Statsutskottets utlåtande nr 154 är 1956

1

Nr 154

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
skolväsendets ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
in- m. (2:a avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln punkten
252, s. 571—573 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 4 januari 1956, föreslagit riksdagen att till Folkskolor
in. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 59 800 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 123, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den
16 mars 1956 framlagt förslag angående skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans genomförande m. m.
och — med ändring i vissa hänseenden av ovanberörda i propositionen nr 1
framställda förslag — hemställt att riksdagen måtte

I. a) godkänna av departementschefen förordade grunder för realskolans
organisation under övergångstiden före enhetsskolans genomförande;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande;

c) godkänna av departementschefen förordade grunder för den praktiska
kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig intet ha att erinra mot att den högre folkskolan avvecklas; II.

godkänna av departementschefen förordade förstärknings- och andra
anordningar med avseende å folkskoleväsendet;

III. a) godkänna av departementschefen förordade grunder för bvggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna läroverk, fristående statliga
realskolor, kommunala flickskolor, kommunala realskolor och praktiska
kommunala realskolor, att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 62 800 000 kronor;

IV. a) besluta, att systemet med inskrivnings- och terminsavgifter för

1 — liihang till riksdagens protokoll 1956. C saml. Nr loi

2 Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

elever vid allmänna läroverk skall avskaffas med utgången av läsåret
1956/57 i enlighet med av departementschefen förordade grunder, dock att
vederbörande läroverkskommun må besluta att, med bibehållande av avgiftssystemet,
tills vidare kvarstå vid nuvarande förpliktelser gentemot
läroverket;

b) föreskriva, att såsom villkor för åtnjutande av byggnadsbidrag enligt
hemställan under III. a) eller för organisationsändring med avseende å
vederbörande läroverk skall gälla skyldighet för kommunen att övergå
till systemet med avgiftsfri undervisning;

V. besluta, att statsbidrag till treåriga realskollinjer vid vissa kommunala
flickskolor skall från och med redovisningsåret 1957/58 utgå enligt de
för högre kommunala skolor gällande bidragsgrunderna;

VI. bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda av besluten under I—V föranledda
författningsföreskrifter och övriga erforderliga bestämmelser.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar Nestrup och Braconier väckt
motion (II: 112), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta uttala, att
folkskollärartjänst i lönegrad Ce 23 vid allmänt läroverk och jämförlig
skolform skall tillsättas med 23-lärare endast då skolan behöver nyanställa
lärare;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom in. fl. (I: 421) och den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 513) i vilka hemställts, såvitt här är i fråga.

I. att riksdagen matte besluta att 1950 års principbeslut om terminsavgiftssystemets
avskaffande vid de allmänna läroverken och därmed
jämförliga högre kommunala läroanstalter skall träda i kraft från och med
läsåret 1956/57;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om försök
med kombinerade intagningsmetoder från nuvarande folkskola till nuvarande
högre skolor samt för att prov lämpade för ämnes- och linjevalet
inom enhetsskolan utexperimenteras och prövas;

III. a) att riksdagen beslutar att elevmaximum i den treåriga realskolans
klassavdelningar samt i klassavdelningarna på enhetsskolans högstadium
från och med läsåret 1958/59 fastställes till 30;

b) att riksdagen beslutar att i folkskolor av Bl-form elevmaximum nedbringas
till 30 samt att vid skolor av övriga B-former elevmaximum anpassas
härtill; samt

c) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
1957 års riksdag om eu allmän successiv sänkning av elevantalet per klassavdelning
inom hela folkskole- och läroverksorganisationen;

IV. a) att riksdagen under åttonde huvudtiteln, punkten Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten måtte anvisa ett med 3 000 000
kronor höjt förslagsanslag av 62 800 000 kronor; samt

3

Statsutskottets utlåtande nr 15Jj år 1956

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t må uttala att det fortsatta
rationaliseringsarbetet för skolbyggnader bedrives enligt vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 427) och den andra inom andra kammaren av
herr Hjalmar son m. fl. (II: 529), i vilka hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att vid utformande av de närmaste årens skolpolitik avgörande vikt
måtte fästas vid — såvitt här är i fråga — följande synpunkter:

a) I fråga om den teoretiska studiegången på realskolans åldersstadium
måste liksom inom gymnasiet kravet på god kunskapsstandard upprätthållas.
Realexamen bör bibehållas, tills sådana former av kunskapskontroll
tillskapats, som garantera dels en god kunskapsstandard och dels likformighet
i kraven för hela landet;

b) Såväl den femåriga som den fyraåriga realskolan bevaras i största
möjliga utsträckning, medan försöksverksamheten pågår. Utan tillgång
till dessa skolformer med fullt kompetenta lärare i alla klasser kunna i fortsättningen
inga tillförlitliga jämförelser göras mellan gammalt och nytt.
Befintliga realskolelinjer böra tillåtas expandera i mån av behov. Detta
är den snabbaste och mest tillförlitliga utvägen att bereda de ökande ungdomsskarorna
åtminstone samma möjlighet att erhålla högre skolutbildning,
som tidigare förefunnits;

c) Under nuvarande brist på akademiskt utbildade lärare är det emellertid
nödvändigt att fördela dessa så, att ojämnhet i tillgången de olika
realskolorna emellan i görlig mån undvikes.

För beredande av möjlighet till jämförelser måste femåriga och fyraåriga
realskolor med lärarkrafter av hittillsvarande kompetens bibehållas i ett
icke för litet antal. Där så icke är möjligt på grund av bristen på akademiskt
utbildade lärare bör man i görligaste mån bevara själva organisationen
som sådan men till ett visst antal veckotimmar, framför allt i den
femåriga realskolans två lägsta klasser och i den fyraåriga realskolans
lägsta klass, använda hjälpkrafter i form av 23-grads befattningshavare
samt folkskollärare;

d) Treårig realskola är en diskutabel lösning på grund av den hårda
press, som där måste drabba genomsnittsbegåvningarna. En sådan uppfattning
har stöd både i de svårigheter, som mött den fyraåriga realskolan
på grundval av sexklassig folkskola, och i de försök, som gjorts med treårig
realskola, byggande på samma grundval. Endast toppbegåvningar
ha visat sig kunna tillfredsställande motsvara fordringarna. Treåriga realskolor
på grundval av sexklassiga folkskolor skulle därför med sannolikhet
nödvändiggöra tillkomsten av fyraåriga realskolor för dem, som icke förmå
att genomföra en så ansträngande studiegång som det här bleve fråga om.
Alldeles särskilt synes en treårig realskola på grundvalen av en odifferentierad
folkskola innebära en allvarlig risk för sänkning av den nuvarande
kunskapsstandarden. I de fall, då denna skolform kan befinnas ofrånkom -

4 Statsutskottets utlåtande nr 151+ år 1956

lig, måste den därför bygga på tillräckligt omfattande förstärkningsanordningar
i folkskolans femte och sjätte klasser;

e) En sänkning av gymnasiets studiemål måste undvikas. Eljest skulle
studentexamens kompetensvärde i och för sig komma att minskas, studietiden
vid universitet och högskolor att förlängas och de totala studiekostnaderna
att avsevärt förhöjas.

Men om en sådan utveckling skall förhindras, får gymnasiets underlag
icke försämras och dess egen effektivitet icke försvagas. Det förbises ofta,
att skolväsendets olika stadier ha ett nödvändigt samband med varandra.
För att gymnasiets kapacitet och standard skall kunna uppehållas, får dess
förseende med lokaler och lärare icke ske på bekostnad av underlagets, utan
ansträngningar måste göras för att ge realskolestadiets påbyggnader de
lokaler och lärarkrafter, som äro nödvändiga i och för sig, för att de skola
kunna fylla sin uppgift;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Öhman och Narling (I: 430) och den andra inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. (II: 521), i vilka hemställts,

att riksdagen i skrivelse till regeringen begär utarbetande av en konkret
plan i syfte att häva bristen på skollokaler inom tre år, samt

att riksdagen i avvaktan härpå för budgetåret 1956/57 till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten anvisar ett förslagsanslag av
97 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av fröken Ranmark och fru Sjöström-Bengtsson (I: 527) och den andra
inom andra kammaren av herrar Bengtsson i Yarberg och Englcvist
(II: 710), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandling av proposition
123 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den i propositionen
föreslagna nivågrupperingen icke må ske inom folkskolans undervisningsområde; dels

två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz m. fl. (I: 545) och den andra inom andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. (II: 721), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 123
måtte

A. uttala 1) dels att som förutsättning för inrättande av treåriga realskolor
skall gälla,

a) att behov av en utvidgad realskoleorganisation föreligger på den ort
varom fråga är,

b) att utvidgningen med bibehållande av den nuvarande organisationen
icke lämpligen kan åstadkommas genom ianspråktagande av befintliga
lokaler inom kommunen eller genom sådan till-, om- eller nybyggnad, som
även vid en framtida skolorganisation prövas erforderlig för folkskola,
realskola eller motsvarande,

c) att utvidgningen vid bibehållande av den nuvarande organisationen

5

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

icke kan åstadkommas genom användande av hjälpkrafter i de lägre klasserna
i form av 23-gradslärare eller folkskollärare utan vidareutbildning
eller genom inrättande av i folkskolan inbyggda realskollinjer,

d) att förstärkningsanordningar i folkskolans femte och sjätte klasser
inom det närmast berörda upptagningsområdet i ämnena modersmålet,
matematik och engelska vidtagits minst två år före övergången och att
lärare för undervisningen i engelska med av realskoleutredningen föreslagen
kompetens finnas att där tillgå,

e) att vid organisationsändringens genomförande skälig hänsyn kan
tagas till redan anställd personal,

2. dels

a) att motsvarande förutsättningar skola gälla för genomförande av den
föreslagna omorganisationen av flickskolan,

b) att den lämpliga utformningen av den s. k. nivågrupperingen överlämnas
åt de lokala skolledningarna i avbidan på differentieringsproblemets
lösning;

B. besluta sådan ändring av de av Kungl. Maj:t föreslagna statsbidragsgrunderna,
att

1) byggnadsbidrag må utgå för om-, till- eller nybyggnad för real- eller
flickskola även i de fall, då den nuvarande skolorganisationen bibehålies
men byggnadsföretaget prövas vara ändamålsenligt även med hänsyn till
en framtida organisation inom den blivande obligatoriska skolans ram,

2) statsbidrag må utgå till förstärkningsanordningar i folkskolans berörda
femte och sjätte klasser för en veckotimme även i ämnet modersmålet; C.

i övrigt bifalla Kungl. Maj:ts hemställan;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Sunne m. jl. (I: 546) och den andra inom andra kammaren av
fröken Löwenhielm m. jl. (II: 723), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte besluta

att statsbidrag till byggnader till högre skolor skall utgå retroaktivt
från och med år 1946 eller annan tidpunkt, som Ivungl. Maj:t äger att
bestämma,

att statsbidrag utöver vad departementschefen föreslagit i vissa fall må
kunna utgå även för kostnader för uppvärmning och belysning, samt

att fördelningen av hyresintäkterna måtte efter framstiillning från kommunerna
få ske även på annat sätt än att 50 procent går till kommunen
och 50 procent till biblioteks- och materielkassan;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Erik Olsson in. jl. (I: 547) och den andra inom andra kammaren av
herr Nilsson i Östersund in. jl. (11:728), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 123 måtte besluta, att
kommunerna även medgivas rätt att upprätta nya i folkskolan inbyggda
realskolelinjer;

6 Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Velander och Arrhén (I: 548) och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson (II: 722), i vilka hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 123 måtte beakta i motionerna
framförda synpunkter;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herrar Strandler och Damström (I: 549) och den andra inom andra kammaren
av fru Lindskog (II: 720), i vilka hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 123 måtte besluta,
att byggnadsbidrag, efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall,
även må kunna utgå till kommuner för nu pågående realskolebyggen ävensom
de byggen, som avslutats efter ingången av år 1956, samt
att den erforderliga anslagssumman uppräknas i enlighet härmed;
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 550) och den andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 727), i vilka hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen 123 beslutar i enlighet
med vad i motionerna anförts, samt

att riksdagen under 8:e huvudtiteln till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för budgetåret 1956/57 anvisar ett
i jämförelse med propositionen med tre miljoner höjt förslagsanslag av inalles
65 800 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fröken Löwenhielm m. fl. väckt motion
(II: 724), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

att förstärkningsanordningar får vidtagas i den treåriga realskolan och
femåriga flickskolan utöver vad som nu är tillåtet i nuvarande skolformer
genom uppdelning av klass och att detta får ske, där skolöverstyrelsen
finner detta lämpligt,

att vissa timmar, förslagsvis 1/2 veckotimme för varje klassavdelning,
tilldelas skolorna för att disponeras av klassföreståndarna,

att förstärkningsanordningama i folkskolan skall omfatta icke bara engelska
utan även modersmålet samt matematik både i klass 5 och 6,

att konsulenter hos skolöverstyrelsen rekryterade bland aktiva lärare
får anställas regionsvis även för undervisningen i matematik, samt

att riksdagen måtte i övrigt besluta i enlighet med i motionen anförda
synpunkter;

dels en inom andra kammaren av herr Nestrup och fröken Löwenhielm
väckt motion (II: 725), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
23-gradstjänster för folkskollärare ej skall finnas inrättade vid treåriga
realskolelinjer respektive femåriga flickskolelinjer vid allmänna läroverk,
högre kommunala skolor eller statsunderstödda privatläroverk och ej heller
vid i folkskolan inbyggda treåriga realskolelinjer;

7

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

dels ock en inom andra kammaren av heir Nestrup in. fl. väckt motion
(II: 726), vari hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att omorganisationen av realskolestadiet
genomföres på så sätt,

att lärare med kvalificerad utbildning till fullo utnyttjas även under
övergångstiden,

att förflyttning av ordinarie och icke-ordinarie lärare endast sker i undantagsfall,

att, där förflyttning ändock skulle bli nödvändig, ersättning för flyttningskostnaderna
utgår till läraren, samt

att ordinarie och icke-ordinarie lärare i läroämnen beredes möjlighet att
erhålla fyllnadstjänstgöring i andra skolor.

Beträffande den av departementschefen förebragta utredningen får utskottet
— i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisa
till statsrådsprotokollen för den 4 januari och den 16 mars 1956.

Av statsrådsprotokollet för den 4 januari 1956 inhämtas
angående här behandlade frågor i huvudsak följande

Från det å riksstaten uppförda förslagsanslaget till Folkskolor m. m.:
Bidrag till vissa byggnadsarbeten avföres statsbidrag, som utgår enligt
kungörelsen den 31 december 1945 (nr 882) angående statsbidrag till
byggnadsarbeten för folkskoleväsendet och kungörelsen den 4 juni 1948
(nr 438) angående statsbidrag till provisoriska skolbyggnader för folkskoleväsendet.
o . ,

Förevarande anslag har för innevarande budgetår upptagits med
59 800 000 kronor. För nästa budgetår har i statsverkspropositionen,
bilagan åttonde huvudtiteln punkten 252, anslaget föreslagits uppfört med
oförändrat belopp.

Skolöverstyrelsen har föreslagit en höjning av anslaget med 37,2 miljoner
kronor till 97 miljoner kronor. Överstyrelsen har därvid utgått från att
kostnadsramen för statsbidragsberättigade skolbyggnadsföretag — vilken
för vartdera av kalenderåren 1953, 1954 och 1955 utgjorde 142 miljoner
kronor — skulle för kalenderåret 1956 höjas till 340 miljoner kronor.

Departementschefen har framhållit, att det alltjämt föreligger ett mycket
stort nybyggnad sbehov inom folkskoleväsendet. I vilken omfattning
detta behov kan tillgodoses, beror på kvottilldelningen för skolbyggnadsändamål.
Vid bedömande av den antagliga belastningen å förevarande
anslag under budgetåret 1956/57 har departementschefen utgått från att
folkskolebyggenas utrymme i tillståndsbudgeten blir i stort sett oförändrat
under år 1956 i jämförelse med ar 1955.

8

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Av statsrådsprotokollet för den 16 mars 1956
inhämtas i huvudsak följande

Inledning

Av flera skäl måste de konstruktiva förarbetena för enhetsskolereformen
koncentreras till ett begränsat antal skoldistrikt. Detta gör att en mycket
stor del av de uppväxande årskullarna ännu i många år måste få sin utbildning
i skolor av äldre typ. Organisationsarbetet för att tillgodose de växande
utbildningsbehoven hämmas emellertid i hög grad av den rådande bristen
på lärare med akademisk utbildning, vilken brist främst har sin orsak
i den enormt ökade tillströmningen till de högre skolstadierna under det
senaste årtiondet. Med hänsyn i första hand till den nu angivna omständigheten
men även till behovet av en till syftet begränsad, allmän översyn
av realskolestadiets skolformer bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1954
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla fem sakkunniga för att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande skolväsendets utbyggnad
på realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans genomförande.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 19 juli 1954 såsom
sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra kammare, statssekreteraren
R. H. L. Edenman, ordförande, seminarieläraren T. E. J. Blidfors, filosofie
doktorn N. G. Helén och hemmansägaren N. I. Johansson samt dåvarande
riksdagsmannen och förste ombudsmannen, numera borgarrådet K. F. F.
Kyling. Åt undervisningsrådet H. R. Lundblad uppdrogs att tjänstgöra
såsom huvudsekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga — som antog
namnet realskoleutredningen — har biträtts av ett antal experter. Utredningen
har i december 1955 avgivit ett betänkande, benämnt realskolan
under övergångstiden (SOU 1955: 53).

Över realskoleutredningens betänkande — eller delar av detta — har
utlåtanden infordrats från statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen,
statens lonenamnd, skolöverstyrelsen (som hört statens folkskol11^j?rer
SaJnt ett a,ntal rektorer vid olika skolor), överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, psykologisk-pedagogiska
institutet, samtliga länsstyrelser (som i sin tur hört ett antal skolstyrelser)
overstathallarämbetet i Stockholm (som hört Stockholms folkskoledirektion),
allmänna statsbidragsutredningen, de sakkunniga för översyn
av vissa statsbidrag på skolväsendets område samt seminarieutredmngen.

TiUfälle att avgiva yttrande över betänkandet har vidare beretts styrel—fÄ3?
radiotjänst svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund stadernas folkskolmspektörsförbund, rektorernas rikslorening,
laroverkslararnas riksförbund, tekniska läroverkens lärarförbund
seminariernas rektorsförenmg, svenska seminarielärarföreningen, Sverres

9

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

överlärarförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
svenska facklärarförbundet, riksföreningen för lärarna i moderna
språk, svenska skolläkarf öreningen, seminariernas elevförbund, målsmännens
riksförbund och skolstyrelseförbundens rikskommitté.

I betänkandet skisserar realskoleutredningen några huvudlinjer i de
senaste decenniernas diskussion angående realskolans längd och övergår
därefter till att belysa utvecklingstendenserna inom skolväsendet.

Några drag av det svenska skolväsendets utveckling

I fråga om förhållandena i folkskolan redogör utredningen bland
annat för folkskolans resurser i fråga om undervisning i engelska och erinrar
därvid, att 1954 års nya tim- och kursplaner för den sjuåriga folkskolan för
klasserna 5—7 har alternativ med och utan engelska, medan enhetsskolan
i klasserna 5—7 har engelska som obligatoriskt ämne. Undervisningen i
engelska i folkskolan meddelas dels i form av direkt undervisning, dels i
form av kombinerad korrespondens- och radioundervisning. Behörighet
att undervisa i engelska (och tyska) i folkskolan tillkommer dels den, som
avlagt godkänd tentamen i det främmande språket för akademisk examen,
dels den, som i vederbörlig ordning erhållit ett särskilt kompetensintyg,
dels ock den, som av skolöverstyrelsen erhållit dylik behörighet (kung.
1947: 149).

Efter hand har ett betydande antal folkskollärare förskaffat sig behörighet
att undervisa i främmande språk, vanligen engelska, i folkskolan. Enligt
uppgifter från folkskolinspektörerna och skolstyrelserna fanns sålunda
år 1954 ute i skoldistrikten 6 721 lärare med behörighet att undervisa i
engelska. Omfattningen av undervisningen i engelska i femte och sjätte
klasserna höstterminen 1954 framgår av följande sammanställning. I

Antal läraravdelningar i

Undervisningens

enhetsskola

annan folkskola

Summa

organisation

A-formen

B-

formerna
kl. 5—6

A-formen

B-

kl. 5

kl. G

kl. 5

kl. G

kl. 5 — 6

Lärare med akad. betyg . . .

21

17

3

48

36

8

133

Lärare med komp.-intyg ....

206

137

74

1 594

1 283

866

4160

Komb. korrespondens- och
radiometod..........

13

9

63

67

62

657

871 |

Undervisning ej anordnad . . .

5

7

1

472

530

2 053

3 068

Summa

245

170

141

2 181

1 911

3 584

8 232 ■

I runt tal fick läsåret 1954/55 50 procent av läraravdelningama i folkskolans
femte och sjätte klasser undervisning genom därtill behörig lärare
och 10 procent enligt kombinerad korrespondens- och radiometod, medan
40 procent icke erhöll någon undervisning i ämnet. Relativt långt har un -

10

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

dervisningen hunnit i A-skolorna, där numera på sin höjd en fjärdedel av
läraraydelningarna i klasserna 5 och 6 står utanför. I B-skolorna torde
det däremot alltjämt vara vanligare, att undervisning i engelska saknas
än att den finns.

I sin redogörelse för utvecklingen inom det högre skolväsend
e t avser utredningen med högre skolor i stort sett de skolor, som begagnar
lärare med akademisk utbildning, enbart eller tillsammans med
andra lärargrupper. Efter att ha redovisat hur lärjungarna vid inträdet i
de högre skolornas nybörjarklasser fördelar sig på olika åldersgrupper analyserar
utredningen tendenserna i lärjungetillströmningen till dessa skolor
under de senaste decennierna.

Den totala övergången till realskolestadiet visar en stigning från 13,4 procent
år 1931 till 38,1 procent år 1953 och för år 1954 en nedgång till 37,8
procent. Den direkta orsaken till sänkningen sista året torde vara, att
intagningen i den femåriga realskolan och den sjuåriga flickskolan då upphörde
på några orter i samband med övergång till enhetsskolesystemet;
dessutom har man sannolikt att räkna med en ökning av antalet avvisade
till följd av lokalsvårigheter.

Tillströmningen till de gymnasiala skolformerna, till vilka i detta sammanhang
räknas även folkskoleseminariernas fyraåriga linjer och småskoleseminarierna,
har på motsvarande sätt ökat från 3,6 procent år 1931 til!
15.2 procent år 1954.

De lämnade uppgifterna angående tillströmningen av elever till de högre
skolorna kompletteras av utredningen med sifferuppgifter angående antalet
avvisade sökande till nybörj arklasserna i dessa skolor. Höstterminen 1954
uppgick detta antal till 8 808 vid skolor med anknytning till fjärde klassen,
3 654 vid skolor med anknytning till sjätte klassen och 1 654 vid gymnasier.
Dessa siffror måste dock bedömas med en viss försiktighet, emedan avvisade
sökande ofta återkommer ett följande år, framhåller utredningen.

Under tioårsperioden 1944—54 har antalet k 1 a s s a v d e 1 n i n g a r
stigit med 2 485 eller med 59 procent. En sådan utveckling har givetvis
ställt stora anspråk på samhällsresurserna. Det har gällt att på tio år producera
en lärarkader, som överstiger hälften av den vid periodens början
förefintliga, och att producera lokaler för eu motsvarande utvidgning av
klassrumsbehoven.

Utredningen redovisar vidare vissa undersökningar rörande de nuvarande
lärarkårerna inom olika former av högre skolor och presenterar därvid
ett omfattande statistiskt material, bestående i uppgifter i olika hänseenden
beträffande inemot 8 400 lärare vid olika högre skolor (däribland
enhetsskolans högstadium och i folkskolan inbyggda realskollinjer).

Till askadliggörande av lärarbristens fördelning på läroämnena återger
utredningen vissa uppgifter om i vad mån undervisning till följd av lärarbristen
måst uppdragas åt lärare utan normalt vitsordad fackutbildning i
vederbörande läroämne. Den på detta sätt bestridda undervisningen motsvarade
hösten 1953 sammanlagt 705,3 heltidstjänster och hösten 1954
sammanlagt 672,1 heltidstjänster. De högsta talen hänför sig till matematik
(200,9 resp. 198,5), därnäst kommer modersmålet (112,4 resp. 101,3), fysik
(82,6 resp. 80,1), kemi (56,1 resp. 63,5) och geografi (57,5 resp. 52,9).
Lärarbristen har förvärrats i kombinationen biologi-kemi, medan en märkbar
förbättring inträtt i modersmålet i kombination med moderna språk,
kanske även i kombination med historia. I klassiska språk, franska, filosofi,

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956 11

psykologi och pedagogik kan någon lärarbrist knappast utläsas ur statistiken.

Utredningen redogör slutligen för sina synpunkter på den närmaste
framtidens utveckling.

Utredningen erinrar, att ännu för några år sedan föräldrarnas önskemål
i stort sett bestämde takten i fråga om det högre skolväsendets kvantitativa
utveckling. Just nu är läget, åtminstone på vissa punkter av skolorganisationen,
ett annat. Samhällets möjligheter att tillhandahalla lärare
och klassrum är en faktor av avgörande betydelse.

I syfte att ge en föreställning om de anspråk, som det högre skolväsendet
kan väntas ställa på lärartillgångama under det närmaste decenniet, har
utredningen verkställt omfattande beräkningar. Dessa beräkningar utgar
från att nuvarande organisationstyper i stort sett bibehålies och att utvecklingen
kommer att följa vissa av utredningen skisserade utvecklingslinjer.

Det sammanlagda antalet klassavdelningar vid de högre
skolorna skulle under dessa förutsättningar tillväxa i det tempo, som framgår
av följande siffror.

Hösten

år

Antal klassavdelningar i

Tillväxt
för året i
procent

enhetsskolans

högstadium

real- och flick-skolor av äldre
typ

gymnasiala

skolformer

hela organi-sationen

1954 .....

308

4 748

1612

6 668

—

1955 .....

450

4 920

1710

7 080

6,2

1956 .....

660

5 070

1810

7 540

6,6

1 1957 .....

940

5180

1940

8 060

6,9

1958 .....

1310

5 260

2 090

8 660

7,4

1959 .....

1960

5 260

2 280

9 500

9,7

1960 .....

2 700

5 200

2 500

10 400

9,6

1961.....

3 600

5 000

2 700

11300

8,7

1962 .....

4 400

4 800

2 900

12 100

7,1

1963 .....

5 200

4 500

3100

12 800

5,8

1964 .....

6 000

4100

3 200

13 300

3,1

1965 .....

6 700

3 700

3 300

13 700

3,0

Utredningen påpekar, att en höjning eller sänkning av lärjungemedeltalet
i klasserna kan påverka behovet av klassavdelningar mycket avsevärt.
Minskar man genom den ena eller andra åtgärden lärjungemedeltalet per
klassavdelning med en enda lärjunge, skulle salunda detta vid oförändrat
totalantal lärjungar öka antalet klassavdelningar med omkring 250 instundande
läsår och med minst 450 läsåret 1965/66. En fortgående automatisk
stegring av lärjungemedeltalet har lika stora verkningar, ehuru i motsatt
riktning.

Organisationens snabbaste tillväxt skulle vara att motse omkring ai
1959; därefter skulle expansionen raskt avtaga framemot mitten av 60-talet.

12

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

Lärarbe hovet för det kalkylerade antalet avdelningar beräknas
under de givna förutsättningarna öka med mer än 75 procent under den
närmaste tioårsperioden. Hur ökningen skulle fördela sig på olika år och
lärarkategorier framgår av följande sammanställning.

Läsår

Lärare med
akad. utbildn.

Folkskollärare
med vidareutb.

Special-

lärare

Summa

1955/56 .......

6 450

1 730

320

8 500

1956/57 .......

6 820

1860

340

9 020

1957/58 .......

7 230

2 010

350

9 590

1958/59 .......

7 710

2170

370

10 250

1959/60 .......

8 320

2 430

380

11130

1960/61 .......

8 900

2 700

400

12 000

1961/62 .......

9 400

3 000

400

12 800

1962/63 .......

10 000

3 300

400

13 700

1963/64 .......

10 500

3 600

400

14 500

1964/65 .......

10 600

3 900

400

14 900

1965/66 .......

10 700

4 000

400

15 100

Under rubriken speciallärare har sammanförts folkhögskollärare, som
inte tillhör någon av de bada föregående grupperna, samt lärare i merkantila
och tekniska ämnen. Öyningsskollärama är inte medtagna. Beräkningarna
är som av det föregående framgått utförda på grundval av nu gällande
bestämmelser och tar således icke hänsyn till en eventuell övergång till
treårig realskola under tioårsperioden.

Pa grundval av de gjorda antagandena om skolväsendets utveckling
och om lärarproduktionen framlägger utredningen följande kalkyl över
tillgång och efterfrågan på akademiskt utbildade
lärare för åren 1956—65.

Läsår

i

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

1963

1964

1965

Lär arproduktion

430

450

540

610

700

780

820

980

1 050

1100

Ersättningsbehov

210

210

190

180

160

150

140

150

150

150

Utvidgningsbehov

370

410

480

610

580

500

600

500

100

100

Överskott ....

- 150

O

rH

1

-130

- 180

O

1

+ 130

+ 80

+ 330

+ 800

+ 850

Underskottet i den akademiska lärarproduktionen bör enligt utredningen
i främsta rummet täckas genom vidareutbildning av folkskollärare.

Utredningen kringgärdar sina beräkningar om framtida skolförhållanden
med de starkaste reservationer. Den framhåller, att kalkylerna närmast
är att fatta som räkneexempel, vilka belyser, hur utvecklingen kan komma
att te sig, om en obligatorisk nioårig enhetsskola skall vara genomförd i
början av 1970-talet och under övergångstiden i stort sett samma utvecklingstendenser
som hittills gör sig gällande inom det högre skolväsendet.

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

13

Skolledarna om realskolestadiets organisation

Enligt direktiven har realskoleutredningen haft att överväga två olika
organisationsalternativ. Enligt det ena skulle de nuvarande realskoletvperna
bibehållas men folkskollärare anställas för en sa stor del a% undervisningen,
som motsvarar klasserna 1° och 1‘, 25 och 2‘, l4 och 1’. Enligt
det andra skulle realskolan göras treårig och flickskolan femårig. För att
få till stånd en totalbedömning av skälen för och emot har utredningen till
skolledarna ställt vissa frågor angående deras erfarenheter av och uppfattning
om realskolestadiets organisationsproblem.

Ehuru undervisning i engelska i folkskol an först på
senare år anordnats på mellanstadiet i något större antal skoldistrikt, föreligger
redan nu en ganska omfattande erfarenhet om vad denna undervisning
kan prestera. De högre skolornas rektorer och språklärare har på
många håll fått mottaga nybörjare med två års, ett års eller ingen föregående
undervisning och kan anställa jämförelser mellan olika lärjungegrupper.
Folkskolinspektörerna har haft tillfälle att jämföra den direkta
undervisningen och radioundervisningen i folkskolan. Pa förhand kan man
dock vänta, att erfarenheterna skall vara mycket växlande. Undervisningstraditionen
kan inte ha hunnit bli lika fast som i folkskolans andra ämnen;
bättre resultat är sannolikt att motse, när lärarna mera allmänt fått följa
sina klasser ett par gånger genom de föreskrivna kurserna i engelska.

Av den redogörelse utredningen lämnar för sina undersökningar framgår,
att rektorernas uppskattning av folkskolans engelskundervisning är
mycket skiftande. Kritiska omdömen omväxlar med relativt erkännsamm''a.
Det visar sig också, att förkunskaperna i engelska från folkskolan i de
högre skolorna utnyttjas i ganska skiftande utsträckning. Försök att taxera
det värde för nybörj arundervisningen i engelska i de högre skolorna, som
ligger i att eleverna åtnjutit undervisning i ämnet i folkskolan, visar, att
den vanligaste uppskattningen, såväl bland språkmän som icke-språkmän,
är, att folkskoleundervisningen ger ett försprång, som grovt taget motsvarar
en termin.

Flertalet av folkskolinspektörerna har funnit, att den kombinerade korrespondens-
och radioundervisningen i engelska i stort sett givit mycket
tillfredsställande resultat.

Vad angår folkskollärarnas kompetens för undervisning i engelska anför
utredningen, att endast några få rektorer godtagit en på kompetensintyg
stödd behörighet annat än som nödfallsutväg. Däremot har inspektörerna
allmänt godtagit nämnda intyg som behörighetsgrund, även om önskemål
om kompletteringar i en eller annan form icke är ovanliga.

Även de arbetshygieniska förhållandena i realskolan
och i folkskolans övergångsklasser har av utredningen undersökts genom
eu enkät bland skolledarna. Utredningen har därvid bland annat tillfrågat
rektorerna, huruvida de anser, att arbetsbördan i realskolan för närvarande
är för betungande för någon större lärjungegrupp. Av de närmare 300 till -

14 Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

frågade rektorerna svarar en stor grupp nej utan att närmare ingå pa
frågan.

Andra anser, att arbetsbördan visserligen icke är för stor för elever med
normal begåvning för teoretiska studier av det slag, som bedrivs i realskolan,
men att saken ställer sig annorlunda för elever med mindre goda
förutsättningar för realskolestudier, särskilt de ambitiösa bland dessa.
Åtskilliga rektorer framhåller i detta sammanhang den extra belastning
de dagligen resande lärjungarna måste uthärda. Vanligen anses de båda
högsta klasserna vara mest arbetskrävande.

På fråga huruvida barnen i fjärde och sjätte klasserna i folkskolan skadligt
forceras inför övergången till högre skolor, har ett dussin inspektörer
avgivit svar, som kan tolkas därhän, att ingen avsevärd forcering av barnen
förekommer inom inspektionsområdet. Ofta beror detta på distriktets
speciella struktur. Lika många folkskolinspektörer och ett par folkskolestyrelser
har konstaterat viss forcering inför övergången men är icke beredda
att beteckna den som skadlig.

Omkring halva antalet folkskolinspektörer har däremot intrycket, att
skadlig forcering förekommer. Flera inspektörer inskränker dock sitt omdöme
till fjärde klassen eller anser åtminstone denna klass svårast utsatt.
Ej sällan är missförhållandena begränsade till någon stad med utpräglad utrymmeskonkurrens.

Folkskoledirektionen i Stockholm har funnit, att forceringen är en
realitet och en allvarlig sådan, men att en skadlig forcering torde vara svår
att påvisa. Direktionen har betonat angelägenheten av att alla möjligheter
prövas att bereda barnen lugn i skolarbetet.

Utredningen finner det icke lätt att sammanfatta så divergerande meningar,
som dem man möter i de arbetshygieniska frågorna. Det gemensamma
är det nästan självklara, nämligen för den högre skolans del, att
arbetsbelastningen alltid blir för stor för några, om skolan frekventeras
även av lärjungar, vilkas begåvningsutrustning icke räcker till för det avsedda
studiemålet,. och för folkskolans del, att arbetet på vissa håll blir
forcerat i anknytningsklasserna, om platstillgången i de högre skolorna är
otillräcklig, och att forceringen kan bli skadlig, om konkurrensen om platserna
överstiger en viss gräns.

Vid valet av realskoletyp har rektorerna vid de liögre skolorna
med stor enhällighet röstat för bibehållande av nuvarande organisation,
om så behöves med ett inslag av folkskollärare i kollegierna.

De skäl mot en treårig realskoleorganisation, som framkommit vid läroverksenkäten,
sammanfattas av utredningen i följande punkter:

1. Den femåriga realskolans effektivitet beror till stor del på att realskolan
får arbeta med gallrade klasser. Folkskolans klasser 5 och 6 är ogallrade
och kan därför inte prestera detsamma som den femåriga realskolans
eller den sjuåriga flickskolans båda första klasser. Effektiviteten blir ytterligare
lidande genom att kurserna under folkskoleåren inte kan uppläggas
för eu obruten femårig studiegång med realexamen som mål. Den nuvarande
kunskapsnivån i realexamen och vid övergången till gymnasiet kan
därför icke uppnås, om realskolan göres treårig.

15

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

2. För de lärjungar, som väljer fyraårig realskola, har olägenheterna av
den sena övergången hittills kompenserats genom ett års förlängning av
studietiden. Om nu studietiden i realskolan förkortas, kan icke heller denna
lärjungegrupp uppnå samma slutnivå, eftersom man inte på tre år kan
hinna detsamma som på fyra. Svårigheterna med kursernas utformning
blir på samma gång mera framträdande och kommer särskilt att göra sig
gällande vid övergången till det fyraåriga gymnasiet, som skulle inträffa
endast två år efter övergången från folkskolan.

3. Skall trots allt nuvarande examensstandard tillnärmelsevis upprätthållas,
måste arbetet i realskolan forceras mer än hittills varit vanligt.
Hygieniska betänkligheter reser sig dock upp mot varje mera avsevärd
ökning av arbetsbördan under pubertetsåren. En icke obetydlig del av den
nuvarande lärjungeuppsättningen skulle över huvud taget icke kunna fylla
de skärpta kraven på kunskapsinhämtande. Höjes då med hänsyn härtill
inträdesfordringarna, komme betygsj akten i folkskolan att bli intensivare
och forceringen av lärjungarna även där att tilltaga.

4. Den skärpta konkurrensen skulle infalla vid en tidpunkt, då lärjungarna
befinner sig i den begynnande puberteten, och måste därför medföra
ökade risker för individen.

5. Även för lärarna bleve arbetet i realskolan drygare, särskilt för lärarna
i skrivningsämnena. De klasser, som skulle försvinna, ar just de, som
kräver det minsta hemarbetet av lärarna. En sänkning av lärarnas genomsnittliga
undervisningsskyldighet komme därigenom att aktualiseras.

6. Vid de mindre skolenheterna bleve det omöjligt att ordna lärarnas
tjänstgöring, utan att dessa måste åtaga sig undervisning i ämnen, som ej
ingår i deras fackstudier.

7. Införandet av treårig realskola i stället för femårig skulle åtföljas av
en sänkning av lärarnas utbildningsnivå, eftersom undervisningen i klasserna
5 och 6 normalt bestrides av folkskollärare utan den vidareutbildning,
som fordras för anställning i tjugu tredje lönegraden. Om däremot de lägsta
klasserna bibehålls vid läroverken, komme undervisningen i dessa klasser
att skötas övervägande av folkskollärare med vidareutbildning, vilka i sin
undervisning komme att följa läroverkens traditioner.

8. Förlusten av de lägre klasserna i realskolan skulle minska skolans
möjligheter att uppnå kontakt med hemmen.

Det huvudsakliga skäl för treårig realskola, som framkommit från läroverkshåll,
är den svåra lokalbristen, som väntas kvarstå under lång tid.

Huru valet mellan treårig realskola och längre realskoleformer med tjugutredjegradstjänster
i botten ter sig från folkskolans synpunkt, framgår med
största tydlighet av den omröstning utredningen anställt bland folkskolinspektörerna
och vissa skolstyrelser. En överväldigande majoritet av de
tillfrågade föredrar alternativet treårig realskola. De skäl för en treårig
realskola, som har framkommit i folkskoleenkäten, sammanfattar utredningen
i följande punkter:

1. Den dubbla anknytningen nödvändiggör omgrupperingar av lärjungarna
med åtföljande lärarornbyten. Klasslärarens fostraruppgift förutsätter

16 Statsutskottets utlåtande nr tö.'', av 1956

för genomförandet en viss grad av kontinuitet. Om lågstadiet blir treårigt,
blir det i regel lärarbyte efter tredje klassen. Vid slutet av fjärde klassen
sker på många orter en betydande avgång av lärjungar till högre skolor, vid
slutet av femte klassen en mindre sådan, vid slutet av sjätte klassen åter
en betydande avgång. Om realskolan görs treårig, kan klasserna i folkskolan
hållas samman under de tre år, som barnen behöver för att passera mellanstadiet.
Därigenom sparas också en myckenhet organisationsarbete.

2. På orter, där inkörsporten till de högre skolorna är trång, forceras
barnen alltför ofta, främst av föräldrarna men även av lärarna, och undervisningen
inriktas alltför mycket på skriftliga prov och muntliga förhör.
Den högre skolans tryck på folkskolan är i måttlig dos stimulerande, men
blir skadligt, om det driver till en alltför hetsig betygsjakt. Om inträdesfordringarna
till den treåriga realskolan inte behöver sättas alltför högt
och om platstillgången på realskolestadiet genom reformen ökas, kan forceringen
hållas inom rimligare gränser än nu ej sällan är fallet.

3. Genom övergången till treårig realskola uppskjutes valet av studieväg
för de lärjungegrupper, som nu går till femårig realskola och sjuårig
flickskola. Anlagsbedömningen torde kunna ske säkrare vid 13-årsåldern
än vid 11-årsåldern; särskilt gäller detta den praktiska begåvningen.

4. Begåvningsgenomsnittet hos de efter klass 4 avgående lärjungarna är
högre än hos de kvarstannande. Arbetet med de genom avgången försvagade
klasserna har visserligen lett till en för de svagare lärjungarna avpassad
enklare och mera konkret undervisning, men detta har ej kunnat hindra
att klasserna blir håglösare och i olika avseenden besvärligare. Sämre element
i klassen får lättare att ta ledningen.

5. Organiserandet av skolan i fullständiga treårscykler innebär ett närmande
till den blivande enhetsskolans organisation.

6. Det vore för folkskolan nyttigt med ett inslag av lärare med relativt
omfattande vidareutbildning. Om tjugutredjegradstjänsterna vid de högre
skolorna blir överflödiga, finns det viss utsikt, att sådana tjänster i stället
inrättas i folkskolan.

7. Av olika skäl, exempelvis för att tillgodogöra sig tidsvinsten i den femåriga
realskolan, skickar föräldrarna ofta barnen från hemmet tidigare än
nödvändigt. Barnen undandras därigenom i förtid hemmens fostran eller
måste underkasta sig tröttande dagliga resor.

Så länge undervisning i engelska icke är konsekvent genomförd i folkskolans
femte och sjätte klasser, måste den nuvarande realskoleorganisationen
i vissa delar bevaras. Flera skolledare anser, att fyraåriga linjer
även av andra skäl bör bibehållas vid sidan av de treåriga. Sålunda påpekas,
att sådana linjer kan behövas för sent mognande begåvningar och
för lärjungar, som på grund av tröttande resor, inverkan av puberteten
eller andra privata svårigheter behöver en lugnare studiegång än den treåriga
realskolans,
att fylla som underlag för kunskapsjämförelser. Vissa farhågor har dock
uttalats för att vid ett biandsystem den mest krävande linjen inte skulle
komma att dra till sig det duktigaste elevklientelet.

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

17

Erfarenheterna av den treåriga realskolan

Realskoleutredningen redovisar i betänkandets fjärde kapitel hittills
vunna erfarenheter av försök med treåriga realskollinjer. Dessa linjer kan
uppdelas i tre olika kategorier, nämligen sådana, som ansluter till utdifferentierade
engelskläsande avdelningar av folkskolans sjätte klass, linjer anslutna
till enhetsskolans sjätte klass och linjer anknytande till sjätte klass
av i princip odifferentierad engelskläsande folkskola. Vad den förstnämnda
kategorien beträffar har utredningen nöjt sig med en summarisk redogörelse,
då det enligt utredningens mening icke finns anledning att tro,
att dessa linjer är vare sig sämre eller bättre än andra realskoleformer.
Även i fråga om den andra kategorien är erfarenheterna så begränsade, att
det icke synes utredningen möjligt att draga några bestämda slutsatser.
Huvudintresset samlas därför kring de till den sistnämnda gruppen hörande
linjerna. Dessa linjer förberedes genom förstärkningsanordningar i folkskolan
— framför allt vid undervisningen i engelska — åtminstone i Stockholm,
Göteborg, Halmstad och Lund. Den omfattning, i vilken linjerna
förekommer framgår av följande sammanställning, vari även anges den
betygssumma (i 10 ämnen), som föreskrivits för inträde på linjen. * I

Intag-

Anta

avdelningar på teoretisk linje

nings-

läsåret 1954/55

vt 54

poäng

kl. 1

kl. 2

kl. 3

realexamen

16

12

7

7

6

16

3

3

—

—

16

3

2

—

—

17,5

1

1

—

—

18

1

1

1

—

17

1

1

—

—

Stockholms folkskolor (»1947 års försöksverksamhet»;
även examensfri

praktisk linje) ..................

Halmstads folkskolor (endast praktiska
linjer) ....................

Lunds folkskolor (även praktisk linje)
H. allmänna lärov. för flickor i Göteborg
...........................

H. allm. lärov. för flickor i Hälsingborg
...........................

Burgårdens samrealskola i Göteborg..

I fråga om lärjungeurvalet vid de treåriga linjerna anför utredningen
bland annat följande.

I praktiken har inga lärjungar intagits på minimipoäng vid de tre
läroverkslinjerna. Vid de båda göteborgsläroverken var den
lägsta förekommande poängen vid intagningarna 1954 18,5 (10 ämnen och
ämnesgrenar), vid hälsingborgsläroverket 20. Erfarenheterna av lärjungeurvalet
och lärjungarnas studieintresse har hittills varit goda.

2 — Bihavfj till riksdagens pTotokoll 1956. 6 sand. Nr 154

18

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

De i folkskolan inbyggda realskollinjerna är något
lättare tillgängliga. Endast vid handelslinjen i Halmstad har poängtröskeln
på grund av utrymmesbrist varit något högre än som avsetts,
hösten 1954 17,5 poäng. Den teoretiska linjen i Lund synes ha dragit till
sig ett någorlunda gott lärjungematerial, medan erfarenheterna i Halmstad
är ogynnsammare särskilt ifråga om den tekniska linjen.

Betygsfördelningen i klass 4 för vissa lärjungegrupper inom överlärardistrikt
tillhörande 1947 års försöksverksamhet i Stockholm framgår av
följande uppgifter.

Medelpoäng i klass 4

Lärjungegrupp

samtliga nio ämnen
och ämnesgrenar;
årskull

ämnesgrenarna tal-och läsövningar,
skrivning och språk-lära samt tillämpad
räkning; årskull

1947

1948

1947

1948

1. Lärjungar, som gick till högre skolor .........

16,8

17,5

5,7

6,0

2. Lärjungar, som senare gick till teor. linje......

14,2

14,6

4,9

5,0

3. Lärjungar, som senare gick till praktisk linje ..

11,1

11,0

3,7

3,8

4. Lärjungar i »vanlig klass» ..................

9,7

9,9

3,2

3,4

De lärjungar i första årskullen i Stockholm, som övergick till den teoretiska
linjen, hade vårterminen i klass 6 i medeltal 17,9 poäng (10 ämnen),
medan de som övergick till den praktiska linjen i medeltal hade 12,2 poäng.
Folkskoledirektionen uttalar, att den tillämpade minimipoängen synes väl
avvägd och att studieintresset i allmänhet varit mycket stort.

Utredningen redogör vidare för arbetsförhållandena inom
de treåriga linjerna och anför därvid bland annat följande.

Skolöverstyrelsen har fastställt särskilda tim- och kursplaner
för treåriga teoretiska realskollinjer med timsummor, som är
något högre än motsvarande summa för den fyraåriga linjens tre högsta

klasser.

Undervisningsmetoderna vid de treåriga linjerna skiljer
sig icke från dem som brukas på läroverkens vanliga realskollinjer. Däremot
har det ansetts önskvärt, att lärjungarna har tillgång till läxhjälp.
I Stockholm har sådan varit organiserad såväl i klasserna 5 och 6 som på
högstadiet. Företrädesvis har det gällt språk och matematik. Jämväl i
Lund anordnas läxhjälp två timmar dagligen måndag—fredag under terminen,
och i Halmstad, där man överväger att införa samma arrangemang,
har tillsvidare hemuppgifterna i största möjliga omfattning begränsats.

Vad angår lärjungarnas arbetsbelastning har överlärarna i
Stockholm genomgående förklarat, att den varken av lärjungarna själva
eller lärarna anses för stor. Även i Lund har undervisningsplanen för den
teoretiska linjen kunnat följas, utan att lärjungarna alltför mycket behövt
anstränga sig; däremot har rapporterats, att handelsämnena på den praktiska
linjen, i synnerhet stenografien, tar mycken tid i anspråk.

19

Statsutskottets utlåtande nr 154 <ir 1956

Arbetsbelastningen vid läroverkslinjerna betecknas av rektorerna som
relativt sträng men ingalunda orimlig för det slag av lärjungar, som bör
rekrytera linjerna.

Vid jämförelse med de treåriga läroverkslinjerna observerar man starkare
för tid savgång inom 1947 års försöksverksamhet. Ett betydande
antal lärjungar har övergått till den praktiska linjen eller avbrutit studierna
sedan skolplikten fullgjorts. Däremot har avgången till gymnasiet varit
obetydlig.

Av de inbyggda linjerna har endast 1947 års försöksverksamhet hittills
fört fram abiturienter till realexamen.

Utredningen har genom en särskild expert gjort en grundlig analys av
studieresultaten vid 1947 års skolor i Stockholm och jämfört dem med
motsvarande resultat vid fyraåriga realskolelinjer i Stockholm. Materialet
från 1947 års skolor omfattar inemot 800 lärjungar, som under åren 1949—
52 mottagits i klass 7 och som normalt skulle ha varit framme vid realexamen
vårterminen 1955 eller tidigare. Detta material har av utredningen
ansetts vara någorlunda tillräckligt som underlag för en statistisk bearbetning.
Vid sina jämförelser har utredningen utgått från att endast
lärjungar med samma betygssumma i folkskolans klass 6 rättvisligen kan
jämföras med varandra. Bedömningen av examensresultaten har icke grundats
uteslutande på de av lärarna satta betygen utan också på de omdömen,
som avgivits av skolöverstyrelsens eftergranskare. Utredningen
sammanfattar på följande sätt resultaten av sin undersökning.

Det resultat vi kommit till skulle kunna formuleras så, att de treåriga
realskolorna i 1947 års försöksverksamhet lyckats på tre år föra fram till
målet en minst lika stor del av intagningskontingenten som de° fyraåriga
realskolorna kunnat föra fram på fyra år, men att kunskapsnivån i skrivningsämnena
kvalitativt är något lägre i den treåriga realskolan. Skillnaden
understiger enligt lärarnas bedömning skillnaden mellan Ba och B i ett av
de fyra skrivämnena men motsvarar enligt eftergranskarna skillnaden mellan
Ba och B i ett eller högst två av ämnena.

Vi måste dock eftertryckligt framhålla, att vår undersökning icke innebär
någon exakt värdesättning av de jämförda skolformerna. Vårt material
har varit bra litet, vi har inte heller kunnat ta hänsyn till sådana omständigheter
som klassernas storlek, arbetsbördan under studietiden, den organiserade
läxhjälpen, lärjungarnas ålder i realexamen eller olikheter i avseende
på lärarnas utbildning och erfarenhet av undervisning på realskolestadiet;
några av dessa faktorer torde ha verkat till den treåriga realskolans fördel,
andra till den fyraårigas. Vi har också måst avstå från att följa de olika
lärjungegrupperna på gymnasiet, då det ännu är för få, som övergått dit
från 1947 års skolor, och ännu färre, som avslutat sina gymnasialstudier.
Enligt vår uppfattning saknas dock för närvarande anledning antaga, att
en fullständigare statistisk undersökning skulle ha givit ett väsentligt
annorlunda utslag.

Skolutredningens och våra undersökningar tycks leda till resultatet, att
i genomsnitt den fyraåriga linjen betygsmässigt ligger något över den
femåriga och denna i sin tur över den treåriga. Valet mellan dem är natur -

20

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

ligtvis icke avgjort därigenom, ens om man begränsar sig till de båda ytterligheterna:
den fyraåriga och den treåriga linjen. Den fyraåriga linjen
vinkar med utsikten att höja betyget i realexamensskrivningarna ett halvt
betyg i ett eller två ämnen, den treåriga erbjuder ett års tidsvinst för fortsatta
studier eller produktivt arbete.

Det är inte nödvändigt att här fastslå, vilket av dessa företräden som
bör taxeras högst. För oss är det nog, att svaret icke är självklart. Vi har
kommit till den övertygelsen, att även den treåriga realskolan under vissa
betingelser på ett tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Vilken form
av realskola som i praktiken bör ges företräde, blir då beroende av överväganden,
vari även andra faktorer än de här diskuterade spelar in.

Realskolan under övergångstiden

1. Studiegångens längd i realskolan

I betänkandets femte kapitel tar utredningen ställning till de argument
för och emot en treårig studiegång i realskolan, som under utredningsarbetets
gång framkommit, och framlägger därefter sina egna förslag.

Vad först angår frågan om den treåriga realskolan som grundval
för gymnasiestudier uttalar utredningen som slutsats av sina
överväganden, att ett system med treårig realskola som huvudform bör
vara fullt funktionsdugligt som förberedelse för gymnasiestudier. Till samma
slutsats kommer utredningen i vad gäller den treåriga realskolan som
underlag för verksamhet i det praktiska livet.
Som en fördel med treårig realskola betonar utredningen den tidsvinst,
som denna skolform innebär för vissa lärjungegrupper.

Vad angår förhållandet folkskola — realskola finner
utredningen, att skillnaden i det sätt, på vilket barnen vid 11 och vid 13 års
ålder reagerar inför övergången till realskolan, icke synes vara så betydande,
att den kan fälla avgörandet i den aktuella organisationsfrågan
men att de skadeverkningar i form av forcering och betygs jakt i övergångsklasserna,
som kan påvisas i synnerhet på större orter, ändock är ett viktigt
argument i diskussionen om realskolans organisation. Det är inte i och
för sig något starkt argument för femårig eller fyraårig eller treårig realskola,
säger utredningen, men det ger ett bestämt stöd för den organisation,
som är mest ägnad att förbättra platstillgången i den högre skolan och
därmed dämpa konkurrensen vid intagningarna.

Utredningen framhåller vidare, att den treåriga realskolan möjliggör en
bättre organisation av arbetet i folkskolan. Anknytes realskolan till folkskolans
sjätte klass, kan klasserna i folkskolan sammanhållas under samma
lärare och med i huvudsak oförändrad lärjungeuppsättning under tre
hela år, arbetet bedrivas i lugnare tempo och betygsjakten inför övergången
till den högre skolan hållas inom rimligare gränser. För denna

21

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

senare anknytning talar också sociala skäl, bland annat önskvärdheten
av att valet av utbildningsväg träffas vid en tidpunkt, då lärjungarnas
fallenhet för studier kan bedömas säkrare än i 11-årsåldern.

Lärarbristen utesluter enligt utredningens mening möjligheten
att alltjämt begagna akademiskt utbildad arbetskraft i de lägre klasserna
av den nuvarande realskolan. Däremot ger den icke någon entydig anvisning
i valet mellan direktivens båda alternativ, den treåriga realskolan och
den äldre organisationen, kompletterad med tjugutredjegradstjänster.

I den mån svårigheter uppstår att anskaffa det antal tjugutredjegradslärare,
som ansetts erforderligt för den nuvarande organisationens bibehållande,
vinner det konkurrerande alternativet med dess treåriga realskola
i slagkraft. Perspektivet förskjutes ytterligare till förmån för alternativet
treårig realskola, om det gäller att skapa betingelser för en ännu starkare
kvantitativ utveckling av den högre skolan.

Enligt vad som framkommit vid utredningens enkäter skulle lokalsvårigheterna
vara det ojämförligt svåraste hindret för realskolans
expansion.

Den treåriga realskolan erbjuder det mest lokalbesparande alternativet.
Ersätts den fyraåriga studiegången med en treårig, skulle uppenbarligen
vid oförändrat antal paralleller en betydande lokalbesparing komma till
stånd.

Även utbytet av femårig realskola mot treårig torde dock medföra vissa
lokalbesparingar. En del av lärjungarna i realskolan intas från högre klass
i folkskolan än normalt. Om man bortser från inträdessökande privatskolelever,
hade år 1954 22,2 procent av de i klass l5 utan prövning intagna
genomgått klass 5, medan endast 10,5 procent av de i klass l4 utan prövning
intagna hade genomgått klass 7. Folkskolan måste hålla lokaler för
denna maskerade kvarsittning. En lokalbesparing torde också bli möjlig,
där folkskolan arbetar med klasser, som inte är fullsatta. På landsbygden
är detta ofta nödvändigt på grund av bebyggelseförhållandena. En del lärjungar,
som nu avgår till högre skola, skulle därför kunna kvarstanna i
hembygdens skolor utan att antalet läraravdelningar behöver ökas.

Den för utredningen centrala frågan är emellertid icke de vinster ur
investeringssynpunkt, som kunde göras vid oförändrat antal paralleller på
realskolestadiet utan fastmer, huruvida man kan öka platstillgången genom
att omdisponera lokalbeståndet. Verkningarna av en övergång till systemet
treårig realskola ter sig från denna synpunkt rätt olika, allteftersom jämförelsen
gäller fyraårig eller femårig realskola. Utredningen anför följande.

Omorganisationen av den fyraåriga realskolan
till treårig medför en ökning av platstillgången, som varierar lokalt
och temporärt men vid oförändrat lokalbestånd någorlunda kan karakteriseras
genom förhållandet 4:3. Samtidigt inträder en lättnad för folkskolan,

22

Statsutskottets utlåtande nr 154 er 1556

enär ökningen av antalet platser i realskolan innebär en avlastning för folkskolans
klass 7 och även för klass 8, där sådan finnes.

En ändring av den fyraåriga realskolan till treårig är dock intet snabbt
verkande medel. Den omedelbara effekten blir endast, att samma antal
lärjungar som förut mottas för treårig i stället för fyraårig utbildning. Först
tre år efter det omorganisationen påbörjats, försvinner klass 4, motsvarande
antal klassrum blir lediga och intagningen kan ökas. För att vinst i kapacitet
skall kunna göras tidigare än efter tre år, måste överenskommelse
med folkskolan träffas om tillfällig disposition i eu eller annan form av de
klassrum, som kan bli lediga där genom ökad intagning av lärjungar i realskolan.

Behovet av akademiskt utbildad lärarlcraft är givetvis i längden nära
proportionellt med antalet linjer. Första året skulle emellertid en avsevärd
ökning av behovet av dylika lärare uppstå, utan att intagningskapaciteten
då förbättrades, eftersom klass l4, som normalt sysselsätter tjugutreor,
ersätts med klass l3, som normalt sysselsätter akademici.

Om ett läroverk med femårig realskola, som omorganiseras
till treårig, även efter omorganisationen får disponera
alla sina klassrum, blir en kapacitetsförhöjning möjlig, som i stort sett
torde kunna karakteriseras genom förhållandet 5:3. Utredningen anser
visserligen, att avdelningar av klass l3 första året endast bör komma till
stånd i mindre omfattning, men organisatoriskt möter det intet hinder
att, om man så önskar, redan första året upprätta några avdelningar av
klass l3 för lärjungar, som eljest hade varit hänvisade till folkskolans klass
7. Intet lokal tillskott för skolorganisationen i dess helhet behövs första året
— förutsatt att tillfälligt ledigblivna klassrum i läroverket får utnyttjas för
folkskolans behov — och om skolplikten är åttaårig icke heller andra året,
men sedan erfordras en utvidgning av folkskolans lokaler, i mån som de
ledigblivna klassrummen i läroverket måste disponeras för realskolans
högre klasser. Det ökade lokalbehovet för folkskolan beror ytterst på att
denna skola får mottaga ett större tillskott av lärjungar i klasserna 5 och
6 (genom att den lägre anknytningen till realskolan slopas) än som motsvarar
den avlastning av klasserna 7 och 8, som kan förväntas som en
följd av ökad platstillgång i realskolan. Ökningen av lokalbehovet blir
större, om skolplikten blott är sjuårig, än om den är åttaårig.

Besparingar i akademiskt utbildad lärarkraft kommer att göras i samband
med omorganisationen, endast i den mån sådana lärare vid tidpunkten
för omorganisationen fortfarande tjänstgör i de båda lägsta klasserna.
Huvudskillnaden är av annat slag. Vid en ökning av antalet paralleller
genom upprättande av treåriga linjer, skulle de relativt begränsade byggnadsföretag,
som blir behövliga, falla inom folkskolans ram och stödjas
med statsbidrag, medan en lika stor ökning av antalet paralleller av femårig
realskola skulle leda till relativt större byggnadsföretag vid de högin
skolorna — för närvarande utan statsbidrag •— och samtidigt till en lokalbesparing
för folkskolan. Systemet treårig realskola i stället för femårig
kan omedelbart praktiseras, ger en lcapacitetsförbättring redan första året
och medger ett uppskov på ett par år med lokalfrågornas lösning, medan
en utvidgning med bibehållande av systemet femårig realskola vanligen
förutsätter, att lokalfrågorna löses först. Många av de högre skolorna är
dessutom redan nu så stora, att de ej kan utvidgas utan stora svårigheter.

23

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

Utredningen framhåller, att de nyss återgivna resonemangen är schematiska
och endast avsedda att ge en föreställning om problem, som kan
väntas uppstå i samband med omorganisationen. Verkligheten varierar
långt mera.

I praktiken torde de ledigblivande lokalerna vid de högre skolorna enligt
utredningens mening delvis komma att utfyllas med elever i samma alder
som lärjungarna i folkskolans högsta klasser, delvis med ungdom i högre
åldersklasser (gymnasiet, klass 3''!, i distrikt med sjuårig skolplikt även
klass 23). Mottagandet i högre skolor av den förra gruppen skulle innebära
en avlastning för folkskolan, som delvis — men icke helt — kunde kompensera
den ökade belastningen genom övertagandet av klasserna 1J och 25.
Den senare gruppen måste däremot nödvändigtvis innebära en ökning av
totalbelastningen på skolorganisationen. På vissa orter torde detta komma
att vålla kännbara svårigheter.

Även om den samlade ökningen i platstillgången av anförda orsaker blir
lägre än som anges genom bråken 4/3 och 5/3, anser utredningen, att vinsten
i utbildningsplatser på många orter genom övergång till treårig realskola
kommer att bli högst avsevärd.

Utredningen understryker, att det som tillspetsar situationen just nu är
de stora årskullarnas krav, och uttalar, att den i detta läge icke längre kan
tveka att tillgripa det hjälpmedel, som synes effektivast: den treåriga realskolan.
Nödlösningar på den nuvarande organisationens grund synes utredningen
otillräckliga.

En allmän övergång till treårig realskola med kort frist skulle, framhåller
utredningen, medföra betydande fördelar. Det skulle göra skolsystemet
överskådligt för allmänheten, enkannerligen målsmännen, det
skulle spara en mängd administrativt arbete och ge klar sikt i planeringsfrågorna;
genomförandet av enhetsskolesystemet skulle slutligen i organisatoriskt
avseende förenklas.

Emellertid talar enligt utredningens mening vissa skäl för bibehållande
av den nuvarande organisationen i viss utsträckning. Det finns platser,
där den nuvarande organisationen är tillräcklig eller med blygsamma provisorier
kan göras tillräcklig. Det är vidare med hänsyn till 1950 års giv
i skolfrågan önskvärt, att den äldre organisationen bevaras i den utsträckning,
som erfordras för jämförelser beträffande arbetsförhållanden och
arbetsresultat, i den mån sådana är möjliga. En mindre radikal lösning
vore från dessa synpunkter önskvärd, och ökat utrymme kunde på samma
gång beredas för kommunernas bestämmanderätt.

Skall en effektiv kommunal planering för de stora årskullarna komma
till stånd på den högre skolans område, måste dock enligt utredningens
bestämda mening byggnadsbidrag medges även för högre skolor
enligt bestämmelser, som i huvudsak anknyter till de för folkskolebyggnader
gällande. Om dylika byggnadsbidrag införes, bör en livligare kom -

24

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

munal aktivitet på den högre skolans område kunna förväntas, i främsta
rummet med syfte att fa till stand tre- eller fyraåriga kommunala realskolor.
Trycket på den äldre realskoleorganisationen lättas därigenom, och
riskerna för en alltför snäv begränsning av utbildningstillfällena genom den
äldre organisationens bibehållande minskas. Utredningen anser sig under
denna förutsättning kunna tillstyrka en anordning av realskolan under
öxergångstiden, som smidigare fogar sig efter lokala förutsättningar.

Utredningens huvudförslag, alternativ A, är sålunda, att statsbidrag
till byggnadsföretag skall medges även för högre skolor och att realskolan
skall organiseras med treårig lärogång, byggd på sjätte klassen av
folkskola med undervisning i engelska i femte och sjätte klasserna; dock
att nuvarande organisation med femarig och fyraårig lärogång under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande skall kunna i viss utsträckning
bibehållas.

Om däremot förslaget om byggnadsbidrag icke förverkligas, räknar utredningen
med såsom ett alternativ B att den treåriga realskolan
genom författningsföreskrifter allmänt genomföres i den utsträckning bibehållandet
av fyraåriga linjer icke påkallas med hänsyn till lärjungar, som
icke har erforderliga förkunskaper i engelska, eller på grund av andra särskilda
omständigheter.

\ ad i de två alternativen föreslagits beträffande femåriga, fyraåriga och
treåriga, realskollinjer gäller i tillämpliga delar även i fråga om motsvarande
linjer vid kommunala flickskolor: sjuåriga, sexåriga och femåriga.

I fråga om de båda alternativen inhämtas av propositionen följande.

Alternativ A. För varje skoldistrikt bör utarbetas en organisationsplan,
upptagande de statliga och kommunala skolor, som
skall vara verksamma inom kommunen ävensom de stora dragen av deras
organisation. I fråga om realskolorna föreslår utredningen, att under de
närmaste åren vissa normaltyper av organisationsplaner fastställs.

1. På några av de orter, där för närvarande såväl fyra- som femårig realskola
är inrättad, kommer måhända skolstyrelsen1) till uppfattningen, att
nuvarande realskoleorganisation kan och tillsvidare bör bibehållas. Antalet
avvisade inträdessökande är kanske icke större än att platstillgången kan
anses tillräcklig eller åtminstone blir det, i fall kommunens samtliga för
skoländamal avsedda lokaltillgangar fullt effektivt utnyttjas. Olägenheterna
för folkskolans del i form av klassupplösningar m. in. är måhända icke
heller större än att de kan bäras. Hinder bör då icke möta för kommunen
att bibehålla existerande realskoleorganisation, intill dess övergång till enhetsskolesystemet
skall ske.

2. Även på orter, där realskolan för närvarande är fyraårig, kan skolstyrelsens
prövning tänkas utmynna i ett förslag om organisationens bibehållande.
Måhända finnes på orten endast en enkellinjig fyraårig realskola
och undervisningen i engelska på folkskolans mellanstadium har ännu icke
i tillräcklig utsträckning genomförts i trakten. Måhända skulle övergång

1 Utredningen åsyftar här den av skolstyrelseutredningen i dess betänkande SOU 1955: 31 föreslagna,
för olika skolformer gemensamma skolstyrelsen.

25

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

till treårig realskola göra det omöjligt att få läroämnena. företrädda av
fackutbildade lärare. Måhända påverkar också den fyraanga realskolans
förtjänster i andra avseenden styrelsens beslut. I många fall bor en pa
sådana grunder utarbetad organisationsplan utan betänkligheter kunna

godtagas. .... . , , .

3. På de många orter, där antalet avvisade är stort och lokalbristen
besvärande, återstår det för styrelsen endast att föreslå inrättandet av
treårig realskola, kompletterad med nödigt antal fyraåriga linjer alltefter
ortens förhållanden och samtidigt en indragning av den femariga realskolans
lägsta klasser.

4 Ett biandsystem av fyra- och treåriga linjer kan även uppkomma pa
orter, som tidigare endast haft fyraårig realskola, om denna kompletteras
med treåriga linjer.

Vissa anvisningar om linjernas användning torde bora utfardas av skolöverstyrelsen.
. o ....

En organisation, som enligt utredningens mening maste undvikas, ar
kombinationen av treåriga och femariga linjer. Vid en dylik maste man
nämligen räkna med att »högpoängarna» går till den femåriga linjen medan
den treåriga får nöja sig med ett svagare elevmaterial. Den sistnämnda
linjen kan väntas lätt råka i vanrykte med påföljd att den skärpta konkurrensen
om platserna i den femåriga realskolan kvarstår.

En organisation, som upptar såväl femåriga som treåriga linjer, bor
enligt utredningens mening endast förekomma i de sällsynta fall, där starkare
konkurrens mellan linjerna i rekryteringshänsee.nde icke är att vänta
exempelvis av geografiska skäl. Bortsett från dessa undantagstall bor° den
femåriga realskolan avskaffas på alla de orter, där nu fem- och treariga
linjer arbetar parallellt med varandra.

Enligt hittillsvarande praxis har statsmakternas beslut om upprättande
av en realskola brukat innefatta beslut jämväl i fråga om dess linjeorganisation.
Härutinnan bör nu enligt utredningens åsikt ändring ske:^ medgivande
av riksdagen bör utverkas att utan dess hörande inrätta treariga linjer i
stället för fyraåriga och femåriga i de läroverkskommuner, där sådant pa
grund av ortsförhållandena befinnes påkallat. I den man den äldre organisationen
bibehålls, bör däremot riksdagens beslut fortfarande gälla.

I några få fall upptar gällande organisationsplan för ett läroverk enbart
femåriga linjer. I vissa fall torde det vara önskvärt, att vid övergång ti
treårig realskola en och annan fyraårig linje inrättas vid ett sådant läroverk
vare sig med hänsyn till inträdessökande, som inte läst engelska,
eller''av andra skäl. Riksdagens medgivande till behövliga anordningar av
detta slag synes jämväl böra inhämtas.

Vid det slutliga fastställandet av organisationsplanen bor bland annat
iakttagas, att organisationen icke får försvåra eller försena eu framtida
övergång till enhetsskolan eller leda till en mindre ändamålsenlig planläggning
av erforderliga byggnadsföretag. .... . ,

Handläggningen av organisationsfrågorna föreslås i övrigt ske enligt

följande riktlinjer.

Förslag till organisationsplan bör utarbetas av den av skolstyrelseutrednino-en
föreslagna gemensamma skolstyrelsen. Formlig föreskrift torde
möjligen med undantag för de största skoldistrikten böra meddelas om
att vederbörande rektor skall höras och kollegiet beredas tilllälle att avge
yttrande.

26

Statswtskottets utlåtande nr lö/+ är 1056

Om mellaninstanser för skolväsendet kommer till stånd i anslutning till
förslag, som skolstyrelseutredningen därom framställt, torde organisationsplanerna,
närmast komma att gå till vederbörande mellaninstans, och denna
bör äga fastställa sådan organisationsplan, som icke upptager högre allmänbildande
skolor med staten eller kommunen som huvudman eller i folkskolan
inbyggda realskollinjer eller innebär inrättande av enhetsskola. Upptar
planen skolor av dessa slag, bör det åligga mellaninstansen att med eget
yttrande översända planen till skolöverstyrelsen, som i regel bör ha att bes.
u^a * ärendet. Överstyrelsen förutsattes därvid ingå på en realprövning av
föreslagna organisationens lämplighet, icke minst med hänsyn till den
torestaende övergången till enhetsskolesystemet. Endast i ett begränsat anta!
ta 1 synes frågor, som ingår i organisationsplanerna, behöva underställas
ivungl. Maj :ts prövning. Så bör ske 1) om enhetsskola skall införas, oavsett
om därvid nagon del av den äldre organisationen skall bibehållas eller icke,

2) om kommunalt gymnasium eller annan högre kommunal skola eller i
tolkskolan inbyggd realskollinje skall inrättas, 3) om ändring föreslås i linjesystemet
vid ett högre allmänt läroverks gymnasium eller vid ett kommunalt
gymnasium, 4) om vid högre skola praktisk linje skall anordnas, 5) om
skolöverstyrelsen undantagsvis finner sig kunna tillstyrka, att femåriga och
treariga linjer upprätthålls inom samma kommun samt 6) om på ort, där
treårig realskola skall införas, finns statsunderstött privatläroverk med

oJC’. s““a! ansluten till folkskolans fjärde klass. Har Kungl. Maj:t redan
pa särskild framställning meddelat beslut i här omförmälda avseenden kan
givetvis skolöverstyrelsen omedelbart fatta beslut. Är detta icke händelsen
maste ärendet i berörda delar underställas Kungl. Maj:t, innan skolöverstyre
sen fastställer organisationsplanen. Upprättande av ny statlig skola,
om bildning av realskola till högre allmänt läroverk och anvisande av statsunderstöd
åt kommunalt handelsgymnasium måste givetvis beslutas av
riksdagen, innan därav föranledd ändring av organisationsplanen godkännes
basom exempel på statliga skolor, som kan ifrågakomma till upprättande,
nämner utredningen försöksgymnasierna. Däremot har den utgått
iran att inga nya statliga realskolor kommer att upprättas.

Den av utredningen föreslagna gången för behandling av organisationslragorna
kan icke i sin helhet tillämpas, förrän de gemensamma styrelserna
tratt i iunktion och mellaninstanserna inrättats. Intill dess måste realskofestadiets
organisationsfrågor handläggas i nu gällande ordning. I stället
tor de gemensamma styrelserna torde lokala samarbetsnämnder lämpligen
kunna forbereda organisa tionsförslagen efter av skolöverstyrelsen uppdragna
riktlinjer (Aktuellt 1954 s. 272). Om efter sådan utredning kommunen
önskar ändring i realskolans nuvarande linjeorganisation, exempelvis
rån och med läsaret 1956/57, har vederbörande kommunalrepresentation
att inge förslag darom till skolöverstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar
fragan till Kungl. Majrts avgörande. Självfallet bör även under
tiden Inre de gemensamma styrelsernas tillkomst friställda lokaler inom en
skolform i man av behov utnyttjas för andra skolformer.

I vad män organisationsplanens innehåll skall påverka de till pri va tlaroverk
utgående statsbidragen måste bedömas från fall till fall. Om i en
kommun statslaroverkens femåriga linjer och den kommunala flickskolans
sjua riga linjer ersatts med tre- resp. femåriga, är det naturligt, att statsbidrag
i regel icke heller utgår för klasser vid privatläroverken, som motsvarar
1'' och 1 , 2° och 2''. Somliga privatläroverk intar emellertid en fri -

27

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

stående ställning i förhållande till ortens skolväsen i övrigt. Särskilt galler
detta internatläroverken. När skolöverstyrelsen till Kungl. Majjts provmng
överlämnar organisationsplan för kommun, van finnes statsunderstött
privatläroverk med till folkskolans fjärde klass ansluten linje synes överstyrelsen
böra uttala sig om läroverkets ställning i ortens skolvasen. Därvid
bör överstyrelsen, om den finner, att statsbidrag efter omorganisationen
icke bör utgå för vissa klasser vid läroverket, framstalla de förslag, som
föranleds av det resultat, vartill ämbetsverket salunda kommit.

Alternativ B. Utredningen har intet att erinra mot att aven i detta
fall bestämmelser om de högre skolornas organisation i smom tid mtas i de
lokala organisationsplanerna, men organisationen kunde i detta tall ut,
egentlig olägenhet lika väl fastställas av skolöverstyrelsen efter horande i
erforderlig utsträckning av vederbörande lokala instanser. Frågor om upprättande
av nya skolor, inbyggda linjer, praktiska linjer m. m- skul e -göras i nu gällande ordning. Därest i något fall — e^mpelvis yrdlett
internatläroverk — nuvarande organisation ansages bora bibehållas, fmg
det ankomma på vederbörande styrelse att darom ansöka hos lvungl.
Maj :t, som skulle äga bifalla ansökningen, därest tillräckliga skal anförts

f°IUfrSloS genomförandet framhåller utredningen, att på orter
med femårig realskola treåriga linjer i regel bör upprättas forst tredje aret,
sedan intagningen i klass D första året upphört. Lärjunge som dessförinnan
önskar treårig studiegång i realskolan, kan dock mottas i klass 2
om han har erforderliga betygskvalifikationer. Med hansyn till att pa
orter tillgången till platser i realskolan varit så knapp, att aven larjungar
med ganska god studiebegåvning måst avvisas och pa grund av svårigheterna
med lärarnas omplacering vill utredningen icke motsatta. sig, a
även de båda första åren treåriga linjer upprättas i den utsträckning, som
den beslutande instansen, Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen, imnei

^ På orter, där endast fyraåriga linjer för närvarande förekommer möter
intet hinder att omedelbart övergå till treårig realskola i hela den utsträckning
som med hänsyn till ortens förhållanden anses lämplig. Tvärtom ar
det i sådana fall önskvärt, att omorganisationen genomföres i ett snabbt
tempo, så att man icke alltför länge behöver vänta pa den lokalbesparing,
som står att vinna genom övergång till treårig studiegång i realskolan.

I fråga om de i folkskolan inbyggda realskollinjerna
uttalar utredningen, att dessa i viss mån bryter mot folkskolans traditioner
och att förutsättningarna för en sammansmältning av hela_ skolorganisationen
för realskolestadiet till en organisatorisk enhet föreligger forst i
samband med enhetsskolans genomförande. Bäst är förutsättningarna, om
de teoretiska linjerna balanseras genom väl utvecklade examensfria praktiska
linjer. De lokala förhållandena är emellertid så skiftande, att utredningen
icke anser det lämpligt, att de inbyggda linjerna under övergångstiden
vare sig förbjuds eller påbjuds.

Därest utredningens förslag om byggnadsbidrag för liogre skolor genomföres,
anses inbyggandet i folkskolan av examenslinjer kunna begränsas till
.le skoldistrikt, där dylika linjer redan medgivits. Där det för närvarande

28 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

finns femåriga inbyggda linjer i folkskolan, i seminariernas övningsskolor

eller i de kommunala flickskolorna, bör omorganisation till treåriga _

eller undantagsvis fyraåriga — linjer företagas, när så sker med den femariga
realskolan vid ortens allmänna läroverk.

Om byggnadsbidrag icke medges för de högre skolorna, torde det icke
kunna undvikas, att realskolans utvidgningsbehov i relativt stor utsträckning
täckes genom inbyggande av realskollinjer i folkskolan.

• Då de inbyggda linjerna liksom folkskoleväsendet i allmänhet i princip
ar avsett endast för skoldistriktets egna barn, måste det tillses, att landsbygdens
barn icke kommer i försämrat läge genom upprättandet av inbyggda
linjer.

2. Folkskolan som grundval för en treårig realskola

Utredningen framhåller, att det föreligger vissa skillnader mellan å ena
sidan en lärogång, som omfattar folkskolans femte och sjätte klasser och
en på dem byggd treårig realskola, och å andra sidan en femårig realskola
byggd på folkskolans fjärde klass. Dessa skillnader påverkar folkskolans’
formaga att i klass 5 och 6 ge det underlag, som den treåriga realskolan
kraver, och utredningen framlägger därför förslag till vissa åtgärder, som
skulle gora folkskolan stabilare som grund för en treårig realskola. På samma
gång skulle dessa åtgärder innebära en värdefull standardhöjning för
folkskolan i dess helhet.

För att oka effektiviteten av undervisningen i engelska och matematik
föreslår utredningen förstärkningsanordningar i klasserna
5 och 6. Alltefter lokala förhållanden kan dessa utformas på
olika sätt.

För skolor med tva eller flera parallellavdelningar av samma klass föreslar
utrednmgen en partiell differentiering av lärjungarna efter deras studieforutsattmngar
pa det satt skolkommissionen tidigare föreslagit beträffande
amnet engelska. Medan lärjungarna i flertalet ämnen följer klassens gemensamma
undervisning, föreslås i engelska och matematik ett visst utbvte av
1 arjungar kunna ske mellan parallella klasser, så att jämnare undervisnmgsavdelnmgar
erhalles. Anordningen benämnes av utredningen »nivågruppering»
Utredningen understryker, att en sådan gruppering icke kan
tagas till mtakt för en allmän begåvnmgsuppdelning av eleverna i klasserna
5 och 6. Anordningen medför ej några ökade kostnader. Fn lämplig
tidpunkt för omgrupperingen av eleverna i engelska finner utredningen
vara efter hostterminen i femte klassen.

VMB^lor och enkla A-skolor kan en förstärkningsanordning av detta
f a# ,ej- lfragako™ma. Fn delning av klassen i två mindre undervisningsax
delningar ar däremot ofta möjlig under en eller annan timme. Utredningen
föreslår, att — i viss analogi med förhållandena inom enhetsskolan

,™ddr* VK Sk°a: som bddar underlag för treårig realskola, skall
uppdeIas 1 tva tmdervisnmgsavdelnmgar. Uppdelning bör medges beträf -

29

Statsutskottets utlåtande nr 15/+ år 1956

fande engelska under två veckotimmar i femte och tva i sjätte klass och
i fråga om matematik under en veckotimme i sjätte klass. Rätten till uppdelning
bör för båda ämnena inträda, när lärjungeantalet överstiger 20.
Med eu sådan uppdelning av klasserna under viss del av undervisningen
skulle möjlighet skapas att åt de elever, som kan väntas ha förutsättningar
att övergå till den treåriga realskolan, ge en överkurs i ämnet (»partiell
nivågruppering»).

Då svårigheter att samordna läsordningarna med skolskjutsarna och
nödvändigheten att undvika alltför langa väntetider för eleverna pa manga
håll kan väntas förhindra utnyttjandet av de föreslagna delningsmöjhgheterna,
föreslår utredningen, att extra skolskjuts i skälig utsträckning skall
få anordnas för att möjliggöra delningen, i synnerhet om skolskjutsen är
önskvärd även ur andra synpunkter.

Utredningen anser, att som alternativ till den partiella nivågrupperingen
möjlighet bör finnas att, där så befinnes lämpligt, i stället anordna speciell
stödundervisning åt vissa lärjungar, antingen i form av läxhjälp eller i
form av trimning för en överkurs i ämnet. Det bör sta skoldistrikt fritt att
välja mellan dessa olika former av förstärkningsanordningar inom ramen
för den kostnad, som uppdelningen av läraravdelningen i grupper skulle betinga.
Dessa andra former av förstärkning bör dock närmare preciseras och
i varje särskilt fall underställas statens folkskolinspektör för prövning
och godkännande. Antalet lärjungar i grupp, som erhåller läxhjälp eller
speciell trimning, bör inte understiga fem, om statsbidrag skall kunna
erhållas för anordningen.

Utöver de nämnda tre formerna av förstärkningsanordningar har utredningen
vissa ytterligare förslag till effektivisering av undervisningen. I
engelska anses sålunda effektiva B-skolemetoder böra utexperimenteras
och sammanfattas i en handledning att tillställas lärarna i sådana skolor,
där differentiering ej kan införas. Skolbibliotek och klassbibliotek bör
vidare — med anlitande av ordinarie biblioteksanslag — förses med lämpligt
urval av bredvidläsningsböcker i engelska.

Utredningen förutsätter, att under föreliggande omständigheter standardprov
kommer att anordnas även i engelska på samma sätt som sker i
modersmålet och matematik.

Utredningen har icke ansett sig böra föreslå någon form av nivågruppering
i det för klasslärarens arbete centrala modersmålsämnet men påpekar,
att i detta ämne rätt mycket bör kunna vinnas genom en starkare inriktning
av undervisningen på fasta bestående kunskaper i ämnets väsentliga
delar. Skolöverstyrelsen bör i samband med införandet av treårig realskola
tillse, att de metodiska anvisningarna ger ett gott stöd för strävandena
att samla undervisningen i modersmålet kring givande och väsentliga
moment.

Åtskilliga år framåt måste det finnas skolor, som inte kan anordna nagon
undervisning alls i engelska, sådana som är hänvisade till radioundervisning
och sådana som inte kan utnyttja vissa erbjudna förmåner. Konsekvenserna
härav för lärjungarnas del kan enligt utredningens uppfattning, om det gäller
mindre skillnader, utjämnas genom anvisningar för betygsättningen.
År skillnaderna mera betydande, torde enda möjligheten vara att hänvisa
de lärjungar, som erhållit en svagare underbyggnad, till realskolans
fyraåriga linjer.

SO Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Realskoleutredningen framlägger även förslag i fråga om lärarkompetensen
och behörighetskurserna för undervisning i
engelska.

... Utredningen föreslår, att tjänster i lönegraden Ce 23 skall kunna inrättas
jämväl i folkskolan för lärare, som i tentamen för filosofisk ämbetsexamen
erhållit minst en betygsenhet i engelska språket och i övrigt är behöriga
för ordinarie folkskollärartjänst i 23 lönegraden. Utredningen beräknar,
att till en början 50 dylika tjänster skall vara till fyllest.

Utredningen anser, att den på kompetensintyg grundade behörigheten att
undervisa i engelska principiellt och praktiskt är otillräcklig för en undervisning
i ämnet, som skall ligga till grund för vidare studier, men finner
sig under rådande förhållanden tvungen att tills vidare acceptera den, i
medvetande om att en bättre lösning i de flesta fall ej står att vinna.

För att förstärka denna behörighet föreslår utredningen i fråga om de
särskilda behörighetskurser, som anordnas vid folkskoleseminarierna,
att för tillträde till behörighetskurs för elev på fyraårig linje skall krävas
deltagande i den frivilliga undervisningen i engelska i klasserna I4 och II4
samt gott uttal och betyget Med beröm godkänd i engelska språket vid
flyttning till seminariets klass III4, varvid förutsättes att betygsskalan vid
flyttningen till sistnämnda klass skall vara densamma som i folkskollärarexamen; att

för tillträde till behörighetskurs för elev på tvåårig linje skall fordras
gott uttal och betyget Icke utan beröm godkänd i ämnet i studentexamen
eller vid motsvarande prövning;

att tillträde till behörighetskurs dock skall kunna medges elev med lägre
betyg än nyss nämnts, om ämnesläraren finner eleven äga tillräckliga kunskaper; att

varje deltagare i behörighetskurs skall vara skyldig auskultera tio
till tolvr timmar i klasserna 5 och 6 och hålla en undervisningsserie på 6 h
8 timmar, eventuellt utbytt mot två kortare serier å 4 timmar;

ufi behörighetskursen förlängs till att omfatta jämväl vårterminen i
högsta klassen och

att de nuvarande ograderade kompetensintygen ersätts med intyg omfattande
vitsorden Godkänd, Med beröm godkänd och Berömlig.

Utredningen är fullt på det klara med att dess förslag till förstärkning
av behörighetskurserna icke kan gå fria från kritik. Undervisningen i engelska
i folkskolan har tillkommit för folkskolans egen skull och icke för
realskolans, och det som hindrar dess fulla utbyggnad är bristen på kompetenta
lärare. Ökade fordringar kunde försvåra rekryteringen. Utredningen
föreslår därför, att de ifrågasatta ändrade bestämmelserna rörande behörighetskurserna
icke skall träda i kraft förrän vid de behörighetskurser, som
anordnas läsåret 1958/5!), och att de höjda fordringarna för kompetensintygen
följaktligen skall tillämpas först från och med år 1960.

Beträffande de på enskilt initiativ anordnade behörighetskurserna med
av skolöverstyrelsen beviljad examensrätt föreslår utredningen,

att dessa kurser för att få examensrätt skall omfatta minst fem veckor
(nu i regel fyra veckor) oberäknat examinationsperioden och att det skriftliga
behörighetsprovet skall komma senast under tredje veckan,

att för att möjliggöra att de muntliga och praktiska momenten får
större utrymme under kursveckorna — kursarrangörerna skall uppmanas

31

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

att förvissa sig om att deltagarna pa förhand inhämtat sadana kunskapsmoment,
som lämpar sig för självstudier,

att för högre vitsordad kompetens viss praktisk utbildning skall fordras
även av behörighetsaspiranter, som utbildas vid de privata behörighetskurserna,
samt

att de nu utgående stipendierna höjes från för närvarande högst 500
kronor till högst 050 kronor.

Den föreslagna förstärkningen av de privata kurserna bör genomföras
året näst efter det, då omläggningen av seminariernas behörighetskurser
påbörjas.

Med hänsyn till de hittills lindrigare kraven vid behörighetsprov i engelska,
finner utredningen det i hög grad angeläget att sörja för vidareutbildning
åt de lärare med äldre behörighet, som nu undervisar i
femte och sjätte klasserna, och att utvidga skolöverstyrelsens konsulentverksamhet
till att avse även nämnda klasser.

Utredningen föreslår i detta hänseende följande.

1. Fortbildningskurser under ferierna bör anordnas i en utsträckning,
som bestäms från år till år. De bör lämpligen förläggas till orter med möjlighet
till internatförläggning. På varje ort synes tre till fyra tvåvecxorskurser
kunna anordnas efter varandra. Antalet deltagare i varje kurs bör
vara högst 30, totala antalet deltagare bör beräknas till omkring 300 per
år. Anslag bör beräknas under rubriken »Kurser för lärare in. fl. vid läroanstalter
tillhörande folkundervisningen». För dessa kurser gällande allmänna
bestämmelser bör äga tillämpning även för nu ifrågavarande fortbildningskurser.

2. De nu anordnade stödkurserna i radio, avseende klass 5, bör utsträckas
till klass 6. Dessa kurser, som avser lärare med behörighet, finansieras
genom särskilt anslag till aktiebolaget radiotjänst.

3. Pedagogdagar, omfattande auskultation och konferenser, bör anordnas
i regional regi på av skolöverstyrelsen utsedda läroverks- eller seminarieorter,
förslagsvis på tjugu platser per år, för från gång till gång växlande
folkskolor. Kursledare bör vara någon erfaren läroverks- eller semmarielärare
i engelska. Reseersättning och dagtraktamente bör i förekommande
fall utgå till kursdeltagarna. Till kursledare, konferensledare och auskulterade
lärare bör arvode utgå.

4. Från och med budgetåret 1957/58 bör medel beräknas på skolöversty relsens

stat för avlönande av förslagsvis fyra konsulenter, som skall vara i
verksamhet hela läsåret och som — helt eller till övervägande del — skall
ha till uppgift att följa arbetet i folkskolans klass 5 och 6 i engelska. Eftersom
det yppat sig vissa svårigheter att tillsätta de redan befintliga konsulenttjänsterna,
bör arvodet vara tillräckligt högt för att tillförsäkra konsul
entverksamheten kvalificerade lärarkrafter. .....

De av förslagen under punkterna 1—3 föranledda anslagshöjningarna
föreslås vidtagna snarast möjligt och senast från och med budgetåret

1057/58. .......

För upprätthållande av kontakten mellan radiotjänst och skolorna föreslås,
att även radiotjänsts konsulenter i denna egenskap skall iiga besöka
läraravdelningar, som anmälts till stödkurserna.

32 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Om treårig realskola införes, måste enligt utredningens mening även
den kombinerade korrespondens- och radioundervisningen,
så långt ske kan, anpassas efter det nya läget, åtminstone
för de mera begåvade lärjungarnas del.

För detta ändamål föreslår utredningen,

att medel anvisas för anordnande — i radiotjänsts regi eller genom skolöverstyrelsen
av 2 å 3 tvåveckors sommarkurser för handledare årligen
och

att radiotjänsts konsulentverksamhet, som för närvarande handhaves av
35 konsulenter, huvudsakligen läroverkslärare på olika platser i landet, utvlc>gas,
om möjligt sa, att varje skola med radioundervisning kan få ett ej
alltlör kort besök per år, varvid konsulenten bör i varje klass åtminstone
ahöra en hel lektion, själv hålla en demonstrationslektion och ha en timmes
konferens med läraren.

Utredningen anser, att förslagen om förstärkningar av undervisningen i
folkskolan, om de förverkligas, bör kunna bidraga till att göra undervisningen
effektivare även i ämnen, för vilka utredningen av kostnadsskäl icke
ansett sig kunna föreslå särskilda förstärkningsanordningar.

3. Realskolans utformning m. m.

Ehuru utredningens jämförelse mellan treårig och fyraårig realskola i
Stockholm givit det knappast förutsedda resultatet, att vid lika startpoäng
minst lika stor procent av lärjungarna i den treåriga som i den fyraariga
realskolan natt realskolans studiemål utan tidsförlust, finner utredningen
det nödvändigt att, när den treåriga realskolan föreslås bli
realskolans, huvudform, noggrant undersöka, huruvida icke lättnad kan
bringas lärjungarna genom komplement till organisationen i en eller annan
form. Inbyggda praktiska examenslinjer, linjer ledande till särskild realexamen
och fyraåriga linjer av nuvarande typ är exempel på sådana
komplement. Tillhandahållandet av läxläsningshjälp och minskning av
läijungeantalet i klasserna är också åtgärder, som utredningen anser böra
övervägas.

Utredningen föreslår, att läroverkens inbyggda praktiska examenslinjer
fortfarande skall vara tvaariga men att skolöverstyrelsen
skall bemyndigas medgiva, att i klasserna l3, 24 och 35 vid allmänna läroverk
(och kommunala realskolor) med handelslinje ämnet slöjd helt och
hållet eller delvis ersätts med maskinskrivning och på samma sätt vid
läroverk med teknisk linje manlig slöjd med verkstadsarbete och teckning
med ritteknik. Vid lärjungars flyttning till nästa klass bör de praktiska
läroämnena maskinskrivning, verkstadsarbete och ritteknik räknas som
övningsämnen, oaktat lärarna avlönas efter samma grunder som vid undervisningen
i dessa ämnen i närmast följande klasser. I vad mån liknande

33

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

anordningar bör vidtagas på de sällan förekommande hushålls- och jordbrukstekniska
linjerna anses böra få ankomma på Kungl. Maj:ts prövning
från fall till fall.

I den inbjudan till försöksverksamhet, som skolöverstyrelsen i oktober
1950 lät utgå till skolorna, tog överstyrelsen upp frågan, hur realskolan
skulle kunna sättas i stånd att bättre taga vård om samtliga lärjungar,
som där vinner inträde, och avpassa utbildningen efter lärjungarnas förutsättningar.
Överstyrelsen framförde där tanken på en särskild realexamen
för sådana lärjungar, som önskade utbyta två eller högst tre teoretiska
ämnen mot praktiska ämnen; den vanliga realexamen komme då att förbehållas
de för teoretiska studier bättre rustade eller mer intresserade lärjungarna.

Utredningen framhåller, att försöken med särskild realexamen
tillkommit på grund av behov, som framträtt inom nuvarande skolorganisation
med dess fem- och fyraåriga linjer. Förr i tiden kunde skolan
inte göra så mycket för de lärjungar, som hade utpräglade svårigheter
med skrivningsämnena. Denna skolans begränsning har emellertid, betonar
utredningen, börjat kännas alltmer otillfredsställande. Allmänt erkännes
numera, att även de högre skolorna har ett ansvar för de lärjungar de
mottagit, även för dem som har svårigheter att uppfylla det som skolan
traditionellt brukat begära.

Utredningen anser, att anordningen med särskild realexamen nu passerat
experimentstadiet. Enligt utredningens mening är den väl behövlig redan
inom den nuvarande organisationen med dess fyra- och femåriga linjer,
såvida icke intagningspoängen höjes mer än utredningen kan tillstyrka.
Införandet av särskild realexamen till allmännare bruk bör ses som en fristående
reform, vilken inte står i omedelbart sammanhang med införandet
av treårig realskola. Den bör, så snart omständigheterna det medgiver,
genomföras, även där den äldre realskoleorganisationen bibehålies. Behovet
av särskild realexamen anses icke mindre komma att göra sig gällande
inom den treåriga realskolan. Fastmer anser utredningen, att om anordningar
för särskild realexamen icke överallt kan träffas, skolor med treårig
linje bör äga företräde.

Differentieringen för särskild realexamen bör liksom hittills omfatta de
två högsta klasserna. Villkoren för tillträde till särskild linje bör sättas
lägre än vad som normalt kräves för flyttning till näst högsta klassen.
Lärjungar, som icke flyttats eller icke önskar begagna tillfället att övergå
till särskild linje, kan som kvarsittare tillbringa ett andra år i klass l3.
Vid läroverk, där fyraårig linje finnes, bör dock rektor äga i mån av
utrymme överföra sådana lärjungar till motsvarande klass av den fyraåriga
realskolan (klass 24).

Om särskild realexamen allmänt genomföres skulle detta, enligt utredningens
beräkningar, medföra en ökning av undervisningen i teoretiska
läroämnen vid allmänna läroverk och kommunala realskolor motsvarande

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1050. G sand. Nr 154

34

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

omkring 100 heltidstjänster, vartill kommer undervisning i andra ämnen
motsvarande omkring 45 tjänster. Utredningen räknar därvid med att anslag
för särskild undervisning ej anvisas ett läroverk, om antalet lärjungar,
som anmäler sig till linjen, understiger fem.

Under rådande lärarbrist är en post på 100 lärare icke obetydlig. När
utredningen det oaktat föreslår, att undervisning ledande till särskild realexamen
normalt skall meddelas vid de allmänna läroverken och de kommunala
realskolorna, förutsätter den, att undervisningen i regel icke skall
behöva genomföras vid en skola förrän från och med läsår, då klass 23
där första gången anordnas, och att skolöverstyrelsen även under åren
närmast därefter skall äga dispensera skolan från skyldighet att anordna
sådan undervisning, därest särskilda omständigheter, exempelvis lokalsvårigheter,
kan åberopas för uppskov. Å andra sidan bör skolöverstyrelsen
enligt utredningens mening kunna medge, att undervisning för särskild
realexamen anordnas även vid allmänt läroverk och kommunal realskola,
där treårig linje icke är inrättad eller ännu blott är representerad med sin
första klass, därest överstyrelsen efter prövning av tillgången på lärare
i vederbörande ämneskombinationer finner tillräckliga skäl föreligga för
sådant medgivande. Kostnaden för undervisningen, som hittills bestritts ur
skolöverstyrelsens anslag för försöksverksamhet, anses från och med budgetåret
1957/58 böra utgå ur vederbörande skolforms avlöningsanslag.

Beträffande inträdesfordringarna i realskolan påpekar
utredningen, att gällande intagningsgräns — 13,5 betygsenheter —
vid de äldre linjerna för närvarande icke är av någon större praktisk betydelse,
emedan gränsen vid så många av de högre skolorna förskjutes uppåt
genom utrymmeskonkurrens. På de mindre orter, där lärjungar kan tagas
emot ända ned till 13,5 poäng, synes det icke finnas någon mera spridd
opinion för en höjning.

Utredningen anser visserligen, att det är olyckligt att i längden upprätthålla
nuvarande stora skillnad mellan den formella intagningspoängen
och den på många orter faktiskt gällande, men med hänsyn till de betydande
olikheter, som råder mellan de större tätorternas högre skolor och
de små, fristående realskolorna med upptagningsområde huvudsakligen
från landsbygden anser sig utredningen inte böra ställa något formligt
förslag om en höjning av den för fem- och fyraåriga realskolan hittills
gemensamma intagningspoängen. Viktigast är enligt utredningens uppfattning,
att intagningsförfarandet förbättras beträffande lärjungarna i gränszonen.
I avvaktan på prövningen av de förslag, som framställts av inom
skolöverstyrelsen tillkallade sakkunniga och det ytterligare material, som
kan komma fram under överstyrelsens fortsatta beredning av ärendet, finner
utredningen att nuvarande intagningsförfarande och intagningsgräns
vid de båda äldre linjerna tills vidare kan bibehållas.

När den treåriga realskolan, enligt utredningens förslag, om ett par år
inträder som realskolans huvudform, bör enligt utredningens mening ett
mera tillfredsställande intagningsförfarande vara fastställt och kunna tagas

35

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

i bruk. Inträdespoängen måste dock dessförinnan provisoriskt fixeras. Under
hänvisning å ena sidan till att den treåriga realskolan enligt en allmän
mening kräver åtminstone något mer av lärjungarna än de äldre realskoletyperna,
å andra sidan till att fyraåriga linjer anses i regel böra finnas att
tillgå på de orter där treåriga linjer inrättas föreslår utredningen, att inträdespoängen
vid treårig realskola sättes till 17 betygsenheter. Dessutom
bör, såsom redan är vanligt, fordras, att minst 6 betygsenheter faller inom
fyraämnesgruppen muntlig framställning och läsning, skrivning och språklära,
engelska och tillämpad räkning (resp. matematik, om betyget i detta
ämne är odelat).

Intagningsnämnderna kan enligt läroverksstadgans § 29 mom. 10 taga
in lärjunge, vars betygssumma understiger den stadgade med högst en betygsenhet,
därest han anses ha förutsättningar att följa studiearbetet vid
läroanstalten. Om man lokalt lyckas ordna skolarbetet så, att även lärjungar
inom betygsintervallet 16—16,5 poäng har goda utsikter att följa
detsamma, är enligt utredningens mening intagningsnämnden oförhindrad
att vid intagningen taga hänsyn härtill.

Realskoleutredningen räknar med att fyraåriga realskollinjer i viss utsträckning
måste tillhandahållas under hela övergångstiden före enhetsskolans
allmänna genomförande. Utredningen drar nu upp vissa riktlinjer
för de fyraåriga realskollinjernas användning.

En liten, fristående skola — i regel kommunal realskola — som endast
har en enkel linje, måste, så länge skolan mottar lärjungar från bygdeskolor
utan undervisning i engelska, vara fyraårig. Men även senare kan
den fyraåriga organisationsformen vara försvarlig. En enkellinjig treårig
realskola är nämligen en väl liten skolenhet. När en fyraårig skola med
enkel linje växer ut och skall förses med parallellavdelningar, bör en omprövning
av organisationen företagas. Föreskrift om att så skall ske torde
längre fram lämpligen intagas i organisationsplanen för de skoldistrikt,
där från början en organisation med enbart fyraåriga linjer fastställts.
Intill dess organisationsplaner allmänt kommit till stånd, bör frågan prövas
i samband med att tillstånd ges till den nya parallellens upprättande.

Utredningen framhåller, att man i en skola, där treåriga och fyraåriga
realskollinjer förekommer parallellt, icke kan undvara en nämnd för behandlingen
av spörsmål rörande lärjungarnas fördelning på linjerna och
att denna nämnd naturligen bör vara den nuvarande intagningsnämnden.

Lärjungarnas fördelning mellan tre- och fyraåriga linjer är klar beträffande
de i läroverket intagna lärjungar, som saknar behörighet till treårig
linje, vare sig detta beror på att de saknar betyg i engelska eller på att de
icke uppnått den högre betygssumma, som fordras för inträde på den treåriga
linjen. Utredningen anser emellertid, att det tills vidare också finns
goda skäl att på den fyraåriga linjen placera lärjungar, som har relativt
svaga vitsord i engelska.

Någon allmän rekommendation att placera de yngre lärjungarna på fyraårig
linje anser utredningen icke vara på sin plats. Om däremot den avläm -

36 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

nande läraren kan upplysa, att en viss lärjunge arbetar påfallande långsamt,
eller om intagningsnämnden finner anledning att tro, att en lärjunge
på grund av sjuklighet eller konstitutionell svaghet icke kommer att kunna
bevista undervisningen regelbundet, bör lärjungen enligt utredningens
mening placeras på fyraårig linje. I övrigt anser utredningen, att det om
fördelningen av lärjungarna endast kan sägas, att den bör ske efter
deras studieförutsättningar och målsmännens önskemål. Det faktum, att
en lärjunge med högre betygssumma i normala fall har större utsikt att
tillgodogöra sig tidsvinsten på den treåriga linjen, torde böra vara vägledande
för den rådgivning till föräldrarna, som bör föregå linjevalet.

När det gäller ytterligare utbyggnad av en skola, som redan har en fyraårig
och en treårig linje, skulle, framhåller utredningen, skäl kunna andragas
för en restriktiv praxis beträffande upprättandet av fyraåriga
linjer. Utredningen finner det dock vara bäst att gå till väga med en viss
försiktighet vid indragningen av fyraåriga linjer. Om en fyraårig linje kan
upprättas utan ökade krav på byggenskapen, är icke alltför mycket att
erinra mot att den kommer till stånd, men i andra fall får det icke förbises,
att en relativt obetydlig vinst i form av en lugnare studiegång för de i
realskolan lyckligt intagna inte rimligen kan få motivera en ökning av
antalet avvisade vare sig på samma eller på annan ort.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att den för sin del räknar
med att ett i princip frivilligt val mellan tre- och fyraåriga realskollinjer
kommer att ge företräde för den kortare, treåriga utbildningsgången och
att följaktligen den treåriga realskolan blir huvudformen.

Enligt utredningens mening bör anslag för organiserad läxhjälp
stå till buds för varje skola, där de av utredningen föreslagna
kortare linjerna är inrättade. I avvaktan på ytterligare erfarenheter beräknar
utredningen ett behov av i genomsnitt två veckotimmar för varje
skola.

För närvarande är lärjungeantalet i realskolans klassavdelningar maximerat
till 35 och i gymnasiets till 30. Rektor kan dock med iakttagande av
vissa av skolöverstyrelsen givna direktiv något överskrida dessa gränser.
Utredningen understryker kraftigt vikten av en allmän sänkning av
lärjungemaximum i klassavdelningarna men tvingas
konstatera, att samhällets resurser för en dylik reform just nu är otillräckliga.

_ Frågan om begränsning av klassavdelningamas storlek kan enligt utredningens
mening tills vidare endast föras framåt på de partiella reformernas
väg. Skujle exempelvis överproduktion av språklärare inträda vid en tidpunkt
då en allmän sänkning av lärjungeantalet i klasserna ännu är
ogenomförbar till följd av naturvetarbristen, vore det naturligt att dela
klasserna en eller annan veckotimme vid undervisningen i engelska och
tyska. En väl avgränsad delreform är vidare sänkningen av lärjungemaximum
i realskolans högsta klass till 30. Denna reform bör, framhåller

37

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

utredningen, genomföras så snart det med hänsyn till lärartillgången kan
ske och utan att tidpunkten för en allmän reform avvaktas.

Utredningen anser det önskvärt, att den treåriga realskolan från det läsår,
då den kommer att bli realskolestadiets huvudform, bereds möjlighet
att arbeta med ett elevmaximum av 30 lärjungar per klassavdelning. I
nuvarande bristsituation anser utredningen sig emellertid icke kunna
fixera den tidpunkt, då detta blir möjligt. Den uttalar endast, att det bör
ankomma på skolöverstyrelsen att, så snart lärartillgången det.medgiver,
på denna och andra punkter framställa de förslag rörande sänkning av lärjungemaximum,
som överstyrelsen anser genomförbara.

Realskoleutredningen tar i detta sammanhang även upp vissa lärarfrågor
vid övergång till treårig realskola.

Lärarnas undervisningsskyldighet regleras genom bestämmelser
om maximi- och minimital, som finnas angivna i vederbörliga
stadgor. Viktigare än dessa tal är dock det medeltal, efter vilket läroverkets
rätt att anställa lärare i praktiken beräknas. Genom 1952 års uppgörelse
om lärarlönerna fastslogs, att detta medeltal skulle på det högre
stadiet (dvs. gymnasiet och högsta realskoleklassen) vara 21,5 veckotimmar
och på det lägre stadiet 26,5 veckotimmar. Utredningen finner en
sänkning av medeltalet påkallad i vad avser den treåriga realskolan men
förutsätter, att utformningen av detaljbestämmelser härvidlag kan ske
först efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.

En övergång till treårig realskola skulle nödvändiggöra viss omplacering
av lärare. Utredningen anför i huvudsak följande.

Vid åtskilliga läroverk föreligger uppenbarligen ingen risk för att ordinarie
lärare skall bli överflödiga. I mycket stor utsträckning torde detta
vara läget inom gruppen kommunala realskolor. Annorlunda ligger det till
vid sådana skolor, som lyckats väl med att trygga sitt behov av ordinarie
lärare, såsom exempelvis skolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Svårigheterna torde bli större i fråga om övningslärarna än beträffande
ämneslärarna.

Klart besked om antalet lärare, som eventuellt behöver förflyttas, torde
kunna vinnas först på ett senare stadium, när timplaner är utfärdade för
den treåriga realskolan och den nya organisationen fastställts för ett läroverk.
I praktiken kommer säkerligen övergången till det nya systemet icke
att ske i ett slag. I anslutning till avvecklingen av de lägre klasserna torde
vidare utvidgningar av organisationen i regel komma att ske på ett högre
stadium, på gymnasiet eller i realskolans högre klasser. När utredningen
förordat införande av treårig realskola som huvudform, har syftet icke
varit att minska användningen av akademiskt utbildad lärarkraft utan att
bättre disponera de förefintliga lärartillgångarna för de hastigt växande
läraruppgifter, som oavvisligen kräver sådan kompetens. För slöjdlärarna
torde samtidigt med indragningen av läroverkens lägre klasser ökade arbetstillfällen
komma att uppstå inom folkskolan. Vid läroverken anställda
folkskollärare torde kunna beredas plats inom enhctsskolan eller den vanliga
folkskolan. Principiellt måste utredningen hävda, att lärarkraften skall
nyttjas på för skolan ändamålsenligaste sätt.

38

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

Utredningen framhåller, att vid så pass stora omläggningar av skolsystemet
som dem utredningen föreslagit det tyvärr icke kan undvikas, att ömtåliga
placeringsfrågor uppstår under ett par övergångsår. Utredningen
förutsätter, att dessa av vederbörande myndigheter behandlas på ett så
smidigt sätt som möjligt under hänsynstagande till såväl skolans behov
som välgrundade önskemål från de anställdas sida.

Specialfrågor beträffande vissa skolformer

1. Flickskolan

Flickskolan bör enligt utredningens mening under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande vara en parallellform till realskola
n i tre avseenden:

1. Inträdesfordringarna bör vara desamma i båda skolformerna.

2. Kurserna bör läggas upp för lärjungar med förutsättningar att tillägna
sig teoretisk utbildning av den art, som realskolan meddelar.

3. Det kunskapsmått, som vitsordas genom normalskolekompetensen,
bör i intet läroämne understiga det som vitsordas genom realexamen.

Flickskolan skulle emellertid förlora sitt existensberättigande, om den
nöjde sig med att kopiera realskolan. I vissa ämnen, särskilt inom den
humanistiska ämnesgruppen, bör lärostoffet kunna bli fylligare och kursen
grundligare genomgången. Stor vikt bör vidare läggas vid att praktiskt
husliga och estetiskt fostrande ämnen vid sidan av de teoretiska får god
plats i undervisningsplanen. Då flickskolan har fem år till sitt förfogande
för kursgenomgången mot realskolans tre, bör slutligen arbetsveckans
timsumma kunna hållas lägre än i realskolan och skolgången i det hela
göras mindre påfrestande. Ehuru dessa drag ger flickskolan en bestämd
särart, bör dess arbete i viss utsträckning synkroniseras med realskolans.

Enligt utredningens undersökningar sker övergången till gymnasiet i 80
^..^..Proc^nt av till det fyraåriga gymnasiet. Flickskolans kurser bör

därför enligt utredningens mening samordnas med realskolans i så måtto,
att flickskolans kurs vid slutet av den blivande klass 35 icke i något läroämne
bör understiga realskolans kurs vid slutet av den blivande klass 23.
Övergången från flickskolans klass 35 till det fyraåriga gymnasiet kan då
göras helt fri med tillgodoräknande av betygen efter sina valörer. Särskilda
övergångskurser blir behövliga endast vid flickskolor med på ett eller annat
sätt avvikande lärogång. I stort sett bör vidare lärjungarna efter genomgången
av klass U ha nått en allmän utbildningsnivå, som motsvarar realexamen
och kan uppbära studier i treårigt gymnasium. Lärjungar, som
genomgått flickskolans klass 4°, bör i överensstämmelse härmed kunna
komma i åtnjutande av vidsträckta lättnader vid övergång till det treåriga
gymnasiets första ring. Preciserade regler för övergången kan dock icke
fastställas, förrän de blivande kursplanerna för realskolan och flickskolan
är utarbetade och fastställda.

39

Statsutskottets utlåtande nr 154- är 1956

Med hänsyn till den starka ställning franskan traditionellt intagit vid
flickskolorna har utredningen intet att erinra mot att franska fortfarande
får väljas som andra språk i stället för tyska vid de skolor, där detta anses
önskvärt, och att som konsekvens därav övergångskurser eller särskild
gymnasieundervisning får anordnas för lärjungar med franska som andra
språk, vilka önskar fortsätta på gymnasiet.

För de lärjungar, som har franska som tredje språk, inträder ämnet enligt
1950 års undervisningsplan först i klass 67—56 och förfogar där över fem
veckotimmar, medan ämnet förr inträdde som frivilligt ämne ett år tidigare
och första året hade tre veckotimmar till sitt förfogande. Från skolöverstyrelsens
sida har ifrågasatts en återgång till den äldre ordningen, och
Kungl. Maj:t har genom beslut den 3 juni 1955 bemyndigat överstyrelsen
att medge flickskolor, som så önskar, rätt att bibehålla den äldre ordningen
jämväl under läsåret 1955/56. Utredningen anser sig kunna tillstyrka,
att i klasserna 3r>, 4® och 57 inlägges en frivillig kurs i franska av samma
omfattning som kursen i realskolans avslutningsklass.

Sedan det fria ämnesvalet i gymnasiet ersatts av ett linjesystem med
fasta studievägar, ter sig flickskolans fria ämnesval, framhåller utredningen,
alltmer som en egenhet, vars regler icke känns igen från andra skolformer.
Försök med linjedelat högre stadium vid flickskolorna har nu
pågått’några år, och tiden är enligt utredningens mening inne att jämväl
vid flickskolorna genomföra den fastare organisation, som ansetts önskvärd

för gymnasiet. . 0 . ,

Utredningen ifrågasätter nödvändigheten av att, om den sjuanga ilickskolan
ersättes med femårig, bibehålla flickskolans sexåriga

linje.

Realskolans fem- och fyraåriga linjer motsvaras i flickskolan av sju- resp.
sexårig lärokurs. Medan vid läroverken den fyraåriga linjen för narvarande
har större lärjungeantal än den femåriga, är förhållandena vid
omkastade. Lärjungeantalet i klass l7 uppgick höstterminen 1954 till 3 929

mot endast 467 i klass l6. . , .. . 1?r ,

Realskolans fyraåriga linjer har en viss uppgift som mognadshnjer. flickskolans
sexåriga linjer skulle i den nya organisationen knappast ha nagon
motsvarande uppgift, då även skolformens huvudlinje kan beraknas ta
relativt låga timsummor och skulle disponera avsevärt längre tid tor kursgenomgången
än realskolan. De sexåriga linjernas uppgift i den nya ilickskoleorganisationen
bleve huvudsakligen att ta hand om ihckor, som börjar
i flickskolan utan förkunskaper i engelska.

Denna uppgift torde emellertid med tiden få allt mindre betydelse, 1Lekskolorna
ligger genomgående på orter, som har förutsättningar att skapa
eu väl utbildat skolväsen. Antalet inträdessökande utan forkunskaper i
engelska kan väntas ytterligare nedgå inom de närmaste aren. l a ett par
av°de orter, som har kommunal flickskola, var emellertid, åtminstone forra
läsåret undervisning i engelska ännu icke anordnad i folkskolans temte
och sjätte klasser. Ett beslut att förbehålla flickskolan för inträdessökande,

40 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

som läst engelska i folkskolan, skulle tydligen sätta flickskolan ur funktion
pa sadana orter. Anordningar måste därför vidtagas, som under en övergångstid
gör det möjligt för flickskolan att mottaga även inträdessökande
utan förkunskaper i engelska.

I de fall där flickskolans sjuåriga linje slopas, ehuru undervisningen i
engelska ännu ej är helt upporganiserad i ortens folkskolor, finner utredningen
det i regel vara ändamålsenligare att låta lärjungar utan föregående
kunskaper i engelska få möjlighet att till priset av ett något tyngre veckoschema
följa den femåriga lärogången än att bibehålla en sexårig linje. De
måste då få helt separat undervisning i engelska de båda första läsåren.
Om deras timtal i ämnet båda åren höjes med två veckotimmar, skulle
detta ungefär utfylla flickskolans underskott i arbetstimmar upp till det
veckoschema, som förekommer i den treåriga realskolan. Befinnes arbetet
för tungt, bör individuell befrielse kunna medges i något övningsämne.
Utredningen uttalar emellertid också, att det i sådana fall då övergång
till femårig flickskola kommit till stånd, innan undervisning i engelska i
tillräcklig utsträckning organiserats i folkskolan, bör vara Kungl. Maj:t
obetaget att medgiva bibehållande av den sexåriga linjen, till dess förutsättningar
föreligger att konsekvent genomföra den femåriga.

Realskoleutredningen behandlar även frågan om normalskol ekompetensför
manlig ungdom. Försök med denna utbildning
har sedan några år pågått vid vissa privatläroverk, men det har visat
sig, att det manliga inslaget på normalskollinjerna starkt tunnas ut i de
högre klasserna och utredningen anser sig icke böra för den relativt korta
övergångstiden före enhetsskolans genomförande föreslå, att normalskollinjer
tillgängliga för gossar organiseras i större skala.

Däremot har utredningen intet att erinra mot att en och annan linje av
detta slag förekommer vid kommunala och privata skolor på orter, där den
vanliga skolorganisationen icke helt täcker utbildningsbehoven för den
manliga ungdomen eller där av andra skäl särskilt intresse finnes för linjer
av detta slag.

2. Högre folkskolor och praktiska realskolor

Under de senaste årtiondena har den h ö g r e f o 1 k s k o 1 a n förekommit
i tre huvudtyper, nämligen

1. en allmän, vanligen tvåårig typ, som kan anses som den närmaste motsvarigheten
till de äldre högre folkskolorna,

2 en allmän fyraårig typ, som utgjort ett normalt förstadium vid upprättandet
av en kommunal realskola, samt

3. en yrkesbestämd typ med flera vanligen två- eller treåriga varianter
som ! manga fall varit ett förstadium till en praktisk realskola.

I oljande högre folkskolor är för närvarande i verksamhet.

Statsutskottets utlåtande nr 154 1956 41

Antal avdelningar

Skola

ht 1955 av

klass

Förekommande linjer

1

2

3

1. Falun .......................

_

2

1

teknisk och huslig

2. Gävle .......................

2

2

—

teknisk och huslig

3. Hofors ......................

2

2

—

järnbruk och husl. arbete

4. Jämshög .....................

1

1

—

allmän

5. Malmö ......................

2

2

2

huslig (bygger på klass 7)

6. Norrköping ..................

2

2

2

huslig

7. Sunne .......................

2

2

—

jordbruk

Av dessa sju skolor skulle, så vitt utredningen kunnat finna, i varje
fall fem kunna omorganiseras som praktiska realskolor antingen av nuvarande
typ eller med ett större eller mindre inslag av examensfria linjer.
Undantagen är de båda avvikande organisationsformerna i Hofors och
Jämshög. Organisationen i Hofors skulle väl, om den tillkommit i senare
tid, ha inrymts i folkskolan. Organisationen i Jämshög är av en typ, som
förr icke var ovanlig men på andra orter nedlagts eller utbyggts till fullständig
kommunal realskola; förmodligen kommer den inom en icke alltför
avlägsen framtid att uppgå i enhetsskolan.

De högre folkskolornas snabba nedgång i antal under det senaste decenniet
kontrasterar starkt mot den livliga utvecklingen inom andra skolformer
och visar — synes det utredningen — att skolformen nu i huvudsak slutfört
sin hedersamma uppgift i vårt skolsystem. Tiden anses därför inne att nu
slutligt avveckla den högre folkskolan.

Utbildningen vid de praktiska realskolorna är fyraårig, bygger
på folkskolans sjätte klass och avslutas med praktisk realexamen. Tre
fullständiga utbildningslinjer förekommer: handelslinje, teknisk linje och
huslig linje. Vid några skolor utdifferentieras ett eller två år före examen
kortare linjer.

Utredningen, som särskilt betonar, att dess förslag rörande de praktiska
realskolorna gäller dessa skolors utformning utanför enhetsskoledistrikten,
uttalar, att någon allmän förkortning av den nuvarande fyraåriga
studiegången icke bör ske. Därest i något fall en vinst i utbildningskapacitet
kan göras genom övergång till treårig lärokurs för praktisk
realexamen, bör dock huvudmannen vara oförhindrad att genomföra en
sådan. Bestämmelser om lärokursens längd bör, även när det gäller denna
skolform, införas i den blivande organisationsplanen. Intill dess sådan
plan fastställts, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att på vederbörlig
framställning meddela beslut om inrättande av kortare linjer.

Utredningen föreslår, att särskild realexamen skall erhålla
samma fasta ställning vid de praktiska realskolorna som utredningen föreslagit
för särskild realexamen vid de allmänna läroverken och de kommu -

42

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

nala realskolorna. Villkoren för anordnande av särskild praktisk realexamen
bör vara desamma som vid de allmänna läroverken, utformningen bör däremot
anpassas efter skolformens särskilda karaktär, och det bör tillses, att
fordringarna hålls uppe i de för linjen konstitutiva ämnena, så långt det är
nödvändigt för att examens användbarhet inom den avsedda yrkesgruppen
icke skall avsevärt nedsättas.

Vidare föreslår utredningen, att examensfria linjer skall kunna
anordnas vid de praktiska realskolorna. Sådana linjer anses dock icke böra
föreskrivas som obligatoriska vid varje praktisk realskola. En organisation
med enbart examensfria linjer bör — i varje fall för närvarande — ej tilllåtas.

Slutligen tillstyrker utredningen — bland annat med tanke på de skolor,
där examensfria linjer ej kommer att finnas — att vid de praktiska realskolorna
anställs försök med anordnande av en avgångsetapp
efter tredje året.

Statsbidrag och lärjungeavgifter

1. Statsbidrag till byggnadsföretag för högre skolor

Utredningen redovisar på följande sätt det aktuella behovet
av byggnadsföretag för skolväsendet.

Enligt en av skolöverstyrelsen i augusti 1955 företagen inventering var
skoldistrikten beredda att med kort frist igångsätta byggnadsföretag för
folkskolan, representerande en kostnad av 655 mkr. Ytterligare skolbyggnader
till en uppskattad kostnad av omkring 420 mkr planerades enligt
till överstyrelsen inkomna ansökningar om prövning av lokalbehovet. Härtill
kommer en beräknad kostnad av 10 mkr för icke statsbidragsberättigade
reparations- och underhållsarbeten år 1956. Den praktiska innebörden av
dessa tal belyses av att skolöverstyrelsen räknar med en kostnad av
150 000 kronor per klassrum i en fullständig skolanläggning.

För de högre skolorna var huvudmännen beredda att med början under
år 1956 igångsätta byggnadsföretag till en kostnad av inemot 66 mkr enligt
följande specifikation:

Högre allmänna läroverk .................. 30,8 mkr

Komm. gymn. -f enhetsskolans högstadium . . 5,4 »

Samrealskolor ............................ 18,1 »

Kommunala flickskolor .................... 1,2 »

Kommunala realskolor .................... 1,4 »

Praktiska realskolor ...................... 2,0 »

Privatläroverk ............................ l’l »

Skolhem för lärjungar vid högre skolor...... 5,9 »

65,9 mkr

43

Statsutskottets utlåtande nr 154. 1956

Härtill kommer återstående etapper av tidigare påbörjade byggnadsföretag;
särskilt gäller det gymnastiksalar och samlingslokaler. Skolöverstyrelsen
beräknar kostnaderna till omkring 50 mkr.

Utredningen framhåller, att det huvudsakligen är tre omständigheter,
som under senare år aktualiserat fragan om statsbidrag till byggnadsföretag
för de högre skolorna.

För det första har högre skolor i allt större utsträckning upprättats i tätorter
på landsbygden. Kommuner med relativt svag ekonomisk bärkraft
nödgas därvid träda in som huvudmän.

För det andra har kommunikationsväsendets förbättring vidgat skolornas
rekryteringskrets. En högre skola betjänar vanligen en hel bygd.
Lärjungarna från främmande kommuner är stundom fler än kommunens
egna.

För det tredje har under senare år en samordnande planering^ av skolväsendet
i en bygd visat sig allt nödvändigare. Skolformerna måste samverka
till en för bygden ändamålsenlig helhet. En sådan planering försvåras
dock i hög grad, om skolformer för samma åldersstadium i ekonomiskt
hänseende är olika ställda.

Fyrtiotalets diskussioner i frågan dominerades av naturliga skäl huvudsakligen
av de båda första motiven; i femtiotalets debatter intar det tredje
motivet huvudplatsen.

Olikställigheten mellan realskoleålderns skolformer i ekonomiskt avseende
framträder, påpekar utredningen, särskilt markerat på tre punkter,
nämligen i fråga om lärarlönerna, byggnadsbidragen och terminsavgifterna.
Vare sig det gäller lärarlönerna eller byggnadsbidragen eller terminsavgifterna
ställer en utjämning av de ekonomiska villkoren betydande anspråk
på statsverket. Staten måste i första hand sätta in sina resurser på de
punkter, där nuvarande ordning visat sig ha påtagligt ogynnsamma verkningar.
Minst trängande är från de planeringssynpunkter, som utredningen
anlägger, en utjämning av statsbidragen till lärarlönerna. Ojämnheterna
härvidlag anses icke vara av alltför stor betydelse vid valet mellan
de skolformer, som i praktiken kan ifrågakomma. Helt annorlunda
ligger det till i fråga om byggnadsbidragen. Det gäller i detta fall anläggningskostnader
av ofta mycket betydande storlek, som vanligen belastar
kommunens ekonomi för några tiotal av år. Skiljelinjen går mellan enhetsskolan,
folkskolan och dess inbyggda realskollinjer å ena sidan, de fristående
högre kommunala skolorna och de allmänna läroverken a den andra,
och skillnaden kan kort uttryckas så, att den förra gruppen får statsbidrag,
den senare icke. Skadeverkningarna av denna uppklyvning efter
skolformer är högst påtagliga. I värsta fall leder den till att ingenting
alls göres, medan man väntar på enhetsskolan, eller att åtminstone alltför
mycket underlåtes av det som bort göras för skolans stora årskullar.
Fn olikhet i statsbidrags villkoren, som sakligt knappast äger någon star -

44 Statsutskottets utlåtande nr 154 är 1956

kare motivering men liar praktiska konsekvenser av detta slag, bör enligt
utredningens bestämda mening undanröjas.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att åtgärder på detta
område måste vidtagas mycket snart, och har därför icke ansett sig kunna
avvakta resultatet av det arbete, som för närvarande pågår inom allmänna
statsbidragsutredningen och hos de sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag
på skolväsendets område. Uppgiften har sålunda varit att komma
fram till ett provisorium, som längre fram utan svårighet kan anpassas
efter de nämnda utredningarnas resultat. Ett sådant provisorium bör enligt
utredningens mening såvitt möjligt ansluta sig till gällande bestämmelser
om statsbidrag till byggnadsföretag för folkskoleväsendet.

Till realskoleutredningen har i denna fråga bland annat överlämnats en
inom skolöverstyrelsen verkställd utredning angående införande av statsbidrag
till lokaler för skolväsendets högstadium. Som utredningsorgan har
fungerat en av ämbetsverket tillsatt planeringskommitté, vars betänkande
finnes tryckt i publikationen »Skolan och de stora årskullarna» (Sv. bokförl.
Norstedts, Sthlm 1955, kap. XIII). Realskoleutredningen, som funnit sig
i huvudsak kunna följa planeringskommittén, framlägger följande förslag
om statsbidrag till byggnader för högre skolor.

kidragsberättigade skolformerna bör vara realskoledelarna
av de högre allmänna läroverken, de fristående statliga realskolorna
och de kommunala flickskolorna, de kommunala realskolorna och de
praktiska kommunala realskolorna.

2. Bidragsgivningen bör vara begränsad till följande ändamål:

a) nybyggnad, om- och tillbyggnad samt mera omfattande ändringsoch
reparationsarbeten å befintliga lokaler,

b) övertagande av kommun tillhörig byggnad samt inköp av befintlig
byggnad, dar sådant befinnes uppenbart fördelaktigt ur allmänna synpunkter,
ävensom de ändrings- och reparationsarbeten, som behövs för
byggnadens iordningställande för skoländamål,

c) uppförande av provisorisk skolbyggnad, om särskilda skäl därtill föreligger,
ävensom

d) kostnader för inomhusledningar, fast inredning, ritningar, arbetsledning
och kontroll samt, därest så prövas skäligt, den första uppsättningen
inventarier till klassrum, gymnastiksalar, skolkök, slöjdsalar och i förekommande
fall verkstadslokaler.

Uiksom inom folkskoleväsendet bör vissa särskilda förutsättningar för
bidragsgivningen vara uppfyllda, exempelvis att lokalerna skall fylla skäliga
krav på ändamålsenlighet.

3. B i d ragsunderlaget bör på samma sätt som vid folkskolehyggnader
beräknas med utgångspunkt i de verkliga kostnaderna.

4. För andra bidragsberättigade företag än provisoriska lokaler bör
statsbidragets storlek bestämmas i procent av bidragsunderlaget
efter eu tabell, där kommunens ekonomiska bärkraft mätes genom
antalet skattekronor per invånare. Planeringskommittén har diskuterat följande
två alternativ, vilka skiljer sig åt endast där skatteunderlaget överstiger
19 skattekronor per invånare.

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

45

Antal skattekronor per invånare

Statsbidraget i procent av bidragsunderlaget

alt. 1

alt. 2

högst 9..............

75-55

75—55

över 9 » 11..............

70-50

70—50

» 11 > 13 ..............

65—45

65—45

> 13 > 15 ..............

60—40

60—40

» 15 > 17 ..............

55—35

55—35

» 17 » 19 ..............

50—30

50-30

» 19 » 21 ..............

50—30

45—25

> 21...................

50—30

40-20

Båda alternativen skiljer sig från vad som nu gäller för folkskolorna dels
genom att de numera knappast förekommande lägsta skatteunderlagsgrupperna
borttagits och dels genom att bidragsintervallen utvidgats från
10 till 20 procent. Utredningen anser, att planeringskommittén anfört goda
skäl för dessa ändringar. Särskilt understryker utredningen, att de högre
skolorna, även sedan terminsavgifterna avskaffats, bildar en mera heterogen
grupp än folkskolorna, då somliga högre skolor i egenskap av statsskolor
får kostnaderna för lärarlöner helt bestridda av statsmedel, andra i
egenskap av kommunala skolor blott till 78 procent, och då vidare antalet
lärjungar med hemort i främmande kommuner varierar från ett obetydligt
inslag till en stor majoritet. Ett friare spelrum för den diskretionära prövningen
synes därför utredningen påkallat vid bidragsgivningen till de högre
skolornas byggnadsföretag.

Valet mellan de båda alternativen är vanskligare, framhåller utredningen,
eftersom två helt olikartade motivgrupper står mot varandra.
Alternativ 2 minskar anslagsbehovet men ökar å andra sidan avvikelserna
från folkskolesystemet, vilket är till förfång i synnerhet om en och samma
byggnad innehåller lokaler avsedda för skolor eller stadier med olika ställning
i avseende på statsbidragen.

Alternativ 2 är vidare principiellt underlägset, emedan det icke fullt
genomför den åsyftade utjämningen av skolformernas ekonomiska villkor
på området.

Liksom skolöverstyrelsens planeringskommitté anser realskoleutrednmgen
båda alternativen praktikabla som provisorier. Liksom denna kommitté
anser utredningen sig också böra i första hand tillstyrka det administrativt
enklare och från utredningens synpunkter effektivare alternativ 1.

5. Vid provisoriska skolbyggnader bör statsbidragen helt
och hållet kunna utmätas efter de grunder, som gäller vid motsvarande
folkskolebyggen.

G. Statsbidragen till klassrumsinventarier bör maximeras på
samma sätt som i folkskolan. Högsta bidragsberättigande kostnadsbelopp
bör alltså vara 1 000 kronor per klassrum.

7. Vid prövningen av inkommande s t a t s b i d r a g s a nsökningar
bör strängt tillses, att ett bifall till ansökningen icke far
leda till onödigt stora investeringar eller till felinvesteringar på liingre sikt.
Ett villkor bör sålunda vara, att skolöverstyrelsen prövat lokalbehovet och

46 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

funnit lokalerna erforderliga. Utredningen förutsätter därvid, att överstyrelsen
icke tillstyrker en föreslagen investering i skollokaler, om den kan
undvikas genom en lokalbesparande organisation av realskolan, exempelvis
genom övergång till treårig realskola. Ytterligare bör tillses, att byggnadsföretaget
planerats jämväl med hänsyn till enhetsskolans behov, och att
det kan anses ådagalagt, att lokalerna behövs för enhetsskolan antingen
omedelbart vid byggnadsföretagets fullbordan, eller, därest enhetsskolorganisationen
då icke är helt genomförd, vid den senare tidpunkt, då så har
skett.

8. Statsverkets kostnader för byggnadsbidragen växer nära
proportionellt med byggnadskvotens storlek. Vid kostnadsberäkningen
måste emellertid uppmärksammas, att en icke obetydlig del av byggnadskvoten
torde komma att utnyttjas för gymnasier och andra skolformer,
som enligt utredningens förslag icke skulle ifrågakomma till statsbidrag,
eller för skolhem. Omkring en tredjedel av kostnaderna för de av utredningen
redovisade aktuella byggnadsföretagen synes vara av detta slag.
Sannolikt kommer dock införandet av byggnadsbidrag att i viss mån förskjuta
byggnadsverksamheten till förmån för de bidragsberättigade företagen.
Om man räknar med en byggnadskvot av exempelvis 30 mkr, torde
man dock icke behöva antaga högre kostnader för statsverket än 9 mkr.

Helt torde retroaktiva byggnadsbidrag icke kunna undvikas, emedan
man då kunde riskera, att även angelägna byggen uppskötes, till dess en
motsedd kungörelse om byggnadsbidrag trätt i kraft. Det synes utredningen
likväl tillräckligt, att byggnadsbidrag utgår för byggnadsföretag,
som påbörjas efter ingången av år 1956.

Beträffande statsbidragen till lärarlöner fäster utredningen
uppmärksamheten på en detalj, som enligt utredningens uppfattning
tarvar omedelbar justering. Vid ett antal kommunala flickskolor finns
för närvarande inbyggda realskollinjer, i tre fall femåriga (Borås, Jönköping,
Kalmar) och i fyra fall treåriga (Karlstad, Linköping, Uppsala, Västerås).
De föna åtnjuter statsbidrag till lärarlönerna enligt de vid högre kommunala
skolor gällande grunderna, de senare enligt väsentligt ogynnsammare
grunder, som fastställs från fall till fall. Detta företräde för den femåriga
organisationsformen synes ohållbart, om den treåriga realskolan göres till
realskolans huvudform. Utredningen föreslår följaktligen, att samtliga
kommunägda realskollinjer vid de kommunala flickskolorna i statsbidragshänseende
jämställs med de egentliga flickskollinjerna.

2. Lärjungeavgifterna vid de högre skolorna

Efter att ha lämnat en redogörelse för vissa tidigare framlagda utredningar
och förslag rörande terminsavgifternas borttagande erinrar utredningen
om, bland annat, det av 1950 års riksdag fattade principbeslutet
om terminsavgifternas avskaffande och förklarar, att utredningen icke
funnit det behövligt att ytterligare motivera lämpligheten av en dylik

47

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

reform beträffande realskolestadiet. Helst hade utredningen velat föreslå
avgifternas borttagande även på gymnasiestadiet, men den har av olika
skäl ansett sig böra begränsa sitt förslag i ämnet till att gälla realskolan
och därmed jämförliga skolformer.

Då de åtgärder, som måste vidtagas i samband med terminsavgifternas
slopande, rätt mycket skiljer sig i de olika skolformerna, behandlar utredningen
de allmänna läroverken för sig och de högre kommunala skolorna
för sig samt berör slutligen helt kort frågans läge vid de statsunderstödda
privatläroverken.

a. De allmänna läroverken

När terminsavgifterna avskaffas, måste motsvarande utgifter täckas genom
bidrag från annat håll, varvid enligt utredningens mening såväl staten
som kommunerna kan ifrågakomma som bidragsgivare.

Staten har redan övertagit vissa personalkostnader genom inrättande av
ett betydande antal statliga vaktmästar- och värmeskötartjänster och genom
biträdesinstitutionen på rektorsexpeditionerna. Staten har vidare åtagit
sig materielkostnader i form av anslag till bokinköp och bokbindning.
Slutligen bidrar statsverket genom anslaget till ljus- och vedkassorna även
till skolanläggningarnas drift.

Utredningen anser nu, att staten i första hand bör övertaga återstående
kostnader för vaktmästarpersonal, återstående kostnader för rektorsexpeditionerna
samt återstående kostnader för anskaffande av böcker och undervisningsmateriel,
i den män dessa kostnader icke täcks av gymnasisternas
terminsavgifter, hyror och andra inkomstkällor. Därjämte bör övervägas,
anser utredningen, huruvida icke skäligt statsbidrag bör utga till
kommunen för bestridande av med skolanläggningens drift förenade kostnader.

Kommunen, som redan har skyldighet att hålla lokaler och i de flesta fall
även inredning och möbelutrustning, bör enligt utredningens uppfattning i
första hand åtaga sig läroverkets fastigheter åvilande utgifter, avgifter för
försäkring av läroverkets fastigheter och lösa egendom samt återstående
kostnader för möbler och inventarier. Då framtidens skola för åldersstadiet
— enhetsskolan — enligt riksdagens beslut skall vara en statsunderstödd
kommunal skola, bör kommunen vidare åtaga sig uppvärmning, belysning,
renhållning och städning av läroverkets samtliga lokaler samt tillfälliga
anordningar i dessa eller likartade avseenden. I den man kostnaderna icke
täcks av gymnasisternas terminsavgifter, hyror och andra liknande inkomster
samt av ett skäligt statsbidrag, bör samtliga kostnader av här ifrågavarande
slag bestridas av kommunen.

Då vederbörande läroverkskommun i princip skulle ataga sig de kostnader,
som nu bestrides av byggnadsfonden och av ljus- o c h
v e d k a s s a n, kan dessa kassor enligt utredningens mening upphöra.
T stället för terminsavgifterna till byggnadsfonden samt ljus- och vedkassan
bör av gymnasisterna upptagas en terminsavgift till kommunen.
Terminsavgiften till byggnadsfonden är för närvarande 5 kronor och terminsavgiften
till ljus- och vedkassan i de flesta fall 30 kronor för fullt be -

48

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

talande lärjungar. Den blivande kommunavgiften bör således fastställas
till ett belopp av omkring 35 kronor med rätt för lärjunge, som är i verkligt
behov därav, att erhalla befrielse från avgiften eller nedsättning av
densamma pa sätt i läroverksstadgan § 220 är föreskrivet i fråga om nuvarande
terminsavgifter. Då med hänsyn till reglerna för nedsättning
av avgiften beloppet bör vara delbart med tre, föreslår utredningen, att
terminsavgiften till kommunen för lärjunge i gymnasiet fastställes till
86 kronor.

Utredningen föreslår vidare, att föreskrift meddelas om att inflytande
hyresmedel skall lika fördelas mellan kommunen och biblioteks- och materielkassan.

Da terminsavgifterna till byggnadsfonden och ljus- och vedkassan budgetåret
1954/55 enligt utredningens beräkningar uppgick till 1,0 + 6,0
= ^>0 m^r och då samma läsår 19,3 procent av lärjungarna tillhörde gymnasiet,
uppskattar utredningen kommunernas inkomster av gymnasisternas
terminsavgifter till sammanlagt omkring 1,4 mkr. Hyresintäkterna beräknas
ha uppgått till 0,56 mkr, varav hälften eller 0,28 mkr skulle tillfalla
kommunen. Övriga inkomster för ljus- och vedkassan samt för byggnadsfonden
uppgår till omkring 0,5 mkr. Tillsammans kan således dessa inkomstkällor
beräknas inbringa 1,4 + 0,28 + 0,50 = 2,18 mkr.

De utgiftsposter, som skulle överföras till kommunerna, är

utgifter, som hittills bestritts av ljus- och vedkassan med

undantag av löner till vaktmästare....................... 8,90 mkr

möbler, inventarier m. m., som hittills bekostats av biblioteks-
och materielkassan ................................ 015 »

underhåll av fastigheter, försäkringar, möbler m. m., som
hittills bekostats ur byggnadsfonden ...................... 0,90 »

Summa 9,95 mkr

Efter avdrag av det beräknade inkomstbeloppet, 2,18 mkr, återstår att
täcka ett belopp av 9,95—2,18 = 7,77 mkr.

Av detta belopp bör enligt utredningens mening staten och kommunerna
skäligen bekosta vardera hälften. De kostnader, för vilka kommunen skulle
svara, skulle med denna fördelning ha stigit till i runt tal 3,9 miljoner kröner
budgetaret 1954/55. Beräkningen är approximativ, då i densamma ingår
vissa poster, vilkas natur ej klart framgått av den för utredningen
tillgängliga statistiken.

I vad gäller statsbidragets bestämmande kan man tänka sig att bidrag
får utgå antingen med visst belopp per klassavdelning eller med viss procent
av den verkliga kostnaden. Utredningen förordar, att man skiljer
mellan statsanslagets beräkning och dess fördelning mellan läroverkskommunerna,
då man därigenom enligt utredningens mening kan i viss ut -

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956 49

sträckning tillgodogöra sig båda systemens fördelar. Utredningen anför
följande.

Vid anslagets beräkning kan man mycket väl utgå från de för landet i
dess helhet genomsnittliga förhållandena och sålunda räkna med ett konstant
belopp per klassavdelning. Antalet klassavdelningar i den statliga
realskolan uppgick höstterminen 1954 till 2 934, inklusive praktiska examenslinjer
och fliekskolelinjen vid statens normalskola. Mot ett belopp av
totalt 3,9 miljoner svarar således ett belopp av 1 330 kronor per avdelning.
Utredningen föreslår att anslaget tillsvidare beräknas efter 1 350 kronor
per klassavdelning. Kalkylerat på detta sätt skulle anslagsbeloppet för
budgetåret 1954/55 ha uppgått till 3,96 mkr. Då antalet klassavdelningar
under övergångstiden enligt utredningens förslag i viss utsträckning bleve
beroende av kommunala beslut, synes anslaget i riksstaten böra upptagas
som förslagsanslag. Nödiga restriktioner i fråga om anslagets användning
kan sedan föreskrivas av Kungl. Maj:t.

Vid anslagets fördelning måste åter den största hänsyn tagas till de med
ortens förhållanden förenade verkliga kostnaderna, såsom för övrigt redan
sker vid fördelningen av de statliga bidragen till ljus- och vedkassorna; I
princip bör fördelningen likväl vara skönsmässig: det är då icke nödvändigt
att sätta i funktion hela den gransknings- och kontrollapparat, som bleve
nödvändig, om det föreskreves, att statsbidraget skulle utgå med viss procent
av de verkliga utgifterna. Skolöverstyrelsen bör liksom nu vara anslagsfördelare.
På läroverkets rektor skulle endast ankomma att till kommunens
kassakontor inleverera kommunens andel av gymnasiets terminsavgifter
och av influtna hyror.

Från och med det budgetår, då terminsavgifterna avskaffas för realskolans
lärjungar, bör enligt utredningens förslag kommunerna övertaga
byggnadsfondens tillgångar och skulder. Då byggnadsfondernas sammanlagda
behållning vid slutet av budgetåret 1953/54 uppgick till 2,58 mkr
men deras skulder till allenast 0,05 mkr, torde åtskilliga kommuner därigenom
göra betydande vinster. Med hänsyn till storleken av de förefintliga
behållningarna och det sätt, varpå dessa uppkommit, anser utredningen,
att det bör föreskrivas, att eventuella behållningar i byggnadsfonderna
skall av kommunen användas för sådana ändamål, som enligt nu gällande
bestämmelser tillgodoses medelst dessa fonder.

I ljus- och vedkassorna fanns vid slutet av budgetåret 1953/54 likaledes
betydande tillgångar. Dessa behållningar har emellertid, påpekar utredningen,
vanligen tillkommit på helt annat sätt än behållningarna i byggnadsfonderna.
Med få undantag torde det vara fråga om medel, som rekvirerats
ur förslagsanslaget Bidrag till ljus- och vedkassorna för att täcka
motsedda utgifter till tiden för höstterminens terminsavgiftsuppbörd.
Rektor bör därför under det nya budgetåret enligt utredningens mening
äga av förhandenvarande behållning likvidera räkningar, som belöper sig
på tiden före den 1 juli, och sedan inleverera återstoden till statsverket.
Därest skuld finnes den 30 juni eller befintlig behållning icke räcker till att
täcka sedermera inkommande räkningar för det gångna budgetåret, bör
han iiga rekvirera statsmedel för ändamålet.

4 — Hihamj till riksdagens protokoll 1956. G sand. AV 15\\

50

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

Vid avveckling av avgiftssystemet blir de medel som står till förfogande
för läroverkens biblioteks- och materiel- samt understöds-
och premie kassor otillräckliga för de ändamål, som de
har att besörja. Utredningen räknar med att staten måste träda emellan.
Vad först angår biblioteks- och materielkassan kan denna påräkna inkomster
av hyresmedel till samma belopp som beräknats tillfalla kommunen
eller 0,28 mkr. Av gymnasiets lärjungar anses vidare böra uttagas en terminsavgift
till biblioteks- och materielkassan, som utredningen beräknar
till högsta nu medgivna belopp eller 15 kronor utan att därmed utesluta,
att lägre belopp i vissa fall kan komma att av rektor bestämmas. Avgiften
kan beräknas inbringa omkring 0,58 mkr. »Övriga inkomster» för
biblioteks- och materielkassan har i det föregående angivits till 0,4 mkr.
Tillsammans skulle således biblioteks- och materielkassorna utan statens
hjälp förfoga över ett inkomstbelopp av 1,26 mkr.

Då de utgifter, som hittills bestritts av biblioteks- och materielkassorna
(med undantag för kostnader för möbler och inventarier), förra budgetåret
uppgick till 3,8 mkr, skulle ett fyllnadsbelopp från statsverket av 3,80—
1,26 = 2,54 mkr ha varit erforderligt.

Anslagets beräkning och dess fördelning bör, anser utredningen, även i
detta fall betraktas som principiellt skilda frågor. Utredningen föreslår, att
med uteslutande av det nuvarande reservationsanslaget till bokinköp och
bokbindning ett nytt anslag Bidrag till biblioteks- och materielkassorna
uppföres å riksstaten. Anslaget bör beräknas som en summa av två poster,
den ena beräknad efter 28 kronor för varje den 15 september närvarande
lärjunge, den andra till beloppet fast och tills vidare upptagen till 0,3 mkr.
Då lärjungeantalet under tiden för övergången till treårig realskola icke
torde kunna förutberäknas med tillräcklig exakthet, bör, anser utredningen,
även anslaget till bidrag till biblioteks- och materielkassorna få förslagsanslags
natur och erforderliga restriktioner vid användningen bestämmas
av Kungl. Maj:t.

Understöds- och premiekassan. Denna kassas ställning påverkas
ej av terminsavgifternas storlek. Däremot härrör sig en stor del av
dess inkomster från de inskrivningsavgifter, som nyintagna lärjungar har
att erlägga enligt § 33 läroverksstadgan. Inskrivningsavgiften, i regel 10
kronor, har hittills fördelats så, att 3 kronor gått till biblioteks- och materielkassan
och 7 kronor till understöds- och premiekassan. Då det med
hänsyn till bestämmelserna i § 33 mom. 2 i mycket ringa utsträckning
torde förekomma, att lärjunge, som intages i gymnasiet, behöver erlägga
inskrivningsavgift, förutsätter utredningen, att denna avgift skall i sin
helhet borttagas.

Kassans användning har i tidens lopp skiftat, men dess betydelse är
snarast i stigande, och den bör enligt utredningens mening finnas kvar vid
läroverken. Vissa inkomster, som enligt gällande bestämmelser tillfaller

51

Statsutskottets utlåtande nr 154 är 1956

kassan, bör fortfarande ingå i densamma, såsom ersättning för förlorad
helgonskyld och tillfälliga inkomster av räntor och förfallna examensavgifter.

Utredningen föreslår vidare att kassan hålles skadeslös för inkomstförlusten
vid inskrivningsavgifternas borttagande genom ett statsanslag av
10 kronor för varje nyinskriven lärjunge, som icke enligt § 33 mom. 2
skolat befrias från sådan avgift. Det årliga anslagsbeloppet för ändamålet
torde enligt utredningens beräkningar kunna anslås till omkring 0,22 mkr.

Utredningen sammanfattar i detta sammanhang de ekonomiska
verkningarna av förslagen om införande av byggnadsbidrag för högre
skolor och om avskaffande av lärjungeavgifterna på realskolestadiet, såvitt

gäller de allmänna läroverken.

Statsverket skulle åtaga sig avlöning åt vaktmästarpersonal,
som hittills avlönats av ljus- och vedkassoma till en kostnad

av omkring ............................................ 0,55 mkr

bidraga till biblioteks- och materielkassorna med ett belopp

av omkring ............................................ 2,81 »

bidraga till understöds- och premiekassoma med ett belopp

av omkring ............................................ 0,22 »

bidraga till kommunernas kostnader för skolanläggningarnas

drift med omkring ...................................... 3,96 »

bidraga till uppförandet av läroverksbyggnader med ett belopp,
som under förutsättning av en byggnadskvot av 30
mkr kan uppskattas till omkring.......................... 8,00 »

eller tillhopa omkr. 15,54 mkr

Härifrån avgår emellertid nuvarande anslag till bokinköp och

bokbindning ........................................... 0,54 mkr

och till ljus- och vedkassorna .......................... 2,59 »

eller tillhopa omkr. 3,13 mkr

I vad avser de allmänna läroverken skulle alltså kostnadsökningen för
statsverket, i avrundning till närmaste miljontal, kunna anslås till 12 mkr.

Kommunerna skulle åtaga sig kostnader till ett belopp av 3,81 mkr för
terminsavgifternas avskaffande men på samma gång befrias från byggnadskostnader
till ett belopp av omkring 8,00 mkr. Én lättnad i den ekonomiska
belastningen på kommunerna med ett belopp av omkring 4 mkr
skulle därmed inträda.

Fmäldrama skulle befrias från

terminsavgifter till ljus- och vedkassan ................. 4,80 mkr

» » byggnadsfonden .................... 0,80 »

» » biblioteks- och materielkassan........ 2,12 »

inskrivningsavgifter ................................... 0,22 »

eller tillsammans 7,94 mkr

52

Statsutskottets utlåtande nr 154- är 1956

I runt tal skulle alltså föräldrarnas försörjningsbörda lätta med 8 mkr.

Beräkningarna är av flera skäl endast ungefärliga. Särskilt må påpekas,
att de olika delposterna icke hänför sig till exakt samma år och att statistiken
icke klargjort beskaffenheten av vissa »övriga» inkomster och utgifter.
Osäkerheten i dessa avseenden torde dock icke vara så stor, att den kan
påverka de förslag utredningen framställt eller rubba totalbilden av de
ekonomiska verkningarna för staten, kommunerna och föräldrarna.

I stora drag kan de föreslagna omplaceringarna av kostnader för de allmänna
läroverken uttryckas så, att staten skulle åtaga sig en ökad utgift
på 12 mkr per år, varav 4 mkr skulle tillfalla kommunerna och 8 mkr lärjungarnas
föräldrar och målsmän.

Trots de betydande fördelar, som sålunda skulle erbjudas såväl kommunerna
direkt som deras enskilda medlemmar, kan det icke tagas för givet,
att alla läroverkskommuner omedelbart skulle vara hågade att acceptera
de erbjudna förmånerna. Fördelen för kommunerna utgöres framför allt
av byggnadsbidragen. På en ort, där ingen byggnadsfråga väntas bli aktuell
inom de närmaste åren, innebär förslaget, att staten och kommunerna
skulle ungefär lika dela de kostnader, från vilka föräldrarna befrias.

Utredningen förmodar att flertalet kommuner även under dessa förhållanden
skulle acceptera statens erbjudande, men anser sig icke kunna utesluta,
att man på något håll ser saken annorlunda och önskar kvarstå vid
nuvarande rättigheter och skyldigheter. Kommunen kan då enligt utredningens
mening icke tvingas att ikläda sig vidgade förpliktelser. I något
fall har kommunens åtaganden formen av ett skriftligt avtal mellan staden
och kronan, men även där detta icke är fallet, torde läroverkskommunernas
förpliktelser gentemot läroverken få anses vila på en överenskommelse,
vilken endast med båda parternas samtycke kan ändras.

Vid läroverk i kommuner, som icke ansett sig kunna biträda den föreslagna
uppgörelsen, bör enligt utredningens mening terminsavgifter fortfarande
upptagas och det nuvarande kassasystemet bibehållas. Fyllnadsbelopp
till ljus- och vedkassan bör utgå som hittills; för ändamålet torde
förslagsanslaget för bidrag till ljus- och vedkassorna fortfarande böra bibehållas
om också med starkt reducerat belopp. Medel till bokinköp och bokbindning
bör kunna anvisas ur det nya anslaget för bidrag till biblioteksoch
materielkassorna.

Utredningen finner det sannolikt, att de kommuner, som vill kvarstå på
de gamla villkoren, tämligen snart kommer att avtaga i antal. Självfallet
bör, säger utredningen, kommunen vara skyldig att övergå till den föreslagna
ordningen, innan kommunen kan ifrågakomma till byggnadsbidrag
för någon högre skola. Övergång till det nya systemet bör också sättas som
villkor för vissa organisationsändringar såsom införande av ny linje i realskolan
eller gymnasiet och även för övergång till enhetsskola, om därvid
någon del av realskolan skulle bibehållas.

53

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

b. De högre kommunala skolorna

Utredningen anknyter till en början till förslaget om införande av byggnadsbidrag.
De byggnadsbidrag, som enligt förslaget skulle tillfalla kommuner
med högre kommunala skolor, beräknas av utredningen — med utgångspunkt
i de uppgifter om aktuella byggnadsföretag, som lämnats i det
föregående — uppgå till omkring 1,0 mkr. De kalkylerade 9 miljonerna i
byggnadsbidrag skulle då fördelas med 8 mkr till de allmänna läroverken
och 1 mkr till de högre kommunala skolorna. En viss förskjutning i fördelningen
av byggnadsbidragen i riktning mot större andel för de kommunala
skolorna förefaller doek utredningen ganska trolig.

Huru fördelningen av byggnadsbidragen än utfaller i praktiken, kan
utredningen icke finna, att terminsavgifterna vid de högre kommunala
skolorna har den betydelse för kommunernas ekonomi att ytterligare kompenserande
åtgärder från statens sida är behövliga. Utredningen föreslår
följaktligen, att alla medgivanden att upptaga terminsavgifter vid de högre
kommunala skolorna återkallas från tidpunkt, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

I ett mindre antal fall skulle emellertid borttagandet av terminsavgifterna,
åtminstone om det sker i ett slag, kunna medföra en a,vsevärd påfrestning
för kommunens ekonomi. Utredningen anser sig inte behöva
räkna med att allvarliga svårigheter skall uppstå för någon av de kommuner,
som står som huvudmän för kommunala flickskolor eller praktiska
realskolor. Däremot kan det behövas undantag för vissa kommuner med
förhållandevis lågt skatteunderlag, vilka står som huvudmän för kommunala
realskolor. Med hänsyn till den eventualitet, som utredningen räknat
med, nämligen att terminsavgifter undantagsvis kan komma att finnas
kvar vid något allmänt läroverk, finner utredningen icke alltför mycket
vara att erinra mot att även enstaka kommuner med kommunal realskola
erhåller Kungl. Maj:ts medgivande att under några år fortsätta att upptaga
terminsavgifter. Utredningen förutsätter dock, att Kungl. Maj:t vid
prövningen av ansökningar om sådan dispens förfar restriktivt saväl i avseende
på antalet beviljade ansökningar som i avseende på storleken av de
avgifter, som skulle få upptagas. Självfallet bör beviljat undantag upphöra,
om kommunen tilldelas byggnadsbidrag för sin skola.

De inskrivningsavgifter, som förekommer vid vissa kommunala flickskolor,
finner utredningen snarast möjligt böra avskaffas.

c. Privatläroverken

Det har tidigare befarats, att en avveckling av terminsavgiftssystcmet
vid de allmänna läroverken skulle förorsaka en så stor lärjungeavströmning
från privatläroverken, att dessas bestånd kunde äventyras. Med hänsyn
till den för närvarande alldeles otillräckliga platstillgången vid de
statliga och kommunala skolorna behöver detta enligt utredningens uppfattning
numera icke riskeras.

54

Statsutskottets utlåtande nr 154 är 1956

För den händelse likväl i samband med terminsavgifternas avskaffande
vid de allmänna lärove/ken en försämring i privatläroverkens ekonomi
skulle inträffa, bör enligt utredningens åsikt en revision av deras avgiftsoch
bidragsbelopp företagas. I fråga om riktlinjerna för en sådan revision
hänvisar utredningen till en av f. d. undervisningsrådet David Andersson
år 1954 verkställd utredning angående privatläroverkens ekonomiska förhållanden
(se prop. 1955: 83).

Kostnadsberäkningar

Utredningen papekar, att om de nuvarande fem- och fyraåriga realskolelinjerna
ersattes med treåriga utan att samtidigt några andra ändringar i
skolväsendets villkor vidtoges, betydande besparingar skulle uppstå. Utredningen
framlägger först en beräkning av dessa besparingar vid
övergång till treårig realskoleorganisation och redogör
därefter för de kostnadsökningar, som åtföljer utredningens övriga
förslag.

En noggrann beräkning av kostnadsändringarna år ifrån år vid införande
av treåriga realskollinjer är ogörlig, konstaterar utredningen, enär antalet
kvarstående fyraariga linjer beror av det tempo, i vilket undervisning i
engelska enligt skolstyrelsernas beslut införes i folkskolans femte och sjätte
klasser. Om dessutom införandet av den nya realskoleorganisationen, såsom
utredningen i första hand föreslagit, i viss utsträckning blir beroende av
kommunala initiativ, kan genomförandet ytterligare dra ut på tiden. Kostnadsminskningen
vid fullt genomförd treårig realskola och femårig flickskola
kan dock alltid beräknas och därefter en överblick vinnas över kostnaderna
vid olika stadier av genomförandet.

Utredningen utgår från det antal avdelningar, som fanns vid de högre
skolorna höstterminen 1954, och de lärarlöner, som utgick under år 1955.
Beräkningen uppdelas i två etapper. I den första etappen beräknas de besparingar,
som skulle göras genom indragning av den femåriga realskolans
och den sjuåriga flickskolans båda lägsta klasser, i den andra etappen besparingarna
vid övergång till treårig realskola och femårig flickskola från
fyraårig realskola och sexårig flickskola.

Vid fullständig övergång till de nya organisationsformerna skulle det
besparade beloppet kunna uppskattas till 4,1 + 11,2 = 15,3 mkr, om
inga besparingar anses möjliga vid de praktiska realskolorna. I praktiken
bleve besparingarna mindre, emedan fyraåriga linjer i viss utsträckning
torde komma att bibehållas.

Utredningen behandlar härefter kostnadsökningarna vid genomförandet
av utredningens förslag.

55

Statsutskottets utlåtande nr 154 &r 1956

Den största utgiftsposten utgörs av de föreslagna byggnadsbidragen, som
uppskattats till 9 mkr. De föreslagna bidragen till läroverkens kassor har
beräknats uppgå till 4,4 mkr.

En annan av de större utgiftsposterna härflyter från de föreslagna, förstärkningsanordningama
i folkskolan. Läraravdelningar, där antalet lärjungar
överstiger 20, skulle få delas tva timmar i veckan vid undervisning i
engelska i klasserna 5 och 6 och en timme i veckan vid undervisning i matematik
i klass 6. Då förstärkningsanordningarna vållar vissa svårigheter vid
skolskjutsarnas anordnande, kan de icke alltid tas i bruk. Antar man, att
detta likväl sker i 2 000 läraravdelningar i vardera klassen och att undervisningen
bestrides såsom övertimmar med arvodering efter timtaxan
TC 22, skulle totalkostnaden kunna uppskattas till omkring 4,6 mkr.

Införandet av särskild realexamen i den utsträckning utredningen föreslagit
har beräknats medföra en ökning av lärarbehovet i teoretiska läroämnen
motsvarande 100 lärare med full tjänstgöring. Härtill kommer emellertid
undervisning i praktiska ämnen och övningsämnen i en utsträckning,
som ungefär torde motsvara 45 lärare med full tjänstgöring. Beräknas
lärarlönerna efter den genomsnittliga 27 löneklassen och efter ortsgrupp 3,
kan de sammanlagda kostnaderna uppskattas till 145X18 396 = 2,7 mkr.

I övrigt framgår de beräknade kostnaderna för de av utredningen framställda
förslagens genomförande av följande sammanställning.

Ändamål

Kostnad i

mkr

1. Till förbättrande av folkskolan undervisningsresultat:

4,6

Förstärkningsanordningar i engelska och matematik ..............

0,005

Höjning av lärarlöner vid inrättande av 50 tjänster i Ce 23 ..............

0,075

Utsträckning av behörighetskurserna vid folkskoleseminariema ..........

0,15

Arvode till rektorer och handledare vid vissa undervismngsprov ............

0,035

Höjning av stipendierna vid privata behörighetskurser ......................

0,06

Feriekurser för lärare med äldre behörighet................................

0,10

Utvidgning av stödkurserna i radio för lärare med behörighet ..............

0,075

Pedagogdagar för lärare med behörighet ..................................

0,04

Utvidgning av skolöverstyrelsens konsulentverksamhet ......................

0,2

Sommarkurser för handledare utan behörighet..............................

0,016

Utvidgning av radiotjänsts konsulentverksamhet ..........................

Ö,U69

11. Till anordningar inom realskolan:

2,7

0,37

III. Till anläggnings- och driftsbidrag:

9,0

Ökade bidrag till ändamål, som bestritts av läroverkens kassor ..............

4,4

Ökade statsbidrag till realskollinjer vid vissa kommunala flickskolor ........

0,26

Summa

22,155

56 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Den totala kostnadsökningen för statsverket skulle uppgå till i runt tal
22 mlcr, varifrån bör subtraheras de beräknade besparingarna. Vid fullt
genomförd treårig realskola skulle kostnadsökningen netto uppgå till omkring
7 mkr; i verkligheten kommer den att överstiga detta belopp, så
länge linjer av äldre typ bibehålls vid sidan av de treåriga linjerna. Att
kalkylen, sasom den utförts, trots de organisatoriska förenklingarna visar
underskott, beror på, framhåller utredningen, att reformen samordnas med
införande av byggnadsbidrag för högre skolor och med terminsavgifternas
avskaffande på realskolestadiet.

Remissyttranden

Beträffande de yttranden, som avgivits över sakkunnigbetänkandet, hänvisas
till propositionen.

Departementschefen

Departementschefen har anfört bland annat följande.

Realskoleutredningen grundar sina beräkningar på antagandet, att enhetsskolan
skall vara helt genomförd i början av 1970-talet och att under
1960-talet en mycket stor ökning av tillströmningen till gymnasiet skall
aga rum, delvis på grund av årskullarnas ovanliga storlek, delvis på grund
av den ekonomiska utveckling, som givit hemmen ökade möjligheter att
bereda barnen en högre skolutbildning. Jag kan, när det gäller efterfrågesidan,
ansluta mig till utredningens synpunkter. Även jag anser, att enhetsskolans
genomförande senast i början av 1970-talet bör vara en av de fasta
riktpunkterna för vår skolpolitik. Jag anser vidare, att en stark utvidgning
av gymnasieorganisationen är nödvändig. Vid en tidpunkt, då det
rader brist pa bland annat läkare, tekniker och lärare, framstår gymnasieorganisationens
utvidgning som en av nyckelfrågorna vid samhällets försörjning
med intellektuell arbetskraft.

Mer tveksamt kan det vara om utredningens uppskattning av lärarproduktionen
står sig. Några av de invändningar som framställts
?/nes nilS visserligen vara av ringa vikt. När det i ett par remissyttranden
liragasattes, huruvida icke lärarbanans andel av de utbildade filosofie magistrarna
bör uppskattas till 70 procent i stället för av utredningen antagna
75, torde meningsskiljaktigheten icke vara av större betydelse, eftersom
utredningen latit den lärarproduktion, som beräknats på det högre procenttalet,
inbegripa även vissa andra tillflöden, såsom utbildningen av kristendomslärare
inom de teologiska fakulteterna. Av större praktisk betydelse är
tragan, huruvida det finns tillräckliga skäl att anta, att en större procent
an torr av de inskrivna vid de filosofiska fakulteterna kommer att meritera
sig för lärartjänst. En höjning av procenttalet blivande lärare från 20 till
25 procent av de nyinskrivna skulle mycket avsevärt inverka på lärartillgängen
under 1960-talet. Utredningen hänvisar i detta sammanhang till

57

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

1953 års examensreform, som innebär att fordringarna i ämbetsexamen
sänkts från 7 till 6 betygsenheter och att ämnesvalet gjorts friare än förut,
samt till 1952 års uppgörelse i läroverkslärarnas lönefråga, som antas ha
gjort lärarbanan mera attraktiv. Utredningen kunde ytterligare ha åberopat
den starka ökningen av antalet ämbetsexamina under de senaste

åren. . -ii!

Delvis kan det dock vara fråga om ett engångstdlskott i samband med
övergången till en något mindre tidskrävande examenstyp, del\ is kan
ökningen bero på att ämbetsexamen i den nya friare formen avläggs även
av studerande, som inte har allvarliga avsikter att bli lärare och tidigare
skulle ha avslutat sina studier med kandidatexamen.

Jag har hittills räknat med att endast 20 procent av de studerande, som
inskrivs i de filosofiska fakulteterna, blir lärare vid högre skolor Senast
har ja» vid beräkningen av seminarieanslagen för nästkommande budgetar
begagnat detta lägre procenttal. Säkrare hållpunkter för bedömningen torde
stå att få om ett eller annat år, då verkningarna av examensreformen kan
överblickas. För stunden vill jag endast påpeka, att, om utredningens beräkning
av lärarproduktionen vid universiteten skulle visa sig vara för
hög, detta endast skulle stärka de slutsatser om realskolans organisation,
till vilka utredningen kommit.

Liksom realskoleutredningen själv och arbetsmarknadsstyrelsen anser
jag det angeläget, att beräkningar snarast möjligt verkställs rörande lärarproduktionen
i de skilda ämneskombinationerna, tagna var för sig. Vissa
tecken tyder på att lärarbristen inom ett par av de humanistiska ämneskombinationerna
kan vara hävd före ingången av nästa årtionde, mec an
den i de stora naturvetenskapliga ämneskombinationerna betydligt längre
kommer att bibehålla sin nuvarande karaktär. Utvecklingen bör i oljas
med största uppmärksamhet och åtgärder för en båttre balans mellan
ämneskombinationerna successivt vidtagas, allteftersom de \ isal sig av
behovet påkallade. Det synes mig dock icke nödvändigt att i dagens
sammanhang gå närmare in på dessa frågor.

De högre skolornas kvantitativa utveckling har gått oerhört snabbt under
det senaste årtiondet. Antalet klassavdelningar, som hösten 1944 var
4 183, hade tio år senare stigit till 6 668. Realskoleutredningen papekar,
att den nya lärarkader, som pa dessa tio ar utbildats, överstiger hälften av
den vid periodens början förefintliga och att det trots allt lyckats att nödtorftigt
täcka de med antalet avdelningar stegrade klassrumsbehoven. Om
man ena stunden med missmod konstaterar, att välgrundade föräldraönskemål
måst åsidosättas, kan man kanske en annan gång inte helt undertrycka
känslan av att skolorganisationen dock visat en icke ringa anpassningsförmåga,
skriver utredningen.

Åtgärder mot lärarbristen har alltsedan år 1948 steg för steg vidtagits.
Jag vill för ögonblicket blott erinra om tillsättandet av läroverkens krisutredning
1949 och om uppgörelsen i läroverkslärarnas lönefråga år 1952. Det
som uträttats har väl i sin mån bidragit till att möjliggöra den utvidgning
av de högre skolorna, som faktiskt skett, men det är lätt att nu konstatera,
att efterfrågan likväl löpt i förväg. De vidtagna åtgärderna har
otillräckliga. Ytterligare åtgärder är oundgängligen nödvändiga.

Huvudalternativen för en anpassning av de högre skolorna efter de stigande
behoven framstod klart redan vid realskoleutredningens tillsättande
sommaren 1954. Antingen kunde man bibehålla den nuvarande organisa -

38 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

tionen av de högre skolorna men anlita folkskollärare med viss vidareutbildning
för undervisningen åtminstone i de lägre klasserna eller också kunde
man övergå till ett system med övervägande treåriga realskolor och femåriga
flickskolor.

Jag har sedermera blivit allt mera tveksam om möjligheten att generellt
lösa frågan enligt det första alternativet. Tillströmningen till de befordringskurser,
som anordnats för folkskollärare, har icke varit så god som
man skulle önska. Särskilt har deltagarantalet visat sig otillräckligt i de
ämnen, där bristen på akademiskt utbildade lärare är stor. I den mån folkskollärare
med de avsedda kvalifikationerna inte kan anskaffas, riskerar
man fortfarande att de akademiskt utbildade lärarna samlas vid de högre
skolorna i vissa eftersökta städer och där bestrider tämligen elementär undervisning,
medan bristen på akademiskt utbildad lärarkraft blir desto
besvärligare ute i periferien: i enhetsskolan, vid norrlandsskolorna och i de
små realskolorna i landsbygdens tätorter. Införandet av treårig realskola
skulle vara ett kraftigare verkande botemedel. Lärjungarna i de lägre
klasserna skulle vid denna organisation överföras till folkskolan och den
akademiskt utbildade lärarkraften i sin helhet reserveras för gymnasiet och
realskolans högre klasser.

Starkt talar också lokalfrågorna till den treåriga realskolans fördel. Att
en lokalbesparing måste åtfölja övergången från fyraårig till treårig realskola
är uppenbart, även om meningarna kan vara delade om i vilken utsträckning
fyraåriga linjer måste bibehållas. Men även vid övergång från
femårig till treårig realskola är en lokalbesparing att motse. Realskoleutredningen
erinrar om att 22,2 procent av de i klass l5 utan prövning
intagna kommer från femte i stället för från fjärde klassen i folkskolan;
folkskolan skulle spara klassrum, om denna maskerade kvarsittning kunde
undvikas. Skolöverstyrelsen framhåller, att det icke är ovanligt, att mer än
hälften av eleverna i en realskola hör hemma i andra kommuner. Vanligen
kan dessa utomkommunala lärjungar behållas i hembygdens folkskola utan
att en ökning av antalet avdelningar där blir följden, förmenar överstyrelsen.

För folkskolans arbete medför den successiva avgången av lärjungar till
högre skolor betydande olägenheter, bland annat omfördelningar av lärjungarna
med åtföljande lärarombyten. Om lågstadiet blir treårigt, så att
folkskollärarna avlöser småskollärarinnorna först i fjärde klassen, blir
lärarbytena ännu mer besvärande. Härtill kommer pressen på folkskolans
lärjungar i de klasser, där övergången till den högre skolan förberedes. Där
konkurrensen är hård — och detta gäller särskilt orter, där femårig realskola
finnes — blir pressen på folkskolans lärjungar också hård. Svenska
skolläkarföreningen konstaterar, att nuvarande intagningssystem fört med
sig en hets över skolarbetet, som märks ända ned i småskolan och som är
oförsvarlig ur mentalhygienisk synpunkt.

Jag har hyst en icke så ringa tvekan om den treåriga realskolan ur arbetshygienisk
synpunkt. Den sammanträngda studiegången kunde leda till eu
skadlig forcering. Medicinalstyrelsen har emellertid "icke funnit anledning
att resa någon erinran mot de i betänkandet framställda förslagen. Skolläkarföreningen
bekräftar visserligen, att den treåriga realskolan måste anses
som en »milt uttryckt» krävande skolform, men nöjer sig med att framhalla
vikten av att folkskolan lägger en tillräckligt fast kunskapsgrund och
att lärjungarna redan där får lära sig något av de arbetsmetoder och den

59

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1056

arbetstakt, som kräves i realskolorna. Överlärarna vid de stockholmsskolor,
där den treåriga lärogången prövats, anser genomgående, att arbetet i skolformen
icke ställer för stora krav på lärjungarna.

Sannolikt är väl, att lärjungarna i den treåriga realskolan, samtidigt som
de är yngre än sina kamrater vid de fyraåriga realskolorna, kommer att
uppnå något sämre betygsresultat ån dessa. Men skillnaden blir mahända
icke alltför stor. Klass l4, som en gång varit en oundgängligen nödvändig
repetitionsklass, tycks med den utveckling, folkskolan nu uppnått, icke
längre vara på samma sätt oumbärlig. Enda möjligheten att avgöra, huru
stor skillnaden kommer att bli, är till sist att vädja till den erfarenhet,
som föreligger från skolor, där den treåriga realskolan redan prövats.
Utredningen stöder också sina slutsatser på en ingående undersökning
av studieresultaten vid 1947 ars skolor i Stockholm, där realexamen nu
avlagts fyra gånger. Den skillnad i betygsresultaten, som har kunnat
konstateras, väcker inga farhågor för en sådan försämring av kunskapskvaliteten,
som kan sätta grunden för gymnasiet i fara. Liksom utredningen
anser jag, att differensen bör kunna kompenseras genom en relativt
måttlig höjning av inträdesfordringarna till gymnasiet, om nu en sadan
över huvud taget visar sig nödvändig.

Efter att ha vägt de skäl, som i frågan anförts av realskoleutredningen
och de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, har jag kommit till
den övertygelsen, att organiserandet av treariga realskol linjer
är en möjlig och nödvändig åtgärd i det läge, vari skolorganisationen befinner
sig, när de stora årskullarna nu inträder på realskolans åldersstadium.
Denna mening stödes också av skolöverstyrelsen och av flertalet av de
hörda myndigheterna. . 0 ..

Realskoleutredningen påpekar dock, att läget icke på alla orter är sa
allvarligt, att en genomgripande omorganisation av realskolan är erforderlig.
Det finns trakter, där den nuvarande organisationen tills vidare är till
fyllest eller där man kan reda sig med blygsamma provisorier. Med hänsyn
till 1950 års giv i skolfrågan finner utredningen det vidare önskvärt, att
den äldre organisationen bibeliålles i den utsträckning, som erfordras för
jämförelser beträffande arbetsförhållanden och arbetsresultat, i den mån
sådana är möjliga. Utredningen har därför som huvudalternativ (alt. A)
framlagt ett förslag, som inrymmer förslagsrätt i fråga om skolorganisationen
för de lokala myndigheterna och medger bibehållandet av den nuvarande
skolorganisationen på orter, där denna ännu fungerar på ett tillfredsställande
sätt. Som andra alternativ (alt. B) tänker sig utredningen, att
genom författningsföreskrifter ett genomförande av den treåriga realskolan
på bred front kunde ske.

Alternativ A har under remissgången tillvunnit sig de starkaste sympatierna.
Alla länsstyrelser, som yppat någon mening i fragan, tre fjärdedelar
av de hörda skolstyrelserna och alla hörda rektorer vid de högre skolorna
med ett undantag har, i den mån de berört frågan, tillstyrkt detta alternativ.
Bland folkskolinspektörerna är meningarna delade: en knapp majoritet
tillstyrker alternativ B. Statskontoret, folkskollärarförbunden och ännu
någon av remissinstanserna voterar för alternativ B.

Skolöverstyrelsen invänder mot alternativ A, att detta kunde medföra
skolpolitiska tvister, när frågorna om skolorganisationen skall diskuteras
i kommunerna. »Det kan bil lösningar i splittringens tecken med majoritetsbeslut
och reservationer av betydande minoriteter. Därmed skulle

60 Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

överstyrelsen korama i det läget, att dess fastställande av en organisationsplan
samtidigt^ skulle innebära ett avgörande i en skolpolitisk fråga.»

Däremot ifrågasätter icke ämbetsverket nödvändigheten av en utveckling,
som leder till att den treåriga realskolan blir realskolans huvudform.
Tvärtom vill överstyrelsen starkare än utredningen betona de fördelar,
som skulle ernås vid en övergång till treårig realskola med hänsyn till skolorganisation
och lärarbehov. Övergången bör emellertid ske successivt, så
att överstyrelsen får möjlighet att följa utvecklingen och vidtaga de åtgärder,
som kan visa sig erforderliga, för att skolformen skall vinna målsmännens
förtroende. Överstyrelsen indelar skolkommunerna i grupper alltefter
den angelägenhet, som överstyrelsen tillmäter övergången till den
nya organisationen.

Beträffande orter, som redan nu har såväl femårig som treårig linje,
skulle enligt överstyrelsen övergången till organisation med tre- och fyraåriga
linjer äga rum från den 1 juli 1957 eller den senare tidpunkt Kungl.
Maj:t efter särskild framställning från kommunen medgiver.

I kommuner, där det finnes fem- eller fyraåriga realskollinjer och speciella
bestämmelser angaende anknytning till differentierade folkskoleklasser, och
i kommuner, där det finnes femårig realskollinje med så stort antal avvisade
inträdessökande, att mer än en ny parallellavdelning hade kunnat
erhållas enligt av överstyrelsen tillämpade normer för upprättande av
parallellavdelningar, skulle övergången likaledes genomföras, om behov av
utvidgning av befintlig organisation föreligger. Kommunen borde därför
snarast möjligt och senast den 1 juli 1957 till skolöverstyrelsen inkomma
med förslag till organisation av de högre skolorna.

I nästa grupp skulle övergången ske, om organisationen behöver utvidgas
och bibehållandet av den befintliga organisationen förutsätter nybyggnad,
dock med möjlighet för skolöverstyrelsen att medge undantag. Kommuner,
tillhörande denna grupp skulle före den 1 juli 1958 inge utredning
och förslag till organisationsplan.

. En sista grupp utgöres av orter med fyraårig linje med minimiorganisation.
I detta fall skulle kommunen vara inne med sitt förslag före den
1 juli 1959.

Personligen tror jag, att överstyrelsen har något överskattat vådan av
menmgsskiljaktigheter på det kommunala planet och kanske även lagt
val stor vikt vid olägenheterna av att det slutliga avgörandet i omstridda
frågor faller hos en central myndighet som skolöverstyrelsen. I varje fall
tycks överstyrelsens farhågor icke delas av något större antal av de berörda
myndigheter, som har kontakt med det kommunala arbetet. Liksom
flertalet av de hörda myndigheterna anser jag, att de blivande bestämmelserna
i ämnet bör utformas i huvudsaklig anslutning till utredningens
alternativ A. Detta utesluter dock icke, att övergången ordnas i etapper
såsom skolöverstyrelsen föreslagit. Olika tidpunkter bör genom beslut av
Kungl. Maj.-t föreskrivas för ingivandet till skolöverstyrelsen eller annan
myndighet av utredning och förslag rörande organisationen av läroverken
och de högre kommunala skolorna i kommunen under övergångstiden.

Eå Kungl. Maj:t ännu icke tagit ställning till skolstyrelseutredningens
förslag om gemensamma skolstyrelser och mellaninstanser, synes detaljerna
i det administrativa förfarandet böra få ankomma på Kungl. Maj:ts
avgörande. Även uppkommande frågor om övergångsanordningar och ordningen
för de äldre linjernas avveckling synes böra avgöras av Kungl. Maj:t

61

Stat-utskottets utlåtande nr 15J år 1056

eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av skolöverstyrelsen. Utan hinder
av beslut, som riksdagen tidigare fattat i fråga om organisationen av allmänna
läroverk och högre kommunala skolor, torde Kungl. Maj:t böra aga
föreskriva, att treåriga realskollinjer skall inrättas i stället för fyra- eller
femåriga och fyraåriga i stället för femåriga, där sådant betmnes av ortsförhållandena
påkallat. Likaså torde det böra ankomma pa Kungl. tlaj.
att besluta om införande vid kommunala flickskolor av femarig lärokurs i
stället för sju- och sexårig. Längre fram bör organisationsplaner kunna
fastställas av skolöverstyrelsen, såsom utredningen föreslagit.

Ehuru övergången till treårig realskola i den utsträckning utredningen
tänkt sig mångenstädes komme att patagligt förbättra platstillgången i
realskolan och gymnasierna, måste otvivelaktigt möjligheter skapas för en
vtterligare expansion. På många orter, där. för närvarande mgen högre
skola finnes, blir behovet av en dylik för varje år allt kännbarare, och i de
framåtgående städer, där folkökningen genom inflyttning är betydande,
måste nya skolenheter inrättas. Jag har tidigare i andra sammanhang
givit till känna min anslutning till den ståndpunkt i fråga om inrättandet
av nya statliga realskolor, som omfattats av ett par av mina företrädare
i ämbetet: nya statliga realskolor bör icke upprättas. I den man nya parallellavdelningar
icke kan komma till stand vid existerande statsläroverk,
måste således kommunen ta saken i egna händer och inträda som huvudman
för de nya skolor, som erfordras. Två utvägar kan därvid overvagas,
nämligen upprättandet av i folkskolan inbyggda realskollinjer och upprättandet
av fristående kommunala realskolor respektive praktiska realskolor.

Realskoleutredningen finner tendensen att inbygga realskollinjer i folkskolan
ur vissa synpunkter mindre tilltalande: den innebär, att en i viss
män krävande examen införes i den principiellt examensfria folkskolan
och att linjer med utpräglad särkaraktär och delvis avvikande rekryteringsförhållanden
införes i denna skola. Skolöverstyrelsen delar denna
uppfattning. Tidigare har statsutskottet vid ett tillfälle förklarat sig befara,
att försöksverksamheten skulle få en alltför ensidig utveckling, om
inriktningen på att inom tolkskolans ram söka inarbeta den nuv arande
realskolan bleve mera allmän.

Även jag delar denna mening. Genom de inbyggda linjerna far folkskolan
en viss teoretisk tillspetsning, som icke alltid neutraliseras genom
en motsvarande utveckling av den praktiska utbildningen i skolan. Balansen
mellan teoretisk och praktisk utbildning bör så vitt möjligt bibehållas
i folkskolan medan den bygges ut och successivt närmar sig enhetsskolan.
På orter, där inbyggda linjer redan existerar, bör de fa besta och åven
utbyggas med parallellavdelningar, men pa andra orter bör utvecklingen
länkas”in på en komplettering av realskoleorganisationen genom fristående
kommunala realskolor med tre- eller fyraårig lärogång.

Förutsättningen för att så skall ske är emellertid enligt min bestämda
mening, att byggnadsbidrag införes även för högre skolor. Risken är i
annat fall stor, att kommunen finner de ekonomiska konsekvenserna för
betungande och låter hela skolfrågan falla i avvaktan på att enhetsskola
skall kunna inrättas på orten. De stora årskullarna är icke betjänta med
en skolplanering av detta slag. Skolöverstyrelsens planeringskommitté,
vars förslag ligger till grund för realskoleutredningens kapitel om byggnadsbidragen,
ger flera exempel på huru lösningen av en byggnadsfråga

62

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

försenats eller tills vidare omöjliggjorts på grund av kommunalekonomiska
betänkligheter av detta slag. Skolöverstyrelsen har vid skilda tillfällen
iramhallit, att den radande olikformigheten mellan skolformerna i avseende
på byggnadsbidragen på ett olyckligt sätt hämmat en ändamålsenlig byg°--nadsplanermg för det högre skolväsendet och därmed även försvårat planeringen
för enhetsskolan.

Realskoleutredningen har undersökt möjligheten att genom åtgärder
inom folkskolans ram skapa en fastare grund för den treåriga
realskola, som folkskolans sjätte klass skulle uppbära. Mest behövliga är
enligt utredningens mening dylika åtgärder i engelska och matematik! Om
de leder till en standardhöjning för folkskolan i dess helhet, blir motiveringen
för förstärkningen ännu starkare, säger utredningen. Även för folkskolan
bör det vara värdefullt med fastare och mera användbara kunskaper
och färdigheter i de ämnen, varom här är fråga.

I enhetsskolan får läraravdelning i femte och sjätte klasserna delas vid
tva av veckans engelska lektioner, om lärjungeantalet överstiger 20. I matematik
får en liknande uppdelning ske under en timme varannan vecka
av vårterminen vid de matematiska laborationerna i klass 6. Rätten att
dela läraravdelningen inträder i detta fall vid ett deltagarantal av minst 17
Utredningen föreslår nu enahanda förstärkningsanordningar för folkskolan.
JJock bör rätten att dela läraravdelning vid undervisningen i matematik
i klass 6 utsträckas till hela läsaret men inträda först när lärjungeantalet
överstiger 20. Uppdelningen av klasserna under förstärkningstimmarna bör
ske under hänsynstagande till lärjungarnas studieförutsättningar.

Erfarenheterna från enhetsskolan _ visar, att skoldistrikten i vissa fall
mast avsta från att utnyttja de erbjudna förstärkningsanordningama till
loljd av svårigheter att samordna läsordningen med skolskjutsarna och
nöd\ ändigheten att undvika alltför langa väntetider för lärjungarna. För
att öka skoldistriktens möjligheter att utnyttja förstärkningsanordningama
toreslar utredningen, att extra skolskjuts i skälig utsträckning skall få
anordnas.

I stället för förstärkningstimmar i den angivna formen bör skoldistrikten
kunna anordna speciell stödundervisning åt vissa lärjungar i form av läxhjalp
eller trimning pa överkurs. Kostnaderna bör dock icke få överstiga
den som skulle uppstå vid uppdelning av läraravdelningen i grupper. Anordmngama
bör underställas statens folkskohnspektör för prövning och
godkännande, och antalet lärjungar, som tar del av stödundervisningen,
bor icke understiga fem, om statsbidrag skall kunna erhållas.

Utredningen föreslår vidare att en särskild handledning för undervisningen
i engelska i B-skolor skall utarbetas och tillställas lärarna i skolor
av denna typ.

Slutligen bör standardiserade prov anordnas i engelska på samma sätt
som nu sker i modersmålet och matematik. Jag vill nämna, att psykologiskpedagogiska,
institutet, som har gammal erfarenhet av de standardiserade
proven, livligt tillstyrkt, att sådana prov utarbetas även i engelska.

kor egen del kan jag tillstyrka samtliga de förslag, jag nu refererat.
återkommer i slutet av mitt anförande till de med åtgärderna i fråga förknippade
anslagsfrågorna.

Skolöverstyrelsen påpekar, att det icke är rationellt att vid B-skoIorna
gruppera lärjungarna efter deras studieförutsättningar. Förstärkningstim -

63

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1056

marna bör i dessa skolor få utnyttjas för en uppdelning av avdelningen
klassvis eller för en ökning av tiden för omedelbar undervisning i berörda
ämnen. Häremot har jag intet att erinra.

I niira samband med förstärkningsanordningarna står ett av utredningen
framfört förslag om en form av partiell differentiering^ för vilken utredningen
använder termen nivågruppering. Under remissgången har en ganska
livlig diskussion uppstått om lämpligheten av denna differentieringsform.

Den s. k. nivågrupperingen, som först föreslagits av skolkommissionen,
tillgår så, att lärjungarna i två parallella klassavdelningar omfördelas vid
undervisningen i ett visst läroämne, sa att — schematiskt uttryckt — den
bättre halvan av de båda klasserna sammanförs till en undervi.sningsavdelning
och övriga lärjungar till en annan undervisningsavdelning. Anordningen
drar inga särskilda kostnader och kan göras mera effektiv än förstärkningstimmarna,
då den omfattar samtliga undervisningstimmar i
ämnet. Skolkommissionen tänkte sig, att den skulle tillämpas vid undervisningen
i engelska, realskoleutredningen har ansett, att den bör kunna
nyttjas jämväl i matematik.

1 Utredningen har i denna fråga intagit samma ståndpunkt som skolöverstyrelsen
i dess den 12 december 1952 utfärdade anvisningar rörande studiegången
i femte och sjätte klasserna. De ämnen, som främst torde böra
ifrågakomma, är enligt dessa anvisningar engelska, räkning och geometri.
Överstyrelsen framhåller, att olägenheterna av helt odifferentierat elevmaterial
är särskilt framträdande i dessa ämnen och fortsätter: »Fördelarna
med denna partiella differentiering ligga framför allt däri, att klassgemenskapen
bevaras, samtidigt som man underlättar studierna i de ämnen,
som måste anses vara de besvärligaste på ett treårigt realskolestadium.» _

När realskoleutredningens förslag nu väckt gensagor, torde detta delvis
bero på att man fruktat, att förslaget skulle leda till ett detaljreglerat
system utan möjlighet för den lokala skolledningen att laga efter lägligheten.
Det ligger dock i sakens natur, att användningen av denna differentieringsfomi
är helt begränsad till skolor med parallellavdelningar och även
där ofta måste undvikas av schematekniska skäl. Troligen har överstyrelsen
rätt i att termen nivågruppering är olämplig, emedan den lätt för tanken
till längre syftande åtgärder. I övrigt torde vad som förekommit icke
behöva föranleda annat uttalande från min sida än att jag, med instämmande
i vad skolöverstyrelsen anfört beträffande förevarande spörsmål,
vill understryka att anordningens liimplighet i det särskilda fallet bör prövas
lokalt och en detaljreglering av dessa interna skolfrågor undvikas.

Realskoleutredningen föreslår vidare en serie åtgärder till förstärkning
av lärarutbildningen i engelska. Utredningen har sålunda förordat vissa
omläggningar av behörighetskurserna vid folkskoleseminarierna, dock först
från och med läsåret 1958/59. Skolöverstyrelsen förklarar sig dela utredningens
uppfattning, att behörighetskurserna behöver förstärkas, och tillstyrker
vissa av de åtgärder, som i detta syfte föreslagits av utredningen,
men anser att beträffande andra föreslagna åtgärder den pågående seminariet]
t redningens bedömning bör avvaktas. Da fragan icke har omedelbar
aktualitet, synes den ännu en tid kunna vila. Jag förutsätter dock, att
den återupptages nästa år i samband med prövningen av de förslag seminarieutredningen
kan komma att framställa. Jämväl de förslag realskolcuIredningen
framlagt rörande de pa privat initiativ anordnade behörig -

64 Statsutskottets utlåtande nr 151+ år 1956

hetskurserna skulle träda i tillämpning först om ett par år. Det synes
mig lämpligt, att dessa förslag upptas till prövning i samband med ändringsförslagen
rörande organisationen av seminariernas behörighet skurser.

Ett nvtt inslag har tillförts diskussionen om folkskolans lärarfrågor genom
förslaget, att lärare med 23-gradsbehörighet skulle undervisa i engelska.
Denna fråga måste enligt min mening ses i ett vidare sammanhang.
De ifrågavarande lärarnas tjänstgöringsområde kommer onekligen att röna
inverkan av genomförandet av treårig realskola. Jag vill också erinra om
att skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande redogör för en inom ämbetsverket
pågående utredning om lärarutbildningen för folkskolans högstadium.
Hela det omfattande problemet om 23-gradstjänsternas användning
synes mig vara av den art, att det bör upptagas till avgörande först efter
förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Jag är således
icke beredd att biträda realskoleutredningens förslag om inrättande i folkskolan
av 23-gradstjänster med undervisningsskyldighet i engelska.

Realskoleutredningen finner det icke mindre viktigt, att vidareutbildning
i lämpliga former tillliandahålles de lärare, som tidigare förvärvat behörighet
att undervisa i engelska och nu tjänstgör i folkskolan. Stödkurserna
i radio för lärare med behörighet, vilka nu avser undervisningen i
klass 5, bör snarast möjligt utvidgas till klass 6. Feriekurser och pedagogdagar
bör anordnas. Konsulenter för undervisningen i engelska bör anställas
hos skolöverstyrelsen. Överstyrelsen tillstyrker samtliga de föreslagna
åtgärderna men finner det önskvärt att konsulenterna även får till
uppgift åtminstone i någon omfattning att följa undervisningen i ämnet
i sjunde och högre klasser. Även jag kan tillstyrka samtliga nu nämnda
förslag. Jag kan likaledes biträda de förslag utredningen framställt angående
anordnande av sommarkurser för handledare vid den kombinerade
korrespondens- och radioundervisningen och angående utvidgning av radiotjänsts
konsulentverksamhet. Till anslagsfrågorna återkommer jag senare.

Om, såsom jag väntar, realskolan efter några år allmänt kommer
att organiseras med en treårig huvudform och ett komplement av
fyraåriga linjer, uppstår frågan om avvägningen mellan de
båda linjetyperna. Tills vidare måste enligt min mening den
fyraåriga lärogången vara tillgänglig på varje ort, där realskola finnes.
Den är nödvändig för de lärjungar, som inte har läst engelska i folkskolan,
och önskvärd bland annat för lärjungar med långsammare arbetstakt eller
svag hälsa. Hänsyn måste också tagas till föräldrarnas önskemål. Jag ansluter
mig således i huvudsak till vad utredningen anfört om användningen
av de fyraåriga linjerna och vill blott liksom utredningen framhålla, att
det även på orter med enbart fyraårig realskola finns en möjlighet för
lärjungar med goda betyg att tillgodogöra sig förmånen av en treårig
studiegång, nämligen om övergången ordnas enligt det s. k. stoeksundssystemet
och alltså sker från folkskolans sjätte till den fyraåriga realskolans
andra klass.

Frågan om inträ desfordringarna i realskolan har såväl av
utredningen som av skolöverstyrelsen bedömts under den nyss gjorda
förutsättningen, att fyraåriga linjer i erforderlig utsträckning skall finnas
kvar på varje skolor!. Det är då möjligt att fordra en högre betygssumma
för inträde på treårig än på fyraårig linje. Utredningen har stannat för att
föreslå, att för tillträde till den treåriga linjen normalt skall fordras 17

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

65

betygsenheter, engelskan inräknad, varav minst 6 inom fyraämnesgruppen
muntlig framställning och läsning, skrivning och språklära, engelska samt
matematik. Intagningsnämnden skall dock vara oförhindrad att även mottaga
en lärjunge, vars betygssumma understiger den stadgade med högst
en betygsenhet, om han anses ha förutsättningar att följa studiearbetet i
skolan. Meningarna i remissvaren är något delade. Skolöverstyrelsen ansluter
sig till utredningens förslag. Läroverkslärarnas riksförbund ifrågasätter
en skärpning av fordringarna för inträde i den treåriga realskolan,
medan styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut finner de föreslagna
inträdesfordringarna tilltagna i överkant; med hänsyn till bristfälligheterna
i intagningsinstrumenten är det enligt styrelsens mening önskvärt,
att den högre skolan får en vid bas. Beträffande de äldre linjerna synes
vittgående enighet råda om att nuvarande intagningsfordringar tills vidare
bör bibehållas.

Jag torde i annat sammanhang få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om
inträdesfordringarna i den nya realskolan. För tillfället vill jag endast
framhålla, att gränsdragningen mer eller mindre påverkas av den grad av
precision, som kan uppnås vid bedömningen av studieförutsättningarna för
de lärjungar, som befinner sig i gränszonen. Ju opålitligare intagningsinstrumentet
är, desto lägre måste intagningsfordringarna hållas.

Införandet av treårig realskola inverkar bland annat på organisationen
av de i realskolan inbyggda linjer, som leder till praktisk
realexamen. De har av gammalt varit tvååriga, men en förlängning till
treårig lärogång har på senare tid emellanåt ifrågasatts. Liksom utredningen
anser jag, att en vertikal klyvning av den treåriga realskolan i hela
dess längd icke gärna kan ifrågakomma. Däremot bör det icke vara omöjligt
att ge lärjungarna tillfälle att redan i klass l3 förbereda inträdet på
den praktiska linjen genom att utbyta vissa övningsämnen mot närstående
praktiska läroämnen. Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen bemyndigas
medge, att i klasserna l3, 24 och 35 vid allmänna läroverk (och kommunala
realskolor) med handelslinje ämnet slöjd får helt eller delvis ersättas
med maskinskrivning och på samma sätt vid läroverk med teknisk
linje manlig slöjd ersättas med verkstadsarbete och teckning med ritteknik.
Vid lärjungarnas flyttning till mista klass skulle de praktiska läroämnena
maskinskrivning, verkstadsarbete och ritteknik räknas som övningsämnen,
oaktat lärarna avlönas efter samma grunder som vid undervisningen i dessa
ämnen i närmast följande klasser. Kungl. Maj:t skulle kunna medge liknande
anordningar på de mera sällsynta hushålls- och jordbrukstekniska
linjerna.

Därest riksdagen icke har något att däremot erinra, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att framdeles meddela skolöverstyrelsen det föreslagna
bemyndigandet.

Ilen praktiska realexamen, som avslutar studierna på berörda linjer,
synes vara av ungefär samma svårighetsgrad som den vanliga realexamen.
Däremot syftar utredningens förslag om s. k. särskild realexam e n
till att möjliggöra en naturlig avslutning av realskolestudierna för lärjungar,
som har svårigheter med de stora skrivningsämnena tyska, matematik
och engelska. Examensformen har utexperimenterats inom försöksverksamheten
vid högre skolor och bär vid llertalct av de skolor, som
prövat den, på relativt kort tid tillvunnit sig målsmännens uppskattning.
De examinerade har i regel utan svårighet kunnat placeras i förvärvslivet.
5 — Biliaiuj Ull riksdagens ''protokoll 105G. 6 samt. Nr 151*.

66 Statsutskottets utlåtande nr 1,54 är 1956

Möjlighet att komplettera en särskild realexamen finns enligt utfärdade
bestämmelser men anlitas i praktiken sällan. Såsom exempelvis skolläkarföreningen
framhållit, torde en hel del realskoleelever få ut betydligt mera
av en undervisning, som upplagts efter fordringarna för särskild realexamen,
än av de nuvarande mera teoretiskt betonade kurserna.

Särskild realexamen har under försöksverksamheten prövats i olika varianter.
Än har kursen i ett språk ersatts med en praktisk språkkurs utan
större krav på de skriftliga arbetena och den ledigblivna tiden använts för
exempelvis maskinskrivning. Än har något ämne nedlagts helt och givit
rum för exempelvis ett handelsämne eller utvidgad kurs i något övningsämne.
.Till och med sådana ämnen som träteknik och skogsvård har förekommit.
Realskoleutredningen anser, att under den första tiden tämligen
stora variationer i undervisningsprogrammet bör få förekomma och sedan
vid lämpligt tillfälle eu utmönstring av svagare varianter företagas. Lämpligt
är enligt utredningens mening, att skolöverstyrelsen i samband med
utarbetandet av undervisningsplan för den nya realskolan fastställer ett
antal förebilder bland vilka skolorna i regel bör kunna träffa sitt val.

Fullt genomförd beräknas undervisningen för särskild realexamen vid
allmänna läroverk och kommunala realskolor få en omfattning motsvarande
omkring 100 heltidstjänster i teoretiska läroämnen och 45 tjänster i andra
ämnen. Fn stor del av undervisningen i de teoretiska läroämnena torde
komma att utgöras av praktiska kurser i moderna språk, en ämnesgrupp
där lärarbristen icke är särskilt starkt utpräglad.

Sa länge lärarbrist rader, maste genomförandet ske med en viss varsamhet.
Utredningen föreslår, att undervisning för särskild realexamen
icke skall behöva genomföras vid en skola förrän från och med det läsår,
då klass 23 första gången anordnas vid skolan och att överstyrelsen även
under åren närmast därefter skall äga dispensera skolan från skyldigheten
att anordna sådan undervisning, därest särskilda omständigheter, exempelvis
lokalsvårigheter, kan åberopas för uppskov. Å andra sidan bör överstyrelsen
kunna medge, att undervisning för särskild realexamen anordnas
även vid allmänt läroverk och kommunal realskola, där treårig linje icke
är inrättad eller ännu blott är representerad med sin första klass, om överstyrelsen
efter prövning av tillgången pa lärare i vederbörande ämneskombinationer
finner tillräckliga skäl föreligga för ett sådant medgivande.

Jag har under försöksverksamhetens gång blivit övertygad om värdet av
särskild realexamen. Det är enligt min mening otillfredsställande, att realskolan
i så stor utsträckning som hittills varit fallet måste bortskilja lärjungar,
som icke kunnat helt tillgodogöra sig kurserna. Särskild realexamen
ger skolan en möjlighet att bättre ta hand om elever med begränsade
studiesvårigheter och ge dem en efter deras förutsättningar lämpad utbildning.
Jag kan alltså liksom skolöverstyrelsen helt ansluta mig till utredningens
förslag i denna del.

Lättnad kan även beredas lärjungarna genom att skolan tillhandahåller
dem. 1 a x h j ä 1 p. Det bör visserligen, såsom skolöverstyrelsen framhåller,
ingå i varje lärares åligganden att ge handledning i läxläsningsteknik
på den ordinarie lektionstiden särskilt vid höstterminens början. Men
härutöver krävs en fortlöpande form av läxhjälp, som har karaktär av
enskild undervisning, exempelvis om en lärjunge måste inhämta kurspartier,
som genomgåtts under hans franvaro, eller behöver individuell genomgång
av annan anledning. I samma mån som realskolan får mottaga allt

67

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

flera elever från hem, som ej kan bispringa barnen i dessa avseenden, måste
skolan tillföras de resurser, som fordras för att fylla denna uppgift, betonar
överstyrelsen i sitt remissyttrande.

Realskoleutredningen beräknar ett behov av i genomsnitt två veckotimmar
för varje läroverk med treårig linje och varje kommunal flickskola
med femårig linje. Jag tillstyrker, att läxhjälp anordnas på sätt utredningen
föreslagit, men vill framhålla, att den beräknade timtilldelningen
endast torde möjliggöra hänvisning till läxhjälp i tvingande fall. Någon
utvidgning av programmet torde dock ej vara möjlig med nuvarande begränsade
lärartillgång.

En betydande effektivitetsvinst i läroverksundervisningen skulle vara
att motse genom en sänkning av maximiantalet lärjungar i
klassavdelningarna. Allmän enighet råder bland skolans målsmän om att
en sådan sänkning bör genomföras så snart omständigheterna medger det.
Realskoleutredningen vill därvid på goda grunder ge den treåriga realskolan
företräde framför de äldre linjerna och anser det önskvärt, att
denna från det läsår, då den blir realskolestadiets huvudform, bereds möjlighet
att arbeta med ett elevmaximum av 30 lärjungar per avdelning.
Jämväl skolöverstyrelsen betecknar en sänkning av lärjungemaximum som
en av de angelägnaste åtgärderna i skolans strävanden att ägna lärjungarna
individuell omsorg men kan inte biträda utredningens förslag rörande
tidpunkten för genomförandet av reformen.

Jag delar utredningens och de hörda myndigheternas uppfattning om
den ifrågasatta reformens pedagogiska värde. Tidpunkten för dess realiserande
beror dock av omständigheter, som inte för närvarande kan med
någon säkerhet överblickas. Förslag i ämnet måste grundas på ingående
undersökningar om reformens inverkan på behovet av lärare och lokaler,
varvid även förhållandet på de särskilda orterna åtminstone till en viss
grad måste penetreras. Det bör ankomma på överstyrelsen att följa utvecklingen
och så snart ske kan framlägga de förslag, som befinnes möjliga.
Även återupptagandet av den i timplanekungörelsen redan inskrivna rätten
att dela nybörjarklass vid undervisningen i modersmålet hör till de aktuella
frågorna. Skolöverstyrelsen lärer väl icke underlåta att i samband
med sina anslagsäskanden framställa förslag i sistberörda avseende, så snart
tillgången på modersmålslärare gör det möjligt.

1 avvaktan på den mera genomgripande utredning i våra skolfrågor,
som planerats till slutet av 1950-talet, bör t i in- och kursplaner för
berörda skolformer utarbetas av skolöverstyrelsen. Ett betydande förarbete
för nya författningar och författningsändringar påvilar också den
centrala skolmyndigheten. Framställning om viss personalförstärkning har
ingivits til! Kungl. Maj:t av skolöverstyrelsen och kommer att prövas i
annat sammanhang.

I samband med behandlingen av realskolan under övergångstiden har
realskoleutredningen diskuterat frågan om inrättande av examensfri a
linjer i realskolan eller eventuellt ett avskaffande av realexamen över
hela linjen. Utredningen erinrar om att skolöverstyrelsen vid ett tillfälle
förklarat sig anse, att den önskvärda likformigheten i betygsättningen i
skolorna under vissa betingelser kunde uppnäs genom anordnande av standardiserade
prov och att den muntliga examen kunde helt avvaras, varvid
erforderlig kontroll i stället skulle vinnas genom eu livligare inspektionsoch
konsulentverksamhet. De nödvändiga förarbetena för en sadan exa -

68 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

mensreform är emellertid ännu icke påbörjade. I annat sammanhang har
j&g tillkännagivit min avsikt att förelägga nästa års riksdag frågan om
förstärkning av lärarhögskolans pedagogiska institution och om arbetsfördelningen
mellan denna och andra institutioner. Därvid torde även frågan
om utarbetande av prov och kunskapstests för olika stadier komma
i blickfältet.

När utredningen haft att taga ställning till fragan om examensfria linjer
i realskolan, har den emellertid haft en särskild typ av sådana linjer i sikte,
linjer som tänkts mindre krävande än examenslinjerna även i dessas till
särskild realexamen ledande form. Utredningen avstyrker inrättande av
sådana linjer och finner en viss vaksamhet påkallad gentemot tendenser,
som, om de finge fritt utveckla sig, kunde låta de allmänna läroverken
svälla ut till ett slags enhetsskolor. Skolöverstyrelsen åter förordar, att
dylika linjer må kunna upprättas efter prövning'' från fall till fall.

För egen del anser jag det icke önskvärt, att realskoleorganisationen alltför
mycket kompliceras. Realskolans treåriga form skulle enligt utredningens
förslag kompletteras med fyraåriga linjer, praktiska examenslinjer och
linjer, som för till särskild realexamen. Det bör räcka för lärjungar, som
fyller realskolans nuvarande intagningsfordringar. Är åter avsikten med
de examensfria linjerna, att realskolan skulle sättas i stånd att draga till
sig ett ökat antal lärjungar från folkskolan, vill jag, på skäl som jag längre
fram i mitt anförande kommer att närmare utveckla, ifrågasätta, huruvida
icke en utveckling av den praktiska undervisningen inom folkskolans
ram äp att föredraga. Det torde bli tillfälle att återkomma till frågan om
något år, när den inom skolöverstyrelsen pågående utredningen om organisationen
av folkskolans högstadium är avslutad.

Införandet av treårig realskola aktualiserar slutligen vissa 1 ä r arfrågor.

Rektorernas riksförening anser, att reformen kommer att i flera avseenden
öka rektorernas administrativa arbete. Skulle detta visa sig riktigt,
torde det närmast böra ankomma på skolöverstyrelsen att efter utredning
av frågan göra de framställningar rörande organisationen av arbetet på
rektorsexpeditionerna, som utredningens resultat kan påkalla.

Läroverkslärarnas riksförbund hävdar, att bibehållandet av nuvarande
undervisningsskyldighet skulle innebära en kännbar ökning av den faktiska
arbetsbördan för lärarna. Denna uppfattning bestyrkes av de beräkningar
realskoleutredningen härom redovisat. Då nu gällande bestämmelser
om läroverkslärarnas undervisningsskyldighet ingår i den år 1952
träffade löneuppgörelsen, torde ändring kunna komma till stånd först efter
förhandlingar med vederbörande personalorganisation.

Vissa förflyttningar av anställda lärare torde bli nödvändiga, ehuru
omfattningen av omplaceringarna ännu icke kan i detalj överblickas. Skolöverstyrelsen
framhåller, att ordinarie lärare, som blir överflödiga vid indragning
av realskolans lägsta klasser, mycket snart åter blir behövliga
vid läroverket, när den treåriga realskolan växer fram. Under sådana omständigheter
finner överstyrelsen det lämpligast att om möjligt undvika
att flytta lärarna och i stället, där så kan ske, bereda dem fyllnadstjänstgöring
i andra högre skolor och i folkskolan. .Tåg är övertygad om att skolöverstyrelsen
vid handläggning av frågor om disposition av förefintlig lärarpersonal
kommer att tillse, att å ena sidan lärarkraften på bästa sätt

69

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

nyttjas för skolans behov och å andra sidan den hänsyn, som är möjlig,
tages till personliga förhållanden.

I 1950 års riksdagsbeslut nämns den kommunala flickskolan
icke bland de skolformer, som enhetsskolan skulle ersätta. Beslut om dess
framtid kör i överensstämmelse härmed fattas först när de samlade resultaten
av försöksverksamheten kunnat föreläggas riksdagen, dills vidare bör
skolformen bibehållas i stort sett med sina hittillsvarande uppgifter.

Enligt gällande stadga skall varje kommunal flickskola vara anordnad
med såväl sjuårig som sexårig lärokurs. I denna utformning ar flickskolan
en parallellform till den nuvarande realskolan med dess fem- och jyraariga
linjer. Det är därför naturligt, att nuvarande organisation av_ flickskolan
tills vidare blir bestående på orter, som ännu en tid behåller sin femåriga
realskola, och att således avvecklingen av den sjuåriga kursen påbörjas det
läsår, då indragning sker av den femåriga realskolans lägsta klass. Pa alla
de orter, där realskolan blir treårig med ett komplement av fyraåriga linjer,
bör däremot flickskolan uppbyggas huvudsakligen med femåriga linjer. Ett
visst behov av kompletterande sexåriga linjer torde visserligen en tid framöver
vara för handen, men säkerligen behövs sadana icke i samma utsträckning
som realskolans fyraåriga linjer.

Vid realskolorna erfordras fyraåriga linjer inte bara lör larjungar, som
saknar förkunskaper i engelska, utan också för vissa lärjungegrupper, som
är i behov av en lugnare studiegång än den treåriga realskolans. Jämväl vid
flickskolorna måste anordningar vidtagas för lärjungar utan förkunskaper i
engelska, men det föreligger knappast något behov av mognadslmjer med
utsträckt studietid, eftersom kurserna redan i den femåriga flickskolan bor
läggas upp med tanke pa att de skall kunna inhämtas å\en av lärjungar
med relativt långsam arbetstakt. _ .....

Vilka anordningar som bör ställas till förfogande för lärjungar utan förkunskaper
i engelska beror bland annat av antalet sadana lärjungar vid
skolan. Om i en nybörjarklass det stora flertalet har inhämtat ämnets
grunder i folkskolan och blott några få saknar erforderliga förkunskaper,
bör för de senare i enlighet med utredningens förslag särskild undervisning
i engelska anordnas med något högre timantal. Undervisningen kan da
väntas bli så pass effektiv, att deltagarna efter ett par års separat undervisning
skall kunna sammanföras med återstoden av klassen. År det fråga
om ett större antal lärjungar, som inte läst engelska, kan det vara båttre
att bibehålla en sexårig linje trots den tidsspillan detta medför för lärjungarna.
Kungl. Maj:t bör därför kunna för viss tid medge bibehållande av
sexåriga linjer även på orter, där flickskolan i övrigt är femårig. Då undervisning
i engelska i folkskolan för närvarande organiseras upp i mycket
raskt tempo, torde behovet av sexåriga linjer för lärjungar utan förkunskaper
i engelska på de flesta hall snart försvinna.

Liksom realskoleutredningen anser jag, att flickskolans kurser bör avpassas
efter samma lärjungestandard som realskolans och att således villkoren
för tillträde till skolformen bör vara desamma. Vid realskolorna kan
inträdesfordringarna till den treåriga linjen sättas något högre än de nuvarande,
emedan på varje realskoleort även fyraåriga linjer skall upprätthållas.
Vid flickskolorna kommer de sexåriga linjerna att vara undantag.
Skall flickskolan slä öppen för alla flickor, som är berättigade att intagas
i realskolan, måste inträdesfordringarna till flickskolans femåriga linje.

JO Statsutskottets utlåtande nr 15J år 1956

såsom skolöverstyrelsen föreslagit, sammanfalla med inträdesfordringarna
till realskolans fyraåriga linje. Denna avvägning synes mig riktig även från
pedagogisk synpunkt, då den femåriga flickskolan torde komma att ställa
ungefär samma krav på lärjungarna som den fyraåriga realskolan.

Sedan några år har flickskolorna kunnat införa fast linjedelning i de
båda högsta klasserna, och ett betydande antal flickskolor har begagnat sig
av den erbjudna möjligheten. Den tillämpade linjedelningen har omfattat
tre linjer: en humanistisk linje, en allmän linje och en reallinje, var och en
kluven i tva grenar. Jvonstruktionen ansluter sig till den i gymnasiet använda,
men linjerna och linjegrenarna skiljer sig mindre än gymnasiets
linjer och grenar. En av grenarna, reallinje B, har ett starkare''inslag av
praktiskt husliga ämnen.

Tiden synes mig nu vara inne att överföra den prövade linjeorganisatio!!.
ei! försöksstadiet till den fasta organisationen. Redan instundande
läsår bör således de flickskolor, som arbetar med linjedelar högstadium, få
rätt att införa reallinje B, och statsbidrag bör således i vanlig ordning utgå
till dylik linje. Från och med läsåret 1957/58 bör linjedelningen allmänt
genomföras. Därest på någon ort det nuvarande differentieringssystemet
anses böra bibehållas ytterligare en tid, torde ansökan därom böra göras
hos Kungl. Maj:t.

Normalundervisningsplan för den nya flickskolan bör snarast möjligt
utarbetas och fastställas av skolöverstyrelsen, som också bör meddela de
övergångsbestämmelser, vilka kan befinnas ändamålsenliga. Jag har intet
att erinra mot att nuvarande frihet i fråga om språkföljden bibehålies och
att, flickskolorna, om vederbörande skolstyrelse finner det önskvärt, får
införa franska såsom frivilligt ämne redan i klassen närmast under det
linjedelade högstadiet.

En fråga, som rätt livligt diskuterats i remissyttrandena, är inrättandet
av normalskolelinjer för manlig ungdom. Utredningen antyder, att sådana
linjer icke vore otänkbara ur pedagogisk synpunkt, men föreslår dock icke,
att dylika linjer skall organiseras i större skala. Enligt utredningens mening
är det tillräckligt, att linjer av detta slag kan inrättas vid kommunala
och privata skolor på orter, där den vanliga skolorganisationen icke helt
täcker utbildningsbehoven för den manliga ungdomen eller där av andra
skäl särskilt intresse finns för linjer av detta slag. Skolöverstyrelsen ansluter
sig till denna uppfattning.

Vad som talar emot organiserandet av normalskollinjer för manlig ungdom
är huvudsakligen, att den utbildning de skulle meddela icke synes
kunna påräkna tillräcklig lärjungeanslutning. Höglandsskolan, som länge
experimenterat med dylika linjer, har innevarande läsår 4 pojkar i högsta
klassen och 2 i näst högsta, därav en extraelev. Djursholms samskola°har
3 pojkar i högsta klassen av normalskollinjen och endast en i den näst
högsta. I eu tid av lärarbrist kan det icke vara försvarligt att anordna särskilda
klassavdelningar för ett så ringa antal lärjungar. Skall undervisningen
komma till stånd, måste klassavdelningarna fyllas ut med flickor,
som önskar normalskolekompetens; i själva verket är deltagarantalet även
unaer denna föru isättning i knappaste laget för den specialundervisning,
som är önskvärd för pojkarna.

I detta läge kan jag icke tillstyrka, att linjer, som leder till normalskolekompetens,
anordnas vid de allmänna läroverken. Undervisningen måste
där avse både gossar och flickor. Den skulle innebära en expansion av flick -

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

71

skolans undervisningstyp med dess längre studietid och pa grund darav
större lärarbehov och därigenom motverka de åtgärder jag har ioresiagit
för att göra lärarbristen mindre kännbar. Liksom hittills bör däremot normalskollinjer
vid kommunala och privata skolor kunna anordnas även för
manlig ungdom, i den mån detta med hänsyn till lokala förhallanden kan

befinnas önskvärt. .... .. ,

Ja" har intet att erinra mot att försök med en i vissa ämnen begransad
»särskild» normalskolekompetens efter förslag av skolöverstyrelsen upptages
som ett led i den allmänna försöksverksamheten.

I samband med statsbidragsfrågorna erinrar realskoleutredningen om att
det inrättats inbvggda realskollinjer vid några kommunala flickskolor.
En del är femåriga; dessa åtnjuter statsbidrag enligt de för högre kommunala
skolor gällande grunderna. Andra är treåriga; till dem utgar statsbidrag
efter ogynnsammare grunder. Om den treåriga realskolan, sasom
jag föreslagit, göres till realskolans huvudform, är en olikhet i statsbidragshänseende
icke längre motiverad. Jag ifrågasätter icke någon ändring ior
instundande redovisningsår men föreslår, att från och med redovismngsaret
1957/58 statsbidrag enligt för de högre kommunala skolorna gällande grunder
skall utgå jämväl för de treåriga realskollinjer, som är anslutna till
vissa kommunala flickskolor, såvitt linjerna i fråga ags av vederbörande
kommun. Beträffande den privatägda treåriga lmjen i Uppsala raknar jag
med att bidrag till densamma från och med nyssnämnda redovisnmgsar
skall utgå ur privatläroverkens bidragsanslag.

Den högre folkskolan är i sina båda huvudtyper, den allmänna
och den yrkesbestämda, en examensfri skola för ungdom, som har
inhämtat en vanlig folkskolekurs. Vanligen anslutes den till folkskolans
sjätte klass. Ändamålet anges i stadgan vara att ge lärjungarna tillfälle
att inhämta ett högre mått av allmänt medborgerlig och praktisk bildning,
»utan att de unga därigenom dragas från sina vanliga levnadsförhållanden
eller nödig övning i praktiskt arbete».

Skolformen hade sin blomstringstid under 1920-talet men har sedan förlorat
i lärjungeantal och omfattar för närvarande endast sju skolor. I stort
sett har gången varit den, att huvudmännen själva, sedan skolan bestått
några år, föranstaltat om dess ombildning till andra skolformer,
har de allmänna högre folkskolorna avlösts av kommunala realskolor och
de yrkesbestämda av praktiska realskolor. I andra fall har skolan befunnits
överflödig, sedan folkskolans högstadium och yrkesundervisningen utbyggts
i orten. Beträffande flera av de nu återstående skolorna föreligger
redan förslag till omorganisation. Endast två skolor, en allmän och en
yrkesbestämd, synes i sin nuvarande organisation äga större stabilitet.

Parallellt med denna utveckling har folkskolan på många orter utbyggts
med ett högstadium, där undervisningen kan differentieras åt olika hall.
I åttonde och nionde klassen och i folkskolans högre avdelning kan varianter
anordnas, som lånat vissa drag från de gamla yrkesbestämda högre
folkskolorna och de nyare praktiska realskolorna. Förslag har från nagra
håll framställts, att dessa linjer skulle utrustas med lärare med samma
utbildning, samma löneförmåner och samma tjänsteställning, som lararna
vid de praktiska realskolorna.

Realskoleutredningen föreslår, att de praktiska rea s kolo
r n a skall bibehålla sin nuvarande fyraåriga lärogång, dock med möjlighet
för huvudmannen att övergå till treårig lärokurs. Bestämmelser om

72

Statsutskottets utlåtande ut 151+ åv 1956

!ÄTnSf Ia"!d,ub0r, .mf1öras \ den blivande organisationsplanen. Intill

frfmsSn-n3 Stai /t K0r,df ankomrna På Kung!. Maj:t att på vederbörlig
framställning meddela beslut om inrättande av treåriga examenslinjer. Vidare

föreslår utredningen, att o lika anordningar skall träffas i syfte att möjlig^oia
for larj ungarna att fa en avrundad realskolekurs utan att behöva
satta praktisk realexamen som mål. En avslutningsetapp skall kunna an°rdl?a,
s fof larJungar, som vill avgå efter tredje klassen; en för skolformen
särskilt utexpenmenterad något mindre krävande examensform — särskild

^knll1 tk real(:xa™fn ~ skad kunna avläggas; och helt examensfria linjer
kall kunna mrattas jämsides med examenslinjerna. De kostnader som
kan komma att uppstå genom dessa anordningar, skulle bestridas ur förslagsanskget
Kommunala läroverk: Bidrag till högre kommunala skolor.
JNagra prakBska realskolor med uteslutande examensfria linjer föreslås
.e‘ . r.® Papekar, att en praktisk realskola med idel examensfria

linjer i viktiga hanseenden skulle innebära en återgång till de yrkesbestämda
högre folkskolornas typ, som var vanlig för 25 år sedan men sedan
successivt övergivits etter huvudmännens beslut.

I stort sett har utredningens förslag fått ett mycket välvilligt mottagande
remissinstanserna. Aven jag kan ansluta mig till detsamma. Genom förslaget
om enklare studiealternativ torde den för närvarande stora förtids wS

tal Tngar Vldde Praktiska realskolorna kunna begränsas,
samtidigt torde de examensfria linjer, som utexperimenteras vid de praktaska
realskolorna med deras rika erfarenhet av arbetsfältet, kunna få eu
bättre barkraft an de beslaktade linjer vid de högre folkskolorna, som
successivt utmönstrats i konkurrensen. Skolöverstyrelsen bör äga besluta
om anordnandet av de orgamsationsvarianter, som syftar till en förenkliim
av larogangen vid de praktiska realskolorna.

i,tbndJnLemellertlr nCi0nia'' atMaf anf r u t byggnaden av den praktiska
utbildningen inom folkskolan och dess högre avdelning vara icke mindre

viktig. Jag motser med största intresse resultaten av den utredning, som
nu pagar inom skolöverstyrelsen och som bland annat gäller användningen
av ff modifierat ämnes- eller klasslärarsystem på folkskolans högstadium
med kvalificerade yrkeslärare i vissa ämnen. Frågor rörande kompetenskraven
och utbildningen av lärare för folkskolans högstadium ingår i utredningen
och överstyrelsen säger sig ha för avsikt att längre fram för
Jvungl. Maj .t framlagga de förslag, vartill utredningen kan föranleda
När denna utredning föreligger i avslutat skick, torde säkrare kunna
bedömas, huruvida det överhuvudtaget är önskvärt, att man utanför folkskolan
organiserar examensfria realskolor med ett arbetsprogram, som mer
eller mindre ansluter sig till de praktiska realskolornas. Ser man den blivande
enhetsskolan som utvecklingsmålet för den nuvarande folkskolan
ter det sig mera önskvärt, att de praktiska utbildningsformerna i största
möjliga utsträckning organiseras inom folkskolans ram. På nuvarande utredmngsstadium
är jag således icke beredd att föreslå upprättandet av
fristående examensfria praktiska realskoletvper.

Vad gäller frågan om försök med praktiska realskollinjer av olika skm i
anknytning till enhetsskolan, räknar jag med att skolöverstyrelsen kommer
att avge narmare förslag mot bakgrunden av de erfarenheter, som
kan vinnas i samband med berörda utredning och genom anordnandet av
obka orgamsationsvarianter vid de praktiska realskolorna

Av vad jag tidigare anfört framgår, att den högre folkskolan, hur mvc -

73

Statsutskottets utlåtande nr 154 &r 1956

ket den än betytt i den tidigare skolutvecklingen, icke längre i större utsträckning
svarar mot tidens krav. Jag har ingenting att erinra mot att
man övergångsvis bibehåller de enstaka högre folkskolor, som alltjämt
väl tillfredsställer aktuella utbildningsbehov på sin ort, men nya högre
folkskolor bör enligt min mening icke vidare inrättas. Lösningen av de
utbildningsproblem, för vilka den högre folkskolan en gång inrättades,
måste i vår tid sökas inom den blivande enhetsskoleorganisationen.

Jag har tidigare i mitt anförande angivit de skäl, som kommit mig att
föreslå införandet av statsbidrag till byggnadsföretag för
de högre skolorna. Jag vill nu med några ord beröra byggnadsbidragens
utformning.

I likhet med utredningen anser jag, att statsbidrag bör kunna utgå för
realskoledelarna av de högre allmänna läroverken, de fristående statliga
realskolorna, de kommunala flickskolorna, de kommunala realskolorna och
de praktiska kommunala realskolorna. Jag kan också i huvudsak ansluta
mig till vad utredningen föreslagit angående de ändamål, som skall vara
bidragsberättigande, de särskilda förutsättningar för bidragsgivningen, som
bör vara uppfyllda, och beräkningen av bidragsunderlaget.

I fråga om statsbidragets storlek har utredningen i huvudsak följt bestämmelser,
som gäller i fråga om statsbidragen vid byggnadsföretag för
folkskoleväsendet. Utredningen har dock föreslagit ett par avvikelser. Den
viktigaste är, att utrymmet för den diskretionära prövningen, som enligt
nämnda bestämmelser är 10 procent, ansetts böra vidgas till 20 procent
med hänsyn till de vid högre skolor mera växlande förutsättningarna. Allmänna
statsbidragsutredningen har icke motsatt sig realskoleutredningens
förslag, att byggnadsbidrag skulle införas genom beslut redan av årets
riksdag, men ansett, att ett utvidgande av bidragsintervallen skulle föregripa
utredningens arbete.

I denna situation anser jag, att den för folkskoleväsendet gällande bidragstabellen
bör oförändrad tillämpas, intill dess nya bestämmelser kan
komma till stånd som resultat av de pågående statsbidragsutredningarna.

Även statsbidragen till provisoriska skolbyggnader, till klassrumsinventarier
m.m. bör beräknas såsom för motsvarande ändamål inom folkskoleväsendet.

Vid prövningen av inkommande statsbidragsansökningar bör i enlighet
med utredningens förslag noggrant tillses, att ett bifall icke får leda till
onödigt stora investeringar eller till felinvesteringar på längre sikt och att
byggnadsföretaget planerats jämväl med hänsyn till enhetsskolans behov.
Liksom utredningen förutsätter jag, att överstyrelsen icke tillstyrker en
föreslagen investering i skollokaler, om den kan undvikas genom en lokalbesparande
organisation av realskolan, exempelvis genom övergång till treårig
realskola.

Någon retroaktivitet i fråga om bidragsgivningen anser jag mig icke böra
tillstyrka. Det nya statsbidraget bör alltså införas från och med budgetåret
1956/57.

Utredningen beräknar, att byggnadsbidragen skall draga en kostnad av
8 till 9 miljoner kronor vid en byggnadskvot av 30 miljoner kronor för de
högre skolorna. Mot denna uppskattning har jag intet att erinra. Till frågan
om den för instundande budgetår erforderliga medelsanvisringen återkommer
jag senare.

74

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

Realskoleutredningens förslag innebär slutligen även avskaffandet av
vissa nu utgående lärjungeavgifter.

I fråga om de allmänna läroverken föreslår utredningen, att terminsavgifterna
avskaffas på realskolestadiet. Staten skulle ikläda sig kostnaderna
för vaktmästarpersonalen och för rektorsexpeditionerna samt för anskaffande
av böcker och undervisningsmateriel, i den mån dessa kostnader icke
täcks av gymnasisternas terminsavgifter, hyror och andra inkomstkällor.
Kommunen skulle åtaga sig läroverkets fastigheter åvilande utgifter, avgifter
för försäkring av läroverkets fastigheter och lösa egendom samt kostnader
för möbler och inventarier, i den mån sådant åtagande icke redan
föreligger. Kommunerna skulle vidare åtaga sig uppvärmning, belysning,
renhållning och städning av läroverkets lokaler samt tillfälliga anordningar
i dessa eller likartade hänseenden och bestrida därav föranledda kostnader,
i den mån de icke täcks av gymnasisternas terminsavgifter, hyror och andra
liknande inkomster. Till bestridande av kostnaderna skulle dock utgå ett
statsbidrag, som skulle täcka ungefär halva kostnaden.

Vidare skulle enligt utredningens förslag inskrivningsavgifterna avskaffas;
understöds- och premiekassan skulle kompenseras för de sålunda bortfallande
inkomsterna genom ett statsbidrag.

Jag biträder utredningens förslag, att lärjungeavgifterna i realskolan avskaffas.
Ett stort antal remissinstanser har påyrkat, att avskrivningen av
terminsavgifterna skulle utsträckas även till gymnasiestadiet. Jag har blivit
övertygad om att tiden nu är inne att jämväl i denna del effektuera det år
1930 fattade principbeslutet och anser mig således böra utgå från att läroverkens
ekonomi skall helt frigöras från sitt beroende av lärjungeavgifterna.
Härigenom blir det möjligt att på samma gång åstadkomma en välbehövlig
förenkling av det relativt invecklade system, som förordats av utredningen.

Den föreslagna avvägningen av statens och kommunernas ekonomiska
ansvar för de allmänna läroverken efter ett avskaffande av avgifterna synes
mig i nuvarande läge acceptabel, åtminstone i de stora dragen. Visserligen
kommer realskolan i sinom tid att avlösas av enhetsskolan, som oavsett
dess slutliga utformning enligt 1950 års riksdagsbeslut skall vara en statsunderstödd
kommunal skola. Under övergångstiden bör det dock vara tillräckligt
att kommunerna med en skälig andel bidrar till den lindring i utgiftsbördan,
som genom avgifternas borttagande skulle komma familjerna
till del. Statens bidrag bör enligt min mening vara av samma storleksordning.

Utredningens förslag innebär, att kommunerna skulle åtaga sig i stort
sett de uppgifter, som hittills åvilat byggnadsfonden samt ljus- och vedkassan.
Med denna utgångspunkt har utredningen, såsom jag nyss nämnt,
funnit det nödvändigt att föreslå ett nytt statsbidrag till kommunerna.
Häremot har emellertid allmänna statsbidragsutredningen erinrat, att helt
andra överväganden än hittills måste föregå ett införande av nya primärkommunala
statsbidrag; såvida det icke är fråga om stimulansbidrag i
egentlig bemärkelse, bör denna utväg att tillföra kommunerna ökade statliga
medel hädanefter vara stängd, hävdar statsbidragsutredningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå en omkonstruktion
av det framlagda förslaget. Avvikelserna från det nuvarande
kassasystemet bör göras mindre än realskoleutredningen tänkt sig, statens
och kommunernas förpliktelser bör avvägas så, att det inte behövs vare
sig något statsbidrag eller någon inbetalning av kommunala medel till

75

Statsutskottets utlåtande nr 154. år 1956

läroverkens kassor. Detta medför givetvis, att kommunernas åtaganden
måste utvidgas ehuru icke i samma utsträckning som utredningen föreslagit.

Såsom villkor för terminsavgifternas avskaffande vid läroverken bör
enligt min mening föreskrivas, att kommunerna åtager sig

1) underhåll av fastigheter, fastighets- och försäkringsavgifter,

kostnader för möbler in. m., som hittills bekostats av byggnadsfonden;
av utredningen beräknat till ett belopp av .... 0,90 mkr

2) kostnader för möbler och inventarier m. in., som hittills be kostats

av biblioteks- och materielkassan; av utredningen
beräknat till ett belopp av......................... • • • 0,15 mkr

3) kostnader för uppvärmning, belysning m. m., som hittills
bestritts av ljus- och vedkassan; av utredningen beräknat

till ett belopp av .................................... 4,3 mkr

Summa 5,35 mkr

Liksom utredningen föreslår jag, att kommunen skall äga disponera hälften
av de hyresinkomster, som hittills tillfallit läroverkets kassor. Dessa
inkomster har beräknats till 0,56 miljoner kronor, varav hälften utgör
0,28 miljoner kronor. Kommunernas merkostnader vid ett fullständigt avskaffande
av termins- och inskrivningsavgifterna kan således anslås till i
runt tal 5 miljoner kronor.

Då samtliga de utgifter, som hittills utgått ur byggnadsfonden, nu skulle
bestridas på annat sätt, blir byggnadsfonderna överflödiga, och fråga uppstår
då, huru byggnadsfondernas behållningar skall disponeras. Det är
stundom fråga om rätt betydande behållningar. Vid slutet av budgetåret
1953/54 översteg den sammanlagda behållningen de sammanlagda skulderna
med icke mindre än 2,53 miljoner kronor.

Realskoleutredningen föreslår, att vederbörande kommun skall övertaga
byggnadsfondens tillgångar och skulder. Med hänsyn till storleken av de
belopp, varom det är fråga, och det sätt, varpå behållningarna uppkommit,
anser utredningen, att det bör föreskrivas, att eventuella behållningar skall
av kommunerna användas för sådana ändamål, som enligt nu gällande
bestämmelser tillgodoses medelst dessa fonder. Skolöverstyrelsen åter anser,
att behållningarna bör ställas till läroverkens förfogande för att användas
för lärjungarna mera närstående ändamål. Riksräkenskapsverket förordar,
att behållningarna i fråga skall enligt skolöverstyrelsens närmare bestämmande
användas bland annat till förstärkning av vederbörande läroverks
biblioteks- och materielkassa samt understöds- och premiekassa. För egen
del ansluter jag mig till det förslag realskoleutredningen framställt.

Med den avgränsning av kommunens åtaganden, som i det föregående
angivits, skulle ljus- och vedkassan bibehållas. Av kassans nuvarande uppgifter
skulle kvarstå bestridandet av kostnader för avlöning åt vissa vaktmästare,
eldare och övrig betjäning, renhållning och städning; dit torde
också böra föras kostnader för vissa hygieniska anordningar. Överförandet
av uppvärmningskostnaderna på kommunen medför, att kostnaderna
för värmeanläggningarna och bränsleförbrukningen båda kommer att
åvila samma huvudman, vilket ur rationaliseringssynpunkt torde vara en
fördel.

Bestridandet av de tre kvarvarande kassornas utgifter kommer i det
väsentliga att påvila statsverket. Följande tablå torde ge en uppfattning

76

Statsutskottets utlåtande nr 15/. år 1956

om de belopp, som därvid kommer i fråga. Uppgifterna är hämtade ur
realskoleutredningens tab. 57—58, som avser budgetåret 1954/55, samt
ur de beräkningar, som utredningen verkställt beträffande inskrivningsavgifternas
storlek.

Kassa

Biblioteks- och materielkassan .................

Understöds- och premiekassan .................

»Tredje kassan» (nuvarande ljus- och vedkassan)

Summa

Belopp

Därav

mkr

utgifter

3,8

0,15

0,22

5,15

0,30

9,17

0,45

Karaktären av de utgifter, som sammanförts under rubriken övriga utgifter,
är naturligtvis mer eller mindre oviss.

Som inkomster kan påräknas hälften av de hyresintäkter, som hittills
tillfallit kassorna. Beloppet är, såsom tidigare nämnts, 0,28 mkr. Det är
av underordnad betydelse, vilken kassa detta belopp tillgodoföres. Då
biblioteks- och materielkassan enligt utredningens statistik tillförts i genomsnitt
52,3 procent av hyresintäkterna, medför det minsta rubbningen
i bestående förhållanden, om beloppet tillgodoföres denna kassa. Enligt
utredningen hade vidare biblioteks- och materielkassan budgetåret 1954/55
en inkomst på 0,4 mkr och ljus- och vedkassan en inkomst av 0,4 mkr, som
icke utgjordes av statsbidrag, hyror eller lärjungeavgifter. Antas dessa
inkomster fortfarande inflyta, skulle de belopp, som vid terminsavgifternas
avskaffande komme att påvila statsverket, belöpa sig till 9,17 — 0,28 —
— 0,4 — 0,4 — 8,09 mkr. Beloppet stiger, om dessa till sin natur ej
specificerade inkomster till någon del upphör efter lärjungeavgifternas avskaffande.
Det måste också höjas vid de slutliga bedömningarna med hänsyn
till det efter utgången av vårterminen 1955 ökade lärjungeantalet vid
läroverken.

Vid bedömningen av de anförda siffrorna bör givetvis hänsyn tagas till
att staten redan nu bidrar till kostnaderna för bokinköp och bokbindning
och till ljus- och vedkassornas utgifter, innevarande budgetår med 0,54 -f
+ 2,59 = 3,13 mkr. Den verkliga merbelastningen för statsverket kan
således uppskattas till 5 ä 6 mkr och kommer att ligga närmare det lägre
eller det högre av dessa belopp, allteftersom gruppen »övriga inkomster»
fortfarande kommer att inflyta eller icke.

Grovt approximativt kan man säga, att det föreslagna bidragssystemet,
när det trätt i funktion, skulle innebära, att staten ikläder sig en merkostnad
av 8 -+- 5 = 13 mkr för bidrag till läroverksbyggen och till de statliga
läroverkens kassor, att föräldrarna får en lättnad i försörjningsbördan på
omkring 10 mkr och att läroverkskommunerna får en inkomst av 8 — 5 =
= 3 mkr.

Närmare bestämmelser angående beräkningen och fördelningen av anslagsbeloppen
till kassorna torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Såsom realskoleutredningen framhåller, torde kommunerna icke nu böra
formligen åläggas förpliktelser gentemot läroverken utöver dem de redan
åtagit sig. Liksom utredningen väntar jag dock, att de i allmänhet skall
finna det fördelaktigt att medverka till terminsavgifternas avskaffande.
Självfallet bör ingen kommun komma i åtnjutande av byggnadsbidrag för
högre skola utan att ha gjort de för lärjungeavgifternas avskaffande erfor -

77

Statsutskottets utlåtande nr 154. år 1956

derliga åtagandena. Övergång till det nya systemet bör också sättas som
villkor för vissa organisationsändringar på sätt utredningen föreslagit.

Därest någon kommun icke anser sig kunna biträda den av mig föreslagna
uppgörelsen, bör det nuvarande kassasystemet samt termins- och
inskrivningsavgifterna bibehållas vid därvarande allmänna läroverk. Fyllnadsbelopp
till ljus- och vedkassan och anslag till bokinköp och bokbindning
bör vid läroverk, där terminsavgiftssvstemet bibehålies, utgå efter
samma grunder som hittills.

Då kommunerna bör ha tid att förbereda övergången till det nya systemet,
torde reformen icke böra genomföras förrän från och med budgetåret
1957/58. Budgettekniska frågor rörande de erforderliga anslagens karaktär
och redovisning på riksstaten behöver följaktligen icke aktualiseras förrän
vid nästa års riksdag.

Jag övergår härefter till den grupp av skolor, som brukar betecknas som
de högre kommunala skolorna, d. v. s. kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska realskolor. Frågan om terminsavgifterna vid dessa
skolor ligger annorlunda till än vid de allmänna läroverken, enär undervisningen
där enligt gällande stadgar principiellt är avgiftsfri. Pa grund av
särskilda förhållanden har vissa kommuner visserligen medgivits rätt att
upptaga terminsavgifter, men dessa spelar i regel ingen större roll för skolornas
ekonomi. År 1954 utgjorde de salunda vid de kommunala flickskolorna
endast 3,8, vid de kommunala realskolorna 2,6 och vid de praktiska
realskolorna 0,4 procent av årets inkomstsumma. Styrelsen för svenska
landskommunernas förbund förklarar sig icke hysa några betänkligheter
mot slopandet av dessa terminsavgifter, vilka enligt styrelsens mening icke
längre har någon nämnvärd kommunalekonomisk betydelse.

Realskoleutredningen föreslår, att de gjorda medgivandena att upptaga
terminsavgifter återkallas. Jag är av samma mening och kommer, därest
icke riksdagen uttalar någon annan mening, att föreslå Kungl. Maj:t att
återkalla de gjorda medgivandena med utgången av budgetåret 1956/57.

Realskoleutredningen har ifrågasatt, huruvida icke i undantagsfall förlängt
tillstånd att upptaga terminsavgifter bör kunna ifrågakomma för
kommun, som upprätthåller kommunal realskola. Jag kan icke ställa mig
principiellt helt avvisande till någon kortare tids förlängning av tillståndet
på grund av alldeles särskilda undantagsförhållanden men anser det
mindre troligt, att en dylik förlängning i praktiken skall behöva förekomma.

Den av mig föreslagna utvidgningen av avgiftsfriheten till gymnasiet
aktualiserar frågan om terminsavgifternas behövlighet vid skolformer som
de kommunala gymnasierna och de tekniska läroverken, vilka legat utanför
realskoleutredningens utredningsuppdrag. Det är min avsikt att införskaffa
erforderlig utredning rörande lärjungeavgifterna vid dessa skolformer
och förelägga nästa års riksdag de förslag, vartill dessa utredningar
kan föranleda.

Vad slutligen gäller de med förevarande förslag förenade kostnadsökningarna
får jag i anslutning till utredningens i det föregående
återgivna sammanställning härutinnan anföra följande.

De föreslagna forstarkni>1 g sanordningårna i engelska och matematik i
folkskolan bör för skoldistrikten stå öppna redan från och med nästa
redovisningsår. Statsbidrag till kostnaderna för de härför erforderliga liirar -

78 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

timmarna torde i vanlig ordning böra bestridas ur förslagsanslaget till
Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. På grund
av statsbidragssystemets utformning inträder kostnadsökningen för statsverket
först från och med budgetåret 1957/58.

För utarbetande av standardiserade prov i engelska har skolöverstyrelsen
för nästa budgetår räknat med en engångskostnad av omkring 10 000 kronor.
Denna kostnad avses skola belasta den i överstyrelsens avlöningsstat
upptagna, förslagsvis betecknade anslagsposten tiirArvoden åt experter
och tillfällig personal m. in. I mån av behov torde Kungl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål vilja medge överskridande av nämnda post. Det torde
böra ankomma på överstyrelsen att senare i vederbörlig ordning framlägga
förslag om medelsanvisning för tryckning av proven.

För anordnande av feriekurser för lärare med äldre behörighet och av
pedagogdagar för lärare med behörighet har utredningen beräknat en kostnad
av sammanlagt 140 000 kronor. Medel för ändamålet torde böra anvisas
från och med budgetåret 1957/58; jag utgår från att skolöverstyrelsen
framlägger förslag härom i höst.

För utvidgning av stödkurserna i radio för lärare med behörighet, för
anordnande av sommarkurser för handledare utan behörighet samt för utvidgning
av radiotjänsts konsulentverksamhet har utredningen räknat med
ett medelsbehov av sammanlagt 160 000 kronor. Medel för ändamålet
torde böra anvisas från och med budgetåret 1957/58 under reservationsanslaget
till Folkskolor in. m.: Anordnande av kombinerad korrespondensoch
radioundervisning. I den mån å nämnda reservationsanslag tillgängliga
medel därtill räcker, torde emellertid Kungl. Maj:t böra äga medge,
att anslaget redan under nästa budgetår i den utsträckning, som är möjlig,
utnyttjas för ifrågavarande ändamål. Jag förutsätter, att skolöverstyrelsen
och radiotjänst uppmärksammar de möjligheter, som härvidlag kan vppa
sig.

Den föreslagna utvidgningen av skolöverstyrelsens konsulentverksamhet
bör genomföras från och med budgetåret 1957/58. Det torde alltså få ankomma
på överstyrelsen att äska medel härför i sina petita för nämnda
budgetår.

Kostnaden för de försök med särskild realexamen och organiserad läxhjälp,
som nu förekommer, bestrides för närvarande ur reservationsanslaget
till Skolöverstyrelsen: Försöksverksamhet m. m. Jag förordar, att kostnaderna
för undervisning ledande till särskild realexamen samt för organiserad
läxhjälp i den form, som jag i det föregående tillstyrkt, från och
med nästa redovisningsår överföres till vederbörande skolforms avlöningsanslag
respektive anslag till avlöningsbidrag. För de högre kommunala
skolornas del medför statsbidragssystemets utformning, att bidragsanslagets
belastning ökar först från och med budgetåret 1957/58.

I årets statsverkspropostion, bilagan åttonde huvudtiteln, har Kungl.
Maj :t under punkten 252 för nästa budgetår äskat ett förslagsanslag av
59,8 miljoner kronor till bidrag till vissa byggnadsarbeten inom folkskoleväsendet.
I det föregående har jag tillstyrkt införande från och med nästa
budgetår av byggnadsbidrag jämväl till de allmänna läroverkens realskoledelar
och till högre kommunala skolor. Då sistnämnda bidrag avses skola
utgå enligt samma grunder, som gäller för folkskolans byggnadsbidrag,
synes det mig lämpligt, att medel för båda ändamålen anvisas under ett

79

Statsutskottets utlåtande nr 154 År 1956

gemensamt förslagsanslag. Detta torde böra benämnas Bidrag till vissa
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet samt upptagas i åttonde
huvudtitelns avdelning I. Folkskoleväsendet in. m. under särskild mellanrubrik
omedelbart efter anslagen till skolmåltids verksamheten. Med utgångspunkt
i storleken av den del av den totala investeringskvoten för
skolbyggnadsändamål, som för närvarande kan beräknas komma att tas
i anspråk för statsbidragsberättigande byggnadsföretag avseende statliga
realskolor och högre kommunala skolor, samt med hänsyn till ordningen
för statsbidragets utbetalande ävensom övriga på medelsåtgången under
nästa budgetår inverkande faktorer anser jag mig böra förorda, att det
i statsverkspropositionen äskade anslagsbeloppet för budgetåret 1956/57
uppräknas med i runt tal 3 miljoner kronor. Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan torde alltså böra ändras till att avse anvisande
för nästa budgetår av ett förslagsanslag av 62 800 000 kronor till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

Jag vill i detta sammanhang understryka den synnerliga angelägenheten
av att skolbyggnadsverksamheten i möjligaste mån förbilligas och
att därmed största möjliga antal skollokaler utvinnes inom den disponibla
skolbyggnadskvoten. Jag får erinra om att frågan om möjligheterna, att
bygga billigare skolor för närvarande är föremål för utredning och överväganden
av statens nämnd för byggnadsforskning, statens byggnadsbesparingsberedning,
sakkunniga för omprövning av vissa statsbidrag på skolväsendets
område samt givetvis även skolöverstyrelsen. Jag vill också
hänvisa till 1954 års riksdags skrivelse i detta ämne (SU 166, Rskr 380).
För egen del vill jag här särskilt framhålla vikten av att vid den nu pågående
översynen av grunderna för statsbidraget till skolbyggnader bidragsbestämmelserna
utformas så, att ett nedbringande av anläggningskostnaderna
verkligen stimuleras och att planeringen av skolbyggnadsföretagen
redan från början inriktas på byggnadsprogram inom rimliga ekonomiska
gränser utan att fördenskull berättigade anspråk på lokalernas standard
och ändamålsenlighet eftersättes. Ett flertal olika utvägar kan tänkas
för att motverka sådana kostnadsfördyrande faktorer såsom bland annat
överdimensionering, onödigt kostsamma planlösningar och alltför dyrbart
byggnadsmaterial. En eftersträvansvärd lösning vore att uppställa vissa
maximibelopp för statsbidragsunderlagen. I avvaktan pa resultatet av
pågående utredningar och överväganden i denna fråga är jag icke nu
beredd att förorda några bestämda regler härvidlag. Enligt min mening
bör emellertid såväl vid skolöverstyrelsens lokalbehovsprövning, förhandsgranskning
av skissritningar och handläggning av statsbidragsansökningarna
som vid den departementala beredningen av dessa ärenden ytterligare
skärpt uppmärksamhet ägnas, åt förevarande spörsmål och en restriktiv
praxis iakttagas vid bedömningen av skäligheten av statsbidragsunderlagens
storlek.

Såsom jag i det föregående förordat, bör inskrivnings- och terminsavgifter
för elever vid de allmänna läroverken avskaffas med utgången av nästa
redovisningsår. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen att i petita
för budgetåret 1957/58 framlägga närmare förslag om de riksstatsanslag,
som påkallas vid den av mig förordade avvecklingen av avgiftssystemet.

Införandet av de för högre kommunala skolor gällande bidragsgrunderna
jämväl med avseende ii kommuniigda treåriga rcalskollinjcr vid kommunala

80 Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

flickskolor (för närvarande i Karlstad, Linköping och Västerås) bör ske
från och med redovisningsåret 1957/58. Jag utgår från att skolöverstyrelsen
i vederbörlig ordning äskar medel härför.

Såsom framgår av vad jag nu anfört kommer statsverkets kostnader vid
genomförande av förevarande förslag att successivt öka under de närmaste
budgetåren. För nästa budgetår kommer i första hand byggnadsbidrag
med omkring 3 miljoner kronor samt i viss utsträckning‘kostnader för
undervisning för särskild realexamen och organiserad läxhjälp. För budgetåret
1957/58 kan man räkna med att byggnadsbidragen till följd av bidragssystemets
tekniska utformning ökar till omkring tre fjärdedelar av
den totala bidragsvolymen, av utredningen uppskattad till omkring 9 miljoner
kronor. Därtill kommer statsbidraget till förstärkningsanordningar
inom folkskolan på närmare 5 miljoner kronor samt ett ungefärligen lika
stort belopp för statens andel i kostnaderna för terminsavgifternas avskaffande.
Ytterligare tillkommer bland annat kostnader på sammanlagt
omkring drygt en halv miljon kronor för kurs- och konsulentverksamhet
m. m. Påföljande budgetår, 1958/59, ökas statsverkets kostnader främst
genom att byggnadsbidragsanvisningen då torde nå sin totala volym, vartill
kommer bland annat kostnaden för ökat statsbidrag till de treåriga
realskollinjerna vid vissa kommunala flickskolor. Fullt genomförda kan
de olika reformerna beräknas medföra en kostnadsökning för statsverket
av drygt 22 miljoner kronor årligen. Härifrån kan dragas de av utredningen
beräknade bruttobesparingarna på mellan 4 och 15 miljoner kronor,
beroende på i vilken omfattning fyraåriga realskollinjer bibehålies.
En dylik reduktion är emellertid utan egentligt värde vid en uppskattning
av den samlade kostnadsutvecklingen, eftersom den organisatoriska reformen
avser icke att göra några besparingar i statens utgifter utan att
öka samhällets möjligheter att främja de stora årskullarnas utbildning på
realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans genomförande.

Motioner

Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena hänvisas
till motionerna 1:427, 1:527, 1:545, 1:547, 1:548, 1:549, 1:550, 11:112,
II: 513, II: 521, II: 723, II: 724, II: 725 och II: 726.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat dels utlåtande av skolöverstyrelsen
över det i motionerna I: 421 och II: 513 framställda yrkandet att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om försök med kombinerade
intagningsmetoder från nuvarande folkskola till nuvarande högre
skolor samt för att prov lämpade för ämnes- och linjevalet inom enhetsskolan
utexperimenteras och prövas, dels och• utlåtande över motionen
11:112 angående tillsättningen av folkskollärartjänster i lönegrad Ce 23 vid
allmänt läroverk och jämförlig skolform av skolöverstyrelsen (som hört
folkskolinspektörema), läroverksläramas riksförbund, Sveriges folkskollärarförbund
och Sveriges folkskollärarinneförbuncl.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över angivna yrkande i motionerna
I: 421 och II: 513 anfört bland annat följande.

81

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

De båda delvis olikartade tillämpningsområdena för de föreslagna
urvals- och intagningsinstrumenten sammanfaller i en väsentlig punkt,
nämligen i det att olika prov och kombinationer av prov och betyg utgör
underlaget för studierådgivning, både då sådan rådgivning äger rum i
samband med övergång från folkskolan till realskolan och då rådgivningen
sker inför ämnes- och linjeval inom enhetsskolan. Denna gemensamma
funktion för olika urvalsförfaranden framhålles också i motionen.

I syfte att analysera variationerna beträffande begåvningsstrukturen
inom elevklientelet på enlietsskolans högstadium genomför försöksavdelningen
innevarande vårtermin i klasserna 8 och 9 en differentiell begåvningsundersökning.
Undersökningen avses under läsåret 1956/57 utsträckas
till klasserna 6 och 7. Vidare sker under vårterminen 1956 en undersökning
av elevernas i klass 8 yrkesintressen, varvid speciellt förändringarna
i elevernas yrkesintresse från klass 7 till klass 8 skall studeras. Motsvarande
undersökning avses upprepas, då ifrågavarande elever uppnått
klass 9.

På grundval av ovannämnda undersökningar torde underlaget för studierådgivning
inför ämnes- och linjevalet inom enhetsskolan förbättras.
Undersökningsresultaten synes också kunna ligga till grund för rådgivning
i samband med övergång från folkskolan till olika realskoleformer. Erfarenheterna
från undersökningarna torde vidare kunna utnyttjas för att i enlighet
med realskoleutredningens förslag fastställa ett mera tillfredsställande
system för intagning till den treåriga realskolan. För en avsevärd förbättring
av prognosförmågan hos ett intagningssystem torde utöver intresseoch
begåvningsfaktorer ytterligare faktorer, såsom ambition och övriga
personlighetsfaktorer, böra ingå. Undersökningar i avsikt att klarlägga
dessa frågor synes i enlighet med motionens förslag böra utföras vid de
föreslagna särskilda försöksskolorna.

Överstyrelsen föreslår, att resultaten av ovan nämnda undersökningar
avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Av de avgivna remissvaren över motionen II: 112 inhämtas bland annat
följande.

Skolöverstyrelsen hemställer, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Överstyrelsen håller före, att extra ordinarie adjunkt i lönegrad Ce 27
och extra ordinarie ämneslärarinna i Ce 25, som av överstyrelsen antagits
i respektive lönegrader och erhållit förordnande tills vidare eller som av
kommunal eller enskild skolas styrelse förordnats, icke skall behöva entledigas
eller vidkännas ändring av erhållet förordnande till förmån för en
folkskollärare i lönegrad Ce 23. Samma ståndpunkt intar överstyrelsen
även beträffande sådan extra ordinarie lärare i reglerad befordringsgång,
vilken erhållit fullständig lärarutbildning för behörighet som ordinarie
lärare i läroämnen. Däremot synes anstånd med lediganmälan och tillsättning
av 23-gradstjänst i syfte att bereda lärare utan sådan fullständig
lärarutbildning för fortsatt förordnande vid samma skola icke böra generellt
kunna påräknas. Endast om särskilt tvingande skäl kunnat åberopas,
har överstyrelsen medgivit undantag från denna regel. Sådana omständigheter
har exempelvis åberopats på mindre orter, diir svårighet skulle uppstått
för en lärare, som är fast knuten till orten, att erhålla annan accep6
— Ii ihan g till riksdagens protokoll 1956. 6 sand. Nr 15%

82

Statsutskottets utlåtande nr 15Jj. år 1956

tabel läraranställning, om fortsatt förordnande skulle omöjliggjorts genom
tillsättning av 23-gradstjänst.

Den nu föreliggande motionen upptar i stort sett samma synpunkter
beträffande tillsättningen av 23-gradstjänsterna, som Läroverksläramas
riksförbund framfört i en underdånig skrivelse av år 1955 vilken icke föranledde
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Flera folkskolinspektörer framhåller i sina remissvar, att gällande anvisningar
i ämnet i vissa avseenden synes vara analoga med bestämmelserna
i Kungl. kungörelsen den 14 maj 1954 angående småskollärares tjänstgöring
i vissa fall. Enligt § 1 av ifrågavarande kungörelse »---skola

småskollärare såsom klasslärare tjänstgöra i tredje klassen i sådana skolor
av A-formen, vid vilka eljest skulle nyanställts icke-ordinarie folkskollärare
eller ineddelas fortsatt förordnande för extra folkskollärare, som ej avlagt
folkskollärarexamen».

Eftersom motionärernas hemställan ansluter sig direkt till första delen
av ifrågavarande övergångsbestämmelse, bör givetvis även den senare delen
beaktas i detta sammanhang. Parallellen beträffande lärare vid högre skolor
måste bli, att endast lärare med full behörighet till adjunkts- respektive
ämneslärartjänst vid sådan skola icke skall behöva entledigas till förmån
för en 23-gradslärare. Det är denna uppfattning överstyrelsen hävdat i
sina anvisningar angående tillsättning av 23-gradstjänster. Det synes överstyrelsen
naturligt, att obehörig lärare, som uppehåller 23-grads''tjänst, får
lämna denna, så snart lärare med behörighet för sådan tjänst kan erhållas.

Beträffande motionärernas motivering för sitt förslag framhålles i remisssvaren
från folkskolinspektörerna bland annat, att farhågorna synes i hög
grad överdrivna, att motionärerna över hövan tillspetsat hithörande problem
och att erfarenheterna från de olika inspektionsområdena icke ger
stöd för de påstådda missförhållandena.

Läroverksläramas riksförbund tillstyrker bifall till motionen och har anfört
bland annat följande.

Nuvarande system för tillsättning av 23-lärare vid högre skolor har vållat
mycken oro och irritation. Enligt förbundets mening bör detta tillstånd
icke få bestå. De stora olägenheterna ter sig särskilt olyckliga mot bakgrunden
av att de inte uppväges av några fördelar för skolväsendet. Det
avgörande skälet för hittillsvarande tillsättningssystem har varit en strävan
att sprida 23-lärarna jämnt över hela landet. Att en sådan strävan i
princip är befogad torde de flesta vara ense om. Men att denna strävan
kan tillgodoses på ett smidigare sätt än det nu tillämpade, anser sig förbundet
kunna visa med följande.

Tiden juni—augusti 1955 tillsattes genom tjänstemannaförmedlingarna
cirka 1 200 icke-ordinarie lärare i läroämnen vid de högre skolorna. Som
regel har det varit fråga om nyanställningar på ledigblivna platser. Under
samma tid tillsattes cirka 50 23-lärare, sedan cirka 270 23-tjänster varit
ledigförklarade. Nytillskottet 23-lärare med ingången av läsåret 1955/56
uppgick sammanlagt till ett 60-tal. Det synes uppenbart, att dessa 50—60
23-lärare — och åtskilligt flera, om så bleve aktuellt — skulle kunna tillsättas
genom att tusentalet lediga anställningar utnyttjades och utan att
därvid principen om jämn geografisk fördelning åsidosattes.

Vid de högre skolorna finns 2—3 000 icke-ordinarie lärare i läroämnen.

83

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

Flertalet av dessa lärare innehar sådana anställningar, att de står inför
risken att exempelvis till ett nytt läsår få lämna plats för en 23-lärare. Det
är ju för läraren omöjligt att under vårterminen förutse, om av det påföljande
läsårets nya kvot 23-tjänster någon eller några dylika tjänster kommer
att vid vårterminens slut tilldelas skolan, där han tjänstgör, och om
någon 23-lärare anmäler sig som sökande till ev. dylik tjänst. Det är enligt
förbundets mening dålig personalpolitik att årligen oroa ett par tusen
lärare i deras anställningar för att säkra en spridning av årligen 50—100
23-lärare — i synnerhet som en spridning kan åstadkommas på det rationellare
sätt, som föreslagits i motionen.

Förbundet har vänt sig till rektorerna vid allmänna läroverk, högre kommunala
skolor och statsunderstödda privatläroverk och bett dessa uttala
sin mening beträffande motionen i form av tillstyrkan eller avstyrkan.
I den svarsblankett, som utsänts till rektorerna, har tillstyrkan uppdelats
i två alternativ: det ena alternativet anknyter helt till motionens hemställan,
det andra gör en inskränkning så till vida som det medger att lärare,
som med avseende på teoretisk utbildning ej är behörig till reglerad befordringsgång
(högre eller lägre) eller som ej äger därmed jämförlig utbildning,
skall kunna »utträngas» av 23-lärare från fortsatt förordnande vid
skolan. Med lärare med »därmed jämförlig utbildning» avses teol. kand.
samt fil. kand. eller fil. stud. med 2 + 2 akademiska betyg i skolämnen.

Svar från alla rektorer har ej kunnat inväntas. Det material som inkommit
visar följande. 191 rektorer (99 %) tillstyrker helt eller i princip bifall
till motionen. Av dessa 191 rektorer tillstyrker 135 (70 %j bifall utan
inskränkning och 56 (29 %) med den inskränkning som angivits ovan. Tre
rektorer (1 %) avstyrker bifall.

Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges jolkskollärannnejörbund har
i gemensamt yttrande anfört bland annat följande.

Enligt den förhandlingsöverenskommelse som år 1953 träffades mellan
TCO och civildepartementet och som sedermera godkändes av 1954 års
riksdag skall folkskollärartjänster i lönegrad 23 inrättas på enhetsskolans
högstadium och på realskolstadiet med utgångspunkt från ett behov av
6 000 ä 7 000 folkskollärartjänster av ifrågavarande slag vid en fullt utbyggd
enhetsskola. Folkskollärarförbunden fäste vid förhandlingarna synnerlig
vikt vid att nämnda tjänster skulle bli permanenta och att de fördelades
jämnt över hela landet. Detta kom också till uttryck i departementschefens
uttalande i proposition nr 149/1954 (s. 26—28). Tjänsterna
skulle sålunda inte på något sätt betraktas som bristtjänster för skolor på
mindre eftersökta skolorter. Folkskollärarförbunden vill på nytt understryka
ovannämnda synpunkter, som också godkändes av 1954 års riksdag
vid behandlingen av förenämnda proposition. Ett bifall till motionens
yrkande skulle enligt folkskollärarförbundens bestämda mening stå i strid
med 1953 års överenskommelse mellan personalorganisationerna och civildepartementet.
Förbunden förutsätter att statsmakterna inte ensidigt ändrar
den träffade förliandlingsöverenskommelsen.

Under hänvisning till vad ovan anförts och då det inte heller i (ivrigt har
redovisats några bärande skiil, som skulle motivera ändrade bestämmelser
för inrättande och tillsättning av nämnda tjänster, hemställer folkskol lärarförbunder,
att utskottet måtte avstyrka motionen.

84

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Utskottet

Den organisation av de högre skolorna på realskolestadiet, som Kungl.
Maj:t inbjudit riksdagen att godkänna, avser övergångstiden före enhetsskolans
allmänna genomförande. Realskoleutredningen har i sina beräkningar
utgått från, att enhetsskolans egentliga organisationsperiod skall
infalla under 1960-talet och vara avslutad läsåret 1972/73. Departementschefen
synes vara av samma mening: enhetsskolans genomförande senast i
början av 1970-talet bör vara en av de fasta riktpunkterna för vår skolpolitik,
säger departementschefen.

Den i propositionen föreslagna organisationen är således endast avsedd
för en begränsad tidrymd. De nya organisationsformerna kan i den utsträckning,
som befinnes lämplig, träda i stället för de teoretiska skolformer,
som av gammalt funnits på realskolestadiet, men däremot enligt
utskottets bestämda mening icke ersätta enhetsskolan, som har att befatta
sig med hela skalan av begåvningstyper. Ett bifall från riksdagens
sida till Kungl. Maj:ts förslag får icke inverka på tidtabellen för enhetsskolans
genomförande. Övergångstiden före enhetsskolans allmänna genomförande
bör enligt utskottets mening göras så kort som omständigheterna
medger.

Liksom departementschefen anser utskottet emellertid, att de högre skolornas
organisation icke kan hållas orubbad under övergångstiden. Bakgrunden
till propositionen är den besvärande platsbristen vid de högre
skolorna, vilken — om intet åtgöres — torde komma att förvärras de närmaste
åren, allteftersom 40-talets stora årskullar når upp i läroverksåldern.
Jämväl enligt utskottets mening är det i detta läge nödvändigt att finna
en organisation för de högre skolorna, som icke ställer större krav än nödvändigt
på lärar- och lokaltillgångarna.

I överensstämmelse med direktiven har realskoleutredningen prövat två
utvägar ur dagens läge. Den ena skulle innebära, att den yttre organisationen
hålles oförändrad men undervisningen i de lägsta klasserna övertages
av folkskollärare med vidareutbildning. Den andra möjligheten är
att införa ett system av övervägande treåriga realskolor och femåriga flickskolor,
byggande på en sexårig bottenskola. Utredningen har i sitt slutliga
förslag hållit båda möjligheterna öppna. Ortsförhållandena skiftar, valet
av organisationsform bör träffas för varje läroverksort för sig och föregås
av noggranna utredningar genom lämpliga kommunala organ.

Utredningen väntar, att kommunernas ställningstagande i första hand
skall bestämmas av behovet av kapacitetsökning vid de högre skolorna
och möjligheten att uppnå förbättring genom valet av skolorganisation,
men utesluter därmed icke, att hänsyn tages även till andra inverkande
omständigheter redan vid frågans behandling på det kommunala planet.

85

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Realskoleutredningen går icke närmare in på det interkommunala samarbete,
som ofta måste föregå eller komplettera kommunens förslag i organisationsfrågan.
Denna del av uppgiften har ansetts i huvudsak ankomma
på andra parallellt arbetande utredningar. Utredningen anknyter dock till
skolstyrelseutredningens hösten 1955 avgivna förslag om skolväsendets lokala
och regionala ledning. De av denna utredning föreslagna mellaninstanserna
skulle ha viktiga funktioner vid organiserandet av det interkommunala
samarbetet på skolans område. Realskoleutredningen tänker sig, att
utlåtande över kommunens organisationsplan för de högre skolorna alltid
skall avgivas av vederbörande mellaninstans. Intill dess mellaninstanserna
trätt i verksamhet, måste det erforderliga interkommunala samarbetet försiggå
i hittills brukliga former.

Det slutliga avgörandet skulle enligt utredningen falla hos en central
myndighet, tills vidare hos Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande,
längre fram hos skolöverstyrelsen. Det är naturligt, att därvid rikssynpunkterna
beaktas fullständigare än som är möjligt vid frågans kommunala
och regionala handläggning. Den föreslagna organisationens anspråk på
lärare och investeringar måste prövas även med hänsyn till landets totala
tillgångar och behov i dessa avseenden, och det måste dessutom tillses, att
den lokala skolorganisationen icke får en utformning, som kan bli till hinder
vid övergången till enhetsskolesystemet. Den centrala prövningen måste
alltså, även den, vara en sakprövning.

Ehuru således en central slutprövning enligt utredningens mening är
nödvändig, ger dess förslag tydligen ett betydande utrymme för kommunala
insatser och för kommunens egen bedömning av sina skolfrågor. Utredningen
väntar sig, att ett dylikt val av organisationsformer under medverkan
av kommunala organ kommer att leda till, att den treåriga realskolan
blir realskolans huvudform men att den äldre organisationen kommer
att bibehållas på vissa orter.

Departementschefen har för sin del kommit till övertygelsen, att organiserandet
av treåriga linjer är en möjlig och nödvändig åtgärd i det läge,
vari skolorganisationen befinner sig, när de stora årskullarna nu inträder
på realskolans åldersstadium. Liksom flertalet av de hörda myndigheterna
anser han sig också kunna i huvudlinjerna tillstyrka det förslag, för vilket
nyss redogjorts (utredningens alternativ A). Detta utesluter dock icke,
säger departementschefen, att genomförandet ordnas i etapper i anslutning
till ett av skolöverstyrelsen framställt förslag, så att för olika grupper av
orter olika tidpunkter fastställs för ingivandet av organisationsförslagen.

Då Kungl. Maj:t ännu icke tagit ställning till skolstyrelseutredningens
förslag, bör enligt departementschefens mening detaljerna i det administrativa
förfarandet få ankomma på Kungl. Maj:ts avgörande. Även uppkommande
frågor om övergångsanordningar och ordningen för de äldre
linjernas avveckling bör avgöras av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts

86 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

bemyndigande av skolöverstyrelsen. Utan hinder av beslut, som riksdagen
tidigare fattat i fråga om organisationen av allmänna läroverk och högre
kommunala skolor, bör vidare Kungl. Maj:t äga föreskriva, att treåriga
realskollinjer skall inrättas istället för fyra- eller femåriga och fyraåriga
istället för femåriga, där sådant befinnes av ortsförhållandena påkallat.
Slutligen bör det enligt departementschefens mening ankomma på Kungl.
Maj:t att besluta om införande vid kommunala flickskolor av femårig lärokurs
istället för sju- eller sexårig.

I motionerna I: o45 och II: 721 föreslås, att för inrättande av treåriga
realskolor och femåriga flickskolor åtskilliga av motionärerna angivna förutsättningar
skall vara för handen. Motionerna I: 550 och II: 727 åter
framhåller, att de bestämmelser, som skall utarbetas för de blivande organisationsförändringarna,
bör bygga på kommunal frihet och fastslå behovet
av interkommunal planering. Med hänsyn till de jämförelser mellan skolformerna,
som skall företas enligd 1950 ars skolbeslut, finner motionärerna
det vidare önskvärt, att ett mindre antal medelstora städer med olika slag
av näringsliv bereds möjlighet att bibehålla och utveckla den nuvarande
realskoleorganisationen. I motionerna I: 427 och II: 529 betonas slutligen
starkt, att möjligheterna till jämförelser icke får spolieras.

I likhet med departementschefen och på de skäl, som av honom andragits,
anser utskottet, att en organisation med treårig lärokurs som
huvudform för realskolan och femårig lärokurs som huvudform för flickskolan
är möjlig och i nuvarande läge nödvändig. Vid genomförandet torde
utredningens alternativ A kunna i berörda delar tillämpas; utskottet kan
ansluta sig till vad departementschefen därom anfört och tillstyrker följaktligen
propositionens hemställan i vad avser grunderna för realskolans och
den kommunala flickskolans organisation. Prövningen av organisationen
på de särskilda orterna bör på alla stadier av frågans behandling vara allsidig
och realistisk. Vid det slutliga avgörandet bör skolkommunens önskemal,
interkommunala planeringsbehov och allmänna hushållningssynpunkter,
främst i fråga om lärar- och lokaltillgångarna, beaktas och samordnas.
Självfallet bör därvid även all tillbörlig hänsyn tagas till de erfarenheter
av de olika organisationsformernas bärkraft, som successivt kommer att
göras. Slutligen bör beaktas, att den organisation, som fastställes, icke får
försvåra övergången till enhetsskolesystemet.

I avseende på detaljutformningen vill utskottet blott understryka utredningens
uttalande, att en organisation, som upptar saväl femåriga som treåriga
linjer, endast bör förekomma i de sällsynta fall, där starkare konkurrens
mellan linjerna i rekryteringshänseende icke är att vänta, exempelvis
av geografiska skäl, och att avgörandet om eventuella undantag bör
förbehållas Kungl. Maj:t. Normalt bör således den femåriga realskolan avskaffas
på de orter, där nu femåriga och treåriga linjer arbetar parallellt
med varandra.

87

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

Av det sagda framgår, att utskottet icke kan ställa sig bakom de mycket
starkt restriktiva direktiv, som förordas i motionerna I: 545 och II: 721.
Utskottet avstyrker således dessa motioner i här förevarande delar.

Realskoleutredningen har alternativt övervägt en obligatorisk övergång
till den nya organisationen inom en relativt kort tidrymd. När utredningen
icke ansett sig kunna förorda denna lösning, har ett av skälen varit, att
med hänsyn till 1950 års giv i skolfrågan tillfälle alltjämt bör finnas att jämföra
arbetsförhållanden och arbetsresultat inom olika skolformer, i den
mån sådana jämförelser är möjliga. Departementschefen har i annat sammanhang
bebådat en sammanfattande utredning i skolfrågorna, som bör
vara avslutad i sådan tid, att därpå grundade förslag om enhetsskolans
successiva genomförande och skolväsendets vidare utveckling kan föreläggas
riksdagen i början av 1960-talet. Riksdagen har funnit denna tanke
riktig, och utskottet vill här blott i anslutning till motionerna I: 550 och
II: 727 framhålla vikten av att den äldre organisationen tillätes bestå på
orter med varierande struktur, därest orterna i fråga kan tillgodose övergångstidens
utbildningsbehov på realskolestadiet utan permanenta nybyggnader;
därigenom skulle möjligheter vinnas att bättre belysa den äldre
organisationens funktionssätt och arbetsresultat.

Med vad utskottet i det föregående anfört torde även de mycket allmänt
hållna motionerna I: 427 och II: 529 få anses besvarade, i den mån
dessa icke redan tidigare avhandlats av utskottet i andra sammanhang.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att en omorganisation
av de existerande skolorna på föreslaget sätt icke på alla orter är tillräcklig
för att säkerställa utrymmet för de stora årskullarna. Nya skolenheter måste
komma till stånd såväl på orter, där de nuvarande högre skolorna är otdlräckliga,
som på orter, där det för närvarande icke finnes några högre skolor.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att upprättandet av
kommunala realskolor och praktiska kommunala realskolor därvid är den
väg, som i första hand bör ifrågakomma.

På några orter, huvudsakligen i större städer, har man försökt en lösning
med i folkskolan inbyggda linjer, som leder till allmän eller praktisk
realexamen. För några år sedan gav utskottet uttryck åt vissa farhågor
inför ett alltför ymnigt upprättande av dylika linjer (uti. 1952: 174, s. 28,
jfr 1953: 139, s. 27). Därest inriktningen på att inom folkskolans ram söka
inarbeta den nuvarande realskolan bleve mera allmän, syntes det utskottet
som om försöksverksamheten skulle bli föremål för en alltför ensidig
utveckling. Departementschefen förklarar sig nu dela denna mening. Pa
orter, där inbyggda linjer redan existerar, bör de få bestå och även utbyggas
med parallellavdelningar, men på andra orter bör enligt departementschefens
mening utvecklingen länkas in på en komplettering av realskoleorganisationen
genom fristående kommunala realskolor med tre- eller fyraårig
lärogång.

88

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

En motsatt åsikt framföres i motionerna I: 545 och II: 721 samt i I: 547
och II: 728. Enligt de båda förstnämnda motionerna bör upprättandet av
inbyggda linjer till och med ges företräde framför en omorganisation av
existerande realskolor, och i de båda senare betecknas de inbyggda linjerna
som en organisationsform, vilken är särskilt lämplig för landsbygden som
övergång till enhetsskolan. Bland annat framhålles, att möjligheten att
med statsbidrag anordna skolskjutsar jämväl för realskolans elever skulle
skapa bättre förutsättningar för kommunerna att genomföra centraliseringen
av sjunde klassen.

Utskottet vill erinra om att hittills jämförelsevis starka praktiskt-ekonomiska
skäl kunnat anföras till förmån för användningen av inbvggda linjer
i \iss utsträckning. Statsbidraget till lärarlönerna utgår visserligen efter
samma grunder vid kommunala realskolor och inbyggda linjer, men frånvaron
av statliga byggnadsbidrag har gjort det vanskligare för en kommun
att bygga hus för en kommunal realskola än för i folkskolan inbyggda realskollinjer.
Utskottet förklarade sig också i sitt år 1952 gjorda uttalande
kunna i viss utsträckning godtaga försök med inbyggda linjer och har
bland annat vid behandlingen av prop. 1954:137 icke framställt någon
erinran mot att departementschefen tillstyrkt en vidgad användning av
inbyggda linjer i Stockholms södra stadsdelar och i ett undantagsfall medgivit
inrättande av inbyggd linje i folkskolan i en tätort på landsbygden.

Utskottet kommer längre fram i detta utlåtande att tillstyrka Kungl.
Majds förslag att införa statsbidrag till byggnadsföretag vid högre skolor.
Bedömningsgrunderna ändras därigenom. I det nya läget anser sig utskottet
böra tillstyrka en åtstramning av tillståndsgivningen för inbyggda
linjer på sätt departementschefen förordat.

Utskottet vill därvid understryka, att betänkligheterna mot inrättandet
av inbyggda linjer ingalunda är mindre, när det gäller landsbygdsskolor
än städer med ett väl utbyggt skolväsen. Inbyggda linjer i landsbygdens
folkskolor torde för närvarande få räkna med allvarliga svårigheter att
skaffa fullgoda lärarkrafter, och risken är större att man på sådana orter
icke förmår skapa praktiska utbildningsmål, som kan balansera det teoretiska
bildnmgsmålet i en inbyggd linje. Frågan om skolskjutsarnas anordnande
torde icke vara avgörande, då studiebidrag för dagliga resor utan
behovsprövning utgår till de lärjungar, för vilka statsbidrag till skolskjuts
icke erhålles. Utskottet, som redan på andra grunder avstyrkt motionerna
I: 545 och II: 721 i vad nu är i fråga, kan på grund härav icke heller tillstyrka
motionerna I: 547 och II: 728.

På de orter, där övergång till treårig realskola i princip genomföres,
måste i regel ett komplement av jijraåriga linjer finnas icke endast för
lärjungar, som icke inhämtat förkunskaper i engelska eller eljest icke är

89

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

behöriga att intagas på treårig linje, utan också för dem som av andra skäl
är i behov av en långsammare studiegång. Utskottet har intet att erinra
mot vad departementschefen anfört i fråga om avvägningen mellan treåriga
och fyraåriga linjer. I likhet med motionerna I: 550 och II: 727 förutsätter
utskottet därvid, att skolöverstyrelsens nuvarande rätt att medgiva
upprättande av parallellavdelningar till i vederbörlig ordning inrättade
linjer skall bibehållas.

Då fyraårig linje normalt skall finnas på varje ort, där treåriga sådana
inrättas, har realskoleutredningen ansett sig kunna föreslå högre intagningsjordringar
på de treåriga linjerna än på de fyraåriga. I motionerna I: 421
och II: 513 (s. 21) föreslås skrivelse till ICungl. Maj:t med anhållan om
försök med kombinerade intagningsmetoder från nuvarande folkskola till
nuvarande högre skolor samt för att prov, lämpade för ämnes- och linjevalet
inom enhetsskolan, utexperimenteras och prövas. Skolöverstyrelsen,
som yttrat sig över motionerna i denna del, meddelar att vissa undersökningar
rörande begåvningsstrukturen och lärjungarnas yrkesönskningar för
närvarande pågår inom enhetsskolan och anser, att resultaten därav bör
avvaktas, innan ytterligare ändringar i intagningsförfarandet vidtas. Utskottet
finner det visserligen liksom motionärerna vara betydelsefullt, att
ett förbättrat intagningssystem snarast möjligt kommer till stånd, men
finner sig med hänsyn till vad som anförts av skolöverstyrelsen icke kunna
tillstyrka, att den föreslagna skrivelsen till Kungl. Maj:t avlåtes.

Mot vad departementschefen anfört i fråga om ''praktiska linjer i realskolan,
särskild realexamen och organiserad läxhjälp vid de högre skolorna
har utskottet intet att erinra. Utskottet ansluter sig således till departementschefens
förslag, att kostnaderna för undervisning, som leder till särskild
realexamen, och för organiserad läxhjälp i den form denna tillstyrkts
av departementschefen från och med nästa redovisningsår överföres till
vederbörande skolforms avlöningsanslag respektive anslag till avlöningsbidrag.

En väsentlig förbättring av arbetsförhållandena vid våra högre skolor
kan förväntas, om en icke alltför obetydlig sänkning av maximiantalet
lärjungar i klassavdelningarna kan genomföras. Realskoleutredningen har
ansett det önskvärt, att den treåriga realskolan från och med det läsår,
då den blir realskolestadiets huvudform, bereds möjlighet att arbeta med
ett elevmaximum av 30 lärjungar per avdelning. Departementschefen understryker
det pedagogiska värdet av denna reform men invänder, att tidpunkten
för dess realiserande är beroende av omständigheter, som inte för
närvarande kan med någon säkerhet överblickas. Han erinrar i detta sammanhang
även om att nybörjarklass i realskolan tidigare kunnat få delas
under en av veckans modersmålslektioner, ehuru denna rätt sedan åtskilliga
år måst suspenderas till följd av bristen på modersmålslärare. I båda

90 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

avseendena bör det enligt departementschefens åsikt ankomma på skolöverstyrelsen
att följa utvecklingen och så snart ske kan framlägga de förslag,
som befinns möjliga.

Den första av dessa frågor avhandlas även i de vid riksdagens början
väckta motionerna 1:421 och 11:513 (s. 21—25). Omedelbart beslut påyrkas
om sänkning av lärjungemaximum till 30 i den treåriga realskolans
klassavdelningar samt i klassavdelningarna på enhetsskolans högstadium
från och med läsåret 1958/59; ävensom om sänkning till 30 av lärjungemaximum
i folkskolor av Bl-form och en därtill anpassad sänkning av lärjungemaximum
vid skolor av övriga B-former. Därjämte föreslås, att riksdagen
i skrivelse till Ivungl. Maj:t skall anhålla om förslag till 1957 års
riksdag om en allmän successiv sänkning av lärjungeantalet per klassavdelning
inom hela folkskole- och läroverksorganisationen.

Frågan om förstärkningsanordningar i realskolan avhandlas i motionen
II: 724, vari yrkas, att förstärkningsanordningar måtte få vidtagas i den
treåriga realskolan och den femåriga flickskolan utöver vad som nu är
tillåtet i nuvarande skolformer och att detta får ske, där skolöverstyrelsen
finner detta lämpligt.

De föreslagna åtgärderna har samma tendens; de syftar till att nedbringa
antalet samtidigt undervisade lärjungar i klasserna samt därigenom
öka undervisningens effektivitet och förbättra möjligheterna att i undervisningen
tillgodose lärjungarnas individuella behov och intressen. De har
tyvärr också det gemensamt, att de ökar anspråken på våra lärar- och
lokaltillgångar på ett sätt som är svårt att i full utsträckning överblicka.
Det är emellertid enligt utskottets mening fråga om angelägna åtgärder;
sedan det blivit uppvisat, att våra resurser är tillräckliga för de angivna
ändamålen eller för några av dem, bör ingen tid försittas, innan däremot
svarande åtgärder genomföres vid skolorna. De nu tillgängliga statliga
detaljutredningarna i frågan är beklagligt vis till största delen föråldrade.
Vissa utredningar rörande lärjungeantalet i folkskolans läraravdelningar
är visserligen i gång hos seminarieutredningen, men de torde i första hand
endast avse möjligheten att återgå till 1947 års bestämmelser i fråga om
lärjungarnas fördelning på läraravdelningar. Utskottet förutsätter, att förslag
i sistnämnda hänseende kommer att föreläggas 1957 års riksdag, men
anser det önskvärt, att därjämte en sammanfattande utredning kommer till
stånd, som gör det möjligt att bedöma verkningarna i olika hänseenden och
angelägenhetsgraden av tänkbara delreformer och att sätta in de tillgängliga
lärartillgångarna på de punkter, där de gör största nyttan. Vid utredningen,
som bör avse såväl folkskolan som de högre skolorna och omfatta
även gymnasialstadiet, torde bland annat de synpunkter, som anlagts av
realskoleutredningen och i motionerna I: 421 och II: 513, förtjäna att beaktas.
I fråga om förstärkningsanordningarna i realskolan torde hänsyn
bland annat böra tagas till möjligheten att praktiskt utnyttja ett eljest

91

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

uppkommande läraröverskott i den ena eller andra ämneskombinationen.
Utredningen bör vara färdig i så god tid, att ytterligare förslag i ämnet om
möjligt skall kunna föreläggas 1958 års riksdag.

Av det anförda följer, att utskottet visserligen måste avstyrka motionen
II: 724 i den del som här berörts samt motionerna I: 421 och II: 513, i vad
de avser omedelbart beslut om sänkning i vissa fall av lärjungemaximum i
klassavdelningarna, men att utskottet finner sig böra i viss anslutning till
dessa motioner föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
utredning och förslag rörande sänkning av lärjungeantalet i undervisningsavdelningarna
inom folkskoleväsendet samt vid de allmänna läroverken
och därmed jämförliga läroanstalter.

I motionen II: 724 föreslås ytterligare, att skolorna tilldelas vissa timmar,
förslagsvis % veckotimme för varje klassavdelning, för att disponeras
av klassföreståndarna. Utskottet vill här erinra om de förslag om tilldelning
av lärarkraft för anordnande av en »klassens timme», vilka framförts av
1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission men till följd av lärarbristen
hittills icke kunnat i större utsträckning genomföras. Samma hinder
står tills vidare i vägen för realiserandet av det i motionen framförda
önskemålet. Utskottet avstyrker på grund härav motionen i denna del.
Icke heller de i motionen framförda önskemålen om utredningar rörande
minskning av antalet friluftsdagar och viss poängberäkning vid inträde i
gymnasiet för lärjungar i treårig realskola bör enligt utskottets mening för
närvarande föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Frågan om lärarkompetensen i den treåriga realskolan beröres i flera
motioner. Sålunda framhålles i motionerna I: 550 och II: 727, att lärarna,
om de skall lyckas, måste besitta en teoretisk och praktisk utbildning, som
inte är underlägsen den som för närvarande fordras av lärarna på det högre
realskolestadiet. I motionerna I: 548 och II: 722 ansluter sig motionärerna
till uppfattningen, att treårig realskola icke bör erbjuda något underlag
för 23-gradstjänster, och i motionen II: 725 hemställes, att riksdagen måtte
besluta, att 23-gradstjänster för folkskollärare ej skall finnas inrättade
vid treåriga realskolelinjer respektive femåriga flickskolelinjer vid allmänna
läroverk, högre kommunala skolor eller statsunderstödda privatläroverk
och ej heller vid i folkskolan inbyggda treåriga realskolelinjer.

Realskoleutredningen har icke uttryckligen tagit ställning till frågan,
men den framhåller på ett ställe, att dess syfte icke varit att minska användningen
av akademiskt utbildad lärarkraft utan att bättre disponera
de förefintliga lärartillgångarna för de hastigt växande läraruppgifter, som
oavvisligen kräver sådan kompetens (s. 257). Icke heller departementschefen
går närmare in på frågan, men han uttalar i annat sammanhang, att
hela det omfattande problemet om 23-gradstjänsternas användning synes
vara av den art, att det bör upptagas till avgörande först efter förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer.

92 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

För utskottet är det uppenbart, att den treåriga realskolan, om den skall
nå sitt mål, måste vara i besittning av en för sina uppgifter väl kvalificerad
lärarkår. Av gammalt har den vid universiteten avlagda lärarexamen ansetts
vara den för stadiet lämpligaste utbildningen. Detta utesluter dock
givetvis icke, att folkskollärare med vidareutbildning för 23 lönegraden kan
väntas bli behövliga även i den treåriga realskolan under den framtid, som
nu kan överblickas.

Utskottet delar departementschefens mening, att problemet om 23-gradstjänsternas användning bör upptagas till avgörande först efter förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer, men vill dock erinra
om, att utskottet vid sin prövning av 1953 års departementsförslag angående
förbättrade anställnings- och avlöningsvillkor för folkskollärare icke
fann det tillfredsställande, att lönespörsmål, på sätt som då skett, sammankopplades
med frågor av pedagogisk och skolorganisatorisk art i form
av en överenskommelse (uti. 1954: 139 s. 69). I konsekvens härmed måste
utskottet hävda, att lärarkraften skall nyttjas på för skolan ändamålsenligaste
sätt.

I avvaktan på frågans ytterligare beredning hos Kungl. Maj:t finner
utskottet, att motionen II: 725 och vad som i ämnet anförts i motionerna
I: 548 och II: 722, I: 550 och II: 727 icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Frågan om lärarnas undervisning sskyldighet i den treåriga realskolan
är likaledes, såsom också departementschefen framhåller, en förhandlingsfråga.
De synpunkter på frågan, som framförts av realskolentredningen
ävensom i motionerna I: 548 och II: 722 samt I: 550 och II: 727, torde därvid
komma under övervägande. Utskottet har intet att invända mot att
provisoriska bestämmelser utfärdas för läsåret 1956/57, såsom i motionerna
I: 548 och II: 722 ifrågasättes. Huruvida de tekniska förarbetena för
nya bestämmelser kan medhinnas på den begränsade tid, som nu återstår
för organisationsarbetet för nästa läsår, undandrager sig dock utskottets
bedömande.

De sistnämnda båda motionerna berör även rektorsexpeditionernas arbete.
Detta torde komma att ökas genom förkortningen av lärjungarnas
studiegång men minskas å andra sidan vid flertalet skolor, om terminsavgifterna
avskaffas på sätt i propositionen föreslås. Liksom departementschefen
anser utskottet, att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att efter
utredning i frågan göra de framställningar rörande organisationen av arbetet
på rektorsexpeditionerna, som utredningsresultatet kan påkalla.

Ehuru införandet av treårig realskola och femårig flickskola är avsett
att möjliggöra en välbehövlig breddning av högre stadier, kan det under
ett par övergångsår inträffa, att undervisningen vid ett läroverk får minskad
omfattning. De grupper av lärare, som på ett eller annat sätt är särskilt
knutna till de lägre klasserna, kommer måhända även efter fullbordad

93

Statsutskottets utlåtande nr 154 dr 1956

omorganisation att se sitt arbetsfält vid läroverket beskuret. En omplacering
av anställda lärare kan då bli nödvändig.

Departementschefen är övertygad om att skolöverstyrelsen vid handläggning
av frågor om dispositionen av förefintlig lärarpersonal kommer
att tillse, att å ena sidan lärarkraften på bästa sätt nyttjas för skolans behov
och å andra sidan den hänsyn, som är möjlig, tages till personliga förhållanden.
Vikten av att lärarna även under omorganisationens båda första
år väl utnyttjas, att de vid behov så vitt möjligt bereds fyllnadstjänstgöring
på orten och att, om förflyttning likväl maste ske, största möjliga
hänsyn tages till deras önskemal, understrykes i olika motioner, utskottet
hänvisar till motionerna I: 545 och II: 721, I: 548 och II: 722, I: 550 och
II: 727 samt II: 726. I de tre sistnämnda motionerna framhålles jämväl,
att flyttningsersättning bör utgå till omplacerade lärare. I motionerna
I: 550 och II: 727 erinras slutligen om de särskilda svårigheter som kan
uppstå för lärarna i teckning, musik och gymnastik. För att göra det lättare
att behålla dylika lärare vid de högre skolorna föreslår motionärerna ökad
tilldelning av timmar för frivillig teckning, instrumentalmusik och hållningsgymnastik
samt tilldelning av timmar jämväl för frivillig gymnastik.

Utskottet, som delar departementschefens synpunkter på denna fråga,
förutsätter, att de ömtåliga placeringsfrågor, som kan motses, av vederbörande
myndigheter behandlas pa ett sa smidigt sätt som möjligt under
hänsynstagande såväl till skolans behov som till välgrundade önskemal fian
de anställdas sida samt att tillgänglig kvalificerad lärarkraft så vitt möjligt
fullt utnyttjas. Med anledning av vad i motionerna anförts vill utskottet
erinra om att frågan om flyttningsersättning är reglerad genom avlöningsreglementet
(Saar 33 § 3 mom.) och att frågan om övningslärares
fyllnadstjänstgöring ingående avhandlas i gällande övningslärarstadga
(kk 376/1950, 7 kap.). I den mån särskilda bemyndiganden eller särskild
medelsanvisning påkallas för en smidig reglering av hithörande placeringsfrågor,
torde det ankomma på skolöverstyrelsen att därom göra erforderliga
framställningar hos Kungl. Maj:t. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om att den frivilliga undervisningen i ett par av de övningsämnen, som
nämns i motionerna I: 550 och II: 727, hittills pa grund av otillräcklig
mcdelsanvisning icke kunnat organiseras i avsedd omfattning. Den ännu
återstående utbyggnaden av undervisningen i dessa ämnen bör enligt utskottets
uppfattning kunna genomföras på ett sätt, som tillika underlättar
lösningen av de genom omorganisationen aktualiserade personalproblemen.

I övrigt synes de uttalanden i frågan, som gjorts i motionerna, icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Inplaceringen av 23-gradslärare på läroverkens lågstadium berörcs
något av realskoleutredningen, som befarar att därvid friktioner måste
uppkomma, vilka skulle utebli, om realskolan kunde arbeta med en i princip
enhetlig lärarkår. Arten av dessa vanskligheter belyses genom den vid

94 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

riksdagens början väckta motionen II: 112. Motionärerna föreslår ett riksdagsuttalande
av innebörd att folkskollärartjänst i lönegrad Ce 23 vid allmänt
läroverk och jämförlig skolform skall tillsättas med 23-lärare endast
då skolan behöver nyanställa lärare. Utlåtande över motionen har på utskottets
begäran inhämtats från skolöverstyrelsen och folkskollärarförbunden,
som avstyrkt motionen, och av läroverkslärarnas riksförbund, som tillstyrkt
densamma. Utskottet anser väl, att de ofta grannlaga frågor, som
uppstår vid inplacering av en ny lärargrupp, kräver största uppmärksamhet
från skolöverstyrelsens sida, men anser sig ej böra ifrågasätta någon
ändring av de principer, överstyrelsen hittills följt. Motionen II: 112 bör
i överensstämmelse härmed icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

I tillämpliga delar gäller det som utskottet anfört om realskolan även
om den kommunala flickskolan. I fråga om skolformens speciella problem,
såsom användningen av de sexåriga linjerna, språkundervisningen och det
högre stadiets organisation, ansluter sig utskottet till vad departementschefen
föreslagit. Utskottet har sålunda intet att erinra mot att de flickskolor,
som arbetar med linjedelat högstadium, får rätt att anordna reallinje
B redan instundande läsår, om tillräckligt antal lärjungar anmäler
sig, och att statsbidrag för denna linje utgår i samma ordning och efter
samma grunder som för annan vid skolan anordnad undervisning. Vidare
tillstyrker utskottet, att riksdagen i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag beslutar, att statsbidrag till treåriga realskolelinjer vid vissa kommunala
flickskolor från och med redovisningsåret 1957/58 skall utgå enligt
de för högre kommunala skolor gällande grunderna.

Uskottet har intet att erinra mot att de högre folkskolorna avvecklas
på sätt departementschefen föreslagit och tillstyrker följaktligen Kungl.
Maj:s hemställan på denna punkt.

Praktiska kommunala realskolor har hittills brukat inrättas genom omorgansation
av yrkesbestämda högre folkskolor. Då sistnämnda skoltyp
redan till största delen avvecklats, måste de praktiska realskolorna hädanefter
i allmänhet uppbyggas successivt i den ordning, som sedan år 1951
tillämpats vid upprättande av kommunala realskolor.

Departementschefen föreslår, att de praktiska realskolorna i regel skall
bibehålla sin nuvarande fyraåriga lärogång, dock med möjlighet för huvudmannen
att övergå till treårig lärokurs, samt att vissa enklare studiealternativ
skall kunna tillhandahållas även inom denna skolform, bland annat
i form av särskild praktisk realexamen och examensfria linjer. I motionerna
I: 550 och II: 727 understrykes svårigheten att med treårig lärogång
nå tillfredsställande resultat i praktiska realskolor, dock utan att motionärerna
finner tillräckliga skäl att motsätta sig departementschefens förslag.
Jämväl utskottet anser att betingelserna för treårig lärogång är ogynnsammare
vid de praktiska realskolorna än vid de allmänna läroverkens

95

Statsutskottets utlåtande nr 151+ år 1956

teoretiska linjer, men kan dock utan erinran ansluta sig till vad departementschefen
anfört i avsnittet om de praktiska realskolornas organisationsproblem.
Utskottet tillstyrker följaktligen Kungl. Maj:ts hemställan jämväl
i fråga om de praktiska realskolornas organisation.

I fråga om folkskolan föreslår departementschefen en rad effektivitetsfrämjande
åtgärder, som visserligen aktualiserats genom organiserandet
av treåriga realskolor men torde vara av värde för folkskolan oavsett dess
ställning som grundskola för den högre skolundervisningen. Endast på ett
par punkter har avvikande meningar framförts i motionerna.

Departementschefen har i huvudsaklig anslutning till vad som gäller på
motsvarande stadium av enhetsskolan föreslagit, att sasom för stärkning sanordning
läraravdelningarna i folkskolans femte och sjätte klasser skall
få delas två veckotimmar i engelska, om lärjungeantalet överstiger 20, och
i sjätte klassen dessutom en veckotimme i matematik, om samma villkor
är uppfyllt. Till den så utökade undervisningen skulle statsbidrag i vanlig
ordning utgå. I motionerna I: 545 och II: 721 yrkas nu, att statsbidrag
till förstärkningsanordningar i folkskolans berörda femte och sjätte klasser
må utgå för en veckotimme även i ämnet modersmålet. Och i motionen
II: 724 yrkas, att förstärkningsanordningarna i folkskolan skall omfatta
icke bara engelska utan även modersmålet samt matematik både i klass 5
och 6.

Uppenbart är, att under gynnsamma föi hållanden vissa vinster kunde
göras i de avseenden motionärerna åsyftat, om förstärkningsanordningarna
ytterligare utsträcktes på sätt motionärerna föreslagit. Samtidigt skulle
emellertid klasserna ytterligare splittras och dagsschemat i skolorna i regel
förlängas. Svårigheter skulle uppstå vid anordnandet av skolskjutsar och
lärarna måste i många fall åtaga sig väl manga övertimmar. Utskottet
kan med hänsyn till dessa förhållanden icke tillstyrka statsbidrag till ytterligare
förstärkningsanordningar, i varje fall icke på den utredning, som nu
föreligger.

Utskottet har uppmärksammat, att de av departementschefen föreslagna
förstärkningsanordningarna i matematik i folkskolans klass 6 icke helt
överensstämmer med de för enhetsskolan gällande. Uppdelning av klassen
skulle i folkskolan kunna ske under ett större antal lektioner men på samma
gång kräva ett något högre lärjungeantal än i enhetsskolan. Då det kan
ifrågasättas, huruvida ojämnheter av detta slag kan på ett tillfredsställande
sätt motiveras, vill utskottet erinra om, att Kungl. Maj:t på grund av redan
givna bemyndiganden får anses oförhindrad att vidtaga erforderliga jämkningar
i de för enhetsskolan gällande bestämmelserna.

Delade meningar har även framträtt i fråga om användningen av s. k.
nivågruppering. Denna anordning, som föreslagits av skolkommissionen för
ämnet engelska och i skolöverstyrelsens anvisningar av år 1952 medgivits

96 Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

även för ämnet matematik, innebär att lärjungarna i två parallella klassavdelningar
omfördelas vid undervisningen i engelska respektive matematik,
sa att från bada klasserna den hälft, som har de bättre förutsättningarna
för ämnets studium, sammanförs till en gemensam undervisningsavdelning
och övriga lärjungar till en annan undervisningsavdelning. Anordningen
drar i motsats till de förut avhandlade förstärkningsanordningarna
inga särskilda kostnader, men den kan tydligen praktiseras endast vid skolor
med parallellavdelningar och skapar schematekniska problem. Departementschefen
anser för sin del, att anordningens lämplighet i det särskilda
fallet bör prövas lokalt och en detaljreglering av dylika interna skolfrågor
undvikas.

Motionerna I: 545 och II: 721 ansluter sig på denna punkt till departementschefens
uppfattning, och motionärerna önskar genom formligt beslut
av riksdagen få fastslaget, att den lämpliga utformningen av nivågrupperingen
skall överlämnas åt de lokala skolledningarna i avbidan på differentieringsproblemets
lösning. I motionerna I: 527 och II: 710 åter yrkas,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den i propositionen
föreslagna nivågrupperingen icke må ske inom folkskolans undervisningsområde.

Erfarenheterna av nivågrupperingen synes vara skiftande. Utskottet
kan visserligen biträda departementschefens förslag och anser sålunda
även, att anordningens användning och närmare utformning bör ankomma
på de lokala skolledningarna. Det torde dock icke vara behövligt att såsom
i ett par av motionerna föreslagits fastslå det sista genom formligt
riksdagsbeslut. Utskottet finner följaktligen, att icke endast motionerna
I: 527 och II: 710 utan också, i nu förevarande del, motionerna I: 545 och
II: 721 bör lämnas utan åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet tillstyrker departementschefens förslag om anställande hos
skolöverstyrelsen av konsulenter i engelska. I motionen II: 724 har föreslagits,
att konsulenter hos skolöverstyrelsen, rekryterade bland aktiva
lärare, skall få anställas regionsvis även för undervisningen i matematik.
En sådan utvidgning av konsulentorganisationen torde emellertid böra
ifrågakomma endast efter prövning i samband med skolöverstyrelsens årliga
anslagsäskanden. Utskottet kan således icke tillstyrka det i motionen
nu gjorda yrkandet.

Mot de förslag departementschefen i övrigt framställt i avsnittet om
åtgärder på folkskolans område har utskottet intet att erinra. Utskottet
tillstyrker alltsa Ivungl. Maj:ts förslag, att riksdagen måtte godkänna av
departementschefen förordade anordningar med avseende å folkskoleväsendet.
I fråga om tidpunkten för genomförandet av de föreslagna anordningarna
och de anslag, som därvid må anlitas, biträder utskottet departementschefens
förslag (prop. s. 154—155). Utskottet har sålunda intet att
erinra mot att tillgängliga medel å reservationsanslaget till Folkskolor

97

Statsutskottets utlåtande nr 154. 1956

m. m.: Anordnande av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
redan under budgetåret 1956/57 tages i anspråk för de ändamål departementschefen
nu föreslagit och i den utsträckning, som Kungl. Maj:t finner
lämplig.

Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade grunder för byggnadsbidrag till realskolor vid högre allmänna
läroverk, fristående statliga realskolor, kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska kommunala realskolor att tillämpas tills vidare
från och med redovisningsåret 1956/57.

I fråga om de ändamål, som skall vara anslagsberättigande, de särskilda
förutsättningar för bidragsgivningen, som bör vara uppfyllda, och beräkningen
av bidragsunderlaget har departementschefen kunnat i huvudsak
ansluta sig till realskoleutredningens förslag. Statsbidragens storlek bör
tills vidare beräknas efter den för folkskoleväsendet gällande tabellen, intill
dess nya bestämmelser kan komma till stånd som resultat av de pågående
statsbidragsutredningarna. Även statsbidragen till provisoriska skolbyggnader,
klassrumsinventarier m. m. bör enligt departementschefens
mening beräknas såsom för motsvarande ändamål inom folkskoleväsendet.

Utskottet biträder vad sålunda föreslagits och förutsätter därvid att
under provisoriska skolbyggnader inbegripes jämväl klassrumspaviljonger.

Vid prövningen av inkommande statsbidragsansökningar bör enligt departementschefen
noggrant tillses, att ett bifall icke far leda till onödigt
stora investeringar eller till felinvesteringar på längre sikt och att byggnadsföretaget
planerats jämväl med hänsyn till enhetsskolans behov. Liksom
realskoleutredningen förutsätter departementschefen vidare, att överstyrelsen
icke tillstyrker en föreslagen investering i skollokaler, om den kan
undvikas genom en lokalbesparande organisation av realskolan, exempelvis
genom övergång till treårig realskola.

Sist anförda uttalande har mött gensagor i motionerna I: 545 och II: 721.
Motionärerna har utgått ifrån att resonemanget i propositionen vore begränsat
till läroverken allena och föreslår sådan ändring av de föreslagna
statsbidragsgrunderna, att byggnadsbidrag må utgå för om-, till- eller
nybyggnad för real- och flickskola även i de fall, da den nuvarande skolorganisationen
bibehålies men företaget prövas vara ändamålsenligt även
med hänsyn till en framtida organisation inom den blivande obligatoriska
skolans ram.

Utskottet finner det visserligen i likhet med motionärerna uppenbart,
att bedömningen av ett skolbyggnadsföretag från investeringssynpunkt måste
avse dess inverkan på lokalbehovet i dess helhet, oavsett den skolform,
som i första hand kommer att nyttja lokalerna, men ansluter sig till det
uttalande departementschefen gjort och avstyrker förty motionerna i vad
nu är i fråga.

7 —• Bihanrj till riksdagens protokoll 10,%. G samt. Nr 15i

98 Statsutskottets utlåtande nr 15Jj. år 1956

Departementschefen har icke ansett sig böra tillstyrka någon retroaktivitet
i bidragsgivningen. Det nya statsbidraget skulle alltså införas från
och med budgetåret 1956/57.

I flera motioner förfäktas eu motsatt mening. I motionerna I: 546 och
II: 723 hemställes sålunda, att riksdagen måtte besluta statsbidrag till
högre skolor retroaktivt från och med 1946 eller annan tidpunkt, som
Kungl. Maj:t äger att bestämma. Enligt motionerna 1:421 och 11:513
(s. 28) bör det övervägas, huruvida icke skoldistrikt, som under läsåret
1955/56 påbörjat sina byggnader, skall erhålla statsbidrag. Slutligen yrkas
i motionerna I: 549 och II: 720, att riksdagen måtte besluta, att byggnadsbidrag,
efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, även må kunna
utgå till kommuner för nu pågående realskolebyggen ävensom de byggen,
som avslutats efter ingången av år 1956, samt att den erforderliga
anslagssumman uppräknas i enlighet härmed.

Onekligen talar rättviseskäl för att retroaktiva byggnadsbidrag skall
kunna komma i fråga i någon utsträckning. Särskilt gäller detta byggnadsföretagen
för högre skolor inom kommuner med förhållandevis svagt skatteunderlag.

Utskottet har funnit det i och för sig önskvärt, att dessa synpunkter
hade kunnat i någon mån beaktas och har undersökt olika tänkbara utformningar
av en begränsad retroaktivitet på området, men stött på svårlösta
tröskelproblem. På grund härav har utskottet slutligen funnit sig
böra även i avseende på retroaktiviteten biträda vad departementschefen
anfört.

I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 421 och II: 513 (s. 26_

31) kombineras frågan om byggnadsbidrag med ett yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande det fortsatta rationalisering sarbetet för skolbyggnader.
Motionärerna tänker sig 1) en systematisk genomgång av i klassrum
och skolbyggnader ingående element i syfte att finna tekniskt goda
lösningar, 2) organisatoriska åtgärder för bättre utnyttjande av de permanenta
skolbyggnaderna, i första hand genom införande av ämnesrumssystem
eller en kombination av ämnesrum och delat klassrum, samt 3) uppförande
av klassrumspaviljonger, om möjligt utan anlitande av byggnadskvoten.
De föreslår i anslutning härtill inrättande av ett fast och med tillräckliga
resurser utrustat organ för skollokalforskning samt forcering av
pågående utredningar rörande ämnesrumssystem och provisoriska skollokaler.

Frågan om rationalisering av skolbyggnadsverksamheten beröres även
i propositionen (s. 156—157). Departementschefen understryker den synnerliga
angelägenheten av att skolbyggnadsverksamheten så långt möjligt
förbilligas, så att största möjliga antal skollokaler kan utvinnas inom skolbyggnadskvoten.
Såväl vid skolöverstyrelsens lokalbehovsprövning, för -

99

Statsutskottets utlåtande nr 154 &r 1956

handsgranskning av skissritningar och handläggning av statsbidragsansökningar
som vid den departementala beredningen av dessa ärenden bör, säger
departementschefen, skärpt uppmärksamhet ägnas åt förevarande spörsmål
och en restriktiv praxis iakttagas vid bedömningen av skäligheten
av statsbidragsunderlagens storlek.

Tredje lagutskottet har i sitt av innevarande års riksdag godkända utlåtande
nr 15 yttrat sig i fråga om uppförandet av klassrumspaviljonger
utan att byggnadskvoten belastas. Utskottet i fråga har därvid funnit
syftet behjärtansvärt och uttalat som ett allmänt önskemål, att Kungl.
Maj:t vid sin fortsatta prövning av hithörande spörsmål måtte finna möjligt
att genom en utvidgning av tillståndsramen eller på annat sätt tillgodose
intresset av att klassrumspaviljonger i lämplig utsträckning uppföres.
Dock borde, enligt tredje lagutskottets mening, dylika provisoriska
lokaler icke byggas på platser, där det för tillgodoseende av normalbehovet
på längre sikt vore lämpligast med permanenta skolbyggnader.

Såsom departementschefen påpekar, pågår för närvarande på flera håll
undersökningar om möjligheten att rationalisera skolbyggnadsverksamheten:
hos statens nämnd för byggnadsforskning, hos statens byggnadsbesparingsberedning
och hos sakkunniga för omprövning av vissa statsbidrag
på skolväsendets område ävensom inom skolöverstyrelsen. Enligt
vad utskottet erfarit har arbetet med provisorietyper nu fortskridit så
långt, att kostnadsberäkningar pågår. Utskottet anser sig under sådana omständigheter
icke böra nu tillstyrka de i motionerna 1:421 och II: 513
framställda förslagen om inrättande av ett fast organ för skollokalforskning
m. m. men finner det pågående arbetet på området ha så stort allmänt intresse,
att riksdagen genom Kungl. Maj:ts försorg bör successivt orienteras
rörande arbetets fortgång och de vunna resultaten.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att anläggningskostnaderna
så långt möjligt bör hållas nere vid skolbyggnadsföretagen. Detta
kan ske såväl genom sparsamhet vid utförandet av permanenta byggnader
som genom ökad användning av klassrumspaviljonger och liknande provisorier.
Statsbidrag till provisoriska skolbyggnader har sedan åtskilliga år
medgivits inom folkskoleväsendet. Möjligheten att på detta sätt lösa aktuella
lokalfrågor har emellertid enligt vad utskottet erfarit begagnats i
mycket begränsad omfattning. Måhända har man ute i kommunerna befarat,
att man genom att uppföra provisoriska byggnader skulle komma i
ogynnsammare läge i fråga om tilldelning till permanenta sådana. Enligt
utskottets mening är det viktigt, att denna uppfattning icke får ökad spridning.
I den mån man kan räkna med ett fast lärjungeunderlag, är givetvis
alltjämt permanenta byggnader i regel att föredraga. Men om barnantalet
stiger för en begränsad följd av år för att därefter åter avtaga, bör provisoriska
byggnader i lämplig utsträckning övervägas. Särskilt torde de vara

100 Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

användbara pa det lägre stadiet, där speciallokaler icke är i större utsträckning
erforderliga, och inom kommuner, där man kan finna acceptabel
användning för paviljongerna, när barnantalet åter börjar gå ned. Då klassrumspaviljongerna
lätt flyttas, torde de därutöver kunna tjäna skiftande
behov vid skolor, som några år måste vänta på en varaktigare lösning av
sin lokalfråga. Utskottet delar således den mening i frågan, som uttalats
av tredje lagutskottet i dess ovannämnda utlåtande, och vill understryka
angelägenheten av att Kungl. Maj:t vid sin fortsatta prövning av hithörande
spörsmål med till buds stående medel tillgodoser intresset av att
klassrumspaviljonger i lämplig omfattning uppförs.

Kungl. Maj :t föreslår, att i stället för det tidigare föreslagna förslagsanslaget
Folkskolor m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten skall uppföras
ett för folkskolor och högre skolor gemensamt anslag Bidrag till vissa
byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet, förslagsvis beräknat till
62 800 000 kronor.

Vid riksdagens början föreslogs i motionerna I: 421 och II: 513 en förhöjning
av det då till 59 800 000 kronor beräknade förslagsanslaget till nu
av Kungl. Maj:t föreslagna 62 800 000 kronor. Sedermera har i motionerna
I: 550 och II: 727 en ytterligare höjning till 65 800 000 kronor föreslagits.
Den högre beräkningen är närmast motiverad med det i förstnämnda motioner
framförda förslaget om uppförande i ökad utsträckning av klassrumspaviljonger.
I ett par andra vid riksdagens början väckta motioner, I: 430
och II: 521, påyrkas dels en ytterligare höjning av den då föreslagna anslagssumman
till 97 000 000 kronor, dels en skrivelse till regeringen om utarbetande
av en konkret plan i syfte att häva bristen på skollokaler inom
tre år.

Vid ökad användning av klassrumspaviljonger kan visserligen anslagsbelastningen
väntas stiga något, men näppeligen i så hög grad att en omräkning
av anslaget därigenom nödvändiggöres. Utskottet tillstyrker således
Kungl. Maj:ts förslag angående anslagets benämning och beräkning
och avstyrker vad i motionerna föreslagits däremot stridande. Yrkandet
i motionerna I: 430 och II: 521 om en treårsplan för lokalbristens avhjälpande
synes i nuvarande läge icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet övergår härefter till Kungl. Maj:ts förslag angående avskaffandet
av vissa lärjungeavgifter vid de högre skolorna. Kungl. Maj:t inbjuder
riksdagen att dels besluta, att systemet med inskrivnings- och terminsavgifter
för elever vid allmänna läroverk skall avskaffas med utgången
av läsåret 1956/57 i enlighet med av departementschefen förordade
grunder, dock att vederbörande läroverkskommun må besluta att, med
bibehållande av avgiftssystemet, tills vidare kvarstå vid nuvarande förpliktelser
gentemot läroverket, dels ock föreskriva, att såsom villkor för
åtnjutande av byggnadsbidrag enligt Kungl. Maj:ts hemställan eller för
organisationsändring med avseende å vederbörande läroverk skall gälla

Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956 101

skyldighet för kommunen att övergå till systemet med avgiftsfri undervisning.

Vid bifall till detta förslag har departementschefen för avsikt att föreslå,
att tidigare givna tillstånd att upptaga terminsavgifter vid högre kommunala
skolor återkallas med utgången av budgetåret 1956/57. Dock skall
tillståndet i undantagsfall kunna förlängas för någon kortare tid.

I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 421 och II: 513 föreslås,
att terminsavgiftssystemet vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter skall avskaffas från och med läsåret 1956/57.

Utskottet, som finner ett uppskov med genomförandet till utgången av
budgetåret 1956/57 vara av tekniska skäl påkallat, tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag. Utskottet har därvid utgått från att inskrivningsavgift icke
skall avkrävas de lärjungar, som inskrivs vid läroverken i juni 1957 för
att påbörja skolgången där vid höstterminens början.

Kostnaderna för avskaffandet av lärjungeavgifterna vid de allmänna
läroverken skulle enligt departementschefen fördelas mellan staten och
kommunerna med ungefär lika belopp på vardera. De ökade utgifter
kommunerna vid denna fördelning av kostnaderna måste åtaga sig skulle
enligt departementschefen gälla underhåll av fastigheter, fastighets- och
försäkringsavgifter, kostnader för möbler m. m., som hittills bekostats av
byggnadsfonden, vidare kostnader för möbler och inventarier m. m., som
hittills bekostats av biblioteks- och materielkassan, samt slutligen kostnader
för uppvärmning, belysning m. m., som hittills bestritts av ljus- och
vedkassan. Mot detta förslag har utskottet intet att erinra. Förslag i fråga
om de riksstatsanslag, som blir erforderliga för täckande av statens andel i
kostnaderna för terminsavgifternas avskaffande vid de allmänna läroverken,
torde böra föreläggas 1957 års riksdag.

I motionerna I: 546 och II: 723 föreslås, att statsbidrag i vissa fall skulle
utgå för kostnaderna för uppvärmning och belysning. Detta förslag, som
skulle innebära tillskapandet av ett nytt primärkommunalt driftbidrag,
kan utskottet med hänsyn till vad av departementschefen anförts icke tillstyrka.

Vid flertalet läroverk uthyrs vissa av läroverkets lokaler till varierande
ändamål. Kostnaderna fördelas, där ej lokalstyrelsen i särskilt fall annorlunda
bestämmer, på sådant sätt, att en tredjedel tillfaller byggnadsfonden,
en tredjedel ljus- och vedkassan och en tredjedel biblioteks- och materielkassan.
I några fall, där lokalerna tilltagits större än nödvändigt med hänsyn
till att de avsetts tjäna även andra behov än skolans, har Kungl. Maj:t
medgivit kommunen rätt att disponera viss del av hyresintäkterna. Då
kommunerna nu enligt departementschefens förslag skulle i det väsentliga
övertaga de uppgifter, som påvilat byggnadsfonderna, och till viss del
även de uppgifter, som påvilat ljus- och vedkassan, har departementschefen
funnit det i normala fall lämpligt, att hälften av hyresinkomsterna

102 Statsutskottets utlåtande nr 154 är 1956

tillföres kommunen och hälften biblioteks- och materielkassan. I motionerna
I: 546 och II: 723 föreslås nu, att fördelningen av hyresintäkterna
efter framställning från kommunerna måtte få ske även på annat sätt
än att 50 procent gar till kommunen och 50 procent till biblioteks- och
materielkassan.

Utskottet har intet att erinra mot departementschefens förslag. Då
Kungl. Maj:t även utan bemyndigande från riksdagens sida torde äga
besluta i av motionärerna angivet avseende, finner utskottet motionerna
i nu förevarande del icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag skulle byggnadsfonderna bli överflödiga.
Departementschefen föreslår att vid deras upphörande förefintliga
tillgångar och skulder skall övertagas av vederbörande kommun, varvid
dock bör föreskrivas, att eventuella behållningar skall av kommunen nyttjas
för sådana ändamal, som enligt nu gällande bestämmelser tillgodoses
medelst dessa fonder. Icke heller mot detta förslag finner utskottet anledning
till erinran.

Slutligen föreslår Kungl. Maj:t riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
att utfärda av de föreslagna besluten föranledda författningsbestämmelser
och övriga erforderliga bestämmelser.

Utskottet biträder detta Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må

I. beträffande de liögre skolornas organisation m. m.

a) godkänna av departementschefen förordade grunder
för realskolans organisation under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder
för den kommunala flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande;

c) godkänna av departementschefen förordade grunder
för den praktiska kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig icke ha något att erinra mot att den högre
folkskolan avvecklas;

e) finna motionerna 1:545 och 11:721, såvitt här är
i fråga, icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

f) finna motionerna I: 547 och II: 728 icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

g) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört dels med anledning av vad som av departementschefen
i förevarande avseende uttalats, dels ock med
anledning av motionerna 1:427 och II: 529, I: 550 och
II: 727, samtliga motioner såvitt nu är i fråga;

103

Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

II. beträffande förstärkningsanordningar m. m. inom folkskoleväsendet a)

med avslag å motionerna I: 527 och II: 710 godkänna
av departementschefen förordade förstärknings- och andra
anordningar med avseende pa folkskoleväsendet,

b) finna motionerna I: 545 och II: 721 — såvitt här är
i fråga och i den mån de icke blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under a) hemställt — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

c) finna motionen II: 724, såvitt här är ifråga, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. beträffande vissa statsbidragsfrågor m. m.

a) godkänna av departementschefen förordade grunder
för byggnadsbidrag till realskolor vid högre allmänna läroverk,
fristående statliga realskolor, kommunala flickskolor,
kommunala realskolor och praktiska kommunala realskolor,
att tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:430 och II: 521 samt I: 550 och
II: 727, sistnämnda båda motioner såvitt här är i fråga, till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 62 800 000 kronor;

c) finna motionerna I: 546 och II: 723,1: 421 och II: 513
samt I: 549 och II: 720, de fyra förstnämnda såvitt här är i
fråga, icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

d) finna motionerna I: 545 och II: 721 — såvitt här är
i fråga och i den mån de icke blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under a) hemställt — icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

e) finna motionerna I: 430 och II: 521 — i vad de icke
behandlats under b) — icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

f) besluta, att statsbidrag till treåriga realskollinjer vid
vissa kommunala flickskolor skall från och med redovisningsåret
1957/58 utgå enligt de för högre kommunala skolor
gällande bidragsgrunderna;

g) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört dels med anledning av vad av departementschefen
i förevarande avseenden uttalats, dels ock med anledning
av motionerna 1:421 och 11:513, såvitt här är
i fråga;

104

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

IV. beträffande lärjungeavgifterna vid de högre skolorna
m. m.

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här är i fråga, besluta,
att systemet med inskrivnings- och terminsavgifter
för elever vid allmänna läroverk skall avskaffas med utgången
av läsåret 1956/57 i enlighet med av departementschefen
förordade grunder, dock att vederbörande läroverkskommun
må besluta att, med bibehållande av avgiftssystemet,
tills vidare kvarstå vid nuvarande förpliktelser gentemot
läroverket;

b) föreskriva, att såsom villkor för åtnjutande av byggnadsbidrag
enligt utskottets hemställan under III. a) eller
för organisationsändring med avseende å vederbörande
läroverk skall gälla skyldighet för kommunen att övergå
till systemet med avgiftsfri undervisning;

c) finna motionerna I: 546 och II: 723, såvitt här är i
fråga, icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. beträffande det administrativa förfarandet

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda av besluten under

I-—IV. föranledda författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser;

VI. beträffande undervisning savdelningarnas storlek m. m.

a) i anledning av motionerna I: 421 och II: 513, såvitt
här är i fråga, samt II: 724 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag rörande sänkning av lärjungeantalet
i undervisningsavdelningarna inom folkskoleväsendet
samt vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga
läroanstalter;

b) finna motionerna I: 421 och II: 513 — såvitt här är
i fråga och i den mån de ej tillgodosetts genom vad utskottet
under a) hemställt — icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

c) finna motionen II: 724 — i den mån den icke behandlats
under II. c) och VI. a) — icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. beträffande övriga med omorganisationen förknippade
frågor

a) finna motionen II: 725 icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) finna motionen II: 112 icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

105

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

c) finna motionen II: 726, i den mån den ej blivit tillgodosedd
genom vad utskottet anfört, icke föranleda nagon
riksdagens åtgärd;

d) finna motionerna I: 427 och II: 529, i vad de ej tillgodosetts
genom vad utskottet anfört, icke föranleda någon
riksdagens åtgärd;

e) finna motionerna I: 545 och II: 721, i den mån de ej
tillgodosetts genom vad utskottet anfört och hemställt, icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

f) finna motionerna I: 548 och II: 722, i den mån de ej
tillgodosetts genom vad utskottet anfört, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

g) finna motionerna I: 421 och II: 513, såvitt här är i
fråga och i vad de berör i propositionen nr 123 avhandlade
frågor och ej tillgodosetts genom vad utskottet anfört, icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

h) finna motionerna I: 550 och II: 727, i den mån de ej
tillgodosetts genom vad utskottet anfört, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 maj 1956

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Leander, Näsström,
Hesselbom, Gustaf Andersson, Sundelin, Einar Persson, Nils Theodor
Larsson, Rikard Svensson, Sunne, fröken Ranmark, herrar Söderberg,
Arrhén och Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Åkerström, Rubbestad, Hoppe, fröken Elmén, herrar Petterson
i Degerfors, Johansson i Mysinge, Jansson i Kalix, Cassel, fröken
Vinge, herr Blidfors, fröken Olsson och herr Helén.

Reservationer

1) beträffande de högre skolornas organisation m. m. av herrar Arrhén,
Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att

dels utskottets yttrande från och med det stycke på s. 86, som börjar
med »I likhet», till och med det stycke, som på s. 87 slutar med »förevarande
delar», bort ersättas med text av följande lydelse:

106 Statsutskottets utlåtande nr 1,54 år 1956

»Departementschefen tillstyrker för sin del utredningens förslag om en
treårig realskola som huvudform för meddelande av realskoleundervisning.
Utskottet, som likaså godtager, att en treårig realskola inrättas vid sidan
av nu fungerande realskoleformer på sätt, som i utredningens alternativ A
skisseras, har likväl icke kunnat undgå att i vissa avseenden ställa sig tvekande.
Utredningens slutomdöme om den treåriga realskolan blir icke, att
den är pedagogiskt överlägsen någon av de nuvarande realskoleformerna,
endast att den under vissa betingelser skulle på ett tillfredsställande sätt
kunna fylla sin uppgift. Det synes redan av denna anledning finnas skäl
för tvivel, huruvida en skolform med så svaga förutsättningar bör göras till
den blivande realskolans huvudform.

De betänkligheter, som för utskottet i här berörda sammanhang därutöver
varit de tyngst vägande, ha hänfört sig till problemets pedagogiska
aspekter. Departementschefen har anfört att det ''nuvarande intagningssystemet
fört med sig en hets över skolarbetet som märks ända ned i småskolan
och som är oförsvarlig ur mentalhygienisk synpunkt’. Departementschefen
förordar emellertid införandet av en treårig realskola men uttalar
i detta sammanhang: ’Jag har hyst en icke så ringa tvekan om den treåriga
realskolan ur arhetshygienisk synpunkt. Den sammanträngda studiegången
kunde leda till en skadlig forcering.’ Utskottet har icke heller kunnat
undgå fästa ett stort avseende vid, att skolläkarföreningen betecknat
den treåriga realskolan som en milt uttryckt’ krävande skolform samt att
rektorerna vid de högre skolorna bland annat uttalat: ''Skall trots allt nuvarande
examensstandard tillnärmelsevis upprätthållas, måste arbetet i
realskolan forceras mer än hittills varit vanligt. Hygieniska betänkligheter
reser sig dock upp mot varje mera avsevärd ökning av arbetsbördan under
pubertetsåren.’ En stor del av de nuvarande eleverna i realskolan
skulle ej kunna motsvara skärpta krav på kunskapsinhämtande. Om med
hänsyn därtill inträdesfordringarna skulle skärpas, framhålla de, ''komme
jakten i folkskolan att bli intensivare och forceringen av lärjungarna
även där att tilltaga’. Utskottet har icke minst funnit de här senast
nämnda synpunkterna värda beaktande, eftersom de härröra sig från undervisningens
egna representanter, desto mera som departementschefen
själv skriver: ''Varje misshushållning med lektionstiden i den (treåriga)
realskolan kommer i den nya organisationen att göra sig märkbar på ett
helt annat sätt än i den gamla.’

Det synes alltså stå fast, att även departementschefen är fullt medveten
om att den treåriga realskolan blir betydligt mera arbetskrävande för eleven
än de gamla realskolorna. Enda skillnaden synes vara, att hetsen i ena
fallet blev av ''mentalhygienisk’, i andra fallet av ''arbetshygienisk’ art.

Utskottet vill vidare i dessa sammanhang fästa uppmärksamheten på
att utredningen liksom departementschefen bygger sitt resonemang på följande
förutsättning: ''För de lärjungar, som syftar till gymnasiet eller till

107

Statsutskottets utlåtande nr 154 &r 1956

fullständig realexamen bör studiemålet enligt vår mening vara oförändrat’
(utredningen, s. 229). Utskottet delar visserligen denna uppfattning men
anser sig ha skäl för sina farhågor beträffande elevernas möjligheter att
motsvara de krav, som vid en så väsentligt sammanträngd studiegång
kommer att ställas på dem.

Utskottet har därför, som redan framhållits, av dessa och andra skäl
känt sig tveksamt inför departementschefens förslag att göra den treåriga
realskola, som i övrigt under vissa betingelser har en uppgift att fylla
i vår realskoleundervisning, till en huvudform. Departementschefen synes
för övrigt samtidigt förutsätta, att den treåriga realskolan vore avsedd att
bereda en möjlighet ''för lärjungar med goda betyg att tillgodogöra sig förmånen
av en treårig studiegång’ (prop., s. 139). Vid sidan av den treåriga
linjen tänker sig både utredning och departementschef fyraårig linje. Där
realskola med endast en linje inrättas skall denna vara fyraårig. Det hade
därför varit utslag för ett mera realistiskt betraktelsesätt att ange den
fyraåriga skolan som huvudform och den treåriga som komplement.

Det förefaller i detta sammanhang utskottet även värt att anteckna, att
den föreslagna treåriga realskolan knappast kan innebära ökade fördelar
för landsbygdens barn i annan mån än för dess toppbegåvningar, vilka
givetvis skulle ha utsikt att göra en tidsvinst på ett år. Huvuddelen av
landsbygdens realskoleelever finge emellertid större svårigheter att utnyttja
de förstärkningsanordningar i folkskolans klass 5—6, som den nya
organisationen förutsätter. Landsbygdselevema bli alltså liksom tidigare
i huvudsak hänvisade till den fyraåriga skolan.

Det förefaller emellertid också utskottet, som om departementschefen
icke främst haft de pedagogiska synpunkterna i blickpunkten vid utarbetandet
av propositionen utan varit mera inställd på att den nya organisationen
vore nödvändig med hänsyn till bristen på lärare och lokaler. Beträffande
tillgången på lärare har valet stått mellan att antingen lata
23-gradslärare och folkskollärare inträda i den nuvarande organisationens
lägre klasser eller att låta dem undervisa i folkskolans klass 5 6. Departe mentschefen

framhåller, att tillgången på lärare icke ger någon anvisning
om, vilket alternativ som är att föredraga. Det förefaller utskottet, som
om i detta läge själva organisationsformen bleve särskilt betydelsefull med
hänsyn till arbetsbetingelserna. Det kan knappast råda någon tvekan att
förutsättningarna äro bättre, där läraren har att arbeta i cn klass med
genomgående, förhållandevis goda studiebegåvningar och man slipper de
många schematekniska svårigheter som de föreslagna förstärkningsanordningarna
i folkskolan skulle medföra. Lärarbristen som ett motiv för en treårig
realskola är alltså knappast övertygande och de arrangemang, som nu
i propositionen i dessa avseenden förutsättes, te sig endast godtagbara i ett
krislägc och om man undviker att göra den treåriga realskolan till huvudform
för realskoleundervisningen.

108 Statsutskottets utlåtande nr 154. är 1956

Vad här sagts har även avseende på de kommunala flickskolorna.

Utskottet vill också varna för övertro på den treåriga realskolans förmåga
att avskaffa eller ens varaktigt lätta den nu rådande lokalbristen
på den högre skolans område. Det är mycket troligt, att det i verklighetens
värld skall visa sig, att den fyraåriga realskolan, av departementschefen
avsedd som ett komplement vid den treåriga skolans sida, kommer
att bibehållas i full utsträckning eller åtminstone till långt över 50 procent
av fallen. Vinsten vad lokalerna angår blir då illusorisk. På många orter
torde effekten endast bli, att den lokalbrist, som nu kännetecknar läroverken,
överflyttas till folkskolorna i den mån den ej kompenseras av minskningen
i behovet från och med klass 7. När en kommun alltså måste betrakta
lokaltillgången ur denna vidare synvinkel, borde det i och för sig
te sig skäligen likgiltigt, om den erforderliga utökningen av antalet lokaler
sker i den ena eller andra skolformen, förutsatt att de ekonomiska betingelserna
äro likartade och planläggningen sker så, att lokalerna komma till
användning, hurudan den framtida skolorganisationen än blir.

Utskottet vill därför, under hänvisning till de skäl, som här anförts, visserligen
godtaga departementschefens förslag om en treårig realskola men
samtidigt göra dess införande beroende av de restriktioner, som, i denna del,
anges i motionerna I: 545 och II: 721. Vad här sagts om treårig realskola
må i tillämpliga delar även gälla femårig flickskola.»

dels utskottets yttrande från och med det stycke på s. 87, som börjar
med »På några», till och med det stycke på s. 88, som slutar med »och
II: 728», bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet har vidare iakttagit, att departementschefen uttalat sig mot
ett fortsatt inbyggande av realskolan i folkskolan. Utskottet vill dock erinra
om, att propositionen 1951: 136 förordade, att utvidgningen av utbildningsmöjligheterna
pa realskolestadiet som regel borde ske genom upprättandet
inom det kommunala skolväsendet av linjer med treårig studiegång,
fristående eller inbyggda i folkskolan. Denna tanke fullföljdes av departementschefen
i propositioner till riksdagarna 1953 och 1954. I propositionen
1954: 137 hette det bland annat: ’I den mån en kommun med ett utbyggt
system av högre skolor under övergångstiden före enhetsskolans införande
önskar utvidga sina realexamensmöjligheter i syfte att hålla dessa i proportion
med de växande årskullarna, synes det därför lämpligt, att denna
utvidgning får formen av i folkskolan inbyggda linjer.’ I propositionen nr
123 heter det däremot: ''Realskoleutredningen finner tendensen att inbygga
realskolelinjer i folkskolan ur vissa synpunkter mindre tilltalande
.. . Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning .. . Även jag (departementschefen)
delar denna mening.’ Utskottet är visserligen medvetet om
att den av departementschefen nu föreslagna nya organisationen äger vissa
möjligheter att tillfredsställa behovet av realskoleundervisningen men vill

109

Statsutskottets utlåtande nr 154- år 1956

dock för sin del i likhet med vad ovan framhållits av folkskollärarförbundet,
folkskollärarinneförbundet och överlärarförbundet samt även i likhet med
vad som i denna del hävdas i motionerna I: 545, II: 721 samt I: 547 och
II: 728 uttala, att möjligheten för kommunerna att i folkskola inbygga treåriga
realskolelinjer fortfarande bör lämnas öppen. Skolkommunema böra
äga skälig rätt att lämpa sin organisation för realskoleundervisning efter
lokala förutsättningar och önskemål.»

dels ock utskottets hemställan under I. bort i nedan angivna delar ha
följande lydelse:

»a) godkänna av departementschefen förordade grunder
för realskolans organisation under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande, varvid dock som förutsättning
för inrättande av treåriga realskolor skall gälla

1) att behov av en utvidgad realskoleorganisation föreligger
på den ort varom fråga är,

2) att utvidgningen med bibehållande av den nuvarande
organisationen icke lämpligen kan astadkommas genom
ianspråktagande av befintliga lokaler inom kommunen
eller genom sådan till-, om- eller nybyggnad, som även
vid en framtida skolorganisation prövas erforderlig för
folkskola, realskola eller motsvarande,

3) att utvidgningen vid bibehållande av den nuvarande
organisationen icke kan åstadkommas genom användande
av hjälpkrafter i de lägre klasserna i form av 23-gradslärare
eller folkskollärare utan vidareutbildning eller genom inrättande
av i folkskolan inbyggda realskollinjer,

4) att förstärkningsanordningar i folkskolans femte och
sjätte klasser inom det närmast berörda upptagningsområdet
i ämnena modersmålet, matematik och engelska vidtagits
minst två år före övergången och att lärare för undervisningen
i engelska med av realskoleutredningen föreslagen
kompetens finnas att där tillgå;

b) godkänna av departementschefen förordade grunder
för den kommunala flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande, varvid dock
under a) angivna förutsättningar skola gälla;

e) i anledning av motionerna 1:545 och 11:721, såvitt
här är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

f) i anledning av motionerna I: 547 och II: 728 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;» -

Ilo Statsutskottets utlåtande nr 154 år 1956

2) beträffande förstärkningsanordningar m. m. inom folkskoleväsendet

a) herr Hesselbom, fröken Ranmark, herrar Malmborg i Skövde, IIoppe,
Petterson i Degerfors och fröken Olsson, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 96, som börjar med »Erfarenheterna
av» och slutar med »riksdagens sida», bort ha följande lydelse:

»Med hänsyn till att dels starkt divergerande uppfattningar gjort sig
gällande i fråga om nivågrupperingen och dels i flertalet remissinstanser,
som har sitt verksamhetsfält förlagt till de stadier som berörs av denna,
avstyrkt förslaget anser sig utskottet icke kunna förorda införande av nivågruppering.
Sasom anförts i motion I: 527 skulle en nivågruppering innebära
en otillbörlig press på eleverna, liksom den praktiska utformningen
av differentieringen måste medföra betydande svårigheter. Att fritt överlämna
åt de lokala skolledningarna att anordna nivågruppering kan utskottet
icke anse lämpligt. Därigenom skulle den allt vanligare interkommunala
omflyttningen försvåras för elever-föräldrar. Dessutom anser utskottet,
att olägenheterna av sådan gruppering för dem som därav berörs
är lika påtagliga, även om den icke införs i andra skoldistrikt.»

dels ock utskottets hemställan under II. a) bort ha följande lydelse:

»a) med bifall till motionerna 1:527 och 11:710 godkänna
av utskottet förordade förstärknings- och andra anordningar
med avseende på folkskoleväsendet;»

b) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 95, som börjar med »Uppenbart
är» och slutar med »nu föreligger», bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill i detta sammanhang erinra om departementschefens uttalande,
att förstärkningsanordningamas omfattning och nivågrupperingens
organisatoriska anordnande i de särskilda fallen bör prövas lokalt och att
en detaljreglering av dessa interna skolfrågor bör undvikas. Utskottet finner
det därför, även i anslutning till sitt tidigare uttalande angående den
treåriga realskolans arbetskrävande karaktär, naturligt att tillmötesgå
det i motionerna I: 545 och II: 721 ställda kravet på förstärkningsanordningar
även vid undervisningen i modersmålet i folkskolans klass 5—6,
där så av organisatoriska skäl är möjligt och därmed önskvärt att genomföra.
Denna åtgärd förordas av utskottet i klart medvetande om vikten
av att i så stor utsträckning som möjligt göra den treåriga realskolan
funktionsduglig. Det synes likaså enligt ett dylikt betraktelsesätt utskottet
ofrånkomligt, att förstärkningsanordningarna i modersmålet, matematik
och engelska måste vidtagas minst två år före övergången till treårig
realskola och att lärare för undervisningen i engelska med av realskoleutredningen
föreslagen kompetens (''behörighet’) finnes att tillgå.»

in

Statsutskottets utlåtande nr 15-i år 1956

dels och utskottets hemställan under II. b) och c) bort ha följande

lydelse: _ _ „

»b) i anledning av motionerna I: 545 och II: 721 — såvitt
här är i fråga och i den mån de icke blivit tillgodosedda
genom vad utskottet under a) hemställt — i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört;

c) finna motionen II: 724 — såvitt här är i fråga och i
den mån den icke blivit tillgodosedd genom vad utskottet
under b) hemställt — icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;»

3) beträffande vissa statsbidragsfrågor m. m.

a) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka ansett att

dels utskottets yttrande på s. 97 från och med det stycke, som börjar

med »Vid prövningen», till och med det stycke, som slutar med »i fråga»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Vid prövningen av inkommande statsbidragsansökningar måste den
avgörande synpunkten vara, att frågan om tillgängliga lokaler icke kan
begränsas till läroverken allenast utan inom varje läroverkskommun måste
betraktas som en totalitet, där även folkskolans lokalbehov träder in i
bilden. Det bör därför, som utskottet i detta avseende redan framhållit och
i överensstämmelse med vad som yrkas i motionerna I: 545 och II: 721,
åt skolkommunen överlämnas att själv avgöra om den vill få sina önskemål
beträffande om-, till- eller nybyggnader för real- eller flickskolan förverkligade,
även i de fall, då den nuvarande skolorganisationen bibehålies
men företaget prövas vara ändamålsenligt också med hänsyn till en framtida
organisation inom den blivande organisatoriska skolans ram. Utskottet
finner det alltså i likhet med motionärerna i nyss nämnda motioner
uppenbart, att bedömningen av ett skolbyggnadsföretag från investeringssynpunkt
måste avse dess inverkan på lokalbehovet i dess helhet, oavsett
den skolform, som i första hand kommer att nyttja lokalerna.»

dels ock utskottets hemställan under III. a) bort ha följande lydelse:

»a) godkänna av utskottet förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna läroverk, fristående
statliga realskolor, kommunala flickskolor, kommunala
realskolor och praktiska kommunala realskolor, att
tillämpas tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57;»

b) av herrar Sundelin, Sunne, Arrhén, Slwglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, 7/oppe, fröken Elmén, herrar Jansson i Kalix, Cassel, fröken
Vinge och herr Helén, vilka ansett att

112 Statsutskottets utlåtande nr 15J+ år 1956

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 98, som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »departementschefen anfört», bort ha följande lydelse:

»Utskottet föreslår på grund härav i anledning av de i ämnet väckta
motionerna, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t medgiva, att i särskilda
fall statsbidrag må utgå för byggnadsföretag, som avser realskolor
och därmed jämförliga högre skolor, utan hinder av att arbetet påbörjats
före den 1 juli 1956, dock icke tidigare än den 1 juli 1954.»

dels ock utskottets hemställan under III. c) bort ha följande lydelse:

»c) i anledning av motionerna I: 546 och II: 723, I: 421
och II: 513 samt I: 549 och II: 720, de fyra förstnämnda
såvitt här är i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t medgiva,
att i särskilda fall statsbidrag må utgå för byggnadsföretag,
som avser realskolor och därmed jämförliga skolor, utan
hinder av att arbetet påbörjats före den 1 juli 1956, dock
icke tidigare än den 1 juli 1954;»

Ivar Hfeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1956

561160