Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

1

Nr 94

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverket m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1955 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

l:o) De norrländska vattendomstolarnas arbetsbörda. Under justitiedepartementet,
§ 1, ha revisorerna framhållit, att åtgärder alltjämt erfordras
för att bereda vattendomstolarna en arbetskapacitet, som motsvarar det
aktuella och väntade behovet, samt att samtidigt härmed en utredning bär
komma till stånd rörande möjligheterna att åstadkomma en mera väsentlig
lättnad i dessa domstolars arbetsbörda (Del I, s. 3—13).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 22 i sitt
av riksdagen numera godkända utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

2:o) Kostnader för förpassningsresor. Under justitiedepartementet, §2,
ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser vid granskningen av förpassningar
av olika slag samt förklarat det motiverat, att Kungl. Maj :t i ett
cirkulär till myndigheterna erinrar dessa om angelägenheten av att all
möjlig hushållning iakttages även i förevarande avseende (Del I, s. 13—29).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 42 i sitt
av riksdagen numera godkända utlåtande nr 2, varom utskottet velat här

erinra.

3:o) Krigsmaktens indelning. Under försvarsdepartementet, 8 3, ha revisorerna
fäst uppmärksamheten på krigsmaktens stabs- och förvaltningsorganisation,
vilken enligt revisorernas mening i lämpligt sammanhang
bör upptagas till grundlig och allsidig prövning (Del I, s. 30—60).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 94

2

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Till en början ha revisorerna givit en historisk översikt rörande tillkomsten
av de bestämmelser som gälla för försvarets ledning m. m. och
därefter lämnat motsvarande uppgifter för utvecklingen i fråga om den
militära förvaltningen (s. 30—44). I anslutning härtill har även lämnats en
sammanfattande redogörelse för den organisation, som framgått av utvecklingen
(s. 44—55). Vidare ha revisorerna redovisat vissa uppgifter rörande
avlöningar och omkostnader vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,
försvarsstaben och de tre försvarsgrensstaberna under de tre sistförflutna.
budgetåren samt slutligen i korthet berört de uppgifter, som ankomma
på den med stöd av Kungl. Maj:ts den 30 juni 1955 givna bemyndigande
tillsatta parlamentariska försvarsberedningen (s. 55—57). Härefter
ha revisorerna gjort följande uttalande.

Under flera århundraden bestod den svenska krigsmakten av två från
varandra helt skilda grenar, lantförsvaret och sjöförsvaret. Någon organiserad
form av samverkan och samordning dem emellan förekom knappast
vare sig fråga var om den rent militära ledningen och planläggningen eller
om själva förvaltningsverksamheten. Med hänsyn till kommunikationsförhållandena,
det miiitärtekniska utvecklingsskedet och samhällslivets struktur
i övrigt förelåg ej heller något större behov därav. När genom 1840 års
reform vårt land erhöll en departementalstyrelse, framstod det också som
naturligt att två försvarsdepartement inrättades, ett för lantmilitära och ett
för sjömilitära ärenden.

De ändrade förhållandena ha emellertid efter hand framtvungit en ny
syn på hithörande spörsmål, vilken lett till att allt flera åtgärder vidtagits
för en närmare samordning av försvarets alla delar. Ett första steg i denna
riktning togs vid 1919 års riksdag, då en sammanslagning av de båda försvarsdepartementen
beslöts. Denna sammanslagning motiverades med att
därigenom skulle kunna åstadkommas dels större enhet i försvarets militära
ledning och därav följande bättre samverkan mellan försvarets båda
huvudgrenar, dels större planmässighet och effektivitet i den militära förvaltningen,
dels ock ändamålsenligare fördelning mellan försvarsgrenarna
av anvisade anslag och disponibla medel i övrigt. Statsmakterna ha sedermera
i icke ringa mån följt dessa allmänna riktlinjer vid den fortskridande
omdaningen av försvaret. Visserligen utökades genom 1925 års försvarsordning
antalet försvarsgrenar med ytterligare en, nämligen flygvapnet,
varigenom den forna tudelningen av stridskrafterna förbyttes i en tredelning.
Därefter har emellertid tillkommit en särskild överbefälhavare, vilken
är överordnad försvarsgrenscheferna och närmast under Kungl. Maj :t
utövar den militära ledningen av krigsmakten. Samtidigt har till överbefälhavarens
förfogande ställts en försvarsstab med uppgift att i viss omfattning
ombesörja för försvarsgrenarna gemensamma angelägenheter. Vidare
må erinras om att försvaret åtminstone delvis erhållit en fackgrensvis i
stället för såsom tidigare en försvarsgrensvis organiserad förvaltningsapparat.
Även på annat sätt har eftersträvats ett samgående mellan försvarsgrenarna
i väsentliga avseenden.

Utvecklingen har sålunda gått i riktning mot ökad samverkan och samordning
inom försvaret. Den till grund härför liggande principen har dock

Statsutskottets utlåtande nr 91 dr 1956

''5

icke restlöst förverkligats, med påföljd att de militära ärendena nu handläggas
i somliga fall av organ som äro gemensamma för samtliga försvarsgrenar
och i andra fall av organ som tillhöra allenast viss försvarsgren.
Gällande försvarsorganisation har därigenom kommit att kännetecknas av
en dualism, som medfört olägenheter av olika slag. Denna dualism bottnar
djupast i det förhållandet, att de tre försvarsgrenarna alla enhetssträvandcn
till trots alltjämt i grund och botten fungera som inbördes fullt självständiga
enheter, envar under sin chef. Den operativa krigsplanläggningen,
vilken torde kunna betecknas som kärnan i allt militärt stabsarbete och
vilken blir bestämmande för de stridande förbandens utnyttjande, sker
sålunda icke som en hela försvaret omspännande angelägenhet utan är allt
efter försvarsgren fördelad på skilda organ. Att märka är därvid att försvarsstaben,
utöver vissa samordningsuppgifter i stort, anförtrotts det
egentliga krigsförberedelsearbetet i fråga om armén, medan ansvaret härutinnan
beträffande marinen och flygvapnet ankommer på respektive försvarsgrensstaber.
Till följd härav har försvarsstaben blivit starkt armébetonad
och i viss mån förlorat sin avsedda karaktär av ett för samtliga
försvarsgrenar gemensamt organ. Genom att militärbefälhavarna i operativt
hänseende direkt underordnats överbefälhavaren och försvarsstaben,
samtidigt som arméchefen och arméstaben tillagts ansvaret för arméns utrustning
och organisation, ha dessutom befälslinjerna inom sistnämnda
försvarsgren komplicerats. Gränsdragningen mellan försvarsgrenarna är
än mera markerad i fråga om den militärterritoriella indelningen. Varje
försvarsgren har här sin speciella indelningsgrund: armén i militärområden,
marinen i marindistrikt och flygvapnet i flygbasområden, samtliga
utan gemensamma gränser, vart och ett lydande under sin chef och sin
stab. Även på förvaltningssidan, där samordningstanken dock avsatt de
praktiskt mest påtagliga resultaten, ligger verksamhetens tyngdpunkt inom
de försvarsgrensvis organiserade myndigheterna.

Vad särskilt den högre stabs- och förvaltningstjänsten beträffar ha försök
gjorts att genom speciella anordningar av olika slag eliminera de olägenheter
som försvarsgrenarnas bibehållna självständighet vållat. Detta
har dock samtidigt fått till följd att antalet organ närmast under Kungl.
Maj :t ytterligare ökat. Uppenbarligen kännetecknas också försvarets högsta
ledning av en viss överorganisation. Av det föregående framgår även,
att kostnaderna för de högre staberna och de centrala förvaltningsmyndigheterna
numera belöpa sig till förhållandevis mycket betydande belopp.

Vid bedömandet av förevarande spörsmål böra enligt revisorernas mening
jämväl följande omständigheter beaktas.

Självfallet föreligga alltjämt olikheter mellan lant-, sjö- och luftstridskrafterna.
Dessa olikheter hänföra sig dock i huvudsak till taktik och beväpning
och äro i vissa avseenden knappast större än mellan arméns
truppslag eller marinens båda vapenslag. Ur operativ och strategisk synpunkt
däremot hålla olikheterna på att alltmer utplånas, vilket sammanhänger
med den naturvetenskapliga och därav betingade militärtekniska
utvecklingen, som helt förändrat krigets karaktär. Praktiska exempel härpå
lämnades redan under det senaste världskriget, särskilt i dess slutskede,
då de avgörande operationerna på respektive fronter utfördes såsom för
samtliga försvarsgrenar gemensamma företag under enhetligt befäl och
kombinerade staber. Under inverkan av de nya massförstörelsemedlen, så -

4

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

som atom-, raket- och robotvapnen, har sedan dess omdaningsprocessen fortskridit
allt snabbare. Icke minst i ett land som vårt, där krigsmakten har
den enda uppgiften att värna det nationella oberoendet och därför måste
utformas med hänsyn till invasionsförsvarets särskilda krav, torde det
också för framtiden vara uteslutet att armén så att säga för sitt speciella
krig, marinen sitt och flygvapnet sitt. Nämnda förhållande belyses på sitt
sätt av de överväganden som skett i fråga om kustartilleriets och luftvärnets
organisatoriska ställning. Förslag ha därvid framförts om att överflytta
kustartilleriet till armén och luftvärnet till flygvapnet. De skäl som
åberopats för en sådan omläggning kunna i och för sig anses goda. Detsamma
gäller emellertid även om den motsatta ståndpunkten. Detta heror
helt enkelt därpå, att kustartilleri och luftvärn icke odelat tillhöra viss
försvarsgren utan ingå som sammanbindande länkar i det samlade riksförsvaret.

Pa grund av den moderna krigsteknikens speciella karaktär lärer således
vara att förutse, att de nuvarande relativt skarpa gränserna mellan armé,
marin och flygvapen komma att i operativt och strategiskt hänseende
gradvis försvinna. Denna utveckling kan emellertid icke lämna försvarets
fredsorganisation oberörd; förr eller senare måste en anpassning ske efter
det nya läget. Konkret uttryckt skulle eu sådan anpassning kunna tänkas
få den formen, att allt operativt krigsförberedelsearbete sammanfördes
under överbefälhavaren i försvarsstaben, att inom försvarsstaben en koncentration
skedde på denna väsentliga angelägenhet och att vissa mer
pcrifera uppgifter överflyttades till andra organ, att de nuvarande befattningarna
såsom försvarsgrenschefer indroges och att försvarsgrensstaberna
omvandlades till inspektionsorgan med särskild uppgift att handhava utbildnings-
och personalfrågor, att samtliga fredsförband och motsvarande
enheter inom viss territoriell del av landet oberoende av nuvarande försvarsgrenstillhörighet
underställdes en gemensam regional stab, till vilken
under vederbörande befälhavares ledning detaljarbetet med krigsplanläggningen
förlädes, samt att för jämväl tyg- och intendenturtjänsten inrättades
hela försvaret omfattande centrala förvaltningsmyndigheter. Då avsikten
med den nya organisationen självfallet icke skulle vara att bereda
någon av de nuvarande försvarsgrenarna en sakligt oberättigad dominans
över de andra, torde vidare få övervägas huruvida icke en särskild försvarsstabskår
skulle behöva upprättas, vars personal finge sådan allsidig utbildning
att den ej vore att betrakta såsom tillhörande viss försvarsgren
utan kunde användas för all högre stabstjänst och truppföring.

En nydaning av försvarsväsendet enligt nu antydda riktlinjer skulle
självfallet hli av mycket genomgripande natur. Ur viss synpunkt skulle
den dock icke innebära annat än ett konsekvent fullföljande av de enhetssträvanden,
som i princip kännetecknat statsmakternas åtgöranden på
förevarande område under senare år, en fortsatt rationalisering av den
militära stabs- och förvaltningstjänsten. Det må i detta sammanhang även
betänkas, att försvarskostnaderna f. n. uppgå till avsevärda belopp, vilka
tendera att ytterligare skjuta i höjden. Med hänsyn härtill synes det nödvändigt
att sträng sparsamhet iakttages med disponibla medel och att utgifterna
fördelas på sådant sätt, att största möjliga kraftutveckling erhålles
vid en given ekonomisk insats. Mot bakgrunden härav kan ställas frågan,
om ett litet land som vårt med jämförelsevis ringa folkmängd och däri -

Statsutskottets utlåtande nr 91 år 19Ö6

5

genom också numerärt fåtaliga stridskrafter verkligen har råd att upprätthålla
den månghövdade stabs- och förvaltningsorganisation som den nuvarande
tredelningen av försvaret medför, därest detta ur militär synpunkt
icke är oundgängligen nödvändigt.

Revisorerna äro för sin del väl medvetna om att nu avhandlade spörsmål
är till sin allmänna natur mycket komplicerat och även inrymmer en rad
svårlösta delproblem. En eventuell omorganisation måste därför uppenbarligen
föregås av grundliga överväganden. Med sitt förevarande uttalande
ha revisorerna också närmast velat fästa uppmärksamheten därpå, att
frågan både militärt och ekonomiskt är så betydelsefull att den i lämpligt
sammanhang bör upptagas till grundlig och allsidig prövning.

Utlåtande har avgivits av överbefälhavaren (Del II, s. 24—29), vilken
hl. a. framhåller, att det av revisorerna framförda förslaget innebärande
att allt operativt krigsförberedelsearbete skall sammanföras under överbefälhavaren
i försvarsstaben, är en gammal tanke, vilken närmare granskades
i samband med 1942 års försvarsbeslut av 1941 års försvarsutredning
och av 1942 års försvarsberedning. Avgörande vid fastställande av den nuvarande
organisationen voro de erfarenheter, som vunnos under beredskapstiden.
Vidare anföres, att det synes angeläget att först slutföra de utredningar,
som nu pågå inom de militära staberna, samt att nå den ökade
praktiska insikt i fråga om högvarterets krigsmässiga funktioner, som erfarenheterna
från den pågående studie- och övningsverksamheten kunna
förutses ge, innan ställning tages till frågan om vilka modifikationer av högkvarterets
organisation som böra genomföras.

Beträffande den centrala förvaltningsorganisationen erinras om att
ännu icke två år förflutit, sedan den senaste omfattande reformen beslutades
av riksdagen. Omorganisationsarbetet är ännu icke avslutat, kompletterande
utredningar pågå, och erfarenheterna av den nya organisationen
äro självfallet mycket begränsade. Det synes angeläget att omorganisationsarbetet
får fullföljas och tillräckliga erfarenheter, sedan organisationen
vunnit stadga, få förvärvas, innan ytterligare genomgripande ändringar
övervägas. Detta är även ur krigsberedskapssynpunkt och med hänsyn till
en ekonomiskt rationell kontinuitet i den pågående omfattande materielanskaffningen
synnerligen önskvärt.

Avslutningsvis anför överbefälhavaren följande.

Det hör slutligen beaktas, att vi befinna oss i ett skede av intensiv militärteknisk
utveckling med konsekvenser för våra stridskrafters såväl stridsmedel
som taktik, bl. a. med hänsyn till en motståndares atomvapen. Dessa
ändrade förhållanden i fråga om stridsmedel och stridsmetoder komma
otvivelaktigt att påverka försvarets organisation — som öB-utredningen
också förutsatt — och kunna även påverka ledningsorganisationen. Det är
därför mindre välbetänkt att genomföra några genomgripande ändringar
av krigsmaktens indelning och ledning, innan man erhållit den bättre över -

6

Statsutskottets utlåtande nr 9å år 1956

blick över nyssnämnda förhållanden, som måste anses erforderlig. F. n.
finnes icke heller någonting som tyder på att något skulle vara att vinna
— men väl mycket att förlora — på ett avskaffande av försvarsgrenarna
och försvarsgrenscheferna. Ytterligare utredningar, utöver de redan nu
pågående, synas därför icke påkallade av revisorernas förslag.

Utskottet. Efter en ingående redogörelse för den omvandlingsprocess som
försvaret varit underkastat de senaste decennierna ha revisorerna framhållit,
att utvecklingen på förevarande område visserligen gått i riktning mot
ökad samverkan och samordning men att den till grund härför liggande
principen icke restlöst förverkligats, med påföljd att gällande försvarsorganisation
kommit att kännetecknas av en dualism, vilken medfört olägenheter
av olika slag. Denna dualism bottnar enligt revisorerna djupast i det
förhållandet, att de tre försvarsgrenarna alla enhetssträvanden till trots alltjämt
i grund och botten fungera som inbördes fullt självständiga enheter,
envar under sin chef. Revisorerna ha samtidigt hävdat, att det på grund
av den moderna krigsteknikens speciella karaktär kan förutses, att de nuvarande
relativt skarpa gränserna mellan armé, marin och flygvapen komma
att i operativt och strategiskt hänseende gradvis försvinna, vilket måste
påverka försvarets fredsorganisation. Konkret uttryckt skulle en anpassning
efter det nya läget kunna tänkas få den formen, att allt operativt krigsförberedelsearbete
sammanfördes under överbefälhavaren i försvarsstaben, att inom
försvarsstaben en koncentration skedde på denna väsentliga angelägenhet
och att vissa mer perifera uppgifter överflyttades till andra organ, att de
nuvarande befattningarna som försvarsgrenschefer indroges och att försvarsgrensstaberna
omvandlades till inspektionsorgan med särskild uppgift
att handhava utbildnings- och personalfrågor, att samtliga fredsförbund och
motsvarande enheter inom viss territoriell del av landet oberoende av nuvarande
försvarsgrenstillhörighet underställdes en gemensam regional stab, till
vilken under vederbörande befälhavares ledning detaljarbetet med krigsplanläggningen
förlädes, samt att för jämväl tyg-och intendenturtjänsten inrättades
hela försvaret omfattande centrala förvaltningsmyndigheter. Då avsikten
med den nya organisationen icke skulle vara alt bereda någon av de nuvarande
försvarsgrenarna en sakligt oberättigad dominans över de andra, ha
revisorerna vidare funnit det böra övervägas, huruvida icke en särskild försvarsstabskår
skulle behöva upprättas, vars personal finge sådan allsidig utbildning
att den ej vore att betrakta såsom tillhörande viss försvarsgren
utan kunde användas för all högre stabstjänst och truppföring.

Överbefälhavaren har i sitt efter försvarsgrenschefernas hörande avgivna
rendssutlåtande bl. a. framhållit, att det omfattande och viktiga frågekomplex
som upptagits av revisorerna är av betydelse såväl för hela krigsmaktens
effektivitet som med hänsyn till strävandena att rationellt utnyttja de

Statsutskottets utlåtande nr 9U år 1956

7

medel som av statsmakterna anvisats för försvaret. Samtidigt har emellertid
påpekats, att hithörande organisationsfrågor äro väsentligt mera invecklade
och svårare att lösa efter enbart en huvudlinje än det från allmänna
utgångspunkter måhända kan förefalla. Vidare har erinrats om alltjämt pågående
strävanden att förenkla och effektivisera den militära ledningsoiganisationen
samt om nuvarande skede av intensiv militärteknisk utveckling
med konsekvenser för stridskrafternas såväl stridsmedel som taktik. Enligt
överbefälhavarens mening är det mindre välbetänkt att genomföra några
genomgripande ändringar av krigsmaktens indelning och ledning, innan
tillräcklig erfarenhet rörande effekten av hittills vidtagna eller planerade
åtgärder vunnits och bättre överblick över förhållandena erhållits.

För egen del kan utskottet i princip ansluta sig till den uppfattning
åt vilken revisorerna i förevarande sammanhang givit uttryck. Utvecklingen,
icke minst på det tekniska området, synes sålunda påkalla en allt staikare
samordning och samverkan mellan försvarets alla delar. Otvivelaktigt
är denna fråga både militärt och ekonomiskt så betydelsefull, att den tarvar
särskild uppmärksamhet. Av intresse att notera därvidlag är, att inom länder
med direkt krigserfarenhet auktoritativa uttalanden gjorts till förmån
för ett avskaffande av de nuvarande tre försvarsgrenarna som separata enheter.
En omorganisation av försvaret enligt de av revisorerna antydda riktlinjerna
måste emellertid, såsom revisorerna själva påpekat, föregås av
grundliga överväganden. Med hänsyn såväl härtill som till vad överbefälhavaren
i sitt remissutlåtande anfört och då utskottet vidare förutsätter, att
vid den fortgående omdaningen av försvaret de av revisorerna uttalade synpunkterna
komma att vederbörligen beaktas, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

4:o) Beslutanderätten i vissa fall inom den militära förvaltningstjänsten.
Under försvarsdepartementet, § 4, ha revisorerna förordat, att en översyn
av den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte snarast kommer till
stånd (Del I, s. 60—84).

Revisorerna ha inledningsvis lämnat en kortfattad redogörelse för de
centrala, regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret.
Vad angår beslutanderätten i förvaltningsärenden framhålla revisorerna,
att allmänna försvarsförvaltningsreglementet (SFS 1954:587) innehåller
vissa allmänna grunder för den militära förvaltningen men beträffande cn
närmare precisering av de konkreta befogenheter, som häniiinnan tillkomma
å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna,
hänvisar till de särskilda reglementen, instruktioner och före -

8 Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

skrifter, som i behörig ordning äro eller kunna bliva utfärdade (s. 60 och
61).

Genom dessa reglementen m. m. har enligt revisorerna beslutanderätten
i fråga om stora och betydelsefulla grupper av förvaltningsärenden förbehållits
de centrala myndigheterna med en långtgående detaljreglering
och centraldirigering som följd. Revisorerna, som funnit det vara av intresse
att närmare undersöka i vad mån dessa förhållanden ha medfört
olägenheter eller nackdelar för förvaltningsverksamheten vid de regionala
och lokala myndigheterna, ha härefter lämnat vissa av dem införskaffade
uppgifter rörande nämnda verksamhets utformning och funktionssätt
(s. 61—77). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt allmänt försvarsförvaltningsreglemente ankommer det på försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter, envar inom sitt verksamhetsområde,
att under Kungl. Maj :t utöva ledningen av och uppsikten över
den militära förvaltningen. Med stöd härav samt av vissa andra stadganden
av enahanda innebörd ha ifrågavarande myndigheter utfärdat en råd tilllämpningsföreskrifter,
vilka närmare reglera förvaltningsverksamhetens
utformning och handhavande. Genom såväl dessa föreskrifter som i annan
ordning tillkomna bestämmelser ha de centrala myndigheterna förbehållits
besiutanderätten i en mångfald förvaltningsärenden av olika slag. Den
militära förvaltningen har därigenom kommit att kännetecknas av en
stark centralisering i viktiga avseenden.

Den avvägning som sålunda skett i fråga om befogenheter mellan å ena
sidan de centrala och a den andra sidan de regionala och lokala myndigheterna
grundar sig icke på resultatet av någon systematiskt genomförd
undersökning av förhållandena på förevarande område. Detta kan synas
märkligt med hänsyn till att försvarets förvaltningsorganisation, den centrala
såväl som den lokala, under de senaste decennierna varit föremål
för upprepade utredningar. Härutinnan må blott erinras om den översyn
av den centrala försvarsförvaltningen som senast verkställts av 1946 års
militära förvaltningsutredning samt om de genom statens organisationsnamn
ds försorg bedrivna undersökningarna av stabs- och förvaltningstjänsten
vid vissa försvarets lokalmyndigheter. Vid dessa utredningar har
skett en detaljerad genomgång av de olika uppgifter som åvila respektive
organisationsenheter. Hänsyn har dock endast tagits till sådana faktorer
som arbetsmängd, arbetsrutin och arbetsmoment, däremot har granskningen
icke omfattat frågan om i vad mån visst förvaltningsärende lämpligen
borde handläggas på det centrala, regionala eller lokala planet. De regionala
myndigheterna ha f. ö. icke alls berörts av de ifrågavarande organisationsundersökningarna.
Det är således i huvudsak de centrala förvaltningsmyndigheterna
själva som fått bedöma och avgöra, i vilken utsträckning
den militära förvaltningsverksamheten skall vara centraliserad eller
decentraliserad.

Vid detta bedömande ha nog åtminstone i viss mån rena tillfälligheter
kommit att fälla utslaget. I åtskilliga fall torde dock vederbörande myndigheters
ställningstagande i berörda frågor ha föranletts av överväganden av
mera principiell natur. Det har sålunda mången gång synts angeläget att

Statsutskottets utlåtande nr !)l år 1!)ö6

9

genom centralisering av beslutanderätten få till stånd eu enhetlig handläggning
av vissa ärendesgrupper, i sin tur medförande att felaktigheter kunde
undvikas och förvaltningen skänkas erforderlig stadga. Ett behov av mera
ingående överblick över och kontroll av den lokala verksamheten kan
också ha förelegat. Härutöver ha självfallet de rent ekonomiska synpunkterna
tillmätts en mycket stor betydelse. Detta gäller framför allt upphandlingsväsendet,
där centraliseringen i allmänhet framstått såsom befogad
på grund av de för kronan förmånliga prisvillkor med åtföljande
besparingar av statsmedel som därmed stått att vinna. Härutinnan torde
icke ringa hänsyn ha tagits jämväl till den under beredskapstiden rådande
varubristen. I kostnadshänseende har det även ansetts gynnsamt att på ett
fåtal specialister inom den centrala förvaltningen överlåta arbetsuppgifter,
vilka eljest måst utföras av mindre rutinerade tjänstemän vid envar av de
talrika lokalmyndigheterna. Den faktiska eller förmenta bristen på teknisk,
ekonomisk och juridisk sakkunskap hos sistnämnda myndigheter har verkat
i samma riktning.

Vilka skälen till den ifrågavarande centraliseringen än må ha varit synes
det revisorerna uppenbart, att densamma på många områden medfört beaktansvärda
fördelar. Självfallet böra dessa i möjligaste mån bevaras jämväl
för framtiden. Enligt revisorernas mening kan det å andra sidan
icke med fog göras gällande att ett centraliserat förvaltningssystem, sådant
det nu tillämpas inom försvaret, skulle vara i alla avseenden överlägset.
Med centraliseringen följa tvärtom även olägenheter av skilda slag, vilka
i vissa fall kunna bli så betydande att de helt överväga de vinster som
åsyftas.

En av de främsta olägenheterna torde vara den mången gång avsevärda
tidsutdräkt som uppstår innan beslut i visst förvaltningsärende meddelas.
En smidig anpassning av verksamheten efter skiftande förhållanden och
hastigt uppkommande behov försvåras därigenom, särskilt som den centrala
myndigheter icke alltid äger erforderlig lokalkännedom. Svårigheter
av denna art framträda icke minst som ett resultat av den centralt bedrivna
anskaffningsverksamheten, vid vilken leveransförseningar och materielförväxlingar
ofta icke kunna undvikas. Beslutanderättens förläggning till en
instans, vilken befinner sig på stort avstånd från de myndigheter som direkt
beröras av de vidtagna eller planerade förvaltningsåtgärderna, medför
vidare en omfattande skriftväxling och därmed en ökad bundenhet vid
skrivbordet. Detta har i sin tur till följd, att vederbörande befattningshavare
vid lokalmyndigheterna få mindre möjlighet att ägna sig åt rent konstruktiva
arbetsuppgifter. Uppenbarligen förhåller det sig också på så vis,
att ju mera detalj reglerad förvaltningsverksamhcten är, desto mera måste på
det lokala planet intresset för tjänsten försvagas och känslan av ansvar
inför utvecklingen avtrubbas. Genom att vederbörande ärenden skola passera
ett flertal instanser komma vidare administrationskostnaderna att
onödigtvis öka, vilket icke minst gäller de centrala myndigheterna.

I avsikt att få förevarande spörsmål mera ingående belyst ha revisorerna
från försvarets regionala och lokala myndigheter inhämtat vissa uppgifter
om deras syn på verkningarna av den centralisering av beslutanderätten
som genomförts inom den militära förvaltningen. Enligt vad som därvid
framkommit anser det stora flertalet av de sålunda hörda myndigheterna,
att denna centralisering i högre eller lägre grad fått till följd olägenheter av

10

Statsutskottets utlåtande nr ,94 år 1956

ovan angivet slag. Av de konkreta exempel som samtidigt lämnats och som
till sina huvuddrag atergivits i det föregående ha jämväl revisorerna bibragts
den uppfattningen, att på flera förvaltningsområden centraliseringen
drivits onödigt långt, till men för verksamhetens friktionsfria gång.
Problemet är emellertid av stor räckvidd och har många aspekter. Att
närmare precisera omfattningen och arten av den decentralisering som må
vara befogad synes därför icke möjligt utan en särskild utredning i ämnet.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att under senare år en
rad decentraliseringsåtgärder genomförts inom den civila statsförvaltningen,
i huvudsak som en följd av de förslag som framlagts av den år 1947
tillsatta decentraliserings utredningen. Tidpunkten synes nu vara inne att
verkställa en motsvarande översyn av försvarets förvaltningsorganisation.

Denna översyn bör i första hand ta formen av en kartläggning och analys
av de inom den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna,
under beaktande icke minst av den direkt berörda personalens erfarenheter.
Med utgångspunkt från resultatet av denna systematiska genomgång
lar sedan övervägas, i vilken utsträckning beslutanderätten i olika fall
lämpligen bör överflyttas från central till regional eller lokal myndighet.
Den allmänt vägledande principen därvid bör vara att söka nå fram till ett
förvaltningssystem, inom vilket beslutanderätten icke är förlagd till högre
instans än vad som med hänsyn till sakens egen natur kan synas oundgängligen
nödvändigt.

Självfallet föreligger vid en sådan decentralisering alltid risk för att enhetligheten
i ärendenas handläggning går förlorad. Enhetligheten är emellertid
icke något absolut värde som måste lämnas företräde framför alla andra
värden, och enligt revisorernas mening böra inom ekonomiskt rimliga gränser
lokala variationer vara tillåtna, om blott verksamheten därigenom kan fås
att löpa snabbare och smidigare. Det är f. ö. icke nödvändigt, att alla
beslut skola fattas centralt för att en enhetlig reglering av visst förvaltningsområde
skall komma till stånd. Samma syfte kan även nås genom
råd och anvisningar samt stickprovskontroll i efterhand från vederbörande
myndigheters sida. Enligt revisorernas mening bör vidare kunna
förutsättas, att normal omdömesförmåga och vanligt sunt förnuft finnas
företrädda icke blott hos de centrala utan även hos de regionala och lokala
förvaltningsmyndigheterna. Det behöver därför knappast befaras, att antalet
felaktiga eller olämpliga förvaltningsbeslut skulle i och för sig öka
efter en decentralisering, detta så mycket mindre som de av en eventuell
omläggning närmast berörda befattningshavarna erhålla en god fackutbildning.
Den kontakt i olika former som numera upprätthålles mellan
å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala myndigheterna
liksom den i vissa fall förekommande växeltjänstgöringen torde
jämväl vara eu garanti för att de förstnämnda myndigheternas synpunkter
på förvaltningsverksamheten skola bli vederbörligen beaktade. Framhållas
må dessutom att det av rent militära skäl torde vara av vikt, att vederbörande
förvaltningsgrenschefer lämnas ökade möjligheter att fatta självständiga
beslut och handla på eget ansvar.

En översyn av den militära förvaltningen utifrån nu angivna utgångspunkter
bör, såsom i det föregående framhållits, avse samtliga de inom
den militära förvaltningen förekommande ärendesgrupperna. Detta behöver
självfallet icke hindra att vid översynen särskild uppmärksamhet

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

11

ägnas vissa problem av större räckvidd och betydelse. Behov av en sådan
speciell granskning föreligger enligt revisorernas uppfattning framför allt
i nedan berörda avseenden.

Det för anskaffning av materiel och andra förnödenheter tillämpade
systemet har genomgående utformats så, att lokalmyndigheterna på fastställda
tider skola insända helårs- eller halvårsbeställningar, vilka sedermera
åtgärdas genom vederbörande centralmyndighets försorg. Endast i
undantagsfall och då som regel inom en mycket snäv värdegräns äga lokalmyndigheterna
att själva ombesörja erforderliga inköp. Anledningen till
denna starka centralisering har tidigare berörts, varjämte påpekats att därmed
äro förbundna icke blott fördelar utan även olägenheter av skilda
slag. Revisorerna hålla emellertid för sannolikt, att systemet skulle kunna
ges en mindre rigorös utformning utan att fördenskull de bärande principerna
behövde gå förlorade. I detta syfte borde bl. a. prövas huruvida icke
de centrala myndigheterna åtminstone beträffande vissa förnödenheter
borde inskränka sin befattning med anskaffningsverksamheten till ingåendet
av överenskommelser med lämpliga leverantörer och att det sedan finge
ankomma på lokalmyndigheterna att inom ramen för anvisade medel göra
successiva avrop på dessa avtal allteftersom behoven aktualiserades, över
huvud taget synas böra beaktas de möjligheter som medelstilldelningen
erbjuder att generellt och således utan tyngande detaljregleringar begränsa
den lokala verksamheten. Det må även framhållas, att centralupphandling
av viss vara kan ställa sig onödigt kostsam då fråga är om blott mindre
partier. I sådana fall liksom eljest då lokala inköp med hänsyn till fraktkostnader
m. in. visa sig minst lika förmånliga eller då trängande behov
snabbt måste tillgodoses, synas de lokala myndigheterna likaledes böra ges
ökade befogenheter alt själva svara för anskaffningsverksamheten.

Regementschef (motsvarande) äger nu rätt att besluta i vissa ersättnings-
och avskrivningsärenden som uppkomma i samband med materielskador
och materielförluster. Denna beslutanderätt, vilken i vissa fall kan
delegeras till vederbörande förvaltningsgrenschef, har som speciell förutsättning
att värdet av den skadade eller förkomna materielen icke får överskrida
vissa i penningbelopp angivna gränser; sker detta måste ärendet
överlämnas till central myndighet för avgörande. Bestämmelser av liknande
innebörd reglera förfarandet vid kassation av materiel. Med hänsyn till
den försämring av penningvärdet som skett vill det emellertid synas, som
om de ifrågavarande värdegränserna numera vore alltför snäva. Detta har
haft till följd att ett stort antal ärenden av här avsett slag, vilka uppenbarligen
borde kunna avgöras av lokal myndighet, måste underställas vederbörande
centralmyndighet. Beträffande vissa närbesläktade ärendesgrupper
— det gäller exempelvis ersättning för skada på personliga tillhörigheler
under tjänsteutövning eller ersättning för skada på kronan icke
tillhörig egendom under den av förbanden bedrivna övningsverksamheten
—. äger lokalmyndigheten över huvud taget icke någon beslutanderätt,
oaktat sådana ärenden kunna avse rena bagatellbelopp. En närmare anpassning
av här åsyftade bestämmelser efter både de förändrade tidsförhållandena
och det praktiska livets krav framstår enligt revisorernas mening
såsom i hög grad angelägen.

Enligt gällande bestämmelser må extra tjänstemän och arbetare icke
anställas vid försvarets lokalmyndigheter utan tillstånd av central myndig -

12

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

hd. Sådant medgivande lämnas understundom i den formen, att för angivet
ändamål får disponeras personal i en omfattning som svarar mot visst
antal arbetsmånader. Att de lokala myndigheterna icke kunna givas fria
händer i dessa anställningsfrågor anse revisorerna ligga i öppen dag. Det
vill dock synas, som om det sätt pa vilket kontrollen över de nämnda myndigheternas
personaldispositioner f. n. är ordnad skulle vara mindre tillfredsställande.
Centraliseringen har sålunda medfört att mången gång avsevärd
tid förflyter innan vederbörligt beslut meddelas, vilket i sin tur
kan få till följd att erforderliga arbeten icke hinna utföras. Det torde
däiför kunna övervägas, huruvida icke handläggningen av'' dessa ärenden
horde överflyttas till regional myndighet, som får förutsättas äga bättre
kännedom om de lokala behoven. Även i en rad andra personalfrågor,
varpå närmare exempel lämnats i det föregående, synes beslutanderätten
lämpligen böra decentraliseras.

Praktiskt taget samtliga de av revisorerna hörda myndigheterna ha.
oavsett försvarsgren, varit ense om att väsentliga olägenheter äro förbundna
med det sätt varpå de fastighetsförvaltande uppgifterna inom försvaret
ha fördelats mellan olika instanser. Ej heller revisorerna kunna finna del
rationellt att, såsom nu sker beträttande de s. k. underhållsplanerna, lokalmyndigheterna
skola årligen uppgöra till ytterlighet specificerade statförslag,
vilka, såvitt avser armén, först granskas av vederbörande militärbefälsstaber
och därefter av fortifikationsförvaltningen, som i detalj fastställer
hur anvisade medel få disponeras. Systemets oformlighet framträder
så mycket starkare som just på fastighetsunderhållets område goda
förutsättningar horde föreligga att tillämpa en mera schablonmässig anslagstilldelning.
Revisorerna vilja emellertid samtidigt erinra om, såsom ock
påpekats i flera yttranden, att frågan om organisationen av försvarets
regionala och lokala fastighetsförvaltning under senare år varit föremål
för upprepade utredningar, varvid även decentraliseringsproblemet upptagits
till behandling. Dessa utredningar ha dock hittills icke föranlett annat
än ett allmänt principbeslut vid fjolårets riksdag, och åt fortifikationsförvaltningen
har i år uppdragits att verkställa fortsatt utredning av frågan.
Revisorerna vilja för sin del understryka angelägenheten av att fortifikationsförvaltningen
vid sin överarbetning av föreliggande organisationsförslag
tar vederbörlig hänsyn till behovet av ett mera decentraliserat förfarande
inom verkets ämbetsområde. Det åt fortifikationsförvaltningen
lämnade uppdraget synes dock icke behöva hindra, att såväl de fastighetsunderhållet
berörande frågorna som andra hithörande ärendesgrupper
ägnas uppmärksamhet jämväl i samband med hela försvarsförvaltningen
omfattande decentraliseringsutredning.

Ett annat område slutligen, där den i central regi genomförda detaljregleringen
kommit att verka starkt tyngande på den lokala förvaltningsverksamheten,
utgöres av redovisningsväsendet. Förutom den särskilda arbetsbelastning
som det uppställda kravet på en långtgående specificering
av anvisade medel medför, torde olägenheterna med det inom försvaret
tillämpade titelsystemet framför allt bestå däri, att alltför sträng
dispositionsmässig åtskillnad upprätthålles mellan varandra närstående utgiftsändamål.
I förevarande sammanhang må erinras om att redan 1948 års
revisorer underkastade detta system en kritisk granskning, utmynnande i
ett förslag till omprövning av frågan i syfte att få till stånd erforderliga

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

13

förenklingar och kostnadsbesparingar. Riksdagen anslöt sig till de av revisorerna
framförda synpunkterna, och numera har också en särskild utredningsman
tillkallats för att verkställa en sådan översyn. Problemet har
ju även andra aspekter än dem som sammanhänga med lokalmyndigheternas
högre eller lägre grad av bundenhet; av de upplysningar som lämnats
revisorerna framgår dock, att detsamma tillmätes stor betydelse just ur
decentraliseringssynpunkt. Det är revisorerna obekant, vilket beaktande
som vid den ovannämnda översynen kommer att skänkas denna sida av
problemet. Liksom då det gäller fastighetsförvaltningen torde emellertid
förevarande spörsmål få upptagas till slutgiltigt övervägande i anslutning
till den av revisorerna förutsatta allmänna prövningen av lämpligaste arbetsfördelning
mellan försvarets olika förvaltningsmyndigheter.

Utöver det senast anförda, varmed revisorerna velat fästa uppmärksamheten
på några av de inom den militära förvaltningen mest brännande
decentraliseringsproblemen, önska revisorerna framhålla följande.

Såsom tidigare omnämnts är det i huvudsak de centrala myndigheterna
själva som bestämt på vad sätt förvaltningsbefogenheterna skola avvägas
mellan högre och lägre instanser. Detta har haft till följd att den beslutanderätt
som tillkommer en och samma lokalmyndighet kan vara väsentligt
olika till innehåll och utformning, beroende på till vilken förvaltningsgren
vederbörande ärende hör. Speciellt då fråga är om likartade ärendesgrupper,
t. ex. materielfrågor, är nämnda förhållande ägnat att skapa eljest onödiga
svårigheter. Det synes därför böra eftersträvas att de centrala myndigheterna,
sä långt detta över huvud taget låter sig göra, tillämpa inbördes
korresponderande system för verksamheten.

Med ett centraliserat förvaltningsförfarande följer gärna en omfattande
rapportverksamhet. F. n. upprättas också vid försvarets lokalmyndigheter
ett mycket stort antal sammanställningar och redovisningshandlingar av
olika slag. vilka fortlöpande tillställas vederbörande centralmyndigheter.
Det kan dock vara tveksamt, om all denna rapportering fyller ett faktiskt
behov och om det sålunda hopbragta materialet verkligen utnyttjas och
icke blott lägges åt sidan. Jämväl denna fråga bör enligt revisorernas
mening upptagas till allsidig prövning i förevarande sammanhang. Med
hänsyn till den mångfald förvaltningsföreskrifter som förefinnes synes
det även böra undersökas, huruvida det icke vore möjligt att genom centralt
utarbetade sakregister underlätta för lokalmyndigheterna att snabbt återfinna
för respektive verksamhetsområde gällande bestämmelser, vilket
onekligen skulle innebära en väsentlig tidsvinst vid ärendenas handläggning.

De synpunkter revisorerna anlagt på förevarande ämne ha i huvudsak
avsett förhållandet mellan å ena sidan de centrala och å andra sidan de
regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret. Ett principiellt
likartat problem föreligger emellertid beträffande den beslutanderätt
som tillkommer allra högsta instans, d. v. s. Kungl. Maj :t. Även härutinnan
kan en översyn vara befogad, syftande till att i största möjliga utsträckning
få till stånd en överflyttning av befogenheten att slutgiltigt
avgöra visst ärende från Kungl. Maj :t till vederbörande ämbetsverk. Inom
dessa torde f. ö. beslutanderätten mången gång med fördel kunna delegeras
till tjänstemän i lägre lönegrad än nu är fallet. Medan exempelvis kassachefen
vid försvarsstaben, placerad i lönegrad 23, ensam utanordnar löner

14

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

och reseersättningar för ett par tiotal miljoner kronor varje år, erfordras
för beslut av betydligt mindre ekonomisk räckvidd vid de centrala ämbetsverken
i allmänhet såväl en byråchef som en kamrerare och en revisor.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det
angeläget, att en översyn av den militära förvaltningen i decentraliseringssyfte
snarast kommer till stånd.

Utlåtanden ha avgivits av chefen för armén, som till sitt utlåtande fogat
yttranden från militärbefälhavarna för II., V. och VI. militärområdena samt
av armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, chefen för marinen,
marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen
och statens organisationsnämnd (Del II, s. 29—73).

Chefen för armén anser att huvuddelen av de av revisorerna påtalade
nackdelarna bör kunna avhjälpas genom resp. myndigheters egen försorg.
Samtidigt framhålles, att armétyg- och arméintendenturförvaltningarna
efter nyligen genomförd omorganisation måste ges tillfälle att verka
en tid utan alt belastas med ytterligare särskilda utredningsarbeten. Sistnämnda
synpunkt kan sägas ha framförts även av arméintendenturförvaltningen,
statens organisationsnämnd samt av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen.
Sistnämnda båda remissmyndigheter anse vidare att den utredning,
som kan befinnas erforderlig, kan ombesörjas antingen i förekommande
fall av försvarets civilförvaltning eller, under ledning av försvarets
förvaltningsdirektion, av under direktionen sorterande befintliga eller för
vissa fall för ändamålet nytillskapade delegationer.

Chefen för marinen ansluter sig till revisorernas förslag om en översyn.
Marinförvaltningens verksamhetsområde bör dock icke beröras av densamma,
vilket även understrukits av marinförvallningen.

Armétygförvaltningen anför sammanfattningsvis, att tygmaterielens komplicerade
konstruktion och stora betydelse ur krigsberedskapssynpunkt nödvändiggör
en stark centralisering av materielens förvaltning i vad avser
upphandling, utlåning och kassation. Tillgångarna på den värdefullare materielen
äro därjämte mycket begränsade och måste vid behov kunna centralt
omfördelas eller nytilldelas för inordnande i arméns mobiliseringsorganisation.
En alltför långtgående decentralisering däremot torde kräva
dels en ökad personalorganisation, främst vid militärbefälsstaberna, dels
ock en väsentligt större materielstock än den nuvarande. Med hänsyn till angivna
förhållanden har ämbetsverket för sin del icke funnit principiella skäl
föreligga för en mera vidgad decentralisering av beslutanderätten inom tygförvaltningstjänstens
område.

Fortifikationsförvaltningen upplyser, att ämbetsverket inom kort av -

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

15

ser att framlägga förslag till organisation av den regionala och lokala fastighetsförvaltningen,
i vilket vittgående decentraliseringsåtgärder komma att
föreslås. Fortifikationsförvaltningen avser vidare att i samband med utarbetande
av förslag till nytt fastighetsförvaltningsreglemente för försvaret
upptaga frågan om decentralisering av vissa arbetsuppgifter från Kungl.
Maj :t till ämbetsverket. Därest de förslag, som ämbetsverket sålunda avser
att framlägga, vinna beaktande kommer en omfattande decentralisering
till stånd inom ämbetsverkets förvaltningsområde. Vid detta förhållande
och då det är av synnerlig betydelse, att en eventuellt äntligen blivande effektiv
organisation för fastighetsförvaltningen inom försvaret får uppbyggas
i lugn och därefter lämnas arbetsro under åtminstone några år, avstyrker
ämbetsverket att en särskild decentraliseringsutredning berörande ämbetsverkets
förvaltningsområde igångsättes under de fem närmaste åren.

Slutligen må nämnas, att försvarets civilförvaltning ifrågasätter, om icke
revisorernas önskemål skulle kunna tillgodoses genom att Kungl. Maj :t
uppdrager åt de centrala förvaltningsverken inom försvaret att •— ettvart i
vad gäller dess verksamhetsområde — systematiskt undersöka möjligheterna
för en vidgad decentralisering och att, i den mån verket saknar befogenhet
att besluta härutinnan, till Kungl. Maj :t ingå med förslag till de
decentraliseringsåtgärder, som synas lämpliga att företaga. Samarbete skulle
i förekommande fall äga rum med övriga förvaltningsverk, där enahanda
spörsmål föreligger. Ämbetsverket anser vidare, att verken vid fullgörande
av ett dylikt uppdrag böra få tillgång till det material i ämnet, som av revisorerna
inhämtats från de regionala och lokala myndigheterna inom försvaret.

Utskottet. De principiella synpunkter revisorerna anlagt på förevarande
spörsmål kan utskottet i allt väsentligt dela. I likhet med revisorerna har
utskottet även bibragts den uppfattningen, att på flera förvaltningsområden
inom försvaret centraliseringen av beslutanderätten drivits onödigt långt,
till men för verksamhetens friktionsfria gång. Att i decentraliseringssyfte
igångsätta en särskild utredning synes dock med hänsyn till i remissutlåtandena
anförda skäl icke vara att förorda. Däremot anser utskottet lämpligt
att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, på sätt ifrågasatts
av försvarets civilförvaltning, få i uppdrag att inom respektive verksamhetsområden
systematiskt undersöka möjligheterna för en vidgad decentralisering
och att, i den mån myndigheten saknar befogenhet att besluta härutinnan,
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de decentraliseringsåtgärder
som må befinnas motiverade. Vid denna översyn torde, såsom revisorerna
framhållit, icke minst den direkt berörda personalens erfarenheter
böra beaktas. Utskottet förutsätter även, att resultatet därav i sinom tid
på lämpligt sätt bringas till riksdagens kännedom.

16

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Då till årets riksdag framlagts förslag till definitiv organisation av den
regionala och lokala fastighetsförvaltningen inom försvaret, innefattande
jämväl förslag till vittgående decentraliseringsåtgärder, synes fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde böra undantagas från den ifrågavarande
undersökningen.

Revisorernas förevarande uttalande tar närmast sikte på förhållandet mellan
å ena sidan de centrala och å andra sidan de regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna
inom försvaret. Samtidigt ha emellertid revisorerna
framhållit, att ett principiellt likartat problem föreligger beträffande den
beslutanderätt som tillkommer allra högsta instans, d. v. s. Ivungl. Maj :t.
Även härutinnan ha revisorerna funnit en översyn befogad, syftande till att
i största möjliga utsträckning få till stånd en överflyttning av befogenheten
att avgöra visst ärende från Ivungl. Maj:t till vederbörande ämbetsverk. Utskottet
kan ansluta sig till jämväl denna uppfattning.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

5:o) Vissa arvoden inom försvaret. Under försvarsdepartementet, g 5, ha
revisorerna ifrågasatt en avveckling av rådande system med arvodesanställda
stabsjurister och en omprövning av frågan om den särskilda ersättning
som nu utgår till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner (Del I, s.
84—87).

Revisorerna ha inledningsvis erinrat om att enligt av Kungl. Maj :t budgetårsvis
meddelade bestämmelser från försvarsstabens avlöningsanslag
respektive från de tre försvarsgrenarnas anslag till avlöningar till aktiv
personal in. fl. särskilda arvoden utgå till vissa juridiska biträden samt i
en sammanställning angivit storleken av de för innevarande budgetår utgående
arvodesbeloppen. Vidare ha revisorerna erinrat om att juridiska biträden
tidigare funnits jämväl vid andra staber men efter hand avvecklats,
bl. a. genom beslut av 1955 års riksdag (s. 84 och 85). Slutligt har en redogörelse
lämnats om utgående ersättning till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner
och i anslutning härtill i en sammanställning angivits den
omfattning i vilken flygstabens juridiska biträde deltagit som sekreterare
i haverikommission under de sistförflutna tio budgetåren respektive flvgförvaltningen
eller försvarets civilförvaltning tillhandahållit sådan sekreterare
(s. 85 och 86). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

17

Vid vissa militära staber finnas anställda särskilda juridiska biträden,
vilka uppbära årsarvoden av varierande storlek. Så är f. n. fallet vid försvarsstaben,
arméstaben, flygstaben, de sju militärbefälsstaberna och Sydkustens
marindistrikt. De arbetsuppgifter som ankomma på dessa biträden
äro ej närmare preciserade men kunna sägas innefatta en allmänt konsulterande
verksamhet i rättsliga angelägenheter.

Tidigare ha jämväl andra staber ägt tillgång till juridiska biträden med
i huvudsak enahanda uppgifter som nysss nämnts. Denna personal har
emellertid efter hand avvecklats, senast genom beslut vid årets riksdag som
indragit arvodena vid Norrlandskustens marindistrikt, Gotlands marindistrikt,
Blekinge kustartilleriförsvar och Västkustens marindistrikt. Åtgärden
har motiverats med att ifrågavarande biträden utnyttjats endast i ringa
omfattning och att de ärenden som avsetts skola handläggas av dem synts
kunna övertagas av annan tillgänglig expertis, såsom auditörer eller centrala
ämbetsverk.

Enligt revisorernas mening vill det emellertid synas, som om vid samtliga
militära staber behovet av speciell juridisk sakkunskap borde kunna tillgodoses
i sist angivna ordning. Härvidlag må erinras om att försvarets civilförvaltning
enligt sin instruktion har att ombesörja skaderegleringsverksamhet
och rättsliga angelägenheter i övrigt inom försvaret samt att för detta
ändamål finnes inrättad en juridisk byrå hos ämbetsverket. Av den vid försvarets
övriga centrala förvaltningsmyndigheter anställda personalen utgöres
vidare ett icke obetydligt antal av juridiskt utbildade befattningshavare,
vilka äga speciell erfarenhet av de till respektive verksamhetsområden hörande
ärendena. Med hänsyn härtill framstår det som särskilt anmärkningsvärt,
att just i Stockholm icke mindre än fyra olika militära staber skola ha
var sitt juridiska biträde. En ändring härutinnan förefaller befogad. Den
rådgivande verksamhet som utövas av de juridiska biträdena å annan
ort än Stockholm torde i sin tur icke vara mera omfattande än att även
den med fördel skulle kunna överflyttas till vederbörande ämbetsverk
eller auditörpersonal. Revisorerna äro också av den uppfattningen, att på
förevarande område tillämpade system med arvodesanställda stabsjurister
bör i sin helhet avvecklas.

I samband därmed synes jämväl frågan om den särskilda ersättning som
nu utgår till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner böra upptagas
till omprövning. På sådan sekreterare ankommande uppgifter fullgöras redan
nu i stor utsträckning av på sedvanligt sätt anställda befattningshavare
vid försvarets civilförvaltning eller flygförvaltningen. Då några olägenheter
icke försports med denna anordning, torde kunna ifrågasättas om icke såsom
sekreterare i haverikommission alltid bör anlitas inom försvaret tillgänglig
juridisk expertis och om icke detta bör åläggas vederbörande såsom
ett tjänsteuppdrag i likhet med vad nu sker beträffande övriga ledamöter i
haverikommission.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, de tre försvarsgrenscheferna,
försvarets civilförvaltning och statskontoret (Del II, s. 74—81).

Överbefälhavaren,vars synpunkter i stort sett delas av cliefen för armén, anser
en ändring i nu tillämpade system icke för närvarande vara befogad. Som
skäl härför har hl. a. anföris, att den verksamhet som bedrives av den juri -

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 saml. Nr 9h

18

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

diskt utbildade personalen i de centrala förvaltningarna icke synes vara av
den natur, som erfordras för de uppgifter som nu handhavas av de juridiska
biträdena.

Chefen för marinen anser, att arvodet till det juridiska biträdet vid Sydkustens
marindistrikt kan indragas.

Försvarets civilförvaltning framhåller alt, såvitt myndigheten har sig
bekant, några olägenheter icke försports av de hittills verkställda indragningarna
av arvoden till juridiska biträden vid lokala och regionala staber.
Vid sådant förhållande vill ämbetsverket lika med riksdagsrevisorerna ifrågasätta,
om icke det nuvarande systemet med arvodesanställda stabsjurister
vid militärbefälsstaber och Sydkustens marindistrikt skall kunna avvecklas
och erforderligt juridiskt biträde lämnas vederbörande chefer av respektive
auditörer. Vad därefter angår de juridiska biträdena hos försvars-, arméoch
flygstaben är civilförvaltningen icke övertygad om att behov föreligger
av samtliga dessa biträden. Marinstaben, som saknar juridiskt biträde, tillgodoser
enligt vad civilförvaltningen inhämtat sitt behov härutinnan genom
att anlita juridiskt-administrativt skolad personal på annat håll inom försvaret,
främst marinförvaltningen. Civilförvaltningen föreställer sig, att
motsvarande system bör kunna tillämpas jämväl av arméstaben och flygstaben.
Även om så sker torde emellertid enligt civilförvaltningens mening
i vissa fall behov kunna föreligga för försvarsgrensstaberna att ha tillgång
till särskild juridisk sakkunskap. Uppenbart torde också vara, att dylikt
behov i icke ringa utsträckning förefinnes vid försvarsstaben. Med hänsyn
härtill vill civilförvaltningen ifrågasätta, om icke arvodena vid arinéstaben
och flygstaben kunde avvecklas och åt det juridiska biträdet vid försvarsstaben
uppdragas att jämväl biträda försvarsgrenscheferna i förevarande
hänseende i sådana fall, där icke erforderlig sakkunskap står till förfogande
på annat håll.

Vad angår spörsmålet om ersättning till sekreterare vid flygvapnets haverikommission
ställer civilförvaltningen sig ingalunda främmande för den av
revisorerna framförda tanken att låta uppdrag såsom sekreterare i haverikommission
utgöra tjänsteuppdrag för därför lämpad löneplansanställd personal
inom försvaret. En förutsättning härför torde emellertid vara, att personalläget
vid de verk, som kunna komma i fråga, tillåter en sådan anordning.
En närmare undersökning härutinnan torde lämpligen kunna göras i
samband med den översyn av vissa personalfrågor m. in. inom försvarsförvallningarna,
som avsetts skola äga rum inom den närmaste tiden.

Chefen för flygvapnet anför, att erfarenheterna visa, att de ärenden av
rättslig natur, som förekomma vid flygstaben, bäst handläggas under biträde
av en praktiserande jurist, fristående från statliga myndigheter. Vidare
upplyses att flygstabens juridiska biträde alltsedan 1941 tjänstgör som ledamot
(jurist och sekreterare) i flygvapnets haverikommissioner. Erfaren -

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

19

heterna tala även i detta fall för lämpligheten av denna ordning. Slutligen
anföres följande.

Utifrån de synpunkter flygledningen har att företräda, och här då främst
dem, som ha samband med flygsäkerhetens främjande, måste därför bestämt
avrådas från den föreslagna åtgärden att, för en förhållandevis obetydlig
direkt ekonomisk besparing, återgå till den sedan länge övergivna organisationsformen
för haverikommissionerna med från fall till fall tillsatta
sekreterare, som för övrigt, enligt vad erfarenheterna visat, vederbörande
myndigheter ofta ha svårt att tillhandahålla. Den nuvarande ordningen
erbjuder otvivelaktigt den säkraste praktiskt genomförbara garantien för
att de för flygsäkerheten så viktiga haveriutredningarna genomföras på
bästa sätt. Allmänheten, som med icke ringa intresse observerar dessa ärenden,
skulle också otvivelaktigt icke anse det tillfredsställande, om uppgiften
som kommissionernas jurist, som under en följd av år varit anförtrodd en
erfaren advokat, nu från fall till fall åter anförtroddes merendels yngre
jurister från militära myndigheter.

Med hänsyn till det ovan anförda och särskilt i egenskap av ansvarig för
flygsäkerheten inom flygvapnet avstyrker chefen för flygvapnet bestämt
av riksdagens revisorer framförda ändringsförslag.

Till sist må framhållas, att statskontoret helt anslutit sig till revisorernas
synpunkter.

Utskottet. I likhet med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna
hyser utskottet den åsikten, att de nuvarande arvodestjänsterna som
juridiskt biträde vid militärbefälsstaberna och Sydkustens marindistrikt utan
olägenhet kunna indragas. Däremot synas vissa skäl tala för att de högre
staberna alltjämt böra äga tillgång till även annan juridisk sakkunskap
än den som finnes företrädd inom vederbörande centrala ämbetsverk. Behov
torde dock icke föreligga av samtliga de befattningar om vilka nu
närmast är fråga. Utskottet anser sig därför kunna förorda, att för här avsedda
ändamål vid armé- och flygstaberna utgående arvoden avvecklas och
att åt försvarsstabens juridiska biträde uppdrages att, då så erfordras, gå
jämväl försvarsgrenscheferna till handa i berörda hänseende. Vad slutligen
angår frågan om ersättning till sekreterare i flygvapnets haverikommissioner
delar utskottet försvarets civilförvaltnings uppfattning, att denna fråga
bör prövas i samband med den numera beslutade översynen av försvarsförvaltningarnas
personalorganisation.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kung], Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

6:o) Arméns reserver. Under försvarsdepartementet, § 6, ha revisorerna
uttalat, att en särskild undersökning bör verkställas rörande möjligheterna
att — närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta

20

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

reservpersonal med värnpliktig personal. Vidare föreslås att oberoende härav
vissa kostnadsbesparande åtgärder vidtagas redan nu (Del I, s. 87—98).

Inledningsvis ha revisorerna lämnat en historisk tillbakablick på reservens
uppkomst samt en översikt över tillkomsten av gällande reservbefälskungörelse
för armén (s. 87—89). Därefter har redogjorts för hur reserven
i armén är organiserad samt för gällande föreskrifter rörande anställning
i reserv (s. 89—93). Revisorerna ha även upplyst om att reserven inom
marinen och flyget är organiserad efter i stort sett samma principer som
reservbefälsinstitutionen inom armén (s. 93). I anslutning till det sagda
ha revisorerna erinrat om att utbildning årligen sker jämväl av värnpliktiga
officerare och underofficerare samt redogjort för denna utbildning
(s. 89—95). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

I och med tillkomsten av en på allmän värnplikt grundad försvarsordning
i vårt land uppstod efter hand ett allt starkare behov av befäl, som utan
skyldighet att stadigvarande tjänstgöra under fred kunde disponeras i händelse
av mobilisering och krig. De åtgärder som redan tidigt vidtogos för att
tillgodose detta behov inriktades till en början helt på att få till stånd en
reserv av för ändamålet särskilt utbildad personal, med rätt icke blott att
uppbära lön och andra liknande förmåner under föreskriven tjänstgöring
utan även att åtnjuta pension sedan viss levnadsålder uppnåtts. Speciellt
under den förstärkta försvarsberedskap som vårt land nödgades intaga
på grund av stormaktskrigets utbrott år 1939 visade det sig emellertid, att
den ifrågavarande reservpersonalen icke förslog för att trygga tillgången på
erforderligt befäl, varför det blev nödvändigt att i väsentligt större utsträckning
än tidigare förutsatts taga i anspråk värnpliktig personal på olika befälsposter.
Detta tvångsläge består alltjämt, i synnerhet vad armén beträffar.
Enligt gällande krigsorganisation skall också en betydande del av
befälsbehovet vid de mobiliserade arméförbanden fyllas med värnpliktig
personal. Till följd härav ingår sedan åtskilliga år tillbaka utbildning till
icke blott underbefäl utan även officerare och underofficerare som ett normalt
led i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen.

Genom denna utveckling har reservbefälsinstitutionen uppenbarligen
starkt minskat i betydelse. Ur vissa synpunkter kan rent av sättas i fråga,
huruvida tillräckliga skäl föreligga för institutionens fortbestånd över
huvud taget. Problemet gäller närmast i vad mån reservbefälet kan anses
vara det värnpliktiga befälet så överlägset i militärt hänseende, att de merkostnader
för statsverket som framför allt sammanhänga med de reservbefälet
tillförsäkrade pensionsförmånerna därigenom framstå som motiverade.
Vid bedömandet av detta spörsmål synes icke minst böra beaktas -—
för att inskränka jämförelsen till de båda kategorier som härvidlag äro
av särskilt intresse — att den reservanställde och den värnpliktige officeren
ha att underkasta sig exakt samma utbildning. Den obligatoriska tjänstgöring
i fred som ankommer på envar av nyssnämnda personalkategorier
efter genomgången kadettskola är visserligen av olika längd, men skillnaden
fram till värnpliktstidens slut utgör icke mer än knappa tio månader.

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

21

Skulle den värnpliktige officeren därtill genom frivilliga kurser meritera
sig för fortsatt förordnande som fänrik eller för befordran till högre befälsgrad,
kommer skillnaden i sammanlagd utbildnings- och tjänstgöringstid
att reduceras till 6 ä 7 månader. Någon mera avsevärd militär överlägsenhet
lärer icke konstitueras därav.

Den reservanställda personalen utgör således i fråga om tjänstbarhet
icke någon från det värnpliktiga befälet starkt avgränsad grupp. Detta
behöver självfallet icke hindra, att den förra personalkategorien bättre än
den senare kan lämpa sig för vissa befattningar inom krigsorganisationen,
framför allt sådana av mera specialistbetonad karaktär. Med hänsyn till
vad ovan anförts vill det å andra sidan förefalla, som om möjligheter skulle
föreligga att i icke ringa utsträckning ersätta reservanställda officerare
med värnpliktiga. Det kan måhända därvid visa sig erforderligt såväl att
förbättra det värnpliktiga befälets ekonomiska förmåner som att utöka
programmet för den frivilliga befälsutbildningen. Den härav föranledda
kostnadsstegringen torde bli obetydlig i jämförelse med de besparingar
som skulle uppstå genom bortfallet av reservpensionerna. Revisorerna finna
också frågan vara av sådan vikt att den bör närmare utredas. Självfallet
böra förhållandena icke blott inom armén utan även inom övriga försvarsgrenar
därvid tagas under beaktande. Erinras må i detta sammanhang
att kategorien reservofficerare i flygförartjänst redan i princip är avvecklad,
vartill kostnadsskäl icke minst torde ha bidragit.

Utan avvaktan på resultatet av en sådan utredning som nyss antytts
synas emellertid redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att nedbringa
statsverkets kostnader för reservbefälsinstitutionen. Med det sagda avse
revisorerna i första hand det system som tillämpas för reservpersonalens
pensionering. Enligt gällande bestämmelser tillhör reservanställd och förtidsavgången
personal reserven fram till utgången av det kalenderår varunder
vederbörande uppnår 47 års ålder, dock att den som ådagalagt lämplighet
för fortsatt anställning vid krigsmakten må meddelas tillstånd att
efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår varunder
55 års ålder uppnås. I senare fallet utgår reservpensionen för officerare
med ett årligt belopp som f. n. är 436 kronor större än i det förra.
Som av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har arméöverläkaren
nyligen föreslagit, att tillstånd till kvarstående i reservanställning efter 47-årsperiodens utgång icke bör ifrågakomma för reservanställda läkare annat
än rent undantagsvis. Såsom skäl härför har hänvisats till krigsorganisationens
krav på psykiskt och fysiskt fullgod befälspersonal vid fältförbanden.
Om detta gäller för den militära läkarpersonalen, måste det uppenbarligen
med ännu större styrka gälla för den personal som i likhet
med huvuddelen av reservofficerarna är avsedd att föra det direkta befälet
över de stridande förbanden. I ett remissyttrande över 1948 års pensionsåldcrskominittés
betänkande har också överbefälhavaren framhållit, att av
den personal som ingår i krigsorganisationen kräves stor psykisk motståndskraft
och förmåga att uthärda fysiska påfrestningar. Det aktiva befälet utgjorde
därvid befälskaderns kärna, varvid fältförbandens kvalitet vore starkt
beroende av det aktiva befäl som inginge i dem. Såväl militära som medicinska
erfarenheter bestyrkte enligt överbefälhavaren, att genomsnittsåldern
(pensionsåldern) måste sättas avsevärt lägre än vad kommittén ansett vara
normalt för den militära personalen. Härtill må nämnas alt pensionsålders -

22

Statsutskottets utlåtande nr 9t år J956

kommittén hade för kompanibefäl föreslagit i princip en lägsta pensionsålder
av 50 år (pensioneringsperioden 50—55 år).

Mot bakgrunden av nu berörda omständigheter anse revisorerna vägande
skäl tala för att anställningen i reserv som regel bör upphöra i och med
värnpliktstidens utgång. En sådan begränsning skulle medföra betydande
besparingar för statsverket. Till belysande härav må följande exempel lämnas.

Skillnaden mellan den högre och lägre reservofficerspensionen uppgår
som ovan nämnts till 436 kronor per år. I det föregående har vidare angivits,
att ca 300 reservfänrikar årligen anställas vid armén. Med utgångspunkt
härifrån och med en beräknad levnadsålder av i medeltal 75 år skulle
sammanlagda beloppet av årligen inbesparade pensionskostnader, därest
anställningstiden i reserv begränsas till 47-årsåldern, komma att uppgå
till (300 X 436 X 20 =) 2 616 000 kronor. Härutöver skulle kostnaderna
för avlöning, traktamenten, resor m. in. under den tjänstgöring som faller
på anställningstiden mellan 47 och 55 års ålder inbesparas. Enligt vissa
i arméöverläkarens förberörda promemoria angivna beräkningsgrunder
kunna dessa kostnader uppskattas till sammanlagt 1 355 000 kronor. Totalt
skulle således besparingarna komma att uppgå till inemot 4 miljoner kronor
per år, varvid likväl icke kostnader för inkvartering, förplägnad m. in.
medtagits.

Ovan lämnade exempel utgår som synes från den förutsättningen, att
varje »årsklass» reservanställda officerare omfattar exakt 300 individer.
Vidare har antagits att samtliga erhållit tillstånd att kvarstå i reserv till
55 års ålder och att samtliga jämväl vunnit kaptensbefordran. Även om
dessa förutsättningar icke kunna få sin fulla motsvarighet i verkligheten,
ger exemplet dock ett begrepp om storleken av de besparingsmöjligheter
som stå till buds på förevarande område.

Även i ett annat avseende torde kostnaderna för reservbefälsinstitutionen
kunna nedbringas. Härutinnan må erinras om att reservbefälet i viss omfattning
är berättigat att erhålla s. k. ekiperingshjälp i och för anskaffande
av egen uniformsutrustning. Dylik förmån tillkommer icke det värnpliktiga
befälet. Icke minst ur beredskapssynpunkt synes det emellertid vara
lämpligt, att jämväl reservbefälet tillhandahålles fullständig utrustning
genom kronans försorg, varigenom en icke oväsentlig kostnadsbesparing
skulle kunna ernås.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna således som sin uppfattning uttala,
att en särskild undersökning bör verkställas rörande möjligheterna att —
närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal
med värnpliktig personal. Oberoende härav böra bestämmelserna
i ämnet ändras därhän, att reservanställningen som regel upphör
i och med värnpliktstidens utgång. Vidare bör ekiperingshjälp icke längre
tillerkännas reservpersonalen utan denna utrustas genom kronans försorg.
Med hänsyn till de betydande kostnadsbesparingar som därigenom stå att
vinna böra sistnämnda åtgärder vidtagas snarast möjligt.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, vilken hört cheferna för armén,
marinen och flygvapnet, samt av försvarets civilförvaltning och statskontoret
(Del II, s. 82—95). I ärendet har härutöver värnpliktiga officerares
riksförbund inkommit med en skrift.

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

23

Överbefälhavaren delar icke revisorernas uppfattning att reservbefälsinstitutionens
betydelse minskat genom införandet av utbildning av värnpliktig
befälspersonal inom den normala värnpliktstjänstgöringens ram. Reservbefälet
utgör alltjämt en för förbandens krigsduglighet och beredskap
nödvändig befälskategori. överbefälhavaren anser sålunda att reservbefälsinstitutionen
alltjämt bör bibehållas och att den av revisorerna föreslagna
särskilda utredningen icke bör komma till stånd. Beträffande tidpunkten för
reservanställningens upphörande framhåller överbefälhavaren, att det i och
för sig skulle vara önskvärt att kunna ersätta äldre reservpersonal med
yngre sådan. Merkostnaderna härför synas dock bli icke obetydliga. Någon
besparing torde icke vara att vinna, om det av revisorerna framlagda förslaget
genomföres. Överbefälhavaren avstyrker därför förslaget. Vad angår frågan
om ekiperingshjälpen har på grund av den korta remisstiden någon utredning
av denna fråga icke kunnat ske. Överbefälhavaren är därför icke nu
beredd taga ställning till revisorernas förslag i detta avseende, men anser
det dock vara tveksamt, om besparingar kunna åstadkommas på föreslaget
sätt.

Liknande synpunkter framföras av chefen för armén. Cheferna för marinen
och flygvapnet äro likaledes ense med överbefälhavaren om nödvändigheten
av att bibehålla reservbefälsinstitutionen. Chefen för marinen vill icke
motsätta sig att anställningen i flottans och kustartilleriets reserver regelmässigt
upphör vid värnpliktstidens utgång. Chefen för flygvapnet ifrågasätter
om minskning av anställningstiden i reserven i enlighet med revisorernas
förslag även kunde komma att medföra några kostnadsbesparingar. Sistnämnda
båda vapengrenschefer anse slutligen, att frågan om slopande av
ekiperingshjälp till reservpersonal bör föregås av kostnadsutredning.

Försvarets civilförvaltning har bl. a. anfört:

Frågan huruvida och i vad mån reservbefälsinstitutionen skulle kunna
begränsas måste enligt civilförvaltningens mening bliva beroende på krigsorganisationens
behov av reservbefäl och möjligheterna att tillgodose detta
behov annorledes än med utnyttjande av särskilt anställt reservbefäl. Detta
spörsmål faller utanför civilförvaltningens ämbetsområde. Såsom revisorerna
påpekat måste emellertid en begränsning av reservbefälsinstitutionen
föranleda åtgärder för en effektivisering av den frivilliga befälsutbildningen
för värnpliktig personal samt en förbättring av detta befäls ekonomiska
förmåner. Civilförvaltningen föreställer sig, att en dylik ekonomisk kompensation
närmast skulle komma att utformas såsom en premie- eller pensionsförmån.
Detta skulle kunna innebära, att någon reell kostnadsbesparing
för statsverket icke skulle följa av en dylik anordning.

Med hänsyn till de kostnader, reservbefälsinstitutionen medför, har civilförvaltningen
dock i och för sig intet att erinra mot den av revisorerna begärda
utredningen. Civilförvaltningen vill emellertid ifrågasätta, huruvida
icke de av revisorerna för omedelbart vidtagande påyrkade åtgärderna, med
hänsyn till vad härutinnan ovan anförts, jämväl lämpligen böra bliva föremål
för övervägande i samband med ifrågavarande utredning.

24 Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I detta sammanhang har civilförvaltningen framhållit, att reservbefälskungörelsen
är i behov av en översyn jämväl ur andra synpunkter än de
av revisorerna framförda.

Statskontoret intar i huvudfrågan i stort sett samma ståndpunkt som civilförvaltningen.

Värnpliktiga officerares riksförbund har sammanfattningsvis framhållit,
att förbundet är ense med statsrevisorerna, att två skilda officerskategoner
(reserv- och värnpliktiga) för närvarande icke tjänar något ändamål,
då utbildningen i stort sett är lika för dessa båda kategorier, att en gemensam
kår bör bildas med samma möjligheter till vidareutbildning och med
samma löneförmåner, att namnet på denna nya kår är av underordnad betydelse,
men att namnet »reservofficer» av praktiska skäl bibehålies, att samtliga
officerare med fänriks och löjtnants grad erhålla lön under tjänstgöring
utan att vara fast anställda, att dessa löneförmåner utgå med ett rimligt belopp
i förhållande till det ansvar som åvilar officeren, att då obligatorisk
eller frivillig tjänstgöring fullgjorts i sådan utsträckning, att den berättigar
till utnämning till kapten, denna utnämning skall ske först det kalenderår
vederbörande fyller 36 eller 38 år, att vid utnämning till kapten fast anställning
erhålles i likhet med vad som nu är fallet vid första utnämning till
reservofficer, samt att efter sådan utnämning löneförmån utgår efter samma
grunder som för närvarande äro gällande för reservofficer, att pension med
lämpligt belopp utgår till denna kategori av fast anställda och med sådant
belopp, att det sporrar den yngre officeren att deltaga i sådan militär utbildning,
som berättigar till fast anställning enligt ovan angivna grunder,
att officer som utnämnts till kapten bör kunna, efter företeende av fältduglighetsintyg,
kvarstå i tjänst intill 55 års ålder, detta med tanke på den dyrbara
utbildning, som påkostats av staten, och med tanke på den allmänna
höjning avpensionsåldern, som för närvarande är förhärskande inom den civila
statsförvaltningen samt att om denna reform genomföres skulle en icke
föraktlig besparing kunna göras, då endast ett mindre antal officerare erhålla
befordran till kapten och sålunda bliva delaktiga av särskilda löne- och
pensionsförmåner.

Utskottet. Revisorerna ha funnit sig böra förorda en närmare undersökning
av möjligheterna att i viss utsträckning ersätta reservanställda officerare
med värnpliktiga. Som skäl härför har hänvisats till dels den överensstämmelse
i fråga om utbildningen som föreligger de båda personalkategorierna
emellan, dels de relativt dryga kostnader som reservbefälsinstitutionen
i och för sig drar. Utan avvaktan på resultatet av en sådan undersökning
böra vidare enligt revisorernas uppfattning bestämmelserna i ämnet
ändras därhän, att reservanställningen som regel upphör i och med värn -

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

25

pliktstidens utgång samt att ekiperingshjälp icke längre tillerkännes reservpersonalen
utan denna utrustas genom kronans försorg.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ha avstyrkt, att en särskild utredning
om reservbef älsinstitutionen kommer till stånd, och även i övrigt ställt
sig avvisande till revisorernas förslag. Chefen för armén har därvid uttalat
den uppfattningen, att den reservanställda personalen med hänsyn till sin
användbarhet utgör en från det värnpliktiga befälet klart avgränsad grupp.

I en till utskottet ingiven skrivelse har värnpliktiga officerares riksförbund
förklarat sig vara ense med revisorerna, att den nuvarande uppdelningen
i reservofficerare och värnpliktiga officerare icke är ändamålsenlig,
då utbildningen i stort sett är lika för dessa båda kategorier. I anslutning
till denna principiella uppfattning har förbundet framlagt ett konkret förslag,
innebärande bl. a. att av reservofficerare och värnpliktiga officerare
bildas en gemensam kår, att samtliga till denna kår hörande officerare med
fänriks och löjtnants grad erhålla lön under tjänstgöring utan att vara fast
anställda, att vid utnämning till kapten fast anställning erhålles i likhet
med vad nu är fallet vid första utnämning till reservofficer samt att efter
utnämning till kapten löne- och pensionsförmåner utgå efter samma grunder
som för närvarande gälla för reservofficer.

Såvitt utskottet kan bedöma tala vissa skäl för att det militära befäl som
erfordras utöver den på stat anställda personalen sammanföres i en gemensam
kår. Då emellertid förevarande spörsmål kan förutsättas komma att
prövas av 1954 års befälsutredning, har utskottet velat begränsa sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Viss försäljning av intendenturmateriel. Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna förordat en övergång till kontant försäljning
över disk av uniformspersedlar och annan för tjänstebruk inom försvaret erforderlig
utrustning till personal, som själv är skyldig att anskaffa och
underhålla sädan materiel, varvid särskilt möjligheten att i förekommande
fall upprätta gemensamt försäljningsställe för flera förband bör undersökas
(Del I, s. 99—104).

Revisorerna ha inledningsvis redovisat de grundläggande bestämmelserna
om tillhandahållande av beklädnad och övrig för tjänsten erforderlig utrustning
vid försvaret. Efter en redogörelse för själva förfaringssättet vid
försäljningen av ifrågavarande utrustning till personal, som är skyldig att
själv hålla sig med densamma (s. 99—102), ha revisorerna gjort följande
uttalande.

Den personal inom försvaret som är skyldig att inneha tjänstedräkt äger
som speciell förmån att mot ersättning, i princip svarande mot statsverkets
självkostnadspris, från vederbörande förråd utbekomma uniformspersed -

26

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

lar och för sådana persedlar erforderliga materialier. Såsom framgår av det
föregående utnyttjas denna förmån i icke ringa utsträckning; försäljningen
av ifrågavarande materiel under sistförflutna budgetår belöpte sig således
till ett sammanlagt belopp av drygt två miljoner kronor. Revisorerna finna
det också naturligt att kronan på angivet sätt underlättar för personalen
att anskaffa föreskriven utrustning. Anledning torde ej föreligga att härutinnan
överväga någon ändring.

Det förfaringssätt som anbefallts för försäljningen synes dock lämna
rum för vissa erinringar, i varje fall vad armén och flygvapnet beträffar.
Inom dessa båda försvarsgrenar är försäljningen som regel ordnad så, att
vederbörande köpare nödgas uppsöka ett flertal befattningshavare i olika
lokaler, innan den önskade materielen erhålles. Köparen bar sålunda i
förekommande fall att först infinna sig vid intendenturförrådet i och för
utprovning m. m. Beställning måste sedan ske på intendenturexpeditionen,
där kvittenslista upprättas och räkning utskrives under medverkan av
såväl förrådsförvaltaren som intendenten. Nästa moment är att betalning
erlägges i kassan. Köparen får därefter på nytt begiva sig till förrådet, där
materielen äntligen utlämnas. Om betalning skall verkställas i form av
avdrag på vederbörandes lön, bortfaller besöket vid kassan. I detta fall tillkommer
å andra sidan allt det bestyr som sammanhänger med och blir
en följd av att särskild avdragslista måste upprättas.

Det här skildrade systemet framstår enligt revisorernas mening som
onödigt tillkrånglat och arbetskrävande, icke minst i sådana fall då de
olika förråds- och expeditionslokaler som skola uppsökas i samband med
försäljningen äro belägna på långt avstånd från varandra. Olägenheterna
kunna synas i huvudsak ha avseende på den enskilde köparen. Genom den
mångfald blanketter och redovisningshandlingar av skilda slag som skola
föras måste emellertid systemet vålla jämväl den berörda förvaltningspersonalen
ett icke obetydligt merarbete. Det må vidare betänkas att försäljningen
i avsevärd utsträckning inskränker sig till sådana tillbehör som
knappar, emblem o. d. Det ringa ekonomiska värde dessa materialier var
för sig representera kommer systemet att te sig än mera överdimensionerat;
det kan ju knappast vara rimligt med en så omfattande papperskvarn som
f. n. för utlämnande av exempelvis en slipshållare å 20 öre. Av besök
vid olika förband ha revisorerna också fått bekräftat, att systemet anses
tungrott och opraktiskt.

Det torde emellertid icke erbjuda någon större svårighet att få till stånd
en ordning, enligt vilken beställning, kvittering, betalning och utlämning
av materielen kan ske i ett sammanhang. Härutinnan må hänvisas till
det förfarande som tillämpas vid försvarsstaben och flertalet marinmyndigheter.
Försäljningen sker där direkt över disk såsom i en vanlig affär,
med ett minimum av arbete och tidsförlust såväl för vederbörande förvaltningsorgan
själva som för den inköpsberättigade personalen. Enligt vad
revisorerna inhämtat äro erfarenheterna därav uteslutande goda. En allmän
övergång till detta förfaringssätt synes fördenskull böra ske inom försvaret,
varvid särskilt bör undersökas möjligheten att upprätta ett gemensamt försäljningsställe
på sådana orter där flera förband äro förlagda.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning samt av arméintendentur-,
marin- och flygförvaltningarna (Del II, s. 95—104).

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

27

Försvarets civilförvaltning framhåller, att det knappast torde vara anledning
att överdriva olägenheterna av nuvarande system för försäljning av
intendenturmateriel vid armén och flygvapnet. Normalt betalas nämligen
enligt civilförvaltningen sådana inköp genom avdrag på köparens lön, varvid
proceduren torde vara avsevärt enklare än vad revisorerna angivit. Det
anförda hindrar dock icke, menar myndigheten, att det kan vara anledning
att överse gällande bestämmelser i förevarande avseende.

Med anledning av revisorernas yttrande avser arméintendenturförvaltningen
i första hand att utvidga försäljningen av tjänstetecken m. m. vid
truppförbandsmarketenteriernas handelsbodar. Dessutom kommer förvaltningen
att i samråd med statens organisationsnämnd övervägas huruvida
ytterligare förenklingar kunna göras.

Marinförvaltningen har intet att anföra, då revisorerna icke haft anledning
till erinringar mot ifrågavarande verksamhet sådan den bedrives inom
marinen.

Slutligen må nämnas, att flygförvaltningen avstyrker förändringar i av
revisorerna angiven riktning.

Utskottet. I likhet med revisorerna anser utskottet det vid försvarsstaben
och flertalet marinmyndigheter tillämpade systemet, enligt vilket beställning,
kvittering, betalning och utlämning av den här ifrågavarande materielen
sker i ett sammanhang, erbjuda beaktansvärda fördelar, varför vissa
skäl tala för att detta system införes vid försvaret i dess helhet. Då emellertid
arméintendenturförvaltningen förklarat sig ha för avsikt att i samråd
med statens organisationsnämnd överväga frågan om erforderliga förenklingar
av de på förevarande område gällande bestämmelserna och då utskottet
förutsätter att jämväl flygförvaltningen tillgodogör sig resultatet av
dessa överväganden, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet
förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Utrangering av marinen tillhöriga fartyg. Under försvarsdepartementet,
§ 8, ha revisorerna framhållit angelägenheten av att den av marinförvaltningen
i egen regi bedrivna verksamheten med nedskrotning av
utrangerade örlogsfartyg i görligaste mån inskränkes till förmån för en
direktförsäljning av sådana fartyg (Del I, s. 104—109).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att beslut om utrangering av
marinen tillhöriga fartyg fatlas av Kungl. Maj :t. Härefter ha revisorerna
lämnat en redogörelse för de föreskrifter som pläga åtfölja Kungl. Maj :ts
utrangeringsbeslut samt för de bestämmelser som gälla för redovisningen
av vid utrangeringen uppkommande intäkter och kostnader (s. 104 och
105).

28

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I syfte att få förevarande spörsmål närmare belyst ha revisorerna inhämtat
och närmare redovisat vissa uppgifter dels från marinförvaltningen
beträffande de fartyg, som utrangerats under den sistförflutna femårsperioden,
dels från Stockholms örlogsvarv beträffande det före ingången
av nämnda tidsperiod utrangerade pansarskeppet Tapperheten (s.
Klö—108). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

I samband med att beslut fattas om utrangering av marinen tillhöriga
fartyg plägar Kungl. Maj :t utfärda särskilda s. k. utrangeringsbrev, vilka
som regel innebära ett bemyndigande för marinförvaltningen att på för
kronan förmånligaste sätt låta efter omständigheterna försälja eller nedskrota
vederbörande fartyg eller använda det för tekniska försök, skyddstjänstövningar
eller annat lämpligt ändamål. Dessutom pläga meddelas
vissa andra föreskrifter om vad som skall iakttagas vid utrangeringen.

Den av revisorerna verkställda undersökningen ger vid handen, att utrangeringen
av nu ifrågavarande fartyg till avsevärd del sker i form av
skrotning vid marinens egna verkstäder. Denna skrotningsverksamhet synes
emellertid vara för statsverket ekonomiskt föga lönande, i det att därmed
sammanhängande kostnader uppgå till relativt sett mycket betydande belopp.
Beträffande vissa fartyg äro skrotningskostnaderna till och med så
höga, att de nätt och jämnt täckas av de intäkter som inflyta genom
försäljning av erhållet järn- och metallskrot. Ett typexempel härpå utgör
pansarskeppet Sverige, vars skrotning hittills dragit eu kostnad av 349 000
kronor, medan intäkterna uppgått till 350 000 kronor. Påfallande är vidare
att det ekonomiska utbytet blivit avsevärt bättre i sådana fall då vederbörande
fartyg försålts direkt. En jämförelse mellan pansarskeppen Manligheten
och Tapperheten, båda tillhörande den s. k. Äran-klassen, utvisar
således att det förstnämnda fartyget, vilket skrotats, lämnat en nettovinst
på allenast 78 000 kronor, medan motsvarande vinst på det sistnämnda
fartyget, vilket försålts, uppgår till 420 000 kronor. Möjligen skulle kunna
invändas, att denna jämförelse icke är fullt rättvisande, eftersom
Manlighetens dubbelbotten utan ersättning överlämnats till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap. Såsom marinförvaltningen själv
upplyst har emellertid försäljningsvärdet av dubbelboltnen i skrotat
skick ansetts endast motsvara skrotningskostnaderna, varför denna omständighet
icke kan tillmätas betydelse. Flera andra i det föregående anförda
exempel peka f. ö. i samma riktning.

Att marinförvaltningen låter i egen regi skrota utrangerade fartyg torde
i icke ringa mån sammanhänga med att ämbetsverket på detta sätt önskar
bereda stadigvarande sysselsättning åt marinverkstäderna. Därpå tyder
bl. a. den relativt långa tid som plägar förflyta innan viss skrotning fullbordats;
arbetstakten bestämmes synbarligen av tillgången på andra arbetsobjekt.
Det förtjänar emellertid i detta sammanhang erinras om att marinverkstäderna
enligt beslut vid 1947 års riksdag skola drivas efter fullt
affärsmässiga principer. Att enbart av sysselsättningspolitiska skäl utlägga
vissa arbeten vid dessa verkstäder synes därför icke sakligt motiverat.
Revisorerna kunna heller icke finna att skrotningsverksamheten står i god
överensstämmelse med andemeningen i de förut omförmälda kungl. breven,
i vilka brukar föreskrivas att utrangering skall ske på sätt som prövas
för kronan förmånligast. Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

29

framstår det därför enligt revisorernas mening som angeläget, att ifrågavarande
verksamhet i görligaste mån inskränkes och att de utrangerade
fartygen i stället direkt försäljas, sedan vissa speciella delar undantagits.
I den mån sådana fartygstillbehör tillföras vederbörande förråd, torde
dock till skillnad från vad nu är fallet kostnadsreglering alltid böra ske.

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och statens sakrevision
(Del II, s. 105—109).

Marinförvaltningen har bl. a. anfört.

Vid bedömning av frågan om försäljning eller nedskrotning vid marinens
verkstäder av utrangerade fartyg bör ej enbart den direkta ekonomiska
lönsamheten vara utslagsgivande. Enligt marinförvaltningens uppfattning
böra nedanstående synpunkter även beaktas vid frågans avgörande.

Vid behov bör marinens verkstäder kunna tillföras lämpliga ackumulatorarbeten
t. ex. utrangerade fartyg för skrotning för att utjämna säsongmässiga
variationer i verkstädernas arbetsbelastning. Härigenom kan en
högre reparationsberedskap hållas för oförutsedda större haverier på örlogsfartyg
och övrig materiel, vilket är av betydelse för marinens materielberedskap
och för genomförandet av planerade övningar och utbildning.

Skrotning av utrangerade fartyg vid marinens verkstäder giver även
bättre möjligheter att under det fortlöpande skrotningsarbetet tillvarataga
utrustningsdetaljer, maskiner, maskindelar och materiel, som kan användas
för fartygens underhåll och förbilliga detta.

Härjämte skapas även en tillgång av viss reservmateriel, som kan utnyttjas
vid rustning, underhåll och komplettering av bl. a. hjälpfartyg.

Beträffande speciellt pansarskeppet Sveriges skrotning må anföras att
denna ej är avslutad, varför de angivna siffrorna ej utvisa den slutliga
ekonomiska ställningen beträffande detta skrotningsobjekt. Att uppgöra
någon säker kalkyl över det slutliga ekonomiska resultatet är f. n. ej
möjligt, då detta i sista hand är beroende av de skrotpriser, som kunna
erhållas vid kommande försäljningar. Här kan dock nämnas dels att endast
en mindre del av den mest lönande delen av skrotningen hittills utförts,
dels att vissa värdefulla inventarier ännu ej försålts.

Statens sakrevision anför sammanfattningsvis.

Sakrevisionen anser sig sålunda kunna konstatera, att den av revisionen
verkställda utredningen ger stöd för riksdagens revisorers uttalande,
att skrotningen vid marinens egna verkstäder varit föga lönande för statsverket,
även om tillräckligt underlag icke nu föreligger för ett bedömande
av slutresultatet beträffande flertalet av de redovisade fartygen. Sakrevisionens
utredning tyder på att vid bedömningen av de åtgärder, som lämpligen
böra vidtagas vid utrangering av marinens fartyg, hänsyn i det enskilda
fallet måste tagas till ett flertal omständigheter. Några generella
regler synas sålunda icke kunna uppställas. De marina myndigheterna
böra emellertid ägna dessa frågor skärpt uppmärksamhet samt tillvarataga
alla föreliggande möjligheter att erhålla bästa ekonomiska utbyte för
statsverket. I den mån nedskrotning måste ske å egna verkstäder, synas
de förslag till åtgärder, som sakrevisionen framfört i syfte alt uppnå
ett bättre ekonomiskt utfall av verksamheten, böra vinna beaktande.

30

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

Utskottet. På grundval av vissa inhämtade uppgifter ha revisorerna ansett
sig kunna konstatera, att den skrotning av utrangerade örlogsfartyg
som sker i marinens egen regi är för statsverket ekonomiskt föga lönande.
Statens sakrevision, som verkställt en särskild utredning i ämnet, har
funnit resultatet därav i allt väsentligt utgöra en bekräftelse på revisorernas
uppfattning. I anslutning därtill har sakrevisionen framfört vissa
förslag till åtgärder i syfte alt uppnå ett bättre ekonomiskt utfall av den
här ifrågavarande verksamheten.

Med hänsyn till vad sålunda förevarit framstår det jämväl för utskottet
som påkallat, att de marina myndigheterna ägna förevarande spörsmål
skärpt uppmärksamhet. De allmänna riktlinjer som uppdragits av sakrevisionen
synas därvid väl ägnade att läggas till grund för en reglering
av verksamheten. Utskottet finner det fördenskull lämpligt, att marinförvaltningen
anbefalles att i hithörande sammanhang vederbörligen beakta
de i sakrevisionens ovanberörda remissutlåtande anförda synpunkterna.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

9:o) Garnisonssjukhuset i Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 10,
ha revisorerna förklarat, att frågan om en nedläggning av garnisonssjukhuset
i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål snarast
bör upptagas till avgörande (Del I, s. 116—120).

Inledningsvis ha revisorerna översiktligt redogjort för garnisonssjukhusens
uppgifter och antal. Beträffande garnisonssjukhuset i Karlsborg, vilket
besökts av revisorerna, ha revisorerna lämnat vissa upplysningar om antalet
vårdplatser, beläggningsfrekvens och personalstyrka samt slutligen om kostnaderna
för sjukhuset under de tre sistförflutna budgetåren (s. 117—119).
Vidare ha revisorerna erinrat om att beslut tidigare fattats av riksdagen om
nedläggning av garnisonssjukhusen i Linköping, Sollefteå och Skövde (s.
119). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Garnisonssjukhusen ha till huvuduppgift alt mottaga och vårda den militära
personal som är i behov av sjukhusvård och som icke lämpligen kan
vårdas vid eget truppförband och ej heller skall hänvisas till specialsjukhus.

I enlighet härmed har tidigare utbyggts ett riksomfattande system av garnisonssjukhus,
avsedda alt betjäna vart och ett sitt speciella område. Efter
hand ha emellertid dessa sjukhus fått allt mindre betydelse för den militära
sjukvården. I avsikt att bättre utnyttja förefintliga vårdmöjligheter ha därför
samarbetsavtal ingålts med vederbörande landsting, varigenom garnisonssjukhusen
upplåtits även för civila patienter. Då dessa blivit det ojämförligt
talrikaste sjukhusklientelet, har det i vissa fall befunnits mindre rationellt

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

31

för kronan att jämväl i fortsättningen svara för den här ifrågavarande verksamheten.
Garnisonssjukhusen i Linköping och Skövde ha sålunda försålts
till landstingen i Östergötlands och Skaraborgs län, varjämte ett ännu icke
genomfört principbeslut om nedläggning av garnisonssjukhuset i Sollefteå
fattats.

Då innevarande års riksdag lämnade sitt medgivande till försäljningen
av garnisonssjukhuset i Skövde, framhöll statsutskottet att överlåtelsen i fråga
utgjorde ett led i den successiva avvecklingen av garnisonssjukhusen.
Revisorerna, som avlagt besök vid garnisonssjukhuset i Karlsborg, ha
av detta besök och därefter inhämtade upplysningar bibragts den uppfattningen,
att den av statsutskottet åberopade avvecklingsprocessen nu
hör fullföljas genom beslut om nedläggning av sistnämnda garnisonssjukhus.
Ur militär synpunkt föreligger nämligen, såvitt revisorerna kunnat
utröna, icke något egentligt behov av detta sjukhus, vilket icke minst framgår
av att där befintliga vårdplatser till ca 90 procent äro belagda med civila
patienter. De till Karlsborg förlagda förbanden ha också för den löpande
sjukvården tillgång till egna sjukhus av god standard. Mot bakgrunden härav
synes det icke försvarbart, att kronan genom fortsatt sjukhusdrift skall
nödgas vidkännas en årlig förlust av f. n. i runt tal 150 000 kronor. Beaktas
hör även att en av allt att döma mycket kostnadskrävande om- och tillbyggnad
erfordras för att sjukhuset, uppfört redan år 1879, skall kunna försättas
i ett mera tidsenligt och lättarbetat skick.

Revisorerna anse således att frågan om en nedläggning av garnisonssjukhuset
i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål snarast
bör upptagas till avgörande.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse
gemensamt samt av statskontoret (Del II, s. 125—127).

Försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse framhålla, att
en rad undersökningar gjorts av ämbetsverken med sikte på sjukhusets nedläggande.
Bl. a. har landstinget erbjudits att övertaga sjukhuset men förklarat
sig ovilligt härtill. Anledningen till landstingets inställning härvidlag torde
vara, att landstinget har för avsikt att snarast utbygga sjukhuset i Skövde
till normallasarett, varefter detta sjukhus beräknas kunna övertaga det klientel,
som nu är hänvisat till garnisonssjukhuset i Karlsborg. Ytterligare
skäl för att landstinget icke önskar övertaga sjukhuset torde vara, alt sjukhuset
— såsom statsrevisorerna i sin skrivelse framhållit •— är i behov av
kostsamma underhålls- och moderniseringsarbelen. Av del sagda framgår
enligt ämbetsverken att, med hänsyn till den civila sjukvården, en avveckling
av garnisonssjukhuset i Karlsborg icke är möjlig att genomföra förrän
sjukhuset i Skövde utbyggts. Om ett nedläggande dessförinnan komme till
stånd, skulle olägenheterna härav i första hand drabba försvarets egen personal.
Beträffande driftkostnaderna framhålla ämbetsverken, att det självfallet
vore önskvärt, att sådan ändring i samarbetsavtalet med landstinget
komme till stånd, alt de av statsrevisorerna påtalade förlusterna å sjukhusdriften
till större delen stannade på landstinget. I sådant syfte ha ämbets -

32

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

verken i samband med överlåtelsen av garnisonssjukhuset i Skövde fått till
stånd en uppgörelse med landstinget, enligt vilken kronan från och med den
1 juli 1954 icke svarar för mer än vanlig legosängsavgift vid vård av försvaret
tillhörande personal med undantag av värnpliktiga och tjänstemän
tillhörande lönegrad med beteckningen Mha samt musikelever. Förenämnda
förluster reduceras härigenom med i runt tal 40 000 kronor för år.

Att i dagens läge vidtaga ytterligare åtgärder i det av riksdagens revisorer
angivna syftet bör enligt myndigheterna knappast ifrågakomma. Ämbetsverken
komma emellertid självfallet även i fortsättningen att ha sin uppmärksamhet
riktad på hithörande spörsmål.

Statskontoret delar revisorernas åsikt, att frågan om nedläggning av garnisonssjukhuset
i Karlsborg och lokalernas disponerande för lämpligt ändamål
snarast bör upptagas till avgörande.

Utskottet. De skäl revisorerna åberopat för en nedläggning av garnisonssjukhuset
i Karlsborg finner utskottet bärande. En dylik åtgärd synes emellertid,
såsom vederbörande militära myndigheter i sitt remissutlåtande framhållit,
icke lämpligen böra vidtagas, förrän det av landstinget i Skaraborgs
län nyligen övertagna sjukhuset i Skövde utbyggts till normallasarett. Frågan
kan således icke sägas ha omedelbar aktualitet. Då utskottet vidare förutsätter
att de nämnda myndigheterna fortlöpande följa utvecklingen på
förevarande område och ta de initiativ som må vara påkallade, har utskottet
ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

10:o) Statsbidrag till den halvöppna barnavården. Under socialdepartementet,
§ 11, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande handläggningen
av ärenden rörande statsbidrag till driften av anstalter inom
den halvöppna barnavården (Del I, s. 121—139).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 28 i sitt av
riksdagen numera godkända utlåtande nr 5, varom utskottet velat här

erinra.

11 :o) Länsbostadsnämndens i Skaraborgs län förläggning. Under socialdepartementet,
§ 12, ha revisorerna funnit övervägande skäl tala för att länsbostadsnämnden
i Skaraborgs län, så snart erforderliga lokaler kunna ställas
till förfogande, förflyttas från Skara till Mariestad (Del I, s. 139—149).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 135 i sitt av
riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

33

12:o) Redovisningen av vissa inkomster under sjätte huvudtiteln. Under
kommunikationsdepartementet, § 14, ha revisorerna förordat, att de på riksstatens
inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet uppförda
inkomsttitlarna Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt
Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket skola ingå bland automobilskattemedlens
inkomster (Del I, s. 154—159).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att tillskapandet av specialstater
inom eller vid sidan av riksstaten som regel betingats av önskemålet att inkomster
och utgifter inom specialstaten skola korrespondera, vanligen på
så sätt att inkomster, som uppburits för ett visst ändamål, icke användas
för ovidkommande statliga utgifter. I fortsättningen ha revisorerna lämnat
en redogörelse för redovisningen av automobilskattemedlens specialbudget
och i anslutning härtill framhållit, att under rubriken Uppbörd i statens
verksamhet förekomma två uppbördstitlar, Förrättningsavgifter vid statens
hilinspektion samt Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket, vilka ha direkt
eller nära samband med utgifter för väg- och vägtrafikväsendet men
likväl icke omfattas av specialbudgeten (s. 154—156). Vidare ha revisorerna
lämnat vissa upplysningar om inkomstutfallel alltsedan budgetåret 1948/49
under de angivna inkomsttitlarna samt bl. a. erinrat om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
dock utan något resultat, i sina petita för budgetåret
1955/56 upptagit frågan om redovisningen av förrättningsavgifterna (s. 156—
158). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Användningen av specialstater inom riksstaten motiveras av att vissa slag
av inkomster äro avsedda för vissa däremot svarande utgifter. Redovisningen
över specialstater fyller härvid ändamålet att lämna en bild av i vilken
utsträckning nämnda syfte förverkligas.

Specialstaten för automobilskattemedlen -— den mest betydelsefulla av de
kvarstående specialstaterna -—• har såsom bakgrund ett önskemål om överenstämmelse
mellan inbördes sammanhörande inkomster och utgifter, nämligen
å ena sidan skatterna på motorfordon och drivmedel och å andra sidan
utgifterna för väg- och vägtrafikväsendet. På specialstatens inkomstsida inflyta
sålunda fordonsskatt, bensinskatt och den särskilda investeringsavgiften
för motorfordon, under det att på utgiftssidan i princip alla kostnader
för väg- och vägtrafikväsen uppföras, såsom för vägadministration, vägbyggnader
och vägunderhåll, vissa kostnader för polisväsendet in. in. I samband
med 1954 års riksdagsbeslut om beskattning av motorfordonstrafiken
har denna princip skärpts genom en exaktare beräkning av de utgifter, som
böra avräknas mot automobilskattemedlen; exempelvis avföras numera på
utgiftssidan även anslaget till Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde samt vissa delar av anslagen till pensioner
åt befattningshavare i statens tjänst.

Regeln om automobilskattemedlens balansering mot utgifterna för vägoch
vägtrafikväsendet synes emellertid i ett hänseende icke helt genomlörd.
De på riksstatens inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet
uppförda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter vid statens bilinspektion samt

3 Ili hann till riksdagens protokoll 1956. (i samt. i\’r !) i

34

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket ingå icke bland automobilskattemedlens
inkomster, ehuru de utgifter som närmast svara mot nämnda
inkomster i sin helhet, avföras på aulomobilskattemedlens utgiftssida. Sålunda
avföras mot automobilskattemedlen samtliga utgifter för statens bilinspektion,
under det att inkomsterna av inspektionens förrättningar redovisas
helt utantör specialstaten. Likaså avföres från automobilskattemedlen
hela den del av kostnaderna för vägorganisationen, som belöper på väg- och
vägtrafikväsendet, ävensom samtliga utgifter för vägbyggen och vägunderhåll,
medan verkets inkomster av vissa administrationstillägg samt inkomsterna
av försäljning och uthyrning av vägmark och materiel icke komma
till synes i specialstaten.

De här nämnda inkomsterna äro numera av icke obetydlig storleksordning.
Under budgetåren 1948/49—1954/55 ha de tillsammans uppgått till
mer än 21 miljoner kronor. De ha under nämnda period stigit väsenligt
och uppgingo under det senast förflutna budgetåret till sammanlagt mer
än 4,3 miljoner kronor. En fortsatt stegring torde vara att vänta: bl. a. torde
det nu föreliggande vägbyggnadsprogrammet komma att medföra icke obetydliga
intäkter genom försäljning eller uthyrning av överbliven vägmark.

Enligt revisorernas mening står det här påvisade förhållandet icke i överensstämmelse
med principerna för automobilmedlens redovisning i övrigt.
Det synes därför motiverat, att dessa inkomster tillgodoföras specialstatens
inkomstsida.

De inkomster, som inflyta till väg- och vatlenbyggnadsverket för exempelvis
administrationstillägg, markförsäljningar, skadeersättningar o. d. —
vilka inkomster redovisas under den ovan nämnda inkomsttiteln — torde
som regel utgöra ett slags återbäring på tidigare utgifter för vägarbeten,
mai''kinköp in. in., vilka utgifter belastat väganslagen.

Därest den av revisorerna förordade ändringen icke skulle komma till
genomförande, synes i varje fall böra övervägas, huruvida icke de sistnämnda
inkomsterna borde tillgodoföras vägväsendet såsom uppbördsmedel
under vägväsendets anslag.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket
och 1953 års trafikutredning (Del II, s. 148—152).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker bifall till revisorernas förslag
samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville medgiva att till väg- och vattenbvggnadsverket
inflytande köpeskilling vid försäljning av fastighet, som
förvärvats för vägändamål, må tillgodoföras det anslag och i förekommande
fall arbetsföretag, som belastats med kostnaden för vid väg- och vattenbyggnadsverket
förvärv av fastighet utgiven köpeskilling.

Riksräkenskapsverket erinrar om att Kungl. Maj :t och riksdagen så sent
som år 1954 på grundval av 1951 års utrednings om beskattningen av motorfordonstrafiken
förslag och däröver avgivna yttranden prövat frågan om
redovisningen av förrättningsavgifterna vid bilinspektionen samt därefter
vid 1955 års riksdag avslagit en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord
framställning om ändring av redovisningen i den av revisorerna förordade
riktningen. Med hänsyn därtill ifrågasätter verket om skäl föreligga för

Statsutskottets utlåtande nr 94 dr 1956

35

statsmakterna att nu i anledning av vad som anförts av revisorerna ändra
detta sitt ställningstagande. Riksräkenskapsverket anser vidare, att om någon
ändring likväl anses böra vidtagas, denna i enlighet med vad riksräkenskapsverket
i sitt ovan återgivna uttalande förordat bör innebära, att anslagen
till bilinspektionen överflyttas från automobilskattemedlens specialbudget
till allmänna budgeten.

Ett inordnande i automobilskattemedlens specialbudget av de med titeln
inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket avsedda uppbördsmedlen
skulle enligt riksräkenskapsverkets mening innebära en ännu mera opåkallad
komplicering av specialbudgetens redovisning.

1953 års trafikutredning finner revisorernas anmärkning mot den gällande
regleringen av automobilskattemedlens specialbudget välmotiverad och
anser, att den föreslagna ändringen bör komma till stånd. Då emellertid ett
av utredningen framlagt förslag om tillskapande av ett anslag för statsbidrag
till drift och underhåll m. m. av skyddsanox-dningar i samma plan mellan
järnväg och väg, att avräknas mot automobilskattemedlen, ännu icke
föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd och då detta förslag ur trafikpolitisk
synpunkt enligt utredningens mening är än mer angeläget synes en justering
av specialstatens reglering böra omfatta både det av revisorerna väckta
spörsmålet och statsbidragsfrågan. Utredningen vill därför i nuvarande läge
förorda att revisorernas förslag om specialstatens omreglering samt utredningens
förslag om de ifrågavarande statsbidragens utbetalande och avräkning
mot automobilskattemedel behandlas i ett sammanhang och samtidigt
förverkligas.

Utskottet. Syftet med den för automobilskattemedlen inrättade specialstaten
är, såsom revisorerna framhållit, att ernå överensstämmelse mellan
inbördes sammanhängande inkomster och utgifter, nämligen å ena
sidan skatterna på motorfordon och drivmedel och å andra sidan utgifterna
för väg- och vägtrafikväsendet. Den sålunda angivna principen har också
kommit till uttryck i samband med 1954 års riksdagsbeslut om beskattningen
av motorfordonstrafiken, i enlighet varmed ytterligare vissa med
vägväsendet sammanhängande utgiftsgrupper överförts till special staten.
Det av revisorerna påtalade förhållandet att de båda inkomsttitlarna Förrättningsavgifter
vid statens bilinspektion samt Inkomster vid väg- och
vattenbyggnadsverket alltjämt ligga utanför densamma synes därför icke
stå i överensstämmelse med principerna för automobilskattemedlens redovisning
i övrigt. Då utskottet ej heller kan finna de skäl som av riksräkenskapsverket
anförts för ett bibehållande av denna ordning bärande, får utskottet i
likhet med väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen och 1953 års trafikutredning
tillstyrka, att ifrågavarande medel i fortsättningen tillgodoföras nämnda
specialstat.

36

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I enlighet härmed hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

13:o) Statens bilinspektion. Under kommunikationsdepartementet, § 15,
ha revisorerna berört vissa spörsmål rörande statens bilinspektions organisation
och lokalförhållanden m. m. (Del I, s. 159—169).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 24 i sitt
av riksdagen numera godkända utlåtande nr 6, varom utskottet velat här

erinra.

14:o) Landshövdingarnas tjänstebostäder. Under kommunikationsdepartementet,
§ 16, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande kostnaderna
för ombyggnad och reparation av landshövdingarnas tjänstebostäder
samt vidare föreslagit en utredning rörande omfattningen av landshövdingarnas
boställsförmån (Del I, s. 169—177J.

Inledningsvis ha revisorerna något berört de allmänna bestämmelser angående
tjänstebostad, vilka meddelats i statens allmänna avlöningsreglemente,
samt redogjort för de särskilda bestämmelser i ämnet, som enligt samma
författning gälla för landshövding. Vidare ha revisorerna redovisat vissa
uppgifter rörande de olika residensens storlek m. in. ävensom beträffande
kostnaderna för underhålls- och reparationsarbeten under budgetåren
1945/46—54/55 samt i anslutning härtill återgivit vissa delar av en avbyggnadsstyrelsen
den 18 oktober 1955 till revisorerna ställd skrivelse, vari
styrelsen bl. a. lämnat vissa kompletterande upplysningar om reparationsoch
ombyggnadskostnaderna (Del I, s. 170—174). Härefter ha revisorerna
gjort följande uttalande.

Enligt bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente kan till vissa
tjänstemän anvisas tjänstebostad, för vilken de i regel har att erlägga
på visst sätt bestämd hyra. Landshövdingarnas tjänstebostäder upplåtas
emellertid utan vederlag, varjämte ett av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall bestämt antal rum för representationsändamål skall möbleras av statsverket.

Flertalet landshövdingebostäder äro inrymda i mycket gamla och ur
kulturhistorisk synpunkt värdefulla byggnader. Exempel härpå utgöra desamma
i Linköping och Örebro, som äro belägna i slottsbyggnaderna i
respektive stad, båda från början av 1500-talet. Det senast uppförda residenset,
det i Karlskrona, tillkom år 1909. I det övervägande antalet hus,
varom här är fråga, finnas även andra lägenheter, som i allmänhet utnyttjas
för länsstyrelsens eller andra statliga organs behov. I vissa fall ha

Statsutskottets utlåtande nr !H år 1956

37

lokaler dock uthyrts; så är fallet i bl. a. Gävle, där hushållningssällskapet
i länet disponerar vissa utrymmen.

Karakteristiskt för samtliga residens är, att de ha betydande rumsantal
och stora våningsytor. Lägenheten i Malmö omfattar 24 rum och ett kök
om tillhopa 1 265 m2, fördelade på tre våningsplan. Ytterligare tre landshövdingebostäder
ha en yta av mer än 1 000 m2, och mer än 800 m2 ha
sammanlagt 14 lägenheter. Den minsta bostaden, den i Stockholm, omfattar
11 rum och 1 kök om totalt 562 in2.

Residensen ha tidigare i stor utsträckning befunnit sig i sådant skick,
att de icke uppfyllt de krav, som kunna ställas på bostäder i våra dagar.
Bl. a. har utrustningen och inredningen varit sådan, att desamma varit
synnerligen tungarhetade, en olägenhet som blivit särskilt kännbar med
hänsyn till de rådande svårigheterna att anskaffa för skötseln erforderlig
personal. Byggnadsstyrelsen har därför under senare år gått i författning
om att successivt iståndsätta och modernisera dessa tjänstebostäder. Särskilt
kostnadskrävande ha arbetena i Falun, Luleå och Härnösand blivit:
dessa ha belöpt sig till 348 000 kronor, 456 000 kronor respektive 398 000
kronor. Orsakerna härtill ha av byggnadsstyrelsen angivits i en ovan återgiven
skrivelse, till vilken torde få hänvisas.

De totala utgifterna för ombyggnader samt underhåll av landshövdingarnas
tjänstebostäder ha under senaste tioårsperiod utgjort 4 902 700 kronor.
Detta belopp har belastat det ordinarie underhållsanslaget i statens
fastighetsfond; dock har under budgetåren 1951/52—1954/55 anvisats särskilda
anslag härför om sammanlagt 575 000 kronor. För innevarande
budgetår har för detta ändamål upptagits ett extra anslag av 200 000 kronor.
Kostnaderna för möbler och övrig inredning utgöra tillhopa 1 443 200
kronor, som utgått från länsstyrelsernas expensanslag. Från detta bestridas
även utgifter i förevarande fall för bränsle, lyse och vatten. Någon uppgift
om storleken härav kan på skäl, som ovan anförts, icke lämnas.

Revisorerna ha icke — utom i ett i det följande berört fall — ingått i
närmare prövning av de av byggnadsstyrelsen vidtagna ombyggnads- och
reparationsåtgärderna, men kostnaderna härför äro av en sådan storlek
att dessa i och för sig ingiva betänkligheter. I fråga om den ombyggnad,
som verkställts i Luleå, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida byggnaden
kan anses ha ett sådant kulturhistoriskt värde, att det varit tillräckligt
motiverat att, i syfte att möjliggöra en fortsatt användning av densamma
såsom residens, utföra så omfattande arbeten, varom här varit fråga, särskilt
som det ur ekonomisk synpunkt otvivelaktigt varit avsevärt fördelaktigare
att uppföra en ny, som i alla avseenden fyller de krav, som kunna
ställas på bostad av förevarande slag.

Vid en diskussion av landshövdingarnas tjänstebostäder bör icke förbises,
att dessa icke blott äro kostnadskrävande för statsverket utan även med
hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär mycket betungande
även för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende. Det
vill synas, som om residensen enbart för att hållas i representativt skick
medföra kostnader, som motsvara en icke obetydlig del av landshövdingarnas
representationsbidrag. över huvud taget måste det antagas, alt dessa
bostäder i flera fall icke utgöra eu löneförmån utan en belastning för
vederbörandes ekonomi.

Revisorerna anse likväl icke, att nu angivna omständigheter böra föran -

38

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

leda till ett övergivande för landshövdingarnas del av systemet med tjänstebostäder,
vilka delvis möbleras av statsverket. Med den ställning länschefer^
na intaga i respektive län synas nämligen residensen och med dem följande
representation vara ett värdefullt medel för landshövdingarna att knyta
kontakter med företrädare för olika kategorier av länets befolkning samt
för att förmedla kontakt dem emellan. Landshövdingarna synas bl. a. på
grund härav ur tjänstesynpunkt vara i behov av bostäder, som i allmänhet
icke stå att uppbringa på den öppna hyresmarknaden.

Såsom tidigare nämnts avser byggnadsstyrelsen att successivt iståndsätta
och modernisera residensen. Det är självfallet, att de kulturhistoriska
synpunkterna därvid böra tillmätas betydelse. Vilken vikt dessa böra få.
måste vara beroende av ett bedömande i varje särskilt fall. Nämnda synpunkter
böra emellertid vägas mot andra på spörsmålet inverkande faktorer,
varvid de med arbetena förbundna kostnaderna icke böra skjutas i
bakgrunden. Beaktas bör, att även om betydande belopp användas för
ändamålet det med hänsyn till bl. a. byggnadernas ålderdomliga prägel icke
torde vara möjligt att åstadkomma tjänstebostäder, som i alla väsentliga
avseenden fylla nutida krav. I betraktande härav och med tanke icke minst
på driftkostnaderna såväl för statsverket som för boställshavarna bör enligt
revisorernas mening möjligheten att uppföra en helt ny byggnad icke förbises.
En sådan åtgärd synes dock icke behöva innebära, att den såsom
landshövdings tjänstebostad nu använda lägenheten skall stå outnyttjad
för framtiden. Densamma torde tvärtom kunna få en mindre kostnadskrävande
användning, t. ex. såsom tjänsterum eller för kulturellt ändamål. —
Såsom av det föregående framgår har landshövdingens i Vänersborg tjänstebostad
under innevarande år undergått en omfattande reparation. Mot
dessa arbeten synes i och för sig icke vara något att invända. Enligt revisorernas
mening kan det likväl ifrågasättas, huruvida icke länsstyrelsen, som
står inför nödvändigheten att anskaffa ytterligare lokaler, skulle åtminstone
delvis ha kunnat få sina behov härutinnan tillgodosedda genom ianspråktagande
av denna bostad, som genom sin planlösning in. m. synes
mera lämplig såsom tjänsterum än som bostad.

Revisorerna vilja till slut beröra ett annat spörsmål, som sammanhänger
med landshövdingarnas tjänstebostäder och som av byggnadsstyrelsen behandlats
i det föregående, nämligen omfattningen av boställsförmånen. I
denna ingå ofta, förutom själva bostaden, jämväl smärre lägenheter och
utrymmen eller trädgård in. in., för vilka landshövdingarna kunna uppbära
inkomster. I likhet med byggnadsstyrelsen anse revisorerna, att dylika förmåner
icke böra utgå. Dessa synas emellertid i vissa fall ha tillkommit i
sådan ordning, att beslut i ämnet icke bör meddelas, innan rättsfrågan klarlagts.
Detta synes böra ske genom en på en gång utförd utredning beträffande.
samtliga de residens, som med beaktande av i det föregående anförda
synpunkter även i fortsättningen böra bibehållas för sitt nuvarande ändamål.
Därefter torde boställsförmånens omfattning i varje särskilt fall böra
fastställas.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus.
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs. Jämtlands och

Statsutskottets utlåtande nr 9i år W56

39

Norrbottens län (Del II, s. 164—186).

Statskontoret har — mot bakgrunden av de anmärkningsvärt höga kostnaderna
för renovering och underhåll av landshövdingarnas bostäder —
funnit det realistiskt, att man, när fråga om iståndssättning och modernisering
av residens härefter uppkommer, överväger att i stället uppföra nybyggnad.

Byggnadsstyrelsen anför i fråga om dessa kostnader bl. a. följande.

Underhållskostnaderna per år för invändiga arbeten motsvarar i genomsnitt
under tioårsperioden 5: 70 kronor per in2 lägenhetsyta. Upplysningsvis
kan nämnas att vid nu tillämpade regler för bestämmande av hyrorna för
nya bostadsfastigheter inräknas i hyran vid statlig belåning underhållskostnaderna
med ett belopp motsvarande omkring 4 kronor per m2 lägenhetsyta
och år. Då denna kostnad är hänförlig till nyproducerade byggnader,
måste man för ett äldre bostadsbestånd räkna med en väsentligt
högre siffra. Underhållet av landshövdingebostäderna kan i betraktande
av byggnadernas karaktär och ålder i huvudsak anses jämförliga med
underhållskostnaderna för bostadshus i allmänhet. Den för residensen redovisade
kostnaden per m2 kan vid här angivna förhållanden betraktas
som skälig.

Genomsnittskostnaderna för utförda iståndsättningsarbeten uppgår till
225 kronor per m2 lägenhetsyta inom de fjorton residens, som styrelsen
nu anser vara så upprustade, att de i stort sett motsvara de krav, som måste
ställas på bostäder av denna art. Utgår man från de beräknade kostnader
för uppförande av nya landshövdingebostäder, som i det följande framlägges,
är iståndsättningskostnaderna fördelaktiga. Givetvis har dessa kostnader
varierat beroende på byggnadernas beskaffenhet, ålder och allmänna
tillstånd. Ombyggnaden av residenset i Luleå, vilken uppvisar den högsta
kostnaden per m2 lägenhetsyta, nämligen 564 kronor, motsvarar dock endast
ca 60 procent av den kostnad, som uppförandet av en nybyggnad
skulle ha betingat, trots det synnerligen dåliga tekniska tillstånd, vari
byggnaden före ombyggnaden befann sig.

Vad angår ombyggnaden av residenset i Luleå framhåller styrelsen,

att såväl styrelsen som landsantikvarien i länet bedömt byggnadens
kulturhistoriska värde så stort, att den borde bibehållas. Vidare framhålles
att någon lämpligare användning av byggnaden än som landshövdingeresidens
icke synes föreligga. Dessa synpunkter understrykes också starkt
av länsstyrelsen i Norrbottens län, som härvid åberopar uttalanden av
landsantikvarien och länsarkitekten i länet.

Riktigheten av revisorernas uttalande, att landshövdingarnas tjänstebostäder
på grund av sin storlek, planlösning och allmänna karaktär ofta
bliva betungande även för boställshavarna vitsordas av länsstyrelserna i
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och
Jämtlands län.

Å andra sidan har vad revisorerna anfört om fördelarna av att bibehålla
systemet med tjänstebostäder vunnit anslutning av ett flertal remissmyndigheter.

40

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län ha uttalat sig för
att residensbyggnaderna i framtiden böra bibehållas som landshövdingebostäder.

Slutligen må nämnas att den ifrågasatta utredningen rörande omfattningen
av landshövdingarnas boställsförmån icke mött gensaga från någon
remissinstans.

Utskottet. Såsom av revisorerna under förevarande paragraf erinrats bör
vid en diskussion av frågan om landshövdingarnas tjänstebostäder ej förbises,
att desamma icke blott äro kostnadskrävande för statsverket utan även
med hänsyn till sin storlek, planlösning och allmänna karaktär mycket
betungande för boställshavarna, icke minst i ekonomiskt hänseende. Angivna
omständigheter ha dock icke vare sig revisorerna eller de hörda
remissmyndigheterna ansetts böra föranleda ett frångående för landshövdingarnas
del av systemet med tjänstebostäder, delvis möblerade genom
statsverkets försorg. Utskottet, som delar den uppfattning som därvid kommit
till uttryck, anser det likväl medhänsyntilldepåtaladehögakostnaderna
för vidtagna ombyggnads- och reparationsåtgärder vid skilda residens motiverat,
att vid den av byggnadsstyrelsen planerade successiva iståndsättningen
och moderniseringen av övriga residens möjligheten beaktas att
uppföra helt nya byggnader i stället för de gamla. De senare synas därvid
kunna komma till användning på sådant sätt, att eventuella reparationskostnader
samt driftkostnader ej bliva så höga som vid deras nuvarande användning.
Utskottet förutsätter sålunda att berörda frågor av byggnadsstyrelsen
ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Vidkommande den av revisorerna berörda frågan om boställsförmånernas
omfattning finner utskottet, i likhet med remissmyndigheterna, densamma
i ett sammanhang böra upptagas till omprövning, vilket dock såsom
revisorerna framhållit, torde kunna ske först sedan rättsfrågan klarlagts.
Beträffande den lämpligaste formen för en dylik prövning torde det
få ankomma på Kungl. Maj :t att taga ställning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

15:o) Inkomster av rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag.Under
finansdepartementet, § 18, ha revisorerna ansett en eventuell framtida
ändring av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
rusdrycker böra kompletteras med sådana övergångsbestämmelser, att
staten tillkommande skatt oavkortad inlevereras till statsverket (Del I, s.
191—197).

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

41

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att 1954 års riksdag beslutade
om höjning fr. o. m. den 1 april samma år av spritbeskattningen, varefter en
redogörelse lämnats för vad de i anledning härav utfärdade bestämmelserna
inneburit för detalj handelsbolagens del (s. 191—192). I anslutning
härtill redovisas innehållet i en promemoria angående värdering av systembolagens
lager i balansräkningen, vilken promemoria kontrollstyrelsen tillställt
revisorerna (s. 192—195). Härefter ha revisorerna gjort följande
uttalande.

Statens inkomster av försäljningen av rusdrycker redovisas i statsbudgeten
å titlarna Omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker respektive vin
samt Rusdrycksförsäljningsmedel av partihandelsbolag respektive detaljhandelsbolag.
Å sistnämnda titel inlevereras den handelsvinst, som uppkommit
i detaljhandelsbolags verksamhet, sedan föreskriven fondavsättning,
avskrivning och utdelning till aktieägarna ägt rum. Denna inkomsttitel var
för budgetåret 1954/55 upptagen med 35 miljoner kronor.

En höjning av omsättnings- och utskänkningsskatten å rusdrycker genomfördes
fr. o. in. den 1 april 1954. Därvid föreskrevs i eu övergångsbestämmelse
till den nya förordningen i ämnet att den, till vilken detaljhandelsbolag
överlåtit tillstånd till utskänkning av rusdrycker, var skyldig att erlägga
skatt för sitt lager av dylika drycker med belopp motsvarande den
oinsättnings- och utskänkningsskatt, som skulle utgå enligt förordningen,
dock med rätt för honom att därvid avräkna vad med tillämpning av förut
gällande bestämmelser erlagts i skatt för samma lager. Någon motsvarande
föreskrift meddelades icke för detaljhandelsbolag, övergångsbestämmelserna
överensstämde i stort sett med dem, som utfärdats vid tidigare genomförda
höjningar av spritbeskattningen. I motsats till vad förut ägt rum,
skedde emellertid icke någon uppvärdering av systembolagens utgående lager
av rusdrycker, utan dessa upptogos per den 31 december 1954 till belopp
ungefärligen motsvarande värdet före skattehöjningen. Skälen härtill ha
av kontrollstyrelsen utförligt redovisats i eu till revisorerna ingiven och i det
föregående återgiven promemoria.

Med anledning av vad sålunda förekommit få revisorerna som sin mening
framhålla, att de av kontrollstyrelsen framförda företagsekonomiska
synpunkterna knappast äro relevanta i detta sammanhang. Förevarande
spörsmål hör uteslutande bedömas såsom skattetekniskt. Enligt revisorernas
uppfattning borde en föreskrift liknande den nyss omnämnda ha meddelats
även för detaljhandelsbolagen. Härigenom hade skyldighet förelegat för
dessa att inleverera belopp motsvarande skattehöjningen. Att någon dylik
föreskrift icke lämnats sammanhänger uppenbarligen med det förhållandet,
att det allmänna vid tidigare skattehöjningar i stort sett kunnat tillgodogöra
sig dessa genom bl. a. stegrad rörelsevinst för detaljhandelsbolagen, vilken
inlevererats till statsverket. Såvitt revisorerna kunnat finna, synes emellertid
ej heller ett dylikt förfarande helt invändningsfritt, då frågan är om belopp,
som utgöres av staten tillkommande skatt. Systembolagens uppgift i
detta sammanhang har varit att fungera som uppbördsinyndighet för eu
indirekt skatt, som oavkortad skall inlevereras till statsverket.

Kontrollstyrelscn har framhållit, att en uppskrivning av systembolagens
lager med hänsyn till 1954 års skattehöjning å spritdrycker skulle ha inne -

42

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

burit, att det nya systemaktiebolaget, som efter fusion skulle övertaga systembolagens
tillgångar och skulder, skulle ha avhänts omkring sju miljoner
kronor. Detta belopp avser bolaget att använda till bl. a. ombyggnader,
inköp av inventarier, engångsersättningar till personal m. m. Med anledning
hära\ må framhållas att staten visserligen har att såsom huvudsaklig ägare
av det nya systemaktiebolaget ansvara för att detta erhåller erforderligt
rörelsekapital till sitt förfogande. Detta bör emellertid, om så erfordras, ske
i annan ordning och icke på sätt nu ägt rum. Då statsmakterna emellertid
genom att godtaga den av riksräkenskapsverket till Kungl. Maj:t ingivna
inkomstberäkningen å titeln Rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag
och motiven härför måste anses ha godkänt det här anmärkta förfarandet,
ha revisorerna funnit sig icke böra framställa något yrkande i
forevarande fall. Revisorerna anse dock, att vid en eventuell framtida ändring
av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
och vin övergångsbestämmelser i enlighet med vad här förordats
bora meddelas. Vad sålunda förekommit, ha revisorerna ansett sig för riksdagen
böra omförmäla.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, kontrollstyrelsen
och nya systemaktiebolaget (Del II, s. 186—191).

Statskontoret och riksräkenskapsverket anser det angeläget, att de avrevisorerna
anförda synpunkterna vinna beaktande vid en eventuell kommande
skattehöjning.

Kontrollstyrelsen erinrar om att en omläggning av beskattningen enligt
revisorernas förslag skulle påverka systembolagets likviditet och — såsom
revisorerna påpekat — i vissa fall göra det nödvändigt för statsmakterna att
i särskild ordning ställa rörelsekapital till systembolagets förfogande. Vilka
fördelar frånsett rent bokföringstekniska — som härigenom skulle uppnås
synes oklart. Den föreslagna omläggningen skulle dessutom öva inflytande
på systembolagets årsvinst och därmed även på vederbörande kommuners
skatteinkomster av systembolagsrörelsen. Med hänsyn till det anförda
är kontrollstyrelsen för sin del icke beredd att tillstyrka revisorernas
föreliggande förslag. Om förslaget likväl av principiella skäl skulle anses
böra genomföras, bör detta enligt kontrollstyrelsens mening i varje fall icke
ske utan ett närmare övervägande av de praktiska konsekvenserna av den
ifrågasatta omläggningen.

Nya systemaktiebolaget erinrar om att man vid tidigare höjningar av
rusdrycksbeskattningen icke ålagt systembolag att erlägga skatt för inneliggande
lager och anser, att starka skäl talar för att allt framgent förfara
på samma sätt. Vad angår spörsmålet om att systembolagens lager per den
:il december 1954 icke uppskrevosi samband med höjningen av spritbeskattningen,
erinrar bolaget om att varken rusdryckslagstiftningen eller de bestämmelser,
som i övrigt gälla för bolaget eller gällde för de gamla bolagen,
upptaga inskränkningar i handlingsfriheten beträffande lagervärderingen.

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

43

Att en dold reserv av detta begränsade slag tillfälligt skapas kan därför enligt
bolaget med hänsyn till omständigheterna rimligen icke väcka befogad
kritik.

Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår meddelades i samband
med höjningen fr. o. m. den 1 april 1954 av omsättnings- och utskänkningsskatten
å rusdrycker vissa övergångsbestämmelser, innebärande att
den till vilken detaljhandelsbolag överlåtit tillstånd till utskänkning av rusdrycker
vore skyldig att enligt särskilda beräkningsgrunder erlägga skatt
för sitt lager av dylika drycker. Genom att motsvarande föreskrifter icke
meddelades för detaljhandelsbolag, skedde en viss reservering av vinstmedel
hos desamma, avsedda att överföras till det beslutade nya systemaktiebolaget
för täckande av vissa engångskostnader vid bolagets start. Såsom revisorerna
framhållit torde emellertid dessa belopp — såsom skattemedel — ha
bort oavkortade inlevereras till statsverket. Det av kontrollstyrelsen och
nya systemaktiebolaget tillämpade förfaringssättet synes sålunda ej ha
stått i överensstämmelse med grunderna för gällande regler för rusdrycksförsälj
ningen.

Med anledning av vad sålunda förevarit vill utskottet i likhet med revisorerna
— vilkas synpunkter även delas av riksräkenskapsverket och statskontoret
— understryka angelägenheten av att vid en eventuell framtida
ändring av förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker och vin övergångsbestämmelser av den av revisorerna angivna
innebörden meddelas.

I enlighet härmed hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.

lö:o) Redovisningen av inkomsterna av statens gruvegendom. Under finansdepartementet,
§ 19, ha revisorerna föreslagit, att en särskild inkomstpost
för inkomsterna från statens gruvegendom uppföres under den å riksstatens
inkomstsida upptagna rubriken Uppbörd i statens verksamhet (Del
I, s. 197—202).

Efter att inledningsvis ha erinrat om att den på riksstatens inkomstsida
uppförda inkomstruhriken Uppbörd i statens verksamhet omfattar uppbördsmedel
hos vissa myndigheter, som icke organiserats såsom ämbetsverk, ha
revisorerna lämnat en redogörelse för de inkomster som inflyta av statens
gruvegendom och sättet för deras redovisning (s. 197—201). Härefter ha
revisorerna gjort följande uttalande.

Inkomstruhriken Upphörd i statens verksamhet omfattar upphördsmedel
hos ett stort antal myndigheter, i den mån medlen icke alltjämt tillgodoföras
anslag på riksstatens utgiftssida. För sistförflutna budgetår äro inkomsttit -

44

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

larna under nämnda rubrik 48 till antalet. Flera av dem äro av relativt begränsad
storleksordning; under var och en av 5 titlar redovisas mindre än
100 000 kronor och under envar av 22 titlar mellan 100 000 och 1 000 000
kronor. Bland de sistnämnda förekommer titeln Inkomster vid Sveriges geologiska
undersökning, huvudsakligen avseende ersättningar för av ämbetsverket
utförda uppdrag.

Vissa inkomster av statens gruvegendom redovisas under inkomster av
Fonden för statens aktier, nämligen i den mån inkomsterna härleda sig
från gruvdrift i aktiebolagsform med statsverket som aktieägare. Så är fallet
med de betydande belopp, som inflyta från malmfälten i Norrbotten. Statsverkets
övriga inkomster av gruvegendomen komma emellertid icke till
synes på riksstaten; i avsaknad av särskild inkomsttitel tillgodoföras medlen
Diverse inkomster, underrubriken Övriga diverse inkomster.

Nämnda förhållande torde ha sin naturliga förklaring däruti, att någon
gruvrörelse icke bedrivits av staten själv och alt inkomsterna av den vedertagna
driftformen, utarrendering, tidigare varit relativt obetydliga. Vid den
malmletning, som bedrivits av Sveriges geologiska undersökning under de
senaste decennierna, ha emellertid värdefulla malmfyndigheter uppdagats,
vilka numeia lämna avsevärda inkomster dels genom ökade arrenden, dels
genom den s. k. legodriften, som under de senaste krigsåren igångsattes
på statens egen risk för att öka landets tillgång på svåråtkomliga metaller.
Ökad efterfrågan på malmer och stegrade metallpriser ha medverkat till
att dessa inkomster erhållit större betydelse. Arrendeinkomsterna ha under
den senaste 10-årsperioden stigit från omkring 100 000—200 000 kronor
till 1,6 miljoner kronor per år. Legodriften har under åren 1941—1954
lämnat inkomster på omkring 40 miljoner kronor, därav närmare 19 miljoner
kronor i överskott. För år 1954 utgjorde inkomstsiffran för legodriften
mer än 8,4 miljoner kronor, ett belopp som mångdubbelt täckte de för samma
år erforderliga investeringarna. Inkomsterna av arrenden och av legodriften
kunna alltså numera beräknas till omkring 10 miljoner kronor per
år, från vilket belopp dock vissa investeringskostnader och skatteutgifter
böra avräknas.

Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som inträffat beträffande inkomsterna
från statens gruvegendom, synes det revisorerna önskvärt, att
dessa komma till synes på riksstatens inkomstsida. Revisorerna föreslå, att
en särskild inkomstpost för ändamålet uppföres under rubriken Uppbörd
i statens verksamhet.

Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket och kommerskollegiet
(Del II, s. 192 och 193).

Riksräkenskapsverket anser att gruvinkomsternas redovisning bland
egentliga statsinkomster närmast är att betrakta såsom en provisorisk anoidning,
som tillämpas i avbidan på prövningen av den av gruvorganisationskommittén
väckta frågan om inrättande av en särskild statlig kapitalfond
för redovisningen av statens gruvegendom. Man skulle självfallet för inkomsterna
av denna egendom kunna uppföra en särskild titel under rubriken
diverse inkomster. Enligt riksräkenskapsverkets mening kunna dock

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

45

skäl knappast anses föreligga att vidtaga någon ändring förrän frågan om
dessa inkomsters redovisning kan definitivt lösas i samband med att nyssnämnda
förslag upptagas till avgörande.

Kommerskollegiet har däremot intet att erinra mot revisorernas förslag.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att inkomsterna av stalens
gruvegendom under senare år utvisat en kraftig stegring, främst till
löljd av den s. k. legodriftens ökade omfattning. Såsom revisorerna framhållit
synes det mindre tillfredsställande, att detta förhållande icke kommer
klart till synes på riksstatens inkomstsida. Då utskottet ej heller finner de
skäl som av riksräkenskapsverket anförts mot en omläggning beträffande
redovisningen av ifrågavarande medel bärande, anser utskottet i likhet med
revisorerna en ändring härutinnan motiverad. En på lämpligt sätt utformad
särskild redovisning av desamma synes därför böra komma till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna
syftet.

17 ro) Tullverkets kustbevakning. Under finansdepartementet, § 20, ha
revisorerna förordat en snar omprövning av kustbevakningsorganisationen
( Del I, s. 202—224).

Utskottet. Beträffande denna fråga kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande, vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

18:o) Förvaltning m. m. av vissa statliga fonder. Under finansdepartemenlet,
§ 21, ha revisorerna funnit starka skäl tala för att en utredning om de
statliga donationsfondernas och vissa i redovisningshänseende därmed likställda
fonders förvaltning, placering, redovisning in. in. snarast bör äga
rum (Del I, s. 224—237).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om innehållet i bestämmelserna angående
placering av under statskontorets förvaltning stående fonder samt
om att den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande
förhållanden vid ett par tillfällen tidigare behandlats av riksdagens revisorer,
vilket föranlett vissa utredningar från Kungl. Maj:ts sida (s. 224-—227).

Revisorerna ha vidare redovisat vissa från statskontoret inhämtade uppgifter
om de donationsfonder, som handhavas av detta ämbetsverk, ävensom
i anslutning härtill lämnat vissa tabellariska uppgifter rörande fondernas
tillgångar, skulder och behållning per den 30 juni 1955, avkastningen

46

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

av placerade tillgångar i procent räknat samt angående vissa statsinstitutioners
m. fl. medelsplacering (s. 228—230). I anslutning härtill ha revisorerna
lämnat en översikt över de bestämmelser m. in., som gälla för nämnda
institutioners medelsplacering (s. 230—235). Härefter ha revisorerna gjort
följande uttalande.

Frågan om den statliga fondförvaltningen och vissa därmed sammanhängande
förhållanden ha vid ett par tillfällen behandlats av riksdagens revisorer,
som ansett sig böra göra vissa uttalanden i ämnet. De utredningar,
som med anledning därav kommit till stånd, synas emellertid i stort sett
icke ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Årets revisorer ha funnit sig ånyo böra till granskning upptaga vissa
hithörande spörsmål; därvid har uppmärksamheten främst riktats på de
s. k. donationsfonderna och vissa i redovisningshänseende därmed likställda
fonder. Den myndighet, som har att förvalta det största antalet dylika fonder,
torde vara statskontoret, men bestyren härmed ha även anförtrotts andra
statliga organ.

I det föregående har lämnats en redogörelse för de bestämmelser och
den praxis, som reglera olika fondförvaltares ämbetsbefattning i förevarande
avseenden. För jämförelses skull ha även medtagits vissa icke statliga
donationsfonder -— Nobelstiftelsen, vars stadgar dock stadfästs av Kungl.
Maj:t, samt de s. k. jubileumsfonderna. Den av revisorerna lämnade redovisningen
är närmast avsedd som en exemplifiering — en fullständig redovisning
skulle i detta sammanhang föra för långt -— men den torde vara
tillräcklig för att giva en bild av förhållandena på detta område. Medan
för statskontoret och humanistiska fonden gälla detaljerade föreskrifter om
kapitaltillgångarnas placering in. m., synas i övrigL i flera fall några direkta
bestämmelser i ämnet icke ha meddelats, om undantag göras för en av
Kungl. Maj:t år 1954 utfärdad kungörelse rörande mottagandet av donationer
samt i anslutning därtill av riksräkenskapsverket lämnade anvisningar
rörande bokföringen. Att märka är även en betydande inbördes
skiljaktighet i de meddelade föreskrifternas innehåll: de för statskontoret
gällande, delvis från år 1877, tillåta icke placering av fondtillgångar i aktier
— statskontoret har i väsentlig omfattning placerat de av ämbetsverket förvaltade
fonderna i obligationer; humanistiska fondens stadgar medgiva däremot,
att viss del av kapitalmedlen må användas för inköp av aktier och
förlagsbevis.

Enligt revisorernas mening kunna de redovisade förhållandena knappast
anses tillfredsställande. Det måste sålunda anses mindre lämpligt, att vissa
myndigheter handha fondmedel av betydande storlek utan att några reglerande
föreskrifter om fondförvaltningen i stort sett lämnats. Tillräckliga
skäl för de åtskillnader, som föreligga i givna bestämmelsers sakliga innehåll,
synas vidare icke vara för handen. Enligt revisorernas mening bör en
bättre ordning i förevarande avseenden eftersträvas; fördenskull synes
frågan om den statliga förvaltningen av donationer böra göras till föremål
för en särskild utredning. Till grund för denna torde böra upprättas en
översiktlig redogörelse för de av de olika statsmyndigheterna förvaltade
fondmedlens storlek, gällande föreskrifter om förvaltning och revision m. m.
Visserligen har en dylik berättelse i viss mån lämnats i statskontorets utlåtande
den 20 september 1929 i fråga om grunderna för den olika verk

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

47

och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets jämte därtill hörande
fonders kapital, men densamma är numera, i varje fall delvis, föråldrad.

En fråga, som självfallet bör uppmärksammas särskilt vid en utredning
i detta ämne, är reglerna om fondmedlens placering. Den förändring i penningvärdet,
som inträffat sedan slutet av 1930-talet, innebär, att det reella
värdet av de utav statskontoret förvaltade fonderna minskat avsevärt. En
konsekvens härav är, att donationsmedlen icke i samma utsträckning som
tidigare förmå att bestrida utgifterna för de samhällsnyttiga ändamål, för
vilka desamma äro avsedda, eller med andra ord: möjligheterna att tillgodose
donatorernas yttersta vilja beskäras. En följd av denna utveckling kan bli,
att statsverket kan nödgas träda emellan och deltaga i kostnaderna. Det
förtjänar att erinras, att redan 1926 års revisorer framhöllo, att de bestämmelser,
som gälla för statskontorets ämbetsåligganden härutinnan, i hög
grad äro föråldrade. Även årets revisorer anse, att desamma böra ersättas
med mera tidsenliga föreskrifter.

Hur donationskapitalen böra placeras med hänsyn till den framtida ekonomiska
utvecklingen är ytterst en bedömningsfråga. Först i efterhand
kan resultatet med säkerhet fastställas. Det förefaller emellertid att döma
av utvecklingen under de senaste decennierna, som om en stel långtidsplacering
i obligationer och motsvarande tillgångar med fasta nominella värden
icke skulle vara så fördelaktig, att denna placeringsform bör utnyttjas
i den utsträckning, som fallet är f. n. En större variation, när det gäller
valet av placeringsobjekt, synes böra eftersträvas. Fondmedlen torde, med
beaktande i förekommande fall av donators vilja böra fördelas på olika
tillgångar, så att fördelaktig avkastning, väl avvägd riskfördelning och bevarande
av realvärdet i görligaste mån uppnås. Till det närmare innehållet
i dylika regler ha revisorerna emellertid ej ansett sig böra taga ställning
liksom ej heller till frågan om i vilken omfattning det kan vara lämpligt
att utfärda för de olika myndigheterna gemensamma regler i ämnet.

Med spörsmålet om fondmedlens placering sammanhänger på sitt sätt frågan
om hur fondförvaltningen i administrativt avseende bör vara anordnad.
En ökad placeringsfrihet torde nämligen, i varje fall för de större fondförval
tande myndigheterna som icke lämpligen kunna anlita utomstående expertis,
böra förutsätta, att desamma i personellt avseende äro så utrustade,
att tillräcklig finansiell sakkunskap står till förfogande vid valet av placeringsobjekt.
Då revisorerna icke ansett sig böra taga ställning till hur reglerna
om kapitaltillgångarnas placering böra utformas, finna revisorerna
icke anledning att ingå i prövning härav eller giva sitt förord åt någon bestämd
förvaltningsform. Olika alternativ kunna emellertid övervägas. Ett
är att anförtro bestyren beträffande samtliga fonder åt en myndighet; ett
annat är att överlåta denna till den myndighet, dit en viss fond närmast hör.
En tredje möjlighet är att bibehålla den nuvarande anordningen, vilken väl
närmast innebär en kombination av dessa båda alternativ.

övervägas bör även huruvida statsverket i fortsättningen bör mottaga
donationer av ringa storlek och åtaga sig de bestyr, som följa därmed,
eller donationer, vilkas huvudsyfte är sådant, alt det icke ankommer på
statlig myndighet alt tillgodose detsamma.

Revisorerna ha här i främsta rummet beaktat vissa förhållanden, som
sammanhänga med förvaltningen av donationsmedel och i redovisningshänseende
därmed liksliillda tillgångar, som ställts till statliga myndigheters

48

Statsutskottets utlåtande nr 9h år 1956

förfogande. Den utredning, som enligt revisorernas mening bör komma
till stånd, bör även, därest skäl visa sig härför föreligga, kunna till prövning
upptaga frågor, som avse andra statliga fonder, som kunna beröras av
här behandlade spörsmål.

Revisorerna anse sålunda, att starka skäl tala för att en utredning om här
avsedda fonders förvaltning, placering, redovisning m. m. snarast bör äga
rum.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del
II, s. 276 och 277), vilka förklarat sig i allt väsentligt dela revisorernas uppfattning.

Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda remissmyndigheterna anser utskottet
starka skäl tala för att de bestämmelser och den praxis som reglera
förvaltningen av de av revisorerna angivna fonderna bliva föremål för en
allsidig omprövning. En sådan synes, såsom revisorerna föreslagit, lämpligast
kunna ske genom en särskild utredning, varvid speciellt bör uppmärksammas
frågan om fondmedlens placering och i vad mån statsverket i
fortsättningen bör åtaga sig förvaltningsbestyret med donationer av exempelvis
ringa storlek eller med syfte av sådan art, att det icke ankommer på
statlig myndighet att tillgodose detsamma.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning i det av revisorerna
angivna syftet.

19:o) Grunderna för statsbidrag till yrkesundervisningen. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 22, ha revisorerna funnit det angeläget att en omläggning
till större likformighet av statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet
genomföres så snart ske kan (Del I, s. 238—245).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att 1955 års riksdag fattade beslut
om utbyggnaden av yrkesutbildningen, i samband varmed betydande
förenklingar i statsbidragssystemet genomförts. Då ifrågavarande reform
icke avsåg yrkesskolväsendet i dess helhet och då inom vissa områden
andra statsbidragsbestämmelser således alltjämt gälla, ha revisorerna funnit
det vara av intresse att verkställa och redovisa en jämförelse mellan
de statsbidragssystem, som tillämpas inom olika områden av yrkesskolväsendet
(s. 238—243). Härefter uttala revisorerna följande.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att statsbidrag för närvarande
utgår efter i hög grad skiftande grunder inom olika grenar av yrkesskolväsendet.
Detta är särskilt påfallande i fråga om engångskostnader för anskaffande
av byggnader, inventarier och första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel. Beträffande byggnader utgår sålunda statsbidrag
med tre fjärdedelar av kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter, med
hälften av kostnaden vid centrala verkstadsskolor och enligt de för folk -

Statsutskottets utlåtande nr 9U är 1956

49

skolan gällande grunderna jämte vissa tillägg vid den yrkesförberedande
linjen av försöksskolan (klass 9 y), medan över huvud taget intet byggnadsbidrag
utgår till andra yrkesskolor. Särskilt statsbidrag till inventarier
synes endast utgå till centrala verkstadsskolor och klass 9 y. Till engångsanskaffning
av stadigvarande undervisningsmateriel utgår statsbidrag med
hälften eller i undantagsfall högst två tredjedelar av kostnaden vid kommunala
yrkesskolor, med nio tiondelar av kostnaden vid centrala verkstadsskolor
och med tre fjärdedelar av kostnaden vid lantbruksundervisningsanstalter,
medan sådant bidrag endast i begränsad omfattning utgår i klass
9 y. Till handelsgymnasier utgår icke något bidrag i nu nämnda hänseenden.

Revisorerna vilja ifrågasätta, om dessa stora ojämnheter beträffande
statsbidragen till engångskostnader till fullo motiveras av olikheter i undervisningens
ändamål och utformning. Innevarande års riksdag har redan
beslutat hemställa, att Kungl. Maj :t måtte taga frågan om byggnadsbidrag
till yrkesskolorna under förnyat övervägande. Enligt revisorernas mening
bör i samband därmed även upptagas frågan om åstadkommande av mera
enhetliga normer för byggnadsbidrag och statsbidrag till andra engångskostnader
inom yrkesskolväsendet i dess helhet. För klass 9 y torde dock
alltjämt böra tillämpas de för folkskolan gällande grunderna.

Statsbidragen till andra årliga driftkostnader än lärarlöner utgå likaledes
efter olika grunder, vilka dock i viss mån torde föranledas av olikheter i
skolornas organisation och utformning av undervisningen. Det bör likväl
enligt revisorernas mening vara möjligt att för varje skolform fastställa
ett enda bidrag, avsett att täcka samtliga ifrågavarande driftkostnader.
Det kan sålunda ej vara motiverat att vid lantbruksundervisningsanstalterna
ha ett särskilt bidrag för arvoden åt skolläkare och ett bidrag till andra
driftkostnader. Dessa bidrag böra i någon form kunna sammanslås.

Statsbidragen till lärarlöner ha numera vid yrkesskolorna maximerats
till visst belopp för heltidskurs eller visst belopp för undervisningstimme
under deltidskurs. Om de faktiska utgifterna för löner äro lägre än de varå
bidragen beräknats, skall dock statsbidraget reduceras i förhållande härtill.
Genom detta system undvikes en ytterst betungande granskning av de i
varje särskilt fall utgående lönerna, innan slutligt statsbidrag kan utbetalas.
Ett liknande system tillämpas även för sjömansskolor och för yrkeslärare
i klass 9 y.

Vid övriga här redovisade skolformer, nämligen centrala verkstadsskolor,
klass 9 y i försöksskolan i fråga om lärare i läroämnen och övningsämnen,
handelsgymnasier samt lantbruksundervisningsanstalter, utgår däremot
statsbidrag å de faktiska i särskilda lönereglementen m. in. reglerade lönerna
till lärarna. Detta nödvändiggör en detaljerad redovisning av utbetalade
lönebelopp till varje lärare och en tidsödande granskning från myndigheternas
sida av varje sådan post. En väsentlig arbetsbesparing skulle
ernås, om statsbidraget även här kunde beräknas på visst belopp per kurs.
avdelning eller tjänst. Den omständigheten, att lärarlönerna äro statligt
reglerade, utgör intet hinder för en sådan omläggning; statsbidrag med
visst belopp per tjänst utgår sålunda fr. o. in. den 1 juli 1954 vid särskolorna,
oaktat lärarna där iiro inordnade under statens allmänna avlöningsrcglementc
eller avlöningsreglementet för övningslärare. En förutsättning
för en dylik omläggning synes emellertid vara, antingen att huvudmannen
har cn någorlunda slark ekonomisk ställning och utan större olägenhet
4 Iiihang till riksdagens protokoll 0)56. 6 samt. Nr 9''f

50

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

kan bära variationer i kostnaderna till följd av tjänstledigheter eller att
tilläggsbidrag kan utgå såsom vid handelsgymnasierna.

Ett bidragssystem liknande det som gäller för kommunala yrkesskolor
eller särskolor torde kunna genomföras även vid centrala verkstadsskolor,
handelsgymnasier och de lantbruksundervisningsanstalter som ägas eller
drivas av landsting och hushållningssällskap.

Enligt revisorernas mening är det angeläget, att de ovan förordade omläggningarna
av statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet genomföras
så snart ske kan.

Utlåtanden ha avgivits av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning
och lantbruksstyrelsen (Del II, s. 277—282).

Skolöverstyrelsen har bl. a. erinrat om att chefen för ecklesiastikdepartementet
den 18 oktober 1955 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa
en förutsättningslös utredning av frågan om den centrala ledningen av hela
yrkesundervisningen och därmed sammanhängande spörsmål. Då såväl
skolstyrelseutredningens förslag som de särskilda sakkunnigas utredningsuppdrag
tar sikte på att motverka den splittring av yrkesundervisningen på
skilda förvaltningsområden, som ligger till grund för nuvarande starkt
skiftande statsbidragsbestämmelser, anser skolöverstyrelsen, att den definitiva
regleringen av statsbidragsfrågorna bör ske i samband med lösningen
av här berörda organisationsfrågor. Frågan om byggnadsbidraget anser
skolöverstyrelsen dock vara av sådan vikt för den pågående utbyggnaden av
yrkesskolväsendet och försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola, att
den bör lösas redan nu. I fråga om övriga statsbidragsfrågor hemställer
styrelsen att Kungl. Maj :t måtte låta utreda frågan om åstadkommande av
mera enhetliga statsbidragsnormer för yrkesundervisningen i övrigt, inklusive
enhetsskolans klass 9 y, under beaktande dels av vad riksdagens
revisorer i frågan anfört, dels av den kommande behandlingen av frågorna
om gemensamma skolstyrelser, mellaninstanser för skolväsendet och den
centrala ledningen av hela yrkesundervisningen.

överstyrelsen för yrkesutbildning finner för sin del ett genomförande av
mera enhetliga statsbidragsgrunder vid olika yrkesskolor väl värt övervägande.
Utan att närmare utredning blivit verkställd kan överstyrelsen ej
uttala sig om på vad sätt ett dylikt genomförande skall kunna åstadkommas.

Vad angår byggnadsbidragen erinrar lantbruksstyrelsen om att de sakkunniga,
som genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1955 tillkallats
för att verkställa utredning beträffande yrkesutbildningen inom jordbruket,
torde komma att behandla dessa frågor. I avbidan på resultatet av
nämnda sakkunnigas arbete bör enligt, lantbruksstyrelsens uppfattning
någon ändring av nu gällande bestämmelser om bidrag till engångskostnader
för anskaffande av byggnader icke ske. Beträffande den ifrågasatta omläggningen
av övriga statsbidrag framhålles, att huvudmännen för vissa

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

51

undervisningsanstalter icke ha någon stark ekonomisk ställning. Om man
skall företaga den av revisorerna förordade omläggningen, vilket i och för
sig synes lanthruksstyrelsen önskvärt, synes det därför nödvändigt att närmare
utreda vilka konsekvenser densamma kan få och vad som eventuellt
bör göras för att mildra eventuella olägenheter för sådana huvudmän, vilkas
ekonomiska ställning icke medger att de belastas med ökade kostnader för
undervisningen. Det synes lanthruksstyrelsen lämpligt, att det uppdrages åt
nyssnämnda sakkunniga att upptaga frågan om en omläggning av nu nämnd
art i samband med sina övriga uppgifter.

Utskottet. Med hänsyn till yrkesundervisningens betydelse anser sig
utskottet böra kraftigt understryka vad revisorerna anfört rörande behovet
av en översyn av bestämmelserna på förevarande område, syftande
till enklare bidragsregler och större enhetlighet de olika bidragsformerna
emellan. Huruvida denna översyn bör verkställas av de sakkunniga som
tillkallats för utredning av frågan om den centrala ledningen av yrkesskolväsendet
eller ske i annan ordning undandrager sig utskottets bedömande.
Härutinnan torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att fatta beslut.

Under erinran jämväl att årets riksdag, med godkännande av vad utskottet
i sitt utlåtande nr 53 hemställt, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att
Kungl. Maj:t för 1957 års riksdag måtte framlägga förslag om införande
av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor
som nu icke äro berättigade till dylikt bidrag, hemställer utskottet,

alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.

20:o) Längmanska donationsfonden. Under ecklesiastikdepartementet,
§ 23, ha revisorerna föreslagit att frågan om en sammanslagning av de i de
längmanska donationsmedlen ingående A- och B-fonderna utredes (Del I,
s. 245—248).

Revisorerna, som inledningsvis erinrat om att riksdagens år 1950 församlade
revisorer förordade en sammanslagning av den s. k. C-fonden
med den för kulturella och vetenskapliga ändamål anvisade B-fonden, ha
härefter redogjort för da åtgärder, som vidtagits i anledning av detta uttalande,
samt för de dispositionsregler, som gälla för den s. k. A-fonden
(s. 245—247). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Enligt vederbörande testamentsbestämmelser får den i de längmanska
donationsmedlen ingående s. k. A-fonden tagas i anspråk, när den vuxit

52

Statsutskottets utlåtande nr 9t år 1956

till ett belopp motsvarande 4 miljoner silverrubel, d. v. s. ca 11,2 miljoner
kronor. Den 30 juni 1955 uppgick fondens behållning till i runt tal 10,3
miljoner kronor, och det kan beräknas att fonden under budgetåret 1957/58
kommer att överskrida det stipulerade minimibeloppet. Då således den
tidpunkt vid vilken A-fonden enligt Längmans testamente får tagas i bruk
är nära förestående, synes det vara befogat att nu upptaga frågan om
fondens användning.

Såsom redan 1950 års revisorer framhöllo, skulle det bli förenat med
betydande svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för
A-fonden i enlighet med donationens ursprungliga syften. De behov som
avsetts skola tillgodoses genom fonden bestridas nämligen numera som
regel genom anslag från stat, landsting eller kommun. Detta gäller exempelvis
om järnvägs- och kanalbyggnader, landsvägsbyggen och kommunikationsväsen
i övrigt men också om vård av sjuka och understöd åt hjälpbehövande.
De socialvårdande uppgifter som på Längmans tid endasi
bristfälligt kunde lösas genom enskilda personers välgörenhet äro nu en
allmän angelägenhet i statlig och kommunal regi. Sedan 1950 års revisorer
gjorde sitt ovannämnda uttalande har f. ö. utöver däri angivna åtgärder
den allmänna sjukförsäkringen genomförts, varjämte förslag väckts om
allmän pensionsförsäkring.

Om det alltså kan konstateras, att A-fondens medel icke lämpligen kunna
nyttiggöras i anslutning till det syfte testator haft med bestämmelserna
om denna fond, synes något annat ändamål som testator eljest velat gynna
böra komma i fråga. Revisorerna vilja härutinnan erinra om att B-fonden,
kallad den längmanska kulturfonden, fyllt en viktig funktion i den kulturella
utvecklingen alltsedan anslagsutdelningen började år 1918. Denna
fond, vars behållning per den 30 juni 1955 uppgick till drygt 6,9 miljoner
kronor, har främjat vetenskapliga, konstnärliga och litterära intressen samt
på olika sätt gagnat folkbildningsverksamheten. Efterfrågan på anslag har
emellertid varit mycket stor, och önskemålen ha enligt vad revisorerna inhämtat
endast i starkt begränsad omfattning kunnat tillgodoses med tillgängliga
medel. Visserligen innebar sammanslagningen med C-fonden en
ökning av kapitalet med ungefär 50 procent, varigenom det årligen disponibla
understöd sbeloppet steg till ca 100 000 kronor, men de ansökta beloppen
ha trots detta uppgått till mer än tre gånger så mycket som den
disponibla utdelningssumman.

Om nu också A-fondens kapital kunde överföras till kulturfonden, skulle
denna mer än fördubblats. Härigenom skulle möjligheter skapas för en
verklig breddning av området för fondens kulturfrämjande verksamhet,
vilket vore särskilt värdefullt med tanke på den vetenskapliga forskningens
beträngda läge f. n. I fråga om en på detta sätt utökad kulturfonds
användning synes böra beaktas, att donator uttalat sig för att de åtgärder
som skulle vidtagas med stöd av A-fonden borde insättas successivt med
början norrifrån. Detta syfte torde kunna förverkligas exempelvis på så
sätt, att vid nyttiggörandet av fondens kapital särskild hänsyn tages till
behovet av teknisk forskningsverksamhet för det norrländska näringslivets
utveckling och förkovran.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finna revisorerna det
kunna starkt ifrågasättas, om icke jämväl A-fonden bör uppgå i den längmanska
kulturfonden. På grund av fondkapitalets storlek samt testamen -

Statsutskottets utlåtande nr 9b år 1956

53

tets invecklade och svårtolkade föreskrifter synes dock frågan dessförinnan
behöva göras till föremål för särskild utredning. En sådan utredning kan
väntas bli relativt tidskrävande och bör därför lämpligen igångsättas redan
nu, så att resultatet därav kan föreligga vid den tidpunkt då fonden beräknas
uppnå det stipulerade minimibeloppet.

Utlåtanden ha avgivits av justitiekanslersämbetet, statskontoret, länsstyrelsen
i Norrbottens län samt längmanska kulturfondens nämnd (Del II,
s. 282—290).

Justitiekanslersämbetet framhåller, alt vägande skäl för permutation
kan anses föreligga samt att ett nytt ändamål bör sökas i den riktning
revisorerna antytt. Skulle medlen få en sådan användning, vilken ju till
sin inriktning i betydande mån avviker från de uppgifter som tillkomma den
längmanska kulturfonden, synes enligt ämbetet A-fonden alltjämt böra
bibehållas som en särskild fond. I så fall torde fördelningen av A-fondens
medel böra anförtros åt en särskild nämnd, sammansatt av företrädare
för sådana forskningsområden A-fonden skulle stödja och måhända även
av företrädare för norrländska intressen.

Statskontoret och längmanska kulturfondens nämnd biträda revisorernas
förslag om en särskild utredning i ämnet. Beträffande sättet för utredningens
bedrivande har nämnden särskilt framhållit följande.

Genom utredningen bör därför klarläggas vilka av de i testamentet angivna
sociala uppgifterna inom landets nordliga delar som för närvarande
kunna främjas genom från A-fonden avsatta underfonder eller eljest medelst
fondens avkastning. Först i den föga sannolika situation att, såsom
beträffande C-fonden, det kunde hävdas att det rimligen står utom allt tvivel
att syftet med A-fonden aldrig kan förverkligas, torde ifrågakomma att
med B-fonden sammanslå även A-fonden.

Länsstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

I motsats till revisorerna vill alltså länsstyrelsen framhålla, att några
svårigheter att finna användning för A-fondens avkastning i detta län icke
föreligger och ej heller torde vara att förvänta inom överskådlig tid. Några
skäl att låta denna fond uppgå i den Längmanska kulturfonden föreligger
alltså icke enligt länsstyrelsens mening. Däremot kan länsstyrelsen tillstyrka
en utredning såvitt angår tolkning av testamentets bestämmelser
om A-fondcns användning för de ändamål, som ursprungligen avsetts, eller
andra härmed jämförliga ändamål inom Norrbottens län samt från vilken
tidpunkt avkastningen skall kunna disponeras. Med anledning av vad länsstyrelsen
anfört bör utredningen även behandla frågan om vem som
skall besluta om medlens användning. Enligt länsstyrelsens åsikt bör detta
i likhet med vad som gäller för kulturfonden anförtros åt en nämnd, bestående
av förslagsvis fem ledamöter som förordnas av Kungl. Maj :t.
Då avkastningen från fonden enligt testamentet i första hand skall användas
inom Norrbottens län torde det vara lämpligt att nämnden har sitt säte
i Norrbottens län och att förslag på ledamöter lämnas av exempelvis respektive
länsstyrelsen, landstinget, hushållningssällskapet, skogsvårdsstyrelsen
och företagarföreningen.

54

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Arrhén m. fl. (I: 15) och den andra inom andra kammaren av herr
Ericsson i Näs m. fl. (II: 23), i vilka hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om att Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan
om användande av den längmanska A-fondens avkastning till främjande
av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland i enlighet med
motionernas syfte samt, därest så visar sig möjligt, vidtaga åtgärder till
förverkligande härav;

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Grym m. fl. (I: 109) och den andra inom andra kammaren
av herr Jansson i Kalix m. fl. (II: 103), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels uttala att den längmanska A-fonden skall disponeras jämlikt
andemeningen i testamentet och att förslag om ändrade användningsföreskrifter
alltså avvisas, dels hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
såvitt angår den närmare tolkningen av testamentets bestämmelser om
A-fondens utnyttjande för de ändamål, som ursprungligen avsetts, eller
andra därmed jämförliga syften i Norrbottens län, beträffande tidpunkten
för avkastningens ianspråktagande samt i fråga om sammansättningen av
det organ, som skall besluta om medlens användning.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionerna II: 23 och I: 109.

Utskottet. Revisorernas uttalande, att tidpunkten nu får anses inne att till
behandling upptaga frågan om den i de längmanska donationsmedlen ingående
s. k. A-fondens användning, har icke mött någon gensaga från remissmyndigheterna,
vilka även tillstyrkt en utredning i ämnet. Däremot
äro meningarna delade om på vad sätt fonden lämpligen bör nyttiggöras, sedan
det för dess ianspråktagande stipulerade minimibeloppet uppnåtts.
Medan revisorerna ansett, att det skulle bli förenat med betydande svårigheter
att på ett ändamålsenligt sätt finna användning för A-fonden i enlighet
med donationens ursprungliga syften, och därför ifrågasatt om icke dess
kapital borde överföras till den längmanska kulturfonden, ha remissmyndigheterna
starkare understrukit de sociala och näringspolitiska behov som
testator i förevarande fall velat tillgodose. Dock har justitiekanslern funnit
vägande skäl föreligga för en permutation, främst med hänsyn till att samhällsförhållandena
nu då fonden skall nyttiggöras äro så helt annorlunda
än på testators tid. Den från revisorerna mest avvikande uppfattningen har
uttalats av länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansett fondavkastningen
böra disponeras för vissa närmare angivna åtgärder i nämnda län. Samma
mening har kommit till uttryck i motionerna I: 109 och II: 103. Slutligen

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

55

har i motionerna 1:15 och 11:23 föreslagits, att fonden skall tagas i ansprak
för främjande av det kulturella samarbetet mellan Sverige och Finland.

Jämväl utskottet finner en utredning av förevarande spörsmål väl motiverad.
Utskottet är däremot icke berett att nu uttala sig till förmån för något
visst ändamål, för vilket fonden framdeles kan komma att utnyttjas.
Frågan härom torde få närmare prövas under utredningsarbetets gång, varvid
tillbörligt beaktande bör skänkas de synpunkter som framlagts såväl av
revisorerna och vederbörande remissmyndigheter som i nyssberörda motioner.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av riksdagens revisorers
förevarande uttalande ävensom motionerna I: 15 och II: 23
samt I: 109 och II: 103, i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en utredning rörande
användningen av den i de längmanska donationsmedlen ingående
s. k. A-fonden.

21 :o) Indragning av bidrag till jordbrukets rationalisering m. m. Under
jordbruksdepartementet, § 24, ha revisorerna lämnat en redogörelse rörande
omfattningen och innebörden av den indragning av statsbidrag till jordbrukets
rationalisering m. m., som ägt rum på senare tid (Del I, s. 249 —
257).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att riksdagen som komplement
till det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda reservationsanslaget
till Bidrag till jordbrukets rationalisering fastställer en ram, inom vilken
beslut om bidrag får meddelas. Vidare ha revisorerna lämnat en redogörelse
för anslagets samt de disponerade och reserverade medlens storlek för tiden
1948/49—1954/55 ävensom för gällande statsbidragsbestämmelser, samt
redovisat vissa från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifter angaende indragna
bidragsbelopp under tiden 1 januari 1953 30 juni 1955 med be loppens

fördelning på olika lantbruksnämnder och på skilda rationaliseringsändamål
(s. 249—253). Slutligen ha revisorerna lämnat i viss mån
motsvarande upplysningar beträffande de bidrag, som utgå från det
likaledes under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag (s. 253 2o5). Härefter ha revi sorerna

gjort följande uttalande.

Såsom komplement till det under riksstatens nionde huvudtitel uppförda
reservationsanslaget till Bidrag till jordbrukets rationalisering fastställer
riksdagen för varje budgetår det högsta belopp, intill vilket bidrag för ändamålet
må beviljas. Regelmässigt förflyta nämligen åtskilliga år från beviljandet
av ett rationaliseringsbidrag fram till den tidpunkt då det lyftes.
Samtidigt har beträffande ifrågavarande anslag ansetts önskvärt att med -

56

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

delade bidragsbeslut ha täckning i anvisade anslag. Beviljade men ännu icke
uppburna bidrag kvarstå på anslaget i form av reservationer.

Av det belopp å sammanlagt 101 miljoner kronor, som under budgetåren
1948/49—1954/55 meddelats i statsbidrag till jordbrukets rationalisering, har
den helt övervägande delen eller omkring 94 miljoner kronor avsett åtgärder
för s. k. inre rationalisering. För denna statliga stödverksamhet ha närmare
bestämmelser meddelats i rationaliseringskungörelsen 1948: 342. Däri
stadgas att lantbruksnämnderna på företagarnas initiativ och bekostnad
skola biträda med planläggningen av inre rationaliseringsföretag. Bidrag
lämnas i form av avskrivningslån, som utestå fem år och därefter under
den följande femårsperioden avskrivas med en femtedel varje år. Till grund
för avskrivningslånet ligger ett mellan lantbruksnämnden och bidragstagaren
uppgjort kontrakt, i vilket intagas föreskrifter om den sistnämndes skyldigheter
att inom viss tid fullfölja den planerade åtgärden. Bidraget utlämnas
först sedan förbättringsarbetet slutförts och avsynats.

Formellt finnes ingen i författning stadgad tid, inom vilken ett planerat
arbete skall vara fullföljt för att jordbrukaren skall komma i åtnjutande
av det allmännas stöd i nu nämnda form. Lantbruksstyrelsen har emellertid
i cirkulär till lantbruksnämnderna föreskrivit en tid av 2—3 år, inom
vilken ett understött företag bör vara avslutat, varjämte angivits att förlängning
på viss tid kan medgivas på särskilda skäl. I praktiken synes
emellertid arbetstiden genom nämndernas beslut vanligen utsträckas till sammanlagt
fyra år. En ytterligare förlängning förekommer endast i undantagsfall;
frågan härom brukar hänskjutas till lantbruksstyrelsen. Därest den avtalade
tiden för arbetets utförande har överskridits men företaget likväl icke
slutförts, blir det beviljade statsbidraget av lantbruksnämnderna indraget.

Bidragsgivningen hos de under år 1948 nyinrättade lantbruksnämnderna
torde icke ha kommit i gång i full omfattning förrän under år 1949. Någon
indragning av lämnade rationaliseringsbidrag har därför icke kunnat komma
i fråga i mera betydande omfattning förrän med ingången av år 1954.
Fr. o. m. denna tidpunkt har däremot indragning av lämnade bidrag blivit
aktuell; uppgifterna härom torde vara ägnade att belysa rationaliseringsstödet
under nämndernas första verksamhetstid.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna ha de belopp,
som indragits under tiden 1/1 1953—30/6 1955, uppgått till mer än 4 264 000
kronor, så gott som helt belöpande på den inre rationaliseringen. Medräknas
även de belopp, som indragits tidigare — d. v. s. fr. o. in. budgetåret 1948/49
— stiger summan till 5 877 000 kronor. Under innevarande budgetår beräknas
motsvarande belopp till omkring 2 miljoner kronor. Även beträffande
de bidrag, som utgå från statens avdikningsanslag, ha avsevärda indragningar
förekommit, uppgående till närmare 5 miljoner kronor under de
senaste sex budgetåren eller närmare en fjärdedel av hela bidragsramen
under samma tid.

Såsom framgår av de lämnade uppgifterna fördela sig de återtagna beloppen
mycket ojämnt på olika lantbruksnämnder och även på skilda rationaliseringsändamål.
Sålunda svara de fyra nordligaste länen för mer än
hälften av hela det under tiden 1/1 1953—30/6 1955 indragna bidragsbeloppet.
Det torde emellertid icke vara riktigt att draga alltför vittgående slutsatser
av olikheterna länen emellan, emedan lantbruksnämnderna tilldelats
mycket olika belopp för rationaliseringsverksamheten och det icke heller

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

57

lärer vara givet, att indragningen skett helt likformigt på alla håll. Med
hänsyn till den relativt begränsade bidragsverksamhet som förekommit
under nämndernas första verksamhetstid måste emellertid dessa belopp
betecknas som betydande. Det kan visserligen anses såsom i och för sig tillfredsställande,
att indragningen av icke utnyttjade bidrag kommit i gång i
den utsträckning som skett, men förhållandet synes å andra sidan även
ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Att sakägare i så förhållandevis stor
utsträckning som fallet är påkalla lantbruksnämndernas biträde för jordbruksrationalisering
men sedermera icke fullfölja de påtänkta förbättringsåtgärderna
måste nämligen innebära, att den statliga organisationen tages i
anspråk för planeringsverksamhet in. in., utan att den avsedda nyttan härav
vinnes. Det må erinras om att den förrättningstaxa, som bär tillämpas, är
starkt subventionerad och icke på långt när bereder statsverket ersättning
för de faktiska kostnaderna för verksamheten.

Revisorerna äro medvetna om att lantbruksnämnderna i enlighet med
rationaliseringskungörelsens bestämmelser i princip ha att utföra planläggning
och besluta om bidragsstöd efter av jordbrukarna ingivna ansökningar.
Att företagen sedermera icke komma till utförande föranleder alltså icke
någon kritik av nämndernas åtgärder. Särskilt är att märka, att en utebliven
rationalisering ofta torde bottna i svårigheter att anskaffa arbetskraft.
En viss förhandsprövning lärer f. ö. förekomma inom lantbruksnämnderna;
årligen återkallas nämligen redan före bidragsbeslutet ett icke ringa antal
ansökningar om rationaliseringsåtgärder — ofta såsom en följd av att vederbörande
lantbruksnämnd under hand ansett sig kunna avråda från åtgärder.
Det är också uppenbart, att bestämmelserna för nämndernas verksamhet
få anses medgiva ett bedömande inom nämnderna av förutsättningarna för
rationaliseringsplanernas genomförande och att därvid finnes utrymme för
en viss restriktivitet i tillämpningen. Detta torde i nuvarande läge vara motiverat,
icke minst med hänsyn till att ett icke ringa antal förbättringsåtgärder
förlora sin aktualitet genom att jordbruk nedläggas eller övergå till
kreaturslös drift.

Då revisorerna förutsätta, att lantbruksnämnderna ha sin uppmärksamhet
riktad på att en viss återhållsamhet i fråga om förrättningar och bidrag för
inre rationalisering kan vara påkallad med hänsyn till den omfattning, i
vilken meddelade rationaliseringsbidrag måst återkallas, ha revisorerna ansett
sig kunna begränsa sig till att för riksdagen framlägga resultatet av den
verkställda granskningen.

Utlåtande bar avgivits av lanlbruksstijrelsen (Del II, s. 291—295), vilken
förklarar sig helt dela revisorernas uppfattning samt understryker, att den
sedan länge vid olika tidpunkter och i skilda sammanhang för lantbruksnämnderna
framhållit betydelsen av att nämnderna till undvikande av
onödigt projekteringsarbete göra förhandsbedömningar rörande de ifrågasatta
rationaliseringsåtgärdernas lönsamhet och önskvärdhet ur allmän
och enskild synpunkt.

Utskottet finner i likhet med revisorerna de på förevarande område påtalade
förhållandena ägnade att ingiva betänkligheter. Revisorerna ha emel -

58

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

lerlid ansett sig kunna förutsätta, att lantbruksnämnderna ha sin uppmärksamhet
riktad pa att en viss återhållsamhet i fråga omförrättningar ochhidrag
för inre rationalisering kan vara påkallad. Då även lantbruksstyrelsen förklarat
sig uppmärksamt följa den på området bedrivna verksamheten, vilken
även säges numera bedrivas efter riktlinjer som stå i god överensstämmelse
med de av revisorerna anförda synpunkterna, har utskottet velat begränsa
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

22:o) Kontrollen av vissa torrläggningsföretag. Under jordbruksdepartementet,
§ 25, ha revisorerna lämnat en redogörelse för vissa iakttagelser rörande
underhåll skontrollen av med statsmedel understödda torrläggningsföretag
(Del I, s. 257-—271).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att statligt stöd åt torrläggningsverksamheten
utgår dels i form av bidrag ur statens avdikningsanslag
och lån ur statens avdikningslånefond, dels i form av
bidrag för dikning och vattenavledning ur anslaget till jordbrukets
rationalisering och genom lånegaranti för sådan åtgärd, samt kortfattat
upplyst om villkoren för bidrag och lån (s. 257—259). Revisorerna ha
härefter lämnat en redogörelse för formerna för det allmännas underhållskontroll,
varvid vissa uttalanden av 1937 års torrläggningskommitté, 1940
års besparingsulredning, 1942 års torrläggningssakkunniga samt av 1948
års utredning rörande understöd till torrläggningsföretag återgivits (s. 259—
264). Vidare ha vissa uppgifter lämnats dels rörande antalet under 1940- och
50-talen kontrollerade företag m. m., dels ock beträffande vissa av revisorerna
besökta torrläggningsföretag i Norrbottens och Västerbottens län
(s. 264—268). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande:

Statens understödjande verksamhet för jordbrukets främjande genom
torrläggning av mark går långt tillbaka i tiden, och betydande belopp ha av
statsmakterna disponerats för ändamålet. Under den senast förflutna 20-årsperioden ha för utbetalande av bidrag utan ålerbetalningsskyldighet under
statens avdikningsanslag anvisats inemot 70 miljoner kronor, varjämte
under samma tid mer än 4 miljoner kronor utgått såsom bidrag av statsmedel
till torrläggningsföretag ägnade att motverka arbetslösheten. Vidare understödes
torrläggningsverksamheten numera i betydande utsträckning från
anslaget till jordbrukets rationalisering.

Samtidigt med att statsmakterna lämnat torrläggningsverksamheten ett
betydande ekonomiskt stöd, har man på olika sätt sökt skapa förutsättningar
för att företagen på betryggande sätt underhållas. Det har aldrig
rått delade meningar om att ett noggrant och tillräckligt underhåll av
huvudkanaler och diken utgör en oeftergivlig förutsättning för att dessa
skola behålla sin vattenavledande förmåga så att därigenom förebygges
att marken ånyo blir lidande av vattenskador. I första hand har underhållet
säkrats genom vissa stadganden i vattenlagen, enligt vilka brister i

Statsutskottets utlåtande nr Öl år 1956

59

underhållet kan på den försumliges bekostnad avhjälpas av andra delägare
i företaget; om statsbidrag eller lån av statsmedel utgått till företaget
inträder i dylikt fall staten genom länsstyrelserna med samma rätt som
enskild delägare att kräva underhållets fullgörande. Enligt vad revisorerna
erfarit torde det emellertid praktiskt taget icke förekomma, att
denna utväg anlitas. Det allmännas anspråk på att torrläggningsföretag,
som tillkommit och genomförts med stöd av statsmedel, icke tillåtas förfalla
till följd av bristande underhåll har i stället brukat hävdas med successiva
kontrollåtgärder genom lantbruksingenjörernas försorg, varvid man
vanligen kunnat komma till rätta med påträffade brister genom mindre
tvångsbetonade åtgärder.

Det allmännas kontroll har till följd av den antydda utvecklingen kommit
alltmera i förgrunden; betydelsen och behovet av en effektiv kontroll
på detta område har också vid skilda tillfällen starkt understrukits, bl. a.
av den år 1937 tillsatta torrläggningskommittén, av 1940 års besparingsutredning,
av 1942 års torrläggningssakkunniga ävensom av 1948 års utredning
rörande understöd till torrläggningsföretag. Tid efter annan ha
också formerna för det allmännas kontroll över underhållet skiftat. Under
åren 1946—1950 gällde, att kontrollen årligen skulle omfatta i genomsnitt
en femtedel av befintliga företag intill dess 30 år förflutit efter företagets
avsyning, eventuellt även under längre tid. F. n. gäller enligt de grunder,
som godkändes av 1951 års riksdag, att företagen överses vart tionde år
intill dess minst 30 år förflutit eller det första godkännandet. Överinseendet
över verksamheten har i samband härmed överflyttats från lantbruksstyrelsen
till lantbruksnämnderna.

Önskemålet att genom kontroll eller liknande åtgärder säkerställa ett
fullgott underhåll av statsunderstödda torrläggningsföretag har emellertid
i praktiken visat sig svårt att förverkliga. Även de senaste årens verksamhet
i detta syfte har visat, att brister förefinnas i fråga om möjligheten att
genomföra en effektiv kontroll. Av den i det föregående lämnade redogörelsen
framgår, att under den treårsperiod de nya grunderna för verksamheten
varit i tillämpning de uppdragna riktlinjerna icke på alla håll
kunnat följas. Särskilt under år 1954 synes kontrollverksamheten ha påtagligt
minskat i intensitet. Den främsta anledningen härtill torde vara, att
arbetsbördan och personaltillgången på lantbruksingenjörsavdelningarna
icke medgivit, att verksamheten ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Även den
begränsade tillgången på medel för resor inom lantbruksnämnderna har härvid
medverkat.

I vilken utsträckning minskningen i fråga om antalet vid kontroll meddelade
godkännanden motsvaras av en faktisk eftersläpning i underhållet
av företagen lärer icke kunna klarläggas utan en särskild inventering.
Uppenbart är emellertid, att vissa brister föreligga. Revisorerna ha i det föregående
anfört några exempel härpå. Beträffande de tre företag i Norrbottens
län, för vilka redogörelser lämnats och vilka tillsammans omfatta
en areal av 1 333 hektar, har någon rensning av avloppen icke utförts
under en följd av år, vilket haft till följd att de torrlagda markerna nu
tendera att återgå till det tillstånd, som rådde före arbetenas utförande.
Statsbidragen å nu nämnda tre fall ha uppgått till sammanlagt 105 300
kronor. Även beträffande del av revisorerna nämnda s. k. Harrsjöförelaget
i Västerbottens län har utvecklingen synbarligen icke kommit att motsvara

60

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

vad som avsetts. Här ha omkring 255 hektar mark och vattenområde med
hjälp av ett statsbidrag på mer än 47 000 kronor avdikats med huvudkanaler,
men detalj dikning och uppodling har kommit till stånd endast i
mycket begränsad omfattning, varför stora delar av den nyvunna marken
nu är pa väg att växa igen med buskvegetation och skog. Revisorerna ha
även påträffat andra exempel på företag, vilka redan från början utförts
i meia begränsad omfattning än som varit betingad av7 markernas avrinningsförhållanden
och som därför icke kommit att medföra den nytta, som
varit avsedd och önskvärd. En närmare redogörelse för ett sådant fall lämna
revisorerna i annat sammanhang i årets berättelse.

I de trakter av Norrlands kustland, där de nämnda företagen äro belägna,
sammanhänger svårigheten att vidmakthålla ett tillfredsställande underhåll
eller uppnå ett godtagbart slutresultat för många torrläggningsföretag
därmed, att arbetskraften i stor utsträckning söker sig till industrien, varigenom
en märkbar utglesning sker av den befolkning, som alltjämt uppehåller
intresset för jordbruksnäringen. Särskilt i dessa trakter, där jordbruket
har att kämpa med lägre lönsamhet och begynnande avfolkning,
äro dessa problem givetvis svårare än annorstädes att bemästra. Ä andra
sidan måste det där mer än eljest vara angeläget, att icke kostnader, som
nedlagts på jordförbättringar, gå till spillo och förutsättningarna för jordbruksdriften
ytterligare försämras.

Det är givetvis alltjämt av stor vikt att med statsmedel understödda torrläggningsarbeten
såvitt möjligt underhållas, så att de betydande statliga
bidragsbelopp, som investerats i företagen, även för framtiden medföra den
nytta som varit avsedd. Icke minst framstår detta såsom angeläget med
hänsyn därtill, att betydande belopp alltjämt utgå från statens avdikningsanslag
och från anslaget till jordbrukets rationalisering såsom bidrag till
nya avdikningsföretag. Att härvidlag kontrollen måste spela en icke oväsenlig
roll är uppenbart. Det kan visserligen i och för sig vara riktigt, att
lanlbruksingenjörsavdelningarnas resurser icke tyngas med reseverksamhet
och undersökningar, som uteslutande åsyfta kontroll av äldre företag.
Men med de begränsningar av kontrollverksamheten, som genomförts
i och med 1951 års föreskrifter i ämnet, bör å andra sidan försiktigheten
icke drivas så långt, att kontrollverksamheten nästan helt och hållet avstannar,
såsom skett i flera län under år 1954. Det sagda gäller givetvis
även företag, till vilkas utförande bidrag utgått av arbetslöshetsmedel.
Måhända kunna lantbruksnämnderna i viss utsträckning anlita ortsombuden
för att hålla sig underrättade om behovet av underhållsarbeten. Tänkbart
är också, att delägarna åtminstone i större företag åtoge sig en viss årlig
avsättning för underhållsändamål; därigenom skulle rensningsarbetena kunna
ske med kortare mellanrum och de sammanlagda kostnaderna för
underhållet på längre sikt hållas nere. En viss återhållsamhet i fråga om
nya bidrag för torrläggningsverksamheten kan även vara välbetänkt, när det
gäller sådana trakter, där jordbruket på sätt nyss nämnts tenderar att minska
i betydelse.

I sådana fall, där en påtaglig underlåtenhet att vidmakthålla statsunderstödda
företag kan påvisas och det samtidigt är uppenbart, att den förbättrade
marken bör hållas i fortsatt hävd, synes det revisorerna icke helt
uteslutet, att vederbörande myndigheter begagna sig av de möjligheter till
underhållets framtvingande, som gällande lagstiftning anvisar. Däremot

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

61

ifrågasattes icke, att underhållsåtgärder framtvingas när det gäller helt oekonomiska
företag.

Utlåtande har avgivits av lantbruksstijrelsen (Del II, s. 295—299), vilken
uttalat, att underhållsverksamheten naturligtvis i första hand och så långt
som möjligt bör bäras upp av jordbrukarnas eget intresse av att få ett gott
ekonomiskt utbyte av jordbruksdriften. Det är därför enligt styrelsens mening
av vikt, att det blir väl känt vad ett fullgott underhåll betyder i ekonomiskt
avseende. Emellertid står det klart för styrelsen, att också en statlig
kontroll i viss utsträckning är påkallad. Detta visas bl. a. av att underhållet
icke blivit godkänt vid ungefär en tredjedel av de företag, som besiktigats
de senaste åren. Del är sålunda i och för sig önskvärt, att kontrollen av underhållet
göres så effektiv som möjligt.

Å andra sidan anser styrelsen, att det är nödvändigt, att kontrollen begränsas
och bedrives så, att kostnaderna för statsverket bli rimliga i förhållande
till de statliga insatser, som gjorts i företagen. Det är likaså angeläget,
att de begränsade personalresurserna ej onödigtvis bindas vid uppsiktsåtgärder
till förfång för de positiva arbetsuppgifterna. Styrelsen erinrar här
om att styrelsen upprepade gånger unler de senaste åren framhållit, att det
är nödvändigt att förstärka den tekniska personal, som är avsedd att biträda
lantbruksingenjörerna.

Till vad revisorerna anfört i fråga om vad som bör göras för att överbrygga
svårigheterna att få underhållet utfört, anför styrelsen följande:

Revisorerna ha därvid framfört tanken, att delägarna i större företag skulle
åtaga sig en viss årlig avsättning av medel för underhållsarbeten. Eftersom
utebliven rensning av större företag ofta torde bero på att finansieringen visar
sig besvärlig, torde årlig avsättning av medel till rensning vara en lämplig
åtgärd. Det finnes också enstaka exempel på dylik avsättning efter överenskommelse.
Längre än till en sådan frivillig fondbildning torde man ej
kunna komma utan ändring av vattenlagen.

Revisorerna ha vidare anfört, att det inte syntes dem helt uteslutet, att
möjligheter föreligga att begagna vissa i lagstiftningen anvisade åtgärder
(13 kap. 16 och 17 §§ vattenlagen) för att framtvinga underhållet, där påtaglig
underlåtenhet i underhållsskyldigheten kan påvisas. Tvångsåtgärder
enligt sagda lagrum torde hittills knappast ha förekommit och böra givetvis
i fortsättningen användas endast vid mycket anmärkningsvärd försummelse
av underhåll. Särskilt bör framhållas att underhållsarbete i statlig regi
blir en så svårbemästrad procedur, att det bör ifrågakomma endast, om
synnerligen starka skäl föreligga.

Det bör också framhållas, att de berörda lagbestämmelserna äro tillämpliga
endast på en del företag. Förutsättning för dylika tvångsåtgärder är,
att företaget handlagts vid syneförrättning enligt vattenlagen, att företaget
utförts inom föreskriven tid och i enlighet med syneutlåtandet eller att
vattendomstol godkänt från syneutlåtandet gjorda avsteg. Vattendomstolarna
torde på grund av sin arbetsbelastning icke ha möjlighet pröva
tillnärmelsevis alla de företag beträffande vilka avvikelse i större eller
mindre omfattning skett från syneutlåtandet.

62

Statsutskottets utlåtande nr 9A år 1956

Slutligen understryker styrelsen i likhet med revisorerna att återhållsamhet
i bidragsgivningen till nya företag är välbetänkt i trakter, där jordbruket
är på tillbakagång. Styrelsen har i sina anvisningar till lantbruksnämnderna
den 23 februari 1953 angående handläggning av ärenden rörande
statligt stöd till torrläggningsverksamheten påpekat nödvändigheten att
företaga en viss gallring bland tilltänkta torrläggningsföretag redan innan
projekteringen sker. Styrelsen kan också konstatera, att bidragsgivningen
nu är restriktiv i bygder, där jordbruket tenderar att minska i betydelse.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det vara av stor
vikt, att här ifrågavarande torrläggningsarbeten såvitt möjligt underhållas,
så att de betydande statliga bidragsbelopp som investerats i företagen även
för framtiden medföra den avsedda nyttan. Detta synes vara så mycket
mer angeläget som betydande belopp alltjämt utgå från statens avdikningsanslag
och från anslaget till jordbrukets rationalisering såsom bidrag
till nya avdikningsföretag. Av lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet
framgår emellertid, att styrelsen uppmärksamt följer utvecklingen av
ifrågavarande verksamhet. Styrelsen har sålunda, bl. a. i särskilda anvisningar
till lantbruksnämnderna angående handläggning av ärenden rörande
statligt stöd till torrläggningsverksamheten, påpekat nödvändigheten
av att företaga en viss gallring bland tilltänkta torrläggningsföretag, redan
innan projekteringen sker. Då det sålunda torde vara att förvänta, att de
av revisorerna i denna fråga anförda synpunkterna vederbörligen beaktas,
har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen

omförmäla.

23:o) Domänverkets skogsodlingsgräns. Under jordbruksdepartementet,
§ 27, ha revisorerna redogjort för vissa iakttagelser rörande verkningarna
av domänverkets skogsodlingsgräns och i anslutning härtill uttalat, att
bestämmelserna om denna gräns böra tillämpas på ett sådant sätt, att staten
som skogsägare icke kan sägas bereda sig en undantagsställning, till
vilken motsvarighet saknas för enskilt skogsbruk (Del 1, s. 280—291).

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om att inom gränsområden mellan
produktiv skogsmark och fjällmarkerna i Norrland, där tillväxt- och livsbetingelserna
för skogen efter hand försämras och försvåras, skogsbruket
möter speciella svårigheter, vilka bli säskilt kännbara för domänvei’ket,
då staten äger stora skogar inom dessa områden. Revisorerna ha vidare erinrat
om att domänstyrelsen beslutat avskilja de ur föryngrings- och
drivningsteknisk synpunkt sämsta områdena genom en skogsodlingsgräns
samt i anslutning härtill redogjort för de principer och bestämmelser, som

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

63

ligga till grund för denna gräns, varjämte vissa tabellariska uppgifter lämnats
om de arealer skogsmark, som genom skogsodlingsgränsen avskilts
från fullständigt skogsbruk (s. 280—285). Efter att kortfattat ha berört
de särskilda bestämmelser m. m., som gälla för enskild skog inom trakter,
där betingelserna för skogens föryngring äro svagare än eljest, ha revisorerna
— för att belysa de verkningar som skogsodlingsgränsen kan få
för den berörda bygden — redogjort för ett speciellt fall från Munsvattnet
i norra Jämtland (s. 285—289). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Från år 1952 har domänverket genom uppdragande av den s. k. skogsodlingsgränsen
begränsat driften av de mot fjällområdena i Norrland
gränsande kronoskogarna. På dessa skogsområden äro förutsättningarna
för uppdragande av ny skog efter den som avverkas särskilt ogynnsamma.
Betingelserna för skogens självföryngring äro långt sämre än annorstädes.
I den mån frö och plantor över huvud taget kunna anskaffas, bli kostnaderna
för skogsodlingsåtgärder höga; då härtill kommer att skogens omloppstid
är lång, har det synts ovisst, huruvida återväxtåtgärder kunna
anses ekonomiskt lönsamma. Samtidigt har domänverket i den allmänna
upprustning av landets skogar, som pågått under det senaste decenniet,
ställts inför mycket krävande uppgifter. De förefintliga resurserna i fråga
om arbetskraft och föryngringsmaterial ha icke varit tillräckliga för att
snabbt sätta ens de bättre markerna i gott skogligt skick. Domänverket
har därför funnit det nödvändigt att under en uppskattad period av omkring
20 år koncentrera sina resurser på dessa bättre marker. Fn följd härav
har blivit att verket tills vidare — intill dess de produktiva markerna försatts
i nöjaktigt skick — lämnat de sämre och mindre produktiva markerna
åt sidan. Detta har skett genom den berörda skogsodlingsgränsen, vilken
efter samråd med representanter för skogsforskningen och den lokala förvaltningspersonalen
dragits från nordligaste delen av Kopparbergs län genom
Jämtlands och Västerbottens län till lappmarksgränsens anknytning
till riksgränsen mot Finland i Norrbottens län. Härigenom ha omkring
740 000 ha kronoskog i höjdlägen mellan 350 och 700 m över havet — motsvarande
närmare en femtedel av statens hela skogsareal — avskilts från
aktivt skogsbruk. Avverkningar skola sålunda i princip icke företagas på
dessa marker, och icke heller skola investeringar för skogens förnyelse ske.
Vissa beståndsvårdande åtgärder skola dock kunna förekomma i begränsad
omfattning.

Genom ett flertal kompletterande bestämmelser har domänstyrelsen velat
förebygga att gränsdragningen skall bli av alltför tvingande natur. Hänsyn
skall sålunda kunna tagas till ändringar i de ekonomiska betingelserna,
exempelvis till förbättringar i drivningsförhållandena. Vissa sociala förhållanden
ha beaktats vid gränsdragningen på så sätt att behovet av försörjningsmöjligheter
för den berörda befolkningen icke lämnats helt åt sidan,
och även framdeles skola dylika förhållanden kunna motivera undantag
från bestämmelserna. Särskilt för Jämtlands del har understrukits, att gränsen
på grund av växlande höjdlägen, boniteter och jordmån m. m. bör betraktas
som mera schematisk än annorstädes.

Revisorerna ha tagit del av de principer och bestämmelser, som ligga till

64

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

grund för skogsodlingsgränsen, samt under resor sett exempel på dess tilllämpning.
Mot bakgrunden av det mycket livliga skogskultiveringsarbete,
som synbarligen bedrives av domänverket på de bättre och nedanför gränsen
belägna markerna, ha revisorerna icke kunnat finna annat än att det
varit ekonomiskt riktigt att de begränsade resurserna insatts på marker,
där en god avkastning kunnat påräknas. På marker ovanför skogsodlingsgränsen,
vilka revisorerna besökt, har det även synts påtagligt att erforderliga
kultiveringsåtgärder måst bli omfattande och draga mycket höga kostnader,
liksom även att t. ex. vidmakthållande av äldre byggnadsbestånd på
kronotorp och lägenheter ur flera synpunkter icke varit lämpligt eller ens
ekonomiskt försvarligt.

Ett avskiljande av så betydande arealer skogsmark som de, varom här är
fråga, måste emellertid föranleda ett starkt understrykande av de förbehåll
om gränsens tillfälliga natur, som gjorts av domänstyrelsen, och av de möjligheter
till undantag, med vilka bestämmelserna kompletterats. Det må
främst tagas i betraktande, att gällande skogsvårdslag icke innehåller några
motsvarande bestämmelser för enskilt skogsbruk. De större skogsbolagen ha
visserligen icke tillnärmelsevis lika stora arealer sämre marker som domänverket
— varken absolut eller relativt sett. Men där sådana innehav av
mindre produktiv skogsmark förekomma, lärer det icke medgivas de enskilda
att åsidosätta de sämre markerna, och någon motsvarighet till skogsodlingsgränsen
förekommer såvitt revisorerna känna till icke på enskilt håll.
Såvitt gäller övriga enskilda skogsägare förekommer det visserligen icke
i praktiken, att skogsodlingsåtgärder — bortsett från åtgärder efter avverkning
— med stöd av skogsvårdslagen framtvingas på marker med otillfredsställande
skogstillstånd. Man måste emellertid räkna med att åtskilliga
skogsägare i trakterna intill fjällmarkerna ha marker med uteslutande låg
produktivitet, och dessa ägare torde vara hänvisade till att genom skogsodlingsåtgärder
söka åstadkomma avkastning av sin skogsmark, även om
förutsättningarna äro begränsade. Genom bidrag ur de statliga skogsförbättrings-
och skogsproduktionsanslagen lämna statsmakterna ekonomiskt stöd
för dylika åtgärders genomförande. Skogsodlingsgränsen kan vidare för det
enskilda skogsbruket medföra en olägenhet på så sätt, att genomförandet
av gemensamma skogsbefrämjande åtgärder, särskilt byggande av skogsbilvägar,
kan hämmas eller omöjliggöras genom att domänverket under hänvisning
till att den berörda marken icke tills vidare brukas i vanlig omfattning
kan undandraga sig den andel i kostnaderna, som eljest skulle
ankomma på kronoskogen. Detsamma kan gälla deltagandet i flottningskostnader,
därest avverkningarna på vissa tidigare brukade kronomarker
upphöra. Det har för revisorerna upplysts, att sådana mindre önskvärda
konsekvenser uppkommit; exempel finnes emellertid även på det motsatta
förhållandet, d. v. s. att domänverket deltagit i dylika kostnader, ehuru den
berörda marken legat ovanför skogsodlingsgränsen och den väntade nyttan
för kronoskogens del varit att betrakta som mera avlägsen.

Särskild uppmärksamhet kräva enligt revisorernas mening även de sociala
verkningarna av skogsodlingsgränsen. Viss hänsyn härtill har såsom nämnts
tagits redan vid gränsens uppdragande. I likhet med domänstyrelsen finna
revisorerna det uppenbart, att vissa förpliktelser åligga staten såsom arbetsgivare
icke endast mot arrendatorer och lägenhetsinnehavare på kronomark
utan även gentemot enskilda, särskilt i trakter, där befolkningen måhända

Statsutskottets utlåtande nr 91 år 1956

65

under lång tid haft att lita till arbete på kronoskogarna. Särskild anpassning
lärer härvidlag vara så mycket mera motiverad som möjligheterna att med
ekonomisk vinst genomföra avverkningar eller vidtaga skogsvårdsåtgärder
icke alltid låta sig med säkerhet beräkna. Att olika meningar om lönsamheten
i dylika fall kunna råda belyses i viss mån av ett exempel, för vilket
redogjorts i det föregående. I syfte att erhålla ökade möjligheter att uttaga
skogen på en kronans skogstrakt i norra Jämtland hade där nyligen anlagts
en väg för en kostnad av mer än 220 000 kronor, varjämte en arrendelägenhet
upprustats för omkring 50 000 kronor. Den ifrågavarande skogstrakten
har numera kommit att falla ovanför skogsodlingsgränsen, och avverkningar
anses nu icke längre kunna drivas med vinst. De nedlagda kostnaderna ha
härigenom givetvis icke kommit att medföra den nytta som avsetts. Exemplet,
vilket kan väntas få motsvarigheter på andra håll, synes ge belägg för
att skogsodlingsgränsen icke bör uppfattas såsom ens för den tänkta 20-årsperioden given och fastslagen. Det må även erinras om att vid detaljtillämpningen
av gränsen samråd bör äga rum med vederbörande lantbruksnämnd
samt med kommunala myndigheter och enskilda, som beröras
därav.

Att i tveksamma fall framgå med varsamhet vid åsidosättandet av skogsarealer
från skogsbruk i vanlig ordning kan vara motiverat även med hänsyn
till de framsteg, som successivt göras på skogsforskningens område, då
det gäller föryngring av skog i höga lägen, samt till de nya möjligheter till
maskinell drift, särskilt markberedning, som efter hand prövas och tagas i
bruk. Utvecklingen kan här gä snabbt och bör då föranleda en omprövning
av gränsen.

Revisorerna förutsätta alltså att domänverket tillämpar bestämmelserna
om skogsodlingsgränsen på ett sådant sätt, att staten såsom skogsägare icke
kan sägas bereda sig en undantagsställning, till vilken motsvarighet saknas
för enskilt skogsbruk.

Utlåtanden ha avgivits av domänstyrelsen, vilken bifogat yttranden från
över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt och jägmästaren i Norra
Renbetesfjällens revir, samt av lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen (Del
il, s. 304—314).

Domänstyrelsen anför sammanfattningsvis följande.

Eftersom domänverket vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser
icke undandrar sig rimlig medverkan i för flera skogsägare gemensamma,
skogsbefrämjande åtgärder, och då vidare någon skogsodlingsplikt
helt säkert icke kunnat åläggas ägaren, därest ifrågavarande marker lytt
under skogsvårdslagen, innebär kronans undantagsställning endast att kronan
tills vidare avstår från att tillgodogöra sig skog, som — i enskild hand
- skulle kunna bli föremål för avverkningsåtgärder, vilka ur synpunkten
av skogens vidmakthållande ofta te sig tvivelaktiga. Härom vittna många
rester av ödelagda bestånd, ofta av oduglig björk, både på enskildas och
statens skogar. Styrelsen saknar anledning antaga annat än att avverkningarna
å de enskilda skogarna inom ifrågavarande områden —- vilka i regel
ligga under utsyningstvång —- numera bedrivas med försiktighet i avsikt
att tillvarataga alla möjligheter att skapa ny skog utan att nedlägga några
kostnader eller i varje fall till mycket låg kostnad. Då detta emellertid inom

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. It sand. Nr 9''t

66

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

vissa områden, framför allt i Norrbotten, icke torde vara genomförbart,
måste, såvitt domänstyrelsen kan bedöma, skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
stundom ställas inför svåra avväganden mellan det allmänna intresset av att
barrskogsgränsen icke sänkes och skogsägarens enskilda, ekonomiska intresse.
Domänstyrelsens erfarenheter från statsskogsförvaltningen tyda på,
att denna fråga är förtjänt att närmare uppmärksamma.

Vad angår det av revisorerna berörda speciella fallet i norra Jämtland
hänvisar styrelsen till vad vederbörande jägmästare och över jägmästare
anfört, över jägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt betonar härutinnan,
att gränsfall alltid måste uppstå, där exempelvis tidigare gjord investering
kunnat uppskjutas.

I likhet med revisorerna anser lantbruksstijrelsen att av domänverket
tillämpade principer beträffande lokaliseringen av insatserna i kronoskogsbruket
äro ändamålsenliga. Styrelsen vill emellertid bl. a. med tanke på
eventuellt föreliggande behov av arbetstillfällen i kronoskogsbruket i berörda
bygder understryka vikten av att tillämpningen av undantagsbestämmelserna
icke blir för restriktiv. Det torde nämligen få förutsättas att vid
gränsens uppdragande i de olika bygderna icke i varje avsnitt kunnat mera
ingående penetreras alla de olika skäl som eventuellt föreligga ur sysselsättnings-
och övriga sociala synpunkter. I framtiden kunna väl även i vissa
fall nya dylika skäl tänkas bli för handen. Om i en av gränsen berörd
bygd uppkomma frågor om statligt stöd till investeringar exempelvis i jordbruk,
vägbyggnadsfrågor etc. bör därför enligt lantbruksstyrelsen hållas
i minnet att gränsdragningen icke representerar någon sådan slutgiltig
avvägning mellan rent ekonomiska och sociala skäl, som kan läggas till
grund för myndigheternas handlande i dylika aktuella fall.

Skogsstyrelsen upplyser, att den inhämtat yttranden från skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
av vilka de tre sistnämnda dela revisorernas uppfattning. Skogsstyrelsen
anför avslutningsvis bl. a. följande.

För den befolkning, som lever eller äger skog ovanför domänverkets
skogsodlingsgräns, kan givetvis betydande olägenheter uppstå som följd
av gränsdragningen. Skogsstyrelsen utgår emellertid ifrån att domänverket
i överensstämmelse med de föreskrifter, som domänstyrelsen utfärdat, söker
i största möjliga utsträckning mildra dessa olägenheter vid tillämpningen
av gränsdragningsbestämmelserna och i sådant syfte tar kontakt
med berörda intressenter och myndigheter.

Utskottet vill kraftigt understryka vad revisorerna under förevarande
punkt anfört beträffande tillämpningen av bestämmelserna om den av
domänstyrelsen uppdragna skogsodlingsgränsen och förutsätter alltså i likhet
med revisorerna och de i ärendet hörda remissmyndigheterna, att verket
tillämpar förenämnda bestämmelser på ett sådant sätt, att staten som

Statsutskottets utlåtande nr 9b år 1956

67

skogsägare icke bereder sig en undantagsställning, till vilken motsvarighet
saknas för enskilt skogsbruk. Särskild vikt bör även enligt utskottets mening
fästas vid de sociala verkningarna av gränsen. Domänstyrelsen har i sitt
yttrande i ämnet bl. a. framhållit, att verket vid tillämpningen av bestämmelserna
i fråga icke undandrager sig rimlig medverkan i för flera skogsägare
gemensamma skogsbefrämjande åtgärder. Då vidare någon skogsodlingsplikt
enligt styrelsen helt säkert icke kunnat åläggas ägaren, därest
ifrågavarande marker lytt under skogsvårdslagen, innebär kronans undantagsställning
endast, att kronan tills vidare avstår från att tillgodogöra sig
skog, som i enskild hand skulle kunna bli föremål för avverkningsåtgärder,
vilka ur synpunkten av skogens vidmakthållande kunde te sig tvivelaktiga.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det torde kunna förväntas, att de
av revisorerna anförda synpunkterna vederbörligen beaktas, har utskottet
velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

oinförmäla.

24 :o) Mät- och avmagnetiseringsstationerna. Under handelsdepartementet,
§ 28, ha revisorerna funnit, att frågan om vilken form och omfattning statens
verksamhet med avmagnetisering av fartyg för framtiden bör bedrivas
påkallar övervägande (Del I, s. 292—297).

Revisorerna ha närmare redogjort för tillkomsten av kostnaderna för och
personaluppsättningen vid de tre befintliga mät- och avmagnetiseringsstationerna
i Stockholm, Göteborg och Karlshamn ävensom berört nuvarande
risker för minskador och i anslutning härtill redovisat dels under tiden 7
juni 1954-—11 juni 1955 i skandinaviska och angränsande farvatten minsprängda
fartyg, dels ock i tabellarisk form besöksfrekvensen å de olika
stationerna (s. 292—296). Härefter uttala revisorerna följande.

Under åren 1943—1946 tillkommo i Sverige tre s. k. mät- och avmagnetiseringsstationer,
förlagda till Stockholm, Göteborg och Karlshamn och avsedda
att påverka fartygs magnetiska egenskaper på sådant sätt, att fartygen
i väsentligt minskad grad löpte risk att utlösa magnetiska minor. Byggnadskostnaderna
uppgingo till omkring 1 miljon kronor för varje station,
varjämte omkring 800 000 kronor anvisats för större reparationer, som vid
skilda tillfällen visat sig erforderliga. För driftkostnaderna ha under en följd
av år anvisats anslag varierande mellan 400 000 och 500 000 kronor. Enär
stationerna till väsentlig del varit avsedda att betjäna handelsflottans fartyg,
ha anslagen anvisats under riksstatens tionde huvudtitel.

Ehuru minfaran minskat mycket väsenligt sedan krigsåren, uppvisar sjöfarten
i de skadinaviska och angränsande farvattnen alltjämt ett icke obetydligt
antal av minor förorsakade skador och förluster. Sjöfarten följer alltjämt
i huvudsak svepta leder. Från militärt håll hävdas, att avmagnetiseringsstationerna
alltjämt ha en funktion att fylla, och örlogsfartygen avmagnetiseras
därför i samma utsträckning som tidigare. I fråga om handelsfartygen
ha däremot — sedan behandlingen vid ifrågavarande stationer icke

68

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

längre är obligatorisk — avmagnetiseringarna successivt nedgått i antal och
kunna numera sägas ha helt och hållet upphört. Enligt sjöfartsnäringens
bedömande är nämligen den kvarstående minfaran icke så betydande, att
den kan motivera de tidsförluster på 3—20 timmar, som uppehållet för avinagnetisering
vanligen kräver. De fåtaliga hesöken av handelsfartyg vid
stationerna avse numera endast vissa mätningar, som företagas i beredskapsoch
forskningssyfte.

Det förhållandet att sjöfartsnäringen praktiskt taget icke längre utnyttjar
avmagnetiseringen påkallar enligt revisorernas mening ett övervägande beträffande
de former i vilka statsverkets organisation och resurser på detta
område för framtiden böra tillhandahållas. Därest den kvarstående minfaran
skulle göra det önskvärt, att avmagnelisering sker i ökad utsträckning,
synas utvägar böra prövas för att behandlingen skall komma till stånd på
frivillighetens väg. I annat fall synes organisationen böra avpassas till att
i huvudsak motsvara marinens behov, exempelvis genom inskränkningar i
bemanningen och öppethållande endast efter förutbeställning, varvid personalen
i ökad utsträckning bör kunna utnyttjas på örlogsvarven eller på
annat håll inom marinen.

Med hänsyn till de ändrade förhållandena i fråga om användningen av
avmagnetiseringsstationerna, bör det enligt revisorernas mening även tagas
under övervägande att överflytta det årliga anslaget till driftkostnaderna
från tionde till fjärde huvudtiteln.

Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och sjöfartsstyrelsen (Del
II, s. 314—318).

Marinförvaltningen anför sammanfattningsvis dels att en inskränkning
av driften vid AM-stationerna med hänsyn till den ännu rådande minfaran
f. n. icke kan tillrådas, dels att statsmakternas inställning till chefens för
marinen förslag den 22 november 1955 om inrättandet av en »Handelsflottans
beredskapskommitté, HBK» liksom även ett senare under året väntat
beslut från International Routeing and Reporting Authority (IRRA) om den
internationella minfaran bör avvaktas, enär ställningstagandet får stor betydelse
för den framtida verksamheten, dels ock att marinförvaltningen utreder
möjligheterna att samordna personalfrågorna vid AM-stationerna med
tjänst vid örlogsvarven vid en eventuell inskränkning av AM-verksamheten.

Sjöfartsstyrelsen förordar, att den av revisorerna väckta frågan får vila i
avbidan på Kungl. Maj:ts ställningstagande till chefens för marinen förut
berörda förslag om en handelsflottans beredskapskommitté och att, om
kommittén blir tillsatt, dess synpunkter i frågan först avvaktas.

Utskottet. Vad revisorerna under förevarande punkt anfört beträffande
utnyttjandet under senare år av mät- och avmagnetiseringsstationerna
synes giva vid handen, att statsverkets organisation för dessa uppgifter bör
tagas under övervägande. I vart fall den civila sjöfarten synes nämligen i
stor utsträckning ha upphört att utnyttja stationerna i fråga. Enligt vad

Statsutskottets utlåtande nr .94 år 1956

69

marinförvaltningen i sitt utlåtande anfört är dock — med hänsyn till den
alltjämt rådande minfaran — någon inskränkning av driften vid desamma
icke tillrådlig. Då stationerna också huvudsakligen utnyttjas av marinens
fartyg torde det, såsom revisorerna påpekat, vid förenämnda övervägande
även böra prövas, huruvida ej det årliga anslaget till driftkostnaderna
för stationerna bör överföras från tionde till fjärde huvudtiteln. Vidkommande
formen för den översyn av berörda förhållanden som av utskottet
förutsattes komina till stånd torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att taga
ställning därtill. Därest den i remissmyndigheternas utlåtanden ifrågasatta
kommittén tillsättes, synes det utskottet dock lämpligt, att prövningen av
berörda frågor sker inom densamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.

25 :o) Behovet av viss biträdeshjälp m. m. vid statens sinnessjukhus. Under
inrikesdepartementet, § 29, ha revisorerna understrukit angelägenheten av
att vid den fortsatta upprustningen av den statliga sinnessjukvården behovet
av biträden och tekniska hjälpmedel ägnas uppmärksamhet (Del I,
s. 298—305).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 30 i sitt
av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

26 :o) Länsadministrationen i Älvsborgs län. Under inrikesdepartementet,
§ 30, ha revisorerna förordat, att frågan om länsadministrationen i Älvsborgs
län utredes (Del I, s. 305—316).

Utskottet. I denna fråga har utskottet yttrat sig under punkten 135 i sitt
av riksdagen numera godkända utlåtande nr 11, varom utskottet velat här

erinra.

27 :o) Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Under civildepartementet,
§ 31, ha revisorerna uttalat, att en översyn av bestämmelserna
om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag bör ske, lämpligen
i samband med den av 1955 års riksdag föreslagna översynen av de
statliga avlöningsreglementena. Revisorerna ha tillika förordat, att vissa av
dem anförda synpunkter i frågan genom ett av Kungl. Maj :t utfärdat cirkulär
delgivas statsmyndigheterna för kännedom och efterrättelse (Del I,
s. 317—327).

70

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

Inledningsvis ha revisorerna erinrat om alt frågan om statstjänsts förenande
med andra befattningar eller uppdrag vid åtskilliga tillfällen varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet, bl. a. av 1925 års statsrevisorer.
Vidare ha revisorerna erinrat om vissa under de senaste årtiondena företagna
viktigare utredningar m. in., vilka bl. a. berört förevarande spörsmål
i.s. 317 323). Slutligen redovisas resultatet av en av revisorerna företagen

undersökning rörande efterlevnaden av gällande betämmelser på området
(s. 323 och 324). Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har spörsmålet om förening
av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag vid åtskilliga tillfällen
uppmärksammats av statsmakterna, som på olika sätt ansett sig böra ingripa
reglerande. Nu gällande bestämmelser i ämnet äro meddelade i avlöningsreglementen,
verksinstruktioner m. fl. författningar. Då revisorerna
funnit sig böra till granskning upptaga vissa förhållanden, som sammanhänga
med tillämpningen av dessa föreskrifter, har till grund för densamma
legat bl. a. följande synpunkter.

Det syfte som ifrågavarande bestämmelser ha är främst att förekomma
missbruk av tjänstemännens naturliga rätt att använda sin fritid efter eget
gottfinnande. Bestämmelserna avse sålunda icke att förbjuda innehavet avbisysslor
såsom i och för sig ur statens synpunkt förkastligt eller olämpligt.
Statstjänstemännen måste nämligen kunna tagas i anspråk för uppdrag av
offentlig karaktär statliga eller icke statliga — för vilka de genom sin
utbildning och erfarenhet äro väl skickade och vilka ofta icke kunna anförtros
andra än statsanställda. I många fall torde sysselsättningen vid sidan
av tjänsten ge vederbörande erfarenheter och kunskaper, vidgad personkännedom
in. in., som kunna vara till direkt gagn för statstjänsten. En alltför
stark begränsning av rätten att mottaga privatuppdrag kan för övrigt
befaras medföra ökad benägenhet för särskilt de mest dugande tjänstemännen
att lämna statstjänsten för mera inkomstbringande arbete. Av vikt har
emellertid ansetts vara att befattningshavare icke åtager sig bisysslor i en
omfattning, som kan inverka menligt på tjänsteutövningen eller öva obehörigt
inflytande på hans ställning till frågor, med vilka han har att taga
befattning i statstjänsten.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att avgöra, att innehavet
av tjänstebefattningen eller uppdraget icke blir hinderligt för utövandet av
den tjänst, varmed förening skall ske, är att myndigheterna erhålla kännedom
om de viktigare och mera varaktiga bisysslor tjänstemännen inneha.
Fördenskull har införts skyldighet att enligt de bestämmelser, som meddelats
i bl. a. avlöningsreglementena, ansöka om tillstånd att inneha vissa
slag av bisysslor. Revisorerna ha funnit sig böra undersöka, i vad mån
denna skyldighet iakttages. Syftet med dessa och vissa andra utredningar,
som revisorerna utfört, har även varit att om möjligt få en allmän bild av
i vilken omfattning tjänstemännen åtaga sig bisysslor. Undersökningen —-som närmast haft karaktären av stickprov och som med hänsyn till förevarande
bestämmelsers avfattning och till revisorernas ämbetsuppgift icke
omfattat bisysslor, som vederbörande tjänstemän anförtrotts av Kungl.
Maj :t — gör dock icke anspråk på att giva en fullständig överblick över

Statsutskottets utlåtande nr 9A år 1956

71

förhållandena på detta område. Det har vidare självfallet förelegat endast
begränsade möjligheter för revisorerna att erhålla kännedom om de bisysslor
vederbörande åtagit sig. På grundval av undersökningen och eljest för
revisorerna kända förhållanden ha revisorerna emellertid ansett sig böra
göra följande uttalanden.

Av redogörelsen ovan framgår bl. a. att en betydande del av de tjänstemän
med bisysslor undersökningen avsett icke inneha tillstånd att förena
tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Sålunda sakna mer än 20 procent
av dessa dylikt tillstånd; revisorerna förutsätta, att detta är beroende på
att någon ansökan ej ingivits till myndigheten i fråga. Det finnes knappast
anledning förmoda, att det gjorda stickprovet skulle giva ett resultat, som
väsentligt skiljer sig från förhållandena i övrigt. Det synes därför icke
omotiverat att antaga, att en dylik underlåtenhet även i övrigt förekommer.
Även om vissa tjänstemän som skäl härför kunna andraga, att ifrågavarande
stadgande i avlöningsreglementena är så formulerat, att tveksamhet stundom
kan föreligga, om skyldighet att anhålla om tillstånd är för handen,
måste denna underlåtenhet synas anmärkningsvärd. Särskilt gäller detta
i fall, då tjänsteman, som själv bl. a. har till ämbetsuppgift att övervaka
tillämpningen av bestämmelserna på förevarande område, anser sig kunna
uraktlåta att ingiva ansökan i ämnet. Det vill förefalla revisorerna, som
om myndigheter i fall, då tillstånd ej meddelats, stundom måste haft kännedom
om tjänstemäns bisysslor. — Enligt gällande bestämmelser bör tillstånd
lämnas för viss tid. Detta synes emellertid icke ske i alla fall.

Revisorerna vilja emellertid framhålla, att det antal bisysslor som kunnat
konstateras vid den gjorda undersökningen måste anses begränsat, om hänsyn
tages till totala antalet tjänstemän. Att bisyssleväsendet skulle vara
mera utbrett på den statliga arbetsmarknaden än på exempelvis den kommunala
finnes knappast anledning antaga. Dessa förhållanden utesluta dock
icke, att revisorerna vid sin granskning ansett sig kunna konstatera, att
vissa tjänstemän åtagit sig uppdrag vid sidan av tjänsten i så betydande
omfattning, att det synes tvivelaktigt, om vederbörande verkligen äro i
stånd att ägna tillräcklig kraft åt den tjänst, för vilken staten betalar dem
lön. Huruvida några direkta missförhållanden förekomma är svårt att bedöma
då den gjorda undersökningen lagts på kvantitativ och ej kvalitativ
basis.

Såsom tidigare antytts lämna gällande bestämmelser i ämnet stundom
rum för tveksamhet, huruvida tillstånd erfordras för att inneha viss bisyssla.
Men även erinringar i sak synas kunna framföras mot desamma. Medan
tillstånd sålunda erfordras för uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har til! ändamål att
driva rörelse inom industri, handel, transport, bank- eller försäkringsväsen
eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har ekonomiskt syfte,
synes det — om undantag göres för bl. a. lagfarna ledamöter av vissa domstolar
— icke föreligga några hinder för en tjänsteman att inneha och själv
driva t. ex. affärsrörelse. Såsom framgår av det föregående förekommer i
vissa fall att tjänstemän driva egen rörelse. Då gällande bestämmelser icke
torde innebära något förbud för detta, ha revisorerna ansett sig icke böra
ingå i prövning av lämpligheten härav. Det vill dock helt allmänt förefalla,
som om det skulle kunna vara förenat med svårigheter att sköta eu rörelse

72

Statsutskottets utlåtande nr 9i år 1956

av någon omfattning utan att detta inverkar hinderligt på tjänsten. Det
ankommer emellertid på vederbörande myndigheter att övervaka, att tjänstemännen
icke taga i anspråk tjänstetid för privat verksamhet.

Beträffande bestämmelsernas utformning — såväl sakligt som formellt

— förutsätta revisorerna, att denna uppmärksammas vid den av 1955 års
riksdag beslutade översynen av de statliga avlöningsreglementena. Måhända
är den bästa lösningen att ernå, därest föreskrifterna i ämnet i ökad utsträckning
meddelas i vederbörande verksinstruktioner.

Det är självfallet, att stora fordringar på objektivitet och frihet från
obehöriga hänsyn måste ställa på statens tjänstemän. En undersökning av
den art revisorerna utfört är knappast ägnad att belysa frågan, om desamma
åtaga sig uppdrag, som kunna föranleda dem att låta sig ledas av andra
hänsyn än sådana, som betingas av det allmännas bästa. Revisorerna vilja
dock med hänsyn till under senare år inträffade händelser, vilka bl. a. haft
åtal till följd, framhålla, att myndigheterna böra ha sin uppmärksamhet
riktad härpå. Erinras må att även statens sakrevision i sin berättelse för
budgetåret 1954/55 berört detta spörsmål och förklarat sig avse att i särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t upptaga detsamma till behandling.

Föranleder befattning eller uppdrag, att tjänsteman tillfälligtvis icke kan
bestrida sin tjänst, skall han enligt gällande bestämmelser göra framställning
om ledighet i erforderlig omfattning, varvid han har att vidkännas
författningsenligt avdrag å lönen. Revisorerna ha vid sin granskning kunnat
konstatera, att ifrågavarande föreskrifter icke alltid iakttagas. Det synes
sålunda förekomma, att tjänstemän som inneha offentliga uppdrag, vilka
föranleda alt de icke kunna utöva sin tjänst, det oaktat uppbära full lön
från vederbörande myndighet. Detta förhållande bar visserligen i allmänhet
icke någon betydelse i inkomsthänseende för den enskilde tjänstemannen
— hade han åtnjutit tjänstledighet, torde han ha erhållit ersättning
för mistade avlöningsförmåner — men detsamma är ägnat att giva en felaktig
bild av — förutom det arbete tjänstemannen utför å innehavd tjänst

— de verkliga kostnaderna, som äro förbundna med den verksamhet, som
uppdraget avser. Dessa komma nämligen därigenom att belasta annat anslag
än som avsett är. I den mån ett dylikt förfarande är avsett att förebygga
att av Kungl. Maj:t och riksdagen maximerade anslagsposter skola
överskridas, är det självfallet förkastligt.

Sammanfattningsvis må framhållas att revisorerna vid sin granskning
gjort iakttagelser, som giva anledning till erinringar i vissa hänseenden.
Revisorerna anse emellertid, att vad som förekommit icke bör föranleda
till annat än att de här anförda synpunkterna i tillämpliga delar genom
ett av Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär böra delgivas statsmyndigheterna för
kännedom och efterrättelse.

Utlåtande har avgivits av statens lönenämnd (Del 11, s. 1136), vilken i likhet
med revisorerna finner, att skäl föreligga för en översyn av
bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag
och att eu sådan översyn lämpligen bör ske i det av revisorerna angivna
sammanhanget. Däremot ifrågasätter nämnden, om anledning finnes afl
innan denna översyn verkställts utfärda cirkulär med det av revisorerna förordade
innehållet.

Statsutskottets utlåtande nr Öl år 1956

73

Utskottet. Den av revisorerna påtalade underlåtenheten från vissa
tjänstemäns sida att i den i gällande avlöningsreglementen stadgade ordningen
i förekommande fall ansöka om tillstånd att med sin tjänst förena
tjänstebefattning eller uppdrag synes även utskottet anmärkningsvärd.
Såsom revisorerna framhållit, torde densamma delvis ha föranletts av att
gällande bestämmelser i ämnet stundom lämnat rum för tveksamhet, huruvida
dylikt tillstånd erfordras för att inneha viss bisyssla. Utskottet finner
därför, i likhet med statens lönenämnd, skäl föreligga för en översyn av
nämnda bestämmelsers utformning i såväl sakligt som formellt avseende
och förutsätter att en sådan kommer till stånd i samband med den av 1955
års riksdag föreslagna översynen av de statliga avlöningsreglementena.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört.

28:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av den
vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet velat
för riksdagen

anmäla.

29:o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 35 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 13 januari 1956, lämnat en redogörelse
för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser den
22 april, den 10 maj och den 13 maj 1955 (respektive nr 11, nr 258 och nr
272) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år 1954 församlade revisorers
berättelse.

Utskottet. Under punkten 10 av sitt till fjolårets riksdag avgivna utlåtande
nr 119 framhöll utskottet bl. a., att tungt vägande skäl vore förebragta
för 1954 års revisorers av flertalet remissmyndigheter biträdda förslag
om inrättande av en statens inarknämnd. Innan nämnden påbörjade
sin verksamhet, syntes dock enligt utskottets mening vissa i sammanhanget
betydelsefulla organisationsspörsmål behöva närmare klarläggas.
Med instämmande häri anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om en utredning av de av utskottet angivna spörsmålen.

Av Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse framgår, att Kungl. Maj:t icke
ansett sig kunna tillmötesgå riksdagens sålunda uttalade önskemål. I stället

Bihang till riksdagens protokoll 1956. C samt. Nr 91

74

Statsutskottets utlåtande nr 94 år 1956

har försvarets fastighetsnämnd förstärkts med ytterligare tre ledamöter
samt tillagts vissa vidgade befogenheter. I samband därmed har vederbörande
departementschef bl. a. uttalat, att starka skäl syntes tala för att
man icke nu tillskapade den föreslagna statens marknämnd utan först avvaktade
erfarenheterna från försvarets fastighetsnämnds verksamhet. Därvid
borde möjligheterna att inom fastighetsnämndens ram komma till
rätta med huvudproblemet i revisorernas framställning tillvaratagas.

Utskottet vidhåller alltjämt sin vid fjolårets riksdag uttalade mening. Då
emellertid Kungl. Maj:ts förevarande beslut icke kan anses innebära något
definitivt ställningstagande till den förenämnda riksdagsskrivelsen utan
närmast synes åsyfta att i avvaktan på ytterligare erfarenhet få till stånd en
viss försöksanordning för den hithörande verksamheten, anser utskottet
att den sålunda förordade lösningen av det av 1954 års revisorer aktualiserade
problemet tills vidare bör kunna godtagas. Kungl. Maj :ts skrivelse har
i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet
velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 27 april 1956

På statsutskottets vägnar:
KARL WARD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Ohlon, Leander,
Näsström, Hesselbom, Pålsson, Sundelin, Einar Persson, Birger Andersson,
Ragnar Persson, Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson, Rikard Svensson,
fröken Ranmark och herr Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson
i Malmö, Hoppe, fröken Elmén, herrar Andersson i Mölndal, Johansson
i Mysinge, Jansson i Kalix, Cassel, Hansson i Skegrie, Gustafsson i
Stockholm, Andreasson, fröken Karlsson, herrar Nelander och Helén.

Reservationer

1) vid punkten 74 (Landshövdingarnas tjänstebostäder) av herr Cassel

2) vid punkten 20 (Längmanska donationsfonden) av herr Ragnar
Bergh.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1956