Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
1
Nr 100
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike; given
Stockholms slott den 9 mars 1956.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdeparteinentsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 12
regeringsformen, föreslå riksdagen att godkänna ratifikation av två avtal
mellan Sverige och Frankrike, det ena angående ömsesidig rättshjälp i civilmål
och det andra angående ömsesidig rättshjälp i brottmål.
GUSTAF ADOLF
Östen Undén
Propositionens huvudsakliga innebörd
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner dels ett rättshjälpsavtal,
som i förhållandet mellan Sverige och Frankrike bestämmer sättet för tillIäinpningen
och räckvidden av vissa bestämmelser i den av de båda länderna
tillträdda multilaterala Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående civilprocessen,
dels ett avtal om rättshjälp i brottmål.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 100
9
Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1956.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om ratifikation av två
den 7 mars 1956 undertecknade rättshjålpsavtal mellan Sverige och Frankrike
och anför därvid följande.
För att genomföra en rättegång i ett land kan det ofta erfordras att ett
annat lands myndigheter lämnar sin medverkan genom att verkställa delgivning
eller bevisupptagning eller på annat sätt. I viss utsträckning har sådan
rättshjälp blivit föremål för reglering genom internationella avtal. På
civilprocessens område är sålunda framför allt att märka den ännu gällande
multilaterala Haagkonventionen av den 17 juli 1905 angående vissa
till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Denna konvention,
som är avsedd att ersättas av en ny väsentligen likalydande konvention
i samma ämne dagtecknad i Haag den 1 mars 1954, är alltjämt gällande
bl. a. i förhållandet mellan Sverige och Frankrike.
Vad åter gäller samarbetet mellan Sverige och Frankrike i fråga om rättshjälp
i brottmål fanns vissa, ehuru ofullständiga, bestämmelser härom i den
svensk-franska utlämningskonventionen av den 4 juni 1869. Sedan denna
konvention efter uppsägning från svenskt håll upphört att gälla med utgången
av år 1954, lämnar de båda länderna varandra rättshjälp i brottmål utan
stöd av avtal.
Den nyssnämnda civilprocesskonventionen av den 17 juli 1905, till vilken
ett tjugutal stater är anslutna, ger i skilda kapitel regler för internationell
rättshjälp hänförande sig till delgivning av handlingar, bevisupptagning,
parts skyldighet att ställa säkerhet, kostnadsfri hjälp i rättegång in. m. I
stort sett kan konventionen sägas ha fungerat tillfredsställande för Sveriges
del, och de smärre meningsskiljaktigheter, som uppstått mellan Sverige och
andra fördragsslutande stater vid tillämpningen, har som regel utan svårig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
3
het kunnat utjämnas på diplomatisk väg. Förhållandet till Frankrike har
emellertid erbjudit särskilda problem, vilka sammanhänger med den franska
rättens bestämmelser om delgivning av stämningar och andra rättegångshandlingar
med personer bosatta utom Frankrike.
Enligt art. 69 mom. 10 i den franska Code de Procédure Civile skall personer
som är bosatta utomlands stämmas genom stämningshandlingens överlämnande
till åklagarmyndigheten (le parquet) vid den franska domstol
där käromålet anhängiggöres. Åklagarmyndigheten påtecknar handlingens
original att stämning skett och sänder kopia till franska utrikesministeriet
eller annan, i konvention utpekad myndighet för vidarebefordran till svaranden.
Gäller stämningen en svarande med hemvist i Sverige, sänder franska
utrikesministeriet handlingen till franska ambassaden i Stockholm, vars
konsulära avdelning regelmässigt översänder handlingen till utrikesdepartementet
med begäran att den skall delgivas med svaranden i enlighet med
Haagkonventionens regler. Från utrikesdepartementet vidarebefordras handlingen
till länsstyrelsen i det län där svaranden har sitt hemvist. I normala
fall uppdrager därefter länsstyrelsen åt polismyndighet eller stämningsman
på platsen att verkställa delgivningen. Trots de många mellanled som handlingen
sålunda måste passera på sin vandring från den franska domstolen,
representerad av dess parquet, till svaranden, nås denne i allmänhet av stämningen
i så god tid att han får möjlighet att vidtaga erforderliga åtgärder
för att bevaka sin rätt i processen. Skulle emellertid handlingen icke nå svaranden
i tid, hindrar detta icke att rättegångsförfarandet i Frankrike genomföres.
Delgivningen anses nämligen enligt sagda lagrum och fast rättspraxis
ha ägt rum med den utomlands bosatte svaranden i behörig ordning
redan då stämningen överlämnades till åklagarmyndigheten. Från
denna tidpunkt löper den i varje särskilt fall tillämpliga fristen, översändandet
av en kopia av handlingen genom franska utrikesministeriets försorg har
således icke någon avgörande processuell betydelse utan avser endast att
svaranden skall underrättas om att han i behörig ordning instämts att svara
inför fransk domstol. Oavsett huruvida stämningen faktiskt kommit svaranden
tillhanda, kan domstolen sålunda utan hinder av svarandens frånvaro
upptaga målet till prövning och avkunna dom däri.
Det nu tecknade rättsläget i Frankrike innebär, att svenska medborgare
eller företag med franska affärsförbindelser kan riskera, att franska domstolar
fäller domar mot dem, utan att de ens har fått kännedom om att
rättegångsförfarande inletts.
Art. 69 mom. 10 i Code de Proccdure Civile gäller enligt sin ordalydelse
endast stämningar, men det däri föreskrivna förfaringssättet anses i princip
tillämpligt även på delgivning av domar och andra handlingar i eller utom
rättegång. Risken för rättsförluster minskas i någon män genom att förlorande
part, som dömts i sin frånvaro, har vissa möjligheter dels att väcka
talan om återvinning, dels att överklaga domen i högre rätt. Emellertid är
det ingalunda uteslutet att den förlorande parten kan gå miste även om
dessa rättsmedel till följd av förseningar i delgivningsförfarandet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
För svensk uppfattning är den franska rättens ståndpunkt i detta avseende
helt främmande, och i Sverige liksom i många andra till Haagkonventionen
anslutna länder har vid upprepade tillfällen frågan ställts huruvida
det franska systemet för delgivning vore förenligt med Haagkonventionens
bestämmelser. Ett studium av förarbetena till konventionen synes likväl på
denna fråga endast kunna giva ett jakande svar. Problemet, som var aktuellt
redan vid tillkomsten av den första civilprocesskonventionen av år 1896,
ägnades i själva verket betydande uppmärksamhet under arbetet med den
nu gällande konventionen vid den fjärde Haagkonferensen. På ett flertal
ställen i konferensens publicerade dokument framhålles sålunda att konventionen
icke avsåge att ingripa i den nationella rättens regler om behörig
delgivning utan endast syftade till att genom en avtalsmässig reglering få
till stånd ett effektivt och säkert sätt att med myndighets medverkan överbringa
rättegångshandlingar från ett fördragsslutande land till ett annat.
De med det franska delgivningssystemet förenade riskerna för personer
bosatta utom Frankrike har, som framgår av det föregående, bestått alltsedan
Haagkonventionens tillkomst och redan dessförinnan. Med vidgade
och intensifierade svensk-franska förbindelser har emellertid risktillfällena
för svenska intressen starkt ökat i antal och behovet av ett skydd gjort sig
alltmer gällande.
Då utsikterna till en ändring på internt franskt initiativ av de ifrågavarande
franska lagbestämmelserna bedömts vara ringa, har det ansetts angeläget
att genom förhandlingar med Frankrike söka få till stånd ett på avtal
grundat skydd för de svenska intressena. Det är härvid att märka att
enligt art. 26 i den franska konstitutionen ett i laga ordning ratificerat internationellt
avtal är tillämpligt, även om avtalsbestämmelserna skulle stå i
strid med de eljest enligt intern fransk rätt gällande reglerna.
Det har också ur praktiska synpunkter befunnits önskvärt att i samband
med sådana förhandlingar komplettera Haagkonventionen med närmare
föreskrifter såvitt gäller konventionens tillämpning på förhållandet mellan
Sverige och Frankrike.
Vad angår rättshjälpen i brottmål mellan de båda staterna, sker denna
för närvarande, som förut nämnts, helt utan avtalsmässigt underlag. Avsaknaden
av avtalsregler har emellertid känts som en brist och i vissa fall
gett anledning till friktion i samarbetet. Därtill kommer att de förut återgivna
franska delgivningsbestämmelserna också är tillämpliga på brottmål,
med påföljd att svenska medborgare även i sådana mål kan bli dömda i
Frankrike utan att ha beretts tillfälle att försvara sig inför den franska
domstolen. Av dessa skäl har det ansetts lämpligt att upptaga förhandlingar
med Frankrike angående reglering även av rättshjälpen i brottmål.
På grundval av dessa överväganden instruerades beskickningen i Paris att
till franska regeringen framföra förslag om förhandlingar. Sådana kom till
stånd i Paris i juni 1955. Den svenska förhandlingsdelegationen stod under
ledning av utrikesrådet Sture Petrén.
Förhandlingarna resulterade i förslag till två avtal, det ena rörande rätts -
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
5
hjälp i civilmål och det andra rörande rättshjälp i brottmål. De båda avtalen,
som undertecknades i Paris den 7 mars 1956, träder i kraft så snart de
ratificerats.
Avtalen i fransk originaltext jämte översättning till svenska är fogade såsom
bilagor till statsrådsprotokollet (bilagor A och B). Då bestämmelserna
i avtalet om rättshjälp i civilmål till stor del utgöres av tillämpningsföreskrifter
till Haagkonventionen och innehåller talrika hänvisningar till denna
konvention, har det befunnits lämpligt att till protokollet foga jämväl
sagda konventions originaltext jämte översättning (bilaga C).
Angående innehållet i avtalet om rättshjälp i civilanål må
här anföras följande.
I inledningen förklaras att avtalet har det begränsade syftet att i förhållandet
mellan Sverige och Frankrike bestämma sättet för tillämpningen och
räckvidden av vissa bestämmelser i 1905 års Haagkonvention om civilprocessen.
Art. 1—3 behandlar delgivning av rättegångshandlingar och andra handlingar.
I art. 1 fastslås att delgivning skall ske i enlighet med bestämmelserna i
artiklarna 2, 3, 4 och 5 i Haagkonventionen. Enligt art. 2 i sistnämnda konvention
kan vederbörande myndighet i den stat, som mottagit framställning
om delgivning, i princip inskränka sig till att verkställa denna genom att
överlämna handlingen till adressaten, såvitt denne frivilligt mottager densamma.
Har i framställningen uttryckts önskemål om delgivning antingen
i den form som för verkställande av liknande delgivning är föreskriven av
lagen i den stat myndigheten tillhör eller i särskild form som icke strider
mot samma lag, skall dock enligt art. 3 i Haagkonventionen sådant önskemål
efterkommas, under förutsättning att vissa i artikeln angivna språkvillkor
uppfyllts.
Såsom en komplettering till dessa bestämmelser i Haagkonventionen stadgas
i art. 2 första stgeket att, i fall då någon vägrar att mottaga handling
som förelägges honom med tillämpning av art. 2 i Haagkonventionen eller
då överlämnandet av annan orsak icke kan ske, myndighet som mottagit
framställning om delgivningen omedelbart skall återsända handlingen till
den myndighet som gjort framställningen och därvid uppgiva anledningen
till att överlämnandet icke kunnat ske.
Andra och tredje styckena i samma artikel innehåller avtalets centrala bestämmelser
avseende svenska intressens skydd mot de förut omnämnda
franska delgivningsreglerna. I andra stycket föreskrives sålunda att delgiv*-ning skall anses verkställd den dag då handlingen överlämnades eller dess
mottagande vägrades. Det i detta stadgande liggande skyddet för svenska
medborgare och företag, som invecklas i rättegång i Frankrike, inskränkes
emellertid av stadgandet i tredje stycket. Enligt detta skall delgivning av
handling, upprättad i Frankrike, likväl där anses behörigen verkställd femton
dagar efter det att fransk diplomatisk eller konsulär myndighet i Sve
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
rige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet, såframt icke
redan dessförinnan handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.
Bestämmelsen innebär bl. a. att den frist, som i fransk processlagstiftning är
tillförsäkrad den med vilken delgivning sker, börjar löpa senast femton dagar
efter det att framställningen om delgivning av den franska myndigheten
i Sverige avsänts till svensk myndighet som är behörig mottaga framställningen.
Ifrågavarande frister är av naturliga skäl av skiftande längd
beroende på arten av den processuella åtgärd varom fråga är i delgivningshandlingen.
Nämnas kan att den i detta sammanhang särskilt betydelsefulla
stämningsfristen vid franska tribunaux de premiére instance och tribunaux
de commerce är en månad, såvitt gäller personer bosatta utom Frankrike i
annat europeiskt land.
Art. 3 hänför sig till Haagkonventionens art. 6, i vilken stadgas att bestämmelserna
i konventionens tidigare artiklar icke inskränker 1. befogenheten
att översända handlingar med posten direkt till vederbörande i utlandet;
2. befogenheten för part att verkställa delgivning omedelbart genom
kompetenta myndigheter i det land där delgivningen skall ske; samt
3. befogenheten för varje stat att låta verkställa delgivning av handlingar
till i utlandet befintliga personer genom sina egna diplomatiska eller konsulära
tjänstemän. Förutsättning för att befogenhet i dessa hänseenden skall
föreligga är enligt artikeln att vederbörande stater träffat avtal därom eller,
i brist på avtal, att den stat på vars område delgivningen skall ske, icke motsätter
sig densamma; denna stat kan dock icke motsätta sig att diplomatisk
eller konsulär tjänsteman utan användande av tvångsmedel delgiver
handling med medborgare i den stat han företräder. I anslutning härtill föreskriver
art. 3 i förevarande avtal, att bestämmelserna i avtalets föregående
två artiklar icke utesluter Sveriges respektive Frankrikes befogenhet att låta
sina konsuler direkt och utan användande av tvång överlämna delgivningshandlingar
till medborgare i det egna landet och icke heller befogenheten att
anlita de båda andra delgivningssätt som nämnts i mom. 1. och 2. i art. 6 i
Haagkonventionen. Adressatens medborgarskap skall bedömas enligt lagen i
det land där delgivningen skall ske.
Art. 4—7 innehåller vissa kompletterande bestämmelser till Haagkonventionens
regler om bevisupptagning.
I art. 4 tillerkänner de fördragsslutande staterna varandra en befogenhet,
som förutsetts i art. 15 i Haagkonventionen, nämligen att låta sina respektive
diplomatiska eller konsulära tjänstemän verkställa viss bevisupptagning.
Under förutsättning att intet tvång kommer till användning, må således enligt
art. 4 sådan tjänsteman anställa förhör med medborgare i det land tjänstemannen
företräder. Diplomatisk eller konsulär tjänsteman må också upptaga
bevis som sådan medborgare genom företeende av handlingar frivilligt
önskar förelägga honom. I kallelse till förrättning av ifrågavarande slag skall
uttryckligen angivas att förfarandet äger rum utan tvång. Medborgarskapsfrågor
som uppkommer vid tillämpningen av denna artikel skall bedömas
enligt lagen i det land där bevisupptagningen skall ske. Som en följd därav
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
må fx-ansk konsul i Sverige icke anställa förhör med fransk medborgare i
Sverige, som tillika innehar svenskt medborgarskap.
Ett misslyckat försök till bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär
tjänsteman enligt föregående artikel utgör enligt art. 5 icke något hinder
för en senare framställning i enlighet med Haagkonventionens art. 9. Enligt
huvudregeln i sistnämnda artikel skall framställning av konsul för vederbörande
stat överlämnas till myndighet, som angives av den stat där åtgärden
skall vidtagas. Bestämmelser om framställningens språkdräkt återfinnes
i Haagkonventionens art. 10. En precisering av dessa bestämmelser
i förhållandet mellan Sverige och Frankrike har gjorts i art. 6, där det heter
att framställning om bevisupptagning skall vara åtföljd av översättning till
det språk som brukas av den myndighet till vilken framställningen är riktad.
Vidare föreskrives i samma artikel att översättningen skall vara bestyrkt
av edsvuren översättare eller av översättare, som beedigat översättningen
i enlighet med lagen i det land varifrån framställningen kommer.
Med edsvuren översättare förstås här exempelvis av svensk handelskammare
auktoriserad översättare och översättare som i Frankrike går under beteckningen
traducteur juré.
Art. 7 reglerar kostnadsfrågor vid bevisupptagning i anslutning till kostnadsbestämmelserna
i Haagkonventionens art. 16. I sistnämnda artikel stadgas
såsom huvudregel att avgifter av vad slag de vara må icke får utkrävas
för verkställande av bevisupptagning. Om annat ej överenskommits, må dock
stat, där bevisupptagningen äger rum, av den andra staten utkräva ersättning
för vad som blivit utbetalat till vittnen eller sakkunniga ävensom för vissa
kostnader som föranletts av att vittnen icke frivilligt inställt sig eller för kostnader
som uppstått genom att bevisupptagningen på begäran ägt rum i särskild
form. Genom avtalets art. 7 ger nu Sverige och Frankrike i sitt inbördes
förhållande avkall på sin rätt enligt Haagkonventionen att utkräva erlagd
vittnesersättning, vilken kostnad föreskrives skola stanna på den stat
där vittnesförhöret ägt rum. För kostnader som föranletts av vittnes underlåtenhet
att frivilligt inställa sig skall däremot den stat som begärt bevisupptagningen
svara. Detsamma gäller kostnader för sakkunniga.
I art. 8—9 i avtalet har intagits bestämmelser om ställandet av säkerhet
för rättegångskostnader.
I art. 8 stadgas sålunda att juridiska personer, som bildats i ettdera landet
i enlighet med dess lagar, i det andra landet skall åtnjuta de förmåner
som tillerkännes fysiska personer enligt artiklarna 17, 18 och 19 i Haagkonventionen.
Stadgandet innebär att en sådan juridisk person, då den
uppträder som kärande eller intervenient i rättegång, icke på grund av sin
egenskap av utländsk skall kunna förpliktas att ställa säkerhet, av vad slag
det vara må, eller att verkställa deposition till täckande av ersättning till
domstolen. Genom hänvisningen till artiklarna 18 och 19 i Haagkonventionen
utfäster sig de båda staterna att tillse att juridiska personer, som med
tillämpning av ovannämnda stadgande befriats från skyldigheten att ställa
säkerhet eller verkställa deposition, icke därigenom undandrager sig verk
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
ställighet av dom avseende rättegångskostnader. Sådan dom skall enligt
avtalets art. 8, jämförd med Haagkonventionens art. 18, på domstolslandets
begäran kostnadsfritt göras verkställbar av behörig myndighet i det andra
landet efter viss formell undersökning, varom föreskrifter finnes i art. 19 i
Haagkonventionen.
Enligt art. 9 skall juridiska personer, som avses i art. 8, och fysiska personer,
som är medborgare i endera av de fördragsslutande staterna, vid rättegång
i den andra staten ha rätt att fordra ställande av säkerhet för rättegångskostnader
under samma förutsättningar som denna stats egna medborgare.
Art. 10 innehåller bestämmelser rörande avtalets tillämpningsområde. I
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i Haagkonventionen stadgas
att avtalet, i vad avser Franska Republiken, är tillämpligt endast på det
europeiska Frankrike. Genom skriftväxling mellan de båda regeringarna
skall avtalet kunna göras tillämpligt även på Franska Republikens övriga
områden och på områden, vilka Franska Republiken företräder på det internationella
planet. Förutsättning härför är dock att Haagkonventionen
dessförinnan satts i kraft för dessa områden.
För undvikande av varje möjlighet till tveksamhet förklaras i art. 11, att
avtalet icke rubbar Haagkonventionens bestämmelser. Vidare förutses i denna
artikel att den nya Haagkonventionen av den 1 mars 1954 kommer att
träda i stället för den nu gällande konventionen. Avtalets bestämmelser skall
sålunda äga motsvarande tillämpning på den nya Haagkonventionen, så
snart denna trätt i kraft mellan Sverige och Frankrike.
I art. 12 föreskrives att avtalet skall träda i kraft den dag då ratifikationsinstrumenten
utväxlas samt förbli gällande till utgången av en sexmånadersfrist,
räknad från dag då uppsägning skett.
Redogörelsen för innehållet i de särskilda artiklarna i avtalet om rättshjälp
i civilmål är därmed avslutad. Här skall emellertid också nämnas att
Frankrike och Sverige vid avtalets undertecknande utväxlat ministeriella noter,
i vilka de båda länderna upplyst varandra om vilka myndigheter — andra
än vederbörande lands utrikesministerium — som är behöriga att mottaga
framställningar om delgivning. Innehållet i dessa skrivelser kommer
att beröras i det följande. Vid samma tillfälle har vidare från fransk sida avgivits
en förklaring, varav framgår att Frankrike anser sig berättigat att, med
stöd av Haagkonventionens bestämmelser i art. 4 och 11 till skydd för fördragsslutande
stats suveränitet och säkerhet, avvisa eventuella svenska framställningar
om åtgärder som skulle strida mot Frankrikes ordre public. Stridande
häremot är enligt skrivelsen allt som står i motsättning till principerna
i Frankrikes offentliga rätt (droit public) eller till dess lagar och goda seder.
Vad angår innehållet i avtalet om rättshjälp i brottmål
må anföras följande.
I art. 1 fastslås att de båda staterna är skyldiga att lämna varandra rättshjälp
i brottmål med undantag för fall då den stat, som mottagit framställ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
9
ning om rättshjälp, anser att målet är av politisk natur eller av beskaffenhet
att kränka statens suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida
mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public).
Art. 2—5 behandlar enligt sin rubrik översändandet och delgivning av
rättegångshandlingar och domstolsbeslut.
Enligt art. 2 skall delgivningshandlingen avfattas på den myndighets
språk, som begär delgivningen, och skall översändas på diplomatisk väg.
1 enlighet härmed kommer svenska delgivningshandlingar — utan översättning
till franska — att tillställas franska utrikesministeriet av svenska beskickningen
i Paris och franska delgivningshandlingar — utan översättning
till svenska — att översändas till svenska utrikesdepartementet av
Iranska ambassaden i Stockholm.
Vad beträffar framställningen om delgivning skall denna, ifrån vilketdera
landet den än kommer, enligt art. 3 avfattas på franska eller vara åtföljd av
översättning till franska. Den skall innehålla uppgift om den myndighet
från vilken delgivningshandlingen härrör och om handlingens art. Därjämte
skall i framställningen bl. a. intagas en beskrivning av brottet samt den
tilltalades eller dömdes namn.
I art. -i stadgas att delgivning i princip skall ske formlöst genom att handlingen
överlämnas till adressaten antingen på administrativ väg eller genom
rekommenderad postförsändelse med mottagningskvitto. Därest i framställningen
om delgivning begärts att denna skall ske i den form som föreskrives
av den mottagande statens lag, skall sådan begäran dock efterkommas.
Beviset om delgivningen skall översändas på diplomatisk väg, vilket i
praktiken givetvis innebär att det skall befordras på samma väg som anlitats
för framställningens översändande. Beviset kan utgöras av ett av adressaten
undertecknat erkännande av mottagandet eller av det kvitto,
undertecknat av adressaten, som erhålles vid delgivning genom posten
eller av intyg om formen och tiden för delgivningen utfärdat av den myndighet
som mottagit framställningen. Då denna alltid skall riktas till vederbörande
utrikesministerium, skulle det, i betraktande av avtalets ordalydelse,
måhända kunna förefalla som om sådant intyg endast finge utfärdas av ministeriet.
Originaltextens uttryck Vautorité requise får emellertid anses även
täcka den myndighet till vilken en framställning vidarebefordrats för delgivningens
verkställande. Artikeln ger slutligen förhållningsregler för det fall att
delgivningen av eu eller annan anledning icke kunnat ske. Delgivningshandlingen
skall då återställas på diplomatisk väg, samtidigt som uppgift lämnas
om det hinder som mött för delgivningen. Har adressaten vägrat att mottaga
handlingen, skall så noggrant som möjligt angivas under vilka omständigheter
detta skett och vilka skäl som åberopats.
Art. 5 hör rätteligen icke hemma under den förut nämnda rubriken till
art. 2—5 men har hänförts dit på grund av sitt direkta samband med delgivningsbeslämmelserna.
Här stadgas nämligen att den som äger hemvist
i ettdera av de fördragsslutande länderna icke må i sin frånvaro dömas av
10
Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1956
judiciell myndighet i det andra landet förrän minst en månad förflutit sedan
underrättelsen om stämningen överlämnats till hemvistlandets regering.
Förutsättning för att regeln skall gälla är dock att den judiciella myndigheten
underrättats om den tilltalades adress. Detta torde få anses ha
skett, om adressen uppgivits vid polisförhör. Ehuru artikeln utformats som
en reciprok bestämmelse, har den betydelse endast för personer med hemvist
i Sverige vilka åtalas i Frankrike. Svensk lag medger som bekant icke att
någon dömes till ansvar i brottmål utan att han bevisligen mottagit stämning
i målet, och personer med hemvist i Frankrike har följaktligen icke behov
av en skyddsregel av ifrågavarande slag i samband med rättegång i Sverige.
Artikelns underliggande motiv är sålunda uteslutande att söka i den franska
lagen, vars relevanta bestämmelser i denna del redan tidigare berörts.
Art. 6—9 innehåller bestämmelser om bevisupptagning.
Enligt art. 6 skall framställning härom beslutas av judiciell myndighet
och översändas på diplomatisk väg. Under uttrycket judiciell myndighet
faller givetvis i första hand domstolarna i de båda länderna. Även de franska
undersökningsdomarna, juges cfinstruction, är att betrakta som judiciell
myndighet i avtalets mening. I vad mån även vissa andra franska myndigheter
kan hänföras under detta begrepp är svårare att fastslå. Frågan torde
lämpligen böra överlåtas för besvarande i praxis, för svenskt vidkommande
i första hand av utrikesdepartementet och i andra hand av de
svenska domstolarna. Klart är emellertid att icke polismyndighet eller åklagare,
vare sig i Sverige eller Frankrike, äger påfordra bevisupptagning av
domstol under åberopande av avtalet. I brådskande fall äger den judiciella
myndighet, som beslutat anhålla om bevisupptagningen, att med avvikelse
från huvudregeln sända sin framställning direkt till viss myndighet i det
andra landet. Såsom mottagare av sådana brådskande framställningar har
utpekats, i Sverige, utrikesdepartementets rättsavdelning och, i Frankrike,
den i territoriellt hänseende behöriga åklagarmyndigheten. Kopia av framställningen
skall samtidigt sändas på diplomatisk väg. I praktiken torde
svenska domstolar, i de exceptionella fall då sådan framställning anses motiverad,
böra sända denna till åklagarmyndigheten (le parquet) vid domstolen
i det arrondissement (tribunal de premiére instance) där de av bevisupptagningen
berörda personerna eller föremålen finnes tillgängliga.
Framställning om bevisupptagning — regelmässigt bestående av dels en
domstolshandling, dels en diplomatisk följeskrivelse —• skall vara avfattad
på franska eller vara åtföljd av översättning till detta språk. Förekommer
bilagor till framställning av fransk judiciell myndighet, kan dock utrikesdepartementet
på eget eller vederbörande svenska domstols initiativ begära
översättning till svenska därav. Framställning av svensk domstol om bevisupptagning
i Frankrike måste sålunda föreläggas vederbörande franska
domstol på franska.
I art. 7 stadgas att bevisupptagning skall verkställas i enlighet med lagstiftningen
i den stat som mottagit framställningen och på dess språk.
Enligt art. 8 skall underrättelse om dagen och platsen för begärd bevis -
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
upptagnings verkställande lämnas endast om den stat, som gjort framställningen,
uttryckligen hemställt därom.
När bevisupptagning verkställts, skall enligt art. 9 verkställighetshandlingarna
— utan översättning — översändas på diplomatisk väg. För den
händelse bevisupptagningen av någon anledning icke kan ske, skall enligt
samma artikel underrättelse omedelbart lämnas om det hinder som mött.
Om kostnaderna för delgivning och bevisupptagning stadgas i art. 10,
att dessa må utkrävas endast om de avser sådan medverkan av sakkunnig
eller officier ministeriet som lämnats på särskild begäran. Uttrycket officier
ministériel, som saknar exakt svensk motsvarighet, har i den svenska översättningen
fått återges enbart med »stämningsman», ehuru under det franska
uttrycket ingår även vissa andra funktionärer. Icke heller kostnader av nu
ifrågavarande slag avses skola utkrävas, med mindre beloppets storlek kan
motivera igångsättandet av den relativt omständliga återkravsproceduren.
I överensstämmelse härmed har vid avtalets undertecknande skrivelser utväxlats
enligt vilka de båda länderna avstår från sin rätt till ersättning enligt
art. 10 i de fall där de ersättningsgilla kostnaderna icke överskrider 5 000
francs, respektive detta belopps motvärde i svenskt mynt, för närvarande
ungefär 75 kronor.
Art. 11, första stycket, förutser möjligheten av att det kan bli nödvändigt
att öva viss påtryckning för att förmå vittne eller sakkunnig att bege sig
från det ena landet till domstol i det andra, som önskar höra honom. De
båda avtalsslutande staterna har därför utfäst sig att, efter framställning på
diplomatisk väg, uppmana vittnet eller den sakkunnige att efterkomma den
på honom utfärdade kallelsen. Hörsammas kallelsen, skall vederbörande ha
ersättning för sitt uppehåll i det andra landet och för kostnaderna för resan
från och till bostadsorten. Ersättningen skall beräknas efter grunder, som
i vart fall icke är för vederbörande oförmånligare än de som finnes fastställda
i domstolslandets taxor och reglementen.
Detta stadgande kompletteras i artikelns andra stycke av en regel om viss
straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under uppehållet i det
land där han på kallelse frivilligt inställt sig. Oavsett vittnets eller den sakkunniges
nationalitet må han ej lagforas eller kvarhållas för brottslig gärning
eller för straffdom från tiden före hans avresa från det land, där han
mottagit kallelsen. Till undvikande av missbruk av denna bestämmelse har
det stadgats att immuniteten upphör, om vittnet eller den sakkunnige kvarstannat
i landet, oaktat han haft möjlighet att lämna detsamma under trettio
på varandra följande dagar efter det att hans närvaro icke längre påfordrades
av de judiciella myndigheterna. Avbrott i en löpande utresefrist på
grund av myndighetsåtgärd i domstolslandet innebär uppenbarligen att en
ny frist på trettio sammanhängande dagar börjar löpa så snart hindret
upphört. Även andra hinder kan emellertid vara att beakta. Sålunda bör exempelvis
en allmän transportstrejk på fristens trettionde dag medföra att en
ny frist börjar löpa.
Art. 12 och 13 upptager föreskrifter om utväxling av straffregisterutdrag.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
I art. 12 stadgas att parterna på diplomatisk väg skall tillställa varandra
underrättelser — utan översättning — om straffdomar som i det ena landet
avkunnats mot medborgare i det andra landet och som är av beskaffenhet att
skola införas i domstolslandets straffregister. Det sagda skall gälla även om
den dömde jämväl är medborgare i domstolslandet och sålunda har dubbelt
medborgarskap. Uttrycket medborgare i avtalets mening har närmare definierats
i art. 14.
Art. 13, som tager sikte på behovet av straffregisterupplysningar under
pågående förundersökning eller rättegång i brottmål, föreskriver att framställningar
på diplomatisk väg om utdrag ur straffregister skall efterkommas.
Sådan framställning skall enligt den franska originaltexten utgå från
en magistrat, varmed avses domare och åklagare men exempelvis icke polismyndighet.
Förpliktelsen att på begäran översända straff registerutdrag är
icke begränsad till sådana som avser medborgare i det land där förundersökningen
eller rättegången pågår. Korrespondensen skall ske på diplomatisk
väg.
Under rubriken »Slutbestämmelser» har i art. U—16 sammanförts en
begreppsdefinition, en bestämmelse om avtalets tillämpningsområde samt
ett avtalstekniskt stadgande.
Begreppsdefinitionen återfinnes i art. U, enligt vilken med uttrycket medborgare
skall förstås, såvitt gäller Frankrike, alla franska medborgare (nationaux
frangais), medborgare (ressortissants) i Franska Unionen och medborgare
(ressortissants) i stater och områden, vilka Frankrike företräder
på det internationella planet. Till Franska Unionen hör för närvarande, förutom
det europeiska Frankrike och Algeriet, de fyra transoceana departementen
(Guadeloupe, Martinique, Réunion och Franska Guyana), de transoceana
territorierna (Franska Västafrika, Franska Ekvatorialafrika, Madagaskar,
Komorerna, Franska Somaliland, Nya Kaledonien, Franska Oceanien,
Saint-Pierre och Miquelon), de franska förvaltarskapsområdena (Togoland,
Kamerun) samt vissa andra områden, vilka i detta sammanhang icke torde
behöva beaktas. På det internationella planet företräder Frankrike alltjämt
Marocko och Tunisien, men om dessa båda länders internationella status pågår
som bekant för närvarande förhandlingar.
Avtalets tillämpningsområde bestämmes i art. 15 för Franska Republikens
del till det europeiska Frankrike, Algeriet och de transoceana franska departementen.
Tillämpningsområdet kan genom skriftväxling utvidgas att omfatta
andra franska områden utom Europa och områden som Frankrike
företräder på det internationella planet.
I art. 16 slutligen stadgas att avtalet skall träda i kraft i och med utväxlingen
av ratifikationsinstrumenten och förbli i kraft till dess endera staten
uppsäger detsamma med iakttagande av en uppsägningstid av sex månader.
Departementschefen
I ingressen till avtalet om rättshjälp i civilmål heter det
att avtalet syftar till att i förhållandet mellan Sverige och Frankrike be
-
Kungl. Maj.ts proposition nv 100 år 1956
13
stämma sättet för tillämpningen och räckvidden av vissa bestämmelser i 1905
års Haagkonvention angående civilprocessen. Emellertid är att märka att avtalet
på vissa punkter går utanför denna konventions ram. Detta gäller främst
den ur svensk synpunkt viktiga skyddsregeln i art. 2, som till skillnad från
Haagkonventionens delgivningsregler tränger in på den nationella processrättens
område. Uppmärksammas bör också att avtalets art. 8 och 9 om
ställande av säkerhet för rättegångskostnader innehåller vissa i förhållande
till Haagkonventionen helt nya regler.
Art. 1—3 ansluter sig till det avsnitt i Haagkonventionen, art. 1—6, som
behandlar delgivning.
I Haagkonventionen har man utgått från att samarbetet på detta område
mellan de avtalsslutande staterna i allmänhet skall försiggå utan anlitande
av diplomatiska kanaler. Den grundläggande förpliktelsen för de till Haagkonventionen
anslutna staterna består sålunda enligt samma konventions art.
1 i ett åtagande att efterkomma framställningar om delgivning från konsul
för annat avtalsslutande land. Till vilken myndighet konsulerna skall rikta
sina framställningar är icke närmare angivet i konventionen, utan denna
förutsätter att de avtalsslutande staterna var för sig anvisar den eller
de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga dylika framställningar.
Skulle någon stat föredraga att framställningar om delgivning inom dess område
göres på diplomatisk väg, står det emellertid enligt uttryckligt stadgande
i artikeln staten i fråga fritt att påfordra sådant förfaringssätt. Vad
beträffar Sverige och Frankrike har ingendera staten begagnat sig av sistnämnda
möjlighet, såvitt gäller deras inbördes förhållande. Ehuru sålunda
franska konsuler i Sverige har rätt, jämlikt 7 § i kungörelsen den 30 april
1909 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet,
att rikta framställningar om delgivning av handlingar av civilrättslig natur
direkt till länsstyrelserna, torde praktiskt taget alla franska framställningar
om svensk medverkan vid delgivning framföras på diplomatisk väg. Ur
fransk synpunkt erbjuder denna väg bl. a. fördelen att framställningen kan
skrivas på franska. Framställning till länsstyrelse skall däremot vara avfattad
på svenska.
Delgivning av svenska handlingar i Frankrike sker för närvarande som
regel utan anlitande av den diplomatiska vägen. De svenska diplomatiska
och konsulära myndigheterna i Frankrike söker i stället i största möjliga
utsträckning själva ombesörja delgivningen. Kan detta av praktiska skäl
icke ske, brukar de vända sig direkt till fransk stämningsman (huissier)
med begäran om delgivning. Sistnämnda tillvägagångssätt faller emellertid
utom ramen för bestämmelsen i Haagkonventionens art. 1, eftersom dessa
stämningsmän icke av Frankrike anvisats som mottagare av delgivningshandlingar.
För att underlätta de svensk-franska delgivningsärendenas handläggning
i den ordning som Haagkonventionen förutsett, har de båda staterna i anslutning
till art. 1 i förevarande avtal utväxlat ministeriella noter, i vilka
utpekas de myndigheter som skall vara behöriga att mottaga konsulers fram
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ställningar om delgivning av handlingar, nämligen i Frankrike åklagarmyndigheten
vid den domstol inom vars jurisdiktionsområde adressaten befinner
sig och i Sverige länsstyrelsen i det län där adressaten Anstås. Framhållas
må i detta sammanhang att det även i framtiden blir möjligt att såsom hittills
anlita den diplomatiska vägen för framställningar om delgivning. Artikelns
eget innehåll utgöres blott av en hänvisning till artiklarna 2, 3, 4 och 5 i
Haagkonventionen. Av dessa artiklar torde här endast artiklarna 2 och 3
påkalla några närmare kommentarer.
Art. 2 i Haagkonventionen ger föreskrifter angående delgivning utan iakttagande
av särskilda formaliteter. Mottager myndighet delgivningsframställning,
på vilken denna artikel är tillämplig, har myndigheten endast att
söka se till att handlingen kommer vederbörande tillhanda. Överlämnandet
kan ske på valfritt sätt. Vem som överlämnar handlingen till mottagaren
saknar sålunda betydelse. Det kan vara —- och är väl som regel i Sverige
— en stämningsman, men det kan också vara exempelvis en polisman utan
stämningsmans behörighet, en brevbärare eller annan postfunktionär. Det
förutsättes emellertid att adressaten som regel skriftligen erkänner mottagandet.
Skulle av någon anledning sådant erkännande icke ha lämnats, kan
delta jämlikt art. 5 i Haagkonventionen ersättas av ett myndighetsintyg
om formen och tidpunkten för delgivningen. Framställning om delgivning
enligt art. 2 skall efterkommas utan hänsyn till delgivningshandlingens
språkdräkt. Art. 3 i Haagkonventionen reglerar delgivning då vissa formkrav
måste uppfyllas för att delgivningen skall kunna anses behörigen
verkställd. Delgivning enligt denna artikel sker endast under förutsättning
att handlingen är avfattad eller åtföljd av översättning på det språk, som
brukas av den myndighet som mottager framställningen, eller på annat mellan
de berörda båda staterna överenskommet språk. Mottagandet av delgivningshandlingen
i detta skick ger dock icke utan vidare anledning till
delgivning enligt art. 3. För att denna omedelbart skall företagas i någon
av de i artikeln förutsedda formerna — den i det verkställande landet för
liknande fall föreskrivna formen eller annan önskad form som ej strider mot
samma lands lagar —- måste uttrycklig begäran därom intagas i delgivningsframställningen.
Har så ej skett, kan den mottagande staten först pröva
om delgivning enligt art. 2 är möjlig. Misslyckas ett sådant delgivningsförsök,
måste vederbörande myndighet emellertid söka verkställa delgivningen
i den form som dess egen lag föreskriver för motsvarande fall. Art. 2 innebär
att delgivning i artikelns mening skall äga rum endast om den person
för vilken handlingen är avsedd frivilligt mottager denna. Anmärkas bör
att detta stadgande icke ålägger den myndighet som mottagit framställningen
skyldighet att vidtaga några andra delgivningsåtgärder, därest mottagandet
av handlingen enligt art. 2 vägras. Bortsett från de nyss berörda
fallen, då språkvillkoren i art. 3 uppfyllts men begäran om delgivning i viss
form icke framförts, har vederbörande myndighet endast att återställa handlingen
till delgivningsframställningens avsändare och därvid meddela, att
adressaten vägrat att mottaga handlingen. Adressaten kan givetvis vägra att
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
15
mottaga handlingen, även när den förelägges honom med tillämpning av delgivningsförfarande
enligt art. 3. I detta fall konstateras emellertid hans vägran
i en sådan form att det gjorda delgivningsförsöket enligt lagen i det
land som gjort framställningen som regel kan betraktas som en i behörig
ordning verkställd delgivning. Ett skriftligt konstaterande av ett misslyckat
delgivningsförsök enligt art. 2 torde däremot i många länder icke kunna
tillerkännas vitsord som bevis om behörig delgivning.
Vad likväl beträffar tillämpningen av dessa båda artiklar på förhållandet
mellan Sverige och Frankrike kan nämnas att överlämnande av delgivningshandlingar
jämlikt art. 2 givetvis är tillfyllestgörande, såvitt gäller franska
rättegångshandlingar. Såsom förut skildrats har den rättsligt verkande delgivningen
redan skett i Frankrike vid le parquet. Den senare enligt Haagkonventionens
regler tillkommande delgivningen är ur fransk synpunkt endast
att betrakta som en underrättelse om vad som förevarit. Enligt art. 2 i
förevarande avtal sker nu i detta avseende en jämkning till skydd för svenska
intressen, men denna jämkning ändrar icke den grundläggande regeln om
delgivning genom handlingens överlämnande till le parquet. Erfarenheten
visar också att man i franska delgivningsframställningar alltid nöjer sig
med att begära delgivning enligt art. 2 i Haagkonventionen. Dessa framställningar
efterkommes emellertid på svensk sida i många fall i överensstämmelse
med föreskrifterna i art. 3, varvid stämningsman anlitas. Tillvägagångssättet
torde bero på rent praktiska överväganden. Det är emellertid i
detta sammanhang att observera att krav om ersättning för stämningsmannens
medverkan i dessa fall icke torde kunna göras gällande hos franska vederbörande,
trots att art. 7 i Haagkonventionen föreskriver att ersättning
för dylik medverkan må utkrävas vid delgivning enligt art. 3. Rimligen kan
icke denna bestämmelse vara tillämplig, då delgivningen visserligen skett enligt
sistnämnda artikel, men framställningen avsett delgivning enligt art. 2.
För Sveriges del synes delgivning av svenska rättegångshandlingar i Frankrike
enligt art. 2 vara fullt tillfredsställande, under förutsättning att mottagaren
kvitterar handlingen med skriftligt erkännande. Däremot kan möjligen
tvivel uppstå om delgivningens behöriga verkställande, om framställningen
resulterar i fransk myndighets intyg antingen att handlingen formlöst överlämnats
till adressaten eller representant för honom eller att vederbörande
vägrat att mottaga densamma. Framställning om delgivning enligt art. 3
-— med ty åtföljande översättningstvång — torde därför ej sällan böra komma
till användning från svensk sida.
Art. 2 i avtalet innehåller, som förut nämnts, de regler som syftar till att
bereda svenska intressen skydd mot riskerna av de franska delgivningsreglernas
tillämpning på personer bosatta i Sverige. Artikelns bestämmelser
härutinnan föregås emellertid i första stycket av ett stadgande om skyldighet
för vederbörande myndighet att underrätta om hinder som kan ha mött
för delgivning enligt Haagkonventionens art. 2. Denna skyldighet torde följa
redan av samma konventions art. 1, men det har ansetts lämpligt alt komplettera
art. 2 med ett otvetydigt stadgande om skyldighetens närmare in
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
nebörd. Stadgandet bidrager dessutom till att draga upp en klar skiljelinje
mellan artiklarna 2 och 3 i Haagkonventionen.
I inledningen till detta anförande har en närmare redogörelse lämnats för
hurusom svenska medborgare och företag för närvarande löper vissa risker
för rättsförluster till följd av de franska reglerna i art. 69 mom. 10 i Code
de Procédure Civile om delgivning vid le parquet med personer bosatta utomlands.
Det kan sålunda inträffa, att svensk svarande i fransk rättegång dömes
tredskovis, utan att vederbörande erhållit vetskap om den mot honom
inledda rättegången. Mot sådan tredskodom finnes visserligen rättsmedel
både i form av återvinning (opposition) och vad (appel), men på grund av
samma delgivningsregler är det i vissa fall icke uteslutet att även de för begagnandet
av dessa rättsmedel fastställda fristerna utlöper, utan att vederbörande
i praktiken haft möjlighet att vidtaga erforderliga processuella åtgärder.
Det är mot denna bakgrund som nu i andra och tredje styckena i art. 2
stadgas ett visst skydd för den med vilken delgivning sker. Då det i andra
stycket föreskrives att delgivningen skall anses verkställd den dag då handlingen
överlämnades eller dess mottagande vägrades, är innebörden härav
att i den stat som begärt delgivningen någon verkan icke får tilläggas denna
förrän från den dag då handlingen tillställdes adressaten eller denne vägrade
att mottaga densamma. Ur svensk synpunkt innebär detta icke någon
avvikelse från vad som ändock skulle gälla beträffande rättegång i Sverige.
För Frankrikes del är stadgandet däremot liktydigt med ett uppgivande av
de processuella fristernas beräknande från dagen för delgivningshandlingens
överlämnande till le parquet. Denna eftergift till förmån för svenska intressen
begränsas emellertid av föreskriften i artikelns tredje stycke om att delgivning
av handling, upprättad i Frankrike, likväl där skall anses behörigen
verkställd femton dagar efter det att franska beskickningen eller franskt
konsulat i Sverige avsänt handlingen till vederbörande svenska myndighet,
såframt icke redan dessförinnan handlingen överlämnats till adressaten eller
denne vägrat att mottaga densamma.
Denna reglering är att betrakta som ett kompromissresultat. Alltjämt kommer
man sålunda att på svensk sida sakna en absolut garanti för att delgivningshandlingarna
tillställes adressaten i tillräckligt god tid. Eftersom emellertid
den i art. 2 meddelade skyddsregeln innebär en förlängning av den ordinära
franska processuella fristen, finnes det likväl goda skäl att antaga att
stadgandet i praktiken skall tillgodose det svenska skyddsbehovet.
Skyddsbehovet gör sig naturligen i första hand gällande för personer och
företag som har egendom i Frankrike eller eventuellt annat land, där franska
domar kan verkställas. I Sverige är franska domar icke exigibla. Däremot är
det möjligt att de i viss utsträckning kan anses här besitta rättskraft i den
meningen att de svenska domstolarna kan förväntas lägga deras innehåll till
grund för avgöranden rörande sådant som varit föremål för dom i Frankrike.
Någon fullt klarläggande domstolspraxis i sådant hänseende föreligger
likväl icke, liksom frågan icke heller funnit något entydigt svar i svensk
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
doktrin. Den möjligheten måste emellertid beaktas att de svenska domstolarna
kan visa sig benägna att för frågan om en fransk tredskodoms rättskraft
tillägga betydelse huruvida den stämningsdelgivning som föregått domen
uppfyllt rimliga anspråk enligt svensk uppfattning. Med tanke härpå
bör det nu förevarande avtalet icke få kunna tolkas sålunda att svensk domstol
därigenom avhänts möjligheten att från den nu angivna synpunkten
laga ställning till verkan av en stämning till fransk domstol, som icke överlämnats
till svaranden och som denne heller icke vägrat att mottaga. En sådan
tolkning har också förebyggts genom att i tredje stycket i art. 2 uttryckligen
tillkännagivits att det endast är i Frankrike som en delgivning får anses
verkställd utan att handlingen överlämnats eller dess mottagande vägrats.
Art. 3 reglerar i anslutning till art. 6 i Haagkonventionen delgivning genom
konsuls egen omedelbara försorg. Stadgandet innebär att svenska konsuler
i Frankrike och franska konsuler i Sverige icke såsom för närvarande
må verkställa delgivning med andra personer än sådana som är medborgare
i det land konsuln företräder. Denna inskränkning av konsuls delgivningsbefogenheter
torde å fransk sida vara grundad på suveränitetssynpunkter.
Å svensk sida är däremot regeln i första hand motiverad av en önskan att
bereda personer bosatta i Sverige det skydd, enligt art. 2 i förevarande avtal,
som automatiskt träder i funktion om handlingar emanerande från Frankrike,
i stället för genom fransk konsul, delgives i överensstämmelse med
Haagkonventionens huvudregler. Genom det nu ifrågavarande stadgandet
har en precisering skett av den befogenhet att delgiva handlingar i civilmål,
som tillerkänts konsul i art. 30 av den svensk-franska konsularkonventionen
av år 1955.
Befogenheten att låta delgiva på de båda andra sätt, som förutsetts i Haagkonventionens
art. 6 under mom. 1. och 2., undergår genom art. 3 i förevarande
avtal ingen förändring. I avsaknad av särskilt avtal härom skall
således enligt samma art. 6 andra stycket gälla, att delgivning på dessa sätt
må ske om det land, där delgivningen skall ske, icke motsätter sig densamma.
Sverige, som icke uppställt några förbud i dessa hänseenden, torde
hittills ha saknat anledning att taga ställning till frågan, enär delgivning
av franska handlingar på något av de båda förutsedda sätten veterligen aldrig
ägt rum i Sverige. Frågan torde av samma skäl tills vidare kunna lämnas
öppen. Några franska förbud mot delgivning av svenska handlingar i
Frankrike på ifrågavarande sätt har ej meddelats. Detta har varit av stor
betydelse i ärenden då skyndsam delgivning i Frankrike av svenska rättegångshandlingar
varit nödvändig. De svenska konsulerna har nämligen i sådana
fall, såsom förut nämnts, kunnat vända sig direkt till franska stämningsmän
(liuissiers) för delgivningens verkställande. Detta förfaringssätt
torde även i framtiden ofta böra komma till användning. Anmärkas bör att
ersättning måste lämnas för stämningsmannens medverkan i sådana fall.
Stadgandcna i art. 4—7 i avtalet ansluter sig till Haagkonventionens art.
8—10 angående bevisupptagning.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 190
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Möjligheten enligt art. 4 att verkställa viss bevisupptagning genom diplomatiska
eller konsulära tjänstemän har tillkommit på fransk begäran. För
Sveriges del torde stadgandet vara av mindre intresse i betraktande av att
svensk lag saknar bestämmelser om bevisupptagning i civilmål i denna form.
Befogenheten att företaga hithörande förrättningar har begränsats sålunda
att endast medborgare i det land den diplomatiske eller konsuläre tjänstemannen
företräder må av denne kallas till bevisupptagning, och att sådan
må komma till stånd endast om vederbörande lämnar sitt samtycke därtill.
Även i nu förevarande hänseende innebär avtalet en precisering av konsuls
befogenhet enligt art. 30 i den svensk-franska konsularkonventionen.
Ett misslyckat bevisupptagningsförsök av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman utgör enligt art. 5 icke något hinder för framställning om bevisupptagning
genom myndighets försorg enligt Haagkonventionen. Stadgandet
lorde icke påkalla någon särskild kommentar.
Av stadgandet i art. 6 följer att svenska domstolars framställningar om
bevisupptagning i Frankrike måste översättas till franska innan de vidarebefordras
till vederbörande franska myndighet. Sådan översättning sker i
enlighet med kungörelsen den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid
utländsk domstol. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i avtalet om
rättshjälp i brottmål är stadgandet i art. 6 helt reciprokt. Franska framställningar
om bevisupptagning i Sverige skall således vara åtföljda av översättning
till svenska.
Vad gäller stadgandet i art. 7 om kostnaderna för bevisupptagning är följande
att märka. Enligt huvudregeln i art. 16 i Haagkonventionen får ersättning
icke utkrävas för bevisupptagning verkställd på fördragsslutande
stats begäran. Vissa undantagsfall har dock uppställts. Viktigast ur praktiska
synpunkter är undantagen avseende ersättning utbetalad till vittne
eller sakkunnig. För sådana kostnader, liksom för kostnader i övriga undantagsfall,
må gottgörelse sökas hos den stat som påkallat bevisupptagningen.
Genom stadgandet i art. 7 avstår nu Sverige och Frankrike från sin
rätt enligt Haagkonventionen att utkräva ersättning för kostnader för vittnen.
Övriga undantag från huvudregeln i konventionens art. 16 skall däremot
alltjämt gälla. Skälet till den ömsesidiga eftergiften beträffande vittnesersättning
är att såväl Sverige som Frankrike funnit att de ersättningsgilla
beloppen som regel är alltför små för att motivera det avsevärda administrativa
och kamerala arbete som blir följden av återkrav.
En icke eftersträvad följd av stadgandet blir, att enskilda parter undgår
kostnader för vilka gottgörelse av dem skulle ha lämnats om vittnesförhöret
ägt rum i det land där rättegången pågår. Något missbruk av stadgandet i
detta hänseende torde dock icke vara att befara.
För svenskt vidkommande torde stagandets tillämpning icke kräva annat
författningsstöd än det som finnes i 10 § lagen den 20 december 1946 om
bevisupptagning åt utländsk domstol.
Stadgandena i art. 8 och 9 berör den särskilda processförutsättning som
brukar gå under beteckningen cautio judicatum solvi.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
19
Enligt Haagkonventionens art. 17 må medborgare i fördragsslutande
land, som uppträder som kärande eller mellankommande part i rättegång
i annat fördragsslutande land, icke på grund av sin egenskap av utlänning
eller i följd av saknad av hemvist eller uppehållsort i domstolslandet förpliktas
att ställa borgen eller annan säkerhet under vad namn det vara må
eller att verkställa deposition för ersättning till domstol. För att vederbörande
kärande eller mellankommande part skall komma i åtnjutande av
denna förmån måste han emellertid ha sitt hemvist i något av de länder
som anslutit sig till Haagkonventionen. Sistnämnda förutsättning är att
anse som grundvalen för konventionens bestämmelser i art. 18 och 19 om
verkställighet av domar avseende rättegångskostnader. Enligt art. 18 förpliktar
sig de fördragsslutande staterna att på begäran kostnadsfritt genom
behörig myndighet göra sådana domar verkställbara, om den ersättningspliktige
fritagits från skyldigheten att ställa säkerhet eller verkställa deposition
på grund av bestämmelserna i Haagkonventionens art. 17 eller i
följd av lagstiftningen i domstolslandet. Stadgandet i art. 18 kompletteras
i art. 19 av bestämmelser om förfarandet i det land där verkställighet sökes.
Den i art. 17 i Haagkonventionen stadgade förmånen avser endast fysiska
personer. Genom stadgandet i art. 8 i förevarande avtal utsträckes emellertid
nu, såvitt gäller rättegångar i endera av de båda fördragsslutande staterna,
tillämpningen av art. 17 och exigibilitetsbestämmelserna i art. 18 och
19 till juridiska personer, som bildats i enlighet med lagen i den andra staten.
Denna definition av de förmånsberättigade juridiska personerna får anses
innefatta förutsättningen att dessa alltjämt är hemmahörande i sitt ursprungsland.
Ett bolag, som bildats enligt fransk lag men som sedermera
överflyttat hela sin verksamhet exempelvis till Marocko, synes därför icke
kunna åberopa stadgandet i art. 8 för erhållandet av dispens från ställandet
av säkerhet i svensk rättegång. I detta och liknande fall har nämligen grunden
för tillämpningen av verkställighetsreglerna undanryckts.
Medan art. 8 tager sikte på kärandens situation, är utgångspunkten för
bestämmelserna i art. 9 den motsatta. Stadgandets syfte är sålunda att i
rättegång i ettdera landet tillförsäkra svarande hemmahörande i det andra
landet samma rätt att kräva ställandet av säkerhet för rättegångskostnader
som tillkommer svarande vilken är medborgare i domstolslandet. Rätten till
nationell behandling i detta hänseende i domstolslandet har i artikeln tillerkänts
medborgare i det andra landet samt juridiska personer som bildats
i enlighet med detta lands lagar. Genomförandet av artikelns bestämmelse
innebär en uppmjukning av den restriktiva ståndpunkt som svensk rätt,
till skillnad från processlagstiftningen i många andra länder, intagit i detta
hänseende. Någon motsvarighet till denna regel finnes icke i Haagkonvenlionen.
Frågan i vad mån stadgandena i art. 8 och och 9 föranleder ändring i
gällande svenska lagbestämmelser anmäles denna dag av chefen för justitiedepartementet.
Innehållet i slutbestämmelserna i art. 10—11 klargör bl. a. sambandet
mellan förevarande avtal och Haagkonventionen.
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
Avtalet skall således enligt art. 10, i likhet med vad som gäller för Haagkonventionen,
vara tillämpligt endast på det europeiska Frankrike. En utvidgning
till andra franska områden eller av Frankrike på det internationella
planet företrädda områden skall dock med svenskt samtycke kunna ske
under förutsättning att motsvarande utvidgning redan dessförinnan skett
såvitt gäller Haagkonventionen.
Avtalets principiella karaktär av tillämpningsföreskrifter till Haagkonventionen
av den 17 juli 1905 understrykes av stadgandet i art. 11 att avtalet
icke rubbar denna konventions bestämmelser. Sättes konventionen ur
kraft genom att den nya Haagkonventionen av år 1954 träder i dess ställe,
skall förevarande avtal utan särskild överenskommelse eller annan åtgärd
tillämpas på den nya konventionen. Beträffande sistnämnda konvention kan
nämnas att den skall träda i kraft på sextionde dagen efter det att det fjärde
ratifikationsinstrumentet deponerats och då skall ersätta 1905 års konvention
i förhållandet mellan de stater som ratificerat den nya konventionen.
Ingen stat har ännu ratificerat denna.
Enligt art. 12 skall avtalet upphöra att gälla sex månader efter uppsägning.
Ingen hänvisning har i detta sammanhang gjorts till Haagkonventionen.
Avtalet bygger emellertid, såsom av art. 11 framgår, på förutsättningen
att antingen Haagkonventionen av år 1905 eller den av år 1954 är i kraft
mellan de båda länderna. Skulle detta förhållande bringas att upphöra, torde
därför avtalet böra sättas ur kraft samtidigt härmed.
Jag övergår nu till avtalet om rät ts hjälp i brottmål.
Den allmänna förpliktelsen för parterna enligt art. 1 att bistå varandra
i brottmål är icke uttryckligen inskränkt till de former av rättshjälp som
reglerats i avtalets följande artiklar. Ingen tvekan torde emellertid kunna
råda om att förpliktelsen endast avser rättshjälp av dessa slag, nämligen
delgivning, bevisupptagning, utväxling av straffregisterutdrag samt viss
medverkan för att förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelse
att inställa sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet. Rättshjälp
i annan form är sålunda underkastad den diskretionära prövningsrätt som
för närvarande gäller över hela området för rättshjälp i brottmål. De i avtalet
gjorda åtagandena medför i praktiken en utvidgning av området för det
svensk-franska rättshjälpssamarbetet endast såvitt avser utväxling av straffregisterutdrag.
Under sådana omständigheter ligger avtalets största värde
dels i det skydd art. 5 bereder svenskar som instämts att svara i brottmål i
Frankrike, dels i den vägledning avtalet kan ge för myndigheternas handläggning
av hithörande ärenden. Det undanröjer också de möjligheter till
friktion i det svensk-franska samarbetet på detta område, som framträtt på
grund av frånvaron av exempelvis bestämmelser angående de praktiskt viktiga
språk- och översättningsfrågorna.
Vissa allmänna undantag från förpliktelsen att lämna rättshjälp i brottmål
har som förut nämnts fastställts i art. 1. Den stat som mottager framställningen
äger sålunda avvisa densamma, om staten skulle finna att det
ifrågavarande brottmålet är av politisk natur eller att med hänsyn till dess
beskaffenhet den begärda åtgärden skulle kränka statens suveränitet, med
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956 21
föra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper
(ordre public).
Enligt 1 § lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning åt utländsk
domstol skall framställning om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas,
där fråga är om ansvar för gärning som har karaktären av politiskt brott
eller som icke är i svensk lag belagd med straff. Även utan uttryckligt stadgande
i lag eller annan författning gäller också andra inskränkningar beträffande
rättshjälp åt utländsk domstol. Framställningar om sådan rättshjälp
skall nämligen göras hos utrikesdepartementet och detta vidarebefordrar
självfallet icke en framställning, med mindre det befunnits att den begärda
åtgärden icke skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra risk för
landets säkerhet eller strida mot allmänna svenska rättsprinciper. Samtliga
hinder mot beviljande av rättshjälp åt utländsk domstol i brottmål, som enligt
det nu sagda kan möta på svensk sida, har tydligen täckning i avtalstexten.
I sådant hänseende är särskilt att märka att vid tolkningen av uttrycket
ordre public vägledning får sökas i den förut berörda franska förklaringen
avseende Haagkonventionens art. 4 och It. Därav följer bl. a. att uttrycket
täcker även det svenska förbudet mot bevisupptagning i mål angående
gärning som icke är straffbelagd i Sverige.
Nödvändigheten av att i brottmålssammanhang beakta de avtalsslutande
staternas suveränitet, säkerhet och ordre public synes i och för sig utgöra
tillräcklig grund för avtalets regel, i artiklarna 2, 6, It, 12 och 13, att framställning
om rättshjälp skall ske på diplomatisk väg. Även språksvårigheter
talar emellertid för kanalisering av rättshjälpen på denna väg. Det enda
undantaget från regeln återfinnes i art. 6, andra stycket, som medger att
framställning om bevisupptagning i brådskande fall må sändas direkt av
judiciell myndighet i det ena landet till behörig myndighet i det andra landet.
En kopia skall emellertid även i dessa fall sändas på diplomatisk väg.
Regeln står i överensstämmelse med internationell sedvana och med de
svenska författningarnas regler om rättshjälp i brottmål, vilka alla i princip
förutsätter det svenska utrikesdepartementets medverkan. De avsteg som
gjorts från principen hänför sig till nordiska länder och torde därför icke
kunna åberopas i detta sammanhang.
I art. 2 har medgivits att delgivningshandlingar översändes utan översättning.
Den stat, till vilken framställningen riktas, får därför själv avgöra
i vad mån översättning skall göras genom de egna myndigheternas försorg.
Stadgandet synes i stort sett överensstämma med hittills gällande ordning.
Enligt denna har sålunda till svenska utrikesdepartementet inkomna franska
delgivningshandlingar vidarebefordrats utan översättning, oavsett adressaternas
nationalitet och språkkunskaper. Icke heller i nu förevarande
sammanhang synes anledning föreligga att ålägga utrikesdepartementet eller
annan svensk myndighet att i större eller mindre utsträckning ombesörja
översättning till svenska av delgivningshandlingar. Såsom i det följande angives
torde eu svensk medborgares behov av att kunna fatta innebörden av
den mottagna rättegångshandlingen kunna tillfredsställande tillgodoses på
enklare sätt.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Art. 3 stadgar att framställning om delgivning skall avfattas på franska
språket eller vara åtföljd av översättning till samma språk. Då framställning
enligt avtalet endast kan göras på diplomatisk väg och då all officiell
diplomatisk skriftväxling mellan Sverige och Frankrike sker på franska
språket, har en sådan föreskrift befunnits naturlig.
I första hand för att underlätta handläggningen av delgivningsärendena
i vederbörande utrikesministerium har i art. 3 vidare föreskrivits att framställning
om delgivning bl. a. skall innehålla uppgift om delgivningshandlingens
art — stämning, dom, vittneskallelse e. d. — och en beskrivning av
brottet. Dessa grundläggande uppgifter torde i de flesta fall vara tillräckliga
för att sätta mottagaren i stånd att taga ställning till delgivningen. Det synes
därför lämpligt att utrikesdepartementet i de fall där det icke uppenbarligen
är onödigt, fogar en översättning av dessa uppgifter till de franska delgivningshandlingarna.
I art. 4, som reglerar sättet för delgivningens verkställande, förutsättes att
denna i normala fall sker utan iakttagande av bestämda formaliteter. Framställning
om delgivning i den form som är föreskriven i det verkställande
landet skall dock efterkommas. I detta sammanhang bör observeras att även
i fråga om delgivning av stämning i brottmål den franska lagens formföreskrifter
känner såväl delgivning med svaranden personligen som delgivning
med representant för honom. I betraktande av att enligt svensk lag CRB
33: 13) stämning i brottmål alltid måste delges med svaranden personligen,
även om han befinner sig i utlandet, synes därför en framställning om delgivning
i Frankrike av en svensk brottmålsstämning böra åtföljas av begäran
om delgivning med svaranden personligen. Visserligen förutsättes att,
även vid formlös delgivning enligt huvudregeln i art. 4, handlingen överlämnas
direkt till den person, för vilken den är avsedd, men någon visshet
för att delgivningen icke sker på annat sätt föreligger icke. Såvitt gäller
delgivning i Sverige av franska domstolshandlingar är reglerna i art. 4 fullt
förenliga med de interna svenska författningarna. Enligt 2 § 3 mom. kungörelsen
den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av
utländsk myndighet, skall delgivning genom länsstyrelses försorg ske genom
att handlingen överlämnas eller genom postverket översändes till den
person som skall mottaga densamma, såvida icke den utländska myndigheten
begärt att handlingen skall delgivas i den form som för liknande delgivning
är i svensk lag föreskriven eller att visst annat förfarande skall
iakttagas. För undvikande av postdelgivning av annat slag än det i art. 4
förutsedda synes utrikesdepartementet vid översändandet av franskt delgivningsärende
till länsstyrelse böra underrätta om artikelns föreskrifter angående
postdelgivning. Artikelns utformning möjliggör för övrigt för utrikesdepartementet
att självt genom posten låta verkställa av fransk myndighet
begärd delgivning. I fall där tydlig adress lämnats är ett sådant förfaringssätt
stundom tillrådligt med hänsyn till den tidsbesparing som därigenom
kan uppnås. Är fråga om stämning, synes dock postdelgivning enligt art. 4
icke böra ifrågakomma. Skulle svaranden icke lösa ut den rekommenderade
försändelsen, blir nämligen denna liggande hos den svenska postanstal
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ten under femton dagar, ankomstdagen oräknad, innan den återställes till
avsändaren, med påföljd att en avsevärd del av delgivningsfristen förbrukas
(jfr art. 5).
Enligt art. 4 kan beviset om verkställd delgivning utfärdas på tre olika
sätt. Endast ett av dessa — intyg om formen och tiden för delgivningen —
påkallar myndighets medverkan. De två andra typerna av bevis utgöres av
skriftliga erkännanden i olika former om mottagandet av delgivningshandlingen.
Bortsett från fall där underskriftens äkthet kan dragas i tvivelsmål,
torde sådana erkännanden alltid vara tillfyllest som bevis om behörig
delgivning enligt svensk lag. Detsamma kan icke utan vidare sägas om intyg
utfärdade av fransk myndighet. Uppenbarligen blir det sålunda, såsom
förut påpekats beträffande stämning i brottmål, beroende av intygets innehåll
om behörig delgivning skall anses ha blivit verkställd, där den svenska
lagen kräver att handlingen överlämnats till vederbörande personligen.
Artikelns andra stycke avser bl. a. fall då person, med vilken delgivning
skall ske, vägrat att mottaga handlingen. Redogörelse skall då lämnas för
omständigheterna vid delgivningsförsöket och, såvitt möjligt, för skälen
för adressatens vägran att mottaga handlingen. Möjligen kan åtagandet i
sistnämnda hänseende för svenskt vidkommande komma att föranleda vissa
kompletterande föreskrifter i anslutning till reglerna i 4 § i 1909 års kungörelse.
Art. 5 har liksom det motsvarande stadgandet i art. 2 andra och tredje
styckena i avtalet angående rättshjälp i civilmål till syfte att bereda personer
som befinner sig i Sverige ett visst skydd mot att utan deras vetskap rättegångar
mot dem inledes och genomföres i Frankrike, något som på grund
av den franska processlagstiftningens delgivningsbestämmelser är möjligt,
därest icke ett internationellt avtal lägger hinder i vägen. Skyddsbestämmelsen
i fråga har emellertid med hänsyn till olikheterna mellan de båda
processtyperna fått utformas på ett annat sätt än i avtalet angående rättshjälp
i civilmål. Ett villkor för att bestämmelsen skall träda i tillämpning
är sålunda att den som blir tilltalad i Frankrike till vederbörande judiciella
myndighet gjort anmälan om sin adress i Sverige. Den svenske bilförare
som under resa i Frankrike blivit invecklad i en kollision kan salunda
genom en dylik anmälan i samband med polisutredning på orten komma i
åtnjutande av det skydd som art. 5 lämnar. Innebörden härav är att någon
dom mot den frånvarande svaranden i intet fall skall kunna fällas, förrän
det förflutit en månad efter det att underrättelse om stämningen nått svenska
utrikesdepartementet.
Vad därefter angår reglerna om bevisupptagning i art. 6—9. innebär de
i art. 6 lämnade föreskrifterna beträffande formen för framställningen och
sättet för dess översändande, såvitt gäller framställningens språkdräkt, att
man å svensk sida icke krävt full reciprocitet. Franska domstolar äger sålunda
översända sina framställningar på det egna språket, medan svenska
domstolars framställningar skall tillställas den franske mottagaren på franska
eller åtföljas av översättning till detta språk. Bakgrunden härtill är att
man i praxis från utrikesdepartementets sida — på grund av franskans sär
-
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ställning som diplomatspråk — oftast accepterat framställningar från
franskt håll utan att kräva översättning till svenska. I sådana fall har utrikesdepartementet
som regel översatt den franska texten eller i varje fall
gjort en sammanfattning på svenska, innan framställningen sänts vidare
till vederbörande svenska domstol. Detta förfaringssätt torde även i framtiden
böra få tillämpas. Vad beträffar de översättnings- och kostnadsfrågor
som uppstår i samband med svenska framställningar om bevisupptagning
i Frankrike, har dessa redan reglerats på ett tillfredsställande sätt i kungörelsen
den 31 oktober 1947 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol.
Stadgandet i art. 7 om tillämpning av lex fori vid bevisupptagning överensstämmer
med huvudregeln i 5 § lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning
åt utländsk domstol. Formuleringen avser icke att utesluta bevisupptagning
enligt förfarande, som kan vara föreskrivet i det land som
påkallar bevisupptagningen, men en förutsättning för att begäran därom
skall efterkommas är att lagstiftningen i verkställighetslandet icke uppställer
något hinder mot det angivna förfarandet.
De övriga bestämmelserna om bevisupptagning i art. 8 och 9 föranleder
ingen annan kommentar än ett konstaterande att svensk domstols skyldigheter
enligt dessa artiklar automatiskt uppfylles genom iakttagande av
reglerna i 1946 års lag om bevisupptagning åt utländsk domstol.
Kostnadsbestämmelserna i art. 10 bygger, liksom motsvarande bestämmelser
i avtalet angående rättshjälp i civilmål, på principen att bistånd i
form av delgivning eller bevisupptagning skall lämnas utan kostnad av
något slag för den stat som påkallat åtgärden. Undantag från principen har
endast gjorts beträffande kostnader för medverkan av sakkunnig eller
stämningsman, när sådan medverkan begärts. Betydelsen av dessa undantag
inskränkes som förut nämnts av en särskild överenskommelse enligt
vilken intet krav skall framställas, om det ersättningsgilla beloppet icke
överstiger 5 000 francs eller motvärdet i svenska kronor. Genom att beloppet
fixerats i en separat överenskommelse i form av skriftväxling kan i
framtiden eventuellt önskvärda jämkningar ske utan ändring av själva avtalet.
För principen om kostnadsfrihet talar, vid brottmål liksom vid civilmål,
i första hand praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp
å ömse sidor uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande härav
endast innebära en fördyring för båda staterna.
Tillämpningen på svensk sida av art. 10 och den särskilda överenskommelsen
torde förutsätta administrativa föreskrifter.
Det på franskt förslag tillkomna åtagandet i art. 11, första stycket, att
söka förmå personer i det egna landet att efterkomma kallelser att inställa
sig som vittnen eller sakkunniga i det andra landet inskränker sig till en
förpliktelse att uppmana vederbörande att hörsamma kallelsen. Någon påföljd
vid underlåtenhet att följa uppmaningen är således icke förutsedd. Om
någon efter sådan uppmaning inställer sig i det andra landet, skall han
erhålla resekostnads- och traktamentsersättning, som åtminstone är likvär
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 1050
dig med den som beredes vittnen respektive sakkunniga enligt de i inställelselandet
gällande taxorna och reglementena. Då inställelsen är frivillig,
kan intet hindra vittnet eller den sakkunnige att betinga sig viss ersättning
för sin inställelse. Detta gäller uppenbarligen också vittne eller sakkunnig,
som väl delgivits kallelse i vanlig ordning men icke mottagit särskild uppmaning
av myndighet i vistelselandet.
Av större praktiskt och principiellt intresse är stadgandet i artikelns
andra stycke om straffrättslig immunitet för vittne eller sakkunnig under
uppehåll i det land dit han på kallelse frivilligt begivit sig för att höras av
domstol. Under viss begränsad tid må inga åtgärder vidtagas mot honom
på grund av brott eller straffdom från tiden före avresan till domstolslandet.
Goda skäl synes tala för den stadgade immuniteten. Vittne eller sakkunnig,
som är medveten om risken av ett åtal eller en straffverkställighet
i det land dit han kallats, skulle med största sannolikhet vägra att efterkomma
kallelse som icke är förenad med sådan immunitetsrätt. En negativ
inställning till vittnets eller den sakkunniges anspråk på fri lejd skulle under
sådana förhållanden icke öka domstolslandets möjligheter att lagfora
vederbörande utan skulle endast vara till förfång för utredningen i det brottmål,
vari denne önskas hörd som vittne eller sakkunnig.
Immunitetsbestämmelsen är till sin art icke ny i svensk rätt. I flertalet
svenska utlämningskonventioner från tiden före 1913 års alltjämt gällande
utlämningslag återfinnes sålunda ett stadgande om liknande immunitet för
person som på kallelse frivilligt begivit sig från det ena konventionslandet
till det andra för att höras som vittne i brottmål. Av dessa traktater har
numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men
konventionerna med Danmark, Norge och Belgien, som alla innehåller detta
stadgande, är alltjämt i kraft. Konventionsstadgandet synes icke ha lämnat
något spår efter sig i den interna svenska lagstiftningen. Icke heller finnes
några bestämmelser om sakkunnigs immunitet under angivna omständigheter.
Särskild svensk lagstiftning till bekräftelse av stadgandena i de äldre
konventionerna och i nu förevarande avtal torde emellertid icke behöva
föreslås i betraktande av att hithörande frågor i ett allmännare sammanhang
beaktats av straffrättskommittén i dess den 27 april 1953 avgivna
förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). I 23 kap. 9 § av detta förslag stadgas
sålunda att utan hinder av eljest uppställda regler om svensk strafflags
tillämplighet och svensk domstols behörighet skall gälla vad för särskilda
fall må följa av överenskommelser med främmande makt eller av
allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
I art. 12 och 13 stadgas skyldighet för de avtalsslutande staterna att
hålla varandra underrättade om straffdomar, avkunnade i det egna landet
mot det andras medborgare, samt att på begäran översända stråttregisterutdrag,
som anses erforderliga under pågående förundersökning eller rättegång.
Stadgandena är givetvis i främsta rummet motiverade av en strävan
att i förekommande fall ge domstolarna i de båda länderna ett säkrare
underlag för straffmätning eller för bedömning av lämplig behandling av
tilltalade personer. Utbyte av dylika upplysningar med andra länder har för
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Sveriges del förutsetts i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, 9 §,
som ger Konungen rätt att under förutsättning av ömsesidighet överenskomma
därom. Med stöd därav föreligger särskilda överenskommelser med
Belgien, Danmark, Finland och Nederländerna. För tillämpningen å svensk
sida av nu ifrågavarande överenskommelse erfordras administrativa föreskrifter,
i vilka torde böra beaktas det för Frankrikes del vidsträckta medborgarbegreppet
enligt nästföljande artikel.
Såvitt angår Frankrike skall enligt art. 14 såsom medborgare i avtalets
mening förstås alla franska medborgare (nationaux franqais), medborgare
(ressortissants) i Franska Unionen och medborgare (ressortissants) i stater
och områden, vilka Frankrike företräder på det internationella planet.
Medan sålunda det franska medborgarbegreppet givits en vidsträckt innebörd,
har avtalets geografiska tillämpningsområde enligt art. 15 för Frankrikes
del begränsats till att omfatta det europeiska Frankrike och sådana
utomeuropeiska områden som har särskilt intim administrativ anknytning
till moderlandet. Avtalsförpliktelsen till rättshjälp i form av delgivning eller
bevisupptagning består för Sveriges del följaktligen endast i förhållande
till judiciella myndigheter inom sålunda angivna delar av det franska
statsområdet.
Vad slutligen beträffar det avtalstekniska stadgandet i art. 16 är endast
att konstatera att utformningen därav står helt i överensstämmelse med
av Sverige gängse tillämpade principer vid slutandet av internationella
avtal.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att de båda nya rättshjälpsavtalen,
jämte det att de meddela närmare föreskrifter för de rättsvårdande
svenska och franska myndigheternas samverkan, skapar ett skydd mot olägenheter
av de franska delgivningsreglerna, som tidigare gjort sig märkbara.
Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå, att de här bilagda
avtalen mellan Sverige och Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i
civilmål (bilaga A) samt rörande ömsesidig rättshjälp i brottmål (bilaga
B) måtte föreläggas riksdagen, och hemställer alltså
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att godkänna att ratifikation sker av de båda avtalen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlålas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Rosenblad
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
27
Bilaga A
Översättning
Convention entre le Royaume de Suéde
et la République Francaise relative å
l’aide nvutuelle judiciaire en matiére
civile et commereiale
Sa Majesté le Roi de Suéde et le President
de la République Francaise,
désirant, dans les rapports réciproques
de leurs deux pays, préciser les modalités
d’exécution et la portée de certaines dispositions
de la Convention de La Haye
du 17 Juillet 1905 sur la procédure
civile å laquelle la Suéde et la France
sont parties, ont décidé de conclure
une convention å cet effet et ont nommé
pour leurs Plénipotentiaires:
Sa Majesté le Roi de Suéde:
Son Excellence M. Westman, Ambassadeur
de Suéde å Paris,
Le Président de la République Fran(jaise:
Son
Excellence M. Massigli, Ambassadeur
de France, Secrétaire Général du
Ministére des Affaires Etrangéres,
lesquels aprés avoir échangé leurs pleins
pouvoirs, trouvés en bonne et due forme,
sont convenus des dispositions suivantes:
I
Transmission des actes judieialres et extrajudiciaircs
Artide
ler
Les autorités qualifiées des Hautes
Parties Contractantes feront effectuer
les remises et significations d’actes conformément
aux dispositions des artides
2, 3, 4 et 5 de la Convention de La Haye
du 17 Juillet 1905 relative å la procédure
civile.
Artide 2
Si le destinataire refuse de recevoir
1’acte qui lui est présenté en application
Avtal mellan Konungariket Sverige
och Franska Republiken rörande ömsesidig
rättshjälp i civilmål
Hans Majestät Konungen av Sverige
och Franska Republikens President,
vilka i förhållandet mellan sina båda
länder önska närmare bestämma sättet
för tillämpningen och räckvidden av
vissa bestämmelser i den av Sverige
och Frankrike tillträdda Haagkonventionen
den 17 juli 1905 angående civilprocessen,
ha beslutat att för detta
ändamål ingå ett avtal och ha till sina
befullmäktigade ombud utsett,
Hans Majestät Konungen av Sverige,
Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,
Franska Republikens President,
Ambassadören Massigli, generalsekreterare
i utrikesministeriet,
vilka, efter att ha delgivit varandra
sina fullmakter som befunnits i god och
behörig form, överenskommit om följande
bestämmelser:
I
Delgivning av rättegångshandlingar och
andra handlingar
Artikel 1
De Höga Fördragsslutande Parternas
vederbörande myndigheter skola låta
verkställa överlämnande och delgivning
av handlingar i enlighet med bestämmelserna
i artiklarna 2, 3, 4 och 5 i
Haagkonventionen den 17 juli 1905
angående civilprocessen.
Artikel 2
Vägrar någon att mottaga handling,
som förelägges honom med tillämpning
28
Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1956
de 1’article 2 de la Convention de La
Have ou si cette remise ne peut étre
faite pour toute autre raison, 1’autorité
requise renverra immédiatement 1’acte
å 1’autorité requérante en indiquant
le motif pour lequel la remise n’a pu
avoir lieu.
La signification sera réputée exécutée
å la date de la remise ou du refus de
1’acte.
Toutefois la signification des actes
établis en France y sera considérée comme
ayant été valablement effectuée
quinze jours apres l’envoi de 1’acte par
1’autorité diplomatique ou consulaire
francjaise aux autorités suédoises compétentes
si la remise ou le refus visés å
1’alinéa précédent ne sont pas intervenus
avant cette date.
Article 3
Les dispositions des artides qui précédent
n’excluent pas la faculté pour les
Hautes Parties Contractantes:
1. de faire remettre directement et
cans contrainte, par leurs consuls respectifs,
les actes judiciaires et extrajudiciaires
destinés å leurs propres
ressortissants.
En cas de conflit de législation, la
nationalité du destinataire de l’acte sera
déterminée par la loi du pays ou la
remise doit avoir lieu.
2. de recourir aux procédures prévues
aux paragraphes 1. et 2. de 1’article
6 de la Convention de La Haye.
II
Commisslons rogatoires
Article 4
Les Hautes Parties Contractantes se
reconnaissent réciproquement la faculté
de faire exécuter directement et sans
contrainte, par leurs agents diplomatiques
et consulaires, les commissions rogatoires
tendant å 1’audition de leurs
ressortissants ou å la production de
documents par ees derniers. En cas de
conflit de législation, la nationalité de
la personne å entendre sera déterminée
par la loi du pays ou la commission rogatoire
doit étre exécutée.
av artikel 2 i Haagkonventionen, eller
kan den av annan orsak icke överlämnas
till honom, skall den myndighet som mottagit
framställning om åtgärden omedelbart
återsända handlingen till den myndighet
som gjort framställningen och
därvid uppgiva anledningen till att överlämnandet
icke kunnat ske.
Delgivningen skall anses verkställd
den dag då handlingen överlämnades
eller dess mottagande vägrades.
Delgivning av handling, upprättad i
Frankrike, skall likväl där anses behörigen
verkställd femton dagar efter det
att fransk diplomatisk eller konsulär
myndighet avsänt handlingen till vederbörande
svenska myndighet, såframt
icke handlingen enligt föregående stycke
överlämnats eller dess mottagande vägrats
före denna tidpunkt.
Artikel 3
Genom bestämmelserna i föregående
artiklar uteslutes icke de Höga Fördragsslutande
Parternas befogenhet
1. att låta sina respektive konsuler
direkt och utan tvång överlämna rättegångshandlingar
och andra handlingar
till medborgare i det egna landet, varvid
i händelse av lagkonflikt adressatens
medborgarskap skall bedömas enligt
lagen i det land där överlämnandet
skall ske,
2. att anlita de förfaringssätt som
avses i moment 1. och 2. i artikel 6 i
Haagkonventionen.
II
Bevisupptagning
Artikel 4
De Höga Fördragsslutande Parterna
tillerkänna varandra befogenheten att
genom sina diplomatiska eller konsulära
tjänstemän direkt och utan tvång låta
verkställa handräckningsåtgärder som
avse förhör med egna medborgare eller
företeende av handlingar genom sådana.
I händelse av lagkonflikt bedömes den
persons medborgarskap som skall höras
enligt lagen i det land där åtgärden
skall vidtagas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
29
Toute convocation mentionnera expressément
que la procédure a lieu sans
contrainte.
Article 5
Le fait qu’une tentative d’exécution
de la commission rogatoire par le moyen
prévu å 1’article 4 ait échoué par suite
d’un refus de comparaitre, de déposer
ou de produire des documents, ne fera
pas obstacle å ce qu’une demande soit
faite ultérieurement en conformité de
1’article 9 de la Convention de La Haye.
Article 6
Les commissions rogatoires devront
étre accompagnées d’une traduction
dans la langue de 1’autorité requise.
Cette traduction sera certifiée par un
traducteur assermenté ou dont le serment
sera regu conformément aux lois
du pays requérant.
Article 7
Les indemnités payées aux témoins
seront å la charge de l’Etat requis.
Toutefois, les frais occasionnés par
la non comparution volontaire des
témoins et les frais d’expertise resteront
å la charge de l’Etat requérant.
III
Caution judicatum soM
Artide 8
Les personnes morales constituées
dans l’un des deux Pays conformément
aux lois de ce Pays bénéficieront, sur
le territoire de l’autre, des dispositions
des artides 17, 18 et 19 de la Convention
de La Haye.
Article 9
Les personnes morales visées å 1’article
précédent et les personnes physiques
ressortissantes de l’une des deux Hautes
Parties Contractantes auront, sur le
territoire de l’autre, le droit d’exiger,
I kallelse skall uttryckligen angivas,
att förfarandet äger rum utan tvång.
Artikel 5
Det förhållandet att försök till sådan
bevisupptagning som avses i artikel 4
misslyckats till följd av vederbörandes
vägran att inställa sig, att avge utsaga
eller att förete handling skall icke utgöra
hinder för att framställning senare göres
i enlighet med artikel 9 i Haagkonventionen.
Artikel 6
Framställning om bevisupptagning
skall vara åtföljd av översättning till
det språk som brukas av den myndighet
till vilken framställningen är riktad.
Översättningen skall vara bestyrkt av
edsvuren översättare eller av översättare,
som beedigat översättningen i enlighet
med lagen i det land varifrån
framställningen kommer.
Artikel 7
Vad som utbetalas i ersättning till
vittne skall åvila den stat där vittnesförhöret
äger rum.
Kostnader, som föranletts av vittnes
underlåtenhet att frivilligt inställa sig,
skola dock, liksom kostnader för sakkunniga,
stanna på den stat som begärt
bevisupptagningen.
III
Säkerhet för rättegångskostnader
Artikel 8
Juridiska personer, som bildats i ettdera
landet i enlighet med dess lagar,
skola i det andra landet åtnjuta
de förmåner, om vilka stadgas i artiklarna
17, 18 och 19 i Haagkonventionen.
Artikel 9
Juridiska personer, som avses i föregående
artikel, och fysiska personer,
som äro medborgare i endera av de
fördragsslutande staterna, skola i den
andra staten ha rätt att fordra ställande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
dans les mémes conditions que les av säkerhet för rättegångskostnader
nationaux eux-mémes, la caution judica- under samma förutsättningar som denna
tum solvi. stats egna medborgare.
Dispositions finales
Article 10
La présente Convention ne s’applique,
en ce qui concerne la République
Fran$aise, qu’å la France métropolitaine.
Elle pourra, par un simple échange de
lettres entre les deux Gouvernements,
étre étendue aux territoires non métropolitains
de la République Francaise et
å ceux qu’elle représente sur le plan
international, si la Convention de La
Haye du 17 Juillet 1905, relative å la
procédure civile, a été préalablement
mise en vigueur dans lesdits territoires.
Slutbestämmelser
Artikel 10
Detta avtal är, i vad avser Franska
Republiken, tillämpligt endast på det
europeiska Frankrike.
Avtalet kan genom skriftväxling mellan
de båda regeringarna göras tillämpligt
på Franska Republikens övriga
områden och på områden, vilka Franska
Republiken företräder på det internationella
planet, under förutsättning att
Haagkonventionen den 17 juli 1905
rörande civilprocessen dessförinnan satts
i kraft för sagda områden.
Article 11
La présente Convention ne déroge pas
aux dispositions de la Convention de
La Haye du 17 Juillet 1905 å laquelle
les deux Etats contractants sont et
demeurent parties.
Les dispositions de la présente Convention
relatives å 1’application de la
Convention de La Haye du 17 Juillet
1905 s’appliqueront mutatis mutandis
å la Convention de La Haye du ler
Mars 1954 dés que celle-ci entrera en
vigueur entre les deux Hautes Parties
Contractantes.
Article 12
La présente Convention sera ratifiée
et entrera en vigueur dés 1’échange des
instruments de ratification qui aura lieu
å Stockholm aussitöt que faire se pourra.
Elle demeurera en vigueur jusqu’å
l’expiration d’un délai de six mois å
compter du jour ou l’une des deux
Hautes Parties Contractantes aura déclaré
vouloir en faire cesser les effets.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé la présente Convention
et y ont apposé leur sceau.
Fait en double å Paris, le 7 mars
1956.
Artikel 11
Detta avtal rubbar icke bestämmelserna
i Haagkonventionen den 17 juli 1905,
till vilken de båda fördragsslutande
staterna äro och förbliva anslutna.
Detta avtals bestämmelser om tilllämpningen
av Haagkonventionen den
17 juli 1905 skola, mutatis mutandis,
tillämpas på Haagkonventionen den 1
mars 1954, så snart denna konvention
träder i kraft mellan de båda Höga
Fördragsslutande Parterna.
Artikel 12
Detta avtal skall ratificeras och skall
träda i kraft med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten,
vilken skall äga
rum i Stockholm så snart ske kan.
Avtalet skall förbliva gällande till
utgången av en sexmånadersfrist räknad
från den dag då endera av de Höga Fördragsslutande
Parterna förklarat sig
vilja försätta avtalet ur kraft.
Till bekräftande härav ha respektive
befullmäktigade ombud undertecknat
detta avtal och därå anbragt sina sigill.
Som skedde i Paris i två exemplar
den 7 mars 1956.
(Underskrifter)
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
31
Convention entre le Royaume de Suéde
et la République Fran^aise relativ o ä
l’aide mutuelle judiciaire en matiére
pénale
Sa Majesté le Roi de Suéde et le Président
de la République Fran^aise, désirant
régler d’un commun accord entre
leurs deux Pays les questions relatives
å l’aide mutuelle judiciaire en matiére
pénale, ont décidé de conclure une Convention
å cet effet et ont nommé pour
leurs Plénipotentiaires:
Sa Majesté le Roi de Suéde:
Son Excellence M. Westman, Ambassader
de Suéde å Paris,
Le President de la République Fran(jaise:
Son
Excellence M. Massigli, Ambassader
de France, Secrétaire Général du
Ministére des Affaires Etrangéres,
lesquels aprés avoir échangé leurs
pleins pouvoirs, trouvés en bonne et
due forme, sont convenus des dispositions
suivantes:
Article ler
Les Hautes Parties Contractantes
s’engagent réciproquement å se préter
1’aide mutuelle judiciaire dans toute
affaire pénale considérée par la Partie
requise comme ne revétant pas un
caractére politique ou n’étant pas de
nature å porter atteinte å sa souveraineté,
å sa sécurité ou å son ordre public.
I
Transmission et reroise des aetes de procédure
et des déeisions judicinires
Article 2
Les aetes de procédure et les déeisions
judiciaires destinés å étre notifiés aux
personnes qui se trouvent sur le ter
-
Bilaga B
Översättning
Avtal mellan Konungariket Sverige
och Franska Republiken rörande ömsesidig
rättshjälp i brottmål
Hans Majestät Konungen av Sverige
och Franska Republikens President,
vilka önska avtalsmässigt mellan sina
båda länder reglera frågor rörande rättshjälp
i brottmål, ha beslutat att för
detta ändamål ingå ett avtal och ha
till sina befullmäktigade ombud utsett,
Hans Majestät Konungen av Sverige,
Sin ambassadör i Paris, Herr Westman,
Franska Republikens President,
Ambassadören Massigli, generalsekreterare
i utrikesministeriet,
vilka, efter att ha delgivit varandra
sina fullmakter som befunnits i god och
behörig form, överenskommit om följande
bestämmelser:
Artikel 1
De Höga Fördragsslutande Parterna
förplikta sig att lämna varandra bistånd
i brottmål, som icke av den Part, vars
bistånd begäres, anses vara av politisk
natur eller av beskaffenhet att kränka
dess suveränitet, medföra fara för dess
säkerhet eller strida mot dess allmänna
rättsprinciper (ordre public).
I
Översändande och delgivning av rättegångshandlingar
och domstolsbeslut
Artikel 2
Rättegångshandlingar och domstolsbeslut
avsedda att delgivas personer,
som uppehålla sig på endera Fördrags
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
ritoire de 1’ime des Parties Contractantes
seront rédigés dans la langue de l’autorité
requérante et transmis par la voie
diplomatique.
Article 3
Les demandes de notification seront
rédigées en langue fran$aise ou accompagnées
d’une traduction dans cette
langue et devront contenir les indications
suivantes:
— autorité dont émane l’acte ou la
décision,
— nature de l’acte ou de la décision,
— qualification de 1’infraction,
— nom de 1’inculpé ou du condamné,
— nom et adresse du destinataire.
Article 4
L’Etat requis fera procéder å la notification
par simple remise de l’acte
ou de la décision au destinataire, soit
par la voie administrative, soit par
envoi postal sous pli recommandé avec
accusé de réception, å moins que l’Etat
requérant ne demande expressément que
la notification soit faite dans les formes
prescrites par la loi de la Partie requise.
La preuve de la notification se fera au
moyen, soit d’un récépissé daté, signé
par le destinataire, soit d’un accusé de
réception postal, soit d’une attestation
de 1’autorité requise constatant le fait,
la forme et la date de la notification;
l’un ou 1’autre de ees documents sera
immédiatement transmis å l’Etat requérant
par la voie diplomatique.
Si la notification n’a pu avoir lieu,
l’Etat requis renverra l’acte å 1’autorité
requérante par la voie diplomatique
en indiquant les raisons qui se sont opposées
å cette notification. Si le destinataire
a refusé de recevoir 1’acte, l’Etat
requis precisera, autant que possible,
les circonstances et les motifs du refus.
slutande Partens område, skola avfattas
på den myndighets språk som
begär delgivningen och översändas på
diplomatisk väg.
Artikel 3
Framställning om delgivning skall
avfattas på franska språket eller vara
åtföljd av översättning till detta språk
och skall innehålla uppgifter om:
myndighet från vilken handlingen eller
beslutet härrör;
handlingens eller beslutets art;
beskrivning av brottet;
den tilltalades eller dömdes namn;
adressatens namn och adress.
Artikel 4
Den stat som mottagit framställning
om delgivning skall låta verkställa denna
genom formlöst överlämnande av handlingen
eller beslutet till adressaten antingen
på administrativ väg eller genom
rekommenderad postförsändelse med
mottagningskvitto, såframt icke den
stat som gjort framställningen uttryckligen
begärt, att delgivningen skall ske i
den form som föreskrives i den andra
statens lag. Bevis om delgivningen skall
lämnas i form av antingen daterat, av
adressaten underskrivet erkännande eller
postens mottagningskvitto eller intyg
av den myndighet som mottagit framställningen
utvisande att delgivning
skett, formen för delgivningen samt
dagen för dess verkställande. Beviset
skall omedelbart på diplomatisk väg
översändas till den stat som begärt delgivningen.
Därest delgivning icke kunnat ske,
skall den stat som mottagit framställningen,
på diplomatisk väg återställa
handlingen till den myndighet som påkallat
åtgärden och därvid uppgiva det
hinder som mött för delgivningen. Om
adressaten vägrat mottaga handlingen,
skall den stat som mottagit framställningen
så noggrant som möjligt angiva
under vilka omständigheter och av vilka
skäl mottagandet vägrats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
33
Article 5
Les personnes domiciliées dans un des
deux Pays ne pourront étre condamnées
en leur absence par les autorités judiciaires
de 1’autre Pays, auxquelles elles
auront fait connaitre leur adresse, avant
l’expiration d’un délai d’un mois suivant
la remise d’un avis de citation au
Gouvernement du pays du domicile.
Artikel 5
Den som äger hemvist i ettdera landet
må ej dömas frånvarande av judiciell
myndighet i det andra landet, vilken han
underrättat om sin adress, med mindre
en månad förflutit sedan underrättelse
om stämningen överlämnats till hemvistlandets
regering.
II
Transmission et exécution des cominissions
rogatoires
Article 6
Les commissions rogatoires seront
décernées par les autorités judiciaires.
Elles seront rédigées en langue fran?aise
ou accompagnées d’une traduction dans
cette langue; toutefois le Gouvernement
suédois pourra demander la traduction
en langue suédoise des documents annexes.
Les commissions rogatoires seront
adressées par la voie diplomatique; en
cas d’urgence elles pourront étre adressées
directement:
en Suéde, å la Division Juridique du
Ministére des Affaires Etrangéres,
en France, au parquet de la juridiction
territorialement compétente,
å charge pour 1’autorité requérante
d’en envoyer un double par la voie
diplomatique.
Article 7
Les commissions rogatoires seront
exécutées conformément å la législation
de 1’Etat requis et dans la langue de cet
Etat.
II
Översändande av framställningar om bevisupptagning
och verkställande därav
Artikel 6
Framställning om bevisupptagning
skall beslutas av judiciell myndighet.
Den skall vara avfattad på franska språket
eller åtföljas av översättning till
detta språk, svenska regeringen likväl
obetaget att begära översättning till
svenska av bilagda handlingar.
Framställning om bevisupptagning
skall översändas på diplomatisk väg
men må i brådskande fall sändas direkt,
i Sverige till utrikesdepartementets
rättsavdelning,
i Frankrike till den i territoriellt
hänseende behöriga åklagarmyndigheten
(le parquet),
dock att den myndighet som gör sådan
framställning skall vara skyldig att
sända en kopia därav på diplomatisk
väg.
Artikel 7
Bevisupptagning skall verkställas i
enlighet med lagstiftningen i den stat
som mottagit framställning därom och
på dess språk.
Article 8
Sur sa demande expresse, 1’Etat
requérant sera informé en temps utile,
par 1’Etat requis, de la date et du lieu
d’exécution de la commission rogatoire
afin que les autorités ou parties intéressées
puissent y assister.
Artikel 8
På uttrycklig begäran därom skall
den stat som mottagit framställning om
bevisupptagning underrätta den andra
staten om dagen och platsen för dennas
verkställande i så god tid, att vederbörande
myndigheter eller parter kunna
inställa sig.
•i Bihang till riksdagens protokoll 1956. i samt. Nr 100
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
Article 9
Les commissions rogatoires exécutées
seront, dans tous les cas, renvoyées
sans délai par la voie diplomatique, avec
les piéces relatives å leur exécution.
Les piéces d’exécution ne seront pas
traduites.
Lorsque les commissions rogatoires
ne pourront pas étre exécutées, l’Etat
requis en informera immédiatement
1’Etat requérant, par la voie diplomatique,
en indiquant les raisons de l’inexécution.
III
Frais
Article 10
La notification des actes de procédure
et des décisions judiciaires et 1’exécution
des commissions rogatoires ne donneront
lieu qu’au remboursement des frais
entrainés par 1’intervention d’experts
ou d’officiers ministériels lorsque celle-ci
aura été demandée par l’Etat requérant.
IV
Comparution personelle des témoins et experts
Article
11
Si, dans une cause pénale, la comparution
personnelle d’un témoin ou d’un
expert est nécessaire, une demande sera
adressée, en langue francjaise ou avec
une traduction dans cette langue, par
la voie diplomatique. Le témoin ou
1’expert sera engagé å se rendre å
1’invitation qui lui sera faite. Dans ce
cas, les indemnités de voyage et de
séjour, calculées depuis la résidence
du témoin ou de 1’expert, seront au
moms égales å celles prévues par les
tarifs et réglements en vigueur dans
le Pays ou la comparution devra avoir
lieu.
Le témoin ou 1’expert, quelle que soit
sa nationalité, cité dans l’un des deux
Pays et comparaissant volontairement
Artikel 9
Sedan bevisupptagning verkställts,
skall i varje särskilt fall besked därom
jämte handlingarna rörande verkställigheten
utan dröjsmål översändas på
diplomatisk väg.
Verkställighetshandlingarna skola icke
översättas.
Kan begärd bevisupptagning icke
verkställas, skall den stat som mottagit
framställningen därom, omedelbart på
diplomatisk väg underrätta den stat
som påkallat åtgärden och därvid uppgiva
det hinder som mött.
III
Kostnader
Artikel 10
Kostnader för delgivning av rättegångshandlingar
och domstolsbeslut eller
för bevisupptagning må utkrävas
endast såvitt gäller utgifter för sakkunnigs
eller stämningsmans medverkan,
då sådan påkallats av den stat som
begärt åtgärden.
IV
Tittnens och sakkunnigas personliga inställelse
Artikel
11
År vittnes eller sakkunnigs personliga
inställelse nödvändig i ett brottmål,
skall framställning därom, avfattad
på franska språket eller åtföljd
av översättning till detta språk,
göras på diplomatisk väg. Vittnet eller
den sakkunnige skall uppmanas att
efterkomma kallelse som utfärdas på
honom. Om han gör detta, skall hans
ersättning för rese- och uppehållskostnader,
beräknade från bostadsorten,
vara minst likvärdig med den ersättning
som finnes fastställd i gällande
taxor och reglementen i det land där
inställelsen skall ske.
Vittne eller sakkunnig, som efter att
ha mottagit kallelse i ettdera landet
frivilligt inställer sig inför domare i
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
35
devant les juges de l’autre Pays ne
pourra étre poursuivi ou détenu pour
des faits ou des condamnations de caractére
pénal antérieurs å son départ
du territoire de l’Etat requis. Cette
immunité cessera lorsque le témoin ou
l’expert, ayant eu la possibilité de
quitter le territoire de l’Etat requérant
durant un délai ininterrompu de trente
jours apres que sa présence n’était plus
requise par les autorités judiciaires,
sera demeuré néanmoins sur ce territoire.
V
Ecliange des caslers judiciaires
Article 12
Les Hautes Parties Contractantes se
donneront réciproquement avis des
condamnations pénales emportant inscription
au casier judiciaire sur leur
propre territoire, prononcées par les
autorités judiciaires de l’une d’elles å
1’encontre des ressortissants de l’autre.
Ces avis seront également donnés lorsque
le condamné apparaitra comme étant å
la fois le ressortissant des deux Hautes
Parties Contractantes.
Ils seront envoyés sans traduction par
la voie diplomatique.
Article 13
Les Hautes Parties Contractantes se
communiqueront les extraits du casier
judiciaire demandés par des magistrats
å 1’occasion de poursuites judiciaires.
Les demandes et extraits du casier
judiciaire seront adressés, sans traduction,
par la voie diplomatique et ne
donneront lieu au remboursement d’aucuns
frais.
VI
Dispositions finaics
Article 14
Au sens de la présente Convention,
1’expression «ressortissants» désigne:
1. En ce qui concerne la Suéde, les
ressortissants suédois.
det andra landet, må icke, oavsett sin
nationalitet, lagforas eller kvarhållas
för brottslig gärning eller straffdom
från tiden före hans avresa från det
land där han mottagit kallelsen. Denna
immunitet upphör, därest vittnet eller
den sakkunnige kvarstannat i det land
där inställelsen skett, oaktat han haft
möjlighet att lämna landet under en tid
av trettio sammanhängande dagar efter
det att hans närvaro icke längre påfordrades
av de judiciella myndigheterna.
V
Utväxling av straffregisterutdrag
Artikel 12
De Höga Fördragsslutande Parterna
skola underrätta varandra om straffdomar,
som av det ena landets judiciella
myndigheter avkunnas gentemot
det andra landets medborgare och som
äro av beskaffenhet att skola införas
i det förra landets straffregister. Underrättelse
skall lämnas även i fall där
den dömde framstår såsom medborgare
i båda de fördragsslutande staterna
samtidigt.
Underrättelserna skola sändas utan
översättning på diplomatisk väg.
Artikel 13
De Höga Fördragsslutande Parterna
skola tillställa varandra utdrag ur straffregistret,
när domare eller åklagare därom
gör framställning med anledning av
förundersökning och rättegång i brottmål.
Straffregisterutdrag och framställningar
därom skola utan översättning
befordras på diplomatisk väg; ersättning
för kostnaderna må ej utkrävas.
VI
Slutbestämmelser
Artikel 14
I detta avtal förstås med uttrycket
»medborgare»
1. såvitt angår Sverige, svenska medborgare; -
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
2. En ce qui concerne la France,
tous les nationaux fran^ais, les ressortissants
de 1’Union Francaise et les
ressortissants des Etats et territoires
dont la France assure la représentation
sur le plan International.
Article 15
La présente Convention sera applicable,
en ce qui concerne la République
Francaise, å la France métropolitaine,
å 1’Algérie et aux departements francais
d’outre-mer.
Elle pourra, par un simple échange de
lettres entre les deux gouvernements,
étre étendue aux autres territoires non
métropolitains de la République Fran(jaise
et å ceux qu’elle représente sur le
plan international.
Article 16
La présente Convention sera ratifiée
et entrera en vigueur des 1’échange des
instruments de ratification qui aura
lieu å Stockholm aussitöt que faire se
pourra.
Elle demeurera en vigueur jusqu’å
1’expiration d’un délai de six mois å
compter du jour ou l’une des deux
Hautes Parties Contractantes aura déclaré
vouloir en faire cesser les effets.
En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé la présente Convention
et y ont apposé leur sceau.
Fait en double ä Paris, le 7 mars
1956.
2. såvitt angår Frankrike, franska
medborgare, medborgare i Franska Unionen
och medborgare i stater och områden,
vilka Frankrike företräder på det
internationella planet.
Artikel 15
Detta avtal är, i vad avser Franska
Republiken, tillämpligt på det europeiska
Frankrike, Algeriet och de transoceana
franska departementen.
Avtalet kan genom skriftväxling mellan
de båda regeringarna göras tillämpligt
på Franska Republikens övriga
områden utanför Europa och på områden
som Franska Republiken företräder på
det internationella planet.
Artikel 16
Detta avtal skall ratificeras och träder
i kraft med utväxlingen av ratifikationsinstrumenten,
vilken skall äga rum
i Stockholm så snart ske kan.
Avtalet skall förbliva i kraft till utgången
av en sexmånadersfrist räknad
från den dag då endera av de Höga Fördragsslutande
Parterna förklarat sig
vilja försätta detsamma ur kraft.
Till bekräftande härav ha respektive
befullmäktigade ombud undertecknat
detta avtal och därå anbragt sina sigill.
Som skedde i Paris i två exemplar
den 7 mars 1956.
(Underskrifter)
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
37
Bilaga C
Översättning
Internationell konvention angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen av internationell natur;
avslutad i Haag den 17 juli 1905 och undertecknad för Sveriges del samma dag;
ratificerad i Stockholm den 21 april 1909. Ratifikationsinstrumenten deponerade
i Haag den 24 april 1909.
Convention relative ä la procédure Konvention angående vissa till civilcivile
processen hörande ämnen
I. Communication (1’Actes Judiciaires et
Extrajudieiaires
Artide 1
En matiére civile ou commerciale, les
significations d’actes å destination de
personnes se trouvant å 1’étranger se feront,
dans les Etats contractants, sur une
demande du consul de l’Etat requérant
adressée å 1’autorité qui sera désignée
par l’Etat requis. La demande contenant
1’indication de 1’autorité de qui émane
l’acte transmis, le nom et la qualité
des parties, 1’adresse du destinataire, la
nature de l’acte dont il s’agit, doit étre
rédigée dans la langue de 1’autorité requise.
Cette autorité enverra au consul
la piéce prouvant la signification ou indiquant
le fait qui l’a empéchée.
Toutes les difficultés qui s’éléveraient
å 1’occasion de la demande du consul
seront réglées par la voie diplomatique.
Chaque Etat contractant peut déclarer,
par une communication adressée aux
autres Etats contractants, qu’il entend
que la demande de signification å faire
sur son territoire, contenant les mentions
indiquées å Falinéa ler, lui soit adressée
par la voie diplomatique.
Les dispositions qui précédent ne s’opposent
pas å ce que deux Etats contractants
s’entendent pour admettre la coin
-
I. Delgivning av jndiciclla och extrajudiciella
handlingar
Artikel 1
I fråga om delgivning av handlingar,
vilka angå rättsförhållanden av civil
eller kommersiell natur och äro avsedda
att tillställas i utlandet vistande personer,
skall för de fördragsslutande staterna
gälla, att då begäran om sådan delgivning
framställes av konsuln för den
stat, å vars sida delgivningen önskas,
hos myndighet, som angives av den stat,
där begäran framställes, denna begäran
skall efterkommas. Framställningen skall
angiva, av vilken myndighet handlingen
utfärdats, parternas namn och ställning,
mottagarens adress samt beskaffenheten
av den handling, varom fråga är; och
skall framställningen vara avfattad på
det språk, som brukas av den myndighet,
hos vilken framställningen sker. Samma
myndighet har sedermera att till konsuln
överlämna den handling, som utvisar
att delgivning skett eller det hinder,
som därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anledning
av sådan framställning uppstått,
skall utjämnas på diplomatisk väg.
Det står en var av de fördragsslutande
staterna fritt att i särskilt till de
övriga riktat meddelande påfordra, att
översändandet av sådana framställningar
om delgivning inom dess område,
vilka i första stycket omtalats, skall ske
på diplomatisk väg.
Förestående bestämmelser innefatta
ej hinder för två fördragsslutande stater
att överenskomma, det direkt skrift
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
munication directe entre leurs autorités
respectives.
Article 2
La signification se fera par les soins
de 1’autorité compétente de l’Etat requis.
Cette autorité, sauf les cas prévus dans
1’article 3, pourra se borner å effectuer
la signification par la remise de l’acte au
destinataire qui 1’accepte volontairement.
Article 3
Si l’acte å signifier est rédigé, soit
dans la langue de 1’autorité requise, soit
dans la langue convenue entre les deux
Etats intéressés, ou s’il est accompagné
d’une traduction dans l’une de ees langues,
1’autorité requise, au cas ou le désir
lui en serait exprimé dans la demande,
fera signifier l’acte dans la forme prescrite
par sa législation intérieure pour
1’exécution de significations analogues,
ou dans une forme spéciale, pourvu
qu’elle ne soit pas contraire å cette
législation. Si un pareil désir n’est pas
exprimé, 1’autorité requise cherchera
d’abord å effectuer la remise dans les
termes de 1’article 2.
Sauf entente contraire, la traduction
prévue dans 1’alinéa précédent sera certifiée
conforme par l’agent diplomatique
ou consulaire de l’Etat requérant ou par
un tradueteur assermenté de l’Etat
requis.
Article 4
L’exécution de la signification prévue
par les artides 1, 2 et 3 ne pourra étre
refusée que si l’Etat, sur le territoire
duquel elle devrait étre faite, la juge de
nature å porter atteinte å sa souveraineté
ou å sa sécurité.
växling mellan myndigheterna i de
båda staterna må ske.
Artikel 2
Delgivningen skall verkställas genom
försorg av vederbörande myndighet i
den stat, där begäran därom framställts.
Denna myndighet kan, utom i fall, som
1 artikel 3 avses, inskränka sig till att
verkställa delgivningen genom handlingens
överlämnande till mottagaren,
såvitt denne frivilligt mottager den.
Artikel 3
Om den handling, som skall delgivas,
är avfattad antingen på det språk, som
brukas av den myndighet, hos vilken
begäran om delgivningen skett, eller på
ett mellan vederbörande stater överenskommet
språk eller om handlingen är åtföljd
av en översättning till ettdera av
dessa språk, skall den anmodade myndigheten,
såvitt önskan härom uttalats i
den gjorda framställningen, låta delgiva
handlingen i den form, som för verkställande
av liknande delgivning är föreskriven
av lagstiftningen i den stat, myndigheten
tillhör, eller i en särskild form,
så vitt den icke strider mot samma
lagstiftning. Har en sådan önskan icke
uttryckts, skall myndigheten först söka
verkställa delgivningen på sätt i artikel
2 föreskrivits.
Så vitt ej annat överenskommits,
skall riktigheten av den i föregående
stycke omförmälda översättning vara
bestyrkt av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman i den stat, från vars sida
delgivningen begärts, eller av edsvuren
översättare i den stat, där delgivningen
skall ske.
Artikel 4
Verkställandet av delgivning, varom i
artiklarna 1, 2 och 3 förmäles, kan icke
förvägras, med mindre den stat, inom
vars område den skall äga rum, anser
den vara av beskaffenhet att kränka dess
suveränitet eller medföra fara för dess
säkerhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
39
Article 5
La preuve de la signification se fera
au moyen, soit d’un récépissé daté et
légalisé du destinataire, soit d’une attestation
de 1’autorité de l’Etat requis,
constatant le fait, la forme et la date de la
signification.
Si l’acte å signifier a été transmis en
double exemplaire, le récépissé ou l’attestation
doit se trouver sur l’un des
doubles ou y étre annexé.
Article 6
Les dispositions des artides qui précédent
ne s’opposent pas:
1. å la faculté d’adresser directement
par la voie de la poste des actes aux intéressés
se trouvant å 1’étranger;
2. å la faculté pour les intéressés de
faire faire des significations directement
par les soins des officiers ministériels ou
des fonctionnaires compétents du pays de
destination;
3. å la faculté pour chaque Etat de
faire faire directement, par les soins de
ses agents diplomatiques ou consulaires,
les significations destinées aux personnes
se trouvant å 1’étranger.
Dans chacun de ees cas, la faculté
prévue n’existe que si des conventions
intervenues entre les Etats intéressés l’admettent
ou si, å défaut de conventions,
l’Etat sur le territoire duquel la signification
doit étre faite ne s’y oppose pas.
Cet Etat ne pourra s’y opposer lorsque,
dans le cas de 1’alinéa ler, numéro 3,
l’acte doit étre signifié sans contrainte
å un ressortissant de 1’Etat requérant.
Article 7
Les significations ne pourront donner
lieu au remboursement de taxes ou de
frais de quelque nature que ce soit.
Toutefois, sauf entente contraire,
l’Etat requis aura le droit d’exiger de
l’Etat requérant le remboursement des
frais occasionnés par 1’intervention d’un
officicr ministériel ou par 1’emploi d’une
forme spéciale dans les cas de 1’arliclc 3.
Artikel 5
Såsom bevis om delgivningen skall
gälla antingen ett av mottagaren utfärdat,
daterat och legaliserat mottagningsbevis
eller ett intyg av myndigheten
i den stat, där framställningen blivit
gjord, utvisande, att delgivning ägt rum,
formen, under vilken den skett, samt
dagen för delgivningen.
Har delgivningshandlingen översänts
i två exemplar, skall mottagningsbeviset
eller intyget tecknas å eller vidfogas det
ena av dessa.
Artikel 6
Genom förestående bestämmelser göres
ej inskränkning i:
1. befogenheten att översända handlingar
med posten direkt till vederbörande
i utlandet;
2. befogenheten att verkställa delgivning
omedelbart genom kompetenta
myndigheter i det land, där delgivningen
skall ske;
3. befogenheten för varje stat att
låta verkställa delgivning av handlingar
till i utlandet befintliga personer genom
sina egna diplomatiska eller konsulära
tjänstemän.
I varje av dessa fall består en befogenhet
endast, då mellan vederbörande
stater avslutade överenskommelser sådant
medgiva eller då, i brist av sådan
överenskommelse, den stat, på vars område
delgivningen skall ske, icke motsätter
sig densamma. Denna stat kan
icke motsätta sig delgivningen, då i det
fall, som här ovan under 3. avses, handlingen
utan användande av tvångsmedel
skall tillställas en undersåte i den stat,
från vars sida delgivningen önskas.
Artikel 7
För delgivningar få icke utkrävas avgifter
av något som helst slag.
Dock skall, där ej annat överenskommits,
den stat, hos vilken begäran om
delgivning framställts, äga att av den
stat, som begärt delgivningen, utkräva
ersättning för kostnader, som föranletts
av stämningsmäns medverkan vid del
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
givningen eller av användandet utav en
särskild form i fall, som i artikel 3 omförmälts.
II. Commissions rogatoires
Article 8
En matiére civile ou commerciale,
1’autorité judiciaire d’un Etat contractant
pourra, conformément aux dispositions
de sa législation, s’adresser par
commission rogatoire å 1’autorité compétente
d’un autre Etat contractant
pour lui demander de faire, dans son
ressort, soit un acte d’instruction, soit
d’autres actes judiciaires.
Article 9
Les commissions rogatoires seront
transmises par le consul de 1’Etat requérant
å 1’autorité qui sera désignée par
l’Etat requis. Cette autorité enverra au
consul la piéce constatant 1’exécution de
la commission rogatoire ou indiquant le
fait qui en a empéché 1’exécution.
Toutes les difficultés qui s’éléveraient
å 1’occasion de cette transmission seront
réglées par la voie diplomatique.
Chaque Etat contractant peut déclarer,
par une communication adressée
aux autres Etats contractants, qu’il
entend que les commissions rogatoires
å exécuter sur son territoire lui soient
transmises par la voie diplomatique.
Les dispositions qui précédent ne s’opposent
pas å ce que deux Etats contractants
s’entendent pour admettre la transmission
directe des commissions rogatoires
entre leurs autorités respectives.
Article 10
Sauf entente contraire, la commission
rogatoire doit étre rédigée, soit dans la
langue de 1’autorité requise, soit dans la
langue convenue entre les deux Etats
intéressés, ou bien elle doit étre accompagnée
d’une traduction faite dans une
II. Begäran om handräckning i rättegång
Artikel 8
I mål eller ärende av civil eller kommersiell
natur äger judiciell myndighet
i en av de fördragsslutande staterna att,
med iakttagande av bestämmelserna i
landets lagstiftning, hos behörig myndighet
i en annan av dessa stater göra
framställning om vidtagande av åtgärder
till utredning i målet eller ärendet eller
av andra till dess behandling hörande
åtgärder.
Artikel 9
Dylik framställning skall av konsuln
för den stat, från vars sida framställningen
skett, överlämnas till myndighet
som angives av den stat, där framställningen
göres. Denna myndighet har
sedermera att till konsuln överlämna
den handling, som utvisar att handräckningen
verkställts eller det hinder, som
därför mött.
Meningsskiljaktighet, som med anledning
av sådan framställnings överlämnande
uppstått, skall utjämnas på diplomatisk
väg.
Det står en var av de fördragsslutande
staterna fritt att i särskilt till de
övriga riktat meddelande påfordra, att
översändandet av framställningar om
handräckningar, som skola utföras inom
dess område, skall ske på diplomatisk
väg.
Förestående bestämmelser utgöra ej
hinder för två fördragsslutande stater att
överenskomma, det framställningar om
handräckning må direkt växlas mellan
myndigheterna i de båda staterna.
Artikel 10
Så framt ej annorlunda avtalats, skall
framställningen vara avfattad antingen
på det språk, som brukas av myndighet,
till vilken den är ställd, eller på ett mellan
vederbörande stater överenskommet
språk eller ock skall framställningen vara
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
41
de ees langues et certifiée conforme par
un agent diplomatique ou consulaire de
1’Etat requérant ou par un tradueteur
assermenté de 1’Etat requis.
Article 11
L’autorité judiciaire å laquelle la commission
rogatoire est adressée sera obligée
d’y satisfaire en usant des mémes
moyens de contrainte que pour l’exécution
d’une commission des autorités
de l’Etat requis ou d’une demande formée
å cet effet par une partie intéressée.
Ces moyens de contrainte ne sont pas
nécessairement employés s’il s’agit de la
comparution de parties en cause.
L’autorité requérante sera, si elle le
demande, informée de la date et du lieu
ou il sera procédé å la mesure sollicitée,
afin que la partie intéressée soit en état
d’y assister.
L’exécution de la commission rogatoire
ne pourra étre refusée que:
1. si 1’authenticité du document n’est
pas établie;
2. si, dans l’Etat requis, 1’exécution
de la commission rogatoire ne rentre pas
dans les attributions du pouvoir judiciaire;
3.
si l’Etat sur le territoire duquel
l’exécution devrait avoir lieu la juge de
nature å porter atteinte å sa souveraineté
ou å sa sécurité.
Article 12
En cas d’incompétence de 1’autorité
requise, la commission rogatoire sera
transmise d’office å 1’autorité judiciaire
compétente du méme Etat, suivant les
régles établies par la législation de celui-ci.
Article 13
Dans tous les cas ou la commission
rogatoire n’est pas exécutée par l’auto
-
åtföljd av en översättning till ettdera av
dessa språk, vilken översättning blivit
till riktigheten bestyrkt av diplomatisk
eller konsulär tjänsteman i den stat,
varifrån framställningen kommit, eller
av edsvuren översättare, tillhörande den
stat, där framställningen skett.
Artikel 11
Den judiciella myndighet, hos vilken
framställningen blivit gjord, är skyldig
att efterkomma denna med användande
av samma tvångsmedel, som då fråga är
om likartad framställning från annan
myndighet i den stat, förstnämnda myndighet
själv tillhör, eller en begäran, som
för dylikt ändamål gjorts av en part.
Dock skall skyldighet ej föreligga att
använda dessa tvångsmedel i fråga om
parts inställelse.
Därest den myndighet, av vilken
framställningen gjorts, så fordrar, skall
den underrättas om tiden och platsen för
den åtgärd, som i anledning av framställningen
skall äga rum, på det att part,
som så önskar, må vara i tillfälle att
därvid tillstädesvara.
Vidtagandet av den begärda åtgärden
kan förvägras endast,
1. om handlingens äkthet icke blivit
styrkt;
2. om i den stat, till vilken framställningen
skett, utförandet av den begärda
åtgärden icke tillkommer dömande
myndighet;
3. om den stat, inom vars område
åtgärden skall verkställas, anser den
vara av beskaffenhet att kränka dess
suveränitet eller medföra fara för dess
säkerhet.
Artikel 12
Därest den myndighet, till vilken
framställningen blivit gjord, icke är behörig
att vidtaga den begärda åtgärden,
skall framställningen, i enlighet med gällande.
bestämmelser, i tjänsteväg översändas
till behörig judiciell myndighet i
samma stat.
Artikel 13
I alla de fall, då den begärda åtgärden
icke vidtagits av den myndighet,
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
nté requise, celle-ci en informera immédiatement
1’autorité requérante, en indiquant,
dans le cas de Farticle 11, les
raisons pour lesquelles 1’exécution de la
commission rogatoire a été refusée et,
dans le cas de Farticle 12, 1’autorité å
laquelle la commission est transmise.
Article 14
L’autorité judiciaire qui procéde å
1’exécution d’une commission rogatoire
appliquera les lois de son pays, en ce qui
concerne les formes å suivre.
Toutefois, il sera déféré å la demande
de 1’autorité requérante, tendant å ce
qu’il soit procédé suivant une forme
spéciale, pourvu que cette forme ne
soit pas contraire å la législation de
1’Etat requis.
Article 15
Les dispositions des artides qui précédent
n’excluent pas la faculté pour
chaque Etat de faire exécuter directement
par ses agents diplomatiques ou
consulaires les commissions rogatoires,
si des conventions intervenues entre les
Etats intéressés 1’admettent ou si 1’Etat
sur le territoire duquel la commission
rogatoire doit étre exécutée ne s’y
oppose pas.
Article 16
L’exécution des commissions rogatoires
ne pourra donner lieu au remboursement
de taxes ou de frais de quelque
nature que ce soit.
Toutefois, sauf entente contraire,
1’Etat requis aura le droit d’exiger de
1’Etat requérant le remboursement des
indemnités payées aux témoins ou aux
experts, ainsi que des frais occasionnés
par Fintervention d’un officier ministériel,
rendue nécessaire parce que les
témoins n’ont pas comparu volontairement,
ou des frais résultant de Fapplication
éventuelle de Farticle 14, alinéa 2.
till vilken framställningen blivit gjord,
åligger det denna myndighet att omedelbart
därom underrätta den myndighet,
från vilken framställningen utgått, samt
tillika angiva, därest sådant fall är för
handen, som i artikel 11 avses, de skäl,
på grund varav åtgärdens vidtagande
förvägrats, samt i fall, som i artikel 12
omtalas, till vilken myndighet framställningen
blivit översänd.
Artikel 14
Den judiciella myndighet, som vidtager
den begärda åtgärden, skall därvid
i fråga om de former, som böra iakttagas,
tillämpa sitt eget lands lagar. Dock
skall, där användning av en viss form
begärts av den myndighet, som gjort
framställningen, denna form iakttagas,
så framt den icke strider mot lagstiftningen
i det land, till vilket framställningen
skett.
Artikel 15
Genom bestämmelserna i förestående
artiklar upphäves icke den befogenhet,
som kan tillkomma stat, att låta handräckningsåtgärder
vidtagas direkt av
dess diplomatiska eller konsulära tjänstemän,
om antingen detta tillvägagångssätt
är genom fördrag mellan vederbörande
stater medgivet, eller den stat,
på vars område åtgärden skall verkställas,
icke motsätter sig dess vidtagande.
Artikel 16
För vidtagande av handräckningsåtgärder
få icke utkrävas avgifter av något
som helst slag.
Dock skall, där ej annat överenskommits,
den stat, där åtgärd begärts,
äga att av den stat, varifrån framställningen
skett, utkräva ersättning för vad
till vittnen eller sakkunniga blivit utbetalt
ävensom för kostnader, som föranletts
av stämningsmäns medverkan
vid delgivning, när sådan påkallats därav
att vittnen icke frivilligt inställt
sig, eller för kostnader, som uppstått
då bestämmelsen i artikel 14 andra
punkten kommit till användning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
43
III. Cautiou judieatum sol vi
Artide 17
Aucune caution ni dépöt, sous quelque
•dénomination que ce soit, ne peut étre
imposé, å raison soit de leur qualité
d’étrangers, soit du défaut de domicile ou
de résidence dans le pays, aux nationaux
d’un des Etats contractants, ayant leur
domicile dans l’un de ees Etats, qui seront
demandeurs ou intervenants devant
les tribunaux d’un autre de ees Etats.
La méme régle s’applique au versement
qui serait exigé des demandeurs ou
intervenants pour garantir les frais judiciaires.
Les conventions par lesquelles des
Etats contractants auraient stipulé pour
leurs ressortissants la dispense de la
caution judieatum solvi ou du versement
des frais judiciaires sans condition de
domicile continueront å s’appliquer.
Article 18
Les condamnations aux frais et dépens
du procés, prononcées dans un des Etats
contractants contre le demandeur ou l’intervenant
dispensés de la caution, du dépöt
ou du versement en vertu soit de
1’article 17, alinéas 1 et 2, soit de la loi
de l’Etat ou 1’action est intentée, seront,
sur une demande faite par la voie
diplomatique, rendues gratuitement exécutoires
par l’autorité compétente dans
chacun des autres Etats contractants.
La méme régle s’applique aux décisions
judiciaires par lesquelles le montant
des frais du procés est fixé ultérieurement.
Les dispositions qui précédent ne
s’opposent pas å ce que dcux Etats
contractants s’entendent pour permettre
que la demande d’exequatur soit aussi
faite direetement par la partic intcressée.
III. Ports skyldighet att ställa säkerhet
Artikel 17
Där undersåte i en av de fördragsslutande
staterna, med hemvist i någon
av dem, är kärande eller mellankommande
part vid domstol i en annan av
dessa stater, må han icke, på grund av
sin egenskap av utlänning eller i följd
av saknaden av hemvist eller uppehållsort
inom landet, förpliktas att ställa
borgen eller annan säkerhet, under vad
namn det vara må.
Detsamma skall gälla med avseende å
skyldighet, som kan åligga kärande eller
mellankommande part, att verkställa
deposition till täckande av ersättning,
vilken skall till domstolen utgå.
Konventioner, varigenom mellan särskilda
fördragsslutande stater överenskommits,
att undersåtar i det ena landet
skola, oavsett deras hemvist, i det andra
vara befriade från att ställa säkerhet för
rättegångskostnader eller att nedsätta
penningar till täckande av ersättning åt
domstol, skola fortfarande äga kraft.
Artikel 18
Har i en av de fördragsslutande staterna
kärande eller mellankommande
part, som antingen på grund av bestämmelserna
i artikel 17 första och andra
styckena eller i följd av lagstiftningen
i den stat, där rättegång varit anhängiggjord,
är fritagen från att ställa säkerhet
eller verkställa deposition, varom ovan
sagts, dömts att betala rättegångskostnader,
skall på därom i diplomatisk
väg gjord framställning denna dom i en
var av de övriga fördragsslutande staterna
kostnadsfritt göras av därtill
kompetent myndighet verkställbar.
Samma regel gäller med avseende å
domstolsbeslut, varigenom rättegångskostnadernas
belopp blivit senare bestämt.
Förestående bestämmelser innefatta
icke hinder för två fördragsslutande stater
att överenskomma, det begäran att
erhålla förordnande om verkställighet
även må kunna framställas direkt av
part.
44
Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
Artide 19
Les décisions relatives aux frais et
dépens seront déclarées exécutoires sans
entendre les parties mais sauf recours
ultérieur de la partie condamnée, conformément
å la législation du pays ou l’exécution
est poursuivie.
L’autorité compétente pour statuer sur
la demande d’exequatur se bornera å examiner:
1.
si, d’aprés la loi du pays ou la
condamnation a été prononcée, l’expédition
de la décision réunit les conditions
nécessaires å son authentidté;
2. si, d’aprés la méme loi, la décision
est passée en force de chose jugée;
3. si le dispositif de la décision est
rédigé, soit dans la langue de 1’autorité
requise, soit dans la langue convenue
entre les deux Etats intéressés, ou bien
s’il est accompagné d’une traduction,
faite dans une de ees langues et, sauf
entente contraire, certifiée conforme par
un agent diplomatique ou consulaire de
1’Etat requérant ou par un tradueteur
assermenté de 1’Etat requis.
Pour satisfaire aux conditions prescrites
par 1’alinéa 2, numéro 1 et 2, il
suffira d’une déclaration de 1’autorité
compétente de l’Etat requérant constatant
que la décision est passée en force
de chose jugée. La compétence de cette
autorité sera, sauf entente contraire,
certifiée par le plus haut fonetionnaire
préposé å 1’administration de la justice
dans l’Etat requérant. La déclaration
et le certificat dont il vient d’étre parlé
doivent étre rédigés ou traduits conformément
å la régle contenue dans 1’alinéa,
2, numéro 3.
IT. Assistance jiidicialre gratnite
Artide 20
Les ressortissants de chacun des Etats
contractants seront admis dans tous les
Artikel 19
Beslut angående rättegångskostnader
skall utan parternas hörande förklaras
verkställbart, men skall den dömda parten
äga den rätt till klagan, som lagstiftningen
i det land, där verkställigheten
sökes, medgiver honom.
Myndighet, som är behörig att besluta
i anledning av framställd begäran om erhållande
av verkställighet, skall inskränka
sig att undersöka:
1. om, enligt lagen i det land, där
domen blivit meddelad, den handling,
på grund varav verkställigheten sökes,
uppfyller de för dess formella giltighet
uppställda villkor;
2. om enligt samma lag domen vunnit
laga kraft;
3. om den del av domen, som innefattar
själva åläggandet, är avfattad antingen
på det språk, som brukas av den
myndighet, hos vilken verkställighet
sökes, eller på ett mellan vederbörande
stater överenskommet språk eller ock är
åtföljd av en översättning till ett av
dessa språk, vilken, så vitt ej annorlunda
avtalats, blivit till riktigheten bestyrkt
av diplomatisk eller konsulär
tjänsteman i den stat, varifrån framställningen
skett, eller av edsvuren översättare,
tillhörande den stat, där verkställigheten
sökes.
Såsom bevis att de i andra stycket
under 1. och 2. uppställda förutsättningar
äro uppfyllda skall gälla ett av
kompetent myndighet i den stat, varifrån
framställningen utgått, utfärdat
bevis, att domen vunnit laga kraft.
Denna myndighets kompetens skall, så
framt ej annorlunda avtalats, vara intygad
av den högsta myndigheten inom
justitieförvaltningen i samma stat. Bevis
och intyg, varom nu nämnts, måste vara
avfattade eller översatta enligt bestämmelsen
under 3. i andra stycket här
ovan.
IV. Kostnadsfri rättshjälp
Artikel 20
Undersåtar i en var av de fördragsslutande
staterna skola i alla andra av
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1956
45
autres Etats contractants au bénéfice de
1’assistance judiciaire gratuite, comme
les nationaux eux-mémes, en se conformant
å la législation de 1’Etat ou l’assistance
judiciaire gratuite est réclamée.
Article 21
Dans tous les cas, le certificat ou la
déclaration d’indigence doit étre délivré
ou recjue par les autorités de la résidence
habituelle de 1’étranger, ou, å défaut de
celles-ci, par les autorités de sa résidence
actuelle. Dans le cas ou ees derniéres
autorités n’appartiendraient pas å un
Etat contractant et ne recevraient pas
ou ne délivreraient pas des certificats ou
des déclarations de cette nature, il suffira
d’un certificat ou d’une déclaration,
délivré ou re§ue par un agent diplomatique
ou consulaire du pays auquel
1’étranger appartient.
Si le requérant ne réside pas dans le
pays ou la demande est formée, le certificat
ou la déclaration d’indigence sera
légalisé gratuitement par un agent diplomatique
ou consulaire du pays ou le
document doit étre produit.
Article 22
L’autorité compétente pour délivrer
le certificat ou recevoir la déclaration
d’indigence pourra prendre des renseignements
sur la situation de fortune
du requérant auprés des autorités des
autres Etats contractants.
L’autorité chargée de statuer sur la
demande d’assistance judiciaire gratuite
conserve, dans les limites de ses attributions,
le droit de contröler les certificats,
déclarations et renseignements qui lui
sont fournis.
Article 23
Si le bénéfice de 1’assistance judiciaire
gratuite a été accordé au ressortissant
d’un des Etats contractants, les significations
relatives au méme procés qui
seraient å faire dans un autre de ees
Etats ne pourront donner lieu qu’au
remboursement par 1’Etat requérant å
l’Etat requis des frais occasionnés par
1’emploi d’une forme spéciale en vertu
de 1’article 3.
dessa stater åtnjuta enahanda förmån av
kostnadsfri rättshjälp, som i överensstämmelse
med gällande föreskrifter i det
land, där rättshjälpen sökes, tillkommer
landets egna undersåtar.
Artikel 21
I fråga om utlännings medellöshet
skall i varje fall bevis utfärdas eller
förklaring upptagas av myndighet i hans
boningsort eller, om han ej har fast bostad,
av myndighet å den ort, där han
för tillfället uppehåller sig. I det fall
att dessa myndigheter skulle tillhöra
annan stat än någon av de fördragsslutande
och av dem dylika bevis ej utfärdades
eller förklaringar upptoges, må
av diplomatisk eller konsulär tjänsteman
för det land, utlänningen tillhör, utfärdat
bevis eller upptagen förklaring tillerkännas
vitsord.
Om sökanden icke uppehåller sig i
det land, där rättshjälpen begäres, skall
beviset eller förklaringen om hans medellöshet
utan avgift legaliseras av en diplomatisk
eller konsulär tjänsteman för
det land, i vilket handlingen skall företes.
Artikel 22
Myndighet, som äger utfärda fattigdomsbevis
eller upptaga förklaring om
medellöshet, kan hos myndigheter i övriga
fördragsslutande stater inhämta
upplysningar angående sökandens förmögenhetsvillkor.
Den myndighet, vilken det åligger
att besluta över gjord ansökning om
kostnadsfri rättshjälp, bibehåller inom
gränsen av sin behörighet rätten att
pröva de bevis, förklaringar och upplysningar,
vilka densamma föreläggas.
Artikel 23
Har fri rättshjälp medgivits undersåte
i någon av de fördragsslutande staterna,
skola för delgivningar, som hava
avseende å samma rättegång och verkställts
i eu annan av dessa stater, inga
andra ersättningar kunna av den stat,
där delgivningen sökts, utkrävas hos den
stat, som begärt delgivningen, än ersättning
för kostnader, som genom användningen
av en särskild form enligt artikel
3 uppkommit.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
Dans le méme cas, 1’exécution de commissions
rogatoires ne donnera lieu
qu’au remboursement par l’Etat requérant
å l’Etat requis des indemnités
payées aux témoins ou aux experts,
ainsi que des frais nécessités par l’application
éventuelle de 1’article 14,
alinéa 2.
V. (''ontrainte par corps
Article 24
La contrainte par corps, soit comme
moyen d’exécution, soit comme mesure
simplement conservatoire, ne pourra pas,
en matiére civile ou commerciale, étre
appliquée aux étrangers, appartenant å
un des Etats contractants dans les cas ou
elle ne serait pas applicable aux ressortissants
du pays. Un fait qui peut étre
invoqué par un ressortissant domicilié
dans le pays, pour obtenir la levée de la
contrainte par corps, doit produire le
méme effet au profit du ressortissant
d’un Etat contractant, méme si ce fait
s’est produit å 1’étranger.
YL Dispositions finales
Article 25
La présente Convention sera ratifiée et
les ratifications en seront déposées å La
Haye, des que six des Hautes Parties
Contractantes seront en mesure de le
faire.
Il sera dressé de tout dépöt de ratifications
un procés-verbal, dont une
copie, certifiée conforme, sera remise
par la voie diplomatique å chacun des
Etats contractants.
Article 26
La présente Convention s’applique de
plein droit aux territoires européens des
Etats contractants.
Si un Etat contractant en désire la
mise en vigueur dans ses territoires, possessions
ou colonies, situés hors de
1’Europe, ou dans ses circonscriptions
I fall, som nu sagts, må verkställandet
av handräckning i rättegång ej heller föranleda
utkrävande mellan staterna av
annan ersättning än för belopp, utbetalda
till vittnen och sakkunniga, eller för
utlägg, som förorsakats genom tillämpning
av bestämmelserna i artikel 14
andra stycket.
V. Bysättning
Artikel 24
I mål eller ärende, som ej angår brottslig
gärning, må bysättning ej, vare sig
såsom exekutionsmedel eller såsom säkerhetsåtgärd,
komma till användning
på utlänningar, tillhörande någon av de
fördragsslutande staterna, annorledes
än i de fall, där sådan åtgärd kan användas
gentemot landets egna undersåtar.
Omständighet, som av en landets
egen undersåte, bosatt inom detsamma,
kan åberopas såsom grund för upphävande
av bysättning, skall medföra samma
verkan till förmån för en undersåte av
någon av de övriga fördragsslutande
staterna även för det fall att samma omständighet
inträffat i utlandet.
VI. Slutbestämmelser
Artikel 25
Denna konvention skall ratificeras och
ratifikationsinstrumenten skola deponeras
i Haag, så snart sex av de höga fördragsslutande
parterna äro i tillfälle därtill.
Vid varje deponering av ratifikationsinstrument
skall ett protokoll uppsättas,
varav en behörigen styrkt avskrift
på diplomatisk väg skall tillställas en
var av de fördragsslutande staterna.
Artikel 26
Denna konvention skall tillämpas
inom de fördragsslutande staternas europeiska
områden.
Om en fördragsslutande stat skulle
önska densammas försättande i gällande
kraft beträffande sina utomeuropeiska
områden, besittningar eller kolonier, el
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1956
47
consulaires judiciaires, il notifiera son
intention å cet effet par un acte, qui
sera déposé dans les archives du Gouvernement
des Pays-Bas. Celui-ci en enverra,
par la voie diplomatique, une
copie, certifiée conforme, å chacun des
Etats contractants. La Convention entrera
en vigueur dans les rapports entre
les Etats qui répondront par une déclaration
affirmative å cette notification
et les territoires, possessions ou colonies,
situés hors de 1’Europe, et les
circonscriptions consulaires judiciaires,
pour lesquels la notification aura été
faite. La déclaration affirmative sera
déposée, de méme, dans les archives du
Gouvernement des Pays-Bas, qui en
enverra, par la voie diplomatique, une
copie, certifiée conforme, å chacun des
Etats contractants.
Article 27
Les Etats représentés å la quatriéme
Conférence de droit international privé
sont admis å signer la présente Convention
jusqu’au dépöt des ratifications
prévu par 1’article 25, alinéa ler.
Apres ce dépot, ils seront toujours
admis å y adhérer purement et simplement.
L’Etat qui désire adhérer notifie
son intention par un acte qui sera déposé
dans les archives du Gouvernement des
Pays-Bas. Celui-ci en enverra, par la
voie diplomatique, une copie, certifiée
conforme, å chacun des Etats contractants.
Article 28
La présente Convention remplacera la
Convention de droit international privé
du 14 novembre 1896 et le Protocole
Additionnel du 22 mai 1897.
Elle entrera en vigueur le soixantiéme
jour å partir de la date ou tous les Etats
signataires ou adhérents de la Convention
du 14 novembre 1896 auront déposé
ler inom sina konsulära jurisdiktionsområden,
skall denna stat för sådant
ändamål tillkännagiva denna sin avsikt
uti en handling, vilken skall deponeras i
nederländska regeringens arkiv. Ifrågavarande
regering skall på diplomatisk
väg tillställa en var av de fördragsslutande
staterna en behörigen styrkt avskrift
av sagda handling. Konventionen skall
träda i kraft mellan å ena sidan de stater,
som besvara detta tillkännagivande
med en förklaring om godkännande av
detsamma, och å andra sidan de utomeuropeiska
områden, besittningar eller
kolonier ävensom de konsulära jurisdiktionsområden,
med avseende å vilka
tillkännagivandet gjorts. Förklaringen
om godkännandet skall ävenledes deponeras
i nederländska regeringens arkiv,
vilken regering på diplomatisk väg
skall tillställa en var av de fördragsslutande
staterna en behörigen styrkt avskrift
av densamma.
Artikel 27
De stater, som voro representerade vid
4:de konferensen för internationell privaträtt,
äga rätt att underteckna denna
konvention ända till den i artikel 25
mom. 1 omförmälda tidpunkten för
ratifikationsinstrumentens deponerande.
Efter denna tidpunkt skola de alltid
äga rätt att utan vidare ansluta sig till
densamma. Den stat, som önskar att ansluta
sig till konventionen, skall tillkännagiva
denna sin avsikt i en skriftlig
handling, som skall deponeras i nederländska
regeringens arkiv. Denna regering
skall på diplomatisk väg tillställa
en var av de fördragsslutande staterna
en behörigen styrkt avskrift av sagda
handling.
Artikel 28
Denna konvention skall ersätta den
internationella privaträttskonventionen
av den 14 november 1896 och tilläggsprotokollet
av den 22 maj 1897.
Konventionen träder i kraft på den
sextionde dagen från den dag, då alla
de stater, som undertecknat eller anslutit
sig till konventionen den 14 november
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1956
leurs ratifications de la présente Convention,
et au plus tard le 27 avril 1909.
Dans le cas de 1’article 26, alinéa 2,
elle entrera en vigueur quatre mois
aprés la date de la déclaration affirmative
et, dans le cas de 1’article 27, alinéa 2, le
soixantiéme jour aprés la date de la notification
des adhésions.
Il est entendu que les notifications
prévues par 1’article 26, alinéa 2, ne pourront
avoir lieu qu’aprés que la présente
Convention aura été mise en vigueur conformément
å 1’alinéa 2 du présent
article.
Article 29
La présente Convention aura une durée
de 5 ans å partir de la date indiquée
dans 1’article 28, alinéa 2, pour sa mise
en vigueur.
Ce terme commencera å courir de cette
date, méme pour les Etats qui auront
fait le dépöt aprés cette date ou qui
auront adhéré postérieurement et aussi
en ce qui concerne les déclarations
affirmatives faites en vertu de 1’article
26, alinéa 2.
La Convention sera renouvelée taciternent
de cinq ans en cinq ans, sauf dénonciation.
La dénonciation devra étre notifiée, au
moms six mois avant 1’expiration du
terme visé aux alinéas 2 et 3, au Gouvernement
des Pays-Bas, qui en donnera
connaissance å tous les autres Etats.
La dénonciation peut ne s’appliquer
qu’aux territoires, possessions ou colonies,
situés hors de 1’Europe, ou aussi
aux circonscriptions consulaires judiciaires,
compris dans une notification
faite en vertu de 1’article 26, alinéa 2.
La dénonciation ne produira son effet
qu’å l’égard de 1’Etat qui 1’aura notifiée.
La Convention restera exécutoire pour
les autres Etats contractants.
1896, hava deponerat sina ratifikationsinstrument
för nu förevarande konvention
och senast den 27 april 1909.
I det fall, som beröres i artikel 26
mom. 2, skall konventionen träda i kraft
4 månader efter dagen för förklaringen
om godkännande, och i det fall, som behandlas
i artikel 27 mom. 2, på sextionde
dagen efter dagen för tillkännagivandet
om anslutning till konventionen.
Det är överenskommet att de tillkännagivanden,
som omnämnas i artikel
26 mom. 2, icke kunna äga rum förr än
förevarande konvention i enlighet med
mom. 2 av denna artikel trätt i kraft.
Artikel 29
Denna konvention skall gälla i fem
år, räknat från den dag, som angives i
artikel 28 mom. 2 såsom dagen för dess
ikraftträdande.
Denna tid börjar löpa från ovanangivna
dag jämväl för de stater, som
antingen efter sagda dag verkställt deponeringen
av sina ratifikationsinstrument
eller senare anslutit sig till konventionen,
och gäller denna bestämmelse
även för det fall att förklaringar om godkännande
i enlighet med artikel 26 mom.
2 avgivits.
Konventionen skall anses, utan vidare
tillkännagivande, förnyad för fem år i
sänder, därest den icke uppsäges.
Uppsägning skall tillkännagivas för
nederländska regeringen minst 6 månader
före utgången av de i mom. 2 och 3
angivna tider, och skall nederländska
regeringen härom underrätta samtliga
de andra staterna.
Uppsägning kan inskränkas till att
avse endast utomeuropeiska områden,
besittningar eller kolonier ävensom konsulära
jurisdiktionsområden, upptagna
i ett i enlighet med bestämmelsen i artikel
26 mom. 2 avfattat tillkännagivande.
Uppsägningen äger verkan blott gentemot
stat, som notificerat densamma.
För övriga stater bibehåller konventionen
sin giltighet.
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560401