Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
1
Nr 131
Utlåtande i anledning av Knngl. Maj. ts proposition angående television
jämte i ämnet väckta motioner.
(4:e avd.)
I propositionen nr 90 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 2 mars 1956,
dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av ett av föredragande
departementschefen framlagt förslag angående principerna för
televisionsverksamhetens finansiering och organisation i vårt land, dels
ock föreslagit riksdagen att för budgetåret 1956/57 anvisa till Bidrag till
televisionsverksamhetens driftkostnader under sjätte huvudtiteln ett anslag
av 3 470 000 kr., till Televisionsanläggningar under statens affärsverksfonder,
televerkets fond, ett investeringsanslag av 330 000 kr. samt till Lån för
inköp av televisionsutrustning under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 1 200 000 kr.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sex sakkunniga för
att utreda frågan om televisionens införande i Sverige m. m. De sakkunniga,
som antog namnet televisionsutredningen, ha i november 1954 avlämnat
sitt betänkande, benämnt Televisionen i Sverige (SOU 1954: 32).
Med skrivelse den 25 januari 1956 har vissa av näringslivets organisationer
överlämnat ett förslag till en reguljär televisionsverksamhet, baserad på
ett samarbete mellan statliga och privata intressen. Ifrågavarande skrivelse
är undertecknad av Stockholms handelskammare, Svenska annonsörers förening,
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Svenska
försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund och Sveriges köpmannaförbund.
Inledningsvis har redogjorts för televisionsutredningens synpunkter på
televisionens förutsättningar och uppgifter m. m. Utredningen har härvid
framhållit, att av de olika ändamål som televisionen kan tjäna dess användning
som ett med rundradion analogt medel för masskommunikation
tilldrar sig det största intresset. Vidare framhåller utredningen, att televisionen
bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens
och hemmens tjänst. Utredningen har härefter övergått till att behandla
principerna för finansiering och organisation av televisionsverksamheten.
Enligt utredningen råder allmän enighet om att en svensk rikstelevision icke
1 Rihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt. Nr 131
2
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
kan byggas på försäljning av programtid som enda inkomstkälla, varför licensavgift
under alla omständigheter måste anlitas. Fråga blir då endast
om försäljning av programtid därjämte bör utnyttjas. Härutinnan anför utredningen,
att televisionen icke får bli något självändamål. Förutsättningen
för att den skall kunna fylla sin inledningsvis nämnda uppgift är enligt
utredningen, att televisionen får utveckla sig utan varje beroende av
vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster eller dem som
vill propagera för speciella åskådningar eller idéer, de må nu vara religiösa,
ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning avråder utredningen
från försäljning av programtid som inkomstkälla för televisionen.
Utredningen, som företagit vissa undersökningar för att få en uppfattning
om de penningmedel, som från reklamen skulle kunna tillföras televisionen
(s. 8 och 9 i propositionen), konstaterar sammanfattningsvis, att
televisionen med hög grad av sannolikhet inte kan påräkna något kontinuerligt
ekonomiskt stöd av betydelse från televisionsreklamen under uppbyggnadsåren.
Uppgifterna rörande reklamens bidrag till televisionens finansiering
vid en mera allmänt spridd television är alltför osäkra för att några
ekonomiska kalkyler skulle kunna byggas därpå. Det är först när televisionen
fått en stor spridning och följaktligen blivit ett billigt reklammedel
som reklaminkomster kan påräknas kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid
den tidpunkten har emellertid en licensbetalad televison nått fram till en
så fast ekonomisk grund, att reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens
finansiering.
Några skäl av ekonomisk art, vilka motiverar ett frångående av utredningens
principiella inställning mot kommersiell television, har utredningen
således ej kunnat finna.
Beträffande programverksamhetens handhavande föreslår utredningen,
att för televisionen skall gälla samma principer som nu gäller i fråga om
rundradion. Dessa principer anser utredningen vara av så avgörande betydelse
för den kommande utvecklingen, att det är ofrånkomligt att statsmakterna
redan före televisionens införande i vårt land tar ställning till desamma.
Med denna utgångspunkt kan två alternativ ifrågakomma. Det
ena innebär, att ett fristående programföretag inrättas, och det andra, att
televisionens och rundradions programverksamhet samordnas inom ett och
samma företag. Det sistnämnda alternativet finner utredningens majoritet
avgjort erbjuda de största fördelarna.
Som skäl framhålles, att Radiotjänst under sin trettioåriga verksamhet
genom ständigt experimenterande funnit vägar och normer för sin funktion
som offentligt organ i samhällets och hemmens tjänst. De erfarenheter, som
därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör med fördel kunna
utnyttjas även för televisionens räkning. Därjämte erbjuder ett sammanförande
av televisionens och rundradions verksamheter icke obetydliga
ekonomiska fördelar genom den möjlighet detta ger till gemensamt utnyttjande
av administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation.
Det nya programföretaget bör enligt utredningen byggas upp med Radio -
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
3
tjänst som grundval. Radiotjänst är organiserat i bolagsform. Aktierna ägs
av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar respektive en tredjedel
av aktiestocken. Ehuru utredningen inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande
form kan utnyttjas även för televisionen, så anser den dock att
tillkomsten av en ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av
intresserepresentationen i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen
åstadkommas genom att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier
i bolaget. Organisationer, som därvid anses böra ifrågakomma, är Frikyrkliga
samarbetskommittén, Föreningen Sveriges filmproducenter, Landsorganisationen,
Samverkande bildningsförbunden, Sveriges industriförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.
I anslutning härtill framhålles, att pressens majoritetsställning i bolaget
inte behöver göras beroende av breddningen av intresserepresentationen. Som
skäl för en viss majoritetsställning för pressen anföres att den i egenskap av
opinionsbildande organ är representativ för aktualitetspräglade skiftningar
i folkmeningen.
Härefter har utredningen redogjort för sina synpunkter på antalet styrelseledamöter
m. m. samt programföretagets interna organisation (s. 11
och 12).
Rörande programdistributionen betonar utredningen, att denna distribution
till alla delar är en rent teknisk uppgift. Därför bör televerket, liksom
då det gäller rundradion, handha denna verksamhet. Även inkasserandet
av licensavgifterna föreslås skola ombesörjas av televerket, som redan
handhar motsvarande avgifter i fråga om radion.
Utredningen har härefter gått in på frågan om utbyggnaden av televisionen
och kostnaderna härför. Beträffande programproduktionen framhålles,
att denna på ett tidigt stadium måste decentraliseras i så stor omfattning
som möjligt. Som lämplig lösning av decentraliseringsproblemet föreslår utredningen,
att fasta produktionsplatser upprättas, förutom i Stockholm, i
Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa bör kompletteras
genom att rörliga produktionsenheter uppsättes och samarbete
prövas med bildleverantörer utanför programföretaget, så att program kan
upptagas överallt där så erfordras. Härvid kan med fördel samordning ske
med rundradions provinsorganisation.
I fråga om sändningstidens längd har utredningen kommit till den uppfattningen,
att en sändningstid av 15 timmar per vecka är lämplig under
det första stadiet av en reguljär programtjänst. Som nästa etapp bör 25 limmar
per vecka eftersträvas. Utvecklingen från 15 till 25 timmar per vecka
bör ske successivt, varvid såväl ekonomiska och tekniska faktorer som programstoffets
åtkomlighet blir avgörande.
Utredningen har låtit Radiotjänst kostnadsberäkna två alternativ för
sändningstidens utveckling. Det ena — sändningsplan A — omfattar 15
timmar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverksamhetens
start och 25 timmar per vecka fr. o. m. det tredje året.
4
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
Det andra alternativet — sändningsplan B — omfattar dessutom 35 timmar
per vecka fr. o. m. sjätte året. Till jämförelse anges att den ungefärliga sändningstiden
per vecka hösten 1954 är i Danmark 8, Frankrike 40, Italien 30,
Storbritannien 40 och Västtyskland (NWDR) 24 timmar.
Kostnadsberäkningen ger vid handen att de totala investeringskostnaderna
för programproduktionen omfattande lokaler, dock icke nybyggnader, samt
apparatur vid de tre olika programetapperna avseende 15, 25 och 35 timmars
sändning i veckan kommer att uppgå till 8,2 respektive 1,8 och 2,8
milj. kr. Angivna kostnader för första programetappen, under vilken de
fasta produktionsplatserna i Stockholm, Göteborg och Malmö upprustas,
fördelar sig på envar av dessa med 4 respektive 2 och 2,2 milj. kr.
Som normal livslängd kan anses 10 år för ifrågavarande lokalinredningar
samt 5 år för apparaturen, motsvarande en årlig avskrivning med 10 % respektive
20 % av det investerade bruttokapitalet.
Programproduktionens årskostnader, omfattande kapital-, personal- och
produktionstekniska driftkostnader samt direkta programkostnader, har
vid de tre programetapperna beräknats till 9,9 respektive 14,7 och 20,3 milj.
kr. per år, motsvarande 12 700, respektive 11 300 och 11 200 kr. per timme.
Utredningen understryker, att kalkylen är osäker.
Vad angår programdistributionen upplyser utredningen om att vid en
europeisk konferens i Stockholm 1952 en plan antogs för fördelning av sändarkanaler
för television på frekvensbanden I och III inom ultrakortvågsoinrådet
(stockholmsplanen). Planen omfattar kanaler för sammanlagt 700 televisionsstationer,
av vilka Sverige tilldelats 50. Av en i propositionen å s.
15 intagen karta framgår stationernas placering och deras beräknade försörjningsområden.
Stockholmsplanen måste bedömas som ett första utkast
till en frekvensplan, som kommer att bli föremål för periodisk översyn och
revision.
Drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom stationernas försörjningsområden.
För de områden, som icke täcks av planen, blir det nödvändigt
att bygga ett antal supplementära relästationer med lokala räckvidder.
Telestyrelsen har på utredningens begäran kostnadsberäknat ett distributionsnät
— programförbindelser och sändarstationer — utbyggt med de
50 i stockholmsplanen ingående televisionsstationerna. Beräkningarna avser
två utbyggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Telestyrelsen
anser, att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera
motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och
personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande.
Utredningen rekommenderar för sin del, att 9-årsplanen i princip läggs
till grund för utbyggnaden och att denna fullföljes i den takt de tekniska
och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger.
Den ordning, i vilken de olika sändarstationerna beräknas kunna färdigställas
vid de båda utbyggnadsalternativen samt det antal innevånare enligt
för årsskiftet 1950—51 gällande befolkningssiffror, som därvid varje år erhåller
möjlighet till televisionsmottagning, framgår av en i propositionen
intagen tabell (s. 16).
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
5
Kostnaderna för de i stockholmsplanen upptagna sändarstationerna har
beräknats till 78,4 milj. kr. vid kombination med nuvarande rundradionät,
82,2 milj. kr. byggda fristående samt 65,3 milj. kr. vid kombination med
ultrakortvågsradio. Årskostnaderna utgör respektive 15,9, 16,2 och 15,0
milj. kr. Avskrivningstiden har därvid förutsatts till 20 år för byggnader
o. d. samt 10 år för radioutrustning, kablar och antenner.
Då frågan om utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio vid
tidpunkten för betänkandets framläggande ännu inte var avgjord av statsmakterna,
har utredningen i sina fortsatta kalkyler räknat med en utbyggnad
i kombination med nuvarande rundradionät.
För programförbindelserna kan användas antingen koaxialkablar eller radiolänkar.
Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart
television eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring
för rundradio m. m.
För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelseproblemet.
Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelsesträckor
blir beroende på särskilda utredningar i de speciella fallen
rörande trafikbehov för television och telefon etc. Televisionen får dock enligt
utredningens mening inte belastas med högre andel av kostnaderna än
vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat.
Med denna utgångspunkt har investeringskostnaderna uppskattats till
16 400 kr. per km eller totalt för hela nätet, omfattande 4 870 km, till 79,9
milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för programförbindelsenätet uppskattas
till 2 200 kr. per km eller totalt för hela nätet till 10,7 milj. kr. Därvid
har vid beräkningen av anläggningskapitalets avskrivning tillämpats
samma principer som för sändarstationerna.
Televisionsverksamhelens sammanlagda kostnader för sändningsplan A
enligt 9- resp. 14-årsplanen har utredningen redovisat i två i propositionen
intagna tabeller (s. 18 och 19).
Vad angår frågan om licensintäkter och driftresultat har utredningen
ansett sig ej böra i sina kalkyler räkna med några inkomster av statsanslag
för speciella ändamål men rekommenderat statsmakterna att, när det blir
aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga
samma anordning för televisionens del. Utredningens kalkyler bygger
alltså på licensavgift på televisionsmottagare som enda inkomstkälla för televisionen.
Som underlag för beräkningen av licensutvecklingen har utredningen använt
en av Industriens utredningsinstitut på utredningens begäran gjord
undersökning om bl. a. den svenska marknadens efterfrågan på tclevisionsmottagarc.
Med ledning av de erhållna uppgifterna har licensinkomsterna
beräknats för tre avgiftsalternativ, nämligen 50, 80 och 100 kr. Genom att
slutligen sammanställa därvid framkomna värden med televisionsverksamhctens
beräknade årskostnader har utredningen fått fram de olika driftsresultat,
som kan förväntas av de tre avgiftsalternativen. Resultatet i vad
det avser sändnincsplan A kan avläsas i en på s. 21 i propositionen intagen
tabell.
6
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
Då målet för televisionsverksamheten ekonomiskt sett bör vara att göra
verksamheten självbärande, bör televisionen inom rimlig tid återbetala de
belopp som erfordras för att täcka driftunderskottet under en övergångstid.
Utredningen anser, att återbetalningen skall ha skett inom den period kalkylerna
omfattar, d. v. s. fjorton år. Detta villkor uppfylles icke med en licensavgift
om 50 kr. Sättes avgiften till 80 eller 100 kr. skulle televisionen däremot
ha uppfyllt sina förpliktelser under tolfte resp. tionde året enligt sändningsplan
A. Utredningen förordar en licensavgift om 80 kr. för år.
Härefter har en redogörelse lämnats för utredningens syn på apparatanskaffningens
samhällsekonomiska verkningar. I denna del torde få hänvisas
till propositionen (s. 22 och 23).
Vad angår televisionsverksamhetens början räknar utredningen med ett
års förberedelsetid. Härunder bör den av Radiotjänst påbörjade utbildnings-
och övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning
till allmänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret
föreslagna 15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur
under förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser
likaledes vidtas för programdistributionen.
Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseåret. Däremot kan
en mindre registreringsavgift för televisionsmottagare övervägas.
Enligt utbyggnadsplnnerna skall televisionssändare först anläggas i Stockholm
och Uppsala. Utredningen föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt
under förberedelseåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas
i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televisionsverksamheten kunna
sättas i gång samtidigt på dessa platser. Arrangemanget kommer inte att
medföra några kapitalförluster, då den sändningsapparatur, som anskaffas,
sedermera kan flyttas till andra stationer.
Medelsbehovet för den televisionsverksainhet, som sålunda föreslagits
skola påbörjas under förberedelseåret, har utredningen beräknat till 4 milj.
kr. för investeringar i programproduktionen, till 2,5 milj. kr. för investeringar
i programförbindelser och sändarstationer, till 4,8 milj. kr. i årskostnader
för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr. i årskostnader
för programförbindelser och sändare.
Medelsanvisningen föreslår utredningen skola ske genom investeringsanslag
på kapitalbudgeten under televerkets fond samt genom anslag på
driftbudgeten för drift- och kapitalkostnader. Vidare framhålles att de
anslag televisionen behöver bör läggas utanför televerkets investeringsram.
Två ledamöter av utredningen har avgivit ett gemensamt särskilt yttrande.
Reservanterna anser, att sändningstiden redan under det första stadiet
genomsnittligt bör omfatta 25 timmar per vecka för att snarast möjligt ökas
till 35 timmar. En förlängning med 10 timmar per vecka eller med ca 500
timmar per år skulle medföra en totalökning av kostnaderna med ca 5 milj.
kr. per år. Denna merkostnad skulle utan olägenhet kunna täckas genom
uthyrning av nätet för sändningar av allmän och kommersiell art. Reser
-
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
7
vanterna delar sålunda icke majoritetens pessimism beträffande möjligheterna
att bemästra de svårigheter, som kan uppstå i samband med kommersiell
programverksamhet, och hänvisar till att en sådan verksamhet accepterats
i andra länder. Reservanterna är av den uppfattningen, att resultatet
av praktiska försök bör avvaktas, innan frågan om kommersiella program
avgörs och föreslår att kommersiell television skall prövas under förberedelseåret
och den första tvåårsperioden.
I anslutning härtill anför reservanterna vissa från majoriteten avvikande
synpunkter på verksamhetens organisation (s. 25).
över utredningens förslag har remissutlåtanden avgivits av ett stort antal
myndigheter, institutioner, föreningar och andra organisationer och sammanslutningar
(s. 25—41).
Rörande det från vissa av näringslivets organisationer framlagda förslaget
kan detta sammanfattningsvis sägas innebära följande.
Förslaget tar sikte på att -— med samarbetet mellan staten och enskilda
inom luftfarten som mönster — bilda ett televisionsbolag med lika andelar
för statliga och privata intressenter i syfte att driva en ekonomiskt självbärande
televisionsverksamhet, baserad på annonsbetalda och licensbetalda
programinslag.
Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad tidrymd av två
år skapa möjligheter till televisionsmottagning för i runt tal hälften av
landets befolkning. Det erforderliga kapitalbehovet beräknas till 12 milj. kr.,
varav 5 milj. kr. anskaffas genom aktieteckning och 7 milj. kr. genom krediter.
Erforderliga medel tillskjuts i lika delar av stat och näringsliv.
Enligt organisationernas mening erbjuder förslaget påtagliga fördelar i
jämförelse med de alternativa lösningar, som närmast torde kunna komma
i betraktande. Genom den ekonomiska medverkan av näringslivet kommer
anspråken på statsanslag för ändamålet att reduceras i mycket hög grad
jämfört med beräkningarna i televisionsutredningens förslag. Även de för
televisionens utbyggnad behövliga investeringarna kommer att avsevärt
minskas. Likaledes kan licensavgiften reduceras från 80 kr. till 50 kr. per
mottagare och år. Televisionsverksamheten torde redan på kort sikt kunna
bli ekonomiskt självbärande. Härtill kommer att ett snabbt införande av
television i den omfattning, som förutses, kommer att ge en välbehövlig
extra stimulans åt konstruktions- och utvecklingsarbetet på elektronikområdet,
vilket på senare tid kommit att spela en allt större roll för näringslivets
insatser på inhemska och utländska marknader ävensom för försvaret.
För en närmare redogörelse rörande förslagets innebörd torde få hänvisas
till propositionen (s. 41—46).
Över detta förslag har yttranden inhämtats från telestyrelsen och Radiotjänst
(s. 46—50).
8
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
Departementschefen framhåller inledningsvis följande.
Televisionen har under senare år vunnit avsevärd utbredning i stora
delar av världen, och i flertalet av de länder, som i likhet med Sverige ännu
saknar reguljär televisionsverksamhet, har dess införande förberetts eller
övervägts. Om man bortser från USA, där televisionen kan sägas vara så gott
som var mans egendom, och ser på förhållandena i Europa, så är läget i stort
sett följande. °
Längst hai man kommit i Storbritannien med över 5 miljoner apparatmnehavare
och dubbla program omfattande vartdera en sändningstid av
40 a 50 timmar i veckan. För den engelska allmänheten är televisionen numeia
en faktor av praktiskt taget samma betydelse som rundradion. I Väst1
Frankrike uppgår antalet apparatinnehavare till mer än
800 000, i Italien till ca 200 000 och i Belgien till mellan 50 000 och 100 000.
Sändningstiden i dessa länder utgör mellan 24 och 40 timmar i veckan. I Nedta
länderna och Schweiz har man ej kommit lika långt men sänder dock
12 resp. 14 timmar per vecka. För Danmarks del har man nyligen ökat sändningstiden
Irån omkring 3 1/2 till 8 å 9 timmar i veckan och beslutat utbyggnad
av en första etapp av ett distributionsnät, täckande ungefär 60 %
av befolkningen. I samband därmed har moltagarantalet hastigt stigit från
ungefär 2 000 till 12 000. Mellan bl. a. de nu nämnda europeiska länderna
äger ett visst samarbete rum i det att experiment pågår med utbyte av program
över ett sammanhängande nät av programförbindelser — den s. k
eurovisionen.
Även om televisionen sålunda i vissa länder nått en inte obetydlig utbredning,
är den som medel för masskommunikation så pass ny, att dess betydelse
i olika avseenden ännu ej kan klart överblickas. Man torde dock våga
påstå att televisionen rätt handhavd kan vara ett utomordentligt hjälpmedel
för att förmedla kulturella impulser, upplysning och information; att
den har rika möjligheter att skänka människor stimulerande underhållning
och förströelse är ostridigt.
I den allmänna debatten om television har emellertid inte bara lovprisande
utan även kritiska röster gjort sig hörda. Det har sålunda ifrågasatts om
televisionen verkligen kan tillföra samhället och medborgarna ett ideellt
värde, som motsvarar de stora kostnaderna för verksamheten; det har
t. o. m. gjorts gällande att den kan leda till kulturnivellering och smakförsämring.
Farhågor har även uttryckts för en menlig inverkan på det uppväxande
släktet. '' r
Att vissa nackdelar kan vara förenade med en teknisk landvinning sådan
som televisionen, som på ett avgörande sätt ingriper i människornas vanor
bör rimligen inte leda till att man avstår från att utnvttja den tekniska nyheten.
I stället bör eftersträvas att i möjligaste mån avlägsna nackdelarna
vid den praktiska utformningen. Den primära frågeställningen blir därför
inte om television skall införas utan hur den på bästa sätt bör utnyttjas. Jag
återkommer härtill i det följande. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt
att konstatera, att vi icke bör ställa oss vid sidan om utvecklingen
inom länder, vilka i fråga om kulturell och materiell standard kan jämföras
med Sverige.
Till diskussionen om televisionens för- och nackdelar hör även det förhållandet,
att utbyggnaden av en rikstelevision har betydelse för att stimulera
televisionsteknikens tillämpning för industriellt bruk — t. ex. när det gäller
kontroll av farliga arbetsprocesser — för militära ändamål och för forskning
och undervisning in. in., alltså den s. k. specialtelevisionen. Därjämte utgör
tillverkning av televisionsmottagare i större skala eu bas för utvecklingen
Statsutskottets utlåtande nr I3i år 1956 §
inom andra grenar av elektrotekniken och har därigenom betydelse för att
svensk elektroteknisk industri i konkurrensen med utländska företag skall
kunna upprätthålla sin ställning. För svenskt näringsliv i övrigt och för försvarsväsendet
torde det ha ett givet värde, att den svenska specialindustrin
på detta område ligger väl framme i tekniskt avseende. Även om dessa synpunkter
icke kan få en avgörande betydelse vid ställningstagandena till de
frågor, som rör televisionen som massmedium, bör de icke helt glömmas bort
i sammanhanget.
Då jag alltså med ja besvarar frågan om reguljär televisionsverksamhet
skall äga rum i vårt land, kan jag från den utgångspunkten koncentrera
spörsmålet om televisionen på frågorna, när den reguljära verksamheten
skall påbörjas, i vilken takt utbyggnaden skall genomföras samt i vilka former
verksamheten skall bedrivas.
Departementschefen återger härefter (s. 51—53) sammanfattningsvis de
framlagda förslagen och däröver avgivna remissyttranden, varefter beröres
frågan, om inte färgtelevisionen kan anses vara så nära förestående, att
man borde vänta någon tid för alt sedan inrikta utbyggnaden av det svenska
televisionsnätet direkt på sändning av bilder i färg (s. 52). Med utgångspunkt
från det skede färgtelevisionen f. n. befinner sig i, anser departementschefen
densamma icke med fog kunna åberopas som motiv för ett
uppskov med att införa televisionen i vårt land.
Härefter övergår departementschefen till att närmare diskutera kostnadsfrågornas
betydelse för frågan om televisionens start, utbyggnadstakt
och verksamhetsformer. Härutinnan anföres följande.
Det må först konstateras, att utbyggnad och drift av en riksomfattande
televisionsverksamhet i vårt land med dess stora areal och relativt glesa
befolkning måste ställa sig förhållandevis mycket kostsammare än i flertalet
andra europeiska länder. För att åstadkomma en rikstelevision i den
meningen, att den förser i stort sett hela landets befolkning med program,
erfordras ej mindre än 50 sändarstationer jämte ett antal mindre supplementära
sändare. Att en utbyggnad bör sikta på en sådan rikstelevision, kan det
enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om.
De av televisionsutredningen framlagda kostnadskalkylerna har med hänsyn
till vissa efter det betänkandet avlämnades inträffade omständigheter
överarbetats inom kommunikationsdepartementet. Vid överarbetningen har
telestyrelsen och Radiotjänst biträtt. I anslutning härtill må följande anföras.
Genom de numera föreliggande möjligheterna till utbyggnad av televisionssändare
i kombination med sändarstationer för rundradions ullrakortvågsprogram
kunde en viss reduktion av utredningens investeringsutgifter
för programdistributionen vara motiverad, men denna reduktion måste
praktiskt taget anses eliminerad på grund av det ändrade prisläget. Årskostnaderna
för programproduktionen bör däremot räknas upp med ca 50 %
med hänsyn till dels de erfarenheter, som den av Radiotjänst sedan hösten
1954 bedrivna övningsverksamheten givit, och dels det höjda pris-, löne- och
ränteläget. Av samma skäl bör årskostnaderna lör distributionen justeras.
Totalt innebär detta en uppräkning av de årliga driftkostnaderna vid full
utbyggnad med ca 8 milj. kr. till bortåt 50 milj. kr.
Om eu viss osäkerhet kan anses föreligga med avseende på utgiftskalkvlerna,
så gäller detta som televisionsutredningen framhåller i än högre grad
beträffande inkomstberäkningen. Skäl kan anses tala både för högre och
lägre beräkningar än dem til! vilka utredningen kommit. 1 brist på annat
10 Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
material för frågans bedömning torde utredningens siffror tills vidare få
gälla.
Allt som allt torde den av nyss angivna omständigheter föranledda uppräkningen
av televisions utredningens beräkning av utgifterna leda till att
vid en utbyggnad enligt utredningens planer tidpunkten för uppnådd balans
mellan inkomster och utgifter förskjutes med ett par år framåt i tiden.
Vid en jämförelse mellan utredningens beräkningar och beräkningarna i
näringslivets alternativ till utredningens förslag är först att märka skillnaden
i hela uppläggningen. Utredningens siffror avser kostnaderna i slutskedet
vid full utbyggnad av hela riksnätet, medan näringslivets förslag endast
omfattar de två första årens utbyggnad i de befolkningsrikaste delarna
av landet. Då det är de glesbebyggda områdena, som åstadkommer de
största ekonomiska problemen för television genom att kostnaderna där blir
högre och inkomsterna mindre, är det uppenbart att televisionens ekonomi
måste te sig mycket förmånligare om man begränsar kalkylerna till en utbyggnad
i de folktäta områdena.
Jämförelsen ger vidare vid handen, att man i näringslivets förslag räknat
med ett provisoriskt distributionsnät med förenklad utrustning. En sådan
anordning kan väl försvaras under ett begynnelseskede. Man måste dock
ta hänsyn till att provisorierna inte kan vara för länge utan måste kompletteras
eller utbytas mot permhnenta anläggningar. På längre sikt måste man
därför liksom utredningen räkna med högre kostnader.
I näringslivets förslag synes man vidare ha tagit upp utgifterna för distributionsanläggningarna
till i och för sig för låga belopp. En av telestyrelsen
gjord beräkning av kostnaderna för den ifrågasatta provisoriska utbyggnaden
pekar på att investeringskostnaderna bör räknas upp med ca 2 milj. kr.
och årskostnaderna med 0,5 milj. kr.
Den dominerande posten på driftsidan är kostnaden för programproduktionen.
I detta hänseende redovisar näringslivets förslag endast kostnaderna
för ett enda av de fem föreslagna programföretagen, nämligen televisionsbolagets
egen programavdelning. Denna skulle enligt förslaget fylla endast
en mindre del av programtiden. Totalkostnaden för programproduktionen
ger näringslivets förslag ingen antydan om. Det säger sig självt, att denna
kostnad vid en uppdelning av produktionen på fem olika företag i varje
fall inte kan bli lägre än enligt televisionsutredningens beräkningar. Förutom
att administrationskostnaderna måste flerfaldigas och att möjligheterna
av ett rationellt utnyttjande av materiel och personal vid en uppläggning
enligt näringslivets förslag kan ifrågasättas, skulle säkerligen konkurrensen
om artister och medverkande driva gager och andra kostnader i höjden.
Vad slutligen angår licensinkomsterna har man i näringslivets förslag såsom
telestyrelsen påpekat beräknat täckningsområdena för de provisoriska
sändarna i överkant. Det finns därför all anledning att anta, att näringslivets
licensprognoser bygger på alltför optimistiska'' antaganden.
Det nu anförda torde ge vid handen, att näringslivets förslag ger en ofullständig
bild av televisions verksamhetens ekonomi. Däremot innebär det
sagda icke att jag till alla delar ställer mig avvisande till den föreslagna utbyggnadsplanen,
utan jag anser denna i vissa delar vara förtjänt av ett närmare
övervägande. Härtill återkommer jag i det följande.
Hur man än lägger upp utbyggnadsplanerna kan man konstatera, att investeringskostnaderna
för produktion och distribution av programmen under
de första åren kommer upp till icke obetydliga belopp samt att därtill
Statsutskottets utlåtande nr 131 är 1956
11
driftunderskott under en följd av år inte kan undvikas. \ id elt ställningstagande
till frågan om start och utbyggnadstakt för en reguljär televisionsverksamhet
måste man emellertid även beakta allmänhetens apparatanskaffning,
som samhällsekonomiskt sett utgör den största kostnaden för televisionen.
Apparatanskaffningen skulle, på sätt televisionsutredningen belyst,
medföra investeringar och importanspråk från tillverkare, distributörer
och serviceorgan.
För mig står det klart, att frågan om den reguljära televisionens utbyggnadsstart
i nuvarande läge måste — oberoende av hur verksamheten finansiras
__bedömas ur synpunkten av tillgängligt samhällsekonomiskt utrym
me.
Ett beslut, som innebär eu snar utbredning av televisionsverksamheten
i landet, skulle — hur välmotiverat det än må vara för det ekonomiska
resultatet av denna verksamhet i och för sig — stå i mindre god överensstämmelse
med den ekonomiska politik, som skisserats i aids finansplan.
Såsom framgår av sagda finansplan nödvändiggör det samhällsekonomiska
läget en begränsning av såväl den offentliga som den privata investeringsverksamheten.
I och för sig angelägna investeringsbehov har härigenom
måst ställas på framtiden. Mot bakgrunden härav anser jag mig icke
nu böra lägga fram något förslag om investeringsmedel för rikstelevisionsnätets
utbyggnad. Innan så sker torde vidare de genom näringslivets förslag
påvisade möjligheterna att genom provisoriska anordningar hålla nere
investeringskostnaderna i begynnelseskedet böra närmare undersökas.
Av den ståndpunkt, jag sålunda ansett mig böra intaga beträffande televisionens
start, följer att förutsättningar nu knappast föreligger för en närmare
diskussion av frågan om televisionens utbyggnadstakt.
Den televisionsverksamhet, som för närvarande pågår, bör enligt departementschefen
få fortsätta under nästa budgetår. Innan frågan om dess omfattning
och medelsbehov närmare beröres, har departementschefen ansett
sig böra behandla spörsmålet om televisionens verksamhetsformer och därvid
först behandlat frågan om reklamintäkter skall anlitas eller ej.
Att vi här i landet skulle bygga upp en televisionsverksamhet, baserad
uteslutande på inkomster av reklam, har inte på allvar ifrågasatts. Frågeställningen
blir därför om man såsom televisionsutredningens majoritet förordat
skall lita helt till licensinkomster för verksamhetens finansiering eller
om man vid sidan därav skall skaffa inkomster till verksamheten genom
att hyra ut programtid för reklamändamål, antingen försöksvis såsom utredningsreservanterna
föreslagit eller också mer eller mindre definitivt såsom
förutsatts i det från näringslivet inlämnade förslaget.
Frågan måste bedömas mot bakgrunden av målsättningen för televisionsverksamheten.
Utredningsmajoriteten framhåller, att televisionen inte får
bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällssynpunkt bestämd uppgift.
Televisionen hör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens,
folkbildningens och hemmens tjänst. .lag ansluter mig till denna uppfattning.
Det bör understrykas, alt detta inte betyder att vare sig rundradion
eller televisionen skall huvudsakligen ha pedagogiska eller därmed jämförliga
uppgifter. God underhållning och förströelse måste alltid utgöra ett väsentligt
inslag i programverksamheten.
För rundradion har det ansetts av stor vikt, att den hålls ulanfor politiska,
privata eller eljest för programverksamheten såsom sådan obehöriga inflytelser.
Det har i olika sammanhang betonats som ett första rangens intresse,
att rundradioledningen är självständig, alt objektivitet och neutralitet
iakttages och att vid programskapandet det radiomässigt lämpliga förblir
den främsta riktpunkten.
12
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1950
Det torde vidare böra erinras om att riksdagen år 1947 uttalade, atl försäljning
av programtid för kommersiell reklam inte bör förekomma i rundr
ad lön samt att statsutskottet så sent som förra året i sitt av riksdagen godkända
utlåtande över den proposition, som innehöll förslag till dubbelprogram
i rundradion, förklarade sig anse, att någon anledning inte förelåg
att uppgiva denna princip.
De skäl, som i här berörda hänseenden varit avgörande för bestående förhållanden
inom ljudradion, måste enligt min mening i samma grad gälla för
bildradion. Då föreliggande material ger anledning förmoda, att televisionsverksamheten
— som sett ur samhällsekonomisk synpunkt inte torde bli
billigare därför att man skaffar bidrag till verksamhetens finansiering oenom
kommersiella programinslag — skall vid en finansiering med enbart
licensavgifter kunna bil självförsörjande inom en rimlig tidrymd, har ia<>
ansett, att nian för televisionen inte bör ge upp den angivna principen som
ansetts så viktig för rundradioverksamheten.
Liksom television sutredningens majoritet förordar jag alltså, att televisionsvcrksamheten
finansieras med licensavgifter. Verksamheten torde emellertid
inte kunna bli självbärande förrän den nått en viss utbyggnadscrad.
Det erfordras därför under en följd av år, att driftunderskotten täcks av
skattemedel. De av staten tillskjutna bidragen får i en framtid återbetalas
av televisionsrörelsens överskott.
Jag är likaså ense med utredningsmajoriteten om att även i övrigt samma
pnnciper, som tillämpas för rundradion, bör gälla för televisionen. Programverksamheten
bör alltså upplåtas med ensamrätt åt ett företag. Även om
vissa skal skulle kunna åberopas för att hålla rundradion och televisionen
skilda åt i olika företag, anser jag de av utredningsmajoriteten påvisade
fördelarna med en samordning inom ett och samma företag vara avgörande.
.Tåg förordar därför, att televisionens programverksamhet anförtros åt Radiotjänst.
Verksamheten bör i likhet med rundradioverksamheten upplåtas
pa begränsad tid.
I samband med att Radiotjänst får hand om televisionsverksamheten under
fastare former än som gäller för den nuvarande utbildnings- och försöksverksamheten,
bör — såsom utredningen förordat — en breddning av företagets
intresseunderlag äga rum. Olika organisationer, representerande folkrörelser,
kultur, näringsliv in. in., bör därvid inbjudas att teckna aktier i
bolaget. Kretsen av dessa organisationer bör enligt min mening kunna göras
ganska vid. De synpunkter, som vid remissbehandlingen av televisionsutredningens
betänkande framkommit rörande vilka som bör erbjudas aktieteckmng,
synes mig böra i största möjliga utsträckning beaktas. Utredningens
uppfattning, att pressens majoritetsställning skall bibehållas vid en breddning
av intresseunderlaget kan jag däremot inte dela. Frågan om aktiekapitalets
storlek och den närmare fördelningen av aktieposterna blir i första
hand en förhandlingsfråga mellan staten och de nuvarande aktieägarna och
torde — såsom utredningen förutsatt — få upptas till avgörande först sedan
riksdagen tagit ställning till televisionsfrågan i stort.
Liksom utredningen anser jag, att en breddning av intresseunderlaget bör
kombineras med en ökning av antalet styrelseledamöter. Utredningen har
härutinnan förordat, att antalet ökas från nuvarande sju till elva, av vilka
Kung], Maj:t skulle utse fem jämte ordförande och bolagsstämman de återstående
fem; suppleanterna skulle vara åtta, varav Kungl. Maj:t och stämman
skulle utse hälften var. Jag har inte något att erinra mot delta förslag,
men då frågan synes böra upplagas i samband med nyssnämnda förhandlingar
förutsätter jag, att del slutliga ställningstagandet härtill liksom till
frågan om aktiefördelningen in. in. — skall få ankomma på Kungl. Maj :t.
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
13
I avbidan på att överenskommelse i här berörda hänseenden kan träffas
torde Radiotjänst tills vidare få bedriva verksamheten i nuvarande organisationsform.
I enlighet med utredningens förslag torde efterhandsgranskningen av televisionens
program kunna ankomma på den nuvarande radionämnden.
Distributionen av programmen bör uppdragas åt televerket.
Departementschefen övergår så till verksamhetens omfattning under nästa
budgetår och de därmed sammanhängande anslagsspörsmålen.
Den försöksverksamhet, som Radiotjänst nu bedriver, har hittills bekostats
i huvudsak av radiolicensmedel. För ändamålet avdelades under föregående
budgetår 550 000 kr. och under innevarande budgetår 2 000 000 kr.
Viss utrustning har därjämte anskaffats med hjälp av medel, som tillförts
bolaget genom ökning av aktiekapitalet från 180 000 till 540 000 kr.
För innevarande budgetår förslår medlen till i genomsnitt fyra timmars
levande program per vecka jämte ett par timmars filmvisning i särskilda
utfyllnadsprogram, allt under sammanlagt ca sex månader. Fn viss utökning
av denna verksamhet bör enligt min mening ske under nästa budgetår, så
att sändningar av någon omfattning kan komma till stånd i stort sett varje
dag med undantag för sommarmånaderna. Därjämte bör Radiotjänst beredas
möjligheter att företaga en del trängande lokalinredningsarbeten samt att
anskaffa viss apparatur.
Vad distributionssidan angår bör den nuvarande provisoriska sändaren
på tekniska högskolan i Stockholm ersättas med en ny sändare, soin bör
placeras i anslutning till den nvuppförda rundradiostationen i Nacka. Någon
utbyggnad av distributionsnätet i övrigt torde icke böra ske under nästa
budgetår.
För bestridande av kostnaderna för televisionsverksamheten bör enligt
min mening radiolicensmedel icke vidare anlitas. Särskilda medel bör i stället
anvisas för ändamålet, varjämte inkomsterna av de licens- och registreringsavgifter,
som jag i det följande vill föreslå, bör få användas för verksamheten
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande.
Vad då först angår årskostnaderna bör dessa i vad avser såväl produktionen
som distributionen bestridas genom ett för ändamålet under sjätte
huvudtiteln uppfört nytt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader. För nästa budgetår föreslår jag, att för detta ändamål
anvisas 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. beräknats för programproduktionen
och 170 000 kr. för distributionen.
Beträffande investeringskostnaderna för programproduktionen anser jag
i likhet med riksräkenskapsverket, att den för produktionen erforderliga
utrustningen bör anskaffas och ägas av programföretaget. Bolaget bör härför
erhålla lån av statsmedel, men i stället för att såsom riksräkenskapsverket
förordat anlita televerkets rörliga kredit för ändamålet, bör enligt
min mening de erforderliga medlen tagas upp i statsbudgeten såsom ett
anslag under fonden för låneunderstöd. Lånet bör tills vidare vara amorteringsfritt
och löpa med 4,25 % ränta. För nästa budgetår förordar jag ett
anslag av 1 200 000 kr. till Lån för inköp av televisionsulrustning. Jag vill
i detta sammanhang påpeka, att om programföretagets ombildning kan ske
redan under nästa budgetår eu möjlighet till ytterligare investeringar kan
erbjudas genom att utnyttja den för breddningen av intresseunderlaget nödvändiga
ökningen av aktiekapitalet.
Vad slutligen angår investeringarna på distributionssidan torde ett investeringsanslag
om 23(1 000 kr.'', benämnt Telcvisionsanläggningar, böra
uppföras under televerkets fond. .lag förutsätter, alt medelsförbrukningen
14
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
under detta anslag skall anses gå utanför den i årets statsverksproposition
förordade ramen för televerkets investeringar.
Vid den föreslagna omfattningen av programverksamheten för nästa budgetår
anser jag det ej orimligt, att innehavarna av mottagningsapparater
får i någon mån bidraga till verksamhetens finansiering genom en licensavgift.
Jag föreslår, att avgiften bestämmes till 25 kr. för andra halvåret 1956,
då verksamheten torde komma att bedrivas under ca 3 1/2 månader, och
25 kr. för ettvart av de två första kvartalen 1957. För den, som innehar mottagare
under hela säsongen, skulle avgiften alltså utgöra 75 kr.
Med den av mig föreslagna uppläggningen kommer televisionsverksamheten
att även under nästa budgetår i princip vara begränsad till Stockholm
med omgivningar. Licensavgiften bör därför uttagas endast inom det område,
som täcks av stockholmssändaren. Gränserna för detta område torde få
bestämmas av Kungl. Maj :t.
Det belopp, som genom denna licensavgift kan komma televisionsverksamheten
tillgodo, kan endast gissningsvis anges. Enligt en uppgift i det
från näringslivets representanter ingivna förslaget skulle för närvarande i
hela landet finnas ca 8 000 innehavare av televisionsmottagare. Av dessa
torde ett icke ringa antal finnas i Skåne, där man tar in programmen från
den danska sändaren vid Gladsaxe, samt i Göteborg, där en sändare satts
upp för forskningsändamål på Chalmers tekniska högskola och viss programverksamhet
bedrivits. Om man antar, att ca 4 000 licensbetalare kommer
att finnas i stockholmsområdet under hela nästa programsäsong och
att något tusental tillkommer under budgetårets lopp, så skulle inkomsterna
uppgå till mellan 300 000 och 400 000 kr.
Även om, med hänsyn till den relativt begränsade medelstilldelningen för
programverksamheten under nästa budgetår, en splittring av denna verksamhet
på skilda produktionsplatser icke bör ske utan resurserna koncentreras
till stockholmsområdet, synes likväl möjligheter böra lämnas öppna
för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. En sådan
programverksamhet bör dock tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering
genom särskilda licensavgifter inom respektive områden. Närmare bestämmelser
härutinnan torde — om frågan aktualiseras — få utfärdas av
Kungl. Maj :t.
I de delar av landet, där någon licensavgift ej tages upp, torde en mindre
registreringsavgift för innehav av televisionsmottagare böra utgå, i huvudsakligt
syfte att ge en uppfattning om apparatbeståndets utveckling. Avgiften
torde kunna bestämmas till 10 kr.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels en inom första kammaren av herr Franzon väckt motion (1:500),
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte begära, att Kungl. Maj :t hemställer, dels hos styrelsen för Radiotjänst,
att möjligheterna att åvägabringa ett svenskt-danskt utbyte av televisionsprogram
undersökes, dels hos telestyrelsen, att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna att snarast möjligt anordna en provisorisk programledning
mellan Stockholm och Köpenhamn med avgrening Varberg (Grimeton)—Göteborg,
alternativt Stockholm—Göteborg med avgrening Varberg
(Grimeton)—Hallandsåsen, undersökes och att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna att i anslutning till den provisoriska programledningen
på lämpliga höjdsträckningar uppföra ett antal provisoriska televisionssändare
utredes;
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
15
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 501) och den andra inom andra kammaren av herr
Håstad m. fl. (II: 669), i vilka hemställts att riksdagen i anledning av förevarande
proposition ville dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t under beaktande av i motionerna framförda synpunkter måtte
till 1957 års riksdag framlägga ett närmare utarbetat förslag angående riktlinjer
för den reguljära televisionsverksamhelens utbyggnad, organisation
och finansiering, dels, i avvaktan härpå, bifalla de i propositionen framlagda
anslagsäskandena;
dels ock en inom andra kammaren av herr Christenson i Malmö (II: 670)
väckt motion, vari hemställts att riksdagen måtte, med ändring av vad
Kungl. Maj :t hemställt i förevarande proposition, för sin del besluta att
avslå det i propositionen framlagda förslaget om registreringsavgift av 10
kronor för innehav av televisionsmottagare.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionerna 1:500, 11:669 och 11:670.
Utskottet. Med utgångspunkt från televisionsutredningens år 1954 avgivna
betänkande ha i förevarande proposition framlagts förslag till vissa riktlinjer
för televisionsverksamhetens organisation och finansiering i vårt
land. Såsom allmän grundsats har angivits, att härutinnan skola tillämpas
samma principer som nu gälla för rundradion. Kommersiella programinslag
anses sålunda icke böra förekomma utan verksamheten förutsättes
skola finansieras enbart med licensavgifter, även om staten beräknas få
förskottsvis tillskjuta vissa bidragsmedel under själva uppbyggnadsperioden.
Av den nyssnämnda grundprincipen följer vidare, att programproduktionen
skall med ensamrätt omhänderhavas av ett företag, varvid en
samordning av rundradio och television synts lämplig. Med hänsyn till
den nya arbetsuppgift som därigenom tillföres AB Radiotjänst har samtidigt
en viss omorganisation av detta bolag befunnits önskvärd. Distributionen
av programmen skall anförtros televerket.
Propositionen innefattar icke något konkret förslag till utbyggnad av
ett rikstelevisionsnät. På grund av det samhällsekonomiska läget anses
nämligen härför erforderligt investeringsutrymme icke nu stå till buds. Den
redan pågående försöksverksamheten bör emellertid enligt departementschefen
något utökas under nästa budgetår, varjämte Radiotjänst förutsättes
få möjlighet att företaga eu del trängande lokalinredningsarbeten samt att
anskaffa viss apparatur. Vidare föreslås att den nuvarande provisoriska
sändaren på tekniska högskolan i Stockholm ersättes med en ny sändare,
placerad i anslutning till den nyuppförda rundradiostationen i Nacka. För bestridande
av de löpande kostnaderna för verksamheten under nästa budgetår
har äskats ett särskilt anslag, benämnt Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader och upptaget till 3 470 000 kr., varav 3 300 000 kr. för programproduktionen
och 170 000 kr. för distributionen. Vad investeringskostnaderna
i sin tur beträffar anses anskaffningen av den för programproduk
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
tionen erforderliga utrustningen böra finansieras genom att medel ställas
till Radiotjänsts förfogande i form av ett statligt lån å 1,2 milj. kr., anvisat
under fonden för låneunderstöd, medan för investeringarna på distributionssidan
beräknats ett investeringsanslag under televerkets fond å 330 000
kr. Departementschefen har vidare utgått från att Kungl. Maj:t för nu angivna
ändamål skall kunna disponera vissa särskilda inkomster under nästa
budgetår. Sålunda har föreslagits att en licensavgift å tillhopa 75 kr.
skall erläggas av apparatinnehavare inom stockholmsområdet, till vilket
verksamheten i princip kommer att vara begränsad, medan i övriga delar
av landet en registreringsavgift å 10 kr. för innehav av televisionsmottagare
skall utgå. Samtidigt har framhållits att möjligheter böra lämnas öppna
för Radiotjänst att förse även Skåne och Göteborg med program. Enligt
departementschefens mening bör emellertid en sådan programverksamhet
tills vidare i huvudsak bygga på självfinansiering genom särskilda licensavgifter
inom respektive områden, på sätt Kungl. Maj :t i förekommande
fall kan komma att bestämma.
I propositionen har även redovisats ett av vissa av näringslivets organisationer
framlagt förslag till reguljär televisionsverksamliet, baserad på
ett samarbete mellan statliga och privata intressen samt delvis finansierad
genom annonsbetalda programinslag. Verksamheten skulle således handhavas
av ett särskilt televisionsbolag med lika andelar för staten och det
enskilda näringslivet. Detta företag skulle försälja sändningstid till ett antal
kompetenta programbolag, vilka i sin tur skulle sälja tid och program
till olika annonsörcr. Förslaget avser i sin första etapp att inom en beräknad
tidrymd av två år skapa möjligheter till televisionsmottagning för
i runt tal hälften av landets befolkning. Genom att distributionsnätet gives
en enbart halvpermanent karaktär ha kostnaderna kunnat avsevärt reduceras
i förhållande till televisionsutredningens kalkyler. Vidare har bl. a.
räknats med att det förenämnda televisionsbolagets rörelse skulle bli ekonomiskt
självbärande redan från tredje verksamhetsåret. Från telestyrelsens
sida ha ur teknisk och ekonomisk synpunkt vissa erinringar framställts
mot näringslivets förslag. Såsom delvis framgår av det föregående har
departementschefen ej heller ansett sig kunna förorda, att utbyggnaden av
televisionen i vårt land sker enligt de i nämnda förslag angivna riktlinjerna.
Dock har i propositionen uttalats, att de däri påvisade möjligheterna att
genom provisoriska anordningar hålla nere investeringskostnaderna i begynnelseskedet
böra närmare undersökas.
I de båda likalydande motionerna I: 501 och II: 669 ha framförts vissa från
propositionen avvikande synpunkter. Enligt motionärernas mening bör sålunda
definitiv ställning icke nu tagas till de av departementschefen berörda organisations-
och finansieringsproblemen utan först ytterligare prövas, huruvida
icke televisionens utbyggnad lämpligen bör ske genom samverkan mellan staten,
näringslivet och andra berörda parter. Det från näringslivets sida avgivna
förslaget om sådan samverkan har därvid synts motionärerna vara en god
grund för fortsatta undersökningar och överläggningar, innefattande jämväl
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
17
frågan om verksamhetens finansiering till viss del genom kommersiella programinslag,
producerade av speciella programbolag med förankring i lämpliga
organisationer och företag. En lösning av televisionsproblemet enligt
de principer som förordats i motionerna har angivits medföra följande
fördelar, nämligen dels att en snabbare utbyggnad av televisionsnätet
skulle möjliggöras, dels att statens utgifter för ändamålet skulle minskas,
dels ock att en fruktbärande programkonkurrens skulle åstadkommas. Under
hänvisning härtill har yrkats på att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t under beaktande av i motionerna
framförda synpunkter ville till 1957 års riksdag framlägga ett närmare
utarbetat förslag angående riktlinjer för den reguljära televisionsverksamhetens
utbyggnad, organisation och finansiering.
Jämväl i andra motioner ha vissa med televisionen sammanhängande
spörsmål upptagits till behandling.
Sålunda har i motionen I: 500 ifrågasatts, om den av Kungl. Maj :t föreslagna
licensavgiften kan anses skälig med hänsyn till den korta tid som
förutsatts stå till förfogande för televisionssändningar under nästa budgetår.
Samtidigt har framhållits, att genom ett svenskt-danskt samarbete på
förevarande område en i båda länderna högeligen önskvärd utökning av
programtidens längd skulle kunna åstadkommas. I enlighet härmed har
föreslagits, att en undersökning måtte företagas dels av möjligheterna
att åvägabringa ett svensk-danskt utbyte av televisionsprogram, dels av de
tekniska och ekonomiska förutsättningarna att snarast möjligt anordna en provisorisk
programledning mellan Stockholm och Köpenhamn, på visst sätt
uppbyggd av provisoriskt uppkopplade radiolänkar, samt att i anslutning
därtill på lämpliga höjdsträckningar uppföra ett antal provisoriska televisionssändare.
Slutligen har i motionen 11:670 hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget om en registreringsavgift av 10 kr. för innehav av televisionsmottagare
i vissa delar av landet.
1 likhet med departementschefen är utskottet av den uppfattningen, att
vårt land icke rimligen kan ställa sig vid sidan av den fortskridande tekniska
utvecklingen. Utskottet tillstyrker därför, att principbeslut nu fattas
om införande av en reguljär svensk televisionsverksamhet. Vad i propositionen
anförts rörande målet för denna verksamhet finner sig utskottet
jämväl kunna biträda.
Beträffande de i motionerna 1:501 och 11:669 berörda spörsmålen vill
utskottet framhålla, att den takt i vilken televisionen kan utbyggas uppenbarligen
är intimt beroende av omfattningen av det investeringsutrymme
som står till buds. Tillgången på för ändamålet disponibel materiel och arbetskraft
ökas emellertid icke, därest utbyggnaden skulle ske i ekonomisk
samverkan med näringslivet eller kommersiella programinslag skulle medgivas.
Under den av departementschefen angivna förutsättningen, nämligen
att hithörande kostnader skola bestridas av licensavgifter, saknar en
dylik finansieringsmetod betydelse jämväl ur statsfinansiell synpunkt. Ut
2
llihang till riksdagens protokoll 1956. 6 samt Xr 161
18
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
skottet är ej heller övertygat om att den av motionärerna förordade organisationsformen
skulle leda till någon kvalitativ förbättring av televisionsprogrammen.
Snarare kan befaras, att vederbörande bolag vid ett otillfredsställande
ekonomiskt utbyte av verksamheten komma att tillgripa mindre
önskvärda reklammetoder. Det bör vidare hållas i minnet, att kretsen av
artister som beräknas stå till förfogande för olika underhållningsprogram är i
vårt land, till skillnad från exempelvis USA och Storbritannien, tämligen
begränsad. Delvis av detta skäl torde förekomsten av ett flertal sinsemellan
konkurrerande programbolag komma att leda till en stegring av kostnaderna
icke blott för administrationen utan även för programproduktionen.
Möjligen kan en gång den situationen inträffa, att det med hänsyn till önskvärdheten
att hålla licensavgiften nere ter sig befogat att medgiva betalda
reklaminslag i en eller annan form. Ett godtagande av motionärernas förslag
skulle emellertid innebära, att televisionsverksamheten redan vid sin
start gåves en på de kommersiella intressena uppbyggd organisation, vilken
sedermera icke utan stora svårigheter torde kunna ändras. Då tillräckliga
skäl icke förebragts härför, föreligger enligt utskottets mening icke någon
anledning för riksdagen att, i avvaktan på närmare prövning av de i motionerna
I: 501 och II: 669 framförda synpunkterna, uppskjuta ställningstagandet till
lrågan om televisionens organisation och finansiering. För alla av frågan intresserade
bör det vara en fördel att beslut snarast fattas om grunderna för
televisionsverksamheten i vårt land. Utskottet avstyrker således bifall till
de nämnda motionerna. Av det sagda följer vidare att utskottet i likhet
med departementschefen anser sig böra förorda, att televisionen utbygges
helt i statlig regi, att programproduktionen upplåtes med ensamrätt till
AB Radiotjänst och att verksamheten i princip finansieras genom inkomster
från licensavgifter på televisionsmottagare. Vad departementschefen anfört
rörande därmed sammanhängande detaljfrågor har icke givit utskottet anledning
till erinran eller särskilt uttalande.
Som tidigare nämnts innehåller propositionen icke något konkret förslag
till utbyggnad av ett rikstelevisionsnät i vårt land. Enligt vad utskottet inhämtat
avses emellertid hithörande frågor inom kort komma att upptagas
till särskild prövning inom kommunikationsdepartementet. Därvid torde, såvitt
framgår av propositionen, de genom näringslivets förslag påvisade möjligheterna
att genom provisoriska anordningar hålla nere investeringskostnaderna
i begynnelseskedet komma att närmare undersökas.
Utskottet finner för sin del uppenbart, att frågan om den nuvarande försöksverksamhetens
ersättande med reguljära programsändningar av rimlig
omfattning, successivt distribuerade till allt större delar av landet, icke
kan skjutas på en obestämd framtid, därest det redan befintliga televisionsintresset
skall kunna vidmakthållas och utökas. Olägenheterna av ett ytterligare
dröjsmål måste självfallet befaras bli särskilt framträdande inom sådana
områden som icke nås av försöksverksamheten. Då av apparatinnehavarna
i Stockholm med omnejd förutsatts skola uttagas en i förhållande till
19
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
programtidens längd så relativt hög licensavgift som 75 kr. för nästa budgetår,
kan emellertid nuvarande provisorium komma att påverka intresset i
negativ riktning även inom detta område. I förevarande sammanhang bor
hänsyn tagas jämväl till angelägenheten av att den ur skilda synpunkter
alltmer betydelsefulla elektroniska industrien icke hämmas i vårt land
utan får tillfälle till vidareutveckling. Mot bakgrunden av nu antydda omständigheter
synes det utskottet i hög grad önskvärt, att prövningen av de
med den reguljära televisionsverksamhetens start och utbyggnad sammanhängande
problemen sker med sådan skyndsamhet, att ett preciserat förslag
därutinnan kan föreläggas riksdagen om möjligt redan nasta ar.
Den nämnda prövningen bör enligt utskottets mening även omfatta den
i motionen I: 500 berörda frågan. I vad mån det däri framlagda förslaget om
en provisorisk programledning mellan Stockholm och Köpenhamn med avgrening
Varberg—Göteborg och med anslutande provisoriska televisionssändare
är tekniskt genomförbart och ekonomiskt motiverat undandrager sig
utskottets bedömande. Därest projektet i en eller annan form går att förverkliga,
skulle emellertid täckning av stora delar av de mest tättbefolkade
områdena i Sverige snabbt kunna åvägabringas, varför utskottet finner detsamma
vara väl värt att närmare undersöka. Vid sitt ställningstagande till
denna fråga har utskottet även beaktat den betydelse projektet skulle få
för ett fördjupande av det nordiska samarbetet.
Kostnaderna för den hittillsvarande försöksverksamheten på televisionsområdet
ha bestritts av radiolicensmedel. Enligt departementschefens mening
böra emellertid i fortsättningen särskilda medel anvisas för ändamålet.
Utskottet, som finner det ofrånkomligt att staten under en övergångsperiod
tillskjuter vissa för den löpande verksamhetens finansiering erforderliga bidrag,
delar denna uppfattning. De av departementschefen i förevarande sammanhang
verkställda anslagsberäkningarna anser sig utskottet jämväl kunna
godtaga. Utskottet har ej heller något att erinra mot att verksamheten tillföres
ytterligare inkomster genom att, på sätt förordats i propositionen,
särskilda licens- och registreringsavgifter uttagas. Härav följer att utskottet
avstyrker bifall till det i motionen 11:670 framställda yrkandet. Utskottet
vill dock icke bestrida, att speciellt den ifrågavarande registreringsavgiften
kan få vissa ogynnsamma verkningar. Med hänsyn härtill och då det
övervägande flertalet apparatinnehavare av sist avsett slag torde vara att
finna i Göteborg och Skåne, önskar utskottet kraftigt understryka departementschefens
uttalande, att möjligheter böra lämnas öppna att förse även
de nämnda delarna av landet med program. Tidigare bär utskottet förordat,
att det i motionen 1:500 framförda projektet närmare undersökes i samband
med den allmänna prövningen av frågan om televisionens start och
fortsatta utbyggnad. Därest förutsättningar skulle befinnas föreligga att genom
tillämpande av den i motionen angivna principen lata Göteboig och
Skåne redan under nästa budgetår bli delaktiga i den till stockholmsområdet
nu begränsade televisionsverksamheten, har utskottet självfallet intet
att invända däremot utan anser tvärtom en sådan utveckling önskvärd.
20 Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
Vad departementschefen i övrigt anfört och förordat har icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
I. att riksdagen må, i anledning av departementschefens
förevarande uttalande och motionen I: 500 samt med avslag
å motionerna I: 501 och II: 669, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;
II. att motionen II: 670 icke må bifallas av riksdagen;
III. att riksdagen må för budgetåret 1956/57 anvisa följande
anslag, nämligen
a) till Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader
under sjätte huvudtiteln ett anslag av 3 470 000 kr.;
b) till Televisionsanläggningar under televerkets fond ett
investeringsanslag av 330 000 kr.;
c) till Lån för inköp av televisionsutrustning under fonden
för låneunderstöd ett investeringsanslag av 1 200 000 kr.
Stockholm den 15 maj 1956
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från forsta kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Leander, Gillström, Näsström, Hesselbom, Sundelin, Einar Persson,
Erik Svedberg, Nils Theodor Larsson, Söderberg, Bengtson, Jacobsson och
Birke; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Andersson i
Malmo, Ståhl, Åkerström, Rubbestad, fröken Elmén, herrar Petterson i Degerfors,
Andersson i Mölndal, Staxäng, Widén, Jansson i Kalix, Löfroth,
Svensson i Stenkyrka, Blidfors och Andreasson.
Reservationer
1) av herrar Sundelin, Nils Theodor Larsson, Bengtson, Jacobsson, Birke,
Ståhl, fröken Elmén, herrar Widén, Löfroth och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna 1:501 och II:
669 och att därför
dels den del av utskottets yttrande, som på s. 17 börjar med »I likhet med»
och på s. 18 slutar med »särskilt uttalande», bort ersättas med text av följande
lydelse:
»Det torde numera råda full enighet om att reguljär televisionsverksainhet
bör införas även i vårt land. Utskottet tillstyrker därför, att principbeslut
nu fattas om införande av en reguljär svensk televisionsverksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
21
Beträffande de i motionerna I: 501 och II: 669 berörda spörsmålen angående
den takt i vilken televisionen bör utbyggas och i vilka former en
sådan verksamhet bör finansieras och bedrivas vill utskottet anföra följande.
Vad beträffar den tidpunkt vid vilken en reguljär television kan taga
sin början anser departementschefen möjligheterna att redan nu fixera denna
begränsade. De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för en utbyggnad
av den nuvarande försöksverksamheten till en landsomfattande
reguljär verksamhet ha icke ansetts vara så klarlagda, att man funnit det
vara lämpligt att nu fastställa en bestämd tids- och organisationsplan för
televisionens utbyggnad. Utskottet delar departementschefens åsikter i dessa
avseenden. Departementschefens förslag om att bibehålla den nuvarande försöksverksamheten
under det kommande budgetåret synes därför böra godtagas.
De begärda anslagen för ändamålet finner utskottet ävenledes väl avvägda.
Utskottet vill emellertid understryka angelägenheten av att dessa
anslag i skälig omfattning tagas i anspråk för ordnande av televisionssändningar
för de mera folkrika delarna av västra Sverige.
I ett läge där genomförandet av reguljär television ännu ställes på framtiden
och kanske icke aktualiseras ännu på rätt lång tid bör det enligt utskottets
mening icke ifrågakomma att taga slutgiltig ställning till den reguljära
televisionens organisations- och finansieringsformer. Det bör här särskilt
understrykas, att kostnaden för utbyggandet av ett riksomfattande televisionsnät
icke i nuvarande läge kan med nöjaktig säkerhet bedömas.
För ett uppskov talar också den omständigheten, att televisionen, såsom
jämväl departementschefen framhåller, som masskommunikationsmedel är
förhållandevis ny och att dess betydelse i kulturellt och underhållande avseende
liksom dess utvecklingsmöjligheter i övrigt ännu ej kan helt överblickas.
Såväl den fortsatta svenska försöksverksamheten som den utländska utvecklingen
på området bör därför ännu under någon tid avvaktas. Härvid
bör man särskilt uppmärksamma de engelska erfarenheterna, som i vissa
avseenden, exempelvis när det gäller finansierings- och organisationsformer,
kunna få praktisk betydelse för den framtida lösningen av televisionsfrågan
i Sverige. Enligt vad vid utskottets behandling av ärendet har upplysts synas
sålunda erfarenheterna från den sedan hösten 1955 i England bedrivna kommersiella
televisionen tala för att dylik television bidrager till att höja
programmens standard. Denna verksamhet bygger visserligen på konkurrens
mellan olika televisionssändare, men för svenska förhållanden torde likvärdig
konkurrens kunna ernås om två eller flera programföretag få tillfälle
att verka sida vid sida inom samma distributionsnät.
Vad beträffar finansieringsfrågan föreligger ett flertal skilda möjligheter.
Valet står uppenbarligen icke enbart mellan ren kommersiell television
och departementschefens förslag om att televisionen helt skall bekostas av
licensavgifter och skattemedel. Flera mellanformer finnas mellan dessa alternativ.
Därvid är det enligt utskottets uppfattning angeläget att åstadkom
-
22
Statsutskottets utlåtande nr 131 är 1956
ma ett samarbete mellan de statliga och privata intressena. Ett sådant samarbete
bör öka förutsättningarna för ett relativt snabbt genomförande av televisionen
utan att medföra icke önskvärda samhällsekonomiska konsekvenser.
De totala investeringarna för verksamheten kunna nämligen fördelas mellan
den offentliga och enskilda sektorn, varigenom undvikes en alltför ensidig
och betungande belastning av den offentliga sektorn. En snabbare utbyggnad
av televisionen kan vidare förbättra landets möjligheter att hävda sig
på elektroteknikens område, vilket är av utomordentlig betydelse, när det
gäller att tillvarataga och utnyttja landets knappa arbetskraftsresurser.
Ur samhällsekonomisk och icke minst ur statsfinansiell synpunkt tala
starka skäl för en samarbetslösning som icke blir för betungande vare sig
för licensbetalarna eller för statskassan. En sådan lösning bör vidare kunna
åstadkommas utan risk för att programmens kvalitet eftersättes. De farhågor
som i detta sammanhang givits uttryck för, nämligen att ett kommersiellt
programinslag medför risk för kvalitativt undermåliga program, synes
utskottet överdrivna. Betryggande garantier för att programmen vid en sådan
lösning skola få önskvärd kvalitet kunna säkerligen vinnas. I den mån möjligheter
finns att i televisionsverksamheten engagera icke endast näringslivet
utan även intresseorganisationer med anknytning till folkrörelserna och arbetsmarknadens
parter bör detta vara eu borgen för programkvaliteten.
Utskottet finner sålunda att det ur skilda synpunkter är synnerligen angeläget
att man icke på detta alltjämt preliminära stadium tar slutgiltig ställning
till televisionsverksamhetens finansierings- och organisationsformer.
Denna uppfattning beslyrkes jämväl av vad som anföres i motionen 1: 500
där angelägenheten av svensk-danskt utbyte av televisionsprogram och samordning
över huvud taget av svensk och dansk television framhålles. Ett sådant
samarbete torde kunna bli av stort värde i synnerhet under uppbyggnadstiden,
då det är angeläget att programtiden får en sådan omfattning att
televisionspubliken får rimligt utbyte av sina mottagare och av den licensavgift
som skall erläggas.»
dels sista meningen i det stycke, som på s. 18 börjar med »Utskottet finner»
och på s. 19 slutar med »nästa år», bort ha följande lydelse:
»Mot bakgrunden av nu antydda omständigheter synes det utskottet i hög
grad önskvärt, att prövningen av de med den reguljära televisionsverksamhetens
start och utbyggnad sammanhängande problemen med beaktande av
vad utskottet ovan i dessa frågor anfört sker med sådan skyndsamhet att ett
preciserat förslag härutinnan kan föreläggas riksdagen om möjligt redan
nästa år.»
dels det stycke på s. 19, som börjar med »Den nämnda» och slutar med
»nordiska samarbetet», bort ha följande lydelse:
»Den nämnda prövningen bör enligt utskottets mening även omfatta den
i motionen 1:500 berörda frågan. I vad mån det däri framlagda förslaget
om en provisorisk programledning mellan Stockholm och Köpenhamn med
avgrening Varberg—Göteborg och med anslutande provisoriska televisionssändare
är tekniskt genomförbart och ekonomiskt motiverat undandrager
23
Statsutskottets utlåtande nr 131 år 1956
sig utskottets bedömande. Därest projektet i en eller annan form går att
förverkliga, skulle emellertid täckning av stora delar av de mest tättbefolkade
områdena i Sverige snabbt kunna åvägabringas, varför utskottet finner
detsamma vara väl värt att närmare undersöka. Utskottet anser det för sin
del, med hänsyn till angelägenheten av att televisionen får en så snabb utbredning
som möjligt, betydelsefullt att befolkningen i Göteborg och Skåne med
omkringliggande områden får draga fördel av närbelägenheten till det nordiska
grannlandet. Vid sitt ställningstagande till denna fråga har utskottet
även beaktat den betydelse projektet skulle få för ett fördjupande av det
nordiska samarbetet.»
dels ock utskottets hemställan under I. bort ha följande lydelse:
»I. att riksdagen må, i anledning av departementschefens
förevarande uttalande och motionen I: 500 samt med bifall
till motionerna I: 501 och II: 669, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört;»
2) av herrar Karl Andersson och Rubbestad
3) av herrar Ohlon, Staxäng och Andreasson
4) av herr Skoglund i Doverstorp.