Statsutskottets utlåtande nr 8b år 1956

13

Nr 84

Utlåtande i anledning av väckt motion om bidrag av statsmedel
till Förbundet för sockersjukas rådgivningsverksamhet.

(3:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Rimmerfors m. fl. väckt motion
(II: 559) har hemställts, att riksdagen måtte som bidrag till Förbundet för
sockersjukas rådgivningsverksamhet lämna ett anslag för verksamhetsåret
1956/57 av 20 000 kronor.

Till stöd för yrkandet bär i motionen anförts följande.

Sedan 1943 existerar en sammanslutning, som arbetar för att stödja och
hjälpa landets diabetiker (sockersjuka). Den heter Riksförbundet för sockersjuka
och har nu ett medlemsantal på ca 3 500. Förbundet arbetar med över
femtiotalet lokalavdelningar från Trelleborg i söder till Kiruna i norr. Flertalet
av medlemmarna är själva sockersjuka, men där finns också medlemmar,
som själva inte drabbats av sjukdomen men som vill stödja förbundets
intressen och främja det forskningsarbete och den rådgivning som här visat
sig vara av så stort värde.

År 1954 bildades i anslutning till riksförbundet ett läkarråd, som har till
uppgift att ägna diabetessjukdomen särskild uppmärksamhet och svara för
den medicinska rådgivningen. Detta läkarråd har f. n. följande sammansättning:
överläkaren, docent Johan Rudebeck, Örnsköldsvik, ordf., samt
docenten Gunnar Englesson, Lund, doktor Sven-Erik Fagerberg, Göteborg,
doktor Yngve Larsson, Stockholm, docenten Tore Kornerup, Stockholm, docenten
Rolf Luft, Stockholm, överläkaren vid Svenska diabetesstiftelsens
sjukhem, docenten Jakob Möllerström, Stockholm, samt överläkaren, docent
Bertil Schersten, Karlskrona.

Förbundet bedriver dessutom direkt genom sitt kansli och genom en numera
heltidsanställd ombudsman ett betydelsefullt arbete i folkhälsans
tjänst. Genom att samla de sockersjuka i lokalavdelningar, hjälpa dem till
lämpliga läkarkontakter och behandlingsmetoder, i vissa fall också biträda
dem vid speciella med sjukdomen förenade anställnings- och pensionsproblem,
har förbundet otvivelaktigt fått medverka till att ett icke ringa antal
sockersjuka, som eljest skulle ha blivit en börda för samhället, nu i stället
gör en fullgod insats i produktionen. Kännetecknande för de sockersjuka
är ju att deras sjukdom vanligen icke är något handikapp, vare sig på
arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, under den oavvisliga förutsättningen
att den vägledning och den kontinuerliga medicinska hjälp, som
numera står en diabetiker till buds, verkligen kommer till användning.

I detta stycke har det visat sig, att såväl förbundet som sådant som dess
läkarråd givit medlemmarna ett utomordentligt stöd. Framför allt har detta

14

Statsutskottets utlåtande nr 8i år 1956

gällt anställningsfrågor och pensionsärenden samt social rådgivning och
först och sist läkarrådgivning.

Förbundets inkomstposter har hittills i huvudsak utgjorts av medlemsavgifter,
inkomster från pappersinsamlingar och i något fall (1951) bidrag
från Radiohjälpens insamling. Meningen är emellertid att dessa inkomster
så ograverade som möjligt skall användas för vetenskaplig forskning och
direkt medicinsk hjälp. Betydande belopp har också anslagits för sådana
ändamål. Enbart under räkenskapsåret 1 april 1954—31 mars 1955 har i
forskningsanslag och bidrag till medicinska ändamål anslagits ca 33 000
kronor.

Det synes ur landets och folkhälsans synpunkt välbetänkt om ett statligt
stöd kunde utgå till administrationskostnaderna i syfte att effektivisera rådgivningsarbetet
och sätta förbundet i stånd att i ännu högre grad fullfölja
sina intentioner. Riksförbundets hela administration beräknas för innevarande
år kosta 39 870 kr. Ett statligt anslag som avlastar en väsentlig del
av administrationskostnaderna skulle utgöra en välförtjänt uppmuntran i
detta frivilliga arbete samtidigt som motsvarande belopp skulle frigöras för
forskningsändamål.

Utskottet. Såsom motionärerna framhållit torde den av Riksförbundet för
sockersjuka bedrivna verksamheten tillgodose ett visst samhällsintresse.
Rent allmänt anser utskottet dock, att utvidgning av den statliga bidragsgivningen
till att avse nya ändamål i nuvarande läge bör ske med största
varsamhet. Med hänsyn härtill och då det i första hand bör ankomma på
Kungi. Maj:t att pröva, i vad mån ett undantag i detta särskilda fall skäligen
skall kunna medges från den av utskottet sålunda angivna regeln,
är utskottet inte berett tillstyrka yrkandet i motionen.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 559 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 17 april 1956.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Ohlon, Leander, Näsström,
Boman, fröken Andersson, herrar Hesselbom, Pålsson, Einar Persson,
Birger Andersson, Ragnar Persson, Thun, Nils Theodor Larsson,
fröken Ranmark och herr Jacobsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Åkerström, Rubbestad, Hoppe, fröken Elmén, herrar Petterson i
Degerfors, Johansson i Mysinge, Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Cassel,
Gustafsson i Skellefteå, Karlsson i Olofström, fröken Ager och herr
Andreasson.