera ärendenas handläggning och motverka
möjligheterna till smidighet och snabbhet.

Bostadsstyrelsen har för sin del pekat på att, då det bostadsbestånd, varom
fråga är, omfattar drygt 30 000 lägenheter, bostadsstyrelsens arbete härmed
synes bli mycket omfattande och tidskrävande. Detta gäller icke blott
engångsarbetet utan även det fortlöpande arbetet, icke minst med tanke
på det akuta behovet av ombyggnad och upprustning av det statliga bostadsbeståndet.
Då bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas personal
redan nu är mycket knapp för de ordinarie uppgifterna, måste styrelsen bestämt
kräva, att den bostadspolitiska organisationen får en förstärkning med
all den personal som erfordas för de eventuellt nytillkommande arbetsuppgifterna.
Utredningens förslag- att ett visst belopp per budgetår ställes till
bostadsstyrelsens förfogande för täckning av alla de med nämnda arbetsuPP§ifter
förenade kostnaderna är därför välmotiverat. Styrelsen har icke
något att erinra mot det av utredningen föreslagna beloppet för det första
budgetåret. Det torde dock vara i hög grad sannolikt att behovet av medel
för det andra budgetåret blir större. Därefter bör de vunna erfarenheterna
kunna ge ledning för bedömning av medelsbehovet. Vidare anför styrelsen
bl. a. följande.

Under den första tiden synes den erforderliga personalen böra knytas
direkt till bostadsstyrelsen. Intill dess större erfarenhet vunnits och så länge
länsbostadsnämndernas personal icke är tillräcklig för nuvarande arbetsuppgifter,
måste den centrala myndigheten även handha de arbetsuppgifter som
är avsedda att sedan handläggas lokalt. Utredningens förslag att omprövningen
av hyrorna bör ske ortsvis synes välgrundat, då kostnaderna för personalens
resor härigenom kan nedbringas.

Med hänsyn till ärendenas natur bör hyressättningsarbetet inom bostadsstyrelsen
handhas av en i förhållande till styrelsens nuvarande arbetsuppgifter
fristående arbetsgrupp. Personalen skall enligt utredningens förslag
extraanställas, och som chef för gruppen föreslås en byrådirektör i lönegrad
33. Styrelsen vill ifrågasätta, om det är lämpligt att beträffande chefsbefattningen
binda sig för viss anställningsform och lönegrad. Det är i hög grad
angeläget att få en kvalificerad person på denna befattning. Till en början
bör man därför enligt styrelsens mening ha en arvodesbefattning, för vilken
lön och sociala förmåner beslutas av Kungl. Maj :t.

Departementschefen

En föreskrift att tjänsteman skall erlägga ersättning för till honom anvisad
tjänstebostad och att denna ersättning skall bestämmas med hänsyn till
det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller för liknande lägenhet, infördes
första gången vid fastställande av det avlöningsreglemenle för kommunikationsverken,
som enligt statsmakternas beslut trädde i kraft den 1 juli
15>20. Bestämmelsen tillkom i samband med borttagandet av den förmån av
Jri bostad, som förut tillkommit vissa grupper av befattningshavare och som

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

73

enligt de nya avlöningsgrunderna inarbetats i lönen med belopp motsvarande
förmånens värde. Numera meddelas en bestämmelse av nämnda innehall,
förutom i statens allmänna avlöningsreglemente, även i vissa andra avlöningsreglementen,
vilka utformats efter mönster av detta, nämligen i avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
och i polislönereglementet.

Genom att anpassa tjänstebostadsersättningen efter ortens pris för jämförliga
lägenheter har man avsett att vinna en enhetlig och rättvis värderingsgrund.
Under årens lopp vunna erfarenheter har emellertid givit vid
handen att en bestämmelse av berörda innehåll inte medfört tillfredsställande
resultat. Vid upprepade tillfällen har sålunda anmärkningar framställts
mot hyressättningen av tjänstebostäder inom statsförvaltningen. Bl. a. har
riksdagens revisorer senast år 1951 påtalat, att hyrorna inte varit riktigt avpassade
i förhållande till rådande hyrespriser på den allmänna bostadsmarknaden
och att hyresnivån visat en påfallande ojämnhet olika statliga förvaltningsområden
emellan. Även hyressättningen av tjänstebostäder, som
anvisas åt rektorer och lärare vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
har föranlett erinringar.

I fråga om hyrorna för tjänstebostäderna inom folkskoleväsendet föreligger
i viss mån ett annat förhållande. Hyrorna för dessa bostäder utgår med
i författning fixerade belopp, vilket innebär att en enhetlig ersättningsnorm
tillämpas. Mot dessa hyror har emellertid riktats den anmärkningen, att de
genomsnittligt varit för låga i förhållande till den öppna marknadens hyror.

De nu berörda förhållandena föranledde tillsättandet av en utredning -—
lt>52 års tjänstebostadsutredning — med uppdrag att verkställa en öveTsyn
av bestämmelserna om hyressättningen av tjänstebostäder, inte bara statliga
sådana utan överhuvud tjänstebostäder, som avses i av Kungl. Maj:t för olika
personalgrupper utfärdade avlöningsreglementen. I enlighet med sina direktiv
har utredningen därvid haft att undersöka i vad mån det kunde vara
möjligt att med bibehållande av gällande bestämmelser uppnå en »riktigare»
och mera enhetlig hyressältning. Utredningen har emellertid även varit obunden
att föreslå införandet av andra grunder. I utredningsuppdraget har vidare
ingått att ompröva tjänstebostadsinstitutionen inom de olika områden,
där statliga avlöningsreglementen gäller. Bl. a. har frågan om de närmare
förutsättningarna för anordnandet av tjänstebostäder ansetts böra upptagas
till närmare övervägande.

Med den omfattning, som tjänstebostadsutredningens uppdrag sålunda erhållit,
har utredningen även haft att ingå på frågan om de prästerliga tjänstebostäderna.
Det har gjorts gällande, att dessa bostäder borde ha undantagits
i förevarande sammanhang med hänsyn bl. a. till att grunderna för hyressättningen
av desamma relativt nyligen varit föremål för prövning (jfr
prop. 1949: 204). Med anledning härav vill jag understryka angelägenheten
av att tjänstebostadsfrågan för samtliga grupper, på vilka statliga avlöningsreglementen
är tillämpliga, bedömes efter enhetliga principer.

De synpunkter och förslag tjänstebostadsutredningen framlagt i sitt be -

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

länkande finner jag innebära ett förtjänstfullt klarläggande av förevarande
problemkomplex. Rådande särskilda förhållanden på den allmänna bostadsmarknaden
har utan tvekan försvårat utredningsuppdraget. Jag har i det
föregående redogjort för huvudinnehållet i utredningens betänkande och remissyttrandena
däröver. Betänkandet innefattar principförslag och åtföljes
icke av utformade förslag till nya eller ändrade författningar på området.
För egen del finner jag det lämpligt, att de betydelsefulla och vittomfattande
spörsmål, som det här gäller, först upptages till principiella överväganden,
innan detaljutformningen närmare prövas. Ett särskilt skäl för att en
sådan ordning tillämpas utgör det förhållandet, att utredningens förslag påkallar
vissa överväganden i statsbidragshänseende.

I anslutning till det anförda bör vad jag i det följande förordar betraktas
endast såsom förslag till en principlösning av hithörande spörsmål. Därest
dessa förslag vinner statsmakternas bifall, bör därefter erforderliga detaljföreskrifter
och övergångsanordningar utformas. Vid vilken tidpunkt förslagen
bör bringas i tillämpning kan därför icke nu bestämmas.

Med hänsyn till den utveckling såväl på det personalpolitiska området
som på bostadsförsörjningens område, som ägt rum under de senaste årtiondena,
framstår den hittills gällande ordningen med ett mycket omfattande
tjänstebostadstvång såsom föråldrad. Den nuvarande omfattningen av detta
bostadstvång torde ha sin förklaring i att staten-arbetsgivaren tidigare i
mänga fall av praktiska skäl låtit uppföra bostäder åt tjänstemännen och
ålagt bostadstvång såsom ett medel att förhindra att dessa bostäder skulle
komma att stå outhyrda. Ett tjänstebostadstvång av nuvarande omfattning
har också på personalhåll ansetts utgöra en nackdel. I likhet med utredningen
anser jag av anförda skäl att tjänstebostadsinstitutionen nu bör omprövas.
Härvid bör såsom tjänstebostadsutredningen understrukit tjänstesynpunkter
och icke bostadsförsörjningssynpunkter i princip vara avgörande.

Den av utredningen förordade definitionen av tjänstebostadsbegreppet och
de riktlinjer i fråga om förutsättningarna för åläggande av bostadstvång,
som utredningen framlagt, har i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna
remissyttrandena. Såsom redan av det anförda framgår ansluter jag mig
helt till utredningens uppfattning att i princip endast tjänstesynpunkter
skall vara avgörande för åläggande av bostadstvång. Härigenom åstadkommes
en renodling av tjänstebostadsinstitutionen samtidigt som man vinner
en rimlig avvägning mellan de olika intressen, som beträffande bostadstvångets
omfattning naturligen gör sig gällande dels från arbetsgivaren — fastighetsägarens
sida, dels från tjänstemannahåll. Denna avvägning beror givetvis
ytterst på vad man inlägger i begreppet tjänstesynpunkter. I detta hänseende
föreslår utredningen en definition som innebär, att bostadstvång må
åläggas endast när så är av väsentlig betydelse för de med tjänsten förenade
arbetsuppgifternas behöriga fullgörande. Med hänsyn till vad som förekommit
vid remissbehandlingen vill jag understryka, att med denna gränsdragning
tjänstebostadstvång bör kunna åläggas även i sådana fall då ett ända -

Kungi. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

75

målsenligt bedrivande av verksamheten kräver att så sker. Härav följer, att
jag inte kan dela statens lönenämnds uppfattning, att tjänstebostadstvång
under vissa förhållanden inte bör komma i fråga annat än då intresset av
beredskap är så starkt att beredskapsskyldighet i hemmet anses böra påläggas
befattningshavarna. Med den av mig angivna målsättningen torde det
exempelvis, som även utredningen framhållit, kunna vara motiverat att tjänstebostäder
anordnas i anslutning till en anläggning, där det av säkerhetsskäl
anses angeläget att personalen även utom tjänstgöringstid finns nära
till hands. För att i dylika fall — utan att pålägga personalen beredskapstjänstgöring
i hemmet — erhålla garantier för att viss styrka alltid är tillgänglig,
bör antalet tjänstebostäder naturligen icke alltför mycket begränsas.
Men även i andra fall än de nu nämnda bör — utöver vad som framgår
av utredningens exemplifiering — tjänstebostadstvång kunna ifrågakomma.
Jag finner det dock icke förenligt med den nyss angivna utgångspunkten att
exempelvis rektorer vid de allmänna läroverken och all lärarpersonal vid
folkhögskolor och lanthruksundervisningsanstalter skall vara skyldiga att
bebo i anslutning till skolorna anordnade bostäder. Det torde få ankomma
på tjänstebostadsutredningen att i dess fortsatta arbete närmare överväga
hithörande spörsmål.

Av det anförda torde framgå att jag inte kan ansluta mig till domänstyrelsens
åsikt att man i begreppet tjänstesynpunkter bör inlägga ett hänsynstagande
till behovet av att kunna disponera bostäder för en planmässig omflyttning
av personal. I de fall, då sådant behov verkligen föreligger, torde
detta kunna tillfredsställande tillgodoses utan att tjänstebostadstvång behöver
åläggas, exempelvis genom personalbostäder, av utredningen kallade
uthyrningsbostäder. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad utredningen
anfört om möjligheterna att genom en klausul i hyreskontrakten säkerställa
att sådana bostäder står till myndighetens förfogande för uthyrning
endast till anställda. Med hänsyn till kommunernas uppgifter i fråga om bostadsförsörjningen
kan emellertid anordnandet av7 uthyrningsbostäder genom
statens försorg starkt begränsas. Givetvis kan svårigheter stundom föreligga
att utan statsverkets mellankomst ordna bostadsförsörjningen för
personalen, exempelvis vid skolor och anstalter med ett isolerat läge. Det
bär dock understrykas att, om det befinns oundgängligt att uppföra nya personalbostäder,
dessa såvitt möjligt förlägges utanför det egentliga anstaltsområdel.

Vad beträffar tjänstebostäder för tjänstemän, underkastade statens allmänna
avlöningsreglemente, avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundernisningsanstalter eller polislönereglementet
anser jag i likhet med utredningen det mot bakgrunden av hittills vunna
erfarenheter nödvändigt, att särskilda bostadstvångsförteckningar upprättas.
Invändningar har rests mot utredningens förslag att ifrågavarande förteckningar
skall fastställas av Kungl. Maj:t. Enligt min mening bör förteckningarna
fastställas av Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t där -

7G

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

iil] bemyndigar. I anslutning härtill förutsätter jag, att dylikt bemyndigande
i första hand lämnas de af färsdrivande verken. Vad jag sålunda förordat
torde, därest tillfredsställande garantier skall erhållas för en likformig bedömning,
nödvändiggöra att vissa anvisningar meddelas.

I likhet med utredningen anser jag vidare, att tjänstebostadssystemet bör
avvecklas för tjänstemän vid häradsrätterna, provinsialläkare och distriktsveterinärer.
Om så sker, blir ifrågavarande bostäder på hyresreglerade orter
underkastade hyresregleringslagstiftningen.

I detta sammanhang får jag erinra att jämlikt kungörelsen 1921: 687 (senaste
ändr. 1947:393) statsbidrag kan utgå för anskaffande av bostäder
åt provinsialläkare på landsbygden. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas
för provinsialläkare, bör i enlighet med vad statskontoret och Svenska landskommunernas
förbund anfört dylikt statsbidrag inte längre utgå.

Frågan om tjänstebostäder för folkskolans lärare var, såsom framgår av
den tidigare lämnade redogörelsen för innehållet i tjänstebostadsutredningens
betänkande, föremål för behandling vid förra årets riksdag, varvid
det ansågs att en avveckling av ifrågavarande tjänstebostadssystem icke då
borde ske. Statsutskottet sade sig emellertid förvänta, att frågan om skälen
för ett bibehållande av systemet skulle komma under förnyat övervägande
i samband med prövningen av 1952 års tjänstebostadsutrednings betänkande.

Utredningen har framhållit, att göromålen å ifrågavarande lärarbefattningar
i och för sig icke kräver, att läraren bebor bostad i anslutning till
tjänstestället/skolan. Detta har, såsom utredningen påpekat, kommit till
uttryck i gällande bestämmelser på det sättet, att läraren icke är skyldig
bebo honom anvisad bostad utan endast att mottaga densamma. Enligt utredningens
mening har således icke tjänstesynpunkter utan endast bostadsförsörjningssynpunkter
varit avgörande för tjänstebostadssystemet för folkskolans
lärare.

Vad utredningen sålunda anfört har icke bestritts i de remissyttranden,
vari utredningens förslag om avskaffande av tjänstebostadstvånget för folkskolans
lärare avstyrkts. Frågan kan nu bedömas i ett vidare sammanhang
än som var möjligt föregående år. Därest såsom utredningen förordat och
av mig i det föregående tillstyrkts i princip endast tjänstesynpunkter skall
vara avgörande för anordnandet av tjänstebostäder och för åläggande av
bostadstvång, finner jag följdriktigheten kräva, att beslut nu fattas om en
avveckling av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att kommunerna numera i allt större utsträckning
kommit att engagera sig i bostadsförsörjningen. Såsom utredningen framhållit
framstår det som naturligt för kommunerna att de så långt som möjligt
förhjälper invånarna till goda bostäder. Svenska landskommunernas
förbund har också i sitt remissyttrande understrukit, att skolväsendet på
landsbygden icke längre är beroende av tjänstebostadssystemet. När det gäller
befattningshavare i en av kommunen själv bedriven verksamhet, vars

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

upprätthållande ligger i kommunens eget intresse, finns det enligt min mening
icke anledning ifrågasätta annat än att kommunen — även utan ett
formellt åläggande att tillhandahålla bostäder — skall i erforderlig utsträckning
medverka till bostadsfrågans lösande i de fall, då befattningshavaren
icke själv kan ordna lämplig bostad. Farhågorna för att folkskolans lärare
icke skall kunna få bostadsfrågan löst i annan ordning än genom tjänstebostäder
torde vara desto mindre som det synes kunna bli motiverat att statsbidrag
till uppförande eller anskaffande av lärarbostad även i fortsättningen
utgår i vissa fall. Statsbidragsfrågan bör emellertid göras till föremål för en
närmare undersökning. Det nu utgående statsbidraget till tjänstebostäder
för folkskolans lärare är så avvägt att det skall täcka viss del av de kommunala
tjänstebostadskostnader, som icke täckes av inflytande hyror (jfr
prop. 1955:98). Det föreligger alltså ett samband mellan hyror och statsbidrag.
Hyressättningen är av betydelse för bidragets såväl konstruktion som
storlek. Därest tjänstebostadssystemet avskaffas för folkskolans lärare, förutsätter
jag i likhet med utredningen att från statens sida några bestämmelser
inte bör meddelas om hyressättningen för lärarbostäderna utan det
blir de särskilda kommunernas sak att bestämma hyrorna. På grund av det
anförda erfordras, om statsbidrag till lärarbostäder framdeles skall utgå,
uppenbarligen en annan konstruktion av bidraget. Detta spörsmål bör närmare
utredas. I samband därmed bör också övervägas, huruvida och i vad
mån bidrag till lärarbostäder, som utbetalts före slopandet av tjänstebostadssystemet,
bör återbetalas till statsverket. Detsamma gäller givetvis också
de bidrag, som utgivits för anskaffande av provinsialläkarbostäder.

Ett avskaffande av tjänstebostadssystemet för folkskolans lärare måste
med hänsyn till de föreliggande förhållandena i väsentligt högre grad än på
andra områden påkalla särskilda övergångsanordningar. Utredningen har
redan i förevarande sammanhang upptagit vissa sådana spörsmål. Den närmare
utformningen av övergångsanordningarna bör vidare övervägas i samband
med det utredningsarbete, som ett principbeslut i frågan föranleder.
Avvecklingen av förevarande tjänstebostadstvång torde böra ske successivt
under en längre tid än som kan ifrågakomma beträffande andra tjänstebostäder.

Vad jag sålunda anfört beträffande tjänstebostäder för folkskolans lärare
torde helt äga tillämpning även på tjänstebostadssystemet för organister.
Också detta tjänstebostadssystem bör således enligt min mening avvecklas.
De skäl, som av vissa domkapitel och stiftsnämnder förebragts mot en sådan
reform, har icke givit mig anledning frångå utredningens förslag i denna
del.

Utredningen har föreslagit att tjänstebostäder för präster skall behållas i
ungefär nuvarande utsträckning. Häremot har vissa myndigheter framfört
erinringar, såvitt avser tjänstebostäder i städer och andra tätorter. Även
enligt min mening kan tvekan råda om det befogade i att behålla tjänste -

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 116 år 1956

bostadssystemet i tätorterna. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att göra
en sådan gränsdragning har jag emellertid stannat för att tills vidare icke
föreslå någon ändring i nuvarande ordning. Jag förutsätter dock, att stor
försiktighet för framtiden iakttages i fråga om anordnandet av nya tjänstebostäder
för ordinarie församlingspräster utanför de egentliga landsbygdsförsamlingarna.

Mot de av tjänstebostadsutredningen anförda synpunkterna på frågan om
målsättningen för hyressåttningen av tjänstebostäder har jag inte funnit anledning
till erinran. För att vid ett rent kontantlönesystem likställighet skall
kunna upprätthållas mellan befattningshavare med och utan tjänstebostad
är det naturligt att marknadsprincipen, såsom utredningen uttryckt densamma,
bör utgöra utgångspunkten för tjänstebostadshyrornas bestämmande.
Med en sådan utgångspunkt är det vidare enligt min mening ofrånkomligt
att sådana ojämnheter, som kan känneteckna hyressåttningen på den
allmänna bostadsmarknaden, i princip måste slå igenom även på tjänstebostadshyrorna.
Jag anser mig böra understryka detta med anledning av
att från vissa håll påtalats, att marknadsprincipen medför orättvisor och att
det borde finnas möjligheter till viss jämkning i förhållande till den öppna
marknadens hyressättning. Vad jag sålunda anfört utesluter emellertid inte,
att tjänstebostadshyrorna awäges så, att de inte medför en ekonomisk belastning
för bostadsinnehavarna. Tjänstebostadstvånget synes nämligen kräva
vissa särskilda hänsynstaganden vid hyressåttningen. För egen del finner
jag det naturligt, att hyrorna i tjänstebostäderna sättes något i underkant i
förhållande till hyrorna för jämförbara bostäder på marknaden. Detta innebär
emellertid inte, att jag godtar uppfattningen att bostadstvånget överlag
är besvärande för tjänstebostadsinnehavarna. Jag torde senare få återkomma
till dessa frågor.

I fråga om ändamålsenligheten av olika hyresvärderingsmetoder är det
tjänstebostadsutredningens bestämda uppfattning att en metod, som syftar
till en individuell bedömning av varje särskilt hyresobjekt, är att föredraga
framför mer eller mindre summariska metoder. Utredningen har enligt min
mening framlagt fullt bärande skäl härför. Stor vikt bör även fästas vid vad
statens bostadsnämnd anfört i detta hänseende. Utöver vad utredningen
framhållit om de nackdelar av olika slag, som är förenade med de summariska
värderingssystemen, torde vad särskilt angår de system, som nu
tillämpas för hyressåttningen av folkskolans lärarbostäder och prästgårdarna,
uppmärksamhet böra fästas vid följande omständigheter.

Hyrorna för nyssnämnda bostäder grundar sig, som förut nämnts, på uppgifter,
som framkommit vid 1945 års hyresräkning, och är differentierade efter
hyresgrupper, varvid orterna i riket har fördelats på fem sådana grupper.
Omkring tre fjärdedelar av orterna är härvid hänförda till hyresgupp 1. Till
hyresgrupp 4 hör endast städerna Djursholm, Lidingö, Solna och Sundbyberg
samt Stocksunds köping medan hyresgrupp 5 gäller för Stockholm.

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

Spännvidden mellan hyrorna i hyresgrupp 1 och hyresgrupp 5 är 48—56 %.
En så betydande hyressplittring torde inte motsvara förhållandena i dagens
läge. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande har vid de undersökningar
rörande bostadskostnaderna i landets kommuner, som legat till
grund för den nya lönegrupperingen, kunnat konstateras, att utvecklingen
leder mot en sammanpressning av hyresnivån mellan olika orter.

På grund av det anförda är det uppenbart att hyresgrupperingen, om densamma
skall behållas, måste underkastas en genomgripande revision. Såsom
framgår av det nyss anförda anser jag emellertid på de skäl som utredningen
i övrigt förebragt, att ett summariskt system av enahanda typ som
folkskole- och prästgårdssystemen inte lämpligen bör användas för hyressättningen
av tjänstebostäder. Detsamma gäller också det system för hyressättningen,
som användes inom landstingen — även om mot detta system i
och för sig inte kan riktas den kritiken att spännvidden mellan hyrorna beroende
på orternas gruppering är för stor (spännvidden enligt detta system
är för närvarande i genomsnitt ca 19 %).

Under åberopande av det sagda vill jag tillstyrka utredningens förslag, att
de grunder för hyressättningen av tjänstebostäder, som gäller enligt statens
allmänna avlöningsreglemente och vissa andra avlöningsreglementen, där
principen om en individuell hyressättning kommer till uttryck, behålles samt
att även i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna motsvarande grunder
införes.

Med anledning av vad i vissa remissyttranden anförts rörande fördelarna
med statens järnvägars hyresvärderingssystem — eller ett system, uppbyggt
i huvudsak efter mönster av detta — vill jag framhålla, att hinder icke synes
böra möta att inom ramen för principen om en individuell hyressättning
i viss utsträckning tillämpa en sådan metod såsom ett hjälpmedel för att ernå
en tillfredsställande hyresawägning. Vidare torde för hyressättningen
av möblerade tjänstebostäder en viss schematisering kunna tillämpas, utan
att detta behöver innebära en avvikelse från huvudprincipen.

Vad utredningen uttalat om marknadshyrans bestämmande har icke givit
mig anledning till erinran. Jag ansluter mig således till utredningens åsikt
i fråga om belägenhetens inverkan på hyresvärdet, att det inte kan anses
lämpligt att på förhand —- genom generella procentavdrag eller på annat
sätt — fixera storleksordningen av denna inverkan för olika tänkbara fall.
I detta sammanhang vill jag erinra om vad bostadsnämnden anfört om att en
konstruktion med generella hyresavdrag över huvud är oförenlig med principen
om en individuell marknadsvärdering. För undvikande av missförstånd
vill jag dock understryka utredningens uttalande, att själva bestämmandet
av marknadshyran i allmänhet innefattar ett hänsynstagande till
sådana olägenheter för bostadsinnehavaren, som förorsakas av bostadens
läge.

Beträffande frågan om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstcbostadstvångct
som sådant kan jag i anslutning till det nyss anförda inte

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

anse det riktigt att tillämpa ett system med en procentuell tjänstebostadsrabatt
på sätt som förekommer inom vissa områden. Jag bär också tidigare
1 ramhållit, att jag i likhet med utredningen inte kan finna att bostadstvånget
överlag är besvärande för bostadsinnehavarna. Å andra sidan torde emellertid
inte sällan föreligga sådana särskilda olägenheter att ett uttagande av
marknadshyra i tjänstebostäderna kan vara oskäligt. Riktpunkten för hyressättningen
bör såsom utredningen framhållit vara, att skyldigheten att bebo
tjänstebostad varken medför en indirekt löneförmån eller en belastning i
jämförelse med de fall, då sådan skyldighet icke föreligger.

Utredningen har uppdragit vissa normer rörande tjänstebostads storlek
och jämkning av marknadshgran med hänsyn därtill och bl. a. uppgjort en
utrymmestabell avsedd att tjäna till ledning dels vid anvisande av tjänstebostäder,
dels för bedömningen av i vad män hyresreducering bör ske i fall,
då tjänsteman anvisats bostad, som kan anses onormalt stor i förhållande
till hans löneställning. Även enligt min mening är det av värde att såsom
utgångspunkt för ett ställningstagande i det enskilda fallet ha tillgång till
en dylik tabell. Då det emellertid i hithörande frågor bör finnas utrymme
för en anpassning till föreliggande omständigheter, finner jag det inte lämpligt
att en utrymmestabell intages i författningsbestämmelserna om hyressättningen
vilket skulle kunna medföra en fastlåsning av tillämpningen
''id de i tabellen angivna normerna. Härtill kommer att delade meningar synes
råda om den närmare utformningen av en utrymmestabell. Från olika
håll har sålunda förordats, att tabellen bör innefatta maximigränser för lägenhetsytor.
Vidare har erinringar framförts mot de av utredningen föreslagna
lönegradsgränserna och det antal rum, som inom olika lönegradsintervall
kan anses normalt. Därest maximiytor kommer till användning, synes
det mig viktigt att de synpunkter, som bostadsnämnden anfört om anpassningen
av maximiytorna och om tillämpningen av desamma, vinner beaktande.
Jag vill vidare framhålla, att det i regel inte synes böra komma i
fråga att ålägga en tjänsteman att erlägga hyra för ett större bostadsutrymme
än fem rum och kök. Det torde få ankomma på det rådgivande organ,
som jag i det följande kommer att föreslå, att med beaktande av vad jag
sålunda anfört uppdraga de närmare riktlinjer, som kan befinnas erforderliga
för en enhetlig tillämpning i nu berörda hänseenden.

Med anledning av vad utredningen anfört om jämkning av marknadshgran
med hänsyn till hyresprocenten och de synpunkter härom, som i remissyttranden
framförts, torde jag få framhålla följande.

Svenska stadsförbundet har för sin del ifrågasatt, om det kan vara befogat
att beakta hyresprocenten. Redan i den hyresreduktion, som på sätt nyss
anförts bör ske i fall då onormalt stor bostad anvisats, ligger emellertid ett
hänsynstagande till att tjänstebostadsinnehavaren inte belastas med en alltför
hög hyra i förhållande till sin lön. Utredningen har också påvisat, att en
begränsning av hyran till visst bostadsutrymme inte alltid är till fyllest så -

Knngl. Maj.ts proposition nr 116 år 1956

81

som en spärr mot eu oskälig belastning. Jag är därför beredd tillstyrka, att
förhållandet mellan hyra och lön beaktas vid hyressättningen av tjänstebostäder
såsom ett hjälpmedel vid bedömandet om marlmadshyran är så hög,
att den icke rimligen bör helt uttagas i tvångsvis anvisade lägenheter.

I några remissyttranden har förordats, att en viss högsta hyresprocent
skulle fastställas. Enligt min mening skulle emellertid eu fastlåsning i här
ifrågavarande hänseende medföra orimliga konsekvenser. Sålunda måste avgöras
dels vilka löneförmåner man skall ta hänsyn till (om lönetillägg av
olika slag skall inräknas, om makes eller hemmavarande barns inkomster
skall beaktas etc.), dels hur hyran skall beräknas, dels ock huruvida och i
vad mån i förekommande fall utgående familjebostads- och bränslebidrag
skall inverka på bedömningen. Vidare uppstår bl. a. frågan om hyran, i fall
då densamma nedsatts med hänsyn till afl inaximiprocenten överskridits,
skall justeras vid inträffade förändringar i de nyssnämnda faktorerna, t. ex.
vid lönegrads- och löneklassuppflyttningar, generella hyreshöjningar eller
ändringar i bränslepriserna.

På grund av det anförda finner jag att någon fixering av viss hyresprocent
inte lämpligen bör göras. Bedömningen av om marknadshyran är så hög
att den inte rimligen bör helt uttagas, torde i stället få, såsom redan nu i
allmänhet sker, grundas på en skälighetsprövning, varvid hänsyn bör tagas
till den målsättning, som kommit till uttryck i den bostadspolitiska diskussionen.

I fråga om ersättning för centraluppvärmning, bränsle och belgsning har
utredningen bl. a. föreslagit vissa riktlinjer för maximering av bränslekostnaderna
i onormalt stora tjänstebostäder. Förslaget innebär i huvudsak, att
tjänstebostadsinnehavaren skall vara skyldig bekosta uppvärmningen intill
vissa i en tabell angivna lägenhetsytor. Dessa ytor är så bestämda, att bostadsinnehavaren
kan få bekosta uppvärmningen av stora utrymmen, för
vilka han enligt riktlinjerna för hyresmaximering inte behöver betala någon
hyra. Häremot har vid remissbehandlingen riktats kritik. Enligt min mening
synes de å tjänstebostadsinnehavaren fallande uppvärmningskostnaderna
böra begränsas att i stort sett avse de utrymmen, som han betalar
hyra för. Mot förslaget att bränslekostnadsgottgörelse i förekommande fall
skall kunna utgå även till andra befattningshavare med tjänstebostäder än
präster har jag intet alt erinra.

Utredningens förslag att ersättning för värme, varmvatten, bränsle eller
elektrisk ström, som lillhandahålles av vederbörande myndighet, skall erläggas
efter de normer och priser, som gäller på den allmänna marknaden, anser
jag mig böra biträda.

Vad utredningen anfört och föreslagit i fråga om trädgårdar och garage
in. m. har inte givit mig anledning till erinran. Jag vill understryka, att
tjänstebostadsinnehavare inte bör vara skyldig att mottaga garage, men att
han bör ha företrädesrätt att få hyra detsamma.

<! Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 116

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Med anledning av utredningens förslag beträffande det administrativa
handhavandet av hyressättningen får jag framhålla följande.

Som jag tidigare nämnt förordar jag i likhet med utredningen, att hyressättningen
av tjänstebostäder skall ske med utgångspunkt från en individuell
bostadsvärdering. Med en sådan princip uppstår frågan på vad sätt garantier
kan erhållas för en »riktig» och likformig bedömning av hyresfrågorna
olika förvaltningsområden emellan. För egen del finner jag det uteslutet
att — på sätt hittills varit fallet inom de områden, där redan nu enligt
gällande föreskrifter en individuell hyressättning är påbjuden -— anförtro
hyressättningen åt de enskilda myndigheterna, utan att väsentligen några
andra anvisningar för densamma meddelas än att hyran skall bestämmas
med hänsyn till ortens pris för likvärdiga lägenheter. De erfarenheter, som
under årens lopp vunnits av eu sådan ordning, visar enligt min mening att
andra vägar måste prövas.

Utredningen har anvisat vissa lösningar, som kan övervägas för vinnande
av en enhetlig hyressättning. Dels kan till ledning för hyressättningen utarbetas
mer eller mindre detaljerade riktlinjer, dels kan tillskapas ett rådgivande
organ, dels kan övervägas att överflytta bestämmanderätten över hyressättningen
från de olika myndigheterna till ett enda organ. Men även vid
de båda sistnämnda alternativen kan självfallet närmare riktlinjer för hyressättningen
komma i fråga.

Utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att det inte är
möjligt att genom närmare föreskrifter reglera alla på hyressättningen inverkande
omständigheter — särskilt med hänsyn till de olika moment av
skälighetsbedömanden som enligt utredningens mening måste ske. Utredningen
anser därför, att även i fortsättningen endast bör meddelas vissa
grundläggande bestämmelser och att härutöver de synpunkter, som utredningen
framlagt i sitt betänkande, bör tjäna såsom underlag för hyressättningen.
Från denna utgångspunkt har utredningen — efter att ha avvisat
alternativet om ett rådgivande organ — föreslagit att hyressättningen skall
centraliseras till bostadsstyrelsen.

Utredningens förslag i denna del har, som framgår av den tidigare lämnade
redogörelsen för innehållet i remissyttrandena, avstyrkts av flertalet av
de i ärendet hörda instanserna. Särskilt har förslaget kritiserats av de affärsdrivande
verken. Andra förslag har emellertid framförts. Sålunda har
alternativet med ett rådgivande organ omfattats av flera myndigheter och
organisationer. Det har även förordats, att Kungl. Maj :t skall fastställa detaljerade
riktlinjer för hyressättningen och att tillämpningen av dessa riktlinjer
skall anförtros de enskilda verken utan någon rådgivande mellaninstans.
Vidare har bostadsstyrelsen föreslagit, att styrelsen skall ha att avge
förslag till hyror för bostäderna som sådana, medan däremot den skälighetsprövning
i olika avseenden, som kan befinnas erforderlig, skall ankomma
på de bostadsförvaltande myndigheterna.

Enligt min mening synes det inte möjligt att åstadkomma riktlinjer för
hyressättningen, som i och för sig kan innebära några garantier för en en -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

lietlig hyresbedömning. Så till vida ansluter jag mig till utredningens uppfattning.
Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag förut anfört i fråga
om jämkning av marknadshyran med hänsyn till tjänstebostads storlek och
om det hänsynstagande till hyresprocenten, som i vissa fall kan vara påkallat.
Jag är däremot inte beredd att tillstyrka att hyressättningen centraliseras
på sätt utredningen föreslagit. Myndigheterna bör sålunda även i
fortsättningen vara bestämmande i fråga om hyressättningen. I fråga om de
prästerliga tjänstebostäderna synes det mig lämpligast att hyressättningen
anförtros åt stiftsnämnderna. I syfte att ernå önskvärd enhetlighet torde
emellertid böra tillskapas en rådgivande instans med den sammansättning
och de arbetsuppgifter, som i det följande anges.

Det rådgivande organet, som bör få karaktären av en permanent delegation,
bör bestå av högst fem ledamöter, vilka bör representera bl. a. bostadsstyrelsen,
statens järnvägar, försvaret och sinnessjukhusen. Erinras må, att
ca 75 % av det nuvarande statliga bostadsbeståndet finns inom sistnämnda
tre förvaltningsområden. Delegationen bör kunna kalla representanter för
andra förvaltningsområden att vara närvarande vid behandlingen av ärenden,
som berör dessa, dock utan rätt för dessa representanter att deltaga i
ärendenas avgörande. Delegationen bör ha till uppgift att avge rådgivande
yttranden i hyresfrågor, innan dessa slutligt avgöres av myndigheterna. Av
myndighet fattade beslut bör delges delegationen, i den mån avvikelse sker
från delegationens förslag. Delegationen bör vidare kunna utfärda rekommenderande
anvisningar för hyressättningen, exempelvis om ändring av
tjänstebostadshyra med hänsyn till generella hyresförändringar på den allmänna
marknaden, om hyresreducering på grund av tjänstebostads storlek
eller om tillämpning av viss bränsleklausul. Delegationen bör också verka
för en enhetlig tillämpning av ersättningen för de nyttigheter, som kan vara
förenade med möblerade bostäder.

Den av mig sålunda förordade delegationen torde böra vara rådgivande
beträffande hyressättningen av inte bara tjänstebostäder utan också statsverkets
uthyrningsbostäder. I likhet med utredningen anser jag nämligen
angeläget, att jämväl hyressättningen av de senare bostäderna underkastas
en kontinuerlig övervakning. I detta sammanhang får jag framhålla, att
jag inte funnit mig kunna biträda bostadsstyrelsens förslag om ett avskaffande
av hyresregleringen för uthyrningsbostäderna. I fråga om uthyrningsbostäder
på hyresreglerade orter innebär mitt förslag, att den bostadsförvaltande
myndighetens hyresförslag skall underställas delegationen för yttrande,
innan hyran prövas av vederbörande hyresnämnd. Det kan invändas,
att detta är ett alltför omständligt förfarande. Att märka är emellertid, att
en myndighet ofta på en och samma ort disponerar både tjänstebostäder
och uthyrningsbostäder. Stundom kan till och med i samma byggnad finnas
dessa olika slag av bostäder. Under sådana förhållanden torde det få
anses i hög grad önskvärt, all hyressättningen för bostäderna bedömes från
gemensamma utgångspunkter. Behovet av en sådan enhetlig bedömning bestyrkes,
enligt vad jag under hand inhämtat, av vissa erfarenheter, som sta -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

tens bostadsnämnd förvärvat. Även beträffande uthyrningsbostäderna bör
delgivningsskyldighet till delegationen föreligga.

Till sitt förfogande bör delegationen i varje fall ha särskild personal
för genomförandet av den allmänna översyn av hyressättningen, som de av
mig framlagda förslagen nödvändiggör. Vid detta engångsarbete, vilket bör
bedrivas under delegationens ledning, synes lämpligt att bostadsstyrelsen
tillhandagår med det jämförelsematerial och de utredningar, som kan erfordras
för en värdering av bostäderna.

Den organisation för hyressättningen av tjänste- och uthyrningsbostäder,
som jag sålunda förordat, medför inte någon minskning av de förvaltande
myndigheternas kostnader. Å andra sidan torde utgifterna för den rådgivande
organisationen sannolikt bli lägre än utgifterna vid en centralisering
i enlighet med utredningens förslag. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att de kostnader, som nedlägges på en effektivare och i förhållande
till marknadsläget mera följsam hyressättning, självfallet bör vägas mot de
ökade hyresintäkter som följer därav.

I likhet med utredningen förordar jag, att tvister om ersättning för tjänstebostad
även i fortsättningen skall avgöras av en nämnd -—- statens tjänstebostadsnämnd
— bestående av representanter för förvaltnings- och personalintressena.
Huruvida besvärsrätt beträffande hyra för tjänstebostad bör
tillkomma även den rådgivande delegationen torde få övervägas vid det fortsatta
utredningsarbetet.

Statstjänstemännens huvudorganisationer — Statstjänarkartellen, SR,
SACO och TCO •— som under hand beretts tillfälle att framföra sina synpunkter
beträffande de av mig i det föregående förordade allmänna riktlinjerna,
har därvid godtagit desamma.

Det fortsatta utredningsarbete, som erfordras vid bifall till vad jag föreslagit,
synes bortsett från statsbidragsfrågorna lämpligen böra uppdragas
åt tjänstebostadsutredningen.

Den omständigheten, att en översyn av hyressättningen förutsättes komma
till stånd i samband med ett genomförande av förslagen bör självfallet
inte avhålla myndigheterna att på grundval av gällande bestämmelser göra
de justeringar i den nuvarande hyressättningen, som kan befinnas påkallade
i avvaktan på att förslagen bringas i tillämpning. Jag vill erinra, att
ett uttalande av motsvarande innebörd gjordes vid tjänstebostadsutredningens
igångsättande. Enligt vad som framgår av utredningens betänkande
har också olika verk och myndigheter under de senaste åren vidtagit omreglering
av tjänstebostadshyrorna.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de principiella riktlinjer i fråga om tillämpning
av tjänstebostadstvång och i fråga om hyressättningen
för tjänstebostäder, som jag i det föregående förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

85

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bertil Sjöfors

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 116 år 1956

Innehållsförteckning

I. Inledning ........................................................ 2

II. Bostadsbeståndet ................................................. 4

III. Tjänstebostadsinstitutionen......................................... 5

1. Gällande bestämmelser.......................................... 5

2. Tjänstebostadsutredningen....................................... 7

3. Remissyttrandena .............................................. 17

IY. Grunderna för hyressättningen av tjänstebostäder .................... 28

1. Gällande bestämmelser.......................................... 28

2. Tjänstebostadsutredningen....................................... 30

3. Remissyttrandena .............................................. 50

V. Det administrativa handhavandet av hyressättningen m. m............ 59

1. Tjänstebostadsutredningen....................................... 59

2. Remissyttrandena .............................................. 65

Departementschefen .................................................. 72

560458

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag