Statsutskottets utlåtande nr iål år 1956
1
Nr 151
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
anläggande av ett godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I propositionen nr 102 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 2 mars
1956, föreslagit riksdagen medgiva, att ett godsspår må anläggas å sträckan
Morjärv—Kosjärv—Kalix—Karlsborgs bruk.
I skrivelse den 17 januari 1956 har järnvägsstyrelsen uppgivit, att i förslaget
till investeringsreserv för budgetåret 1956/57 intagits bl. a. arbeten
för anläggning av ett industrispår till Karlsborg i Norrbottens län, därvid
för projektet upptagits ett belopp av 2 milj. kr. Styrelsen lämnar i
sagda skrivelse en närmare redogörelse för järnvägslinjen, vilken enligt
styrelsens uppfattning bör byggas på sådant sätt, att den framdeles kan
ingå i det allmänna järnvägsnätet.
Under hänvisning till att förslaget till investeringsreserv i annan ordning
förelagts riksdagen har förenämnda ärende upptagits till behandling
i propositionen.
Inledningsvis har i propositionen lämnats en kortfattad redogörelse för
eu tidigare utredning rörande en järnvägslinje i ifrågavarande trakter. I
denna del torde få hänvisas till propositionen (s. 2—4).
Järnvägsstyrelsen framhåller i förutberörda skrivelse, att under senare
år verkställda utredningar och i annat sammanhang gjorda kalkyler genomgående
utvisat, att anläggande av nya järnvägslinjer i Norrlands kustland
icke kan anses järnvägsekonomiskt motiverat. Räntabiliteten har
nämligen, där den över huvud taget kunnat påvisas, varit låg, även med
hänsyn tagen till den trafikökning, som sannolikt kan påräknas om en
järnväg kommer till stånd. I fråga om de stora banprojekten har någon
förändring icke inträtt, som kan föranleda styrelsen att frångå sitt tidigare
ställningstagande.
När styrelsen nu återkommer till nybyggnadsfrågan gäller denna — såvitt
nu är i fråga — ett till omfattningen mera begränsat projekt, nämligen
1—784 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 6 sand. Nr 151
2
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 195(1
möjligheterna och förutsättningarna att anlägga spårförbindelse i någon
form till Karlsborgs bruk. Tanken har därvid varit, alt eu spårförbindelse
för att tillgodose enbart eller huvudsakligen de största industriföretagens,
främst AB Statens skogsindustriers, behov av järnvägstransporter borde
kunna åstadkommas med en avsevärt mindre kapitalinsats och till betydligt
lägre driftkostnader samt med bättre ekonomiskt resultat än de tidigare mera
vittsyftande järnvägsprojekten. En järnväg för allmän person- och godstrafik
ställer helt andra och större krav i såväl konstruktions- som bemanningsliänseende
än en spårförbindelse av godsspårkaraktär. Av avgörande betydelse
är vidare, att den ifrågasatta lösningen medför en betydande reducering
av den erforderliga spårlängden, enär ifrågavarande spår endast
behöver anslutas till det befintliga järnvägssystemet i huvudtransportriktningen.
I fråga om det tänkta spårets sträckning och anläggningskostnad m. in.
har styrelsen — med hänsyn till det i olika sammanhang framförda önskemålet
att till ett dylikt spår anknyta även Törefors — i första hand undersökt
en spårförbindelse från Morjärv väster om Kalix älv över Kosjärv och
Kalix till Karlsborgs bruk och med godsspår Kosjärv—Törefors. Då icke heller
denna sidobana kunde anses utgöra den ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste
lösningen av Karlsborgs bruks järnvägsfråga, har styrelsen undersökt
även ett annat alternativ, nämligen ett godsspår Vitvattnet—Kalix
—Karlsborgs bruk. Sistnämnda sträckning har stakats under hösten 1955.
Sträckningarna framgår av en till propositionen fogad karta.
Godsspåret beräknas få en längd av 48,4 km i Morjärv-alternativet och
34,3 km i Vitvattnet-alternativet, varav 9,6 km utgör för båda alternativen
gemensam sträcka Kalix—överlämningsbangården i Karlsborg.
Anläggningskostnaderna vid 1955 års prisnivå beräknas till 28,9 milj. kr.
för ett spår Morjärv—Karlsborgs bruk med anslutningsspår till Törefors
och 13,5 milj. kr. för ett spår Vitvattnet—Karlsborgs bruk, därav 4,5 milj. kr.
för den gemensamma sträckan Kalix—Ivarlsborg.
Vid en jämförelse mellan de två alternativen är det av betydelse att fastslå,
vilket önskemål som är att betrakta som primärt och som bestämmer
den lägsta kostnad till vilken detta primära syfte kan tillgodoses. Sett ur
järnvägsekonomisk synpunkt är det mest angeläget att åstadkomma eu
spårförbindelse till Karlsborgs bruk. Vid sådant förhållande blir den lägsta
kapitalinvesteringen angivna 13,5 milj. kr. och merinvesteringen för att
även ansluta Törefors (28,9—13,5) 15,4 milj. kr. Driftkostnaderna exklusive
avskrivning blir jämväl högre för Morjärv-alternativet. Kapitaliseras
även dessa merkostnader blir skillnaden mellan alternativen ännu större.
För Karlsborgs bruk och Kalix skiljer sig alternativen genom en tämligen
obetydlig total vägförlängning i Vitvattnet-alternativet för de dominerande
järnvägstransporterna, medförande en beräknad ökning av totala järnvägsavgifterna
med i genomsnitt 2 % i förhållande till Morjärv-alternativet. Vit
-
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 1956
3
vattnet-alternativet skiljer sig doek så till vida från Morjärv-alternativet, att
det i fråga om viss del av sträckningen, nämligen Kalix.—Vitvattnet, ej
framdeles kan inordnas i en eventuell kustbana Luleå—Haparanda. Däremot
kan Morjärv-alternativets delar Töre—Kosjärv—Kalix helt ingå i kustbanan,
liksom bägge alternativens delar Kalix—Karlsborg jämte anknytningsspåret
Karlsborg—Karlsborgs bruk. Morjärv-alternativets del Kosjärv
—Morjärv får därvidlag endast betydelse om samtidigt nuvarande bana
Boden—Morjärv—Karungi kan nedläggas, då delen Kosjärv—Morjärv blir
Morjärvs och övre Kalixbygdens anknytning till kustbanan.
Avgörande för godsspårets driftekonomi blir vilka transportuppdiag
som kan erhållas från Aktiebolaget Statens skogsindustrier samt vilka
särskilda bidrag till spåret bolaget vill lämna utöver vanliga kommersiella
järnvägsfrakter.
Det ställer sig synnerligen svårt att få ett fast grepp om vilka transporter
som kan påräknas, enär realiserandet av en förväntning om viss
transportvolym vilar på ett flertal mer eller mindre osäkra förutsättningai.
Styrelsen har därför på grundval av uppgifter om nuvarande och förväntad
produktion, råvarubehov och konkurrensförhållanden järnväg—bil måst
uppskatta trafikvolymen. Därvidlag har räknats med tre olika trafiknivåer.
I propositionen har å s. 7 intagits en på grundval härav upprättad
driftkalkyl, varvid merintäkter respektive merkostnader innefattar
såväl godsspåret som motsvarande förändringar på befintligt järnvägsnät
samt i fråga om godsspårets merkostnader jämväl avsättning till
förnyelse på längre sikt. Av kalkylen framgår, att med enbart sedxanliga
järnvägsfrakter intet av alternativen är järnvägsekonomiskt motiverat.
Vitvattnet-alternativet skulle enligt kalkylen täcka cirka 20 % av läntekostnaderna
vid trafikvolym 2 och cirka 40 % vid trafikvolym 3, medan
Morjärv-alternativet lämnar ett mycket obetydligt dylikt bidrag föist vid
trafikvolym 3.
Aktiebolaget Statens skogsindustrier, vilket avvisat tanken på att
bidraga till anläggningskostnaden, ehuru anläggandet av järnvägsspåret
kan förväntas medföra en avsevärd sänkning av vissa av bolagets tiansportkostnader,
har ställt i utsikt att för en 10-årsperiod eftei spåicts
idrifttagande garantera eu viss årlig transportkvantitet eller, i händelse
denna icke skulle uppnås, erlägga bidrag till täckning av driftkostnaderna
i proportion till den viktsmängd, varmed den garanterade kvantiteten
underskrides.
Med avseende på det ekonomiska utfallet av industrisparets drift skulle
garantiavtalet innebära alt statens järnvägar i Vitvattnet-alternativet - -med undantag för det fall, att transportmängden skulle bli mindre än
trafikvolym 1 under de första åren efter spårets idrifttagande — nätt och
jämnt erhåller täckning av driftkostnaderna (inklusive förnyelsekostnaderna).
I Morjärv-alternativet skulle de i driflkalkylcr för trafikvolymerna
4 Statsutskottets utlåtande nr 151 är 1956
1 och 2 angiva driftunderskotten endast obetydligt decimeras. Delta
alternativ ställer sig sålunda företagsekonomiskt sett avgjort sämre än
Vitvattnet-alternativet, även under förutsättning av att ifrågavarande
garantiavtal skulle träda i kraft.
Av det sagda är det uppenbart att Karlsborgsförbindelsen för närvarande
icke har något järnvägsekonomiskt intresse. Styrelsen vet emellertid,
att spåranläggningen, bl. a. av arbetsmarknadsskäl, tillmätes ett betydande
samhällsekonomiskt värde, och vill därför icke motsätta sig dess
utförande, om den i övrigt befinnes lämplig.
Styrelsen förutsätter härvid, att hela det erforderliga investeringsbeloppet
anvisas på sådant sätt, att statens järnvägars räntepliktiga kapital icke
ökas och att statens järnvägars ordinarie investeringsram icke därigenom
inskränkes. Styrelsen förutsätter vidare, att, om Morjärv-alternativet
skulle realiseras, frågan om avsättning till eventuell förnyelse får upptagas
till särskild behandling vid senare tillfälle.
Anläggningen bör rubriceras som järnväg upplåten för allmän vagnsIastgodstrafik.
över järnvägsstyrelsens skrivelse har — såvitt nu är i fråga _ yttran
den
avgivits av chefen för försvarsstaben, arbetsmarknadsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län — efter hörande
av länsarbetsnämnden i Norrbottens län samt kommunerna Råneå,
Töre och Nederkalix — 1953 års trafikutredning, Sveriges industriförbund
och Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnden, kommunerna
Ranea, Töre och Nederkalix samt Aktiebolaget Statens skogsindustrier
har förordat anläggandet av ett godsspår till Karlsborgs bruk med
utgångspunkt från Morjärv. Länsstyrelsen har vid sitt ställningstagande
fäst stor vikt vid företagets betydelse ur sysselsättningssynpunkt.
Jämväl arbetsmarknadsstyrelsen har funnit projektet betydelsefullt
ur denna synpunkt. Med hänsyn till de militära intressena har chefen för
försvarsstaben avstyrkt förslaget om anläggande av ett dylikt godsspår.
Sveriges industriförbund har likaledes avstyrkt bifall till projektet.
Departementschefen har till en början i korthet redogjort för järnvägsstyrelsens
framställning och de däröver avgivna remissyttrandena. Som
bakgrund till de fortsatta bedömandena har han därefter något berört
ifrågavarande bygds behov av järnvägstransporter. Härutinnan anföres
följande.
»Det för spåranläggningen närmast berörda företaget, Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, som i Karlsborgstrakten driver tre sågverk, en sulfatfabrik
och ett pappersbruk, har beräknat hela behovet av transporter till
Statsutskottets utlåtande nr 151 ur l''J56
5
Kaiisborgs bruk Lill omkring 750 000 fraktton per år och från Karlsborgs
bruk till omkring 185 000 fraktton per år. Huvudparten av bolagets transporter
sker nu på vattenleder. Emellertid har landtransporterna alltmer
börjat konkurrera med vattenledtransporterna, framförallt flottningen, och
en ytterligare stegring av landtransporternas relativa andel av det totala
transportbehovet är för framtiden sannolikt att emotse. Jag har under
hand inhämtat, att bolaget vid förhandlingar med järnvägsstyrelsen varit
villigt garantera järnvägstransporter till en kvantitet av 125 000 ton per år
under de första fem åren efter spåranläggningens tillblivelse och 150 000
ton per år under följande femårsperiod.
Vid sidan av Karlsborgsverken förefinnes — framförallt i Kalix och Törefors
— mindre industrier och företag, vilka har behov av järnvägstransporter.
Sammanlagt torde denna transportvolym möjligen kunna uppskattas
till något tiotusental ton.
Trots att sålunda behov av järnvägstransporter för förhållandevis stora
godskvantiteter finns, ger intet av de undersökta alternativa fallen vid handen,
att en godsspår anläggning i dagens läge är järnvägsekonomiskt berättigad.
Ej ens om den i järnvägsstyrelsens driftkalkyl redovisade gynnsammaste
transportvolymen, som av styrelsen bedömts som oviss, skulle uppnås,
kommer Morjärv-alternativet att medge någon nämnvärd förräntning
av det nedlagda kapitalet under det att Vitvattnet-alternativet skulle
lämna en förräntning av omkring 1,9%. Ett positivt ställningstagande
till denna fråga måste därför motiveras av andra skäl än rent företagsekonomiska.
Härvid bör enligt min uppfattning de i denna landsända särskilt framträdande
sysselsättningssvårigheterna tillmätas stor betydelse. Det konjunkturkänsliga,
i hög grad på förädling av skogsprodukter inriktade näringslivet i
Norrbottens län medför, att säsongarbetslösheten här är besvärande. Från
statsmakternas sida har för motverkande av dessa ur sysselsättningssynpunkt
ogynnsamma förhållanden under de senare åren beredskapsarbeten
utförts i länet i betydande omfattning. Under budgetåren 1953/54 och
1954/55 utfördes enligt uppgift från länsarbetsnämnden i Norrbottens län
sådana arbeten för omkring 20 milj. kr. per år. De kommuner, som i första
hand berörcs av det ifrågasatta järnvägsprojektet, nämligen Töre och Ncderkalix,
har sedan länge, vad arbetslöshet beträffar, varit bland de allra
mest utsatta i landet. Enbart i dessa kommuner har under budgetåren
1952/53, 1953/54 och 1954/55 beslutats anläggningskostnader för beredskapsarbeten
in. in. för 6,2, 6,7 resp. 4,i milj. kr.
Vid bedömandet av projektet kommer därför de järnvägsekonomiska
synpunkterna med kravet på eu företagsekonomisk förräntning liksom även
de militära önskemålen att få vägas mot de allmänt samhällsekonomiska.
De, som jag nämnde, extrema sysselsättningssvårigheterna i de bygder, det
bär är fråga om, och de därav föranledda årliga bidragen från statsmak
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 151 ur 1956
ternas sida för att avhjälpa de största olägenheterna härav, föranleder enligt
in in mening, att det nu aktuella företaget får bedömas som ett sådant
specialfall, att ett avsteg från principen om en företagsekonomisk förräntning
kan anses försvarligt. Projektets utförande kommer nämligen att
under anläggningstiden få eu avsevärd betydelse som sysselsättningsobjekt
och kan även för framtiden förväntas verka som ett incitament till en
ökning av den industriella rörelsen och sålunda indirekt förbättra möjligheterna
att uppehålla en jämnare sysselsättning i dessa bygder. Det samhällsekonomiska
värdet härav tillmäter jag en sådan vikt, att hänsynen
häitill får bli avgörande för mitt ställningstagande. Till denna min positiva
inställning till projektet har inte minst bidragit, att företagets utförande
kan ske som sysselsättningsarbete, vilket också medför att anvisade medel
icke behöver belasta statens järnvägars räntepliktiga kapital. Vad beträffar
de militära önskemålen har dessa ansetts böra stå tillbaka för de samhällsekonomiska.
Jag tillstyrker därför, att ett godsspår anlägges till Karlsborgs
bruk.»
Härefter har departementschefen övergått till att närmare diskutera
frågan om godsspårets sträckning.
»Järnvägsstyrelsen har framhållit, att ur järnvägsekonomisk synpunkt
sträckningen Vitvattnet—Karlsborgs bruk är det förmånligaste av de båda
alternativen. Anläggningskostnaden är här avsevärt lägre och driftkalkylen
visar ett ekonomiskt gynnsammare resultat. Av vad styrelsen i detta
sammanhang anfört, framgår emellertid, att detta alternativ även har nackdelar
i förhållande till Morjärv-alternativet. För Karlsborgs bruk och bygden
kring Kalix kommer sträckningen över Vitvattnet att medföra en vägförlängning,
som beräknas höja järn vägsavgifterna för dessa orter med i
genomsnitt 2 %. Sträckningen över Vitvattnet möjliggör ej heller anslutning
av ett godsspår till Törefors. Vid en eventuell framtida utbyggnad
av en kustbana Luleå—Haparanda har Vitvattnet-alternativet även den
nackdelen, att endast den för båda alternativen gemensamma sträckan
Kalix—Karlsborgs bruk kan ingå i kustbanan under det att i Morjärvalternativet
därjämte hela sträckan Töre—Kosjärv—Kalix kan ingå i en
sådan.
För egen de! anser jag, att frågan om vilket alternativ, som bör väljas,
i hög grad blir beroende av vilka mera långsiktiga verkningar spårets tillkomst
kan beräknas få för näringslivet. Därest nya företag skulle komma
att tillföras bygden, framstår det som realistiskt att räkna med att dessa
kommer att etableras i de trakter, som har det största befolkningsunderlaget
och därför ur företagens synpunkt ter sig mest attraktiva. Sträckningen
i Morjärv-alternativet har härvid den avsevärda fördelen, att den
på hela sträckan utefter Ivalixälven berör tätbebyggda trakter och även
möjliggör anslutning till det folkrika området kring Törefors, under det
att sträckningen i Vitvattnet-alternativet går fram genom glest befolkade
Statsutskottets utlåtande nr 151 är 11)55
/
bygder på sträckan Kalix—Vitvattnet. Det är i detta sammanhang ej heller
oväsentligt, att transporterna från Kalix och Karlsborgs bruk kommer att
ställa sig något billigare vid val av Morjärv-alternativet liksom även att vid
sådana ändrade förhållanden, att en utbyggnad av en kustbana Luleå
Haparanda kan bli aktuell, en avsevärd del av sträckningen i detta alternativ
kan ingå i en sådan kustbana. Med hänsyn till dessa på lång sikt verkande
fördelar vid val av Morjärv-alternativet har jag stannat för att förorda
detta trots dess i förhållande till Vitvattnet-alternativet högre anläggningskostnader
och sämre driftresultat. Beträffande anslutningsspåret
Kosjärv—Törefors, rörande vilket Aktiebolaget Statens skogsindustrier
uttalat, att detsamma f. n. icke är aktuellt för bolaget, är jag nu icke
beredd att framlägga förslag. Jag förordar därför, att godsspåret får sträckningen
Morjärv—Kosjärv—Kalix—Karlsborgs bruk.
Anläggningskostnaden för ett godsspår Kosjärv—Törefors torde kunna
uppskattas till i runt tal 4 milj. kr. Den totala anläggningskostnaden för
den av mig förordade sträckningen skulle då uppgå till (28,9—4,o) 24,9
milj. kr. vid 1955 års prisnivå.
I sagda belopp ingår ej kostnad för marklösen. Jag förutsätter emellertid,
att erforderlig mark för godsspåret — vilket, såsom järnvägsstyrelsen
föreslagit, bör erhålla karaktären av en för allmän vagnslastgodstrafik
öppen järnväg — i enlighet med gällande praxis ställes till förfogande av
vederbörande kommuner samt eventuellt även landstinget utan kostnad
för statsverket.
Som jag tidigare nämnt, synes icke det erforderliga investeringsbeloppet
böra öka statens järnvägars räntepliktiga kapital. Jag förordar i anledning
därav och med hänsyn till företagets betydelse ur sysselsättningssynpunkt,
att kostnaderna för arbetets utförande skall finansieras av medel,
som, därest arbetsmarknadsläget så påfordrar, kan komma att ställas till
förfogande för bekämpande av arbetslöshet, varigenom statens järnvägars
ordinarie investeringsram ej heller kommer att inskränkas. I enlighet
härmed har jag tidigare denna dag tillstyrkt, att projektet till en kostnad
av 2 milj. kr. tages in i urvalsmaterialet till investeringsreserven för budgetåret
1956/57.»
I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Grym m. fl. (I: 510) och den andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (11:674), i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta uppdraga åt Kungl. Maj:t att, därest arbetsmarknadsskäl därtill
föranleda, igångsätta byggandet av ett industrispår Kosjärv—Törefors samt
att i förevarande proposition angivet anslag uppräknas med 4 milj. kronor
till 28,9 milj. kronor;
dels ock eu inom andra kammaren av herrar Holmberg och Hagberg
8
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 1956
''äckt motion (11:693), i vilken hemställts att ett godsspår anlägges på
sträckan Luleå Råneå—Töre—Kalix—Karlsborgs bruk, alt på det sätt
som töreslagits i förevarande proposition första etappen av anläggningen
utföres på sträckan Karlsborgs bruk—Kosjärv samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om detaljerat förslag snarast för fortsättningen
av banbygget från Kosjärv till Luleå.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
torde få hänvisas till motionerna II: 674 och II: 693.
Utskottet. Mot slutet av år 1952 framlade järnvägsstyrelsen en på uppdrag
av Kungl. Maj :t verkställd utredning rörande möjligheterna att anlägga
en järnvägslinje förbindande Kalix municipalsamhälle med statsbanenätet.
Med hänsyn till resultatet av utredningen ansåg sig styrelsen icke
kunna tillstyrka en sådan järnvägslinje, vare sig den byggdes som kustbana
Lulea Kalix eller sidobana Morjärv—Kalix. Sedermera har styrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t emellertid uppgivit, att i förslaget till investeringsreserv
för budgetåret 1956/57 bl. a. upptagits arbeten för anläggande
av ett industrispår till Karlsborg. Styrelsen, som i skrivelsen framhållit
att under senare år verkställda utredningar och kalkyler genomgående
utvisat, alt anläggandet av nya järnvägslinjer i Norrlands kustland
icke kan anses järnvägsekonomiskt motiverat, har i anledning härav framlagt
ett till omfattningen mera begränsat projekt, nämligen byggande av
ett godsspår till Statens skogsindustriers anläggningar vid Karlsborgs bruk,
varvid undersökts dels en sträckning Morjärv—Kosjärv—Kalix_Karls
borgs
bruk med anslutningsspår Kosjärv—Törefors, dels ock en sträckning
Vitvattnet—Kalix—Karlsborgs bruk. I det förstnämnda alternativet
skulle godsspåret utan anslutningsspår få eu längd av 48,4 km och i det
senare 34,3 km, varav 9,6 km skulle utgöra för båda alternativen gemensam
sträcka Kalix—Karlsborg. Anläggningskostnaden enligt 1955 års prisnivå
har beräknats till 28,9 milj. kr. resp. 13,5 milj. kr. Driftkostnaderna
exklusive avskrivning bliva jämväl högre för Morjärv-alternativet. Vitvattnet-alternativet
däremot beräknas till följd av den visserligen relativt obetydliga
vägförlängningen för de dominerande järnvägstransporterna från
Karlsborgs bruk och Kalix medföra en cirka tvåprocentig höjning av
de totala järnvägsavgifterna för ifrågavarande transporter i förhållande
till Morjärv-alternativet. Då vid hänsynstagande till en företagsekonomisk
förräntning av det nedlagda kapitalet driftkalkylen i båda fallen
skulle uppvisa avsevärda årliga driftunderskott, finner styrelsen intet av
alternativen järnvägsekonomiskt motiverat. Därest ändock — av exempelvis
arbetsmarknadsskäl — anläggandet av ett godsspår till Karlsborgs
bruk anses böra komma till stånd, förutsätter styrelsen att medel anvisas
på sådant sätt, att statens järnvägars räntepliktiga kapital icke ökas.
I avgivna utlåtanden över förslaget ha länsstyrelsen i Norrbottens län,
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 1956
9
länsarbetsnämnden, kommunerna Råneå, Töre och Nederkalix samt AB
Statens skogsindustrier förordat Morjärv-alternativet, medan chefen för
försvarsstaben avstyrkt båda alternativen och Sveriges industriförbund förklarat
sig icke kunna tillstyrka järnvägsbyggnader, som skulle verka neddragande
på statens järnvägars ekonomi.
Enligt departementschefens mening böra vid ett bedömande av projektet
de järnvägsekonomiska synpunkterna liksom de militära önskemålen få
vägas mot de allmänt samhällsekonomiska. De stora sysselsättningssvårigheterna
i berörda bygder och därav föranledda årliga bidrag från statsmakternas
sida för att avhjälpa de största olägenheterna härav anses sålunda
motivera projektets utförande. Beträffande det planerade godsspårets
sträckning förordar departementschefen Morjärv-alternativet med hänsyn
såväl till att detta på hela sträckan utefter Kalixälven berör mera tätbebyggda
och ur industrilokaliseringssynpunkter lämpligare trakter än
Vitvattnet-alternativet samt även möjliggör anslutning till det folkrika
Töreforsområdet som till att en avsevärd del av sträckningen i detta alternativ
kan ingå i en eventuell framtida kustbana Luleå—Haparanda. Anläggande
av det ifrågasatta anslutningsspåret Kosjärv—Törefors förklarar
sig departementschefen dock f. n. icke beredd att tillstyrka. Godsspåret
skulle alltså få sträckningen Morjärv—Kosjärv—Kalix—Karlsborgs bruk.
Då anläggningskostnaden för ett industrispår Kosjärv—Törefors uppskattas
till i runt tal 4 milj. kr., skulle den totala anläggningskostnaden
för den av departementschefen förordade sträckningen uppgå till (28,9
— 4,o) 24,9 milj. kr. vid 1955 års prisnivå. Härvid förutsättes att erforderlig
mark i enlighet med gällande praxis ställes till förfogande av vederbörande
kommuner samt eventuellt även landstinget utan kostnad för
statsverket. Det förutsättes vidare att det erforderliga investeringsbeloppet
icke får öka statens järnvägars räntepliktiga kapital, varför kostnaderna
böra finansieras av medel som kunna komma att ställas till förfogande
för bekämpande av arbetslöshet. Vid en sådan finansieringsmetod
kommer ej heller statens järnvägars ordinarie investeringsram att påverkas.
I enlighet med denna sin ståndpunkt har departementschefen i propositionen
nr 95 till årets riksdag tillstyrkt, att projektet till en kostnad
av 2 milj. kr. tages in i urvalsmaterialet till investeringsreserven för budgetåret
1956/57.
I anledning av Kungl. Maj :ts förslag ha i de båda likalydande motionerna
I: 510 och II: 674 hemställts att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl.
Maj :t att, därest arbetsmarknadsskäl därtill föranleda, låta utföra även
industrispåret Kosjärv—Törefors samt att det av departementschefen beräknade
kostnadsbeloppet 24,9 milj. kr. uppräknas med 4 milj. kr. Vidare
har i motionen II: 693 yrkats dels att ett godsspår anlägges på sträckan
Luleå—Råneå—Töre—Kalix—Karlsborgs bruk, varvid första etappen skulle
2—784 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. G saml. Nr 151
10
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 1956
utgöras av sträckan Karlsborgs bruk—Kosjärv, dels ock att riksdagen hos
Kungl. Maj :t hemställer om detaljerat förslag snarast för fortsättningen
av banbygget från Kosjärv till Luleå.
Även enligt utskottets mening synas i förevarande fall de järnvägs- och
företagsekonomiska synpunkterna böra stå tillbaka för de samhällsekonomiska.
Såsom departementschefen framhållit torde nämligen projektets
utförande bl. a. komma att under anläggningstiden få en avsevärd betydelse
som sysselsättningsobjekt samt för framtiden kunna förväntas verka
som ett incitament till en ökning av den industriella verksamheten i berörda
bygder och sålunda indirekt förbättra möjligheterna att uppehålla
en jämnare sysselsättning därstädes. Utskottet tillstyrker därför att företaget
må komma till utförande. Beträffande järnvägens sträckning torde
det av såväl departementschefen som flertalet remissmyndigheter förordade
Morjärv-alternativet böra väljas.
Vad beträttar det i motionerna 1:510 och 11:674 framförda yrkandet
om en anslutningslinje till Törefors vill utskottet först erinra om att departementschefen
icke funnit sig f. n. kunna förorda detsamma, enär spåret
i fråga icke vore aktuellt för Statens skogsindustriers del. Enligt vad
utskottet under hand erfarit torde detta förhållande sammanhänga med
att driften vid bolagets wallboardfabrik f. n. ligger nere, vilket dock finge
betraktas som ett tillfälligt arrangemang. Det synes också vara uppenbart,
att frågan om den slutliga reindustrialiseringen i Törefors kommer
att aktualiseras inom en icke alltför avlägsen framtid. En järnvägsförbindelse
som knyter ihop Karlsborgs bruk och Törefors synes därvid kunna
få stor betydelse för samverkan mellan bolagets olika industrier i kustbygden.
I detta sammanhang må nämnas att den i Töre nyligen tillkomna
järnmanufakturindustrien, Töreverken, till viss del hämtar sin råvara
från Norrbottens järnverk och följaktligen har behov av en direkt
förbindelse med stambanenätet. Utskottet, som avlagt ett besök i berörda
bygder, har därvid också övertygats om att det överhuvudtaget är av betydelse
att förenämnda industrispår kommer till stånd för såväl bibehållande
och utvecklande av redan befintliga industriföretag som för uppkomsten
av nya sådana. Detta synes vara så mycket mera angeläget som dessa
trakter under senare år varit svårt utsatta ur arbetslöshetssynpunkt.
Den av utskottet sålunda intagna ståndpunkten kunde möjligen motivera
att beslut redan nu fattades jämväl i frågan om utbyggnad av anslutningslinjen
Kosjärv—Törefors. Med hänsyn till vad järnvägsstyrelren
anfört rörande de ogynnsamma järnvägsekonomiska betingelserna
för ytterligare utbyggnader av linjerna inom ifrågavarande område har utskottet
dock icke ansett sig nu kunna tillstyrka att så sker. Enligt utskottets
mening torde dock Kungl. Maj :t böra vara oförhindrad att — därest
detta av såväl arbetsmarknadsskäl som förhållandena i övrigt befinnes påkallat
— låta igångsätta byggandet av nämnda linje.
Statsutskottets utlåtande nr 151 år 1956
11
Vad åter beträffar det i motionen II: 693 framförda yrkandet att beslut
fattas om anläggande av ett godsspår Kosjärv—Luleå måste enligt utskottets
mening ett realiserande av ett sådant beslut medföra, att frågan om
en ev. nedläggning av den nu befintliga järnvägslinjen Boden—Karungi
kommer att aktualiseras. Med hänsyn bl. a. härtill liksom till samhällsekonomiska
och andra synpunkter finner utskottet förslaget orealistiskt,
varför ett förverkligande av detsamma icke bör ifrågakomma. Utskottet
avstyrker sålunda bifall till motionen.
Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat har ej heller givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Utskottet hemställer,
I. att riksdagen må besluta att godsspår må anläggas å
sträckan Morjärv—Kosjärv—Kalix—Karlsborgs bruk;
II. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 510 och
II: 674 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande anslutningslinjen Kosjärv—Törefors;
III. att motionen II: 693 icke må bifallas av riksdagen.
Stockholm den 22 maj 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Leander, Näsgård,
Näsström, Hesselbom, Pålsson, Gustaf Andersson, Sundelin, Einar Persson,
Birger Andersson, Holmqvist, Rikard Svensson, Sunne, Aastrup och Arrhén;
samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Åkerström, Rubbestad, Hoppe, fröken Elmén, herrar Petterson
i Degerfors, Andersson i Mölndal, Johansson i Mysinge, Jansson i
Kalix, Cassel, Löfroth, fröken Ager och herr Andreasson.