Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
1
Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 194b
(nr 461); given Stockholms slott den 16 december 1955.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).
GUSTAF ADOLF
John Ericsson
Propositionens innehåll
Hembiträdeslagen föreslås skola i sin nuvarande lydelse erhålla förlängd
giltighet till och med den 31 oktober 1959.
Bihang till riksdagens protokoll 1956
1 sand. Nr 10
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461).
Härigenom förordnas, att hembiträdeslagen den 30 juni 19441, vilken enligt
lag den 10 april 1953 (nr 151) gäller till och med den 31 oktober 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 oktober 1959.
1 Senaste lydelse av 10
se SFS 1947:264, av 15 och 16 §§ se SFS 1953:151.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å
Stockholms slott den 4 november 1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterrerg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om fortsatt hembiträdeslag
stiftning samt anför.
Hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461) gällde ursprungligen för en
tid av tre år. Sedermera har lagens giltighetstid förlängts vid tre tillfällen,
varje gång för tre år. Den sista förlängningen skedde genom lag den 10 april
1953 (nr 151), varigenom hembiträdeslagens giltighetstid utsträcktes t. o. m.
den 31 oktober 1956. Statsmakterna måste alltså före sistnämnda tidpunkt
taga ställning till frågan om fortsatt lagstiftning på detta område. Jag anhåller
att få upptaga denna fråga till behandling.
Hembiträdeslagens huvudsakliga innehåll
Hembiträdeslagen äger tillämpning å avtal, varigenom arbetstagare åtager
sig att utföra huvudsakligen husligt arbete i arbetsgivarens hushåll (1 §
1 st.). Från lagens tillämpningsområde undantages dock dels avtal, som
ingås för viss sammanhängande tid understigande en månad, dels avtal, som
avser mindre antal dagar i veckan än sex, och dels avtal, som icke innefattar
heltidssysselsättning (1 § 2 st.). Vidare avser lagen ej arbete, som utföres av
medlem av arbetsgivarens familj eller av husföreståndarinna eller därmed
jämförlig arbetsledare i hushåll, där hembiträde är anställt, eller av hushållerska
eller annan, som självständigt sköter hemmet i husmoders ställe
(2 §).
I motsats till allmänna arbetstidslagen och övriga lagar, som reglerar de
anställdas arbetstid, innehåller hembiträdeslagen inga bestämmelser om
arbetstidens längd för dag, vecka eller annan tidrymd. Hembiträdeslagen
ger i stället föreskrifter angående den minsta fritid, som ett hembiträde skall
äga åtnjuta. Härom stadgas, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast
kl. 19 utom för hembiträde, som uteslutande har till uppgift att sköta barn
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
(9 §), ävensom att hembiträde skall äga åtnjuta fridagar i minst följande
omfattning, nämligen dels varannan söndag eller annan allmän helgdag av
kyrklig karaktär, dels en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14 och dels
den 1 maj efter kl. 13 (10 §).
Lagens bestämmelser om fritid, vilka är av tvingande karaktär, kompletteras
av föreskrifter om övertidsarbete (12 §). Endast vid vissa sjukdomsfall
har hembiträde ålagts skyldighet att utföra arbete å övertid. I övriga
fall förutsätter övertidsarbete att överenskommelse därom träffats mellan
parterna. Avtalsfriheten är dock begränsad såtillvida, att hembiträde under
18 år ej får användas till övertidsarbete mer än sju timmar i veckan (18 §).
För allt övertidsarbete är hembiträdet berättigat till gottgörelse, som skall
utgå kontant eller — om övertidsarbetet endast innefattar vakttjänst eller
är föranlett av sjukdomsfall — i form av ledighet å ordinarie arbetstid. I
samtliga de fall, där gottgörelsen enligt lagen skall utgå kontant, kan den
dock efter överenskommelse mellan parterna utbytas mot ledighet (13 §
1 st.). Lagen saknar bestämmelser om storleken av den kontanta övertidsersättningen.
Däremot föreskrives, att ledighet såsom gottgörelse för övertidsarbete
skall motsvara vad som kan anses skäligt med hänsyn till övertidsarbetets
art. Ledigheten får ej förläggas till tid före kl. 9 och ej heller
utgå under kortare tid än två timmar åt gången (13 § 2 st.). Avtal, varigenom
hembiträde helt eller delvis undandragits lagstadgad förmån för
övertidsarbete, är utan verkan (13 § 3 st.).
I lagen regleras även vissa andra frågor än de hittills berörda, såsom angående
avtalets ingående och upphörande, anställnings- och uppsägningstid,
hembiträdes rätt till bostad och vård vid sjukdom, lönens utbetalande, betyg
samt skadeståndsskyldighet.
I fråga om anställningsavtalets upphörande gäller som huvudregel, att
avtal, som är ingånget på bestämd tid, skall upphöra, då den överenskomna
tiden gått till ända, samt att annat avtal skall upphöra 14 dagar efter uppsägning
från någondera sidan (5 §). Om hembiträdet i väsentlig mån åsidosätter
sina skyldigheter mot arbetsgivaren eller befinnes lida av tuberkulos
i sjnittsamt skede eller av könssjukdom i sådant skede, äger arbetsgivaren
uppsäga avtalet till omedelbart upphörande (15 §). Likaså har hembiträdet
rätt att under vissa förutsättningar uppsäga avtalet med omedelbar verkan,
bl. a. för fall att arbetsgivaren ej utbetalar lönen i vederbörlig ordning eller
om arbetsgivaren eller någon, som bor inom dennes bostad, lider av sjukdom
som nyss nämnts (16 §).
Därest hembiträde, som åtnjuter kost och bostad hos arbetsgivaren, på
grund av sjukdom ej kan utföra sina sysslor, äger hembiträdet att, så länge
avtalet består, av arbetsgivaren erhålla bostad och kost jämte personlig tillsyn,
såvida ej behov av sjukhusvård föreligger och hembiträdet på grund
härav intagits å sjukhus. Har arbetsgivaren härutöver bestritt kostnad för
sjukvård åt hembiträdet, äger han söka kostnaden åter av henne (7 §).
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
Arbetsgivare eller hembiträde, som åsidosätter sina förpliktelser enligt
avtalet eller lagen, är skyldig att ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande
om och i vad mån skada uppstått, skall hänsyn tagas även till omständigheter
av annan än rent ekonomisk betydelse. Under vissa förhållanden
kan skadeståndet nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet
kan också äga rum (19 §).
I lagen saknas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad.
Tidigare överväganden
Vid de tidigare tillfällen, då spörsmålet om hembiträdeslagstiftning diskuterats,
har framkommit olika uppfattningar om hur en lagstiftning av detta
slag lämpligen bör vara konstruerad. Frågan har särskilt gällt huruvida
lagen bör ha karaktär av fritidslag eller av verklig arbetstidslag.
Redan vid hembiträdeslagens tillkomst övervägdes dessa båda alternativ.
På sätt närmare framgår av propositionen nr 217 till 1944 års riksdag och
andra lagutskottets i anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 50
stod valet då mellan att direkt i lagen fastställa arbetstidens längd och att i
lagen angiva den minimifritid som ett hembiträde alltid skall äga åtnjuta.
I förra hänseendet diskuterades två olika sätt för arbetstidens bestämmande:
antingen en arbetstid av 8 timmar om dagen eller en till 192 timmar maximerad
arbetstid under en period av fyra veckor. I båda fallen förutsattes
att i arbetstiden ej skulle inräknas måltids- och andra raster samt ej heller
tid, som hänförde sig till arbete som hembiträdet utförde för egen räkning.
Man stannade för att ge hembiträdeslagen karaktär av fritidslag.
Innan frågan om förlängning av hembiträdeslagens giltighetstid behandlades
vid 1947 års riksdag verkställde statens arbetsmarknadskommission
utredning i ärendet. Kommissionen förordade härvid, att hembiträdeslagen
skulle utformas såsom en arbetstidslag, och föreslog, att den genomsnittliga
arbetstiden för dag skulle sättas till 8 timmar med rätt för arbetsgivaren att
fördela arbetstiden på en tidrymd av fyra kalenderveckor, under vilka arbetstiden
alltså ej finge uppgå till längre tid än 192 timmar. Arbetstiden skulle
ej något dygn få överstiga 11 timmar, och arbetstagaren skulle alltjämt
åtnjuta vissa fridagar. Raster, måltider och arbete, som hembiträdet utförde
för egen räkning, ansågs ej böra inräknas i arbetstiden.
I propositionen nr 206 till 1947 års riksdag fann emellertid föredragande
statsrådet, att en revidering av lagen i den av arbetsmarknadskommissionen
föreslagna riktningen icke borde komma till stånd och uttalade därvid bl. a.,
att det vore synnerligen tveksamt om, med hänsyn till läget på arbetsmarknaden,
en förbättrad arbetslagstiftning för hembiträdeskåren kunde tänkas
ha någon nämnvärd effekt på tillströmningen av arbetskraft till yrket. En
nettoarbetstidsreglering skulle vara svår att praktiskt tillämpa på grund av
att i det husliga arbetet raster, pauser och måltidsuppehåll vore så inrörda
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
med den effektiva arbetstiden att det förelåge betydande svårigheter att avgöra
dessas längd med därav följande risk för uppkomsten av irriterande
meningsskiljaktigheter. För familjer med barn, där båda föräldrarna hade
arbete utom hemmet, måste enligt föredragandens mening den ifrågasatta
regleringen ofta medföra stora besvärligheter med att sörja för barnens vård.
Vidare erinrades om att en bestämmelse om 8 timmars arbetstid skulle göra
ett regelbundet uttagande av övertid nödvändigt i många fall och således
medföra ekonomisk belastning för en mängd familjer, eftersom gottgörelse
för övertid i första hand skulle utgå i kontant form.
I enlighet härmed förordades i propositionen nr 206 att hembiträdeslagen
skulle bibehållas vid sin karaktär av fritidslag; i övrigt föreslogs ej annan
ändring i lagens regler än att hembiträdes rätt att åtnjuta fridag å söndag
utsträcktes till varannan söndag mot tidigare var tredje söndag eller efter
kl. 13 varannan sådan dag.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 38, att riksdagen måtte
bifalla propositionen men i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t efter ytterligare utredning ville överväga möjligheterna att komplettera
hembiträdeslagen med bestämmelser om arbetstid. Utskottets utlåtande
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 314).
När sedan frågan om hembiträdeslagens fortsatta giltighet ånyo blev aktuell,
uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetsmarknadsstyrelsen att utreda då vunna
erfarenheter av lagen och att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag i
fråga om förlängning av lagens giltighetstid och ändringar i lagen, som föranleddes
av utredningen. Arbetsmarknadsstyrelsens utredning resulterade
i ett förslag att lagen skulle i oförändrat skick förlängas för en tid av två år.
Såsom sin principiella uppfattning uttalade emellertid arbetsmarknadsstyrelsen
att hembiträdena, i likhet med de flesta övriga anställda, borde få en
i lag reglerad arbetstid. Anledningen till att styrelsen likväl förordade fortsatt
giltighet av den såsom fritidslag utformade hembiträdeslagen var främst
det nya läge, som enligt styrelsens mening uppstått genom den form av hembiträdeslagstiftning,
som man i Norge och Finland ansett sig böra välja när
hembiträdenas anställningsvillkor reglerades i lag. Enligt en i ämnet utfärdad
norsk lag hade regleringen skett så, att hembiträdes ordinarie arbetstid,
vari inräknades måltidsraster, ej fick överstiga 10 timmar om dagen och
skulle förläggas mellan kl. 7 och 19.30. Därutöver hade föreskrivits att hembiträde
skulle ha vissa fridagar. Även jämlikt den finska hembiträdeslagen
var den ordinarie arbetstiden maximerad till 10 timmar om dagen, måltidsraster
däri inräknade. Arbetstidens förläggning var emellertid något annorlunda
enligt den finska lagen i det att enligt denna arbetstiden fick börja
tidigast kl. 6 och sluta senast kl. 19 med möjlighet för landsbygdens del att
under den varma årstiden utsträcka arbetstiden till kl. 20. Också enligt den
finska lagen var hembiträdena tillförsäkrade vissa fridagar, varjämte gällde
att arbetsgivaren skulle föra arbetsbok över arbetstid och fritid m. m.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening innebar det norska och det därmed
nära besläktade finska systemet ett nytt alternativ till frågans lösning
utöver dem som tidigare diskuterats i Sverige; och enligt styrelsens uppfattning
borde för vår del slutlig ståndpunkt icke tagas till spörsmålet om
hembiträdenas arbetstid förrän man vunnit vetskap om hur lagstiftningen
i de ifrågavarande nordiska grannländerna verkat i praktiken.
I propositionen nr 65 till 1950 års riksdag anslöt sig Kungl. Maj:t till
denna uppfattning; dock att enligt Kungl. Maj :ts förslag lagen skulle förlängas
för en treårsperiod, dvs. t. o. m. den 31 oktober 1953. Andra lagutskottet
tillstyrkte i sitt utlåtande nr 22 Kungl. Maj :ts förslag. Utskottsutlåtandet
godkändes av riksdagen (skrivelse nr 87).
Innan frågan om fortsatt hembiträdeslagstiftning nästa gång prövades av
statsmakterna verkställde arbetsmarknadsstyrelsen ånyo en utredning i
ärendet. Vid denna utredning framkom, att erfarenheterna ännu ej medgav
några mera bestämda omdömen om den norska och den finska hembiträdeslagstiftningens
verkningar i olika avseenden. Arbetsmarknadsstyrelsen fann
emellertid utvecklingen inom den husliga arbetsmarknaden i vårt land samt
erfarenheterna av vår lagstiftning på detta område ge vid handen, att tiden
vore inne för att även i Sverige införa en arbetstidsreglering för det husliga
arbetet. Härvid förordade styrelsen ett bruttoarbetstidssystem, som i vissa
avseenden avvek från de nyss berörda nordiska systemen. Sålunda föreslogs
— med utgångspunkt från en daglig bruttoarbetstid om 10 timmar, vari inrymdes
måltidsraster och arbete för hembiträdets egen räkning till en beräknad
tid av två timmar — att den ordinarie arbetstiden fastställdes till
högst 120 timmar under loppet av två veckor i följd samt att arbetstiden ej
finge överstiga 12 timmar om dygnet. I fråga om arbetstidens förläggning
under dygnet föreslogs ingen ändring i vad redan gällde, dvs. att blott tidpunkten
för arbetets slut angåves i lagen. Vidare föreslogs att hembiträde
skulle bibehållas vid sin rätt till fridagar.
Vid remissbehandlingen av arbetsmarknadsstyrelsens förslag gjorde sig
— liksom vid tidigare motsvarande tillfällen — olika uppfattningar gällande
rörande frågan huruvida lagens fritidskaraktär borde bestå. Mot en
arbetstidsreglering anfördes bl. a., att det husliga arbetet till sin natur vore
alltför skiftande för att kunna inpassas i en dylik reglering, som skulle bereda
stora svårigheter främst för småbarnsfamiljer med förvärvsarbetande
husmoder samt för lanthushåll; en arbetstidsreglering ansågs komma att
skapa jäkt och irritation på arbetsplatserna i hemmen. Till förmån för en
arbetstidsreglering framhölls å andra sidan hl. a., att det husliga arbetets
karaktär av ett med andra förvärvsarbeten jämställt yrkesarbete därmed
skulle framhållas, något som i sin tur skulle höja yrkets anseende och förbättra
rekryteringen till detsamma. Samtidigt uttalades, att en arbetstidsreglering
sådan som den föreslagna skulle i stort sett endast innebära ett
lagfästande av dittillsvarande praxis.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1956
I flera remissyttranden hänvisades till den allmänna översyn av arbetstidslagstiftningen,
som verkställdes genom en särskilt tillsatt kommitté —
arbetstidsutredningen — och som bl. a. åsyftade att undersöka möjligheterna
att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på
de områden, där speciallagstiftning gällde. Det framhölls, att resultatet av
detta utredningsarbete borde avvaktas, innan man toge definitiv ställning till
hembiträdeslagens slutliga utformning. Arbetstidsutredningen gav själv uttryck
för denna uppfattning och uttalade, att arbetsmarknadsstyrelsens förslag
skulle innebära att man vid en tidpunkt, då hela arbetstidslagstiftningen
låge i stöpsleven och ansträngningarna vore inriktade på att lösa arbetstidsfrågorna
efter enhetliga linjer över hela fältet, på ett särskilt område införde
ett nytt system för begränsningen av arbetstiden. Arbetstidsutredningen
ifrågasatte vidare huruvida det vore psykologiskt lämpligt att speciellt
för hembiträden införa ett system med bruttoarbetstid, enär detta med
all sannolikhet skulle tolkas så, att hembiträdena hade längre arbetstid än
andra grupper arbetstagare, ett förhållande som skulle snarare skärpa än
minska bristen på hembiträden. Enligt arbetstidsutredningens mening borde
möjligheter föreligga att ordna den lagliga regleringen av hembiträdenas
arbetsförhållanden på ett sätt, som närmare anknöte till vad som funnes
på andra verksamhetsområden, och dessa möjligheter övervägdes av utredningen.
Vid ärendets anmälan i statsrådet fann föredragande departementschefen
de av arbetstidsutredningen anförda skälen för ett uppskov i frågan bärande.
I enlighet härmed föreslogs i propositionen nr 81 till 1953 års riksdag,
att hembiträdeslagen skulle erhålla förlängd giltighet t. o. m. den
31 oktober 1956. Samtidigt föreslogs en mindre jämkning i lagen innebärande
att tuberkulos hos hembiträdet, arbetsgivaren eller någon hos honom
boende person skulle utgöra skäl till uppsägning av avtalet till omedelbart
upphörande endast om sjukdomen vore i smittsamt skede. Andra lagutskottet
hemställde i sitt utlåtande nr 12, att riksdagen måtte bifalla propositionen.
Utlåtandet godkändes av riksdagen (skrivelse nr 100).
Översikt över arbetstidsutredningens förslag
Arbetstidsutredningen — som tillsattes år 1947 för att verkställa en allmän
översyn av arbetstidslagstiftningen och för att framlägga förslag till
förkortning av arbetstiden för grupper av arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete — avgav i juli 1954 ett betänkande med förslag
till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954: 22). Betänkandet utmynnar i tre lagförslag, nämligen ett förslag till
allmän arbetstidslag, ett förslag till arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer samt ett förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för
arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1956
Utredningens arbete har berört samtliga verksamhetsområden, inom
vilka arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, och frågan
om hembiträdenas arbetstidsförhållanden ingår alltså endast som en detalj
i det problemkomplex, som prövats av utredningen. Jag anser mig därför
inte behöva i detta sammanhang lämna någon fullständig redogörelse för
innehållet i betänkandet. För att ståndpunkt skall kunna tagas till frågan
om förlängning av hembiträdeslagens giltighetstid synes endast följande
böra nämnas.
Vår nuvarande huvudförfattning på arbetstidsrättens område — 1930
års lag om arbetstidens begränsning — äger tillämpning å varje rörelse,
industriell eller icke, samt å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt arbetsföretag under förutsättning att i rörelsen
eller företaget i regel användes fler än fyra arbetstagare. Utanför lagens
tillämpningsområde faller alltså dels varje verksamhet, som inte kan betecknas
som »rörelse» eller »särskilt arbetsföretag» — som exempel på
dylik verksamhet kan nämnas husligt arbete, kommunal förvaltning och
undervisning -— och dels alla smårörelser och småföretag med ett mindre
antal anställda än fem. Därjämte är åtskilliga grupper av verksamhet, som
eljest skulle ha omfattats av lagen, genom särskilda bestämmelser undantagna
från dess tillämpningsområde; som exempel härpå kan nämnas arbete,
som bedrives av staten. Det är vidare att märka, att lagens arbetstagarbegrepp
är så utformat, att flertalet arbetstagare i tjänstemannaställning
faller utanför lagen.
Vid sidan av 1930 års lag om arbetstidens begränsning finns flera speciella
arbetstidslagar för skilda verksamhetsområden. Hit hör bl. a. 1942
års arbetstidslag för detaljhandeln, 1947 års arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer, 1948 års lantarbetstidslag och 1948 års sjöarbetstidslag.
Enligt utredningens förslag skall 1930 års lag om arbetstidens begränsning
samt vissa speciella arbetstidslagar avlösas av en allmän arbetstidslag,
vilken i princip skall omfatta alla arbetstagare som mot vederlag användes
till arbete för arbetsgivares räkning. Visserligen har utredningen av praktiska
skäl ansett sig böra föreslå en del undantag från denna regel, men
dessa undantag är väsentligt mindre omfattande än motsvarande undantag
i den nuvarande lagstiftningen, och åtskilliga grupper av arbetstagare, vilkas
arbetstidsförhållanden f. n. inte är reglerade i lag, komme till följd härav
att omfattas av den allmänna arbetstidslagen. Till dessa grupper bör hembiträdena.
Utredningen har inte haft att pröva frågan om generell arbetstidsförkortning
och dess förslag till allmän arbetstidslag bygger därför på förutsättningen
att den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra i genomsnitt
åtta timmar om dagen. I fråga om metoderna för den ordinarie arbetstidens
begränsning uppställes i förslaget dels vissa huvudregler och dels en
rad undantag för skilda verksamhetsområden. Beträffande det husliga ar
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
betet innebär förslaget i detta avseende, att den ordinarie arbetstiden skall
regleras under en tid av två veckor i följd och härvid uppgå till högst 96 timmar
samt att dygnsmaximum skall utgöra 10 timmar utom ett dygn i veckan,
då det skall vara 11 timmar. Förslaget innehåller emellertid vissa bestämmelser,
som ger arbetarskyddsstyrelsen rätt att medge annan fördelning
av den ordinarie arbetstiden.
Förutom bestämmelser om ordinarie arbetstid innehåller förslaget regler
om tid för nödfallsarbete och övertid. Övertid är enligt förslaget av tre olika
slag, nämligen tid för förberedelse- och avslutningsarbete, allmän övertid
och extra övertid. För arbete, som regelmässigt bedrives å såväl vardag som
sön- och helgdag — och hit hör bl. a. hushållsarbete -— föreslås övertiden för
förberedelse- och avslutningsarbete maximerad till 12 timmar under loppet
av två veckor. Allmän övertid föreslås dubbelt begränsad, nämligen dels till
180 timmar för kalenderår och dels till 48 timmar för fyra kalenderveckor
i följd eller till 50 timmar för kalendermånad. Extra övertid får uttagas
endast efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen och med högst 120 timmar
för kalenderår.
Arbetstagare, som ej fyllt 16 år, får enligt förslaget icke användas till
övertidsarbete.
Arbetsgivare, som använder arbetstagare till nödfallsarbete eller till arbete
å övertid skall enligt förslaget vara skyldig att föra anteckningar härom.
Befrielse från denna skyldighet skall dock kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.
Tillsyn å efterlevnaden av den föreslagna lagstiftningen skall utövas av
arbetarskyddsstyrelsen samt under dess överinseende och ledning av yrkesinspektionens
befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Beträffande frågan, huruvida hembiträdeslagen bör bibehållas sedan den
föreslagna allmänna arbetstidslagen trätt i kraft, anför utredningen.
Utredningen har i det föregående utgått från antagandet att heinbiträdeslagen
bör finnas kvar. Som påpekats innehåller denna lag en del bestämmelser,
vilka närmast motsvarar vad man finner i kollektiva avtal inom
andra delar av näringslivet. Detta är en omständighet som talar för lagens
bibehållande. Vidare är utredningen av den uppfattningen att en dvlik lag,
begränsad till att avse endast sådana frågor som nyss nämnts, bidrar till
att jämställa hembiträdeskåren med andra arbetstagare. Det är av betydelse
att ett hembiträde skall kunna ha rätt att påfordra ett skriftligt avtal. För
hembiträdets del är det vidare av betydelse att hon under sjukdom har rätt
att disponera det till henne upplåtna rummet. De sjukförmåner, som hembiträdeslagen
talar om, minskar visserligen i värde efter den obligatoriska
sjukförsäkringens ikraftträdande men den dagliga tillsyn som hembiträdeslagen
föreskriver är dock av ett visst värde. För arbetsgivaren är det en fördel
att i vissa situationer kunna utan vidare uppsäga hembiträdet till avflyttning.
I
I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att hembiträdeslagen
efter vissa ändringar göres permanent.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
Utredningen är inte enhällig. En av utredningens ledamöter, hr Rudenstam,
har nämligen förklarat sig inte kunna dela majoritetens uppfattning
beträffande lämpligheten av att under en allmän arbetstidslag inordna ett
så speciellt arbete som det husliga. Enligt hr Rudenstams mening bör en
hembiträdeslag av samma beskaffenhet som den nuvarande i stort sett tillgodose
rådande behov.
Sammanfattning av yttrandena över arbetstidsutredningens förslag
över arbetstidsutredningens betänkande har efter remiss yttranden inhämtats
från ett hundratal myndigheter och sammanslutningar. Härvid har
förslaget att inordna hembiträdena under en allmän arbetstidslag tillstyrkts
bl. a. av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors
samarbetsförbund och Landsorganisationen. Åtskilliga remissinstanser,
som yttrat sig rörande denna fråga, har emellertid avstyrkt förslaget
eller i vart fall framfört starka betänkligheter mot detsamma. Till dem hör
bl. a. arbetarskgddsstgrelsen, socialstyrelsen, en del länsstyrelser och
Svenska arbetsgivareföreningen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som jag i det följande kommer att intaga
till frågan om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen, torde anledning
saknas att närmare redogöra för innehållet i yttrandena. Nämnas må endast,
att de meningsbrytningar, som förekommit under remissbehandlingen,
i stort sett återspeglar den diskussion som förts då frågan om hembiträdeslagstiftningen
vid tidigare tillfällen diskuterats.
Departementschefen
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser
innehåller hembiträdeslagen inte några regler om arbetstidens längd för
dag, vecka eller annan tidsenhet. I stället ges i lagen föreskrifter om den
minsta fritid, som ett hembiträde skall äga åtnjuta. Lagen har alltså inte
karaktär av en arbetstidslag i vanlig bemärkelse utan är till sin natur en
fritidslag.
Både vid lagens tillkomst år 1944 och vid de tillfällen, då dess giltighetstid
förlängts, har ingående diskuterats, huruvida icke lagen borde ges formen
av en verklig arbetstidslag. Olika alternativ har härvid övervägts. Då
lagen antogs stod valet närmast mellan a ena sidan en fritidsreglering och
å andra sidan en metod, varigenom nettoarbetstiden — dvs. bruttoarbetstiden
med frånräknande av måltidsuppehåll och andra raster skulle bestämmas
antingen Lill högst 8 timmar om dagen eller till högst 192 timmar
under en period av fyra veckor, dvs. i genomsnitt 8 timmar om dagen.
Av vissa skäl stannade statsmakterna för fritidsalternativet och samma
ståndpunkt intogs år 1947, då i samband med lagens förlängning ett system
med maxiinering av nettoarbetstiden ånyo övervägdes. När frågan om fort
-
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1956
satt giltighet av hembiträdeslagen nästa gång togs upp år 1950, upplystes,
att såväl Norge som Finland genom lagstiftning reglerat arbetstiden för
hembiträden på så sätt, att bruttoarbetstiden bestämts till 10 timmar om
dagen. I avbidan på att erfarenheter skulle vinnas hur den norska och
finska lagstiftningen verkade i praktiken ansågs slutlig ståndpunkt inte
böra tagas till frågan om en arbetstidsreglering för hembiträdena, och hembiträdeslagen
gavs därför fortsatt giltighet under ytterligare tre år. Då frågan
ånyo behandlades år 1953, förelåg ett av arbetsmarknadsstyrelsen utarbetat
förslag till arbetstidsreglering på det husliga området. I likhet med
den norska och finska lagstiftningen innebar förslaget en reglering av bruttoarbetstiden,
vilken föreslogs maximerad till i genomsnitt 10 timmar per dag,
varav 2 timmar beräknades bortfalla för hembiträdets måltider och egna
sysslor. Under remissbehandlingen av förslaget framkom bl. a., att arbetstidsutredningen,
som tillsatts för att överse arbetstidslagstiftningen i dess
helhet, övervägde möjligheterna att ordna den lagliga regleringen av hembiträdenas
arbetstid på ett annat sätt än arbetsmarknadsstyrelsen tänkt sig.
Med hänsyn härtill ansågs det inte lämpligt att för hembiträdeskåren införa
en form av arbetstidsreglering, som måhända skulle behöva omkonstrueras
när arbetstidsfrågorna om några år togs upp till allmän prövning. Hembiträdeslagen
gavs därför, utan att dess karaktär av fritidslag ändrades, fortsatt
giltighet under ytterligare tre år.
Arbetstidsutredningen har numera slutfört sitt arbete och framlagt förslag
till ny arbetstidslagstiftning. Bl. a. har utredningen förordat, att vår
nuvarande huvudförfattning på arbetstidsrättens område — 1930 års lag
om arbetstidens begränsning — samt vissa speciella arbetstidslagar avlöses
av en allmän arbetstidslag, som i princip skall omfatta alla arbetstagare. I
förhållande till vad som nu gäller innebär detta förslag bl. a., att åtskilliga
grupper av anställda, vilkas arbetstid f. n. inte är lagligen reglerad, inordnas
under den allmänna arbetstidslagen. Till dessa grupper hör hembiträdena.
Vidare har utredningen framlagt ett förslag till en särskild arbetstidslag för
hotell, restauranger och kaféer samt ett förslag till lag om förkortad ordinarie
arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete.
Innan ståndpunkt tages till arbetstidsutredningens förslag, som bygger
på förutsättningen att den normala arbetstiden, raster oräknade, skall utgöra
i genomsnitt 8 timmar om dagen utom för vissa arbetstagargrupper med påfrestande
eller hälsofarligt arbete, måste åtskilliga komplicerade problem
noggrant prövas. Vid de överväganden, som ägt rum inom socialdepartementet,
har jag kommit till den uppfattningen, att slutlig ställning till förslagen
inte bör tagas förrän möjligheterna till en allmän arbetstidsförkortning kan
överblickas. Frågan härom utredes f. n. av en särskild kommitté — utredningen
om kortare arbetstid — som inte torde hinna redovisa resultat av sitt
arbete så tidigt, att en proposition om ändrad arbetstidslagstiftning hinner
framläggas redan för 1956 års riksdag. Att bryta ut frågan om hembiträde
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1956
nas arbetstid från det stora problemkomplex, vari den ingår som en detalj,
synes mig inte lämpligt, i all synnerhet som åsikterna rörande en arbetstidsreglering
på det husliga området är mycket delade. Jag förordar därför, att
hembiträdeslagen t. v. bibehålies vid sin karaktär av fritidslag och att dess
giltighetstid förlänges för ytterligare tre år, dvs. t. o. m. den 31 oktober 1959.
Detta hindrar givetvis inte, att spörsmålet rörande lagstiftningens innehåll
upptages till omprövning så snart det finnes lämpligt.
Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ett
inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av
hembiträdeslagen den 30 juni 19U (nr i61), av den lydelse bilaga1 till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet:
A. Börje Carlsson
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 december 1955.
Närvarande:
justitieråden Lech,
Regner,
Lind,
regeringsrådet Lorichs.
Enligt lagrådet den 22 november 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 4 november 1955, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet av
hembiträdeslagen den 30 juni 19-H (nr A61).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet G. Engström.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Sverker Jonsson
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1956
15
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 december
1955.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange, Lindholm.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, lagrådets den 8 december
1955 avgivna utlåtande över det den 4 november 1955 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av hembitrådeslagen den
30 juni 1944 (nr 461) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
A. Börje Carlsson