Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
1
Nr 20
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående en reformering
av skogslagstiftningen.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 123 i första kammaren av herr
Strand m. fl., samt nr 175 i andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning snarast beträffande en reformering av
vårt lands skogslagstiftning, varvid av oss anförda synpunkter bör vinna beaktande
och särskilt följande utredningsuppgifter komma i betraktande
nämligen:
1) reformering av gällande skogsvårdslag;
2) översyn av lagstiftningen om förbud i vissa fall för bolag etc. att förvärva
fast egendom; samt
3) förslag till lagstiftning och andra åtgärder till befrämjande av samarbete
mellan mindre skogsägare för gemensam förvaltning av skogstillgångarna».
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från skogsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens, Värmlands och
Kronoborgs län, 1955 års skogsvårdsutredning och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Vid skogsstyrelsens utlåtande har fogats yttranden
från landets samtliga skogsvårdsstyrelser. På begäran av utskottet har
yttranden över motionerna därjämte avgivits av Landsorganisationen, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.
Vidare har utskottet den 24 april 1956 företagit en resa för studium av
skogsförvaltningens handhavande inom Sköldinge skogsallmänning, ekono''
misk förening u. p. a. Utskottet hade därvid dels i Flen och dels på Harpsunds
egendom tillfälle till ett flertal överläggningar med företrädare för
såväl föreningen som för Hammerdals skogsbruksoinråde i Jämtland. Sistnämnda
sammanslutning är ett organ för gemensam förvaltning i Jämtlands
skogsägareförenings regi av vissa enskilda skogsägares skiften i Hammerdal
i norra Jämtland.
Gällande bestämmelser
Nu gällande skogsvårdslag den 21 maj 19å8 trädde i kraft den 1 januari
1949 och ersatte en lag i ämnet av den 15 juni 1923. Skogsvårdslagens till1
Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 20
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
lämpningsområde omfattar även de skogar, som tidigare lydde under 1932
års lappmarkslag, samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.
I fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket stadgas, att skogsmark
med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte
vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles (1 §).
Till skogsmark hänföres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion
och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål (2 §).
Enligt 1923 års lag fick yngre skog i regel ej avverkas annorlunda än genom
ändamålsenlig gallring. Detta skydd har nu utvidgats till att omfatta
all utvecklingsbar skog. Skog skall anses såsom utvecklingsbar, så länge det
under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande
att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den (6 §). Beträffande
skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning av sådan skog
ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkommer (7 §). Sistnämnda bestämmelse har till syfte att bidraga
till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som är sysselsatta inom
skogsbruk och skogindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas
behov.
Då avverkning påbörjats eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser,
skall avverkningsförbud kunna meddelas. För att minska antalet
fall, där detta medel måste tillgripas, föreskrives emellertid, att skogsvårdsstyrelsen
i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka träffa överenskommelse
med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten.
Avverkningsförbud skall i allmänhet gälla för en tid av högst fem år med
rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem
år (11—13 §§).
Skogsvårdslagen innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga
åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis saknade motsvarighet
i 1923 års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark,
varå skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas
vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i
detta icke boro på underlåtenhet att sörja för återväxt efter avverkning eller
inträffad skada. Denna skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller
bidrag av allmänna medel, vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet
av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande (14
—18 §§).
I lagen finns bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.
De innebär, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande av
skogsstyrelsen vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse.
Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.
Angående bidrag och lån av allmänna medel till vissa skogsförbättrande
åtgärder och till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. finns
bestämmelser i kungl. kungörelserna den 21 maj 1948 (nr 239) och den 14
juni 1940 (nr 599).
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Enligt 4 § skogsvårdslagen skall för varje landstingsområde eller, där
Konungen så förordnar, för annat område finnas en skogsvårdsstyrelse, som
skall ha uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet
med bestämmelserna i skogsvårdslagen. Bestämmelserna om dessa myndigheters
verksamhet återfinnes i kungl. förordningen den 30 maj 1941 om
skogsvårdsstyrelser. Huvuduppgifterna består i skyldighet för styrelserna
att befrämja och understödja den enskilda skogshushållningen, alt verka
för att skogsvårdsarbetet bedrives på ett planmässigt sätt och att utöva den
uppsikt som jämlikt skogsvårdslagen och andra författningar ankommer på
styrelserna. Det åligger vidare skogsvårdsstyrelserna att verka för den skogliga
upplysningen och yrkesutbildningen, att föranstalta om tillgång på
skogsfrö och plantor, att lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av
skogsbrukets drift, att stödja sammanslutningar av skogsägare i deras verksamhet
för skogsvårdens befrämjande, samt att vidtaga i övrigt påkallade
åtgärder för befordrande av en förbättrad skogshushållning (4 §). Vid envar
skogsvårdsstyrelse skall finnas ett råd för undervisningsfrågor (5 a §).
I anslutning till vad som förutsatts under förarbetena till skogsvårdslagen
har skogsstyrelsen den 21 maj 1948 utfärdat anvisningar rörande tillämpningen
av skogsvårdslagen (SFS 1948 nr 237).
Den av motionärerna åsyftade lagen den 18 juni 1925 angånde förbud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom innehåller
till en början eif principiellt förbud för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom på landet och i stad utanför det till bebyggande
planlagda området. Lika med stad anses härvid köping och annan ort där
den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas (1 §).
Förvärvsförbudet har dock ej avseende å sådant förvärv, som sker omedelbart
på grund av stadgande i lag eller jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande
till expropriation, eller å förvärv genom testamente till förmån för ideell
förening eller stiftelse och ej heller å förvärv av järnväg (2 §).
Bolag, förening eller stiftelse må förvärva fast egendom, som av länsstyrelsen
i viss ordning prövas äga sitt huvudsakliga värde i åbyggnaden eller
huvudsakligen vara avsedd till tomt, upplagsplats, idrottsplats eller dylikt
eller att nyttjas till stenbrott, grus- eller lertag'' eller utgöra torvmosse, vattenfall,
fiske eller annan dylik lägenhet eller vara av beskaffenhet att böra
skyddas på grund av säregen natur eller fornlämning eller av liknande anledning.
Sedan fast egendom förklarats vara av den beskaffenhet att bolag,
förening eller stiftelse efter vad nu sagts må förvärva den, blir det gällande
även vid framtida överlåtelser av egendomen eller del därav (3 §).
Kungl. Maj :t äger giva bolag, förening eller stiftelse tillstånd att förvärva
fast egendom av annan beskaffenhet än nyss sagts i fall 1. att egendomen vid
tiden för lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller ekonomisk förening och
sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2. att egendomen utgör fastighet
varav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk; 3. ad egendomen
utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord med impedimenter,
vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt föreliggande om
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
ständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående del av fastigheten
skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för drivande
av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara att hänföra
till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter, som
i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande
av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanslås med
andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning av stödskog
hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning av förefintligt jordbruk
bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande odlingsområde, till möjligheten
att av dylikt område bilda självständigt jordbruk eller sammanslå
sådant område med annan brukningsdel; 4. att egendomens förvärvande
för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare av angränsande
fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande;
5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare eller andra hos
bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer bereda bostäder eller
att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana personers behov av livsförnödenheter
eller jordbruksprodukter; eller 6. att med egendomens förvärvande
är avsett att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk.
Tillstånd till förvärv enligt andra eller tredje punkten må ej utan särskilda
skäl förvägras bolag, förening eller stiftelse, som under de före ansökningens
ingivande senast förflutna tio åren genom överlåtelse till enskild
person av skogsmark eller till jordbruk tjänlig fastighet med efter ortens
förhållanden erforderlig skogstillgång eller också genom sådan överlåtelse
till enskild person av odlad jord eller odlingsområde, som prövas gagnelig
för befolkningens näring i orten, avhänt sig egendom, vilken finnes i värde
ungefär motsvara den egendom som avses med förvärvet. Med överlåtelse
som nu sagts skall jämställas överlåtelse av skogsmark, jordbruksfastighet,
odlad jord eller odlingsområde till kommun eller till hushållningssällskap,
bolag eller förening, som utövar statsunderstödd egnahemsverksamhet. Har
överlåtelse av jordbruksfastighet eller skogsmark skett till enskild person,
som förvärvat egendomen huvudsakligen för att därav bereda sig inkomst
annorledes än genom dess utnyttjande för eget jordbruk eller i samband
därmed bedrivet skogsbruk, må hänsyn ej tagas till överlåtelsen. Tillstånd
enligt andra eller tredje punkten må, såvitt angår Nedansiljans och Ovansiljans
fögderier, Västerdals fögderi med undantag för Säfsnäs socken samt
Bjursås, Åls, Envikens och Svärdsjö socknar av Falu fögderi i Kopparbergs
län, icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas till förvärv avmark,
som vid skogsåbodelning eller, där sådan ej förekommit, allmänt
storskifte avsetts till hemskog och fäboskog. I fråga om de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skall,
där heminägorna ännu ligga i storskifte, vid tillämpning av bestämmelserna
i tredje punkten samma ägare eller hans make tillhöriga ägor, vilka gemensamt
bilda en brukningsdel, betraktas såsom en fastighet. Vad enligt bestämmelserna
i tredje punkten förvärvas skall med iakttagande av viss föreskrift
avskiljas genom avstyckning. Tillstånd till förvärv enligt fjärde punkten må
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
5
icke, utan att särskild anledning därtill föreligger, givas, om jordbruket å
fastighet, varifrån förvärvet göres, därigenom skulle bringas att upphöra
eller märkligen försvagas (4 §).
Kungl. Maj:t har emellertid också en allmän befogenhet att meddela förvärvstillstånd.
Om nämligen i andra fall, än som angivits i 4 §, på grund av
särskilda omständigheter anses, att bolag, förening eller stiftelse bör medgivas
rätt att förvärva fast egendom av annan beskaffenhet än i 3 § sägs,
så äger Kungl. Maj :t giva tillstånd därtill. Såsom dylik omständighet skall
i fråga om förvärv, som göres av ideell förening eller stiftelse, anses, att
föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål samt att förvärvet
äger avsevärd betydelse för föreningens eller stiftelsens verksamhet
(5 §).
Vill bolag, förening eller stiftelse påkalla länsstyrelsens prövning enligt
3 § eller söka Kungl. Maj:ts tillstånd att förvärva fast egendom, skall ansökan
jämte fångeshandlingen eller bestyrkt avskrift därav ingivas till länsstyrelsen
innom tre månader från det fånget skedde. För sittes denna tid eller
prövas egendomen icke vara hänförlig under 3 § och blir ej heller ansökan
bifallen av Kungl. Maj:t, skall fånget vara ogilt. Sökes tillstånd, åligger det
länsstyrelsen, såframt ej förvärvet godkännes enligt 3 §, att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t. Innan utlåtande avgives,
skall länsstyrelsen, där ej av särskild anledning finnes icke vara erforderligt,
över ansökningen höra kommunalnämnden i orten eller annan kommunal
myndighet samt att annan nämnd eller mydighet, som kan antagas
äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
över länsstyrelsens beslut i ärende som nu sagts må klagan
föras i den ordning som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Närmare
föreskrifter rörande utredningen i ärende av förevarande slag må meddelas
av Kungl. Maj :t. Eventuell ansökan om lagfart skall förklaras vilande i avbidan
på utgången av förvärvsprövningen (6 §).
Lagen innehåller även vissa bestämmelser om bolags och därmed jämställd
juridisk persons rätt att inropa fast egendom å exekutiv auktion.
Slutligen föreskrives, att vid sidan av bolagsförbudslagen alltjämt skall gälla
vad därutöver är stadgat om bolags, förenings eller stiftelses förvärv av fast
egendom (12 §).
Motionerna
1 motionerna uttalas inledningsvis, att det är ett intresse för varje svensk
medborgare, att förutsättningar skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande,
att skogen skötes på bästa sätt och att avkastningen ställes
till förfogande för industri och handel så rationellt som möjligt. Efter att
ha berört frågan om vilka kategorier av skogar som i landet är föremål för
den bästa skötseln konstaterar motionärerna, att bättre skogsvård erfordras
på alla ägarkategoriers skogar. Vid bedömandet av frågan hur största nyttan
skall kunna utvinnas av skogarna bör även befolkningspolitiska och
sociala synpunkter beaktas. Det hävdas, att den förefintliga ägarfördel
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
ningen inom skogsbruket i princip bör uppehållas. Detta innebär likväl icke,
att betydelsen av skogsbrukets sammanförande till lämpliga förvaltningsenheter
får underskattas.
Mot den sålunda angivna bakgrunden antyds i motionerna de lagstiftningsåtgärder
som anses erforderliga för tillskapandet av ökad effekt av
landets skogsbruk. Dessa åtgärder avser i huvudsak tre olika områden, nämligen
frågan om en reformering av skogsvårdslagen, en
översyn av bolag sförbudslagen samt förslag till lagstiftning
och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan
mindre skogsägare för gemensam förvaltning av
skogstillgångarna.
f den förstnämnda frågan kritiserar motionärerna den grundläggande
principen i gällande skogsvårdslag, innebärande att skogen skall skötas så
att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes. Motionärerna menar
att denna princip i sin nuvarande utformning är felaktig och att i fråga om
föryngringsverksamheten måste kunna krävas mera av den enskilde skogsägaren
än sådana åtgärder som med hänsyn till avverkningskostnaden gör
det ekonomiskt lönande att bedriva skogsbruk på området i fråga. Vidare
utvecklas vissa skäl mot en annan av skogsvårdslagens grundläggande principer,
nämligen att utvecklingsbar skog icke får avverkas annorledes än efter
ändamålsenlig gallring. Motionerna utmynnar i denna del i förslag till
vissa grundläggande stadganden i skogsvårdslagen av annat innehåll än de
nuvarande.
I den andra av de av motionerna omfattande frågorna påpekas, att nuvarande
rättspraxis icke lägger hinder i vägen för arrondering av skogsägor
genom utbyte av'' skogsskiften bolag och andra juridiska personer emellan.
Emellertid anses ovannämnda s. k. bolagsförbudslag av'' år 1925 försvåra
ägoutbyten mellan bolagen och andra skogsägare. Man menar alt den
onödigt tyngande form som i lagen föreskrives för vissa sådana byten bör
kunna avlägsnas och hänvisar i detta avseende till ett av 1951 års jordrationaliseringsutredning
år 1954 framlagt förslag, innebärande en betydande
förenkling. Enligt förslaget skall tillståndsgivningen i fråga om bolagsförvärv
uppdragas åt lantbruksnämnderna, varigenom ett fastare samarbete
skulle skapas mellan lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen. Motionärerna
finner jordbruksrationaliseringsutredningens förslag i stort sett
ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Viss omprövning i syfte att göra
förslaget ännu mera lämpat för strävanden att sammanföra skogsmarken
i lämpliga brukningsenheter bör dock ske.
Vad slutligen samarbetet inom småskogsbruket beträffar, anser motionärerna
att utgångspunkten bör vara att finna en lösning för att skapa tillgång
till sakkunnig driftspersonal och för sysselsättning och anställning
av heltidsarbetare. Man anser skogsvårdsstyrelsernas nuvarande belastning
med stämplingar och dylikt efter hand böra begränsas och att skogsägarföreningarna
icke bör anförtros förvaltningsansvar över småskogsbruk
i någon större omfattning. Motionärerna framlägger härefter ett förslag till
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1950
lösning av samarbetsfrågan, innebärande, att ett antal mindre skogsägare
bildar en skogsförvaltningsförening. Åt denna överlämnar medlemmarna förvaltningen
av sina skogsmarker. Föreningen anställer sakkunnig driftsledare,
och denne överenskommer med delägarna om en plan i fråga om
skogsskötseln på området. Anslutningen förutsättes skola ske helt på frivillighetens
grund, men möjlighet bör skapas för tvangsanslutning a\ skogsägare,
som vansköter sin skog. Det sålunda framförda förslaget böi jämte
andra uppslag komma under övervägande vid en av regeringen igangsatt
utredning angående samarbetets problem inom småskogsbruket.
Yttrandena
Samtliga remissinstanser utom länsstyrelsen i Västerbottens län och
Landsorganisationen avstyrker ändring för närvarande av gällande
skogsvårdslag i de avseenden som åsyftas av motionärerna. Detta
gäller även skogsvårdsstyrelserna, av vilka de flesta i tämligen bestämda
ordalag avvisar tanken på en reform. Endast skogsvardsstyrelsen i Västerbottens
län intar en mera försiktig ståndpunkt och uttalar, att en omarbetning
av skogsvårdslagen icke är absolut nödvändig för ernående av en intensifiering
av skogsvården.
Skogsstyrelsen sammanfattar skogsvårdsstgrelsernas yttranden i denna
del på följande sätt:
A. Uttalanden gemensamma för samtliga skogsvårdsstyrelser
1. Ingen reformering av gällande skogsvårdslag är f. n. nödvändig. En
av styrelserna (Västerbottens län): »omarbetning är icke absolut nödvändig».
2. Inga större svårigheter, kontroverser el. dyl. av i motionerna antydd
art och omfattning har försports i samband med hittillsvarande tillämpning
av 1948 års lag.
3. Skyddet för den utvecklingsbara skogen bör bibehållas liksom alla
stadganden i anslutning till lagens allmänna bestämmelser i 1 § (principerna
om lönsamhet och i huvudsak jämn avkastning).
4. Ingen annan skärpning av lagens krav å reproduktionsskyldighet är
erforderlig än vad som kan åvägabringas genom av skogsstyrelsen föianstaltad
översyn av anvisningarna till lagen.
5. För ett intensifierat skogsodlingsarbete krävs i första hand ökade medel
för plant- och fröanskaffning.
B. Uttalanden som är gemensamma för flertalet skogsvårdsstyrelser
1. Inget tvång till avverkning erfordras utöver vad 16 och IT §§ i lagen
redan nu tillstädjer. Två styrelser (Hallands och Bohus län) överväger om
inte möjligheter bör tillskapas att framtvinga gallring i ung skog när en försummad
sådan åtgärd kan förväntas leda till väsentligt nedsatt produktion.
Reservanter i en av dessa styrelser anser att en dylik utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas
befogenheter förutsätter ändrad lagtext i 16 §.
2. Anvisningarna till lagen bör moderniseras i nivå med forskningens senaste
rön och utvecklingens krav i övrigt.
3. Inga lagbestämmelser bör utfärdas för tvångsanslutning av skogsägare
till sambruksföreningar.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Såsom exempel på skogsvårdsstyrelsernas ståndpunkt må här redovisas
följande uttalande av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län.
Motionärerna synes framför allt mena, att man skall kunna kräva mera
i kronor (per hektar räknat) i samband med återväxtåtgärder. Styrelsens
uppfattning i denna sak är, att om kostnadsgränserna hålls tillräckligt vida,
så finns icke anledning att rubba på nuvarande lagbestämmelser. Kostnadsgränserna
anges ej i själva lagen utan i tillämpningsföreskrifterna, vilka då
och då bör omprövas.
Det uttalas i motionerna, att det måste vara priset på virket som avgör
till vilken ålder det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt att förlägga slutavverkningen.
Omfört i praktiken skulle detta under en konjunktur med
höga massavedspriser och förhållandevis låga timmerpriser betyda, att den
allmänna skogsskötseln skulle anknytas till korta omloppstider och svaga
gallringar (som premierar massavedsproduktionen).
Efter någon tid svänger måhända konjunkturerna, så att timmerproduktionen
ställer sig fördelaktigare. Detta skulle då medföra, att skogsskötseln
ånyo ställs om till längre omloppstider och hårdare gallringar. En
sådan uppläggning av skötselprogrammet skulle, enligt styrelsens bestämda
uppfattning, vara synnerligen olycklig. Att den är ohållbar belyses ju även
av det förhållandet, att storskogsbruket ej tillämpar dylika principer på
egna skogar. Där anlägger man i stället långsiktiga synpunkter som i 1948
års lag. Detta är, enligt styrelsens åsikt, det enda riktiga. Kontakten med
de ekonomiska förutsättningarna på lång sikt bör alltid förefinnas.
Tolkningen av begreppet utvecklingsbar skog kan måhända vid första påseende
te sig svår, men erfarenheten har visat, att det under årens lopp utkristalliserat
sig en last praxis i tolkningen, som icke lämnar rum för subjektivitet
och rättsosäkerhet. Styrelsen kan på basis av många års erfarenhet
vitsorda, att det är mycket säilan klagan anföres mot styrelsens tolkning
av begreppet utvecklingsbar skog. Detta tyder på att en stabilisering skett
även av allmänhetens uppfattning härutinnan. Lagens 6 § är utan tvekan
en av hörnpelarna i den nuvarande skogsvårdslagen.
Styrelsen anser, att den nu stabiliserade gränsdragningen mellan utvecklingsbar
och icke utvecklingsbar skog utfaller väl. Styrelsen har ett effektivt^
och fast skydd för skogsbestånden mot för tidig slutavverkning upp till
75-årsåIdern. Då slutavverkningen i anedeltal sker vid 10-årsåldern, framgår
härav att den tidrymd bestånden befinner sig under skogsi’årdslagens
7 § (såsom icke utvecklingsbar skog) normalt rör sig om ca 25 år. Skogsägarens
dispositionsrätt över denna del av skogskapitalet är relativt fri.
Motionärernas förslag att göra alla uttag, som icke avser ändamålsenlig
gallring, beroende av anmälningsplikt och särskilda därav föranledda anstalter
från skogsvårdsstyrelsernas sida, framstår såsom alltför rigoröst och
omständligt.
Skogsstyrelsen anför för egen del bland annat följande.
Man kan nog med fog göra gällande, att lagtillämpningen numera på del
hela taget funnit sin form och visat god verkningsgrad, ett omdöme som
utan undantag styrks av skogsvårdsstyrelsernas utlåtanden. Några verkligt
fundamentala brister i lagen har inte givit sig till känna. Att ovivelaktigt eu
del svagheter och otydligheter kunnat iakttagas sammanhänger kanske
mindre med själva lagen än med ofullkomligheter i tillämpningsnormerna.
Dessa har behov av förenklingar och förtydliganden, vilket föranlett skogsstyrelsen
att förbereda en grundlig överarbetning av dem.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
9
1948 års skogsvårdslag förtjänar sålunda övervägande ett gott betyg.
Samtidigt får man i rättvisans namn inte förbise, att (ten genom vissa justeringar
och kompletteringar säkerligen skulle kunna vinna i ändamålsenlighet
och överensstämmelse med nuvarande syn på såväl skogsbrukets förhållanden
som naturvården och andra betydelsefulla intressen, vilka berörs
av skogsvårdslagstiftningen och blivit mer framträdande på sistone.
Det alternativ till gällande skogsvårdslag, som ställts upp i motionen, är
endast fragmentariskt utformat och ger därför inte tillräckligt underlag för
ett mera allsidigt bedömande. Framställningssättet kan lätt förorsaka missuppfattning,
när man söker utläsa dess ledande idéer, och man måste över
huvud taget på många punkter ställa sig frågande vart de antydda konturerna
för en lagreform syftar. Med detta förbehåll synes den bärande tanken
vara, att skogsvårdslagen skall i hög grad förenklas, lösgöras från lönsamhetens
rättesnöre och helt koncentreras kring skyldighet för skogsägaren
att sörja för ny skog i den avverkades ställe, samtidigt som det direkta
skyddet för den uppväxande skogen avskaffas. I en ny lag skulle sålunda
skogen i det utvecklingsskede, vars betydelse för den totala värdeavkastningen
är så utomordentligt stor, lämnas utan försvar mot olämpliga huggningsingrepp.
Bortsett från motionernas långt drivna fordran på i huvudsak
jämn avkastning från varje skogsägares mark förefaller en sådan omläggning
nära nog innebära ett återgående till 1903 års nivå. Huruvida de i
motionen framlagda synpunkterna på lagstiftningens grundprinciper skulle
kunna medföra större entydighet än de som kommit till uttryck i nuvarande
lag verkar problematiskt, då synbarligen olika bedömningsregler
skulle gälla i fråga om återväxtåtgärder efter avverkning och sådana på av
ålder kal mark ävensom i andra sammanhang t. ex. vid gallring. Som redan
berörts innehåller motionerna vidare en rekommendation ang. möjligheter
för skogsvårdsstyrelse att med tvångsmedel kunna ingripa mot skogsägare,
som inte gallrar i tid eller ej slutavverkar mogen skog. Även om själva gallrings-
och avverkningsåtgärden som sådan är synnerligen önskvärd — framför
allt ur lönsamhetssynpunkt — synes ofrånkomligt att ett dylikt tvångsmedel
i tillämpningen stöter på betydande svårigheter av växlande slag. De
med mogen skog överbestockade fastigheterna torde också numera vara
rätt fåtaliga i vårt land, samtidigt som ackumulerade röjnings- och gallringsbehov
finns snart sagt på varje skog. Önskemålet att uppmärksamma
behovet av snabbare restaurering av gamla kalmarker och vanskötta skogsmarker
torde strängt taget mera vara en fråga om ökad medelstilldelning
(till skogsvårdsanslag, plantskoleverksamhet in. in.) än ett lagstiftningsbehov.
Redan nuvarande skogsvårdslag medger ju ingripande i dylika fall,
men tillgängliga anslagsmedel har inte på långt när räckt ens till de frivilliga
åtgärderna, än mindre till ålägganden.
De flesta remissinstanserna gör uttalanden av innebörd, alt skogsvårdslagen
varit i tillämpning alltför kort tid och att tillräckliga erfarenheter därför
icke vunnits rörande frågan om behovet av eu reformering. Hit hör, förutom
skogsvårdsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och
Värmlands län, den senare genom länets hushållningssällskap, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges lantbruksförbnnd och Sveriges skogsägarföreningars
riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.
Mot 1 ö n s a in h e t s p r i n c i p e n som teoretiskt underlag för skogsvårdslagstiftningen
anser domänstyrelsen invändningar icke kunna göras,
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
och denna uppfattning synes omfattad jämväl av flertalet övriga remissinstanser.
Även skyddet för den utvecklingsbara skogen
anses böra bibehållas av de flesta remissinstanserna.
Lantbruksstyrelsen anför bland annat följande.
Vad angår frågan om eu reformering av skogsvårdslagen bar i motionerna
anförts vissa skäi, som enligt motionärernas uppfattning talar för att man
skulle företaga en översyn av denna lagstiftning. Vissa av dessa synas dock
knappast vara av sådan vikt, att det enbart på grund av dem kan anses motiverat
att redan nu igångsätta en översyn av den blott några år gamla lagen.
Detta gäller exempelvis vad motionärerna anfört om att erfarenheterna
efter lagens tillkomst visat, att man i allt större utsträckning bör låta återväxtåtgärderna
ta formen av plantering och sådd och att utvecklingen sålunda
på detta område skulle ha gått förbi de krav, som uppställes i
skogsvårdslagen.
Vad här anföres synes emellertid innebära en underskattning av de möjligheter,
som skogsvårdslagen ger att påfordra vidtagande av aktiva återväxtåtgärder.
Och även om dessa möjligheter icke skulle anses fullt tillräckliga,
torde vad motionärerna anfört om den positiva viljan hos skogsägarna
att vidtaga längre gående åtgärder än lagen kräver icke kunna tagas som
bevis för att en omedelbar revision av lagstiftningen skulle vara nödvändig.
Det torde dessutom knappast vara berättigat att så generellt som i motionerna
göres hävda att självföryngring skulle vara en primitiv metod, som
bör frångås. Både plantering och självsådd har enligt vetenskap och praktisk
erfarenhet alltjämt sin givna plats i skogsbruket beroende på skogstyp
och miljöförhållanden.
Icke heller synes vad motionärerna i detta sammanhang anfört om att kostnader
för föryngringsåtgärder — bortsett från föryngringsåtgärder å gamla
kalmarker — i princip alltid bör betraktas som eu avverkningskostnad vara
invändningsfritt.
I motionerna kritiseras vidare den i nuvarande skogsvårdslag förekommande
bestämmelsen, att utvecklingsbar skog ej får avverkas annorledes än
efter ändamålsenlig gallring, och föreslås, att denna bestämmelse skall ersättas
med ett stadgande av innebörd att annan avverkning än sådan, som
har karaktären av ändamålsenlig gallring, skall få vidtagas endast efter det
anmälan till skogsvårdsstyrelsen skett och denna varit i tillfälle att genom
överenskommelse eller åläggande träffa sådana anstalter, som säkerställa
föryngring och en i huvudsak jämn avkastning. Styrelsen är dock tveksam,
huruvida de skäl, som motionärerna anfört för ändring av lagen på denna
punkt, kunna anses tillräckliga. Som motionärerna framhållit har man i
praktiken även inom ramen för den nuvarande skogsvårdslagstiftningen
kunnat komma till rätta med de problem, som kunna uppstå, då man för att
lägga ur föryngringsytor av lämplig storlek även kan vilja röra smärre bestånd,
som innehålla utvecklingsbar skog. Härtill kommer, att eu ändring av den
innebörd, som motionärerna antytt, om den skulle få någon reell effekt,
skulle betyda en mycket kraftig ökning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda
och dessutom medföra en utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas befogenheter
att ingripa i den enskilde skogsägarens dispositioner, som knappast
kan anses påkallad. Skyddet mot för tidig avverkning av sådan producerande
ung och medelålders skog som i nuvarande lag benämnes utvecklingsbar
skog bör enligt styrelsens mening bibehållas.
Jämväl vad motionärerna anfört om att det understundom kan förekomma
att skog överhålles längre än som ur ekonomisk synpunkt kan anses lämpligt
torde knappast kunna anses utgöra något mera tungt vägande skäl för en
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1950
översyn av lagen. De fall, där så sker, torde nämligen i förhållande til! den
totala skogsmarksarealen vara mycket obetydliga.
Däremot förefinnes andra omständigheter, vilka enligt lantbruksstyrelsens
uppfattning betydligt starkare än de nyss anförda tala för att en översyn av
skogsvårdslagen nu bör igångsättas. En av dessa är att, såsom även beröres
i motionerna, de lönsamhetskalkyler, vilka enligt nuvarande lag skola vara
avgörande för reproduktionspliktens inträdande och omfattning, synas vara
av diskutabelt praktiskt värde. Det har nämligen visat sig vara utomordentligt
vanskligt att på teoretisk väg finna hållbara och i praktiken användbara
grunder och beräkningsmetoder för dylika kalkyler, och det synes med hänsyn
härtill kunna ifrågasättas, om man ej bör söka finna en säkrare och
mera lättillämplig grundval för bestämmandet av dels gränsen för avverkningsmogen
skog, dels reproduktionspliktens omfattning. Därvid torde det
även böra övervägas, om man ej med hänsyn till de krav, som man numera
till följd av de höjda skogsvärdena bör ha rätt att ställa på det allmänna
skogstillståndet, bör kunna tillämpa strängare regler än hittills i fråga om
reproduktionsplikten.
Vid sidan av de för all skogshushållning grundläggande föryngringsfrågorna
synes det vidare finnas anledning att vid en revision av skogsvårdslagen
beakta den i den nuvarande lagen blott föga uppmärksammade frågan
om ungskogsvården. För värdeavkastningen på lång sikt är det nämligen
av utomordentligt stor vikt ej blott att reproduktionsfrågan löses på ett tillfredsställande
sätt utan även att plant- och ungskogarna bli väl skötta medan
de befinner sig i det stadium, att de ännu icke kan lämna något ekonomiskt
utbyte men kräva investeringar för att man skulle kunna räkna med en tillfredsställande
framtida virkesskörd av god kvalitet. I detta avseende föreligger
flerstädes allvarliga eftersläpningar i svenskt skogsbruk, och det synes
nödvändigt, att vissa krav härvidlag skall uppställas i lagen.
Bland de avsnitt, som bör särskilt uppmärksammas vid en revision av
skogsvårdslagen, vill lantbruksstyrelsen vidare peka på bestämmelserna om
att jämn avkastning bör eftersträvas. Den jämna avkastningens princip
hänför sig ju väsentligen till omtanken om den enskilde skogsägarens kontinuerliga
behov av sysselsättning i och ekonomiskt tillflöde från skogen.
Bestämmelsen kan emellertid i fråga om skog med oregelbunden åldersfördelning
komma i stark konflikt med det biologiskt och ekonomiskt motiverade
awerkningskravet och på så sätt komma att strida ej blott mot den enskilde
skogsägarens ekonomiska intressen utan även mot det allmännas
intresse av att skogsmarkens avkastningsförmåga skall utnyttjas på bästa
sätt. Härtill kommer att i vart fall sysselsättningssynpunkterna — med hänsyn
till de goda sysselsättningsmöjligheter som föreligga — numera ej torde
kunna tillmätas fullt ut lika stor betydelse som tidigare. Det synes därför
önskvärt, att bestämmelsen skall omprövas i syfte att söka finna en lösning,
som medger en mera smidig anpassning till de föreliggande förhållandena.
Medan flertalet remissinstanser synes eniga om tanken att någon reform
av gällande skogsvårdslag för närvarande icke är av nöden, förefaller lika
stark enighet råda därom att tillämpningsföreskrifter n a är i
behov av förenklingar och förtydliganden. Uttalanden av denna innebörd
görs av nära nog alla remissinstanser, vilka yttrat sig i fråga om behovet av
en reform av skogsvårdslagstiftningen. Skogsstyrelsen yttrar i denna fråga
bland annat följande.
Skogsstyrelsens hittillsvarande erfarenheter ger inte tillräcklig anledning
att tillstyrka eu genomgripande reformering redan nu av 1048 års skogs
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
•vårdslag, möjligen vidtagande av vissa justeringar och kompletteringar i densamma
för att bota mindre brister och öka dess tidsenlighet. Även enligt
skogsvårdsstyrelsernas samstämmiga uppfattning bör en ingående lagrevision
t. v. anstå. Med hänsyn till de meddelade tillämpningsnormernas betydelse
för lagens praktiska verkan är det däremot påkallat, att dessa snarast
överarbetas i förtydligande och förenklande syfte, en uppgift som närmast
torde tillkomma skogsstyrelsen i samverkan med olika intressenter och med
utnyttjande av nuvarande kunskapsmaterial. Arbetet med denna översyn
har redan påbörjats inom ämbetsverket.
På några håll påpekas, att motionärernas förslag rörande ny utformning
av skogsvårdslagen innebär ytterligare inskränkningar i den
enskilde skogsägarens rätt, och avvisas bestämt tanken på sådana.
Hit hör Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.
De två förstnämnda sammanslutningarna samt länsstyrelsen i Kronobergs
län understryker, att 10 och 19 §§ i skogsvårdslagen öppnar möjlighet för
skogsägaren, dels att erhålla förhandsuttalande av skogsvårdsstyrelsen huruvida
viss skog är att anse som utvecklingsbar, vilket är ägnat att undanröja
tveksamhet rörande tolkningen av detta begrepp, dels ock att med
skogsvårdsstyrelsen träffa överenskommelse om skogsvårdande åtgärder.
De två nämnda förbunden, vilka avgivit ett gemensamt yttrande, gör
bland annat följande uttalande.
Skogsvårdslagen anvisar i § 19 möjligheter för skogsvårdsstyrelsen atl
med skogsägaren träffa överenskommelse om skogsvårdsåtgärder. Skulle
paragrafen kunna ges en översyn i förenklingssyfte har förbunden intet att
erinra däremot. I fall, då överenskommelse inte kan träffas, är det nämligen
en omständlig procedur att skogsvårdsstyrelsen först skall påkalla undersökning
av skogsstyrelsen, skogsstyrelsen förordnar sakkunnig person att
med biträde av två ojäviga gode män undersöka förhållandet; synemännen
skall avge redogörelse till skogsvårdsstyrelsen, som ånyo skall söka få
till stånd överenskommelse. Om likväl överenskommelse icke kan träffas
skall saken enligt § 20 i skogsvårdslagen gå till domstol, som äger föreskriva
de åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd som av förhållandena
påkallas.
När det gäller begreppet utvecklingsbar skog ansåg Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund i sitt yttrande till 1948 års lag, att införandet av ett
nytt begrepp »utvecklingsbar skog», i stället för de tidigare begreppen äldre
och yngre skog, inte skulle ge någon säkerhet vid bedömningen av avverkningsgränsen,
eftersom inte ens den skogliga produktionsforskningen kunde
bestämt fixera gränsen mellan utvecklingsbar och annan skog. Under de år
som lagen tillämpats har detta också visat sig vara fallet. De lagövervakande
myndigheterna har arbetat sig fram till en praktisk tillämpning, av motionärerna
kallad »uppluckring».
Trots att sålunda begreppet utvecklingsbar skog är svårt att tolka, anser
förbunden att ett borttagande av denna begränsning skulle kunna utnyttjas
för avverkning av sådana bestånd som inte borde avverkas. När man nu
vet att under de år som gått sedan 1948 en viss praxis beträffande tolkningen
av begreppet utvecklingsbar skog hunnit utbildas inom skogsvårdsstyrelserna
och deras personal och säkerligen även hland skogsägarna, så
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
13
borde man väl kunna känna sig tillfredsställd med lagens tillämpning. Förbunden
anser därför det vara lyckligast att ingen ändring göres i skogsvårdslagen
i detta stycke och kan därför icke tillstyrka att begreppet utvecklingsbar
skog nu avföres ur lagtexten.
Undertecknade förbund kan sålunda inte finna att någonting har inträffat
som nu kan aktualisera genomgripande ändringar av i 1948 års skogsvårdslag.
Den synes tvärtom efter här berörd mindre översyn väl fylla sitt
viktiga ändamål vid fortsatt god tillämpning av våra skogsvårdsmyndigheter.
Enligt vad sålunda anförts synes det förbunden att, därest åtgärder i de
remitterade motionernas syfte av riksdagen anses böra vidtagas, desamma
borde begränsas att avse
i fråga om skogsvårdslagstiftningen viss översyn av § 19 skogsvårdslagen.
Domänstyrelsen anser en översyn av skogsvårdslagen vara erforderlig i
ett av motionärerna icke berört avseende. Styrelsen yttrar härom.
I detta sammanhang vill styrelsen erinra om den tidigare bestämmelsen
i 1923 års skogsvårdslag om kravet på tillstånd från vederbörande skogsvårdsstyrelse
för rätt att företaga avverkning av äldre skog under de fem
första åren efter förvärv av fastigheten. Denna bestämmelse upphävdes i
samband med tillkomsten av nuvarande skogsvårdslag under åberopande av
föreskrifterna i denna lag om jämnhet i avkastningen. Styrelsen har kommit
i nära kontakt med denna fråga i samband med verkets försäljningar
av skog och skogsmark. Styrelsens erfarenhet av tillämpningen — beträffande
dessa försäljningar — av skogsvårdslagens bestämmelser om den
jämna avkastningen är, att styrelsen icke med stöd av dessa bestämmelser
kan förutse, hur skogen i den nya ägarens hand kommer att utnyttjas. Värdet
på ifrågavarande salulotter är i mycket hög grad beroende på möjligheterna
att i det aktuella fallet företaga omedelbara avverkningsuttag, särskilt
i fråga om äldre och värdefullare skog. Det vore en fördel om man redan i
samband med värderingen av dylika salulotter kunde förutse vilka avverkningsuttag,
som konnne att ske i den nya ägarens hand, särskilt under de
första åren efter förvärvet. Det är sannolikt att möjligheten till sådan bedömning
skulle vara större än nu, därest den förutnämnda bestämmelsen i
1923 års skogsvårdslag om tillståndstvång för avverkning under de fem
första åren efter förvärvet hade behållits vid utformande av den nya skogsvårdslagen.
Styrelsen anser, att denna fråga bör upptagas till övervägande,
oavsett om den föreslagna översynen av skogsvårdslagen i övrigt kommer
till stånd.
I fråga om de två yttranden, vilka innebär tillstyrkande av motionerna
i denna del, torde utskottet få återkomma till Landsorganisationens i ett senare
sammanhang. Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar bland annat
följande.
Om skogsskötseln i Västerbottens län vill länsstyrelsen anföra, att vården
av skogarna i det stora hela taget länge varit i hög grad försummad och
att detta omdöme även måste drabba de allmänna skogarna. Vid senaste
riksskogstaxeringen för omkring 15 år sedan betecknades tillståndet som
otillfredsställande på en fjärdedel av länets skogsmarksareal, motsvarande
800 000 hektar, varav 205 000 hektar var genom avverkning uppkomna
obehandlade kalmarker.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1056
På senare tid, och särskilt under det senaste årtiondet, har dock en påtaglig
förbättring i skogsskötseln inträtt. Särskilt faller den i ögonen på de
domänverkets och vissa bolags marker som äro samlade i större komplex.
På hondeskogarna är förbättringen icke lika framträdande enär enheterna
där är små och splittrade, men även på åtskilliga av dessa skogar har under
skogsvårdsstyrelsens ledning och på sista tiden även med skogsägareföreningens
medverkan utförts ett gott skogsvårdsarbete.
Motionärerna framhåller att nuvarande skogsvårdslag är föråldrad. Skogsvårdsstyrelsen
i Västerbotten har i ett till skogsstyrelsen avgivet yttrande utförligt
uppehållit sig vid frågan om gällande skogslagstiftning behöver ändras
och besvarat denna fråga nekande. Styrelsen anser däremot att tillämpningsföreskrifterna
kan behöva ändras. För egen del vill länsstyrelsen i
detta sammanhang uttala, att den finner det otillfredsställande, att en
skogsägare skall äga laglig rätt att slutavverka ett skogsbestånd och i
vissa fall kunna befria sig från ansvaret för erforderliga återväxtåtgärder
genom att anföra, att de medel, som insättas på åtgärderna, icke kommer
att lämna framtida ränteavkastning. Länsstyrelsen förenar sig därför med
motionärerna i deras yrkanden att skogsvårdslagen bör kräva mer av skogsägaren
än nu är fallet.
Länsstyrelsen anser, att de av motionärerna väckta frågorna är av sådan
vikt att en utredning bör komma till stånd.
Vad härefter angår den av motionärerna påkallade översynen av
lagstiftningen om förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom, är samtliga
remissinstanser ense med motionärerna om behovet och ändamålsenligheten
av förenklade bestämmelser på detta område.
Flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar hänvisar till det av
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning framlagda förslaget (SOU
1954:16).
Lantbruksstyrelsen gör följande uttalande.
Vad angår det sakliga innehållet i bolagsförbudslagstiftningen ha motiorärerna
särskilt ansett ändring på en punkt tänkbar. De ifrågasätta nämligen,
om man ej skulle kunna helt slopa kravet på tillstånd vid förvärv
från bolag till bolag, eftersom denna prövning är av helt formell natur.
Lantbruksstyrelsen kan icke helt dela motionärernas uppfattning på denna
punkt. Det är visserligen riktigt, att det i regel ej torde finnas någon anledning
för det allmänna att hindra dylika överlåtelser. Fall kunna emellertid
förekomma, då en verklig prövning kan vara befogad. Lantbruksstyrelsen
tänker härvid på sådana fall, då den mark som överlåtelsen avser,
är i särskilt hög grad behövlig för förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Det torde ej vara utan värde för bolagen att i dylika fall få kännedom
om lantbruksnämndens uppfattning innan överlåtelsen blir definitiv,
och i övriga fall, där något kvalificerat rationaliseringsintresse ej föreligger,
torde prövningen, därest den normalt lägges hos lantbruksnämnderna i stället
för, såsom nu är fallet, hos Kungl. Maj:t kunna ske snabbt och utan
någon egentlig omgång. Lantbruksstyrelsen finner därför övervägande skäl
tala för att tillståndsgivningen bör behållas i fråga om dylika förvärv.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
15
I motionen har på tal om arronderingsverksamhet inom skogsbruket även
anförts, att det måhända kunde ha betydelse om någon representant för
skogsbruket kunde beredas tillfälle att vid behandlingen av dylika frågor
fungera som ledamot av lantbruksnämnd. Lantbruksstyrelsen vill i anledning
härav framhålla, att det med hänsyn till den stora betydelse — såväl
då det gäller arronderingsfrågor som eljest — som skogen har även för lantbruksnämndernas
verksamhet i de mera skogsbetonade länen, givetvis är
angeläget att ledamöterna i nämnden skall äga intresse för och förtrogenhet
med skogsfrågor. Några bestämmelser om representation i nämnden för olika
intressegrupper finnas emellertid icke och det kan redan med hänsyn
härtill enligt lantbruksstyrelsens uppfattning icke anses lämpligt föreskriva
att man vid behandlingen av frågor, som beröra storskogsbruket, skulle ha
en representant för detta som ledamot i nämnden.
Domänstyrelsen uttalar sig jämväl särskilt i den av lantbruksstyrelsen
sålunda upptagna frågan. Styrelsen yttrar.
Enligt bestämmelser, som har varit gällande sedan 1870-talet — från början
genom föreskrifter i de aktuella fallen och senare generellt — skall
lörsäljningsmedel, som inflyter vid avyttring av kronans jord, utnyttjas
för inköp av skogbärande mark. Statsmakterna har sålunda sedan lång tid
gått in för att statens skogsinnehav successivt skall ökas i samma män som
jordbruksinnehavet minskas. Försäljningsmedlen tillföras sedan 1912 en särskild
markfond. Nya skogsmarker skall genom domänverket successivt inköpas
inom ramen för i markfonden tillgängliga medel. För närvarande
finns inom markfonden omkring 40 miljoner kronor, och årligen tillföres
ett belopp av omkring 2 miljoner kronor. I den mån skogsmark icke lämpligen
kan inköpas, utnyttjas medlen i domänverkets rörelse. Beslut om inköp
fattas av Kungl. Maj :t på förslag av domänstyrelsen.
Före tillkomsten av lantbruksnämnderna 1947 förlöpte inköpsverksamheten
i stor.t sett enligt dessa grundlinjer. Inköpen omfattade dels större komplex,
vilka kunde ställas under självständig förvaltning, dels ett flertal
mindre områden, som kompletterade nuvarande innehavet av skogsmark i
form av arrondering av skogarna eller mindre friliggande skiften i deras
närhet. Sedan lantbruksnämnderna tillkommit, har denna verksamhet blivit
betydligt försvårad. Ehuru några bestämmelser därom icke införts, har
domänstyrelsen från denna tid ansett sig i varje enskilt fall böra infordra
yttrande från vederbörande lantbruksnämnd i fråga om uppkommande förslag
till inköp. Det har ofta visat sig, att lantbruksnämnderna ställt sig avvisande
till kronans inköp. Den av statsmakterna beordrade inköpsverksamheten
har därigenom kommit att stagnera. Ej sällan gör lantbruksnämnden
gällande, att inköp av viss skogsmark måste kompenseras genom att kronan
tillhandahåller samma markareal på annat håll för rationaliseringsverksamhet.
Domänstyrelsen anser detta förfarande vara i strid med av statsmakterna
meddelade direktiv. Staten skall på samma sätt som övriga skogsägare
ställa mark för rationaliseringsändamål till förfogande i de aktuella fall,
då sådant påfordras, och styrelsen har självfallet alltid ställt sig lojal i dylika
frågor. Även rena arronderingsköp från kronans sida plägar motarbetas
av lantbruksnämnderna, därför att staten är köpare. Den betydande inköpsverksamhet,
'' som bedrives av lantbruksnämnderna — i deras hand befinner
sig för närvarande omkring 50 000 ha skogsmark och årligen inköpes omkring
12 000 ha, motsvarande mer än ett mellansvenskt statsskogsrevir
synes understundom också inrikta sig på sådana objekt, som enligt styrelsens
mening bör direkt tillföras domänverket. Detta finner domänstyrelsen
vara otillfredsställande.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Den här påtalade inställningen möter man ofta hos lantbruksnämnderna.
Nämnda utveckling beror säkerligen på att ledamöterna i lantbruksnämnderna
huvudsakligen är personer med starka jordbruksintressen, som motsätta
sig varje utvidgning av storskogsbruken, enkannerligen det statliga.
Domänstyrelsen har i yttrande över 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
föreslagit en sådan omorganisation av nämnderna, att samtliga
nämnder förstärkes med minst en ledamot med skoglig utbildning och erfarenhet
i praktiskt skogsbruk.
I anslutning härtill vill domänstyrelsen tillstyrka motionärernas förslag
om utvidgning av lantbruksnämnderna med en ledamot för storskogsbruket.
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning anför.
Beträffande bolagsförvärvslagstiftningen har Kungl. Maj :t den 21 november
1952 uppdragit åt utredningen att verkställa översyn av lagen den 18
juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom. Utredningen har i avgivet betänkande med förslag
till jordrationaliseringslag in. m. (SOU 1954: 16) jämväl framlagt förslag
till lag om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet.
I proposition till 1955 års riksdag (nr 165) anförde departementschefen
att bolagsförbudslagstiftningens utformning synes äga sådant samband
med det till utredningen överlämnade spörsmålet om skogskompletteringen
att den i dåvarande sammanhang icke borde upptagas till lösning.
Frågan om bolagsförbudslagstiftningen synes sålunda vara föremål för
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet. Utredningens förslag avseende skogskompletteringen
torde inom närmaste månader komma att till Kungl. Maj:t
överlämnas.
I fråga om åtgärder till befrämjande av samarbete mellan
mindre skogsägare för gemensam förvaltning av
skogstillgångarna uttalar praktiskt taget alla remissinstanserna helt
allmänt att samarbete i en eller annan form är nödvändigt mellan de mindre
enskilda skogsägarna för ernående av effektiv skogsvård, innebärande tillgång
till sakkunnig driftspersonal, möjligheter för sysselsättning och anställning
av heltidsarbetare o. s. v.
Emellertid anser de flesta hörda myndigheterna och sammanslutningarna,
att någon utredning i denna fråga icke bör företagas
utöver dem som för närvarande ombesörjes av 1955 års skogsvårdsutredning
och 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Uttalanden i denna
riktning göres av skogsstyrelsen jämte samtliga skogsvårdsstyrelser utom
den i Västerbottens län, lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, lantmäteri ty -relsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Sueriges lantbruksförbund, Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.
Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker genom hushållningssällskapet i
länet motionerna i denna del.
1955 års skogsvårdsutredning gör följande uttalande.
Ur direktiven för utredningen anföres följande utdrag: »Utredningen bör
undersöka möjligheterna att åstadkomma kvantitativa och kvalitativa förbättringar
i den nuvarande skogsvården. Målsättningen bör härvid vara att
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
17
befrämja skogsägarnas självverksamliet och samverkan för en rationellt bedriven
skogsproduktion ... De speciella problem, som ur arbetskraftssynpunkt
kan vara förbundna med skogsvården och skogsavverkningen på de
enskilda skogarna, bör uppmärksammas.»
Frågan om samverkan mellan skogsägare för att lösa bl. a. de besvärliga
arbetskraftsproblem, som är förknippade med en intensifiering och rationalisering
av skogsvårds- och avverkningsarbetena på enskilda skogar, ingår
alltså i vårt uppdrag. Då skogsvården ej bör betraktas som en från övriga
skogsarbeten fristående uppgift, har vi också funnit det naturligt, att de
samarbetsproblem, vi satts att undersöka, omfattar både skogsproduktion
och virkets avverkning, tillredning och transport.
Som utredningen ser saken torde det sålunda ej bli möjligt att vid dess
fortsatta överväganden i samarbetsfrågan komma förbi de problem, som
dragits upp i motionerna.
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning utreder jämväl frågan om
samarbete inom småskogsbrukets område. Utredningen anför härom.
Problemet om förbättrad arrondering av skogsfastigheter genom byten
ingår i de direktiv utredningen erhöll vid tillsättandet. Samarbete mellan
mindre skogsägare för gemensamma åtgärder på skogsförvaltningens område
har även för utredningen framstått såsom betydelsefullt, särskilt med
hänsyn till behovet av en effektivering av kompletteringen av jordbruk med
skog och därmed sammanhängande parcelleringsproblem. Utredningen har
i skrivelse den 26 januari 1955 till skogsvårdsstyrelser, hushållningssällskap
och lantbruksnämnder ävensom till vissa organisationer inom näringslivet
underställt dessa såväl skogsarronderingsproblemet som frågan om att
genom gemensam förvaltning — helt eller i viss utsträckning — av enskilda
skogar minska olägenheten av en uppsplittring av skogsmarken. Inom utredningen
har sedan lång tid förslag varit under utarbetande beträffande
lagstiftning på detta område. Resultatet härav torde i utredningens ovan
nämnda slutbetänkande komma att för Kungl. Maj :t framläggas.
Åtskilliga instanser uttalar, att det sannolikt icke skulle lyckas att intressera
skogsägarna för frivillig anslutning under sådana former som föreslås
av motionärerna och att förslaget därför är opraktiskt. Dit hör lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Kronobergs lön, Sveriges lantbruksförbund
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Tanken på tvångsanslutning ens i fall av vanvård avvisas också
av flera, bland annat på den grund, att underlåtenhet att avverka mogen
skog är ganska sällsynt. Denna del av motionerna avvisas särskilt bestämt
av länsstyrelsen i Kronobergs län, lantbruks förbundet och skogsägareföreningarnas
riksförbund samt Riksförbundet Landsbygdens folk.
Länsstyrelsen i Värmlands län avstyrker motionerna helt även i denna
del.
Från flera håll framhålles att samarbete bör få komma till stånd på skogsägarnas
egna initiativ och i former som väljs av dem själva i samförstånd
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 3 avd. Nr 20
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
med varandra och med intresseorganisationerna. Bland de former som särskilt
rekommenderas kan nämnas ökat samarbete inom skogsägarföreningarnas
ram. Detta förordas av, bland andra, länsstyrelsen i Kronobergs län.
Lantbruksförbundet och skogsägarföreningarnas riksförbund yttrar bland
annat följande.
Behovet av ökad samverkan mellan enskilda skogägare i syfte att nå en
förbättrad skogsvård har tidigare starkt framhållits av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund i en framställning till Kungl. Maj :t av den 15 december
1954 och i till framställningen fogad promemoria. Samtidigt har
riksförbundet rekommenderat skogsägareföreningarna att inom lokala områden
söka få till stånd sammanslutningar av skogsägare med en sammanlagd
skogsmarksareal, som efter växlande förhållanden kan utgöra ett lämpligt
arbetsobjekt för en skogssakkunnig som biträde åt skogsägarna. Den
sålunda anvisade arbetsformen bygger på den självklara förutsättningen,
att skogsägarna själva svarar för förvaltningen och skötseln av den egna
skogen men har tillgång till den fackman, som i olika hög grad behöver anlitas,
beroende på skogsägarnas växlande personliga förhållanden och olika
möjligheter att själva utföra arbeten i skogen. Principiellt synes man böra
sträva efter att skogsägarna får alltmer förbättrad yrkesutbildning och
därigenom möjligheter till ökad självverksamhet i fråga om skogliga åtgärder.
På det skogliga biträdet bör sålunda i första hand komma mera
kvalificerade arbetsuppgifter, såsom planering av åtgärder inom området,
stämplingar för beståndens successiva avveckling, ordnande med arbetskraftsfrågor
och maskinell utrustning in. m. I en sådan arbetsform bevaras
skogsägarens självbestämmanderätt under hänsynstagande till vad ett
ordnat samarbete innebär. Ett serviceorgan med inriktning på ökad självverksamhet
hos skogsägarna har alltså av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund rekommenderats. Inom vissa skogsägareföreningars områden
bär intresset för sådant samarbete redan resulterat i ett mindre antal skogsvårdsområden
eller bondeskogsdistrikt. Dessa har inordnats i respektive
skogsägareföreningars verksamhet, och några nya fristående föreningar har
sålunda inte tillskapats.
Inom flera skogsägareföreningar har åtgärder vidtagits för samarbete även
i andra former, främst genom ordnande av s. k. fasta arbetslag för skogsvårdsarbeten.
I ökad omfattning har sådana arbetslag under senare år kommit
till stånd under medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida. Även
skogsvårdsstyrelserna har på vissa håll organiserat arbetslag, huvudsakligen
för kulturarbeten. Det råder ingen tvekan om att utvecklingen på detta område
visar, att det föreligger ett behov av ökad samordning i fråga om arbetskraft
för skogsvårdsåtgärder av olika slag. Skogsägarna själva och skogsvårdsstyrelserna
har därför sökt sig fram till arbetsformer, som man ansett
svara mot de lokalt uppkommande behoven. Enligt förbundens mening är
det lämpligt och riktigt att pröva varje form av sådant frivilligt samarbete
skogsägarna emellan, som leder till ett förbättrat resultat av skogsbruket.
Med det livliga utvecklingsarbete på området, som nu kan konstateras, bör
man ha anledning vänta att lämpliga samarbetsformer kommer att utkristal
llGFäS
Av
det sagda framgår, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds rekommendation
om bildande av s. k. bondeskogsdistrikt utgör en tänkbar
lösning men att även andra former för samarbete bör kunna ge nöjaktiga
resultat. Förbunden förmenar emellertid — med de erfarenheter som vunnits
inom jordbrukets föreningsrörelse — att det är ur det enskilda skogs
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 är 1056
19
brukets synpunkt olämpligt med nya föreningsbildningar, som skulle kunna
uppträda som självständiga ekonomiska enheter och därmed försvåra ett
samgående och ett gemensamt uppträdande på virkesmarknaden och i övliga
ekonomiska, gemensamma frågor. Dessa konsekvenser har inte särskilt
berörts i motionen men måste givetvis omedelbart framträda vid föreningsmässiga
överväganden av motionens förslag.
Enligt motionen och senare uppgifter i pressdiskussionen om densamma
borde man vara försiktig med skogsägareföreningarnas utökade serviceverksamhet
i fråga om skogsvård, därför att man kunde riskera bristande förtroende
från medlemmarnas sida, t. ex. i sådana fall där föreningarna vore
starkt engagerade i skogsindustrien verksamhet. Man borde emellertid kunna
utgå ifrån att det knappast kan finnas någon anledning till erinran mot
att skogsägarna själva ordnar på ett bättre sätt än hittills för skogssakkunnigt
biträde vid skötseln av sina skogar och att detta sker i skogsägareföreningarnas
regi, om medlemmarna så önskar. Om skogsägarna själva genom
sin förening även förädlar virket bör bättre garanti vinnas för en riktig
prissättning på virket, än om skogsägarna inte har någon som helst insyn i
skogsindustrien. Åtminstone hittills har från skogsägarnas sida visats mycket
stor förståelse för nyttan av att inom rörelsen driva skogsindustriell
verksamhet i viss lämplig omfattning. Ett exempel härpå är givetvis tillkomsten
av Skogsägarnas Cellulosa Aktiebolag, där mer än BO 000 skogsägare
från hela landet tillskjutit ett belopp på ca 32 miljoner kronor. Någon anledning
att befara förtroendekriser inom skogsägareföreningarna i deras
fortsatta arbete av nu nämnd anledning anser förbunden inte föreligga.
Länsstyrelsen i Västerbottens län, som jämte Landsorganisationen tillstyrker
motionerna jämväl i nu förevarande avseende, yttrar bl. a.
Till sist uppehåller sig motionärerna utförligt vid frågan hur samarbetet
inom småskogsbruket skall ordnas för vinnande av storskogsbrukets fördelar.
Först vill länsstyrelsen anföra att det ännu icke torde vara klarlagt hur
stort ett skogsområde i olika delar av vårt land bör vara för att under god
skötsel lämna högsta möjliga utbyte. Denna fråga behöver närmare utredas.
Det är möjligt att det då skall visa sig att storskogsbrukets moderna skogsskötselmetoder,
som förutsätter stora enheter, icke passar och icke heller är
ekonomiska för bondeskogsbruket med den anknytning detta nu har och
bör ha till jordbruket, och att bondeskogsbruket bedrives bäst och lönsammast
i mindre enheter.
Vad beträffar formerna för ett samarbete mellan de mindre skogsägarna
för skogsförvaltningen framhåller motionärerna, med anförande av till synes
goda skäl, att skogsvårdsstvrelserna icke bör åtaga sig förvaltningsuppgifter
och att icke heller skogsägareföreningarna bör med sina övriga uppgifter
förena förvaltningen av medlemmarnas skogar. Motionärerna har
tänkt sig alt i stället skulle bildas särskilda skogsförvallningsföreningar på
frivillig grund, men betonar att även andra uppslag bör prövas. Länsstyrelsen,
som finner den skisserade organisationen väl omständlig, vill fästa uppmärksamheten
på alt på initiativ av skogsägareföreningarna och skogsvårdsstyrelsen
i Västerbotten nyligen i Norsjö socken bildats ett bondeskogsdistrikt
för förvaltning av bondeskogarna. Organisationen, som bygges
upp efter mönster av liknande sammanslutningar på ett par andra håll i landet,
har tilldragit sig stort intresse bland de mindre skogsägarna, varför man
har anledning att hoppas på förelagets framgång.
Länsstyrelsen anser alt de av motionärerna väckta frågorna är av den vikt
alt eu utredning bör komma till stånd.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Landsorganisationen har som eget yttrande åberopat ett av Svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet, Svenska träindustriarbetareförbundet och
Svenska pappersindustriarbetareförbundet gemensamt avgivet yttrande. Detta
innehåller bland annat följande.
En väsentlig fråga för skogspolitiken är givetvis vilka ägandeförhållanden
och institutionella förhållanden i övrigt den bör syfta till. Vid bedömningen
härav måste hänsyn tas till en mängd olika omständigheter av såväl ekonomisk
som social natur. Den grundläggande frågan är naturligtvis vilka förutsättningar
som under olika förhållanden föreligger för ett rationellt skogsbruk.
Motionärerna framhåller att man ännu saknar faktiskt underlag för
en generell bedömning huruvida bondeskogar eller bolagsskogar är bäst
skötta. En utredning av denna fråga pågår emellertid. Vi är inte beredda att
ta ställning till denna del av den skogspolitiska målsättningen innan resultatet
av denna utredning föreligger samt det kunnat klarläggas vilka möjligheter
det finns att genom sambruk inom småskogsbruket motväga en underlägsenhet
i skogsvård, i skogsbrukets mekanisering och i förutsättningarna
att bjuda skogsarbetarna tillfredsställande villkor. Vi hemställer därför
att den tilltänkta utredningen även i denna del måtte bli förutsättningslös.
Den allmänna målsättningens andra del, som berör frågan om skogsprodukternas
marknadsförande, aktualiserar en rad principiella problem i relationerna
mellan skogsbruket och jordbruket å ena sidan och skogsbruket
och skogsindustrierna å den andra.
Motionärerna är enligt vår mening alltför bundna i den traditionella uppfattningen
att skogsbruket huvudsakligen skall betraktas som binäring till
jordbruket och därför bör underordnas jordbrukets intressen. Det är inte
bara eller kanske ens i främsta rummet skogsindustriernas svårigheter vid
en ekonomisk kris som aktualiserar dessa problem. De enskilda och de statliga
skogsindustriernas möjligheter att utan egna skogar expandera eller ens
upprätthålla sin verksamhet i den ekonomiska kniptången mellan världsmarknadens
produktpriser och skogsägareföreningarnas råvaruprissättning
måste bli ganska begränsade. Den förskjutning av råvarutillgångarna från
norr till söder, som under senare år kännetecknat skogsbruket, måste leda
till en utbyggnad av skogsindustrierna i södra Sverige. Denna fråga är för
närvarande föremål för utredning. Det synes emellertid osannolikt att en
sådan utbyggnad skall kunna komma till stånd i tillräcklig omfattning enbart
genom skogsägareföreningarnas försorg. De statliga eller enskilda företag,
som därför vid sidan av dessa föreningar måste sörja för denna utbyggnad,
måste åtminstone ha någon del av sin råvaruförsörjning tryggad
till på förhand bestämda priser om de inte helt skall bii beroende av skogsägareföreningarnas
prispolitik.
Vi anser det av här anförda skäl synnerligen väsentligt att garantier skapas
för att en kommande utredning jämväl tar hänsyn till de ekonomiska
förutsättningarna för de enskilda och statliga skogsindustriernas fortbestånd
och utveckling och ej endast till det mindre jordbrukets behov av inkomsttillskott.
De åtgärder, som staten kan vidta för att stödja och genomdriva kravet
på ett effektivt skogsbruk, bygger dels på tvång (lagstiftning), dels på upplysning
(skolor, konsulentverksamhet etc.) och dels på direkta ekonomiska
incitament (bidrag till skogsvårdsåtgärder in. in.). Avvägningen av dessa
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1056
21
olika typer av åtgärder mot varandra är naturligtvis en delikat fråga. Möjligheterna
att förbättra skogsvården med vilken det vara må av dessa typer
av åtgärder begränsas emellertid starkt vid det mindre skogsbruket på grund
av dettas karaktär av bisyssla till jordbruket. Det är inte att begära att jordbrukare,
som har eu lång arbetsdag i sitt jordbruk och dessutom måste hålla
sig å jour med den tekniska och ekonomiska utvecklingen inom detta område,
också skall kunna skaffa sig de kunskaper som fordras för att kunna
bedriva ett modernt skogsbruk. Härtill kommer att de ofta ej bar erforderliga
ekonomiska och tekniska resurser för ett rationellt skogsbruk eller har
möjlighet att uppbringa den härför erforderliga arbetskraften. Frågan om
sambruk inom småskogsbruket får därför en central ställning och omarbetning
av skogsvårdslagen bör även ta sikte härpå.
Av vad som tidigare anförts följer att vårt ställningstagande både till den
skogspolitiska målsättningen och till bolagsförbudslagen blir i hög grad avhängigt
av vad som kan åstadkommas genom sambruk i småskogsbruket.
Detta gäller inte enbart skogens skötsel utan i lika hög grad virkets marknadsförande.
Om de av motionärerna föreslagna skogsförvaltningsföreningarna
skall kunna bli ett alternativ till en ökning av statens och skogsindustribolagens
skogar i södra och mellersta Sverige som underlag för den industriella
utbyggnaden är det nödvändigt att dessa föreningar kan och vill
teckna långtidskontrakt om virkesleveranser med prisformel. De måste då
antagligen få en något fastare organisation än den motionärerna tänkt sig.
Det förefaller i vårt demokratiska samhälle naturligt att dylika föreningar
skall byggas på frivillighetens grund. Man riskerar dock i så fall att de inte
får större betydelse för skogsbruket i Sverige än sambruksföreningarna fått
för jordbruket. Av dessa skäl synes det åtminstone nödvändigt att skapa
relativt starka ekonomiska incitament för deltagande i dylikt samarbete.
Man kan t. ex. tänka sig att medlemskap i skogsförvaltningsförening bleve
ett villkor för erhållande av eventuella statsbidrag till skogsvårdsåtgärder
eller liknande. I övrigt delar vi emellertid motionärernas uppfattning om de
lämpligaste formerna för sambruk inom småskogsbruket och instämmer i
yrkandet på en utredning av dessa frågor.
Utskottet
I motionerna understrykes med rätta, att de svenska skogstillgångarna
är av utomordentligt stor betydelse för den svenska folkhushållningen. Någon
tvist kan därför icke råda om att det är ett intresse för varje svensk
medborgare att förutsättningar skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande,
alt skogen skötes på bästa sätt och att avkastningen utnyttjas
så rationellt som möjligt. Resultatet av skogsvårdsarbetet måste alltid
ytterst bli beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Det framstår därför
såsom en samhällsangelägenhet av yttersta vikt att bevara och öka
skogsägarnas intresse för skogsvården och att statsmakterna i samband därmed
verkar för ökad upplysning och utbildning på skogsbrukets skilda områden.
Ulan att kunna eller i detta sammanhang vilja taga ståndpunkt till
frågan, huruvida skogsskötseln är bättre eller sämre inom den ena eller
andra ägarkategorien vill utskottet ansluta sig till motionärernas önskemål
om en effektivering av skogsvården inom alla ägarkategorier. I verksam
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
heten för uppnåendet av detta mål måste det anses som en av det allmännas
viktigaste uppgifter på längre sikt att stödja forskningen och bereda
tillfredsställande förutsättningar för undervisning på det skogliga området.
Likaså är det angeläget, att tillgången på frö och plantor av förstklassiga
raser av våra skogsträd tryggas, i den mån så erfordras genom statligt stöd.
Även en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsarbetare är en
grundläggande förutsättning för en framgångsrik rationalisering av skogsbruket.
Vad härefter angår den av motionärerna väckta frågan om en reform av
gällande skogsvårdslag synes det övervägande antalet remissinstanser ha
funnit, att någon genomgripande reform för närvarande icke bör företagas.
Belysande för inställningen i allmänhet torde uttalandet av skogsstyrelsen
vara, att lagtillämpningen numera på det hela taget funnit sin form och
visat god verkningsgrad, att några verkligt fundamentala brister i lagen inte
har givit sig till känna men att otvivelaktigt en del svagheter och otydligheter
kunnat iakttagas. Skogsstyrelsen tillägger, att dessa sistnämnda kanske
mindre sammanhänger med själva lagen än med ofullkomligheter i tilllämpningsnormerna.
Med uttrycket otydligheter torde här ha avsetts bl. a.
den tveksamhet, som i viss utsträckning kommit att råda om innebörden
av begreppet »tillfredsställande ekonomiskt utbyte» i 1 § skogsvårdslagen.
Enligt detta stadgande bör nämligen skogsmark med därå växande skog genom
utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas
så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och såvitt möjligt i
huvudsak jämn avkastning erhålles. Det torde vara ostridigt, att innebörden
av nämnda uttryck icke klart framgår. Vissa uttalanden i förarbetena till
lagen torde emellertid få anses tydas så, att den lönsamhet, som åsyftas med
stadgandet, i första hand avses motsvara den företagsekonomiska lönsamheten,
medan det samhällsekonomiska intresset skulle vara tillgodosett genom
bestämmelsen om »såvitt möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålles».
Vissa praktiska olägenheter, som sammanhänger med den oklart angivna
innebörden av 1 § skogsvårdslagen, synes ha yppat sig främst i fråga
om hur högt kraven på återväxtåtgärder skall kunna ställas på den enskilde
skogsägaren. Å andra sidan har det ökade intresset för skogsvård under senare
år tagit sig uttryck i starkt ökad reproduktionsverksamhet å skogsägarnas
sida, något som visat sig bl. a. i den mycket stora efterfrågan på
plantor av frö.
Även i fråga om begreppet »utvecklingsbar» skog i 6 § skogsvårdslagen
har vissa tolkningssvårigheter yppat sig. Remissyttrandena visar dock, att
under årens lopp eu fast praxis kommit att utveckla sig, varigenom avverkningen
kommit att i stort sett skötas på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt. Enligt praktiskt taget samstämmiga uppgifter från skogsvårdsstyrelsernas
sida har kontroverser av det av motionärerna antydda slaget
mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna förekommit i endast
ringa utsträckning. Remissyttrandena visar vidare, att föryngringsverksamheten
redan nu i stor utsträckning bedrives så, att i de större föryngrings
-
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
ytor, som lägges ut, även mindre insprängda partier av skog, vilken i och
för sig skulle kunna anses vara utvecklingsbar, av ekonomiska skäl medtages.
Utskottet finner ostridigt att tillämpningsnormerna, vilka har stor betydelse
för skogsvårdslagens praktiska verkan, är i behov av överarbetning
i förenklande och förtydligande syfte. Men det synes även troligt, att i samband
med en dylik överarbetning skogsvårdslagen behöver justeras. Hur
långt en dylik översyn bör sträcka sig undandrar sig dock utskottets bedömande.
Skogsstyrelsen har upplyst, att styrelsen redan i samverkan med berörda
intressenter och med utnyttjande av hittills vunna kunskaper påbörjat en
omarbetning av tillämpningsnormerna. Utskottet anser, att skogsstyrelsen
vid nämnda översyn även bör kunna upptaga frågan om vissa justeringar
av skogsvårdslagen till åstadkommande av ökad ändamålsenlighet (varvid
skogsstyrelsen i den mån så erfordras kan förstärkas med erforderlig sakkunskap).
Det torde därvid bli aktuellt att i samband med frågan om grunderna
och beräkningsmetoderna för lönsamhetskalkylerna upptaga spörsmålet
om lönsamhetsprincipens utformning över huvud taget särskilt med
hänsyn till reproduktionsplikten och begreppet utvecklingsbar skog. Även
frågan om förfarandet enligt 19 § skogsvårdslagen i fall då skogsvårdsstyrelsen
finner att åtgärder för att trygga återväxt är påkallade torde möjligen
böra omprövas. Slutligen borde möjligen också frågan om ungskogsvården
uppmärksammas mera än hittills. Det är av största vikt att plant- och
ungskogarna blir väl skötta, medan de befinner sig i det stadium, att de
ännu inte kan lämna något ekonomiskt utbyte men kräver utgifter för att
man skall kunna räkna med en tillfredsställande framtida virkesskörd av
god kvalitet. Vilka åtgärder som i detta avseende bör komma i fråga kräver
noggrann prövning. Dock finner utskottet den av motionärerna antydda utvägen
att förelägga skogsägare, som i detta avseende utsätter sin skog för
uppenbar vanskötsel, skyldighet alt ansluta sig till skogsförvaltningsförening
icke böra komma i fråga.
Vad härefter angår den av motionärerna åsyftade översynen av lagstiftningen
om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom bör det enligt utskottets mening icke kunna råda delade meningar
därom, att den hindrande inverkan, som ägosplittringen medför för
effektivering av skogsbruket, så långt det är möjligt med hänsyn till gällande
ägofördelning bör avlägsnas. Ett medel för denna verksamhet är att
underlätta utbyten av skogsskiften ägarna emellan. Gällande jorddelningsIagstiftning
kan för närvarande sägas bjuda otillräckliga och i viss utsträckning
alltför komplicerade medel för att underlätta jordbrukets och skogsbrukets
arrondering i lämpliga brukningsenheter. Denna fråga utredes emellertid
av 1954 års fastighetsbildningskommitté, vars utredningsresultat torde
få avvaktas. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning har haft
alt undersöka vissa hithörande problem.
Utskottet utgår liksom motionärerna från att den nu gällande ägarfördel -
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
ningen olika kategorier emellan principiellt bör bestå. Detta innebär bl. a„
att bolag och ekonomiska föreningar endast i särskilda fall efter tillstånd
tillätes förvärva jordbruk och skog. Liksom hittills bör således bolags ansökningar
om förvärv av jordbruks- och skogsmarker i enskild ägo prövas
restriktivt. Emellertid är det otvivelaktigt så, att den s. k. bolagsförbudslagen
för närvarande försvårar sådana byten — bolagen sinsemellan och mellan
bolagen och andra skogsägare — vilka skulle vara ägnade att åstadkomma
gynnsammare arrondering ur skogsvårdssynpunkt. En förenkling av
proceduren i sådana fall, som icke innebär någon ökning av bolagens markinnehav,
är därför av behovet påkallad. Utskottet anser i likhet med motionärerna,
att det av jordbruksrationaliseringsutredningen i detta syfte framlagda
förslaget (SOU 1954: 16) är principiellt väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning. Någon invändning torde inte kunna göras mot att tillståndsgivningen
anförtros lantbruksnämnderna, och den intensifiering av
samarbetet mellan dessa och skogsvårdsstyrelserna, som härigenom skulle
komma till stånd, torde vara väl ägnad att befrämja en bättre arrondering
av skogsmarken.
Lantbruksstyrelsen har påpekat, att i vissa fall en tillståndsprövning även
kan vara av betydelse å förvärv från bolag till bolag. Särskilt skulle detta
gälla, då mark, som överlåtelserna avser, är i särskilt hög grad behövlig för
förstärkning av ofullständiga jordbruk. Utskottet finner likväl det åberopade
fallet ha ringa praktiskt intresse. Ett vägrat förvärvstillstånd skulle troligen
leda till att försäljningen icke komme till stånd. Utskottet anser därför
att det av jordbruksrationaliseringsutredningen framlagda förslaget bör underkastas
översyn och att riksdagen snarast får ta ställning till denna fråga.
Utskottet utgår ifrån att proposition i ärendet kommer att föreläggas nästa
års riksdag.
Motionärerna upptar slutligen till diskussion frågan om förslag till lagstiftning
och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan mindre
skogsägare för gemensam förvaltning av skogstillgångar. Motionärerna berör
härigenom en fråga av utomordentligt stor betydelse för det enskilda
mindre skogsbruket. Det torde nämligen icke vara något tvivel underkastat,
att det mindre bondeskogsbruket, som är hänvisat till att bedriva sin skogsvård
inom ofta mycket små driftsenheter, i och för sig har begränsade
möjligheter att genom lönande mekanisering, anlitande av yrkesutbildad
personal och andra liknande rationaliseringsåtgärder öka effektiviteten i
virkesavkastningen. Även i fråga om möjligheterna till utbildning och förutsättningarna
för tillgodogörandet av forskningsresultaten har företrädarna
för det mindre skogsbruket av naturliga skäl en tillbakasatt ställning i förhållande
till storskogsbruket. Därmed är dock ingalunda sagt, att icke bondeskogsbruket
vid sidan av övriga former av skogsbruk fyller en betydelsefull
ekonomisk funktion i samhället. Av det sagda framgår emellertid, att
olika former av samverkan de smärre skogsägarna emellan måste betraktas
som betydelsefulla led i strävandena att effektivera den svenska skogsvården.
Här träder också det samhällsintresse in, som kräver ökade möjlighe
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
ter till anställning och stadigvarande sysselsättning för skogsarbetare. Därmed
sammanhänger också frågan om bostäder och andra sociala förmåner
för dessa.
De viktigaste organen för samverkan bland de smärre skogsägarna har
hittills varit skogsägarföreningarna. Dessa har främst kommit att ägna sig
åt åtgärder, som rör virkesskördens tillvaratagande och försäljning. Uppgiften
att vägleda och stödja skogsägarna har ålegat skogsvårdsstvrelserna.
Remissyttrandena i denna del visar, att erfarenheterna av hittills bedriven
verksamhet i detta avseende för effektivitetens höjande är gynnsamma
och att intresset för fortsatt utnyttjande av de möjligheter, som kan erbjuda
sig på denna väg, är stort och allmänt. Det föreligger således anledning att
utbygga de nuvarande formerna och samtidigt pröva nya sådana. Enligt utskottets
mening är det dock därvid av vikt, att de enskilda skogsägarnas
intresse och initiativ icke motverkas utan snarare stimuleras och intensifieras.
Det torde nämligen, även då det gäller långt gående former av samverkan,
vara angeläget, att den enskilde skogsägaren har möjlighet att själv
göra en verksam insats i produktionen, och hans möjligheter att öva inflytande
bör, såsom i motionerna sägs, vara så stort, att han har en känsla av
att ha något att säga till om. De åtgärder, som kan komma att vidtagas, bör
alltså helt bygga på frivillighet å skogsägarnas sida. Anslutningstvång av
ena eller andra slaget torde nämligen vara ägnat att motverka den enskilde
skogsägarens intresse för samverkan och således i själva verket komma att
motverka det avsedda syftet.
Redan nu prövas, enligt vad som blivit upplyst under ärendets remissbehandling,
på olika håll i landet samarbete de mindre skogsägarna emellan
i olika former. Främst sker detta under samverkan med skogsägarföreningarna
eller inom ramen för dessas verksamhet, såvitt nu kan bedömas med
gott resultat.
Utskottet har i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmänning,
ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras
om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande
har föranlelts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett relativt
begränsat område, innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.
Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort
byggande av en skogsväg, anställande heltidssysselsatta skogsarbetare
och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k. skogsbruksområde
i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom frivillig
sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets
skogsägarförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning
har skogsägarföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet
inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägarföreningens
regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningslrakter, vilka
tidigare icke kunnat skötas tillfredsställande av skogsägarna själva. I den
mån årsarbetare anställes sker det hos skogsägarföreningen.
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som sålunda på frivillighetens
grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det
enskilda skogsbrukets rationalisering och att öka de smärre skogsägarnas
förståelse för värdet av en god skogsvård. En viss lagstiftning med ändamål
att underlätta och främja bildandet av frivilliga sammanslutningar av nu
nämnda eller liknande slag skulle måhända kunna fylla en uppgift icke
bara ur samhällelig synpunkt utan även för den enskilde. Såsom motionärerna
antagit torde nämligen den lagstiftning om ekonomiska föreningar,
som nu föreligger och som tillämpas på jordbrukets olika produktionsföreningar,
icke lämpa sig såsom grundval i nu berörda hänseende. Det ligger
emellertid vikt på att föreskrifter, antingen de utformas inom ramen för
lagen om ekonomiska föreningar eller i form av fristående bestämmelser,
icke gestaltas så, att de ger uttryck för tvingande påbud rörande formerna
och sättet för samverkan skogsägarna emellan. Därigenom skulle sannolikt
den enskilde skogsägarens intresse och initiativ minska och sålunda ändamålet
med lagstiftningen motverkas. Å andra sidan torde viljan till ökade
insatser för skogsvårdens effektivering i allmänhet nu ha blivit så stark,
att en lagstiftning i underlättande syfte skulle komma att visa sig utgöra
ett verksamt stöd för de smärre skogsägarna i deras strävan att förbättra
skogsvårdens resultat.
De frågor som här berörts behandlas för närvarande i viss mån inom 1955
års skogsvårdsutredning. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
hax-, enligt vad den uttalat under ärendets remissbehandling, funnit frågan
om samarbete mellan mindre skogsägare för gemensamma åtgärder på skogsförvaltningens
område betydelsefull och varit sysselsatt med att utarbeta
förslag till lagstiftning på området.
Utskottet anser, att resultatet av dessa båda utredningars arbete bör avvaktas.
Såvitt framgår av direktiven har emellertid icke någon av dessa
utredningar fått i uppdrag att syssla med frågan om reformering av föreningslagstiftningen.
Enligt utskottets mening bör däi-för Kungl. Maj:t genom
utvidgning av direktiven eller på annat sätt vidtaga åtgärder för en
anpassning av nämnda lagstiftning till behovet av samverkan de mindre
skogsägarna emellan.
Utskottet får på grund av det ovan anförda hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 123 och II: 175
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva till
känna vad utskottet i ärendet anfört.
Stockholm den 15 maj 1956
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
27
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym, Axel
Jansson, Ebbe Ohlsson, Boo, Pålsson och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, von Selli.
Nyberg, Andersson i Dunker, Persson i Appuna, Andersson i Ryggestad och
Lindström.
Reservationer
1) av herrar Andersson i Dunker, Pålsson och Georg Carlsson, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»I motionerna understrykes med rätta att våra skogstillgångar är av utomordentligt
stor betydelse för den svenska folkhushållningen. Någon tvist kan
därför icke råda om att det är ett intresse för vårt land att förutsättningar
skapas för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande, att skogen skötes på
bästa sätt och att avkastningen utnyttjas så rationellt som möjligt. Resultatet
av skogsvårdsarbetet måste alltid ytterst bli beroende på de enskilda
skogsägarnas insatser. Det framstår därför såsom en samhällsangelägenhet
av yttersta vikt att bevara och öka skogsägarnas intresse för skogsvården
och att statsmakterna i samband därmed verkar för ökad upplysning och
utbildning på skogsbrukets skilda områden. Utskottet, som anser påståendena
från en del håll att bondeskogarna i allmänhet skulle vara sämre
skötta än andra skogar, helt ogrundade, ansluter sig emellertid självfallet
till önskemålen om en effektivisering av skogsvården inom alla ägarkategorier.
I verksamheten för uppnåendet av detta mål måste det anses som en
av det allmännas viktigaste uppgifter på längre sikt att stödja forskningen
och bereda tillfredsställande förutsättningar för undervisning på det skogliga
området. Likaså är det angeläget att tillgången på frö och plantor av
förstklassig härstamning tryggas, i den mån så erfordras genom statligt stöd.
Även en fortsatt utbyggnad av yrkesutbildningen för skogsägare och skogsarbetare
är en grundläggande förutsättning för en framgångsrik rationalisering
av skogsbruket.
Vad härefter angår den av motionärerna väckta frågan om en reform av
gällande skogsvårdslag synes remissinstanserna så gott som undantagslöst
ha funnit, att någon väsentlig reform för närvarande icke bör företagas. Belysande
för inställningen i allmänhet torde uttalandet av skogsstyrelsen
vara, att lagtillämpningen numera på det hela taget funnit sin form och
visat god verkningsgrad, att några verkligt fundamentala brister i lagen inte
har givit sig till känna men att otvivelaktigt en del svagheter och otydligheter
kunnat iakttagas. Skogsstyrelsen tillägger, att dessa sistnämnda kanske
mindre sammanhänger med själva lagen än med ofullkomligheter i tilllämpningsnormerna.
Med uttrycket otydligheter torde här ha avsetts bl. a.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
den tveksamhet, som i viss utsträckning kommit att råda om innebörden av
begreppet »tillfredsställande ekonomiskt utbyte» i 1 § skogsvårdslagen. Vissa
uttalanden i förarbetena till lagen torde emellertid få tydas så, att den
lönsamhet, som avses med stadgandet i första hand avses motsvara den
företagsekonomiska lönsamheten, medan det samhällsekonomiska intresset
skulle vara tillgodosett genom bestämmelsen om »såvitt möjligt i huvudsak
jämn avkastning erhålles». Innebörden av nämnda uttryck torde icke vara
fullt klar. Även i fråga om begreppet »utvecklingsbar» skog i 6 § skogsvårdslagen
har vissa tolkningssvårigheter yppat sig. Remissyttrandena visar dock,
att under årens lopp en fast praxis kommit att utbilda sig, varigenom avverkningen
kommit att i stort sett skötas på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt. Enligt praktiskt taget samstämmiga uppgifter från skogsvårdsstyrelsernas
sida har kontroverser av det av motionärerna antydda slaget
mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna förekommit i endast
ringa utsträckning. Remissyttrandena visar vidare, att föryngringsverksamhelen
redan nu i stor utsträckning bedrives så, att i de större föryngringsytor,
som lägges ut av ekonomiska skäl, även mindre insprängda partier av
skog, vilken i och för sig skulle kunna anses vara utvecklingsbar, medtages.
Skogsstyrelsen har upplyst att styrelsen i samverkan med berörda intressenter
och med utnyttjande av hittills vunna erfarenheter påbörjat en omarbetning
av tillämpningsnormerna. Utskottet utgår ifrån att skogsstyrelsen
i detta sammanhang framställer de förslag till ändringar, som kan finnas
påkallade i reglerna för skogens skötsel. Dock finner sig utskottet redan nu
böra uttala, att den av motionärerna antydda utvägen att förelägga skogsägare,
som utsätter sin skog för uppenbar vanskötsel, skyldighet att ansluta
sig till skogsförvaltningsförening, icke bör komma i fråga.
Vad härefter angår den av motionärerna åsyftade översynen av lagstiftningen
om förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom vill utskottet erinra om att frågan om att underlätta jordbrukets
och skogsbrukets arrondering i lämpliga brukningsenheter utredes av
1954 års fastighetsbildningskommitté, vars resultat bör avvaktas. Även 1951
års jordbruksrationaliseringutredning, vars betänkande är att förvänta inom
närmaste månaderna, har haft att undersöka vissa hithörande problem.
Utskottet hävdar bestämt, att bondeskog icke bör överlåtas vare sig till
bolag eller till staten och att de enda förskjutningar i ägofördelningen olika
kategorier emellan som bör medgivas är de som föranledes av strävandena
att förse ofullständiga jordbruk med skog. I likhet med motionärerna anser
vi således, att någon uppmjukning av bolagsförbudslagens principer icke
bör ifrågakomma. Men i motsats till motionärerna finner utskottet liksom
lantbruksstyrelsen ej heller tillräckliga skäl föreligga att medge bolag att
utan prövning sinsemellan byta skog. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka att jordbruk och skogsbruk utgör en mycket lämplig — och i
många fall nödvändig — kombination, varigenom bl. a. såväl jordbrukets
som skogsbrukets behov av arbetskraft kan bättre tillgodoses.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
29
Motionärerna upptar slutligen till diskussion frågan om förslag till lagstiftning
och andra åtgärder till befrämjande av samarbete mellan mindre
skogsägare, för gemensam skötsel och förvaltning av skogstillgångar. Utan
tvivel är en samverkan mellan skogsägarna av stor betydelse för hela skogsnäringen.
Möjligheter att genom lönande mekanisering, anlitande av yrkesutbildad
personal och andra liknande rationaliseringsåtgärder öka virkesavkastningen
främjas härigenom. Detsamma gäller möjligheterna till utbildning
och förutsättningarna för tillgodogörandet av forskningsresultaten.
Olika former av samverkan skogsägarna emellan måste också betraktas
som betydelsefulla led i strävandena att effektivera den svenska skogsvården.
De viktigaste organen för samverkan bland skogsägarna har hittills varit
skogsägarföreningarna. Dessa har främst kommit att ägna sig åt åtgärder,
som rör virkesskördens tillvaratagande och försäljning. Uppgiften att vägleda
och stödja skogsägarna vid skogsskötseln har ålegat skogsvårdsstyrelserna.
Remissyttrandena i denna del visar, att erfarenheterna av hittills bedriven
verksamhet i detta avseende för effektivitetens höjande är gynnsamma och
att intresset för fortsatt utnyttjande av de möjligheter som kan erbjuda sig
på denna väg är stort och allmänt. Det föreligger således anledning att utnyttja
och utveckla de nuvarande formerna för samverkan. Enligt utskottets
mening är det dock därvid av vikt, att de enskilda skogsägarnas intresse
och initiativ icke motverkas utan stimuleras och intensifieras. Det är
nämligen, även då det gäller långt gående former av samverkan angeläget,
att den enskilde skogsägaren har möjlighet att själv göra en verksam insats
i produktionen. De åtgärder, som kan komma att vidtagas, bör alltså helt
bygga på frivillighet å skogsägarnas sida. Tvång i den ena eller andra formen
torde vara ägnat att minska den enskilde skogsägarens intresse för
samverkan i andra former och således i själva verket komma att motverka
det avsedda syftet.
Redan nu prövas, enligt vad som blivit upplyst under ärendets remissbehandling,
på olika områden i landet samarbete skogsägarna emellan i olika
former. Främst sker detta under samverkan med skogsägarföreningarna eller
inom ramen för dessas verksamhet, såvitt nu kan bedömas med gott resultat.
Utskottet bär i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmänning,
ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras
om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande
har föranletts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett relativt
begränsat område innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.
Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort
byggande av eu skogsväg, anställande av heltidssysselsatta skogsarbetare
och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k. skogsbruksområde
i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom frivillig
sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
skogsägarförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning
har skogsägarföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet
inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägarföreningens
regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningstrakter från vilka
det tidigare varit svårare att tillgodogöra sig virket. I den mån årsarbetare
anställes sker det hos skogsägareföreningen.
I fråga om arbetskraften vill utskottet erinra om att jordbruket är i stort
behov av inkomst av arbete i både egna och andras skogar och att jordbrukets
arbetskraft under tider, då den ej sysselsätts i jordbruket, bör så långt
möjligt sysselsättas i skogen. I den mån ytterligare arbetskraft erfordras
är det självfallet ett skogsbrukets eget intresse att denna arbetskraft kan
beredas tryggad sysselsättning.
Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som på frivillighetens
grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det enskilda
skogsbrukets rationalisering och att öka skogsägarnas förståelse för värdet
av en god skogsvård. Samarbetet synes lämpligen kunna ordnas genom överenskommelser
och under medverkan av skogsägareföreningarna.
De frågor, som här berörts, behandlas för närvarande i viss omfattning
inom 1955 års skogsvårdsutredning. Även 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
har, enligt vad den uttalat under ärendets remissbehandling,
funnit frågan om samarbete mellan mindre skogsägare för gemensamma åtgärder
på skogsförvaltningens område betydelsefull och varit sysselsatt med
att utarbeta förslag till lagstiftning på området.
Utskottet anser att resultatet av dessa båda utredningars arbete bör avvaktas.
Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
ger till känna vad ovan anförts, och
att motionerna I: 123 och II: 175 sålunda icke må föranleda
någon annan riksdagens åtgärd.»;
2) av herrar Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Nyberg, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»Skogsnäringens centrala betydelse för hela vårt folkhushåll har under senare
år, icke minst på grund av det stigande världsbehovet av skogsprodukter,
alltmer trätt i förgrunden. Skogens betydelse kommer också att bli än
mer väsentlig. Största vikt bör därför fästas vid förutsättningarna för ett
allt effektivare tillvaratagande och utnyttjande av skogen.
I motionerna I: 123 och II: 175 yrkas principiellt och praktiskt betydelsefulla
ändringar i gällande skogsvårdslag. Utskottet vill i anledning härav
framhålla att en skogsvårdslag måste vara så utformad att den smidigt
kan tillämpas. I biologiskt, tekniskt och ekonomiskt hänseende är nämligen
förhållandena ytterst växlande i olika delar av landet. 1948 års skogsvårdslag
torde i stort sett motsvara dessa krav. Detta bestyrkes också i samtliga
Tredje lagutskottets utlåtande nr SO år 1!)56
31
skogsvårdsstyrelsers yttranden. En praxis har vuxit fram, vilken tar hänsyn
till vunna erfarenheter och de olikartade, starkt växlande lokala förutsättningarna
för skogsbruk. Gällande anvisningar rörande tillämpningen av
skogsvårdslagen, som skogsstyrelsen efter samråd med statens skogsforskningsinstitut
utfärdade hösten 1949, kräver med hänsyn till dels forskningens
senaste rön, dels den snabba utvecklingen ändrade förutsättningar en
översyn. En fortlöpande översyn av anvisningarna har från början förutsatts
och pågår inom skogsstyrelsen, som det tillkommer att fastställa föreskrifter
för lagens praktiska tillämpning. En klar åtskillnad bör göras mellan
lagens avfattning, som måste begränsas till de allmänna riktlinjerna för
skogsvården, och lagens tillämpning i detalj. Enligt de nästan samstämmiga
remissyttrandena föreligger icke några skäl för revidering av själva lagen;
tvärtom har den lönsamhetsprineip på vilken lagen vilar rönt alltmer
erkännande som objektivt mått på skogsvårdens rätta inriktning. Utskottet
tar därför avstånd från förslagen om en reformering av skogsvårdslagen,
vilka synes syfta dels till en uppluckring av skyddet för den utvecklingsbara
skogen, dels till nya och skärpta tvångsbestämmelser. Något skäl för
bifall till motionerna i berörda avseenden kan utskottet icke finna.
Den av motionärerna begärda översynen av lagstiftningen om förbud för
bolag att förvärva fast egendom kan utskottet icke tillstyrka. Någon uppmjukning
av nämnda lag i syfte att bereda bolag ökade möjligheter att förvärva
bondeskog bör nämligen enligt dess mening icke komma till stånd.
Bondeskogsbruket omfattar ungefär hälften av den totala skogsarealen. I
den övervägande delen av landet är en kombination av jord- och skogsbruk
en förutsättning för en lönande lanthushållning. Utskottet förutsätter därför
att frågan om en komplettering av skog till de skoglösa jordbruken löses.
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning väntas enligt vad utskottet
inhämtat inom den närmaste tiden framlägga förslag i ärendet.
Skogsbrukets effektivitet är i hög grad beroende av ägolotternas struktur.
Det synes därför utskottet väsentligt att förefintliga hinder mot en bättre
arrondering av skogsmark undanröjes. Emellertid bör en sådan bygga på frivillighet.
Reglerna för beskattning av skogsinkomster synes böra ändras så,
att beskattning ej behöver äga rum vid byte av fastigheter med likvärdigt
skogsbestånd i arronderings- och rationaliseringssyfte utan att den uppskjutes
till dess skogen avyttras genom försäljning. Intresset av ägoutbyte för
att åstadkomma en bättre arrondering och därmed öka möjligheterna till
rationalisering motverkas även av bestämmelserna att lagfartsstämpel skall
utgå också då fastighet eller fastighetsdel förvärvas genom byte. Utskottet
hävdar att därvid stämpelavgift icke bör utgå. Riksdagen har i skrivelse (nr
108/51) till Kungl. Maj:t hemställt om en utredning av ifrågavarande spörsmål.
Utskottet förutsätter att den begärda utredningen slutföres så skyndsamt
som möjligt.
I motionerna beröres också frågan om samarbete mellan mindre skogsägare
för gemensam förvaltning och skötsel av skogstillgångar. Av till utskottet
inkomna remissyttranden framgår att den hittills bedrivna verk
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1956
samheten av denna art givit gynnsamma resultat. Intresset av att fortsätta
på samma väg är också mycket stort. Det förtjänar emellertid påpekas att
denna samverkan helt bygger på frivillighetens grund. Utskottet finner att
hittills vunna erfarenheter talar mot varje form av tvång härvidlag. Tvångsmässiga
åtgärder skulle motverka syftet med sådan samverkan — ökat och
spritt intresse för skogsvård. De skulle dessutom innebära risker för den
personliga äganderättens okränkbarhet. Samarbetet sker för närvarande —
med gott resultat — i god kontakt med skogsägareföreningar och skogsvårdsstyrelser.
Genom frivillig samverkan bör möjligheter kunna skapas till
ökade arbetsinsatser av skogsägarna och till stadigvarande sysselsättning för
skogsarbetarna. Utrymmet för att lösa bostadsfrågan och andra sociala problem
för skogsarbetare sammanhänger med den avkastning skogen ger.
Utskottet har i samband med ett studiebesök i Flen hos Sköldinge skogsallmäning,
ekonomisk förening u. p. a. haft tillfälle att närmare orienteras
om två olika former av gemensamt skogsbruk. Sköldingeföreningens bildande
har föranletts av nödvändigheten att samordna skogsbruket inom ett
relativt begränsat område innefattande ett stort antal mycket små skogsskiften.
Föreningen, som bildats helt på skogsägarnas eget initiativ, har möjliggjort
byggande av en skogsväg, anställande av heltidssysselsatta skogsarbetare
och uppförande av bostad för dessa. Det andra fallet rör ett s. k.
skogsbruksområde i Hammerdal i norra Jämtland. Detta har bildats genom
frivillig sammanslutning av enskilda skogsägare under medverkan av länets
skogsägareförening och skogsvårdsstyrelsen. För sammanslutningens räkning
har skogsägareföreningen en skogsinspektör anställd för att leda arbetet
inom området. Huggare och körare har sysselsatts i skogsägareföreningens
regi, och vinterbilvägar har dragits fram till avverkningstrakter, vilka
tidigare icke kunnat skötas i skogsägarnas egen regi. I den mån årsarbetare
anställes sker det hos skogsägareföreningen.
Den utveckling till vidgande av samarbetsformerna som sålunda på frivillighetens
grund pågår inom landet är uppenbarligen ägnad att främja det
enskilda skogsbrukets rationalisering och att öka de smärre skogsägarnas
förståelse för värdet av en god skogsvård. Den av motionärerna föreslagna
utredningen angående en speciell lagstiftning bör därför icke föranleda någon
riksdagens åtgärd. Därtill kommer att 1955 års slcogsvårdsutredning
har till uppgift bl. a. att utreda hithörande problem. Likaså har 1951 års
jordbruksrationaliseringsutredning behandlat dessa spörsmål.
Av ovan angivna skäl anser sig utskottet icke böra tillstyrka de i motionerna
I: 123 och II: 175 begärda utredningarna, varför utskottet avstyrker
de förevarande motionerna.
Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att motionerna I: 123 och II: 175 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.»
560829 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag