Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
1
Nr 105
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning,
m. m., given Stockholms slott den 2 mars 1956.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över hande Isärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ulla Lindström
Propositionens huvudsakliga innehåll
Ett särskilt anslag för konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
föreslås skola uppföras på riksstaten. Anslaget föreslås för nästa budgetår
till 300 000 kronor.
För samordning av den konsumentvaruforskning, som bedrives inom landet,
föreslås skola inrättas ett statens konsumentråd. Rådet skall även medverka
vid fördelning av nyssnämnda anslag samt uppdraga riktlinjerna för
konsumentupplysningen.
Hemmens forskningsinstitut föreslås skola förstärkas samt ombildas till
ett helstatligt institut, statens institut för konsumentfrågor, med bl. a. en
livsmedels- och kemisk-teknisk avdelning, en textilavdelning, en avdelning
för hushållsorganisation in. in. samt en upplysningsavdelning. Antalet befattningshavare
beräknas till sammanlagt 34.
Här angivna förslag föreslås skola genomföras den 1 januari 1957.
1 Uiliang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1956.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
statsrådet Lindström fråga om anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
m. m. samt anför därvid följande.
I årets statsverksproposition (X ht p. 39) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1956/57
såsom reservationsanslag beräkna till Bidrag till Hemmens forskningsinstitut
430 000 kronor samt till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
300 000 kronor. Jag torde nu få återkomma till hithörande spörsmål.
Tidigare förslag och åtgärder
Under det andra världskriget påbörjades en statlig upplysningsverksamhet
på hemhushållningens område. En särskild upplysningsavdelning för
hemhushållningsfrågor, Aktiv hushållning, inrättades nämligen år 1940 inom
informationsstyrelsen. År 1944 överflyttades Aktiv hushållning till statens
priskontrollnämnd.
1941 års befolkningsutrednings delegation för hem- och familjefrågor gav
år 1942 i uppdrag åt en grupp experter på olika grenar av hushållsarbetet
att lägga upp en serie arbetsstudier över vissa hemarbetsområden såsom
matlagning, barnavård, strykning m. m. Experterna fann, att ett mycket
stort arbete var att göra på detta forskningsområde och tog kontakt med Husmödrarnas
samarbetskommitté och Hushållslärarinnornas samorganisation
och föreslog dem startandet av ett forskningsinstitut för hemarbetsfrågor.
Ett dylikt institut med nämnda organisationer som huvudmän bildades år
1944 och fick namnet Hemmens forskningsinstitut. Institutets arbetsuppgifer
när det gällde vissa hemarbetsområden exemplifierades i en promemoria,
utarbetad i samarbete med befolkningsutredningens delegation för hemoch
familjefrågor. På grund av den betydelse, som institutets verksamhet antogs
kunna få, beslöt Kungl. Maj :t på framställning av nämnda organisatio
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
3
ner bevilja institutet statsbidrag med 50 000 kronor för år 1944. För åtnjutande
av statsbidraget skulle bl. a. gälla följande villkor. Kostnaderna för institutets
verksamhet skulle till belopp, motsvarande minst statsbidragets
storlek, bestridas av medel, som ställdes till förfogande av enskilda personer
eller organisationer. Statens priskontrollnämnd skulle godkänna stadgarna
för institutet samt ersättningen till den anställda personalen. Vidare skulle
verksamheten bedrivas i samråd med Aktiv hushållning.
Ett särskilt riksstatsanslag till bidrag till institutet uppfördes första gången
för budgetåret 1945/46. I detta sammanhang anförde föredragande departementschefen
bl. a. följande (elfte ht 1945, s. 56). Man hade anledning
antaga, att resultatet av forskningen vid institutet kunde komma att öva ett
gynnsamt inflytande på utformningen av bostäderna och bostadsområdena,
på urval och utformning av hemmets utrustning och redskap, på arbetsmetoderna
i det husliga arbetet samt på metoderna för utbildning och träning
av de inom hemmen arbetande. Departementschefen ansåg det därför önskvärt,
att den påbörjade forskningsverksamheten fortsattes. För att institutet
inte skulle komma att stå i ett sådant ekonomiskt beroende av enskilda företag
och organisationer, att det inte kunde handla fullt självständigt gentemot
dessa, borde staten lämna fortsatt bidrag med 50 000 kronor även för
budgetåret 1945/46. För bidraget borde gälla i huvudsak de villkor, som
gällt för bidraget år 1944. Riksdagen gjorde inte erinran häremot. Till bidrag
till institutet har därefter för varje budgetår anvisats anslag å riksstaten.
Institutets verksamhet berördes av hem- och familjeutredningen i dess
år 1947 avlämnade betänkande (SOU 1947: 46). Utredningen ansåg, att Aktiv
hushållning borde sammanslås med Hemmens forskningsinstitut. Vid institutet
skulle forskning ske inom alla viktigare varuområden såsom livsmedel,
textil-, sko-, möbel-, porslin-, glas-, husgeråd- och hushållsmaskinområdena.
Denna forskning antogs bli av mer eller mindre permanent art, varför
särskilda avdelningar för skilda varuområden borde inrättas. Sålunda
förordades, att verksamheten uppdelades på sex avdelningar, varav en allmän
avdelning (bl. a. upplysningsverksamhet) och de övriga för respektive
hushållstekniska frågor (utrustning, redskap och hjälpmedel i hushållet,
metoder för hemarbetet, hemhygieniska frågor), bostadsfrågor (bostadens
planering med hänsyn till dess praktiska funktioner, snickerier, möbler),
livsmedelsområdet (livsmedel, matlagningsteori och praktik), textilområdet
(beklädnadstextilier, bäddens utrustning, linneförrådets textilier, inredningstextilier,
skodon), ekonomiska frågor (ekonomi och hushållningsorganisation,
socialpsykologiska frågor m. in.). Hem- och familjeutredningen
beräknade kostnaderna för de utvidgade arbetsuppgifterna till ca 400 000
kronor årligen, vilken summa föreslogs finansierad till 75 % av statsmedel
och till 25 % av bidrag från näringslivet.
År 1946 tillkallades särskilda sakkunniga — 1946 års utredning angående
kvalitets forskning och konsumentupplysning — för afl utreda hur man
lämpligen borde organisera en intensifierad forsknings- och upplysnings
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
verksamhet avseende förhållandet mellan pris och kvalitet. Utredningens
förslag redovisades i ett betänkande år 1949 (SOU 1949: 18). Utredningen
förordade en vidgad användning av varudeklarationer; en särskild nämnd
borde inrättas för att samordna och effektivisera arbetet härmed. Utredningen
konstaterade vidare, att det förelåg ett stort behov av konsumentupplysning.
Ett särskilt upplysningsorgan borde inrättas med uppgift att insamla
informationsmaterial om konsumtionsvaror från olika myndigheter, forskningsinstitut
och företag inom skilda varubranscher, att verkställa undersökningar
om konsumtionsvanorna och -behoven hos olika befolkningsgrupper
och familjetyper samt sprida de inhämtade kunskaperna till såväl konsumenter
som producenter. Såsom lämpliga upplysningsformer rekommenderade
utredningen en kontinuerlig presstjänst med distribution av tidskriftsartiklar,
en egen tidning när förhållandena så medgav, broschyrer,
föredrag och radio, utställningar, bilder, modeller och film.
Det särskilda upplysningsorganet borde förläggas till Hemmens forskningsinstitut
och utgöra en särskild avdelning där vid sidan om en forskningsavdelning.
De båda avdelningarna skulle under institutets styrelse vara
helt fristående med var sin föreståndare och var sin budget. Upplysningsavdelningen
borde propagera för varudeklarationer samt lämna upplysning
om hur varudeklarationerna skall läsas för att ge köparna behövlig vägledning.
Vidare borde avdelningen ägna sig åt upplysning om kvalitets- och
prissambanden, reklamens metodik, skol- och annan undervisning i konsumentfrågor
m. m.
Beträffande forskningen på konsumtionsvaruområdet framhöll utredningen
önskvärdheten av att möjligheter skapades för mera systematiska undersökningar
rörande konsumenternas behov och rörande varornas lämpliga
kvalitet och utformning. Den utveckling mot centralt organiserad branschforskning
och specialforskningsinstitut, som ägt rum, väntades fortgå och
medföra en utbyggnad av forskningsresurserna även för ännu inte tillgodosedda
varuområden. I den mån specialforskningscentraler kom att upprättas
inom flera olika branschområden och sysselsätta sig med produktionens anpassning
till konsumentbehoven, borde konsumentintresset och expertisen
inom hemforskningen erhålla visst inflytande över forskningens bedrivande
genom representation i forskningsinstituten och forskningskommittéer.
Om sålunda själva undersökningsarbetena i ökad omfattning kunde förläggas
till branschforskningsinstitut, borde verksamheten vid Hemmens
forskningsinstitut främst omfatta metodfrågor i samband med konsumtionsforskningens
bedrivande, d. v. s. hur problemen borde angripas med hänsyn
till hemarbetsförhållanden och till konsumenternas behov i övrigt. Institutet
skulle således inte behöva fördjupa sig i tekniska frågor rörande
material, kvaliteter och tillverkningsmetoder.
Utredningen hade funnit, att institutets arbetsformer syntes vara väl ägnade
att ge den smidighet åt organisationen, som var nödvändig för en rationell
anpassning till de varierande arbetsuppgifterna. Den till forskningsavdelningen
fast knutna ledningen borde emellertid ha en om möjligt all
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
5
sidig förmåga att bedöma uppläggningen av undersökningsarbetena inom
olika områden för att vara i stånd att planera och inrikta forskningsarbetet
på väsentliga problem för konsumenterna. Upplysningens oavhängighet skulle
garderas genom förslaget att upplysningsavdelningen skulle bekostas helt
av allmänna medel. Utredningen föreslog vidare, att institutets styrelse borde
begränsas men att i stället vid institutets sida skulle finnas en särskild konsumentnämnd
med ett 25-tal medlemmar; denna nämnd skulle ha rådgivande
men inte beslutande befogenheter.
År 1950 gjordes den ändringen beträffande villkoren för statsbidrag till
institutet, att bidraget från enskilda och organisationer skulle utgå med belopp
motsvarande minst storleken av statsbidraget med avdrag för hälften
av institutets hyreskostnader.
I petita för budgetåret 1951/52 tog institutet delvis upp de förslag beträffande
institutet, som framlagts av utredningen angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning. Tanken att sammanslå institutet med Aktiv hushållning
avvisades emellertid av riksdagen i enlighet med Kungl. Mnj:ts förslag
(tionde ht 1951, s. 67).
I anledning av utredningens förslag inrättades däremot år 1951 Varudeklarationsnämnden
(tionde ht 1951, s. 80). Nämnden, som infogats i Sveriges
standardiseringskommissions organisation, har till uppgift att verka
för ökad användning av upplysande varudeklarationer för konsumtionsvaror.
Därvid skall nämnden särskilt tillse, att dylika varudeklarationer blir
vederhäftiga och i lämplig omfattning enhetligt utformade. I nämnden ingår
representanter för statens provningsanstalt, Hemmens forskningsinstitut,
Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation samt Sveriges standardiseringskommission.
Statsbidrag till nämndens verksamhet anvisas årligen under det särskilda
anslaget på tionde huvudtiteln till Bidrag till standardiseringsverksamheten.
För budgetåret 1956/57 har Kungl. Maj :t under nämnda anslag beräknat
ett statsbidrag till nämndens verksamhet på minst 150 000 kronor.
År 1953 breddades huvudmannaskapet för Hemmens forskningsinstitut
(tionde ht 1953, s. 63) genom att en särskild fullmäktigeinstitution bildades.
I fullmäktige ingår representanter för Ingenjörsvetenskapsakademien och
statens institut för folkhälsan samt 24 löntagare-, kvinno-, näringslivs- in. fl.
organisationer. Samtidigt bortföll villkoret om bidrag av viss omfattning
från enskilt håll för utbetalande av anslaget. I de samma år fastställda stadgarna
föreskrevs, att institutet skulle ha till uppgift att verka för en rationalisering
av arbetsförhållandena i enskilda hem och kollektiva hushåll genom
forskning och upplysning samt verka för en inriktning av produktionen och
konsumtionen på goda och ändamålsenliga bruksvaror.
Enligt beslut av 1954 års riksdag (tionde ht 1954, s. 66) avvecklades byrån
Aktiv hushållning inom priskontrollnäinnden den 1 juli 1954, varvid
byråns verksamhet överflyttades till Hemmens forskningsinstitut. Statsbi
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
draget till institutet, som budgetåret 1953/54 anvisades med 130 000 kronor,
höjdes i samband härmed för budgetåret 1954/55 till 330 000 kronor. —-För institutets nuvarande organisation och kostnadsram lämnas en närmare
redogörelse i det följande.
I detta sammanhang bör slutligen nämnas, att enligt beslut av riksdagen
år 1953 av överskottsmedel i vissa clearingkassor till handels- och sjöfartsfonden
överfördes bl. a. 400 000 kronor för att användas för forskning samt
försöks- och upplysningsverksamhet av betydelse för konsumenterna. Vidare
medgav 1955 års riksdag, att till samma fond av överskottsmedel i kolclearingkassan
överfördes 2 milj. kronor för att användas för forskningsuppgifter
samt försöks- och upplysningsverksamhet rörande frågor, som är av
betydelse för de stora konsumentgrupperna i vårt land.
De år 1953 avsatta clearingmedlen har i stort sett fördelats. Hösten 1955
förelåg ansökningar om bidrag från handels- och sjöfartsfonden för här
angivna ändamål å sammanlagt ca 1,5 milj. kronor. Kungl. Maj:t bär den
22 september 1955 beviljat bidrag ur fonden på sammanlagt 500 000 kronor.
Härav erhöll Hemmens forskningsinstitut 165 000 kronor, nämligen till studier
rörande tvätt och renhållning av bostaden 85 000 kronor, förberedande
studier rörande arbetsförhållanden inom hushåll 10 000 kronor, kontaktkonferenser
20 000 kronor samt utbildningsverksamhet 50 000 kronor. Varudeklarationsnänmden
beviljades bidrag med 155 000 kronor, varav 115 000 kronor
för forskning rörande mätmetoder för dels egenskaper hos material i
skor, dels textiliers hållbarhet, samt 40 000 kronor för en informationsserie
om varudeklarationer. Svenska slöjdföreningen fick bidrag med 45 000 kronor
för forskning inom möbelområdet samt 30 000 kronor till resekonsulent
i bosättningsfrågor i mellersta Norrland. Till Sveriges grossistförbund och
Sveriges köpmannaförbund anvisades 50 000 kronor för undersökningar rörande
sortimentets inverkan på priserna. Svenska vanförevårdens centralkommitté
fick 35 000 kronor för forskning rörande vissa konsumentvaror
för vanföra och likställda, varjämte Emballagestandardiseringen erhöll
20 000 kronor för studier angående emballagets utformning efter konsumenternas
behov.
Varudistributionsutredningens förslag i ämnet
År 1953 tillkallades särskilda sakkunniga — varudistributionsutredningen
— med uppgift att göra en utredning om varudistributionen och dess rationalisering,
huvudsakligen såvitt angick prissättningen inom handeln.
Utredningen avgav sitt betänkande, Pris och prestation i handeln, år 1955
(SOU 1955: 16). I betänkandet har ett avsnitt ägnats frågan om ökade anslag
till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. I denna del
anför utredningen i huvudsak följande.
Till följd av den långtgående differentieringen av produkterna på marknaden
och genom att varorna ofta är så tekniskt komplicerade har konsu
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
menten numera en otillräcklig överblick över marknaden. Om man kunde
få fram en bättre marknadskännedom, skulle detta kunna påverka handeln
till kostnadsbesparingar och effektivisering i samhällets intresse.
Teknikens framsteg har gjort vetenskaplig forskning nödvändig för att
klarlägga vissa egenskaper hos varan. Forskningsresultaten skall ge konsumentupplysningen
en del av dess innehåll. Finansieringen av institutioner,
som sysslar med metod- eller grundforskning, har i stor utsträckning kommit
att åvila staten. Den tillämpade forskningen, som med de av grundforskningen
utarbetade metoderna gör rön och uppfinningar av praktisk
nytta för tillverkare och konsumenter av vissa produkter, har däremot ansetts
vara parternas egen angelägenhet att bekosta. Vid sin granskning av
konsumentvaruforskningen i landet har utredningen observerat hur ojämnt
fördelade forskningsresurserna är mellan näringslivet och konsumentsidan
och hur blygsam till omfånget den forskning är, som bedrives utanför näringslivets
egna forskningsinstitut och laboratorier, jämförd med den forskning,
som äger rum i företagarpartens regi. Utredningen förordar därför en
väsentligt ökad statlig bidragsgivning till sådan forskning utan att dock
precisera dess storleksordning. Takten i forskningsarbetet kan ju inte bedömas
enbart av anslagens storlek, utan tillgången på forskare i varje särskilt
läge är här av avgörande betydelse. Utredningen framhåller emellertid,
att en investering på få områden torde kunna ge så stor utdelning som i
konsumentvaruforskning. I detta sammanhang understrykes önskvärdheten
av att allt dubbelarbete undvikes; en arbetsfördelning inom forskningen
mellan de nordiska länderna är därför väl motiverad.
Ett avgörande om huruvida ett inköpsval är bra eller dåligt måste, framhåller
utredningen, bedömas utifrån den odelade treenigheten pris—kvalitet
—service. Det måste bli en av konsumentupplysningens uppgifter att klargöra
det samband, som råder mellan dessa trenne ting. Vad konsument,
upplysningen har att bygga på är material från varuprovningar och prisstudier.
Detta material är emellertid ännu dels för otillräckligt och dels
ofta i behov av översättning till språk och anvisningar, som en bredare
publik förstår. Konsumentupplysningen är i första hand ett intresse för
bl. a. de organisationer, som har till uppgift att höja medlemmarnas levnadsstandard
och reallönenivå. Statens totala utgifter för konsumentupplysning
och bevakande av konsumenternas intressen i olika organ uppgick
budgetåret 1954/55 till cirka 3,5 milj. kronor, motsvarande 50 öre per invånare.
Utredningen jämför detta med reklamkostnaderna, som uppskattas
till 50 kronor per invånare och år. Utredningen anser, att konsumentupplysningen
bör vara helt obunden i förhållande till sina finansiärer, bör
bedrivas i ansvariga former och bör vara en gemensam uppgift för staten
samt föreningar och sammanslutningar, som företräder olika konsumentgrupper.
Anspråken på staten måste sålunda alltid svara mot ett intresse
hos konsumentsammanslutningarna att själva satsa något. Som exempel
på vad dessa kan satsa nämner utredningen att man i de fackliga sammanslutningarnas
mötesverksamhet och tidningar har eu apparat, varigenom
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
konsumentupplysningen bör kunna spridas. Utredningen utgår vidare från
att både behoven och de personella resurser, varmed behoven skall mötas,
kommer att växa stadigt och behöva ett i motsvarande grad växande finansiellt
stöd.
Två reservanter anser, att utredningen underskattat såväl konsumentens
möjligheter att påverka handelns utformning och utveckling som industriens
och handelns egna insatser, till förmån för upplysningsverksamhet
i statlig regi.
Av de remissorgan, som yttrat sig över varudistributionsutredningens förslag
i denna del, har det stora flertalet tillstyrkt det eller lämnat det utan
erinran. Tillstyrkande yttranden föreligger sålunda bl. a. från näringsfrihetsrådet,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus och Norrbottens län, Hemmens forskningsinstitut, Varudeklarationsnämnden,
Svenska stadsförbundet, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska handelsarbetareförbundet,
Kemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening, Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Fredrika-Bremerförbundet samt Hemkonsulenternas förening.
Varudeklarationsnämnden anför, att en utbyggnad av forskningsresurserna
är ett huvudvillkor för att nämnden skall kunna föra ut nya varudeklarationer
på marknaden, ökade statsanslag till konsumentvaruforskning är
därför en angelägenhet av allra största vikt. Riksförbundet Landsbygdens
folk anser att frågan om statens övertagande av hela kostnaden för Hemmens
forskningsinstitut bör prövas. Man bör vidare undersöka de lämpligaste
formerna för ett ökat ekonomiskt stöd från statsmakternas sida till
konsumentupplysningen. Landsorganisationen understryker vikten av att
en av producentintressen oberoende konsumentvaruforskning får ett väsentligt
ökat statligt stöd. Husmodersföreningarnas riksförbund betecknar
utredningens förslag i denna del som det väsentligaste av de av utredningen
framlagda förslagen för åstadkommande av rationalisering och besparing på
längre sikt.
Några remissorgan förklarar sig i princip inte ha något att erinra mot en
utbyggd konsumentvaruforskning och konsumentupplysning men anmäler
dock viss kritik mot utredningens argumentering eller förslagens utformning.
Statens priskontrollnämnd, som understryker behovet av konsumentupplysning,
anser sålunda att ansvaret för denna upplysning bör helt åvila
staten. Ett samarbete med organisationer, som företräder olika konsumentgrupper,
är givetvis av stort värde.
Sveriges industriförbund anför å sin sida att utredningen synes betrakta
den privata forskningen med en viss misstro och söka konstruera ett motsatsförhållande,
som i verkligheten inte föreligger. Även om forskning i privat
regi skulle ledas av delvis andra bevekelsegrunder än konsumenternas
egen forskningsverksamhet, kommer dock forskningens resultat i båda fal
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
len konsumenterna till godo. Det viktiga är därför, att de totala forskningsresurserna
utbygges i önskvärd takt, inte att åstadkomma någon viss balans
mellan olika, i forskningsverksamhet intresserade parter. Sveriges köpmannaförbund
samt Svenska reklam- och försaljningsförbundet framför likartade
synpunkter.
Stgrelsen för institutet för konserveringsforskning understryker betydelsen
av vidgade konsumentvaruundersökningar men betonar att detta inte är
liktydigt med en provnings- och kontrollverksamhet gällande färdiga handelsvaror.
Det måste vara samhällsekonomiskt riktigare att biträda produktionen
i skapandet av nya och bättre varor än att genomföra en kassation
i slutledet.
Om samhället medverkar till en ökad konsumentupplysning kan man —
anför Högerns kvinnoförbund — riskera en inte önskvärd dirigering av
varuinköpen. Strävandena bör i första hand gå ut på att intensifiera den
av näringslivet bedrivna informations- och upplysningsverksamheten. Konkurrensen
mellan de producenter, som är intresserade av konsumentupplysning,
lämnar enligt förbundets mening garanti för en allsidig belysning
av problemen.
Priskontrollutredningens förslag om konsumentupplysning
År 1954 tillkallades särskilda sakkunniga — 1954 års priskontrollutredning
— för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om behovet
av en fortsatt statlig priskontroll och grunderna för den prisreglerande verksamhet,
som kan befinnas erforderlig. Utredningen avgav sitt betänkande,
Konkurrens och priser, år 1955 (SOU 1955: 45).
Utredningens förslag innebär bl. a., att den hittillsvarande prisregleringen
och prisövervakningen under normala tider ersättes av en prisregistrerande
och prisanalyserande verksamhet, kompletterad med en särskild konsumentupplysning
i prisfrågor. Nämnda verksamhet samt konsumentupplysningen
i prisfrågor bör sammanslås med utredningsverksamheten i konkurrensbegränsningsfrågor.
För detta ändamål föreslås inrättandet av en ny
myndighet, benämnd statens pris- och kartellbyrå; samtidigt bör priskontrollnämnden
samt kommerskollegiets monopolutredningsbyrå och prisanalysavdelning
avvecklas. Pris- och kartellbyrån föreslås stå under ledning av
en styrelse med representanter för bl. a. olika företagar- och konsumentgrupper.
Den nya myndigheten bör organiseras på en planläggningsbyrå, ett
kansli, tre utredningsbyråer och en statistisk byrå. Därjämte föreslås statens
upplysningsbyrå tills vidare anknuten till det nya organet.
Enligt utredningens förslag skall verksamheten inom pris- och kartellbyrån
bestå i att följa och analysera den inhemska och internationella prisutvecklingen
samt i anslutning därtill bedriva konsumentupplysning i prisfrågor.
Byrån skall vidare övervaka konkurrensbegränsande företeelser inom
näringslivet genom registrering av konkurrensbegränsande överenskommcl
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
ser och genom särskilda undersökningar samt utföra sådana undersökningar,
som ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet
finner nödvändiga för sin verksamhet.
Beträffande konsumentupplysningen i prisfrågor betonar utredningen vikten
av att konsumenterna får sådana upplysningar i prisfrågor, att det blir
möjligt för dem att på bästa sätt disponera sin köpkraft. En viss upplysning
på detta område sker redan genom dels publiceringen av konsumentprisindex
och partiprisindex, dels priskontrollnämndens meddelanden och presskommunikéer,
dels offentliggörandet i publikationen »Näringsfrihetsfrågor»
av registrerade konkurrensbegränsande överenskommelser och dels i samband
med förhandlingarna inom näringsfrihetsrådet angående eventuell
skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Denna upplysningsverksamhet
är emellertid inte tillräcklig utan bör utvidgas. Upplysningsverksamheten
i prisfrågor finner utredningen ligga helt i linje med pris- och kartellbyråns
övriga uppgifter. I betänkandet redovisas inte närmare vad den utvidgade
konsumentupplysningen skall omfatta, men det framhålles bl. a., att
resultaten av byråns undersökningar bör ges sådan form, att de med lätthet
kan tillgodogöras av allmänheten. Utredningen förutsätter att konkurrensbegränsningsfrågor
alltjämt publiceras i »Näringsfrihetsfrågor». Huruvida
prisupplysningen bör ske i denna tidskrift eller på annat sätt bör få avgöras
av pris- och kartelibyrån. Det torde enligt utredningen bl. a. vara
lämpligt att särskilda kommunikéer tillställes pressen, konsumentorganisationer
och andra sammanslutningar.
Förslaget om vidgad upplysning åt konsumenterna i prisfrågor är den av
pris- och kartellbyråns arbetsuppgifter, som väckt största intresset vid remissbehandlingen
av betänkandet.
De flesta remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran
utredningens förslag beträffande själva spörsmålet om konsumentupplysning
i prisfrågor. Betydelsen av en dylik upplysning har särskilt understrukits
av socialstyrelsen, statens priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, länsstyrelserna i Älvsborgs och
Vasternorrlands län, Tjänstemännens centralorganisation samt Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.
Vissa remissinstanser ställer sig emellertid tveksamma till förslaget om
utvidgad konsumentupplysning i prisfrågor. Sålunda anser kommerskollegium
det inte troligt, att den föreslagna konsumentupplysningen nämnvärt
skulle bidraga till att för den enskilde konsumenten klargöra de invecklade
och svårlösta problem, som anmäler sig på prisområdet. Med hänsyn därtill
ifrågasätter kollegium, om inte tillgängliga personella och finansiella tillgångar
kan utnyttjas bättre än för direkt konsumentupplysning i prisfrågor.
Prisorganets undersökningar kan enligt ämbetsverket liksom nu tjäna som
upplysningskälla åt allmänheten. Sålunda blir det möjligt för t. ex. konsumentorganisationerna
att med ledning av undersökningsmaterialet för sina
medlemmars räkning göra bedömningar och framställa kritik samt begära
provning av saken hos ombudsmannaämbetet. I detta sammanhang understryker
kollegium vikten av en förstärkning av Hemmens forskningsinsti
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
till, så att den för konsumenterna avsedda upplysningen om varors egenskaper
in. in. kan utvidgas. En begränsning av konsumentupplysningen i
prisfrågor förordas av länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges grossistförbund
och Svenska bankföreningen. Inköpscentralernas aktiebolag ICA hävdar,
att ett för konsumentupplysningen angelägnare mål är att bibringa allmänheten
varukännedom.
Beträffande förslaget att förlägga verksamheten till pris- och kartellbyrån
har ett flertal remissinstanser satt denna fråga i samband med det av
särskilda sakkunniga framlagda förslaget att förstatliga och utvidga Hemmens
forskningsinstitut. Vid bifall till sistnämnda förslag skulle institutet
benämnas statens institut för konsumentfrågor och få till uppgift bl. a. att
bedriva viss konsumentupplysning beträffande olika varors egenskaper och
funktioner in. m. I yttrandena från statens priskontrollnämnd, näringsfrihetsrådet,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Inköpscentralernas aktiebolag
ICA, Kooperativa förbundet, Svenska försäljnings- och reklamförbundet
samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund understrykes behovet
och vikten av intimt samarbete och samordning i upplysningsfrågor
mellan pris- och kartellbyrån samt det föreslagna konsumentinstitutet. Därvid
framhålles risken för dubbelarbete och med hänsyn därtill nödvändigheten
av att de båda organens uppgifter i nu berörda hänseenden klart avgränsas.
Sveriges industriförbund ifrågasätter om den föreslagna upplysningsverksamheten
inte bör anförtros någon redan befintlig institution. Svenska bankföreningen,
ICemisk-tekniska och livsmedelsfabrikanters förening samt
Svenska försäljnings- och reklamförbundet föreslår, att konsumentupplysningen
i prisfrågor skall åligga Hemmens forskningsinstitut eller det föreslagna
nya institutet för konsumentfrågor.
Kungl. Maj :t har den 23 februari 1956 beslutat avlåta proposition till riksdagen
angående inrättande av en statens pris- och kartellnämnd, m. m.
Hemmens forskningsinstituts nuvarande organisation m. m.
Organisation. Institutet har en styrelse bestående av ordförande och tolv
ledamöter samt tolv suppleanter. Kungl. Maj :t utser ordförande jämte halva
antalet ledamöter och suppleanter. Återstående ledamöter och suppleanter
utses av institutets förutnämnda fullmäktigeinstitution. Styrelsens ordförande
är tillika verkställande ledamot och tjänstgör i denna egenskap närmast
som chef för institutet. Inom styrelsen finns ett särskilt arbetsutskott.
Kungl. Maj:t och fullmäktige utser vardera en revisor jämte suppleant.
Institutet arbetar på tre avdelningar, en allmän avdelning, en textilavdelning
och en administrativ avdelning. Antalet fast anställda uppgår till 32.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Härutöver har institutet tre deltidsanställda experter med avlöning per
timme. Vidare arbetar med speciella laboratorieuppgifter några ingenjörer
jämte biträden, vilka avlönas från särskilda för uppgifterna anvisade medel.
Personalen samt avlöningsförhållandena redovisas närmare i följande
sammanställning.
Personal vid HFI kön motsva
rande
lönegrad
Allmänna avdelningen:
Avdelningschef ..................................... 31
1 förste undersökningsledare ........................ 29
2 undersökningsledare .............................. 26
2 förste assistenter.................................. 22
1 förste laboratoriebiträde ........................... 11
3 laboratoriebiträden ................................ 8
Personal för upplysningsverksamheten:
1 fackredaktör (halvtid) ............................ 27
1 konsulent ........................................ 26
1 sekreterare ....................................... 22
1 assistent ..................................... . . 18
1 kontorist ......................................... 15
Textila avdelningen:
Avdelningschef ............
1 konsulent ... ...........
2 förste assistenter.........
1 förste textilbiträde .......
1 textilbiträde .............
1 textilbiträde .............
1 kontorsbiträde ...........
Administrativa avdelningen:
Avdelningschef (deltid) .....
1 kassörska ...............
1 kassabiträde .............
1 stenograf (deltid) .......
1 kanslibiträde ............
1 vaktmästare .............
1 kontorsbiträde ...........
1 kontorsbiträde ...........
1 telefonist ...............
32 anställda.
Experter: (deltidsanställda)
1 förste undersökningsledare
2 civilingenjörer, allm. avd. .
31
26
22
9
8
4
6
31
17
15
13
10
10
8
6
6
Timarvode
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
13
Personal vid HFI
Tillfällig arbetskraft:
1 expert (tvättfrågor)
1 expert (bostadsfrågor) ..
1 assistent (bostadsfrågor)
Laboratoriet:
1 civilingenjör ............
1 ingenjör ................
1 ingenjör ................
1 laboratoriebiträde .......
1 laboratoriebiträde ......
1 laboratorieelev ..........
Lön motsvarande
lönegrad
Månads- eller
timarvode
Årslön
24 000
19 200
10 908
7 548
6 720
5 400
Fem befattningshavare är pensionsberättigade från tidigare tjänstgöring
vid Aktiv hushållning.
Institutet disponerar ett 40-tal rum i en staten tillhörig byggnad på Rålambsvägen
i Stockholm samt 5 rum och en tvätthall för laboratoriepersonalen
på Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation i Stockholm. För
dessa lokaler betalar institutet hyra; f. n. beräknas kostnaderna härför till
ca 50 000 kronor.
Verksamhet. Beträffande institutets verksamhet under budgetåret 1954/55
må här nämnas följande.
Inom den allmänna avdelningen har pågått vissa bostadsundersökningar
i samarbete med bostadsstyrelsen och med avdelningen för
arkitektur vid tekniska högskolan i Stockholm samt med stöd av några
företag. I samarbete med Byggstandardiseringen har studerats kokskåp
och kokvrå. Institutets undersökningar om golvbeläggning har övertagits
av statens nämnd för byggnadsforskning; institutet handlägger dock alltjämt
frågor, som gäller rengöring och skötsel av golvmaterial.
Arbetet beträffande livsmedel har omfattat dels studier av olika metoder
för matlagning, konservering och förvaring av färskvaror, dels fortlöpande
studier av industriella livsmedelsprodukter. Ett flertal frågor som berör
djupfrysning av livsmedel har behandlats, delvis efter uppdrag utav Djupfrysningsbyrån
eller i samarbete med Varudeklarationsnämnden. Apparater
för snabbkonserveringsmetoder har studerats; genom press och radio
har institutet bedrivit en upplysningskampanj mot olämpliga apparater och
påtalat vilseledande uppgifter i broschyrer och bruksanvisningar.
I fråga om de hushållstekniska studierna kan framhållas undersökningar
av nya typer av knivar och finfördelningsredskap samt fortsatta studier av
kokkärl, stekpannor och matlagningsmaskiner.
Vissa avslutande undersökningar om städning har pågått i samband med
den statliga städningsutredning, som utförts av statens organisationsnämnd
i samarbete med bl. a. institutet.
En särskild tvätthall togs i bruk våren 1955 för förberedande studier i
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
samband med utarbetande av metodik för tvättmaskinsstudier. En marknadsöversikt
över tvättmaskiner har publicerats i samarbete med Sveriges
husmodersföreningars riksförbund och en marknadsöversikt rörande strykmaskiner,
strykjärn och manglar har sammanställts.
På textilavdelningen har arbetet huvudsakligen varit inriktat
på upplysningsverksamhet, däribland en radiokurs om sömnad, färdigställandet
av en skärmutställning, utarbetandet av en broschyr in. in. Till radiokursen
utgavs studiebrev, vilka — i likhet med broschyren — trycktes i
en upplaga på 10 000 exemplar. På avdelningen har vidare utarbetats nya
mönster och sömnadsbeskrivningar, provats olika hjälpmedel m. m. Frågan
om slitbyxor för pojkar har diskuterats med tillverkare, säljare och konsumenter.
Beträffande upplysningsverksamheten kan utöver det förut nämnda framhållas
följande. Boken »Kök» utgavs i ny omarbetad upplaga på 10 000
exemplar. Av broschyren »Boråd» har sålts ca 11 000 exemplar. Industriens
bostadsförening har beställt 40 000 exemplar, varför broschyren går ut i en
ny upplaga på 50 000 exemplar. I en särskild skriftserie, »HFI-meddelanden»,
med en upplaga på 3 000 exemplar redovisas undersökningsresultat
från institutet m. m. För information om institutets skrifter har ett flygblad
tryckts i 150 000 exemplar och distribuerats bl. a. genom de till fullmäktige
anslutna organisationerna. Institutets personal har sammanställt
artiklar för skilda tidskrifter och andra publikationer samt medverkat i
kurser och studiecirklar. Olika utställningsserier har visats på ett antal
platser i landet i samarbete med skilda organisationer.
I institutets årsberättelse omnämnes vidare, att institutet under budgetåret
1954/55 haft 65 provningsuppdrag inom den allmänna avdelningen
samt några uppdrag berörande den textila avdelningen. Ett stort antal tillverkare
har vänt sig till institutet med förfrågningar angående behovet av
skilda produkter samt olika produkters lämpligaste konstruktion, utformning
o. d. Även allmänheten har i ökad utsträckning vänt sig till institutet
med förfrågningar.
Kostnadsram. I följande sammanställning redovisas institutets totala inkomster
under de senaste budgetåren.
Budgetår |
1952/53 |
1953/54 |
1954/55 |
inkomst |
Statsanslag ................ |
180 000 |
130 000 |
330 000 |
1954/55 |
Bidrag från statens nämnd för |
||||
tens tekniska forskningsråd |
78 800 |
53 400 |
42 700 |
|
Bidrag/av clearingmedel .... |
— |
37 000 |
79 000 |
|
Utredningar på uppdrag: |
||||
a) Statliga institutioner.... |
2 600 |
2 900 |
— |
|
b) Kommunala organ .... |
2 700 |
— |
— |
|
c) Enskilda uppdragsgivare |
18 600 |
17 600 |
1 500 |
1 200 |
Enskilda bidrag ............ |
103 800 |
107 700 |
99 900 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
15
Budgetår 1952/53 1953/54 1954/55 Netto
inkomst
1954/55
Provningar ................ 21200 10 000 19 800 17 600
Publikationer .............. 65 100 31 700 97 500 41500
Mönster.................... — — 16 400 13 100
Övriga inkomster .......... 11 700 16 200 22 900 —
Summa 484 500 406 500 709 700 73 400
För 1952/53 anvisades statsanslag med sammanlagt 245 000 kronor, varav
115 000 kronor på tilläggsstat. Institutet lade från och med den 1 juli
1953 om sitt räkenskapsår från kalenderår till att sammanfalla med det statliga
budgetåret. Statsanslaget för budgetåret 1952/53 avsåg därför bidrag
till institutets verksamhet under ett och ett halvt år. Med hänsyn härtill
har i sammanställningen för budgetåret 1952/53 endast uppförts 180 000
kronor. Av detta anslag avsågs ett belopp av 50 000 kronor som rörelsekapital,
vilket belopp kvarstår i institutets budget som reserverade medel.
Inkomsterna av mönster härrör från Aktiv hushållning, som överflyttades
till institutet den 1 juli 1954.
Då kostnaderna för uppdrag, provningar, publikationer och mönster i allmänhet
varit lägre än motsvarande inkomster, har -— som framgår av sammanställningen
— en nettoinkomst uppstått på dessa grenar av verksamheten.
Utgifterna för institutets verksamhet har för vart och ett av budgetåren
1952/53—1954/55 uppgått till 414 900 resp. 464 700 och 675 400 kronor. Utgifterna
bestrids numera till ca 85 procent av statsmedel.
För innevarande budgetår har institutet beviljats ett statsanslag av
380 000 kronor. Institutet har uppskattat de ordinära inkomsterna — inberäknat
statsbidraget — till ca 520 000 kronor samt bidragen från tekniska
forskningsrådet, statens nämnd för byggnadsforskning och av clearingmedel
till sammanlagt ca 188 000 kronor. Härtill kommer vissa överskottsmedel
samt av statsmedel äskat belopp för löneförhöjningar, varför de totala
inkomsterna för innevarande budgetår beräknats till 803 400 kronor.
Om institutet upplöses, skall enligt stadgarna de medel, som avsetts för
särskilt ändamål, överlämnas till institution eller organisation, som fullföljer
sådant syfte, vartill medlen varit avsedda. Övriga tillgångar skall disponeras
enligt fullmäktiges bestämmande. I båda fallen skall dock besluten
godkännas av Kungl. Maj :t.
Hemmens forskningsinstituts beräkning av medelsbehovet
för nästa budgetår, m. m.
Hemmens forskningsinstitut (skr. 22/8 1955) hemställer att statsbidraget
till institutet för budgetåret 1956/57 höjes med 127 000 kronor till 507 000
kronor.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
Institutet framhåller, att erfarenheterna under det gångna året visat, att
sammanslagningen med Aktiv hushållning varit till gagn för institutets
verksamhet. Från såväl allmänhet och pedagoger som myndigheter och
producenter ställs ständigt ökade krav på institutet; en förstärkning av de
personella resurserna erfordras därför.
Ett viktigt led i de hushållstekniska studierna är granskningen av de nya
produkternas material och konstruktion. I många fall konsulterar institutet
statens provningsanstalt eller annan fackinstitution, men inom institutet
bör finnas teknisk expertis som kontinuerligt följer dessa frågor. F. n.
har institutet för dessa uppgifter två timanställda civilingenjörer; i stället
för den ene av dessa bör anställas en ingenjör på heltid med ersättning
motsvarande lönegrad 17.
För arbetet på livsmedelsområdet bör nyanställas ett laboratoriebiträde.
Upplysningsverksamheten måste intensifieras och institutet bör på ett bättre
sätt än hittills kunna tillgodose pedagogernas behov av undervisningsmaterial.
För detta ändamål behövs två befattningshavare med pedagogisk
utbildning, den ena för den allmänna och den andra för den textila avdelningen.
Härjämte behövs ytterligare ett kanslibiträde.
Avlöningskostnaderna för de nya tjänsterna beräknas till 64 300 kronor.
Vidare ökar medelsbehovet med 35 000 kronor för den under år 1955 genomförda
lönehöjningen, 3 800 kronor för automatiska löneklassuppflyttningar
samt 4 000 kronor för kompensation för avgifter enligt sjukförsäkringslagen.
Beträffande omkostnaderna beräknas en höjning av hyreskostnaden
med 5 000 kronor, varjämte för inventarier och facklitteratur upptagits
ytterligare 3 000 kronor. Omkostnaderna i övrigt beräknas öka med
14 000 kronor. Sammanlagt beräknas nettoutgifterna för budgetåret 1956/57
till 712 000 kronor.
På inkomstsidan beräknas bidragen från enskilda samt nettointäkten av
uppdrag och provningar till oförändrat 100 000 resp. 15 000 kronor. Nettointäkten
av publikationer och mönsterförsäljning beräknas öka med 15 000
kronor till 40 000 kronor. Slutligen räknar institutet med ett belopp av
50 000 kronor, utgörande reserverade medel från tidigare budgetår. Här angivna
inkomster beräknas sålunda till sammanlagt 205 000 kronor.
Det erforderliga statsbidraget för nästa budgetår beräknas i överensstämmelse
härmed till (712 000 — 205 000 =) 507 000 kronor.
Härutöver räknar institutet med att kunna utföra vissa arbetsuppgifter
genom att anlita bidrag av clearingmedel.
Slutligen framhåller institutet, att frågan om de anställdas pensionering
skyndsamt bör lösas.
Institutet har vidare (skr. 16/9 1955) anmält att institutets styrelse träffat
överenskommelse med vederbörande personalorganisation om justering
av gällande löneplan och kompensation för avgifter enligt sjukförsäkringslagen.
Överenskommelsen innebär en merutgift på ca 49 000 kronor för tiden
1 januari 1955—30 juni 1956, vilket belopp bör anvisas till institutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
17
Promemoria om inrättande av ett konsumentråd samt förstatligande
av Hemmens forskningsinstitut, m. m.
Den 25 augusti 1955 förordnades chefredaktören för Teknisk tidskrift,
civilingenjören G. A. Hambraeus och byråchefen G. Wiedesheim-Paul att
utreda behov och resurser inom konsumentvaruforskningens område samt
därmed sammanhängande frågor. Utredningen överlämnade därefter den
12 december 1955 en promemoria till statsrådet Lindström angående konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning med vissa förslag rörande
organisationen och finansieringen av den statliga eller statsunderstödda
verksamheten på området. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse
för dess innehåll.
Behovet av konsumentvaruforskning
Utredningen upplyser inledningsvis att den privata konsumtionens värde
i vårt land under år 1954 kunde uppskattas till 26,4 miljarder kronor.
En särskild inventering visar, att en rad olika myndigheter och institutioner
arbetar med forskning på konsumentvaruområdet. I fråga om kemisktekniska
produkter och på bränsleområdet forskar och utreder sålunda 24
olika myndigheter och institutioner, på textil- och beklädnadsområdet 17, i
fråga om livsmedel 16, hem- och hushållsapparater m. m. 13 o. s. v. På livsmedels-
och textilområdena arbetar t. ex. — förutom Hemmens forskningsinstitut
(HFI) och Varudeklarationsnämnden — de militära förvaltningsmyndigheterna,
sjukvårdsmyndigheter, lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan, postverket,
statens järnvägar, statens provningsanstalt, statens hantverksinstitut,
Svenska textilforskningsinstitutet och Institutet för konserveringsforskning.
I vissa fall avser myndigheternas verksamhet främst provning av olika
slag. På många håll har man endast otillräckliga materiella och personella
resurser. Följden av dessa svagheter hos konsumentvaruforskningen har blivit
bristande djup i forskningsarbetet. Med de krav som från olika håll
ställs på konsumentupplysningen och med en ständigt växande varumarknad
har t. ex. HFI tvingats att syssla med många olikartade arbetsuppgifter
utan att alltid hinna penetrera dem i den omfattning och med den vetenskaplighet
som egentligen är nödvändig.
De statliga direkta och indirekta kostnaderna för konsumentvaruforskningen
har uppskattats till ett par milj. kronor per år. Med hänsyn till de
mycket stora belopp, som årligen utgives för konsumentvaror, samt storleken
av de vinster för konsumenterna, som kan nås genom ett effektivt forsknings-
och upplysningsarbete, torde en inte oväsentlig ökning av den statliga
anslagsgivningen vara väl motiverad.
Det ökade stödet kan lämpligen utgå dels i form av anslag till HFI för
eu utbyggnad av institutet, dels i form av ett allmänt anslag på riksstaten
2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. Detta allmänna anslag
bör inte understiga 1 milj. kronor per år. En omedelbar anslagsgivning
av denna storleksordning ifrågasättes dock inte. Förut omnämnda clearingmedel,
som avsatts för hithörande ändamål, beräknas räcka till utgången
av år 1956. Med hänsyn till forskningsresursernas etappvisa utbyggnad
bör det allmänna anslaget i början kunna hållas på en lägre nivå. Med hänsyn
härtill föreslås för tiden 1/1—30/6 1957 ett anslag av 300 000 kronor.
Behovet av konsumentupplysning
Den marknad, som konsumenterna i dag ställs inför, uppvisar en oerhört
mycket större variationsrikedom än endast för ett par decennier sedan. Behovet
av konsumentupplysning bör främst ses mot bakgrund av den expansion
av konsumentvarumarknaden, som hittills skett och som i än högre
grad kan väntas ske i framtiden. Särskilt när det gäller större och varaktigare
konsumentvaror har konsumenten i allmänhet inga aktuella erfarenheter,
som kan underlätta inköp. Här måste konsumentvaruforskningen
träda till med att klarlägga varornas egenskaper och funktioner, varpå
konsumentupplysningen får ta hand om spridningen av fakta. En första
uppgift för konsumentupplysningen bör därvid vara att söka klarlägga konsumentens
behov med hänsyn till olika varuslag och de olika varuslagens
funktioner i konsumentens ägo. Nästa uppgift bör avse marknadsöversikten.
Välplanerade inköp kräver kännedom om vilka olika typer av en viss
vara, som finns på marknaden. Härefter — och detta måste intaga en central
ställning i upplysningsverksamheten —- bör konsumenten få besked
om vilka egenskaper en viss vara bör äga samt genom varudeklarationer,
broschyrer, artiklar eller andra informationssätt tillhandahållas en analys
av det salubjudna varusortimentet från denna utgångspunkt. En fjärde uppgift
är upplysningar om hur varans pris synes förhålla sig till dess kvalitet
och den service, som förknippas med dess försäljning.
Konsumentupplysningen bör kunna sträcka sig till ett namngivande av
de fabrikat, som efter verkställda undersökningar befunnits godtagbara.
Någon inbördes gradering av godtagbara produkter eller jämförande betygssättning
av dessa bör det dock inte bli fråga om. Det framhålles, att det
inte torde föreligga någon principiell skillnad mellan att bekantgöra en viss
produkts egenskaper genom en varudeklaration och att genom upplysning
i broschyrform ange att vissa namngivna produkter motsvarar de krav,
som konsumentvaruforskningen anser sig böra ställa. Det erinras om att
statens maskinprovningar sedan en lång följd av år offentliggjort provningsresultat
med ett tydligt angivande av de provade maskinernas fabrikat.
Behovet av samordning
Som förut nämnts är många olika myndigheter och institutioner sysselsatta
med forsknings- och upplysningsverksamhet på konsumentvaruområdena.
Risk kan föreligga för dubbelarbete. En önskvärd rationalisering av
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
forskningsverksamheten skulle kunna åstadkommas, om ett samordnande
organ tillskapades med i stort sett motsvarande ställning och funktion som
statens tekniska forskningsråd. Detta organ — ett statligt konsumentråd —
skulle skaffa sig en ingående kännedom om forskningen på konsumentvaruområdet
samt genom att planlägga och samordna forskningsarbetet verka
för denna forsknings rationalisering och vidare utveckling. Rådet borde inte
självt bedriva forskning men skulle ha möjlighet att ta initiativ till forskning
och undersökningar i speciella frågor. En av rådets främsta uppgifter
skulle bli att fördela det allmänna anslaget till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. Bidrag upp till 50 000 kronor borde kunna beviljas
direkt av rådet, medan större bidrag föreslås skola beslutas av Kungl.
Maj :t på förslag av rådet eller efter rådets hörande. På rådet bör vidare
ankomma att uppdraga riktlinjerna för upplysningsverksamheten.
Rådet bör också främja det nordiska samarbetet på området. I detta sammanhang
har utredningen berört motsvarande förhållanden inom våra nordiska
grannländer. I Norge tillkom år 1953 ett statligt »Forbrukerråd»,
vars ordförande och sju ledamöter utses av Konungen — beträffande ledamöterna
efter förslag av vissa kvinnosammanslutningar och fackliga organisationer.
Rådet, som har ett sekretariat med sju anställda, arbetar på tre
sektioner: en ekonomisk sektion för priser, produktion, reklam in. in., en
varuteknisk sektion för kvalitetsmärkning, varukontroll, varuforskning, emballage,
standardisering in. in. samt en upplysningssektion för varukunskap
och varubehandling, publikationer in. in. Rådet har inte något eget forskningsinstitut
men samarbetar med såväl offentliga som enskilda forskningsorgan.
I Danmark finns ett statligt hushållningsråd med uppgift att främja de
hygieniska, tekniska och ekonomiska förhållandena inom hushållsområdet.
Rådet har eget laboratorium och provkök samt utövar upplysningsverksamhet.
Vid sidan av detta råd finns en enskild institution, de danska husmödrarnas
förbrukarråd, som bildats av kvinnoorganisationer och kooperativa
samt fackliga föreningar. Rådet verkar för representation av husmödrar i
styrelser och kommittéer samt vill vara en konsumenternas huvudorganisation,
som kan förhandla med näringslivet och myndigheter.
I Finland inrättades 1953 ett särskilt utskott med representanter för industriförbundet
och husmodersorganisationerna, vars uppgift är att få till
stånd ett fortlöpande samarbete mellan konsumentvaruindustrierna och
husmödrarna. Utskottet, som är ett helt enskilt organ, skall även främja
forskning och upplysning.
Konsumentrådets organisation
I konsumentrådet hör ingå representanter för löntagare- och kvinnoorganisationer
samt för näringslivet. Det föreslås, att rådet skall hestå av ordförande
och 12 ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Av ledamöterna
bör sex vara konsumentrepresentanter och tre företrädare för nä
-
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
ringslivet. Återstående tre ledamöter skall utgöras av teknisk och ekonomisk
expertis; av dessa bör en väljas bland tekniska forskningsrådets ledamöter
samt en från det ifrågasatta nya prisorganet. Vid utseende av konsument-
och näringslivsrepresentanter bör berörda organisationer beredas
tillfälle inkomma med förslag.
Härjämte framlägges ett alternativt förslag till sammansättning av rådet.
Enligt detta förslag skall rådet bestå av ordförande och 18 ledamöter, varav
12 utses efter förslag av nedan angivna organisationer (varje organisation
skulle föreslå en representant), nämligen Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns kvinnoförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
Tjänstemännens centralorganisation samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Det föreslås att HFI:s nuvarande fullmäktigeinstitution upplöses i samband
med inrättandet av det nya konsumentrådet. I fullmäktige är ytterligare
ett antal organisationer representerade. För att icke konsumentrådet
skall bli alltför stort borde emellertid dessas representationsfråga kunna
lösas så, att en cirkulation anordnades efter varje mandattids utgång, varvid
nödigt antal av de under föregående mandatperiod representerade organisationerna
— eventuellt efter lottdragning — finge avstå sina platser under
den kommande mandattiden.
Utredningen förordar för sin del det förstnämnda mindre alternativet.
Inom konsumentrådet bör finnas ett arbetsutskott; vidare bör rådet ha
en heltidsanställd sekreterare med lön motsvarande 29 lönegraden samt ett
skrivbiträde med lön motsvarande It lönegraden. Sekreteraren skall göra
utredningar, föredraga ärenden inför rådet samt svara för verkställigheten
av rådets beslut. Om sekreteraren inte har pensionsrätt å annan tjänst, bör
en pensionsförsäkring för honom bekostas av statsmedel. Rådets ordförande
— som tillika skall vara ordförande i arbetsutskottet — föreslås få ett
arvode av 5 000 kronor om året samt ledamöterna i arbetsutskottet vardera
2 000 kronor. Kostnaderna för rådets verksamhet enligt det mindre alternativet
beräknas till 66 000 kronor om året. Ett särskilt anslag för rådets
verksamhet bör uppföras under tionde huvudtiteln. Då rådet är avsett att
träda i verksamhet den 1 januari 1957, bör anslaget för budgetåret 1956/57
uppföras med 33 000 kronor.
Förstatligande av Hemmens forskningsinstitut m. m.
Stora områden av konsumentvarumarknaden bevakas redan av befintliga
forskningsorgan, som på dem sätter in sina forskningsresurser. HFI
bör därför inte byggas ut till ett institut för vetenskaplig konsumentvaruforskning
över hela fältet av vår konsumtion. Institutet saknar emellertid i
sin nuvarande uppbyggnad en fast stomme av teknisk expertis. Att institutet
inte har några forskningslaboratorier på vetenskaplig nivå innebär dock
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
inte, att det kan undvara fast anställd teknisk personal med höga kvalifikationer.
Vid sidan av den praktiska provningsverksamheten utan anspråk
på djupare vetenskaplighet måste institutet nämligen i viss mån syssla
med egentlig forskning på vissa avsnitt av konsumentvaruområdena, som
inte täckes av specialforskningsinstitutens verksamhet. Egen expertis behövs
också för att rätt tolka forskningsresultaten och för att omsätta dem
i praktiska anvisningar för upplysningsverksamheten. Vid institutet bör
därför heltidsanställas två eller tre välkvalificerade civilingenjörer eller
akademiker med laboratorskompetens. Dessa kan inte mer än till en del
fylla institutets behov av teknisk expertis men de torde i allmänhet ha större
förutsättningar att sätta sig in i nya forskningsfrågor —- även utanför
det egna facket — än tjänstemän utan högre utbildning. För bostadsplaneringsfrågor
behövs enligt de sakkunniga en arkitekt. Vidare bör en eller två
civilekonomer anställas för bedömning av prisfrågor och kostnadsberäkningar.
Upprustningen av konsumentvaruforskningen påkallar en motsvarande
utbyggnad av konsumentupplysningen. Vid HFI bör således finnas en särskild
upplysningsavdelning med uppgift att följa med vad som sker inom
konsumentvaruforskningen inom landet .samt i lämplig utsträckning förmedla
forskningsresultaten till allmänheten. Det bör ankomma på konsumentrådet
att söka åstadkomma en lämplig fördelning av upplysningsverksamheten
mellan HFI och andra organ.
Staten svarar numera för ungefär 85 procent av institutets inkomster. I
samband med ett ökat statligt stöd till HFI bör institutet förstatligas. Institutet
får därigenom en mera auktoritativ ställning, och dess upplysningsverksamhet
får större tyngd än vad för närvarande är fallet. Den nuvarande
samverkan med näringslivet har medverkat till att ge institutet goodwill
bland producenter och köpmän. Det är emellertid angeläget att institutet
får möjlighet att framträda såsom obundet av alla producentintressen.
Någon sådan bundenhet torde visserligen inte ha förelegat under den gångna
tiden, men ju mer omfattande institutets verksamhet blir, desto viktigare
är det att alla misstankar i sådan riktning undanröjes. Näringslivet
hör i stället främst ta del av behandlingen av forskningsproblemen på konsumentvaruområdet
på ett högre plan, nämligen genom sina representanter
i det föreslagna konsumentrådet. Ett förstatligande av HFI anses vidare
komma att underlätta rekryteringen av personalen genom att institutet kan
erbjuda fasta anställningar och ordnad pensionering. Vid förstatligandet bör
institutets namn ändras till statens institut för konsumentfrågor.
Organisationen av det föreslagna institutet
Genom tillkomsten av konsumentrådet och förstatligandet av HFI har
institutets fullmäktige inte längre någon uppgift att fylla ulan bör — som
förut nämnts — avvecklas. Även en viss del av den nuvarande styrelsens
uppgifter torde komma att övertagas av konsumentrådet. Antalet ledamöter
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
i styrelsen för det nya institutet föreslås därför reducerat till en ordförande
och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj:t. Härjämte bör institutets
chef ingå i styrelsen.
Chefen för institutet bör vara en direktör i Ce 37. Institutet bör ha en
undersöknings- och en upplysningsavdelning; varje avdelning bör ledas av
en avdelningsföreståndare i Ce 34. Föreståndaren för undersökningsavdelningen
bör ha en ganska hög teoretisk utbildning på det naturvetenskapliga
eller ekonomiska området.
Undersökningsavdelningen bör förfoga över några laboratorier och ha specialsektioner
för undersökningar och funktionsstudier på de viktigaste områdena.
Avdelningen föreslås indelad i fem sektioner, nämligen livsmedelsseMionen,
textilsektionen, kemisk-tekniska sektionen, sektionen för hushållsorganisation
och hushållsteknik samt sektionen för bostadsplanering
och inredningsfrågor. Föreståndaren för livsmedelssektionen bör vara en
näringsfysiolog med en assistent, utbildad på det livsmedelskemiska området,
och en assistent med hushållsutbildning. På textilsektionen bör finnas
en textilingenjör. Den kemisk-tekniska sektionen bör förestås av en kemisk
ingenjör eller kemist med laboratorskompetens. En assistent på sektionen
bör vara hushållsutbildad. Sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik
bör omfatta såväl ekonomiska och organisatoriska frågor som arbetsmetodsproblem
samt alla redskaps- och maskintekniska spörsmål. Sektionens
chef bör vara civilekonom eller ha motsvarande ekonomisk utbildning.
På sektionen bör vidare finnas bl. a. en civilingenjör och en assistent
med hushållsutbildning. Som föreståndare för sektionen för bostadsplanering
och inredningsfrågor bör i första hand ifrågakomma en sociolog. På
sektionen bör vidare finnas en arkitekt. Avdelningsföreståndaren bör tilllika
kunna vara chef för en av sektionerna.
Upplysningsavdelningen bör inte arbeta på sektioner. Den bör bl. a. ha tre
konsulenter, som följer skeendet inom olika varuområden, tre redaktörer
samt en amanuens, vilka bör svara för institutets arkiv samt dokumentationen.
Vid sidan av nämnda båda avdelningar bör finnas ett kansli under ledning
av en intendent i Ce 29, vilken bör vara civilekonom med administrativ
erfarenhet eller ha motsvarande kvalifikationer.
Sammanlagda antalet befattningshavare uppgår vid full utbyggnad till
52. Härtill föreslås extra personal — teknisk expertis, juridisk rådgivare,
statistik!^älp, laboratoriebiträden in. in. — för en beräknad kostnad av
50 000 kronor per år. Avlöningsstaten beräknas till 900 000 kronor. För omkostnader
beräknas 220 000 kronor per år, varav för publikationstryck
100 000 kronor samt för undersökningar vid andra laboratorier 20 000 kronor.
Med sistnämnda belopp jämte förut angivna medel för extra personal
syftar man till att ge institutet önskvärd rörelsefrihet beträffande forskning
utanför den ordinarie verksamhetsramen. Vid beräkning av medelsbehovet
för omkostnader har hänsyn inte tagits till inkomster av publikationer. I
detta sammanhang har inte heller beaktats inkomster av provningsuppdrag.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
En utbyggnad och omläggning av HFI:s verksamhet bör dock äga rum i
etapper. Redan under den första utbyggnadsetappen bör institutet ha samma
organisation i stort som nyss nämnts, d. v. s. en undersökningsavdelning,
en upplysningsavdelning och ett kansli.
För direktören och avdelningsföreståndarna föreslås oförändrad lönegradsplacering,
Ce 37 resp. Ce 34.
På undersökningsavdelningen bör redan från början finnas de fem förut
angivna sektionerna. Föreståndarna för livsmedels-, textil- och kemisk-tekniska
sektionerna samt sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik
bör likaledes erhålla oförändrad lönegradsplacering, Ce 31. Som föreståndare
för sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor har föreslagits
en arkitekt i Ce 29.
Beträffande personalen i övrigt å undersökningsavdelningen innebär förslaget
följande. Var och en av livsmedelssektionen, kemisk-tekniska sektionen
och sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor bör ha en assistent
i Ce 20—22 samt ett laboratoriebiträde i Ce 8—11. På textilsektionen
bör finnas en förste assistent i Ce 27, en assistent i Ce 20—22 och två laboratoriebiträden
i Ce 8—11. Sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik
bör ha en förste assistent i Ce 27, en assistent i Ce 20—22 samt
ett laboratoriebiträde i Ce 8—11.
Personalen på upplysningsavdelningen bör — utöver avdelningsföreståndaren
— omfatta en förste konsulent i Ce 29, två konsulenter i Ce 27, en
redaktör i Ce 27, en redaktör i Ce 25, en amanuens i reglerad befordringsgång,
en kontorist i Ce 13, ett kanslibiträde i Ce 11 och ett kontorsbiträde
i Ce 8.
Kansliet bör även enligt detta förslag förestås av en intendent i Ce 29.
Härutöver bör på kansliet finnas en kassör i Ce 15, två kontorister i Ce 13,
ett kanslibiträde i Ce 11, en expeditionsvakt i Ce 10, två kontorsbiträden i
Ce 8 och en telefonist i Ce 8.
Enligt detta förslag skulle institutets sammanlagda personal under den
första utbyggnadsetappen uppgå till 39 befattningshavare. Som förut nämnts
beräknar utredningen vid full utbyggnad av institutet ett belopp av 50 000
kronor om året för extra personal. Under den första etappen bör detta belopp
kunna minskas till 40 000 kronor.
Om man under ett övergångsskede vill ta större hänsyn till nu gällande
arbetsfördelning och övriga förhållanden vid institutet kan — påpekar de
sakkunniga -— den nuvarande textilavdelningen brytas ut ur undersökningsavdelningen
och tills vidare bestå som en kombinerad undersökningsoch
upplysningsavdelning. Därvid bör en konsulent och (eller) en redaktör
överföras från upplysningsavdelningen till den särskilda textilavdelningen.
Med hänsyn till föreståndarens vidgade arbetsuppgifter bör övervägas ett
personligt lönetillägg motsvarande skillnaden mellan lönen som sektionsföreståndare
och lönen i 34 löneklassen.
Under den första utbyggnadsetappen beräknas de årliga kostnaderna för
avlöningar och omkostnader till 700 000 kronor resp. 178 000 kronor. Då
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
det förutsättes att det nya institutet skall inrättas den 1 januari 1957, bör
för budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag
till statens institut för konsumentfrågor av sammanlagt 439 000 kronor,
varav till avlöningar 350 000 kronor och till omkostnader 89 000 kronor.
Yttranden över promemorian
Yttranden över utredningens PM har efter remiss avgivits av statskontoret,
statens sakrevision, statens organisationsnämnd, kommerskollegium,
ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens priskontrollnämnd,
statens lönenämnd, statens tekniska forskningsråd, styrelserna för Svenska
textilforskningsinstitutet, Institutet för konserveringsforskning och Hemmens
forskningsinstitut, Varudeklarationsnämnden, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund,
Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Högerns kvinnoförbund, Folkpartiets
kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Svenska slöjdföreningen.
Vid kommerskollegiets remissvar fanns fogat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbund.
Vidare har i anledning av promemorian skrivelser inkommit från statens
hantverksinstitut, Hushållningssällskapens förbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet
och Svenska försäljnings- och reklamförbundet.
Sammanlagda antalet yttranden är 37.
Slutligen har Landsorganisationens i Sverige kvinnoråd i en skrivelse utvecklat
vissa synpunkter på frågan om HFI:s förstatligande in. m.
Behovet av konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
Utredningens förslag om ökade anslag för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning har i allmänhet tillstyrkts.
Kommerskollegium anser det sålunda angeläget, att konsumentvaruforskningen
utvidgas, inte minst för att få ett underlag för en mera allmän konsumentupplysning.
Det vore önskvärt att denna utvidgning kunde komma
till stånd genom olika intresserade organisationers och företags egna åtgärder.
Såvitt kollegium kunnat finna är det emellertid ofrånkomligt, att
även staten lämnar sin medverkan, om eftersträvat resultat skall kunna
ernås. Frågan om omfattningen och sättet för statens stöd hade bort övervägas
mera djupgående och grundligare än vad som varit möjligt på grundval
av utredningen och med den korta remisstiden. Statens priskontrollnämnd
betonar, att en förstärkning av det ekonomiska stödet på detta
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
område i första hand har sitt värde för konsumenterna. På längre sikt kan
emellertid en sådan verksamhet bli till fördel även för produktionen genom
att en viss utgallring av det sämre sortimentet på varumarknaden kan genomföras.
Tidpunkten för genomförande av utredningens förslag om förstärkning
av det statliga stödet på detta område synes väl vald med hänsyn
till priskontrollutredningens betänkande om inrättande av en prisoch
kartellbyrå. Fri konkurrens bör kunna stimuleras även genom en
omfattande upplysningsverksamhet om priser och kvalitet.
Statens tekniska forskningsråd erinrar om att hushållen med hänsyn till
antalet där sysselsatta utgör landets utan jämförelse största arbetsoinrade;
en förstärkning av det statliga stödet till den av promemorian omfattade
verksamheten förefaller synnerligen angelägen. Rådet förordar att till forsknings-
och upplysningsverksamhet anvisas anslagsmedel i den omfattning,
som föreslagits av utredningen. Varudeklarationsnämnden uttalar, att den
hittillsvarande forskningen är helt otillräcklig. Det är nämndens förhoppning,
att de av utredningen föreslagna åtgärderna skall möjliggöra betydligt
vidgad och effektiviserad forskning.
Landsorganisationen hälsar med stor tillfredsställelse huvudlinjerna i
förslaget om en allmän upprustning av den statliga och statsunderstödda
konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen. Nuvarande anslag
är helt otillräckliga med hänsyn till bl. a. de vinster, som kan uppnås genom
ett effektivt forsknings- och upplysningsarbete. Landsorganisationen
anför vidare, att det bör ankomma på staten, som ensam kan anses representera
samtliga konsumenter i landet, att finansiera en väsentlig del av aktiviteten
på detta område dels med hänsyn till att privata företag inte kan
förväntas ha intresse av att tillskjuta erforderliga medel, dels med hänsyn
till att forskningen och upplysningen på konsumentvaruområdet så långt
möjligt bör vara obunden av speciella producentintressen.
Tjänstemännens centralorganisation yttrar, att den verksamhet, som söker
få fram en bättre kunskap om varor och köpalternativ vid ett fritt
konsumtionsval, principiellt sett är ett samhälleligt intresse av rang. Detta
motiverar att de medel som investeras i sådan verksamhet blir av betydligt
större omfattning än tidigare. Gjorda undersökningar om den statliga och
statsunderstödda konsumentvaruforskningen visar i hög grad nödvändigheten
av större djup och bredd på arbetet på detta område. Kooperativa
förbundet erinrar om att förbundet under en följd av år vid olika tillfällen
understrukit den utomordentliga betydelse, som en vidgad konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning har för såväl hem- som samhällsekomien.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund finner en kraftig utbyggnad av
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning synnerligen angelägen.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund hälsar med stor tillfredsställelse
att man nu ansett tiden vara mogen att dra upp mera definitiva riktlinjer
för konsumentvaruforskningen och den konsumentupplysande verksamheten.
De förslag, som framlagts i den nu avgivna promemorian, kan
förbundet i allt väsentligt tillstyrka. Förbundet vill emellertid betona, att
26 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
förslagen i fråga om organisation och finansiering innebär ett absolut minimiprogram.
Styrelsen för Svenska textilforskningsinstitutet ansluter sig till de synpunkter
beträffande betydelsen av konsumentvaruforskning och konsumentupplysning,
som framförts i promemorian, och förordar ett ökat statligt
stöd. Svenska slöjdföreningen — liksom även Riksförbundet landsbygdens
folk — uttalar sin glädje över det vidgade intresse från det allmännas
sida, som utredningen bär vittne om och biträder utredningens uppfattning
om behovet av ett ökat statligt stöd. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund
anför att de föreslagna åtgärderna för ökat statligt stöd synes kunna
bli av stort värde. Även Folkpartiets kvinnoförbund delar utredningens
syn på forskningens och upplysningsarbetets betydelse i konsumtionens
tjänst liksom de principiella synpunkter, som framförts i promemorian. Sveriges
husmodersföreningars riksförbund understryker kraftigt de framförda
synpunkterna om behovet av avsevärt större bidrag från det allmännas
sida.
Sveiiges köpmannaförbund finner behovet av ökad konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning uppenbart. Hushållningssällskapens förbund
anför, att nuvarande åtgärder från det allmännas sida inte alls svarar
mot det verkliga behovet; förbundet tillstyrker i huvudsak utredningens
förslag om upprustning av konsumentvaruforskningen och konsumentupplysningen.
Ett ökat statligt stöd på detta område tillstyrkes vidare av Ombudsmannaämbete
för näringsfrihetsfrågor, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa kvinnogillesförbundet och Svenska försäljnings- och reklamförbundet.
De fyra handelskamrar, som yttrat sig, understryker betydelsen av
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning och tillstyrker ökat statligt
stöd.
I ett par yttranden anföres, att utredningen ej utgör tillräckligt underlag
för ett bedömande av de framlagda förslagen. Statens sakrevision anför sålunda,
att det behövs en konkret kartläggning icke blott av den forskningsverksamhet,
som nu bedrivs och hur denna eventuellt skulle kunna effektiveras
utan även inom vilka sektorer behov av ökade resurser faktiskt framträtt.
Häremot måste svara en viss överslagsberäkning av landets tillgångar
på forskningspersonal, lämpad för hithörande arbetsuppgifter, samt av den
erforderliga utrustningen. Först när dessa spörsmål blivit belysta kan planer
utformas rörande en eventuell ytterligare utbyggnad av forskningsverksamheten
samt organisatoriska förändringar inom densamma. Det är sålunda
enligt sakrevisionens mening icke försvarligt att redan nu fatta beslut
om en ökad medelstilldelning till konsumentvaruforskningen i allmänhet,
innan möjligheter föreligger att med nöjaktig säkerhet bedöma behovet
av insatser inom skilda specialområden. Sakrevisionen anser att intet av
de i promemorian framlagda förslagen f. n. kan eller bör förverkligas. Sveriges
industriförbund konstaterar att utredningen inte gjort någon undersökning
om hur det närmast aktuella konsumentvaruområdet skall bestäm
-
27
Kungi. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
mas eller om den lämpligaste arbetsfördelningen inellan å ena sidan statliga
eller statsunderstödda institutioner och å andra sidan producenterna
och deras egna organ. Helst borde man också bilda sig en uppfattning om
vilka praktiska möjligheter allmänheten har att tillgodogöra sig en utvidgad
konsumentupplysning och de lämpligaste formerna för denna. Helt allmänt
tillstyrker emellertid förbundet, att konsumentupplysningen får ökade
resurser till sitt förfogande och att härför erforderlig konsumentvaruforskning
också får ökat stöd från det allmänna. Sveriges grossistförbund
vill livligt tillstyrka en förstärkning av det statliga stödet åt konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning. Utredningen är emellertid alltför
bristfällig för att kunna läggas till grund för de föreslagna åtgärderna. Behovet
av ökad forskning och upplysning på olika områden borde först ha
närmare utretts. Dessutom borde den verksamhet av ifrågavarande slag,
som bedrivs vid högskolor och institut samt inom näringslivets organisationer
och företag, ha utretts närmare. Det borde ha övervägts, om icke den
vidgade verksamheten i viss utsträckning kunde ha anförtrotts näringslivet.
överhuvudtaget borde ett intimare samarbete i dessa frågor eftersträvas
mellan staten och näringslivet.
Några remissinstanser avstyrker utredningens förslag. Statskontoret
erinrar om höjningen av anslaget till HFI för innevarande budgetår samt
om det belopp, 2 milj. kronor av kolclearingkassans överskottsmedel, som
avsatts för konsumentvaruforskning och konsumentupplysning. I anslutning
härtill hade statsutskottet år 1955 anfört, att goda betingelser sålunda
syntes föreligga för den fortsatta forsknings- och upplysningsverksamheten.
Statskontoret kan därför inte undgå att finna det anmärkningsvärt, att utredningen
nu framlagt så vittsyftande förslag. Statskontoret har kommit till
den bestämda uppfattningen, att några på utredningens promemoria grundade
förslag inte bör föreläggas riksdagen. Ämbetsverket har vid sådant
förhållande ej funnit erforderligt att ingå på något närmare bedömande av
utredningens förslag, vilket för övrigt skulle föra för långt med hänsyn till
den föga realistiska syn utredningen anlagt på konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens problem. Högerns kvinnoförbund anser, att
utredningen inte tillfredsställande belyst fragorna om konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. De av utredningen behandlade spörsmålen
bör bli föremål för en förnyad utredning.
Styrelsen för institutet för konserveringsforskning är inte övertygad om
att det behövs någon utökad provningsverksamhet på konserv- eller livsmedelsområdet.
Däremot finns stora brister i fråga om den egentliga konsumentvaruforskningen,
d. v. s. den produktionstekniska forskningen med
livsmedel. En mindre grupp experter bör under de närmaste åren granska
de verkliga behoven av en vidgad konsumentupplysning. Om ytterligare
statsmedel redan nu kan anvisas för en vidgad konsumentvaruforskning, hör
dessa användas för att stödja redan verksamma institut.
Beträffande behovet av konsumentupplysning må särskilt
nämnas följande.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Landsorganisationen uttalar, att HFI efter en väsentlig utbyggnad och
omorganisation bör kunna bli ett centralt organ för allmän konsumentupplysning.
LO understryker starkt betydelsen av att konsumentupplysningen
utformas efter de riktlinjer, som utredningen skisserat.
Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor framhåller, att det för
konsumenterna är av mycket stort värde, om deras möjligheter till ett riktigt
val av olika i marknaden förekommande artiklar i största möjliga omfattning
underlättas. En förutsättning för att fri konkurrens i detaljistledet
skall få för konsumenterna gynnsamma verkningar är att de enskilda konsumenterna
har möjlighet att bilda sig en åtminstone ungefärlig uppfattning
om sambanden mellan pris och kvalitet. Det är därför angeläget, att
åtgärder vidtages för att öka konsumentupplysningen.
Pris kontrollnämnden anför, att den i sin verksamhet vid olika tillfällen
påträffat produkter, som i förhållande till sin kvalitet eller sina tillverkningskostnader
icke gjort skäl för sitt pris. Konsumenterna har emellertid
själva små möjligheter att bedöma relationen mellan pris och kvalitet på
nya produkter — t. ex. hushållsartiklar och olika slag av kemisk-tekniska
produkter — som kommer ut i marknaden. Reklamen ger ofta icke den vägledning,
som vore önskvärd, enär dess intensitet icke alltid står i lämplig
proportion till den omreklamerade varans kvalitet. Därmed vill nämnden
dock icke underkänna reklamens betydelse i konsumentupplysningens tjänst
utan endast framhålla, att den i vissa fall kan bli vilseledande för konsumenterna.
För att få största effekt bör upplysningsverksamheten riktas såväl
till hemmen och skolorna som till industrien och handeln.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund ser med oro på den förslitning, som
många kvinnor utsätts för genom ett krävande dubbelarbete, och anser det
vara en av sina angelägnaste uppgifter att genom propaganda och information
få till stånd lösningar på dessa frågor. Förbundet emotser därför med
största intresse en utbyggnad av upplysningsavdelningen inom HFI och understryker
vikten av att alla vägar prövas, som kan underlätta de förvärvsarbetande
kvinnornas arbetsbörda. Förbundet framhåller i detta sammanhang,
att institutet i sitt propagandamaterial bör rikta sig inte endast till
kvinnorna utan även till männen. — Husmodersföreningarnas riksförbund
anser det vara en viktig uppgift att lära konsumenten väga priset mot nyttan
i användningen eller med andra ord beräkna varans lönsamhet. Den
föreslagna utökningen av HFI:s resurser på upplysningsavdelningen är ett
sedan länge känt behov hos den köpande allmänheten.
I den speciella frågan om konsumentupplysningen skall sträcka sig till
ett namngivande av varorna har delade meningar gjort sig gällande.
Enligt ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor bör det ankomma på
konsumentrådet att närmare utforma riktlinjerna för denna upplysningsverksamhet.
Stgrelsen för HFI understryker, att upplysningsverksamheten ställer
mycket stora krav på objektivitet och vederhäftighet. Även om den främsta
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
29
uppgiften efter verkställd undersökning må vara att informera om produktens
positiva egenskaper, bör liksom hittills skett även negativa egenskaper
kunna offentliggöras. — Det är dock i detta sammanhang anledning att betona
afl i många fall huvudfrågan, när det gäller varuupplysningen, icke kan
vara att namnge fabrikat utan måste gälla andra faktorer. När det gäller enkla
varor, som tillverkas av ett stort antal fabrikanter inom och utom landet,
är det väsentliga icke att redovisa fabrikatet utan att inför såväl fabrikanter
som köpare slå fast vilka krav i fråga om funktionsduglighet, hållbarhet
etc., som man ur konsumentsynpunkt rimligen bör ställa på varan, och
att utpeka typer av fabrikat, som anses ge den bästa behovstillfredsställelsen,
respektive är klart undermåliga. När det gäller mer komplicerade varor
som t. ex. hushållsmaskiner, vilka tillverkas av ett fåtal fabrikanter och
som regelmässigt presenteras under ett märkesnamn, är det naturligt att
göra en fullständig marknadsinventering och bedömning av varje fabrikat
och att redovisa denna bedömning för allmänheten.
Priskontrollnämnden anför att ett namngivande av fabrikaten är en naturlig
konsekvens av den utbyggda forskningen. En sådan upplysningsverksamhet
bidrar att gallra ut mindre goda varor på marknaden. Tjänstemännens
centralorganisation anser för sin del, att namngivning av de olika
fabrikaten i en undersökning är ett minimikrav. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
och Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar att man namnger
de fabrikat, som är godtagbara. Riksförbundet landsbygdens folk anser,
att en utbyggd och förbättrad konsumentvaruforskning skulle kunna möjliggöra
en upplysningsverksamhet, som redovisar forskningsresultatet med
angivande av fabrikat och med pris- och servicejämförelser. Man har enligt
riksförbundets mening överdrivit farhågorna för att producenten skall
bli lidande genom att ett mindre erkännsamt utlåtande om hans vara skulle
»hänga med» även sedan förbättringar skett. Genom kontinuerliga meddelanden
från upplysningsorganet torde nämligen rättelse kunna erhållas efterhand.
Landsorganisationen uttalar, att HFI bör kunna göra vissa värderingar
med utgångspunkt från varornas bruksegenskaper och priser; endast
i undantagsfall bör dock institutet göra en inbördes gradering av varorna.
Kommerskollegium samt de näringsorganisationer, som yttrat sig på denna
punkt, anser att konsumentupplysningen inte bör innefatta exempelvis
godkännande av en namngiven vara. Kommerskollegium understryker
alt den allmänna konsumentupplysningen skall vara en fullständigt objektiv
redogörelse för en varas egenskaper ur olika synpunkter; en konsument
skall få besked inte huruvida en vara är »godkänd» utan hur den är
beskaffad.
Varudeklarationsnämnden (majoriteten) kan inte förorda en allmän kvalitetsmärkning
med någon form av godkännande av de varor, som uppfyller
vissa minimikrav. Upplysningen bör utformas så att den underlättar för
den enskilde konsumenten att med hänsyn till individuella behov välja
lämpliga varor. Detta kan ske genom att konsumenten får en lättfattlig och
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
konkret upplysning om vilka egenskaper som är av väsentlig betydelse för
olika varuslag. Det är vidare önskvärt att konsumenten får en översikt av
vilka typer av varor, som förekommer inom skilda varuområden. Om ett
system med godkännande av varor ifrågasättes, måste det juridiska ansvaret
i samband med ett sådant godkännande utredas liksom även möjligheterna
till överklagande och ev. skadestånd. Sistnämnda synpunkt har
även förts fram av andra remissinstanser. Tre ledamöter av nämnden understryker
de betydande praktiska svårigheterna att utarbeta objektiva och
för dagsläget representativa marknadsöversikter, vilka alltför lätt kan resultera
i en diskriminering av vissa varumärken. En ledamot av nämnden
anser däremot, att upplysningen bör innefatta en direkt kommenterande
jämförelse mellan olika varumärken. Härvid bör även prisskillnaden beaktas.
Endast i undantagsfall bör en inbördes gradering av märkena förekomma.
I översikterna bör medtagas uppgifter från tillverkarna om varornas
utformning och pris. Sådana jämförelser mellan olika märken torde
kunna bli av största betydelse i fråga om varaktiga konsumentvaror.
Industriförbundet framhåller, att ingen institution har kompetens att på
ett auktoritativt sätt godkänna vissa varor. Minimikraven på en viss vara
kan ofta variera avsevärt allt efter det ändamål, för vilket varan skall användas.
Det av utredningen föreslagna tillvägagångssättet skulle säkerligen
mången gång leda till kritik mot vederbörande institution och tvinga denna
att ompröva och ändra fattade beslut av detta slag. Följden skulle lätt bli
att institutionens auktoritet såväl hos näringslivet som hos allmänheten
komine att bli lidande. Det föreligger en ldar principiell skillnad mellan
varudeklarationer och den upplysningsforin utredningen skisserat.
Den statliga upplysningsverksamheten bör avhålla sig från prisbedömning,
för vilken inte bara tekniska provningsresultat utan också ingående
ekonomisk sakkunskap behövs, anser Kooperativa förbundet. Överhuvudtaget
måste enligt förbundets mening möjligheterna att göra en objektiv
bedömning av förhållandet mellan kvalitet och pris till vägledning för konsumenternas
olika behov anses begränsade. En rad av andra omständigheter
bör härvid beaktas. En bland dessa är behovet av varor, som inte fyller
de högsta kvalitetsanspråk men tillfredsställer speciella, begränsade bruksbehov.
Vidare bör beaktas nya artiklar, metoder för beredning och beväring
av livsmedel etc., som ofta förbättras i den mån varorna vinner avsättning.
Köpmannaförbundet vänder sig mot ett godkännande av varor. Förbundet
understryker att konsumentupplysningens mål bör vara att ge konsumenten
objektivt underlag för dennes bedömning, icke att göra bedömningen
för konsumentens räkning. Grossistförbundet anför liknande synpunkter
och tillägger att utredningen icke synes ha tänkt på importerade
varor. Vid import av exempelvis livsmedel vore det ogörligt att först insända
provet till ett svenskt forskningsinstitut, innan produkterna inköpes.
Styrelsen för institutet för konserveringsforskning framhåller, att livsmedel
ej kan jämföras med t. ex. maskinvaror. En kvalitetsprovning för
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
31
livsmedel måste ske fortlöpande och den ställer sig därför mycket dyrbar,
inte minst för konsumenterna. En livsmedelskontroll — såsom den är organiserad
genom statens institut för folkhälsan — för efterlevnad av gällande
livsmedelslagar är därför av vida större betydelse för allmänheten än en
kostsam och osäker klassificering av varor. Den statliga upplysningsverksamheten
bör begränsas till varningar för felaktiga och mindre lämpliga
produkter men ej omfatta något slags »betygsättning» av vissa produkter.
Mot ett godkännande av vissa varor vänder sig vidare Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation och Stockholms handelskammare.
Även Svenska försäljnings- och reklamförbundet vill icke ha ett namngivande
av godkända produkter. Om man emellertid inför ett sådant namngivande,
bör godkännandet av en vara icke få åberopas som argument vid
reklamen för varan. Förbundet hänvisar här till den praxis som utformats
vid statens maskinprovningar. I anstaltens meddelanden offentliggöres
provningsresultaten i sin helhet, önskar någon åberopa dessa undersökningar
i reklamsyfte innehåller meddelandet ett sammandrag — sammanfattning
och omdöme — som i så fall skall återgivas i sin helhet. Vill vederbörande
göra någon redaktionell bearbetning av sammandraget skall
förslaget underställas anstalten för godkännande.
Behovet av samordning
Det stora flertalet remissorgan, som yttrat sig om behovet av en samordning
av insatserna på detta område, vitsordar detta och tillstyrker
förslaget att inrätta ett konsumentråd. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
anför sålunda, att inrättandet av ett konsumentråd, som
icke självt skall bedriva forskning men som skall samordna de olika forskande
organens arbete, synes vara ett lämpligt medel att i görlig mån undvika
dubbelarbete, utan att man därför i högre grad behöver inkräkta på
myndigheters och institutioners möjlighet att särskilt kunna beakta för
dem speciella problem. Man vinner sålunda fördelarna av en centralisering
utan att därför motverka eller förhindra en av förhållandena betingad och
även av övriga skäl önskvärd decentralisering. Styrelsen för HF1 vitsordar
att det för närvarande råder stor splittring i fråga om konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. Det är av största betydelse för en effektiv
användning av de medel, som ställs till förfogande av statsmakterna, att
en samordnande instans skapas.
Riksförbundet landsbygdens folk tillstyrker starkt utredningens förslag i
denna del; en samordning av forskningen och upplysningen på detta område
synes nödvändig för att åstadkomma effektivisering. LO betonar att
det —- med hänsyn till uppsplittringen av konsumentvaruforskningen och
den besvärande bristen på forskare — är angeläget att forskningen samordnas.
Liknande synpunkter anföres av Kooperativa förbundet. Utredningens
förslag i denna del tillstyrkes vidare livligt av Tjänstemännens centralorganisation,
styrelsen för Textilforskningsinstitutet, Yrkeskvinnors sam
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
arbetsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund. Förslaget biträdes också av
Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Slöjdföreningen, Köpmannaförbundet
och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Industriförbundet
och handelskammaren i Stockholm har intet att erinra mot förslaget.
Följande remissinstanser avvisar emellertid — i vart fall f. n. — förslaget
att inrätta ett särskilt organ för bl. a. samordning.
Statskontoret har inhämtat, att det i åtskilliga fall förekommit, att myndigheter
och institutioner samrått med HFI vid behandlingen av aktuella
problem på konsumentvaruområdet. Detta samarbete bör kunna upprätthållas
och utvidgas utan att fördenskull ett särskilt konsumentråd inrättas.
Samordningsfrågan är — framhåller statens sakrevision ■—- mycket betydelsefull.
Sakrevisionen anser dock, som förut antytts, att en kompletterande
utredning om konsumentvaruforskningens behov och resurser först
bör göras innan ett samordnande organ tillskapas. Liknande synpunkter
har anförts av styrelsen för Institutet för konserveringsforskning. Statens
organisationsnämnd föreslår att verksamheten vid HFI under ytterligare
någon tid får fortgå i samma former som hittills; det är då naturligt att
även frågan om inrättandet av ett konsumentråd får vila. Kommerskollegium
förordar, att HFI får en utbyggd styrelse eller en rådgivande nämnd
samt att fördelningen av medel från det allmänna anslaget till upplysning
och forskning tills vidare sker av Kungl. Maj:t. Det är då f. n. inte nödvändigt
att tillsätta ett särskilt konsumentråd. Tillgängliga personella och
finansiella resurser bör i stället nu utnyttjas för .att skapa ett arbetsdugligt
institut för konsumentfrågor. Detta framstår för kollegium som den i dagens
läge ojämförligt viktigaste uppgiften på området. En likartad uppfattning
har framförts av Hushållningssällskapens förbund och handelskammaren
i Malmö.
Svenska försäljnings- och reklamförbundet ställer sig tveksamt inför förslaget
om ett konsumentråd. Rådets sammansättning ger ingen anledning
förmoda att det på ett ändamålsenligt sätt skall kunna samordna sin verksamhet
med de ansträngningar, som görs inom näringslivet.
I flera yttranden understrykes värdet av ett nordiskt samarbete
på detta område.
Konsumentrådets organisation
Det övervägande flertalet av remissinstanserna förordar, att konsumentrådet
organiseras enligt det mindre alternativet, d. v. s. ordförande
och 12 ledamöter. I några yttranden framhålles, att i rådet bör ingå ett
större antal vetenskapsmän och experter. Stgrelsen för HFI anför sålunda
att rådet bör ha sakkunskap även på de samhällsvetenskapliga, hygieniska
och bostadstekniska områdena. Liknande synpunkter framföres av styrelsen
för Textilforskningsinstitutet, Industriförbundet och Stockholms handelskammare.
Å andra sidan framhålles av Folkpartiets kvinnoförbund att
man lämpligen kan adjungera ett större antal experter med rådet; samtidigt
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
bör konsumentrepresentationen ökas. Husmödrar och hushållspedagoger är
viktiga grupper. Sistnämnda synpunkter har redovisats i flera yttranden,
bl. a. av Riksförbundet landsbygdens folk, Husmodersföreningarnas riksförbund,
Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund.
Ombudsmannaämbete för näringsfrihetsfrågor anser det lämpligt, att konsumentrepresentanterna
får en så dominerande ställning, som förslaget innebär.
Landsorganisationen fäster likaledes stort avseende vid att konsumenter
och löntagare får ett dominerande inflytande i rådet; antalet representanter
för dessa grupper bör inte understiga sex. De stora organisationerna
på konsumentsidan bör erhålla en permanent representation i rådet.
Lantbruksförbundet uttalar, att av principiella skäl endast representanter
för producenter och konsumenter bör ingå i rådet. Handelskammaren i
Stockholm anför, att konsumenternas och producenternas representation i
rådet bör vara lika stor. Handelskammaren i Gävle föreslår, att ytterligare
företrädare för produktion och handel skall ingå i rådet. Svenska försäljnings-
och reklamförbundet förordar starkare representation för näringslivet
samt företrädare för pris- och annonsbyråerna.
En remissinstans — Grossistförbundet — föreslår ett mindre råd
med nio ledamöter, varav en ordförande, tre företrädare för konsumenterna
och tre för näringslivet samt två representanter för forskningen.
Ett större råd bestående av ordförande och femton ledamöter förordas
av Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Av ledamöterna bör nio representera
olika konsumentorganisationer, nämligen Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, de fyra politiska kvinnoorganisationerna,
Kooperativa kvinnogillesförbundet, Husmoder sförbundet och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Fyra skulle representera näringslivet, nämligen
Industriförbundet, Lantbruksförbundet, Köpmannaförbundet och Kooperativa
förbundet. Vidare bör Ingenjörsvetenskapsakademien, statens institut
för folkhälsan och den samhällsekonomiska vetenskapen vara företrädda;
ordföranden skall kunna vara en sådan representant. En eller ett par av
konsumentrepresentanterna i rådet bör även ingå i det föreslagna prisövervakande
organet.
Kooperativa kvinnogillesförbundet anför att rådet med dess uppgift att
förmedla upplysning och vara kontaktorgan med skilda konsumentgrupper
måste vila på ett så brett underlag som möjligt. Förbundet tillstyrker
därför det större alternativet med ordförande och 18 ledamöter; förbundet
bör vara representerat i rådet.
Det större alternativet har dock icke tillstyrkts i några andra yttranden.
För den händelse detta alternativ skall genomföras, föreslår Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation att organisationen företrädes i rådet.
Samtidigt ifrågasättes, om inte kvinnoorganisationerna blivit överrepresenterade.
Styrelsen för HFI anser det tveksamt om de politiska organisationerna
bör vara representerade; vidare bör i det större alternativet ingå företrädare
för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse. Lantbruksförbundet
3 Bihung titt riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
anser det förkastligt att utvälja ledamöterna efter politiska grunder; kontakt
med icke representerade organisationer eller institutioner får ske genom
remissförfarande eller genom arbete inom specialkommittéer.
I några yttranden avvisas den av utredningen framkastade tanken om
lottdragning vid utväljandet av representanter i rådet.
Beträffande rådets organisation i övrigt framhåller statens
organisationsnämnd, att till rådets förfogande bör ställas ett effektivt arbetande
utrednings- och verkställighetsorgan. Det är med hänsyn härtill lämpligt,
att rådet och det föreslagna institutet för konsumentfrågor får samma
ordförande samt att institutets styrelse fungerar som rådets arbetsutskott.
Institutets intendent bör vara sekreterare i rådet; övrigt biträde till rådet
bör i första hand lämnas av institutets personal. Trots denna organisatoriska
anknytning till institutet kommer rådet att ha beslutanderätten obeskuren
i de frågor, som utredningen föreslagit, ävensom den nödvändiga objektiviteten
vid fördelningen av forskningsanslagen. Genom en dylik anknytning
ernås en bättre hushållning med de personella resurserna och en minskningav
statsverkets kostnader.
I vissa yttranden beröres förhållandet mellan rådet och det föreslagna institutet
för konsumentfrågor. Dessa spörsmål behandlas i ett senare avsnitt
i samband med institutets verksamhet.
I detta sammanhang må vidåre framhållas, att statens lönenämnd ifrågasätter,
om inte det föreslagna arvodet till konsumentrådets ordförande —
5 000 kronor — är för högt. Befattningarna som sekreterare och skrivbiträde
bör inplaceras på löneplan och benämnas förste byråsekreterare och kanslibiträde.
En avvikande utformning av rådet föreslås av statens tekniska forskningsråd.
Enligt detta förslag bör i stället för ett konsumentråd inrättas två
nya statliga organ jämte ett halvstatligt, nämligen dels en statens nämnd
för konsumentupplysning som skulle i sig inordna det som enligt sakkunnigförslaget
är upplysningsavdelningen inom HFI och svara för all upplysningsverksamhet
genom att insamla och bearbeta informationer från
berörda institutioner såväl inom landet som utomlands; dels ett statens
forskningsråd för hem och hushåll, som skulle fördela statsanslaget till
forskning och upplysning, varefter den resterande forskningsavdelningen
inom HFI skulle kunna organiseras som branschforskningsinstituten i halvstatliga
former. Nämnden för konsumentupplysning borde ha ordförande
och tolv ledamöter, representerande konsumtion, produktion, distribution
och upplysningsverksamhet. I statens forskningsråd för hem och hushåll
borde ledamöterna utses på basis av insikt och erfarenhet av forskning, inte
som representanter för olika intressegrupper. I rådet behövs även ett par
konsulenter eller husmödrar. I viss mån liknande tankegångar framföres
av styrelsen för Textilforskningsinstitutet, som förordar att all upplysningsverksamhet
samlas till eu upplysningscentral direkt under konsumentrådet,
och av handelskammaren i Gävle.
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
35
Förstatligande av Hemmens forskningsinstitut
Även i denna fråga har det övervägande flertalet av remissinstanserna
tillstyrkt utredningens förslag. Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
anser förstatligandet vara den ur olika synpunkter lämpligaste
anordningen för alt ge institutet den objektiva ställning, som är en förutsättning
för att institutet skall få fullt förtroende hos såväl konsumenter
som företagare. Priskontrollnämnden erinrar om att den redan vid upprepade
tillfällen tidigare understrukit angelägenheten av alt forsknings- och
upplysningsverksamheten på konsumentvaruområdet handhaves av ett statligt
organ. Nämnden tillstyrker därför, att ansvaret nu övertages av staten.
Styrelsen för HFI tillstyrker förslaget med bl. a. följande motivering:
Även om ett enskilt institut kan ha större frihet i handläggningen av
vissa frågor, i den inre administrationen och i lönesättningen, skulle ett
förstatligande ge institutet en annan ställning än för närvarande och en
mera tryggad existens. De enskilda medlen har haft stor betydelse för institutet
under dess uppbyggnad, men det har under de senaste åren visat
sig omöjligt att få ökade tillskott av dylika medel. Exempel från andra
statsinstitutioner visar att ett gott samarbete med producenter och distributörer
är möjligt, även om dessas intresse för frågorna icke manifesterar sig
i ekonomiska bidrag. HFI vill understryka, att någon bundenhet vid anslagsgivande
producentintressen icke förelegat från institutets sida. Om
misstankar att institutet i sin verksamhet tagit hänsyn till enskilda intressen
förefunnits, har de varit obefogade.
Det har framhållits att ett statligt institut blir mera bundet i sin lönesättning
och därför icke kan dra till sig kvalificerad personal i konkurrens
med privata företag och organisationer. Institutet skulle sålunda få kämpa
med samma svårigheter som den statliga förvaltningen överhuvudtaget. Detta
är riktigt, men möjligheten att betala de relativt höga löner, som nu
inom näringslivet och dess organisationer erbjudes icke endast tekniker
utan även kvalificerad, hushållsutbildad arbetskraft, är beroende av de medel
som står till förfogande. Om institutet bibehåller sin nuvarande karaktär
av enskilt institut, skulle dess möjligheter i detta avseende bli beroende
av att enskilda medel i större utsträckning än för närvarande ställdes
till förfogande.
Lantbruksförbundet anser att förstatligandet är fullt motiverat med liänsvn
till de ständigt stegrade kraven på större garanterade anslag; endast
staten torde kunna ge garantier för att erforderliga medel ställs till förfogande.
Landsorganisationen anser bestämt, att HFI bör förstatligas; härigenom
får institutet eu mera auktoritativ ställning och misstankar om att
det tar alltför stor hänsyn till speciella producentintressen kan undanröjas.
Samverkan med företag och näringsorganisationer behöver därför icke upphöra.
Liknande synpunkter har anförts av Landsorganisationens kvinnoråd.
Även Yrkeskvinnors sanuirbetsförbund understryker, att institutet efter
ett förstatligande skulle få en mera auktoritativ ställning och dess upplysningsverksamhet
större tvngd. Socialdemokratiska kvinnoförbundet tillstyrker
livligt, att institutet helt övertages av staten; denna åsikt bär förbundet.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
företrätt ända sedan riktlinjerna för den konsumentupplysande verksamheten
första gången drogs upp i betänkandet om kvalitetsforskning och
konsumentupplysning 1949. Svenska landsbygdens kvinnoförbund har också
sedan länge varit inställt på nödvändigheten att förstatliga HFI. Kännedomen
om de svårigheter, icke minst av ekonomisk art, som institutet allt
sedan tillblivelsen haft att kämpa med, och angelägenheten av en utvidgning
av institutets personella och materiella resurser — även efter sammanslagningen
med Aktiv hushållning — har befäst förbundet i denna
åsikt. Tidigare kunde man befara, att ett förstatligande skulle kunna medföra
viss »stelbenthet» då det gällde att utan onödigt dröjsmål taga upp nya
undersökningsobjekt. Genom inrättande av konsumentrådet med dess befogenheter
i fråga om initiativ och anslagsgivning bortfaller dessa farhågor.
Husmodersföreningarnas riksförbund anför, att ett förstatligande utan
tvivel skulle ge institutet en fastare grund att stå på.
TCO finner förslaget om förstatligande synnerligen välmotiverat. Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation anser det principiellt riktigt,
att institutets verksamhet bekostas av allmänna medel. Svenska slöjdföreningen
finner fördelarna vid ett förstatligande — inte minst med hänsyn
till rekrytering av personal — uppenbara. Förstatligandet är ett logiskt led
i utvecklingen inom denna för landet så viktiga institution. Riksförbundet
landsbygdens folk betonar, att institutet särskilt med hänsyn till den mera
konkreta upplysningsverksamheten måste vara helt fristående från näringslivet.
Hushållningssällskapens förbund yttrar, att i nuvarande läge någon
annan väg än ett förstatligande knappast står till buds. Handelskamrarna
i Malmö, Göteborg och Gävle tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
om förstatligande.
I några yttranden uttalas viss tvekan inför ett förstatligande. Kooperativa
förbundet motsätter sig inte förslaget men ifrågasätter, om inte den
nuvarande halvstatliga organisationen ur flera synpunkter är ändamålsenligare.
Förbundet anför vidare bl. a.:
För all upplysningsverksamhet i statlig regi föreligger faran att nödgas
balansera mellan kompromissbetingad färglöshet och en ständig press från
intresserade parter i form av kritik och påtryckningar i det fall upplysningen
framträder med behövlig djärvhet och oberoende. Såsom framhållits
i det föregående kommer vidare misstag inom upplysningsverksamhetens
ram — vilka knappast kan undgås — att kunna få eljest onödigt stora verkningar,
då de har den statliga institutionens hela auktoritet bakom sig. Det
skulle av dessa anledningar otvivelaktigt ha varit mera tilltalande, om utredningen
undersökt och framlagt även andra alternativ för det utvidgade
institutets organisation än den helstatliga.
Industriförbundet finner inte utredningens motiv för ett förstatligande
alltigenom bärande. Ett förstatligande skulle knappast i och för sig ge institutet
större auktoritet. Även med nuvarande status har HFI varit obundet
av producentintressen. Förbundet har emellertid icke något att erinra
mot ett förstatligande men förutsätter att detta icke skall inverka på sam
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
arbetet med näringslivet. Liknande synpunkter har framförts av köpmannaförbundet
och handelskammaren i Stockholm. Handelskammaren yttrar, att
institutets auktoritet torde bli helt beroende av kvaliteten och vederhäftigheten
i institutets undersökningar och upplysningsarbete. Andra statliga
forskningsinstitutioner har ofta påtalat svårigheterna att få kvalificerad personal.
Med hänsyn härtill kan man ifrågasätta riktigheten av utredningens
uttalande om att förstatligandet skulle underlätta personalrekryteringen.
Då staten redan nu har ett dominerande ekonomiskt inflytande i institutet
och man knappast torde kunna påräkna ökade bidrag från näringslivet, vill
handelskammaren inte motsätta sig institutets förstatligande. Folkpartiets
kvinnoförbund känner viss tveksamhet inför ett förstatligande men anser
dock övervägande skäl tala för utredningens förslag, särskilt med hänsyn
till de ekonomiska förhållandena.
I några yttranden a v st yrkes ett förstatligande av institutet. Statskontoret
har — som framgår av det föregående — avvisat utredningens
samtliga förslag. Statens organisationsnämnd har — som likaledes framgår
av det förut nämnda — förordat att verksamheten vid HFI tills vidare fortgår
i oförändrade former. Med hänsyn till de synpunkter utredningsmännen
anfört, kan dock — framhåller organisationsnämnden — tagas under
övervägande att ersätta anslagen från det privata näringslivet med statsanslag.
Statens sakrevision kan inte finna motiveringen för ett förstatligande
bärande. Sakrevisionen har blivit övertygad om värdet av det samarbete
mellan olika intressen, som etablerats vid HFI, och av den smidiga och
icke alltför kostnadskrävande form av provningsverksamhet, som bedrivs
där. Ett uppoffrande av det nuvarande samarbetet med näringslivets organisationer
kan inverka menligt på institutets framtida verksamhet. Styrelsen
för Institutet för konserveringsforskning avstyrker f. n. ett förstatligande
av HFI i avvaktan på resultaten av den utredning, vilken styrelsen föreslagit.
(Irossistförbundet finner det betänkligt att på så lösa grunder, som utredningen
anfört, förorda ett nytt ämbetsverk och eliminering av näringslivets
ansvar och samverkan.
En liknande uppfattning redovisas av Svenska försäljnings- och reklamförbundet.
Högerns kvinnoförbund kan inte finna, att ett förstatligande
skulle ge institutet större auktoritet eller personalen tryggare anställningsvillkor.
Statens tekniska forskningsråd anser — mot bakgrund av rådets speciella
förslag om eu statens nämnd för konsumentupplysning och om ett
statens forskningsråd för hem och hushåll — att institutet kan organiseras
på samma sätt som de branschforskningsinstitut, vilka drives av staten och
näringslivet i samverkan enligt särskilt ingångna avtal.
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Det nya institutets arbetsuppgifter, organisation m. m.
Under remissbehandlingen har i åtskilliga yttranden understrukits, att
verksamheten vid det blivande institutet främst bör omfatta provningar och
inte grundforskning samt att den bör inriktas på hem- och hushållsfrågor.
Spörsmålet om arbetsfördelningen mellan institutet, varudeklarationsnämnden
och branschforskningsinstituten har berörts liksom även frågan om
prisbedömning och i samband därmed gränsdragningen i förhållande till ett
blivande pris- och kartellorgan.
I ett antal remissutlåtanden betonas, att institutet bör ha en självständig
ställning gentemot konsumentrådet.
Frågan om institutets uppdelning på avdelningar och sektioner samt personaluppsättningen
har ävenledes tagits upp under remissbehandlingen.
Vissa förslag har också framlagts beträffande institutets benämning.
Vad angår institutets verksa m het understryker kommerskollegium
att institutet skall syssla med provningsverksamhet, tillämpning av forskningsresultat
m. m. men inte användas som ett vetenskapligt konsumentvaruforskningsorgan.
Samma synpunkter framföres av bl. a. styrelsen för
HFI som förutsätter att institutet även framdeles får rätt att mottaga provningsuppdrag
från enskilda, samt Landsorganisationen. Styrelsen för Textilforskningsinstitutet
anför, att forskningen beträffande icke varaktiga konsumentvaror
— t. ex. livsmedel och kläder — lämpligen bör ombesörjas av
existerande branschforskningsinstitut. En ev. utvidgad forskning om dessa
varors egenskaper samt provningar bör icke ingå i arbetsuppgifterna för
ett institut för konsumentfrågor. Detta institut bör däremot svara för forskning
beträffande varaktiga konsumtionsvaror och beträffande hemarbetet
och hushållsorganisationen. Härigenom ernås en naturlig arbetsfördelning.
Handelskammaren i Malmö pekar på att livsmedelsforskningen bör bedrivas
vid folkhälso- och konservforskningsinstituten.
Kooperativa förbundet anser att institutets verksamhet bör inriktas på
hushållens rationaliseringsfrågor i högre grad än vad utredningen tänkt sig.
Institutet skall vara ett hemarbetets rationaliseringsorgan, inte en allmän
provningsanstalt för alla tänkbara slags konsumtionsvaror. Sveriges husmodersföreningars
i-iksförbund har också tryckt på hemforskningen som det
väsentliga.
Priskontrollnämnden anser att sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor
bör utgå; denna verksamhet bör tills vidare ombesörjas av statens
nämnd för byggnadsforskning. Lönenåmnden har i denna del hänvisat
till bostadsstyrelsen.
Kommerskollegium avstyrker, att institutet får till uppgift att bedriva någon
självständig upplysningsverksamhet på prisområdet; denna uppgift bör
helt anförtros det organ, som kan komma att handha den prisövervakande
och prisanalytiska verksamheten. I annat fall kan onödigt dubbelarbete befaras.
Kooperativa förbundet anser att institutet knappast kommer att få
den sakkunskap, som erfordras för sådana prisbedömningar, vilka skall
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
förmedlas till allmänheten. Institutet bör således inte ha denna arbetsuppgift.
Industriförbundet framhåller att gränsdragningen mellan institutet och
den föreslagna pris- och kartellbyrån måste behandlas, innan HFI utvidgas.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar helt allmänt, att det är av vikt,
att den del av konsumentupplysningen, som avser prisbedömning, inte underdimensioneras
i förhållande till kvalitetsforskningen och kvalitetsupplysningen.
Priskontrollnämnden anför att de prisutredningar, som kan komma att
utföras av ett särskilt prisorgan, i många fall torde böra kompletteras med
kvalitetsundersökningar på samma varor. En samordnad publicering av varors
pris och kvalitet är en önskvärd form av konsumentupplysning. Nämnden
förordar, att uppgiften att göra prisundersökningar anförtros det föreslagna
prisorganet. Styrelsen för HFI yttrar, att upplysningsverksamheten
om konsumentvarorna i största möjliga utsträckning även bör innefatta
upplysningar om deras pris. Gränsdragningen mellan institutet och prisorganet
måste uppmärksammas. Landsorganisationen anser, att upplysningen
om priser på olika varor i första hand bör ombesörjas av det nya institutet.
En nära kontakt bör hållas med den föreslagna pris- och kartellbyrån, exempelvis
genom att chefen för institutets upplysningsavdelning får delta i
byråns planläggningsarbete. Enligt Socialdemokratiska kvinnoförbundet bör
prisundersökningar för HFI:s räkning förläggas till pris- och kartellbyrån;
uppgiften för tjänstemännen inom institutet skulle då bli att till allmänheten
på lämpligt sätt vidarebefordra också prisbedömningen av varorna som
ett led i konsumentupplysningen.
Betydelsen av samarbetet med varudeklarationsnämnden har understrukits
i flera yttranden. Varudeklarationsnämnden förutsätter, att upplysningsarbetet
om varudeklarationerna skall ombesörjas av nämnden själv.
Beträffande upplysningsverksamheten understryker Landsorganisationen,
att den bör få tillräckliga resurser. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser
en utbyggnad av upplysningsavdelningen ytterst välmotiverad.
Kooperativa förbundet föreslår, att i alla de fall, då institutet publicerar
uppgifter om särskilda varumärken eller hela varuslag, skall producenteller
andra marknadsintressen som berörs därav få tillfälle att samtidigt
uttala sin mening. Riksförbundet landsbygdens folk yrkar att upplysningsavdelningen
får eu sådan ställning, att den har de formella och reella möjligheterna
att snabbt få del av betydelsefulla uppgifter från såväl HFI som
andra forskningsinstitutioner. Förbundet framhåller vidare, att den negativa
inställning mot HFI, som stundom kommit till uttryck också från konsumenthåll,
inte torde ha berott på felaktiga upplysningar från HFI utan
på att upplysningarna inte tillräckligt snabbt och konkret delgivits allmänheten.
Kommerskollegium anser del svårt att göra någon skarp gränsdragning
mellan undersökningsarbete och upplysningsarbete. Tyngdpunkten måste
ligga på forskningen. Det kan dock vara motiverat att inrätta eu särskild
upplysningsavdelning av mindre omfattning med uppgift att biträda de
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
högre tekniskt utbildade tjänstemännen då det gäller att delge allmänheten
resultaten av forskningar och undersökningar.
Åtskilliga remissinstanser understryker vikten av att institutet får en
helt självständig ställning under konsumentrådet, fullt jämförbar
med andra forskningsinstituts. Sådana synpunkter har framförts av
bl. a. Varudcklarationsnämnden, Landsorganisationen, Köpmannaförbundet,
ett par handelskamrar och Husmodersföreningarnas riksförbund. Sistnämnda
förbund föreslår i överensstämmelse härmed att institutet får disponera
ett större belopp än utredningen förutsatt för specialundersökningar o. dyl.
En motsatt uppfattning har — som framgår av det förut sagda — företrätts
av organisationsnämnden, som bl. a. föreslagit att institutets styrelse
skall fungera som arbetsutskott åt konsumentrådet. Ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor ifrågasätter, om inte institutets chef eller någon
från dess upplysningsavdelning bör bevista sammanträdena med konsumentrådets
arbetsutskott.
Vissa remissinstanser, som velat ge institutet en starkare ställning, har
samtidigt förordat en utvidgning av styrelsen. Beträffande styrelsens
sammansättning framhåller priskontrollnämnden, att det vore av värde, om
det föreslagna prisorganet blev representerat inte endast i konsumentrådet
utan även i institutets styrelse. Handelskammaren i Stockholm anser att
näringslivet även i fortsättningen bör vara företrätt i institutets styrelse. Då
en vidgad verksamhet i hög grad kommer att beröra importen, vill Grossistförbundet
ha en representant i styrelsen. Hushållningssällskapens förbund
finner det naturligt, att någon person, som är väl insatt i sällskapens arbete,
ingår i institutsstyrelsen. Socialdemokratiska kvinnoförbundet förutsätter,
att styrelsen blir helt konsumentbetonad.
Kommerskollegium anser att institutets chef bör vara ordförande i styrelsen.
I stället för det av utredningen föreslagna konsumentrådet bör enligt
kollegiets mening det nya institutet få en rådgivande nämnd. 1
denna bör ingå representanter för de närings- och konsumentorganisationer,
vilka nu utser fullmäktige. Om en dylik nämnd inte kommer att inrättas,
bör institutet få en väsentligt större styrelse än utredningen föreslagit med
en allsidig representation av närings- och konsumentintressena. Kooperativa
förbundet har anfört liknande synpunkter. Institutet måste ha en fullt fristående
ställning gentemot konsumentrådet. Förbundet föreslår också, att institutet
utöver styrelsen får en rådsförsamling med representanter för husmödrar,
konsumentorganisationer och övriga berörda intresseorganisationer.
Genom ett sådant råd skulle institutet kunna tillföras fortlöpande impulser
för rationaliseringsarbetet.
Den föreslagna uppdelningen på avdelningar och sektioner tillstvrkes
i övrigt i stort sett av bl. a. ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor,
priskontrollnämnden, styrelsen för HFI och Landsorganisationen. Styrelsen
för HFI anför, att det kan förefalla som en överorganisation att uppdela
en så fåtalig personal på olika sektioner. Arbetsuppgifterna hänger så
nära samman att arbetet måste bedrivas såsom ett lagarbete mellan exper
-
41
Kurigl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
terna från de olika sektionerna. Sektionsindelningen tjänar emellertid till
att klarlägga vilken typ av experter, som behövs för de olika arbetsuppgifterna.
Framdeles kan man behöva en mera allmän utredningssektion med
ekonomisk-statistisk-sociologisk sakkunskap, som står undersökningssektionerna
och upplysningsavdelningen till tjänst. Någon förändring i utredningens
förslag påyrkas inte; den kemisk-tekniska sektionen måste emellertid
huvudsakligen betraktas som en serviceavdelning till övriga sektioner.
Den fjärde sektionen borde rätteligen betecknas som sektionen för hushållsteknik,
då frågan om hushållsorganisationen kommer in under samtliga
andra sektioner. Tjänstemännens centralorganisation efterlyser vilka arbetsuppgifter,
som skulle åvila den särskilda kemisk-tekniska sektionen. Till
sektionen för hushållsorganisation och hushållsteknik kunde lämpligen knytas
kemisk-tekniska och mekanisk-tekniska experter. Personal vid hushållssektionen
bör främst ha hushållsteknisk och hushållspraktisk utbildning.
I fråga om sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor understrykes
behovet av sociologisk sakkunskap. En byggnadsingenjör torde
behövas mer än en arkitekt; arkitekthjälp kan man få utanför institutets
personal. På textilsektionen bör huvudvikten ligga på de praktiska proven,
under det att de mer forskningsbetonade uppgifterna liksom hittills främst
bör åvila industrien. Organisationen av upplysningsavdelningen tillstyrkes.
Vad gäller kansliorganisationen föreslås endast den ändringen, att ytterligare
en telefonisttjänst inrättas.
Priskontrollnämnden framhåller i anledning av förslaget att anställa en
arkitekt, att bostadsplaneringen tills vidare bör ombesörjas av statens nämnd
för byggnadsforskning. Samma synpunkter har framförts av Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation. Lönenämnden framhåller, att gränsdragningen
mellan sektionen för bostadsplanering m. in. och bostadsstyrelsen
borde ha angivits närmare av utredningen.
Förslaget att textilsektionen t. v. organiseras fristående förordas av styrelsen
för HF1 och Hemslöjdsföreningarnas riksförbund men avstyrkes av
Riksförbundet landsbygdens folk. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser,
att textilsektionen bör utbyggas.
Svenska textilforskningsinstitutets styrelse uttalar, att det nya institutet
bör ha tillgång till expertis beträffande maskiner, elektriska apparater, arbets-
och metodstudier, arbetsfysiologi, sociologi och bostadsplanering. Vid
institutet bör finnas sektioner för maskin- och elektroteknik, hushållsorganisation
och ekonomi, hushållsteknik och arbetsstudier samt för bostadsplanering
och inredning. Styrelsen för Institutet för konserveringsforskning
anser, att institutet bör ha en modernt organiserad dokumentationsavdelning
i anknytning till biblioteket. Ett anslag på 5 000 kronor för biblioteket
är helt otillräckligt.
Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter, om inte personalen på undersökningsavdelningen,
speciellt sådan med högre kvalifikationer, är tilltagen
i överkant. Däremot tycks utredningen inte ha tagit tillräcklig hänsyn
till att upplysningsavdelningen skall fungera som eu samordnande upplysningscentral
och få mycket omfattande uppgifter. Även Kooperativa för
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
bundet ifrågasätter, om det behövs så högt kvalificerade tjänstemän på de
olika sektionerna. Ganska betydande besparingar kunde uppnås om sektionsindelningen
förenklades. Statskontoret har fått det allmänna intrycket,
att organisation och personalplan givits en alltför spatiös omfattning.
Statens sakrevision anser att institutets upplysningsverksamhet till väsentlig
del kan handhas av undersökningspersonalen. Sakrevisionen avstyrker
bestämt förslaget till omorganisation av HFI.
Ombudsmannaumbetet för nåringsfrihetsfrågor, styrelsen för HFI, Landsorganisationen
och Tjänstemännens centralorganisation förordar en högre
löneställning för direktören. Styrelsen för HFI föreslår sålunda, att
direktören placeras i Cp 14.
Lönenämnden anser att det bör övervägas om inte de göromål, som ankommer
på föreståndaren för undersökningsavdelningen, kan fullgöras av
institutets direktör eller fördelas mellan denne och sektionscheferna. Om
sektionscheferna skall lyda direkt under direktören vill lönenämnden inte
motsätta sig, att de placeras i 31 lönegraden. Nämnden har därvid beaktat
angelägenheten av att befattningshavare med höga kvalifikationer inom sina
speciella områden kan förvärvas till här avsedda tjänster. Mot utredningsmännens
förslag om inrättande av tjänster som förste assistenter i Ce 27
har lönenämnden ingen erinran. Samtliga assistenttjänster bör placeras i 21
lönegraden. I stället för en tjänst som förste avdelningsingenjör i Ce 29 (vid
full utbyggnad) och en tjänst som arkitekt i samma lönegrad bör enligt
lönenämndens mening inrättas ytterligare eu tjänst som förste assistent i
27 lönegraden inom vardera sektionen för liushållsorganisation och hushållsteknik
och sektionen för bostadsplanering och inredningsfrågor.
Föreståndaren för upplysningsavdelningen bör enligt lönenämnden placeras
i 31 lönegraden. I stället för den i förslaget upptagna tjänsten som
förste konsulent i Ce 29 bör inrättas en tjänst som konsulent i 27 lönegraden.
För de göromål, som avses åvila en amanuens på avdelningen bör inrättas
en tjänst som arkivassistent i 17 lönegraden. De för två kontorister i
Ce 13 avsedda arbetsuppgifterna motiverar icke placering i högre lönegrad
än 11 lönegraden. I avsaknad av uppgifter om göroinålen kan nämnden inte
uttala sig om den föreslagna kanslibiträdestjänsten på upplysningsavdelningen.
Vad beträffar kansliet bör intendenten inte placeras högre än i 27 lönegraden.
Vidare synes de göromål, som är avsedda för två kontorister i Ce
13, motivera placering endast i 11 lönegraden. Beträffande de två kanslibiträdestjänsterna
i Ce 11 har någon redovisning av tilltänkta arbetsuppgifter
inte lämnats i promemorian, varför lönenämnden inte kunnat bedöma
förslaget rörande dessa tjänster.
Styrelsen för HFI framhåller att man inte bör ha formella utbildningskrav
för sektionsföreståndare och förste assistenter. Intendenten behöver
inte vara civilekonom. Styrelsen anser, att utredningen underskattat den hushållsutbildade
arbetskraftens betydelse för institutet. För befattningar i lönegrad
22 får man bara nyutbildade hushållslärarinnor utan praktisk erfarenhet.
Hemkonsulenter står numera i lönegrad 24. Assistenterna vid insti
-
43
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
tutet bör därför placeras i 20—24 lönegraderna. Innehavaren av den föreslagna
tjänsten soin kontorist i Ce 13 på upplysningsavdelningen har ett
kvalificerat arbete med direkt upplysning till allmänheten och bör därför
placeras i lägst 15 lönegraden. Slutligen anför styrelsen, att man bör ta
hänsyn till den nu anställda personalens arbetsuppgifter och tjänsteställning
vid inplaceringar i den nya organisationen.
Riksförbundet landsbygdens folk anser att den hushållsutbildade personalen
getts en alltför undanskymd plats. Tjänstemännens centralorganisation
finner att utredningen för vissa tjänster föreslagit anmärkningsvärt låga
placeringar, t. ex. vissa assistenttjänster samt laboratoriebiträdestjänster,
men förutsätter att särskilda förhandlingar kommer att äga rum rörande
lönegradsplaceringen. Kommerskollegium, styrelsen för Textilforskningsinstitutet
och Folkpartiets kvinnoförbund befarar, att åtskilliga löner satts
för lågt.
Vad beträffar benämningen på det nya institutet erinras i en del
yttranden om att namnet HFI fått ett visst värde. Denna synpunkt anföres
av bl. a. styrelsen för HFI; om en namnändring måste äga rum förordas
benämningen statens institut för hemfrågor. Husmodersföreningarnas riksförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund, Landsbygdens kvinnoförbund och
Socialdemokratiska kvinnoförbundet anser skäl tala för att det nuvarande
namnet bibehålies i stort sett oförändrat. Om det skall ändras bör i vart fall
— för att understryka institutets inriktning på hemfrågor — ordet »hem»
ingå i det nya namnet. Från dessa organisationer har föreslagits statens
hemforskningsinstitut, statens institut för hemfrågor och hemmens statliga
forsknings- och provningsinstitut.
Kooperativa förbundet har — som nyss nämnts — föreslagit att vid institutets
sida ställes en rådgivande församling; under sådana förhållanden
bör institutet bibehålla sitt namn.
Landsorganisationen anser däremot en ändring av institutets namn befogad.
Riksförbundet landsbygdens folk finner likaledes den av utredningen
föreslagna benämningen riktigare med hänsyn till institutets uppgifter.
Föredraganden
Behovet av forskning och upplysning
En god folkhushållning bygger på en god hushållning inom hemmen.
l>etta underströks särskilt av varuknappheten under det senaste världskriget.
Statsmakterna inledde då en informationsverksamhet, vars syfte var
att stimulera husmödrarna till sparsamhet med de gemensamma resurserna.
År 1940 tillkom ett statligt organ för ändamålet — Aktiv hushållning. Erfarenheterna
var goda, och man insåg snart alt en rätt bedriven vägledning
om varuinköp och varuvård inte blott var motiverad under krisförhållanden
utan god ekonomi för samhället även under normala tider. Fyra år senare
inrättades Hemmens forskningsinstitut (HFI), där staten till en början svarade
för hälften av del ekonomiska stödet men i dag bidrar med omkring 85
44
Kungi. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
procent. År 1951 inrättades med statligt stöd den s. k. Varudeklarationsnämnden.
Vidare har av överskottsmedel i vissa clearingkassor åren 1953 och 1955
ställts sammanlagt 2,4 milj. kronor till förfogande för sådan forskning och
upplysning, som är av betydelse för konsumenterna.
Den utveckling, som här antytts och som innebär, att staten efterhand
kommit att lämna allt större bidrag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning,
framstår som naturlig. Under de senaste decennierna bär
varumarknaden blivit allt rikhaltigare, alltmer differentierad och därmed
svåröverskådligare för konsumenterna. Det sammanhänger givetvis med den
stigande levnadsstandarden, som ökat köpkraften. Till belysning härav kan
nämnas, att den privata konsumtionen i vårt land har uppskattats till 27,8
miljarder kronor för år 1955. Betydelsen av rådgivning vid inköpsvalet har
samtidigt accentuerats. Den uppfattningen har mer och mer trängt igenom
att samhället bör vara konsumenterna behjälpligt med informationer som
underlättar ett klokt och ekonomiskt inköpsval. En konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning, som medverkar till att få fram goda och
prisbilliga varor, måste innebära betydande vinster för både den enskilde
och samhället. Därifrån är steget långt till en dirigering av konsumenterna.
Självfallet är detta helt främmande för syftet med konsumentupplysningen:
upplysningen skall vara rådgivande och vägledande, aldrig dirigerande.
Under hösten 1955 företogs en särskild utredning om behov och resurser
på konsumentvaruforskningens område och därmed sammanhängande frågor.
Utredningen föreslog i en promemoria att ett årligt anslag anvisas för
konsumentvaruforskning och konsumentupplysning, att ett statens konsumentråd
inrättas för att samordna verksamheten härvidlag samt att HFI
bygges ut och förstatligas. Dessa olika förslag är nära sammanhängande.
Innan jag närmare går in på enskildheterna, vill jag därför redan här nämna,
att jag i stort sett biträder utredningens förslag. Under senare år har av
flera kommittéer och i andra sammanhang behandlats frågan om konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. Någon ytterligare utredning
utöver den nu föreliggande promemorian finner jag därför inte erforderlig.
Utredningens förslag om ökat stöd till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
genom ett särskilt årligt riksstatsanslag har tillstyrkts
av så gott som samtliga remissorgan. Statskontoret har avstyrkt förslaget
med hänsyn till de möjligheter för ökad verksamhet på detta område, som
de för ändamålet avsatta clearingmedlen — 2,4 milj. kronor — innebär.
Dessa medel är emellertid engångsbidrag, av vilka hittills disponerats ca
1 milj. kronor. Man har anledning räkna med, att en avsevärd del av återstoden
kommer att beviljas som bidrag innevarande år för fullföljande av
undersökningar, som påbörjats med en första insats clearingmedel. Inte
minst de ansökningar, som gjorts om bidrag av dessa medel, visar klart, att
behov finns av ett kontinuerligt statligt stöd. Med anledning av sakrevisionens
anmärkning, att man först med nöjaktig säkerhet bör ha kartlagt behoven
— nuvarande och kommande — av insatser inom skilda specialom
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
45
råden, kan framhållas, att de redan kända och vitsordade behoven är mångfaldigt
större än vad som kan tillgodoses med det av de sakkunniga föreslagna
statsanslaget. Jag finner förslaget att föra upp ett årligt anslag på
riksstaten för ökat stöd till denna verksamhet välgrundat och det av utredningen
angivna beloppet, 300 000 kronor under budgetåret 1956/57, föranleder
ingen erinran från min sida. Jag tillstyrker således att det för nästa
budgetår under tionde huvudtiteln uppföres ett reservationsanslag till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning av 300 000 kronor.
Genom ett sådant anslag ges möjligheter att fortsätta den verksamhet för
befrämjande av forskning, undersökningar och upplysning till gagn för konsumenterna,
som temporärt kunnat ske med tillhjälp av clearingmedel.
Från rikssstatsanslaget bör bidrag således kunna lämnas till olika statliga
och halvstatliga forskningsinstitut och provningsanstalter — däribland HFI
i dess förordade nya utformning — liksom även till näringslivets och konsumentorganisationernas
egna utredningsorgan. Som exempel på verksamhet,
som bör kunna komma i åtnjutande av bidrag, må nämnas undersökningar
som rör konsumtionsvaror i egentlig mening, d. v. s. varor som den
enskilde inköper för sitt eller sin familjs behov. I första hand gäller detta
förbrukningsartiklar, men även i fråga om konsumentkapitalvaror, som har
direkt anknytning till hushållet såsom dammsugare, kylskåp, tvättmaskiner
o. s. v. och som representerar stora kapitalutlägg för familjen, behövs forskning
och upplysning, vartill bidrag bör kunna lämnas. Däremot finner jag
det självklart, att bidrag från anslaget icke skall lämnas till undersökningar
om varor av mera exklusivt eller mindre nyttobetonat slag som exempelvis
bilar och televisionsapparater. Vidare bör anslaget kunna disponeras för
främjande av undersökningar i distributionsfrågor och för bidrag till upplysningsverksamhet
i skilda former — varudeklarationer, utställningar,
broschyrer, kurser etc. — rörande konsumtionsvaror, inköpsvanor in. in.
Enligt utredningens mening bör den här nämnda konsumentupplysningen
kunna sträcka sig till ett namngivande av de fabrikat, som efter verkställda
undersökningar befunnits kunna godtagas. Under remissbehandlingen har
denna synpunkt starkt framhållits främst från konsumenthåll. Å andra sidan
har från kommerskollegiets och näringsorganisationernas sida betonats,
att konsumentupplysningen inte bör innefatta godkännande av eu
namngiven vara. Styrelsen för HFI framhåller i sitt remissyttrande, att i
åtskilliga fall del väsentliga i varuupplysningen inte är att namnge fabrikatet
utan att peka på olika typer av varor, som kan anses lämpliga och
värda alt rekommenderas för angivna ändamål. För egen del vill jag understryka,
att en bestämd förutsättning för att ett namngivande av undersökta
varor skall äga rum är att det bygger på vederhäftiga forskningsresultat.
Upplysningen måste utgöra resultatet av eu forskning, som omspänt alla
betydande varor, avsedda för en viss funktion, och som haft till sitt förfogande
mätmetoder, som gör forskningsinstitutionen berättigad att göra säkra
värderingar. En vanlig svårighet vid värderingar varom här är fråga
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1056
är att de egenskaper hos varan, som är bra för det ena ändamålet, kan vara
olämpliga för en annan funktion, om varan har flera användningsområden.
Konsumenten måste då själv göra hopkopplingen av de informationer, som
lämnas, med sin planerade användning av varan. Upplysningen bör därför
tillhandahålla mer av objektiva fakta än av värderingar. Jag delar utredningens
uppfattning, att det bör ankomma på konsumentrådet att — med
beaktande av vad jag här anfört — närmare ange riktlinjerna för upplysningsverksamheten.
Statens konsumentråd
F. n. pågår konsumentvaruforskning i en eller annan form inom en rad
olika institutioner, myndigheter och enskilda företag. En inventering av den
statliga och statsunderstödda verksamheten på detta område gjordes 1954;
dess resultat, som bifogades förenämnda utredningspromemoria, pekar
starkt på behovet av en samordning av resurserna. Genom en sådan samordning
skulle man sannolikt kunna uppnå en effektivare arbetsfördelning
med bättre utnyttjande av tillgängliga forskare och anslagsmedel, så alt
risken för dubbelarbete undvikes. Utredningen har i viss analogi med
norska förhållanden — föreslagit ett särskilt organ, ett statens konsumentråd,
som skall befrämja en bättre samordning på konsumentvaruforskningens
område, medverka vid fördelning av det allmänna anslaget och uppdraga
riktlinjerna för upplysningsverksamheten. I ett dylikt samarbetsorgan med
företrädare för de tongivande konsumentorganisationerna får konsumenterna
ett vidgat inflytande på den forsknings- och upplysningsverksamhet, som är
avsedd att betjäna deras intressen. De får även ett forum, där de reguljärt
kan överlägga med representanter för näringslivet och den tekniska expertisen
om verksamhetens utformning och utveckling. Då härtill kommer, att
inrättandet av ett statens konsumentråd innebär, att man delegerar på en
representativ grupp av fackkunniga och intressenter en stor del av de initiativ
och beslut, som hittills ankommit på Kungl. Maj :t ensam — en enligt
min mening önskvärd decentralisering — vill jag i likhet med det stora
flertalet remissorgan förorda utredningens förslag om inrättandet av ett
konsumentråd för de förut angivna uppgifterna.
Enligt utredningens förslag skulle detta råd följa och samordna forsknings-
och upplysningsverksamheten på konsumentvaruområdena samt besluta
om fördelning av sådana bidrag, som inte överstiger 50 000 kronor,
i rån det särskilda anslaget för nämnda ändamål. Under remissbehandlingen
har den tanken framförts, att rådet inte endast borde uppdraga riktlinjer för
upplysningsverksamheten utan självt ombesörja hela upplysningsverksamheten
i stället för det institut för konsumentfrågor, vartill HFI ombildas.
Till stöd härför har anförts, att upplysningsverksamheten ju bör avse hela
konsumentvaruområdet, inte blott HFI:s arbetsfält. Ehuru denna synpunkt
förtjänar all uppmärksamhet, talar enligt min mening övervägande skäl för
utredningens förslag, att upplysningsverksamheten förlägges till det insti
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 ar 1956
47
tut för konsumentfrågor, vars forskningsavdelning omspänner flera av de
viktigaste delarna av konsumentvaruforskningen och som redan — i gestalt
av HFI — har kontakt med forskningen på de kompletterande områdena.
Härtill kommer att institutet har knutit till sig personal, som börjat ge upplysningsarbetet
en uppläggning med goda utvecklingsmöjligheter. Mitt ståndpunktstagande
i denna fråga innebär, att jag inte biträder den av tekniska
forskningsrådet framförda tanken, att man bör inrätta två nya statliga organ
på detta område, dels en nämnd för upplysningsverksamhet och dels ett
forskningsråd, vid sidan om ett tredje organ, ett halvstatligt HFI.
Beträffande rådets sammansättning har utredningen fört fram två alternativ,
det ena att rådet skall omfatta ordförande och tolv ledamöter, det
andra att det skall bestå av ordförande och aderton ledamöter. Bland ledamöterna
skulle i båda fallen främst ingå representanter för konsumenterna
men därjämte företrädare för näringslivet samt teknisk och ekonomisk expertis.
Helt naturligt bör i det organ, som skall samordna forskning och
upplysning till förmån för konsumenterna, ingå en stark representation för
konsumenterna. Men det är av vikt, att även produktionens och handelns
obestridliga intresse för tillverkning och spridning av bättre varor tillvaratages;
jag förordar därför, att i rådet även ingår representanter för näringslivet.
I sin egenskap av organ, som beviljar bidrag till forskning, bör rådet
också ha tillgång till vetenskaplig och allmän expertis. Med hänsyn till
Önskvärdheten av att i rådet erhålla tillräckligt antal representanter för
så inånga skilda intressen bör antalet ledamöter inte begränsas för mycket.
Ett mellanalternativ har förordats i ett remissyttrande och starka skäl
talar härför. Jag föreslår, att rådet skall bestå av ordförande och fjorton ledamöter.
Härvid förutsätter jag, att det såsom föreslagits inom rådet organiseras
ett arbetsutskott.
Rådet bör även ha möjlighet — om så befinnes praktiskt — att arbeta
på delegationer och med sig adjungera utomstående expertis, när mer komplicerade
forskningsfrågor skall bedömas. Under remissbehandlingen har
pekats på tvättforskningen som ett sådant område, vilket är särskilt i behov
av samordning och rationalisering. Bostadskollektiva kommittén har i
sitt betänkande Tvätt (SOU 1955:8) givit exempel på den splittring, som
föreligger inom tvättforskningen, och framfört förslag om ett särskilt organ
för överblick och effektivisering av nämnda forskning. Även styrelsen för
HFI har vitsordat det speciella behovet härvidlag. För egen del har jag
blivit övertygad om behovet av samordning på detta område. Jag förutsätter
att konsumentrådet kommer att ta sig an denna uppgift i en eller annan
form.
Såväl ordföranden som ledamöterna i rådet bör utses av Kungl. Maj :t för
en tid av två år i sänder. Av ledamöterna bör sju företräda konsumenterna
--- löntagare- och kvinnosammanslutningar — minst tre representera de
olika leden inom näringslivet och de återstående ha vetenskaplig och allmän
expertis.
Ordföranden i rådet bör även vara ordförande i arbetsutskottet och upp -
48
Kungi. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
bära ett årsarvode av tillsvidare 2 400 kronor. Till envar av tre andra ledamöter
i arbetsutskottet bör utgå ett årligt arvode av 1 000 kronor. Rådets övriga
ledamöter torde, som utredningen föreslagit, få åtnjuta ersättning enligt
kommittékungörelsen.
Rådets kansli bör bestå av en sekreterare jämte biträde. För sekreteraren
bör inrättas en tjänst i Ce 29, vilken under tjänstebenämningen sekreterare
bör uppföras i personalförteckningen för rådet. För biträdeshjälp jämte
expenskostnader beräknar jag 6 000 kronor.
Medel bör vidare beräknas för resekostnadsersättningar och traktamenten.
De sammanlagda årskostnaderna för rådet uppskattar jag till 43 200
kronor. Jag förutsätter, att erforderliga lokaler för rådet kan ställas till
förfogande i Stockholm. Rådet bör inrättas från och med den 1 januari
1957, vid vilken tidpunkt även den föreslagna omorganisationen av HFI bör
genomföras. För budgetåret 1956/57 torde få uppföras ett förslagsanslag till
43 200
Statens konsumentråd av 9-= 21 600 kronor.
Institutet för konsumentfrågor
Jag övergår härefter till frågan om förstatligandet av HFI. Utredningen har
erinrat om att staten redan nu — sedan institutet år 1954 sammanslogs med
det statliga Aktiv hushållning — svarar för ungefär 85 procent av kostnaderna
för institutets verksamhet och utredningen förordar att institutet i
samband med en ökning av det statliga stödet helt förstatligas. Någon ökad
medelstilldelning från näringslivet är inte att påräkna. I remissyttrandena
från näringslivet bekräftas detta. Såväl utredningen som flertalet remissinstanser
framhåller emellertid, att institutet är i trängande behov av ökade
resurser för att kunna tillgodose de växande anspråk på dess tjänster, som
allmänheten ställer. Med ökade statliga anslag skulle näxdngslivets engagemang
i institutet krympa till en procentuellt mycket liten andel. Genom att
man tar steget fullt ut och förstatligar institutet skulle vidare enligt utredningens
uppfattning institutet få större auktoritet, det skulle komma att
framstå som mera oavhängigt och rekryteringen av personalen skulle underlättas.
Utredningen har visserligen framhållit, att institutet även med
sin nuvarande status torde ha varit obundet i sitt arbete av de enskilda finansiärerna,
men att det när institutets verksamhet ökar framstår som angeläget
att varje misstanke om beroende av producentintressena undanröjes.
Även i fråga om förstatligandet har utredningens förslag tillstyrkts av
det övervägande flertalet remissinstanser. I några yttranden har emellertid
understrukits, att auktoriteten inte beror på organisationsformen utan på
vederhäftigheten i undersökningarna och upplysningarna. Vidare har av
några remissorgan framhållits, att erfarenheten snarast tyder på att kvalificerad
arbetskraft lämnar statstjänst samt att pensionsfrågan för institutets
personal kan lösas genom vanlig pensionsförsäkring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
49
För egen del vill jag betona, att förtroendet för institutets arbete givetvis
i första hand måste grundas på verksamhetens resultat och inte på institutets
organisatoriska ställning. EU förstatligande innebär emellertid, att
institutets arbete i viktiga hänseenden underlättas. Att på tillfälliga forskningsanslag
söka förvärva och behålla kvalificerad personal för forskningsarbete
har ofta berett institutet stora svårigheter. Även ovissheten om de enskilda
bidragens storlek och tidpunkten för utbetalningen har tidvis förryckt
arbetet vid institutet. Mot bakgrund av de osäkra villkor, som institutet hittills
kunnat bjuda kvalificerad personal, torde också statliga lönegradsplacerade
tjänster bli attraktivare än nuvarande tjärtsteförhållanden vid institutet.
Den del av institutets personal, som härrör från den tidigare statliga
delen av institutet — Aktiv hushållning — har redan nu förmånen av
pension, vilket den övriga personalen saknar. Ett jämbördigare förhållande
mellan de olika personalkategorierna synes önskvärt.
Av här anförda skäl biträder jag utredningens förslag om ett förstatligande
och en viss utbyggnad av HFI fr. o. in. ingången av år 1957. Jag förutsätter
därvid, att kontakten och samarbetet med näringslivet kommer att
fortsätta. Genom representanter i konsumentrådet får produktionen och
handeln tillfälle att följa verksamheten vid institutet. Vidare finns det aniedning
antaga, att institutet även i fortsättningen kommer att utföra provningar
på uppdrag av tillverkare av sådana varor, varmed institutet närmast
sysslar.
Institutets huvuduppgifter bör i fortsättningen som hittills vara konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning. Med konsumentvaruforskning
bör i detta sammanhang förstås en målbetonad forskning — provningsverksamhet
och praktiska undersökningar av betydelse för konsumenterna.
Institutet skall däremot i regel icke bedriva egentlig grundforskning
— för detta saknar institutet resurser. Det måste emellertid slås fast, att
även för en effektiv målbetonad forskning och undersökningsverksamhet
krävs både kvalificerade personella och materiella resurser. Jag delar alltså
utredningens uppfattning, att en förstärkning av institutet i dessa hänseenden
bör ske. Såsom utredningen framhållit bör ramen för verksamheten
efterhand vidgas med hänsyn till de arbetsuppgifter, som tränger på, och
de forskarresurser, som kan komma att stå till förfogande.
I det föregående har jag framhållit, att konsumentrådet bör ha sin uppmärksamhet
riktad på att dubbelarbete undvikes. När institutets verksamhet
utformas, bör därför tillses, att institutet inte påtager sig arbetsuppgifter,
för vilka andra forskningsorgan har särskilda och bättre förutsättningar.
Jag syftar härmed på forskning vid specialinstitut av olika slag, folkhälsoinstitutets
undersökningar, Ingenjörsvetenskapsakademiens försöksverksamhet,
av Varudeklarationsnämnden dirigerade undersökningar och av
statliga myndigheter bedriven forskningsverksamhet på speciella avsnitt av
varumarknaden. Konsumentvaruforskning på livsmedels- och textilområdena
bör t. ex. i stor utsträckning äga rum vid andra institut. Även på övriga
områden bör institutet beakta alla möjligheter till samarbete och arbets4
Ilihantj till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 105
50
Kungl. Maj. ts proposition nr i05 år 1956
fördelning med andra fackorgan. Jag förutsätter sålunda, att undersökningar
rörande höstadens planering och inredning i huvudsak bör ombesörjas
av statens nämnd för byggnadsforskning, av allmännyttiga och andra bostadsföretag
samt övriga på bostadsfrågor specialiserade. Såsom framhållits
i flera remissyttranden bör forsknings- och provningsverksamheten vid
HFI även efter omorganisationen närmast omfatta varor, arbetsredskap och
funktionsstudier med anknytning till hushållsorganisationen.
Institutets upplysningsverksamhet bör däremot — som förut antytts —
i möjlig mån omfatta även de avsnitt av konsumentvarumarknaden av allmännare
intresse, som inte är föremål för institutets egen forskningsverksamhet.
Givetvis erfordras här ett mycket nära samarbete med en rad andra
institutioner. Institutets upplysningsavdelning bör sammanbringa och
förmedla informationer, som specialforskningsinstituten inte själva har tid
eller arbetskraft att ge en för allmänheten lättillgänglig form. En översättning
av tekniska och vetenskapliga data i praktiska slutsatser, av värde för husmödrar
och vanliga konsumenter över huvud taget, kräver både journalistisk
kompetens och stora allmänna insikter i inköps- och konsumtionsvanor.
I detta sammanhang bör även den prisupplysande verksamheten något
beröras. I annan ordning kommer årets riksdag att taga ställning till ett förslag
om inrättande av en statens pris- och kartellnämnd med uppgift bl. a.
att göra prisstudier och till allmänheten sprida upplysning om resultaten av
dessa studier. Vid remissbehandlingen av förslaget härom har åtskilliga remissorgan
påpekat behovet av en gränsdragning mellan HFI efter dess omorganisation
och det nya pris- och kartellorganet i vad angår prisinformationer
till allmänheten. Beträffande denna gränsdragning har chefen för
handelsdepartementet i förslaget rörande verksamheten vid pris- och karlellnämnden
utgått från att nämnden skall svara för sådan konsumentupplysning,
som kan grundas på resultaten av dess prisregistrerande och prisanalyserande
verksamhet. Nämnden skulle i enlighet härmed svara för upplysning
om exempelvis prisspridningen inom eu ort eller ett område eller
skäligheten av prismarginalerna inom olika distributionsled.
I överensstämmelse med denna principiella gränsdragning kan jag inte
förorda, att inom HFI skall göras prisanalyser o. d. Jag kan följaktligen
inte heller biträda utredningens förslag, att HFI för prisupplysningsverksamhet
bör anställa civilekonomer. Institutet bör givetvis kunna förknippa
sina upplysningar om varukvaliteter o. d. med prisuppgifter, som inhämtas
på marknaden och som kan tjäna konsumenten till vägledning vid
jämförelser mellan olika kvalitets- och prisnivåer. Om HFI därvid tycker
sig finna påfallande skillnader mellan ett varuslags kvalitets- och prisnivå,
bör institutet fästa pris- och kartellnämndens uppmärksamhet härpå,
varefter nämnden kan göra en närmare undersökning. För det samarbete,
som förutsättes härvidlag, kan det emellertid vara av värde att prisoch
kartellnämnden är representerad i styrelsen för institutet.
Jag förutsätter vidare, att institutet kommer att nära samarbeta med
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 är 1050
Varudeklarationsnäinnden i frågor som avser konsumentupplysning. Liksom
hittills bör upplysningen om själva varudeklarationerna i första hand ombesörjas
av nämnden.
Konsumentrådet, som får till uppgift att följa all forskning och upplysningsverksamhet
av betydelse för konsumenterna, måste självfallet vara
nära insatt i institutets verksamhet. Som förut nämnts bör rådet även kunna
taga initiativ till främjande av sådan forskning och upplysning och bör
uppdraga de allmänna riktlinjerna för upplysningsverksamheten. Detta
skall dock icke innebära, att rådet fungerar som en slags överstyrelse för
institutet. Jag delar den uppfattning, som framförts i flera remissyttranden,
att institutet principiellt bör ha en självständig ställning i förhållande till
rådet. Den kostnadsram för institutet, som jag kommer att föreslå i det
följande, är avpassad efter den löpande verksamheten. Jag förutsätter, att
institutet kan vara i behov av ytterligare medel för särskilda undersökningar.
Härvid bör institutet kunna ansöka om bidrag från det särskilda anslaget
till forskning och upplysning. Vid prövning av dylika ansökningar inom
rådet bör institutet intaga samma ställning som andra institutioner och organ,
vilka gjort framställningar om bidrag. Med hänsyn till den självständighet,
som institutet sålunda avses skola ha, kan jag inte biträda organisationsnämndens
förslag, att institutets styrelse skall fungera som arbetsutskott
åt rådet. För alt trygga den ömsesidiga förmedlingen av synpunkter på
upplysningsarbetet bör dock rådet ha en representant i institutets styrelse.
Utredningen har föreslagit, att institutets styrelse skall bestå av ordförande
och fyra ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t, samt institutets
direktör. Med hänsyn till inrättandet och omfattningen av det föreslagna
konsumentrådet finner jag inte skäl föreligga att göra styrelsen för institutet
alltför stor eller behålla någon slags rådsförsamling vid sidan av styrelsen.
Som jag nyss nämnt bör emellertid i styrelsen ingå eu representant
för pris- och kartellnämnden samt eu representant för konsumentrådet. Vidare
bör staten som huvudman vara representerad och några platser i styrelsen
reserveras för olika berörda intressen. Jag förordar därför en styrelse
bestående av ordförande och fem ledamöter. Institutets direktör skall
vara föredragande inför styrelsen men inte tillhöra denna.
Vad härefter beträffar institutets organisation bör vissa förenklingar vidtagas
i förhållande till det av utredningen framlagda förslaget. Någon seklion
för bostadsplanering och inredningsfrågor torde tills vidare inte behöva
inrättas. Undersökningar, som rör bostad och inredning och inte ombesörjes
av andra institutioner, bör kunna handläggas tillsammans med frågor om
hushållsorganisation. Spörsmål som berör livsmedel och kemisk-tekniska
varor torde även kunna sammanföras. Jag föreslår, att institutet organiseras
med en livsmedels- och kemisk-teknisk avdelning, en texlilavdelning, eu
avdelning för hushållsorganisation in. m., eu upplysningsavdelning och ett
kansli. I många fall kommer en och samma arbetsuppgift alt beröra flera
avdelningar; det är därför av vikt, att dessa nära samarbetar och att uppdelningen
inte är för strikt avgränsad.
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 105 år 1956
Jag övergår härefter till frågan om personalens antal och löneställning''.
Institutet har nu 32 fast anställda befattningshavare, av vilka dock
tre arbetar på deltid. I promemorian föreslogs att institutet till en början
skulle ha 39 fast anställda tjänstemän. För egen del är jag f. n. inte beredd
förorda, att medel anvisas för mer än 34 heltidsanställda befattningshavare.
Såsom utredningen föreslagit bör emellertid till tillfällig personal beräknas
ett årligt belopp av 40 000 kronor. En förteckning över de av mig föreslagna
tjänsterna torde som bilaga få fogas till detta protokoll.
Institutets chef bör ha tjänstebenämningen direktör och i enlighet med
utredningens förslag placeras i Ce 37. Varje avdelning bör ledas av en förste
intendent i Ce 31. Kansliet bör förestås av en intendent i Ce 27. I anledning
av vad som anförts i remissyttrandet av styrelsen för HFI förordar jag, att
lör assistenter med hemkonsulentutbildning eller motsvarande kompetens
inrättas två konsulentbefattningar i Ce 25. För laboratoriebiträdespersonalen
bör inrättas tre tjänster som laboratoriebiträde i Ce 11 samt tre tjänster som
tekniskt biträde i Ce 8. Beträffande lönegradsplaceringen för övriga befattningar
som väsentligen utformats i enlighet med lönenämndens yttrande
'' torde jag få hänvisa till nyssnämnda bilaga med förteckning över föreslagna
tjänster.
De sammanlagda avlöningskostnaderna för helt budgetår för den av mig
föreslagna personalen kan — med utgångspunkt från näst högsta löneklassen
inom varje lönegrad — beräknas till 531 200 kronor. Härtill bör för
vikariatsersättningar m. m. uppföras 3 500 kronor samt för tillfällig personal
— som förut nämnts — 40 000 kronor. I enlighet med utredningens förslag
bör ordföranden i institutets styrelse uppbära ett årsarvode av 1 200
kronor. Till var och en av de övriga ledamöterna i styrelsen torde böra utgå
ersättning enligt kommittékungörelsen. Till arvoden m. m. åt styrelsen beräknar
jag sammanlagt 2 000 kronor. Institutet kommer att uppbära vissa
inkomster av uppdrag samt genom försäljning av broschyrer och mönster
m. m. Dessa inkomster, som jag för tiden 1 januari—30 juni 1957 uppskattar
till 25 000 kronor, bör inlevereras till statsverket och redovisas å riksstatens
inkomstsida.
För institutets avlöningskostnader bör anvisas ett särskilt förslagsanslag.
Eftersom det nya institutet skall träda i funktion först med ingången av år
1957, erfordras för nästa budgetår endast medel för avlöningskostnader under
ett halvt år. I övensstämmelse med vad jag här anfört bör avlöningsanslaget
sålunda för budgetåret 1956/57 uppföras med
531 200 + 3 500 + 40 000 + 2 000
------ 288 400 kronor.
z
Beträffande anslagets fördelning på olika poster in. in. torde jag få hänvisa
till en sammanställning i det följande. I personalförteckningen för institutet
bör uppföras följande tjänster, nämligen en direktör Ce 37, fyra förste
intendenter Ce 31, 2 förste assistenter Ce 27 samt 1 intendent Ce 27.
Kungl. Maj:ls proposition nr 105 år 1956
53
För institutets omkostnader bör anvisas ett särskilt förslagsanslag. För
tiden 1 januari—30 juni 1957 beräknar jag till sjukvård m. in. 1 000 kronor,
till reseersättningar 4 000 kronor, till expenser 22 500 kronor samt till
publikationstryck 40 000 kronor. För övriga utgifter bör uppföras 18 000
kronor, därav till apparater, verktyg, förbrukningsartiklar, provningsanordningar
in. in. 8 000 kronor, till bibliotek 2 000 kronor samt till undersökningar
vid andra laboratorier 8 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet
för omkostnader uppgår sålunda till (1 000 + 4 000 -f- 22 500 -|- 40 000
+ 18 000 = ) 85 500 kronor.
I fråga om benämningen av institutet efter förstatligandet har skilda förslag
framlagts. Utredningen har föreslagit statens institut för konsumentfrågor.
I några yttranden förordas ett bibehållande av det hittillsvarande
namnet eller att i ett nytt namn bör ingå ordet »hem» för att betona institutets
inriktning på hemfrågor. Namnet Hemmens forskningsinstitut har
utan tvivel förvärvat en vitt spridd goodwill under den förhållandevis korta
tidrymd, som institutet varit verksamt. Stor goodwill hade även institutionen
Aktiv hushållning, som förlorade sitt inarbetade namn, när den år 1954
uppgick i HFI. Dess fortsatta verksamhet som en textilavdelning inom HFI
har emellertid lyckats väl bevara konsumenternas intresse. I likhet härmed
bör verksamheten vid det förstatligade HFI, då den kommer att innebära
en förstärkning av de bästa traditionerna i institutets tidigare arbete, kunna
behålla konsumenternas, enkannerligen husmödrarnas, förtroende oberoende
av en namnändring. Erfarenheten visar att en goodwill främst följer verksamheten,
om den är uppskattad, och att namnet på verksamheten blir av
mer underordnad betydelse. Att behålla beteckningen forskningsinstitut på
en institution med uppgift att företrädesvis prova varor och sprida upplysning
om varor är, såsom utredningen påpekat, oegentligt. Att sätta in prefixet
»hem» i namnet innebär vidare, att man begränsar verksamheten i allmänhetens
föreställning. En stor del av de varor, som provas vid institutet
och varom institutet skall vägleda konsumenterna — textilier, kemisk-tekniska
artiklar o. d. — nyttjas både i hemmen och i andra miljöer, både av
konsumenter med sin närmaste förankring i hemmet och av konsumenter
på andra arbetsplatser. De rena hem- och hushållstekniska problemställningarna
får sin särskilda avdelning inom institutet. Den rekrytering, som
kommer att ske framdeles, av kvalificerad både kvinnlig och manlig personal
torde sannolikt komma att underlättas, om institutsnamnet mer adekvat
anknyter till de verkliga arbetsuppgifterna. Jag förordar alltså det av
utredningen föreslagna och av flertalet remissorgan tillstyrkta namnet statens
institut för konsumentfrågor.
Vid avvecklingen av HFI i samband med inrättandet av det nya institutet
bör självfallet hänsyn tagas till HFI:s nuvarande personal. Om riksdagen
inte anför erinran häremot, torde Kungl. Maj:t få befogenhet alt vidtaga
behövliga övergångsanordningar.
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
Anslag till Hemmens forskningsinstitut
Slutligen bör här upptagas frågan om anslag till det nuvarande HFI för
tiden 1 juli—31 december 1956. Med hänsyn till den omorganisation av institutet,
som vid bifall till mitt förslag i det föregående skall komma till
stånd från och med den 1 januari 1957, saknas anledning att anslå medel
för en förstärkning av organisationen redan dessförinnan. Det för innevarande
budgetår anvisade anslaget till bidrag till institutet uppgår till 380 000
kronor. Med hänsyn till främst lönehöjningen under 1955 bör till bidrag till
institutet under första hälften av nästa budgetår anvisas 215 000 kronor.
Institutet har vidare hemställt om tilläggsanslag å 49 000 kronor med anledning
av att institutet inte erhållit ersättning för merutgifter under tiden
1 januari 1955—30 juni 1956 för dels nyssnämnda lönehöjning, dels kompensation
för sjukförsäkringsavgifter. Jag föreslår, att institutet tillerkännes
bidrag av statsmedel härför med sammanlagt 35 000 kronor, vilket belopp
torde få ingå i anslaget för nästa budgetår. Till bidrag till HFI under
tiden 1 juli—31 december 1956 bör alltså för budgetåret 1956/57 anvisas
ett anslag av sammanlagt (215 000 -f- 35 000 =) 250 000 kronor.
I enlighet med beslut av 1953 års riksdag skall av de till institutet anvisade
anslagsmedlen ett belopp av 50 000 kronor reserveras som rörelsekapital
för institutet. Efter förstatligandet föreligger inte behov av rörelsekapital;
detta bör därför vid omorganisationen återbetalas till statsverket.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
I. godkänna det av mig framlagda förslaget om inrättandet
från och med den 1 januari 1957 av ett statens konsumentråd
och ett statens institut för konsumentfrågor;
II. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med i det föregående
framlagda förslag, fastställa personalförteckningar
för statens konsumentråd och statens institut för konsumentfrågor;
III.
godkänna följande avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1957:
Avlöningsstat
1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, förslagsvis .................. 1 000
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal ........ 233 700
3. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 53 700
Summa kronor 288 400
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 105 år 1956
IV. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln för budgetåret
1956/57 anvisa till
a) Bidrag till Hemmens forskningsinstitut ett reservationsanslag
av 250 000 kronor;
b) Statens konsumentråd ett förslagsanslag av 21 600 kronor;
c)
Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning ett
reservationsanslag av 300 000 kronor;
d) Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar ett
förslagsanslag av 288 400 kronor;
e) Statens institut för konsumentfrågor: Omkostnader ett
förslagsanslag av 85 500 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Lindquist
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 105 år 1956
Bilaga
Statens institut för konsumentfrågor
Styrelse:
ordförande + 5 ledamöter
Direktör Ce 37
Livsmedel s-och kemisk-tek-niska avdelningen |
Textil- avdelningen |
Avdelningen för |
Upplysningsavdelningen |
1 förste inten-dent Ce 31 2 assistenter Ce 21 |
1 förste inten-dent Ce 31 1 förste assistent |
1 förste inten-dent Ce 31 1 förste assistent |
1 förste intendent Ce 31 3 konsulenter Ce 25 1 redaktör Ce 25 |
2 laboratorie-biträden Ce 11 |
1 assistent Ce 21 |
2 konsulenter Ce 25 |
1 assistent Ce 17 1 kanslibiträde Ce 11 |
1 laboratoriebi-träde Ce 11 |
1 tekniskt bi-träde Ce 8 |
1 biträde för skriv- och kon-torsgöromål |
|
2 tekniska bi-träden Ce 8 |
Kansli
1 intendent Ce 27
1 kassör Ce 15
2 kanslibiträden Ce 11 (föreståndare
för skrivcentral resp. registrator)
-
1 vaktmästare Ce 11
4 biträden för skriv- och kontorsgöromål
(av vilka en telefonist)
Tillfällig personal
Beräknad årlig kostnad: 40 000 kronor
Summa 34 tjänstemän
560346. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag