Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

1

Nr 53

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
den tekniska skolutbildningen samt anslag för
budgetåret 1956/57 till yrkesundervisningen jämte i
ämnet väckta motioner. (2:a avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkterna
296, 298—303, 305 samt 307—319, s. 642—672 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 4 januari 1956, föreslagit
riksdagen att anvisa vissa anslag för budgetåret 1956/57 till yrkesundervisningsändamål.

I samma proposition har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkterna
295, 297, 304 och 306, s. 642 och 643 samt 653 och 655, föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition, beräkna vissa anslag för budgetåret
1956/57 till yrkesundervisningsändamål.

Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 63, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 10
februari 1956, framlagt de förslag beträffande den tekniska skolutbildningen
samt rörande medelsanvisningen för budgetåret 1956/57 till vissa yrkesundervisningsändamål,
som framgår av den följande redogörelsen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft vissa i det följande
redovisade motioner.

Beträffande den av departementschefen förebragta utredningen, i den
mån den icke medtagits i utskottets redogörelse, får utskottet hänvisa till
ovannämnda statsrådsprotokoll.

I. Den tekniska skolutbildningen

Kungl. Maj:t har i propositionen nr 6 3, såvitt gäller den tekniska
skolutbildningen, föreslagit riksdagen att

A. a) godkänna av departementschefen förordade grunder för undervisningen
vid de högre tekniska läroverken;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder för anordnande
av normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
departementschefen förordat fastställa de särskilda högre tekniska läroverkens
organisation;

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 53

2

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

d) föreskriva, att såsom villkor för upprättande vid visst högre tekniskt
läroverk av skolform eller utbildningslinje, som icke ingår i läroverkets nuvarande
organisation, skall gälla, att vederbörande kommun åtager sig att
tillhandahålla för läroverket erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning;

e) besluta, att i Karlstad skall från och med budgetåret 1957/58, eller
den senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer, successivt upprättas ett
högre tekniskt läroverk, under villkor att staden åtager sig att tillhandahålla
för läroverket erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning samt
bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande
i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning;

B. a) godkänna av departementschefen förordade riktlinjer beträffande
organisation och undervisning m. m. med avseende å kommunala tekniska
skolor m. fl. tekniska läroanstalter;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder för statsbidrag
till kommunala tekniska skolor, att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1956/57;

C. a) godkänna av departementschefen förordade grunder för den textiltekniska
utbildningen;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder för statsbidrag
till textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping,
att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret 1956/57;

c) godkänna av departementschefen förordade grunder för den färgeritekniska
utbildningen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels de båda likalydande motionerna I: 488 och II: 646 av herr Eliasson
m. fl. samt herr Mellqvist m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att förslag om upprättande av ett tekniskt
läroverk i Kopparbergs län förelägges 1957 års riksdag,

dels motionen II: 647 av herr Engkvist m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att efter prövning och på de villkor
Kungl. Maj:t kan finna erforderliga tilldela Hässleholms tekniska skola
status som teknisk fackskola,

dels de båda likalydande motionerna I: 489 och II: 648 av herr Huss m. fl.
samt herr Netzén m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta att
ytterligare en parallellavdelning inrättas vid tekniska gymnasiet i Malmö

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

3

från och med läsåret 1956/57 och att en elektroteknisk gymnasielinje inrättas
vid samma gymnasium från och med läsåret 1957/58 med differentiering
från övriga gymnasieklasser på sätt i motionerna anförts,

dels motionen II: 649 av herrar Håstad och Svensson i Krokstorp, vari
hemställts att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen nr
63 om den tekniska skolutbildningen utöver bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till utbyggnad av de tekniska gymnasierna m. m.

a) måtte i princip besluta inrättande av nya tekniska gymnasier från och
med ettvart av åren 1958—1960 i följande ordning:

1) för sydvästra Småland och Halland, lämpligen förlagt till ort i Kronobergs
län eller till Halmstad,

2) för Dalarna,

3) för Söderort i Stockholm;

b) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning angående
utvidgning av antalet kemilinjer vid de tekniska gymnasierna,

dels de båda likalydande motionerna I: 490 och II: 650 av herrar Sunne
och De Geer samt herr Helén m. fl., i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam utredning angående utformningen
av ett fyraårigt tekniskt gymnasium, varvid förutsättes att anordningar
vidtages för försöksverksamhet med dylikt gymnasium på ett begränsat
antal orter,

att riksdagen beslutar om inrättande — utöver det utbyggnadsprogram
som angivits i proposition nr 63 — av tekniska gymnasier i Halmstad och
Kopparbergs län från tidpunkt som av Kungl. Maj:t må fastställas,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att vid de fortsatta
övervägandena om ytterligare utbyggnad av de tekniska läroverken inrättandet
av ett tekniskt gymnasium i Linköping prövas utan hinder av att
detta ej ingår i tekniska skolutredningens förslag, samt

att riksdagen måtte besluta, att särskilda elevavgifter från och med läsåret
1956/57 ej längre må uttagas av eleverna vid tekniska gymnasiets i
Norrköping textiltekniska linje,

dels de båda likalydande motionerna I: 491 och II: 651 av herr Arrhén
samt fröken Karlsson m. fl., i vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 63 angående den tekniska skolutbildningen
måtte uttala, att för elever, som valt klass 9 y i enhetsskolan,
under skoltiden sådana möjligheter till kompletterande teoretiska studier
bör ordnas, att övergången från nämnda klass till fackskolor på gymnasiestadiet
i möjligaste mån underlättas, samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att på i motionerna omnämnd utredning grundade förslag till
dylika kompletteringskurser förelägges 1957 års riksdag.

4

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

dels ock de båda likalydande motionerna I: 492 och II: 652 av herr Mossberger
m. fl. samt herr Nestrup m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta, att i Halmstad skall från och med början av budgetåret 1958/59,
eller den senare tidpunkt Kungl. Maj:t bestämmer, successivt upprättas ett
tekniskt läroverk på de villkor som i propositionen nr 63 s. 71 under e)
finnes angivna.

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas
till motionerna I: 488, I: 489, II: 647, II: 649, II: 650, II: 651 och II: 652.

Av statsrådsprotokollet inhämtas i huvudsak följande.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet
den 26 juni 1948 sakkunniga för att utreda och avge
förslag rörande den tekniska utbildningen vid högre tekniska läroverk och
andra tekniska läroanstalter. De sakkunniga antog benämningen 1948 års
tekniska skolutredning.

Utredningen — överdirektören R. Lundquist, ordförande, ingenjören
Å. Ericsson, överingenjören O. Hellman, byråchefen K. Josephson, studierektorn
T. Karlbom, lektorn M. Lien, rektorn A. Nordhult, civilingenjören
L. O. Skantze, ingenjören J. Westman och civilingenjören L. Österberg —
har i juni 1955 avlämnat betänkande rörande »Tekniska skolutbildningen»
(SOU 1955: 21). Till utredningens förfogande för överläggningar och samråd
har stått ett flertal experter.

Utredningens förslag avser följande skolformer, nämligen de högre tekniska
läroverken (tekniska gymnasier och tekniska fackskolor), de kommunala
tekniska skolorna, kommunala tekniska aftonskolor och privata tekniska
läroanstalter. Utredningen har vidare särskilt behandlat den textiltekniska
och den färgeritekniska utbildningen samt utbildningen av lärare för tekniska
undervisningsanstalter. Därjämte har utredningen upptagit frågan
om utbildning av maskinister för stationära värmeanläggningar m. m.

Utredningsarbetet beträffande i direktiven omnämnd teknisk privatistexamen
har ännu icke slutförts. Utredningen kommer alltså senare att avlämna
särskilt förslag i detta avseende.

Över förevarande betänkande har infordrade utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, chefen för marinen, flygförvaltningen,
fortifikationsförvaltningen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd, skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning — efter hörande av styrelser
och lärarkollegier vid högre tekniska läroverken, textilinstitutet i Borås,

5

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Lennings textiltekniska institut i Norrköping, bergsskolan i Filipstad, tekniska
skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik, tekniska aftonskolorna
i Stockholm, Solna, Norrköping, Linköping, Motala, Göteborg
och Örebro, tekniska institutet i Stockholm samt tekniska skolan i Sundsvall
— kommerskollegium, samtliga länsstyrelser, överstyrelsen för de tekniska
högskolorna — efter hörande av vederbörande vid tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska högskola — samt statens brandskola.
Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av försvarets forskningsanstalt,
svenska arbetsgivareföreningen — Sveriges industriförbund (gemensamt
yttrande), landsorganisationen i Sverige, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Älvsborgs läns landsting, stadsfullmäktige i Eskilstuna, Halmstad, Karlstad
och Västerås, tjänstemännens centralorganisation, svenska teknologföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, svenska cellulosaföreningen —
svenska pappersbruksföreningen (gemensamt yttrande), Sveriges mekanförbund,
Sveriges varvsindustriförening, Sveriges textilindustriförbund,
Sveriges konfektionsindustriförbund, svenska färgeritekniska riksförbundet,
svenska byggnadsentreprenörföreningen — svenska. byggnadsindustriförbundet
—''svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund_ (gemensamt
yttrande), svenska vägföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,
svenska facklärarförbundet, statsverkens ingenjörsförbund, svenska
pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, Sveriges verkstadsingenjörers
förening, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges träindustriförbund,
svenska skofabrikantföreningen, sågverksförbundet, djupfrysningsbyrån,
svenska yrkesskolföreningen, svenska industrins praktiknämnd,
arbetsledareinstitutet, Sveriges arbetsledareförbund, tekniska läroverkens
lärarförbund, tekniska läroverkens ingenjörsförbund, svenska facxingenjorers
riksförbund, tekniska föreningen _ SSTA, brevskolan, Hermods korrespondensinstitut,
NKI-skolan, tekniska läroverkens elevförbund och
Hässleholms teknologförbund. Därjämte har geografilärarnas riksförening
ingivit en skrift.

Utredningen har på s. 430—455 behandlat frågan om d e n tekniska
personalens tillväxt. Därvid har redovisats bland annat statistiska
data ur industristatistiken och folkräkningarna m. rn. Enligt industristatistiken
har industrins tekniska personal (annan chefspersonal ån
företagsledare, teknisk driftspersonal och arbetsbefäl) under perioden 1940
—1952 ökat från cirka 30 700 till cirka 71 200. Enligt folkräkningarna
ökade den tekniska personalen (innebörden av begreppet är här icke helt
densamma som i industristatistiken) under perioden 1940—1950 .rån cirka
29 000 till cirka 58 300.

Beträffande inge n j ö r s b e s t å ndet erinrar utredningen om att
1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen beräknade antalet
den 31 december 1939 kvarlevande, från de tekniska gymnasierna
och jämförliga tekniska läroanstalter utexaminerade personer under 05 års
ålder till omkring 9 500. Motsvarande antal läroverksingenjörer den 31
december 1950 kan enligt utredningen beräknas till omkring 15 000. Trots
den skedda utbyggnaden av de tekniska läroverken — 495 utexaminerade
år 1940 och 1 090 utexaminerade år 1950 — har utbildningskapaciteten
i fråga om läroverksingenjörer sackat eller när det gällt att lör närings -

6

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

livet tillgodose det ökade utbildningsbehovet av teknisk personal. Beträffande
tekniska skolor och institut med minst tvåårig ubildning har det på
grund av brister i det grundläggande statistiska materialet icke varit möjligt
för utredningen att beräkna antalet utexaminerade tekniker.

Utredningen har icke kunnat finna någon metod för att beräkna det
framtida behovet av läroverksingenjörer men uttalar, att de
slutsatser, som kan dragas av redovisat statistiskt material, tyder på att
behov finnes av en fortsatt ökning av examinationen.

I detta sammanhang behandlar utredningen frågan om de tekniska
gymnasiernas rekrytering. Examinationen av fackskoleingenjörer
är praktiskt taget oförändrad sedan år 1948. Något större antal
avvisade inträdessökande från fackskolorna finnes ej och utredningen anser
icke sannolikt, att man med denna utbildningsform kan för närvarande
väsentligt öka examinationen av läroverksingenjörer. Vid de tekniska gymnasierna
finnes däremot ett betydande antal avvisade inträdessökande.
Procenttalet för antalet intagna elever av antalet godkända inträdessökande
uppgick för perioden 1950—54 till 79,8 — 85,1 — 84,1 — 83,6 — 70,7.

Utredningen framhåller, att antalet avvisade sökande till de tekniska
gymnasierna kan, därest en utbyggnad av dessa ej sker, beräknas komma
att snabbt öka under de närmaste åren enbart på grund av det växande
antalet ungdomar. Antalet män i åldern 17—18 år beräknas år 1955 till
46 000 och år 1965 till 62 500.

Antalet klassavdelningar i klass I vid de tekniska gymnasierna utgör
nu 37. Utgår man från antalet intagna inträdessökande år 1952, som då
utgjorde 2,3 procent av antalet män i åldern 17—18 år, skulle intagningskapaciteten
vid de tekniska gymnasierna behöva utvidgas till följande
avrundade tal under åren 1956—1965, därest oförändrad relativ andel av
manlig ungdom skulle kunna vinna inträde i dessa läroanstalter:

1956 ................................ 1 100 (42 klassavdelningar)

1957 ................................ 1090 (42 » )

1958 ................................ 1 130 (44 » )

1959 ................................ 1 300 (50 » )

1960 ................................ 1 420 (55 » )

1961 ................................ 1 520 (58 » )

1962 ................................ 1 530 (59 » )

1963 ................................ 1 510 (58 » )

1964 ................................ 1470 (57 » )

1965 ................................ 1 440 (55 » )

Såsom i det följande närmare kommer att anges föreslår utredningen en
utbyggnad av tekniska läroverkens organisation, innebärande bland annat
inrättande vid befintliga läroverk av sex nya gymnasieklassavdelningar i
klass I från och med nästa budgetår samt upprättande vid tidpunkt, som
senare skall bestämmas, av ett nytt läroverk med två gymnasieklassavdelningar
i klass I. Utredningen framhåller vidare, att från såväl näringslivets
som ungdomens synpunkt behov förefinnes av flera icke-statliga tekniska
skolor.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956 1

I förevarande sammanhang torde lämpligen även böra redovisas några
siffror ur en av Sveriges mekanjörbund ar 19o5 verkställd inventering av
behovet av teknisk personal. Inventeringen omfattar 188 företag anslutna
till mekanförbundet och Sveriges elektroindustriförenmg. Av praktiska
skäl har undersökningen begränsats till företag med mer än 50 arbetare.
De företag som lämnat primärmaterial representerar totalt narmare Jb UOU
urbctärc

Inventeringen visar ett omedelbart behov av 1 436 ingenjörer
(12 % av antalet anställda ingenjörer), varav 275 civilingenjörer
(15 %), 737 läroverksingenjörer (18 %) och 424 institutsm gen] örer (7 %).
Fördelningen på fackområden domineras naturligt nog av mekamster och
elkrafttekniker. Man kan emellertid, framhåller mekanförbundet, spara en
tendens till ökat behov av ingenjörer med annan utbildning, sasom teletekniker,
kemister, bergsmän och tekniska fysiker. Beträffande arbetsuppgifterna
föreligger de största bristerna i fråga om produktionstekniker och
konstruktörer.

De i undersökningen deltagande företagen har uppskattat vilket y 11 erliga
r e behov av ingenjörer, som kommer att föreligga ar 19bU.
Mekanförbundet framhåller, att prognoser av detta slag givetvis är m\ cket
vanskliga och att resultatet endast kan tas som en indikation pa tendensen.
Det ytterligare behovet har uppskattats till sammanlagt 3 OoO
ingenjörer (25 % av antalet f. n. anställda), varav 550 civilingenjörer
(30 %), 1 300 läroverksingenjörer (30 %) och 1 200 mstitutsmgenjorer
(20 %).

Problemet om tillgång och efterfrågan på ingenjörer och tekniker samt,
mot bakgrunden därav, spörsmålet om en utbyggnad av utbildningskapaciteten
har vid remissbehandlingen av tekmska skolutredningens
betänkande helt naturligt tilldragit sig stort intresse.

I praktiskt taget samtliga remissyttranden understrykes den stigande
bristen på ingenjörsutbildad personal. Det framhålles allmänt, att utredningens
förslag till ökning av utbildningskapaciteten maste betraktas som
ett minimiprogram och allenast en första utbyggnadsetapp. Har torde
vidare få återges ett urval principiella synpunkter bland yttrandena.

Skolöverstyrelsen: Det synes som om utredningen mte tillräckligt beaktat
den snabba tekniska utvecklingen och de konsekvenser denna kan
få, inte minst genom en förskjutning till andra delvis nya tekniska områden.
Utbyggnadsförslaget förefaller blygsamt bade i fråga om dimensionering
och i fråga om nya och oprövade linjer.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Bristen år för närvarande mycket stor och
efterfrågan kommer'' att öka. Förslaget måste betraktas endast som en
första utbyggnadsetapp.

Telestyrelsen: Den aktuella bristen på läroverksingenjörer mom televerket
närmar sig 100-talet. Förslaget är endast ett minimiprogram. Utbyggnaden
är en synnerligen värdefull investering till samhällets fromma.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Bristen på byggnadsingenjörer är särskilt
framträdande och besvärande för kommunernas planläggnings- och byggnadsverksamhet
samt för den statliga kontrollverksamheten. Det toreligjrer
även brist på byggnadskonsulenter. Industri och hantverk har betydande
svårigheter att tillgodose sina behov av teknisk personal. Jordbrukets
rationalisering och mekanisering har ökat efterfrågan pa maskin te.:-

8

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

niker inom serviceverksamheten. Den friställda arbetskraften flyttar till
de stora tätorterna om ej landsbygdens industri och hantverk kan utvecklas.
Det är nödvändigt med en större utbyggnad än som föreslagits.

Arbetsgivareföreningen och industriförbundet: Den tekniska utvecklingen
har sedan början av 1900-talet gått i allt mer accelererad takt. De tekniska
vetenskaperna har vunnit allt mera terräng, vetenskapliga metoder
spelar allt större roll. Forskningslaboratorier har inrättats och den tekniska
personalen måste i allt större utsträckning kunna omsätta de tekniska nyheterna
på vetenskapens område. Tillkomsten av nya områden — exempelvis
elektronik och atomenergi — skapar ständigt ökad efterfrågan på teknisk
personal. Utvecklingen mot ökad automation pekar också på ökad
efterfrågan. En fortsatt produktivitetsökning är en förutsättning för fortsatt
välståndsutveckling. Produktionsapparaten måste ständigt effektiviseras,
vilket kräver allt flera ingenjörer och tekniker. Mot bakgrunden härav
understrvkes betydelsen av att bristen på teknisk personal avhjälpes.
Utredningsförslaget är ett minimiprogram och innebär endast ett första
steg med hänsyn till att behovet kan beräknas bli fördubblat inom de närmaste
tio åren.

Mekanförbundet: Allt flera ingenjörer måste i dagens läge kunna tilllämpa
de tekniska vetenskapernas nya landvinningar och föra utvecklingen
framåt. Reglerings- och servotekniken, i sin långt drivna tillämpning
såsom automation, anses komma att innebära en industriell revolution
av minst samma betydelse som 1800-talets mekaniseringsprocess. Åtskilliga
andra nya områden är aktuella (elektronik, radio, radar, television,
kärnfysik). Den fortsatta utvecklingen i ekonomiskt och därmed även
kulturellt och socialt hänseende är till betydande del beroende av en fortsatt
produktivitetsökning inom industrin. Denna kan vinnas endast genom
effektivisering av produktionsapparaten och produktionsmetoderna. Försök
att bedöma den framtida utvecklingen är i allmänhet vanskliga, inte
minst beroende på risken av konjunkturväxlingar. Emellertid är det föga
sannolikt, att en eventuell vikande konjunktur skulle medföra någon mera
avsevärd nedgång i industrins efterfrågan på väl utbildade tekniker. I ett
skärpt konkurrensläge torde det i stället mer än någonsin vara nödvändigt
med en hård rationalisering av konstruktioner och produktionsmetoder
med darav följande ökat teknikerbehov. Utredningsförslaget utgör ett
minimiprogram. Utbildningsresurserna måste ytterligare utbyggas under
den närmaste tioårsperioden i syfte att uppnå en fördubbling av antalet
utexaminerade.

Hantverks- och småindustriorganisationen: Hantverket och den mindre
industrin har stort behov av teknisk personal. Det är tveksamt om utredningsförslaget
kvantitativt kommer att svara mot det framtida utbildningsbehovet,
särskilt om man också beaktar behovet av lärare för det
expanderande yrkesskolväsendet.

TCO: Förslaget är ett program på mycket kort sikt, Överstyrelsen för
yrkesutbildning måste under det närmaste året inkomma med ''förslag till
den vidare utbyggnad, som den ökande efterfrågan fordrar.

I förevarande sammanhang torde slutligen böra erinras om att 19Jf9 års
arbetskraftsutredning i sitt betänkande rörande arbetskraftsbehovet inom
offentlig verksamhet (SOU 1955:34) bland annat framhållit, att bristen
pa ingenjörer blivit särskilt allvarlig och att, eftersom man kan motse ett

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

9

ytterligare starkt ökat behov av ingenjörstekniskt utbildad personal både
inom offentlig verksamhet och inom det enskilda näringslivet, en utbyggnad
av såväl de tekniska högskolorna som andra tekniska skolor för närvarande
torde tillhöra de mest angelägna uppgifterna på utbildningsväsendets
område (s. 237 o. f.).

Departementscliejen har inledningsvis anfört följande.

Tekniska skolutredningen tillsattes vid en tidpunkt, då en av särskild
sakkunnigutredning föregången omorganisation av den tekniska högskoleundervisningen
nyligen genomförts och då inom 1946 års skolkommission
utsetts en särskild delegation för utredning av frågan om den lägre yrkesutbildningens
ställning i skolsystemet och framtida utformning. Det befanns
då motiverat med en allmän översyn även av de stadier av den tekniska
utbildningen, som ligger mellan högskoleutbildningen och den lägre
yrkesutbildningen och som representeras av de högre tekniska läroverken
samt vissa kommunala och enskilda läroanstalter.

Vid de tekniska läroanstalter, varom här är fråga, är variationerna rätt
stora beträffande skolornas mål, inträdesfordringar, lärotid m. m. Denna
differentiering är helt naturlig mot bakgrunden av de skiftande ändamål,
som utbildningen har att tillgodose, och den är för övrigt nödvändig för
att utbildningen skall kunna anpassas till den snabba utvecklingen inom
industrin och andra områden med behov av teknisk arbetskraft. Differentieringen
är emellertid också motiverad av de utbildningssökandes olika
mått av förpraktik och skiftande förutbildning samt i många fall också
av behovet att kunna jämsides med förvärvsarbete förvärva teknisk utbildning.

De förslag, som tekniska skolutredningen efter den verkställda översynen
framlagt beträffande den fortsatta utformningen av den tekniska, skolutbildningen
och beträffande de olika skoltypernas inre organisation och
därmed sammanhängande frågor, har vid remissbehandlingen i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i vad gäller riktlinjerna och principerna.
Jag anser utredningsförslaget böra läggas till grund för proposition
till riksdagen. Åtskilliga av de av utredningen behandlade spörsmålen är
i och för sig icke av den naturen, att de behöver underställas riksdagen,
och en del av förslagen behöver icke heller särskilt prövas av.Kungl. Maj:t
för att kunna genomföras. För helhetsbilden är det emellertid nödvändigt
att i det följande också något beröra dylika frågor.

Ett i dagens läge med den starka efterfrågan på ingenjörer och tekniker
högst aktuellt problem är frågan om utbyggnaden av den tekniska skolutbildningens
kapacitet. Vad som klart kan konstateras ar, att det för närvarande
råder en kraftig brist på tekniskt utbildad personal. Svårare år
att närmare bedöma det framtida behovet av dylik arbetskraft. Den av
mekanförbundet verkställda undersökningen ger stöd åt vad som i flera
remissyttranden och av arbetskraftsutredningen uttalats därom att man i
framtiden kan motse ett ytterligare starkt ökat behov av tekniskt utbildad
personal. Ett uttalande av denna innebörd inbegriper givetvis också
den målsättningen, att den snabba tekniska utvecklingen skall tillgodogöras
för att genomföra den ytterligare produktivitetsökning, som är en
förutsättning för fortsatt välståndsutveckling.

Jag får i detta sammanhang erinra om det i 1956 års statsverksproposition
(V ht. s. 152) framlagda förslaget till vissa åtgärder för att inom

10

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

arbetsmarknadsstyrelsen bedriva utredningsverksamhet i syfte att skaffa
bättre överblick över tillgång och efterfrågan på fackutbildad arbetskraft.
Därigenom torde möjligheterna att för framtiden säkrare bedöma och fortlöpande
följa behovet av teknisk personal förbättras.

I nuvarande läge torde i allt fall kunna fastslås, att det föreligger ett
stort behov av utbyggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet.
Utredningens konkreta förslag i detta avseende gäller de högre
tekniska läroverken. En minimigräns för utbyggnaden av dessa skolor
synes, såvitt nu kan bedömas, vara tillskapandet av de ytterligare utbildningsplatser,
som fordras för att hålla relationen till de växande ungdomsårskullarnas
storlek åtminstone oförändrad. Även från allmänna samhälleliga
synpunkter synes det mig vara en angelägenhet av synnerlig vikt
att leda in det växande antalet utbildningssökande också på andra utbildningsvägar
ovanför realskolestadiet än den, som det allmänna gymnasiet
representerar. Jag anser utredningens förslag till utbyggnad av de tekniska
läroverken böra med visst tillägg läggas till grund för statsmakternas
beslut härutinnan vid 1956 års riksdag. Till den närmare omfattningen
av denna utbyggnad återkommer jag i det följande. En fortsatt utbyggnad
därutöver, efter ytterligare förberedande undersökningar genom bland
annat överstyrelsens för yrkesutbildning försorg, bör sedan ske i den utsträckning,
som påkallas av en närmare behovsbedömning och som finnes
möjlig med hänsyn till ekonomiska, personella och materiella resurser.

Jag vill här slutligen erinra om att frågan om teknisk privatistexamen
ännu kvarstår olöst. Då genom en dylik examensform måhända ett tillskott
till antalet utbildade ingenjörer och tekniker kan vara att vinna,
synes det mig angeläget, att utredningen snarast möjligt slutför denna del
av utredningsuppdraget.

De högre tekniska läroverken

Undervisningen vid de tekniska gymnasierna

Utredningen

Enligt gällande bestämmelser fordras för inträde i första klassen av tekniskt
gymnasium bland annat två månaders förpraktik i industriellt
arbete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna
vid gymnasiet. Någon tvekan om att det i och för sig vore önskvärt
med en mera omfattande förpraktik förefinnes knappast. Med hänsyn
framför allt till angelägenheten av att övergången från realskolestadiet till
gymnasium icke skall fördröjas, föreslår utredningen emellertid, att gällande
krav på förpraktik bibehålles oförändrat.

Önskemålen om längre obligatorisk praktik för ingenjörsexamen på gymnasiet
— nu sammanlagt sex månader före uppflyttningen till högsta klassen
—- bör kunna tillgodoses på så sätt, att vissa praktikperioder med under
skolans inseende ordnad praktisk utbildning inom t. ex. industriföre -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

11

tag inlägges delvis under läsåret men även till en del på ferietid. Som ett
exempel på studiegång med dylik växelutbildning kan tänkas följande:
ett läsår -f- ett halvt läsår -f- ett halvt praktikår -j- ett halvt läsår -j+
ett halvt praktikår -)- ett läsår = 4 år, varav tre läsår samt omkring
15 månaders praktik. Ur utbildningssynpunkt skulle ett system med växelutbildning
innebära en förbättring i de fall, då eleven ej har någon mera
omfattande praktik. För eleverna skulle den förlängning av studietiden,
som uppkommer, väl av dem i många fall betraktas som en nackdel. Utredningen
anser möjligheter böra öppnas för de skolor, som så anser lämpligt,
att göra försök med växelutbildning. Utredningen föreslår, att överstyrelsen
för yrkesutbildning bemyndigas att lämna medgivande för skola
att under vissa former bedriva försöksverksamhet i detta hänseende.

Som lägsta åldersgräns för inträde vid tekniskt gymnasium
gäller nu, att den sökande fyllt 15 år. Utredningen föreslår, att för inträde
skall fordras, att den sökande fyllt 16 år eller uppnår nämnda ålder under
det kalenderår inträde sökes.

Gällande bestämmelser om kunskapsf ordringar för inträde
vid tekniskt gymnasium, avseende ett kunskapsmått ungefärligen
motsvarande realexamen, bör enligt utredningens mening bibehållas tills
vidare i huvudsak oförändrade, så länge de tekniska gymnasierna har att
räkna med de äldre skolformerna, folkskola och realskola, som bottenskola.
Beträffande inträdesvillkor för elever med avgångsbetyg från enhetsskolan
har särskilda bestämmelser utfärdats i anslutning till kungörelsen
1954: 276 angående kompetensvärdet av enhetsskolans avgångsbetyg.

Beträffande inträde vid tekniskt gymnasium gäller följande:

»Inträdessökande med avgångsbetyg från klass 9 i enhetsskolan skall
vara befriad från inträdesprövning i det eller de av ämnena svenska, engelska,
tyska, matematik, fysik, kemi och teckning, i vilka han erhållit lägst
det vitsord, som enligt vederbörligen utfärdade bestämmelser skall anses
motsvara betyget godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande
ämnen, såframt han söker inträde senast höstterminen näst efter
det två år förflutit, sedan ifrågavarande betyg utfärdades.»

Dessa bestämmelser är avpassade så att de svarar mot de minimikrav,
som gäller beträffande andra sökande, som icke avlagt realexamen. Något
generellt krav på att vederbörande skall ha tillhört exempelvis 9 g eller 9 a
har sålunda icke ställts.

Utredningen framhåller i detta sammanhang vikten av att de, som genomgått
klass 9 y, icke utestänges från möjligheten att vinna inträde vid
tekniskt gymnasium.

För närvarande är samtliga tekniska gymnasier utom det i Malmö
linje differentierade från och med andra klassen (nuvarande

12 Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

linjeorganisation har i propositionen redovisats i tabell 1). Lämpligheten
av en dylik differentiering på olika facklinjer har, framhåller utredningen,
i allmänhet icke ifrågasatts. Någon tvekan om att för närvarande befintliga
olika slag av facklinjer även bör framdeles behållas, behöver enligt utredningens
uppfattning icke råda.

Vad tekniska gymnasiet i Malmö beträffar har utredningen intet emot
att detta bibehålies odifferentierat, så länge skolan och den lokala industrin
alltjämt anser, att, med hänsyn till de lokala förhållandena, denna form
är den lämpligaste.

Beträffande linjernas benämning föreslår utredningen, att den elektro
tekniska linjen betecknas som elkraftteknisk linje, att den kemiskt tekniska
linjen benämnes kemiteknisk linje och att den merkantilt tekniska
linjen betecknas merkantil-teknisk linje.

I fråga om ytterligare linjedifferentiering avvisar utredningen från vissa
håll framförda förslag om uppdelning av den maskintekniska gymnasielinjen
på en linje för kraft- och värmeteknik och en för verkstadsteknik
samt uppdelning av den byggnadstekniska gymnasielinjen på husbyggnadsteknisk
linje och väg- och vattenbyggnadsteknisk linje.

Däremot föreslår utredningen att följande nya linjer skall kunna
förekomma vid de tekniska gymnasierna, nämligen produktionsteknisk
linje, värme- och sanitetsteknisk linje samt pappersteknisk linje. Av motiveringen
för detta förslag inhämtas i huvudsak följande.

Produktionsteknisk linje (P)

Allt eftersom produktionsmaskinerna inom olika industrigrenar fullkomnas
i tekniskt hänseende, kommer de att representera allt större kapitalinvesteringar.
Denna utveckling fram mot allt mera fulländad och dyrbarare
. maskinutrustning liksom även de stegrade lönekostnaderna har
framtvingat en rationalisering av produktionsorganisation och arbetsplanering
samt arbetsmetoder och driftsledning, som för alla branscher har ett
och samma syfte, nämligen att så effektivt som möjligt utnyttja den lämpligaste
produktionsapparaten. För att handha dessa för produktionens ekonomiska
utbyte viktiga uppgifter måste produktionsledningen ha kännedom
om och kunna välja mellan de moderna hjälpmedel och metoder, som på
vetenskapliga grunder utarbetats och står till produktionsteknikens förfogande.
Den moderna produktionstekniken kommer att spela en ännu
mera framträdande roll inom morgondagens industri. Dess utbildningsbehov
i fråga om teknisk personal bör därför särskilt beaktas. Då denna
utbildning icke är direkt avhängig av specialutbildning inom visst fack och
då de för produktionsingenjören behövliga specialämnena torde vara alltför
tidskrävande för att kunna inrymmas i undervisningsplanen för någon
viss facklinje, synes fullgiltiga skäl finnas för att ett försök göres att få till
stånd en utbildning av produktionsingenjörer i en för ändamålet upprättad
linje för produktionsteknik vid tekniskt gymnasium.

För en produktionstekniker är givetvis en omfattande praktisk erfarenhet
från arbete på verkstad och fabrik av stort värde. I den mån denna

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

13

praktik har hunnit inhämtas före de tekniska studieåren, underlättas ett
effektivt tillgodogörande av undervisningen. Förpraktiken torde ha relativt
större betydelse för undervisningen på en dylik linje än på de övriga
linjerna vid tekniskt gymnasium. Enligt utredningens mening finnes därför
skäl att — i den män ansökan om inträde avser denna linje uteslutande
— värdesätta praktiken som merit i ännu högre grad än som eljest tilllämpas.
En anordning med växelutbildning i någon form synes även med
fördel kunna komma till användning vid utbildningen av produktionstekniker.
Genom en sådan organisation av ifrågavarande linje skulle elevernas
eventuella brister i avseende å praktisk erfarenhet kunna på ett effektivt
sätt kompenseras. Däremot anser utredningen, att inträdesvillkoren
beträffande obligatorisk minsta praktiktid, åtminstone till dess viss erfarenhet
vunnits beträffande rekryteringen av den nya linjen, bör vara desamma
som för samtliga övriga linjer.

Värme- och sanitetsteknisk linje (VS)

Svenska värme- och sanitetstekniska föreningen har i skrivelse till utredningen
anhållit att utredningen ville snarast vidtaga åtgärder för införande
av värme-, ventilations- och sanitetsteknisk undervisning vid tekniska
läroverk.

I skrivelsen anföres, att den vvs-tekniska (värme-, ventilations- och sanitetstekniska)
utrustningen i olika slag av fastigheter ständigt ökar genom
nybyggnader och moderniseringar. Ännu saknar närmare en miljon lägenheter
i landet anläggningar för vatten och avlopp. För bostadsfastigheter
beräknas vvs-tekniken i genomsnitt ta i anspråk omkring 15 procent av
anläggningskostnaderna samt 30—35 procent av driftskostnaderna inklusive
bränsle. Bränslekostnaderna för uppvärmning beräknas nu till totalt
1 miljard kronor. Årligen utföres för närvarande vvs-tekniska arbeten för
mer än 500 miljoner kronor. Vidare erinras om tillsättandet av »Bränsleutredningen
1951» och dess framställning beträffande bränslebesparande
åtgärder, ökat tekniskt arbete och vidgad forskning, vilket allt understryker
betydelsen av det vvs-tekniska facket.

Överslagsvis kan beräknas, att omkring 2 400 ingenjörer inom detta
fack är sysselsatta hos statliga och kommunala myndigheter och allmänna
företag, konsulterande, entreprenörer, industrier och grossister. Av dessa
har endast en del fått vvs-teknisk utbildning före anställningen. En utredning
angående utbildningsgraden hos föreningens något mer än 1 000 medlemmar
visar att av 649 personer 122 genomgått teknisk högskola, 194
tekniskt läroverk samt 333 tekniska institut eller jämförliga kurser. Bland
yngre medlemmar är antalet institutsutbildade i förhållande till låroverksutbildade
högre än genomsnittet.

Även styrelsen för tekniska gymnasiet i Göteborg har, senast i skrivelse
till överstyrelsen för yrkesutbildning den 27 maj 1953, föreslagit att vid
gymnasiet skulle inrättas en vvs-teknisk linje från och med budgetåret
1954/55.

Ilär bör nämnas, att undervisning i värme-, sanitets- och ventilationsteknik
för närvarande meddelas ehuru i mycket begränsad omfattning vid
tekniska gymnasierna i Göteborg och Gävle. I Göteborg är ämnet frivilligt
för eleverna på den maskintekniska linjen och omfattar två veckotimmar
i klass 111. Eu mindre kurs med syfte att ge eleverna en orientering
i ämnet läses på den byggnadstekniska linjen under en veckotimme i klass

14

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

III. Vid tekniska gymnasiet i Gävle är ämnet värme- och sanitetsteknik
uppfört på timplanen för den byggnadstekniska linjen med två veckotimmar
under tredje året.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har anordnat fortbildningskurser i
värme-, ventilations- och sanitetsteknik vid tekniska läroverk. Kurserna
har varit avsedda att meddela specialutbildning inom facket åt dem som
genomgått tekniskt gymnasium eller teknisk fackskola och som ägnar sig
åt ifrågavarande bransch. Några ovillkorliga fordringar på praktik har formellt
icke varit föreskrivna, men ingenjörer med praktisk erfarenhet inom
facket har haft företräde. I mån av platser har även såsom kursdeltagare
antagits andra än sådana med avgångsexamen från högre tekniskt läroverk,
exempelvis från tekniskt institut eller annan jämförlig teknisk läroanstalt.
I dylika fall har dock fordrats, att vederbörande kunnat åberopa
god praktik inom fackområdet.

Frågan om att tillgodose behovet av vvs-teknisk utbildning för läroverksingenjörer
har sålunda sedan några år tillbaka varit föremål för uppmärksamhet
och åtgärder från skolväsendets sida. Enbart sådana kortare
påbyggnadskurser, som här nämnts, anses emellertid från fackmannahåll
icke utgöra en slutgiltig lösning av denna utbildningsfråga. Utredningen
finner också att en fortlöpande utbildningsverksamhet, som direkt tar sikte
på utbildning just för här ifrågavarande fack, är behövlig för en tillfredsställande
rekrytering av den tekniska personalen inom branschen. Antalet
läroverksingenjörer, som för närvarande sysselsättes inom facket, är emellertid
i jämförelse med många andra tekniska områden ringa. Även om
det är önskvärt med ett större antal läroverksutbildade ingenjörer synes
knappast underlag för närvarande finnas för inrättande av en särskild
linje för facket vid mer än ett tekniskt gymnasium.

Pappersteknisk linje (Pa)

Specialutbildning av papperstekniker är införd vid tekniska högskolan i
Stockholm, men förekommer icke vid övriga tekniska läroanstalter i landet.
Pappersbruken sysselsätter emellertid ett förhållandevis stort antal tekniker.
som icke. erhållit nämnda specialutbildning eller teknisk högskoleutbildning
i övrigt. Däribland finnes många läroverksingenjörer, utexaminerade
från kemisk eller maskinteknisk linje. Inom maskinindustrin är även
åtskilliga ingenjörer med examen från tekniskt läroverk sysselsatta med
maskinutrustningar av olika slag för pappersbruk och pappfabriker m. fl.

Fråga har uppkommit angående möjligheterna att vid tekniskt gymnasium
ordna en i viss grad specialiserad fackutbildning för här berörda ändamål.
Utredningen har för att utröna intresset för och behovet av en dylik
utbildning haft överläggningar främst med Svenska pappers- och cellulosaingen
jörsföreningen, vilken för närmare utredning av frågan tillsatte en
särskild kommitté. Denna har utarbetat förslag till timplan och kursfördelning
för pappersteknisk linje. I skrivelse den 3 mars 1955 har föreningen
med överlämnande av nämnda förslag framhållit bland annat följande.

Pappersindustrins i många avseenden unika tillverkningsmetoder och
maskinutrustning medförde ett behov av ingenjörer med specialiserad pappersteknisk
utbildning av olika kvalificering.

Utbildningen av läroverksingenjörer borde i första hand tillrättaläggas
för tillfredsställande av behovet av ingenjörer inom pappersbrukens olika

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

15

driftsavdelningar, för pappersbrukens egna reparations- och nybyggnadsverkstäder,
som arbetsledare inom den mekaniska verkstadsindustri, som
arbetar för pappersbrukens och närstående industriers behov, samt som
maskinkunniga ackvisitörer och försäljare av produkter för pappersindustrin.

Ehuru pappersindustrin, liksom industrin i övrigt, icke kunde förväntas
följa någon standardiserad väg vid rekryteringen av ingenjörer, hade föreningen
kommit till den uppfattningen, att cirka tio läroverksingenjörer
per år borde kunna beredas anställning. Med detta beräknade antal elever
syntes det föreningen motiverat att inrätta en permanent pappersteknisk
linje, ansluten till den maskintekniska linjen vid ett tekniskt gymnasium.

Angående platsen för den ifrågavarande utbildningslinjen hade föreningen
övervägt flera möjligheter, noga beaktat Jönköpings centrala läge i
södra Sverige, men slutgiltigt velat föreslå Karlstad. För Karlstad talade
närheten till de värmländska, dalsländska och mellansvenska stora skogsindustrierna,
liksom det förhållandet att i Karlstad och närbelägna städer
arbetade flera av våra mest betydande verkstadsindustrier för tillverkning
av pappersmaskiner och andra maskiner till pappersindustrins tjänst. Om
undervisningen förlädes till Karlstad, förelåge stora möjligheter att redan
från starten få erforderligt antal elever.

Värmländska ingenjörsföreningen har tidigare i samband med en av
stadsfullmäktige i Karlstad föranstaltad utredning angående behovet av
ett tekniskt gymnasium i staden föreslagit inrättande av en »cellulosa- och
pappersbetonad» gymnasielinje.

Det torde få anses konstaterat att behov finnes av en differentierad undervisning
i pappersteknik vid tekniskt gymnasium. Svenska pappers- och
cellulosaingenjörsföreningens förslag beträffande undervisningens ordnande
har icke givit anledning till erinran. Med tanke på målet för och arten
av den avsedda fackutbildningen synes Karlstad lämplig som förläggningsort.

Då det gäller att bestämma studiemålet för den tekniska undervisningen
måste man enligt utredningen redan från början göra klart för
sig, att de tekniska läroverken icke under några förhållanden kan göra
anspråk på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsutbildning.
Härom anför utredningen bland annat följande.

De områden, inom vilka de utexaminerade kan finna sina framtida arbetsuppgifter,
är så många och artskilda, att skolan omöjligt kan tillgodose alla
variationer i utbildningsbehovet. Skolan måste därför ge eleverna nödiga
förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik fortsatt utbildning
och utveckling efter skolstudiernas avslutning samt stimulera lusten och
intresset för fortsatta självstudier. Fn viss beskärning av tekniska biämnen
bör kunna komma till stånd och sålunda frigjorda timmar användas för
att förstärka undervisningen i språk och allmänorienterande ämnen jämte

16

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

de tekniska huvudämnena. För att lämna större utrymme för självstudier
under lärarens handledning bör inlärandet av tekniska fakta och detaljkunskaper
av mera flyktigt värde kunna utan alltför stor olägenhet inskränkas
till förmån för andra kursmoment av mera stabil och allmängiltig
natur. I samråd med läraren bör eleverna få efter eget val fördjupa sina
studier inom ett begränsat avsnitt av respektive ämnesområde. Den omständigheten,
att självstudierna kan förläggas till olika delar av ett ämnesområde,
innebär givetvis icke, att eleverna får sakna kunskaper i andra
viktiga kursavsnitt av stor räckvidd.

Med hänsyn till önskemålet att mera inrikta undervisningen på att utveckla
förmågan till självständigt arbete och konstruktivt tänkande förordar
utredningen, att sådana undervisningsformer, som främst bygger
på en aktivisering av elevernas individuella studiearbete och stimulerar
deras studiehåg, tillämpas i vidgad omfattning. Varje lärare får därvid söka
finna den för hans ämnesområde mest effektiva formen. I anslutning till
dessa riktlinjer framlägger utredningen en rad av rekommendationer och
uppslag beträffande undervisningsmetoder samt användningen av kurslitteratur,
film m. m.

Utredningen föreslår införande av vissa nya ämnen vid de tekniska
gymnasierna. Sålunda bör arbetspsykologi införas som nytt läroämne på
timplanen i högsta klassen för samtliga facklinjer. Arbetsstudieteknik föreslås
skola uppföras på timplanen för produktionsteknisk linje. Utredningen
förordar vidare, att i timplanerna för samtliga gymnasielinjer i högsta klassen
upptages ämnet nutidshistoria och samhällslära med fyra veckotimmar.

Studietiden vid de tekniska gymnasierna omfattar tre läsår, vartdera
om 270 dagar. Allt emellanåt har röster höjts för att studietiden borde
ökas. En period av stark utveckling och nya problem inom teknik och
vetenskap har alltid, erinrar utredningen, åtföljts av krav på studietidens
förlängning på olika stadier.

Utredningen, som ingående prövat denna fråga, har kommit till den
uppfattningen, att de tekniska gymnasiernas kurs alltjämt bör omfatta
tre läsår. Försöksvis bör dock perioder av genom skolans medverkan ordnad
praktik kunna inläggas på lämpligt sätt i kursen, varvid utbildningstiden
må i motsvarande mån förlängas (växelutbildning). För dem som så
önskar bör lämnas tillfälle till fortsatta, fördjupade studier eller specialstudier
efter ingenjörsexamen genom anordnande av normerade påbyggnadskurser
av olika slag.

I denna fråga har ledamoten Nordhult avgivit särskilt yttrande, vari i
princip förordats en förlängning av utbildningstiden till fyra år, utan att
därmed åsyftas någon ökning av lärokurserna eller ändring av utbildningsmålet.
Så snart förhållandena det medger bör enligt Nordhults mening ett
4-årigt gymnasium försöksvis inrättas vid något av de tekniska läroverken.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

17

Därest denna försöksverksamhet skulle visa, att väsentliga fördelar vinnes
med en 4-årig gymnasieorganisation, bör övergång därtill ske vid den
tidpunkt, som med hänsyn till lokala förhållanden är lämplig vid varje
särskilt läroverk.

Av betänkandet inhämtas i förevarande hänseende bland annat följande.

U tredningen

Genom att öka lästiden till exempelvis fyra år skulle det otvivelaktigt
bli lättare att bereda plats för de nya moment i undervisningen, som bör
tillkomma, utan att därmed arbetet blir för betungande för eleverna. Men
även om en utökning av lärotiden skulle göra det lättare att kunna beakta
olika krav och önskemål beträffande utbildningen, talar likväl åtskilliga
skäl mot att studietiden förlänges.

Man har vid inrättandet av de tekniska gymnasierna velat skapa en
motsvarighet till gymnasielinjerna vid de högre allmänna läroverken. Lärotiden
är också densamma. Det synes principiellt böra eftersträvas att de
tekniska gymnasierna alltjämt skall behålla sin plats såsom en gymnasial
utbildningslinje i vårt skolsystem. Det måste även vara av vikt, att denna
linjes förutsättningar att draga till sig sin anpart av de studerande ej försämras.
Det måste emellertid befaras att så skulle bli följden, om denna
linje bleve ett år längre än de övriga och ett år längre än den för närvarande
är.

Den tekniska gymnasielinjens hittillsvarande utformning har gjort det
möjligt för de av dess elever, som så önskat, att övergå till högskolestudier,
t. ex. vid teknisk högskola, utan att de förlorat någon tid på grund av att
de valt vägen över tekniskt gymnasium. Viss risk att denna möjlighet skall
omintetgöras genom en utökning av lärotiden till fyra år föreligger, enär
det icke med säkerhet kan förutsättas, att högskolemyndigheterna skulle
medgiva övergång till högskola utan särskilda villkor efter fullgjorda tre
år av den fyraåriga kursen, även om de för högskolestudierna grundläggande
ämnena kunde avslutas i tredje klassen. Om dylikt medgivande ändock
kunde påräknas, skulle vederbörande icke såsom nu är fallet kunna
räkna med att efter tre års gymnasiestudier som en etapp på vägen avlägga
en för deras framtid värdefull ingenjörsexamen.

Vid en förlängning av studietiden i gymnasiet till exempelvis 4 år måste
antingen motsvarande utsträckning ske vid fackskolan eller också får man
godtaga, att nuvarande jämställdhet i tekniskt avseende mellan de båda
skolformerna försvinner.

Om ett fjärde år införes, hinner eleverna i allmänhet icke bli färdiga
med kursen så tidigt, att de kan göra sin värnplikt, då deras årsklass normalt
inkallas. De blir i regel försenade ett antal år, vilket ur flera synpunkter
är ofördelaktigt. I bästa fall är de, som redan vid 10 å 17 år
vinner inträde vid gymnasiet, sedan färdiga att söka sig ut på arbetsmarknaden
efter fyllda 22 ä 23 år. Flertalet kommer att vara åtskilligt äldre.
Det torde vara en bland industrins företrädare ganska enstämmig uppfattning,
att det är av stor betydelse, att den unge ingenjören så snart som
möjligt kommer i praktisk verksamhet, icke såsom enbart praktiserande
elev, utan såsom anställd och att detta sker i så tidiga år, att han fortfarande
är öppen och fullt mottaglig för nya lärdomar.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1956. C sand. Nr 53

18

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Kostnadssynpunkten bör givetvis även beaktas. En förlängning kommer
att förorsaka ökade kostnader för utbildningen såväl för det allmänna
som för den studerande ungdomen. Utan att åtminstone i stora drag utformade
planer för undervisningens ordnande, fördelning på olika linjer
och totala omfattning upprättas kan det allmännas merkostnader för erforderliga
lokaler med utrustning, lärarlöner och allmänna driftskostnader
icke närmare angivas. De ökade årliga kostnaderna torde kunna uppskattas
till i runt tal ett par miljoner kronor. Därtill kommer ökade kostnader
i form av investeringar för nya lokaler med inredning och utrustning samt
för anskaffning av undervisningsmateriel.

Elevernas kostnader för utbildningen ökas med ungefär en tredjedel,
varjämte ett års inkomstbortfall under vissa förutsättningar kan betyda en
ytterligare ekonomisk uppoffring.

Lärotidens ökning erbjuder en utväg för dagen ur vissa av svårigheterna,
men kan icke anses innebära någon bestående rationell lösning av de olika
problem i samband med ingenjörsutbildningens effektivisering, som frågan
här gäller. Lösningen måste sökas efter andra linjer och utredningen har
därför också i det föregående framfört förslag om en rad åtgärder, vilka
var för sig böra bidraga till och i samverkan kunna leda till den sovring
och begränsning av lärostoffet och det förbättrade utbildningsresultat, som
eftersträvas. De förebilder till timplaner, som utredningen uppgjort, torde
utvisa, att det är möjligt vid en treårig kurs att öka tiden för språk och
allmänorienterande ämnen, att införa några nya läroämnen utan att försvaga
de grundläggande allmänna ämnenas och huvudfackämnenas ställning.
Ändock har utredningen kunnat i nämnda förebilder föreslå en avkortning
av arbetstiden i skolan per vecka. Om av utredningen föreslagna
åtgärder genomföres, bör frågan om ökning av den stadgade lärotiden för
ingenjörsexamen kunna för närvarande avskrivas. En sådan ökning skulle
kunna tillstyrkas endast, om det hade kunnat visas att andra åtgärder
är otillräckliga.

Ehuru utredningen avråder från en förlängning av lärokursen i skolan med
hänsyn till de nackdelar, som följer med en sådan åtgärd, anser utredningen
såsom redan anförts önskvärt, att försök med växelutbildning kommer till
stånd.

Från vissa håll har även framkommit mindre preciserade önskemål om
en förlängning av studietiden, varvid man dock synes ha avsett att därigenom
bereda tid till utvidgade studier i ena eller andra avseendet och
till nya ämnen på timplanen. Utredningen har också diskuterat möjligheterna
för och lämpligheten av att vidtaga åtgärder för att kunna tillgodose
sådana vidaresyftande önskemål. Ett förslag till anordnande av en för
eleverna helt frivillig påbyggnad av den treåriga lärokursen efter ingenjörsexamen
har också utformats. Då frågan om en förlängning av lärokursen
fram till ingenjörsexamen bör ses i samband med nämnda förslag till en
påbyggnad efter examens avläggande, vill utredningen redan i nu förevarande
sammanhang något beröra sitt förslag om normerade påbyggnadskurser,
s. k. diplomkurser. Nämnda kurser skulle avse att komplettera
undervisningen bland annat vid de tekniska läroverken genom att ge tillfälle
till specialutbildning inom områden, som ej är tillgodosedda genom
de ordinarie kurserna för ingenjörsexamen, eller till fördjupade studier i
något ämnesområde. De normerade påbyggnadskurserna föreslås omfatta
en tid av 4 månader. De tänkes bli anordnade årligen i visst antal eller

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

19

med längre tids mellanrum, allt efter behov. Mellan ingenjörsexamen och
påbyggnadskursen skall obligatoriskt inläggas minst ett halvt års praktik.
Om detta halvår efter ingenjörsexamen inräknas i utbildningstiden kommer
denna alltså att omfatta 4 år, varav dock ett halvt år representerar anställning
i förvärvsarbete som utexaminerad ingenjör och 4 månader hänför sig
till en helt frivillig kurs för dem, som anser sig ha behov av densamma.
En jämförelse mellan ett system med fyra, för alla elever obligatoriska
studieår vid gymnasiet för att kunna avlägga ingenjörsexamen och det
av utredningen föreslagna med tre års obligatorisk kurs för ingenjörsexamen
jämte en frivillig och valfri påbyggnad, omfattande fyra månader,
utfaller utan tvekan enligt utredningens mening till fördel för det senare
systemet. Utredningen vill emellertid betona, att det med all sannolikhet
endast blir en minoritet av de utexaminerade ingenjörerna, som kommer
att använda sig av påbyggnadskursema.

Ledamoten Nordhult

De tre huvudfaktorer, som särpräglar den tekniska gymnasieutbildningen
i Sverige, är elevernas låga ålder, deras ringa praktik (minimifordran
för flyttning till sista klassen är 6 månader) samt det dubbla studiemålet.
Dessa förhållanden har medfört svårigheter för ett stort antal elever att
på ett tillfredsställande sätt genomföra studierna. Oro och nervositet hos
ett betydande antal elever och jäkt i arbetet präglar i alltför hög grad verksamheten,
vilket medfört, att alltför många av de elever, som äger förutsättningar
att genomföra studierna, ändock misslyckas. Höstterminen 1951
nyinskrevs i första klassen av de tekniska gymnasierna 953 elever. Två år
senare hade av dessa endast 533 (56 %) flyttats till tredje klassen. Av de
övriga 420 kvarstod 192 i lägre klass, medan de återstående 228 (24 %)
avgått utan examen huvudsakligen till följd av studiesvårigheter.

Av naturliga skäl övergår de studiebegåvade eleverna i de 5-åriga realskolorna
vanligen till gymnasiet i det allmänna läroverk, de redan tillhör.
Följden härav har blivit, att de tekniska gymnasierna huvudsakligen rekryteras
av elever från de 4-åriga realskolorna, d. v. s. att eleverna intages
i de tekniska gymnasierna vid tidigast 17 års ålder. Efter införandet av
enhetsslcolan eller den 3-åriga realskolan som övergångsform kommer intagningsåldern
i de tekniska gymnasierna att automatiskt sänkas med
cirka ett år. Intagningen direkt efter klass 9 g i enhetsskolan eller efter
den 3-åriga realskolan kommer att äga rum vid 16 års ålder. Med hänsyn
till att den manliga ungdomen i åldern 16 till 17 år såväl fysiskt som mentalt
befinner sig i ett snabbt utvecklingsskede, har man att emotse ökade
svårigheter i skolarbetet.

De här omnämnda svagheterna beträffande såväl den teoretiska som
den praktiska utbildningen skulle till väsentlig del elimineras genom en omorganisation
av de tekniska gymnasierna enligt följande riktlinjer.

Utbildningstiden ökas från 3 till 4 år. Läsårens längd minskas från 270
dagar (9 månader) till 240 dagar (8 månader). Antalet undervisningstimmar
per vecka minskas under de tre första åren till 36, vari 3 timmar
gymnastik ingår, och under sista året till exempelvis 27, vid kemiteknisk
linje dock endast till cirka 30 på grund av laborationcrnas stora omfattning.
Det sista året. anslås inga timmar till gymnastik. Kravet på praktik
tillgodoses dels med 2 månaders praktik före intagningen, dels med verkstadsarbete
i första klassen under exempelvis 4 undervisningst immar per

20

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

vecka, dels ock med 3 månaders praktik under var och en av de tre följande
sommarferierna. Minimipraktiktiden kommer härigenom att motsvara
cirka 1 års industriellt arbete.

Enligt det här framlagda förslaget fördelas tidsökningen med 5 månader
på teoretiska studier och 5 månader på praktik.

Det måste här uttryckligen framhållas, att den ökade tiden för de teoretiska
studierna icke skall medföra att lärokurserna ökas. Syftet är enbart
att bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet.
Detta gäller särskilt sista klassen, där det schemabundna arbetet i det
närmaste varje dag kan vara avslutat före klockan 12. Det bör i detta
sammanhang observeras, att det totala antalet schemabundna undervisningstimmar
vid genomgång av det 4-åriga gymnasiet ej är större än i det
nuvarande 3-åriga. Härigenom kommer eleverna att tillförsäkras erforderlig
tid för självverksamhet.

Vid ett 4-årigt gymnasium skulle de organisatoriska förutsättningarna
för tillämpning av de aktivitetsbefrämjande pedagogiska metoder, som
rekommenderats i utredningen, finnas i långt högre grad än vid den starkt
koncentrerade utbildningen i det 3-åriga gymnasiet.

Den totala årliga ökningen av kostnaderna för undervisningen beräknas
av Nordhult till i runt tal 500 000 kronor, varvid förutsättes bland annat
viss höjning av lärarnas genomsnittliga undervisningsskyldighet. Därtill
skulle komma en ökning med 180 000 kronor för studiehjälpen vid 5 månaders
längre skoltid.

Vinsten skulle främst uppkomma i form av förbättrade studieförhållanden
och en minskning av antalet elever, som tvingas avgå utan att nå
fram till en examen. Av det föregående framgår, att av de årligen omkring
950 nyintagna eleverna cirka 725 utan eller med kvarsittning avlägger
examen och att cirka 225 avgår utan examen. Då statens nuvarande årliga
kostnader för de tekniska gymnasierna kan uppskattas till omkring
5 600 000 kronor, blir kostnaden per utexaminerad ingenjör 7 700 kronor.
Med 4-åriga gymnasier skulle årsanslaget stiga till omkring 6 100 000 kronor.
Om av de 225 elever, som nu avbryter studierna, endast 65 kunde
räddas fram till en ingenjörsexamen, skulle kostnaden per utexaminerad
ingenjör bli densamma, som den nu är. De gynnsammare studieförhållandena
vid det 4-åriga gymnasiet skulle sannolikt medföra, att än flera kunde
avlägga examen. Detta skulle vara ett ur alla synpunkter gynnsamt resultat
i vår tid, då ingenjörs behovet är stort, och då det gäller att hushålla
med och varligt hantera råmaterialet till den intellektuella arbetskraften.

Antalet undervisningstimmar per vecka skall för närvarande för varje
klass i medeltal utgöra 40. Utredningen föreslår, att tills vidare i timplanen
upptages för klass I och klass II 39 veckotimmar, och för klass
III 38 veckotimmar under höstterminen och 37 under vårterminen. Motsvarande
bestämmelse i stadgan bör emellertid så avfattas, att möjlighet
finnes för överstyrelsen för yrkesutbildning att framdeles, i den mån erfarenheten
talar för lämpligheten därav, fastställa kortare lärotid per vecka,
förslagsvis ned till 32 timmar. Försöksvis tillämpning vid viss skola av
sålunda avkortad lärotid bör även kunna medgivas av överstyrelsen. Dylika
begränsade försök torde kunna giva värdefulla erfarenheter och det synes
därför vara av stort intresse att de kommer till stånd.

21

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Timplaner bör liksom för närvarande fastställas av överstyrelsen för
yrkesutbildning. Utredningen har framlagt förslag till timplaner, avsedda
att tjäna som förebild vid utarbetande av definitiva planer, samt därjämte
anfört vissa allmänna synpunkter på undervisningen i en del ämnen, varjämte
utredningen behandlat kursfördelningen för de olika läroämnena.

Undervisningen vid de tekniska fackskolorna

Utredningen

Då det gäller att effektivisera fackskolornas ingenjörsutbildning är icke
alla de åtgärder, som utredningen med avseende a gymnasierna diskuterat,
lika aktuella. Det har exempelvis ej satts i fråga, att den allmänna bestämmelsen
om minst två års praktik före inträdet i fackskolan skulle ändras.
Likaså synes nu gällande kunskapsfordringar för inträde böra bibehållas i
stort sett oförändrade i sak. I vissa avseenden kan enahanda synpunkter
som beträffande gymnasierna anläggas i fråga om fackskoloma. Detta gäller
exempelvis beträffande studiemålet i fackämnena, undervisningsmetoder,
kurslitteratur, film m. m.

Nu tillämpad linjedifferentiering vid fackskolorna framgår av
den i propositionen återgivna tabell 1.

Den maskintekniska linjen är i Stockholm uppdelad på kraft- och värmeteknisk
linje samt verkstadsteknisk linje. Någon dylik uppdelning förekommer
ej vid de maskintekniska fackskollinjerna i Eskilstuna, Göteborg,
Karlskrona, Malmö och Örebro. Rekryteringsunderlaget vid de fyra sistnämnda
är ej så stort, att det motsvarar inrättande av parallellavdelningar
på linjen. Enligt utredningens mening bör övervägas att införa en sekundär
uppdelning endast vid maskintekniska linjen i Eskilstuna. Vid de övriga
bör undervisningen bedrivas enligt timplanen för verkstadsteknisk linje.
Samma timplan bör i huvudsak tillämpas i Eskilstuna till dess en eventuell
differentiering där genomföres.

Vid maskintekniska linjen i Malmö har från och med läsåret 1952/53
försöksvis tillämpats en differentiering på en maskinteknisk linje och en
skeppsbyggnadslinje. Denna anordning är vidtagen på framställning från
varvsindustrin och undervisningen i skeppsbyggnad bedrives i samarbete
med Kockums mekaniska verkstads aktiebolag i Malmö, som även förbundit
sig att tills vidare till och med budgetåret 195G/57 svara för merkostnaden.
Ytterligare prövotid torde erfordras, innan lämpligheten för
framtiden av nämnda åtgärd kan bedömas. Därest erfarenheterna blir
gynnsamma, synes anordningen böra bibehållas men kan knappast påverka
organisationen av övriga maskintekniska fackskolor. Den maskintekniska
fackskolan i Malmö bör sålunda omfatta en verkstadsteknisk linje samt
eventuellt även en skeppsbyggnadslinje.

22

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

I enlighet med förslag av styrelsen för tekniska läroverket i Stockholm
förordar utredningen, att byggnadstekniska dagfackskolan vid detta läroverk
organiseras i full överensstämmelse med vad som eljest gäller beträffande
fackskolor med dagundervisning; lärokursen bör alltså omfatta två
normala läsår.

Utredningen föreslår vidare, att den byggnadstekniska fackskolan i Stockholm
differentieras i en husbyggnadsteknisk linje (Bh) samt en väg- och
vattenbyggnadsteknisk linje (Bv).

Läsåret vid teknisk fackskola omfattar enligt gällande bestämmelser
i regel 280 dagar. Antalet undervisningstimmar i veckan skall för varje
klass vid dagfackskola i medeltal utgöra 40. För byggnadstekniska dagfackskolan
i Stockholm gäller, som nämnts, vissa särskilda bestämmelser.
Utredningen föreslår, att läsåret avkortas till samma längd som vid de tekniska
gymnasierna, alltså 270 dagar, samt att arbetsveckan vid de tekniska
fackskoloma med heltidsundervisning tills vidare skall omfatta 39 undervisningstimmar.

Vid aftonundervisningen utgör antalet undervisningstimmar i regel 18
per vecka. Utredningen anser det kunna ifrågasättas att något inskränka
antalet lektionstimmar för att ge eleverna något mera tid för hemuppgifter
och att i övrigt bedriva självstudier. Hur långt undervisningstiden i skolan
kan minskas, utan att studieresultatet äventyras, kan icke utan vidare
bedömas. Det är av intresse i detta sammanhang att antalet lektioner i
aftonfackskolorna i Stockholm endast är 16 per vecka under första, tredje
och fjärde året. Endast under andra året är timantalet 18 per vecka. Sannolikt
kan man utan större risk minska studietiden i skolan ytterligare. Utredningen
förordar därför, att en ytterligare avkortning försöksvis tillämpas
för att närmare utröna i vad mån det med gott studieresultat låter sig göra
att på detta sätt bereda eleverna bättre tid till självständiga studier.

Timplaner bör liksom hittills fastställas av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Utredningen har även beträffande fackskollinjerna framlagt
förslag till förebilder till timplaner.

rT , Påbyggnadskurser

Utredningen

I det föregående har i samband med frågan om studietidens längd vid
de tekniska gymnasierna berörts ett av utredningen framlagt förslag om
anordnande av normerade påbyggnadskurser, s. k. diplomkurser.
Till stöd för detta förslag anför utredningen i förevarande sammanhang
bland annat följande.

• Undervisningen i de tekniska gymnasierna är visserligen differentierad
i olika facklinjer, men många fackområden är icke företrädda av någon
speciell linje. Även vid de tekniska fackskolorna är endast vissa mera omfattande
industrigrenar företrädda. En fortbildningsverksamhet med spe -

23

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

cialkurser, avsedda för ingenjörer inom områden, som icke är representerade
genom särskild linje vid tekniskt gymnasium eller genom. fackskola, kan
mycket väl vara motiverad även om ifragavarande omradens behov av
ingenjörsutbildad arbetskraft icke är tillräckligt för att särskilda gymnasielinjer
eller fackskolor skall kunna inrättas för dem.

En mera ingående specialutbildning inom områden, företrädda av egna
facklinjer eller fackskolor, kan även i många fall vara av största värde. Påbyggnadskurser
kan även i sadana fall komplettera ingenjörsutbildningen.

Kursverksamheten har hittills haft en obetydlig omfattning och för de
kurser, som förekommit inom ett fåtal fackområden, har för varje särskilt
fall utsetts plats och tidpunkt, som ansetts lämplig. Till följd härav har
de som varit intresserade av att få del av denna fortbildning, i allmanhet
fått knapp tid på sig för att planera för sitt deltagande i påbyggnadskurs.
Det synes önskvärt att söka åstadkomma en viss planmassighet för framtiden.
Åtminstone inom en del fackområden kan lämpliga kurser anordnas
vid vissa läroverk med en viss regelbundenhet. Såsom framgar av vad nyss
anförts skulle härigenom ernås den stora fördelen, att de från de tekniska
läroanstalterna utexaminerade kunde på ett tidigt stadium planera för en
ändamålsenlig vidareutbildning med tanke på det verksamhetsområde, som
de valt. En systematiskt ordnad fortbildningsverksamhet möjliggör aven en
bättre planering av kurserna i avseende å exempelvis studieplaner, utrustning,
lärare, studiebesök och samarbete i övrigt med industrin etc.

Én dylik systematisering innebär bland annat, att kurslängd, studieprogram
och timplan normeras för sådana påbyggnadskurser, som kan anordnas
med viss regelbundenhet. Även villkoren för att få tillträde till sadana
kurser bör så vitt möjligt vara enhetligt angivna.

En kombination av utbildningen i tekniskt gymnasium eller tackskola
med senare följande fördjupad specialutbildning i påbyggnadskurs bör ge
till resultat en kompetens, som måste anses särskilt värdefull för det tackområde,
som påbyggnadskursen avser. Denna speciella kompetens bör därför
vitsordas genom diplom över genomgången kurs, utfärdat enligt fastställda,
för samtliga normerade påbyggnadskurser enhetliga bestämmelser.

Då utredningen förutsätter, att nämnda kurser skall göras jämförelsevis
omfattande och alltså bli av stort värde för ingenjörsutbildningen, vill utredningen
föreslå, att dessa normerade kurser, för att skilja dem från sadana
mindre omfattande kurser av varierande längd, som kan komma att mera
sporadiskt anordnas, ges en särskild gemensam karaktäristisk beteckning.
Utredningen har härvid stannat för benämningen diplomkurs för ingenjörer
såsom lämpligast enligt utredningens mening. Utredningen vill särskilt
framhålla det reella värdet av att här ifrågavarande kurser kan genom en
auktoriserad benämning skiljas från påbyggnadskurser av annat slag.

Beträffande diplomkursernas organisation in. in. framlägger utredningen
följande förslag.

Av flera skäl synes det tillrådligt, att till dess några erfarenheter av denna
verksamhet föreligger, iakttaga en viss försiktighet, då det galler att bestämma
kursernas längd. Ur utbildningssynpunkt och även med hansyn
till de anordningar, som behöver vidtagas i avseende på t. ex. hirarkrafter
och undervisningslokaler, vore en kurslängd av ett läsår att iöredraga
framför en kortare. Andra skäl, bland annat svårigheten att redan
från början av denna verksamhet kunna rekrytera så pass långa och lor

24

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

deltagarna ekonomiskt betungande kurser, talar avgjort för att åtminstone
till en början kurstiden begränsas till närmast mindre enhet av läsåret,
d. v. s. en termin. Då kurserna bör vara av samma längd antingen de ordnas
under höstterminen eller vårterminen föreslås, att längden bestämmes
till omkring 4 månader. Skulle det senare visa sig, vilket ingalunda är
osannolikt, att längre diplomkurser skulle i vissa fall behöva ordnas för att
kurserna skall kunna tillgodose avsett ändamål och att tillräcklig anslutning
kan påräknas även vid en sådan förlängning, torde överstyrelsen för
yrkesutbildning böra utverka Kungl. Majrts medgivande att utsträcka kursen
till två terminer.

För tillträde till diplomkurs bör fordras att den sökande efter ingenjörsexamen
fullgjort minst ett halvt års praktik. Ehuru det, vad diplomkurserna
beträffar, är fråga om kurser av mera krävande art, där studieresultatet
betygsättes, synes även tillträde till dem böra vara öppet för
personer med annan teknisk utbildning än högre tekniskt läroverk. Annan
sökande än läroverksingenjör bör ha fullgjort lägst 2 Va års praktik, inklusive
nyssnämnda halvårsperiod.

•in OI??, ^.kapsfordringar, som bör uppställas såsom

villkor för tillträde till diplomkurs, bör dessa i princip vara desamma som
fordringarna för godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom respektive
fack. Betyg i gymnasiets ingenjörsexamen på motsvarande linje bör
aven godtagas. För sökande, som icke avlagt ingenjörsexamen vid högre
tekniskt läroverk, torde böra uppställas fordringar på kunskaper, motsvarande
godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen inom facket i frå°-a i
amnena svenska, engelska eller tyska, matematik, fysik med allmän elektricitetslära
och mekanik samt kemi, i vilka ämnen vederbörande sökande
skall ha att undergå inträdesprövning. Därjämte skall sökande med betyg
kunna styrka, att han i övriga ämnen, som förekommer i fackskolans kurs
ager sadana kunskaper och färdigheter, att han anses kunna till fullo tillgodogöra
sig undervisningen vid diplomkursen.

I alla händelser torde det bli nödvändigt — för att ernå största möjliga
enhetlighet i bedömningen — att inträdessökandes kompetens, då det gäller
andra än läroverksingenjörer inom respektive fack, bedömes centralt utom
i fråga om de ämnen, i vilka obligatoriskt inträdesprov skall avläggas. En
sådan central bedömning kan verkställas antingen, som nu är fallet beträffande
påbyggnadskursema, av överstyrelsen för yrkesutbildning, eller också
av en särskild nämnd, gemensam för samtliga diplomkurser. Med hänsyn till
önskvärdheten att direkt i nämnden få olika intressen företrädda förordar
utredningen det senare alternativet. Nämnden torde lämpligen kunna benämnas
»Diplomkursnämnden». Denna föreslås skola bestå av nio ledamöter,
varav två utsedda av Sveriges industriförbund, två av tekniska läroverkens
mgenjörsförbund, två av svenska fackingenjörers riksförbund, eu av
svenska teknologföreningen, en av överstyrelsen för yrkesutbildning samt
en såsom ordförande av Kungl. Maj:t.

Antalet diplomkurser torde höra bestämmas genom beslut av Kungl.
Majrt. Det synes däremot lämpligt att överstyrelsen för yrkesutbildning
må avgöra efter vederbörligt samråd med berörda industriorganisationer,
tekniska verk och myndigheter m. fl. vilka slag av kurser, som skall anordnas,
samt fastställa kursplaner.

Diplomkurserna inordnas organisatoriskt i det statliga tekniska
läroverkssystemet.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

25

Det bör vara en angelägenhet för överstyrelsen för yrkesutbildning att
med anlitande av nödig expertis och i samråd med berörda parter snarast
utarbeta undervisningsplaner för olika diplomkurser. En förutsättning
för att kurserna skall kunna genomföras på sådant sätt, att
bästa möjliga utbyte av dem erhålles och så att denna utbildningsform
vinner företagens och ingenjörernas förtroende, är att de omsorgsfullt planeras
och förberedes. Härför bör bland annat ett nära samråd äga rum med
företrädare för vederbörande industriorganisationer och ingenjörskårer. Som
exempel på ämnesområden för diplomkurser nämner utredningen,
förutom facklinjernas ämnesområden, ångteknik, motorteknik, kommunalteknik,
elektrokemi, träteknik, försäljningsteknik, livsmedelsteknik, kemimekanik.

Särskilt under de första åren torde anslutningen till dessa helt frivilliga
påbyggnaaskurser bli av mycket begränsad omfattning. Antalet erforderliga
kurser kommer därför också att till en början bli ringa. Endast beträffande
vissa slag av diplomkurser kan man förvänta så stor tillslutning att kurserna
behöver upprepas varje år eller termin. I många fall kan det antagas
att kurserna endast behöver anordnas med ett eller flera års mellanrum.

Utredningen föreslår, att antalet diplomkurser under första verksamhetsåret
begränsas till fyra. Förslagsvis synes att börja med kunna diskuteras
en värme- och sanitetsteknisk, en produktionsteknisk, en teleteknisk
och en väg- och vattenbyggnadsteknisk diplomkurs.

Utbyggnad av de tekniska läroverken

Utredningen

Utredningen redovisar till en början några allmänna synpunkte
r på utbyggnadsfrågan. En viss utvidgning av läroverksorganisationen
är önskvärd med hänsyn till det behov av tekniker, särskilt sådana med
kvalificerad utbildning, som förefinnes. Behovet är emellertid icke lika
framträdande över hela det område, som läroverken företräder. Man bör
utgå från att organisationen måste undergå en successiv expansion i ett
tempo, som bestämmes dels av samhällets förutsedda behov från tid till
tid av ingenjörsutbildad arbetskraft, dels av möjligheterna att rekrytera
de tekniska läroverken. Utredningen har, såsom redovisats i det föregående,
med hänsyn till särskilt framträdande brist inom vissa fackområden på
specialutbildade tekniker föreslagit inrättande av särskilda gymnasielinjer
för produktionsteknik, värme- och sanitetsteknik samt pappersteknik ävensom
en fackskollinje för väg- och vattenbyggnadsteknik.

Beträffande tekniska läroverkens geografiska spridning uttalar utredningen
bland annat följande.

Då det gäller den på ett stort antal olika fackområden differentierade
utbildningen vid de högre tekniska läroverken bör denna ha en nära kon -

26

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

takt med industriföretagen inom de olika fackområden, för vilka särskilda
facklinjer är inrättade. Utbildningens art kan sålunda komma att påverka
valet av förläggningsort för en viss fackutbildning. I vissa fall kan nämnda
förhållande vara ett skäl för inrättandet av ett nytt läroverk.

Starka lokala samhällsintressen kan också utgöra vägande skäl för en
förläggning till en viss ort av ett tekniskt läroverk. Bland annat måste tillbörlig
hänsyn tagas till de berättigade krav, som ställes på att ungdomen i
olika delar av landet har tillgång även till teknisk gymnasieutbildning på
rimliga avstånd från respektive hemorter. Dylika synpunkter torde ha varit
avgörande i fråga om inrättandet av flera av de under senare år tillkomna
tekniska gymnasierna. Ett lokalt intresse för en förläggning till orten av
ett tekniskt läroverk kan även vara föranlett av den lokala industrins behov
av tekniskt utbildad personal.

Nu anförda synpunkter talar sålunda för en viss spridning av de tekniska
läroverken. Följden härav blir emellertid att de olika skolenheterna blir
mindre än vid en starkare centraliserad organisation.

Den tekniska undervisningen kräver mer än annan undervisning tillgång
till laboratorier av flera olika slag med omfattande utrustning. Inrättandet
av ett tekniskt läroverk medför därför relativt betydande engångskostnader
för laboratoriernas utrustande. På grund av att endast en del
av undervisningstiden ägnas åt laborationer, kan flera parallellavdelningar
gemensamt disponera samma laboratorier. Sammanlagda investeringarna
för ändamålet för samtliga tekniska läroverken vid viss utbildningskapacitet
kan sålunda bli mindre vid en organisation med större skolenheter
än vid ett system med större antal och mindre skolor. I viss grad gäller även
för andra fasta kostnader att dessa, räknat per elev, ställer sig lägre vid
stora skolenheter.

Den stora skolan kan erbjuda en fördel även däruti, att en rationell fördelning
av de olika fackämnena på lärarna bör kunna lättare göras, då var
och en av de olika ämnesgrupperna företrädes av mer än en lärare.

Erfarenheten visar, att en viss begränsning av antalet elever vid här
ifrågavarande slag av skolor är önskvärd. Den optimala storleken med hänsyn
till ekonomiska och övriga synpunkter kan knappast angivas generellt
utan blir delvis beroende av lokala förhållanden. Lokala förhållanden kan
även föranleda att den ur vissa anförda synpunkter önskvärda begränsningen
av skolans volym icke kan genomföras. Detta gäller exempelvis
högre tekniska läroverket i Stockholm, som är av en storleksordning, som,
så långt utvecklingen nu kan överblickas, icke behöver komma i fråga på
någon annan ort i landet.

Utifrån sådana synpunkter, som nu berörts, har utredningen funnit sig
böra tillmäta fördelarna med en fördelning av de tekniska läroverken på
olika delar av landet stor betydelse och anser, att skäl finnes att inom
närmaste tiden inrätta ytterligare några läroverk utöver dem, som redan
finnes. En utvidgning av den tekniska läroverksorganisationen synes därutöver
behöva vidtagas genom upprättande av parallellavdelningar vid
befintliga läroverk.

Utredningen framlägger beträffande utbyggnaden de förslag
om nya linjer och klassavdelningar samt nytt läroverk i Karlstad, som
framgår av följande sammanställning:

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

27

Högre tekniska
läroverket i

Nya

gymnasielinjer

Nya

fackskolelinjer

Antal nyinrättade
klassavdelningar
i klass I

Ökning av
antal årligen
intagna elevei

Borås

Byggnadstcknisk
fr.o.m. 1957/58

1

fr. o. m. 1956/57

30

Eskilstuna1

Maskinteknisk
fr.o.m. 1956/57

1

fr. o. m. 1956/57

30

Söteborg

Värme- o. sanitets-

teknisk

fr. o. m. 1956/57

Hälsingborg

Elkraftteknisk
fr.o.m. 1957/58

i

fr.o.m. 1956/57

30

Härnösand

Teleteknisk
fr. o. m. 1957/58

1

fr.o.m. 1956/57

30

Stockholm

Teleteknisk
fr.o.m. 1956/57
Merkantil-teknisk
fr. o. m. 1956/57

Väg- o. vattenbygg-

nadsteknisk

fr. o. m. 1956/57

Västerås1

Produktionsteknisk
fr.o.m. 1956/57
Elkraftteknisk
fr. o. m. 1956/57

Verkstadsteknisk
fr.o.m. 1956/57

2 (gymn.)
fr. o. m. 1956/57

60

Karlstad1

Maskinteknisk o.
Pappersteknisk
fr. o. m. tidpunkt
som senare be-stämmes

2

60

Summa

8

240

1 Tekniskt gymnasium upprättas.

I fråga om inrättande av nya tekniska läroverk liar till utredningen
gjorts framställningar dels av stadsfullmäktige i Halmstad om
ett gymnasium med till en början linjer för maskin- och textilteknik, dels
av drätselkammaren i Karlstad om ett tekniskt läroverk med linjer för
maskinteknik och merkantilteknik.

Enligt utredningens mening bör vid upprättandet av nya läroverk givetvis
i första hand de delar av landet komma i åtanke, som kan anses missgynnade
genom läroverkens geografiska fördelning för närvarande. Såväl
näringslivet som befolkningen, enkannerligen den studerande ungdomen,
har intresse av att ifrågavarande utbildningsmöjligheter finnes inom rimligt
räckhåll. Hänsyn måste även tagas till industrins lokalisering ävensom till
befolkningstätheten vid bedömandet av dessa frågor. Då det behov av en
ökning inom överskådlig tidsperiod av antalet årligen utbildade läroverksingenjörer,
som för närvarande kan förutses, icke torde motivera inrättandet
av något större antal nya läroverk, kan det knappast vara påkallat att
söka åstadkomma någon detaljerad utbyggnadsplan för den utvidgning,

28

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

som längre fram eventuellt kan bli erforderlig. Den utbyggnad av organisationen
genom ökning av antalet läroverk, varom det enligt utredningens
mening inom överskådlig tid kan bli fråga, torde i likhet med vad som hittills
varit fallet vid tillkomsten av nya tekniska läroverk, böra avvägas
under beaktande av det lokala intresse, som kan ge sig till känna i olika
delar av landet. Utredningen anför vidare bland annat följande.

Den nuvarande geografiska fördelningen av de högre tekniska läroverken
företer en viss ojämnhet, vad Svealand och Götaland beträffar. En
grupp på tre läroverk jämte en stor kommunal teknisk skola är samlad i
linjen Hälsingborg—Karlskrona och söder därom. I en annan linje från
Göteborg rakt österut till Jönköping ligger en annan grupp på tre läroverk.
Mellan nämnda tvenne parallella linjer på ca 18 mils avstånd från varandra
finnes inga tekniska läroverk. En tredje grupp på fyra tekniska läroverk
jämte en stor kommunal och flera privata tekniska läroanstalter har
samlats i Mälartrakten. Söder om denna grupp finnes ett läroverk i Norrköping.
Utefter Norrlandskusten ligger spridda fyra läroverk, i Gävle,
Härnösand, Skellefteå och Luleå, samt två tekniska skolor, i Örnsköldsvik
och Sundsvall.

Det synes uppenbart, att vissa delar av landet är sämre tillgodosedda
i avseende på tekniska utbildningscentra än de områden, som geografiskt
utgör naturliga rekryteringsområden för skolorna i de nyssnämnda tre
grupperna. Sådana relativt missgynnade delar är främst de betydande industriområdena
och befolkningscentra i Värmland och Dalarna samt —
med tanke på de slora avstånden — även Jämtland. Industrin i de båda
förstnämnda landskapen vart för sig är av betydande omfattning och båda
bör kunna erhålla tekniskt läroverk. Norrland är mycket sparsamt utrustat
i det avseende, det här är fråga om, och inlandet saknar helt tekniska
läroanstalter. Det finnes därför goda skäl att även räkna med ett
högre tekniskt läroverk i Jämtland.

På kartan över Götaland kan observeras två breda bälten mellan de tre
förenämnda gruppbildningarna, vilka bälten också saknar tekniska läroverk.
Halmstad ligger inom det sydliga av dessa områden, i dess västra kant.

De nämnda delar av landet, som saknar tekniska läroverk, erbjuder ett
tillräckligt rekryteringsunderlag för tekniska gymnasier. Antalet studerande
från de olika länen vid tekniska gymnasier under höstterminen 1953 belyser
i någon man nämnda förhållanden. Hallands län uppvisade 53 studerande
vid tekniska gymnasier, Värmlands län 75, Kopparbergs län 96 och
Jämtlands län 49. Den beräknade ökningen från 1950 fram till 1965 av den
manliga ungdomen i åldersåren 15—19 år är större än riksmedeltalet
(44,8%) i Kopparbergs län (48%) men lägre i Jämtlands län (42,3%),
i Hallands län (34,3 %) och i Värmlands län (26,8 %,). Totala antalet inom
nämnda åldersgrupp är avsevärt större i Kopparbergs och Värmlands län
än i de båda andra. Vad den tekniska personalen inom industri och hantverk
beträffar utvisar statistiken för år 1950 ett antal av 1 611 i Kopparbergs
län, 1 401 i Värmlands län, 444 i Hallands län och 284 i Jämtlands
län. Ett tekniskt läroverk kan räkna med ett antal elever även från orter
utom det egna liinet. Ett tekniskt läroverk i t. ex. Halmstad torde kunna
inräkna i sitt rekryteringsområde även viss del av sydvästra Småland.
Dylika synpunkter får bland andra beaktas vid vägningcn av de anförda
siffrorna.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

29

Utredningen finner, att Karlstad främst bör ifrågakomma såsom förläggningsort
för ett tekniskt läroverk, som i första hand beräknas komma att
ta sikte på förefintligt behov av teknisk utbildning inom det värmländska
industridistriktet.

Staden, som för närvarande räknar inemot 37 000 invånare, har en kraftigt
utvecklad mekanisk industri för tillverkning av olika slag av maskiner
av sådan art att ett stort antal ingenjörer erfordras för deras beräkning,
konstruktion, tillverkning och provning. En maskinteknisk gymnasielinje
i staden får alltså möjlighet till den nödvändiga kontakten med industrin
inom fackområdet.

Utredningen har tidigare föreslagit att vid tekniskt gymnasium må kunna
inrättas särskild pappersteknisk linje. Därvid anfördes även, med tanke
på målet för och arten av den fackutbildning denna linje avsåg, att Karlstad
vore lämplig förläggningsort för en dylik linje.

Vad den av stadsfullmäktige föreslagna merkantil-tekniska linjen beträffar
erinrar utredningen om sitt förslag angående inrättande vid högre tekniska
läroverket i Stockholm av en dylik linje. Tillräcklig grund för att
föreslå en utbyggnad därutöver av den merkantil-tekniska gymnasieutbildningen
anser utredningen knappast förefinnas, innan erfarenhet vunnits
beträffande resultatet i avseende å anställningsmöjligheterna för de utexaminerade
från de merkantil-tekniska linjerna i Göteborg, Örebro och Stockholm,
sedan även den sistnämnda hunnit utexaminera någon årgång elever.

Utredningen anser det icke lämpligt att undervisning påbörjas i tillfälliga
lokaler, utan därmed bör anstå till dess lokalfrågan slutgiltigt ordnats.
Fackundervisningen på maskinteknisk linje förutsätter tillgång till ett laboratorium
med en omfattande maskinutrustning, för vars anskaffning och
iordningställande rätt lång tid kräves. Det är icke möjligt att för närvarande
bedöma, huru lång tid, som kan erfordras för att anskaffa lokaler
etc. Det är emellertid önskvärt att beslut om upprättandet av ett tekniskt
gymnasium i Karlstad snarast möjligt fattas, så att staden kan vidtaga
erforderliga åtgärder för att anskaffa lokaler.

Utredningen berör därjämte närmare behovet av nya läroverk på andra
orter samt anför därvid huvudsakligen följande.

Utredningen finner behov föreligga av en maskinteknisk gymnasielinje i
Halmstad. Med hänsyn till önskvärdheten att kunna erbjuda ungdomen
viss möjlighet till linjeval borde helst redan från början inrättas ytterligare
en facklinje. Då den föreslagna textiltekniska linjen icke bör komma i fråga
bör frågan om arten av en andra facklinje tas under förnyat övervägande
i första hand genom stadens åtgöranden, innan ärendet underställes Kungl.
Maj:ts prövning.

Av vad tidigare anförts torde ha framgått, att behovet av ett tekniskt
gymnasium i Kopparbergs liin är ännu mera påtagligt än i de övriga tre
län, vars befolkningsförhållanden m. m. samtidigt berördes. Då emellertid,
såsom redan antytts, bland annat lokala synpunkter och önskemål bör beaktas,
om det gäller inrättande av nya tekniska läroverk, synes ifrågavarande
spörsmål i forsta hand böra bli föremål för en lokal utredning inom
länet i ändamål främst att komma till klarhet om var ett blivande tekniskt

30

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

läroverk lämpligen bör förläggas. Enligt utredningens mening talar starka
skäl för att ett tekniskt gymnasium inom Kopparbergs län upprättas snarast
möjligt.

Ökningen av ungdomskullarna kommer att bli mycket stor inom Stockholms
stad och län. Vidare uppkommer inom Uppsala län, som saknar tekniskt
läroverk, en ökning av ungdomskullarna väsentligt över riksmedeltalet.
Därest till följd av dessa förhållanden antalet avvisade inträdessökande
till tekniska läroverket i Stockholm kommer att inom de närmaste
åren avsevärt ökas torde, med hänsyn till detta läroverks storlek, kunna
ifrågakomma att upprätta ett nytt tekniskt gymnasium inom berörda
områden, även om det ökade behov av tekniska utbildningsmöjligheter,
som kan förutses, till viss del lämpligen bör tillgodoses genom exempelvis
kommunala tekniska skolor med dagundervisning. Inom Västsverige kan
den föreslagna utvidgningen av tekniska läroverket i Borås ävensom ett
inrättande av tekniskt gymnasium i Halmstad visa sig otillräckligt för de
ökade ungdomskullarna och fråga kan uppkomma om en ytterligare utvidgning
av tekniska läroverksorganisationen jämväl i Västsverige.

Kostnadsberäkningar

. Utredningen beräknar för de av utredningen föreslagna nya klassavdelningarna
och för den ökade differentieringen en höjning av tekniska läroverkens
avlöning sanslag för budgetåret 1956/57 med tillhopa i runt tal
256 000 kronor. Därvid förordar utredningen bland annat dels uppflyttning
en lönegrupp av rektorstjänsterna vid läroverken i Borås, Eskilstuna,
Göteborg, Hälsingborg, Härnösand och Västerås, dels inrättande av sex
nya lektorstjänster, dels ock särskild medelsanvisning för viss begränsad
specialundervisning i svetsning. Kostnadsberäkningen baseras på lönenivån
vid utgången av år 1954. Motsvarande merkostnader beräknas för
budgetåret 1957/58 till (256 000 + 274 000 =) 530 000 kronor och budgetåret
1958/59, då den av utredningen med början nästa budgetår föreslagna
utbyggnaden är färdig, till (530 000 -f- 223 000 —) 753 000 kronor.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning har omräknat de av utredningen beräknade
kostnaderna efter nuvarande lönenivå m. in. och därvid för budgetåret
1956/57 kommit till ett belopp av 297 000 kronor. Därtill bör läggas
den kostnad om 42 600 kronor under förevarande anslag, som uppkommer
vid bifall till överstyrelsens vid remissbehandlingen framlagda förslag
om inrättande av teleteknisk gymnasielinje vid läroverket i Karlskrona
och i samband därmed inrättande av en parallellavdelning av klass I
från och med läsåret 1956/57. Överstyrelsen förordar därvid bland annat
att vid läroverket inrättas ytterligare en lektorstjänst nästa budgetår.

Under tekniska läroverkens omkostnadsanslag beräknar utredningen för
nästa budgetår en kostnadsökning med 1 000 kronor per ny klassavdelning
eller tillhopa 6 000 kronor. Överstyrelsen beräknar ytterligare 1 000 kronor
för den föreslagna avdelningen i Karlskrona.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

31

Beträffande tekniska läroverkens materielanslag föreslår utredningen för
nästa budgetår en höjning med sammanlagt 226 000 kronor, varav 200 000
kronor såsom en första medelstilldelning för laboratorieutrustning för de
nya linjerna vid läroverken i Göteborg, Hälsingborg, Härnösand, Stockholm,
Västerås och Borås. Överstyrelsen beräknar därutöver för Karlskronaläroverket
för nästa budgetår ett belopp av 44 500 kronor, varav
43 500 kronor till laboratorieutrustning. En grundläggande utrustning för
ett teletekniskt laboratorium har beräknats draga en kostnad av 78 500
kronor. Härav har emellertid telefonaktiebolaget L. M. Ericsson förbundit
sig att bestrida 35 000 kronor.

Kostnaderna för lärarlöner m. m. för en diplomkurs beräknas av utredningen
till omkring 20 000 kronor, vartill kommer 1 000 kronor för omkostnader.
Med hänsyn till den tid, som åtgår till olika förberedande åtgärder,
torde enligt utredningens mening kurserna ej kunna komma till stånd tidigare
än från och med budgetåret 1957/58. Diplomkursnämnden bör emellertid
organiseras från och med den 1 januari 1957. Utredningen förordar,
att ledamöterna erhåller ersättning enligt kommittékungörelsen jämte årsarvoden
å 1 000 kronor för ordföranden samt 500 kronor för annan ledamot.
För verksamheten under senare hälften av nästa budgetår beräknar
utredningen under överstyrelsens avlöning sanslag ett belopp av 3 000 kronor
och under överstyrelsens omkostnadsanslag ett belopp av 2 000 kronor.

Departementschefen

Departementschefen har beträffande de högre tekniska läroverken anfört
följande.

Självfallet måste ingenjörsutbildningen vid de högre tekniska läroverken
för att rätt fylla sin uppgift fortlöpande tillgodogöra sig de tekniska vetenskapernas
landvinningar och ständigt anpassas efter den tekniska utvecklingen
och de krav, som denna ställer på utövare av teknisk verksamhet
inom olika områden av samhället. De reformförslag beträffande utbildningens
innehåll och organisation, som framlagts av tekniska skolutredningen,
bör icke fattas som ett tecken på att undervisningen skulle ha
sackat efter den hittillsvarande utvecklingen. Ingenjörsutbildningen vid de
tekniska läroverken har tvärtom präglats av stor rörelsefrihet med ständigt
inpassande av nya moment i undervisningen. Rörelsefriheten och möjligheterna
till snabb anpassning till utvecklingen bör uppenbarligen bibehållas
allt framgent. De förslag, som jag i det följande framlägger, syftar alltså
icke till att stöpa läroverksutbildningen i någon för överskådlig tid definitiv
form. Den senaste tidens utveckling bland annat på automationens område
understryker med särskild kraft vikten av att så icke får ske.

Även om utbildningens anpassningsmöjligheter alltså måste bevaras och
en viss översyn på enskilda punkter kontinuerligt sker, synes det angeläget
att nu verkställa en mera genomgripande översyn av utbildningens innehåll
och organisation. Tekniska skolutredningen har i föreliggande betänkande
redovisat en ingående och mycket värdefull inventering av de olika
frågor, som sammanhänger med utbildningen vid de tekniska läroverken,
och av de önskemål och krav, som i nuvarande läge kan ställas beträffande

32

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

denna. Med en allmän formulering kan man säga, att undervisningen givetvis
i första hand skall inriktas på en gedigen teknisk utbildning men att
den också skall ge goda kunskaper i vissa allmänna ämnen samt god orientering
i samhällsfrågor och arbetslivets sociala och psykologiska problem.

Jag övergår därmed till att behandla de olika spörsmålen i den ordning,
vari de redovisats i den förut lämnade redogörelsen för utredningens överväganden
och förslag.

För inträde vid tekniskt gymnasium fordras för närvarande
eu förpraktik om minst två månader, varjämte ytterligare fyra månaders
praktik skall ha fullgjorts före flyttning till avgångsklassen.
I och för sig skulle givetvis en längre sammanlagd praktiktid vara önskvärd.
Krav på längre förpraktik skulle emellertid, såsom utredningen anfört, fördröja
övergången från realskolestadiet till gymnasiet. Beträffande praktiken
efter inträdet torde det, i varje fall om man räknar med en treårig studietid,
icke vara möjligt att kräva en längre minimitid än fyra månader. Jag
delar utredningens uppfattning, att praktikfordringama bör bibehållas
oförändrade. Önskemålen om längre praktik före ingenjörsexamen kan
emellertid, såsom utredningen påpekat, tillgodoses genom anordnande av
växelutbildning, vilket innebär att vissa praktikperioder med under
läroverkets inseende ordnad praktisk utbildning inlägges i studietiden.
Redan nu förekommer, att elever permitteras för praktiskt arbete vanligen
för ett läsår. Från utbildningssynpunkt innebär en dylik växelutbildning
helt säkert vissa fördelar. För elevernas del torde väl, såsom utredningen
förmodat, den med växelutbildningen följande förlängningen av utbildningstiden
i många fall uppfattas som en nackdel. Det synes mig
emellertid motiverat, att försök får anställas med anordnande av växelutbildning,
under förutsättning att praktiken är av lämplig art och att tiden
kan utnyttjas effektivt. För att växelutbildning skall kunna ordnas på ett
rationellt sätt, fordras ett omfattande förarbete av skolan och ett intimt
samarbete med de företag, där praktiken skall fullgöras. Jag förutsätter,
att samråd också äger rum med svenska industrins praktiknämnd. Det bör
ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att medgiva anordnande av
här avsedd försöksverksamhet samt meddela de beslut och anvisningar
rörande försökens utformning, som kan finnas påkallade. Överstyrelsen
torde i lämpligt sammanhang böra för Kungl. Maj:t redovisa erfarenheterna
av denna försöksverksamhet.

Utredningens förslag om höjning av den lägsta åldersgränsen för
inträde vid tekniskt gymnasium kan jag biträda. Föreligger särskilda skäl,
bör dock kunna intagas yngre elev än den, som fyllt 16 år eller uppnår
denna ålder under det kalenderår inträde sökes.

Jag vill i likhet med utredningen framhålla vikten av att de, som genomgått
enhetsskolans klass 9 y, icke utestänges från att vinna inträde vid
tekniskt gymnasium. Det gäller här dels den av skolkommissionen ursprungligen
framförda tanken att ordna kompletteringskurser inom enhetsskolans
ram för sådana elever i 9 y, som önskar övergå exempelvis till tekniskt
läroverk, dels anordnande av kompletteringskurser för dem, som kanske
först några år efter det de lämnat 9 y bestämmer sig för att söka fortsätta
studierna vid tekniskt läroverk. För den sistnämnda kategorien är för närvarande
anordnade kompletteringskurser främst vid ett antal kommunala
yrkesskolor men även vid vissa andra skolor för teknisk undervisning. I

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

33

likhet med utredningen finner jag angeläget, att dylika kompletteringsmöjligheter
även framgent står till buds i tillräcklig omfattning.

Jag får i anslutning härtill erinra om att frågan om kompletteringsbehovet
överhuvudtaget för 9 y-elever ingående behandlades i 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas
betänkande om yrkesutbildningen (SOU 1954:11,
s. 132—144). Spörsmålet upptogs därefter i propositionen 1955: 139 (s. 60
och 61). Med stöd av vad därvid anförts, har Kungl. Maj:t uppdragit åt
överstyrelsen för yrkesutbildning att genom samarbetsnämnden för överstyrelsen,
skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen ytterligare utreda
frågan om utformning och organisation av kompletteringskurser för ifrågavarande
ändamål samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Jag vill i detta sammanhang också understryka ett uttalande av tekniska
skolutredningen, att de skilda tekniska läroverken bör, såsom nu är fallet,
äga tillräcklig frihet vid bedömningen av de inträdessökande, så att även
sökande, vars förutsättningar för tekniska studier är svåra att bedöma enligt
härutinnan givna formella regler, kan göras full rättvisa.

Anpassningen av undervisningen vid de tekniska gymnasierna till utvecklingen
inom olika områden för teknisk verksamhet har successivt lett
till en ganska långt gående differentiering av utbildningen. För
närvarande finnes sammanlagt tolv olika facklinjer. Differentieringen inträder
från och med andra klassen. Från enstaka håll har framförts önskemål
om en svagare differentiering och en mera brett lagd undervisning även i de
tekniska tillämpningsämnena. Dylika synpunkter låg också till grund för
utformningen av 1919 års stadga för tekniska läroverken, vilken förutsatte
en allmän uppläggning av gymnasieundervisningen. Erfarenheterna sedan
dess har emellertid otvetydigt visat, att en svagare differentiering i regel
ej kan bibehållas med hänsyn till de ökade krav, som utvecklingen ställer
på utrymme i undervisningen för nya rön inom vetenskap och teknik. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att någon begränsning av den hittills
genomförda differentieringen icke bör ske.

Tekniska gymnasiet i Malmö är alltjämt odifferentierat och omfattar
alltså endast en allmän linje. Såsom utredningen framhållit bör denna linje
bibehållas, så länge skolan och den lokala industrin anser detta vara lämpligast
med hänsyn till de lokala förhållandena. Till den av överstyrelsen för
yrkesutbildning berörda frågan om komplettering av gymnasiet med olika
facklinjer återkommer jag längre fram. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
mot bakgrunden av de gynnsamma erfarenheterna av den allmänna linjen
ansett denna böra ges större utrymme i gymnasieorganisationen än utredningen
förutsatt. Med anledning härav får jag framhålla, att utredningen
i annat sammanhang förklarat det principiellt sett icke böra vara uteslutet
att i något fall upprätta ytterligare ett odifferentierat gymnasium. Även
en ort, som icke är någon utpräglad industriort, bör kunna uppvisa varierande
industriell verksamhet av tillräcklig omfattning för att^ undervisningen
vid ett odifferentierat gymnasium ej skall bli isolerad från den direkta
kontakt med praktisk teknisk verksamhet, som är en av grundförutsättningarna
för att ett tekniskt gymnasium skall kunna bedriva en ändamålsenlig
utbildning. Till denna utredningens principiella uppfattning kan
jag ansluta mig.

Benämningen å befintliga facklinjer torde böra ändras i enlighet med
utredningens förslag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 53

34

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Önskemålen om ytterligare linjedifferentiering är många. Utredningen
har för sin del avvisat framställda förslag om uppdelning av den maskintekniska
gymnasielinjen på kraft- och värmeteknisk linje och verkstadsteknisk
linje samt uppdelning av den byggnadstekniska gymnasielinjen på
liusbyggnadsteknisk linje och väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Utredningens
ställningstagande på denna punkt synes mig riktigt. Jag är därför
icke beredd att biträda vid remissbehandlingen framkomna önskemål om
anordnande försöksvis av en differentiering på den byggnadstekniska gymnasielinjen
i Stockholm. Beträffande nya linjer har utredningen stannat
för att föreslå tre dylika, nämligen produktionsteknisk linje, värme- och
sanitetsteknisk linje samt pappersteknisk linje. Därmed tillgodoses en del
av önskemålen om nya linjer. Självklart kan i och för sig starka skäl framföras
för andra nya linjer utöver dem, som utredningen föreslagit, exempelvis
för en träteknisk linje. Jag anser mig emellertid i förevarande hänseende
icke böra för närvarande frångå utredningens förslag. För de tre nya linjerna
har enligt min mening mycket vägande skäl anförts. Angelägenheten
av de av utredningen föreslagna tre linjerna har vid remissbehandlingen
icke heller ifrågasatts i annan män än att från vissa håll förordats, att den
produktionstekniska linjen borde anordnas som fackskollinje. Detta sammanhänger
med att praktiken torde ha relativt större betydelse för undervisningen
på produktionsteknisk linje än den har beträffande övriga linjer.
För att tillgodose önskemålen om mera omfattande praktik bör i enlighet
med utredningens intentioner växelutbildning med fördel kunna komma till
användning vid utbildningen av produktionstekniker. Med hänsyn härtill
och till rådande rekryteringsförhållanden anser jag mig böra biträda utredningens
förslag, att den produktionstekniska linjen nu anordnas som
gymnasielinje. Därutöver bör linjedifferentieringen vid de tekniska gymnasierna
tills vidare kompletteras med värme- och sanitetsteknisk linje
samt pappersteknisk linje.

Det bör emellertid ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att
uppmärksamt följa behovet av nya slag av facklinjer och framlägga de
ytterligare förslag i differentieringsfrågan, vartill utvecklingen kan ge anledning.
Därvid bör givetvis beaktas bland annat möjligheterna att inom
befintlig facklinje ge utrymme för vissa specialiteter, såsom nu är fallet
exempelvis vid gymnasierna i Jönköping och Skellefteå, ävensom tillkomsten
av normerade påbyggnadskurser, varom jag i det följande framlägger
förslag. Det synes icke böra möta hinder mot att i fortsättningen pröva möjligheterna
att låta en specialisering av nyss berört slag inom befintlig facklinje
sätta in redan från och med andra klassen, därest detta befinnes
ändamålsenligt.

Beträffande studiemålet för den tekniska undervisningen och vissa
i samband därmed av utredningen behandlade frågor viil jag särskilt understryka
vad utredningen framhållit därom, att man måste ha klart för sig
att de tekniska läroverken icke under några förhållanden kan göra anspråk
på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsutbildning. Skolan
måste ge eleverna nödiga förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik
fortsatt utbildning och utveckling efter skolstudiernas avslutning
samt stimulera lusten och intresset för fortsatta självstudier. Jag vill också
betona vikten av att eleverna allt efter håg och fallenhet om möjligt får
tillfälle till fördjupade, individualiserade studier .nom begränsade kursavsnitk
För att utveckla förmågan till självständigt arbete och konstruk -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

35

tivt tänkande bör, såsom utredningen föreslagit, sådana undervisningsmetoder
tillämpas i vidgad omfattning, som främst bygger på en aktivisering
av elevernas individuella studiearbete och stimulerar deras studiehåg.
Tekniska läroverkens lärarförbund har ställt sig mycket tveksamt till möjligheterna
att, i den utsträckning som utredningen räknat med, aktivisera
och individualisera undervisningen. Häremot kan man erinra, att de tekniska
läroverken väl icke släpat efter i den allmänna utvecklingen mot en
åskådligare och konkretare metodik, som sedan lång tid tillbaka kännetecknar
skolväsendet. Särskilt torde detta gälla laborations- och konstruktionsövningarna.
Vad det nu gäller är att fortsätta denna utveckling och
ytterligare anpassa undervisningen och undervisningsmetoderna efter de
studerandes personliga förutsättningar och ännu mera målmedvetet förbereda
dem för deras kommande verksamhet i samhället. Varje lärare får,
såsom utredningen framhållit, söka finna den för hans ämnesområde mest
effektiva formen. Även partiella framgångar har här sitt värde. Det synes
mig ändamålsenligt att såsom ett stöd åt lärarna bedrives en fortlöpande
försöksverksamhet under överstyrelsens ledning för att utröna lämpliga
undervisningsformer för olika ämnesområden.

Från bland annat skolöverstyrelsens sida har i förevarande sammanhang
pekats på behovet av yrkesvägledning inför valet av facklinje
från och med andra klassen. För de elever som har en begränsad praktik
måste det, säger skolöverstyrelsen, te sig svårt att efter det första gymnasieårets
ganska allmänt hållna undervisning välja mellan olika speciallinjer,
som kan föra in dem på för dem ganska okända banor. Om valet av facklinje
skall kunna ske med hänsyn till personliga intressen och förutsättningar,
är det enligt skolöverstyrelsens mening nödvändigt att bereda eleverna
tillfälle till en ganska omfattande yrkesvägledning, vari också helst
bör ingå praktisk yrkesorientering i någon form.

För egen del vill jag i denna fråga framhålla följande. Yrkesvägledningen
inom skolväsendet skall vara en under skolgången fortgående process med
uppgift bland annat att göra eleverna väl förberedda, då de ställes inför
en bestämd valsituation. För dem, som tänker sig att söka in vid tekniskt
gymnasium, uppkommer en viktig valsituation i realskolans sista klass
eller motsvarande klass i annan skolform. Då de olika tekniska gymnasierna
var för sig endast omfattar ett begränsat antal facklinjer, blir valet
av ett visst gymnasium också till stor del avgörande för vilken facklinje
eleven i sinom tid kan välja. Med hänsyn härtill synes den yrkesorientering
och studieorientering, som skall vara grundläggande för valet av tekniskt
gymnasium och facklinje, till sin väsentligaste del böra vara fullgjord
på realskolestadiet. Då emellertid, såsom nämnts, yrkesvägledningen
skall utgöra en under skolgången fortlöpande process, kan det finnas skäl
för en kompletterande vägledning även i det tekniska gymnasiets första
klass. Denna synpunkt bör därför beaktas vid fastställandet av timplaner
och anvisningar för gymnasieundervisningen. Jag förutsätter därjämte, att
överstyrelsen för yrkesutbildning låter frågan bli föremål för ytterligare
överväganden inom samarbetsnämnden för de båda centrala skolmyndigheterna
och arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningens förslag beträffande nya ämnen på gymnasiet tillgodoser
vissa sedan länge framförda önskemål. För att ge den blivande ingenjören
kännedom om de grundläggande principerna för arbetsledningen föreslås
ämnet arbctspsykologi skola införas i högsta klassen på alla linjer. För att

36

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

tillgodose önskemålen om en bredare allmänt medborgerlig utbildning
föreslås ämnet nutidshistoria med samhällslära skola upptagas med fyra
veckotimmar i högsta klassen. Detta överensstämmer också med det förslag,
som tidigare framlagts i särskild utredning rörande vidgat tillträde
till högre studier (SOU 1952:29). Beträffande arbetsstudieteknik har utredningen
föreslagit, att detta ämne ges särskilt utrymme på timplanen för
den produktionstekniska linjen. Den översiktliga undervisning i arbetsstudiefrågor,
som på övriga gymnasielinjer bör kunna medhinnas, synes
utredningen böra ingå i undervisningen i något av fackämnena. Mot utredningens
förslag beträffande nya ämnen har vissa erinringar framförts vid
remissbehandlingen och därvid har bland annat självständiga ämnestimmar
begärts för ytterligare några allmänna ämnesområden. Förespråkarna härför
har givetvis utifrån sina särskilda utgångspunkter vägande argument för
sina förslag. Men här, liksom vid de flesta andra skolformer, är undervisningsprogrammet
redan starkt komprimerat och utan en mycket sträng
sovring skulle trängseln på schemat bli alltför svår. Jag är därför icke beredd
att nu förorda införande av ytterligare nya allmänna ämnen än dem,
som utredningen efter sina ingående överväganden ansett sig böra föreslå.
Vad beträffar frågan om nya fackämnen, vill jag framhålla, att timplanerna
vid de tekniska läroverken bör liksom hittills fastställas av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Detta är nödvändigt för att fackundervisningen snabbt
skall kunna anpassas efter nya och skiftande behov. Det torde därför icke
finnas anledning att i förevarande sammanhang gå in på frågan om de
olika fackämnenas utrymme och fördelning på timplanen.
o Därest det, såsom överstyrelsen befarat, i vissa fall skulle bli svårt att
få lärare för fortlöpande undervisning i det nya ämnet arbe t spsykologi,
bör hinder ej möta att ordna undervisningen i form av föreläsningar, seminarieövningar
eller på annat sätt genom koncentrationsläsning.

I det föregående har lämnats en tämligen utförlig redogörelse för de
olika meningar, som inom utredningen framkommit beträffande studietidens
längd vid de tekniska gymnasierna. Utredningens majoritet
har förordat, att denna bibehålies oförändrad vid 3 år. Ledamoten
Nordhult har däremot i princip uttalat sig för en 4-årig studietid, som
dock icke skulle medföra en ökning av lärokurserna utan i stället syfta till
att bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet
och praktik. Nordhult har förordat, att försök med 4-årigt gymnasium
anställes i enlighet med hans förslag. Vid remissbehandlingen har flertalet
instanser anslutit sig till majoritetens ståndpunkt eller lämnat densamma
utan erinran. För egen del anser jag de olika skäl, som majoriteten anfört
till förmån för oförändrad 3-årig studietid, i nuvarande läge väga tyngre
än de av Nordhult för en förlängning av studietiden andragna argumenten.
Särskilt den mycket naturliga strävan att på kortast möjliga tid avsluta
utbildningen samt angelägenheten av att i rådande bristsituation så
snabbt som möjligt producera flera ingenjörer synes mig klart motivera,
att man nu fortsätter med den 3-åriga utbildningen efter de nya timplaner
m. m. för undervisningen, som kommer att bli ett resultat av föreliggande
utredning. I och för sig skulle försök med ett 4-årigt gymnasium helt
säkert ge för frågans ytterligare belysning intressanta erfarenheter, men
jag är i dagens läge likväl icke beredd att förorda igångsättande av dylika
försök. Innan tanken därpå upptages till förnyade överväganden, synes

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

37

i vart fall erfarenheterna av försöken med växelutbildning samt av påbyggnadskurserna
böra avvaktas.

Läsåret vid de tekniska gymnasierna bör enligt min mening, fastställas
till 273 dagar (39 veckor) inräknat tiden för höstterminens inträdes-
och flyttningsprövningar. Detta gäller numera för de flesta övriga
skolformer. Jag biträder utredningens förslag om en minskning av antalet
undervisningstimmar per vecka från 40 till 39 timmar i klasserna I och II
samt till 38 timmar under höstterminen och 37 timmar under vårterminen
i klass III, med möjlighet för överstyrelsen att, därest så finnes lämpligt,
medge avkortning. Denna reducering av den schemabundna tiden framstår
som starkt motiverad mot bakgrunden av vad som numera gäller beträffande
det treåriga allmänna gymnasiet och med hänsyn till att eleverna
bör få ökad tid för hemarbete och annan självverksamhet.

Som jag i det föregående angivit bör det ankomma på överstyrelsen för
yrkesutbildning att fastställa timplaner för varje särskilt läroverk.
Detta bör på grundval av de av utredningen framlagda förslagen ske efter
samråd med vederbörande skolor och övriga intressenter och jämväl med
beaktande av de olika synpunkter på timplanernas närmare utformning
beträffande fackämnena, som framförts under remissbehandlingen; för dessa
synpunkter har av förut angivet skäl här ej redogjorts. Mot de i det föregående
redovisade förslagen av utredningen rörande vissa ämnens utrymme
på timplanen har jag för egen del ingen erinran.

Beträffande undervisningen vid de tekniska fackskolorna
vill jag till en början framhålla, att åtskilliga av ställningstagandena i fråga
om undervisningen vid gymnasierna också äger giltighet med avseende på
fackskolorna.

I fråga om linjedifferentieringen vid fackskolorna har
utredningen bland annat förordat, att undervisningen vid de maskintekniska
fackskollin jer, som saknar parallellavdelningar (Göteborg, Karlskrona,
Malmö, Örebro), bör bedrivas enligt timplanen för verkstadsteknisk linje.,
samt att det tages under prövning att vid maskintekniska fackskolan i
Eskilstuna försöksvis införa en differentiering på kraft- och värmeteknisk
linje samt verkstadsteknisk linje. Detta förslag har mött gensagor från de
berörda skolorna. Med hänsyn härtill och på grund av vad överstyrelsen
för yrkesutbildning anfört, synes ifrågavarande spörsmål böra göras till
föremål för ytterligare överväganden genom överstyrelsens försorg. Någon
ändring av linjeorganisationen i detta avseende bör alltså icke ske för närvarande.

Såsom framgår av överstyrelsens remissyttrande har Kockums mekaniska
verkstads aktiebolag numera förbundit sig att till och med utgången
av läsåret 1958/59 svara för merkostnaden för den vid fackskolan i Malmö
sedan läsåret 1952/53 försöksvis inrättade skeppsbyggnadslinjen. Jag har
ingen erinran mot att anordningen består intill nämnda tidpunkt. Frågan
om skeppsbyggnadslinjens fortvaro för tiden därefter torde av överstyrelsen
böra upptagas till prövning i samband med anslagsäskandena för budgetåret
1959/00.

Byggnadstekniska dagfackskolan i Stockholm är, sedan den år 1938 inrättades,
3-årig i motsats till övriga dagfackskolor, som är 2-åriga. Det första
läsåret omfattar 270 (lagar, de båda följande vardera 150 dagar. Även
i vissa andra hänseenden skiljer sig skolan från övriga dagfackskolor. Ut -

38

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

redningen föreslår nu, att ifrågavarande skola från och med nästa läsår
omorganiseras i överensstämmelse med vad som gäller beträffande övriga
fackskolor, omfattande två normala läsår. Mot detta förslag, som tillstyrkts
vid remissbehandlingen, har jag ingen erinran.

De byggnadstekniska fackskollinjer, som hittills kommit till stånd, har
utformats med sikte närmast på husbyggnadsfacket. Såsom utredningen
framhållit torde behov av fackskolutbildning finnas även inom väg- och
vattenbyggnadsfacket. Utredningen har nu i enlighet med ett av styrelsen
för tekniska läroverket i Stockholm framlagt förslag förordat, att den byggnadstekniska
fackskollinjen vid läroverket differentieras i en husbyggnadsteknisk
linje och en väg- och vattenbyggnadsteknisk linje. Förslaget synes
mig välgrundat och jag tillstyrker bifall till detsamma.

Jag förordar att läsåret vid fackskolorna, vilket nu i regel omfattar
280 dagar, fastställes till samma längd som jag tidigare föreslagit beträffande
de tekniska gymnasierna, alltså 273 dagar. Arbetsveckan vid fackskolorna
bör, såsom utredningen förordat, omfatta högst 39 undervisningstimmar
vid heltidsundervisning. Jag delar vidare utredningens mening, att
man i varje fall försöksvis bör tillämpa en avkortning av arbetsveckan vid
aftonundervisning, för närvarande i regel omfattande 18 undervisningstimmar.

Vad jag i det föregående anfört beträffande fastställande av timplan
äger motsvarande giltighet även beträffande fackskoloma.

Utredningens förslag om normerade påbyggnadskurser innebär
en väsentlig nyhet. Kurserna avser att komplettera undervisningen vid
bland annat de tekniska läroverken genom att ge tillfälle till specialutbildning
såväl inom områden, vilka icke är representerade genom särskild linje,
som. inom områden, företrädda av egna linjer. En dylik fördjupad undervisning
synes, såsom utredningen framhållit, särskilt värdefull genom att
den kan bygga på en redan förvärvad utbildning och på praktisk verksamhet
inom det speciella område, för vilket kursen är avsedd. Anordnandet
av avancerade fortbildningskurser utgör också ett värdefullt led i den samverkan,
som bör eftersträvas mellan studier och praktik, mellan skolan och
industrin. För att en fortbildningsverksamhet av detta slag skall kunna
fylla en verklig uppgift, bör den enligt utredningens mening ordnas med en
viss planmässighet för framtiden. Dels blir det möjligt för den enskilde att
på förhand bättre kunna planera för en ändamålsenlig vidareutbildning,
dels möjliggör en systematiskt ordnad fortbildningsverksamhet en bättre
planering beträffande studieplaner, utrustning, lärare, samarbete med industrin
m. m.

. Förslaget om en intensifiering av fortbildningen och en större planmässighet
i kursverksamheten har vid remissbehandlingen mötts med stort
intresse och har av flertalet remissinstanser tillstyrkts. Jag kan för egen
del helt ansluta mig till utredningens principiella uppläggning av spörsmålet
om fortbildningens anordnande. Jag förordar därför, att en intensifiering
av verksamheten kommer till stånd och att en systematisering av densamma
sker i viss utsträckning. Till en början måste de normerade påbyggnadskursema
självfallet i viss mån betraktas som försök. Mot olika detaljer
i utredningens förslag har vid remissbehandlingen riktats ett flertal
erinringar. Jag behandlar dessa frågor i det följande.

Som en särskild karakteristisk benämning på de normerade på -

39

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

byggnadskurserna har utredningen förordat beteckningen diplomkurs.
Häremot har åtskilliga remissinstanser riktat kritik. De skäl, som därvid
åberopats, kan jag knappast finna bärande. Jag biträder utredningens förslag
på denna punkt. ..

Diplomkursernas längd bör enligt utredningen tills vidare bestammas
till omkring 4 månader. Denna kurslängd torde vara väl avvägd för
flertalet kurstyper, men man bör enligt min mening också räkna med att
i vissa fall kurstiden med hänsyn till kursinnehållet bör kunna bil en annan.
Den av bland andra TCO väckta frågan om anordnande av kvällskurser
om två terminer eller eventuellt en uppdelning av diplomkurs på olika
perioder synes mig vidare böra bli föremal för ytterligare överväganden
från överstyrelsens sida.

Jag biträder utredningens förslag om att för tillträde till diplomkurs bör
krävas minst ett halvt års praktik efter avslutandet av grundutbildningen.
Det torde kunna antagas, att praktiktiden i verkligheten kommer
att för de flesta överstiga nämnda minimum.

Kunskapsfordringarna bör enligt utredningen i princip vara
desamma som fordringarna för godkänt betyg i fackskolans ingenjörsexamen.
Betyg i gymnasiets ingenjörsexamen bör likaledes godtagas. Utredningen
räknar med att diplomkurserna skall vara öppna också för andra
än läroverksingenjörer. För den, som ej är läroverksingenjör, föreslår utredningen
skola fordras kunskaper, motsvarande godkänt betyg i fackskolans
ingenjörsexamen inom facket i fråga i ämnena svenska, engelska eller
tyska, matematik, fysik med allmän elektricitetslära och mekanik samt
kemi. I dessa ämnen skall sökanden enligt förslaget ha att undergå mträdesprövning,
varjämte han med betyg skall kunna styrka, att han i Övriga
ämnen, som förekommer i fackskolans kurs, äger sadana kunskaper och
färdigheter, att han anses kunna till fullo tillgodogöra sig undervisningen
vid diplomkurs. I särskilda fall skulle dock dispens från mträdesprövnmgarna
kunna ges.

Mot utredningens förslag beträffande kunskapsfordrmgar och mtradesprövningar
för dem, som ej är läroverksingenjörer, har vid remissbehandlingen
framställts ett flertal enligt min mening vägande erinringar.

För egen del vill jag, med beaktande av de olika synpunkter som framkommit,
förorda att fackskolans ingenjörsexamen uppställes som en norm
för den allmänna och tekniska grundutbildning, som bör fordras för tillträde
till diplomkurs. De föreslagna inträdesprövningarna i vissa allmänna
ämnen för dem, som ej är läroverksingenjörer, synes mig emellertid
icke påkallade för att utröna vederbörandes förutsättningar för avancerade
fortbildningskurser. Den praktiska erfarenheten bör i stället tillmätas större
betydelse. Som huvudregel bör gälla att på grundval av företedda betyg,
intyg och andra handlingar samt övriga upplysningar prövas, huruvida
dylik sökande äger sådana kunskaper, färdigheter och praktisk:! erfarenheter,
att han anses kunna tillgodogöra sig undervisningen i diplomkursen
Endast om särskilda skäl så påkallar, bör i undantagsfall inträdesprov
i ett eller flera ämnen kunna ordnas för att utröna vederbörandes lämplighet.
. .

I varje fall till cn början bör en central bedömning och antagning av de
sökande ske. Dessa uppgifter synes mig lämpligen böra omhänderhas av
en särskild delegation, som därjämte skall kunna fungera såsom rådgivande
organ i andra irågor rörande kursverksamheten. Chefen föi överstyrelsen

40 Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

för yrkesutbildning bör fungera såsom ordförande i delegationen. Denna
bör i övrigt bestå av fyra representanter, utsedda av överstyrelsen efter
förslag av Sveriges industriförbund, och en representant, utsedd av överstyrelsen
efter förslag av cheferna för de större statliga verken för teknisk
verksamhet i samråd. Enligt min mening bör alltså delegationen, utom
i vad gäller ordföranden, endast företräda avnämarsidan. Jag vill emellertid
understryka nödvändigheten av att delegationen bland annat i fråga
om de principiella riktlinjerna för bedömningen av sökande med olika
grundutbildning samrader med de olika ingenjörs- och teknikerorganisationerna.
Det torde få ankomma på Kungi. Maj:t att meddela närmare
bestämmelser rörande delegationens verksamhet. Sekreterare och biträdeshjälp
åt delegationen bör tillhandahållas av överstyrelsen i mån av behov.
Arvoden och övriga kostnader för delegationen bör upptagas på överstyrelsens
stat. Härtill återkommer jag längre fram.

Antalet diplomkurser torde i enlighet med utredningens förslag årligen
böra bestämmas av Kungl. Maj:t, medan det bör ankomma på överstyrelsen
att, efter samråd med berörda industriorganisationer, tekniska
verk och myndigheter in. fl., avgöra vilka slag av kurser, som skall anordnas,
samt fastställa kursplaner.

Jag förordar, att kurserna organisatoriskt inordnas i det tekniska
läroverkssystemet, varigenom för vederbörande läroverk tillgängliga
resurser i fråga om lokaler, utrustning m. m. kan disponeras för diplomkurserna.
Som huvudregel bör gälla, att kurserna ledes av vederbörande
rektor. Medel för kurserna bör beräknas under de tekniska läroverkens
anslag. Det sålunda av mig förordade inordnandet av kurserna i läroverkssystemet
synes emellertid icke i och för sig böra hindra, exempelvis att en
diplomkurs, om detta prövas vara ändamålsenligt, anordnas i andra lokaler
än vederbörande läroverks och att den ledes av annan än rektor. Den
organisatoriska anknytningen till läroverket blir då närmast av formellt
kameral art.

Jag anser mig icke för närvarande böra förorda, att meddelande av undervisning
vid diplomkurs göres till ett tjänståliggande för de tekniska
läroverkens lärare. Tjänstgöringen vid kurserna bör tills vidare kunna
grundas pa frivilliga åtaganden. Beträffande frågor om ersättning åt
ledare och lärare vid diplomkurserna, reducering av undervisningsskyldighet
m. m. torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut.
Jag vill emellertid redan nu ange, att jag räknar med att för lärare med
reglerad undervisningsskyldighet en omräkning av denna bör ske i huvudsaklig
överensstämmelse med utredningens förslag.

Med hänsyn till den tid som åtgår till olika förberedande åtgärder bör,
sasom utredningen beräknat, diplomkurser anordnas första gången under
budgetaret 1957/58. Den föreslagna kursdelegationen bör dock organiseras
från och med den 1 januari 1957. I anknytning till vad utredningen förordat
torde överstyrelsen i samband med sina anslagsäskanden böra inkomma
med förslag till anordnande av fyra diplomkurser under budgetåret
1957/58. Det blir vid beredningen av nämnda förslag tillfälle att återkomma
till sådana organisatoriska och ekonomiska frågor rörande diplomkurserna,
vilka kan befinnas böra ytterligare prövas av statsmakterna.

Det nuvarande särskilda reservationsanslaget till föreläsningar och fortbildningskurser
vid de tekniska läroverken bör, såsom utredningen föreslagit,
anvisas även i fortsättningen, bland annat för anordnandet liksom

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

41

hittills av kortare arbetsstudiekurser, föreläsningar och föreläsningsserier i
humanistiska och allmänt kulturella ämnen m. in. ävensom för att möjliggöra
anordnande av tillfälliga fortbildningskurser av varierande längd
alltefter uppkommande behov.

Jag har i det föregående framhållit, att det föreligger ett stort behov av
utbyggnad av de tekniska läroanstalternas utbildningskapacitet. Jag
har därvid angivit, att jag anser utredningens förslag till utbyggnad av de
tekniska läroverken böra med visst tillägg läggas till grund för statsmakternas
beslut härutinnan vid 1956 års riksdag. En utbyggnad därutöver,
efter ytterligare förberedande undersökningar genom överstyrelsens försorg,
bör sedan, såsom jag också framhållit, ske i den utsträckning, som påkallas
av en närmare behovsbedömning och som finnes möjlig med hänsyn till
ekonomiska, personella och materiella resurser.

Såsom framgår av de allmänna synpunkter på.utbyggnadsfrågan, som
utredningen anlagt, måste det i fråga om de tekniska läroverkens geografiska
spridning göras en avvägning mellan många olika faktorer. Utbildningens
art måste sålunda påverka valet av förläggningsort för en viss
fackutbildning, eftersom denna måste ha en nära kontakt med industriföretag
inom vederbörande fackområden. Starka lokala intressen kan, såsom
utredningen påpekat, utgöra en betydelsefull faktor vid bestämmande
av förläggningsort för viss utbildning. Den regionala spridningen^ av utbildningsmöjligheterna
inom landet måste med hänsyn till avståndsförhållandena
och rekryteringen tillmätas stor betydelse. Från ekonomiska
synpunkter talar många omständigheter, bland annat den omfattande laboratorie-
och institutionsutrustning som kräves för utbildningen, för att i
första hand befintliga läroverk utbygges till den storlek, som kan anses
maximalt rimlig. För att en ändamålsenlig avvägning skall kunna ske mellan
dessa faktorer och andra omständigheter, som i varje särskilt fall kan påverka
bedömningen, fordras en aktiv planeringsverksamhet från överstyrelsens
sida i samråd med de olika intressenterna för teknisk utbildning
och verksamhet inom skilda fackområden. Härtill kommer det kommunala
initiativet, som är en given förutsättning för att en utbyggnad skall komma
till stånd.

Det kommunala initiativet i samverkan med industri och andra intressenter
har också legat till grund för de utbyggnadsförslag, som utredningen
framlagt.

I det föregående har lämnats en utförlig redogörelse för utredningens
motivering till de olika utbyggnadsförslagen, vilka jag alltså biträder. Sammanfattningsvis
får jag förorda följande.

Vid läroverket i Borås, som omfattar gymnasium, bör från och med budgetåret
1957/58 inrättas en byggnadsteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen
budgetåret 1956/57 ökas med en till tre.

Vid läroverket i Eskilstuna, som omfattar fackskola, bör från och med
budgetåret 1956/57 upprättas gymnasium med en maskinteknisk linje. För
det nya gymnasiet bör för budgetåret 1956/57 inrättas eu avdelning av
första klassen.

Vid läroverket i Göteborg, som omfattar gymnasium och fackskola, bör
från och med budgetåret 1956/57 inrättas en värme- och saniletstelcnislc

42

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

gymnasielinje. Den sålunda ökade differentieringen bör tills vidare tilllämpas
utan ökning av antalet parallellavdelningar.

Vid läroverket i Hälsingborg, som omfattar gymnasium, bör från och
med budgetåret 1957/58 inrättas en elkraftteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen
budgetåret 1956/57 ökas med en till tre. Utredningen har vid sin prövning
av frågan om tillgodoseende av det inom det elektrotekniska området
ökade behovet av utbildningsmöjligheter i södra Sverige uttalat bland
annat, att som en andra etapp efter den nya gymnasielinjen i Hälsingborg
borde planeras en elektroteknisk fackskollinje i Malmö. För egen del anser
jag, bland annat med hänsyn till den senaste tidens utveckling på elektronikens
område, att vid planeringen av den fortsatta utbyggnaden också
bör prövas det från Malmöhåll framkomna uppslaget om inrättande i
Malmö av en elkraftteknisk gymnasielinje med särskild inriktning på industriell
elektronik. Därigenom skulle det bli möjligt att pröva kombinationen
allmän linje och facklinje på gymnasiet samt jämväl att vinna vissa erfarenheter
av frågan, huruvida utvecklingen kan komma att kräva en annan
differentiering än den, som nu sker på elkraftteknik och teleteknik.

Vid läroverket i Härnösand, som omfattar gymnasium, bör från och med
budgetåret 1957/58 inrättas en teleteknisk linje. Antalet parallellavdelningar,
som nu utgör två i varje klass, bör med början i första klassen budgetåret
1956/57 ökas med en till tre.

Utredningen har diskuterat möjligheterna att inrätta en teleteknisk gymnasielinje
jämväl vid läroverket i Karlskrona men avvisat denna tanke i
avvaktan på ytterligare erfarenheter beträffande rekryteringsförutsättningarna
för de nuvarande avdelningarna vid läroverket. Överstyrelsen har
därefter framlagt förslag i ämnet. Överstyrelsen har därvid framhållit bland
annat, att antalet inträdessökande uppgick till 82 hösten 1954 och 81 hösten
1955, att antalet godkända inträdessökande, som måste avvisas på
grund av platsbrist, uppgick till 38 respektive 47, att någon minskning av
detta antal knappast torde vara att vänta under de närmaste åren samt
att man därför torde kunna utgå från att rekryteringsförutsättningar föreligger
för ytterligare en gymnasielinje vid läroverket. Med hänsyn härtill
och då utredningen i övrigt funnit starka skäl tala för Karlskrona såsom
förläggningsort för en teleteknisk gymnasielinje, tillstyrker jag bifall till
överstyrelsens förslag.

Vid läroverket i Karlskrona bör således från och med budgetåret 1957/58
inrättas en teleteknisk gymnasielinje. Gymnasiet omfattar nu en avdelning
i varje klass. Med början i första klassen budgetåret 1956/57 bör inrättas
ytterligare eu avdelning i varje klass.

Vid läroverket i Stockholm, som omfattar gymnasium och fackskola,
bör från och med budgetåret 1956/57 inrättas dels en teleteknisk och en
merkantil-teknisk gymnasielinje, dels ock en väg- och vattenby gg nadsteknisk
fackskollinje. Den nuvarande byggnadstekniska fackskollinjen bör
benämnas husbyggnadsteknisk linje. Antalet parallellavdelningar i gymnasiet
har med början i första klassen budgetåret 1955/56 ökats från fem
till sex. Någon ytterligare ökning bör icke nu beräknas. Differentieringen på
två olika byggnadstekniska fackskollin jer bör tills vidare ske på basis av en
avdelning i första klassen.

Vid läroverket i Västerås, som omfattar fackskola, bör från och med
budgetåret 1956/57 inrättas dels ett gymnasium med en elkraftteknisk och
en produktionsteknisk linje, dels ock en verkstadsteknisk fackskollinje. I

43

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

varje klass på gymnasiet bör med början i första klassen budgetåret 1956/57
inrättas två parallellavdelningar. Antalet parallellavdelningar vid fackskolan
bör tills vidare bibehållas vid tre i varje klass.

Jag tillstyrker vidare, att i Karlstad successivt upprättas ett högre tekniskt
läroverk, omfattande gymnasium med en maskinteknisk och en
papper steknisk linje. Antalet klassavdelningar bör tills vidare beräknas
till två i varje klass. Det synes angeläget, att läroverket upprättas snarast
möjligt. På grund av lokalförhållandena torde detta emellertid icke kunna
ske förrän tidigast budgetåret 1957/58.

Mitt förslag innebär alltså inrättande av ytterligare två gymnasier vid
befintliga läroverk (Eskilstuna och Västerås), ett nytt läroverk med gymnasium
(Karlstad), ytterligare tolv gymnasielinjer, varav en byggnadsteknisk
(Borås), två elkrafttekniska (Hälsingborg och Västerås), två maskintekniska
(Eskilstuna och Karlstad), en.merkantil-teknisk (Stockholm), en
pappersteknisk (Karlstad), en produktionsteknisk (Västeras), tre teletekniska
(Härnösand, Karlskrona och Stockholm) samt en värme- och samtetsteknisk
(Göteborg), ävensom ytterligare två fackskollinjer, varav en
verkstadsteknisk (Västerås) och en väg- och vattenbyggnadstekmsk (Stockholm).
Antalet klassavdelningar i första klassen av gymnasierna beräknas
skola från och med nästa budgetår ökas med 7 från 37 till 44,^vartill kommer
ytterligare 2 från och med den tidpunkt, da läroverket i Karlstad upprättas Vid

sina överväganden i fråga om upprättande av nya tekniska läroverk
har utredningen uttalat sig för att dylika bör framdeles upprättas i Halmstad,
i Jämtlands län, i Kopparbergs län och inom Stockholms — Uppsala
län. Jag kan i denna fråga för egen del hänvisa till vad jag i det föregående
anfört rörande utbyggnadsbehovet och planeringen för den fortsatta utbyggnaden.
Mot bakgrunden av de redovisade statistiska siffrorna synes
behovet av ett tekniskt läroverk i Kopparbergs län särskilt framträdande.

Till frågan om det på grund av utbyggnaden m. m. ökade medelsbehovet
återkommer jag i samband med anslagsberäkningarna.

Läroverkskommunernas förpliktelser i förhållande till vederbörande tekniska
läroverk är för närvarande knutna till den ena eller båda av skolformerna,
alltså antingen gymnasium eller fackskola eller gymnasium och
fackskola, och i några fall också till en bestämd linjeorganisation. När man
som nu har att räkna med en utbyggnad och ökad rörlighet i organisationen,
synes det ej vara praktiskt, att kommunerna alltför snävt begränsar
sina åtaganden gentemot läroverket. Kommunernas förpliktelser bör lämpligen
i samband med utbyggnadens påbörjande ändras till att avse ett enligt
gällande bestämmelser anordnat tekniskt läroverk. Det synes därför böra
föreskrivas, att såsom villkor för upprättande vid befintligt läroverk av
skolform eller utbildningslinje, som icke ingår i läroverkets nuvarande organisation,
skall gälla, att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla
för läroverket erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och
möbelutrustning, bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter Kungl. Majds
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning. Jag lar
erinra om att för de högre allmänna läroverkens del ett. motsvarande förfarande
infördes i samband med gymnasiereformen år 1953.

44

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Kommunala tekniska skolor m. fl. tekniska
läroanstalter

Utredningen

Inledningsvis behandlar utredningen frågan om inrättande av ytterligare
statliga tekniska skolor vid sidan av de tekniska läroverken. Vid prövningen
av denna fråga har utredningen kommit till den uppfattningen, att
övervägande skäl talar för att den tekniska utbildningen på ifrågavarande
stadium icke bör ordnas genom inrättande av statliga läroanstalter utan
genom kommunala tekniska skolor, understödda av staten enligt särskilda
bidragsgrunder, utformade med hänsyn till att skolorna har ett vidare
rekryteringsområde att tillgodose än den egna kommunen.

Från såväl näringslivets som ungdomens synpunkt förefinnes, framhåller
utredningen vidare, ett behov av flera tekniska skolor. Om gynnsamma
ekonomiska förutsättningar skapas genom förmånligare statsbidragsgrunder,
kan säkerligen förväntas, att flera kommuner med betydande industri
skall vara intresserade av att upprätta erforderliga skolor. Även enskilda
tekniska läroanstalter bör givetvis såsom hittills kunna erhålla skäligt
statsbidrag efter prövning i varje särskilt fall.

Utredningen behandlar därefter var för sig följande grupper av skolor,
nämligen kommunala tekniska skolor, kommunala tekniska aftonskolor
samt privata tekniska läroanstalter.

Kommunala tekniska skolor

Utredningen har icke funnit skäl föreslå några mera genomgripande förändringar
i fråga om kurslängd och inträdesfordringar vid dessa skolor.
Då det med all sannolikhet kommer att tas initiativ till inrättande av nya
dylika skolor i kommunal regi, synes det emellertid önskvärt, att vissa
principer för undervisningen vid sådana skolor utformas. Studiemålet
bör vara att meddela teknisk fackutbildning samt grundläggande
kunskaper i språk och orientering i samhällslära. Utredningen finner den nu
i Hässleholm och Katrineholm tillämpade uppdelningen i en lägre och en
högre avdelning lämplig. Då emellertid skolor kan komma att inrättas med
kurser, motsvarande endast den lägre avdelningen, synes sistnämnda beteckning
ej lämplig. Utredningen föreslår, att nu tillämpade benämningar utbytes
mot teknikerkurs, som i regel bör omfatta tre terminer, och högre
fackkurs, som i regel bör omfatta ytterligare två terminer. Förpraktiken
bör lämpligen bestämmas till lägst sex månader. Liksom hittills bör sökande,
som avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, kunna intagas
i andra terminskursen, varigenom teknikerkursen kan genomgås på
ett år. Samma möjlighet bör stå öppen för dem, som i enhetsskolan för -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

45

värvat motsvarande kunskapsbetyg i ämnen, som är av särskild betydelse
för undervisningen i tekniska skolan. Specialiseringen vid skolorna bör i
vissa fall kunna drivas rätt långt. Tills vidare bör den differentiering bibehållas,
till vilken skolorna kommit genom egna erfarenheter. Hinder för
ytterligare differentiering bör icke resas, om någon skola önskar göra försök
i detta hänseende.

Utredningen framlägger härjämte åtskilliga synpunkter och rekommendationer
beträffande ämnesfördelning, undervisningsmetoder m. m.

Utredningen tar härefter upp frågan om statsbidraget till de
kommunala tekniska skolorna och i samband därmed spörsmålet om en
löne- och tjänstereglering för lärarpersonalen vid skolorna.

Innan en redogörelse lämnas för utredningens förslag härutinnan, torde
böra erinras om att betänkandet dagtecknats den 19 mars 1955, alltså
innan 1955 års riksdag i anledning av propositionen 1955: 139 angående
utbyggnad av yrkesutbildningen m. in. fattat beslut om ändrade grunder
för statsbidrag till bland annat ifrågavarande skolor.

Enligt nämnda riksdagsbeslut må från och med den 1 juli 1955 tills
vidare, i avbidan på prövningen av tekniska skolutredningens förslag, utgå
statsbidrag till heltidskurser vid de kommunala tekniska skolorna enligt
samma grunder, som i fråga om central yrkesskola gäller för heltidskurser
för handel samt industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär.
Detta innebär i huvudsak (kungörelsen 1955: 504): bidrag till anskaffning
av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel med hälften
eller, i undantagsfall, högst två tredjedelar av kostnaderna, bidrag till
avlöning åt lärare — någon statlig lönereglering gäller ej — med belopp
motsvarande hela avlöningskostnaden, dock för varje avdelning ej med mer
än 4/3 av de kontanta avlöningsförmåner, som för budgetåret skulle ha
tillkommit en å vederbörande ort stationerad statlig tjänsteman, placerad
i 26 löneklassen, samt bidrag till övriga kostnader med 1 500 kronor per
avdelning och år.

Utredningen föreslår, att vid förevarande skolor skall inrättas rektors-,
adjunkts- och ämneslärartjänster, beträffande vilka skall i fråga om behörighetsvillkor,
undervisningsskyldighet, avlöning m. m. tillämpas i huvudsak
samma bestämmelser som för motsvarande tjänster vid högre kommunala
skolor i det allmänna undervisningsväsendet. Statsbidrag föreslås
skola utgå till avlöning åt lärare med belopp motsvarande hela avlöningskostnaden,
till administrationskostnader med 75 öre per elev och dag samt
till anskaffning och komplettering av undervisningsmateriel med 75 procent
av kostnaderna. Därest statsbidrag till skollokaler skulle komma att utgå
till kommunala yrkesskolor i allmänhet, bör i beslutet härom innefattas de
kommunala tekniska skolorna.

Kommunala tekniska aftonskolor

Utredningen har undersökt möjligheten att utforma timplaner för en 5-årig teknisk aftonskola, som omfattar dels en teknikerkurs dels högre fack -

46

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

kurser i likhet med de kommunala tekniska skolorna, och har funnit att
detta låter sig göra med en undervisningstid av 15 å 16 timmar i veckan.

Teknikerkursen skulle då omfatta terminerna 1—6 och högre fackkursen
terminerna 7—10.

Det visar sig emellertid, att timplanen för de fyra första terminskurserna
icke kan såsom för närvarande är fallet utformas så att undervisningen
under dessa fyra terminer ger de kunskaper, som fordras för inträde vid
tekniskt gymnasium. I den mån det föreligger ett behov av en förberedande
kurs för nämnda ändamål vid en teknisk aftonskola, bör denna kurs anordnas
vid sidan av teknikerkursen. Om elevantalet det tillåter kan dock
samläsning mellan teknikerkurs och sådan förberedande kurs mycket väl
äga rum i samtliga ämnen under de två första terminerna.

Lägsta inträdesåldern bör lämpligen sättas så lågt som till fyllda 15 år
med hänsyn till den långa lärotiden. I kunskapshänseende bör föreskrivas
genomgången folk- och fortsättningsskola eller jämförliga egenskaper. Skolorna
bör lämnas stor frihet att bestämma, hur kursdifferentieringen skall
vara utformad. Det är önskvärt, att undervisning i såväl engelska som
tyska liksom hittills meddelas. Samhällslära och arbetspsykologi bör införas
som läroämnen. Den ekonomiska undervisningen bör lämpligen sammanföras
under beteckningen företagsekonomi.

Statsbidrag till förevarande skolor utgår nu enligt grunderna för bidrag
till lokala kommunala yrkesskolor. Utredningen föreslår ingen ändring
härutinnan.

Privata tekniska läroanstalter

Det synes utredningen icke kunna anses vara något principiellt intresse
i och för sig vare sig från näringslivets och det allmännas eller från ungdomens
synpunkter, att de olikheter i utformningen av kursplanerna, som nu
förefinnes inom gruppen av privata tekniska läroanstalter, ersättes av
likformighet över lag. Det är dock önskvärt, att undervisningens målsättning
på ett realistiskt sätt ställes i relation till de teoretiska förkunskaper
och den praktiska erfarenhet, man kräver av de inträdessökande, ävensom
till kursens längd. Beträffande önskemål angående undervisningen i övrigt
vid nämnda läroanstalter hänvisar utredningen till vad som anförts beträffande
exempelvis undervisningen i svenska, engelska, tyska, samhällslära,
arbetspsykologi och i fackämnena samt angående undervisningsmetoder
m. m. då fråga var om de kommunala tekniska skolorna.

I de fall, då privat teknisk läroanstalt önskar komma i åtnjutande av
statligt stöd i någon form bör detta enligt utredningens mening kunna
på ansökan beviljas efter prövning i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t.
Storleken av understödet bör anpassas efter det behov, som kan förutses.
Därest vederbörande skola anses kunna erbjuda förutsättningar för en god
undervisning, bör ett understöd som till kommunal teknisk skola kunna
anses motiverat.

47

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Såsom ett villkor för statligt stöd bör gälla, att anstalten vid sina kurser
tillämpar för den ifrågavarande gruppen gällande principiella bestämmelser
angående inträdesfordringar i avseende på ålder, teoretiska kunskaper och
praktik samt beträffande undervisningstidens längd och lärarnas kompetens.
De viktigaste och nödvändiga förutsättningarna för att undervisningens
resultat i stort sett skall bli jämförligt med övriga skolors inom
gruppen borde på så sätt kunna tryggas.

Vederbörande läroanstalt bör emellertid lämnas stor frihet att utforma
undervisningsplanerna. Någon kopiering av tidigare för andra skolor inom
gruppen fastställda planer bör sålunda icke ifrågasättas. Statsunderstöd
till skola eller förmåner av studiehjälp till eleverna bör såsom för närvarande
förutsätta, att skolan ställes under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Överstyrelsen bör därvid bland annat ha att fastställa undervisningsplaner
för skolan. Därmed torde tillräcklig garanti erhållas för att
friheten att på olika sätt utforma undervisningsplanerna vid olika skolor
icke missbrukas, så att utbildningens avsedda standard därigenom äventyras.

Departementschefen

Departementschefen har beträffande de kommunala och privata tekniska
läroanstalterna anfört följande.

De tre grupper av läroanstalter, som här är i fråga, har en mycket betydelsefull
funktion inom vårt utbildningsväsende^ genom att de tillgodoser
den moderna industrin med ett avsevärt antal sådana tekniker, som, utan
att behöva vara högskole- eller läroverksingenjörer, likväl måste ha inhämtat
teoretiska tekniska kunskaper för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Dessa läroanstalter erbjuder också möjligheter att med folkskolan som
grund förvärva en god teknisk utbildning jämte det ytterligare mått av allmän
bildning, som bör ges jämsides med en fackutbildning. Genom att de
ofta är organiserade med aftonundervisning tillgodoses också det för många
aktuella behovet av att kunna jämsides med förvärvsarbete erhålla teknisk
utbildning till komplettering av det praktiska kunnandet.

Vad jag tidigare anfört om behovet av utbyggnad av de tekniska läroanstalternas
utbildningskapacitet gäller också i lika hög grad förevarande
skolformer. Även här fordras alltså en aktiv planering. Beträffande de icke
statliga skolorna är givetvis det kommunala och privata initiativet särskilt
viktigt, ehuru självfallet de statliga organen skall medverka med råd och
anvisningar såväl i planeringsfrågor som beträffande spörsmål rörande utbildningens
organisation och innehåll m. in. I övrigt är statens viktigaste
uppgift i detta sammanhang att genom statsbidrag ekonomiskt understödja
skolornas verksamhet. Jag delar nämligen utredningens uppfattning, att
den tekniska utbildningen på förevarande stadium icke bör ordnas genom
inrättande av statliga skolor utan genom statsunderstödda kommunala
och privata tekniska läroanstalter. Styrelserna för de kommunala tekniska
skolorna i Hässleholm och Katrineholm har tidigare var för sig gjort framställning
om förstatligande av respektive skola. Vid remissbehandlingen av
utredningens förslag har skolornas huvudmän emellertid icke upprepat
några önskemål i denna riktning. Det är min förhoppning, att med den
väsentliga höjning av statens bidrag, som genomförts från och med inne -

48

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

varande budgetår — till vilken fråga jag strax återkommer — icke blott
de nu befintliga skolorna skall kunna fortsätta sin framgångsrika verksamhet
utan också ytterligare utbildningsmöjligheter i kommunal och även
privat regi skall kunna ordnas.

Jag har tidigare framhållit värdet av att inom förevarande område av
den tekniska undervisningen erbjudes varierande utbildningsmöjligheter.
Det synes därför icke önskvärt att uniformera utbildningen och göra den
enhetlig för de skiftande skoltyperna. Från olika synpunkter torde det
emellertid vara lämpligt, att vissa normer uppställes för den utbildningsverksamhet,
till vilken det allmänna lämnar bidrag. Dylika normer bör
tjäna till ledning för den fortsatta utformningen av utbildningen. Med hänsyn
till att undervisningen måste fortlöpande anpassas till den tekniska
utvecklingen och industrins skiftande behov av i olika hänseenden tekniskt
utbildad personal, bör riktlinjerna endast avse den allmänna uppläggningen
av undervisningen.

Vad beträffar utbildningstiden vid de kommunala tekniska
skolorna har utredningen förordat bibehållande av den nuvarande längden
om fem terminer, medan vissa av skolorna uttalat sig för en förlängning
till sex terminer. För egen del anser jag skäl icke föreligga för någon
utsträckning av den nuvarande utbildningstiden. Jag biträder utredningens
förslag, att utbildningen, såsom för närvarande i Hässleholm och Katrineholm,
i regel bör uppdelas på teknikerkurs om tre terminer och en därpå
byggd högre fackkurs om två terminer. Den, som av någon anledning ej
kan fullfölja hela kursen, har därigenom möjlighet att efter tre terminer få
en avslutad utbildning. Vad utredningen anfört beträffande inträdesfordringar,
praktik, differentiering, ämneslordelning och liknande spörsmål har
icke givit mig anledning till erinran.

Beträffande statens ekonomiska stöd till de kommunala tekniska skolorna
har utredningen, mot bakgrunden av de före den 1 juli 1955 gällande
statsbidragsgrunderna, föreslagit en väsentlig höjning av statsbidraget och
i samband därmed införande av statliga bestämmelser om tjänste- och lönereglering
för lärarpersonalen. Med anledning därav får jag erinra om att
tanken på ett initiativ till en lönereglering för de olika lärarkategorierna
inom yrkesskoleväsendet avvisades vid 1955 års riksdag (se bland annat
SU 138 s. 72). Någon anledning att nu ändra ståndpunktstagandet i denna
fråga anser jag icke föreligga. Därav följer också, att jag icke finner mig
böra tillstyrka införande av en för de kommunala tekniska skolorna speciell
löne- och tjänstereglering genom statens försorg.

Vad därefter gäller statens ekonomiska bidrag till de kommunala tekniska
skolorna genomfördes, såsom förut angivits, vid 1955 års riksdag en provisorisk
reform, innebärande att dessa skolor skulle tills vidare, i avvaktan
på prövningen av förevarande utredningsförslag, åtnjuta statsbidrag enligt
samma grunder, som i fråga om central yrkesskola gäller för heltidskurser
för handel samt industri och hantverk av övervägande teoretisk karaktär.
För budgetåret 1953/54 beviljades de tre ifrågavarande skolorna statsbidrag
med tillhopa cirka 490 000 kronor, varav cirka 470 000 kronor såsom lönekostnadsbidrag.
För budgetåret 1954/55 — då bidrag till Flässleholmsskolan
utgick enligt vissa förmånligare grunder — uppgick motsvarande bidrag
till cirka 565 000 respektive 525 000 kronor. För innevarande budgetår
torde, med tillämpning av de nya grunderna, det beviljade bidraget komma
att uppgå till sammanlagt cirka 1 305 000 kronor, varav cirka 1 225 000

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

49

kronor såsom lönekostnadsbidrag. För nästa budgetår har överstyrelsen beräknat
ett medelsbehov av 1 360 000 kronor för statsbidrag till de tre skolorna.
De nu angivna siffrorna visar, att de vid 1955 års riksdag beslutade
nya bidragsgrunderna fört statsbidraget upp till samma nivå, som utredningen
med sitt förslag om en väsentlig bidragsförbättring åsyftat. Med
hänsyn till att det nu tillämpade statsbidragssystemet således åstadkommer
i stort sett samma ekonomiska effekt, som det av utredningen föreslagna
systemet skulle göra, och då eljest inga skäl föreligger att frångå
det förstnämnda systemet, förordar jag, att de kommunala tekniska skolorna
även i fortsättningen, så länge de kan anses ha ställning av centrala
yrkesskolor, skall äga åtnjuta statsbidrag enligt de grunder, som i fråga
om centrala yrkesskolor gäller med avseende å kurser för handel samt industri
och hantverk av övervägande teoretisk karaktär. Upprättas nya kommunala
tekniska skolor, bör det i den ordning, statsbidragsbestämmelserna
anger, ankomma på Kungl. Maj:t att pröva, huruvida skolan skall äga
åtnjuta statsbidrag såsom central yrkesskola.

Vad utredningen förordat beträffande de kommunala tekniska
aftonskolorna föranleder ingen erinran från min sida. Utbildningen
bör således i regel omspänna högst tio terminer, varav teknikerkurs om
sex terminer och högre fackkurs om fyra terminer. Därjämte bör kunna
anordnas bland annat förberedande kurser för inträde vid högre tekniskt
läroverk.

Ifrågavarande skolor åtnjuter för närvarande statsbidrag såsom lokala
kommunala yrkesskolor. Som exempel på effekten av 1955 års statsbidragsreform
kan nämnas, att Stockholms stads tekniska aftonskola för budgetåret
1954/55 beviljades bidrag med cirka 216 000 kronor och att motsvarande
bidrag för innevarande budgetår kan beräknas till cirka 400 000
kronor.

Jag ansluter mig också till vad utredningen anfört och förordat beträffande
privata tekniska läroanstalter. Dylika skolor kan
efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall komma i åtnjutande
av statsbidrag såsom enskilda yrkesskolor, under de villkor som Kungl.
Maj:t och överstyrelsen för yrkesutbildning föreskriver. Enligt gällande
bestämmelser må bidrag utgå högst enligt de för kommunal lokal yrkesskola
gällande grunderna. Skulle fråga uppkomma om tillämpning framdeles
för viss skola, beträffande vilken sådant medgivande icke redan lämnats,
av förmånligare grunder än de sist angivna, bör liksom hittills denna
fråga underställas riksdagens prövning.

Som exempel på den statsbidragsförbättring, som genom 1955 års reform
inträtt också för de privata tekniska läroanstalterna, kan nämnas, att
Sundsvalls tekniska skola och tekniska institutet i Stockholm för budgetåret
1954/55 beviljades statsbidrag med högst 35 650 respektive 77 300
kronor samt att motsvarande bidrag för innevarande budgetår uppgår till
högst 80 000 respektive 150 000 kronor.

4 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1950. 6 samt. Nr 53

50

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Den textiltekniska och färgeritekniska
utbildningen

Den t e x t i 11 e k n i s k a utbildningen

Särskilda läroanstalter för textilteknisk utbildning är textilinstitutet i
Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping. De textiltekniska
gymnasielinjerna är förlagda till de tekniska läroverken i nämnda städer.

Institutet i Borås har för närvarande ingen egentlig huvudman utan
de enskilda personer, som utgör dess styrelse, bär formellt ett personligt
ekonomiskt ansvar för verksamheten. Statsbidrag till denna har utgått
sedan år 1868. I övrigt har omfattande insatser gjorts av Älvsborgs läns
landsting och Borås stad.

Den egentliga textiltekniska utbildningen tillgodoses vid institutet genom
följande kurser:

A. 1-årig kurs för textil- och konfektionsingenjörer

B. 1-årig kurs för spinneritekniker

C. 1-årig kurs för väveritekniker

E. 2-årig kurs för väveriledare och dessinatörer

Antalet elever vid institutet har under de fyra läsåren 1950/54 uppgått
till respektive 98, 102, 95 och 90, varav omkring 20 utländska elever årligen.

Statsbidrag till institutet utgår ur ett särskilt förslagsanslag, som för
innevarande budgetår är uppfört med 100 900 kronor (statsliggaren s. 741).
Bidraget utgår med dels hälften av kostnaderna för grundlöner åt föreståndare
(f. n. är dock föreståndargöromålen uppdelade på flera personer med
arvode), tre facklärare, två facklärarinnor (varav en med 7/10 tjänstgöring)
och arvoden åt timlärare (detta belopp är dock maximerat) samt för rörligt
tillägg för samtliga befattningshavare, dels med två tredjedelar av kostnaderna
för grundlöner åt en spinnmästare och en vävmästare samt för verksamheten
i allmänhet och för anskaffande av apparatur. Som villkor för
bidraget gäller i huvudsak, att Älvsborgs läns landsting eller annan bidrager
med återstoden av kostnaderna, att befattningshavarna erhåller lön enligt
någon av följande löneklasser, nämligen 33—36 för föreståndaren (om
befattningen är tillsatt), 25—28 för facklärarna och 21—23 för facklärarinnorna
och spinn- och vävmästarna samt att undervisningsskyldigheten för
dessa befattningshavare i regel omfattar minst 24 veckotimmar.

Institutet i Norrköping grundades år 1879 genom en donation.
Skolan åtnjuter statsbidrag sedan budgetåret 1937/38. Bidrag utgår därjämte
från bland annat Norrköpings fabriksförening, Norrköpings stad och
svenska yllefabrikantföreningen.

Vid institutet finnes ett flertal utbildningskurser. Dagkurserna, vilka omfattar
ett läsår, är följande.

A 1. Allmän textilteknisk kurs

A 2. Spinnerikurs

A 3. Väveri- och dessinatörskurs

A 4. Appreturkurs

A 5. Trikåteknisk kurs

A 6. Konfektionsteknisk kurs

A 7. Köpmanskurs

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

51

Eleverna i den textiltekniska linjen vid tekniska gymnasiet i Norrköping
erhåller sin textila fackutbildning vid institutet i samundervisning
med institutets egna elever i någon av kurserna A 1, A 5 eller A 6. Samläsning
äger även rum i vissa ämnen med eleverna å gymnasiets färgeritekniska
linje och institutets egna elever.

Antalet elever vid institutet har under de fyra läsåren 1950/54 uppgått
till respektive 97, 120, 102 och 85. Häri har inräknats följande antal elever
på den textiltekniska gymnasielinjen vid läroverket, nämligen 22, 21, 18 och
11. Antalet utländska elever har uppgått till 47, 52, 37 och 28.

Statsbidrag till institutet utgår ur ett obetecknat anslag, som för innevarande
budgetår är uppfört med 80 000 kronor (statsliggaren s. 743). Bidraget
utgår ej efter några bestämda grunder men har de senaste åren i
regel motsvarat cirka 40 procent av godkända nettoutgifter.

På de textiltekniska gy mnasielinj erna är differentieringen
avsevärt mycket starkare i Norrköping än i Borås. Detta förhållande
sammanhänger med att man från början följt helt olika planer för
den avsedda textilingenjörsutbildningen på dessa två orter.

Undervisningsplanen för den textiltekniska linjen vid gymnasiet i Boras
utformades under den förutsättningen, att de från densamma utexaminerade
skulle efter den 3-åriga linjen genomgå den 1-åriga kursen vid textilinstitutet
för textil- och konfektionsingenjörer. Totala utbildningstiden
skulle alltså i Borås bli 4 år, räknat från intagningen i gymnasiet. Textilundervisningen
inom ramen för den 3-åriga textiltekniska linjen gavs därför
en mycket begränsad omfattning. I stort sett skulle den textiltekniska fackutbildningen
meddelas under det fjärde årets kurs för ingenjörer. Sedan
erfarenheten visat, att många nöjer sig med gymnasiets 3-åriga kurs, har
textilundervisningen i denna tilldelats större utrymme, men är dock alltjämt
alltför knapphändig för en avslutad fackutbildning.

I Norrköping uppställdes från början såsom en förutsättning vid organiserandet
av den textiltekniska linjen vid gymnasiet att i densamma skulle
till en del under andra och en del under tredje året ingå textilteknisk fackundervisning
enligt den timplan, som vid Lennings textiltekniska institut
tillämpades i dess 1-åriga allmänna A-kurs. Totala utbildningstiden begränsades
sålunda till 3 år. Anordningen betingades organisatoriskt därav,
att den textila fackundervisningen såväl i klass II som i klass III helt förlädes
till textiltekniska institutet, där samläsning kunde äga rum med
institutets egna elever i 1-årskursen. Denna fackundervisning för gymnasiets
elever knnde på så sätt ordnas utan extra kostnad för statsverket.

Den textilundervisning, som ingår i kursen för den textiltekniska linjen
vid gymnasiet i Borås, bestridcs helt av lärare (därav en lektor), anställda
vid gymnasiet, medan motsvarande undervisning vid gymnasiet i Norrköping
helt ombesörjes av lärare, som är anställda vid och avlönade av
Lennings textiltekniska institut.

Från och med läsåret 1945—1940 differentierades undervisningen på den
textiltekniska linjen vid gymnasiet i Norrköping på tre studieriktningar
nämligen för allmän textilteknik, trikåteknik och konfektionsteknik.

Den färgeritekniska utbildningen

Den färgeritekniska gymnasielinjen vid tekniska läroverket i Norrköping
inrättades år 1938. Liksom i fråga om den textiltekniska undervisningen

52

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

uppehälles också då det gäller fackundervisningen på nämnda linje ett
mycket intimt samband med textilinstitutet i staden.

Sålunda samundervisas eleverna på nämnda linje i de textiltekniska ämnen,
som ingår i deras kurs, med institutets egna elever i dess A-kurser.
För statsverket medför den undervisning, som ordnas på detta sätt, ingen
extra utgift utöver statsbidraget till institutet. Dessutom är undervisningen
i färgeriteknik, som bekostas av gymnasiet, förlagd till institutets lokaler,
där även dess färgeri- och appreturavdelningar med utrustning får disponeras.
För undervisningen i praktisk färgeriteknik är tillgången till denna
maskin- och apparatutrustning, vilken möjliggör arbete även under driftsmässiga
förhållanden, av största betydelse.

För undervisningen vid den färgeritekniska linjen gäller i övrigt enahanda
bestämmelser, som för övriga linjer vid tekniskt gymnasium.

Antalet elever, som fullständigt genomgått den treåriga utbildningen är
ringa, vårterminerna 1950—54 respektive 2, 3, 0, 6 och 1. Detta förklaras
väl delvis därav, att textilföretagen alltjämt i många fall åtnöjer sig med
tekniker med avsevärt mindre omfattande utbildning, som har en längre
meriterande praktisk verksamhet att åberopa. Rekryteringsbehovet, då
det gäller färgmästarekåren, är också mycket begränsat. Emellertid har
årligen även ett antal specialelever deltagit i undervisningen å färgeriet i
ämnet praktisk färgeriteknik.

Utredningen

Den t e x t i 11 e k n i s k a utbildningen

De förslag rörande den textiltekniska utbildningen, som tekniska skolutredningen
framlägger, grundas i huvudsak på en inom Sveriges textilindustriförbund
verkställd utredning i ämnet. Denna har sedan varit föremål
för överläggningar mellan textilinstitutens styrelser, innan skolutredningen
tagit ställning till utredningsmaterialet.

Beträffande utbildningen av textilingenjörer föreslår utredningen,
att de textiltekniska gymnasielinjerna i Borås och Norrköping bibehålies.
Undervisningen i första årskursen bör meddelas vid gymnasiet liksom
undervisningen i de icke textiltekniska ämnena i andra och tredje årskurserna.
Den textiltekniska fackundervisningen bör förläggas till vederbörande
textilinstitut. Därvid bör samundervisning, såvitt det är möjligt,
ordnas med elever i textilinstitutens egna kurser samt i Norrköping även
med elever på den färgeritekniska gymnasielinjen. Utbildningstiden skall
alltså vara treårig. Den textilmekaniska utbildningen bör utan ytterligare
differentiering meddelas på textilteknisk gymnasielinje. Dock bör undervisningen
på de två textil tekniska linjerna i viss grad erhålla en något olika
betoning med hänsyn till att Borås närmast utgör ett centrum för bomullsindustri
och Norrköping för ylleindustri. Textilkemisk ingenjörsutbildning
bör liksom hittills meddelas på särskild gymnasielinje i Norrköping (den
färgeritekniska linjen). Det bör ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning
att fastställa timplaner för utbildningen.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

53

Beträffande utbildningen av textiltekniker m. fl. förordar utredningen,
att ett av institutens styrelser utformat program lägges till grund
för den framtida utformningen av institutens kurser. Enligt styrelsernas
förslag bör följande kurser upprätthållas.

Institutet i Borås

Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid bomulls- och annan
kortfiberspinning såsom bomulls-, imitatgarns- och halvyllespinning.

Kurs i väventeknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av lättare varor
av bomulls- och sidenkaraktär.

Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering
av varor av bomulls- och sidenkaraktär samt jaquardvävnader.

Kurs i trikåteknik (ettårig).

Kurs i konfektionsteknik (ettårig).

Kurs i handvävnad (ettårig) för kvinnliga elever.

Kurs i textil varukännedom (enterminskurs).

Institutet i Norrköping

Kurs i spinneriteknik (ettårig) med huvudvikt vid ylle- och annan långfiberspinning
såsom kardgarn-, kamgarns- och bastfiberspinning.

Kurs i väveriteknik (ettårig) med huvudvikt vid vävning av tyngre varor
av ylle- och annan långfiberkaraktär. ...

Kurs i dessinering med väveriteknik (tvåårig) med huvudvikt vid dessinering
av varor av ylle- och annan långfiberkaraktär.

Kurs i järgeri- och appreturteknik (ettårig).

Kurs i konfektionsteknik (ettårig).

Allmän textil förmanskurs (ettårig) för förmän och jämförliga från olika
grenar av textilindustrin.

Allmän textilteknisk kurs (ettårig).

Köpmanskurs (ettårig).

Utredningen behandlar härjämte frågan om en tjänste- och lönereglering
för lärarpersonalen vid textilinstituten samt om ändrade grunder
för statsbidrag till institutens verksamhet.

För den textiltekniska fackundervisningen för gymnasieeleverna bör
instituten få möjlighet att anställa såväl lektorer som adjunkter. För övrig
undervisning bör kunna anställas adjunkter och ämneslärare. Därjämte bör
kunna, liksom nu, anställas ett antal mästare (spinnmästare, vävmästare
m. fl.) samt kvinnliga facklärare. Utredningen räknar med följande lönegradsplacering
och omfattning av undervisningsskyldigheten: rektor Cb 14
(10—14 veckotimmar), lektor lönegrad 33 eller 31 (20—24 veckotimmar),
adjunkter och ämneslärare lönegrad 29 eller 27 (24—30 veckotimmar),
kvinnliga facklärare och mästare lönegrad 21 (24—30 veckotimmar). Antalet
tjänster bör bestämmas av Kungl. Maj:t, i regel i samband med beslut
angående statsbidrag till instituten.

Statsbidragsgrunderna bör i fortsättningen vara desamma för båda instituten.
Utredningen — som framhåller att instituten arbetar under ekonomiskt
otillfredsställande och osäkra förutsättningar — föreslår bidrag med
2/3 av kostnaderna för verksamheten i allmänhet, med 2/3 av kostnaderna

54

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

för anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel samt med 78 procent
av kostnaderna för lärarlöner och pensionsavgifter.

För nästa budgetår beräknar utredningen — som härvid ej framlägger
förslag om inrättande av nya slag av lärartjänster — följande statsbidrag.

Institutet i Borås

1. Bidrag till verksamheten i allmänhet

Utgifter ..................................... 82 216

Inkomster ................................... 37 500

Nettoutgift .................................. 44 716

2/3 av 44 716 kronor utgör avrundat.................... 29 800

2. Bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel,
2/3 av 60 000 kronor .............................. 40 000

3. Bidrag till avlöning åt föreståndare och lärare
Arvode åt föreståndare, biträdande föreståndare och

lärare i spinneriteknik ....................... 23 352

Avlöning åt fem facklärare, två kvinnliga facklärare
(varav en med 7/10 tjänstgöring), en spinnmästare
och en vävmästare...................... 138 912

Arvode åt timlärare ........................... 10 000

Pensionsavgifter .............................. 9 000

181 264

78 procent av 181 264 kronor utgör avrundat............. 141 400

I avrundat tal summa kronor 211 000

Institutet i Norrköping

1. Bidrag till verksamheten i allmänhet

Utgifter ..................................... 70 436

Inkomster ................................... 21 000

Nettoutgift .................................. 49 436

2/3 av 49 436 kronor utgör avrundat.................... 32 900

2. Bidrag till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel,
2/3 av 45 000 kronor.............................. 30 000

3. Bidrag till avlöning åt föreståndare och lärare

Avlöning åt föreståndare, tre facklärare, en spinnmästare,
en vävmästare och en konfektionsverkmästare
.................................... 120 132

Arvode åt timlärare ........................... 10 000

Pensionsavgifter .............................. 6 000

136 132

78 procent av 136 132 kronor utgör avrundat ............ 106 100

Summa kronor 169 000

Utredningen behandlar slutligen frågan om huvudmannaskapet
för textilinstitutet i Borås. Utredningen erinrar därvid om att Älvsborgs
läns landsting den 8 september 1948 beslöt att under vissa förutsättningar
övertaga huvudmannaskapet från och med den 1 juli 1949. I samband
därmed hemställde förvaltningsutskottet hos Kungl. Maj:t om en omprövning
av statsbidragsgrunderna. Framställningen överlämnades till tekniska

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956 55

skolutredningen för att tas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Utredningen föreslår nu, att Älvsborgs läns landsting skall inträda som
huvudman för textilinstitutet i Borås.

Den f ä r g e r i t e k n i s k a utbildningen

Utredningen föreslår efter olika överväganden, att den färgeritekniska
gymnasielinjen i Norrköping bibehålies. Den textiltekniska och
färgeritekniska fackundervisningen på denna linje bör, såsom hittills i stort
sett tillämpats, ombesörjas av textilinstitutet i Norrköping, varvid under
det övervägande antalet timmar samundervisning kan ordnas med Övriga
elever i gymnasiet eller textilinstitutet. Timplan bör fastställas av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Då jämväl undervisning i appreturteknik
bör ingå i kursen, föreslås gymnasielinjen skola i fortsättningen benämnas
färgeri- och appreturteknisk linje.

För utbildning av färgeritekniker bör den kombinerade utbildningen
av ordinarie elever och specialelever fortgå som hittills. För att göra
specialelevernas utbildning mera effektiv bör åstadkommas en planmässig
kombination av de färgeritekniska ämnen, som är av betydelse för dessa
elever, och vissa textiltekniska ämnen vid textilinstitutet, så att en ettårig
kurs för färgeritekniker därigenom skapas.

Departementschefen

Defartementscliejen har beträffande den textiltekniska och färgeritekniska
utbildningen anfört följande.

Textilteknisk utbildning av läroverksingenjörer sker nu på gymnasielinjer
vid tekniska läroverken i Borås och Norrköping. Såsom framgår
av den lämnade redogörelsen, följer utbildningen av textilingenjörer
på dessa två orter helt olika planer. Undervisningen på linjen i Borås har
utformats med utgångspunkt i att den treåriga gymnasieutbildningen skall
kompletteras med genomgång av den ettåriga kursen för textil- och konfektionsingenjörer
vid textilinstitutet i Borås. I Norrköping däremot har
redan från början förutsatts, att i gymnasieundervisningen skall under andra
och tredje åren ingå textil teknisk fackundervisning enligt den timplan,
som tillämpas vid den ettåriga allmänna textiltekniska kursen vid textilinstitutet
i Norrköping. Sistnämnda undervisning för gymnasieeleverna
ombesörjes av textilinstitutet. Medan den fullständiga textilingenjörsutbildningen
i Borås är fyraårig, är den alltså treårig i Norrköping.

Vad utredningen, i nära anslutning till ett förslag av Sveriges textilindustriförbund
och textilinstitutens styrelser, nu förordat beträffande
utbildningen av textilingenjörer, föranleder ingen erinran från min sida.
Utbildningstiden bör alltså vara treårig och organiseras i stort sett som
den hittills varit ordnad i Norrköping med den textiltekniska fackundervisningen
förlagd till vederbörande institut, medan övrig undervisning med -

56

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

delas \id gymnasiet. I största möjliga utsträckning bör samundervisning
ordnas med elever i textilinstitutens egna kurser och, såvitt gäller Norrköping,
även med elever på den färgeritekniska gymnasielinjen. Den textiltekniska
gymnasielinjen bör, i motsats till vad som nu tillämpas i Norrköping,
i fortsättningen icke differentieras ytterligare. En något olika betoning
— i Borås på bomull och i Norrköping på ylle — synes dock ändamålsenlig.

Det av textilinstitutens styrelser framlagda programmet för utbildning
av textiltekniker m. fl. synes onekligen rätt omfattande mot bakgrunden
av det under senare år sjunkande elevantalet vid instituten. Den ändrade
kursfördelningen torde dock medföra en viss rationalisering av utbildningen
och jag anser icke, att man för närvarande bör rikta någon erinran
mot att det föreslagna kursprogrammet lägges till grund för den fortsatta
utformningen av institutens kurser. Självfallet bör dock ej hållas en större
kapacitet an vad som kräves med hänsyn till textilindustrins behov. Jag
vill därför framhålla vikten av att utbildningens differentiering och omfattning
ej blir överdimensionerad och att överstyrelsen i samarbete med
övriga intressenter i denna utbildning uppmärksamt följer utvecklingen
på området. Jag finner också angeläget understryka, att alla möjligheter
till samundervisning mellan olika kurser givetvis skall tillvaratagas.

„ Beträffande lärarpersonalen vid institutet i Borås gäller för närvarande
sasom statsbidrags villkor, att befattningshavarna skall åtnjuta lön enligt
vissa bestämda löneklasser samt att dé skall ha att meddela undervisning
visst antal veckotimmar. Beträffande lärarpersonalen vid institutet i Norrkopmg
har inga bestämmelser av detta slag meddelats. Utredningen har
nu föreslagit, att för lärarpersonalen vid textilinstituten skall genomföras
en tjänste- och lönereglering genom statens försorg. Jag är för egen del
icke beredd att biträda detta förslag och får härutinnan hänvisa bland
annat till mitt ställningstagande i motsvarande fråga beträffande de kommunala
tekniska skolorna. Jag vill för egen del i stället förorda, att det
i fortsättningen överlämnas åt vederbörande huvudmän att reglera personalens
anställnings-, tjänstgörings- och avlöningsförhållanden samt därmed
sammanhängande frågor.

Med hänsyn härtill blir det också möjligt att åstadkomma en förenkhng
av statsbidragssystemet. I och för sig skulle det kunna tänkas, att
statsbidraget i fortsättningen ej skulle behöva uppspaltas på olika ändamal,
sasom avlöning, undervisningsmateriel m. m. Med beaktande av avlömngskostnadernas
avgörande inflytande på institutens ekonomiska ställmng
sy nes det dock påkallat, att även framdeles en viss del av statsbidraget
avser avlöningskostnader. Bidragsunderlaget för avlöningsbidraget
bör emellertid kunna normeras för att därigenom bland annat bidravsrekvisitionen
och bidragsredovisningen skall underlättas. Med dessa överväganden
förordar jag följande.

De olika slag av befattningshavare, som bör tas med vid beräkningen
av bidragsunderlaget, bör liksom hittills tills vidare vara föreståndare
manliga och kvinnliga facklärare, mästare och timlärare. Erfordras att
nagon del av den till textilinstituten förlagda textiltekniska fackundervisj!ngeiVor
gymnasieeleverna bestrides av lektorskompetent lärare, bör,
därest föreståndaren ej ombesörjer denna undervisning eller timlärartjänstgormg
ej kan ordnas, lektor vid vederbörande gymnasium bestrida undervisningen
inom ramen för sin undervisningsskyldighet. Att han därvid kan
fa att samtidigt med gymnasieeleverna undervisa andra elever, synes ej

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

57

böra möta hinder. Bidragsunderlagen för de tjänster, som skall kunna
ifrågakomma vid instituten, torde böra avvägas till belopp, motsvarande
de kontanta avlöningsförmånerna i vederbörlig ortsgrupp för statstjänstemän
placerade i följande lönegrader och löneklasser: för föreståndare löneklass
37, för facklärare lönegrad 25: 27 samt för kvinnlig facklärare (i handvävning
m. m.) och för mästare lönegrad 21:23. I bidragsunderlaget bör
vidare, förutom erforderligt totalbelopp för timlärararvoden, även inräknas
fortlöpande avgifter till statens pensionsanstalt för pensionering av befattningshavare
i nämnda löneklass respektive lönegrader. Statsbidraget bör
alltså beräknas på nu angivna bidragsunderlag, oavsett storleken av de
förmåner huvudmännen bereder de olika befattningshavarna och oavsett
vilka kostnader som kan uppkomma vid vikariat och dylikt. Som särskilt
villkor för avlöningsbidraget torde blott böra gälla, att befattning, för
vilken bidrag utgår, uppehållits under minst två tredjedelar av det budgetår
bidraget avser. Det bör dock icke möta hinder, att göromålen vid föreståndarbefattning,
såsom för närvarande i Borås, av särskilda skäl uppdelas
på flera personer.

Antalet tjänster liksom bidragsunderlaget för timlärararvoden torde
böra fastställas i samband med statsmakternas årliga beslut om anslag
till bidrag åt instituten. För nästa budgetår förordar jag, i överensstämmelse
med utredningens beräkningar, att bidragsunderlagen skall omfatta
följande personal m. m., nämligen för institutet i Borås en föreståndare,
fem manliga facklärare — vilket innebär två nya befattningar — två
kvinnliga facklärare, varav en med 7/10 tjänstgöring, en spinnmästare, en
vävmästare ävensom ett belopp av 10 000 kronor för timlärararvoden samt
för institutet i Norrköping en föreståndare, tre manliga facklärare, en
spinnmästare, en vävmästare och en konfektionsverkmästare ävensom ett
belopp av 10 000 kronor för timlärararvoden.

Statsbidraget i övrigt till instituten torde, såsom utredningen förordat,
lämpligen böra uppdelas på bidrag till verksamheten i allmänhet och bidrag
till anskaffande av stadigvarande undervisningsmateriel. Dessa bidragsposter
bör liksom hittills beräknas på grundval av de bidragsunderlag, som
vid statsmakternas årliga prövning av anslagsfrågan finnes skäliga.

Textilinstituten har sedan länge haft och har alltjämt att brottas med
ekonomiska svårigheter. Jag anser skäligt, att statens bidrag till deras verksamhet
från och med nästa budgetår väsentligt höjes. I detta hänseende
finner jag den bidragsnivå, som utredningen kommit fram till, innebära en
lämplig avvägning av statens ekonomiska åtagande gentemot instituten.
Jag tillstyrker alltså, att bidraget till avlöning bestämmes till 78 procent
av bidragsunderlaget samt att bidragen till verksamheten i allmänhet och
till anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel bestämmes till två
tredjedelar av bidragsunderlagen. Med utgångspunkt häri kommer jag i
det följande att för nästa budgetår föreslå en höjning av statsanslagen för
bidrag åt institutet i Borås från 100 900 kronor till 225 000 kronor och för
bidrag åt institutet i Norrköping från 80 000 kronor till 180 000 kronor.

Mot bakgrunden av vad jag sålunda förordat anser jag mig ha grundad
anledning antaga, att frågan om huvudmannaskapet för textilinstitutet i
Borås skall få en tillfredsställande lösning genom att detsamma övertages
av Älvsborgs läns landsting. Det torde böra ankomma på överstyrelsen
för yrkesutbildning att efter överläggningar med vederbörande landstingsmyndigheter
inkomma med förslag till de bestämmelser in. in., som bör
meddelas, därest landstinget inträder som huvudman för institutet.

58

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Antalet elever på den färgeritekniska gymnasielinjen vid tekniska
läroverket i Norrköping har under senare år varit ringa. Statskontoret
har med hänsyn härtill föreslagit, att linjen nedlägges och att utbildningen
i färgeriteknik helt förlägges till textilinstitutet i Norrköping. Med
hänsyn till att under det övervägande antalet undervisningstimmar samundervisning
kan ordnas med andra elever vid gymnasiet och textilinstitutet
och med beaktande av att specialelever i färgeriteknik också deltager
i undervisningen anser jag emellertid, att linjen bör tills vidare bibehållas.
Därest till påbörjande av utbildning på linjen något år mindre än fem elever
anmäler sig, torde dock för anordnande av undervisning på linjen böra
inhämtas Kungl. Maj:ts eller, om Kungl. Maj:t så föreskriver, överstyrelsens
för yrkesutbildning medgivande.

Vad utredningen föreslagit beträffande uppläggningen av den färgeritekniska
utbildningen föranleder i övrigt ingen erinran från min sida. Gymnasielinjens
benämning torde alltså böra ändras till färgeri- och appreturteknisk
linje. Samundervisning med elever på andra linjer och med textilinstitutets
elever bör äga rum i största möjliga utsträckning. Förslaget att
genom en kombination av undervisning i ett antal ämnen på den färgerioch
appreturtekniska gymnasielinjen och undervisning i vissa textiltekniska
ämnen vid textilinstitutet åstadkomma en ettårig kurs för specialelever,
kurs för färgeritekniker, synes mig ändamålsenligt.

Utbildning av maskinister för stationära
värmeanläggningar m. m.

Departementschefen har i denna fråga anfört följande.

Den enda speciella utbildning av landmaskinister, som för närvarande
finnes att tillgå, utgöres av de kurser, som korrespondensinstituten ordnar.
Landmaskinistbefattningar av olika slag rekryteras i allmänhet från sjömaskinistkåren,
och de olika examina vid sjöbefälsskolorna har kommit att
bli normerande för kompetensvillkoren för de högre maskintjänsterna vid
såväl, statens som landstingens fasta kraft- och värmeanläggningar. I utbildningen
vid sjöbefälsskolorna och marinens skolor ingår givetvis moment,
speciellt avseende sjötjänsten, medan å andra sidan, enligt vad som
från vissa håll anförts, för landmaskinister erfordras en del ytterligare kunskaper,
i exempelvis elinstallationsteknik och sanifetsteknik, utöver vad
som ingår i nämnda skolors kurser. Mot bakgrunden härav har vid olika
tillfällen ifrågasatts, att en särskild grundläggande fackutbildning för landmaskinister
skulle anordnas.

Enligt min mening har utredningen anfört övertygande skäl mot att en
dylik speciell grundläggande fackutbildning för landmaskinpersonal skulle
komma till stånd i nuvarande läge. Enligt vad som upplysts från vederbörande
huvudmän föreligger för närvarande inga svårigheter att med det
jämförelsevis ringa årliga ny rekryteringsbehovet förvärva personal med
erforderlig kompetens i de fall, där sådan är särskilt föreskriven. Anordnande
av en ett- eller tvåårig grundutbildning för landmaskinister skulle, såsom
utredningen påpekat, icke heller på lämpligt sätt tillgodose behovet av

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

59

vidareutbildning för det stora antalet eldare och värmeskötare utan teoretisk
maskinistkompetens.

För att skapa möjligheter till kompletterande teoretisk utbildning för
redan anställd, praktiskt erfaren landmaskinpersonal bär nu utredningen
föreslagit, att en maskinistkurs om fyra månader skall försöksvis anordnas.
Jag vill understryka, att utredningen därmed icke åsyftat att tillgodose behovet
av sådana kompletterings- och fortbildningsmöjligheter beträffande
olika tekniska specialiteter, som bland andra landstingsförbundet tidigare
efterlyst. Kortare kurser i detta syfte har numera anordnats bland annat
vid statens hantverksinstitut. Dylika kurser synes böra i mån av behov
anordnas även i fortsättningen. Den av utredningen föreslagna kursen
skall ha till ändamål att leda fram till en landmaskinistexamen med
åtminstone samma kompetensvärde som maskinistexamen vid sjöbefälsskola.
Vad utredningen anfört rörande kursens innehåll och organisation
samt examen m. m. har icke givit mig anledning till några principiella
invändningar. Frågan om anordnande av en försökskurs och av landmaskinistexamen
bör enligt min mening bli föremål för närmare prövning
av statsmakterna på grundval av det konkreta förslag, som det torde böra
ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att framlägga i anslutning
till de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Därvid bör emellertid en
lucka i det av utredningen förebragta materialet fyllas. Jag syftar på frågan,
i vilken utsträckning det från såväl, det allmännas som den enskildes
synpunkter kan anses föreligga ett verkligt behov för framtiden av denna
speciella utbildnings väg för landmaskinister vid sidan av sjöbefälsskolornas
och marinskolornas maskinistutbildning. Rent allmänt kan väl detta icke
behöva betvivlas, men de av fortifikationsförvaltningen, landstingsförbundet
och kommunförbunden till utredningen lämnade uppgifterna synes å
andra sidan knappast ge särskilt belägg för behovet av en kursutbildning
med den av utredningen förordade målsättningen. I detta hänseende torde
överstyrelsen böra i samråd med vederbörande myndigheter och representanter
för övriga huvudmän verkställa ytterligare undersökningar, innan
slutlig ställning tages till frågan om anordnande av eu försökskurs m. m.

Utbildning av lärare för tekniska undervisningsanstalter -

Departementschefen har i denna fråga anfört följande.

Jag får först erinra om att frågan om utbildning av lärare för yrkesskolornas
behov behandlades vid 1955 års riksdag i anledning av propositionen
1955: 139 angående utbyggnad av yrkesutbildningen. Denna fråga är nu
under ytterligare utredning i vissa hänseenden genom att de enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 30 september 1955 tillkallade sakkunniga för
utredning om yrkesutbildningens centrala ledning senare erhållit i uppdrag
att också utreda vissa av skolöverstyrelsen väckta spörsmål rörande rekrytering
och utbildning av lärare i yrkesämnen, främst med tanke på enhetsskolans
klass 9 y.

Liksom tekniska skolutredningen kan jag begränsa mina överväganden
här till frågan om den pedagogiska utbildningen av de lärare vid tekniska

60

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

läroanstalter, beträffande vilka inga krav nu uppställes på dylik specialutbildning
för läraryrket. Det gäller alltså lärarna i de tekniska fackämnena.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har först under senare år
vidtagits åtgärder för att bereda dessa lärare pedagogisk utbildning. Utbildningen
ges i form av en feriekurs, uppdelad på två sommarferier, med en
kurstid av i regel fem veckor, varav två veckor i den första perioden och
tre veckor i den andra perioden. Kursen är avsedd för lärare, som redan
är anställda vid ifrågavarande läroanstalter. Kursens ändamål är att ge
en allmänt pedagogisk utbildning för lärare i tekniska fackämnen. Som en
kombination av fortbildning i tekniska specialiteter och utbildning i speciell
fackundervisningsmetodik har därjämte hittills anordnats två kortare
kurser.

Det kan ingalunda sägas, att utformningen av den pedagogiska utbildningen
för ifrågavarande lärare nu är tillfredsställande. En särskild yrkesutbildning
med sikte på läraryrket är från principiella synpunkter givetvis
lika önskvärd för dessa lärare som för exempelvis lärarna vid de allmänna
läroverken och de högre kommunala skolorna. Som ett mål för
utformningen av den pedagogiska utbildningen av lärarna vid de tekniska
läroanstalterna kan därför mycket väl uppställas anordnandet under pågående
läsår av en pedagogisk grundutbildning för läraraspiranter med tillfällen
till auskultationer och övningsundervisning.

Det brister emellertid i de grundläggande förutsättningarna för att kunna
i dagens läge realisera en dylik målsättning. En pedagogiskt utbildad
lärarkår med kompetens att kunna handleda läraraspiranter i pedagogiska
hänseenden har ännu icke hunnit växa fram i tillräcklig omfattning vid de
läroanstalter, det här gäller. Därtill kommer vissa ytterligare skäl, som
utredningen påvisat. Det är för den tekniska utbildningens bedrivande
av särskild vikt, att läraren besitter etc stort mått av praktiska erfarenheter
i det fack undervisningen avser. Läraryrkets dragningskraft är i
många fall ej tillräckligt stor för att ge några större urvalsmöjligheter vid
rekryteringen till lärartjänsterna, Skulle krav på pedagogisk lärarutbildning
uppställas såsom behörighetsvillkor vid sidan av fordran på kvalificerad
fackutbildning och tillräcklig praktik, skulle detta, såsom utredningen
framhållit, i nuvarande läge otvivelaktigt ytterligare beskära urvalsmöjligheterna,
Jag delar därför utredningens uppfattning, att tills vidare icke bör
uppställas några krav på pedagogisk lärarutbildning såsom behörighetsvillkor
för sökande till lärarbefattning i fackämne vid ifrågavarande läroanstalter.
Ett givet önskemål är däremot, att alla de, som efter någon tids
lärartjänstgöring visar sig lämpliga och intresserade för en fortsatt lärarbana,
genomgår den pedagogiska utbildning, som vid varje tillfälle står till
buds. Att denna utbildning ännu så länge icke bör göras obligatorisk för
lärarkåren, är enligt min mening ett riktigt ställningstagande från utredningens
sida.

. Mot bakgrunden av vad jag nu anfört synes det mig stå klart, att man
tills vidare måste fortsätta på den inslagna vägen att årligen ordna en
central pedagogisk utbildning i form av feriekurs. För närvarande torde
erfarenhetsmaterialet vara alltför begränsat för att några bestämda riktlinjer
för den fortsatta utformningen av denna kursverksamhet skall kunna
uppställas. Jag vill emellertid understryka vikten av att överstyrelsen för
yrkesutbildning uppmärksamt följer denna fråga och vidtager de åtgärder

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

61

för effektivisering av verksamheten, vartill de försatta erfarenheterna kan
ge anledning. Särskilt bör iakttagas möjligheterna att så småningom kunna
förlägga åtminstone vissa partier av kursen i anslutning till pågående undervisning
vid någon läroanstalt i syfte att därigenom förbättra möjligheterna
till praktisk lärarutbildning.

Att lärarna i tillräcklig omfattning kommer att utnyttja kursverksamheten
för att komplettera sin övriga utbildning tar jag för givet. Men det är
angeläget, att lärarna också på annat sätt får stöd i sina viktiga arbetsuppgifter.
Varje tillfälle till överläggningar och orientering i pedagogiska frågor
bör begagnas, bland annat i samband med överstyrelsens inspektionsverksamhet.
Möjlighet att inställa undervisningen för att ge.lärarna tillfälle
att deltaga i s. k. pedagogdagar bör införas vid de tekniska läroverken.
Vid de tekniska skolorna finnes redan denna möjlighet enligt yrkesskolstadgan.
Överhuvudtaget är det viktigt att väcka och vidmakthålla ett
levande intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk reformverksamhet.
Jag erinrar i detta sammanhang om att jag i det föregående i samband med
behandlingen av frågan om undervisningen vid de tekniska läroverken förordat
försöksverksamhet under överstyrelsens ledning i syfte att utröna
lämpliga undervisningsformer för olika ämnesområden.

Ett ytterligare led i den pedagogiska verksamheten utgöres av de kortare
kurser, som på senare tid anordnats i syfte att ge fortbildning rörande
tekniska specialiteter och utbildning i speciell undervisningsmetodik för
olika fackämnen. Det synes angeläget, att denna kursverksamhet fortsätter
i tillräcklig omfattning.

Anslag för nästa budgetår till yrkespedagogisk reformverksamhet och
till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen har äskats i 1956 års
statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln p. 296 och 312. Under
det sistnämnda anslaget har beräknats medel bland annat till den centrala
pedagogiska kursen och till tre kortare kurser av nyss berört slag. Enligt
vad jag inhämtat, avses att vid de senare kurserna behandla följande ämnesområden,
nämligen tele- och radarteknik, kemiska analysmetoder respektive
arbetsstudieteknik.

Utskottet

De skolformer, som i propositionen nr 63 hänförts till området för den
tekniska skolutbildningen, är dels de högre tekniska läroverken, som omfattar
tekniska gymnasier och tekniska fackskolor, dels ock de kommunala
tekniska skolorna, de kommunala tekniska aftonskolorna samt de privata
tekniska läroanstalterna. Beträffande dessa skolor föreligger, såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen, rätt stora variationer i fråga om
utbildningsmål, inträdesfordringar, lärotid m. m. Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att denna förgrening av det tekniska skolväsendet
är nödvändig för att utbildningen skall kunna anpassas till den
snabba tekniska utvecklingen inom industrien och andra områden med
behov av teknisk arbetskraft för skiftande ändamål. Därtill kommer, att
differentieringen också är motiverad av de utbildningssökandes olika mått
av förpraktik och växlande förutbildning, varjämte måste kunna till -

62

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

godoses det för många aktuella behovet av att kunna jämsides med förvärvsarbete
erhålla teknisk utbildning. Möjligheterna för de utbildningssökande
att välja mellan olika tekniska utbildningsvägar bör således ej
inskränkas, utan varje särskild skoltyp bör erhålla den lämpligaste utformningen
med hänsyn till dess speciella studiemål och rekryteringsunderlag.

Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse över den verkställda översynen
av den tekniska skolutbildningen samt de olika skolformernas inre organisation
och därmed sammanhängande frågor. Med hänsyn till den för
närvarande starkt accentuerade bristen på tekniskt utbildad personal vill
utskottet redan från början därjämte kraftigt understryka nödvändigheten
av att den tekniska skolutbildningens kapacitet utbygges. Mot bakgrunden
av den mycket snabba och progressiva tekniska utvecklingen kan
uppenbarligen väntas ett ytterligare starkt ökat behov av tekniskt utbildad
arbetskraft. Utskottet finner det således vara av synnerlig vikt, att
utbyggnaden av utbildningskapaciteten icke stannar vid de förslag, som nu
förelägges riksdagen — till vilka utskottet i det följande återkommer —
utan att planeringen för den ytterligare erforderliga utbyggnaden intensifieras
och bedrives med största målmedvetenhet.

Utskottet, som i allt väsentligt kan ansluta sig till de av Kungl. Maj:t
i förevarande sammanhang framlagda olika förslagen, går i det följande
närmare in huvudsakligen endast på sådana frågor, beträffande vilka utskottet
funnit anledning till erinringar eller uttalanden eller i vilka jämväl
motionsvis framställda yrkanden föreligger till prövning.

Kunskapsfordringarna för inträde vid tekniskt gymnasium
avser ett kunskapsmått ungefärligen motsvarande realexamen. Beträffande
inträdesvillkor för elever med avgångsbetyg från enhetsskolan har
särskilda bestämmelser utfärdats i anslutning till kungörelsen 1954: 276
angående kompetensvärdet av enhetsskolans avgångsbetyg. Sökande med
avgångsbetyg från klass 9 i enhetsskolan skall enligt dessa bestämmelser
för inträde vid tekniskt gymnasium vara befriad från prövning i det eller
de av ämnena svenska, engelska, tyska, matematik, fysik, kemi och teckning,
i vilka han erhållit lägst det vitsord, som enligt vederbörligen utfärdade
bestämmelser skall anses motsvara betyget godkänd enligt fordringarna
för realexamen i motsvarande ämnen, såframt han söker inträde senast
höstterminen näst efter det två år förflutit, sedan betyget utfärdades.
Något krav på att vederbörande skall ha tillhört exempelvis 9 g eller 9 a
har sålunda icke uppställts.

I motionerna I: 491 och II: 651 har i förevarande sammanhang yrkats,
att riksdagen måtte dels uttala, att för elever, som valt 9 y i enhetsskolan,
under skoltiden bör ordnas sådana möjligheter till kompletterande teoretiska
studier, att övergången från 9 y till fackskolor på gymnasiestadiet
i möjligaste mån underlättas, dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t hem -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

63

ställa, att förslag till dylika kompletteringskurser — på grundval av en
inom samarbetsnämnden för överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen pågående utredning i ämnet — förelägges
1957 års riksdag.

Med anledning av detta motionsvis framställda yrkande får utskottet
framhålla följande. I anslutning till 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas
överväganden i förevarande spörsmål och ett uttalande av departementschefen
i fjolårets proposition om utbyggnad av yrkesutbildningen har, såsom
också departementschefen redovisat i den nu föreliggande propositionen,
Kungl. Maj:t uppdragit åt överstyrelsen för yrkesutbildning att
genom samarbetsnämnden för de tre nämnda ämbetsverken ytterligare
utreda frågan om utformning och organisation av kompletteringskurser
för inträde vid fackskolor på gymnasiestadiet. Dylika kompletteringskurser
för inträde vid tekniskt läroverk anordnas för närvarande främst vid
ett antal kommunala yrkesskolor men även vid vissa andra skolor för
teknisk undervisning. Dessa kurser ligger utanför den grundläggande skolutbildningens
ram och är i huvudsak avsedda för dem, som efter avslutad
grundutbildning bestämmer sig för att söka fortsätta studierna vid tekniskt
läroverk. Utskottet vill i likhet med departementschefen betona
angelägenheten av att dylika kurser även framgent står till buds i tillräcklig
omfattning. I motionerna har berörts en annan sida av kompletteringsproblemet,
nämligen den redan av 1946 års skolkommission behandlade
frågan om möjligheterna att inom enhetsskolans ram ordna kompletteringsmöjligheter
för sådana elever i 9 y, som avser att fortsätta sina
studier i fackskolor på gymnasiestadiet. Även detta spörsmål torde komma
att prövas ytterligare genom samarbetsnämndens utredning. Emellertid
är problemet här närmast en fråga om lämplig utformning och avvägning
av tim- och kursplaner för undervisningen i 9 y. De av skolöverstyrelsen
senast utgivna förebilderna till timplan för 9 y innesluter således
två grenar avsedda för elever, som har planer på fortsatta studier i
merkantilt eller tekniskt betonade skolor bland annat på gymnasiestadiet.
Undervisningen av dylika elever på nämnda grenar bör enligt kursanvisningarna
bedrivas så, att behovet av särskilda kompletteringar vid
inträde i högre skolor blir så litet som möjligt.

Då således det i motionerna 1:491 och IT: 651 upptagna spörsmålet
såväl särskilt utredes som fortlöpande prövas i försöksverksamheten och
då därjämte ett anordnande inom enhetsskolans eller försöksskolans ram
av ytterligare möjligheter till kompletteringar i ifrågavarande syfte icke
i och för sig torde kräva särskilt medgivande av riksdagen, anser utskottet
det i motionerna framställda yrkandet icke böra föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet finner emellertid önskvärt, att Kungl. Maj:t
framdeles i lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar de fortsatta
åtgörandena i denna fråga.

64

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Utskottet ansluter sig till departementschefens förslag, att linjedifferentieringen
vid de tekniska läroverken nu kompletteras med
gymnasielinjer för produktionsteknik, pappers teknik och värme- och sanitetsteknik
samt en fackskolelinje för väg- och vattenbyggnadsteknik. Enligt
utskottets mening måste behovet av ytterligare nya facklinjer och den
viktiga avvägningsfrågan om linjedifferentieringen över huvud taget vid de
tekniska läroverken i fortsättningen följas med skärpt uppmärksamhet.
För att ytterligare förbättra kontakten mellan skolan och näringslivet
synes i detta sammanhang böra, i första hand genom överstyrelsens för
yrkesutbildning försorg, närmare övervägas det av Sveriges mekanförbund
vid remissbehandlingen framlagda förslaget om tillsättande — med förebild
från de tekniska högskolorna — av ett fackråd för varje fack för att
biträda överstyrelsen med utarbetande av förslag till kursplaner m. m.

Vid den fortsatta planeringen av den tekniska läroverksorganisationens
vidare utbyggnad bör alltså noga beaktas bland annat frågan om på vilka
särskilda fackområden kapaciteten måste ökas och huru det kan inverka
på linjedifferentieringen. Detta är en av de många faktorer, som måste
ingå i den samlade avvägningen av utbyggnadstakten och utbyggnadens
inriktning. Med hänsyn härtill kan det knappast anses lämpligt att, såsom
i motionen II: 649 påyrkats, frågan om utökning av antalet kemilinjer utbrytes
ur det sammanhängande frågekomplexet och göres till föremål
för särskild utredning. Enligt utskottets mening bör detta speciella spörsmål
tvärtom fortlöpande uppmärksammas och prövas i sammanhang med
bedömningen av övriga på den fortsatta utbyggnadens avvägning inverkande
faktorer. Utskottet avstyrker förty bifall till det i motionen II: 649
på denna punkt framställda yrkandet.

Beträffande studietidens längd vid de tekniska gymnasierna
har, såsom utförligt redovisats i det föregående, framkommit olika meningar
inom tekniska skolutredningen. Utredningens majoritet har förordat,
att studietiden bibehålies oförändrad vid 3 år, medan ledamoten
Nordhult i princip uttalat sig för en 4-årig studietid samt förordat, att
försök anställes med ett fyraårigt gymnasium.

Utredningens majoritet har till stöd för sitt ställningstagande åberopat
bland annat, att en förlängning av studietiden skulle medföra rekryteringssvårigheter,
osäkerhet i fråga om möjlighet till övergång efter tre
år till teknisk högskola, upphörande av den nuvarande jämställdheten
i tekniskt avseende mellan tekniska gymnasiet och tekniska fackskolan
eller förlängning med ett år även av fackskolans kurs samt svårigheter
för eleverna att avsluta utbildningen i tid till värnpliktstjänstgöringen.
Majoriteten har beräknat statsverkets merkostnader för ett års förlängning
av studietiden till i runt tal ett par miljoner kronor. Därjämte har

Statsutskottets utlåtande 1 vr 53 år 1956

05

framhållits, att elevernas kostnader skulle öka med ungefär en tredjedel,
vartill kommer ett års inkomstbortfall.

Ledamoten Nordhnlt har till stöd för sitt förslag om en 4-årig studietid
— vilket icke syftar till någon ökning av lärokurserna utan till att
bereda eleverna en lugnare studiegång med mera tid för självverksamhet
och praktik — åberopat främst den nuvarande mycket starka frekvensen
av kvarsittning och avgång utan examen. Höstterminen 1951 nyinskrevs
i första klassen av de tekniska gymnasierna 953 elever. Två år senare
hade 533 (56 procent) flyttats till tredje klassen, medan 192 (20 procent)
kvarstod i lägre klass och 228 (24 procent) avgått utan examen huvudsakligen
till följd av studiesvårigheter. I Nordhults förslag har läsårets
längd avkortats till åtta månader, medan praktiktiden ökats från sex till
elva månader, vartill lagts fyra veckotimmar verkstadsarbete i första
klassen. Det sammanlagda antalet undervisningstimmar enligt Nordhults
förslag är detsamma som nu gäller för det treåriga gymnasiet. Den totala
årliga ökningen av statsverkets kostnader för den ifrågasatta förlängningen
beräknas av Nordhult till 500 000 kronor, vartill skulle komma en
ökning med 180 000 kronor för studiehjälpen vid 5 månaders längre lästid.
En vinst skulle främst uppkomma i form av förbättrade studieförhållanden
och en minskning av antalet elever, som tvingats avgå utan att ha
nått fram till examen.

Departementschefen har för sin del ansett de olika skäl, som utredningens
majoritet anfört till förmån för oförändrad 3-årig studietid, i nuvarande
läge väga tyngre än de av Nordhult för en förlängning av studietiden
andragna argumenten. Särskilt den mycket naturliga strävan att på
kortaste möjliga tid avsluta utbildningen samt angelägenheten av att i
rådande bristsituation så snabbt som möjligt producera flera ingenjörer
har synts departementschefen klart motivera, att man nu fortsätter med
den 3-åriga utbildningen efter de nya timplaner m. m. för undervisningen,
som kommer att bli ett resultat av den föreliggande utredningen. I och
för sig skulle, har departementschefen vidare anfört, försök med ett 4-årigt
gymnasium helt säkert ge för frågans ytterligare belysning intressanta
erfarenheter, men departementschefen har i dagens läge likväl icke funnit
sig beredd att förorda igångsättande av dylika försök. Innan tanken därpå
upptages till förnyade överväganden, bör enligt departementschefens mening
i vart fall erfarenheterna av försöken med växelutbildning samt. av
påbyggnadskurserna avvaktas.

I motionerna I: 490 och II: 650 har i förevarande hänseende yrkats, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsam utredning angående
utformningen av ett 4-årigt tekniskt gymnasium samt anordningar för
försöksverksamhet med dylikt gymnasium på ett begränsat antal orter.

Enligt utskottets mening utgör den nuvarande starka frekvensen av
kvarsittning och studieavbrott vid de tekniska gymnasierna ett allvarligt

5 — Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 0 sand. Nr 55

66

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

missförhållande, som måste i möjligaste mån undanröjas. Detta har väl
också stått klart för utredningen, när den ingående bearbetat alla de olika
problem, som sammanhänger med det tekniska gymnasiets inre arbete,
såsom studiemålet, undervisningsmetoder, kurslitteratur och annan undervisningsmateriel,
timplaner, kursanvisningar m. m. Utredningen har —
utan meningsskiljaktigheter — framlagt förslag om en rad av åtgärder,
som var för sig avser att bidraga till en lämplig avvägning av lärostoffet
och ett förbättrat utbildningsresultat. Självklart kan inga slutsatser nu
dragas i fråga om huru dessa nya anordningar för det pedagogiska arbetet,
sedan de väl genomförts och vunnit stadga, kommer att påverka kvarsittnings-
och avbrottsfrekvensen. Men det vore enligt utskottets mening
uppenbarligen att på förhand utdöma utredningens hela arbete med den
tekniska undervisningens pedagogiska problem, om man nu ginge in för
att på grund av tidigare erfarenheter förlänga utbildningstiden med ett
år. Utskottet har därför vid sin prövning av förevarande spörsmål funnit
sig böra ansluta sig till departementschefens uppfattning, att man nu bör
fortsätta med den 3-åriga utbildningen efter de nya timplaner m. m., som
kommer att bli ett resultat av utredningens förslag. Utskottet, som följaktligen
icke heller ansett sig böra för närvarande tillstyrka anordnande
av försök med förlängd studietid, vill emellertid i anslutning till de ifrågavarande
motionerna tillika framhålla, att, därest erfarenheterna i framtiden
skulle visa, att de av utredningen föreslagna åtgärderna är otillräckliga
för att åstadkomma förbättrade studieförhållanden och en väsentlig
minskning av kvarsittnings- och avbrottsfrekvensen, frågan om en förlängning
av studietiden måste på nytt tagas upp till övervägande. Utskottet
förutsätter därför, att Kungl. Maj:t och överstyrelsen för yrkesutbildning
med uppmärksamhet följer utvecklingen i detta hänseende, varvid särskilt
bör beaktas den för olika facklinjer varierande svårighetsgraden och ett
därav möjligen påkallat behov av förlängning av studietiden endast på
vissa gymnasielinjer.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse departementschefens förslag om
en intensifiering och systematisering i viss utsträckning av fortbildningsverksamheten
i form av normerade påbyggnadskurser. Vad departementschefen
därutinnan anfört och förordat har icke givit utskottet
anledning till erinran eller till annat uttalande än att, med hänsyn till den
kritik som vid remissbehandlingen riktats mot benämningen »diplomkurs»,
utskottet anser frågan om en annan benämning på ifrågavarande kurser
böra tagas under prövning genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet medtager
därför icke den av departementschefen förordade benämningen i sin
hemställan om godkännande av grunderna för anordnande av normerade
påbyggnadskurser.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

67

Utskottet har redan inledningsvis starkt understrukit behovet av eu
utbyggnad av den tekniska skolutbildningens kapacitet. De konkreta
förslag, som i detta hänseende framlagts i propositionen nr 63, avser
de högre tekniska läroverken. Departementschefen har uttalat, att
en minimigräns för utbyggnaden av dessa skolor bör, såvitt nu kan bedömas,
vara tillskapandet av de ytterligare utbildningsplatser, som fordras
för att hålla relationen till de växande ungdomsårskullarnas storlek åtminstone
oförändrad. Utskottet delar denna uppfattning om vad som
bör anses såsom en absolut minimigräns och vill med hänsyn till teknikerbristen
och till det förhållandet, att även den relativa efterfrågan från ungdomens
sida på utbildningsplatser torde komma att väsentligt öka, betona
att det förslag, som nu förelägges riksdagen, får uppfattas allenast som eu
första utbyggnadsetapp. Utskottet anser det alltså angeläget att i likhet
med departementschefen slå fast, att en fortsatt utbyggnad skall ske i
den utsträckning, som påkallas av en närmare behovsbedömning och som
finnes möjlig med hänsyn till ekonomiska, personella och materiella
resurser.

Vad departementschefen anfört i fråga om de allmänna synpunkter, som
måste läggas på utbyggnadsfrågan, föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Särskilt bör kanske understrykas vikten av en riktig avvägning
mellan sådana faktorer som å ena sidan anpassningen till näringslivets
struktur och lokalisering i olika delar av landet — frågan sammanhänger
nära med vad utskottet i det föregående anfört om linjedifferentieringens
inriktning — och å andra sidan den regionala spridningen av utbildningsmöjligheterna
med hänsyn till avståndsförhållanden och andra för den enskilde
betydelsefulla omständigheter. Uppmärksammas bör också den
grundläggande förutsättning för en utbyggnad, som ligger i det kommunala
initiativet.

Det i propositionen nr 63 framlagda utbyggnadsförslaget innebär med
avseende å befintliga läroverk inrättande av två nya gymnasier, ytterligare
tio gymnasielinjer samt ytterligare två fackskollinjer. Rent kvantitativt
innebär förslaget för de befintliga läroverkens del en ökning av antalet
klassavdelningar i första klassen av gymnasierna med 7 från 37 till
44. Utskottet biträder det sålunda framlagda förslaget.

I motionerna I: 489 och II: 648 har yrkats att, utöver vad som föreslagits
i propositionen, vid tekniska gymnasiet i Malmö inrättas ytterligare
en parallellavdelning av första klassen från och med nästa budgetår och eu
elkraftteknisk facklinje på gymnasiet från och med budgetåret 1957/58.
Utskottet får erinra om att departementschefen förklarat att, bland annat
med hänsyn till den senaste tidens utveckling på elektronikens område,
vid planering av den fortsatta utbyggnaden borde prövas det vid remissbehandlingen
från malmöhåll framkomna uppslaget om inrättande i Malmö

68

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

av en elkraftteknisk gymnasielinje med särskild inriktning på industriell
elektronik. Därigenom skulle det bli möjligt att pröva kombinationen allmän
linje och facklinje på gymnasiet samt jämväl att vinna vissa erfarenheter
av frågan, huruvida utvecklingen kan komma att kräva en annan
differentiering än den, som nu sker på elkraftteknik och teleteknik. Mot
bakgrunden av de allmänna synpunkter på utbyggnadsfrågan, som utskottet
i det föregående berört, samt med hänsyn till vad som numera
blivit upplyst om förutsättningarna för en utbyggnad av Malmögvmnasiet,
anser utskottet starka skäl tala för en lösning i enlighet med vad
motionärerna föreslagit i anslutning till departementschefens nämnda uttalande.
Utskottet biträder därför det i motionerna I: 489 och II: 648
framställda yrkandet om inrättande vid ifrågavarande gymnasium av ytterligare
en klassavdelning av första klassen från och med nästa budgetår.
Frågan om den definitiva benämningen på den nya facklinjen från och
med budgetåret 1957/58 torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva.

Utskottets ställningstagande till utbyggnaden av befintliga läroverk
innebär alltsa i kvantitativt avseende en ökning med 8 klassavdelningar
i gymnasiernas första klass från och med budgetåret 1956/57. För tillkomsten
av den nya klassavdelningen vid Malmögymnasiet torde under
tekniska läroverkens avlönings- och omkostnadsanslag böra för nästa budgetår
beräknas ett sammanlagt medelsbehov av ytterligare 44 000 kronor
utöver den av departementschefen för utbyggnaden beräknade utgiftsökningen
under nämnda anslag av sammanlagt omkring 350 000 kronor.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag om upprättande från och med
budgetåret 1957/58 eller den senare tidpunkt, som Kungl. Maj:t bestämmer,
av ett nytt tekniskt läroverk i Karlstad, omfattande gymnasium med
en maskinteknisk och en pappersteknisk linje.

Motionsvis har framförts ett flertal yrkanden om upprättande under de
närmaste åren av ytterligare nya tekniska läroverk. Sålunda har förordats
nya läroverk inom Kopparbergs län (motionerna 1:488 och II: 646,
1:490 och 11:650 samt 11:649), i Halmstad eller inom Kronobergs län
(motionerna 1:490 och 11:650, 1:492 och II: 652 samt 11:649), i Stockholm
(motionen II: 649) samt i Linköping (motionerna I: 490 och II: 650).

Utskottet vill för sin del till en början framhålla, att enligt utskottets
mening frågan om upprättande av ett nytt läroverk inom Kopparbergs län
bör behandlas med förtur. Såväl med beaktande av näringslivets struktur
och lokalisering samt den regionala spridningen av utbildningsmöjligheterna
inom landet som med hänsyn till tillväxten av ungdomsårskullarna
i länet finner utskottet i likhet med departementschefen behovet av ett
tekniskt läroverk inom detta län särskilt framträdande.

Enligt utskottets mening saknas tillräckliga förutsättningar för att riksdagen
skall besluta om inrättande av nytt tekniskt läroverk, innan fram -

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

69

ställning därom gjorts av vederbörande kommunala myndighet samt ärendet
blivit i härför tillämpad ordning färdigberett. Utskottet anser emellertid,
såvitt gäller Kopparbergs län, angeläget att behandlingen av frågan
om ett tekniskt läroverk inom länet i möjligaste mån påskyndas. Utskottet
har därför funnit sig böra förorda, att i enlighet med det i motionerna
I: 488 och II: 646 framställda yrkandet riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om förslag till 1957 års riksdag rörande upprättande av ett tekniskt
läroverk inom Kopparbergs län.

För de motionsvis framställda yrkandena om upprättande av tekniska
läroverk inom andra regioner eller orter kan enligt utskottets mening goda
skäl anföras från skilda synpunkter. Utskottet finner det emellertid icke
vara lämpligt, att riksdagen på planeringsfrågans nuvarande stadium gör
något bestämt uttalande beträffande de ytterligare orter, där det kan
befinnas ändamålsenligt att upprätta nya tekniska läroverk, eller beträffande
ordningsföljden dem emellan. Det torde i första hand böra ankomma
på överstyrelsen för yrkesutbildning och Kungl. Maj:t att i samband
med den fortsatta planeringen ta ställning härutinnan och framlägga de
förslag, vartill planeringsverksamheten ger anledning. Utskottet förutsätter,
att de motionsvis framförda önskemålen härvid kommer under förnyade
överväganden.

I likhet med departementschefen vill utskottet peka på den betydelsefulla
funktion, som de kommunala och privata tekniska
läroanstalterna har inom vårt utbildningsväsende. Särskilt vill
utskottet understryka den viktiga uppgift, som ligger däri att dessa skolor
erbjuder möjligheter för elever att med folkskolan som grund förvärva
en god teknisk utbildning jämte det ytterligare mått av allmän bildning,
som bör ges jämsides med en fackutbildning. Utskottet instämmer i departementschefens
förhoppning, att med den väsentliga höjning av statens
bidrag, som genomförts fiån och med innevarande budgetår, icke blott de
nuvarande skolorna skall kunna fortsätta sin framgångsrika verksamhet
utan också ytterligare utbildningsmöjligheter i kommunal och även privat
regi skall kunna ordnas.

Vad departementschefen förordat beträffande riktlinjer för organisation
och undervisning m. m. med avseende å ifrågavarande läroanstalter samt
angående tillämpning såsom normala bestämmelser av de vid fjolårets
riksdag beslutade provisoriska statsbidragsgrunderna för de kommunala
tekniska skolorna föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Det synes utskottet något tveksamt, hur mycket som inbegripes i det
i motionen II: 647 framställda yrkandet, att den kommunala tekniska skolan
i Hässleholm skulle tilldelas »status som teknisk fackskola». Närmast
torde emellertid åsyftas en jämställdhet med teknisk fackskola vid tek -

70

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

niskt. läroverk i fråga om kompetensvärdet av utbildningen. Utskottet,
som erinrar om vad utskottet ovan anfört om rekryteringsgrunden för
ifrågavarande skolor, anser emellertid frågan om kompetensvärdet av
utbildningen vid de kommunala tekniska skolorna böra lösas först sedan
de inom tekniska skolutredningen pågående övervägandena rörande anordnande
av en officiell teknisk privatistexamen slutförts. Enligt direktiven
för utredningen på denna punkt skall undersökas behovet av en privatistexamen
med samma kompetensvärde som läroverksingenjörsexamen samt
av en privatistexamen med lägre eller mera begränsad kompetens. Det
torde kunna förutsättas, att vid prövningen av utredningens blivande
förslag i dessa hänseenden jämväl frågan om en officiell sanktion i någon
form av examen vid kommunal teknisk skola kommer under bedömande.
Med hänsyn härtill torde det nu i motionen II: 647 framställda yrkandet
icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

De av departementschefen förordade grunderna för den t e x t i 11 ekni
s k a och den färger itekniska utbildningen samt för statsbidrag
till textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i
Norrköping föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet vill
i detta sammanhang uttala sin tillfredsställelse över att frågan om huvudmannaskapet
för institutet i Borås nu synes kunna erhålla en lämplig
lösning genom att detsamma torde komma att övertagas av Älvsborgs läns
landsting.

Såvitt gäller den textiltekniska ingenjörsutbildningen, innebär den av
utskottet sålunda förordade organisationen, att den textiltekniska fackundervisningen
för gymnasieeleverna skall förläggas till textilinstituten i
samundervisning i största möjliga utsträckning med institutens egna elever,
medan övrig undervisning skall meddelas vid vederbörande gymnasium.
Detta system överensstämmer med det som redan nu tillämpas i
Norrköping. För närvarande erlägger gymnasieeleverna där, förutom terminsavgift
till läroverket, jämväl särskild avgift till textilinstitutet. Departementschefen
har icke berört frågan, huruvida dylika särskilda avgifter
även i fortsättningen skall uttagas av gymnasieeleverna. Utskottet
har emellertid observerat, att tekniska skolutredningen uttalat att det
vore skäligt att textilinstituten finge uppbära halv normal terminsavgift
av ifrågavarande gymnasieelever. Utskottet, som erinrar om att den av
Kungl. Maj:t föreslagna bidragshöjningen för instituten avser att möjliggöra
bland annat en femtioprocentig sänkning av de nuvarande elevavgifterna
vid instituten, anser för sin del, i likhet med vad som framhållits
i motionerna 1:490 och II: 650, från principiella synpunkter skäl icke
föreligga för att just dessa gymnasieelever skall ha att erlägga särskilda
undervisningsavgifter utöver de vanliga terminsavgifterna. Ett bortta -

71

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

gande av de särskilda avgifterna ar därför önskvärt. Utskottet är emellertid
icke berett att biträda det i motionerna framställda yrkandet om
ett beslut av riksdagen om borttagande av dessa avgifter från och med
nästa läsår. Med hänsyn till frågans ekonomiska innebörd torde den nämligen
böra i första hand göras till föremål för ytterligare undersökning och
överläggningar mellan staten och institutens huvudmän. Undersökningen
synes lämpligen kunna anförtros åt överstyrelsen för yrkesutbildning i
samråd med nämnda huvudmän.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört beträffande
anordnande försöksvis av en kortare kurs för utbildning av landmaskinister
samt anordnande av särskild landmaskinistexamen.

Vad slutligen gäller frågan om utformningen av den pedagogiska
utbildningen för lärare i tekniska fackämnen vid de tekniska läroanstalterna,
kan denna utbildning, såsom också departementschefen framhållit,
ingalunda sägas vara tillfredsställande. Utskottet är emellertid medvetet
om att svårigheter föreligger att för närvarande mera väsentligt förbättra
ifrågavarande utbildning. Vad departementschefen anfört och förordat
i frågan har icke givit utskottet anledning till annat uttalande än
att utskottet vill understryka vikten av att alla de åtgärder, som efter
hand visar sig praktiskt möjliga, vidtages för att effektivisera den pedagogiska
lärarutbildningen på förevarande område.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

I. beträffande de högre tekniska läroverken

a) att riksdagen må godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 10
februari 1956 förordade grunder för undervisningen vid de
högre tekniska läroverken;

b) att motionerna I: 491 och II: 651 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 649, såvitt gäller utredning angående
utvidgning av antalet kemilinjer vid de tekniska gymnasierna,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

d) att riksdagen må i anledning av motionerna I: 490
och II: 650, såvitt här är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört angående frågan
om en förlängning av studietiden vid de tekniska gymnasierna; e)

att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade grunder för anordnande av normerade påbyggnadskurser; -

72

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

f) att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 489 och II: 648, bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet förordat fastställa de särskilda högre
tekniska läroverkens organisation;

g) att riksdagen må föreskriva, att såsom villkor för
upprättande vid visst högre tekniskt läroverk av skolform
eller utbildningslinje, som icke ingår i läroverkets nuvarande
organisation, skall gälla, att vederbörande kommun
åtager sig att tillhandahålla för läroverket erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande kontant ersättning samt
bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall, motsvarande
kontant ersättning;

h) att riksdagen må besluta, att i Karlstad skall från
och med budgetåret 1957/58 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämmer, successivt upprättas ett högre
tekniskt läroverk under villkor att staden åtager sig att
tillhandahålla för läroverket erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder
åt erforderlig vaktmästarpersonal eller, efter Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande kontant ersättning; i)

att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 488
och II: 646 ävensom i anledning av motionerna I: 490 och
II: 650 samt II: 649, sistnämnda tre motioner såvitt här är
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t för 1957 års riksdag framlägger förslag om upprättande
av ett högre tekniskt läroverk inom Kopparbergs län;

j) att riksdagen må i anledning av motionerna II: 649,
1:490 och II: 650 samt I: 492 och II: 652, förstnämnda
tre motioner såvitt här är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört angående upprättande
av ytterligare nya högre tekniska läroverk utöver
vad som förordats under h) och i) ovan;

II. beträffande kommunala tekniska skolor m. fl. tekniska
läroanstalter

a) att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer beträffande organisation och undervisning
m. m. med avseende å kommunala tekniska skolor
m. fl. tekniska läroanstalter;

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

73

b) att riksdagen må godkänna av departementschefen
förordade grunder för statsbidrag till kommunala tekniska
skolor, att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57;

c) att motionen II: 647 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att riksdagen beträffande den textiltekniska och
färgeritekniska utbildningen må

a) godkänna av departementschefen förordade grunder
för den textiltekniska utbildningen;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder
för statsbidrag till textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska
institut i Norrköping, att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1956/57;

c) godkänna av departementschefen förordade grunder
för den färgeritekniska utbildningen;

d) i anledning av motionerna I: 490 och II: 650, såvitt
här är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
undersökning angående av utskottet angivna särskilda undervisningsavgifter
för vissa elever vid tekniska gymnasierna
i Borås och Norrköping.

II. Anslagsberäkningar för budgetåret 1966/57

l:o) Överstyrelsen för yrkesutbildning; Avlöningar. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (propositionen nr 63, s. 101—106), vilket avser
bland annat inrättande av en förste konsulenttjänst i Ce 31, en förste
byråsekreterartjänst i Ce 27 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11 ävensom
utbyte av en tjänst som teknisk assistent i Ce 25 mot en tjänst som förste
byråingenjör i Ce 27 samt i fråga om medelsanvisningen innebär en anslagshöjning
med 205 000 kronor, hemställer utskottet,
att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkesutbildning,
som föranledes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57:

74

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags vis

.................................... 558 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis.............. 9 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar till inspek törer

och sakkunniga biträden m. m., förslagsvis
.................................... 55 200

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .............................. 633 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 297 800

Summa kronor 1 553 000

c) till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 1 553 000
kronor.

2:o) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (propositionen nr 63, s. 106 och 107), vilket
innebär en anslagshöjning med 21 500 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Omkostnader för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 195 000 kronor.

3:o) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln,
s. 642 och 643), vilket innebär anvisande av samma anslagsbelopp som
för innevarande budgetår, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Överstyrelsen för yrkesutbildning:
Yrkespedagogisk reformverksamhet för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

4:o) Högre tekniska läroverk: Avlöningar. Kungl. Maj:t har (propositionen
nr 63, s. 107—112) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret
1956/57, vidtaga av departementschefen angivna ändringar i personalförteckningen
för de högre tekniska läroverken, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för de högre tekniska läroverken, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1956/57, dels ock till Högre
tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 7 618 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag — innebärande en anslagshöjning med 1 063 000
kronor — avser, förutom automatiska utgiftsförändringar, i huvudsak

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956 75

inrättande av tio ordinarie lektorstjänster, varav sju på grund av den
föreslagna utbyggnaden av läroverksorganisationen, tolv adjunkts tjänst er
i Ce 29 samt en vaktmästartjänst i Ce 12, ordinariesättning av fyra
adjunktstjänster i Ca 29, en vaktmästartjänst i Ca 12 och två kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 ävensom omreglering av skolläkararvodena och vissa
arvoden för eldargöromål m. m. I anslutning till den föreslagna utbyggnaden
av läroverksorganisationen beräknas därjämte ökad medelsanvisning
för icke-ordinarie lärartimmar, arvoden av olika slag, biträdeshjälp
på rektorsexpeditionerna samt specialundervisning i svetsning m. m.

Utskottet. I anslutning till utskottets i det föregående redovisade ställningstagande
till frågan om ökning av antalet gymnasieklassavdelningar
i första klassen från och med nästa budgetår torde under förevarande anslag
böra beräknas en höjning med i runt tal 43 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Nämnda belopp innesluter bland annat kostnaden
för avlöning av en lektor. Antalet nya ordinarie lektorstjänster, som a\
departementschefen beräknats till tio, torde alltsa böra bestämmas till
elva.

Under åberopande härav och då utskottet icke i övrigt har nagon erinran
mot Kungl. Maj:ts under ifrågavarande punkt framställda förslag, får
utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de högre tekniska läroverken,
som föranledes av vad utskottet förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för de högre tekniska
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
................................ 3416 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a) Arvoden åt skolläkare m. m., förslagsvis
....................... 40 400

b) Arvoden åt bibliotekarier, förslags vis

........................... 13 600 54 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

förslagsvis .............................. 3 032 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 1 271 000

Summa kronor 7 773 000

76

Statsutskottets utlåtande nr 58 år 1956
Särskilda uppbördsmedel

Hyror och hyresersättningar m.m........... 112 000

Nettoutgift kronor 7 661 000
c) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 7 661 000 kronor.

5:°) Högre tekniska läroverk: Omkostnader. Kungl. Maj:t har (propositionen
nr 63, s. 112) föreslagit riksdagen att till detta ändamål för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 730 200 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 65 000 kronor.

o Utskottet. Med hänvisning till vad utskottet anfört under närmast föregående
punkt förordar utskottet, att förevarande anslag uppräknas med
1 000 kronor utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit och således för nästa
budgetår uppföres med 731 200 kronor. Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag,
till Högre tekniska läroverk: Omkostnader för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 731 200 kronor.

6:°) Högre tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (propositionen nr 6S, s. 113 och 114), vilket
innebär en anslagshöjning med 330 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Högre tekniska läroverk: Materiel,
böcker m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 770 000 kronor.

7:o) Högre tekniska läroverk: Föreläsningar och fortbildningskurser.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (propositionen nr 63, s. 114
och 115), vilket innebär en anslagshöjning med 28 000 kronor, hemställer
utskottet,

att riksdagen ma till Högre tekniska läroverk: Föreläsningar
och fortbildningskurser för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

8:°) Konstfackskolan: Avlöningar. I enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag (åttonde huvudtiteln, s. 643—646), vilket innebär en anslagshöjning
med 124 000 kronor, hemställer utskottet,
att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för konstfackskolan, som
föranledes av vad departementschefen förordat,

b) godkänna följande avlöningsstat för konstfackskolan,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1956/57:

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

77

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.................................... 381 200

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a. Arvoden åt skolläkare m. m., förslagsvis
...................... 7 660

b. Ersättning åt vissa sakkunniga, förslagsvis
...................... 138

c. Arvode åt bibliotekarie.......... 7 392

d. Arvode åt tillsynslärare . ....... 450

e. Arvode åt portvakt .........*. . 960

f. Ersättning åt vissa teckningslärare

och handledare, förslagsvis ....... 6 400

g. Ersättning åt styrelsens sekreterare 2 400 25 400

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .......................... 674 200

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ................ 172 200

Summa kronor 1 253 000

Särskilda uppbördsmedel

1. Elevavgifter, förslagsvis .......u. . 22 000

2. Avkastning ur Sjöstedtska fonden . . 2 880

3. Bidrag från Stockholms stad, förslagsvis
....................... 202 120 227 000

Nettoutgift kronor 1 026 000

c) till Konstfackskolan: Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 1 026 000 kronor.

9:o) Konstfackskolan: Omkostnader. I enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag (åttonde huvudtiteln, s. 647), vilket innebär en anslagshöjning med
22 200 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Konstfackskolan: Omkostnader för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 99 300
kronor.

10:o) Konstfackskolan: Undervisningsmateriel m. m. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 647 och 648), vilket
innebär en anslagshöjning med 1 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Konstfackskolan: Undervisningsmateriel
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 75 900 kronor.

78

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

ll:o) Understöd åt handelsgymnasier. Kungl. Maj:t har (åttonde
huvudtiteln, s. 649—652) föreslagit riksdagen att till detta ändamål för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 1 814 000 kronor, innebärande
en anslagshöjning med 209 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft motionen
II: 543 av fröken Sandell och herr Ståhl, vari hemställts att riksdagen måtte
besluta om statsbidrag till en parallellavdelning av vardera första och
andra klassen vid Karlstads handelsgymnasium. Beträffande motiveringen
för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen.

I fråga om ökning av antalet statsunderstödda klassavdelningar vid
redan statsbidragsberättigade handelsgymnasier har överstyrelsen för
yrkesutbildning förordat bidrag till en parallellavdelning av andra klassen
i den tvååriga kursen vid Umeå handelsgymnasium, en parallellavdelning
av tredje klassen i den fyraåriga aftonkursen vid Stockholms stads handelsgymnasium,
en parallellavdelning av vardera första och andra klassen
i den tvååriga kursen vid Karlstads handelsgymnasium, en fjärde parallellavdelning
av vardera första och andra klassen i den tvååriga kursen vid
Malmö handelsgymnasium samt en parallellavdelning av första klassen
i den tvååriga kursen vid Örebro handelsgymnasium.

Departementschefen har beräknat medel för av överstyrelsen tillstyrkta
bidrag beträffande handelsgymnasiema i Umeå och Örebro.

Därjämte innebär Kungl. Maj:ts förslag tillkomsten av ytterligare två
statsbidragsberättigade handelsgymnasier från och med nästa budgetår,
nämligen i Eskilstuna och Jönköping.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag. Då utskottet i fråga om ökning
av antalet statsunderstödda klassavdelningar vid redan statsbidragsberättigade
gymnasier icke är berett att för nästa budgetår förorda en annan
avvägning än den av departementschefen föreslagna, avstyrker utskottet
bifall till motionen II: 543. Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 543, till Understöd åt handelsgymnasier
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 814 000 kronor.

12:o) Anordnande av handelsgymnasieexamen för lärjungar från
enskild undervisning. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde
huvudtiteln, s. 652), vilket innebär en anslagshöjning med 2 000 kronor,
hemställer utskottet,

att riksdagen må till Anordnande av handelsgymnasieexamen
för lärjungar från enskild undervisning för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 24 000 kronor.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

79

13:o) Bidrag till bergsskolan i Filipstad m. m. I enlighet med Kungl.
Majrts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 653), vilket innebär en anslagshöjning
med 4 500 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till bergsskolan i Filipstad
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av 72 500
kronor.

14:o) Bidrag till textilinstitutet i Borås. I enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag (propositionen nr 63, s. 115), vilket innebär en anslagshöjning
med 124 100 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till textilinstitutet i Borås
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 225 000
kronor.

15:o) Bidrag till Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

I enlighet med Kungl. Majrts förslag (propositionen nr 63, s. 116), vilket
innebär en anslagshöjning med 100 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till Lennings textiltekniska
institut i Norrköping för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 180 000 kronor.

16 ro) Stipendier åt elever vid tekniska fackskolor och andra fackutbildningsanstalter.
I enlighet med Kungl. Majrts förslag (åttonde
huvudtiteln, s. 654 och 655), vilket innebär en anslagshöjning med
195 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Stipendier åt elever vid tekniska
fackskolor och andra fackutbildning sanstalter för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 1 275 000 kronor.

17 ro) Bidrag till driften av centrala yrkesskolor. I enlighet med
Kungl. Majrts förslag (propositionen nr 63, s. 116 och 117), vilket innebär
en anslagshöjning med 1 000 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor.

18 ro) Bidrag till driften av lokala yrkesskolor. I enlighet med
Kungl. Majrts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 655—657), vilket avser
uppräkning av statsbidraget till deltidskurser vid kommunala yrkesskolor
från åtta kronor till åtta kronor 55 öre respektive från tolv kronor till tolv
kronor 80 öre samt i fråga om medelsanvisningen innebär en anslagshöjning
med 2 850 000 kronor, hemställer utskottet,

80

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

att riksdagen må

a) godkänna av departementschefen förordad höjning av
statsbidraget till deltidskurser vid kommunala yrkesskolor,
att tillämpas från och med redovisningsåret 1956/57;

b) till Bidrag till dnften av lokala yrkesskolor för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 32 650 000
kronor.

19:o) Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor. Kungl.
Maj:t har (åttonde huvudtiteln, s. 657—659) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
7 700 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna I: 433 och II: 530 av fru Nilsson
in. fl. samt herrar Hansson i Önnarp och Andersson i Dunker, i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att från och med budgetåret 1956/57
för lokala yrkesskolor och för sådana centrala yrkesskolor, som icke erhåller
sådant bidrag, införa investeringsbidrag i enlighet med de bestämmelser,
som nu gäller för motsvarande bidrag till folkskolebyggnader, samt att riksdagen
för budgetåret 1956/57 under riksstatens åttonde huvudtitel punkt
308 Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor måtte anvisa ett
förslagsanslag av 10 700 000 kronor, dock att, i den händelse riksdagen
prövar den statsfinansiella situationen icke tillåta en dylik utgiftsökning,
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om proposition i
ärendet till 1957 års riksdag,

dels ock de båda likalydande motionerna I: 434 och II: 522 av herr
Lindblom m. fl. och herr Ohlin m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att statsbidrag, på det sätt 1952 års yrkesutbildningssakkunniga
föreslagit, medges till byggnader vid lokala yrkesskolor samt att för detta
ändamål anslaget till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor
uppräknas med 3 300 000 kronor.

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena torde få
hänvisas till motionerna I: 433 och II: 522.

Kungl. Maj:ts förslag innebär i överensstämmelse med av överstyrelsen
för yrkesutbildning verkställda beräkningar anvisande av samma anslagsbelopp
som för innevarande budgetår. Departementschefen har vid anmälan
av denna anslagsfråga uttalat bland annat, att han icke heller i år
är beredd att förorda införande av byggnadsbidrag för lokala yrkesskolor
och sådana centrala yrkesskolor, som nu ej är berättigade till dylikt bidrag.

81

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Utskottet. Ur förevarande anslag bestrides statsbidrag till byggnader,
inventarier och engångskostnader för undervisningsmateriel vid yrkesskolor.
Till centrala verkstadsskolor och sjömansskolor utgår bidrag till anskaffning
av undervisningslokaler, administrationslokaler, elevinternat och
inventarier för undervisningslokaler med hälften av kostnaderna samt till
anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel
med nio tiondelar av kostnaderna. Till andra centrala yrkesskolor än
centrala verkstadsskolor och sjömansskolor samt till lokala yrkesskolor
utgår endast bidrag till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel; bidraget utgör hälften eller, i vissa undantagsfall,
två tredjedelar av kostnaderna.

Utskottet får erinra om att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i
sitt betänkande angående yrkesutbildningen föreslog införande av byggnads-
och inventariebidrag jämväl till andra centrala yrkesskolor än
centrala verkstadsskolor och sjömansskolor samt till lokala yrkesskolor.
Bidraget borde enligt de sakkunniga konstrueras såsom byggnadsbidraget
inom folkskolan, i vilket ingår även visst bidrag till inventarier. Vid prövningen
av frågan om ökade statsbidrag till yrkesutbildningen ansåg departementschefen
(prop. 1955: 139) sig emellertid icke kunna biträda detta förslag.
Utskottet anförde i denna fråga väsentligen följande (SU 1955: 138).

För att den avsedda utbyggnaden av yrkesutbildningen skulle kunna
komma till stånd, bleve det för huvudmännen — i regel primärkommuner
och landsting — icke blott önskvärt utan absolut nödvändigt att göra betydande
investeringar i yrkesskolbyggnader. De sakkunniga hade för hela
utbyggnaden räknat med investeringar i byggnader, elevhem och stadigvarande
materiel å sammanlagt i runt tal 260 miljoner kronor. Härav
skulle enligt de sakkunnigas beräkningar i statsbidrag utgå omkring 113
miljoner kronor. De av departementschefen beräknade sammanlagda investeringsbidragen
understege sistnämnda belopp med omkring 56 miljoner
kronor, vilket belopp fölle praktiskt taget helt på de lokala yrkesskolbyggnaderna.
För att lokala yrkesskolor med ett tillfredsställande urval av
utbildningsgrenar skulle kunna upprättas, torde i det övervägande antalet
fall interkomnninalt samarbete visa sig nödvändigt. Det lokala och regionala
planeringsarbetet komme uppenbarligen att försvåras, om byggnadsbidrag
utginge till de centrala verkstadsskolorna men icke till de lokala
skolorna. Det kunde därför befaras en tendens att vid utbyggnaden lägga
tyngdpunkten i första hand på de centrala skolorna, vilket emellertid skulle
medföra en felaktig balans i yrkesskolorganisationen. Det förefölle icke heller
onaturligt, om kommunerna av ekonomiska skäl dreves att i främsta
rummet bland sina investeringsändamål sätta dem, för vilka statsbidrag
utginge. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det här vore fråga
om eu visserligen cj formellt obligatorisk men i sak nödvändig verksamhet
för kommunerna, förelågc enligt utskottets mening mycket starka skål

6 — Bihavg till riksdagens protokoll 1950. 6 sand. År 53

82

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

för att staten lämnade bidrag jämväl till de lokala yrkesskolbyggnadema.
Utskottet erinrade härvid om att det av de sakkunniga föreslagna bidraget
avsetts skola vara skatteunderlagsgraderat enligt samma grunder som för
folkskolans byggnadsbidrag. Härigenom skulle de minst bärkraftiga kommunerna
— som för övrigt torde få de förhållandevis drygaste driftkostnaderna
— erhålla det procentuellt största statsbidraget, en princip som
syntes utskottet riktig. Utskottet hade likväl icke ansett sig böra biträda
vissa motionsvis framförda yrkanden om införande från och med budgetåret
1955/56 av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor men förutsatte, att
Kungl. Maj:t toge frågan om ett dylikt bidrag under förnyat övervägande
och för riksdagen framlade förslag i ämnet. Då ett uppskjutande av detta
stöd till de lokala huvudmännen kunde befaras komma att hämma utbyggnadstakten,
ville utskottet tillika framhålla angelägenheten av att
nämnda förslag förelädes riksdagen utan någon längre tidsutdräkt. I enlighet
med utskottets hemställan beslöt 1955 års riksdag att i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet sålunda hade anfört.

Utskottet konstaterar nu med allvarligt beklagande, att departementschefen
vid sin omprövning av förevarande spörsmål icke heller i år funnit
sig beredd att förorda införande av byggnadsbidrag för lokala yrkesskolor
och sådana centrala yrkesskolor, som för närvarande ej är berättigade till
dylikt bidrag. Utskottet vill därför med all skärpa understryka vad utskottet
framhöll i denna fråga vid fjolårets riksdag. Det förefinnes för närvarande
hos de kommunala myndigheterna ett stort och, med hänsyn till
ungdomskullarnas tillväxt, tvingande intresse att bygga ut yrkesutbildningsmöjligheterna
i anslutning till de riktlinjer, som uppdragits vid 1955
års riksdag. Frånvaron av byggnadsbidrag främst för de lokala yrkesskolorna
har emellertid i hög grad försvårat planeringen av den erforderliga
utbyggnaden såväl på det lokala som på det regionala planet. Det saknas
numera icke exempel på att planeringen av detta skäl stoppats upp eller,
såsom utskottet tidigare befarat, inriktats på en sådan balans mellan centrala
verkstadsskolor och andra yrkesskolor, som icke kan anses vara rationell.
Med hänsyn till att byggnadsbidrag utgår till folkskolebyggnader
för klass 9 y, föreligger också en tendens att, i motsats till vad statsmakterna
ansett lämpligt, inrikta ökningen av utbildningsplatserna för 9 y mera
på en förläggning inom vederbörande enhetsskola än på en förläggning till
yrkesskola. Det skulle uppenbarligen medföra för hela samhället ödesdigra
konsekvenser om det ej lyckades att inom den närmaste tioårsperioden
genomföra största delen av den vid 1955 års riksdag planerade utbyggnaden.
Utskottet vill i detta sammanhang också understryka angelägenheten
av att byggnadskvoten för skolbyggnadsändamål snarast ökas. Den del
av nämnda kvot, som för närvarande kan användas för yrkesskolor av
skilda slag, är nämligen, om den icke väsentligt höjes, uppenbart otillräcklig
för att den vid fjolårets riksdag antagna målsättningen för yrkesutbildningens
utbyggnad skall kunna realiseras.

83

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Mot bakgrunden av vad utskottet sålunda i förevarande fråga tidigare
anfört och nu ytterligare framhållit ävensom i anslutning till de i motionerna
I: 433 och II: 530 samt I: 434 och II: 522 framställda yrkandena,
vill utskottet allvarligt understryka nödvändigheten av att byggnadsbidrag
till lokala yrkesskolor och sådana centrala yrkesskolor, som för närvarande
ej är berättigade till dylikt bidrag, införes snarast möjligt. För att
ett inpassande av den härav betingade kostnadsökningen för statsverket
skall kunna ske vid den samlade budgetavvägningen och i anslutning därtill
även en omprövning av kvotfrågan företagas, förordar utskottet, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag i ämnet till 1957 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisningen under förevarande
anslag för nästa budgetår bör enligt utskottets mening godtagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:433 och II: 530 samt 1:434 och
II: 522, såvitt gäller medelsanvisningen, till Bidrag till
byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 7 700 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 433 och II: 530 samt
1:434 och 11:522, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t för 1957 års riksdag framlägger förslag
om införande av byggnadsbidrag till lokala yrkesskolor
och sådana centrala yrkesskolor, som nu icke är berättigade
till dylikt bidrag.

20:o) Bidrag till anordnande av kurser för utbildning av elektriska
installatörer. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde
huvudtiteln, s. 659), vilket innebär en anslagshöjning med 12 200 kronor,
hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till anordnande av kurser
för utbildning av elektriska installatörer för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av 87 700 kronor.

21 :o) Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter.
Kungl. Maj:t har (åttonde huvudtiteln, s. 660) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 59 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förchaft motionen
11:424 av fru Andrén, vari hemställts att riksdagen måtte uppräkna reservationsanslaget
till kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter
med 1 000 kronor för höjning av kursledararvodet.

84

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 2 000 kronor, avseende
ökad medelsanvisning till undervisningsarvoden. Ett av överstyrelsen
för yrkesutbildning framlagt förslag om höjning av kursledararvodet
från 4 000 till 5 000 kronor har departementschefen ansett sig icke böra
biträda.

Det i motionen II: 424 framställda yrkandet överensstämmer med överstyrelsens
ovanberörda förslag. Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas
till motionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och avstyrker förty bifall till
det i motionen II: 424 framställda yrkandet. Utskottet hemställer,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 424, till Kurs för utbildning
av sysselsättnings- och arbetsterapeuter för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av 59 000 kronor.

22 :o) Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 660), vilket innebär
en anslagshöjning med 1 500 000 kronor, hemställer utskottet

att riksdagen må till Studiebidrag och stipendier åt elever
vid yrkesskolor för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 8 500 000 kronor.

23:o) Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen. Kungl. Maj:t
har (åttonde huvudtiteln, s. 661) föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag av 525 000 kronor,
innebärande en anslagsminskning med 7 000 kronor.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft motionen
11:420 av fröken Ager m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte besluta,
att frågan om utbildning av lärare i yrkesarbete vid verkstads- och
yrkesskolor måtte allsidigt utredas samt att frågan om utbildning av
nämnda lärare måtte hänskjutas till 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens
centrala ledning och viss lärarutbildning för utredning. Beträffande
motiveringen för detta yrkande torde få hänvisas till motionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag.

I anledning av det i motionen II: 420 framställda yrkandet får utskottet
framhålla följande. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har chefen
för ecklesiastikdepartementet den 30 september 1955 tillkallat särskilda
sakkunniga för att verkställa en förutsättningslös utredning av frågan om
den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen och därmed sammanhäng -

85

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

ande spörsmål. Med bifall till en av skolöverstyrelsen gjord framställning
har därefter Kungl. Maj:t genom beslut den 21 oktober 1955 uppdragit
åt nämnda sakkunniga att tillika utreda vissa av skolöverstyrelsen i berörda
framställning väckta spörsmål rörande rekrytering och utbildning
av lärare i yrkesämnen, främst med tanke på enhetsskolans klass 9 y.
Efter att ha tagit närmare del av skolöverstyrelsens ifrågavarande framställning
kan utskottet konstatera, att det genom sistnämnda beslut lämnade
utredningsuppdraget avser utbildning av yrkeslärare över huvud taget,
även om därvid vissa särskilda synpunkter kan anläggas på yrkeslärarutbildningen
för enhetsskolans behov. Med hänsyn härtill torde den ifrågavarande
motionen icke påkalla någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen må till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 525 000 kronor;

b) att motionen II: 420 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

24 :o) Resestipendier åt lärare vid yrkesundervisningen. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 661 och 662), vilket
innebär anvisande av samma anslagsbelopp som för innevarande budgetår,
hemställer utskottet,

att riksdagen må till Resestipendier åt lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 kronor.

25:o) Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 662—667),
vilket avser en differentiering från och med budgetåret 1956/57 av statsbidraget
till lärlingsutbildning hos hantverksmästare i överensstämmelse
med av 1955 års riksdag i ämnet uttalade önskemål samt i fråga om medelsanvisningen
innebär en anslagshöjning med 380 000 kronor, hemställer
utskottet,

att riksdagen må

a) godkänna av departementschefen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare,
att gälla beträffande bidrag, som beviljas
från och med budgetåret 1956/57;

b) till Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 730 000 kronor.

86

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

26:o) Främjande av lärlingsutbildning inom muraryrket m. m.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 667—669),
vilket innebär en anslagshöjning med 100 000 kronor, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

27ro) Bidrag till kostnader för granskning av utförda gesällprov.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 669 och 670),
vilket med hänsyn till förefintlig anslagsreServation innebär anvisande
allenast av ett formellt belopp, hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till kostnader för granskning
av utförda gesällprov för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 kronor.

2S:o) Bidrag till vissa omskolningskurser m. m. I enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 670—672), vilket innebär
anvisande av samma anslagsbelopp som för innevarande budgetår, hemställer
utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 350 000 kronor.

29:o) Bidrag till vissa kurser i cement- och betongteknik. I enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag (åttonde huvudtiteln, s. 672), vilket innebär
anvisande av samma anslagsbelopp som för innevarande budgetår,
hemställer utskottet,

att riksdagen må till Bidrag till vissa kurser i cementocli
betongteknik för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 13 700 kronor.

30:o) Resestipendier för yrkesutbildning. Kungl. Maj:t har (åttonde
huvudtiteln, s. 672) föreslagit riksdagen att till detta ändamål för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av 60 000 kronor, innebärande
anvisande av samma anslagsbelopp som för innevarande budgetår.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft de båda likalydande
motionerna I: 274 och II: 406 av herr Bror Nilsson m. fl. och herr
Neländer m. fl., i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta, att ifrågavarande
anslag höjes med 15 000 kronor till 75 000 kronor. Beträffande
motiveringen för detta yrkande, som överensstämmer med ett av överstyrelsen
för yrkesutbildning framlagt men av departementschefen avvisat
förslag, torde få hänvisas till motionen II: 406.

Statsutskottets utlåtande nr 53 år 1956

87

Utskottet, som icke ansett sig böra i enlighet med det i motionerna
I: 274 och II: 406 framställda yrkandet förorda någon höjning av detta
anslag för nästa budgetår, biträder Kungl. Majt:s förslag och hemställer
alltså,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 274 och II: 406, till Resestipendier
för yrkesutbildning för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 60 000 kronor.

Stockholm den 16 mars 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Leander, Näsgård, Gillström, Näsström, Boman, fröken Andersson, herrar
Hesselbom, Pålsson, Einar Persson, Thun, Axel Andersson, Sunne och
fröken Ranmark; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Åkerström, Rubbestad,
fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors, Andersson i Mölndal, Widén,
Johansson i Mysinge, Nihlfors, fröken Karlsson och fröken Olsson.

Reservation

under avd. Il (Anslagsberäkningar för budgetåret 1956/57) vid punkten
11 (Understöd åt handelsgymnasier) av herr Widén.