10

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

Nr 71

Utlåtande i anledning av väckta motioner om pension eller understöd
åt vissa personer.

(5:e avd.)

Statsutskottet får härmed avgiva utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av pension eller understöd åt vissa anställningshavare i
statens tjänst m. fl.

l:o) Kontoristen F. V. Andersson (förhöjd pension). I motionen II: 159
hemställer herr Nyberg, att riksdagen måtte medgiva kontoristen i kassatjänst
vid KA 2 i Karlskrona F. V. Andersson tjänstepensionsrätt med tilllämpning
av pensionsunderlag i lönegrad Ca 15.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Kontoristen i kassatjänst vid Karlskrona kustartilleriregemente F. V. Andersson
har sedan den 13 september 1948 innehaft befattningen som kassör
vid kassaavdelning nr 612 hos nämnda regemente. Tjänsten var uppförd
i lönegrad Ca 13 t. o. in. den 30 juni 1952. Från den 1 juli 1952 har Andersson
varit vikariatslöneförordnad i lönegrad 15 för samma befattning.

Genom riksdagens beslut med anledning av proposition nr 245 till 1952
års riksdag blev samtliga kassörer vid försvarets kassor fr. o. m. den 1 juli
1952 uppflyttade från 13 till 15 lönegraden. På grund av eventuell framtida
omorganisation av KA 2: s kassaavdelning blev ifrågavarande befattning
ej uppflyttad. Efter en av undertecknad väckt motion vid 1953 års
riksdag (II: 14) uttalade emellertid statsutskottet i sitt utlåtande nr 136
vid samma års riksdag, att bl. a. här nämnda befattningshavare borde meddelas
vikariatslöneförordnande i lönegrad 15. Genom departementsskrivelse
av den 26 juni 1953 blev också detta förordnande meddelat.

Den 30 juni 1955 hade Andersson i tre år uppehållit befattningen som
vikariatslöneförordnad i lönegrad 15 under samma förhållanden som de
ordinarie kassörerna vid övriga kassaavdelningar. Den 31 augusti 1956
uppnår han föreskriven pensionsålder. Med anledning av detta har Andersson
den 23 maj 1955 hos Kungl. Maj :t anhållit om att från den 30 juni
1955 få räkna tjänstepensionsrätt enligt lönegrad 15. Framställningen hade
tillstyrkts av chefen för regementet men föranledde icke någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.

Det törefaller uppenbart, att Andersson kommit i ett sämre läge än innehavare
av motsvarande tjänster vid andra regementen på grund av att
kassan vid KA 2 varit avsedd att sammanslås med kassan vid Blekinge
kustartilleriförsvar. Någon sådan sammanslagning har dock icke kommit till
stånd, och den synes, så vitt man kan bedöma, vara ställd på framtiden.

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

11

Under sådana förhållanden borde Andersson även i pensionshänseende bli
jämställd med motsvarande tjänstemän vid försvarets övriga kassaavdelningar.

Utskottet. Med vitsordande av de i motionen lämnade uppgifterna får utskottet
som sin uppfattning uttala, att starka skäl synes tala för att Andersson
medgives åtnjuta tjänslepensionsrätt med tillämpning av pensionsunderlag
gällande för lönegraden Ca 15, löneklass 1», i vilken lönegrad Andersson
jämlikt statsmakternas särskilda beslut innehaft vikariatslöneförordnande
alltsedan den 1 juli 1952. Med hänsyn till de säregna förhållanden,
som i detta fall kan åberopas till stöd för en sådan åtgärd, synes ett
bifall till motionen inte behöva befaras leda till icke önskvärda konsekvenser.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionen II: 159, medgiva,
att kontoristen i kassatjänst vid Karlskrona kustartilleriregemente
F. V. Andersson må åtnjuta tjänstepensionsrätt
med tillämpning av pensionsunderlag gällande för 18
löneklassen.

2:o) Biskopen D. Helander. I de likalydande motionerna I: 38 och II: 45.
väckta den förra av herr Mogård m. fl. och den senare av herr Gustafsson i
Bogla m. fl., bar hemställts, att riksdagen måtte, trots att de formella förutsättningarna
härför saknas, besluta att f. d. biskopen Dick Helander tillerkännes
biskops förtidspension fr. o. m. den dag, då han blev avsatt från
sitt biskopsämbete.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 1:38 följande.

Förre biskopen Dick Helander utnämndes 1941 till professor i praktisk
teologi vid Uppsala universitet och därefter från och med den 1 januari

1953 till biskop i Strängnäs stift. Från denna befattning blev han avsatt

1954 genom numera lagakraftvunnen dom. Helander dömdes som bekant
som författare av anonyma brev till präster i Strängnäs stift.

I vid 1955 års riksdag väckta motioner (1:245 och II: 377) yrkades,
enär brottet var relativt ringa, att Helander måtte tillerkännas förtidspension
som emellertid felaktigt betecknades som professors förtidspension.

Statsutskottet granskade i sitt utlåtande bl. a. frågan, huruvida Helander
i egenskap av biskop fyllde de formella förutsättningarna for att erhålla
förtidspension, och fann att så icke var förhållandet.

Otvivelaktigt torde domstolsprövningen av Helanders brott ha skett pa
ett fullt oklanderligt sätt. Emellertid är det en synnerligen allmänt utbredd
uppfattning, att förhållandet mellan brott och straff i detta fall,
bl. a. på grund av en numera skärpt lagstiftning rörande brott av ämbetsman,
antagit en i nyare svensk rättshistoria ganska enastående disproportion.

över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

I utlåtande den 15 mars 1955 till riksdagens statsutskott (statsutsk. uti.
nr 87/1955) framhöll statskontoret bland annat,

12

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

att Helander — enligt för ämbetsverket tillgängliga uppgifter — syntes
vara berättigad åtnjuta en årlig tjänstelivränta från och med månaden näst
efter den, under vilken han uppnått 65 års ålder, intill den månad han
uppnådde 67 års ålder med 10 862 kronor 40 öre samt med 10 242 kronor
för tiden därefter,

att han varken som biskop eller professor uppfyllde de formella förutsättningarna
för erhållande av förtidspension,

att Kungl. Maj :t genom beslut den 17 september 1954 funnit ett med det
förevarande liknande ärende icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
ehuru sökanden i sistnämnda fall uppfyllde de formella villkoren för erhållande
av förtidspension,

att ämbetsverket med hänsyn till det ovan anförda icke funne skäl föreligga
för att bevilja Helander andra förmåner än dem som författningsenligt
tillkomme honom samt

....ämbetsverket sålunda ansåge de i ärendet väckta motionerna icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Motionerna biföllos icke av riksdagen (rd. skr. nr 228/1955).

Då ^ad i förevarande motioner anförts icke givit statskontoret anledning
™g.a s*n ovan angivna uppfattning, kan ämbetsverket icke tillstyrka ett
tillmötesgående av motionerna.

Utskottet. Då Helanders pensionsfråga nu på nytt dragits under riksdagens
prövning, finner utskottet anledning att erinra om att — såsom av den
lämnade redogörelsen framgått — Helander inte fyller de formella förutsättningarna
för erhållande av förtidspension. Att riksdagen nu skulle, med
avsteg från de i pensionsreglementet uppställda villkoren, tillförsäkra Helander
en dylik pension finner utskottet inte böra ifrågakomma, helst som
anordningen med beviljande av förtidspension åt befattningshavare, vilka
fyllt de formella förutsättningarna för erhållande av dylik förmån, hittills
begagnats endast med stor restriktivitet. Utskottet kan därför inte tillstyrka
motionsyrkandet.

Utskottet vill erinra om att Helander är berättigad att från uppnådd ålder
av 65 år utfå årlig tjänstelivränta, av statskontoret beräknad till 10 862
kronor 40 öre resp. efter uppnåendet av 67-årsåldern till 10 242 kronor.
Enligt uppgift åtnjuter Helander f. n. visst understöd för bedrivande av
forskningsarbete. Det synes utskottet kunna antagas, att Helander även i
lortsättningen skall kunna beredas sysselsättning — inom forskningsfacket
eller annorledes i den omfattning att han kan erhålla nöjaktig utkomst
intill dess han blir berättigad uppbära den honom tillförsäkrade tjänstelivräntan.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1: 38 och II: 45 ej må av riksdagen bifallas.

3:o) F. d. docenten R. Engländer. I de likalydande motionerna I: 238 och
II: 450, väckta den förra av herr Sandler och fru Hamrin-Thorell och den
senare av herr Munktell in. fl., har hemställts, att riksdagen ville som pension
åt f. d. docenten vid Uppsala universitet Richard Engländer bevilja
en årlig summa av 6 000 kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

13

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen 11:450 följande.

Den 9 maj 1953 anhöll större akademiska konsistoriet i Uppsala hos kanslern
för rikets universitet om utverkande av årlig pension åt docenten i
musikforskning vid universitetet, Dr. phil. Richard Engländer, som den 17
februari 1954 skulle fylla 65 år och i samband därmed avgå från sin docentanställning
vid universitetet. I anledning av konsistoriets begäran hemställde
kanslern i skrivelse den 20 oktober 1953 hos Kungl. Maj:t om beredande
av en pension åt Engländer med skäligt belopp. Statskontoret, som
efter remiss yttrade sig i frågan, ansåg sig emellertid »med hänsyn till arten
och kortvarigheten av Engländers verksamhet vid Uppsala universitet eller
eljest i det allmännas tjänst icke kunna understödja framställningen», och
den 11 december 1953 fann Kungl. Maj :t denna icke föranleda någon Kungl.
Maj :ts åtgärd. Vid 1954 års riksdag väckte därefter i andra kammaren herr
Munktell motion om beredande av pension om 6 000 kronor åt Engländer
men statsutskottet fann »sig sakna anledning att intaga någon annan ståndpunkt
till Engländers pensionsfråga än den, som innefattas i Kungl. Maj :ts
nyligen meddelade avslagsbeslut». Riksdagen följde utskottet.

Undertecknade få härmed på nytt bringa frågan om beredande av pension
åt Engländer inför riksdagens prövning. Vi åberopa därvid den motivering,
som förebragts i 1954 års motion, men vilja tillägga följande.

Det torde kunna förutsättas att statskontorets negativa utlåtande varit
avgörande, när Kungl. Maj :t förklarade sig icke kunna biträda större akademiska
konsistoriets i Uppsala och universitetskanslerns hemställan om
pension åt Engländer. Det är givetvis riktigt att Engländer jämförelsevis
kort tid varit docent vid universitetet; han förordnades till docent i Uppsala
1948, några månader efter det han blivit svensk medborgare. Men vid
docentförordnandet hade han bakom sig en lång vetenskaplig verksamhet,
som går mycket längre tillbaka än till 1939, då han som flykting kom till
Sverige, och som till betydande del redan då rört svensk musikhistoria. Redan
1916 offentliggjorde han i Berlin en doktorsavhandling över Johann Gottlieb
Naumann som kompositör av operor. Naumann, som var tysk, inkallades
som bekant två gånger av Gustav III för att reorganisera och leda det
svenska hovkapellet, och hans verksamhet i Stockholm blev av stor betydelse
för höjande av vårt musikliv. På stockholmsoperan uppfördes tre
operor, som voro komponerade av honom, däribland hans mästerverk, Gustav
Vasa, till vilken Kellgren skrivit texten och som gavs med utomordentlig
framgång. Det var alltså till ett viktigt skede i svensk musikhistoria som
Engländer anknöt genom att välja Naumann till ämne för sina forskningar.
Sitt intresse för svenskt musikliv visade han ytterligare sex år senare genom
eu ny upplaga av arbetet med vidare bidrag till Dresdens och Stockholms
musikhistoria.

I Sverige koncentrerade Engländer sig på Joseph Martin Kraus, den andra
centrala gestalten vid Gustav III:s opera och mycket betydande som kompositör.
Engländers forskningar över Kraus ha fört till viktiga resultat.

Att vi anhålla om pension åt Engländer oavsett att han endast några år
varit svensk statstjänsteman har sin orsak i att det rör sig om en verkligt
framstående man, som ägnat arbete och intresse åt svenskt kulturliv redan
årtionden innan han på grund av nazistisk förföljelse bosatte sig här. Ytterligt
få av de flyktingar undan nazisterna, vilka kommit till Sverige, kunna
uppvisa eu dylik verksamhet.

Under de'' år som gålt sedan riksdagen avslog motionen om pension åt
Engländer har han fortsatt att energiskt verka i musiklivets tjänst, både
som lärare vid Uppsala universitet, där han under dessa år givit ett flertal
kurser ulan ersättning, som utövande musiker och som musikhistorisk för -

14

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

fattare. I Verdandis småskriftserie har han publicerat den populärt hållna
och mycket intressanta skriften Modeströmningar och mästare i musiken.
Till Mozartjubileet 1956 har han utgivit i facsimile och kommenterat en
kantat av Mozart som i Mozarts egen handskrift förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.
Denna utgåva blir det otvivelaktigt främsta bidraget från
Sverige till Mozartjubileet. I en särskild skrift har han behandlat universitetsbibliotekets
Mozartskisser. Dessa, som kommit till Sverige genom gåva
till en svensk diplomat i början av 1800-talet, omfatta utom kantaten skisser
till Trollflöjten och utkast till operan Titus och höra till bibliotekets
dyrbarheter. För verket Monumenta Musicae Svecicae förbereder han utgivandet
av symfonier av Kraus. Detta arbete torde föreligga före slutet av
innevarande år.

Den betydande verksamhet Engländer fortfarande utövar innebär ytterligare
skäl att giva honom ett levebröd.

I fråga om storleken av det belopp som bör beviljas Engländer föreslå vi
i likhet med 1954 års motion 6 000 kronor, alltså samma summa som riksdagen
anslagit åt doktor Thörnberg.

Över lörevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande.

Såsom framgår av motionerna, hemställde kanslern för rikets universitet
i skrivelse den 20 oktober 1953 hos Kungl. Maj:t om beredande av pension
med skäligt belopp åt docenten vid Uppsala universitet R. Engländer. I
utlåtande den 13 november 1953 ansåg sig statskontoret med hänsyn till
arten och kortvarigheten av Engländers verksamhet vid Uppsala universitet
eller eljest i det allmännas tjänst icke kunna understödja framställningen.
Genom beslut den 11 december 1953 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Vid 1954 års riksdag väcktes
motion i andra kammaren om beredande av pension med 6 000 kronor åt
Engländer men statsutskottet fann sig, såsom även framhållits i ärendet,
sakna anledning att intaga någon annan ståndpunkt till Engländers pensionsfråga
än den, som innefattats i Kungl. Maj :ts avslagsbeslut. Riksdagen
följde utskottet. 6

Med hänsyn till det ovan anförda och då — såvitt statskontoret kan finna
— sådana ändrade förhållanden, som skulle motivera ett annat ståndpunktstagande
till frågan om pension av statsmedel åt Engländer, icke föreligga,
anser statskontoret motionerna icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet. I likhet med statskontoret hyser utskottet den uppfattningen,
att vad i de nu föreliggande motionerna anförts utöver de i den år 1954
väckta motionen åberopade omständigheterna inte innebär tillräcklig anledning
att frångå den ståndpunkt riksdagen nämnda år intog till frågan
om pension av statsmedel åt Engländer. Utskottet hemställer alltså,

att motionerna I: 238 och II: 450 ej må av riksdagen bifallas.

4:o) Förre timläraren H. Renström. I motionen II: 157 hemställer herr
Gustafsson i Stockholm, att riksdagen måtte tillerkänna förre timläraren
Hjalmar Renström ett årligt understöd med belopp, som riksdagen finner
skäligt.

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

15

Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionären följande.

Förre timläraren vid Högalids samrealskola i Stockholm Karl Hjalmar
Albin Renström, född den 1 mars 1889, har sedan år 1913 varit verksam som
teckningslärare vid olika läroanstalter. Med undantag för åren 1934—-1938,
då han varit tjänstledig på grund av sjukdom, har Renström tjänstgjort som
lärare med i medeltal drygt tio veckotimmar. I en år 1955 till Kungl. Maj :t
ställd anhållan har Renström ansökt om att komma i åtnjutande av pension.
Denna ansökan föranledde ingen annan Kungl. Maj :ts åtgärd än att sökanden
tillerkändes ett engångsbelopp av ettusenfemhundra (1 500) kronor.

Kungl. Maj:ts beslut i förevarande angelägenhet är formellt oantastligt.
En omräkning av Renströms tjänstgöringstid till heltid ger nämligen vid
handen, att denna sammanlagt uppgår till i runt tal 13 år och 3 månader,
vilket understiger minimitiden — femton år — som satts som gräns för riksdagens
bemyndigande till Kungl. Maj :t att utanordna ersättning från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.

Ehuru Renström alltså ej formellt kan göra anspråk på pension, talar
starka skäl för att han i någon form tillerkännes understöd från staten för
sin osedvanligt långa och väl vitsordade insats i undervisningens tjänst.

Utskottet. Enligt utskottets mening kan i förevarande fall inte åberopas
tillräckliga skäl för utverkande av s. k. riksdagspension åt Renström, vars
pensionsfråga nyligen prövats av Kungl. Maj :t utan att föranleda någon
Kungl. Maj :ts åtgärd. Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 157 ej må av riksdagen bifallas.

5:o) Trädgårdsförmannen vid Linnéträdgården i Uppsala R. Ekbom. I de
likalydande motionerna 1:111 och II: 156, väckta den förra av herr Osvald
och den senare av herrar Jacobsson i Tobo och Stiernstedt, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta att bevilja trädgårdsförmannen Rickard Ekbom
vid Linnéträdgården i Uppsala pension med ett belopp av 8 019 kronor per
år.

Till stöd för ifrågavarade förslag anföres i motionen I: 111 följande.

Som en av Uppsalas förnämsta sevärdheter kan man med skäl beteckna
den Linnéska trädgården, universitetets tidigare botaniska trädgård, där
man lyckats återskapa hela den omgivning, i vilken vår största naturvetenskapsman
verkade, och i hans bostadshus inreda ett Linnémuseum helt fyllt
med föremål från hans hem. Det torde kunna sägas, att denna anläggning
är enastående, icke endast för vårt land, utan även internationellt sett.

Det märkliga är emellertid, alt denna är helt en skapelse av ett enskilt
sällskap, Svenska Linnésällskapet, vars medlemmar med aldrig slappnande
energi om ock med stora svårigheter lyckats genomföra uppgiften och under
de gångna trettiofem åren, som förflutit sedan trädgården återställdes,
hållit anläggningen i stånd. Detta trots att kostnaderna för trädgårdsunderhållet
sedan åren före senaste världskriget tre- å fyrfaldigats. Sistlidna års
riksdag behjärtade också de svårigheter, sällskapet har all möta, då den
biföll ett Kungl. Maj:ts äskande, grundat på en framställning från Uppsala
universitet, varigenom ett belopp på 6 000 kronor uppfördes på dess stat

16

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

att utgå som bidrag till trädgårdens underhåll. Trädgården, som alltjämt
är universitetets egendom, är sedan 1918 genom kanslersbrev upplåten åt
sällskapet mot villkor, att en av större akademiska konsistoriet vald medlem
ingår i styrelsen med uppgift att övervaka trädgårdens behöriga vård.
Uppsala stad, för vars invånare trädgården är en värdefull tillflyktsort,
bidrager därjämte till underhållet med motsvarande belopp. Innan dessa
bidrag tillkommo, gick verksamheten under en följd av år med förlust, vilken
täckts från en .reservfond, som numera förbrukats, och även sedan
nämnda bidrag beviljats, kan rörelsen väntas medföra underskott, enär ytterligare
ökning av kostnaderna för trädgården tillstött.

Trädgården skötes av en fast anställd trädgårdsförman med biträde av
en å två trädgårdsarbetare. Såsom trädgårdsförman har alltsedan 1920
tjänstgjort samma person, Rickard Ekbom. Denne, som är född år 1891,
har nu nått den ålder, då han bör beredas möjlighet att draga sig tillbaka
efter en tjänstetid av 36 år. Men härvid uppstår den svårigheten, att sällskapet
icke äger de ekonomiska resurserna för att bereda honom en tryggad
ålderdom, om det samtidigt skall kunna bära utgifterna för trädgårdens
tinderliåll.

Ekboms duglighet och energi på den plats han så länge innehaft, vilken
med sitt mångsidiga växtbestånd kräver särskilda kunskaper, har från
många håll vitsordats och fick ett offentligt erkännnade, då kungl. patriotiska
sällskapet år 1952 tillerkände honom sin medalj i guld av andra storleken
»för förtjänster om trädgårdsodling». Sällskapet har också efter hand
uppflyttat honom i löneavseende, så att han nu är jämställd med de vid
universitetets botaniska trädgård anställda trädgårdsförmännen, d. v. s.
i lönegrad 16.

Därest universitetet haft de ekonomiska möjligheterna att självt underhålla
den Linnéska trädgården, skulle Ekbom, om han i så fall varit anställd
å dess stat, varit berättigad till vanlig pension. Nu är hans pensionering
beroende av ett enskilt, ideellt sällskaps begränsade möjligheter.
Sällskapet har visserligen strävat att för framtiden lösa pensionsfrågan
genom att börja upplägga en pensionsfond, men fondavsättningen har på
grund av det ovannämnda dåliga ekonomiska resultatet av sällskapets
verksamhet under en följd av år varit så ringa, att fonden icke har någon
betydelse för Ekboms pensionsfråga. Sällskapet hoppas emellertid kunna
försäkra Ekboms efterträdare i SPP, varvid fonden skulle kunna underlätta
sällskapets premieinbetalningar under de första åren.

Det synes mig emellertid angeläget, att den verkligt framstående arbetsinsats,
Ekbom gjort, lönas med en tryggad ålderdom. Jag får därför hemställa,
att riksdagen ville bevilja honom pension av samma storlek som
trädgårdsförmännens vid universitetets botaniska trädgård eller 8 019 kronor
per år.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, kanslern för rikets universitet och statskontoret avgivit utlåtanden.

Kanslern för rikets universitet har hänvisat till ett av drätselnämnden
vid universitetet i Uppsala avgivet yttrande, vari nämnden tillstyrkt att
Ekbom måtte tillerkännas den i motionerna föreslagna statspensionen.

Statskontoret har anfört följande.

Av den i motionerna förebragta utredningen framgår, att skötseln av
Linnéträdgården i Uppsala allt sedan anläggningens återställande omhän -

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

17

derhafts av en enskild organisation — Svenska Linnésällskapet — samt
att bidrag av statsmedel till trädgårdens underhåll utgått först från och
med innevarande budgetår.

Statskontoret har tidigare i olika sammanhang framhållit, att staten i
princip icke bör ikläda sig kostnaderna för pensionering av personer, vilka
icke kunna åberopa statlig anställning. Riksdagen har även i dylika fall intagit
en mycket restriktiv ståndpunkt. Endast då synnerliga skäl förelegat
— såsom att den verksamhet, varom fråga varit, framstått som allmänt
gagnelig eller förtjänstfull — har riksdagen beviljat pension åt personer
utom statens tjänst. Mot bakgrunden härav kan statskontoret icke finna
förutsättningar föreligga för att i särskild ordning bevilja Ekbom pension
av statsmedel. Ämbetsverket anser sålunda i ärendet väckta motioner icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet. Såsom statskontoret framhållit, har riksdagen hittills intagit
en mycket restriktiv ståndpunkt, då fråga uppkommit om pensionering av
personer, vilka icke innehaft någon statlig anställning. Endast i vissa fåtaliga
fall, där vederbörandes insatser framstått som allmänt sett särskilt gagneliga
eller förtjänstfulla, har pension av statsmedel beviljats; i nämnda
fall har det f. ö. regelmässigt rört sig om personer, vilka — till skillnad
från Ekbom — över huvud taget inte kunnat åberopa något anställningsförhållande
utan utövat en mera fristående ideell eller liknande verksamhet.
Redan vid sådant förhållande torde betänkligheter möta mot tanken
på att staten här skulle träda emellan. Härtill kommer f. ö. att, såvitt kunnat
utrönas, någon framställning om pension åt Ekbom inte gjorts hos
Kungl. Maj:t, som torde vara den instans som i första hand bör pröva en
pensionsfråga av förevarande slag. Utskottet kan därför inte tillstyrka motionsyrkandet.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 111 och II: 156 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Närvarande: se under utlåtandet nr 69.

Reservation

vid punkten 2 (Biskopen D. Helander) av herrar Näsgård, Rubbestad,
Hoppe, Staxäng, Johansson i Mysinge och Nelander, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan hort ha följande lydelse:

»Med beaktande av de i motionerna anförda omständigheterna finner ut 2

Bihang till riksdagens protokoll 1956.6 sand. Nr 69—73

18

Statsutskottets utlåtande nr 71 år 1956

skottet det vara med billighet förenligt, att Helander tillerkännes ett årligt
understöd för tiden intill dess han vid uppnådd ålder av 65 år blir berättigad
uppbära tjänstelivränta. Beloppet av denna ersättning synes i nära anknytning
till storleken av tjänstelivräntan lämpligen kunna bestämmas till
10 008 kronor för år. Å ersättningen bör inte få åtnjutas några rörliga tillläggsförmåner.
Ersättningen bör utgå fr. o. in. den 1 juli innevarande år,
vid vilken tidpunkt Helander uppnått 60 års ålder.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i anledning av motionerna 1:38 och II:
45 medgiva, att biskopen D. Helander må fr. o. m. den 1 juli
1956 intill den tidpunkt, då han blir berättigad uppbära
tjänstelivränta, från anslaget till Diverse pensioner och understöd
m. m. utbekomma en årlig ersättning av 10 008 kronor,
varå rörliga tilläggsförmåner ej må utgå.»