Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition dels angående
godkännande av konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja, dels ock med förslag
till lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,
m. m.
Genom en den 30 december 1955 dagtecknad proposition, nr 23, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll dels äskat riksdagens godkännande av en vid propositionen
fogad konvention den 12 maj 1954 till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja, dels ock föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; samt
2) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen.
I fråga om ordalydelsen av konventionen ävensom propositionens svenska
översättning därav samt beträffande svensk översättning av åtta särskilda
med konventionen sammanhängande resolutioner torde få hänvisas till propositionen.
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse:
1) Förslag
till
Lag
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I vattenområde, som utgör svenskt territorium, må olja icke uttömmas
från fartyg. Utflöde av olja från fartyg i sådant vattenområde skall i den
mån så är möjligt förhindras.
Vidkommande annat vattenområde äger Konungen bestämma att vad i
första stycket sägs skall gälla i fråga om svenska fartyg med en bruttodräktighet
av minst 590 registerton eller beträffande vissa slag av sådana fartyg.
Med olja förstås i denna lag råolja och smörjolja samt tjock dieselolja
och annan beständig brännolja enligt vad Konungen därom närmare före1
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
skriver. Vad i lagen sägs om olja skall ock gälla oljehaltig blandning, vilken
till minst en tiotusendel utgöres av olja som nyss sagts.
2 §•
Utan hinder av vad i 1 § stadgas må uttömmas
a) oljehaltigt slagvatten, dock, såvitt avser fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton, endast därest vattnet icke innehåller annan olja än
smörjolja;
b) olja från fartyg, som ej är tankfartyg, då fartyget är på väg till hamn
utan sådan mottagningsanläggning, som i 5 § sägs; samt
c) bottensats, som utgöres av rester från rening av brännolja eller smörjolja
eller som härrör från tankfartygs lasttank och är av så fast beskaffenhet
att den ej kan pumpas ur tanken.
Uttömning, som avses under b) och c), skall dock ske så långt från land
som omständigheterna medgiva.
3 §.
Konungen eller myndighet som Konungen utser äger för visst svenskt vattenområde
meddela bestämmelser till förebyggande av att vattnet förorenas
genom sådant avfall från fartyg, som ej är olja, eller genom uttömning, som
avses i 2 §.
4 §•
Svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton må ej
nyttjas till sjöfart med mindre fartyget, i enlighet med närmare föreskrifter
av Konungen eller myndighet som Konungen utser, är utrustat antingen med
anordningar till förebyggande av att beständig brännolja utflödar i fartyget
eller med inrättning, varmed slagvattnet före uttömning kan renas från olja.
Tillsyn å efterlevnaden av vad sålunda stadgas skall utövas enligt bestämmelserna
i lagen om tillsyn å fartyg.
5 §•
I allmän hamn som Konungen bestämmer skall finnas anläggning för
mottagande av oljehaltig blandning från fartyg, som ej är tankfartyg. Närmare
föreskrifter rörande sådan anläggning meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen utser.
Underlåter hamnens ägare att inrätta och driva anläggning som i första
stycket avses, äger Konungen eller myndighet som Konungen utser att på
ägarens bekostnad ombesörja att anläggningen inrättas och drives.
6 §•
Å svenskt tankfartyg, så ock å annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet
av minst 500 registerton skall av befälhavaren eller under hans tillsyn
av annan föras oljedagbok enligt närmare föreskrifter av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer. Konungen äger förordna att
oljedagbok skall, i den omfattning som finnes erforderlig, föras även i
andra fall.
Polismyndighet och tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn å fartyg
ävensom tull- och lotsmyndighet samt, då fartyget befinner sig i utländsk
hamn, vederbörande utländska myndighet äga taga del av oljedagboken
och på begäran erhålla av befälhavaren till riktigheten bestyrkt utdrag
därav.
Vad i andra stycket sägs skall ock gälla beträffande oljedagbok eller motsvarande
anteckningar å utländskt fartyg, då fartyget befinner sig i svensk
hamn.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
3
7 §•
Den som i strid mot denna lag uttömmer olja eller underlåter att vidtaga
åtgärd till förhindrande av att olja utflödar, så ock den som bryter mot bestämmelse
utfärdad med stöd av 3 § straffes med dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
Befälhavare, vilken åsidosätter förbudet i 4 § eller bryter mot 6 § eller
föreskrift som utfärdats med stöd därav, straffes med dagsböter.
Uttömmes olja i strid mot denna lag eller åsidosältes förbudet i 4 §, straffes
fartygets redare liksom vore gärningen begången av honom själv, såframt
den skett med hans vetskap och vilja.
8 §•
Om laga domstol i mål rörande ansvar enligt denna lag skall vad i 313
och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
9 §•
Denna lag äger endast i den mån Konungen så förordnar tillämpning å
fartyg, som äges av svenska staten och icke är avsett att nyttjas till handelssjöfart
eller för resandes fortskaffande.
Genom lagen göres ej inskränkning i befogenhet, som följer av bestämmelserna
i hälsovårdsstadgan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957; dock skall 4 § träda i kraft
först den dag Konungen förordnar och skall intill samma dag uttömning av
slagvatten vara tillåten även om slagvattnet innehåller annan olja än smörjolja.
2) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen
Härigenom förordnas, att 8 kap. 2 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
2
Vad i denna lag sägs om avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten skall i tillämpliga delar
gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall
från samhälle eller fastighet så, att
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
därav kan förorenas. Konungen
1 Senaste lydelse, se SFS 1955: 315.
§•
Vad i denna lag sägs om avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten skall i tillämpliga delar
gälla jämväl utkastande, utsläppande
eller uppläggande av fast avfall
från samhälle eller fastighet så,
att vattendrag, sjö eller annat vattenområde
därav kan förorenas. Ko
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
eller myndighet, som av Konungen
utses, äger meddela särskilda bestämmelser
till förebyggande av sådan
vattenförorening. I enahanda
ordning må ock meddelas erforderliga
föreskrifter till förhindrande av
att vatten förorenas genom avfall från
fartyg.
Utöver de---— — — — särskilt stadgat.
Med samhälle ----sådan anläggning.
nungen eller myndighet, som av Konungen
utses, äger meddela särskilda
bestämmelser till förebyggande av
sådan vattenförorening. Om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg är
särskilt stadgat.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1957.
I fråga om de i propositionen anförda skälen får utskottet, i den mån
redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att Sverige ratificerar 1954 års oljeskadekonvention,
som har till syfte att motverka att havsvatten förorenas genom oljeutvinning
från fartyg. Konventionens viktigaste bestämmelse innefattar ett
förbud mot att från fartyg om minst 500 bruttoton utsläppa olja av mera
beständig art inom vissa zoner av havet, vilka i regel sträcker sig 50 sjömil
från land.
Vidare föreslås i propositionen antagande av sådan lagstiftning som erfordras
för konventionens ratificering. Lagstiftningen går något längre än
vad som direkt föranledes av konventionen och innefattar, såvitt avser
svenskt havsområde och Sveriges inre vattenvägar, bestämmelser mot all
förorening från fartyg, oavsett dettas storlek.
Enligt förslaget skall inom svenskt vattenområde vara förbjudet att
från fartyg uttömma vissa oljor. För andra fartyg än tankfartyg gäller förbudet
dock endast i den mån hamnarna förses med oljemottagningsanläggningar.
Kungl. Maj:t skall äga bestämma i vilka hamnar sådana anläggningar
skall finnas. Anläggningarna skall ombesörjas av hamnarna som avses
skola kunna täcka sina kostnader genom avgifter från fartygen. Förslaget
innefattar ett bemyndigande att i administrativ ordning meddela
bestämmelser mot vattnets förorening genom annat än olja.
Såvitt gäller område utanför svenskt territorium bemyndigas Kungl.
Maj :t att bestämma att förslagets förbud mot uttömning av olja skall äga
tillämpning å svenska fartyg om minst 500 bruttoton.
Förslaget stadgar att oljedagbok skall föras å fartygen för att möjliggöra
kontroll av lagens efterlevnad.
Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1957.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
5
Inledning
På inbjudan av brittiska regeringen avhölls på våren 1954 i London en
internationell oljeskadekonferens, vid vilken Sverige var representerad. Vid
konferensen antogs den 12 maj 1954 en internationell konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja samt åtta resolutioner med
rekommendationer i samma ämne. Oljeskadekonventionen undertecknades
av Sverige under förbehåll om ratifikation.
Sedan kommerskollegium i skrivelse den 22 december 1954 hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om ratificering av konventionen, uppdrog
Kungl. Maj :t den 14 januari 1955 åt kommerskollegium att i enlighet med
närmare angivna riktlinjer verkställa utredning rörande frågan om ratificering
av konventionen och inkomma med därav föranledda förslag. Därjämte
tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet samma dag i
enlighet med Kungl. Maj :ts samtidigt meddelade bemyndigande sakkunniga
att stå till kollegii förfogande för samråd i frågor rörande nämnda uppdrag
varjämte experter vid utredningen utsågs. Med skrivelse den 28 februari
1955 överlämnade kommerskollegium därefter till Kungl. Maj:t utredning
i saken samt förslag till lag om åtgärder till skydd mot förorening av vattenområde
genom olja från fartyg. I skrivelsen har kollegium förklarat
bl. a., att kollegium hade för avsikt att i samråd med de sakkunniga under
fortsatt utredning utarbeta förslag till administrativa detaljföreskrifter.
Utlåtanden över kommerskollegii båda skrivelser har efter remiss avgivits
av chefen för marinen, fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning,
svenska hamnförbundet, svenska naturskyddsföreningen, svenska petroleum
institutet, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Sveriges fartygsbefälsförening,
Sveriges redareförening samt Sveriges varvsindustriförening.
överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser har vid sina utlåtanden
fogat yttranden, som införskaffats från myndigheter eller sammanslutningar,
däribland Stockholms och Göteborgs hamnstyrelser, stadsfullmäktige
i Malmö och Norrköping, drätselkammaren i Hälsingborg, drätselkammaren
och hamndirektionen i Luleå, drätselkammaren i Kristianstad, Umeå
stads hamndirektion och Skellefteå stads hamnstyrelse, Östergötlands och
Södermanlands handelskammare, Skånes handelskammare samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956
Ratificeringsfrågan
1954 års oljeskadekonvention
Oljeskadekonferensen konstaterar i resolution nr 1, att många länders
kuster och kustfarvatten är allvarligt utsatta för oljeförorening och att denna
orsakar stor skada på kuster och stränder med hinder för bad och annan
hälsosam rekreation såsom följd, inverkar menligt på turistnäringen, medför
död och ödeläggelse för fågellivet och annan fauna samt sannolikt har
skadliga verkningar för fisken och de havsorganismer, varav den lever. Föroreningen
vållas framför allt av beständiga oljor, d. v. s. råolja, brännolja,
tjock dieselolja och smörjolja. Även om avgörande bevis saknas för att dessa
oljor förblir på havsytan under obegränsad tid, är det dock klart, att de
kvarblir där under mycket lång tid och kan föras mycket avsevärda sträckor
av strömmar, vind och rörelser i vattenytan och avlagras på stränderna.
Konferensen framhåller, att stora mängder av beständiga oljor regelbundet
utsläppes i havet av tankfartyg efter rengöring av tankar och genom utpumpning
av oljebemängt barlastvatten samt av torrlastfartyg, som brukar föra
barlastvatten i sina brännoljetankar.
Oljeskadekonventionen syftar till att motverka förorening av nyss angivet
slag. Konventionens regler avser därför råolja, brännolja, tjock dieselolja
och smörjolja samt oljehaltig blandning, vari sådan olja ingår (art. I).
Räckvidden av konventionen är i så måtto inskränkt att den endast gäller
registrerade fartyg om 500 ton brutto eller mera. Utanför konventionen faller
därför örlogsfartyg och även marina hjälpfartyg (art. II).
Konferensen har funnit att det för närvarande icke är möjligt att genomföra
ett totalt förbud mot uttömmande av olja och ej heller att bestämma
någon tidpunkt från vilken uttömning av beständiga oljor i havet skulle
helt och hållet upphöra. Konventionens förbud mot oljeutvinning är därför
i första hand begränsat till vissa zoner. Zonerna är icke för alla fall enhetliga
utan de ha något olika omfattning beroende på om uttömningen sker
från tankfartyg eller torrlastfartyg, varmed avses alla fartyg som ej är tankfartyg.
Dessutom gives särskilda regler om zonens sträckning för vissa särskilt
angivna havsområden. Varje land har också möjlighet att besluta om
viss jämkning av utsträckningen av zonen utanför sitt territorium (art. III
och bilaga A).
Huvudregeln är att förbud mot oljeuttömning skall föreligga inom en zon
av 50 sjömil från land (bilaga A). För Nordsjön gäller den särskilda regeln
att zonen skall sträcka sig 100 sjömil från kusten utom utanför Norge.
Reglerna leder till att vissa områden i Östersjön och Nordsjön faller utom
zonerna. Förbudet skall för varje fördragsslutande lands fartyg gälla inom
samtliga zoner i världen.
Förbudet gäller i princip all uttömning av olja och oljehaltig blandning
inom zonerna (art. III). Emellertid upptar konventionen vissa undantag.
Sålunda avser förbudet ej uttömning av olja eller oljehaltig blandning som
sker med hänsyn till fartygets säkerhet eller för att förhindra skada å far
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
tyg eller last eller för att rädda människoliv till sjöss och ej heller utflöde
av olja eller oljehaltig blandning, som är föranlett av skada å fartyget eller
oundvikligt läckage, såvitt efter upptäckten därav alla rimliga försiktighetsåtgärder
vidtages för att förebygga eller minska utflödet. Hinder skall ej
heller föreligga för uttömning så långt från land som är praktiskt möjligt
av bottensats, som ej kan utpumpas från lasttankar i tankfartyg på grund
av sin fasta konsistens eller som utgöres av rester från rening eller klargöring
av brännolja eller smörjolja. Konventionen upptager även undantag
från uttömningsförbudet i fråga om oljehaltig blandning som ej innehåller
annan olja än smörjolja (art. IV och V). För torrlastfartygen gäller därjämte
det undantaget att olja och oljehaltig blandning får, då fartyget är på resa
till hamn utan mottagningsanordning av beskaffenhet, som angives i det
följande, uttömmas så långt från land som är praktiskt möjligt (art. III).
Överträdelse av förbud mot uttömning skall vara straffbar. Straffet får
ej vara lindrigare för en överträdelse utom ett lands territorialvatten än för
motsvarande förseelse, begången inom territorialvattnet (art. III och VI).
Konventionen innehåller vidare föreskrift om att fartyg skall vara försedda
med anordningar av beskaffenhet att hindra brännolja eller tjock
dieselolja att rinna ned i rännsten, vars innehåll länsas ut i havet utan att
först separeras (art. VII). Fördragsslutande regering har att tillse att i
vissa större hamnar, s. k. huvudhamnar, finns anordningar, som möjliggör
för fartyg som ej är tankfartyg att befria sig från rester av oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten (art. VIII). Utan att det föreskrives i konventionen
förutsättes att i oljelastningshamnar och reparationshamnar skall finnas
anordningar för mottagande av oljerester (resolution 4).
Ä varje fartyg skall föras oljedagbok. Myndighet i fördragsslutande stat
skall, då fartyget befinner sig i hamn inom staten, äga granska dagboken
(art. IX).
Regeringen i fördragsslutande stat äger hos regeringen i det land, där fartyg
är registrerat, anmäla överträdelse av konventionen från fartygets sida
oavsett var överträdelsen ägt rum. Om tillräckliga skäl föreligger därtill,
skall i fartygets hemland rättsligt förfarande i anledning av förseelsen inledas
mot fartygets ägare och befälhavare (art. X).
Härutöver innehåller konventionen bestämmelser om viss underrättelseplikt
(art. XII), om sättet för slitande av tvister (art. XIII) och om ikraftträdande,
ändring, uppsägning, undantag vid krigsförhållanden m. m. (art.
XIV—XXI).
Konventionen träder i kraft tolv månader efter det den ratificerats av
minst tio stater, varav fem med envar ett tanktonnage av minst 500 000 registerton
brutto1 (art. XV: 1). Emellertid gäller konventionen ej i alla delar
omedelbart från ikraftträdandet. Sålunda inträder skyldighet att förse
fartyg med anordning, som hindrar brännolja och tjock dieselolja att rinna
ut i rännsten, först tolv månader efter konventionens ikraftträdande och under
samma tid föreligger ej heller förhud mot uttömning av oljehaltig bland
1
I juli 1954: Storbritannien, USA, Norge, Panama, Liberia, Italien, Frankrike, Sverige, Japan
och Nederländerna.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
ning av något slag från rännsten (art. V och VII). Vidare inträder skyldigheten
att ha mottagningsanordningar i vissa hamnar först tre år efter konventionens
ikraftträdande. Under denna tid har förbudet mot uttömning
för andra fartyg än tankfartyg endast den innebörden att oljehaltigt barlastvatten
eller tankspolvatten skall tömmas så långt från land som är praktiskt
möjligt (art. III och VIII).
Oljeskadekonventionen undertecknades med förbehåll om ratifikation av
tolv länder, bland dessa — förutom Sverige — Danmark, Finland, Norge, Förbundsrepubliken
Tyskland och Storbritannien. Konventionen stod öppen för
underskrift under tre månader och undertecknades under denna tid av ytterligare
åtta länder, däribland Nederländerna och Sovjetunionen.
De vid oljeskadekonferensen antagna resolutionerna avser bl. a. skapande
av nödiga förutsättningar för genomförande av ett fullständigt förbud
mot uttömning av beständiga oljor i havet och en ny konferens i saken, som
anses böra hållas inom tre år (nr 1), tillämpning av konventionens principer
även på fartyg, för vilka den ej gäller (nr 2), utarbetande av handledningar
till undvikande av olj ef örorening (nr 5), genomförande av konventionens
principer i avvaktan på konventionens ikraftträdande (nr 6) och
upprättande av nationella oljeskyddskommittéer (nr 7).
Kommerskollegium
I sina skrivelser har kommerskollegium, som tydligen förutsätter att arten
och omfattningen av oljeskadeproblemet numera är väl kända, ej närmare
diskuterat frågan om önskvärdheten och behovet av ratific
e r i n g från svensk sida av oljeskadekonventionen. Kommerskollegii framställning
utmynnar i hemställan att konventionen måtte ratificeras.
Kommerskollegium har i sin utredning belyst vilka åtgärder som behöver
vidtagas därest konventionen ratificeras. Sålunda erfordras vissa anordningar
å fartyg. Tolv månader efter konventionens ikraftträdande
måste nämligen alla av konventionen omfattade fartyg vara försedda med
kofferdammar, spilltråg eller andra anordningar av beskaffenhet att hindra
brännolja eller tjock dieselolja att rinna ned i fartygens rännstenar och
blandas i slagvattnet. Sådana anordningar, som redan i avsevärd utsträckning
finns i fartygen, är icke av mera omfattande art. Där de icke redan finns,
kan de utan större omgång inrättas under den lämnade tidsfristen. Kostnaderna
är icke avsevärda. För övrigt är att märka, att å fartyg, som är
försett med separator för oljehaltigt vatten, behöver kofferdam, spilltråg
eller liknande inrättning icke anbringas, därest rännstenarnas innehåll får
passera genom separatorn, innan det pumpas ut i havet.
Vad beträffar oljemottagningsanläggningar i hamnarn
a har kommerskollegium för att i möjlig mån klargöra spörsmålet om
arten och storleken av erforderliga anläggningar ävensom tid och kostnader
för deras utförande föranstaltat att dessa frågor upptagits till övervägande
av hamnstyrelserna i de tilltänkta huvudhamnarna. Också svenska hamnförbundet
har ingått på närmare prövning av dessa problem. Även om det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4- år 1956 9
ej varit möjligt att erhålla annat än summariska beräkningar och ungefärliga
uppskattningar, anser kollegium likväl det inkomna materialet lämna
ledning för ett någorlunda pålitligt bedömande rörande storleksordningen
av ifrågavarande anläggningar på olika håll och kostnaderna för desamma.
Kollegium anser att frågan om oljemottagningsanordningarna ställer sig
väsentligt olika för tankfartygen och övriga fartyg. Mottagningsanordningar
för barlast- och tankspolvatten från tankfartyg erfordras endast vid lastningsplatserna
samt eventuellt i hamnar där större reparationsvarv finns.
De oceangående tankfartygen behöver i regel icke tillgång till någon mottagningsanordning
i svenska hamnar, enär de efter lossning av sina oljelaster
i vanliga fall omedelbart intager vattenbarlast och återvänder för att
hämta ny last vid någon av de stora oljeutskeppningsplatserna i utlandet..
Endast för den händelse ett dylikt fartyg behöver undergå reparation vid
varv, uppstår här fråga om rengöring av oljetankar in. m. och avlämning
av oljerester. Huruvida mottagningsanordningar för sådant ändamål — avsedda
även för tankrengöring av torrlastfartyg som skall repareras — bör
upprättas i svenska reparationshamnar, bör i första hand ankomma pa varvens
bedömande. I sammanhanget betonar kollegium särskilt, att situationen
efter ratificering av konventionen för ifrågavarande fartygs vidkommande
icke i högre grad kommer att skilja sig från nu rådande förhållanden.
Fartyg, som önskar undergå fullständig tankrengöring i hamn, måste
för närvarande i regel för sådant ändamål anlita i utländska hamnar upprättade
servicestationer. En sak för sig är att vederbörande hamnmyndigheter
har stor anledning att intressera sig för tillkomsten och utförandet av
mottagningsanläggningar av nu angiven art. Det måste nämligen vara ändamålsenligt
att kombinera dem med det slags mottagningsanordningar som
enligt konventionen skall finnas inrättade i huvudhamnarna för mottagande
av oljerester från andra fartyg än tankfartyg. De hamnar, där kombinerade
anläggningar kan komma i fråga, är enligt kollegium Göteborg och
Malmö.
För de mindre kusttankfartygen, som ombesörjer transport av petroleumprodukter
från svenska oljeimporthamnar till upplagsplatser och konsumtionsorter
utefter kusten samt vid Vänern och Mälaren, erfordras moltagningsanordningar
vid oljelastningshamnarna. Dessa uppgår till ett tjugutal.
Kommerskollegium förutsätter, att mottagningsanordningar kommer
vid flertalet sådana hamnar att inrättas genom oljedistributionsföretagens
försorg. Då det ligger i vederbörande företags intresse att distributionen
från lagringsorterna och raffinaderierna kan fortgå utan hinder, anser kollegium
företagens förpliktelser i detta hänseende ej behöva regleras i författningsväg.
Kollegium framhåller emellertid, att det måste anses naturligt
att hamnmyndigheterna i de huvudhamnar, som tillika är oljehamnar,
lar sig an frågan om inrättande av mottagningsanordningar för kusttankfarlygen.
Mottagningsanordningarna för kusttankfartygen kan vara mycket
enkla. Eu fullt tillfredsställande anläggning behöver icke hestå av annat än
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
en lämpligt dimensionerad cistern med en enkel filtreringsanordning för
det frånskilda vattnet samt ledningar från brygga eller annan förtöj ningsanordning
för fartygen jämte tankbilar eller andra transportmedel för bortskaffande
av oljeresterna. För Stockholms del har man räknat med en tank
om 200 kbm. Den enligt konventionen medgivna tidsfristen på tolv månader
för ordningställandet av mottagningsanordningarna för tankfartygen är enligt
kollegium fullt tillräcklig.
Mottagningsanordningarna för andra fartyg än tankfartyg bör uppfylla
högre krav än de som erfordras för kusttankfartygens del. Man bör nämligen
taga i betraktande att det kan ställa sig besvärligt att förse torrlastfartygen,
särskilt äldre sådana, med inrättningar för separering av oljehaltigt vatten
eller liknande. Det kan därför vara motiverat att räkna med något större
dimensioner å mottagningsanordningarna än eljest skulle behövas. De bör
sålunda kunna mottaga även osepareral barlast- och tankspolvatten. Den
tillmätta fristen av tre år är enligt kollegium fullt tillräcklig för anläggningarnas
utförande, även om man önskar tillgodogöra sig erfarenheterna
av de anläggningar, som i samband med konventionens ikraftträdande kommer
till utförande till bruk för kusttankfartygen.
I fråga om kostnaderna för mottagningsanordningarna upplyser kommerskollegium
att det för Göteborgs vidkommande föreligger en ingående
utredning om en större anläggning efter utländska förebilder, avsedd såväl
för fartyg, vilka skall undergå tankrengöring före reparation, som för andra
fartyg. Denna utredning har lett till ett förslag som kostnadsberäknats till
omkring 3,4 miljoner kronor; ytterligare 1 miljon kronor har beräknats
för en planerad pir och kaj. Hamnstyrelsen i Malmö har med hänsyn tiil
Kockums mekaniska verkstads aktiebolags intressen i dess egenskap av stort
reparationsvarv för en av varvet skisserad anläggning beräknat en kostnad
av samma storleksordning som för Göteborg. På grundval av uppgifter från
Stockholm och Malmö samt en av svenska hamnförbundet avgiven beräkning
beträffande sex av de övriga föreslagna huvudhamnarna beräknar kollegium
kostnaderna för de nio huvudhamnarnas oljemottagningsanordningar
för kusttankfartygen till högst 1,5 miljoner kronor, varav ca 150 000
kronor för Stockholm och ett lika stort eller möjligen något större belopp
för Göteborg. Beträffande mottagningsanordningarna för andra fartyg än
tankfartyg har säker grundval för en mera exakt, beräkning av kostnaderna
ej kunnat åstadkommas. Fn ungefärlig uppskattning för samtliga huvudhamnar,
med undantag av Göteborg och Malmö, har dock givit vid handen
att det kan röra sig om ett belopp om sammanlagt högst 3 miljoner kronor.
Kommerskollegium uttalar att, såvitt angår mottagningsanordningarna i
hamnarna, varken tekniska eller andra hänsyn kan motivera anstånd med
ratificering av konventionen.
Kommerskollegii förslag bygger sålunda på att oljemottagningsanordningarna
vid reparationsvarv skall bekostas av varven och motsvarande
anordningar för kusttankfartyg av oljeföretagen. Anordningarna i huvudhamnarna
för andra fartyg än tankfartyg däremot skall ankomma på hamnarna.
Kollegium anser att hamnarna, i den mån så finnes erforderligt, bör
Tredje lagutskottets utlåtande nr \ år 1956
11
få genom skäliga avgifter täcka sina utgifter. Där så finnes nödigt bör taxa
för mottagningsanordningens nyttjande kunna fastställas av myndighet.
Kommerskollegium berör även den i resolutionen nr 7 upptagna frågan
om upprättande av nationella kommittéer med uppgift att följa
oljeföroreningsproblemet och anvisa praktiska åtgärder för dess lösning
ävensom att ombesörja nödiga utredningar. Kollegium föreslår, att det uppdrages
åt kollegium att fullgöra de i nämnda resolution angivna uppgifterna
ävensom att till kollegium knytes en nämnd för samråd i frågor som rör
skydd mot olj ef örorening av havsvattnet. Denna nämnd, förslagsvis kallad
statens oljeskyddsnämnd, i vilken enligt kollegii mening chefen för sjöfartsbyrån
inom kommerskollegium bör ingå såsom ordförande, bör i övrigt bestå
av högst åtta av chefen för handelsdepartementet på förslag av kommerskollegium
utsedda ledamöter, företrädande rederinäringen, hamnväsendet,
varvsindustrien och oljebolagen samt natur- och djurskyddsintressen
jämte nautisk och teknisk sakkunskap.
Yttrandena
Samtliga remissinstanser är positivt inställda till oljeskadekonventionen.
Flera uttalar sin tillfredsställelse med konventionen. Förslaget om dess ratificering
av Sverige tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda
myndigheter och sammanslutningar. Vissa betonar angelägenheten av att
ratificering sker snarast möjligt.
Vissa anmärkningar mot innehållet i konventionen har
framställts i några yttranden. Förbudszonernas utsträckning i Östersjön och
Nordsjön kritiseras sålunda främst från djur- och naturskyddshåll men
även av länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, vilka finner det önskvärt
att hela Östersjön bleve en för oljeutvinning förbjuden zon. Svenska
naturskyddsföreningen anser, att det är en allvarlig brist hos konventionen
att det skall bli tillåtet att utsläppa oljeblandat barlastvatten och olj erester
inom delar av Östersjön och Nordsjön. Detta förhållande inger för framtiden
farhågor för avsevärda, bestående olägenheter, bl. a. med hänsyn till
att det torde bli svårt att övervaka förbudsbestämmelsernas efterlevnad.
Med hänsyn till att sjöfågeln under vintern successivt drar sig söderut i
Östersjön, kan man enligt föreningen också befara att olja, som utsläpps
inom frizonen, kommer att förorsaka avsevärda skador, som kanske tillintetgör
de positiva vinsterna av konventionen. Föreningen hemställer, att på
denna punkt initiativ omedelbart tages till en ändring så att hela Östersjön
blir förbjuden zon. Om möjligt bör även bestämmelserna för Nordsjön ändras
på likartat sätt. Liknande synpunkter i fråga om Östersjön framföres av
nordiska oljeskadckommittcns svenska avdelning och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund.
Förslaget om inrättande av en statens oljeskyddsnämnd har
icke blivit föremål för erinringar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det
angeläget att natur- och djurskyddsintressena blir representerade i nämnden.
Liknande synpunkter framföres av Svenska naturskyddsföreningen.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
Departementschefen
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, har i ratificeringsfrågan
i samband med lagrådsremissen anfört bland annat följande: »Det framstår
som naturligt att Sverige, som under förbehåll om ratificering undertecknat
konventionen, lämnar sin medverkan till det skydd mot vattenförorening
genom olja som en ratificering kan innebära. Det måste nämligen
sägas, att ett land, som utnyttjar fördelarna av oljeförbrukningen, också
bör deltaga i åtgärderna mot de skador och olägenheter som är förbundna
därmed. Jag är därför redan på denna grund beredd att i princip förorda
att Sverige ratificerar konventionen. En förutsättning för ratificering är
dock att konventionens regler är lämpade för våra förhållanden och att de
förpliktelser en ratificering innebär framstår som rimliga och är möjliga att
uppfylla.
Den av kommerskollegium verkställda utredningen har syftat till att
klarlägga dessa förhållanden. Varken kommerskollegium eller någon av de
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över utredningen, har
gjort gällande att konventionens regler innebär längre gående åtgärder än
som är påkallat. Från några håll har uttalats önskemål om att konventionen
bort innehålla strängare regler än som är fallet. Skyddszonerna närmast vårt
land borde sålunda vara större, så att i första hand hela Östersjön och även
hela Nordsjön skulle falla inom skyddszon. Även om detta önskemål skulle
vara befogat, kan det dock ej vara något skäl mot en ratificering att skyddet
ej blir så fullständigt som nämnda önskemål innebär. Konventionen innehåller
för övrigt regler, enligt vilka ett land under viss förutsättning kan utsträcka
zonerna utanför sina kuster till högst 100 sjömil. Viss möjlighet
finns således att sedan konventionen trätt i kraft göra hela Östersjön till
skyddszon.
Kommerskollegium har ansett det vara möjligt att å fartygen vidtaga de
anordningar konventionen kräver inom därför föreskriven tid. Annan mening
har ej heller kommit till uttryck i remissyttrandena.
Även om den verkställda utredningen icke ger full klarhet om kostnaderna,
är det dock tydligt att erforderliga anläggningar kan komma till stånd
för en kostnad, som måste anses rimlig i förhållande till de fördelar som
vinnes. Ej heller de investeringsbegränsningar, som för närvarande gäller,
torde böra hindra Sverige att åtaga sig de förpliktelser med avseende å hamnanläggningarna
som följer av en ratificering av konventionen. Meningsskiljaktighet
föreligger icke rörande möjligheterna att medhinna anläggningarna
inom tid, som föreskrives i konventionen.
Spörsmålet om behandlingen av de oljerester som lämnas i hamnarna har
icke närmare berörts av kommerskollegium. Enligt vad jag inhämtat kan
emellertid resterna — i den mån de icke kan finna nyttig användning —
förintas genom bränning. Vattenvårdskommittén torde för övrigt ha sin upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956 13
märksamhet riktad på grundvattenförorening genom utsläppande av oljerester.
Ej heller ur annan synpunkt än hittills beaktats har anförts skäl mot att
Sverige ratificerar konventionen. I detta sammanhang torde särskilt böra
framhållas, att företrädarna för de närmast berörda parterna — redarna,
oljebolagen, hamnarna och varven —■ förklarat sig beredda att vidtaga de
åtgärder, som enligt konventionen skulle ankomma på dem.
På grund av vad sålunda anförts förordar jag att ratificering kommer till
stånd.
Härutöver vill jag endast nämna, att frågan om vilka hamnar som skall
förklaras vara huvudhamnar torde böra överlämnas till Kungl. Maj:ts prövning.
Det är önskvärt och — att döma av remissyttrandena — jämväl troligt
att erforderliga anläggningar kommer att inrättas i de av kommerskoliegium
föreslagna huvudhamnarna ulan särskilt beslut av statsmakterna. Självfallet
måste dock full klarhet i detta hänseende föreligga i så god tid att anläggningarna
medhinnes inom de i konventionen stadgade tidsfristerna.
Det synes lämpligt att uppdraga åt sjöfartsstyrelsen att från svensk sida
följa oljeföroreningsproblemet och anvisa lämpliga åtgärder. Huruvida det
för detta ändamål är erforderligt att till styrelsen knyta en sakkunnigkrets
torde böra bli föremål för närmare övervägande. Därest det skulle befinnas
nödigt att tillkalla en sådan krets, torde kostnaden för kretsen intill dess
frågan underställts riksdagens prövning kunna bestridas från X huvudtitelns
kommittéanslag.»
Lagstiftningsfrågan
Allmänna synpunkter
Gällande bestämmelser
Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som av
Kungl. Maj :t utses, meddela erforderliga föreskrifter till förhindrande av
att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Avfall betyder i lagrummet
både sådan olja som omfattas av konventionen och annat som kan vålla
vattenförorening. Med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen har genom kungörelse
den 17 oktober 1941 länsstyrelserna bemyndigats att utfärda bl. a. föreskrifter
till förebyggande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg,
över hälften av länsstyrelserna har också meddelat förbud att från fartyg
uttömma olja eller annat avfall inom begränsade vattenområden. För överträdelse
av sådant förbud har därvid, i allmänhet med stöd av länsstyrelseinstruktionen,
föreskrivits böter.
Bestämmelsen i vattenlagen torde endast avse svenskt vattenområde och
den synes icke ge befogenhet att ålägga redare alt förse fartyg med anordningar
mot utflöde av spillolja eller hamnägare att inrätta anläggningar för
mottagning av oljehaltig blandning från fartyg. Ej heller sjölagen torde ge
sådan befogenhet. Enligt 5 a § denna lag kan Kungl. Maj:t visserligen med
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956
dela föreskrifter om utrustning i fartyg men endast såvitt avser sjövärdighet
eller ombordvarandes säkerhet eller hälsa.
Enligt hälsovårdsstadgan kan förbud mot utsläppande av olja från fartyg
meddelas då så påkallas ur hälsovårdssynpunkt.
Kommerskollegium
Kommerskollegium har såsom förut nämnts upprättat ett förslag till lag
om åtgärder till skydd mot vattenförorening genom olja från fartyg. Förslaget
har karaktär av en fullmaktslag, som ger Kungl. Maj :t befogenhet
att meddela erforderliga föreskrifter mot sådan vattenförorening. Kungl.
Maj :t skall sålunda kunna utfärda förbud mot oljeuttömning från fartyg
samt föreskriva att fartyg skall vara utrustat med anordning som är ägnad
att förhindra utflöde av spillolja i fartyget. Vidare skall skyldighet att föra
oljedagbok kunna föreskrivas samt hamnägare kunna åläggas att ombesörja
oljemottagningsanläggning för torrlastfartyg. Förslaget innehåller dessutom
regler om viss anmälningsskyldighet, om straff för förseelser mot lagen och
om forum.
Yttrandena
Kommerskollegii lagförslag har uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västerbottens
samt Norrbottens län ävensom av Sveriges varvsindustriförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, nordiska oljeskadekommitténs svenska avdelning
och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund. Ej heller övriga
remissinstanser har gjort några anmäx-kningar mot grunderna för lagen.
Overståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands
län framhåller att de föreslagna bestämmelserna torde böra samordnas med
den förut nämnda regeln i vattenlagen och de med stöd därav utfärdade lokala
föreskrifterna.
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och nordiska oljeskadekommitténs
svenska avdelning anser, att med hänsyn till förekomsten i den
svenska kust- och insjötrafiken av tonnage under 500 ton brutto under såväl
svensk som utländsk flagg konventionens regler bör tillämpas även på
dessa fartyg. Erfarenheten har nämligen visat, att dylika fartyg ofta förorsakat
förödande skadegörelse genom oljeutsläpp vid tankrengöringar och
ombyte av barlastvatten. En bidragande orsak härtill är att dessa fartyg till
skillnad från de oceangående saknar möjligheter och tillfällen att på öppna
havet befria sig från olj erester.
Sveriges redareförening har intet emot att, såvitt rör svenskt territorialvatten
samt segelbara sjöar och floder, oljeuttömningsförbudet får gälla
jämväl för fartyg med ett bruttotonnage under 500 ton. Däremot kan föreningen
för sin del icke godtaga, att genom en ensidig svensk lagstiftning
konventionsbestämmelserna skulle göras tillämpliga för svenska fartyg under
500 bruttoton i farvatten, där svensk jurisdiktion icke kan tillämpas å
utländska fartyg. Härigenom skulle nämligen ett motsatsförhållande upp
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1956
15
komma mellan vissa utländska nationers fartyg och svenska fartyg av ifrågavarande
storlek, vilket kan befaras ytterligare komma att skärpa den oförmånliga
konkurrens som denna del av den svenska handelsflottan utsättes
för. Endast under förutsättning att liknande bestämmelser införes för det
mindre tonnaget i övriga med oss konkurrerande sjöfartsnationer, kan föreningen
godtaga, att man för att komma till rätta med den oljeutvinning,
som i vissa fall göres utanför svenskt territorialvatten från fartyg, vilka ej
faller under konventionsbestämmelserna, utfärdar strängare bestämmelser
än konventionen kräver. Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare finner att lagen icke bör gälla fartygen
under 500 bruttoton. överståthållarämbetet påpekar att bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser om förbud mot oljeuttömning i
kollegii förslag icke begränsats till svenska fartyg. Utanför svenskt vattenområde
kan enligt ämbetets åsikt självfallet de svenska förbudsbestämmelserna
bli tillämpliga endast på svenska fartyg. Ämbetet anser det däremot
riktigt att dessa bestämmelser, i vad avser svenskt vattenområde, göres tillämpliga
å såväl svenska som utländska fartyg. Ett skäl härför är att förbudet
då kan tillämpas även å fartyg, som tillhör icke-konventionsländer.
Ett annat skäl är att därigenom möjlighet tillskapas att inför svensk domstol
beivra å utländskt fartyg inom svenskt vattenområde begången förseelse.
Det av kommerskollegium framlagda förslaget torde ock få givas den
innebörden att straffansvar i nämnda fall kan utkrävas vid svensk domstol.
Ämbetet tillägger att bestämmelserna om fartygs utrustande med anordning,
som är ägnad att hindra utflöde av olja, bör begränsas till att avse allenast
svenska fartyg. Att utländskt fartyg i svenskt vatten icke är försett
med dylik anordning torde icke böra föranleda bestraffning i Sverige; tillfyllest
synes vara att oljeuttömning i svenskt vatten är underkastad svensk
domsrätt. Sistnämnda uppfattning delas av länsstyrelsen i Stockholms län.
Fiskeristyrelsen har intet att erinra mot att det allmänna förbudet mot att
olja eller oljebemängt vatten uttömmes inom vattenområde förlänas giltighet
beträffande alla fartyg, alltså även fiskefartyg, så att möjlighet beredes
att beivra skadegörelse genom sådan åtgärd på grund av vårdslöshet eller
obetänksamhet från befälhavarnas sida också å dylika fartyg. Då risken för
nämnvärd oljeförorening från fiskefartyg och andra jämförliga mindre
motorfartyg under normala förhållanden är mycket liten, synes inga föreskrifter
vara erforderliga om särskild utrustning till förhindrande av utflöde
av spillolja från dessa fartyg. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att
risken för att fiskefartyg och jämförliga mindre fartyg skall föranleda
nämnvärd förorening av vattenområde genom olja är obetydlig.
Åtgärder mot oljeskador inom landets inre vattenvägar anser länsstyrelsen
i Uppsala län vara en angelägenhet av stor vikt.
Departementschefen
»Kommerskollegii förslag innebär att de av konventionen aktualiserade lagstiftningsåtgärderna
skulle inskränkas till att avse antagande av en lag som
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
ger Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter. En sådan
ordning måste emellertid anses mindre tillfredsställande. Lämpligare är att
direkt i lagen upptaga de stadganden som anses behövliga. Helt låter sig
detta emellertid icke genomföra. Svensk lagstiftning kan väl göras tillämplig
på alla fartyg som uppehåller sig i svenskt territorialvatten men på annat
vatten kan den gälla endast i fråga om svenska fartyg. Med hänsyn till
rådande konkurrens inom sjöfartsnäringen bör ej för svenska fartyg meddelas
strängare föreskrifter i ett ämne, som det här är fråga om, än som gäller
för utländska fartyg. Det är ännu ovisst om konventionen ratificeras av så
många stater att den kommer att träda i kraft. Med hänsyn till vad nu anförts
torde därför principen böra vara att i lagstiftningen upptages materiella
regler såvitt rör förhållandena inom svenskt territorialvatten, medan
densamma i fråga om annat vatten begränsas till en fullmaktslagstiftning.
Av vad som anförts i föregående avsnitt framgår, att samtliga regler i konventionen
ej får omedelbar giltighet efter dess ikraftträdande utan att bestämmelserna
skall träda i tillämpning i etapper. Lagstiftningen torde lämpligen
redan från början böra givas sådan utformning att den tillgodoser konventionens
krav då denna trätt i full tillämpning. Möjlighet bör å andra sidan
finnas att intill dess så skett låta vissa bestämmelser i lagen icke gälla.
En samordning mellan de nu aktuella reglerna och de föreskrifter som redan
förekommer i vattenlagen bör uppenbarligen komma till stånd. Det
lämpligaste synes vara att i ett sammanhang meddela alla regler mot vattenförorening
från fartyg och att dessa regler upptages i en särskild lag. De
åsyftade stadgandena i vattenlagen, vilka berör fartyg, bör alltså utbrytas ur
denna lag. En förutsättning för denna lösning är att den nya lagen blir tilllämplig
även på de svenska inre vattenvägarna. Mot en sådan ordning har
ingen erinran hittills anförts under lagstiftningsärendets handläggning och
ej heller jag kan finna att hinder möter mot densamma.
I yttranden från djur- och naturskyddshåll har särskilt påyrkats att oljeutsläppningsförbud
bör gälla även för fartyg under 500 bruttoton. Företrädare
för rederinäringen har förklarat sig icke ha någon erinran mot en sådan
ordning, såvitt avser svenskt territorialvatten, men har med hänsyn till
konkurrenssynpunkter motsatt sig att densamma ensidigt skulle gälla för
svenska fartyg å internationellt vatten. Under hänvisning till vad jag i det
föregående anfört om svensk lagstiftnings tillämplighet i internationellt
hänseende och om den vikt som bör tillmätas konkurrenssynpunkterna ansluter
jag mig till den sist angivna meningen. Oljeutsläppningsförbudet bör
alltså enligt min mening i princip gälla för alla fartyg inom svenskt territorialvatten,
medan det å annat vatten bör äga tillämpning allenast å svenska
fartyg om minst 500 bruttoton.
Liknande synpunkter som de nu anförda kan åberopas även i fråga om
anordningar mot spilloljeutflöde i fartyg. Då de svenska reglerna härom
kommer att gälla endast för svenska fartyg, torde skyldigheten att ha sådana
anordningar böra inskränkas att avse fartyg om minst 500 bruttoton.»
Tredje lagutskottets utlåtande nr b år 1956
17
Detaljutformning
Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg
1 §•
Departementschefen
»I förevarande paragraf har huvudreglerna om förbud mot uttömning av
olja upptagits. Såsom jag tidigare framhållit bör stadgandet innehålla materiella
regler i fråga om svenskt territorialvatten, medan det beträffande vattenområde
som ej är svenskt allenast bör innefatta ett bemyndigande för
Kungl. Maj :t att utfärda förbud.
Reglerna för svenskt territorialvatten har upptagits i första stycket. Dessa
regler bör i första hand innefatta ett förbud mot avsiktlig uttömning av olja
i vattenområde. Som jag i det föregående angivit bör förbudet avse alla fartyg
oavsett storlek och nationalitet. Från förbudet måste gälla vissa undantag.
Denna fråga behandlas vid följande paragraf. Uppenbarligen bör man
emellertid också motverka att oljeutflöde sker genom vårdslöshet och tillse
att åtgärder vidtages för att hejda oljeutflöde som beror av våda. Detta
förutsättes också i konventionen. I lagrummet har därför även föreskrivits
att utflöde av olja skall i den mån så är möjligt förhindras. Reglerna har angivits
avse vattenområde, som ingår i svenskt territorium. Genom detta uttryckssätt
torde tydligt utsägas att förbudet gäller ej blott inom det svenska
havsområdet utan även i fråga om de svenska inre vattenvägarna.
I paragrafens andra stycke har behandlats frågan om uttömning och utflöde
av olja i vattenområde, som ej ingår i svenskt territorium. Konventionens
ikraftträdande medför att vad i första stycket föreskrivits skall tilllämpas
även inom vissa sådana områden. Genom att lägga i Kungl. Maj :ts
hand att bestämma, inom vilka områden första styckets regler skall gälla,
uppnås att oljeuttömningsförbudet kan anpassas efter vad konventionen vid
varje tidpunkt kräver. Kungl. Maj :ts befogenhet bör innefatta rätt att, som
konventionen förutsätter, bestämma olika områden för tankfartyg och andra
fartyg. Av skäl som tidigare anförts bör stadgandet i detta stycke endast ha
avseende å svenska fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton.
Tydligen bör lagens föreskrifter gälla ej blott för ren olja utan även för
blandningar, vari olja till viss mängd ingår. En regel härom har upptagits
i förevarande paragraf, därvid oljekoncentrationen angivits i enlighet med
konventionens bestämmelser.»
§ 2.
Departementschefen
»Uppenbarligen måste i vissa fall uttömning av olja vara tillåten. Detta
gäller i första band nödsituationer. Enligt allmänna rättsgrundsatser kommer
detta att gälla utan att frågan regleras i lagen. Det får ankomma på
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 1
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956
rättstillämpningen att avgöra om omständigheterna i ett särskilt fal! är sådana
att uttömningen är försvarlig.
Oljeuttömning bör vidare vara tillåten i sådana fall då uttömningen ej kan
väntas medföra någon nämnvärd olägenhet. Detta får anses gälla om uttömning
av oljehaltigt slagvatten — d. v. s. det vatten som samlas i fartygets
rännstenar och slag — från fartyg under 500 ton samt uttömning av sådant
vatten från större fartyg, om det ej innehåller annan olja än smörjolja. Anmärkas
må att bestämmelsens olika utformning för fartyg över och under
500 ton sammanhänger med den av mig i det föregående förordade regeln
att skyldighet att å fartyg ha anordningar mot spilloljeutflöde endast skall
gälla fartyg om minst 500 ton. Vidare får risken för olägenheter vid uttömning
av bottensatser anses vara så ringa att uttömning därav bör vara
tillåten.
Förutsättning för att oljeuttömningsförbudet i övrigt skall kunna efterlevas
är att möjlighet finnes att i hamn avlämna sådan olja som icke kan utsläppas
utanför skyddszon. Erforderliga oljemottagningsanläggningar för
tankfartygens behov kan inrättas utan större svårighet. Förbudet kan sålunda
helt genomföras för dessa fartygs del. För övriga fartyg däremot är det
för närvarande ej praktiskt möjligt att anordna mottagningsanläggningar i
ett så stort antal hamnar, som skulle krävas, därest förbudet för dem gjordes
undantagslöst. Många torrlastfartyg är nämligen av säkerhetsskäl nödsakade
att medföra barlastvattnet till hamn eller dess närhet, där de måste göra sig
av med det i samband med lastning eller bunkring. Och andra fartyg kan
endast med stor omgång lägga sin rutt över område, där olja får uttömmas.
Förbudet för torrlastfartyg bör därför — i enlighet med konventionen —
gälla endast då fartyget är på väg till hamn, svensk eller utländsk, med oljemottagningsanläggning
för torrlastfartyg. Avgörande bör härvid vara om tillfredsställande
mottagningsanläggning faktiskt finns i hamnen. Oljeuttömning
bör alltså vara förbjuden då fartyget är på väg till hamn med sådan mottagningsanläggning,
även om hamnen icke förklarats för huvudhamn. Genom
administrativa föreskrifter torde böra tillses att det blir offentliggjort
vilka svenska hamnar som har mottagningsanläggningar. — Anmärkas må
att 3 § öppnar möjlighet att utfärda lokala förbud för sådana svenska vattenområden,
som kräver särskilt skydd.
I enlighet med konventionens regler bör uttömning vid resa till hamn utan
oljemottagningsanordning och av bottensats ej vara tillåten närmare land
än omständigheterna kräver. Det må här anmärkas att räckvidden av denna
bestämmelse begränsas av det nyssnämnda förhållandet att fartyg stundom,
för alt ej förlora sin manövrerbarhet, kan tömma ut barlastvattnet ur brännoljetankarna
först i samband med framkomsten till hamn.
Regler i enlighet med vad nu anförts har upptagits i förevarande paragraf.»
3 §•
På sätt i det föregående anförts bör i denna lag upptagas regler även om
förbud mot förorening av svenskt territorialvatten genom annat än olja. Ett
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år J956
19
stadgande härom, som nära överensstämmer med den nu i 8 kap. 2 § vattenlagen
intagna motsvarande bestämmelsen, har upptagits i denna paragraf.
Stadgandet, som innefattar ett bemyndigande för Kungl. Maj :t, har givits
sådan utformning att möjlighet finnes att lokalt förbjuda även sådan oljeuttömning
som enligt 2 § är tillåten.
4 §■
Enligt kommcrskollegii förslag skall Kungl. Maj :t äga föreskriva att fartyg
skall vara utrustat med anordning som är ägnad att hindra utflöde av
spillolja i fartyget, såvida icke inrättning finnes för rening av slagvattnet
innan det lämnar fartyget. Kommerskollegium har vidare föreslagit att anordning
mot spilloljeutflöde skall, innan den anbringas i fartyg, godkännas
och att tillsyn över föreskrifternas efterlevnad skall utövas av fartygsinspektionens
chefsmyndighet eller av fartygsinspektör eller av annan särskilt förordnad
person. Därtill har kollegium fogat ett stadgande att tillsynsmyndighet,
när helst så finnes påkallat eller lämpligt, äger företaga undersökning
å fartyg.
Dessa förslag har icke föranlett erinran från remissinstanserna.
Departementschefen
»I enlighet med principerna för föreliggande lagförslag bör i lagen direkt
angivas hur fartyg skall vara utrustade. I överensstämmelse med den bakom
kommerskollegii förslag liggande tankegången har föreskrivits att fartyg
skall vara utrustat antingen med anordningar till förebyggande av att beständig
brännolja utflödar i fartyget eller med inrättning varmed slagvattnet
före uttömning kan renas från olja. Av skäl som jag förut angivit har föreskriften
inskränkts att gälla svenska fartyg om minst 500 ton. Av uttryckssättet
framgår, att anordningar som avses i paragrafen ej erfordras å torrlastfartyg,
som drives med kol eller icke beständiga oljor. Det har bl. a. med hänsyn
till utformningen av straffbestämmelserna befunnits lämpligt att sammankoppla
föreskriften om hur fartyget skall vara utrustat med ett förbud
mot nyttjande av ett fartyg som ej är behörigen utrustat.
Det har icke synts nödvändigt att föreskriva att anordningar mot spillolja
skall godkännas utan ansetts tillräckligt, att närmare föreskrifter om anordningarna
utfärdas i administrativ författning eller att fartygsinspektionen
eller dess chefsmyndighet antingen i mera allmän form eller för särskilt
fall meddelar anvisningar för deras utförande. Föreskrifter bör kunna meddelas
även i fråga om sådan separator eller anordning av annat slag för rening
av slagvatten, vars förekomst medför att anordningar mot spilloljeutflöde
ej kräves. De bestämmelser om tillsyn, som kommerskollegium föreslagit
och som bör gälla även i fråga om separatorer in. in., kan lämpligen givas
genom en hänvisning till lagen om tillsyn å fartyg. Det är uppenbart att sådant
förbud mot fartygs nyttjande, som enligt tillsynslagen kan utfärdas då
fartyg icke är i sjövärdigt skick, icke kan föranledas enbart av brist i fråga
om anläggningar, som avses i denna paragraf.»
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
5 §•
Kommerskollegii förslag innehåller i fråga om anläggningar i hamn för
mottagande av oljerester att i allmän hamn, som Konungen bestämmer,
skall till bruk för andra fartyg än tankfartyg finnas anordning som möjliggör
för fartygen att utan onödigt uppehåll avlämna sådant oljehaltigt barlast-
eller tankspolvatten som fartyget icke på annat sätt lagligen kunnat
befria sig från. Denna bestämmelse åsyftar bl. a. att med full tydlighet utsäga
att skyldigheten icke omfattar sådana anläggningar som kan erfordras
till bruk för de oceangående tankfartygen eller för rengöring av oljetankarna
i vare sig tankfartyg eller torrlastfartyg. Härtill har fogats en föreskrift
enligt vilken det, om sådant förordnande meddelats, åligger hamnens
ägare alt ombesörja att anordningen kominer till stånd och att därvid
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer kan komma att utfärda. Tillika föreslås att innehavare
av mottagningsanordning skall äga uppbära skälig avgift för dess nyttjande
samt att, där så prövas nödigt, myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
må fastställa taxa för dylika avgifter.
Förslaget om bestämmande av taxa för avgifter för nyttjande av mottagningsanordningarna
möter invändningar från hamnhåll. Svenska hamnförbundet
finner det tveksamt, vilken rättslig karaktär ifrågavarande avgifter
äger. Enligt Stockholms hamnstyrelses mening bör ifrågavarande ersättning
i första hand vara att uppfatta såsom en privaträttslig avgift och
sålunda i likhet med de avgifter, vilka eljest uppbäres av kommunen för
tjänstbarheter och nyttigheter, icke vara föremål för fastställelse.
Departementschefen
»Genom ratifikation av konventionen åtager sig Sverige en förpliktelse att
tillse att i landets större hamnar finnes anläggningar för mottagning av
olja från torr lastfartyg. Såsom jag förut framhållit bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma i vilka hamnar sådana anläggningar skall finnas
och även hur anläggningarna skall vara beskaffade. Nyssnämnda förpliktelse
synes — ehuru skäl finns till antagande att utsedda hamnar utan
ingripande från statsmakterna skall förses med erforderliga anläggningar
—- böra motsvaras av en lagfäst befogenhet för Kungl. Maj :t att på hamnägarens
bekostnad ombesörja inrättande och drivande av dylik anläggning.
Såsom jag tidigare framhållit kan frågan om anläggningarnas dimensionering
icke nu slutgiltigt avgöras. Lagen torde emellertid böra innehålla
en ram, inom vilken Kungl. Maj :t eller lämplig myndighet kan för varje
särskilt fall meddela de nödvändiga föreskrifterna. Befogenheten bör därför
ge möjlighet att föreskriva anläggning som kan mottaga även oljehaltigt
tankspol- eller barlastvatten från bränsletankar. Den bör däremot icke
avse tankfartyg. Självfallet skall större dimensioner icke föreskrivas än vad
som i varje fall kan anses erforderligt. Föreskrifterna bör i fråga om såväl
anläggningarnas placering som deras kapacitet så utformas, att fartygen
kan avlämna oljan utan onödigt uppehåll.
Tredje lagutskottets utlåtande nr J år 1956
21
Förevarande paragraf har utformats i enlighet med vad nu sagts.
Beträffande taxefrågan anser jag, såsom tidigare torde ha framgått, att
hamnarna skall äga täcka sina kostnader för anläggningarnas inrättande
och drivande genom att av vederbörande fartyg uttaga skäliga avgifter för
anläggningarnas nyttjande. Avgifterna är enligt min mening av den art att
hamnägarna kan utan särskild föreskrift i lagen uttaga dem och att fastställelse
av taxa rörande avgifterna icke erfordras. Någon bestämmelse om
avgifterna har därför ej intagits i lagen.»
Rörande motiveringen till 6, 8 och 9 §§ i lagförslaget, vilka innehåller bestämmelser,
motsvarande bland annat artikel IX i konventionen om oljedagbok
m. in., samt om forum och om undantag från lagförslagets tillämpningsområde
beträffande vissa slag av fartyg, får utskottet hänvisa till redogörelse
i propositionen.
Angående de i 7 § av lagförslaget upptagna straffbestämmelserna har departementschefen
anfört bland annat följande: »Straffansvar bör drabba envar
som i strid mot lagen uttömmer olja eller underlåter att vidtaga åtgärd
för att förhindra att olja utflödar. Detsamma bör gälla för den som bryter
mot lokal föreskrift enligt 3 § till förhindrande av vattenförorening. Vidare
bör man i straffrättslig väg kunna ingripa mot befälhavare som nyttjar ej
behörigen utrustat fartyg eller som gör sig skyldig till försummelse med avseende
å oljedagbokens förande. Vid överträdelse av förbudet mot oljeuttömning
och mot nyttjande av fartyg, som ej är behörigen utrustat, bör även
redaren vara underkastad straffansvar. Förutsättningen härför bör dock i
enlighet med nu tillämpade straffrättsliga principer vara att förseelsen skett
med hans vilja och vetskap.
Vid bestämmande av strafflatituderna för förseelser mot lagen bör beaktas
att det, om endast låga bötesstraff utdömes, kan ur ekonomisk synpunkt
för en redare vara fördelaktigt att bryta mot oljeuttömningsförbudet.
Det synes därför ej tillräckligt med en straffskala som endast innehåller böter.
Jag har övervägt att införa någon form av förverkande av ett penningbelopp
som motsvarar redarens ekonomiska fördel av förseelsen. Mot en sådan
regel — vars lämpliga utformning för övrigt erbjuder betydande svårigheter
— kan emellertid åberopas att den endast sällan skulle drabba utländska
redare. Jag har i stället stannat för att föreslå införande av frihetsstraff.
Denna ståndpunkt synes stå i god överensstämmelse med lagstiftningen
på likartade områden. Jag får sålunda hänvisa till 13 kap. 11 § andra
stycket vattenlagen och 11 kap. 13 § strafflagen. I förevarande paragraf har
i enlighet med det sagda straffet för den som i strid mot lagen uttömmer olja
eller underlåter att vidtaga åtgärd mot oljeutflöde samt för den som bryter
mot lokalt uttömningsförbud bestämts till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader. I sammanhanget må anmärkas att dessa gärningar motverkas
jämväl därav att de enligt allmänna rättsprinciper medför skyldighet för
den felande att utgiva ersättning för uppkommen skada.
Övriga förseelser — nyttjande av ej behörigen utrustat fartyg och försummelse
i fråga om oljedagboken — är av lindrigare art och straffskalan för
dem torde böra bestämmas till dagsböter.»
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr i är 1956
Vad slutligen bestämmelserna om den föreslagna lagens ikraftträdande beträffar
har departementschefen därom yttrat bland annat: »Vid lagens ikraftträdande
blir det i 1 § första stycket stadgade förbudet omedelbart tillämpligt
å tankfartyg. Ikraftträdandet bör därför uppskjutas så länge att erforderliga
mottagningsanläggningar i hamnarna för dessa fartyg hinner inrättas.
Detta torde kunna ske till den 1 januari 1957. I fråga om torrlastfartygen
medför det i 2 § första stycket under b) medgivna undantaget
att lagens regler om oljeutvinning i svenskt område — utom den i 2 §
andra stycket stadgade skyldigheten att tömma ut olja så långt från land
som omständigheterna kräver samt befogenheten att meddela lokala föreskrifter
-— träder i tillämpning först i den mån oljemottagningsanläggningar
för dessa fartyg inrättas. Utom svenskt område är oljeutvinning tillåten intill
dess Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser enligt 1 § andra stycket. Sådana
bestämmelser avses kunna meddelas att gälla inom olika områden och
från olika tidpunkter för tankfartyg och andra fartyg. Särskilda övergångsbestämmelser
i dessa hänseenden är därför ej erforderliga. Däremot torde
ikraftträdandet av reglerna om utrustning i fartyg och det därmed sammanhängande
förbudet mot uttömning av slagvatten som innehåller annan olja
än smörjolja böra ske vid en något senare tidpunkt än den 1 januari 1957.
Det torde därför böra ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om nämnda bestämmelsers
ikraftträdande.
Med den utformning som i det föregående förordats i fråga om lagen och
dess ikraftträdandebestämmelser synes frågan om provisoriska åtgärder
väsentligen ha förlorat i betydelse. Måhända kan det vara önskvärt att ålägga
fartygen att redan före den 1 januari 1957 föra oljedagbok. Föreskrifter
härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t utan stöd av lag och det
torde få bli beroende av fortsatt övervägande om dylika föreskrifter skall
utfärdas före lagens ikraftträdande. Jag vill dessutom erinra om att redan
enligt gällande lagstiftning förbud mot oljeuttömning kan meddelas för de
delar av svenskt territorialvatten, där sådant nu ej gäller. Detta spörsmål
ankommer i första hand på länsstyrelse!^.»
Lagen om ändrad lydelse av 8 kap. 2 § vattenlagen
Ändringen i detta lagrum innebär att den däri nu upptagna bestämmelsen
rörande vattenförorening genom avfall från fartyg uteslutits och ersatts
med en erinran om att angående åtgärder mot vattenförorening från fartyg är
särskilt stadgat. Även denna lag torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.
Lagrådet. Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1956
23
Utskottet
Det är ett välkänt förhållande att inånga länders kuster och kustfarvatten
är allvarligt utsatta för oljeförorening och att denna orsakar stor skada
på kuster och stränder. Även beträffande de inre vattenvägarna föreligger
risk för sådan förorening. Den olja, som medför dessa skadeverkningar, härrör
från fartygen och uttöms från dessa då lasttankarna i tankfartygen eller
fartygens brännoljetankar rengöras genom att spolas med vatten, vilket sedan
jämte den losspolade oljan pumpas ut i sjön. Det är vidare vanligt, att
tankfartygen och oljeeldade fartyg av annat slag har vatten som barlast i
lasttankarna och brännoljetankarna. Oljeförorening uppkommer så snart
barlastvattnet pumpas ur tankarna. Den uttömda oljan medför skadeverkningar
i åtskilliga olika hänseenden. Sålunda störes fisket, och båtar och
flottningstimmer nedsmutsas och skadas. Vidare hindras i stor utsträckning
bad icke minst vid de stora turistbadorterna, och fågellivet åsamkas betydande
skador därigenom att oljan klistrar samman fåglarnas fjäderskrud
med påföljd att fåglarna dör, ofta i stora mängder och under plågsamma
former. Vad förhållandena i Sverige beträffar har under ärendets remissbehandling
från flera håll upplysts att sedan flera år tillbaka vid åtskilliga
tillfällen kunnat konstateras, att oljeutsläpp flutit i land och förorsakat betydande
men och obehag vid stränderna.
Det är tydligt, att effektiva åtgärder mot oljeföroreningar av nu angivet
slag kan åstadkommas endast efter samverkan på det internationella planet.
Det är därför naturligt, att önskvärdheten och behovet av konventionens
ratificering från svensk sida, enligt vad som framgår av innehållet i propositionen,
icke har ifrågasatts av någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna.
Utskottet har för sin del ansett det vara angeläget att ratificering sker
snarast möjligt och ansluter sig således till framställningen om konventionens
godkännande.
Enligt de vid konventionen fogade resolutionerna har det vid 1954 års
oljeskadekonferens förutsatts, att regeringarna inom de fördragsslutande
staterna skall verka för att i olika närmare angivna former sprida kännedom
om oljeskadeproblemen samt vidtaga åtgärder, varigenom konventionens
bestämmelser bringas i tillämpning, så långt detta rimligen och lämpligen
kan ske, på alla slag av sjögående fartyg. Syftemålet har angivits vara
att skapa förutsättningar för genomförandet av fullständigt förbud för oljeuttömningar
från fartyg. I anslutning härtill vill utskottet för sin del understryka
vikten av att — såsom departementschefen förutsatt — oljeföroreningsproblemet
noga bevakas av därtill utsedd myndighet och att, om så kan
befinnas bli erforderligt till uppfyllande av nämnda syftemål, en oljeskyddsnämnd
tillsättes, som omfattar företrädare för hl. a. natur- och djurskyddsintresset.
I detta sammanhang må framhållas alt utskottet i likhet med vissa re -
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1956
missinstanser finner det otillfredsställande, att vissa delar av Östersjön
och Nordsjön faller utanför skyddszonen. Det är önskvärt att, sedan konventionen
trätt i kraft, initiativ tages till att åtminstone hela Östersjön göres
till förbjuden zon; något som möjliggöres av bestämmelserna i konventionen.
Vad härefter angår den föreslagna lagstiftningen, så hälsar utskottet med
tillfredsställelse att förslaget, vad beträffar svenskt havsområde och Sveriges
inre vattenvägar, går längre än vad som direkt föranledes av konventionen.
Utskottet betraktar förslaget härutinnan som ett uttryck för strävandena
från svensk sida att förverkliga det mål, som anvisats av de fördragsslutande
länderna. De sålunda uppdragna riktlinjerna kan möjligen
förväntas senare bli internationellt tillämpade.
Mot utformningen av lagförslagen har utskottet ingenting att erinra.
På anförda skäl får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förevarande proposition
dels godkänna berörda konvention den 12 maj 1954,
dels ock antaga de genom propositionen framlagda lagförslagen.
Stockholm den 22 februari 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson*, Lindahl,
Grym, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson, Krugel och Georg Carlsson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Nyberg,
Eriksson i Sandby*, Persson i Appuna, Andersson i Ryggestad, fru Boman
och herr Hansson i Skegrie.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
560354 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag