Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1956
1
Kr 115
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående eftergivande
av viss återbetalningsskgldighet till statsverket; given
Stockholms slott den 9 mars 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sam. B. Norup
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, följande.
Enligt kungörelse den 11 juni 1948 (nr 323), vilken trädde i kraft den 1
juli samma år och gällde intill den 1 januari 1953, skulle till vissa innehavare
av mindre jordbruk utgå producent- eller kontantbidrag. Bidragskungörelsens
1—3 §§ innehöll inledande bestämmelser. I dess 1 § stadgades,
att bidraget som regel skulle utgå såsom producentbidrag i förhållande till
den mängd mjölk och grädde, som brukaren levererade till mejeri. Bidrag
kunde dock utgå även till mjölkproducent, som på grund av brukningsdelens
läge under hela eller större delen av året var förhindrad att leverera
mjölk till mejeri eller som, utan att dylikt hinder förelåg, levererade mjölk
till annan än mejeri för att tillgodose ett lokalt behov, som ej kunde täckas
1 Biliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 115
o
Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956
genom leveranser från annan brukningsdel eller från mejeri. I dylikt fall
utgick bidraget såsom kontantbidrag i förhållande till det antal kor, som
genomsnittligt fanns på brukningsdelen under åren 1944—1946. För utarrenderad
brukningsdel tillkom bidragsrätten arrendatorn. Ärenden rörande
producent- och kontantbidrag avgjordes, om ej annat stadgades, av vederbörande
lantbruksnämnd (2 §). Bidragsrätten reglerades i kungörelsens 4—
8 §§. Rätt till bidrag tillkom varje enskild jordbrukare, som den 1 juli 1948
innehade en brukningsdel med en åkerareal av högst 10 hektar. Bidrag kunde
dock beviljas även åt innehavare av större brukningsdel, därest avkastningsförmågan
på grund av dålig ägoanordning eller dålig beskaffenhet hos
åkerjorden var så låg, att den motsvarade avkastningsförmågan hos en genomsnittlig
fastighet i orten med en åkerareal av högst 10 hektar och utan
annan naturtillgång. Om brukningsdelen översteg 10 hektar, skulle bidrag
dock utgå endast om brukaren med hänsyn till övriga för honom föreliggande
inkomstmöjligheter kunde anses vara i behov av bidraget (4 § 1
inom.).
Bidrag kunde under vissa förutsättningar utgå även till enskild jordbrukare,
vilken förvärvat eller arrenderat brukningsdel efter den 30 juni 1948.
De i kungörelsen angivna förutsättningarna härför förelåg i följande två
fall [4 § 2 inom. a) och b)].
a) Den föregående innehavaren av brukningsdelen hade enligt tidigare
återgivna bestämmelser varit berättigad till bidrag, varjämte den nye brukaren
antingen övertagit brukningsdelen efter make eller eljest på grund av
släktskap eller annat förhållande stått den föregående innehavaren nära och
redan före den 1 juli 1948 helt eller huvudsakligen skött jordbruket å brukningsdelen.
b) Brukningsdelen var i behov av yttre rationalisering och brukaren kunde
beräknas ha möjlighet att först sedan sådan rationalisering kommit till
stånd uppnå en tillfredsställande bärgning, varjämte med hänsyn härtill och
till omständigheterna i övrigt ett särskilt stöd till brukaren kunde anses
befogat.
Om bidragsberättigad arrendator avled och arrendet övertogs av dödsboet
eller någon av dödsbodelägarna kunde, om så fanns skäligt, bidrag utgå
under återstoden av den löpande arrendetiden, även om nyss angivna förutsättningar
icke var för handen (4 § 3 inom.).
Ingen fick samtidigt åtnjuta bidrag för mer än en brukningsdel eller uppbära
såväl producent- som kontantbidrag. Om någon innehade flera brukningsdelar,
för vilka bidrag kunde utgå, ägde han själv bestämma, för vilken
av dessa han skulle uppbära bidrag (6 §).
Till jordbrukare, som den 1 juli 1948 innehade bidragsberättigad brukningsdel,
utgick bidrag under hela den tid han innehade fastigheten. Detsamma
gällde maka, som övertagit brukningsdel efter avliden make, ävensom
person, som på grund av släktskap med föregående brukare tillerkänts
rätt till producentbidrag. Då bidrag tillerkänts ny brukare på grund av fastighetens
behov av rationalisering, utgick detsamma endast under tid, som
Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956
3
lantbruksnämnden bestämde. Vid dylikt avgörande skulle beaktas, att bidraget
borde upphöra, då erforderlig yttre rationalisering av brukningsdelen
kommit till stånd, eller behovet av bidraget eljest bortfallit, eller om brukaren
utan bärande skäl underlåtit att begagna sig av föreliggande möjlighet
att genomföra sådan rationalisering (7 §).
Såsom förut angivits utgick bidrag endast under vissa bestämda förutsättningar
till den, som tillträdde en brukningsdel efter den 30 juni 1948.
Med hänsyn till betydelsen att inför ägobyte på förhand äga klarhet om
fortsatt bidragsrätt, stadgades skyldighet för lantbruksnämnd att på förfrågan
av den, som efter nyssnämnda datum ämnade förvärva eller arrendera
brukningsdel, lämna besked huruvida han kunde erhålla bidrag (8 §).
Beträffande bidragsbeloppen stadgades i kungörelsens 9—11 §§.
Kungörelsens 12—18 §§ innefattade bestämmelser om utbetalande av bidrag
in. in. Bidragen utbetalades av det mejeri, till vilket mjölkproducenten
levererat mjölk eller grädde eller, beträffande kontantbidrag, inom vars
verksamhetsområde bidragstagarens brukningsdel låg. Utbetalning skedde
halvårsvis. Producentbidrag utbetalades dock först efter kalenderårets slut,
därest det på första halvåret belöpande bidragsbeloppet icke översteg 30
kronor. Om det vid kalenderårets slut visade sig, att producent för första
halvåret uppburit större belopp än som tillkom honom i producentbidrag
för hela året, skulle det överskjutande beloppet återbetalas. Sådan återbetalningsskyldighet
skulle dock icke föreligga, om bidragsrätten upphört före
årets slut (12 §).
Producentbidrag utgick utan ansökan till jordbrukare, som den 1 juli
1948 innehade brukningsdel, vars åkerareal ej översteg 10 hektar. I andra
fall skulle ansökan om producentbidrag göras hos lantbruksnämnden. För
att komma i åtnjutande av kontantbidrag skulle brukare göra ansökan hos
lantbruksnämnden (13 §).
Kungörelsens 19—24 §§ innehöll ansvarsbestämmelser. I 25 § stadgades,
att lantbruksstyrelsen ägde meddela de ytterligare föreskrifter, som erfordrades
för kungörelsens tillämpning ävensom meddela undantag från bestämmelserna
i 3—6 §§.
I skrivelse den 5 mars 1955 har lantbruksstyrelsen hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att utverka bemyndigande för styrelsen att
efter framställning av lantbruksnämnd efterskänka fordringsanspråk, som i
vissa fall uppkommit genom för stor eller eljest felaktig utbetalning av bidrag
enligt kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 323) om producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk. Enligt en av styrelsen
företagen undersökning uppgår de kända, felaktigt uppburna eller utbetalade
bidragen till ett sammanlagt belopp av cirka 250 000 kronor. För
ännu icke kända, felaktigt uppburna eller utbetalade bidrag kan enligt styrelsen
beräknas härutöver tillkomma ett belopp av högst 50 000 kronor.
Över lantbruksstyrclsens framställning har, efter remiss, yttrande avgivits
av statskontoret den 21 mars 1955 och av riksräkenskapsverket den 27
januari 1956.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1956
Lantbrnksstijrelsen framhåller i sin skrivelse, att det under den tid, då
producent- och kontantbidrag utgick enligt bestämmelserna i kungörelsen
1948: 323, icke kunde undvikas, att bidrag i viss utsträckning kom att utgå
till personer, som icke var berättigade till dylikt bidrag. Lantbruksnämnderna
har dock, så snart någon felaktig utbetalning upptäckts, återkrävt dylika
bidragsbelopp i den mån så varit möjligt. Vid den omprövning av producentbidragen,
som ägde rum i anledning av införandet utav nya bidragsbestämmelser
enligt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 787), framkom
att brukare i ytterligare ett stort antal fall utan nämndernas vetskap uppburit
bidrag, efter det att de upphört att vara bidragsberättigade, eller utan
att över huvud ha varit berättigade till bidrag. Styrelsen har, för att bilda
sig en uppfattning om i vilken utsträckning detta förekommit, anmodat
lantbruksnämnderna att till styrelsen inkomma med såvitt möjligt fullständiga
uppgifter om dylika fall. De av nämnderna därvid redovisade fallen
kan enligt styrelsen i stort sett hänföras till någon av följande grupper.
1. Brukare, som tillerkänts bidrag, har fortsatt att uppbära bidraget även
sedan bidragsrätten upphört på grund av att brukningsenheten överlåtits
till person, som avses i 4 § 2 mom. a) kungörelsen 1948: 323. Överlåtelsen
har därvid icke anmälts till lantbruksnämnden och ej heller genom vederbörande
ortsombud eller mejeri kommit till nämndens kännedom. 73 dylika
fall har redovisats. Det sammanlagda beloppet felaktigt uppburna bidrag
uppgår i dessa fall till i runt tal 44 600 kronor.
Utan lantbruksnämnds kännedom har vidare i 27 liknande fall, där överlåtelsen
skett till oskyld person, överlåtaren oberoende härav fortsatt att
uppbära bidraget. I dessa fall, vilka som regel gällt kontantbidrag, uppgår
de felaktigt uppburna beloppen till omkring 11 700 kronor.
2. Brukare, som tillerkänts bidragsrätt, har utan att det kommit till lantbruksnämndens
kännedom avlidit eller överlåtit brukningsenheten till annan.
Bidraget har därefter uppburits av efterträdaren (dödsbo eller enskild),
utan att denne anmält förhållandet eller ansökt om bidrag. Bidragsrätten
har vid sedermera företagen prövning eller vid den nu gjorda genomgången
befunnits icke kunna överflyttas på efterträdaren. 178 sådana fall har rapporterats.
De felaktigt uppburna beloppen uppgår till cirka 124 000 kronor.
När förre brukaren bott kvar på brukningsenheten, är det i många fall
osäkert, vem som faktiskt tillgodogjort sig bidraget. Gränsen mellan grupperna
1 och 2 är därför tämligen flytande.
3. Brukare, som tillerkänts bidrag för viss brukningsenhet, har i 26 fall
utan lantbruksnämndens vetskap övertagit annan närbelägen brukningsenhet.
Han har därefter, ehuru förutsättningar för fortsatt bidragsrätt^ icke
förelegat, uppburit bidrag på grund av mjölkleveranser från sistnämnda
brukningsenhet. De i dessa fall felaktigt uppburna bidragen uppgår till ett
sammanlagt belopp av ca 15 000 kronor.
4. Ytterligare redovisas 109 fall, där brukare fortsatt att uppbära bidrag,
ehuru förutsättningarna därför upphört. I regel har bidragstagaren i dessa
fall av en eller annan anledning slutat att bruka den ifrågavarande brukningsenheten.
Utredningen är emellertid icke så fullständigt att det är möjligt
att med säkerhet hänföra fallen till någon av de förut angivna grupperna.
De felaktigt uppburna beloppen uppgår för ifrågavarande grupp till
sammanlagt omkring 42 100 kronor.
5. En speciell grupp utgöres av sådana fall, där mer än ett bidrag utgått
till en och samme brukare eller bidrag utbetalats till felaktig person" på
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956
5
grund av namnförväxling eller dylikt. I regel har sådana fel upptäckts på ett
tidigt stadium och kunnat rättas till genom återbetalning eller genom avdrag
å senare utgående bidrag. I 35 fall, som hittills icke kunnat regleras och
där möjlighet icke heller föreligger att genom avdrag å framdeles utgående
bidrag återfå felaktigt utbetalat belopp, uppgår det sammanlagda felaktigt
utbetalda beloppet till ca 6 400 kronor.
Det sammanlagda beloppet för nu redovisade, felaktigt uppburna eller
utbetalade bidrag uppgår till omkring 244 000 kronor. Lanlbruksstyrelsen
framhåller emellertid, att någon säkerhet icke finnes för att lantbruksnämndernas
redovisning av fallen är fullständig. Det torde sålunda finnas anledning
antaga, att felaktigheter kan upptäckas i ytterligare ett icke obetydligt
antal fall, om en grundligare undersökning kunde företagas. Likaså torde
bl. a. i viss utsträckning ha förekommit, att bidrag tillerkänts personer, som
icke varit brukare av viss brukningsenhet av i bidragskungörelsen avsedd
beskaffenhet på sådant sätt, att förutsättningarna för bidragsrätt rätteligen
kan anses uppfyllda. Enligt styrelsens mening torde det dock icke behöva
befaras, att nyssnämnda belopp vid en sådan undersökning skulle stiga med
mer än högst 50 000 kronor.
Till belysning av storleken utav det sannolika totalbeloppet för de felaktigt
uppburna eller utbetalade producent- och kontantbidragen anför lantbruksstyrelsen,
att bidrag under tiden fr. o. m. den 1 juli 1948 t. o. m. den
31 december 1952 utbetalats till ett sammanlagt belopp av ca 317 000 000
kronor. Summan av de bidrag, som under samma tid utgått felaktigt, uppgår
enligt den nyss gjorda beräkningen till ej fullt 300 000 kronor. Även om detta
belopp i och för sig kan synas stort, utgör det dock mindre än 0,1 procent av
det totala bidragsbeloppet. Styrelsen finner en dylik felprocent föga anmärkningsvärd
med hänsyn till de särskilda svårigheter, som varit förenade
med administrationen av denna bidragsverksamhet bl. a. till följd
av det sätt, på vilket handhavandet av verksamheten uppdelats mellan statliga
organ och enskilda sammanslutningar.
I fråga om bidragsverksamhetens uppläggning och de olika svårigheter,
vilka varit förknippade med kontrollen av bidragens rätta utbetalning, anför
lantbruksstyrelsen i huvudsak följande.
Bidragsverksamheten, som närmast utgjort en övergångsanordning av social
natur i anslutning till verksamheten för främjande av jordbrukets rationalisering,
startades samtidigt med att lantbruksnämnderna inrättades
den 1 juli 1948. Den första åtgärd, nämnderna därvid hade alt vidtaga, var
att från mejerierna infordra förteckningar över leverantörerna av mjölk till
mejeri. I dessa förteckningar skulle dock ej upptagas sådana leverantörer,
vilkas åkerareal — enligt vad som för mejeriet var känt — översteg 10 hektar
(den egentliga gallringen ur arealsynpunkt skulle emellertid göras av
nämnderna). Därefter skulle nämnderna, med ledning av från andra håll
införskaffade arcaluppgifter, avgöra huruvida de i förteckningarna upptagna
brukarna var berättigade till bidrag. Arealuppgifterna hämtades i huvudsak
ur 1945 års fastighetstaxeringslängder. Denna metod var dock icke alltid
användbar, enär det i stor utsträckning var ogörligt att identifiera de i
längderna upptagna personerna och fastigheterna med mejerileverantörerna
av mjölk i förteckningarna. Metoden fick därför kompletteras med hos kris
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956
tidsnämnderna tillgängliga uppgifter från den arealinventering, som ägt
rum i juni månad 1948. I tveksamma fall måste jämförelser även göras med
mantalsskrivningslängderna. Något ansökningsförlarande skulle sålunda
icke tillämpas i fråga om producentbidragen. Undantag härifrån förekom i
huvudsak endast då brukare, vars brukningsenhet var större än 10 hektar
åker, ville erhålla dylikt bidrag. Under sådana förhållanden är det förklarligt,
att bidrag särskilt i början kom att utgå i ett flertal fall, där — enligt
vad som senare framkommit — förutsättningar för bidrag icke förelåg. Vad
som särskilt bidrog härtill, torde ha varit den omständigheten, att flertalet
mejerier i stor utsträckning i sin bokföring tillämpar ett system med leverantörsnummer
utan att därav direkt kan utläsas, vem den aktuelle brukaren-leverantören
är. Detta förhållande har av lättförståeliga skäl även medfört
osäkerhet vid själva bidragsutbetalningen, vilken omhänderhafts av
mejerierna. Härtill kommer, att särskilt i verksamhetens början en snabb
handläggning av bidragsärendena ansågs vara i hög grad angelägen med
hänsyn till den oro, som ådagalades från mjölkproducenternas sida, innan
den första bidragsutbetalningen kunde äga rum i början av år 1949. Ehuru
allt gjordes från styrelsens sida för att underlätta arbetet hos nämnderna,
var arbetsförhållandena vid dessa särskilt under det första verksamhetsåret
synnerligen otillfredsställande bl. a. på grund av personalbrist, otillräcklig
utrustning och bristande rutin. Registreringen av bidragstagarna och de
brukningsenheter, för vilka bidrag skulle utgå, kunde tydligen icke överallt
genomföras på ett helt betryggande sätt, vilket bl. a. förklarar, att dubbla
bidrag kunde utgå i vissa fall. Arbetet med det s. k. centralregistret, vilket
eljest skulle ha kunnat utgöra underlag för nämnda registrering, hade vid
den tid, varom här är fråga, ännu icke ens hunnit påbörjas.
Ytterligare må nämnas, att det från början var förutsatt, att kontrollen
över att bidragen skulle upphöra, om sådan ändring inträdde i brukarens
förhållanden, att villkoren för bidrag ej längre var uppfyllda, huvudsakligen
skulle utövas med ledning av de journaler, som genom mejeriernas försorg
årligen upprättades rörande de bidragsberättigades mjölkleveranser. En
mera ingående kontroll skulle behöva göras endast i sådana fall, då enligt
journalerna brukaren upphört med mjölkleveranserna. Efter någon tid fann
man emellertid, att denna metod — med hänsyn bl. a. till förutnämnda
system med leverantörsnummer — icke kunde ge något betryggande resultat.
Mejerierna var ej heller rustade att deltaga i kontrollen på annat sätt.
Kontrollen har därför sedermera väsentligen fått utövas genom nämndernas
ortsombud vid granskning av bidragslistor in. m. Erfarenheten visar emellertid,
att ej heller härigenom en effektiv kontroll kunnat erhållas, enär
kontrollen i de flesta fall endast kan bygga på ombudens allmänna personoch
lokalkännedom. I synnerhet synes detta gälla, när bidragsrätten bort
upphöra på grund av att den bidragsberättigade överlåtit brukandet till person,
som på grund av släktskap eller annat förhållande stått honom nära
utan att likväl uppfylla förutsättningarna för att få bidragsrätten överflyttad
på sig. Dylika överlåtelser sker ofta utan utåt märkbara förändringar.
Företrädaren bor kvar på brukningsenheten, och brukandet ävensom mejerileveranserna
fortgår på samma sätt som tidigare. Likaså synes vid denna
kontroll ofta ha förbisetts, att brukaren kunde ha flyttat till en annan närbelägen
brukningsenhet, varifrån han fortsatt att leverera mjölk till samma
mejeri och kanske också under samma leverantörsnummer som förut.
Vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, avser närmast producentbidragen
men gäller i stort sett även kontantbidragen. Sistnämnda bidrag har emellertid
beviljats uteslutande efter ansökning. Svårigheterna att identifiera
Kungi. Mnj. ts proposition nr 115 år 1956
7
sökandena och deras fastigheter har dock, framhåller styrelsen, även härvidlag
varit betydande. Styrelsen anför såsom exempel härpå, att det t. o. m.
förekommit, att en och samma person i olika ansökningar använt icke blott
olika fastighetsbeteckningar utan även olika förnamn eller initialer. Kontrollsvårigheterna
i fråga om kontantbidragen har dessutom ofta på grund
av brukningsenheternas mindre storlek och avsides belägenhet varit större
än i fråga om producentbidragen.
I samband med att producent- eller kontantbidrag beviljats, har bidragstagaren
fått underskriva en förbindelse, innefattande bl. a. åtagande att underrätta
lantbruksnämnden eller dess ortsombud, om sådan omständighet
skulle inträffa, som medför bidragsrättens upphörande. Förbindelserna har
dock enligt styrelsen visat sig icke medföra åsyftad verkan, sannolikt beroende
på att flertalet bidragstagare icke haft klart för sig bidragets karaktär
av övergångsstöd. Vad särskilt angår producentbidragen torde det tillämpade
systemet för utbetalningen av bidragen — genom mejerierna — i viss
mån ha bidragit till en dylik missuppfattning. Producentbidragen utbetalas
nämligen i regel i samband med mjölklikvid tillsammans med sådana särskilda
mjölkpristillägg, som utgår utan individuell prövning, och har rätt
allmänt uppfattats som pristillägg.
I fråga om återbetalningsskyldigheten för de felaktigt uppburna eller utbetalade
bidragsbeloppen anför lantbruksstyrelsen, att den funnit det orimligt,
att lantbruksnämnderna eller de tjänstemän, som handlagt bidragsärendena,
skulle göras ansvariga härför. Ej heller synes det styrelsen tilltalande
att återkräva beloppen från mejerierna, som handhaft utbetalningarna,
eller från dem, som uppburit bidragen. Förutom att de sistnämnda i stor
utsträckning torde sakna utmätningsbara tillgångar, synes det enligt styrelsens
mening vara tveksamt, om ett sådant krav mot dem kan anses rättsligen
grundat. Med få undantag torde det nämligen förhålla sig så, att beloppen
har uppburits i god tro. Styrelsen föreslår därför, att de fordringsanspråk,
som staten eventuellt kan grunda på de förelupna felaktigheterna,
skall efterskänkas.
Uen förut berörda allmänna omprövning av producent- och kontanlbidragen,
som ägde rum i samband med att nya bestämmelser om dylika bidrag
trädde i kraft fr. o. in. den 1 januari 1953, medförde att dylika bidrag i ett
stort antal fall upphörde att utgå. Detta ledde i sin tur bl. a. till att det icke
längre blev möjligt att i efterhand reglera sådana bidragsutbetalningar, som
kommit att ske med för stort belopp. Enligt det tidigare gällande systemet
utbetalades bidragen halvårsvis för kalenderår räknat. Om det vid årets slut
befanns, att producent för första halvåret uppburit större belopp än som
tillkom honom för hela året, skulle det överskjutande beloppet återbetalas.
1 regel skedde återbetalning i den formen, att avdrag gjordes å påföljande
års bidrag med motsvarande belopp. Skyldighet alt verkställa återbetalning
förelåg dock ej, om bidragsrälten upphörde före årets slut. Ehuru bidragsrätten
i samband med övergången år 1953 till de nya bestämmelserna för
producentbidrag upphörde på ett sätt, som icke torde ha varit avsett med
8
Knngl. Maj. ts proposition nr 115 år 1956
denna bestämmelse i den äldre bidragskungörelsen, förordar lantbruksstyrelsen,
att återbetalning icke skall krävas för här avsedda, felaktigt uppburna
belopp. Enligt en av styrelsen verkställd utredning kan dessa belopp beräknas
uppgå till sammanlagt omkring 6 600 kronor.
Statskontoret anför i sitt yttrande, att ämbetsverket under hand inhämtat
från lantbruksstyrelsen, att — såvitt styrelsen hade sig bekant — några försök
att indriva ifrågavarande fordringar icke gjorts. I några fall, som uppdagades
före ikraftträdandet av 1952 års kungörelse om producentbidrag,
gjordes emellertid undersökningar om möjligheterna att återfå utbetalade
belopp. I dessa fall konstaterades dock, att utmätningsbara tillgångar saknades.
Statskontoret framhåller vidare, att villkoren för erhållande av producent-
eller kontantbidrag noga angivits i de förbindelser, som vederbörande
lantbrukare fått underteckna före utfående av bidrag, samt att i förbindelserna
särskilt angivits, att bidragstagare omedelbart skulle underrätta lantbruksnämnd
eller dess ortsombud, därest omständighet inträffade, som medtörde
bidragsrättens upphörande. Med hänsyn härtill torde det enligt statskontorets
mening icke kunna göras gällande, att vederbörande mottagit bidrag
i god tro, oavsett i vilken form bidragen må ha uppburits. Statskontoret
finner sig vid sådana förhållanden böra bestämt motsätta sig en eftergift
av kronans fordringar i förevarande fall. Enligt ämbetsverkets mening
bör i stället undersökas, om icke bedrägligt förfarande förekommit i vissa
fall. Slutligen framhåller statskontoret angelägenheten av att utbetalningen
av bidrag i framtiden ordnas så, att felutbetalningar undvikes.
Riksräkenskapsverket finner det med hänsyn till det stora antalet ärenden
och den snabba handläggning, som ansågs vara erforderlig, förklarligt
att producent- och kontantbidrag i viss utsträckning kommit att utgå till
jordbrukare, som av en eller annan anledning icke varit bidragsberättigade.
Kontrollsvårigheter får enligt ämbetsverket särskilt anses ha förelegat i fråga
om producentbidragen, där något ansökmingsförfarande från de bidragsberättigade
i princip icke skulle tillämpas. En bidragande orsak till de felaktiga
utbetalningarna torde vidare ha varit den omständigheten, att mejerierna,
vilka skulle utbetala bidragen, icke haft sin bokföring så ordnad, att
denna kunnat utgöra ett tillförlitligt underlag för kontrollen av utbetalningarna.
I många fall torde dessutom betydande svårigheter ha förelegat att
identifiera de bidragsberättigade och deras fastigheter. Med hänsyn till det
anförda anser riksräkenskapsverket i likhet med lantbruksstyrelsen, att det
är orimligt att göra lantbruksnämnderna eller de tjänstemän, som handlagt
bidragsärendena, ansvariga för de felaktigt uppburna eller utbetalade beloppen.
Riksräkenskapsverket finner det vidare vara tveksamt, huruvida sådana
omständigheter föreligger att de, som felaktigt uppburit bidragen, skulle
kunna vid allmän domstol åläggas återbetalningsskyldighet. Kostnaderna för
ett rättsligt förfarande skulle under alla förhållanden kunna komma att
medföra utgifter för statsverket, vilka icke skulle stå i skälig proportion till
de belopp, som möjligen kunde utdömas och inbetalas. På grund härav bör
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956
enligt ämbetsverkets förmenande några åtgärder för återkrävande av de
felaktigt uppburna beloppen icke vidtagas mot bidragstagarna. Vad slutligen
beträffar frågan, huruvida åtgärder bör vidtagas för att från mejerierna återkräva
de felaktigt utbetalade beloppen, framhåller riksräkenskapsverket, att
dylika åtgärder måhända kan vara mindre tilltalande, särskilt med hänsyn
till att det även för mejerierna förelegat svårigheter att vid utbetalningen i
alla avseenden kontrollera förutsättningarna för att statliga mjölkbidrag utgick
till rätt bidragstagare. Ämbetsverket erinrar emellertid i sammanhanget
om att mejerierna för sitt administrativa arbete med utbetalning av kontantbidrag
erhållit direkt gottgörelse av allmänna medel. Kontrollsvårigheterna
beträffande kontantbidragen torde emellertid ofta på grund av brukningsenheternas
mindre storlek och belägenhet ha varit större än i fråga om producentbidragen.
För utbetalningen av sistnämnda bidrag har mejerierna icke
åtnjutit någon särskild ersättning av allmänna medel.
Med anledning av lantbruksstyrelsens uttalande att, därest en grundlig undersökning
kunde företagas, ytterligare felaktigheter skulle kunna upptäckas,
ifrågasätter riksräkenskapsverket, huruvida några ytterligare arbetsoch
tidskrävande utredningar bör verkställas, därest styrelsens framställning
bifalles.
Riksräkenskapsverket finner sig sålunda på grund av det anförda böra tillstyrka,
att det skall få bero vid de felaktigt uppburna eller utbetalade bidragen
enligt kungörelsen 1948: 323.
Departementschefen
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk enligt kungörelsen
1948: 323 av olika skäl kommit att i viss utsträckning utgå till personer,
som vid sedermera verkställda undersökningar — främst vid den allmänna
omprövning av bidragen ur behovssynpunkt, som vidtagits i anledning av
de nya bestämmelserna i kungörelsen 1952: 787 om producentbidrag — visat
sig icke ha varit berättigade till sådana bidrag. På förut angivna skäl har
lantbruksstyrelsen hemställt om bemyndigande för styrelsen att efter framställning
av lantbruksnämnd efterskänka fordringsanspråk, som uppkommit
genom felaktig utbetalning enligt förstnämnda kungörelse.
Att helt undvika felaktigheter vid utbetalningarna av ifrågavarande producent-
och kontantbidrag torde icke ha varit möjligt med hänsyn till det
stora antalet ärenden, den nödvändiga snabbheten i handläggningen av dessa
och det system för utbetalningarna, som av praktiska skäl tillämpats. I viss
utsträckning har felaktigheterna kunnat rättas till. Då så icke kunnat ske,
bör de fordringsanspråk, som kan ha uppkommit för kronan, i princip göras
gällande med mindre särskilda skäl föranleder till annat. I de fall, varom
här är fråga, synes avsevärda praktiska svårigheter föreligga att — i den
mån laga grund därtill finnes — vidtaga åtgärder för alt av bidragstagarna
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 115
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1956
återfå de felaktigt uppburna beloppen. Därjämte torde kostnaderna för ett
dylikt förfarande icke komma att stå i skälig proportion till de belopp, som
kan beräknas inflyta. Av de skäl, lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket
anfört, synes i förevarande fall ej heller ersättningsanspråk böra göras
gällande mot lantbruksnämnderna eller deras tjänstemän eller mot mejerierna.
Jag förordar därför, att riksdagens bemyndigande utverkas för
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, lantbruksstyrelsen att
eftergiva statsverkets rätt, såvitt nu är i fråga. Jag utgår därvid från att utbetalningarna
av bidragen numera äger rum under mera betryggande förhållanden.
Enligt lantbruksstyrelsens utredning uppgår de hittills kända, felaktigt
utbetalda bidragen till ett sammanlagt belopp av omkring 244 000 kronor.
Härtill kommer enligt av styrelsen verkställd undersökning ett belopp av
sammanlagt omkring 6 600 kronor, vilket hänför sig till sådana i följd av
det före den 1 januari 1953 gällande betalningssystemet för mycket utbetalda
bidrag, vilka på grund av att bidragsrätten vid nämnda tidpunkt upphörde
icke kunnat innehållas på sätt tidigare skett. Skulle det framdeles
visa sig, att det i nu icke kända fall av liknande art, som de förut återgivna,
blir aktuellt med eftergivande av statsverket tillkommande rätt, torde eftergift
även i dessa fall få beslutas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, av lantbruksstyrelsen. Sammanlagt torde dock eftergifterna
i anledning av felaktiga utbetalningar av producent- och kontantbidrag enligt
kungörelsen 1948: 323 böra begränsas till ett belopp av högst 300 000
kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande,
lantbruksstyrelsen att intill ett sammanlagt belopp
av högst 300 000 kronor efter framställning från lantbruksnämnd
eftergiva den statsverkets fordringsrätt, som i
förut angivna fall uppkommit i anledning av felaktig utbetalning
av bidrag enligt kungörelsen den 11 juni 1948 om
producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre
jordbruk.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund
560495. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag