Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av väckta motioner om underlättande av
arrendatorers friköp av arrendegårdar under större
gods m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 460 i första kammaren av herr Andersson,
Alvar, samt nr 594 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs och herr Hansson
i Önnarp.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och förslag
rörande de i motionerna berörda problemen, särskilt i syfte att underlätta
arrendatorernas friköp av arrendegårdar under större gods».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet — i den mån x-edogörelse därför ej lämnas här nedan — hänvisa
till motionerna.

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttrande över motionerna
inhämtats från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet har yttranden
över motionerna därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet
markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för ngttjandearättshavare
alt inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).
För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,
att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,
fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel av
det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens
byggnader.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnes särbestämmelser
av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den l''r juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser är till1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9saml. 3 avd. Nr 8

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

lämpliga å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening
eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,
som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss.
För små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende
för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för
viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan
rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).
Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,
att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten.

Ifrågavarande särbestämmelser i nyttjanderättslagen bereder arrendator
speciella förmåner också i andra hänseenden än de nu nämnda. Som särskilt
betydelsefull må framhållas föreskriften, att jordägaren vid arrendators
tillträde av brukningsdelen skall avlämna bostadshus i det skick, som
motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, ävensom för jordbruket
nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen
påkallas ombyggnad eller annan reparation än mindre reparation.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, såframt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt
lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna
lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller
med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår
i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten
får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller
där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.
Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning
utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos
jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verkar
vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhåvdad
jordbruksegendom och lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk. I 1 §
sistnämnda lag stadgas, att om en brukningsdel omfattar odlad jord till en
vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att
dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga
byggnader bortförs eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten
skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra
nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hän -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

syn till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter
det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej
heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till
följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig lördel
för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket
i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Tidigare behandling av spörsmål som upptages i motionerna

Frågan om friköp av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen
varit föremål för prövning av riksdagen. Senast skedde detta år 1953, då
riksdagen hade att taga ställning till de i motionerna 1:11 och II: 20 framförda
yrkandena om utredning och förslag dels i syfte att underlätta arrendatorernas
friköp av arrendegårdar under större gods och dels också i
syfte att utvidga den sociala arrendelagstiftningen på sådant sätt att sammanslagning
av arrendegårdar under gods antingen med varandra eller med
huvudgården kunde förhindras. Vid samma riksdag förelåg dessutom i motionen
II: 76 hemställan att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om
utredning rörande en ifrågasatt komplettering av 1947 års uppsiktslag med
i stort sett samma syfte som de nyss nämnda motionerna. —- Tredje lagutskottet
behandlade samtliga dessa motioner i sitt utlåtande nr 13. I detta
utlåtande hänvisade utskottet, vad beträffade den behandling av friköpsfrågan,
som förevarit under tidigare år, till tredje lagutskottets utlåtande
nr 15/1950. Utskottet får jämväl i nu förevarande sammanhang hänvisa till
sagda redogörelse.

Sin ståndpunkt till de vid 1953 års riksdag väckta frågorna om friköpsrätt
m. in. angav utskottet på följande sätt:

I motionerna 1:11 och II: 20 påtalas vissa förhållanden, som enligt motionärerna
vore ägnade att motverka syftemålen med den sociala arrendelagstiftningen.
Det framhålles, att under senare år förmärkts en allt tydligare
tendens hos innehavare av större gods att dels lägga utarrenderade
brukningsdelar under eget bruk och dels sammanslå sådana brukningsdelar.
Avsikten med dessa indragningar och sammanslagningar av arrendena vore
bland annat att undgå den byggnadsskyldighet, som vid de sociala arrendena
åvilade jordägaren i förhållande till arrendatorn. Enligt motionärerna
berättigade en dylik utveckling till att man beträffande arrenden under
större gods övervägde åtgärder för att underlätta friköp av arrendena och
för att förhindra sådana indragningar och sammanslagningar, som icke
motiverades av något rationaliseringsbehov. Motionerna utmynnar i en
hemställan om riksdagsskrivelse med begäran om skyndsam utredning i
detta syfte.

Som lantbruksstyrelsen uttalar i sitt yttrande över motionerna är bearbetningen
av 1951 års jordbruksräkning ännu icke slutförd. Med hänsyn
härtill kan de utvecklingstendenser, som motionärerna säger sig ha förmärkt,
icke belysas med fullständiga sifferuppgifter av någorlunda aktuell

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

karaktär. Lantbruksstyrelsen vitsordar icke desto mindre, att tendenserna
i fråga är tydligt skönjbara. Exempel på den omfattning, i vilken arrendegårdarnas
antal sjunkit, hade framkommit bland annat vid en undersökning
i Södermanlands län, där antalet arrendegårdar vid 76 större gods i
länet under tiden från och med år 1938 till och med år 1950 minskat från
1 429 till 845, till alldeles övervägande del beroende på omnämnda tendens.

Motionärerna hävdar, att berörda utveckling inger betänkligheter ur
skilda synpunkter. Främst framstode det olämpligt att i en tid, då statsmakterna
genom sin jordpolitik eftersträvade att få till stånd fullständiga
jordbruk, en mängd redan befintliga bärkraftiga jordbruk finge upphöra
såsom självständiga genom indragningarna och sammanslagningarna. Andra
konsekvenser av dessa åtgärder vore alt befolkningen uttunnades i de berörda
områdena. Härav följde i sin tur återverkningar å skatteunderlaget
och de kommunala gemensamhetsanordningar, som berodde av detta. Vad
motionärerna sålunda anfört kan enligt utskottets mening icke frånkännas
avseende. Det är i princip ett samhällsintresse, alt tillgången på fullständiga
jordbruk icke i alltför hög grad minskas. Har utarrenderad brukningsdel
varit fullt bärkraftig, är det därför mindre önskvärt, att brukningsdelen
upphör såsom självständig genom att den indrages under huvudgården
eller sammanslås med annan arrendegård. Direkt otillfredsställande blir
resultatet, om indragningen eller sammanslagningen icke betingats av någon
egentlig vinning av produktionsekonomisk natur. Förfarandet kommer då
att framstå som en utväg att befria jordägaren från de särskilda förpliktelser,
bland annat med avseende å arrendegårdens byggnadsbestånd, vilka
vid ifrågavarande sociala arrenden åvilar jordägaren gentemot arrendatorn.

Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa skäl för att man skulle söka ytterligare
stärka arrendatorns ställning i sociala arrendeförhållanden. Eventuella
lagstiftningsåtgärder i detta syfte skulle väl närmast gå ut på att
beskära jordägarens hittillsvarande möjligheter att bryta arrendatorns rätt
till förlängning av arrendeavtalet — den s. k. optionsrätten. För närvarande
gäller i detta avseende att jordägaren kan motsätta sig en avtalsförlängning
dels om arrendatorn påtagligt eftersatt sina förpliktelser enligt avtalet,
dels om jordägaren avser att han själv, hans make eller avkomling
eller hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, dels
ock om det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påiagligt
men för jordägaren, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Sistnämnda
grund för optionsrättens brytande har i förarbetena till ifrågavarande
regler i nyttjanderätlslagen angivits kunna tillämpas, när en jordägare
vill omreglera sina arrendeställen i syfte att tillskapa mera bärkraftiga
jordbruk. Omvänt följer härav att grunden icke kan åberopas för
åstadkommandet av sådana här ovan berörda arrendeindragningar och
arrendesammanslagningar, som icke innebär någon driftsekonomisk fördel.
Jordägarens rätt att motsätta sig arrendeavtalets förlängning i de fall, då
arrendatorn gjort sig skyldig till försumlighet, lär knappast kunna sättas
i fråga. Den grund för optionsrättens brytande, vilken i första hand skulle
kunna diskuteras, vore väl den som innebär att jordägaren kan hänvisa till
att han själv eller någon honom närstående skall övertaga brukandet av
jorden. Här är emellertid att märka, att denna grund till följd av sakens
natur mera sällan kan åberopas vid uppsägningar, som åsyftar att möjliggöra
sammanslagning av arrendegård med annan arrendegård.

Åtminstone arrendesammanslagningarna skulle därför av allt att döma
icke påverkas nämnvärt av sådana jämkningar i jordägarens befogenhet
att bryta optionsrätten, som ligger närmast till hands! Däremot är det
uppenbart att ett mer eller mindre totalt upphävande av jordägarens rätt

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 ur 1956

5

i sistnämnda hänseende effektivt skulle stoppa den av motionärerna påtalade
utvecklingen både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna.
I samma riktning skulle ett införande av friköpsrätt
verka. Åtskilliga omständigheter talar emellertid mot att man över huvud
taget tillgriper lagstiftningsåtgärder i motionernas syfte. Främst må här
framhållas att lagstiftningsingripanden kan befaras göra jordägarna obenägna
att i fortsättningen upplåta jord på arrende. I stället för att bevara
tillgången på arrendegårdar skulle ingripandena på så sätt medföra helt
motsatta resultat och följaktligen orsaka direkt skada för de intressen,
motionärerna företräder. Som lantbruksstyrelsen understrukit i sitt yttrande
över motionerna, bör dessutom beaktas att den indragning respektive
sammanslagning av arrendegårdar, som hittills skett, till mycket
stor del får anses ha varit till nytta för jordbruket och ha stått i överensstämmelse
med de riktlinjer, som statsmakterna uppdragit för den fortsatta
jordbrukspolitiken. Det sagda gäller enligt lantbruksstyrelsen jämväl i
många fall, där åtgärderna gått längre än som varit nödvändigt för att
uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Styrelsen har i detta
sammanhang hänvisat till vissa uttalanden av vederbörande departementschef
i propositionen nr 75/1947 angående riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken in. in. (se s. 210). Uttalandena gick ut på att det komme
att finnas behov av åtgärder för jordbrukets yttre rationalisering även i
många andra fall än dem, där det allmänna borde medverka vid genomförandet
av dylika åtgärder. Från det allmännas sida borde därför ej resas
hinder för en sådan yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunde
vilja genomföra. Departementschefens uppfattning i detta avseende föranledde
ingen erinran under riksdagsbehandlingen av nämnda proposition.

Vad särskilt angår tanken på att införa bestämmelser om en friköpsrätt
för arrendatorerna vill utskottet betona, att sådana bestämmelser skulle
innebära ett mycket långtgående ingrepp i den enskilda äganderätten. Motsvarande
åsikt framfördes av tredje lagutskottet vid 1950 års riksdag i utskottets
av riksdagen godkända utlåtande nr 15, som behandlade motionsyrkanden
om bland annat friköpsrätt. Samma tveksamhet beträffande
lämpligheten av friköpsrätten kommer för övrigt till uttryck i lantbruksstyrelsens
yttrande över de nu väckta motionerna.

Vad här anförts synes alltså mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden
på förevarande område. Eventuella ingripanden torde icke
böra sträcka sig längre än till att förhindra särskilt stötande arrendeuppsägningar.
Lantbruksstyrelsen har meddelat, att styrelsen för närvarande
just överväger frågan om de ändringar i nyttjanderättslagen, som bör vidtagas
i syfte att förebygga dylika uppsägningar. Övervägandena avser såväl
sociala arrenden som arrenden i övrigt. Styrelsens förslag i frågan torde
enligt vad styrelsen själv uttalat kunna framläggas under loppet av innevarande
år. Utskottet anser, att detta förslag bör avvaktas, innan riksdagen
gör någon framställning om särskild utredning i ämnet. Utskottet
utgår därvid ifrån att de synpunkter, som åberopats i motionerna, blir
föremål för uppmärksamhet under styrelsens utredningsarbete. Det är därjämte
utskottets förhoppning, att detta bedrives så skyndsamt som möjligt.

I motionen II: 7(5 har anmärkts att personer, vilka förvärvat jordbruksfastighet
som objekt för kapitalplacering, i många fall utarrenderar åkerjorden
till närboende jordbrukare. Jordbruksbyggnaderna å fastigheten
komme därvid icke till användning, och följden bleve, att byggnadsbeståndet
lämnades utan underhåll och försämrades. Härigenom upphörde så småningom
förutsättningarna för självständigt jordbruk å brukningsdelen i
fråga. Motionärerna ifrågasätter därför, om icke lagen den ,‘(() juni 1947

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

om uppsikt å jordbruk — den s. k. uppsiktslagen — borde kompletteras med
en bestämmelse, enligt vilken brukningsdel icke finge utarrenderas i avsikt
att från jordägaren avlasta skyldighet att hålla hus och jord i önskvärt
skick, därest lantbruksnämnden funne jordbruket bärkraftigt och ansåge
att det skulle ha en på detsamma boende brukare.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över denna motion sagt sig vara
medveten om att det är vanligt med utarrendering av jordbruk till grannar,
varigenom den utarrenderade brukningsdelens byggnader blivit obehövliga.
Styrelsen framhåller emellertid vidare, att icke endast den av motionärerna
angivna ägarkategorien använder sig av detta arrendesystem. Jämväl jordbrukare,
som av åldersskäl eller andra grunder önskade upphöra med jordbruksdriften,
funne det ofta vara fördelaktigt att överlämna skötseln av
åkerjorden till grannar. Åtminstone de för jorden avsedda ekonomibyggnaderna
bleve på så sätt onödiga. Styrelsen betonar dock, att ett sambruk
av antydd art ofta kunde vara till övervägande gagn för jordbruket,
eftersom det i vissa fall innebure ett medel att temporärt ernå en behövlig
förstärkning av ett angränsande jordbruk. A andra sidan medgåves att
sambruket ibland kunde leda till en icke önskvärd nedgång av antalet bärkraftiga
jordbruk i en viss bygd. Styrelsen kunde likväl icke tillstyrka den
metod, som motionärerna föreslagit för att råda bot på sistnämnda missförhållande.
Den förordade kompletteringen av uppsiktslagen skulle nämligen
medföra, att utarrenderingen av jordbruksjord i mycket stor utsträckning
skulle läggas under statlig myndighets kontroll.

Utskottet delar i det väsentliga de av lantbruksstyrelsen anförda sjmpunkterna.
Den lagändring, motionärerna närmast vill rekommendera, kan
därför icke biträdas av utskottet. Detta utesluter dock icke, att de förhållanden,
motionen berör, är förtjänta av viss uppmärksamhet från det allmännas
sida. Lantbruksstyrelsen har anmält, att jämväl i detta ämne viss
utredning planeras inom styrelsen. Utredningen avser närmast att bedöma
behovet av en översyn av uppsiktslagen i vissa andra avseenden än det i
motionen behandlade. Styrelsen utlovar emellertid, att under utredningsarbetet
jämväl kommer att beaktas i vad mån man utan sådana långtgående
åtgärder, som motionärerna föreslagit, skulle kunna komma till
rätta med det av dem upptagna spörsmålet. Utskottet anser, att man tills
vidare bör låta sig nöja med den granskning av frågan, vilken lantbruksstyrelsen
sålunda ämnar företaga. Eftersom förevarande spörsmål står i
visst sammanhang med de frågor, som avses bli behandlade inom ramen
för lantbruksstyrelsens förut omnämnda översyn av nyttjanderättslagen,
förutsätter utskottet, att de båda utredningarna sker i nära anslutning till
varandra.

Riksdagen lämnade på hemställan av utskottet motionerna utan åtgärd.

Motionerna

I de nu föreliggande motionerna konstateras inledningsvis, att den sociala
arrendelagstiftningen medfört förbättrade förhållanden mot dem som tidigare
gällt med avseende å arrendatorernas besittningsrätt och över huvud taget
beträffande förhållandena mellan jordägare och arrendatorer. Emellertid
visar utvecklingen de senaste åren att vissa väsentliga problem inom detta
område fortfarande kräver sin lösning. Motionärerna berör i anslutning härtill
den ganska omfattande förändring av brukningsförhållandena, som un -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956 7

der senare år ägt rum inom vissa delar av landet genom att arrendegårdar
indragits under huvudgård eller sammanförts med annan arrendegård och
genom att jord upplåtes på arrende som sidobruk. Den minskning av antalet
bärkraftiga jordbruk, som på detta sätt sker, måste, menar motionärerna,
hejdas. Motionärerna pekar på vissa icke önskvärda konsekvenser
av denna utveckling såsom uttunning av befolkningen på landsbygden,
minskning av skatteunderlaget där samt försämrade möjligheter att ordna
kommunikationer, post, skolor och annat, som utgör förutsättning för att
befolkningen på landsbygden skall trivas och stanna kvar. Såsom en av orsakerna
till den berörda utvecklingen anger motionärerna bestämmelserna
om byggnadsskyldigheten på de sociala arrendena, och en översyn av dessa
bestämmelser rekommenderas. Vidare kritiseras bestämmelserna i den sociala
arrendelagen om arrendators optionsrätt, och i sammanhanget erinras
om vissa fall, då arrendator, som brukat gård, vilken tidigare under generationer
arrenderats av hans släkt, ändå måst frånträda arrendet. Ändrade
bestämmelser erfordras alltså enligt motionärerna till tryggande av arrendatorernas
besittningsrätt. Det uttalas slutligen, att målsättningen bör vara
att jorden i största möjliga utsträckning brukas av självägande jordbrukare.
I detta syfte bör möjligheterna ökas för arrendatorerna att friköpa
de gårdar som de brukar. Detta anges särskilt gälla arrendegårdar under
större gods.

Yttrandena

Lantbruksstyrelsen, som avstyrker motionerna i vad desamma syftar till
ett utökande av friköpsrätten, tillstyrker i övrigt viss utredning för
det av motionärerna angivna ändamålet. Styrelsen yttrar.

Den av motionärerna berörda utvecklingen förtjänar enligt lantbruksstyrelsens
mening den största uppmärksamhet. Den har också under de senaste
åren varit föremål för övervägande såväl inom som utom riksdagen,
och i vissa delar ha utredningar gjorts och förslag till åtgärder väckts.

Vad därvid till en början angår förslaget att medgiva arrendatorer en
obligatorisk friköpsrätt, framfört senast i två vid 1950 års riksdag väckta
likalydande motioner 1:168 och 11:212, har dock stark tveksamhet uttalats
från riksdagens sida. I utlåtande nr 15 över nämnda motioner anförde
sålunda tredje lagutskottet, all det syntes ovisst om denna utväg att komma
till rätta med de påtalade olägenheterna vore den lämpligaste. Ett dylikt
medgivande skulle nämligen onekligen innebära ett mycket långt gående
ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra, att
jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Utskottets uttalande
lämnades oemotsagt av riksdagen. Lantbruksstyrelsen delar i denna angelägenhet
utskottets sålunda uttalade mening och anser sig därför icke böra
tillstyrka att denna fråga blir föremål för ytterligare utredning.

Vad härefter rör övriga i motionerna berörda spörsmål har styrelsen haft
anledning att under en följd av år ägna dem särskild uppmärksamhet. Såväl
eu av styrelsen under hösten 1953 företagen utredning som eu av 1951
års jordbruksrationaliseringsutredning under år 1955 verkställd undersök -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

ning ha bestyrkt att det, vid sidan av den rationalisering, som sker genom
köp av tillskottsjord, inom landet pågår en ganska omfattande strukturförändring
av brukningsförhållandena genom att jord upplåtes på arrende
som sidobruk och genom att arrendegård indrages under huvudgård eller
sammanföres med annan arrendegård. I stort synas de sammanslagningar,
som sålunda kommit till stånd, ha varit till nytta för jordbruket och
stått i överensstämmelse med de riktlinjer statsmakterna uppdragit för den
tortsatta jordbrukspolitiken, detta även i många fall då sammanslagningarna
ha gått längre än som varit nödvändigt för att uppnå minimigränsen för
ett bärkraftigt jordbruk.

Emellertid är det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning obestridligt att
den ifrågavarande tendensen på sina håll gått för långt och föranlett sammanslagningar,
som slå i klar strid med den jordpolitiska utveckling statsmakterna
velat främja. Den av styrelsen under hösten 1953 företagna undersökningen
visade, att det förekommit ett ej oväsentligt antal fall, då fullt
bärkraftiga brukningsenheter efter uppsägning av arrendatorn sammanförts
med andra redan förut bärkraftiga sådana, och detta ehuru med hänsyn
till de skilda enheternas läge in. in. ett dylikt sammanförande varit ur
jordpolitiska synpunkter klart olämpligt.

Utgående från att dylika åtgärder vore särskilt stötande i sådana fall, där
arrendatorn och hans släkt under lång tid innehaft fastigheten, framlade
lantbruksstyrelsen också i skrivelse den 25 november 1953 för Kungl. Maj :t
förslag till ändring i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen syftande till att den
optionsrätt, som tillkomme arrendatorer vid s. k. sociala arrenden, skulle
utvidgas. Styrelsen framhöll därvid att en sådan lagstiftning icke på långt
när kunde lösa problemet i dess helhet men att det torde vara möjligt att
genom densamma förhindra åtminstone en del ur sociala synpunkter särskilt
stötande åtgärder.

Styrelsen hade i nämnda sammanhang sin uppmärksamhet riktad också
på de av motionärerna nu berörda sidobruksarrendena. Efter övervägande
av frågan fann emellertid styrelsen att förhållandena på detta område icke
voro ägnade att inge sådana betänkligheter att åtgärder från det allmännas
sida borde anses erforderliga. En lagstiftning på detta område måste nämligen
enligt styrelsens förmenande innebära att praktiskt taget all utarrenderingsverksamhet
i landet skulle läggas under statlig kontroll, ett alternativ
inför vilket styrelsen tvekade. Dessa synpunkter har styrelsen givit uttryck
åt också i sitt yttrande den 7 december 1955 över en av 1951 års
jordbruksrationaliseringsutredning den 5 juli 1955 avgiven promemoria,
vari en minoritet inom utredningen uttalat sig för en lagstiftning i sådant
syfte.

I det nämnda sammanhanget ägnade styrelsen däremot — liksom nu motionärerna
— uppmärksamhet åt det samband, som otvivelaktigt föreligger
mellan de nuvarande föreskrifterna rörande fördelningen av byggnadskostnaderna
mellan jordägare och arrendator, å ena, samt jordbrukarnas
benägenhet att sammanslå arrendegårdar i syfte att begränsa dessa kostnader,
å andra sidan. Styrelsen uttalade den uppfattningen att denna fråga
vad rörde de sociala arrendena vore av sådan vikt att eu särskild förutsättningslös
utredning av densamma vore motiverad.

Innan styrelsen avgav sitt nyssnämnda yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutrednings
promemoria hade styrelsen i skrivelse den 7 januari
1955 till chefen för jordbruksdepartemnetet ånyo återkommit till sistnämnda
spörsmål och hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att de sociala
arrendebestämmelserna snarast bleve föremål för en grundlig och förutsättningslös
utredning i syfte att åvägabringa en efter nuvarande förhållanden

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956 9

lämplig avvägning mellan arrendatorernas och jordägarnas berättigade intressen.

Styrelsens nu nämnda förslag, varav det förstnämnda varit föremål för
remissbehandling, ha ännu icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Det är enligt styrelsens mening på grund av utvecklingen under de senaste
åren synnerligen angeläget att en översyn av arrendelagstiftningen
kommer till stånd i syfte att klarlägga vilka åtgärder som lämpligen kunna
vidtagas för att säkra ur sociala och jordpolitiska synpunkter tillfredsställande
förhållanden beträffande utarrendcring av egendom för jordbruk.

Lantbruksstyrelsen får sålunda tillstyrka att en utredning i ämnet snarast
företages.

Sveriges lantbruksförbund har beträffande friköpsf rågan hänvisat
till sitt remissuttalande i anledning av två motioner i samma fråga vid
1950 års riksdag. I detta yttrande avstyrkte förbundet en utredning för
tillskapandet av tvingande friköpsrätt, huvudsakligen på det skälet, att en
dylik friköpsrätt kunde antagas komma att som resultat medföra minskad
tillgång på arrendejordbruk. Icke heller föreligger enligt förbundets mening
anledning till ytterligare utredning eller prövning av spörsmålen angående
åtgärder mot arrendegårdars sammanförande med huvudgård, mot arrendegårdars
utlämnande på arrende åt innehavare av eget jordbruk eller annat
arrenderat jordbruk, eller för förstärkning av arrendatorernas besittningsrätt
i fall där gårdar under längre tid brukats av arrendatorn och hans släkt.

I sistnämnda delar hänvisar förbundet till de i lantbruksstyrelsens ovanberörda
yttrande omnämnda undersökningarna, vilka ledde till dels lantbruksstyrelsens
framställning den 25 november 1953 och dels jordbruksrationaliseringsutredningens
promemoria den 5 juli 1955. Förbundet hade avstyrkt
de därigenom framlagda förslagen.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser starka skäl tala för bifall till motionärernas
förslag om en utredning av frågan om f r i k ö p. Riksförbundet
hävdar emellertid att denna fråga nära sammanhänger med frågan om fideikommissens
fortsatta bestånd och ifrågasätter för den skull, huruvida
icke dessa båda frågor borde tagas upp till samtidig prövning. Vad beträffar
spörsmålet om brukningsenheters sammanslående genom nyttjanderättsupplätelser
anser riksförbundet några lagstiftningsåtgärder icke för närvarande
påkallade. Förbundet säger sig vidare icke ha något att erinra mot
lantbruksstyrelsens förslag om vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen,
syftande till förstärkning av arrendators optionsrätt, men tillägger,
att förbundet är av den uppfattningen, att man genom en dylik lagändring
icke kan nå några större resultat. Slutligen ansluter sig förbundet till lantbruksstyrelsens
förslag om en förutsättningslös utredning av frågan om
byggnadskoslnadernas fördelning mellan jordägare och arrendator i sociala
arrendeförhållanden.

2 Bilxang till riksdagens protokoll 195G. 9 samt. 3 avd. Nr 8

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

Utskottet

Såsom framgår av den här ovan lämnade redogörelsen har utskottet vid
ett par tillfällen under senare år haft att taga ståndpunkt till sådana spörsmål,
som beröres i motionerna I: 460 och II: 594. Redan i sitt utlåtande vid
1950 års riksdag, nr 15, kunde utskottet konstatera, att en viss tendens till
indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar förefanns.
Några säkra hållpunkter för bedömandet av i vilken utsträckning
sådant förekommit fanns dock icke. Utskottet förutsatte emellertid, att, därest
utvecklingen komme att ge anledning därtill, åtgärder för att skydda
arrendatorerna finge övervägas.

Ej heller i samband med frågans behandling vid 1953 års riksdag kunde
den tendens till minskning av antalet bärkraftiga jordbruk genom indragning
av arrenden, som av motionärerna påtalades, beläggas med sifferuppgifter
av någorlunda aktuell karaktär. I sitt utlåtande nr 13 kunde emellertid
utskottet hänvisa till ett yttrande av lantbruksstyrelsen, enligt vilket
tendenserna i fråga var fullt skönjbara.

I sitt nu föreliggande remissyttrande uttalar lantbruksstyrelsen, att såväl
en av styrelsen under hösten 1953 företagen utredning som en av 1951 års
jordbruksrationaliseringsutredning under år 1955 verkställd undersökning
bestyrkt, att det vid sidan av den rationalisering, som sker genom köp av
tillskottsjord, inom landet pågår en ganska omfattande strukturförändring
av brukningsförhållandena genom att jord upplåtes på arrende som sidobruk
och genom att arrendegård indrages under huvudgård eller sammanföres
med annan arrendegård. I den mån tillgången på bärkraftiga jordbruk genom
den av lantbruksstyrelsen sålunda påvisade utvecklingen minskar, utan
att jämsides härmed uppkommer någon vinning av produktionsekonomisk
natur, föreligger enligt utskottets mening anledning att överväga vilka åtgärder
som i så fall bör vidtagas. Emellertid understryker lantbruksstyrelsen,
att de sammanslagningar, som kommit till stånd, i stort sett har varit
till nytta för jordbruket och stått i överensstämmelse med de riktlinjer statsmakterna
uppdragit för den fortsatta jordbrukspolitiken och detta även i
många fall, då sammanslagningarna har gått längre än som varit nödvändigt
för att uppnå minimigränsen för ett bärkraftigt jordbruk. Denna åsikt
synes även Sveriges lantbruksförbund omfatta. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att departementschefen i propositionen nr 75/1947 angående
riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. in. beträffande omfattningen
av den statliga verksamheten för yttre rationalisering uttalade
bl. a., att det otvivelaktigt komme att finnas utrymme för och behov av åtgärder
för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där det allmänna
borde medverka vid genomförande av dylika åtgärder. Tvärtom borde
en sådan verksamhet uppmuntras. Detta uttalande föranledde ingen
riksdagens erinran. Vad särskilt de av motionärerna påtalade sidobruksarrendena
beträffar, så visar den av jordbruksrationaliseringsutredningen

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

töretagna undersökningen, att gårdarnas inbördes belägenhet ofta medger
rationellt sambruk.

Det är emellertid obestridligt, att på vissa håll skett sådana sammanslagningar
av fullt bärkraftiga brukningsdelar, som står i strid med den jordpolitiska
målsättningen. Detta bestyrkes av såväl lantbruksstyrelsen som
jordbruksrationaliseringsutredningen. Otvivelaktigt kan alltså åberopas vissa
skäl för att man skulle söka ytterligare stärka arrendatorns ställning,
särskilt i sociala arrendeförhållanden, även om de ovan anförda synpunkterna
synes mana till försiktighet inför lagstiftningsingripanden på förevarande
område.

Det effektivaste medlet att hejda den av motionärerna påtalade utvecklingen
både vad gäller arrendesammanslagningarna och arrendeindragningarna
skulle otvivelaktigt vara en utvidgning av arrendatorernas möjligheter
till friköpsrätt. Såsom utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid
1950 års riksdag påpekat, skulle dock en lagstiftning i denna riktning innebära
ett mycket långt gående ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt
komma att medföra, att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på
arrende. Utskottet anse sig därför icke kunna tillstyrka någon ytterligare
utredning i denna fråga, i all synnerhet som densamma torde komma att behandlas
av den nu pågående fideikommissutredningen.

En eventuell utredning bör således inriktas på andra spörsmål inom arrendelagstiftningen.
Frågor som därvid träder i förgrunden är den om arealgränsen
för sociala arrenden och det därmed sammanhängande spörsmålet om
fördelningen av byggnadskostnaderna mellan jordägare och arrendator. Utskottet
delar lantbruksstyrelsens och Riksförbundet Landsbygdens folks
önskemål om en förutsättningslös utredning av dessa problem. I samband
därmed bör också arrendebestämmelserna i övrigt göras till föremål för
översyn, särskilt med sikte på bestämmelserna om arrendators optionsrätt.
Vissa skäl kan nämligen enligt utskottets mening åberopas för utvidgning av
arrendators optionsrätt även i sådana fall då jordägaren önskar taga fastigheten
i eget bruk. För närvarande gäller i detta hänseende en ovillkorlig
rätt för jordägaren att bryta optionsrätten. Jordägaren behöver således icke
visa, att det i något avseende skulle innebära men för honom, om arrendatorn
finge bibehållas vid arrendet eller eljest anföra något skäl för åtgärden.
Emellertid kan fall förekomma, där en uppsägning av arrendatorn på denna
grund framstår som direkt olämplig med hänsyn till konsekvenserna därav
för indelningen i brukningsenheter eller såsom obillig med hänsyn till förhållandena
på arrendatorns sida. Utskottet syftar i sistnämnda hänseende
på de av motionärerna berörda, ej sällan förekommande fall, där en brukningsdel
under lång tid innehafts på arrende av samma släkt.

Utskottet har inhämtat, att i anledning av åtskilliga framställningar om
ändringar i lagstiftningen om jordbruksarrende m. in. inom jordbruksdepartementet
överväges en översyn av nämnda lagstiftning. De här ovan antydda
frågorna synes lämpligen kunna upptagas i samband med en dylik
översyn.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1956

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att den i motionerna 1: 460 och II: 594 väckta frågan
om åtgärder i syfte att underlätta arrendatorernas friköp av
arrendegårdar icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att riksdagen i anledning av förevarande motioner 1:460
och 11:594 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att gällande arrendelagstiftning i lämpligt sammanhang göres
till föremål för översyn i syfte att klarlägga vilka åtgärder
som kunna vidtagas för att åstadkomma ur sociala och
jordpolitiska synpunkter tillfredsställande förhållanden beträffande
utarrendering av egendom för jordbruk.

Stockholm den 20 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Åhman, Johansson i Torp, Levin, Eriksson
i Sandby*, Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie, Berggren och
Östlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

560569 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag