Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

1

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels förbud
mot licens jakt å älg m. m., dels åtgärder för motverkande
av skadegörelse av älg å växande skog m. m.,
dels ock översyn av principerna för ersättning från
älgskadefonder.

Tredje lagutskottet har behandlat fem inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 478 av
herr Pålsson m. fl. och nr 477 av herr Johansson, Theodor, samt inom
andra kammaren nr 294 av herr Lundberg, nr 603 av herr Agerberg m. fl.
och nr 589 av herr Svensson i Vä.

I motionerna 1:478 och 11:603, som är likalydande, hemställes, »att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning i syfte att underlätta
åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog
ävensom att möjliggöra användandet av en viss del av älgskadefondernas
medel för dylika åtgärder».

Motionen II: 294 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta,

1) att all licensjakt med undantag för sådan jakt på s. k. havreälgar
och liknande skadeälgar måtte förbjudas från den 1 juli 1956; samt

2) »att hos Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig utredning av markförhållanden,
jakträtt, fritidsproblem etc., där speciell hänsyn skall tagas
till allmogejägarnas och allemansrättens problem och intressen, samt att
för riksdagen må framläggas de förslag vartill utredningen kan föranleda».

I motionerna 1:477 och 11:589, som är likalydande, yrkas, »att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av principerna
för älgskadefonder i enlighet med vad som i motionerna anförts».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet — i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan —
hänvisa till motionerna.

Över motionerna 1:478 och 11:603 har i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver yttrande inhämtats från domänstyrelsen. Sveriges
skogsägareförbund, som jämväl beretts tillfälle att yttra sig över dessa
båda motioner, har icke inkommit med något yttrande.

358 56 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 7

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

Gällande bestämmelser

Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 275-) om rätt till jakt
skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,
städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns
ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma
lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas
å gröda, skog eller plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga
de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig
föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att
jakt å området okall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål
att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den
3 juni 1938 (nr 279) och en av Kungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad
kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges
för skilda landsdelar den allmänna jakttiden beträffande bland annat
älg. Jaktstadgan innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse
att beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i
större omfattning efter förslag av älgskadenäinnden i länet utsträcka den
allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva
att årskalv efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan
länsstyrelse enligt 1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd
för jakträttsinnehavare att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som
med hänsyn till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes
skäligt (licensjakt). Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas
växande skog mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar
som må nedläggas under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn
till behovet ur skogsvårdssynpunkt av att nedbringa älgstammen. Ett i
detta syfte lämnat tillstånd kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter
älg. I särskild jakttid skall den för orten fastställda allmänna jakttiden
ingå, och den särskilda jakttiden får i regel icke taga sin början tidigare
än på första dagen för den allmänna jakttiden. Om det förekommer älgskador
på odlad mark eller på växande skog i sådan omfattning, att det
visar sig nödvändigt att anställa jakt efter älg under annan tid av året än
som anges i de bestämmelser för vilka nu redogjorts, kan enligt 16 § jaktstadgan
tillstånd meddelas därtill. I tillståndet skall föreskrivas den eller
de tider under vilka jakten må företagas och det antal älgar, däri inbegripet
årskalvar, som högst får nedläggas. Inom område som i särskild
ordning förklarats vara lövskogsområde äger den jaktberättigade fälla älg
under hela året. 16 § jaktstadgan innehåller slutligen också den bestämmelsen,
att älg, som på grund av skadegörelse å växande skog fällts under
annan tid än allmän jakttid eller licensjakttid, skall tillfalla kronan.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

3

för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj:t för varje jaktår
bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Sådan avgift utgår dock
icke för älg, som jämlikt 16 § jaktstadgan tillfaller kronan. Inom varje län
skall av avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur
denna skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet
samt, i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande
av älgskada och för jakt vårdsändamål inom länet, i första hand
älgstammens vård och skydd. Men ersättning ur fonden utgår icke för alla
älgskador utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad
men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som
drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur
fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så till
vida att ersättning kan tillerkännas innehavare av brukningsdel med mera
än 20 hektar odlad jord eller mera än 200 hektar annan jord endast om
särskilda skäl föreligger.

Emellertid kan i annan ordning bidrag i viss utsträckning erhållas av
allmänna medel för åtgärder till motverkande av skadegörelse å skog. I
anslutning till den i 15 och 17 §§ skogsvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)
stadgade skyldigheten för skogsägare att vidtaga åtgärder för att trygga
återväxten på skog, som skadats genom vissa naturhändelser, vartill torde
räknas skadegörelse genom vildnad, har nämligen i den samma dag under
nr 239 utfärdade kungörelsen angående bidrag och lån till vissa skogsförbättrande
åtgärder givits föreskrifter om rätt att erhålla statsbidrag till
kostnaderna för sådana åtgärder. Statsbidraget är dock maximerat till 50
eller i vissa fall 60 procent av nämnda kostnader.

I 26 § 1 och 2 mom. lagen om rätt till jakt finns bestämmelser om skyldighet
för den, som vill utöva jakt, att erlägga jaktvårdsavgift. I 3 mom.
i paragrafen stadgas, att av influtna jaktvårdsavgifter in. m. skall bildas
en fond (jaktvårdsfonden), vilken efter Konungens bestämmande användes
till främjande av jaktvården inom riket. I 43 och 44 §§ jaktstadgan
finns närmare bestämmelser om jaktvårdsfonden och jaktvårdsavgifter.

Ledningen av jaktvård sarbetet i riket har alltsedan jaktlagens tillkomst
handhafts av Svenska jägarförbundet, som härför tilldelats så gott som
samtliga jaktvårdsmedel. År 1951 skedde en omorganisation av förbundet
i syfte att bereda det allmänna större inflytande över förbundets verksamhet
än som dittills varit fallet. Sålunda bestämdes genom ändring av
förbundets stadgar, att ordföranden i förbundets överstyrelse och förbundsstyrelsen
samt en ledamot i förstnämnda organ ävensom en revisor skulle
utses av Kungl. Maj:t.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

Tidigare behandling av hithörande frågor

Spörsmål av den art, som beröres i motionerna, har vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Utskottet vill i någon
utsträckning beröra vad sålunda tidigare förekommit.

Vad angår älgavgifterna och villkoren för erhållande av
älgskadeersättning må erinras, att nuvarande stadganden i ämnet
efter förslag av 1949 års jaktutredning tillkom genom lagstiftning 1951,
varvid arealgränsen för erhållande av dylik ersättning höjdes från 15 till
20 hektar odlad jord och såsom nytt villkor uppställdes att sökanden ej
heller finge inneha mer än 200 hektar annan jord. Vid ärendets behandling
godkände riksdagen i denna del tredje lagutskottets utlåtande nr 14
år 1951, vari det genom propositionen framlagda förslaget lämnades utan
erinran.

Frågan om rätt till ersättning ur älgskadefond har därefter behandlats
vid 1954 års riksdag. I anledning av väckta motioner med yrkanden om
utredning angående dels sådan ändring i gällande bestämmelser att ersättning
för skador av älg på växande skogskulturer skulle kunna utgå ur
älgskadefond, dels ock ändring av jaktstadgan i syfte att underlätta
åtgärder för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog avgav
tredje lagutskottet utlåtande, nr 20, till vilket torde få hänvisas. På hemställan
av utskottet lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

Samma fråga var föremål för behandling även av 1955 års riksdag.
Därvid väcktes en motion med yrkande att riksdagen måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande 1) att utsträcka rätten till
ersättning ur älgskadefond, 2) att utsträcka den allmänna jakttiden för
jakt efter älg, samt 3) att vidtaga åtgärder till undvikande av skada å
gröda genom utplantering av jaktbara djur. Tredje lagutskottet behandlade
motionen jämte vissa andra på jaktens område väckta motioner i sitt
utlåtande, nr 17, till vilket torde få hänvisas. På hemställan av utskottet
lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

I fråga om licensjakt på älg yrkades i motioner vid 1953 års riksdag,
att bestämmelserna därom måtte upphävas. Tredje lagutskottet fann
sig i utlåtande, nr 22, icke kunna lämna sitt stöd åt motionärernas yrkanden
men ansåg av olika, i utlåtandet redovisade skäl, att det skulle vara av
värde att få till stånd en mera ingående undersökning av hur licensjakten
i hittillsvarande former utfallit i praktiken. I anledning av utskottets
hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1953, nr 218, hos
Kungl. Maj :t om en dylik undersökning. Skrivelsen har den 5 juni 1953
överlämnats till 1949 års jaktutredning för översyn rörande gällande ordning
för meddelande av tillstånd till jakt å älg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956 5

Även vid 1955 års riksdag väcktes motion om upphävande av bestämmelserna
om licensjakt på älg. Tredje lagutskottet uttalade med anledning
av denna motion i sitt ovannämnda utlåtande nr 17 bland annat, att,
enär Kungl. Maj :t torde få fatta ståndpunkt till i olika sammanhang utarbetade
förslag rörande de framtida formerna för älgjaktens utövande,
ytterligare utredningar i saken icke för det dåvarande borde komma till
stånd. Utskottet kunde icke förorda att i avvaktan på resultatet av pågående
undersökning föreslå upphävande av bestämmelserna om licensjakt
på älg. Utskottets utlåtande godkändes i bland annat denna del av riksdagen.

Vad angår den i motionen 11:294 väckta frågan om en översyn av
jaktlagstiftningen med hänsyn till den demokratiska utvecklingen,
så var denna fråga föremål för behandling av 1953 års
riksdag i anledning av en i detta ämne väckt motion. Denna, som dessutom
innehöll yrkande om avskaffande av licensjakten å älg, behandlades
av tredje lagutskottet i dess förut nämnda utlåtande, nr 22. På hemställan
av utskottet lämnade riksdagen motionen utan åtgärd.

Slutligen bör nämnas att frågan om vilket organ som bör anförtros
uppgiften att handhava ledningen av jakt vårdsarbetet
i riket var föremål för riksdagens behandling år 1954 i anledning av
en motion om inrättandet av ett särskilt jaktråd eller liknande organ för
att handhava frågor om jaktvårdsmedlens användning. På hemställan av
tredje lagutskottet i dess utlåtande nr 21 anhöll riksdagen hos Kungl.
Maj:t att motionen måtte överlämnas till 1949 års jaktutredning.

Motionerna

I motionerna I: 478 och II: 603 erinras till eu början om att i motsats
till vad som är fallet beträffande älgskador å växande eller nedmejad
gröda för närvarande någon ersättning ur älgskadefonden icke kan erhållas
för skador, som av älg förorsakats å skogskulturer. Motionärerna
framhåller vidare att skador å växande gröda mycket sällan förekommer
i de norrländska länen, medan däremot på grund av älgstammens ökning
under senare år älgen där förorsakat stor skadegörelse på skog. Motionärerna,
som påpekar, att älgskadefonderna i de norrländska länen på
grund av älgstammens storlek och avskjutningens omfattning årligen tillföras
älgavgifter till mycket betydande belopp, finner det därför skäligt,
att en ändring av reglerna om rätt till ersättning ur älgskadefonderna
kommer till stånd. Det borde sålunda vara möjligt att ur älgskadefonderna
bidrag lämnades med en viss del av kostnaderna för återplantering
av skog i de fall, då en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg i sådan
grad att nyplantering blivit nödvändig.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

I motionerna framhålles vidare, att även förebyggande åtgärder mot
älgens skadegörelse å skogskulturer bör vidtagas och att det verksammaste
medlet härvidlag är en ökad avskjutning. I detta avseende föreslår motionärerna
förlängd allmän jakttid å älg jämte beviljande av licensjakt i
större utsträckning än hittills.

Slutligen anser motionärerna, att de nuvarande bestämmelserna i 16 §
jaktstadgan bör ändras därhän, att markägaren erhåller ersättning för älg
som enligt särskilt tillstånd fällts under annan tid än allmän jakttid eller
licens jakttid, exempelvis med älgens halva värde. Därigenom skulle markägarnas
intresse för verksamhet även vintertid mot skadegörelse av älg
på skogen stimuleras.

Även motionerna 1:477 och 11:589 syftar till en omarbetning av bestämmelserna
om älgskadefonderna. Motionärerna uttalar inledningsvis,
att älgbeståndet i landet förorsakar betydande skador å gröda och skog.
I anslutning härtill förklaras, att gällande bestämmelser rörande jakträtt
och ersättning ur älgskadefond emellertid är så utformade, att jordbrukare
å mindre fastigheter och arrendatorer icke har möjlighet att hålla sig
skadeslösa i samma utsträckning som ägare av större jordbruksfastigheter.
Efter en redogörelse för innebörden av bestämmelserna om rätt
till ersättning ur älgskadefonderna och om licensjakten på älg påpekar
motionärerna, att dessa bestämmelser innebär att mindre markägare i
viss utsträckning saknar möjlighet att genom tillgodogörande av jakträtt
eller eljest hålla sig skadeslösa. Det synes rättvist, fortsätter motionärerna,
att licensjakten avskaffas och att i stället den allmänna jakttiden utsträckes.
Vidare yttrar motionärerna att de ersättningsbelopp, som nu utgår
ur älgskadefonderna till jordbrukare å mindre fastigheter, i allmänhet
är alltför små i förhållande till älgskadornas omfattning. Dessutom saknar
jordbrukare på brukningsdelar av mer än 20 hektar odlad jord ofta möjlighet
att genom jaktutövning eller på annat sätt hålla sig skadeslösa.
Det är med hänsyn till det nu anförda enligt motionärerna nödvändigt,
att principerna för ersättning ur älgskadefonderna blir föremål för en
översyn med syfte att rättvisare och mer tillfredsställande ersättningsvillkor
må kunna uppnås.

I motionen II: 294, som likaledes syftar till avskaffande av licensjakten
efter älg, vänder sig motionären mot det s. k. 1955 års omarbetade älgbetänkande,
som framlagts av Svenska jägareförbundets älgkommitté.
Motionen innehåller en redogörelse för vissa av grunderna till de i detta
betänkande framlagda lagförslagen, innebärande bl. a., att den svenska
älgjakten helt bör regleras genom borttagande av den allmänna jakten
och utfärdande av jakttillstånd inom särskilda älgjaktsområden samt att
ingen skall få utöva älgjakt, som icke tillhör ett älgjaktsområde. Motio -

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 är 1956

nären menar att de frågor, som avhandlats i betänkandet, är av så vital
betydelse att andra organ än Svenska jägareförbundet måste få avgörandet
i sin hand. Frågan måste enligt motionären bli föremål för en allsidig
parlamentarisk utredning där även allmogejägarnas intressen likartat blir
representerade med Svenska jägareförbundets. Motionären förklarar, att
den nuvarande licensjakten är ett privilegium för större markägare och
att förfarandet vid licensgivningen icke befrämjar jaktvårdsintresset. I
avbidan på den nämnda utredningen bör därför licensjakten med undantag
för den som rör s. k. havreälgar och liknande skadeälgar förbjudas. I
stället, slutar motionären, bör den allmänna jakttiden anpassas efter älgbeståndet
inom olika områden.

Domänstyrelsens yttrande

Domänstyrelsen vitsordar i sitt yttrande över motionerna 1:478 och
11:603, att älgstammen under senare år starkt ökat i Norrland och att
därmed också älgens skadegörelse på plant- och ungskog blivit av större
omfattning än tidigare. Styrelsen yttrar emellertid vidare.

Med hänsyn till att älgskadefondernas medel med största sannolikhet
ej skulle förslå till att täcka älgens skadegörelse på skog och svårigheten
att ens tillnärmelsevis värdera denna skada får styrelsen avstyrka, att åtgärder
vidtagas för införande av sådana bestämmelser, att skadelidande
skall kunna uppbära ersättning för dylika skador.

Då bestämmelserna i gällande skogsvårdslag torde medgiva skadelidande
möjlighet att erhålla visst bidrag för avhjälpande av genom älg uppkomna
skador på utförda skogskulturer, anser sig styrelsen ej heller kunna biträda
motionärernas förslag, att älgskadefondernas tillgångar skola utnyttjas för
bidrag till viss del av kostnaderna för återplantering av skog i de fall, då
en tidigare utförd skogskultur förstörts av älg.

I fråga om motionärernas förslag att i förebyggande syfte förlänga den
allmänna jakttiden och medgiva licensjakt i större omfattning framhåller
styrelsen följande.

Vid avgivande av sitt årliga förslag till jakttider söker styrelsen att avpassa
den allmänna jakttidens längd med hänsyn till älgstammens storlek
inom olika län och omfattningen av älgens skadegörelse på gröda och skog.
Då älgstammens talrikhet inom ett län ofta är mycket varierande inom
olika delar av länet, plägar styrelsen räkna med att vederbörande länsstyrelse,
med stöd av bestämmelserna i 15 § 4 mom. tredje stycket jaktstadgan,
inom de delar av länet, där älgskador förekomma i större omfattning,
skall förlänga den allmänna jakttiden och även medgiva fällande av årskalv.
Styrelsen anser dessa bestämmelser innebära möjlighet att väl anpassa
jakttidens längd.

Vad motionernas innehåll i övrigt beträffar uttalar styrelsen.

Vad slutligen motionärerna föreslagit om ersättning till markägare, som
medgivits tillstånd att vintertid fälla skadegörande älgar får styrelsen

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 dr 1956

framhålla, att föreskriften, att sådana älgar skola tillfalla kronan, torde
ha tillkommit i avsikt att moverka missbruk av denna rätt samt även
motiverats av det förhållandet, att kontrollen av dylik jakt, som försiggår
i skog, är svårare att genomföra än vid älgjakt, som bedrives till förhindrande
av skada på gröda. Styrelsen anser för sin del, att nu gällande bestämmelser
för närvarande icke böra ändras.

I detta sammanhang får styrelsen meddela, att den av styrelsen tillsammans
med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut under
år 1954 påbörjade utredningen rörande älgens skadegörelse på skog alltjämt
pågår. Preliminära resultat av några verkställda fältundersökningar
beräknas kunna framkomma under året. I vad utredningen avser klarläggande
av vad älgens skadegörelse ekonomiskt betyder för skogsproduktionen
beräknas några resultat icke kunna vinnas utan närmare studium
av tillväxten inom för älgen helt oskyddade provytor i jämförelse med tillväxten
inom hägnade sådana. Dessa provyteundersökningar äro lagda på
lång sikt och resultatet därav kan icke påräknas framkomma förrän utredning
pågått under en längre följd av år.

Styrelsen får slutligen framhålla, att hela denna fråga synes böra tagas
under övervägande av 1949 års jakutredning vid fullgörande av Kungl.
Maj :ts uppdrag för utredningen den 5 juni''1953 att verkställa översyn
av gällande bestämmelser om jakt efter älg.

Utskottet

Älgstammen i riket har enligt vad som framgår av en i Svenska jägareförbundets
regi under vårvintern 1953 verkställd inventering tillvuxit högst
avsevärt under de senare åren. ökningen faller till övervägande del på
Värmlands län och de sex nordligaste länen. Men även i övriga län visar
utvecklingen en icke obetydlig tendens till ökning.

Det är givet, att med en ökning av älgstammen följer ökad skadegörelse
av älg. För skadorna på åkergröda har möjlighet till ersättning funnits
sedan 1931, då bestämmelser om ersättning ur älgskadefond tillkom. Denna
möjlighet är dock begränsad dels så till vida att ersättning kan tillerkännas
innehavare av brukningsdel med mera än 20 hektar odlad jord
eller mera än 200 hektar annan jord endast om särskilda skäl föreligger,
dels ock på det sättet att, även i de fall där rätt till ersättning i och för
sig föreligger, markägaren på grund av älgskadefondernas begränsade medelstillgång
icke kan hållas fullt eller i vissa fall ens tillnärmelsevis skadeslös.
Vad skadorna å växande skog beträffar, så ersättes dessa icke ur älgskadefonderna.
Däremot öppnar i enlighet med vad ovan berörts gällande
skogsvårdslagstiftning vissa möjligheter till ersättning av statsmedel för
sådan skada. I dessa fall är dock statsbidraget maximerat till 50 eller i
vissa fall 60 procent av skadans belopp.

Den intensifiering, som skogsbruket särskilt i Norrland under senare
år undergått, har medfört, att älgskador på växande skog alltmer tilldragit
sig uppmärksamhet. Utskottet finner det därför naturligt, att denna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

9

sida av älgskadeproblemet ånyo aktualiserats. Det är vidare tydligt, att
den ökning av älgskadorna på åkergröda, som sammanhänger med älgstammens
kraftiga ökning, i och för sig gör det önskvärt, att möjligheterna
till ersättning ur älgskadefonderna vidgas till nedbringande av markägarnas
förluster. Emellertid står det för utskottet klart, att älgskadeproblemet
i huvudsak måste lösas genom förebyggande åtgärder, och härvid kommer
främst i betraktande en decimering av älgstammen genom ökad avskjutning
särskilt i de områden, som är svårast utsatta för älgskadorna. Denna
synpunkt har också kommit klart till uttryck i såväl motionerna 1:478
och II: 603 som I: 477 och II: 589. I samtliga dessa motioner beröres nämligen
frågan om den allmänna jakten och licensjakten ävensom spörsmålet
om fördelning av jagandet på dessa båda olika former, allt såsom
ett föreslaget led i verksamheten till nedbringande av älgskadorna. Även
det i motionen 11:294 framförda yrkandet om licensjaktens upphävande
i dess nuvarande form kan sägas sammanhänga med älgskadeproblemet,
nämligen så till vida att vissa ägare av mindre markområden icke kunna
erhålla tillstånd till licensjakt enligt 15 § jaktstadgan och därigenom i
viss utsträckning saknar möjlighet att genom utövande av jakt hålla sig
skadeslösa.

Såsom av den här ovan tidigare lämnade redogörelsen framgår har
spörsmål av den art, som beröres i motionerna, vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda har 1953 års riksdag
på hemställan av tredje lagutskottet i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit
om översyn av gällande ordning för licensjakten. Denna skrivelse
har den 5 juni 1953 överlämnats till 1949 års jaktutredning. Frågorna
om vidgade möjligheter till ersättning ur älgskadefonderna har behandlats,
beträffande skadorna å skog av 1954 års riksdag och med avseende å skadorna
på gröda in. in. av riksdagen 1955. I den första frågan avstyrkte
tredje lagutskottet bifall till motionerna, bl. a. av den anledningen att det
blivit upplyst, att domänstyrelsen tillsammans med skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut påbörjat vissa undersökningar angående
möjligheten att med användande av kemiska preparat begränsa skadegörelsen
å skog. Utskottet, som konstaterade, att dessa undersökningar
kunde komma att få betydelse vid valet av åtgärder för motverkande av
älgskador, varom nu är fråga, fann därför icke skäl att för det dåvarande
förorda en utredning i ämnet. Vad älgskadorna å gröda beträffar uttalade
utskottet år 1955 bl. a., att ehuru frågan vore förtjänt av fortsatt uppmärksamhet,
densamma icke borde upptagas till övervägande innan älgjaktens
problem i stort kunnat bli föremål för närmare prövning. Utskottet
hänvisade vidare i sammanhanget till det betänkande, som i februari
1955 framlagts av Svenska jägareförbundet och som innefattade förslag
om älgjaktens ordnande efter i viss utsträckning nya principer med
särskild tanke på viltvården och älgskadeproblemet. Det blev upplyst, att

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

betänkandet vore föremål för överarbetning av förbundet, som avsåge att
vid årsskiftet 1955/56 överlämna förslag i frågan till Kungl. Maj :t.

En inom Svenska jägareförbundet tillsatt kommitté har nu verkställt
den nämnda överarbetningen och det s. k. 1955 års omarbetade älgbetänkandet
är för närvarande föremål för remissbehandling av bland andra
länsjaktvårdsföreningarna. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten att
1949 års jaktutredning skall avvakta resultatet av betänkandets behandling
för att därför i sin tur få göra materialet till föremål för bedömning
och utredning.

Det är enligt utskottets mening uppenbart, att många av de problem,
som behandlats i motionerna, behöver ytterligare utredas. Såsom utskottet
inledningsvis framhållit framstår, när det gäller att begränsa skadegörelsen
av älg, en minskning av älgstammen genom ökad avskjutning som det
verksammaste och viktigaste medlet. Frågan om jaktens framtida ordnande
måste därför behandlas med hänsyn såväl till de viltvårdande som
de skadebegränsande synpunkterna. Uppdelningen av jakten på allmän
jakt och s. k. licensjakt är enligt utskottets mening i och för sig av underordnad
betydelse så som dessa begrepp för närvarande är utformade. Utskottet
utgår från, att därest det i Svenska jägareförbundets senaste betänkande
föreslagna systemet, innebärande att all jakt i fortsättningen
skall utövas efter särskilt tillstånd, leder till förslag om lagstiftning från
Kungl. Maj:ts sida, bestämmelserna blir så utformade att jaktmöjligheterna
blir rättvist fördelade mellan alla berörda ägarkategorier med nödigt tillgodoseende
icke blott av jaktvårds- utan även av skadebegränsningsintressena.
Det är också viktigt, att avskjutningen regleras så, att älgstammen
icke försämras i genetiskt hänseende. Vad särskilt skadorna på skogskulturerna
beträffar bör möjligen undersökas, huruvida dessa skulle kunna
begränsas därigenom att skogsskötseln bedrevs så, att viss lövvegetation
kvarlämnades. I fråga om de förut nämnda undersökningarna rörande
besprutning med kemiska preparat är det enligt utskottets mening önsk
värt att försöksverksamheten påskyndas.

Den i motionerna I: 478 och II: 603 väckta tanken på ökad möjlighet
till ersättning ur älgskadefonden för älgskador å skogskulturer torde av
skilda praktiska skäl icke kunna förverkligas inom hela landet. Ett av
dessa skäl är fondernas begränsade tillgångar inom de flesta länen. Utbetalningarna
för skadegörelse på grödan från fonderna i Norrland är
emellertid jämförelsevis obetydliga och på grund därav skulle å dessa områden
möjlighet kunna skapas till viss ersättning jämväl för skada å skog.
Krav på gottgörelse för skogsskador skulle dock med en sådan utvidgning
helt säkert komma att resas även inom sådana län, där under en
följd av år fonderna icke räckt till att täcka ens godkända ersättningsbelopp
för skador på åkergröda. Ehuru lämpligheten av särskilda bestämmelser
om rätt till ersättning för skador på skog allenast för de norr -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

11

ländska länen kan ifrågasättas, anser utskottet likväl hela detta spörsmål
förtjänt av fortsatta överväganden.

Även beträffande rätten till ersättning ur älgskadefonderna för älgskadegörelse
å gröda gäller, att åtskilliga praktiska svårigheter lägger hinder i
vägen för en önskad utsträckning i enlighet med motionerna 1:477 och
II: 589. Det kan dock icke bestridas, att åtskilliga ägare av marker, som
överskrider den föreskrivna maximiarealen i fråga om ersättningsrätt, men
vilkas marker likaväl är så små, att kompensation ej står att vinna genom
jaktutövning, är ogynnsamt ställda och borde beredas möjlighet till ersättning
ur fonderna. Utskottet är dock medvetet om att en höjning av älgavgifterna
är eu ömtålig sak, som om möjligt bör undvikas. Frågan bör
dock göras till föremål för fortsatt uppmärksamhet.

I motionerna I: 478 och II: 603 föreslås jämväl en ändring av 16 § jaktstadgan,
innebärande rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd
att på annan tid än allmän jakttid fälla skadegörande älg, att erhålla
ersättning härför, förslagsvis med älgens halva värde. Utskottet hade
vid 1954 års riksdag att taga ståndpunkt till ett liknande yrkande. Remissinstanserna
uttalade i detta sammanhang sin tveksamhet i flera olika avseenden,
och utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka bifall till motionerna.
Som skäl åberopades, att anledning funnes att befara, att tillstånd i nu
åsyftat avseende skulle komma att begäras utan tvingande skäl, samt att
svårigheter efter den föreslagna författningsändringen skulle komma att
uppstå med avseende å kontrollen över jaktlagens och fridlysningsbestämmelsernas
efterlevnad.

Utskottet finner ej nu skäl att uttala annan uppfattning än den som
utskottet sålunda tidigare givit uttryck för men motsätter sig å andra
sidan icke att även denna fråga upptages till fortsatt övervägande.

Vad slutligen de i motionen II: 294 uppställda yrkandena beträffar, så
anser utskottet att, när det gäller behovet av eu utredning beträffande
allemansrätten och därmed förknippade spörsmål, en sådan icke bör företagas
i detta sammanhang. Det av motionären framförda önskemålet om
en omprövning av frågan beträffande vilket eller vilka organ, som bör anförtros
handhavandet av ledningen av jaktvårdsarbetet i landet har redan
blivit tillgodosett genom riksdagsbeslut år 1954. På hemställan av tredje
lagutskottet överlämnades nämligen då en motion i detta ämne till 1949
års jaktutredning. Det yrkande i motionen, som avser licensjakten har
utskottet redan tidigare berört.

Såsom framgår av det hittills anförda har åtskilliga frågor rörande älgjakten
blivit utredda genom Svenska jägareförbundet, och utskottet förutsätter,
att hela det i detta sammanhang hopbragta materialet kommer att
överlämnas till 1949 års jaktutredning. Det synes därför lämpligast, att
—i den mån så icke redan skett — sagda utredning anförtros uppgiften att
handlägga även de i förevarande motioner 1:478 och 11:603 samt 1:477

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

och II: 589 behandlade problemen. I den män skogsvårdsfrågor därvid
kommer att behandlas, bör utredningen kunna förstärkas med ytterligare
skoglig sakkunskap. Därest så finnes erforderligt bör därjämte kompletterande
direktiv utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts för utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl Maj :t anhålla,
att förevarande motioner 1:478 och 11:603 överlämnas till
1949 års jaktutredning;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att motionerna 1:477 och 11:589 överlämnas till 1949 års
jaktutredning;

C. att motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1956

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Axel Jansson, Herbert
Hermansson, Ebbe Ohlsson, Boo, Pålsson och Erik Olsson;* samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, Levin, von Seth, Nyberg, Eriksson i Sandby och Andersson i Dunker.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Grym, Hermansson, Herbert, Pålsson, Nyberg och Andersson
i Dunker, vilka ansett att utskottets utlåtande från och med det stycke i
utlåtandet som börjar med »Det är enligt utskottets mening uppenbart
----» bort ha följande lydelse:

»Det är enligt utskottets mening-----viktigaste medlet.» Frågan

om jaktens framtida ordnande måste därför behandlas med hänsyn till
såväl skogsvårdens som jaktvårdens synpunkter, vilken avvägning har sin
giltighet såväl för den allmänna jakten som för licensjakten. Utskottet för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

13

utsätter att bestämmelserna i eventuellt blivande lagstiftning på detta område
utformas på sådant sätt att jaktmöjligheterna blir rättvist fördelade
mellan alla berörda ägarkategorier, med tillgodoseende icke blott av
jaktvårds- utan även av skogsvårdsintressena. Vad särskilt skadorna på
skogskulturer beträffar bör undersökas huruvida dessa kan begränsas
därigenom att skogsskötseln bedrives så, att viss lövvegetation kvarlämnas.
— Därest de förut nämnda undersökningarna rörande besprutning med
kemiska preparat skall fortsättas är det angeläget att de bedrives så att vägledande
resultat framkommer under den närmaste tiden.

I likhet med vad som anförts i motionerna I: 478 och II: 603 anser utskottet
att starka skäl talar för att bidrag ur älgskadefonderna bör kunna
lämnas för täckande av viss del av kostnaderna för återplantering av älgskadade
skogskulturer. Den omständigheten, att alla länsfonder ej skulle
komma att förslå till täckande av en på angivet sätt utvidgad ersättningsoch
bidragsram bör i och för sig ej utgöra hinder för de ifrågavarande
bidragen i de län där älgskadefonderna ger möjligheter därtill. Vid bedömandet
av detta spörsmål torde förtjäna beaktas den omständigheten
att län med större tillgångar i älgskadefonderna också har den största
älgstammen och därmed de mest omfattande skogsskadorna. Vidare bör
jämväl beaktas det förhållandet att de influtna älgavgifterna numera avsättes
till länsfonder. Denna fråga bör därför enligt utskottets mening
göras till föremål för utredning. I samband härmed bör även de spörsmål,
beträffande utsträckning av rätten till ersättning för älgskadegörelse
å gröda, som aktualiserats i motionerna 1:477 och 11:589, närmare övervägas.

I motionerna I: 478 och II: 603 föreslås jämväl en ändring av 16 § jaktstadgan,
innebärande rätt för markägare, som erhåller vederbörligt tillstånd
att på annan tid än allmän jakttid fälla skadegörande älg, att erhålla
ersättning härför, förslagsvis med älgens halva värde. Jämväl detta
spörsmål bör bli föremål för övervägande vid den utredning utskottet ovan
förordat.

Vad slutligen de i motionen II: 294 ----(lika med utskottsmajori teten)---—

tidigare berört.

Då här avsedda frågor till övervägande del berör för skogsvården väsentliga
spörsmål, synes den av utskottet förordade utredningen böra anförtros
1955 års skogsvårdsutredning. I den mån så erfordras bör utredningen
kunna förstärkas med särskild sakkunskap på jaktvårdens område.
Därest så befinnes påkallat bör därjämte kompletterande direktiv
utfärdas för utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att förevarande motioner 1:478 och 11:603 överlämnas till
1955 års skogsvårdsutredning;

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1956

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
motionerna I: 477 och II: 589 överlämnas till 1955 års skogsvårdsutredning; C.

att motionen II: 294 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

4

2) av herrar Åhman och Levin.

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.