Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels
fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i
korsningar av järnväg och väg, dels ock framläggande
för 1957 års riksdag av förslag till lag om
skyldighet för järnväg sinnehavare att upplåta mark
till ny övergång m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 126 i första kammaren av fru
Nilsson m. fl., den därmed likalydande nr 169 i andra kammaren av herr
Andersson i Björkäng m. fl. samt nr 290 i andra kammaren av herr
Gezelius.

I motionerna I: 126 och II: 169 hemställes, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla att ny utredning skyndsamt verkställes med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna, och att riksdagen förelägges
de förslag som utredningen må föranleda».

Motionen II: 290 utmynnar i ett yrkande, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, »att Kungl. Maj :t måtte till 1957 års riksdag
framlägga förslag till lag om skyldighet för järnvägsinnehavare att
upplåta mark till ny övergång och att medgiva breddning eller annan ändring
av befintlig övergång samt om fördelning av kostnader för anordningar
i korsning av järnväg och väg».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttrande inhämtats från järnvägsstyrelsen, varjämte på begäran av utskottet
yttrande avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk.

GÄLLANDE RÄTT

Frågor rörande anordnande av korsning mellan järnväg och ägoväg
(d. v. s. väg som huvudsakligen tjänar fastighets inre kommunikationer)
samt om fördelning av kostnaderna härför är att bedöma uteslutande med
ledning av de avtal, som träffats mellan järnvägarnas innehavare och jordägarna,
av allmänna rättsregler och av bestämmelser, som meddelats i
administrativ väg i samband med järnvägarnas tillkomst och i lagarna om
expropriation, om enskilda vägar, om stängselskyldighet för järnväg m. m.
1—384 88 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 9

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

En ingående redogörelse för gällande rätt finnes intagen i ett år 1951
avgivet betänkande med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader
för anordningar i korsning av järnväg och väg m. m. (SOU 1951: 52
s. 10—16 och 24—34).

Tillämpliga bestämmelser m. m.

Vad beträffar bestämmelser som berör hithörande frågor är till en
början att märka bestämmelser, meddelade i samband med fastställande
av arbetsplaner och koncessioner för järnvägsföretag.

Vid utförandet av statliga järnvägsanläggningar synes förfaringssättet
alltid ha varit, att Kungl. Maj :t, sedan arbetsplan upprättats, lämnat
tillstånd till järnvägens utförande i överensstämmelse med planen.
Beslutet har tillika innefattat erforderligt expropriationsmedgivande.

Den form, under vilken tillstånd att anlägga enskild järnväg lämnats
av Kungl. Maj:t, utgjordes under 1850- och 1860-talen av privilegium,
oktroj eller fastställelse av uppgjord plan för anläggningen. Från och med
år 1869 har tillstånd till anläggning av enskild järnväg lämnats av Kungl.
Maj :t i form av koncession å anläggningen. Innehållet i koncessionerna
har varit synnerligen växlande. De innehåller emellertid genomgående en
förteckning över rättigheter och skyldigheter som tillkommer koncessionshavaren.

De arbetsplaner rörande järnvägsanläggning, som legat till grund för
Kungl. Maj :ts beslut om utförande av sådant företag, har regelmässigt utgjorts
av plan- och profilritningar över järnvägen med tillhörande beskrivning,
detalj ritningar och kostnadsförslag. Ritningarna har åtminstone
ofta varit så utförliga att läget av tilltänkta enskilda vägövergångar varit
utmärkt å desamma.

I fråga om expropriationsförfattningarna reglerades vid tiden
för de första järnvägsanläggningarna skyldigheten att avstå mark för
trafikled av förordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhets
avstående för allmänt behov. Närmare bestämmelser meddelades i en kungörelse
den 27 november 1845 med vissa föreskrifter i anledning av vad
om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov är vordet förordnat.
1845 års förordning avlöstes av förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets avstående för allmänt behov, medan 1845 års tilllämpningskungörelse
bibehöll sin giltighet. 1866 års nyssnämnda förordning
efterträddes i sin tur av nu gällande expropriationslag den 12 maj
1917 och tillämpningskungörelsen ersattes av 4 § i sagda lag. Enligt
nämnda författningar har alltifrån början gällt, att vid ansökning om
Kungl. Maj :ts tillstånd till inlösen av mark uppgift skulle lämnas om
bl. a. de särskilda överenskommelser, som blivit träffade med markägaren.

I 7 § första stycket expropriationslagen stadgas, att ägare av fastighet,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 är 1956

3

varav eu del exproprieras, är berättigad till ersättning för skada och intrång,
som åsamkas återstoden av fastigheten genom expropriationen.
Ägare av fastighet, varav en del exproprierats för framdragande av järnväg,
är alltså berättigad till ersättning för intrång, som åsamkats återstoden,
t. ex. för försvårade förbindelser mellan ägor vilka åtskilts genom
järnvägen. Detta överensstämmer också med äldre rätt.

Något stadgande, i kraft varav den exproprierande kan åläggas att vidtaga
särskilda anordningar för att förekomma olägenheter, som åsamkas
återstoden av fastigheten, såsom skyldighet för järnvägsinnehavare att
anordna och bekosta övergång, innehåller expropriationslagen icke, lika
litet som tidigare författningar i ämnet. Däremot förutsättes i expropriationslagen
att överenskommelse kan ingås om att den exproprierande skall
vidtaga åtgärder i angränsande fastigheters intresse. Sålunda stadgas i 7 §
andra stycket att vid expropriationsersättnings bestämmande hänsyn skall
tagas till huruvida den exproprierande på grund av åtagande eller av
annan anledning är pliktig att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande
av skada eller intrång. Denna grundsats torde överensstämma
med vad som ansetts gälla även före tillkomsten av expropriationslagen.

Enligt 6 § lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skall, där det
för fastighets ändamålsenliga brukande är av synnerlig vikt att väg för
en fastighet bygges över annan fastighets område och detta ej länder
till märkligt men för den senare fastigheten, därifrån upplåtas den mark
som åtgår till vägen. I 9 § samma lag föreskrives att ersättning skall
utgå såväl för upplåtelse av mark till väg som för annat intrång, vilket
orsakas av vägs byggande eller begagnande. Skyldighet att upplåta mark
till enskild väg göres gällande vid förrättning enligt ordning som närmare
beskrives i lagens 15—39 §§. De nu refererade bestämmelserna kan
otvivelaktigt anses tillämpliga även å mark som ingår i järnväg.

Till skydd för större hemdjur har genom lagen den 13 april 1915 om
stängselskyldighet för järnväg m. m. införts skyldighet för innehavare av
järnväg att hålla stängsel ulrned järnvägar, såframt kostnaden icke är
oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket. Denna skyldighet
kan enligt lagens övergångsbestämmelser under vissa förutsättningar göras
gällande även med avseende å sådana bansträckor, som vid lagens ikraftträdande
icke var inhägnade.

Lagen innehåller ej någon särskild bestämmelse angående led eller
grind, som erfordras på grund av att järnväg korsas av annan trafikled.
Under förarbetena till lagen synes emellertid närmast ha förutsatts, att
stängselskyldigheten även kan omfatta förpliktelse för järnvägsinnehavare
att vid korsning mellan järnväg och enskild väg hålla grind över vägen
(se SOU 1944:35 s. 52 och prop. 19/1945 s. 42—43). Denna uppfattning
överensstämmer med grunderna för lagen om ägofred den 2 juni 1933.

Slutligen finns bestämmelser om säkerhetsanordningar, vilka

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

inskränker sig till vissa i senare tid tillkomna administrativrättsliga föreskrifter
om säkerhetsanordningar m. m.

I kungörelse den 26 juni 1933 (nr 469) angående varningsmärken och
säkerhetsanordningar in. m. vid korsningar i samma plan mellan järnväg
och väg, vars tilläinplighetsområde är begränsat att avse korsning med
allmänneligen befaren väg, stadgas skyldighet för järnvägs innehavare att
uppsätta och i fullgott skick underhålla varningsmärken och i förekommande
fall säkerhetsanordningar i dylik korsning.

Emellertid kan enligt kungörelse den 5 december 19M (nr 919) angående
statsbidrag till bestridande av kostnader för vissa säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar järnvägs innehavare erhålla bidrag av statsmedel
med intill 90 % av engångskostnad för anordning, som vidtagits på
grund av bestämmelserna i nyssberörda kungörelse den 26 juni 1933.
Statsbidrag må även utgå till kostnad för vidtagande utmed järnvägen av
annan anordning, såsom förbättring av sikt, omläggning av enskild väg
för trafikens avledande eller dylikt, varigenom särskilda säkerhetsanordningar
bli obehövliga eller anordningar av mindre dyrbar beskaffenhet bli
tillräckliga. I fråga om korsning med icke allmänneligen befaren
väg må bidrag utgå endast om Kungl. Maj :t finner särskilda skäl föreligga.

I detta sammanhang må nämnas att riksdagen i enlighet med Kungl.
Majrts proposition (1955:1 bil. 8 s. 56) för budgetåret 1955/56 anvisat
ett reservationsanslag å 250 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedel
till bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder vid
vissa järnvägskorsningar. Bidrag å likalvdande belopp för samma
ändamål har föreslagits även i årets statsverksproposition. Beträffande
syftet med detta bidrag, som skall utgå till plankorsningar med icke allmänneligen
befarna vägar, anförde chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson, bl. a. följande:

Vid början av år 1953 fanns enligt uppgift i landet sammanlagt 38 600
järnvägskorsningar, varav icke mindre än c:a 34 000 avsåg korsning med

enskild väg, som ej allmänneligen befares.---För att inom rimlig

tid få en önskvärd förbättring av trafiksäkerheten på detta område till
stånd torde det därför vara erforderligt, att från det allmännas sida praktiska
åtgärder nu snarast vidtages. Den lämpligaste lösningen synes mig
vara den av 1953 års trafiksäkerhetsutredning föreslagna, enligt vilken
statsbidrag skulle utgå till järnvägsföretag i den mån företagen låter utföra
vissa erforderliga trafiksäkerhetsfrämjande arbeten i anslutning till
korsningar mellan järnväg och enskild väg oberoende av om säkerhetsanordningar
finnes där eller ej. Härvid förutsättes således en helt frivillig
medverkan från järnvägens sida för att höja trafiksäkerheten. Järnvägsstyrelsen,
som representerar över 90 % av landets hela järnvägsnät, är för
sin del beredd att medverka. De enskilda järnvägarna har visserligen ej
velat bli ålagda att betala några kostnader för denna verksamhet men de
bör ges samma möjlighet som statens järnvägar att deltaga. Ytterligare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

5

en förutsättning är, att åtgärderna kan vidtagas efter frivillig överenskommelse
med vederbörande markägare.---Bidrag bör även kunna utgå

för åtgärder, som syftar till att sätta enskild väg i tillfredsställande skick
närmast själva järnvägskorsningen, t. ex. erforderlig vägomläggning, förbättring
av vägens plan och profil samt av själva vägbanan.---Statens

järnvägar bekostar enligt praxis redan ifrågavarande slags åtgärder inom
den del av vägbanan, som ligger mellan de båda yttersta rälssträngerna
jämte en meter på vardera sidan. Trafiksäkerhetsutredningens förslag
innebär, att järnvägen skulle få bidrag med 90 % av kostnaderna för
arbetena inklusive sådana, som utförs inom järnvägens del, d. v. s. samma
procentsats som gäller för uppsättandet av tekniska säkerhetsanordningar.
Järnvägsstyrelsen har för sin del ej velat motsätta sig, att återstående 10 %
bestrids av statens järnvägar. Jag anser också järnvägens föreslagna andel
av kostnaderna skälig med hänsyn bl. a. till att den ökade trafiksäkerheten
även är till nytta för järnvägen samt förordar, att bidrag må utgå
med 90 % för de åtgärder, som kan komma att utföras av järnvägen.

Kungl. Maj:t har den 21 oktober 1955 utfärdat anvisningar för anslagets
användning i överensstämmelse med departementschefens uttalande
i propositionen.

Det nuvarande rättsläget

Rättsförhållandet mellan järnvägens innehavare och ägarna av angränsande
mark regleras principiellt på privaträttslig grund och avgöres i första
hand med hänsyn till vad som förekommit vid det expropriationsförfarande
eller de avtal om frivillig markupplåtelse, som ägt rum i samband med
järnvägens tillkomst, samt av de senare avtal, som må ha ingåtts mellan
järnvägsinnehavaren och den enskilde markägaren. I regel är, även där
markförvärvet skett genom expropriation, den enskilde jordägarens rätt
beroende på avtal — uttryckligt eller underförstått — mellan honom och
anläggaren av järnvägen.

Den skillnad i fråga om de avtalsslutande parternas utgångsläge, vilken
föreligger mellan de fall, då övergången tillkommit i samband med att
järnvägen byggdes, och de fall, då den tillkommit senare, bör särskilt
beaktas. Vid de markförvärv, som föregått järnvägens byggande, har anläggaren
varit nödsakad att utge ersättning för alla olägenheter, som kunde
uppkomma för de ursprungliga markägarna, om deras anspråk på obehindrad
förbindelse mellan ägorna åsidosattes. Något sådant tvångsläge
har däremot icke förelegat för järnvägsinnehavaren, då fråga varit att
upplåfa rätt till övergång över befintlig järnväg.

De enskilda övergångar, som tillkommit samtidigt med
järnvägen, torde undantagslöst ha utförts på bekostnad av järnvägens
anläggare. Även underhållet av anordningar i övergången bekostas i stor
utsträckning av järnvägen. Underhållet fullgöres regelmässigt av järnvägarna
såvitt angår den del av vägbanan, vars konstruktion och underhäll
är beroende av spåret och syllarna, varjämte det dessutom är vanligt

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

att järnvägen underhåller de trummor under vägen, som erfordras för
järnvägsdikena. Sålunda har järnvägsstyrelsen i en den 9 december 1943
till samtliga distriktschefer avlåten skrivelse förklarat sig medge att statens
järnvägar skall bekosta ändringsarbeten inom spårområdet, d. v. s. mellan
rälerna och c:a en meter på vardera sidan utanför dessa, under det att
arbetet i övrigt får utföras och bekostas av markägaren. Anledningen
härtill uppger järnvägsstyrelsen vara, att markägarna icke lämpligen själva
kan få utföra något arbete inom spårområdet samt att järnvägen av billighetsskäl
och för att undvika alla tvister om kostnaderna ansett sig böra
bära dessa utgifter själv. Vidare är att märka att eventuellt erforderliga
varningsmärken och säkerhetsanordningar genomgående på grund av särskilda
föreskrifter hålles av järnvägsinnehavaren samt att denne därjämte
i allmänhet enligt bestämmelser i koncessionen samt numera i lagen den
13 april 1945 om stänselskyldighet för järnväg m. m. skall hålla järnvägen
inhägnad. För de kostnader järnvägarnas innehavare på grund härav
får vidkännas för säkerhetsanordningar och grindar in. m. torde de
icke utfå någon ersättning av de enskilda fastighetsägarna. Däremot torde
dessa ofta ombesörja och även bekosta underhållet av själva vägbanan
utanför spårområdet.

Beträffande övergångar, vilka tillkommit senare än järnvägen,
är förhållandena annorlunda. För bifall till framställningar om
inrättande av dylika övergångar har järnvägsföretagen genomgående krävt,
att den enskilde markägaren åtagit sig att svara för alla uppkommande
kostnader, även för underhållskostnaderna.

Vad härefter angår frågan, om och i vad mån järnvägsinnehavarens
och den enskilde markägarens inbördes rättigheter
kan röna inflytande av ändringar i järnvägens eller intillliggande
fastighets driftsförhållanden är att märka att någon
rättslig särställning ej tillkommer de fastigheter, för vilka ägovägsövergångar
anlagts efter expropriation av mark i samband med järnvägs framdragande.
I svensk expropriationsrätt är det nämligen en vedertagen regel
(numera uttryckt i 34 § andra stycket expropriationslagen) att expropriationen
utgör en slutlig reglering av de förhållanden, som står i samband
med tvångsöverlåtelsen, så att några ytterligare ersättningsanspråk ej kan
framställas efter expropriationens avslutande.

Till sin rättsliga konstruktion är rätt till övergångsställe och järnvägsinnehavarens
eventuella förpliktelse att underhålla anordningar i övergångsstället
att beteckna som ett servitut, vilande å järnvägsfastigheten
till förmån för den eller de fastigheter för vilka övergångsstället anvisats.
Därav följer bl. a. att järnvägsinnehavaren, så länge servitutet gäller, icke
äger göra något som inskränker eller försvårar nyttjandet av övergången
för fastighetens bruk. Förflyttning av servitutet kan ske efter förordnande
av domstol med stöd av 5 § lagen den li juni 1907 om servitut men blott

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

7

om förflyttningen ej medför något förfång för de berättigade, vilket gör
stadgandets praktiska betydelse ringa. En utväg, som emellertid står järnvägsinnehavaren
till buds, är att skrida till expropriation av den särskilda
rätt till övergång, som kan tillkomma viss fastighet.

Järnvägarna behöver generellt icke finna sig i andra villkor än dem
som upptagits i de faktiskt träffade avtalen. I regel måste det antagas,
att de enskilda markägarna nöjt sig med en utfästelse, vilken täckt de
driftsbehov som kunnat förutses vid avtalens ingående. Enskild markägare
kan i praktiken ej på avtal om upplåtelse av rätt till övergångsställe
grunda någon rätt att bredda, förflytta eller annorledes förändra
övergången i andra fall än när uttrycklig bestämmelse därom kan påvisas.

Då alltså den enskilde jordägaren i regel icke — bortsett från bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar — äger utan järnvägsinnehavarens
medgivande ändra befintlig övergång, kan järnvägsinnehavaren ej heller
ha någon allmän skyldighet att bekosta av markägaren föranledda ändringar
av anordningarna vid övergången. Av en rikhaltig rättspraxis angående
kostnader för skyddsanordningar, som järnvägsinnehavaren låtit
uppsätta, kan dragas slutsatsen, att innehavare av den sist tillkomna trafikleden
enligt den s. k. prioritetsregeln är pliktig att hålla sådana anordningar,
som erfordrades för den korsande ledens trafik vid den tidpunkt
då övergången inrättades. Än mer torde emellertid praxis innebära, att
den äldre trafikleden skall få utveckla sig på naturligt sätt utan hinder
av den senare trafikledens tillkomst. Den synpunkt, som härvidlag ligger
till grund för domstolarnas avgöranden, lärer vara att ägaren av den senare
tillkomna trafikleden skall svara för kostnader, vilka uppkommer till följd
av sådan ökning i trafiken å den äldre leden, som kunnat förutses vid
övergångens tillkomst. Om således järnvägen framdragits över en enskild
väg, bör järnvägsinnehavaren bekosta de nya säkerhetsanordningar, vilka
nödvändiggöres exempelvis av en måttlig ökning av den bebyggelse vägen
tillgodoser. Däremot bör järnvägsinnehavaren icke bekosta sådana anordningar,
som föranleds av att bebyggelsen antar stadsmässig karaktär eller
att någon av fastigheterna används för annat ändamål, som helt rubbar
förutsättningarna vid övergångens tillkomst.

Där behovet av särskilda åtgärder uppkommit till följd av omständigheter,
som ej kunnat förutses vid övergångens tillkomst, lär
kostnaderna böra bäras av den trafikled, till vilken de förändrade förhållandena
är att hänföra. Vållas kostnaderna av trafiken å vägen, skall de alltså
bäras av de väghållningsskvldiga, och kan kostnaderna sägas vara betingade
av båda trafikledernas behov, bör de fördelas mellan de väghållningsskyldiga
och järnvägsinnehavaren. Dessa grundsatser lär principiellt vara att
tillämpa även i fråga om kostnader för andra anordningar än säkerhetsanordningar
i övergångsställena.

En tillämpning av nu antydda principer på frågan, huruvida innehavare

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 dr 1956

av järnväg är pliktig att bekosta sådana ändringar av anordningar i korsning
mellan järnvägen och ägoväg, som påkallas av inträdda förändringar
i jordbrukets driftsbehov, ger sammanfattningsvis följande resultat.

I fråga om övergångsställe, som tillkommit senare än järnvägen, är järnvägens
innehavare fri från skyldighet att bekosta ändringsarbeten i fastighetsägarens
intresse.

Är övergången tillkommen samtidigt med järnvägen, lär avgörandet bero
på huruvida den omständighet, vilken åstadkommit behovet av ändringen
— d. v. s. i förevarande fall nya, väsentligt bredare jordbruksmaskiner —
kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. Detta torde i allmänhet icke vara
förhållandet. Domsmotiveringen i åtskilliga rättsfall synes utvisa, att biltrafikens
uppkomst och utveckling ansetts utgöra omständigheter, som ej
kunnat förutses vid de äldre järnvägarnas tillblivelse. Det synes knappast
kunna göras gällande att tillkomsten av de moderna jordbruksmaskinerna
varit lättare att förutse. I enlighet härmed synes man böra utgå från att det
åligger vederbörande fastighetsägare att gentemot järnvägsinnehavaren
svara för de kostnader en på grund av jordbrukets ändrade driftsförhållanden
i fastighetsägarens intresse företagen breddning av övergång medför,
även om övergången tillkommit samtidigt med järnvägen. Möjligen bör
dock undantag göras för de mindre järnvägssträckningar, som utförts
under de senaste årtiondena.

TIDIGARE BEHANDLING AV HITHÖRANDE FRÅGOR

Äldre författningsförslag m. m.

Såsom av motionerna framgår har hithörande spörsmål förut varit föremål
för riksdagens behandling. Utskottet vill i korthet beröra vad som tidigare
förekommit.

Förslag till bestämmelser angående fördelningen av kostnaderna för anordningar
i korsning av järnväg och väg framlades första gången av den år
1904 tillsatta trafiksäkerhetskommittén i dess år 1907 avgivna betänkande
med förslag till bestämmelser för tillgodoseende av trafiksäkerheten å enskilda
järnvägar. Bestämmelserna innebar i princip, att kostnaderna i fråga
skulle betalas av den trafikled, som sist tillkommit.

Trafiksäkerhetskommitténs förslag föranledde ingen omedelbar åtgärd.
Sedan efter remisser utlåtande över förslaget avgivits av åtskilliga myndigheter,
utarbetades emellertid inom civildepartementet ett nytt förslag till
lag om korsning mellan järnväg och väg eller gata. Även detta förslag, vilket
avsåg att bli tillämpligt å såväl statliga som enskilda järnvägar, grundade
sig å prioritetsregeln. Det överlämnades till chefen för civildepartementet
den 27 maj 1918 men har icke förelagts riksdagen.

Några konkreta förslag till bestämmelser i ämnet har sedermera ej fram -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 9

lagts. Orsaken härtill torde främst vara, att rättsgrundsatserna på området
under 1920- och 1930-talen genom praxis blivit så fastslagna, att tvekan om
deras innehåll blott undantagsvis försports.

Däremot har hithörande spörsmål berörts i samband med utredningar
på andra närbesläktade områden. I anledning av inkomna framställningar
om bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar utarbetades
i början av år 1928 inom kommunikationsdepartementet en promemoria i
ämnet. I denna uttalades bl. a., att när fråga vore om anordning, som vid
redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden,
kostnaden skulle bäras av den som hade att svara för den trafikled,
till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra. — Järnvägsekonomisakkunniga
framhöll i skrivelse den 13 oktober 1928 till chefen för kommunikationsdepartementet,
att det uppenbarligen icke kunde vara skäligt
att belasta järnvägarna med kostnader för ett annat, nytillkommet trafikmedel,
automobilema. De sakkunniga fann, att för biltrafiken tillkomna
säkerhetsanordningar borde bekostas med bilskattemedel. I fråga om kostnadsfördelningen
anslöt sig de sakkunniga till vad som förordats i nyssnämnda
promemoria. Förslaget vann statsmakternas bifall. Enligt härom
den 4 september 1929 utfärdad kungörelse, numera efterträdd av 1941 års
förenämnda kungörelse i ämnet, skulle bidrag med vissa begränsningar
utgå med belopp, motsvarande den del av kostnaderna för säkerhetsanordning,
som skäligen funnes böra åvila vägintresset.

De utredningsmän, som tillkallats den 20 november 1931 med uppdrag
att verkställa utredning om åtgärder till höjande av trafiksäkerheten vid
korsningar i plan mellan vägar och järnvägar, har även behandlat frågan
om fördelning av kostnaderna för särskilda säkerhetsanordningar (SOU
1933: 7). Utredningsmännen ansåg att dten praxis som utvecklat sig på området
och vilken det icke borde komma i fråga att i lagstiftningsväg frångå,
dåmera gåve sådan ledning, att föga vore att vinna genom en lagstiftning.

Vid 1948 års riksdag väcktes två likalydande motioner av herr Gustaf
Elofsson m. fl. (I: 189) samt av herr Harald Johnsson i Skoglösa m. fl.
(11:319), med hemställan att riksdagen måtte föranstalta om införande i
lag av uttrycklig bestämmelse, att innehavare av järnväg, som delade fastighetsägor,
vore skyldig att hålla ur driftssynpunkt tillfredsställande anordningar
för övergång av järnvägen. Till stöd för yrkandet anfördes i huvudsak
liknande synpunkter som i de motioner, vilka nu är hänvisade till utskottets
yttrande.

Första lagutskottet, till vilket motionerna hänskjutits, anförde i sitt utlåtande
(nr 22), efter att ha lämnat en redogörelse för frågans rättsliga läge,
bl. a.:

Det kan ifrågasättas, om icke åt rättspraxis lämpligen borde överlämnas
att lösa det i motionerna väckta spörsmålet. Emellertid kan antagas att med
hänsyn till frågans invecklade art och de skiftande faktiska omständighe -

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

terna i olika fall det komme att taga avsevärd tid, innan en klar praxis hunnit
stadga sig. Under sådana omständigheter och då frågan svnes vara av
praktisk betydelse åtminstone i vissa delar av vårt land, finner utskottet
lämpligt, att densamma löses lagstiftningsvägen.

Innan lagbestämmelser på området kunna komma till stånd, är det nödvändigt,
att frågan närmare utredes. Därvid måste en avvägning ske mellan
de båda emot varandra stående intressena. Jordbrukarna önska att utan
särskilda kostnader på bekvämaste sätt få förbindelse mellan de olika
ägorna, medan järnvägens innehavare icke vill betungas av större kostnader
för anläggningar, som icke främja järnvägsdriften. Därjämte måste
beaktas det allmänna intresset av att trafiken på banan kan fortgå så ostört
och säkert som möjligt.

Utskottets utlåtande utmynnade i eu hemställan, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning av frågan rörande fördelning av
kostnaderna för anordningar vid korsning mellan järnväg och ägoväg samt
om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan riksdagen bifallit utskottets förslag bemyndigade Kungl.
Maj:t chefen för justitiedepartementet att låta verkställa den begärda utredningen.

Betänkande avgavs den 10 december 1951 av dåvarande lagmannen Alfred
Bexelius (SOU 1951:52).

1951 års betänkande

Beskaffenheten av befintliga övergångar och behovet av ändringsåtgärder.
I betänkandet (s. 35—38) upplyses, att äldre ägovägsövergångar
i allmänhet har en bredd av 6 alnar (3,6 meter), vilken bredd förr ansågs
tillräcklig för att i regel medge möte mellan tyngre arbetsfordon. Även för
de tidigast brukade redskapen av mera modernt snitt torde denna vägbredd
regelmässigt ha varit tillräcklig. Först under senare årtionden hade
lantbruket i större omfattning övergått till att bruka maskintyper av sådana
format, att svårigheter uppkommit. Av exempel i betänkandet på
aktuella maximibredder för större maskintyper framgår, att dessa i allmänhet
varierar mellan c:a 5 och 3 meter, delvis beroende på om maskinerna
är i arbets- eller transportläge. En rimlig vidd på grindöppningar,
avsedda för transport av redskap, anses därför i betänkandet vara 5,o—
5,5 meter för större lantbruk och 3,5—4,o meter för mindre brukningsdelar.
Någon nämnvärd ökning av de förekommande maximala maskinbredderna
räknar utredningsmannen icke med på grund av framkomligheten på vägar
av nu gängse typ. Där breddning ej vore erforderlig, kunde dock redskapens
tyngd göra det nödvändigt med fastare vägbana än tidigare.

Antalet enskilda ägovägsövergångar beräknades till omkring 30 000 för
statens järnvägar och 2 200 för de enskilda, till järnvägsföreningen anslutna
järnvägarna. Kostnaden för breddning av en övergång har av järnvägsstyrelsen
angivits uppgå till 300—350 kronor vid 1949 års prisläge.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

11

Såsom ett grovt överslag har av järnvägsstyrelsen till utredningsmannen
uppgivits, att under åren 1946—1948 högst 20—30 breddningar per år förekommit,
huvudsakligen i de mellersta och södra delarna av landet. Enligt
järnvägsföreningen hade framställningar och överenskommelser om breddning
av övergångar skett i ett stort antal fall vid en enskild järnväg men
vid övriga enskilda järnvägar blott i undantagsfall. Järnvägsförvaltningarna
hade genomgående ställt sig välvilliga till gjorda framställningar.

Behovet av lagstiftningsåtgärder. Utredningsmannen anför (s. 39—49),
att prioritetsregeln i rättspraxis, så långt det varit möjligt, tillämpats så att
i avtalen om anläggande av övergångar intolkats en förpliktelse för järnvägsinnehavaren
att svara i viss utsträckning även för framtida ändringar
i kringliggande fastigheters trafikbehov, men att alldeles oförutsedda förändringar
ansetts falla utanför avtalens ram.

Utredningsmannen, som ej anser eu reglering efter hittillsvarande linjer
grundad å någon logisk nödvändighet, redovisar härefter bl. a. följande
skäl för en ändring genom lagstiftning till markägarens förmån.

Den tekniska utveckling i form av utökning av driftens omfattning,
övergång till tyngre vagnmateriel, ökning av tåghastigheter in. m„ som
varit ägnad att förbättra det ekonomiska utbytet av järnvägstrafiken, har
i regel ej medfört någon ökning av järnvägarnas förpliktelser mot jordägarna,
trots att dessa åtgärder i många fall vållat jordägarna avsevärt
omak vid utövningen av deras rättigheter till övergång, utan att ersättning
därför ifrågasatts. Då den fortskridande tekniken på jordbrukets område
så småningom lett till att en upprustning av redskapsbeståndet blivit nödvändig,
verkar de nu tillämpliga rättsreglerna i den riktningen, att markägaren
får betala ej endast de åtgärder, som direkt sammanhänger med
behovet att forsla fordon mellan ägorna, såsom förstärkning av körbanor
o. d., utan även sådana åtgärder, som föranletts av järnvägstrafiken. För
den enskilde markägaren är det mestadels — på grund av bristande ekonomiska
resurser och saknad av tillgång till behövliga handlingar rörande
de särskilda övergångsställenas tillkomst och eventuellt träffade avtal —
en vansklig sak att inlåta sig i tvist med järnvägen i dylika frågor, och
detta medför att markägaren har svårt att hävda sin rätt vid förhandlingar.
I de flesta fall är han därför nödsakad att finna sig i vad järnvägsförvaltningen
föreskriver. ...... De övergångar, som anordnats vid järnvägarnas an läggande

och senare, har i någon män förminskat skadeverkningarna i trafikhänseende
för kringliggande fastigheter, men skulle eu lagstiftning i ämnet
ha genomförts vid järnvägarnas tillkomst, hade den säkerligen fått det
innehåll, att järnvägsinnehavarna, där så vore möjligt, hade att hålla övergångar
som tillgodosågc de kringliggande fastigheternas trafikbehov. De
kostnader eu rationalisering av Iantbruksdriften medför är så stora, att den
ytterligare belastning, som kostnaden för att ordna järnvägsövergångar utgör,
med hänsyn härtill icke kan frånkännas betydelse som ekonomiskt

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

problem. Härtill kommer att vid överenskommelser om ändring av övergång
järnvägarna otta synes fästa det villkoret, att markägaren uttryckligen förbinder
sig att för framtiden svara för alla ökade kostnader som kan uppkomma
för järnvägen, t. ex. genom att trafiken i övergången framdeles
ökas och föranleder behov av mera omfattande säkerhetsanordningar.
Kostnaderna för dylika anordningar är stundom högst betydande; sålunda
lärer en mekanisk säkerhetsanläggning kosta flera tiotusental kronor. Ur
denna synpunkt måste det anses som ett önskemål att markägarnas rättigheter
och skyldigheter gentemot järnvägen fastställs genom bestämda regler,
så att den enskilde utan alltför stor omgång kan på förhand beräkna
de ekonomiska konsekvenserna av en ifrågasatt åtgärd. — Den ursprungliga
principen, att järnvägarnas förpliktelser mot ägarna av kringliggande fastigheter
är begränsade till vad som följer av allmänna grannelagsrättsliga
regler, ingångna avtal eller meddelade domar, har rubbats på flera betydelsefulla
områden, allt eftersom oförutsedda skadeverkningar visat sig.
Frågan om järnvägsinnehavares skyldighet att vidtaga åtgärder för torrläggning
av mark omkring järnvägen har sålunda lösts dels i 7 kap. 9—
11 §§ vattenlagen och dels i lagen den 11 juni 1920 om vad vid anläggande
av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks
torrläggning. Ett annat exempel på en detaljreglering, som visat sig erforderlig
i anledning av bristen på tillräckliga bestämmelser om järnvägsinnehavares
skyldigheter, utgör den förutnämnda lagen om stängselskyldighet
för järnväg m. m. En erinran i detta sammanhang av järnvägsföreningen,
att en lagstiftning, som ålägger järnvägarnas innehavare ökade
skyldigheter i fråga om privata övergångsställen, icke kunde övervägas redan
av den anledningen, att den skulle bryta mot grundsatsen att ny lag
ej bör ges tillbakaverkande kraft, tillbakavisas av utredningsmannen med
att den angivna principen icke utgör hinder för en lagstiftning, varigenom
en grupp fastighetsägare för framtiden får nya grannelagsrättsliga
skyldigheter mot andra. — I betänkandet anföres vidare att det blott är
vid en bråkdel av alla befintliga övergångar som ändring kan bli aktuell.
Ej heller skulle alla övergångar breddas i ett sammanhang.

Gentemot ett förslag av järnvägsstyrelsen, att hithörande frågor kunde
regleras genom att bestämmelser utfärdades av Kungl. Maj:t i
administrativ väg, invändes slutligen i betänkandet, att en rättslig
reglering även bör avse spårvägar, vilka ju såsom kommunägda ej faller
inom Kungl. Maj:ts administrativa regleringsmakt, att en dylik reglering
endast finge karaktären av ett frivilligt åtagande från statens sida samt
att de enskilda ej skulle åtnjuta den trygghet, som möjligheten att hänskjuta
frågan till domstols prövning innebure.

Principerna för en reform. Inledningsvis anföres härom i betänkandet,
att en så genomgripande reform som ifrågasatts av lantbruksorganisationerna,
nämligen att järnvägsinnehavarna i stort sett skulle helt bekosta

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 13

såväl underhåll som erforderliga ändringar av övergångarna, icke vore
påkallad.

I huvudsak går de av utredningsmannen (s. 50—62) föreslagna reformprinciperna
ut på följande.

Beträffande kostnaderna för underhåll av redan befintliga
övergångar anses frågan liksom hittills böra avgöras enligt träffade avtal
eller, i brist på uttryckliga sådana, efter vad som i det särskilda fallet
kan antagas ha varit parternas avsikt då övergången tillkom.

Vad angår kostnaderna för ändring av redan befintliga övergångar
som tillkommit i samband med järnvägen föreslår utredningsmannen,
att prioritetsgrundsatsen modifieras så, att järnvägsinnehavaren
anses pliktig att alltid svara för anordningar av den beskaffenhet,
som fastighetens användning för det ursprungligen avsedda ändamålet vid
varje tidpunkt kräver. Samma sak uttryckes även så, att järnvägsinnehavaren
avses skola svara blott för ändringsarbeten, som föranleds av det
driftsbehov för vilket övergången tillkommit. Om exempelvis med övergången
avses att tillgodose behovet att kunna transportera jordbruksredskap,
lantbruksprodukter m. m. från en äga till en annan, skulle järnvägsinnehavaren
i enlighet härmed bekosta sådana ändringar, som erfordras
till följd av att lantbruket allmänt övergår till att använda andra redskapstyper
än tidigare, men däremot icke kostnader, som uppkommer
exempelvis till följd av att en fabrik uppföres på fastigheten. Järnvägsinnehavarens
skyldighet att bekosta ändring av övergång föreslås emellertid
begränsad till anordningar, för vilka han är underhållspliktig.

I fråga om kostnaderna för ändring av övergång, som anordnats
efter järnvägens tillkomst eller brukas för väsentligen
annat ändamål än då, anser utredningsmannen de nu gällande
grunderna för fördelningen, vilka innebär en tillämpning av prioritetsgrundsatsen,
böra bibehållas oförändrade. Dock bör enligt betänkandet
denna regel modifieras så, att järnvägsinnehavaren förklaras pliktig att
deltaga i kostnaden i förhållande till den nytta järnvägen har av åtgärden.
Som exempel nämnes det fall att genom breddning av en övergång en
annan övergång, för vilken järnvägsinnehavaren haft kostnader, kan indragas.

Även beträffande kostnaderna för övergångar som framdeles
inrättas tager utredningsmannen prioritetsgrundsatsen till utgångspunkt
för regleringen så att — liksom hittills — kostnaderna för inrättande av
ny övergång skall betalas av järnvägsinnehavaren, om den tillkommer i
samband med järnvägens framdragande, men eljest av vederbörande enskilde
fastighetsägare. Också i detta fall föreslås en modifierad i*egel om
jämkning av kostnadsfördelningen, för såvitt den nya övergångens tillkomst
medför fördel för den part, som enligt huvudregeln skulle vara fri
från skyldighet att deltaga i kostnaderna.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Vad därefter angår frågan om skyldighet för j ärnvägsinnehavare
att upplåta övergång och att medge ändring av befintlig
övergång diskuteras i betänkandet införandet av en regel, att enskild
markägare förklaras äga rätt till övergång av den beskaffenhet som erfordras
för hans driftsbehov samt att, om på grund av trafiksäkerhetens
krav rätten till övergång ej kan tillgodoses, järnvägsinnehavaren i stället
blir ersättningsskyldig. Emellertid anser utredningsmannen, vilken bl. a.
erinrar om de möjligheter som för närvarande enligt lagen om enskilda
vägar står vederbörande fastighetsägare till buds, att något större behov
av ändring i gällande rättsregler härutinnan icke föreligger. Vidare hänvisar
han till de goda förutsättningar i övrigt, som redan nu finns, att
framtvinga ändring av övergångsställena. Principiellt står det nämligen
icke i järnvägens makt att förbjuda att en enskild övergång brukas för
framforsling av redskap, som behövs för driften å den fastighet, för vilken
övergången är avsedd. Anses faran för kollision bli för stor, om övergången
nyttjas för att forsla större och tyngre jordbruksredskap, ankommer
det på järnvägsförvaltningen att meddela de föreskrifter angående tåghastighet
etc., som i anledning därav anses behövliga. Kan faran ej avvärjas
ens genom dylika åtgärder, har järnvägsinnehavaren att antingen
söka frivillig överenskommelse med jordägaren om begränsning av övergångsservitutet
eller att skrida till expropriation av detta.

Vidkommande slutligen den föreslagna lagstiftningens räckvidd
har utredningsmannen begränsat förslaget till att avse blott ägovägar.
Det är alltså ej generellt tillämpligt på vägar, som tillgodoser allmän
trafik. Något verkligt behov av reglering för t. ex. en enskild väg,
som uteslutande tjänar till utfart för en eller flera gårdar, anser han ej
vara för handen, och en sådan finner han för övrigt endast kunna ske i
sammanhang med att en fördelning fastställes av kostnaderna för övergångar,
avsedda för allmän trafik.

Remissyttranden över 1951 års betänkande

Sedan betänkandet avgivits begärde Kungl. Maj :t yttrande från tre av
rikets hovrätter, tio länsstyrelser efter hörande av lantbruksnämnden, ävensom
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt lantmäteristyrelsen. Vidare bereddes Svenska
järnvägsföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk tillfälle att yttra sig.

De flesta av dessa myndigheter och organisationer tillstyrkte utredningsmannens
förslag.

Svea hovrätt anmälde dock tveksamhet om det lämpliga i att ålägga järnvägs
innehavare nya skyldigheter i avseende å förhållanden, som kunnat
anses slutgiltigt reglerade från järnvägsinnehavarens sida. Med hänsyn
till behovet för markägarna att vid förhandlingar med järnvägarna ha

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

15

tillgång till uttryckliga bestämmelser ansåg emellertid hovrätten att lagstiftningsåtgärder
kunde vara motiverade.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och lantbruksstyrelsen ville gå
längre än utredningsmannen och förklarade sig anse, att järnvägsinnehavarna
borde bekosta ändring av befintlig övergång, även om den tillkommit
efter det järnvägen byggdes.

Lantmäteristyrelsen ville ej tillstyrka förslaget i oförändrat skick samt
uttalade tveksamhet, huruvida en anpassning av ägovägarnas beskaffenhet
till jordbrukets moderna driftsförhållanden borde »i viss utsträckning
mot gällande rättsgrundsatser» ske på järnvägsföretagens bekostnad.
Styrelsen framhöll i detta sammanhang, att utredningsmannen borde ha
diskuterat alternativet att låta det allmänna genom statsbidrag åtaga sig
viss del av jordägarnas kostnader för ifrågavarande anordningar, vilka
bidrag då närmast skulle bli jämförliga med dem som nu kunde utlämnas
av lantbruksnämnderna för anläggning av ägovägar. Vidare anförde styrelsen,
som ville anknyta regleringen till lagen om enskilda vägar, bl. a.:

En övergång bör sålunda med erforderligt beaktande av järnvägsintressena
erhålla ett ur fastighetsteknisk synpunkt så lämpligt läge som
möjligt. Särskilt ömtålig är denna fråga där övergången kan bli av betydelse
för ett flertal brukningsenheter. Här avsedda frågor torde lämpligast
böra bedömas av person med fastighetsteknisk sakkunskap i samband
med förrättning, där tillämpning av vissa tvångsrätter jämväl möjliggöres.
—--Ett förrättningsförfarande som i sig förenar undersök ning

och utredning på platsen, förhandlingar mellan berörda parter, träffande
av överenskommelser eller beslut under för framtiden betryggande
former och prövning av domstol i händelse av besvär måste här vara att
föredraga. Förrättningsförfarandet är vidare i allmänhet billigt för parterna.
För jordägarna torde det därjämte vara av icke ringa betydelse att de
i förrättningen erhålla ett lämpligt forum för underhandlingar med järnvägsinnehavare.

Avstyrkande yttranden avgavs av Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska
järnvägsföreningen, som bl. a. med skärpa uttalade sig emot den retroaktiva
innebörden av förslaget, samt järnvägsstyrelsen, vilken på grund av
att nämnvärda tvister aldrig uppkommit ifrågasatte behovet av en lagstiftning
och förklarade sig anse att hela spörsmålet kunde lösas mera
praktiskt på administrativ väg.

Interpellation m. m.

Den 14 april 1953 interpellerade herr Jönsson i Rossbol i andra kammaren
chefen för justitiedepartementet och frågade, när Kungl. Maj:t
hade för avsikt att taga ställning till och eventuellt för riksdagen framlägga
ett lagförslag i ämnet.

I svar den 28 sannna månad meddelade departementschefen, statsrådet
Zetterberg, att han avsåge att upptaga förslaget bland de lagstiftningsfrå -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

gor, som skulle förberedas till 1954 års riksdag, men att han icke kunde
säga, om förslag då också skulle kunna föreläggas riksdagen.

Sedermera beslöts emellertid att något förslag till riksdagen på grundval
av betänkandet icke skulle framläggas.

YTTRANDEN ÖVER MOTIONERNA

Järnvägsstyrelsen förklarar sig i sitt yttrande till utskottet över förevarande
motioner icke kunna dela den av herr Gezelius framförda uppfattningen,
att statens järnvägar i fråga om nya övergångar eller ändring
av befintliga intagit en mycket restriktiv hållning och för anordnandet av
nya övergångar uppställt villkor, som näppeligen kunnat anses skäliga.
Tvärtom anser järnvägsstyrelsen att den i princip ställt sig välvillig till
gjorda framställningar härom. Sålunda hade i allmänhet avtal träffats
om breddningens utförande, varvid järnvägen åtagit sig att utföra och
bekosta arbetena inom själva spårområdet och en sträcka av c:a en meter
på vardera sidan om spåret, medan övriga arbeten skulle bekostas och
utföras av jordägaren.

Vad angår frågan om anordnandet av nya övergångar anför järnvägsstyrelsen
bl.a.:

Enligt järnvägsstyrelsens mening får en ny vägövergång icke anordnas
utan järnvägens medgivande, såvida densamma icke tillhör allmän väg
eller kommer till utförande enligt lagen om enskilda vägar. Järnvägsstyrelsen
motsätter sig dock icke att vägövergångar komma till stånd
under förutsättning, att desamma kunna anses motsvara ett verkligt behov
samt anordnas utan större risker för olyckor vid järnvägstrafiken.
Vägintressenten måste dock vara skyldig bestrida kostnader för vägövergångens
anordnande samt för erforderliga säkerhetsanordningar eller bevakning.
Vägövergångar böra icke förläggas på platser, där desamma medföra
påtaglig risk för olyckshändelser. Särskilt anläggandet av skogsvägar,
avsedda att befaras med traktorer eller bilar med timmerlast, innebära stora
risker för olyckor, varför det är nödvändigt att vid de tider, då de användas
för timmerkörningar, ombesörja att nöjaktig bevakning äger rum.

Slutligen framhåller järnvägsstyrelsen, att något behov av lagstiftning
icke föreligger, då hithörande frågor kunnat lösas med avtal och lagstiftningen
knappast skulle innebära fördel för någondera parten.

Däremot finner Riksförbundet Landsbygdens folk det vara synnerligen
angeläget, att ny utredning skyndsamt verkställes. Förbundet åberopar
att det i icke få fall på senare år förekommit, att lantbrukare, som framställt
önskemål om vägbreddning, av statens järnvägar förelagts avtalsförslag,
vari kostnaderna för av breddningen föranledda ändrade säkerhetsanordningar,
inklusive ett administrationstillägg på 40 % som statens
järnvägar ytterligare ställde som villkor för breddningens utförande,
visat sig kunna uppgå till mer än 2 000 kronor.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 ur 1956

17

UTSKOTTET

Genom de väckta motionerna ställs under diskussion, vem av järnvägsinnehavaren
och markägaren som skall bekosta breddning, förstärkning
eller annan ändring av ägoväg, enskild utfartsväg eller annan enskild förbindelseled,
som korsar järnväg i samma plan, då övergången erfordras för
ett ändamålsenligt brukande av markägarens fastighet och omläggningen
påkallas av förändrade driftsförhållanden för fastigheten, närmast i avseende
å jordbruket.

Det andra problem som utskottet genom motionerna har att överväga är,
när järnvägsinnehavare skall vara skyldig att upplåta behövlig mark till
ny övergång eller för breddning eller annan ändring av befintlig övergång
och hur sådan skyldighet skall föreskrivas.

Vad beträffar kostnadsfrågan var i huvudsak samma spörsmål föremål
för uppmärksamhet vid 1948 års riksdag genom två likalydande motioner,
och första lagutskottet, till vilket motionerna hänsköts, fann då att det lämpligen
borde lösas lagstiftningsvägen. Utskottet hemställde att riksdagen måtte
anhålla om eu utredning samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Sedan riksdagen bifallit utskottets
förslag och chefen för justitiedepartementet tillkallat utredningsman, har
emellertid det lagförslag, som därefter framlagts i ett år 1951 avgivet betänkande,
icke lagts till grund för proposition. I stället har hela frågan
överlämnats till kommunikationsdepartementet för prövning av de andra
åtgärder, som kunde ifrågakomma för att lösa problemet.

I förhållande till gällande rätt, som i allmänhet icke medger markägaren
någon möjlighet att mot järnvägsinnehavarens bestridande få ersättning
för ändring av ägovägsövergång, som tillkommit i samband med järnvägen,
när omläggningen betingas av jordbrukets förändrade driftsförhållanden
eller ökad trafik på vägen, innebar betänkandet i princip ingen annan nyhet,
än att däri föreslogs att, därest fastigheten användes för väsentligen samma
ändamål som vid järnvägens tillkomst, exempelvis jordbruksdrift, skulle
järnvägsinnehavaren bekosta ändring vid själva övergången av anordningar,
för vilka järnvägen vore underhållsskyldig, så att övergången vid varje tidpunkt
vore sådan som fastighetens användning för det ursprungligen avsedda
ändamålet krävde.

Beträffande frågan om skyldighet för järnvägsinnehavare att upplåta
övergång och att medge ändring av befintlig övergång nöjde sig utredningsmannen
i stort sett med att hänvisa till de förutsättningar, som redan nu
finns, att framtvinga ändring av övergångsställen, särskilt möjligheten att
begära förrättning enligt lagen om enskilda vägar.

Räckvidden av den i 1951 års betänkande föreslagna ändringen av det
nuvarande rättsläget är trots de i lagförslaget angivna begränsningarna
2—304 no Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 9

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

ganska avsevärd. Av antalet ägovägsövergångar, år 1949 beräknade till omkring
32 200, torde flertalet ha tillkommit i samband med järnvägs byggande.
Visserligen kan i praktiken frågan om ändring av övergång blott bli
aktuell beträffande ett fåtal av dessa, beroende bl. a. på att många är belägna
i skogrika trakter och avsedda för timmertransporter, för vilket ändamål
de nuvarande vägbredderna inom överskådlig tid kan förutsättas vara
tillräckliga, och vidare ett stort antal ligger så tätt inom utpräglade åkerbruksdistrikt,
att det av trafiktekniska skäl ej kan ifrågakomma att ändra
dem alla. Ändringsarbetena för breddning, förstärkning av vägbanan o. d.
betingar i allmänhet icke heller högre kostnad än genomsnittligen några
hundratal kronor. De totala kostnaderna för järnvägarna torde emellertid
komma att uppgå till betydande belopp, sannolikt flera miljoner kronor.

Givet är att, om järnvägsinnehavare — utöver vad utredningsmannen
föreslagit — skulle åläggas åt! ersätta markägare olägenhet, som orsakas
av att övergång av trafiktekniska skäl ej kan ändras, eller såsom från lantbrukshåll
förordats bekosta underhåll och erforderliga ändringar av alla
övergångar, detta konime att medföra högst väsentligt stegrade kostnader
för järnvägarna.

Ehuru kostnaderna i det enskilda fallet i allmänhet är jämförelsevis
ringa — bortsett från de i praktiken ej alltför vanliga fall då omläggning
av övergång kan föranleda behov av ändrade trafiksäkerhetsanordningar,
vilket kan bli mycket dyrbart — är det uppenbarligen för markägarna av
intresse, att kostnadsfrågan regleras på ett för dem förmånligare sätt, än
vad nu tillämpliga rättsregler medger. Än mer är detta givetvis förhållandet,
när, såsom icke sällan lär ha förekommit, järnvägsinnehavaren ställt som
villkor för sitt samtycke till ändring av övergång, att markägaren skulle
bekosta nya säkerhetsanordningar, som kunde föranledas av vägomläggningen.

De skäl utredningsmannen redovisat i sitt betänkande för att en ändring
av det nuvarande rättsläget borde genomföras -— särskilt den omständigheten
att järnvägsdriftens tekniska utveckling, samtidigt som den förbättrat
det tekniska utbytet av denna trafik, i många fall vållat markägarna
stort omak vid utövningen av deras övergångsrättigheter, utan att ersättning
därför erhållits, och fördyrat kostnaderna för ändrade säkerhetsanordningar
—- talar enligt utskottets mening med avsevärd styrka för en för markägarna
gynnsammare reglering av hithörande kostnadsfrågor. I stort sett
torde väl den avvägning av järnvägsinnehavarnas och markägarnas motstående
intressen härutinnan, som gjorts i 1951 års betänkande, kunna
anses rimlig.

1951 års betänkande behandlar endast kostnaderna för ändring av korsning
mellan järnväg och ägoväg. Det heter där att föreslagna bestämmelser
icke skall äga tillämpning i det fall, att åtgärden föranletts av annan vägtrafik
än sådan, som har till ändamål att upprätthålla förbindelse mellan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

19

fastighets ägor. Ingenting torde emellertid hindra att de i betänkandet föreslagna
reglerna tillämpas också på korsning mellan järnväg och annan enskild,
icke allmänneligen befaren väg, t. ex. utfartsväg eller skogsfastighets
vägförbindelse med flottled. När det gäller annan väg än ägoväg, torde tilllämpningen
likväl böra inskränkas till väg, som nyttjas huvudsakligen för
jordbrukets driftsbehov och blott i mindre mån för annan trafik.

En förändring av det nuvarande rättsläget kan givetvis åstadkommas
genom lagstiftning. Utredningsmannen har emellertid i 1951 års betänkande
jämväl diskuterat möjligheten, att ifrågakomna bestämmelser om kostnadsfördelningen
kunde utfärdas av Kungl. Maj:-t i administrativ väg. En tredje
möjlighet, som ifrågasatts under remissförfarande i anledning av betänkandet,
är att lösa frågan helt eller delvis genom statsbidrag.

På grund av det statsbidrag, som i och med innevarande budgetår utgår
till järnvägarna med 90 % av deras kostnader för trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid korsningar mellan järnväg och icke allmänneligen befaren
väg och som väl även i framtiden kommer att utgå, torde man kunna
räkna med att markägare, som får till stånd ändring av övergång, i vart fall
ej skall behöva svara för mer än högst återstående 10 % av utgifterna
för behövliga trafiksäkerhetsåtgärder. Vad beträffar korsningarna med
staten tillhöriga järnvägar, representerande för närvarande praktiskt taget
landets hela järnvägsnät, har järnvägsstyrelsen lovat bestrida även de
10 % av kostnaderna, för vilka statsbidrag ej utgår. Med hänsyn till det nu
anförda anser sig utskottet kunna utgå från att det i fortsättningen endast
undantagsvis skall förekomma, att markägarna skall behöva åtaga sig ansvar
för kostnader för rena trafiksäkerhetsåtgärder. Än vidare kan det
antagas att i vissa fall sådan breddning eller annan ändring av övergång,
som påfordras av markägare, kan såsom hänförlig till trafiksäkerhetsåtgärd
komma i fråga för statsbidrag. När det gäller statens järnvägars korsningar,
har järnvägsstyrelsen dessutom sedan år 1943 medgivit att bestrida kostnaderna
för ändringsarbeten inom spårområdet, d. v. s. mellan rälerna och
c:a en meter på vardera sidan, där framställning om detta kunnat bifallas
med hänsyn till siktförhållandena.

Oaktat markägare sålunda i allmänhet icke verkligen torde komma att
nödgas bestrida någon mer betydande kostnad för ändring varom nu är
fråga, kan förhållandena härvidlag ej anses så klart och enhetligt reglerade,
att det icke bl. a. genom olika tillämpning av statsbidragsregler och järnvägsförvaltningarnas
föreskrifter kan uppstå fall, där den enskilde skulle
ha lättare att tillvarataga sina intressen, om han stöddes av en lagstiftning
eller åtminstone, såvitt avser statens järnvägar, av bestämmelser utfärdade
av Kungl. Maj :t i administrativ väg. Enligt vad Riksförbundet Landsbygdens
folk framhållit i sitt remissyttrande, har i icke få fall på senare år förekommit,
att lantbrukare, som framställt önskemål om vägbreddning, av
statens järnvägar förelagts avtalsförslag, vari de totala kostnaderna för

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr i) ur 1950

markägaren visat sig kunna uppgå till mer än 2 000 kronor. Den omständigheten,
att blott ett fåtal tvister förekommit och att framställningar från
markägarna om ändring av övergångar ej är så vanliga, kan förklaras av
att markägarna många gånger ansett tvist alltför vansklig eller dragit
sig för att hos järnvägsförvaltningen begära sådan förbättring, eftersom
de haft svårt att på förhand beräkna de ekonomiska följderna för egen
del av en beviljad framställning, som förknippats med av järnvägsinnehavaren
uppsatta villkor.

Av dessa skäl finner utskottet kostnadsfrågan behöva närmare regleras.
Vid valet mellan lagstiftning och administrativ reglering anser utskottet
viss vikt böra fästas vid att lagstiftning, vilken ålägger part nya skyldigheter
för framtiden i avseende å vad som en gång blivit slutgiltigt reglerat
genom dom eller avtal, icke bör genomföras utan mycket starka motiv. Det
i 1951 års betänkande gjorda lagförslaget visar att lagstiftning på detta område
knappast kan undgå att bli ganska invecklad. Ej heller torde förslaget
utan överarbetning kunna läggas till grund för lagstiftning. Därtill kommer
att inom en mycket snar framtid hela det enskilda järnvägsnätet kan förväntas
vara införlivat med det statliga eller i vart fall komma att handhavas
efter samma principer i fråga om hithörande förhållanden som statens
järnvägar. De övergångar, som förekommer i korsning med spårväg, lär enligt
vad som uppgivits knappast vara något problem. Det torde således
finnas goda skäl att antaga, att kostnadsfrågan lättast och mest praktiskt
kan lösas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det finner en reglering av hithörande
kostnadsfrågor önskvärd. Åtgärder bör därför snarast vidtagas för
att få till stånd en reglering i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdragits i 1951 års betänkande, antingen företrädesvis genom att
Kungl. Maj :t för statens järnvägar utfärdar vederbörliga bestämmelser i administrativ
väg eller genom att efter erforderlig överarbetning av det i betänkandet
givna lagförslaget proposition framlägges på grundval av detta.
Vid sådan översyn av lagförslaget synes även kunna övervägas, huruvida
ej markägare, som av trafiksäkerhetshänsyn icke kan få till stånd
någon ändring av övergång, vilken eljest i enlighet med utredningsmannens
förslag bort förbättras på järnvägens bekostnad, utan i stället hänvisas till
en kanske avsevärt längre bort belägen, breddad och förstärkt övergång,
bör tillerkännas rätt till gottgörelse för det ökade besväret därav.

Vad slutligen beträffar frågan om skyldighet för järnvägsinnehavare att
upplåta övergång eller att medge ändring av befintlig sådan finner utskottet,
att de möjligheter, som lagen om enskilda vägar i detta hänseende erbjuder,
är fullt tillfredsställande. Vid tvist skall ju då frågan lösas genom förrättningsförfarande
enligt sagda lag, vilket erbjuder tillgång till lantmäleriteknisk
sakkunskap och ställer sig förhållandevis billigt för markägaren. Går
tvisten till domstol handlägges då målet inför ägodelningsrätt. Under ett

Tredje lagutskottet utlåtande nr 9 är 1956

21

dylikt förfarande torde även det motstående intresset, att inga ändringar
tillätes äga rum som allvarligt kan äventyra trafiksäkerheten, kunna tillvaratagas
på lämpligt sätt. Någon anledning att ändra nu gällande regler
härutinnan finnes därför enligt utskottets mening icke.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 126
och II: 169 samt II: 290, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att frågan om fördelning av kostnader för anordningar
i korsning av järnväg och ägoväg eller annan icke allmänneligen
befaren väg med huvudsaklig betydelse för jordbruksfastighets
driftsförhållanden — efter i huvudsak de riktlinjer,
som uppdragits i 1951 års betänkande, och så snart detta är
möjligt — antingen, såvitt avser de statliga järnvägarna, regleras
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning eller beträffande
samtliga järnvägar och spårvägar göres till föremål för lagförslag,

samt att motionerna i övrigt, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet anfört och hemställt, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Grym*, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson*
;

från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson i Torp, Levin, von
Seth*, Eriksson i Sandby*, Andersson i Dunker*, Andersson i Ryggestad
och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.