Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad proposition, nr 107, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om höjning av folkpensioner m. m., och

2) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

dels ock för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 600 000 000
kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m.m. ett förslagsanslag
av 16 400 000 kronor, samt

till Fondering för framtida pensionsändamål ett anslag av 275 000 000 kronor.

I samband med propositionen har utskottet behandlat

d e 1 s tio i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna nr 512 i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 678 i andra kammaren av herr Hagård m. fl.,

b) de likalydande motionerna nr 518 i första kammaren av herr Birke
m. fl. och nr 700 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl.,

c) de likalydande motionerna nr 540 i första kammaren av herrar Norling
och öhman och nr 696 i andra kammaren av herr Senander,

d) de likalydande motionerna nr 541 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. och nr 697 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.,

e) motionen nr 698 i andra kammaren av herr Bimmerfors samt

f) motionen nr 699 i andra kammaren av herr Rimmerfors;

dels ock två före propositionens avlämnande väckta likalydande motioner,
nämligen nr 344 i första kammaren av herr Weiland och nr 264 i
andra kammaren av herr Ilamrin.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet samt i övrigt till behandling av lagutskott. Motionerna
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. 2 avd. Nr 2.

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

1:518 och 11:700 har hänvisats till statsutskottet. Motionerna 1:541 och
11:697 har hänvisats, i vad de avser förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m., till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet. Övriga
motioner har hänvisats till behandling av lagutskott. I vad propositionen
och motionerna hänvisats till lagutskott har de tilldelats andra lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet har
propositionen och motionerna överlämnats till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena lämnas i det följande
under resp. rubriker.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna 11:678,
II: 700, II: 696, II: 697, II: 698 och II: 699 samt I: 344.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att från och med juli 1956 folkpension i form av
allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg skall
för år räknat höjas med belopp motsvarande fyra indextillägg eller med
160 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt
med 200 kronor för annan pensionsberättigad.

I enlighet härmed skulle alltså — bortsett från kommunalt bostadstillägg
— vid nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär
eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension komma
att uppgå till 2 100 kronor om året och folkpensionen för två gifta ålderseller
invalidpensionärer till sammanlagt 3 360 kronor om året. Änkepensionens
och hustrutilläggets maximibelopp skulle komma att stiga till 1 680
kronor om året.

Änke- och änklingsbidragen föreslås höjda på samma sätt som änkepensionerna.

Förhöjningen föreslås utgå efter samma regler som de nuvarande indextilläggen,
frånsett att någon anknytning till pensionspristalet inte sker.

I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna föreslås, att stat
och kommun skall bidraga till förhöjningen i samma proportion som i fråga
om indextilläggen.

Ökningen av statens kostnader på grund av pensionsförhöjningen föreslås
skola motvägas genom en höjning av folkpensionsavgiftens uttagsprocent
från 1,8 till 2,5. Denna avgiftshöjning föreslås träda i kraft den

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 3

1 januari 1957; dock anses nuvarande bestämmelser böra gälla i fråga om
pensionsavgifter, som påföres för år 1957 och tidigare år.

Vidare förordas i propositionen en viss fondbildning i syfte att lägga en
finansiell grund för en blivande pensionsreform. En första insats till en
sådan fondbildning föreslås skola göras genom att det belopp, som under
budgetåret 1956/57 beräknas inflyta genom den av 1955 års riksdag beslutade
höjningen av skattesatsen för aktiebolag, ekonomiska föreningar in. fl., eller
275 milj. kr., avsättes till en för ändamålet särskilt inrättad fond i stället
för att på i statsverkspropositionen föreslaget sätt tillföras budgetutjämningsfonden
och innestå på särskilt konto i riksbanken. Fonderingen föreslås
redovisad över ett särskilt anslag på femte huvudtiteln, benämnt Fondering
för framtida pensionsändamål.

För budgetåret 1956/57 begäres till Bidrag till folkpensioner m. in. ett
förslagsanslag av 1 600 milj. kr. och till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag av 16,4 milj. kr.

Slutligen föreslås vissa mera formella ändringar i folkpensioneringslagen
i anledning av att lagen om socialhjälp från och med den 1 januari 1957
ersätter den nuvarande fattigvårdslagen.

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om höjning av folkpensioner m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 160 kronor för år.

2 §•

Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen och
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn stadgas rörande indextillägg
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å höjning enligt förevarande
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom., 19 § 2 mom. och 26 § lagen den
29 juni 1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

18 §.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller
mot avgift, som av fattigvårdssamhälle
erlägges, åtnjuter vård eller
försörjning å annan anstalt, äger
fattigvårds samhället uppbära honom
tillkommande folkpension samt därav
tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen
och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad; dock
skall fattigvårdssamhället vara skyldigt
att av pensionsbeloppet månatligen
tillhandahålla den pensionsberättigade
30 kronor eller, där den
pensionsberättigade på grund av sitt
tillstånd ej kan begagna sig av kontanta
medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans trivsel eller
eljest till hans personliga nytta.
Lag samma vare, då fattigvårdssamlxälle
haft kostnader för värd av pensionsberättigad
under sådana omständigheter,
att samhället är berättigat
till ersättning jämlikt 40 § 3
mom. i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården.

(Föreslagen lydelse)

18 §.

2 mom. För tid, under vilken pensionshcrättigad
är intagen i hem,
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 30 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande av
hans trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

Har pensionsberättigad, som i vederbörlig
ordning förklarats berättigad
till vård ä statlig anstalt för sinnessjuka,
psykiskt efterblivna eller
fallandesjuka, på grund av utrymmesbrist
icke kunnat mottagas eller
behållas å dylik anstalt, skall vad i

1 Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1955:394 och av 19 § 2 mom. se SFS 1953:291.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vaa nar ovan sagts om fattigvårdssamhälles
rätt att uppbära pension
skall äga motsvarande tillämpning
å kommun, såvitt angår pensionsberåttigad,
som jämlikt barnavårdslagen
den 6 juni 1924 omhändertagits
av barnavårdsnämnd.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 1,S procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 360 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 180 kronor. Om endast den ene
makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 360
kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att för
denne icke beräknats taxerad inkomst,
skall erlägga avgift med
högst 360 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här ovan
skall erlägga avgift med högst 180
kronor.

Enligt ovan — —----- — hela

första stycket stadgats äga motsvarande
tillämpning för tid, under vilken
kommun haft kostnader för sådan
enskild vård av den pensionsberättigade,
som vid prövning i den
ordning Konungen bestämt befinnes
tillfredsställande.

19 §■

2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 2,5 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 500 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 250 kronor. Om endast den
ene makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att
sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 500
kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att
för denne icke beräknats taxerad
inkomst, skall erlägga avgift med
högst 500 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här
ovan skall erlägga avgift med högst
250 kronor.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

(Gällande lydelse)

26 §.

Ordförande eller ordförandes
suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må
endast den man eller kvinna vara,
som är i kommunen boende samt
icke är omyndig eller i konkurstillstånd
eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

26 §.

Ordförande eller ordförandes
suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må
endast den man eller kvinna vara,
som är i kommunen boende samt
icke är omyndig eller i konkurstillstånd.

valkorporation godkännes.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1957; dock skola äldre bestämmelser
gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för 1957
eller tidigare år.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Standardhöjningen av folkpensionerna
Propositionen

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, berör i propositionen
inledningsvis frågan om vilken levnadsstandard man genom folkpensionen
avsett att bereda de gamla och arbetsoförmögna och lämnar vidare
en redogörelse för utvecklingen av folkpensionerna alltifrån det 1946 års
pensionsreform genomfördes. Departementschefen anför:

»Vid 1946 åis pensionsreform rådde enighet om att omsorgen om de gamla
och arbetsoförmögna inte borde begränsas till att ge dem livets oundgängliga
nödtorft utan fastmer inriktas på att bereda dem en levnadsstandard,
som kunde anses skälig i förhållande till den, varå medborgare med låga
inkomster i gemen levde. I överensstämmelse härmed utformades 1946 års
lag om folkpensionering på sådant sätt att folkpensionärerna fick avsevärt
bättre försörjningsförhållanden än de haft tidigare.

Föi att pensionärerna skulle kunna bibehålla den sålunda erhållna försörj
ningsstandarden blev det 1948 nödvändigt att förhöja pensionerna
genom särskilda dyrtidstillägg. Efter beslut av 1950 års riksdag fick dyrtidskompensationen
formen av en automatiskt verkande indexreglering,
vilken syftade till att upprätthålla det realvärde folkpensionerna hade då
de beslutades år 1946.

År 1953 genomfördes på förslag av Kungi. Maj:t en standardhöjning av
folkpensionerna. I propositionen härom (nr 15) framhöll dåvarande chefen
för socialdepartementet bl. a. att den fortgående allmänna produktionsstegringen
medfört, att de i arbetslivet verksamma överlag inte blott
fått täckning för de sedan år 1946 stegrade levnadskostnaderna utan även
erhållit en avsevärd standardförbättring. Denna standardförbättring hade
inte någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande. Det vore
emellertid enligt departementschefens mening riktigt, att även folkpensionärerna
bereddes en rättvis andel i den allmänna standardhöjningen.

Den standardhöjning, som av statsmakterna beslöts år 1953, motsvarade
40 procent av grundpensionernas belopp och resulterade i att detta
belopp jämte då utgående indextillägg blev 75 procent högre än de ursprungliga
grundpensionerna.

I detta sammanhang må erinras om att stora kategorier folkpensionärer
erhöll ytterligare pensionsförbättringar — i regel från och med år
1954 genom vissa av 1952 års riksdag beslutade lagändringar, varigenom
folkpensioneringens inkomstprövning mildrades och de tidigare statliga bostadstilläggen
ersattes med kommunala bostadstillägg.

Enligt beslut av 1955 års riksdag har från och med den 1 januari 1956
i folkpensionernas grundbelopp inarbetats såväl vissa indextillägg som de
år 1953 beslutade standardtilläggen. Samtidigt beslöts en höjning av änke -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 9

pensionerna, hustrutilläggen och bidragen till änkor och änklingar med
barn. Härefter är den allmänna ålderspensionen för var och en av två därtill
berättigade makar 1 360 kr. och för ogift person 1 700 kr. Å dessa belopp
utgår indextillägg.

Indexberäkningen grundas nu på ett pensionspristal som avser förhållandet
mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december
1951. Pensionspristalet gäller under tredje månaden efter den som beräkningen
avser. För varje höjning av pensionspristalet med tre enheter
utgår ett indextillägg till allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension,
hustrutillägg samt änke- och änklingsbidrag. Varje indextillägg utgör
40 kr. för gift ålderspensions-, invalidpensions- och sjukbidragstagare, vars
make också har folkpension som inte utgöres av enbart grundpension,
ävensom för personer med änkepension, huslrutillägg eller änke- eller änklingsbidrag,
samt 50 kr. för andra folkpensionstagare. Pensionspristalet har
fastställts till 110 för januari samt till 111 för februari, mars och april
1956, vilket innebär att tre indextillägg utgått eller skall utgå under dessa
fyra månader. Den allmänna ålderspensionen, inklusive indextillägg, utgör
alliså för närvarande för envar av två makar, som båda är pensionsberättigade,
1 480 kr. och för ogift pensionstagare 1 850 kr. Härtill kommer i
ett mycket stort antal fall andra tillägg än indextillägg, i främsta rummet
kommunala bostadstillägg.»

Efter det propositionen avlämnades har pensionspristalet faställts för
maj månad innevarande år till 112. Att pensionspristalet stigit till 112 betyder,
att för maj månad utgår fyra indextillägg på folkpensionerna i stället
för, såsom t. o. m. april månad, tre. Detta innebär, att den allmänna ålderspensionen,
inklusive indextillägg, fr. o. m. maj månad utgör för envar av
två makar, som båda är pensionsberättigade, 1 520 kronor och för ogift pensionstagare
1 900 kronor.

Departementschefen framhåller i fortsättningen i propositionen, att sedan
beslutet om en standardförhöjning av folkpensionerna fattades vid 1953 års
riksdag, ett betydande ekonomiskt framåtskridande ägt rum, vilket tagit sig
uttryck i en förbättrad levnadsstandard för den i förvärvslivet arbetande
delen av befolkningen. Tiden syntes därför nu vara inne att överväga frågan
om ytterligare standardhöjning av folkpensionerna. Departementschefen erinrar
i denna fråga till en början om de överväganden, som låg till grund
för 1953 års beslut om s. k. standardtillägg för folkpensionerna:

»I den förut omnämnda propositionen nr 15 till 1953 års riksdag anförde
dåvarande chefen för socialdepartementet, att industriarbetarna utgjorde
en grupp, inom vilken lönestegringen syntes tämligen väl återspegla
välståndsutvecklingen. För vuxen manlig industriarbetare hade den genomsnittliga
limförtjänsten under tiden 1946—1952 stigit med nära 90
procent. Emellertid vore det motiverat att, med hänsyn bl. a. till att för

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

flertalet folkpensionärer någon minskning av inkomstökningen genom skatt
inte förelåg, göra uppräkningen mindre än med det nämnda procenttalet.
Standardförbättringens storlek borde också anpassas efter de möjligheter
som utan att andra angelägna reformer behövde undanskjutas — funnes
för en utgiftsstegring av den omfattning varom vore fråga. En sammanlagd
uppräkning av de år 1946 beslutade folkpensionerna med cirka
75 procent vore rimlig och möjlig. Om man avräknade den förhöjning om
tillhopa 35 procent som folkpensionärerna redan erhållit i form av indexförhöjning,
skulle detta innebära en ytterligare höjning med 40 procent av
pensionernas grundförmåner (härav hade dock 5 procents höjning redan
under år 1952 tillkommit pensionärerna i form av extra tillägg).

Vad salunda anförts av departementschefen godtogs av riksdagen.»

Genom de år 1953 beslutade standardtilläggen avsågs sålunda, framhåller
departementschefen, att giva pensionärerna del i välståndsutvecklingen till
och med ar 1952. Sedan dess hade löneutvecklingen i landet fortsatt att vara
stigande. Med samma beräkningsmetoder som användes år 1953 och med beaktande
jämväl av de ändringar i beskattningsreglerna som genomförts
sedan dess syntes man komma fram till att en standardhöjning av folkpensionerna,
motsvarande fyra indextillägg, nu skulle vara motiverad.

I fråga om storleken av den standardförbättring som nu borde beredas
folkpensionärerna anför departementschefen vidare:

»Vid bedömningen av hithörande spörsmål bör beaktas, att ett stort antal
folkpensionärer genom de från och med år 1954 införda kommunala
bostadstilläggen fått en inte obetydlig standardförhöjning. Det är därför
inte osannolikt att den relativa standard, som för folkpensionärernas del
avsågs med 1953 års beslut, kunnat vidmakthållas för många folkpensionärer
trots att ytterligare standardtillägg inte tillkommit sedan dess.

Vad nu sagts bör dock inte hindra att folkpensionärerna erhåller en
standardförbättring motsvarande fyra indextillägg. Det kan nämligen inte
förnekas att den nuvarande folkpensionen, om inte vid sidan av densamma
finnes andra inkomster, endast medger en blygsam levnadsnivå. Vidare
torde det rada en allmän mening därom att ett mera effektivt pensionssystem
än den nuvarande folkpensioneringen bör genomföras så snart som
möjligt. Ehuru någon ställning ännu ej tagits till frågan, hur ett reformerat
pensionssystem bör vara utformat, kan den standardförbättring, varom nu
är fråga, ses såsom ett steg på vägen mot ett sådant system. Med hänsyn
härtill och då samhällsekonomiska förutsättningar synes föreligga för att
nu genomföra en standardförhöjning motsvarande fyra indextillägg, föreslår
jag att beslut fattas om att folkpensionerna — och även änke- och änklingsbidragen
— förhöjes på angivet sätt.

I samband med att de kommunala bostadstilläggen den 1 januari 1954
avlöste de förutvarande statliga bostadstilläggen och de av kommunerna
beslutade särskilda bostadstilläggen föreskrevs, såsom framgår av den förut

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 11

lämnade redogörelsen, att den som vid utgången av år 1953 åtnjöt statligt
bostadstillägg skulle för tiden därefter åtnjuta kommunalt bostadstillägg
med minst det belopp, varmed statligt bostadstillägg skulle ha utgått, om
bestämmelserna därom alltjämt varit gällande. Denna övergångsbestämmelse
har medfört att kommunalt bostadstillägg utbetalas i framför allt
många fall av anstaltsvård, då kommunerna med hänsyn till omständigheterna
generellt bestämt att kommunalt bostadstillägg ej skall utgå. Det
vill synas som om dessa övergångsanordningar borde kunna avvecklas i
den mån folkpensionerna höjs. Det är min avsikt att låta utreda detta
spörsmål.»

Under förutsättning att antalet indextillägg — f. n. fyra — blir oförändrat,
innebär förslaget i propositionen att från och med juli 1956 den allmänna
ålderspensionens totalbelopp för år räknat blir 1 680 kr. för var och en av
två till sådan pension berättigade makar och 2 100 kr. för ogift person.

Motioner

I de före propositionens avlämnande väckta motionerna I: 344- och II: 264
har föreslagits, »att riksdagen måtte besluta, att folkpensionen från och med
den 1 januari 1957 höjes till 2 400 kronor för ensamstående och för gifta
makar till 3 600 kronor per år samt att det måtte uppdragas åt Kungl. Maj :t
att till årets riksdag låta utarbeta förslag till huru denna och kommande
höjningar, till dess existensminimum uppnåtts, skall finansieras».

Motionärerna åsyftar med sitt förslag »en utbyggnad av folkpensionen i
den omfattning att den måtte bli den hela folket omfattande pensioneringen,
innebärande trygghet mot nöd och umbäranden för alla åldringar, som i en
icke alltför avlägsen framtid måste genomföras».

I motiveringen till motionerna behandlas endast frågan om pension på
ålderdomen; frågan om invalidpension och sjukbidrag samt änkepension
och hustrutillägg beröres alltså icke, ej heller frågan om de s. k. änke- och
änklingsbidragen.

I motionerna I: 512 och 11: 678 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
»att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan angående en höjning
av grundpensionsbeloppet till invalider och sjukbidragsberättigade från
200 till minst 400 kronor per år och alt resultatet av en dylik utredning förelägges
1957 års riksdag».

I motionerna erinras om att grundpensionsbeloppet fastställts till 200 kronor
år 1946 och att grundpensionen alltjämt utgår med samma belopp samt
uttalas, att staten bör svara för att statliga förmåner utgår med oförändrat
realvärde och följaktligen lämna dyrtidstillägg å förmånerna vid penningvärdeförsämring.
Den ifrågavarande gruppen av folkpensionärer borde även

12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

erhålla standardtillägg i samma proportion som andra pensionärer. En höjning
av grundpensionen med 200 kronor syntes motionärerna icke vara oskälig.
Då gruppen i fråga omfattade endast 12 000 personer skulle en höjning
av grundpensionen med 200 kronor icke bliva alltför betungande för statsverket.
För en allsidig belysning av de problem, som kunde vara förenade
med en höjning av grundpensionen, syntes en utredning vara erforderlig.
Denna borde slutföras snarast möjligt.

Frågan om höjning av grundpensionsbeloppet behandlas även i motionen
11: 698. Motionären uttalar, att en viss förhöjning av pensionen till de invalider
och sjukbidragsberättigade, som uppbär endast grundpension, måste

anses i hög grad befogad, och föreslår »att riksdagen —---måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning av frågan om en standardförbättring
av grundpensionsbeloppet till invalider och sjukbidragsberätligade
och att förslag om sådan höjning förelägges 1957 års riksdag».

Tidpunkten för standardförbättringens genomförande

Propositionen

I propositionen föreslås som ovan nämnts, att den föreslagna standardförbättringen
av folkpensionerna skall genomföras fr. o. m. den 1 juli 1956.

Motioner

I motionerna 1: 541 och II: 697 hemställes att riksdagen för sin del måtte
besluta, att standardförhöjningen skall gälla retroaktivt från den 1 januari
1956 i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna 1 juli samma år.

Motionärerna uttalar, att det enligt deras uppfattning är naturligt, alt den
folkpensionärerna tillkommande delaktigheten i den allmänna standardhöjningen,
i likhet med vad som är regel för den stora massan av de yrkesanställda,
räknas från och med årsskiftet, och att de höjda folkpensionerna
således utgår från den 1 januari innevarande år. Några tekniska hinder att
låta höjningen av folkpensionerna gälla retroaktivt från den 1 januari torde,
anför motionärerna, inte föreligga. De på statsverket fallande merkostnaderna
för eu höjning från den 1 januari 1956 kunde beräknas till 72,4 milj.
kronor. Denna merkostnad rymdes väl inom det flera gånger större överskottet
på statsbudgeten för löpande budgetår. Statsfinansiella hinder för en
höjning från och med årsskiftet förelåge således inte.

De före propositionens avlämnande väckta motionerna I: 344 och 11: 264
innehaller som ovan i utlåtandet nämnts ett yrkande om vissa höjningar av
ålderspensionerna. Dessa höjningar föreslås, som ovan jämväl omnämnts,
bliva genomförda fr. o. m. den 1 januari 1957.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 13

Finansieringen av standardförbättringen

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen har de enskilda
medborgarna att tillsammans med de allmänna skatterna erlägga pensionsavgift.
Denna utgår för år räknat med 1,8 procent av vederbörandes
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst men är, på sätt närmare
angivils i propositionen, begränsad så att den för äkta makar uppgår Lill
högst 360 kr. och för ensamstående till högst 180 kr. Avgifternas maximibelopp
har hittills avvägts så att de skulle ge försäkringsmässig täckning
för folkpensionen åt dem, som under större delen av den avgiftspliktiga
åldern erlade avgiftens maximibelopp. En årsavgift av 100 kr. skulle
enligt denna avvägning ungefär svara mot ett pensionsbelopp för ensamstående
av 1 000 kr. I överensstämmelse härmed fastställdes år 1953, då den
allmänna ålderspensionen för ensamstående beräknades till 1 750 kr., pensionsavgiftens
maximibelopp till de nu gällande.

Propositionen

Föredragande departementschefen anför bl. a.:

»Den av mig förordade höjningen av folkpensionerna jämte de indexlilllägg,
som tillkommit sedan år 1953, skulle, om man tillämpar samma principer
som år 1953, motivera en höjning av uttagsprocenten från 1,8 till 2,1.
Skulle man emellertid vilja genom pensionsavgifter täcka hela den kostnadsökning,
som den av mig föreslagna pensionshöjningen medför, skulle härför
erfordras en ytterligare höjning av uttagsprocenten med 0,4 enheter d. v. s.
till 2,5. Detta skulle innebära att avgiftsmaximum höjdes från 360 resp. 180
kr. till 500 resp. 250 kr. Här må nämnas, att för taxeringsåret 1958 de påförda
pensionsavgifterna kan beräknas uppgå till omkring 455 milj. kr. vid nuvarande
uttagsprocent, 530 milj. kr. vid en uttagsprocent av 2,1 och 630
milj. kr. vid en uttagsprocent av 2,5.

I årets finansplan har chefen för finansdepartementet uttalat, att den
tillämnade standardhöjningen av folkpensionerna, i likhet med vad som
skedde 1953, borde finansieras genom en kombination av höjda avgifter och
direkta tillskott av skattemedel. Med utgångspunkt från detta uttalande
borde en höjning ske av folkpensionsavgiften från 1,8 till 2,1 procent. Emellertid
har det på sätt i det följande anföres blivit aktuellt att genom fondering
förbereda en blivande pensionsreform. En sådan fondering bör i nuvarande
läge, d. v. s. innan frågan om en dylik pensionsreforms utformning
bragts närmare sin lösning, komma till stånd genom tillskott från staten.
Under sådana förhållanden synes det erforderligt att finansiera den nu
aktuella höjningen av folkpensionerna genom en större höjning av pensionsavgiftens
uttagsprocent än nyss angivits.

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

För statens del medför den av mig förordade pensionshöjningen för budgetåret
1956/57 en kostnadsökning med 145 milj. kr. Höjes uttagsprocenten
för folkpensionsavgiften från 1,8 till 2,5 procent ökas härigenom såsom förut
angivits statens inkomster för helt år räknat med brutto (630 — 455) 175
milj. kr. Genom att pensionsavgifterna är avdragsgilla vid taxeringen blir
nettoökningen icke oväsentligt mindre. Pensionsavgifterna — vilka av uppbördstekniska
skäl icke kan höjas förrän fr. o. m. år 1957 — hinner endast
inflyta med det högre beloppet under två av nämnda budgetårs sex uppbördsterminer
eller med uppskattningsvis 55 milj. kr. På grund av nämnda förhallande
kan statens tillskott till pensionshöjningens finansiering under
budgetåret 1956/57 beräknas till (145 — 55) 90 milj. kr., om uttagsprocenten
höjes till 2,5. Vid höjning av uttagsprocenten till 2,1 skulle nettokostnaden
bli omkring 120 milj. kr.

Med hänsyn till vad förut anförts och då en stor del av kostnaden för pensionshöjningen
i vart fall kommer att under budgetåret 1956/57 belasta staten
samt då även vid uttagsprocenten 2,5 alla de som erlagt pensionsavgifter
kan antagas efter försäkringsmässiga grunder få minst full valuta för sina
avgifter — de avgifter som erlagts under förfluten tid motsvarar ingalunda
de pensionsförmåner som numera kan påräknas — förordar jag att folkpensionsavgiftens
uttagsprocent fastställes till 2,5 från och med den 1 januari
1957.»

Motioner

I motionerna 1: 540 och 11: 696 anföres, att den i propositionen föreslagna
höjningen av folkpensionsavgifterna innebure, att den till år 1957 utlovade
skattesänkningen helt eller delvis komme att ätas upp för de små inkomsttagarna,
medan de större inkomsttagarna däremot finge betydande skattesänkningar,
samt hemställes, »att riksdagen måtte besluta att godkänna
Kungl. Maj :ts proposition nr 107 med förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m. med den ändringen, att de nu utgående folkpensionsavgifterna
bibehålies oförändrade».

Beträffande den höjning av ålderspensionen, som i motionerna 1:344 och
II: 264 föreslås fr. o. m. den 1 januari 1957, hemställes, som av det ovan i
utlåtandet återgivna yrkandet framgår, att det måtte uppdragas åt Kungl.
Maj:t att till årets riksdag utarbeta förslag till hur dessa höjningar skall
finansieras. Motionärernas hemställan om förslag i finansieringsfrågan avser
jämväl »kommande höjningar, till dess existensminimum uppnåtts».

Höjning av de s. k. fickpengarna

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället upp -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 15

bära honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra
fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven
dagavgift eller annan vårdkostnad. Fattigvårdssamhället är dock skyldigt
att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade
30 kr. eller, om denne på grund av sitt tillstånd inte kan begagna
sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp till ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Detsamma gäller, då fattigvårdssamhälle
haft kostnader för vård av pensionsberättigad under sådana
omständigheter att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 §
3 mom. i fattigvårdslagen. Vad nu sagts om fattigvårdssamhälles rätt att
uppbära pension äger motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår
pensionsberättigad, som jämlikt barnavårdslagen omhändertagits av barnavårdsnämnd
(18 § 2 mom.).

I propositionen beröres icke frågan om storleken av det belopp — de s. k.
fickpengarna — som enligt vad ovan sagts skall tillhandahållas vissa pensionsberättigade.

Nämnda fråga har emellertid upptagits i motionen II: 699, vari hemställts,
»att riksdagen beslutar, att det belopp som enligt 18 § lagen den 26 juni 1946
om folkpensionering av kommun ur folkpensionen månatligen skall tillhandahållas
pensionsberättigad som är intagen på fattigvårdssamhälle tillhörig
anstalt skall höjas till 40 kronor, utgörande ett minimibelopp».

Samordningen mellan folkpensionerna och vissa andra pensioner

Propositionen

Departementschefen anför i propositionen i fråga om den inverkan på
samordningen mellan folkpensionerna och vissa andra pensioner, som den
föreslagna standardförbättringen kan ha:

»Det bör framhållas att en sådan höjning av folkpensionerna, som här
föreslagits, påkallar en omprövning av reglerna om samordningen mellan
folkpensionerna och andra av statsmedel utgående pensioner till statstjänstemän
m. fl. Frågan härom har i annat sammanhang anmälts av chefen för
civildepartementet.»

Motioner

I fråga om berörda samordning anföres i motionerna 1:54-1 och 11:697
följande.

Det sätt på vilket folkpensionen för närvarande är samordnad med den
allmänna tjänstepensionen har genom den föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften
ånyo aktualiserats. Utan att här närmare ingå på dessa frågor
vill vi peka på att det synes nödvändigt, att statsmakterna söker få till stånd
en för de anställda mera tillfredsställande ordning. Den principiella ut -

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

gångspunkten vid strävandena att förbättra ålderstryggheten för grupper,
som ännu ej har denna sak tillfredsställande ordnad, bör enligt vår mening
vara, att försämring inte åstadkommes för någon grupp. I den mån vederbörande
inte får del av höjningen av folkpensionen men ändå måste betala
ökade avgifter försämras hans läge. Det synes oss naturligt, att eu sådan
försämring för vissa grupper undvikes.---

I motionerna hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller,
att Kungl. Maj :t i kommande förhandlingar med de statsanställdas personalorganisationer
beaktar i motionerna anförda synpunkter till undvikande
av att höjning av pensionsavgifterna medför orättvisor mot personer i
offentlig tjänst.

Fondering för framtida pensionsändamål

Propositionen in. in.

Vid anmälan av femte huvudtiteln i årets statsverksproposition framhöll
föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson vid punkten 113, s.
281 i det till statsverkspropositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet,
alt man borde räkna med att de sedan lång tid pågående utredningarna om
en allmän pensionsreform snarast utmynnade i ett förslag därom. Vidare
upplyste departementschefen att inom socialdepartementet övervägdes möjligheten
att inom en nära framtid vidta åtgärder för att förbereda finansierandet
av de kostnader som direkt eller indirekt kunde föranledas av en
sådan reform samt att det var hans avsikt att, om övervägandena ledde till
positivt resultat, föreslå att årets riksdag förelädes proposition härom.

I nu förevarande proposition återkommer departementschefen till frågan
om finansieringen av en allmän pensionsreform samt anför:

»Den offentliga debatten kring pensionsutredningens förslag ger vid banden,
att enighet i stort sett råder om att en effektivisering av pensioneringen
vid ålderdom och invaliditet bör komma till stånd så snart som möjligt.
Emellertid visar också debatten, att skilda åsikter råder såväl om de principer,
efter vilka ett nytt system bör vara uppbyggt, och om systemets anpassning
till befintliga anordningar som beträffande detaljerna. Det är
ännu för tidigt att taga ståndpunkt till dessa frågor. Tydligt är dock, att
en effektiviserad pensionering måste medföra stora kostnader och få betydelsefulla
samhällsekonomiska återverkningar, hur pensionssystemet än
utformas. Under alla omständigheter måste man räkna med att finansiera
en avsevärd del av ett nytt pensioneringssystem genom avgifter. Det förtjänar
framhållas, att antalet åldringar befinner sig i stark tillväxt såväl
absolut som relativt. Enligt beräkningar, som återges i pensionsutredningens
betänkande, kommer antalet personer över 67 år att stiga (från cirka
680 000 f. n.) till 719 000 år 1960, 782 000 år 1965 och 852 000 år 1970,
för att år 1985 ha passerat en miljon.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 17

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag funnit det angeläget att
undersöka möjligheterna att så snart som möjligt lägga en finansiell grund
för en blivande pensionsreform genom fonder ing av medel. Ju fortare
en sådan grund skapas, desto snabbare kan reformen genomföras och ges
hög effektivitet.»

De överväganden som ägt rum inom socialdepartementet hade emellertid
ännu inte kunnat slutföras, anför departementschefen vidare, och departementschefen
vore därför inte beredd att nu förorda, att något slutgiltigt förslag
i frågan om det finansiella förberedelsearbetet för en pensionsreform
framlades för riksdagen. Enighet torde emellertid, fortsätter departementschefen,
föreligga om att en framtida pensionsreform bör uppbyggas på en
viss fondbildning. Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad han förut
framhållit rörande angelägenheten av att en finansiell grund snarast skapades
för en allmän pensionsreform, funne departementschefen det synnerligen
önskvärt att redan nu upptaga frågan om en viss fondering för pensionsändamål.

Beträffande storleken av en dylik fondering samt förvaltningen av fonden,
m. m., anför departementschefen:

»En första insats till en fond för detta ändamål synes kunna göias genom
att det belopp, beräknat till 275 milj. kr., som under budgetåret 1956/57
beräknas inflyta genom den av 1955 års riksdag beslutade höjningen av
skattesatsen för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. fonderas för framtida
pensionsändamål i stället för att på i statsverkspropositionen föreslaget
sätt tillföras budgetutjämningsfonden och innestå på särskilt konto i riksbanken.
Jag föreslår alltså, att ifrågavarande medel får tagas i anspråk för
förevarande ändamål. Fonderingen bör budgettekniskt redovisas över ett
särskilt anslag på femte huvudtiteln, benämnt Fondering för framtida pensionsändamål.

De fonderade medlen bör komma till den användning, som Rungl. Maj .t
och riksdagen framdeles bestämmer.

Såväl med hänsyn till syftet med fonderingsåtgärden som av praktiska
skäl synes det lämpligt att i varje fall tills vidare anknyta förvaltningen av
de fonderade medlen till pensionsstyrelsen. Enligt vad som framgått av den
tidigare redogörelsen förvaltar styrelsen bl. a. den nuvarande folkpensioneringsfonden.
För placeringen av fondens medel finnes en särskild fullmäktigeinstitution
och för fondförvaltningen är fastställt ett särskilt reglemente.

Den nu avsedda fonderingen bör dock av bland annat redovisningstekniska
skäl inte tillföras folkpensioneringsfonden, vilken är en kapitalfond. 1
stället bör fonderingen ske i en diversemedelsfond. Detta synes angeläget
även med hänsyn till önskvärdheten att kunna klart särredovisa de medel,
som avses för den nu ifrågasatta fonderingen. Fn motsvarighet till en dylik
diversemedelsfond är t. ex. den nuvarande yrkesskadeförsäkringsfonden.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 saml. 2 avd. Nr 2.

18 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Den nybildade fonden kan lämpligen benämnas särskilda pensioneringsfonden.

Det synes böra föreskrivas, att fullmäktige för folkpensioneringsfonden
tillika skall ha ansvaret för placeringen av de medel som nu förutsättes avsatta
för framtida pensionsändamål och att reglementet för förvaltningen
av folkpensioneringsfonden i tillämpliga delar skall gälla jämväl beträffande
förvaltningen av den föreslagna särskilda pensioneringsfonden. Så länge
ifrågavarande fondavsättning endast består av medel, som inflyter som en
följd av den förhöjda bolagsskatten, bör emellertid den särskilda pensioneringsfondens
medel placeras i riksbanken, vilket motsvarar det steriliseringsarrangemang
som f. n. tillämpas beträffande de tillfälliga, konjunkturpolitiskt
motiverade statsinkomsterna. Erforderliga bestämmelser härom
och om fondens förvaltning i övrigt torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.»

Motioner

I motionerna 1:518 och 11: 700 hemställes, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag till Fondering för framtida pensionsändamål.

Beträffande användningen av de medel som enligt propositionens förslag
skall avsättas till en fond samt innebörden av fondbildningen anföres i motionerna
bl. a.:

De medel 275 milj. kronor — som föreslås rubricerade som pensionsfond
är av tillfällig natur. De uttaxeras via bolag och ekonomiska föreningar
av folkhushållet i det klart angivna syftet att skära bort en del av en efterfrågan
som av regeringen bedömts vara för stor för våra resurser. Dessa
medel — av s. k. samhällsekonomiska skäl tvångssparade medel — skall
»steriliseras», vilket också måste anses betyda att de icke får komma till
produktiv användning. De skall förbliva »steriliserade» så länge någon risk
för överkonjunktur föreligger, en tidrymd som i ögonblicket icke låter sig
bestämma och som över huvud taget torde bli svår att med någon större grad

av säkerhet i förväg bestämma. De är placerade i riksbanken — räntelöst_

och bildar följaktligen en statlig tillgångspost i en bank där staten har
skuldposter som är mer än tio gånger större.

Att kalla vad som härvidlag föreslås i proposition nr 107 en »fondering»
är om än ej formellt att ge en vedertagen term ett helt nytt innehåll eller att
helt tömma den på innehåll. Genom den nya rubrik på ett befintligt konto
som det framlagda förslaget leder till ändras ingenting reellt. Huruvida tillgången
i fråga på sätt som riksdagen tidigare uttalat sig för användes för att
betala statliga skulder eller för att vid någon obestämd tidpunkt redovisas i
statliga skuldförbindelser är realekonomiskt likgiltigt. Någon självständig
grund för utgifter — av pensioneringsart eller annat slag — bildar den icke
i något fall, oavsett benämning, detta desto mindre som den skapats i det
klart angivna syftet att minska de produktiva investeringarna i samhället.

En fond med stöd av vilken hållbara utfästelser om framtida pensioner
skall kunna göras måste, anför motionärerna, utgöras av verkliga sparmedel

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 19

i produktiv verksamhet. Så skapades den grund för ökad trygghet på äldre
dagar som hette ökad produktion och stigande produktivitet.

I motionerna göres i fortsättningen invändningar xnot departementschefens
uttalande i propositionen, att enighet skulle föreligga om att en framtida
pensionsreform borde byggas upp på en viss fondbildning. I den mån
departementschefen därmed avser en fondbildning under statlig kontroll och
vid vilken staten äger förfoganderätten över de fonderade medlen, föieligger,
uttalar motionärerna, ej någon sådan enighet. För motionärerna framstode
det som avgörande att de medel människorna avsatte för sin pensionering
förbleve deras okränkbara egendom och att de finge en sa lönande pro
duktiv användning som anspråken på säkerhet i placeringen gjorde möjlig.
Pensioneringsändamålet finge ej vara ett skäl att överföra resurser från
medborgarnas egen disposition till statens.

I motionerna I: 541 och II: 697 hemställes, »att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj :ts förslag om fondering till framtida pensionsändamål under
budgetåret 1956/57 måtte i stället besluta, att de medel som inflyter under
budgetåret 1955/56 genom den förhöjda bolagsskatten m. m. och genom investeringsavgiften
måtte på tilläggsstat för detta budgetår anslås till Fondering
för framtida folkpensionsändamål».

I motionerna framhålles, att det råder mycket delade meningar om hur eu
blivande pensionsreform skall utformas och hur anknytningen till nuvarande
folkpensionering och befintliga privata pensioneringssystem skall anordnas.
Dessa frågor utreddes för närvarande av en statlig kommitté. I detta
läge syntes det inte vara lämpligt att binda sig för ett pensioneringssystem
om vars utformning ännu ingen visste något närmare. Emellertid stode det
klart, att hur än ett nytt eller kompletterat system komme att se ut, bleve
det motiverat att göra betydande successiva höjningar av folkpensionerna.
Om en fondbildning skulle komma till stånd på nuvarande stadium, vore
det därför naturligare att anknyta till folkpensionen än till ett ännu ej utformat
nytt pensioneringssystem.

Beträffande storleken av de belopp som kunde beräknas slå till förfogande
för den i motionerna föreslagna fonden för folkpensionsändamål hänvisas
i motionerna till att enligt redovisningen i finansplanen den höjda bolagsbeskattningen
in. in. samt investeringsavgiften beräknades för innevarande
budgetår inbringa ca 275 milj. kronor, vilka medel avsatts på särskilt konto i
riksbanken.

Anslagsäskandena

I fråga om anslagen till viss fondbildning hänvisas till vad som ovan under
särskild rubrik anförts därom.

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Propositionen

Beträffande kostnaderna för den i propositionen föreslagna standardförbättringen
anför departementschefen:

»Kostnaderna för en standardförhöjning av folkpensioner och änke- och
änklingsbidrag motsvarande fyra indextillägg kan beräknas till 159,1 milj.
kr., varav 0,7 milj. kr. faller på änke- och änklingsbidragen. Under förutsättning
att standardhöjningen, i likhet med vad fallet är med indextilläggen,
finansieras på samma sätt som de förmåner som skall förhöjas, kommer
kommunerna att få bidraga med 14,3 milj. kr., varav 0,3 milj. kr. kommer
på änke- och änklingsbidragen. Kostnadsökningen för statens del blir
sålunda 144,8 milj. kr., vilket belopp fördelas med 144,4 milj. kr. på folkpensionerna
och 0,4 milj. kr. på änke- och änklingsbidragen.»

I fråga om anslagsbehovet för folkpensionsändamål i dess helhet för
kommande budgetår anför departementschefen:

»På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen skulle enligt pensionsstyrelsens
beräkning medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget
till Bidrag till folkpensioner m. in. uppgå till (1 416 + 36,1) 1 452,1 milj.
kr. under förutsättning att — såsom nu är fallet — tre indextillägg utgår.
Medelsbehovet under anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. in. skulle under samma förutsättning uppgå till (15,9 +
0,092) i avrundat tal 16 milj. kr. I statsverkspropositionen har anslagen
uppförts med preliminärt beräknade belopp av 1 600 resp. 16 milj. kr. Vid
bifall till vad i det föregående förordats skulle under anslagen erfordras
(1 452,1 + 144,4) 1 596,5 resp. (16 + 0,4) 16,4 milj. kr. Jag förordar, att
anslaget till Bidrag till folkpensioner m. m. uppföres med samma avrundade
belopp som preliminärt upptagits i statsverkspropositionen eller 1 600
milj. kr. samt att anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. uppföres med 16,4 milj. kr.»

Motioner

I motionerna I: 5tl och II: 697 hemställes, att riksdagen till täckande av
kostnaderna för den i samma motioner föreslagna retroaktiva standardförbättringen
måtte »på tilläggsstat för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln
till Bidrag till folkpensioner m. m. anvisa ett förslagsanslag av
72 400 000 kronor».

Vissa frågor i övrigt

Departementschefen anför bl. a.:

»I fråga om den lagtekniska utformningen av bestä mmelserna
om pensionsförhöjningen må erinras om att de i
folkpensioneringslagen angivna pensionsbeloppen höjts från och med den

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 21

1 januari 1956 samtidigt som en omläggning av indexsystemet ägt rum. De
sålunda vidtagna åtgärderna har för pensionsstyrelsen medfört ett betydande
inerarbete, vilket ännu icke slutförts. Redan av detta skäl synes det
böra undvikas att i år verkställa en ytterligare uppräkning av de i folkpensioneringslagen
angivna beloppen, vilket skulle medföra behov av nya
ändringar också i fråga om indexregleringen. Härtill kommer att hela
pensioneringsfrågan är under omprövning inom socialdepartementet. Jag
förordar därför att bestämmelserna om pensionshöjningarna liksom år 1953
inflyter i en särskild lag om höjning av folkpensioner m. m.

Vad jag nu anfört såsom skäl för att i en fristående lag reglera frågan
om en höjning av folkpensionerna äger inte motsvarande giltighet beträffande
ändringen av pensionsavgifterna. Med hänsyn härtill bör den föreslagna
höjningen av pensionsavgiften genomföras genom en ändring av 19 §
folkpensioneringslagen. Denna ändring bör såsom tidigare anförts träda i
kraft den 1 januari 1957; dock bör nuvarande avgiftsbestämmelser gälla
ifråga om pensionsavgifter, som påföres för år 1957 eller tidigare år, d. v. s.
pensionsavgifter, som beräknas med hänsyn till inkomsterna under ar 1956
och tidigare år.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang vidtaga vissa av den nya
lagstiftningen om socialhjälp föranledda ändringar
i folkpensioneringslagen. Enligt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
äger fattigvårdssamhälle rätt att för tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift,
som erlägges av fattigvårdssamhälle, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, uppbära honom tillkommande folkpension samt härav
tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och
i senare fallet utgiven dagavgift eller annan vårdkostnad. Detsamma gäller
i vissa andra fall, nämligen då samhället haft kostnader för vård av pensionstagaren
under sådana omständigheter att samhället är berättigat till
s. k. landstingsgottgörelse enligt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen; beträffande
innehållet i sistnämnda lagrum må hänvisas till den förut lämnade redogörelsen
för gällande bestämmelser. Motsvarande rätt att uppbära och tillgodogöra
sig pension föreligger för kommun såvitt angår pensionsberättigad,
som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen.

Då lagen om socialhjälp träder i kraft den 1 januari 1957 försvinner begreppet
fattigvårdssamhälle. I den nya lagen saknas bestämmelser motsvarande
dem i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Landstingsgottgörelserna borttages
således från och med år 1957. Anledning saknas emellertid alt beröva
kommunerna möjligheten att av folkpensionen uttaga ersättning för vårdkostnader
enligt samma regler som hittills. Det torde därför vara nödvändigt
att 18 § 2 mom. omredigeras på sådant sätt att det materiella innehållet
blir oförändrat även sedan lagen om socialhjälp trätt i kraft.

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Vidare bör ur 26 § folkpensioneringslagen utmönstras den förut omnämnda
regeln, att den, som är omhändertagen av den allmänna fattigvården
för varaktig försörjning, ej må vara ordförande, ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd.»

Utskottet

Genom indexregleringen har folkpensionerna fortlöpande anpassats till
de förändringar i penningvärdet som inträffat i vårt land. I den höjning av
levnandsstandarden som ägt rum har folkpensionärerna däremot icke på
motsvarande sätt tillförsäkrats del. År 1953 genomfördes emellertid en särskild
lagstiftning om s. k. standardtillägg till folkpensionerna. Härigenom
avsåg man att ge folkpensionärerna del av den standardförbättring som de
förvärvsarbetande uppnått under tiden från folkpensioneringslagens tillkomst
år 1946 t. o. in. år 1952. Det ekonomiska framskridandet har emellertid
fortsatt, och löneutvecklingen har varit i ständigt stigande. Utskottet
hälsar med tillfredsställelse, att jämväl folkpensionärerna nu genom det av
Kungl. Maj :t framlagda förslaget beredes en förbättrad levnadsstandard.

Kungl. Maj :ts förslag innebär, att allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension och hustrutillägg samt änke- och änklingsbidrag höjes
med belopp motsvarande fyra indextillägg. Ålderspensionen skulle således
höjas med 200 kronor för ensamstående till f. n. 2 100 kronor och med 320
kronor för två makar till f. n. 3 360 kronor.

I motionerna 1: 344 och II: 264, vilka väckts före propositionens avlämnande,
yrkas en något större höjning av ålderspensionen än den av Kungl.
Maj :t föreslagna, nämligen till 2 400 kronor för ensamstående och till 3 600
kronor för makar. Övriga folkpensionsförmåner beröres icke av motionärernas
förslag. Den i motionerna föreslagna höjningen skulle icke träda i kraft
förrän den 1 januari 1957, medan propositionens förslag avses genomfört
fr. o. in. den 1 juli innevarande år. I motionerna I: 541 och II: 697 yrkas,
att den i propositionen föreslagna standardhöjningen av folkpensionerna
skall ges retroaktiv verkan från den 1 januari 1956. De på statsverket belöpande
merkostnaderna härför beräknas i motionerna till 72,4 milj. kronor.

Utskottet finner den av Kungl. Maj :t föreslagna standardförbättringen av
folkpensionsförmånerna till storleken väl avvägd med hänsyn till den förbättrade
levnadsstandarden bland den förvärvsarbetande delen av befolkningen
och till våra samhällsekonomiska resurser i förevarande läge samt
tillstyrker, att folkpensionerna höjes med de i propositionen föreslagna
beloppen. Utskottet tillstyrker jämväl att standardförbättringen, såsom
i propositionen föreslås, genomföres fr. o. m. den 1 juli 1956. Utskottet
avstyrker alltså motionerna I: 344 och II: 264 samt I: 541 och II: 697, såvitt
nu pr i fråga.

Det tillstyrkta förslaget innebär i fråga om den i invalidpensionen och

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 23

sjukbidraget ingående grundpensionen om 200 kronor icke någon ändiing
i förhållande till vad som nu gäller. De omkring 12 000 invalider, som har
sådan inkomst att de ej är berättigade till invalidpensionens eller sjukbidragets
inkomstprövade del — tilläggspensionen — utan uppbär endast
grundpension, får alltså ej någon höjning. Ej heller föreslås i propositionen
någon höjning av blindtillägget och vårdtillägget, vilka i likhet med
grundpensionen utgår utan inkomstprövning. Beträffande förstnämnda
icke inkomstprövade förmån — invalidpensionens och sjukbidragets grundpension
— yrkas i motionerna I: 512 och II: 678 samt i motionen II: 698
viss utredning i syfte att höja beloppet. Frågan om förbättrade förmåner
för invalider sammanhänger nära med det pågående arbetet på en allmän
pensionsreform. Sedan 1951 års pensionsutredning under fjolåret avlämnat
ett betänkande i ämnet, har chefen för socialdepartementet efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande av den 27 januari i år tillkallat en särskild, parlamentariskt
sammansatt beredning med uppdrag att inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt handläggning av frågan om förbättrad pensionering och
därmed sammanhängande spörsmål. Beredningens arbete skall bedrivas
med all möjlig skyndsamhet. I vart fall om förslag till en allmän reform
inom detta område kan framläggas inom en nära framtid saknas enligt
utskottets mening anledning att nu begära en särskild utredning för lösandet
av den i motionerna berörda detaljfrågan. Utskottet avstyrker därför de
ifrågavarande utredningsyrkandena.

I motionen 11:699 yrkas, att de s. k. fickpengarna till folkpensionärer
som är intagna på ålderdomshem och vissa andra anstalter skulle höjas från
nuvarande 30 till 40 kronor i månaden. I frågan om dessa belopp genomfördes
så sent som vid fjolårets riksdag en betydande höjning, nämligen från
16 kronor i månaden (jämte för december ytterligare 8 kronor) till 30
kronor i månaden. Med hänsyn härtill synes det utskottet som om anledning
icke nu föreligger att ytterligare höja beloppet av fickpengarna. Motionen
avstyrkes alltså.

1 fråga om finansieringen av standardtilläggen ansluter sig utskottet till
vad föredragande departementschefen i ämnet anfört och tillstyrker, att
folkpensionsavgiften höjes till 2,5 procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, maximerad dock för ensamstående till 250 och för
makar till 500 kronor om året. Yrkandet i motionerna I: 540 och II: 696 om
avslag å propositionen i denna del avstyrkes alltså. Genom vad utskottet
i fråga om pensionsavgiften tillstyrkt torde även yrkandet i motionerna
1: 344 och II: 264 om begäran hos Kungl. Maj :t om en finansieringsplan för
de i motionerna begärda höjningarna få anses besvarat, i vad avser den av
utskottet tillstyrkta höjningen. I vad motionärerna avser en finansieringsplan
för kommande förbättringar av pensionsförmånerna torde, med hänsyn
till det arbete som pågår inom den ovan berörda särskilda beredningen,
motionerna icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Jamval lörslaget i propositionen om en fondering för framtida pensionsändamål
sammanhänger med frågan om en allmän pensionsreform. Departementschefen
framhåller i propositionen, att enighet i stort sett råder om
att en effektivisering av pensioneringen vid ålderdom och invaliditet bör
komma till stånd så snart som möjligt samt att det är tydligt, att en effektiviserad
pensionering måste medföra stora kostnader och få betydelsefulla
samhällsekonomiska återverkningar, hur än pensionssystemet utformas.
Departementschefen betonar vidare bl. a. dels att det ännu är för tidigt att
taga standpunkt till frågan om de principer, efter vilka ett nytt system bör
vara uppbyggt, och dels att något slutgiltigt förslag i fråga om det finansiella
förberedelsearbetet för en pensionsreform inte nu kan framläggas för riksdagen.
I direktiven för ovannämnda särskilda beredning framhålles, att
hinder icke bör föreligga att överväga även andra lösningar av själva pensionsfrågan
än den av pensionsutredningen föreslagna, i den mån sådana
kan komma att aktualiseras i samband med utredningsarbetet, och det bör
enligt direktiven ankomma på beredningen att närmare undersöka alternativa
lösningar av pensionsfrågan. Förslaget om fondering förutsätter således
uppenbarligen icke att för en framlida allmän pensionering skall väljas
den form, som 1951 års pensionsutredning föreslagit. Med hänsyn härtill
och på de skäl departementschefen i propositionen anfört för en fondering
tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag, att medel redan nu skall
avsattas till en fond för pensionsändamål. Utskottet avstyrker alltså förslaget
i motionerna I: 541 och II: 697, alt medel i stället skulle anslås till
fondering för framtida folkpensionsändamål. Beträffande storleken av fonden
reses i namnda motioner icke någon invändning mot propositionens
förslag, som innebär att 275 milj. kronor skall avsättas för ändamålet. Däremot
yrkas avslag å propositionens förslag, att till fonden skall tagas i anspråk
det belopp, som under budgetåret 1956/57 beräknas inflyta genom
den av 19o5 års riksdag beslutade höjningen av skattesatsen för aktiebolag,
ekonomiska föreningar in. fl. I stället föreslås, att — till fondering för
framtida folkpensionsändamål — skall anslås de medel som inflyter under
budgetåret 1955/56 genom den förhöjda bolagsskatten in. in. och genom
investeringsavgiften. Utskottet finner icke anledning att i berörda del frångå
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets tillstyrkan av Kungl. Maj:ts förslag i
fonderingsfrågan innebär, att utskottet avstyrker jämväl motionerna I: 518
och II: 700, i vilka yrkas avslag å propositionen i denna del.

I anledning av yrkandet i motionerna I: 541 och II: 697, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t i kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer skulle beakta vissa
i motionerna anförda synpunkter till undvikande av att höjning av pensionsavgifterna
medför orättvisor mot personer i offentlig tjänst, vill utskottet
erinra om att departementschefen i propositionen anfört, att en
sådan höjning av folkpensionerna som här föreslagits påkallar en ompröv -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 25

ning av reglerna om samordningen mellan folkpensionerna och andra av
statsmedel utgående pensioner till tjänstemän m. fl. Vidare erinrar utskottet
om att Kungl. Maj:t genom propositionen nr 81 angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m. underställt nämnda fråga om samordning
riksdagens prövning samt att riksdagen med godkännande av statsutskottets
över propositionen avgivna utlåtande nr 68 bifallit propositionen. Vad
gäller samordningen har därvid beaktats jämväl den nu föreslagna standardhöjningen,
i vilken fråga överenskommelse träffats vid de med statstjänstemännens
huvudorganisationer förda förhandlingarna. Det torde få
ankomma på statstjänstemännens organisationer att, i den mån så ej redan
skett, tillvarataga statstjänstemännens intressen jämväl i vad avser inverkan
av nu förevar ande avgiftshöjning. Utskottet finner ej anledning att i skrivelse
till Kungl. Maj :t framföra i motionerna anförda eller andra synpunkter
på frågan.

Mot de i propositionen gjorda beräkningarna av anslag till Bidrag till folkpensioner
m. m. och till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn
m. in. har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,
nr 107, såvitt avser förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m., samt med avslag å motionerna I: 344 och
II: 264, såvitt avser höjning av beloppet av allmän ålderspension
utöver vad i propositionen föreslås, och å motionerna
1:541 och 11:697, i vad avser retroaktiv standardhöjning
av folkpensionerna från den 1 januari 1956, måtte
för sin del antaga nämnda lagförslag;

B. att riksdagen med bifall till förevarande proposition,
såvitt avser förslaget till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, och med avslag
å motionerna I: 540 och II: 696 samt II: 699 måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna I: 541 och II: 697,
i vad avser anvisande på tilläggsstat för budgetåret 1955/56
under femte huvudtiteln till Bidrag till folkpensioner m. m.
av ett förslagsanslag av 72 400 000 kronor;

D. att riksdagen måtte för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag
av 1 600 000 000 kronor; samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn
m. m. ett förslagsanslag av 16 400 000 kronor;

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

E. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 518 och
II: 700 samt I: 541 och II: 697, sistnämnda båda motioner
i vad avser fondering för framtida folkpensionsändamål,
måtte för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
till Fondering för framtida pensionsändamål ett anslag
av 275 000 000 kronor;

F. att motionerna 1:512 och 11:678 samt 11:698 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna I: 344 och II: 264, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
under A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

H. att motionerna I: 541 och II: 697, i vad avser skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande beaktande vid kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer av
vissa synpunkter, i den mån motionerna härutinnan icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 maj 1956

På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:

ELSA JOHANSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från statsutskottet: herrar Gustaf Karlsson, Birger Andersson, Jacobsson,
Åkerström, fröken Elmén och herr Hansson i Skegrie;

från andra lagutskottet: herr Axel E. Svensson, fru Carlqvist, fru Svenson,
fru Johansson i Norrköping, herrar Jacobsson i Tobo och Hagård.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson och Jacobsson i Tobo, vilka ansett

a) att det stycke i utskottets motivering å s. 22, som börjar med orden
»Utskottet finner» och slutar med orden »i fråga.», bort ersättas med följande
uttalande:

Utskottet delar den i motionerna 1:541 och 11:697 framförda uppfattningen
att den folkpensionärerna tillkommande delaktigheten i den allmänna
standardhöjningen i likhet med vad som är regel för den stora massan
av de yrkesanställda räknas fr. o. m. årsskiftet och att de höjda folk -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 27

pensionerna således borde utgå från årets början. Utskottet tillstyrker alltsa
förslaget i motionerna i denna del och föreslår att på tilläggsstal under femte
huvudtiteln för budgetåret 1955/56 till Bidrag till folkpensioner m. m. anvisas
72,4 milj. kronor. — Motionerna I: 344 och II: 264 kan utskottet däremot
icke tillstyrka, såvitt nu är i fråga.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till motionerna
1:541 och 11:697, såvitt nu är i fråga, samt med avslag å motionerna
1: 344 och II: 264, såvitt nu är i fråga, och med förmälan, att det i förevarande
proposition, nr 107, framlagda förslaget till lag om höjning av
folkpensioner in. in., icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin
del antaga nämnda lagförslag med den ändringen, att övergångsbestämmelsen
erhåller följande lydelse: »Denna lag skall äga tillämpning från och
med den 1 januari 1956.»

Vid utskottets hemställan under B

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson och Jacobsson i Tobo, vilka ansett,
att det stycke i utskottets motivering å s. 23, som börjar med orden »I
motionen» och slutar med orden »avstyrkes alltså.», bort ersättas med
följande uttalande:

I motionen II: 699 yrkas att de s. k. fickpengarna till folkpensionärer som
är intagna på ålderdomshem och vissa andra anstalter skulle höjas från
nuvarande 30 kronor till 40 kronor i månaden. I fråga om dessa belopp vill
utskottet till en början erinra om att en betydande höjning genomfördes så
sent som vid fjolårets riksdag, nämligen från 16 kronor i månaden till
30 kronor i månaden. Skälig anledning att nu ytterligare höja de i lagen
fastställda minimibeloppen av fickpengarna synes därför utskottet inte föreligga.
Utskottet vill emellertid framhålla, att utskottet utgår från att de
kommunala huvudmännen på samma sätt som hittills med hänsyn till skiftande
lokala förutsättningar beaktar behoven i de individuella fallen av
högre fickpenning än de i lagen bestämda minimibeloppen. I övrigt anser
utskottet att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utskottets hemställan under C

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson och Jacobsson i Tobo, vilka under
hänvisning till sin reservation vid utskottets hemställan under A ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till motionerna
I: 541 och II: 697, såvitt nu är i fråga, måtte på tilläggsslat för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till Bidrag till folkpensioner m. m. anvisa
ett förslagsanslag av 72 400 060 kronor.

28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

Vid utskottets hemställan under E

1. av herr Hagård, som ansett,

a) att det stycke i utskottets motivering å s. 24, som börjar med orden
»Jämväl förslaget» och slutar med orden »denna del.», bort ersättas med
följande uttalande:

»Svenska folkets pensionsfråga» bör enligt utskottets mening icke lösas
genom en obligatorisk pensionsförsäkring av sådan karaktär som föreslagits
av pensionsutredningen. Mot en sådan kan så avgörande erinringar
göras att denna linje bör övergivas. Lösningen måste sökas över en successivt
förbättrad, inflationssäker folkpension med rätt till delaktighet för
folkpensionärei na i allmän standardökning. Åtgärder bör dessutom vidtagas
för att underlätta ett genomförande av en ovanpå folkpensionen lagd
frivillig pensionering.

Med denna utgångspunkt kan utskottet icke medverka till beslut om att
nu genomföra en »fondering» för pensioneringsändamål — detta särskilt
som förslaget därtill i realiteten endast innebär att rubriken på en redan
föi utsatt avsättning ändras. Någon verklig grund för framtida pensionering
lägges icke genom att statsverket för ändamålet binder en fordran i den
bank där samma statsverk har skulder som mer än tio gånger överstiger
beloppet av denna fordran.

Utskottet avstyrker alltså propositionen samt motionerna 1:541 och
II: 697, såvitt nu är i fråga.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till motionerna
I: ol8 och II: 700 samt med avslag å motionerna I: 541 och II: 697, såvitt
gäller viss fondering, måtte avslå det i propositionen gjorda äskandet om
anslag för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln till Fondering för
framtida pensionsändamål av 275 000 000 kronor.

2. av fröken Elmén samt herrar Jacobsson och Jacobsson i Tobo, vilka
ansett

a) att i det stycke i utskottets motivering å s. 24, som börjar med orden
»Jämväl förslaget» och slutar med orden »denna del.», det avsnitt, som
börjai med orden »Förslaget om», innefattar de sista åtta meningarna i
stycket och slutar med ovan nämnda ord »denna del.», bort ersättas med
följande uttalande:

Det råder således oklarhet om hur en sådan reform skall utformas, framför
allt i fråga om hur anknytningen till nuvarande folkpensioneringen och
befintliga privata pensioneringssystem skall anordnas. I detta läge synes
det därför icke vara lämpligt att binda sig för ett pensioneringssystem vars
framtida utformning är föremål för utredning. Klart är enligt utskottets
mening dock att hur än ett nytt eller kompletterat system kommer att
utformas synes det motiverat att göra betydande successiva höjningar av

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 29

folkpensionerna. Om en fondbildning skall komma till stånd på nuvarande
stadium är det därför naturligare att anknyta till folkpensionen än till ett
ännu ej utformat nytt pensioneringssystem. Utskottet delar alltså i nu
nämnda avseenden den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna
1:541 och II: 697. Utskottet föreslår därför att medel anslås till fondering
för framtida folkpensionsändamål.

Beträffande storleken av fonden tillstyrker utskottet likaledes yrkandet
i nämnda motioner, vilket vad angår beloppet överensstämmer med propositionens
förslag nämligen att 275 milj. kronor avsättes för ändamålet.
Likaså tillstyrker utskottet det i samma motioner framställda yrkandet att
till fonderingen skall anslås de medel som inflyter under budgetåret 1955/56
genom den förhöjda bolagsskatten in. m. och genom investeringsavgiften.
Utskottet avstyrker således på denna punkt det i propositionen framförda
förslaget att till fonden avsätta det belopp, som under nästa budgetår beräknas
inflyta genom den förhöjda bolagsskatten. Utskottet föreslår alltsa
att på tilläggsstat för budgetåret 1955/56 under femte huvudtiteln anvisas
ett anslag av 275 milj. kronor till Fondering för framtida folkpensionsändamål.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med avslag å motionerna
I: 518 och II: 700 och med bifall till motionerna I: 541 och II: 697, såvitt nu
är i fråga, samt med avslag å propositionen, såvitt avser fondering för framtida
pensionsändamål, måtte å tilläggsstat för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln till Fondering för framtida folkpensionsändamål anvisa
de medel som inflyter under sagda budgetår genom den förhöjda bolagsskatten
in. m. och genom investeringsavgiften.

3. av herr Hansson i Skegrie och fru Svenson, vilka ansett
a) att av det stycke i utskottets motivering å s. 24, som börjar med orden
»Jämväl förslaget» och slutar med orden »denna del.», det avsnitt som börjar
med nyssnämnda ord »Jämväl förslaget», omfattar de sju första meningarna
i stycket och slutar med orden »framtida folkpensionsändamål.», bort ersättas
med följande uttalande:

Enighet torde i stort sett råda beträffande behovet av en effektivisering
av ålders- och invalidpensioneringen, samt att en sådan effektivisering
måste medföra betydande kostnader. Med hänsyn härtill tillstyrkes Kungl.
Maj :ts förslag att medel skall avsättas till en fond för dylika ändamål.

Utskottet, som anser att en framtida utbyggnad och förbättring av den
allmänna ålders- och invalidpensioneringen bör ske på den nuvarande folkpensioneringens
grund, finner med hänsyn härtill att avsättningen till en
dylik fond bör avse en utbyggnad av den nuvarande folkpensioneringen.

Utskottet tillstyrker alltså förslaget i motionerna I: 541 och II: 697, i vad
del avser att medel skall anslås till Fondering för framtida folkpensions -

30 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956

ändamål. I fråga om de medel som skall anslås till fonden tillstyrker utskottet
propositionens förslag. — Motionerna 1:518 och II: 700 avstyrkes
alltså.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med avslag å motionerna
1:518 och 11:700 samt med bifall till motionerna 1:541 och 11:697, sistnämnda
båda motioner i vad de avser att medel skall anslås icke till
Fondering för pensionsändamål utan till Fondering för framtida folkpensionsändamål,
måtte på det sätt bifalla propositionen, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln anvisar till
Fondering för framtida folkpensionsändamål ett anslag av 275 000 000
kronor.

Vid utskottets hemställan under F

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson, Jacobsson i Tobo och Hagård,
vilka ansett

a) att det stycke i utskottets motivering, som börjar å s. 22 med orden
»Det tillstyrkta» och slutar å s. 23 med orden »ifrågavarande utredningar -kandena.», bort ersättas med följande uttalande:

I propositionen föreslås icke någon höjning av grundpensionen. Härigenom
kommer omkring 12 000 invalider och sjukbidragsberättigade att ställas
utanför den i propositionen föreslagna standardförbättringen för folkpensionärerna.
Beloppet av grundpensionen, vilket icke är indexreglerat,
har icke undergått någon höjning sedan folkpensioneringslagens tillkomst
år 1946, och en höjning är därför i hög grad motiverad med hänsyn till
såväl den därefter inträffade penningvärdeförsämringen som också de år
1953 genomförda och de nu föreslagna standardtilläggen. Frågan om en
höjning av grundpensionen bör enligt utskottets mening lika litet som frågan
om de i propositionen föreslagna standardtilläggen till övriga folkpensionärer
sammankopplas med pågående utredning om en allmän pensionsreform.
Med hänsyn till den inverkan en höjning av grundpensionen kan
ha på tilläggspensionen vill utskottet icke utan utredning därom nu föreslå
en omedelbar höjning, men anser, att frågan bör närmare undersökas
och att förslag bör av Kungl. Maj :t framläggas till 1957 års riksdag.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan om en höjning av grundpensionen
och att Kungl. Maj :t ville för 1957 års riksdag framlägga de förslag, vartill
utredningen kan giva anledning.

Vid utskottets hemställan under H

av fröken Elmén samt herrar Jacobsson, Jacobsson i Tobo och Hagård,
vilka ansett

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 2 år 1956 31

a) att det stycke i utskottets motivering som börjar å s. 24 med orden »I
anledning» och slutar å s. 25 med orden »på frågan.», bort ersättas med följande
uttalande:

Samordningen mellan folkpensionerna och tjänstepensionerna har baserats
på en lägre folkpensionsavgift än den nu föreslagna. Det innebär därför
en orättvisa mot dem som åtnjuter tjänstepension, att de får betala den
högre folkpensionsavgiften. En förbättring av folkpensioneringen bör icke
få medföra en försämring för vissa grupper. Tjänstemännen bör därför
erhålla kompensation för att de i ökad utsträckning får bidraga till de samlade
pensionsförmåner, som utgår till dem. Utskottet anser därför, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t bör anhålla, att Kungl. Maj :t i kommande
förhandlingar med de statsanställdas personalorganisationer beaktar
de i motionerna 1:541 och 11:697 i förevarande avseende anförda synpunkterna.

b) att utskottet med bifall till motionerna I: 541 och II: 697, såvitt nu är
i fråga, bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t matte anhålla,
att Kungl. Maj :t i kommande förhandlingar med de statsanställdas
personalorganisationer beaktar i motionerna anförda synpunkter till undvikande
av att höjning av pensionsavgifterna medför orättvisor mot personer
i offentlig tjänst.